# ID: svediakorp-gov2190
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 116,427
# sentences: 2,250
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


BIH ANG
TILL
g
äv/imo-m
f
,'id
Lagtima Riksdagen i Stockholm
Åren 184? och 1848.
»i*
ÅTTONDE SAMLINGEN.
almänna Besvärs- och Oeconomie-Utskottets Memorial,
Utlåtanden och Betänkanden.
Allm. Betv.- och Ekon.-Utsk. Memorial, N-.o 1.
1
JW i.
Arik. till Exp. Utsk. d. 22 Jan. 1848, kl. 2 e m.
Memorial, angående tillökning af Utskottets tjenstemanna persona’.
För att befordra skyndsamhet vid behandlingen af de flerfaldiga olikartade
mål, som till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets åtgärd öfverlemnas,
har Utskottet inom sig utsett trenne Afdelningar för ärendenas beredning,
innan de till Utskottets slutliga handläggning förekomma, till följd
hvaraf Utskottet, som, enligt 2,{ § i Riksdags-Ordningen, eger att antaga
trenne kanslister, har att påräkna en af desse till biträde vid hvardera
Afdelningen; men då, vid sådant förhållande, oundvikligen erfordras ett
pålitligt biträde vid diariernas förande och för att gå tillhanda med no
tarie-göromål
samt dessutom tvänne kanslister, så får Utskottet hos Riks
stånden
vördsamt anhålla,
det Utskottet må tillåtas att, utöfver hvad Riksdags-Ordningen
medgifver, antaga en Notarie och tvenne Kansli
ster.
Stockholm den 6 December 1847
Å Högloft. Ridderskapets och Adelns Å Högv. Preste-Ståndets Ledamöters
Ledamöters vägnar vägnar
A. G. Gyldenstolpe. J. A. Butsch.
Å Vällofl. Borgare-Ståndets Ledamö- Å Hederv. Bonde-Ståndets Ledamöters
vägnar ters vägnar
C. G. Gustafsson. Jöns Jönsson.
Fritz Rythén.
Bih. till R. St. Prot. 1847 & 1848, 8 Sami. 1 Höft.
1
2
Mim. Besv. och Ekon.-Utsk. Memorial, N:o 2.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 22 Jan., kl. 2 e. m.
Memorial, i anledning af en från B mide-Ståndet ankommen uppmaning
till Utskottet att börja sina arbeten.
Från Hederv. Bonde-Ståndet har Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet
fått emottaga ett utdrag af det vid Ståndets sammanträde den
4 innevarande månad hällne protokoll, innefattande beslut, icke allenast att
uppmana Utskottet till oförd löjligt trädande i verksamhet, för påskjmdande
af Riksdags-ärendenas jemna fortgång och Riksdagens afslutande, samt att,
då sådant skett, Rikets Ständer derom underrätta, utan äfven att inbjuda öfriga
Riks-Stånden att i samma beslut sig förena.
I anledning af denna till Utskottet ställda uppmaning, får Utskottet,
lill förklarande af det förhållande, att Utskottet för någon tid uppskjutit
sina sammanträden, upplysa, att sådant nu, likasom vid föregångna Riksdagarne,
skett af nödvändighet att afvakta motioners inkommande från RiksStånden
till Utskottet. Den dag, då Bonde-Ståndets ifrågavarande beslut
fattades, voro från Ridderskapet och Adeln lill Utskottet remitterade omkring
6o motioner, hvaraf dit öfverlemnats 21; från Preste-Ståndet remitterade
33, hvaraf ankommit 3; från Borgare-Ståndet remitterade 43, hvaraf
lemnats 9; samt från Bonde-Ståndet remitterade omkring 13o, af hvilka
till Utskottet insändts 16; eller tillsammans 266 remitterade motioner,
hvaraf Utskottet fått emottaga 4p*
Dessa till Utskottet dittills inkomna ärenden voro således högst få,
när hela antalet af remisserne tages i betraktande, och desamma hafva destorninclre
kunnat föranleda Utskottet att för deras handläggning sammanträda,
som af de uppgifter, hvilka från Riks-Ståndens Kanslier lemnats om de
till Utskottet remitterade men icke afleinnade motioners beskaffenhet, älven
vunnits kännedom derom, att bland dem funnos sådana, som rörde de flesta
ämnen, som innehöllos uti de redan ankomna; — hvilka förhållanden Utskottet
ansett sig, i anledning af ofvanberörde till Utskottet afgifna protokollsutdrag,
böra inberätta, äfvensom att först under förlidne gårdag och i dag
en stor del, ehuru icke alla, af de ej inkomna motionerna till Utskottet aflemnats
Stockholm den 11 Januari 1848.
Allm. Besv. och Ekon.-Utsk. Utlåtande, JY:o 3.
3
JW 3.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 22 Jan., kl 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om vidtagande af lämpligare
åtgärder än bildande utaf Kommittéer, för att tillvägabringa
förslag till nyttiga förändringar.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har från Hederv.
Bonde-Ståndet blifvit öfverlemnad en af Riksdagsfullmäktige!! Gustaf Johansson
från Kronobergs län väckt motion, hvari han anmärkt, att, för utredande
af alla vigtigare frågor inom fäderneslandet, i sednare tider tillsatts
kommittéer, hvilka, oaktadt de användt lång tid till sina arbeten och derunder
kostat slaten stora summor, likväl aldrig på ett tillfredsställande sätt
fullgjort de dem lemnade uppdrag, så vida icke deruti blifvit insatt någon
ledande person, som förmått göra sina åsigter ensamt gällande; hvilket förmenande
motionären äfven sökt leda i bevisning genom anförande, såsom
exempel, af kommittéen för representationssättets ombildniug samt Kyrkolags-kommittéen;
vid sådant förhållande och då både Regeringen och de
förvaltande Verken vore alltför myckel upptagna af kuranta ärenden för att
kunna medhinna att åt vigtigare reformfrågor egna tillräcklig tid och verksamhet,
har motionären ansett nödvändigt att påfinna något säkrare medel,
än kommittéers tillsättande, för vinnande af det stora ändamålet, samhällets
fortgående på förbättringarnes bana, och, i sådant afseende, föreslagit, att i
deras ställen måtte ulfästas täflingspris af betydligare penningebelopp för
dem, som ingåfve de bästa förslagen i afseende på nödiga oell nyttiga förändringars
lillvägabringande inom fäderneslandet, hvarigenom motionären
förmodade en stor vinst böra uppstå både uti ärendenas bättre utredning
och i besparing af statsmedel.
Slutligen har motionären hemställt, att ”uppmaning måtte utfärdas
”till våra skriftställare att noggrannt utreda de kyrkliga angelägenheterna,
"så väl hvad deras förflutna som närvarande förhållanden beträffar, på det
”nödiga förbättringar i kyrkans ställning, så vidt de bero af lagstiftningen,
”icke måtte behöfva uppskjutas längre än till nästa riksmöte, och att minst
”fyra pris elier belöningar måtte ulfästas för en så vigtig frågas utredande-”
-
t
Allm. Eesv. och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 4.
Utskoltet liar tagit della i öfvervägande, och vidkommande först
motionärens anmärkning emot kommittéer, funnit, att, 0111 än dessa någon
gäng ej lyckats fullt svara emot det dem lemnade förtroende, det likväl
oftast inträffat, att de ärenden, som lemnats till utredande på sådant sätt,
derigenom att de måst bos de af flere ledamöter sammansatta kommilteerne
skärskådas från olika synpunkter, vunnit en större och mångsidigare belysning,
än som rimligen kan förväntas af en enda person, hvarföre, och
0111 de afgifna förslagen icke alltid omfattats med allmänt bifall, ärendenas
sålunda verkställda utredning dock visat sig vara af obestridlig nytta. Om
motionärens förslag, att öfverlemna sådana uppdrag åt enskilda, antoges, så
skulle hvad af dem komme att utarbetas, likväl undergå granskning af sakkunnige
personer, och kommittéer sålunda åter tillitas, vid hvilket förhållande
icke heller någon besparing uti statsutgifter för ifrågavarande ändamål
torde blifva möjlig. Hvad beträffar motionärens förslag, att uppmaning
borde aflåtas till våra skriftställare att noggrannt utreda de kyrkliga
förhållandena inom landet, m. m., så får Utskottet upplysa, att den för
sådant ändamål tillsatta Kyrkolngs-kommitteen nyligen slutat sitt arbete,
samt att delta för närvarande är utstäldt till vederbörandes utlåtanden deröfver.
Vid delta förhållande och då nämnde kommittés förslag sålunda
ännu icke kommit till allmän kännedom, anser Utskottet lämpligast vara,
att sådant må afvaktas, innan någon ytterligare åtgärd i denna rigtning tillstyrkes
eller företages.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet hemställa,
att berörda motion icke må lill någon Rikets Ständers
ålgärd föranleda.
Stockholm den 21 Januari 1848.
JW 4.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 22 Jan., kl. 2 e. 111.
Betänkande, i anledning af väckt motion om vinnande af rättelse
uti en af Ephorus vid Läroverket i Wexiö vidtagen åtgärd,
i afseende å enskild undervisnings meddelande åt
lärjungarne derstädes.
sillm. Besv. ock Ekon.-Utsh. Betänkande, N:o 4.
5
Ud en till Heder v. Bonde-Ståndet inlemnad, och derifrån till Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterad motion, har Riksuagsfullmäktigen
Sven hewlin från Kronobergs Län anfört klagomål deröfver,
att Ephorerne vid Stiftens läroverk synas ämna begagna sig af sin makt att
utfärda föreskrifter, för att, så mycket de förmå, hindra den fattige eller
obemedlade att komma fram till den högre undervisningen, hvilket kunde
skönjas deraf, att Ephorus i Wexiö nyligen utfärdat ett stadgande, som
intränger på enskilda frihetens område, dymedelst att uti detsamma Gymnasii-ungdomen
i Wexiö förbjudes att gifva privat undervisning.
Sedan motionären ytterligare utvecklat, hvilket mehn för bildningens
spridande, samt hvilka enskilda olägenheter för lärjungar, deras föräldrar
och målsmän, af ett sådant godtyckligt förfarande uppkomma, har han ansett
Rikets Ständer böra fästa Kongl. Majrts uppmärksamhet på denna Ephori
åtgärd, så att ett återkallande af ofvannämnde förbud kunde följa.
Uti denna motion hafva Gustaf Jahansson från Kronobergs län samt
Jrnlers Juhan Sandstedty heter Persson och Peter Martensson från Jönköpings
län instämt.
Ehuru motionären icke med några närmare upplysningar eller bevis
styrkt denna sin framställning, har Utskottet likväl, i anledning af densamma,
sökt och erhållit, kännedom om orsaken dertill. Domkapitlet i
Wexiö bar nemligen utfärdat ett cirkulär af den 2g Juni 1847 af innehåll,
’att Ephorus, med anledning af Kongl. Skolordningens 4 Sect. t Kap. 5 §,
’’fästat Skol-lärarnes uppmärksamhet på nyttan och vigten deraf, alt hvarje
'"klass-lärare, jemte den offentliga undervisningen i skolan, åtoge sig ansva”ret
för lärjungarnes hemläsning” m. m , samt att ”Lärarne gått Ephori ytt”rade
önskan med välvilja till mötes och förklarat sig villige alt åtaga sig
”den ökade mödan, så att, ifrån och med den derpåföljande läsetermins
”början, hvarje lärare, hvar inom sin klass, jemväl vore färdig att bestrida
”den privata undervisningen, emot något billigt arvode, som lärarne öfver”lemnat
åt Ephorus ått framdeles bestämma.’
Vidare innehåller samma cirkulär, ”alt, till afhjelpande af det afbrott
”uti studierna, jemte andra olägenheter, hvilka uppkomma af de alltför
”långa ferierna, under hvilka lärjungarne dels äro lemnade på egen hand,
”dels åtnjuta en icke alltid säker och pålitlig privat undervisning, lärarne
”jemväl förklarat sig villige att framdeles bereda tillfälle för lärjungarne
”att, äfven under ferierna, af dem erhålla undervisning.”
/lik. till B. St. Vrot. 1817 & 1848, 8 Sami. 1 Höft. 2
6
411m. Desv. och Ekon -Utsk. Betänkande. N.-o 4.
Åf detta anförda synes tydligen, att Ephori åtgärd icke innefattat
något förbud för Gymnasii-ungdomen i Wexiö att meddela privat undervisning;
men att den deremot- velat bereda utväg för föräldrar och målsmän
att erhålla säker och pålitlig undervisning för deras barn och myndlingar,
icke allenast under läseterminerne, utan äfven under skolans ferier. Denne
Ephori åtgärd är således ej annat än ett bringande i verkställighet af hvad
Kongl. Skolordningens 4 Sect 6 Kap. 5 § och 7 morn., vid uppräknandet
af Ephori åligganden uttryckligen föreskrifver, nemligen, att "vid alla SkoHor,
sedan de vanliga läseterminerna blifvit slutade, bereda tillfälle till un’dervisning,
emot serskild afgift, för de lärjungar, hvilka dessemellan vid
' läroverket qvarblifva och vilja sig af denna undervisning begagna, så vidt
”en eller flere af skolans lärare vilja sig denna möda åtaga.”
Så vidt Utskottet kunnat fatta, måtte det vidare hafva varit motionärens
afsigt att begära, det Rikets Ständer ville utverka Kongl. Maj:ts
påbud, att Gymnasii-ungdomen skulle få rättighet att gifva privat undervisning.
Men enär en sådan rättighet icke någonsin eller någorstädes, Utskottet
veterlig!, varit densamma förmenad, så måste det äfven vara öfverflödigt
att begära densamma.
På grund af hvad sålunda i ena och andia hänseendet blifvit anfördt,
hemställer Utskottet,
att denna motion icke må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 21 Januari 1848.
Häremot reserverade sig Herr Prosten Arrhenius, som ansåg, att,
enär ifrågavarande motion endast innehölle ett klander af en embetsmans,
enligt motionärens förmenande, origtiga åtgärd till verkställande af en i
lag gifven föreskrift, densamma, på grund af go § Regerings-formen, icke
bordt komma under Utskottets öfverläggning och pröfning.
Uti denna reservation instämde Herr Prosten Tellbom.
STOCKHOLM, Lundberg & Comp. 1818.
A lim. Best.- oeh Ekon.-Ulskottets Utlåtande, Nu> 5.
ff
Nio 5.
Ank. till Exp. Disk. den 22 Jan., kL 2 «. ■*.
måtan de öfver väckt fråga, om indragning af så kallade Ordonnanser
hos Befälet vid Kongl. Majus Flotta.
Uti en hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln väckt, samt till Utskottet
remitterad motion, har Herr Reutersvärd, P. A., fästat Rikets Ständers uppmärksamhet
derå, att det högre befälet vid Kongl. Maj:ts flotta, ifrån aldea
tider tillbaka, väl haft sig tilldelade såkallade ordonnanser af de till statiouerne
inkommenderade båtsmans-kompanierna, för att, vid budskickningar i
flottans ärenden, tillhandagå; men att dessa ordonnanser nu mera i allmänhet
begagnas att hos befälet förrätta alla möjliga drängsysslor, och att i handräckningar,
för flottan alldeles främmande, biträda. Och som kronans manskap
är inkommenderad!, för att vid stationerna arbeta vid flottans byggnader
och underhåll, men icke för att tjena till drängar hos befälet, så har
motionären hämställt, om icke Rikets Ständer ville till Kongl. Maj.t ingå
med underdånig anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes i nåder låta afskaffa det
sålunda anmärkta oskicket, ehvad det rörde mililär-befälet eller civil-staten,
och derjemte nådigst förordna, att båtsmans-kompanierne hädanefter böra
vid flottans arbeten uteslutande användas.
Detta har Utskottet i öfvervägande tagit; och som motionen icke innefeäller
några bevis eller närmare upplysningar till stöd för de uppgifter den
framhåller, samt, i Utskottets tanka, nödiga rättelser uti det öfverklagade missbruket,
om det verkligen förefinnes, i annan väg kunna erhållas, än att Rikets
Ständer med någon underdånig framställning i ämnet falla Kongl.
Majrt tiil besvär; — så anser Utskottet, för sin del, ifrågavarande,
motion icke böra till någon Rikets »Ständers åtgärd föranleda.
»Stockholm den 21 Januari 1848.
Sih. till R. St. Prat. 1847 oeh 1848. 8 Sami. 1 Iläft.
1
i?!*». Ilen.- oehEkon.-Ulskolleti lillalund.*, N:o (.
N:o 6.
t; Ank. till Exp. Utsk. den 22 Jan., kl. 2 t. *t.
Betänkande öfoer väckt fråga, om upphörande af rättighet för
Riks-marskalks-embetet alt reqvirera biträde af båtsmän.
Genom remiss från Ilöglofl. Ridderskapet och Adeln liar Utskottet fåit
emottaga en af Herr Reutersvärd, P. A., till nyssnämnde Riks-stånd ingifven
motion, af innehåll, att Kongl Majit, för flere år tillhaka, uppå vederbörandes
underdåniga ansökning, i nåder bifallit, att det så kallade stadsbåtsmans-kompaniet,
som var förlagdt till tjenstgöring vid kongl, hof-jaktvarfvet
i Stockholm, skulle, i män af skeende afgång, indragas och vakans
afgift
i stället få till stats-verket utgöras. Nyssnämnda varf hade varit an
lagdt
endast för hofvets fartyg och slupar, och motionären fann det således
hafva varit naturligt, att det derstädes stationerade båtsmans-kompaniet lydde
under Riksmarskalks-embelet, som också understundom använde manskapet
vid hofvets flyttningar till och ifrån lust-slotten, samt att biträda med uppassning
i de kongl, köken. Deremot och som, oaktadt båtsmans-kompaniet
numera icke finnes, och hof-jaktvarfvet sannolikt kommer att, på sätt Kongl.
Majit, uti aflåten nådig proposition, föreslagit, indragas, ofvanberörde tjenstgörings-skyldighet
icke desto mindre blifvit öfverflyttad på Kongl. Maj.ls
flottas Stockholms station samt Riksmarskalks-embetet derifrån reqvirerar,
vid förefallande behof, kanske 30 eller 40 man till så kallad handräckning
eller till tjenstgöring i de kongl, köken; alltså och då ändamålet med båtsmans-roteringen
är att alltid hafva dugligt manskap till flottans bemannande
vid inträffande krig, och för att under fredstid begagnas till flottans byggande
och utredning, men de till Stockholms station inkommenderade båtsmännen
ingalunda synas uppfylla ett sådant ändamål, då de, istället att användas
vid flottans arbeten, endast biträda i de kongl, köken och vid hof
-
Allt». Betr.- och Ekon.-UlskoUeti Utlåtande, N:o 6.
3
veis flyltningar, liar motionären ansett detta oskick, som liärleder sig från
envälds-tiden, då konungen icke, såsom nu, egde en bestämd hofhållningssumma
8ig anslagen till betäckande af alla hofvet» utgifter, numera böra
upphöra och föreslagit, att Rikets Ständer ville derom hos Kongl. Majit
göra underdånig hemställan.
Detta, i förening med de upplysningar Herr Friherre G yllen gr an et t,
C. A. Ii., vid målets föredragning till remiss, meddelat, har Utskottet i öfvervägande
tagit och härvid till en början , innan Utskottet går in i pröfning
af de serskilda uppgifter, som åberopas till stöd för ofvanupptagna motion,
hvars syftning i det liela går ut på att framhålla olämpligheten af båts—
mans-handräckning i allmänhet för det kongl, slottet, ansett sig böra lästa
Rikets Ständers uppmärksamhet derå, att manskap från hufvudstadens garnisons-regementen
får, vid förefallande behof, i föreskrifven ordning och mot
åtnjutande af så kallade handräcknings-penningar, reqvireras till biträde vid
åtskilliga verk och inrättningar, äfvensom att manskap vid dessa regementen,
med befälets samtycke och mot serskildt beting, icke sällan i enskild väg
varder anlitadt. Vid detta förhållande och då flottans inkommenderade manskap
synes härvid böra betraktas lika med hufvudstadens garnison, linner
Utskottet motionärens anmärkning i berörde afseende kunna förfalla.
Hvad ofvannämnda serskilda uppgifter angår, får Utskottet anmärka,
att motionären först klandrat Riksmarskalks-embetets reqvisition er å SO
eller 40 båtsmän till handräckning vid förefallande behof, men i det följande
och bland skälen för sin framställning åberopat olämpligheten deraf, att
de lill Stockholms station inkommenderade båtsmännen endast biträda
i de kongl, köken. Som nu båtsmans uppfordringen till Stockholm utgör i
medeltal årligen 400 man, och då icke allenast upplyst blifvit, att det endast
vore ganska sällan och vid mera utomordentliga tillfällen, som några båtsmän
till handräckning för hofvet begagnas, utan äfven härvid måste anmärkas,
att den sednare uppgiften står i motsägelse till den förra, torde densamma,
Såsom icke enlig med verkliga förhållandet, böra lemnäs utan afseende.
Hvad derefter motionärens yttrande angår, att det af honom öfverklagade
så kallade oskicket härleder sig från den tid, då Kolningen icke, såsom
nu, hade en bestämd hofhållnings-summa Sig anslagen till betäckande af
kofvet» alla utgifter, så lärer från detta yttrande icke kunna ledas någon
annan mening, än den, att reqvisitionerna å handräckning af båtsmän skulle
åsyfta och medföra någon besparing i holhållnings-utgifterna. Denna mening
saknar likväl desto mera all grund, som, enligt hvad Herr Friherre
4
Alli*. Bern.- och Ekon.-UlskoUclt Utlåtande, N:o 6.
Gyllengranat i sitt ofvan berörda yttrande uppgifvit, aliade båtsmän, hvilka
blifva kallade till handräckning å slottet, undfå af Kongl. Majit lii skilling
banko hvardera om dagen, eller ungefär dubbelt emot hvad dem af kronan
bestås, och, derest handräckningen fortfar utöfver dagen, komma i åtnjutande
af 32 sk. bko per man.
Slutligen får Utskottet upplysa, att båtsmännens aflöning och brödportina
vid stationen innehålles för hvarje dag, de till handräckning å slottet beordras;
och kan således Utskottet, under åberopande
af hvad i ofvanberörde måtto är vordet anfördt och upplyst, i#k«
tillstyrka bifall till den väckta motionen.
Stockholm den 21 Januari 1848.
STOCKHOLM. W. F. Daima». 1848.
Allm. Besvärs- och Elcon.-Utsk. Utlåtande, N:o 7.
I
N:o 7.
Ank. till Exp.-Utsk. den 22 Jan., hl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning aj väckt motion om utfärdande af förbud emot
marinsoldaters permittering, m. m.
Från Hederv. Bondeståndet har till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet
blifvit remitterad en motion af riksdagsfullmäkligen Jan Samuelsson från Calmar
län, med hvilken riksdagsfullmäktigen Sven Isaksson ifrån samma län sig förenat,
hvaruti blifvit anfördt: att befälet vid marin-regementet, sedan den egentliga tjenstgöringen
är slutad under Maj månad, för de öfriga ellofva månaderna af året, permitterar
en del af marin-soldaterna hvart dessa sjelfva åstunda, och att de under
denna långa permissionstid, serdeles i landsorterna, begå lagförbrytelser och föra
med sig sådana oseder, som motionären anser sig ej kunna skildra. För att afhjelpa
detta har han föreslagit: ”att vederbörande befälhafvare öfver marin-soldaterna
ej må tillåtas att permittera dem, utan åläggas att bibehålla dem uti ständig tjenstgöring
och derunder begagna dem i stället för båtsmännen, hvilkas uppfordringar
på sådant sätt kunde upphöra, och båtsmanshållet ställas på vakans, hvarmedelst,
utom andra förmåner, äfven vunnes den, att statsverket finge lägga sig till godo
den betydliga summa, som genom de då uppkommande vakansafgifterna inilöte”.
I anledning af hvad motionären anfört om de permitterade marin-soldaternas
uppförande under permissionstiden, hvilket synes hafva gifvit närmaste anledningen
till ifrågavarande motion, anser Utskottet sig böra erinra derom, att försigtighetsmått
redan äro vidtagna för att öfver permitterade soldaters uppförande må sorgfälligt
vakas och derom säker kännedom af befälet vinnas samt snar rättelse af förseelser,
som kunna begås, blifva möjlig. Det är nemligen föreskrifvet uti Soldat-undervisningen
den 22 Mars 1830, 30 och 31 §§, att, ”då en soldat erhåller permission
utom regementets stånd, skall han vara försedd med regements-chefens pass
och med prestbetyg.” Vid framkomsten till permissionsorten skall han låta påteckna
passet af närmaste kronobetjent och prestbetyget af presterskapet i församlingen. Då
han återvänder, skall han af samma personer begära påskrift, som utvisar hans uppförande.
Förlorar han pass eller prestbevis, skall han af förenämnde personer i alla
fall begära betyg öfver sitt uppförande och förpassning till regementet; — vid hemkomsten
atlemnas pass och prestbetyg till kompani-befälet”;
”Permitterad soldat får ej begifva sig till annan ort, än dit han är permitterad.
*’Om han under vägen till eller ifrån permissionsorten af sjukdom blir hindrad, skall
Bih. till R. St. Prot. 4847 $ 4848. S Sami. 3 Haft. I
2
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Utlåtande, N:o 7.
han hos kronobetjeningen eller presterskapet deröfver skaffa sig bevis”; •— Kongl,
kungörelsen den 18 Oktober 1834 innehåller, ”att de, som uppehållit sig borta på
permission, böra, när de till hemorten återvända, vara försedde med bevis om deras
frejd, samt huruvida de ingått äktenskapsförbindelse och kommunicerat”;—och
krigsartiklarna, ”att, om permitterad begifver sig till annan ort eller vistas annorstädes,
än permissionspasset innehåller, varde gripen af kronobetjente, till regementet
återskickad och der extrajudicialiter straffad”; — samt att, om någon skrifver
eller låter skrifva eller förändra permissionspass, miste äran och straffes med 14
pär spö”; — hvarförutan är stadgadt, ”att regements-befälhafvaren skall, vid slutet
af hvarje månad, å permitteradt manskap sända lista till Konungens befallningshafvande
i det län, dit någon under loppet af samma månad blifvit förpassad”; — ”att
ingen vanfrejdad får permitteras”; — ”att hvarje karl, som utom garnisonsorten
permitteras, måste förut af läkaren besigtigas”; •—”att till landsorterna på längre tid
permitteradt manskap bör af presterskapet i församlingen, der en hvar är vistande,
låta sig i kristendoms-kunskapen undervisas”; — samt att, ”så snart det förmärkes,
att en permitterad icke har anständig utkomst, han åter skall indragas i tjenstgöring”
m. m.; •— då härtill kommer, att de permitterade äro, lika med andra medborgare,
underkastade ansvar för af dem begångna förbrytelser, enligt gällande lag och författningar,
så lärer det ej kunna nekas, att icke allenast nödiga kontroller på permitteradt
manskaps uppförande äro stadgade, utan äfven att tillräckliga utvägar äro
beredda att vinna rättelser i de af motionären öfverklagade förhållanden, der de kunna
ega rum.
Hvad beträffar motionärens förslag, att marin-soldaternes befäl ej må tillåtas
att permittera dem, utan de deremot bibehållas i ständig tjenstgöring och derunder
begagnas i stället för båtsmännen, så måste härvid tagas i betraktande, dels att
anslaget för marin-regementet, likasom för öfriga värfvade regementen, afser, att en
viss del af manskapet skall permitteras under en längre tid af året, då deras aflöning
och underhåll besparas statsverket, och att det sålunda ej beror af befälet att,
efter eget godtycke, innehålla permitteringen, och dels att marin-regementet samt
båtsmännen hafva helt olika slag af tjenstgöring sig ålagda, och derigenom sakna
all förmåga att uppfylla hvarandras tjenstskyldighet. Då väsendtliga hinder således
möta för bringande i verket af dessa motionärens förslag, torde det om båtsmanshållets
ställande på vakans, och vakans-afgifternas ingående till statsverket, såsom
beroende af de förra, ej heller kunna vinna afseende; — och får Utskottet på
grund af hvad
häröfver blifvit anfördt och upplyst, hemställa, att Jan Samuelssons motion
icke må vinna Rikets Ständers bifall.
Stockholm den 21 Januari 1848.
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 8.
N:o 8.
3
Ank. till Exp.-Utsk. d. 22 Jan., kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om befrielse för Färs och Frosta
härader i Malmöhus län från skyldigheten att deltaga i underhållandet
af Långebro i Christianstads län.
Uti en frän Hederv. Bondeståndet till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet
remitterad motion, har riksdagsmannen Nils Jeppson från Malmöhus län anmärkt,
hurusom underhållet af den invid staden Christianstad öfver Helgeå gående
Långebro bestrides af endast sju härader, nemligen fem i Christianstads län och tvä
i Malmöhus län, ett förhållande, som fortfarit, alltsedan dessa begge län utgjorde ett
höfdingedöme, men hvilket numera, sedan länen blifvit åtskiljda och hafva hvardera
sin länsstyrelse, syntes motionären natur- och rättsvidrigt 5 hvarför motionären föreslagit,
att Färs och Frosta härader i Malmöhus län, såsom belägna aflägse från den
nämnda bron, måtte befrias från skyldigheten att till densammas underhållande bidraga,
och underhållskostnaden i stället bestridas af staden Christianstad och Christianstads
läns alla härader, hvilka af bron hafva största fördelen.
Vid föredragningen af denna motion hos Hederv. Bondeståndet, yttrade förre
Talmannen Anders Eriksson och Riksdagsmannen Lars Larsson från Elfsborgs län,
att de ansågo motionen, såsom angående en rättsfråga länen emellan, icke tillhöra
Rikets Ständers pröfning; hvaremot Riksdagsmannen Per Nilsson från Christianstads
län förklarade sig icke finna någon olämplighet deri, att detta ärende komme under
Rikets Ständers pröfning; tilläggande derjemte, att han väl icke kunde biträda motionen,
i hvad den anginge de 2:ne häradernas af Malmöhus län befriande från underhålls-skyldigheten,
men deremot, i fråga om staden Christianstads förpligtande att
deri deltaga, vore af samma tanka, som motionären.
Med anledning häraf lar Utskottet upplysa, att fråga om en förändrad reglering
i afseende å underhållandet af nämnde bro äfven förra riksdagen varit underställd
Rikets Ständers pröfning, samt att dåvarande Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskott
uti ett af samtlige riksstånden bifallet betänkande, N:o 74, yttrade, att, då berörde
underhålls-skyldighet, hvilken, eldigt uppgift, från lång tid tillbaka egt rum, således
är att anse såsom ett hemmanen i omförmälda sju härader åliggande besvär, hvaruti
någon ändring icke utan föregången undersökning om uppkomsten deraf m. m.
lärer kunna ifrågakomma, Utskottet ansåge frågan vara af den beskaffenhet, att densamma
bör, i händelse vederbörande finna sig dertill befogade, hos behörig aukto
-
4
Allm. Besvärs- och Ekon.-Vtsk. Betänkande, N:o 9.
ritet anmälas och i administrativ väg behandlas; hvadan Utskottet tillstyrkte, att den
i ämnet väckta motionen icke mätte till nägon Ilikets Ständers åtgärd föranleda.
Utskottet, som tagit den nu i samma ämne väckta motionen uti öfvervägande,
anser den deri gjorda framställning innefatta ett tvisteämne, hvars bedömande icke
lärer tillhöra Rikets Ständer, utan rätteligen böra bero på vederbörande auktoriteters
pröfning; hvadan Utskottet tillstyrker,
att omförmälda motion må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 21 Januari 1848.
N:o 9.
Anie. till Exp.-Utsk. den 22 Jankl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphörande eller inskränk
ning
af marknader.
Uti en frän Välluf!. Borgareståndet till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet
remitterad motion, har Herr Agrell andragit: hurusom nyttan och ändamålsenligheten
af de i Sverige af ålder brukliga sammankomster, som kallas marknader, numera
vore högst tvifvelaktige; att det visserligen den tid, då landet var glest hefolkadt,
då. handel och industri ännu lågo i sin linda, och då våra tiders kommunikationsmedel
voro okända, af behofvet påkallades, att vissa platser bestämdes, der folket
kunde sammanträffa och uppgöra sina affärer, hvilka förhållanden likväl numera betydligt
förändrat sig; att dessa sammankomster urartat till skådeplatser för fylleri,
osedlighet, slagsmål, stöld och brott af allehanda slag; att den nytta deremot för
handeln och näringarne, man velat finna i marknaderna, vore mera skenbar än verklig,
då man sammanlägger de kostnader, som en marknadssökande handlande, näringsidkare
eller jordbrukare har för resan fram och tillbaka, vivre, logis och ståndlega
m. m.; att om jemväl i värde uppskattas de många arbetsdagar, som allmogen
uppoffrar genom marknadsbesöken, torde en indragning deraf för denna medborgareklass
blifva en väsendtlig behållning; att äfven för städernas innevånare i allmänhet
marknaderna ej medföra fördelar i förhållande till de olägenheter, de förorsaka; samt
att till följd af den allmänna näringsfrihet både på land och i stad, som numera
eger rum, och då man har anledning hoppas, att handen i denna väg än mer blifva
lossade, syntes behof af några serskilda marknadsplatser ej vara för hand; på grund
af hvilket allt motionären kommit till den slutföljd, att nuvarande marknader, såsom
Allm. Besvärs- ock Ekonomi-Utsk. Bet., N:o 9.
5
befordringsmedel för handeln och näringarne, äro af ringa eller ingen vigt, men deremot
så väl i moraliskt som fysiskt hänseende medföra mycket ondt; hvarför motionären
föreslagit, att Rikets Ständer ville hos Kongl. Majit i underdånighet tillstyrka,
att, utan hinder af allmänna lagens stadgande i 7:de kap. Handels-Balken, de allmänna
marknaderna måtte afskafläs eller åtminstone inskränkas till några få orter,
som önska och kunna vara i behof af deras bibehållande; men att det emellertid
mätte stå hvarje Jstad eller landsort, der marknad nu skall hållas, öppet att från denna
skyldighet vai’da befriad.
Vid föredragningen inom Vällofl. Borgareståndet af denna motion instämde med
motionären Herrar Murén och Winge, hvaremot Herr Lagergren, med hvilken Herrar
Norin, Veslin, Berg och Berglund, jemte flera andra förenade sig, yttrade, att
man icke för de missbruk, som vid marknader ega rum, borde upphäfva dessa,
enär de åtminstone i vissa orter äro af verkligt behof, för att underlätta afsättningen
af landets produkter samt att bereda tillfälle att för skäliga priser göra nödiga
uppköp; utan att bäst vore att inskränka sig dertill att söka afskaffa de öfverklagade
oordningarne, hvilket väl kunde låta sig göra på annan väg, än den motionären
föreslagit.
Utskottet har tagit ifrågavarande motion uti öfvervägande; och ehuru Utskottet
icke förbisett dc många olägenheter, som åtfölja och till stor del förorsakas af de
allmänna marknaderna, tror likväl Utskottet, att dessa olägenheter böra kunna afhjelpas
genom ett strängt handhafvande af de för dylike oordningars förekommande
gifna föreskrifter, utan att ett, efter Utskottets förmenande, på allmänna rörelsen så
menligt inverkande botemedel, som det motionären föreslagit, skulle behöfva tillgripas,
helst detta skulle innebära en orättvisa emot de många marknads-besökande, för
hvilka de omförmälda oordningarna äro främmande.
I betraktande häraf och då, uti ett land, i allmänhet så glest befolkadt, som
Sverige, de årliga marknaderne äro, serdeles för omsättningen af landtmanna-produkter,
äfvensom för de öfriga näringarne, af en oundgänglig nödvändighet påkallade,
såsom utgörande samlingsställen, hvarest köpare och säljare kunna på bestämda tider
sammanträffa för ömsesidigt utbyte af varor och uppgörande af affärer, anser
Utskottet sig icke kunna tillstyrka bifall till förslaget att helt och hållet afskaffa dessa
sammankomster, hvilken åtgärd tvifvelsutan jemväl skulle hafva den påföljd, att, då
de trafikerande icke kunde förhindras att i lofligt ändamål sammanträffa, dylika sammankomster
likafullt skulle komma att, efter öfverenskommelse!- de trafikerande
emellan, på vissa tider och ställen fortfarande ega rum, och således alla de nu öfverklagade
olägenheterna qvarstå, med den skillnad endast, att de nu stadgade strängare
kontroller å ordningnns vidmagthållande då saknades.
6 Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utsk. Betänkande, N:o 10.
Hvad åter beträffar den alternativt föreslagna inskränkningen af marknaderne
till de orter, som önska och kunna vara i behof af deras bibehållande, så instämmer
Utskottet fullkomligen i den åsigt, att marknaderne, der sådant utan mehn för
ortens rörelse låter sig göra, må varda indragna; men i sådana fall möter icke något
hinder för de kommuner, hvilka finna sig dertill befogade, att, efter i behörig
ordning derom gjord ansökning, utverka aflysandet af en marknad, hvilken efter vederbörandes
hörande befinnes vara obehöflig, hvilket ock en och annan gång
inträffat.
På grund af sålunda blifvit anfördt och då Utskottet har sig bekant, att motioner
denna riksdag äro väckta rörande inskränkning i den vid marknaderne vanliga
bränvinsminuteringen, deri egentliga orsaken till de öfverklagade olägenheterna
torde höra sökas, anser Utskottet sig
icke kunna tillstyrka någon Rikets Ständers åtgärd, i anledning af nu
ifrågavarande motion.
Stockholm den 21 Januari 1848.
N:o 10.
Ank. till Exp.-Utsk. den 22 Jan., kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphörande af ekonomiska
besigtningar å Kyrkoherde- och Capelians- samt å Landt- och Militice-staternas
boställen.
llederv. Bondeståndet har till detta Utskott remitterat ett af Riksdagsfullmäktigen
A. J. Sandstedt från Jönköpings län afgifvet memorial, innehållande framställning
derom, att då de föreskrifne ekonomiska besigtningarne å Pastors- och
Comministers- samt Landt- och Militiae-staternas boställen, efter motionärens förmenande,
voro utan allt ändamål samt endast förorsakade stora kostnader, som, hvad
först omförmälda boställen angår, kyrko-kassorne fingo vidkännas, nämnde ekonomiska
besigtningar hädanefter måtte upphöra, samt de vid ombyte af boställsinnehafvare
föreskrifna laga af- och tillträdes-syner anses vara för ändamålet fullt tillräckliga.
Utskottet, som af denna motion tagit kännedom, kan för ingen del instämma
uti motionärens åsigt, rörande de ekonomiska besigtningarnes obehöflighet, utan anser
fastheldre dessa besigtningar, som genom Kongl. Kungörelsen den 28 Maj 1830,
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o U.
7
Kongl. Maj:ts förnyade nådiga Militiae-boställsordning den 23 Januari 1836, med flere
författningar föreskrifvas, medföra serdeles nytta såväl för det allmänna, enär genom
desamma en boställsinnehafvare, som vanvårdar boställets hus och öfriga tillhörigheter,
erhåller föreskrift att de anmärkta bristfålligheterna bota, och, i händelse af tredska
i detta hänseende, vederbörande sättas i tillfälle att vidtaga nödiga åtgärder,
som ock för boställs-innehafvaren, hvilken, efter vunnen bestämd upplysning om förefunne
bristei, kan desamma efter hand afhjelpa, och således icke under längre
följd af år ådrager sig sjelf vid afflyttning eller sitt sterbhus en ofta alltför stor och
betungande husröte- och nybyggnads-ersättning, hvartill tillgång i sterbhuset kunde
saknas; hvadan och då kostnaden för dessa förrättningar fullt motsvaras af de fördelar
derigenom vinnas, Utskottet anser sig böra hos Rikets Högloft. Ständer vördsamt
föreslå,
alt den ifrågavarande motionen må förfalla.
Stockholm den 21 Januari 1848.
X:o 11.
Ani;, till Exp.-Utsk. d. 22 Jan., kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väcltt motion om ett Apotheks anläggande i
Hemsö socken pä Gottland samt om förändrad boningsort för pruvincial-läkaren
för södra delen af ön.
För afhjelpande af de många olägenheter, som uppkomma deraf, att Gottlands
län, med öfver 42,000 innevånare, är försedt med endast ett apothek, beläget i
Wisby, nio mil från den ytterst i söder belägna socken, samt deraf, att provincialläkaren
för södra delen af ön jemväl är bosatt i Wisby, hvarigenom 3/4:delar af
länets innevånare äro i saknad af både läkare och medicinalier, har, uti en från
Hederv. Bondeståndet till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet remitterad
motion, Riksdagsmannen Ingemund Odin från nämnde län hemställt, att Rikets Ständer
måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla om privilegiers utfärdande för
ett apothek i Hemsö socken, såsom belägen i midten af häradet, äfvensom att provincial-läkaren
måtte varda tillförbunden att bo i närheten deraf eller så, att häradsboerna
i det närmaste hafva lika lång väg, då de nödgas påkalla hans hjelp.
8
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 12.
Utskottet, som tagit motionen i öfvervägande, anser de deri framställda ämnen
icke vara af beskaffenhet att tillhöra Rikets Ständers handläggning, utan böra i administrativ
väg behandlas, hvadan Utskottet tillstyrker, att
motionen icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 21 Januari 1848.
N:o 12.
Ank. till Exp.-Utsk. den 22 Jan., kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om eli förändradt användande af
den if 8:dels procent, som af sterbhus inom Wermland erlägges.
Uti memorial, som från Ilederv. Rondeståndet till detta Utskotts behandling
blifvit remitteradt, har riksdagsfullmäktige!!, förre vice talmannen P. Eriksson från
Wermlands län, med hvilken Lars Larsson från Elfsborgs län, förre talmannen Anders
Ericsson från Örebro län m. 11. ledamöter af det Hederv. Ståndet sig förenat,
anhållit, att då den utur sterbhus inom Wermlands län utgående l/8:dels eller
s. k. fattigprocenten icke, på sätt i öfriga delar af riket eger rum, tillfaller hvarje
församlings fattige, utan nämnde afgift, hvilken tillförene, på grund af Kongl. Rescriptet
den 17 Mars 1732, latt utaf läns-hospitalet inom Carlstads stift disponeras, och,
i sednare tider, efter det flyttning af hospitalshjonen från Carlstad till hospitalet i
Wadstena försiggått, genom Kongl. Brefvet den 22 April 1830, i nåder förklarats
böra till underhåll af länets lasarett och kurhus användas, numera, på grund af
Kongl. Maj:ts nådiga Resolution den 8 Februari 1840, under en tid af tio år till
läns-lasaretts-byggnadens behof i Carlstad utgår, Rikets Höglofl. Ständer måtte genom
underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t framställa den önskan, att ifrågavarande
af sterbhus inom Wermlands län utgående l/8:dels procent finge, efter 1850 års
slut, i likhet med den rätt, rikets öfriga provinser härutinnan tillkommer, af socknarnes
i Wermland fattigvårds-inrättningar oafkortad fa tillgodo njutas, helst länets lasaretts-
och kurhusbyggnad, till hvilken oftanämnde procent, enligt hvad förberörd!
är, blifvit anslagen, redan år 1843 blifvit fullbordad.
Utskottet har härvid skolat vördsamt upplysa, att, efter hvad Utskottet vid behandlingen
af detta ämne inhemtat, motioner af enahanda innehåll med den ifrågavarande
blifvit gjorda dels vid 1828'—1830, dels ock vid 1834 års riksdag, vid
hvilken
Allm. Besvärs- och Ekon.-Vtsk. Betänkande, N:o 13.
9
hvilken sednare samma motionär, som nu väckt frågan, i ämnet gjort framställning;
äfvensom att, vid båda dessa riksdagar, Rikets Höglofl. Ständer, med bifall till hvad
sålunda blifvit föreslaget, uti underdåniga skrivelser hos Kongl. Majit anhållit, att
ifrågavarande i/8idels procent af bouppteckningar inom Wermland måtte få användas
till underhåll al de inom hvarje församling befintliga fattiga.
Instämmande uti den af Rikets Ständer vid föregående riksdagar sålunda uttryckta
åsigt, har Utskottet funnit det vara både med rättvisa och billighet öfverensstämmande,
att den afgift vid bouppteckningar, som här är i fråga och hvilken i
öfriga delar af riket tillfaller församlingarne till understöd för fattigvårdens bestridan
de,
äfven får af socknarne inom Wermland för lika ändamål tillgodonjutas, och att
dessa medel således återgå till sin ursprungliga bestämmelse, helst länets innevånare
äro pligtige att efter andra grunder underhålla sina lasaretts-byggnader; och anser
Utskottet sig derföre vördsamt böra tillstyrka Rikets Höglofl. Ständer,
att förnya den redan förut hos Kongl. Majit gjorda underdåniga anhållan,
att J/8idels procenten af boets tillgångar vid bouppteckningar inom Wermland
måtte från den af motionären föreslagna tid, eller slutet af år 1850,
få af vederbörande församlingar uppbäras, för att till deras fattigvård användas.
Stockholm den 21 Januari 1848.
Nio 13.
Ank. till Exp.-Utsk. den 22 Jan., kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af serskilda motioner, dels i fråga om rapporters
och general-sammandrags afgifvande af vederbörande embetsmyndigheter
till upplysning om de kommunala inrättning arnes verksamhet,
dels ock om rättighet för ledamöterne i kommunal-nämnder
alt för deras besvär af kommunen njuta ersättning.
Uti dessa ämnen har Utskottet fatt emottaga serskilda framställningar, nemligen
dels från Höglofl. Ridderskapet och Adeln af Herr Hammarhjelm, E. G., som anmärkt,
att då vid fullgörande af de kommunala åligganden, som genom sednast i
nåder utfärdade författningar blifvit anbefallda, liknöjdhet i allmänhet, med få undantag,
försports, hvartill, enligt motionärens förmenande, orsaken vore att söka deruti,
Bih. till B. S. Prot. 1847 § 1848. 8 Sami. 3 Haft. 8
10 Allm. Besvärs- och Ekon.-lits k. Betänkande, N:o 13.
att samhällsmedlemmarna ännu icke uppfattat och insett sin skyldighet att härutinnan,
hvar i sin mån, bidraga, åtgärder måtte vidtagas, hvarigenom regeringen bereddes tillfälle
att, rörande fortgången af de kommunala inrättningarnes verksamhet, vinna fullständig
kännedom; i hvilket afseende motionären föreslagit, att landshöfdinge-embetena
och konsistorierna i riket måtte anbefallas att, med biträde af underlydande auktoriteter,
årligen genom utsedda ombud undersöka hvad inom hvarje kronofogde-område,
borgmästeri och prosteri förefallit rörande kommunal-väsendet, samt i hvad mån
de kommunala bestyren blifvit fullgjorda, hvarefter nyssberörda auktoriteter, angående
förhållandet härutinnan, skulle upprätta och till Kongl. Maj:t insända på omförmälda
rapporter grundade general-sammandrag; — dels ock från Hederv. Bondeståndet
af riksdagsfullmäktigen Anders Jonsson från Östergöthlands län, som anfört,
att då de bestyr, som genom de efter sistlidna riksdag utfärdade kommunal-författningar
blifvit kommunal-nämnderna och fattigvårds-direktörerna uppdragne, voro för
ledamöterna i dessa nämnder ganska besvärliga och tidsödande, serdeles inom de
större socknarna, samt dessa åligganden, om än något mildrade genom årliga utbyten
af ledamöter, der sådant kunde ske, i motionärens tanka, likväl måste blifva
så mycket kännbarare å de orter, der, såsom ofta här i landet egde rum, större
delen af en socken innehafves af en enda person, som ej sjelf bor på stället och
der alla kommunala bestyr således återfalla på de stundom ganska få sjelfegande
sockneboarna, det måtte, till afhjelpande häraf och då rättvisa och billighet fordrade,
att äfven de hemmansegare inom kommunen, sorn i följd af bortovaro, oskicklighet
eller andra orsaker icke sjelfva kunde deltaga i kommunal-vården, finge vidkännas
sin andel i detta besvär, det tillägg i högstberörda, här ofvan åberopade, författningar
göras, att ledamöterna uti alla hittills varande eller framdeles blifvande kommunala
nämnder förklarades berättigade att, för deras besvär, af kommunen åtnjuta
billig ersättning.
Utskottet har, till behandling i ett sammanhang, företagit dessa motioner; och
hvad först beträffar herr Hammarhjelms framställning om undersökning genom vederbörande
auktoriteter, i hvilken mån de anbefallda kommunal-bestyren inom hvarje
ort i riket blifvit fullgjorda, samt härpå grundade general-sammandrags författande
och insändande till Kongl. Maj:t, så och då, genom de i detta hänseende föreslagna
åtgärder, det af motionären afsedda ändamål, efter Utskottets tanka, icke lärer vinnas,
utan endast ökade besvär så väl för vederbörande embetsmyndigheter som för
regeringen derigenom skulle uppkomma, anser Utskottet sig sakna skäl att tillstyrka
bifall till förevarande motion; och föreslår fördenskull vördsammast Rikets Höglofl.
Ständer,
att densamma icke må till någon deras åtgärd föranleda.
Allm. Besvärs- och Ekon.-U(sk. Betänkande, N:o 14. 11
I afseende åter å Anders Jonssons motion om ersättning till ledamöterna i
kommunal-nämnder för det besvär, de i sådant afseende få vidkännas, har Uskottet
ansett sig böra erinra, att, ehuru dylika uppdrag, på sätt motionären anmärkt, synnerligen
under de af honom uppgifna förhållanden, taga mycken möda i anspråk,
dessa bestyr likväl icke äro att betrakta såsom något tjenste-åliggande, utan endast
såsom uttryck af medborgerligt förtroende, och derför ej heller någon vedergällning
höra förcskrifvas. På sådan grund och då, genom stadgande af ersättning för utförande
af kommunal-bcstyr, den början till en dylik verksamhet, som genom sednast
i nåder utfärdade författningar här inom fäderneslandet inträdt, lätteligen kunde
förqväfvas, hemställer Utskottet, som för sin del anser de stadganden, hvilka uti
samma nådiga författningar äro gifna, tillräckliga att förekomma, det icke någon
samhällsmedlem, utan skäl, må undandraga sig dylika bestyr,
att äfven denna motion icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 21 Januari 1848.
N:o 14.
Arik. till Exp.-Utsk. den 24 Jan., kl. 9 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förändring i sättet för fångars
forslande.
Till detta utskotts handläggning har Hederv. Bondeståndet remitterat en af riksdagsfullmäktigen
Ola Pehrsson från Blekinge län väckt motion, deruti han fästat Rikets
Ständers uppmärksamhet å de betydliga utgifter staten finge vidkännas för fångars
transporterande medelst skjuts, hvilken förmån, efter motionärens förmenande,
så mycket mindre borde förunnas brottslingar, hvilkas beqvämlighet härvid icke behöfde
afses, sorn den Svenska soldaten, såväl i freds- som krigstider, finge färdas
till fots vissa mil om dagen. Till afhjelpande häraf och pä det allt forslande af
fångar på statens bekostnad måtte upphöra, har motionären föreslagit:
Att fånge, längslad till händerna, måtte från häktet gående transporteras till
domstolen under uppsigt af gevaldiger, dervid fånge borde kunna tillryggalägga minst
3 mil om dagen; att, om flera fångar åt samma distrikt skola afgå, 2:ne må sammanlänkas
efter hvarandra; samt att, efter sålunda af dem tillryggalagda 9 mil på 3
dagar, den fjerde dagen finge till rastedag användas; och ansåge motionären att,
genom antagande af detta förslag, en besparad utgift för staten, medelst skjutslegans
12
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 14.
indragning, borde uppkomma, helst, ehvad lange färdas åkande eller gående, såväl
han som åtföljande gevaldiger eller fångvakt, skola med traktamente förses.
I afseende å denna framställning lär utskottet till en början vördsamt upplysa,
att motioner, af enahanda syftning med den nu ifrågavarande, vid 1840 och 1841
samt 1844 och 1845 årens riksdagar blifvit väckta, samt att Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-utskottet, till hvars behandling dessa frågor remitterats, ansett nödigt att,
för desammas handläggning, med Stats-utskottet sammanträda, dervid dessa Utskott,
uti betänkande den 16 Mars 1841, i hvad denna fråga rörer, upplyst, ”att densamma
redan vid 1823 års riksdag blifvit väckt, men att Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-utskotten, hvilkas yttrande i ämnet Rikets Ständer då infordrat,
afstyrkt bifall till förslaget, i anseende till dels de hinder, som väderlek och väglag
vid Hera årstider förorsaka, dels det lättare tillfälle till rymning, som det föreslagna
fångförings-sättet skulle medgifva och den större bevakning, som dervid komme att
erfordras, äfvensom den längre tid, som dertill skulle åtgå, och dels äfven de kostnader
detta sätt medförde, och hvilka skulle uppgå nära, om icke fullt, till den
skjutslega, som derigenom kunde besparas 5” och hade uppå dessa skäl, dertill Statssamt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskotten vid 1844 och 1845 årens riksdag,
uti afgifvet betänkande den 4 Mars sistberörde år, tillagt, att det väckta förslaget,
derest detsamma bifölles, oftast skulle leda till en ej obetydlig tidsutdrägt med ransakningar
i brottmål, de förenade Utskotten samma motioner afstyrkt.
Då Utskottet nu går att till behandling företaga detta ämne, hvars vigt, så väl
med afseende å den föreslagna besparingen i statsutgifter, som äfven utur andra synpunkter,
de der här nedan närmare skola utvecklas, Utskottet iakttagit, anhåller Utskottet
att i första rummet få fästa Rikets Ständers uppmärksamhet derå, att, efter
den tid, då nyss anförde afstyrkande utlåtanden af Stats- och Ekonomi-utskotten afgåfvos,
omständigheter inträffat, hvilka torde förtjena att vid behandlingen af förevarande
fråga tagas i betraktande. Brottslingarnes antal har nemligen efter denna tid
betydligt tilltagit, hvilket förhållande, i förening med den på inånga ställen inom landet
förhöjde skjutslegan, verkat derhän, att stats-utgifterna för fångars transporterande
ansenligen blifvit ökade.
Hvad härefter vidkommer de skäl, hvarpå omförmälda, i ämnet förut afgifna
betänkande grundas, har Utskottet ansett sig icke kunna desamma biträda. Efter
Utskottets tanka skulle, genom fångars transporterande till fots, dervid antingen de
af motionären föreslagna handbojor eller annat fängsel användas, tillfälle till rymning
icke blifva lättare, än då fånge, såsom nu eger rum, åkande färdas. Gevaldigern
eller fångföraren kunde, då flera fångar skulle till samma ort transporteras, dem
sammanlänka, hvarigenom ett verksamt medel emot möjliga försök att taga flykten
skulle beredas, samt, der transporten af fångar vore serdeles stor, uppsigten öfver
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 14. 13
dem i betydlig mån underlättas. Ifrågavarande förslag, derest det antages, skulle
väl kunna föranleda dertill, att vid större fångtransporter flera fångförare blefve af
nöden; men då härvid tages i betraktande, att den kostnad, som häraf följde, endast
komme att utgöras af längre tids dagtraktamente för bevakningen, hvilken tillökning
i utgifter fullt ut ersattes genom den besparade skjutslegan, lärer i allt fall,
efter Utskottets tanka, densamma, genom den nu föreslagna förändringen i fångföringssättet,
icke komma att uppgå till nuvarande skjutsomkostnadens belopp.
Efter att sålunda hafva till bemötande upptagit de hufvudsakligaste anmärkningar,
hvilka såsom skäl för de vid föregående riksdagar gifna afstyrkande betänkanden
åberopats, återstår för Utskottet att tillägga en omständighet, som synes Utskottet
böra berättiga det nu föreslagna sättet för fångars transporterande till företräde framför
det hittills föreskrifna.
Utskottet har nemligen icke kunnat undgå att anmärka, hurusom, efter dess
tanka, den saknad af beqvämlighet, som för fången genom att färdas till fots uppkommer,
•— och hvilket forslingssätt, utan att utgöra något straff eller i sig innebära
något skymfligt, icke lärer, åtminstone för en om brott förvunnen fånge, kunna anses
vara olämpligt •— måste bidraga dertill, att ej mindre hos fången väcka helsosam
besinning om anledningen till denna behandling, än ock hos andra åstadkomma
intryck, som möjligen afskräcka från beträdande af brottets bana.
Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit, har Utskottet, ehuru ej tilltroende
sig afgifvandet hvarken af ett bestämdt yttrande om fördelarne för staten af
den nu föreslagna förändringen i sättet för fångars transporterande genom den minskning
i kostnader, densamma, efter motionärens tanka borde medföra, oansedt en sådan
minskning vill synas Utskottet sannolikt kunna påräknas, — ej eller af några
närmare bestämmelser i detta ämne, helst dessa efter förekommande omständigheter
och förhållande måste lämpas, ändock, på grund af ofvan anförda skäl och på det
erfarenhet måtte vinnas om möjligheten af dessa fördelars ernående, ansett sig böra
i så måtto understödja förevarande motion, att Utskottet vördsamt föreslår Rikets
Ständer,
att, uti underdånig skrifvelse, hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t,
på det tillfälle måtte beredas att bedöma fördelarna af det nu föreslagna
sätt för fångföringen, täcktes, då sådant kunde pröfvas lämpligt, låta företrädesvis
och till en början, i afseende å de till fästningsarbete dömde fångar,
anställa försök med deras transporterande till fots.
Stockholm den 21 Januari 1848.
Häremot anmäldes följande reservation
af Herr von Hohenhausen, Michael Silvius: ”Mot det af Utskottet nu fattade
beslut får jag mig reservera, ehuru jag visserligen icke har något emot sjelfva sa
-
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 15.
ken, att grofva, till fästningsarbete dömde, förbrytare, såsom ett tillhörande skamstraff,
i likhet med hvad åtminstone i Frankrike tillförene egt rum, för de till galererna
der dömde brottslingar, nödgas gå, fastlänkade vid en lång kedja, till strafforten;
men då vi icke, såsom i Frankrike, ega stationerade gensdarmer, med sina
vid vägarna belägna kaserner, jemte tillhörande fångrum, och då det för öfrigt uti
vårt på många trakter glest bebodda land, utan tvifvel skall möta stor svårighet vid
att finna säkra inqvarteringsställen för sådana gäster om nätterna, måste jag afstyrka
förslaget. Skulle man envist, oaktadt de hinder, som deremot möta, vilja hafva experiment
i saken gjordt, borde en sådan promenad blifva föranstaltad ifrån Norrbottens
län till Malmö fästning, hvarigenom olämpligheten af detta forslingssätt i Sverige
torde blifva ådagalagd.
Någon besparing i kostnad lärer dock icke härigenom kunna uppkomma, emedan
antalet af fånggevaldiger måste, i och härför i många län tillökas, så vida icke
detta forslingssätt jemväl skulle utsträckas till ransakningsfångar, hvilka härifrån uti
Utskottets förslag icke blifvit undantagne. I sådant fall kunde visserligen besparing
möjligen uppstå, emedan de utgöra det största antalet utaf långar, som skola
forslas. Att ett slikt experiment med ransakningsfångar skall anställas, lärer
väl dock icke Rikets Ständer, af mångfaldiga skäl, gilla, helst det för forslingens säkerhet
är oundvikligt, att fångarne vid hvarandra fastkedjas, emedan för dem icke,
såsom vid forsling på vagnar, fothlack kunna användas”.
Herr Biskop Butsch reserverade sig äfven emot Utskottets beslut i samma syftning
som Herr von Hohenhausen.
N:o 15.
Ani:, till Exp.-Utsk. den 24 Jan., kl. 9 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om rättighet för delegarne uti
Arméens Pensionskassa, att derutur erhålla lån.
Hos Högloft. Ridderskapet och Adeln har Herr Munck af Rosenschöld, N. B.,
räckt en motion, hvilken till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet blifvit remitterad,
innehållande, att Rikets Ständer, så vidt det på dem beror, ville besluta, att
Arméens Pensionskassas outlånta fond måtte, under nödiga ansedda garantier, bilda
en enskild lånefond för alla dess tjenande delegares räkning, med så mångå filialkontor,
som militär-distrikterna i riket, utur hvilka delegarne uti nämnde kassa kunde
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, A:o 16.
15
erhålla lån. Vilkoren härvid skulle för låntagarne vara tvenne borgensmän af arméen,
som ej äro låntagare, sex procents ränta och fem års omsättningstid, samt,
för pensionskassan, förmånsrätt för kassans fordringar framför alla andra.
Denna motion anser sig Utskottet böra afstyrka, på den grund, att densamma
åsyftar ett Rikets Ständers ingripande uti Arméens Pensionskassas enskilda ekonomi
och förvaltning, och får Utskottet derför hemställa,
att den icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 21 Januari 1848.
N:o 16.
Ank. till Exp.-Utsk. den 24 Jan., kl. 9 f. in.
Betänkande, i anledning af väckt motion om det till Westerås län höran
de
Wåhla härads förläggande till Upsala län.
Riksdagsmannen Eric Mallmin från Westerås län har uti ett från Hederv. Bondeståndet
till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet remitteradt anförande hemställt,
att Wåhla härad i Upland, utgörande Norra Fjerdhundra kontrakt af erkesliftet,
men tillhörande Westerås län, måtte blifva förlagdt till Upsala lån’, och är
såsom skäl härföre anfördt, att från medelpunkten af häradet räknas tio mil till Westerås,
men endast fem mil till Upsala; att häradsboerna, som afsätta sina produkter
och göra sina uppköp i Upsala, äro tvungna att göra serskilda resor till den aflägse
belägna läns-residensstaden i och för bevakande och utförande af derstädes anhängiga
mål, kommunala bestyrs uträttande m. m.; samt att den, till följd af häradets läge,
svåra postkommunikationen emellan häradet och den stad, der länsstyrelsen är för
lagd,
i betydlig mån ökar de olägenheter, som häradets innevånare måste vidkännas
genom deras lydande under Westerås län, alldenstund brefven måste från närmaste
postkontor Tierp, som är beläget 2 1/2 mil utom häradet, först afgå till Upsala,
för att derifrån afsändas till Westerås, hvarigenom icke allenast fatalier ofta gå förlorade
och fatalietiden i sjelfva verket förkortas, utan ock länsstyrelsens kungörelser
och kommunikationer med kronobetjeningen betydligen fördröjas, till stort mehn för
så väl enskilda personer, som vederbörande tjenstemän; varande vid anförandet fogad
en utaf åtskilliga af häradets innevånare undertecknad promemoria, deruti de
på ofvananförda skäl uppdraga åt motionären, såsom ortens riksdagsfullmäktig, att
rörande förbemälda angelägenhet väcka motion, på det menigheterna må, till utrö
-
16 Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 16.
nande om denna önskan är allmän, kunna blifva hörda, äfvensom vederbörande myndigheter.
Utskottet har tagit ifrågavarande motion i öfvervägande, och med afseende å
de flera för bifall till den deri gjorda framställning anförda talande skäl, ansett aig
böra tillstyrka,
det Rikets Ständer i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes i nåder
föranstalta, att vederbörande menigheter och embetsmyndigheter må i
ämnet varda hörda, samt att, i händelse Kongl. Maj:t derefter skulle finna
den ifrågasatta förändringen lämplig och ändamålsenlig, densamma då måtte
nådigst bifallas.
Stockholm den 21 Januari 1848.
STOCKHOLM 1848, hos J. A. Walldén.
Allm. Bcsv-jch Ekon.-UtskotUts Betänkande, N'.o 17.
1
M IT.
Ank. lill. Exp. Utsk. den 29 Jan., kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, om fyr-anläggningar å
Agön samt ä skäret Skomakaren.
Uti en hos vällofl. Borgare-Ståndet väckt och till Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-utskottet remitterad motion har herr Norin, med anledning
deraf, att, i motionärens tanka, befogade klagomål ofta försports deröfver,
att fyr-inrättningar saknas dels å nordöstra delen af Agön, belägen vid inloppet
till Hudiksvall, till följd hvaraf det s. k. Kråksundet ofta måste anlitas
såsom nödhamn, och dels å skäret Skomakaren, som ligger uti inloppet
till Stockholms norra skärgård, önskat, att en undersökning i berörde
afseenden målte, så snart som möjligt, företagas, på det att de uppgifna
behofven kunde varda tillförlitligen pröfvade, och att Rikets Ständer ville
hos Kongl. Majrt i underdånighet göra den framställning i detta ämne, ”att
”en sådan undersökning finge ske, och att sedermera, och i anledning der”af,
de åtgärder, hvartill omständigheterna kunde föranleda, måtte nådigst
vidtagas;” och hafva, vid motionens föredragning uti Borgareståndet, Herrar
IValley och Muren m. fl. deruti instämt.
Utskottet har, hvad fyranläggning på Agön beträffar, inliemtat: att,
i anledning af flera gånger väckt fråga om en sådan anläggning derstädes,
eller å någon mera passande plats, för att tjena till vägledning för sjöfarande,
vid segling norrifrån förbi Söderhamn, en undersökning i sådant afseende
verkställdes år 1836, och alt derigenom utröntes, att endast två
punkter härvid egentligen borde komma i fråga, såsom tjenliga för fyranläggning,
nemligen Agön, vid inloppet till Hudiksvall, och ön Storjungfrun,
belägen ungefär 5| mil längre söderut, men att den sistnämnda hade ett
väsendtligt företräde deruti, alt de norrifrån kommande fartygen finge,
genom en fyrbåk på detta ställe, en säkrare rällelsepunkt för undvikande
af den stora och farliga Finngrundsbanken. 1 följd häraf anlades nästföl
jande
år en fyrbåk å Storjungfrun.
Utskottet har, för sin del, stannat i den öfvertygelse, alt man, i fråga
om sådane anläggningar här i riket, måste inskränka sig til), de nödBih.
till R, St. Brot, 184 7 § 1848, 8 Sami, 4 Haft. 1
2
Allm. Best-, och Ekon.--Utslcottets Betänkande, N:o 17.
vändiga, med afseende derå, alt vid vår vidsträckta kust finnes ett stort
antal af punkter, som äro tjenliga för fyrar och der dessa kunde blifva
af värde för sjöfarten, men att dessa platser äro alltför många, för att
landets tillgångar kunna medgifva ett lill dem alla utsträckt fyrväsende;
och får Utskottet vidare och med tillämpning af denna grundsats på förenämnda,
nu väckta fråga, anföra, ali, enligt hvad till Utskottet blifvit från
vederbörande embetsmyndigheler uppgifvet, sjöfarande redan hafva rättelse
af fyren å Storjungfrun, vid segling i dessa farvatten, och att afslåndet
emellan denna och Agön ej är så betydligt, att sjöfartens säkerhet oundgängligen
fordrar en sådan anläggning äfven på denna sistnämnda plats,
samt att ej heller inloppet till Hudiksvall är så svårt eller farligt, alt den
derföre påkallas. Utskottet har derför trott alt, om än Agön kan anses
vara tjenlig punkt för en fvr, skäl likväl icke äro för handen alt, under
nuvarande förhållanden, tillstyrka någon ytterligare undersökning eller andra
åtgärder rörande detta ämne.
Yidkommande förslaget om fyranläggning å skäret Skomakaren eller
Simpnäs klubb, så har till Utskottet lemnats den upplysning, att der för
närvarande finnes en känningsbåk, men att anläggning af en ledfyr, hvartill
äfven måste höra boningsrum för fyrbetjeningen, blefve derstädes ytterst
försvårad, om ej omöjlig, derigenom att skäret är så lågt och litet, att det
vid stormar öfversköljes af hafvet. — Sådana fyranläggningar hafva å utrikes
orter skett, men medfört högst betydliga kostnader, så väl vid sjelfva
anläggningen, som sedermera för deras underhållande. Utskottet anser sig,
sedan dessa förhållanden blifvit upplysta, ej heller kunna biträda motionärens
förslag i detta afseende.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer Utskottet,
alt denna motion icke må föranleda till någon Rikets Ständers
åtgärd.
Stockholm den 28 Januari 1848.
Allm. Besv.-och Ekon.-Utslcoltets Betänkande, N:o 18.
3
M 18-
Ank. till Exp. Ulsk. den 29 Jan., kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, om beredande utaf fyr
anstalter
i sjöarne Mälaren och Hjelmaren.
Med anledning deraf, att sjöfarten och synnerligast den med ångfartyg
under sednare åren betydligt Ökats å sjöarne Mälaren och Hjelmaren, har,
uti en hos Borgare-Ståndet väckt och derifrån till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-ulskotlet remitterad motion, herr C. C. Hörnstein fästat uppmärksamheten
å behofvec af fyr-anstalter i dessa sjöar, hvilka, enligt motionärens
förmenande, icke skulle föranleda till några betydligare kostnader, då
fyrarne derstädes icke behöfde hafva samma storlek och egenskaper, som
hafsfyrarne, och icke heller hållas lysande längre, än under några få månader
af året, men sorn deremot skulle medföra den vigtiga fördelen, att
ångfarten, som nu måste tidigare på hösten, i anseende till de långa mörka
nätterna, afstanna, då kunde, till stor båtnad för den inre rörelsen,
lortfara ända till dess vattnet blefve isbclagdt; och har motionären hemställt,
att Rikets Ständer, uppå dessa skäl, behagade hos Kongl. Majit i underdånighet
förorda, att undersökning måtte ske för fyrars anläggande på tjenliga
stillen i ofvannämnde sjöar, och sådana derefter skyndsamt uppföras
med minsta möjliga kostnad, hvilken, till dess hela belopp, kunde utgå af
liandels- och sjöfartsfonden.
Utskottet har, i anledning af denna framställning, ansett, att, om än
ett ordnadt fyrväsende uti rikets större och segelbara insjöar skulle vara
önskvärdt, såsom fördelaktigt för den inre rörelsen och sjöfarten, härvid
dock måste tagas i noggrann! öfvervägande, dels behöfligheten deraf och
dels huruvida de derigenom uppkommande fördelarne komma att motsvara
kostnaderna derför; och, hvad den förra beträffar, för sin del, funnit
något synnerligt behof af fyr-inrättningar uti sjöarne Mälaren och Hjelmaren
icke vara för handen, emedan, om seglande fartyg, som nu å nämnde sjöar
antingen tillryggalägga sina resor på dagen, eller ock hafva tillfälle att
välja säker ankarplats, innan mörker inbryter, sattes i stånd att genom
den vägledning, som fyrar lemnade, hinna destinations-orterna en eller an
-
4
Allm. Besv.-och Ekon.-Vlskoltets Betänkande, N:o 18,
nan dag eller timma förr, än de eljest der skulle hafva inträffat, och om
äfven de ångfartyg, som fortsätta sina resor senare på hösten, härigenom
i någon mån hemtade fördelar, i afseende på ökad skyndsamhet och säkerhet
dervid, så lära dock desse förmåner ej vara af det vigtiga inflytande
å den inre sjöfarten, att de för densammas befrämjande kunna anses af
nödvändigheten påkallade.
Hvad angår kostnaden för dessa anstalter, hvilken motionären förmodat
icke böra blifva af någon större betydenhet, så får Utskottet fästa uppmärksamheten
derå, att fyr-anläggningar uti s,ön Mälaren, för alt der blifva
någorlunda fullständiga och svarande mot ändamålet, erfordras till ett
större antal, i anseende till beskaffenheten af denna sjö, som bestårj af större
och mindre fjärdar, förenade genom sund och trånga farleder Utom
anläggningskostnaden, som härför uppslode, måste äfven i beräkning tagas,
hvad som komme att åtgå för underhållet af fyrarne och aflönandet af
fyrbetjeningen, m. m ; och har Utskoltet, vid betragtande häraf, ansett, att
desse uppoffringar blefve allt för stora för alt kunna uppvägas af de fördelar,
som, genom den föreslagna fyr-inrättningen derstädes, vunnes.
Då, hvad Hjelmaren beträffar, någon så betydlig sjöfart der icke eger
rum, som kan anses erfordra från statens sida dylika uppoffringar, som de
nu ifrågasatte, och då härtill kommer, att utprickning af grund och andia
anstalter för sjöfartens befrämjande derstädes hittills vidtagits genom enskild
försorg, utan att Kongl. Maj:t och kronan dermed blifvit betungad eller tägt
någon befattning, så torde hvad ytterligare härvid må anses nyttigt,
t minstone för närvarande, icke böra till någon slats-ulgifl föranleda.
I afseende på motionärens förslag att koslnaderne för de af honom
begärda fyr-anstalterna måtte utgå af handels- och sjöfarts-fonden, får Utskottet
upplysa, att denna icke hittills blifvit anlitad för fyr-inrättningen,
och tror äfven, att dess tillgångar äro mera af nöden för andra dermed
afsedda ändamål, än de af motionären uppgifna.
På grund af hvad sålunda blifvit i ena och andra hänseendet anfördt,
får Utskottet hemställa,
att denna motion icke må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 28 Januari 1848.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 19.
5
JK 19.
Ank. till Exp, Utsk, den 29 Jan., kl, II f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, om stapelstadsrätt för
staden Sälj vitsborg.
Uli en lill vällofl. Borgare-Ståndet ingifven och till Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottet remitterad motion har Herr Fahlcrantz, enligt
uppdrag af staden Söifvilsborgs invånare, hemställt, att stapelfrihet
matie staden förunnas, och såsom skäl härför andragit, alt staden, belägen
vid en vik af Östersjön, som lernnar en god och säker hamn, för till och
med 12 fot djupgående fartyg, fordom egt stapelfrihet och då varit af betydenhet;
men att den sedermera, då stapelfriheten i slutet af 1600-talet
öfverflyttades till den då nyligen anlagda staden Christianstad, derigenom
snart förföll till föga mera betydenhet, än ett vanligt fiskläge; att staden
numera återvunnit något af sitt fordna anseende, så att dess folkmängd
lör närvarande utgör öfver 1400 personer, deraf 18 handlande, 16 handtverkare
och 34 näringsidkare, med tillsammans '771 r:dr bevillning, egande
10 större och mindre fartyg, som begagnas såväl till in- som utrikes
sjöfart, den sednare med frakter för stapelstäderne; att föi export erbjudas,
uteslutande för denna stad, från nordöstra delen af Skåne samt angränsande
skogstrakter i Småland och Blekinge, skogseffekter af plankor,
bräder, tjära, beck och stäfver, men att, i anseende till kostsamma omvägar
för klarering m. m., man hittills, och intilldess stapelfrihet kan erhållas,
måst inskränka sig till några mindre betydliga befraklningar; tilläggande
motionären, att, då för närvarande saknas tullhus, vågbod och andra
för en tullkammare erforderlige byggnader, staden, i händelse stapelfrihet
skulle kunna erhållas, är beredd att genast anvisa tomter för sådane
byggnader, med förbindelse tillika att, om tullinkomsterne icke skulle
räcka till aflöning för den blifvande lulltjenstemanna-personalen, fylla bristen,
såsom rikets norra städer, för vinnande af slapelfriheten, sig åtagit.
Utskottet, som tagit motionen i behörigt öfvervägande, anser väl
att alla åtgärder, som knnde befrämja handel och näringar, böra, så vidt
möjligt är, vidLagas; men då Utskottet, oagtadt de i motionen anförde skäl,
6
Allm. Besv.- och Elcon.-Utsholtcts Utlåtande, N:o 20.
icke vågav med säkerhet antaga, alt icke möjligen förhållanden kunna ega
rum, hvilka lägga hinder i vägen för den sökta stapelfrihetens beviljande,
för bedömande hvaraf fordras en närmare kännedom om sådana speciella
och lokala omständigheter, som hvarken af Utskottet eller af Rikets Ständer
torde kunna väntas, anser Utskottet sig icke kunna obelingadt föreslå
bifall lill motionen, utan får i stället tillstyrka,
att Rikets Ständer i underdånighet anhålla, alt Kongl. Maja
läcktes i nåder föranstalta om vederbörlig undersökning i
ämnet, samt att Kongl. Maj:t, i händelse något hinder deremot
icke skulle möta, behagade nådigst bevilja staden Sölvitsborg
den sökta stapelfriheten.
Stockholm den 28 Januari 1848.
JM 20.
Utlåtandej i anledning af väckt motion> om stads- eller köpingsrättigheter
för Höganäs i Skåne.
Från höglofl. Ridderskapet och Adeln har Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet fält emottaga en af Herr Munck af Rosenschöldj N. R.,
väckt motion, så lydande:
”Jag föreslår, att Rikets Ständer ingå till Kongl, Maj;t med anhållan
att Höganäs i Skåne måtte erhålla stads- eller köpings-rälligheter.”
Då inga skäl eller upplysningar blifvit härvid af motionären, till
stöd för hans framställning, anförda, hvarigenom Utskottet kunnat hemta
anledning, till att närmare ingå i pröfning af desamma, hemställer Utskottet
att
ifrågavarande motion må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 28 Januari 1848.
Allm, lie sv.- och Ekon.-Ulshottets Betänkande, N:o 21.
7
M 21.
Ank. till Exp, Utsk. den 29 Jan,, kl. lif. m.
Betänkande, i anledning af väckt molien, om transito-och nederiags-rält
järn S/itö hamn på Gottland.
Uli tinlia ämne hafva lill Allmänna Besvärs- oell Ekonomi-Utskottels
handläggning blifvit remitterade följande motioner:
Från högvördiga P reste-Ståndet
af Herr prosten Klintberg, sorn hemställt, att Rikets Sländer måtte förnya
deras vid föregående riksdagar till Kongl. Majit framburna önskan, det
Kongl. Majit täcktes förläna Slitö hamn på Gottland nederlags- och transitorält;
varande såsom skal härför anfördt: att hamnen icke allenast är
en bland de bästa i Östersjön, utan äfven genom öns läge nästan midt emellan
Ryska, Preussiska, Danska och andra östersjöländer, eger ett obestridligt
företräde framför andra dess hamnar; att den genom sitt skärfria
inlopp är tillgänglig nära hela året igenom, så att skepp, utom i den aldraslrängaste
köld, då isläggning der inträffar, kunna dit obehindradt inoch
utlöpa; att den vinst, som härigenom skulle tillfalla Slitö hamn och
dess omgifning, icke kunde i något afseende förnärma någon annan af rikets
handelsplatser, enär den endast eller hufvudsakligast skulle hemtas
från skeppsfarten emellan ryska östersjohamnar och England eller NordAmerika,
af hvilken skeppsfart all dylik inkomst i annat fall skulle, så för
enskilda Svenska medborgare, som för staten, gå förlorad; samt att, då inga
stats-anslag erfordras och lokalen, jemte dess af naturen gynnade läge,
eger rikedom på aila malerialier till uppbyggande af de för inrättningen
erforderliga magaziner, syntes allt skäl vara för handen att begagna sig af
de fördelar, naturen sjelf anvisat, och hvilka äfven skulle till staten inbringa
en betydlig inkomst.
2:o Frän hedervärda Bonde-Ståndet
af Christen Person Sojdeby och Ingemund Odin från Gottlands län, hvilka
på ofvan anförda skäl framställt samma anhållan.
Med anledning häraf får Utskottet upplysa, alt då denna fråga sednast
vid 1840 och 1841 årens riksdag förevar, hade, på sätt dåvarande
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotts betänkande N:o 98 utvisar, i an
-
8
Allm. Besv.- och Ekon.-Ulshottets Betänkande, N:o 21.
ledning af en i enskild väg gjord underdånig ansökning om transito- och
nederlags-rätt för Siitö hamn, Kommers-kollegium, General-tullstyrelsen
och Konungens befallningshafvande på Gottland infordrade underdåniga
yttranden afgifvit och berörde anhållan tillstyrkt, hvarjemte handels-societeterna
i de vid östersjön belägna stapelstäderna och i Götheborg blifvit
öfver den underdåniga ansökningen hörde och, med några få undantag, likaledes
tillstyrkt nådigt bifall tili densamma.
Kommers-kollegium hade uti dess, den 2 Maj 1838 afgifna, underdåniga
utlåtande yltrat, såsom orden lyda:
”jNTär man betraktar Slilös belägenhet i medelpunkten af Östersjön,
”på nära lika afstånd från de begge kontinenter, som omgifva denna sjö;
”när man vidare afser dess ypperliga hamn, som förenar rymlighet, tillräckligt
djup för större fartyg, lätt in- och utsegling, säkerhet för de flena
vindar, med egenskapen att sent lägga sig, men tidigt gå upp, samt sålunda
onekligen är en af de bästa vid östersjön, så måste man erkänna
”alt denna hamn synes vara af naturen ämnad till en vigtig handelsplats,
”såsom i äldre tider Wisbj^ varit, då dess gamla hamn ännu ej var uppgrundad
och man begagnade mindre djupgående fartyg. Kollegium erkänner
visserligen att ej ensamt lördelagligt läge eller beviljade privilegier
”förmå göra en ort till betydande handelsplats. Dertill fordras en förening
af många gynnande förhållanden samt, bland annat, förmögne och
”driftige handlande, och erfarenheten har visat att dessa ej så lätt gifva
”de vägar, hvaråt vanan led t deras rörelse, en annan riglning; men dere”mot
har äfven erfarenheten lärt, alt stundom sådane händelser inträffa,
”sorn tvinga handeln alt ändra sin gång, och då är det vigtigt, alt för de
”orter, som deraf kunde draga fördel, inga reglementariska föreskrifter läg”ga
hinder i vägen.”
På dessa skäl, och i öfrigt instämmande uti Konungens befallningshafvandes
på Gottland och General-tullstyrelsens yttranden i ämnet, tillstyrkte
Kommers-kollegium underdånigst, att, med bibehållande af de i
Kongl, brefvet den 6 September 1834 i nåder rnedgifna förmåner och friheter
för fartyg, som vilja besöka Slilö eller andra hamnar å Gottland,
följande utvidgade handelsförmåner måtte för Slilö hamn i nåder beviljas:
”l:o Nederlagsrätt för alla utländska varor, ulan afseende på för hvars
räkning de uppläggas, fritt från rekognitions-afgift, men med de af General-tullstyrelsen
föreslagna vilkor, att dervid skall tjena till efterrättelse
hvad
Allm, Bost:.- och Ekon.- Utekutlcls Betänkande -Y:e 31.
9
hvad Kongl, nederlags-förbrdningen stadgar, i afseende på kontrollen, samt
all styckegods, sorn på nederlaget upplägges, skall lill behörig vård inrymmas
i magazinshus af sten, hvilket bör på tjenligt ställe utmed hamnen kostnadsfritt
för kronan af de trafikerande anskaffas;
2:o allmän rättighet, att från SI i Lö till utrikes ort utföra såväl Gottländska,
soia andra inhemska eller utländska, der upplagda produkter, under
iagttagande af livad förfultningarne derom stadga;
3:o tillåtelse att under de vilkor, sorn i General-tullstyrelsens cirkulär
den 12 Maj 1832 äro föreskri Ine, i afseende på inrättande af ett Finskt
tränsilo-uppiag i Stockholm, få upplägga till annan ort destinerade utländska
varor, sorn ej genom fortsatt sjötransport eller direkt omlastning lill
destinationsorten älgå; att ufgiltsfrilt, men under behöriga tullkontroller,
omlasta från ett fartyg till ett annat utländska produkter, ämnade till utrikes
ort; samt all, emot utgående tulls erläggande, likaledes för utförsel
till utrikes ort, omlasta inhemska produkter;
4:o befrielse för fartyg, som endast omlasta varor, ämnade till utrikes
ort, ifrån andra afgiller, än ersättning till lotsen och lulltjenstemknnen, i
likhet med hvad, genom Kongl, brefvet den 6 September 1834, är medgjfvet
lör fartyg, sorn för reparationer eller provianlering anlöpa SliLö”.
1 sammanhang härmed hemställde Kommers-kollegium tillika att, i
händelse Kongl. Majt i nåder skulle finna för godL bevilja Sli lö de sålunda
föreslagna utvidgade handelsförmåner, Konungens befallningshafvande på
Gottland måtte erhålla nådig befallning att, efter vederbörandes bolande,
uppgöra förslag såväl till föreskrifter om de vilkor, hvarunder handel och
handtverk må i Slilö utöfvas, som tili taxu för lokala afgifter derstädes, äfvensom
lill hamnordning och öfriga reglemenlariska stadganden, hvilka påkallas
af den litligare handelsrörelse, som der kan komma att idkas, och
lill reglerande af denna handelsplats framtida förhållande till Wisby stad;
hvarförutan med vederbörande jordegare borde beredas öfvenskommelse
om vilkoren för upplåtelse af den jord, som skulle komma att utgöra området
af Slilö handelsplats, hvaröfver bör uppgöras ordentlig karta, innehållande
plan för gator och torg, samt utvisande den plats, som, till austalter
och byggnader för sjöfartens beqvämlighet, erfordras.
I öfverensstämmelse härmed tillstyrkte Utskottet Rikets Ständer att i
underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t läcktes nådigst bevilja Slitö hamn
Iransilo-ocli nederlagsrätt; och blef Utskottets i detta ämne afgifna, ofvan
Bih. titt B. Bl. Prol. 1*47 184S 8 Sami. 4 Iläfl. 2
10
Ålim. Besv.- och Ekon.-UltkoittU Betänkand», N:o 21.
omförmälda betänkande af höglofl. Ridderskapet och Adelil, högvördige
Preste-ståndet samt hedervärda Bonde-ståndet bifallet, samt underdånig
skrifvelse i ämnet under den 30 September 1840 lill Kongl. Majit expedierad.
Denna underdåniga framställning har den 7 April 1841 blifvit inför
Kongl. Majit i Stats-rädel föredragen, hvarvid Kongl. Maj:l, uppå ^Statsrådsprotokollet
förvarade skäl, funnit godt, att tills vidare uppskjuta afgörandet
af denna fråga, hvarefter den icke blifvit lill förnyad föredragning
anmäld.
Hvad sålunda förekommit, har Utskottet i behörigt öfvervägande tagit;
och då beviljandet af den för Slitö hamn sökta transito- och nederlagsrätt
måste tillskynda handeln och skeppsfarten betydliga fördelar, har
Utskottet, med afseende derå, att vederbörande auktoriteter, under vitsordande
häraf, i ämnet afgifvit tillstyrkande utlåtanden, ansett sig böra föreslå
Rikets Ständer
att ånyo hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, del Kongl.
Majit täcktes, på de af Kommers kollegium utvecklade grunder
och vilkor, nådigst bevilja Slitö hamn transito- och nederlagsrätt.
Stockholm den 'J8 Januari 1848,
STOCKHOLM, elmek & granbergs thvcklri, 1848.
Allm. Besv. och Ekon. Utsk. Betänkande, N:o 22.
t
N:o 22.
Ank. till E*p. Utsk. den 29 Januari, kl. 11 f. m.
" Betänkande, i anledning af väckt motion om förbud emot ut
ländska.
ords begagnande uti svenska skrif'na eller tryckta
handlingar.
Uli en lill Hederv. Bondeståndet inleninad motion, hvilken nämnde
stånd till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet remitterat, har Riksdagsfullmäkligen
Pehr Haraldsson från Elfsborgs län anhållit, det Rikets
Ständer måtte lill Kongl. Majit i underdånighet hemställa, att en författning
blefve utfärdad, som förbjuder hvarje svensk undersåte att, så vida
sådant kan, genom begagnande af landels språk, undvikas, uti på svenska
språket skrifna eller tryckta officiella handlingar eller tidningar uttrycka
den åsyftade meningen med något från främmande språk iånadt ord, sorn'
på svenska kan öfversättäs eller förstås.
Såsom skäl härtill har motionären anfört, att olärdare personer, serdeles
bland allmogen, när utländska ord begagnas, vare sig vid muntliga
föredrag eller i skrifne handlingar, till och med vid riksdagar och domstolar,
ofta blifva okunnige om rälla meningen, samt att svenska språket så
lunda
af samhällets egna medlemmar förfalskas.
Ulskollet, som tagit denna motion i öfvervägande, gör visserligen full
rättvisa åt det fosterländska i dess syflning och det välmenta i sjelfva förslaget,
men anser sig ändock ej kunna tillstyrka bifall lill densamma.
Redan år 1683 uppmanade Kongl Maj t uti ett Bref af den 5 Oktober
Kongl. Götha Hofrätt, alt i sina domar och förklaringar icke anföra
främmande lagar och språk. Äfven har, i 17^4 års lag, i!\ kap. 3 §. al
rättegångsbalken, ett dylikt stadgande, nemligen att i all dom ingen utländsk
lag må åberopas eller främmande språk brukas, influtit. Uti Kongl.
Kansli-ordningen den il\ Oktober 1809 föreskrifves äfven, att Kongl. Majlis
”Kansli skall uti de bref och skrifter, som derifrån utgå, beflita sig om en
ren och tydlig svenska, samt att främmande ord, så vidt möjligt är, ina
undvikas/’ År 1810 den 5 Juni utkom, i anledning af Bondeståndets, ge
-
Bih. till B. St. Brot. 1847 & 1848. 8 Sami. 5 lläft.
2
Allm. .Besu. och Elton. Utslc. Betänkande, JV:o 32.
norn dess talman, derom gjorda anhållan, en Kongl. Kungörelse, som föreskrifver,
att ”Hof- och Öfver-rätter, Kollegier, Publika verk samt Landshöfdingar
och andre Embets- och Tjenstemän, i likhet med hvad för Kongl.
Maj:ts Kansli uti den nya Kansli-ordningen blifvit föreskrifvet, uti alla kungörelser,
domar, handlingar och skrifter, serdeles dem, som till menigheten
utgifvas, skola nyttja en ren och tydlig svenska, samt, så vidt möjligt är,
undvika fremmande ord och talesätt.”
Härutaf synes, att dylika förbud, som det motionären föreslår, redan
förut utkommit. Men om nu dessa stadganden endast ofullkomligt kunnat
hållas af dem, för hvilka de omedelbart blifvit gjorda, så utvisar detta, att
orsaken till det af motionären öfverklagade förhållande måtte ligga djupare,
än alt den genom förbud kan undanrödjas, samt att ett sådant ännu mindre
torde kunna utsträckas till hvarje svensk undersåte.
Utan tvifvel uppväxer hvarje språk ursprungligen utur egen grund,
men dess utveckling sker aldrig oberoende af andra. Ord lånas efter behof
utur främmande; språk, men dessa främlingar vinna sedan efterhand
medborgarerätt, och måste då betraktas såsom infödingar. Sådant har varit,
är, och förmodligen blir allt framgent förhållandet uti alla språk. Serdeles
gäller detta de så kallade teckniska och vetenskapliga termerna, hvilka vanligtvis
ej kunna uttryckas, utan att såra antingen örat eller ock det begrepp,
man en gång för alla fästat vid desamma. Svårigheten härvid är så stor,
att till och med motionären sjelf ej kunnat undgå den, utan i motionen
nödgats använda ett, visserligen af bruket gmlkändt, men ändock utländskt
ord.
Om Kongl. Maj:t, såsom motionären föreslår, utfärdade ett förbud emot
undvikliga utländska ords begagnande, skulle dervid möta icke allenast en
svårighet, som vore nästan omöjlig att förekomma, nemligen att uti förbudet
uppdraga en bestämd gräns emellan de undvikliga och de oundvikliga
främmande orden, utan äfven ett vida betänkligare förhållande inträffa, nemligen
att Kongl. Maj:t i och med detsamma blefve nödsakad att göra ingrepp
i hvarje mans frihet att uttrycka sin mening på det sätt, han sjelf
finner lämpligast.
Af det sålunda anförda tror Utskottet vara ådagalagdt, att rättelse uti
berörde af motionären öfverklagade förhållande svårligen torde kunna er
-
Allm. Sesv. och Ekon. Vtsk. Uttänkande, N:o 33. 3
hållas på den väg, han föreslagit; utan lärer sådast endast få väntas af liden,
upplysningen och fosterlandskänslan.
På dessa grunder anser Utskottet sig böra föreslå, att
denna motion icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 28 Januari 1848.
N:o 23.
Ank. till Esp. Utsk, d. 29 Januari, kl. 11 f. m.
Betänkandej i anledning af väckt motion om svenska inskrifter å
medaljer, m. m.
Uti en till Vällofl. Borgareståndet ingi!ven, och ifrån detsamma till
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet remitterad motion, har vice talemannen
Herr Brinck föreslagit, att Rikets Ständer, för deras del, ville besluta,
att mynt, medaljer och skådepenningar, som preglas eller utgifvas genom
Rikets Ständers försorg, alltid må åsättas svensk inskrift, äfvensom att
Lill Kongl. Majit aflåta underdånig skrifvelse, med hemställan, att äfven så
måtte ske med de mynt och skådepenningar, som utaf staten hädanefter utgifvas.
i
Uti denna motion hafva Herrar TFinge och Schartau instämt, den
sednare likväl med den inskränkning, att, som det tillkommer Kongl. Maj:t
ensam att slå mynt, Ständerna för sin del måtte besluta, att latinska inskrifter
icke må användas på sådana skådepenningar, som Rikets Ständer
låta pregla.
Utskottet har tagit denna motion i öfvervägande, men funnit sig icke
kunna tillstyrka bifall till densamma. Det är nemligen icke åt ett enda
folk, eller de få ibland utlänningar, som känna dess språk, som tydningen
af inskrifterna på detta lands skådepenningar bör vara uteslutande förbehållen,
hvarföre man också vanligen har valt det latinska språket, såsom
kändt öfver större delen af verlden, att vara minnesmärkenas språk.
4
Allm. Besv. och Ekon. Vtsk. Betänkande, N;o 33.
Vidare kan Utskottet, för sin del, ej finna annat, än att det språk måtte
vara det lämpligaste, som kortast och klarast framställer hvad man med
skådepenningen velat föreviga, och att, om det svenska språket uti detta
afseende stundom öfverträffas af det romerska, man då ej må förmena detta
sednare att någon gång med det svenska dela äran af att åt minnet öfverlemna
hvad Sverige haft stort och ädelt.
Utskottet anser på dessa skäl, att inga band i detta afseende böra påläggas,
samt hemställer alltså, att denna motion
icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 28 Januari 1848.
Häremot anmäldes af Herr P. E. Winge följande reservation:
”Emot det föreslagna utlåtandet, i anledning af motionen, rörande modersmålets
användande till påskrifter å svenska minnespenningar, anmärkes,
att det just är för ett helt folkj som dessa preglas, och icke lör några få i
utlandet varande samlare. Korthet och bestämdhet kunna äfven ernås på
vårt språk, och såsom bevis får jag här anteckna ordet Fäder/iestnndet,
som Konung Guslaf den Tredje lät använda på sina mynt, hvilket af alla
ganska väl förstods och att meningen var, att detta var allt för H onom, som
häruti inneslöt folk och land, således mycket mer sägande än de sedan på
mynten nyttjade smekande långa meningarna. Drottning Christina lät pregla
en minnespenning med det för henne betydelsefulla ordet Makalös, som för
att gäcka desse lärde, hvilka icke kommo ihog, att hon varit regerande
Drottning i Sverige, utan ville hänföra allt till Grekland och Rom, blef
tecknadt med grekiska bokstäfver; mynt, hvilka blifvit funna i jorden och
varit mer än 8oo år gamla med österländska och anglosachsiska påskritter,
uppskattas i historiskt afseende till högt värde, fastän dessa påskrifter merändels
fordrat tålamod alt tydas.
Utlåtandet har jag önskat sålunda: ”Utskottet, som tagit innehållet af
denna motion i öfvervägande och funnit det härflytande från ett varmt
nit för modersmålets användande, har, fastän åsiglerna varit delade, icke
kunnat ogilla del fosterländska syftet, inskränkt till påskrifter å minnespenningar,
hvilka komma att präglas genom åtgärd från Regeringen eller
Rikets Ständer, till hogkomst at märkvärdiga tilldragelser inom fäderneslandet,
hvarföre ock vördsamt lår tillstyrkas, att
Rikets Ständer i underdånighet anhålla om en erinran från Kongl.
Alm. Best;, och Ekon. Utsk. Betänkande, N:o 24. 5
Maj:t till dess Vitterhets- Historie- och Antiqvitets-Akademi, att,
vid upprättande af förslag till påskrifter å minnespenningar för
här utmärkt ändamål, det Svenska språket alltid måtte användas.”
N:0 24
Ank. till Exp. Utsk. den 29 Jan. kl. II f. m.
Betänkande, i ättledning af vackt motion om bildande af Fögderi-
och Länsvis sammanträdande Municipal-auktoriteter _, för
behandling af för Fögderiet eller Länet gemensamma angelägenheter.
Från Högloft. Ridderskapet och Adeln har Utskottet fått emottaga en i
detta ämne af Friherre Raab, Adam Christian, väckt motion, deruti han
föreslagit:
1:0 att från hvarje socken skulle på allmän sockenstämma utses bland
sockne-nämndens ordförande eller dess ledamöter ett, högst tre, ombud
alltefter socknens storlek, hvilka ombud skulle ”fögderivis” sammanträda tre
eller fyra gånger om året, t. ex. vid tingstället mindre pågående ordinarie
ting för alt derstädes öfverlägga om och genom öfverenskommelse afgöra frågor
om gemensamma arbetsföretag, om arbetssökande personers sysselsättning,
om inrättande af tvångs-arbets-anstalter och vilkoren, hvarunder personer
må kunna ditsändas, frågor om angränsande socknars förbindelse att iakttaga
likstämmighet i åtgärder för de behöfvandes vård, om personers försörjningsort,
om inrättande af sparbanker och ränte-försäkringsanstalter, om fördelning
af erhållen undsättning, samt om inrättande af dislriktmaguziner
med flera dylika angelägenheter; och
2:0 att vid fögderi-sammanträdena borde utses två eller tre ombud
från hvarje fögderi, att på Landshöfdingens kallelse, en gång om året eller
oftare om behofvel så påkallade, sammanträda i länets residensstad, för
att der gemensamt för hela länet öfverlägga och besluta om alla sådana
ämnen, hvilka utgöra föremål för fögderisammankomsternas behandling, äfvensom
om uttaxeringen af nödiga afgifter för länets gemensamma behof
6
lim. Besv. och Elion. TJtsh. Betänkande, _iV:o 25
till besörjande af fattigvården, m. tn. samt medlens syftesenliga användande.
Utskottet har tagit denna motion i öfvervägande och dervid ej kunnat
förbise det goda syftemål, som med densamma varit afsedt; men, då det
torde få antagas, att behofvet af en sådan municipal-inrättning, som denj af
motionären nu föreslagna, ännu icke gjort sig gällande inom fäderneslandet,
der ideen om kommunal-verksamhet, först på sednare tider väckt, ännu icke
vunnit den grad af utveckling eller omfattats med det deltagande, som för
dess ändamålsenliga utsträckande till större distrikter, efter Utskottets tanka,
mäste ■ förutsättas, samt de i nåder utfärdade författningar, hvilka i detta
hänseende meddela föreskrifter för vissa fall, t. ex, i afseende på fattigvården,
på sätt Kongl. Förordningen den a5 Maji 1847, §• 2 mom- 3, innehåller,
tillåta bildande af gemensamma anstalter för kommunala angelägenheter,
derför icke heller, i händelse af frivillig öfverenskommelse samhällsmedlemmarne
emellan, hinder lärer möta, finner Utskottet, som tillika anmärkt,
hurusom motionären, såsom föremål för den föreslagna municipal-inrättningens
verksamhet, upptagit vissa ämnen, hvilka för densamma torde höra åtminstone
för närvarande anses främmande, och endast beroende på mera
enskild omtanka, sig ega skäl att till Rikets Ständer vördsamt hemställa,
att ifrågavarande motion icke må till någon deras åtgärd nu föranleda.
Stockholm den 28 Jan. 1848.
N:o 25.
Ank. till Exp. Utsk. den 29 Jan., kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förbud för Hästhandlare
och ”sä kallade Skojare,” att på deras resor genom
landet medföra qvinnor och barn.
Uti en hos Hederv. Bonde-Ståndet väckt, och till detta Utskott
remitterad, motion har Riksdagsfullmägtigen Johan Bergström från Skaraborgs
län fästat Rikets Ständers uppmärksamhet på det ofog, kringfarande
Alm. Hesv. och Ekon. Etsk. Betänkande, N:o 25.
7
hästhandlare, eller ”så kallade skojare,” vissa tider på året, synnerligen emellan
marknaderna, på landsbygden tillåta sig, i det de, åtföljde af qvinnor och
■barn, dragande omkring från det ena länet till det andra, i byarne utskicka
dessa sednare att genom tiggande insamla hvad, som för deras uppehälle
erfordras; vid hvilka besök användas så väl hotelser, som signeri och
andra på skrämsel beräknade medel, för att från den enfaldiga tilltvinga sig
de förnödenheter, de åstunda. Till aflijelpande af dylika oordningar, hvilka,
ehuru icke så allmänna som i fordna tider, likväl ännu fortfara, har motionären,
enär desamma, efter hans tanka, till större delen föröfvades af det
talrika följe, bemälde personer på dessa kringfärder medtaga, och icke sällan
öfverginge till lag-öfverträdelser och grofva brott, — föreslagit, att det strängeligen
mätte förbjudas ”sådana hästhandlare, eller hvad de heta må,” både
att kringföra med sig qvinnor och barn, och att annars utsända dem på dylika
besök i byarne, vid äfventyr att eljest sjelfva förlora sin rättighet att
kringresa och dessutom göra sig tili tvångsarbete förfallne.
Utskottet har tagit denna motion i öfvervägande; och hvad först angår
ofvananmärkta oordningar och missbruk, för så vidt desamma anses
vara en följd deraf, att hästhandlare vid deras kringresande i landet medtaga
andra personer än sådana, som till bedrifvande af detta yrke äro berättigade;
så och då, efter Utskottets tanka, 14 §• i nu gällande Bevillningsförordning
af den 15 Maj 1845, hvaruti, jemte stadgande af en årlig afgift
för hvarje person, vare sig hufvudman eller följeslagare, som med hästhandel
sig befattar, tillika föreskrifves, dels att, innan Kongl. Maj:ts befallningshafvande
eller vederbörande magistrat åt dylike personer meddela pass, styrkas
bör, att omförmälda afgift för löpande året blifvit riktigt erlagd, dels ock
att passet skall uttryckligen innehålla, att de till en sådan handel är oberättigade,
torde kunna anses innebära nödiga kontroller så väl derå, att icke
någon, under föregifvande att utöfva denna handtering, må inom landet
kringresa, som ock i det afseendet, att behörigen förpassad hästhandlare icke
må, under hvilken förevändning som helst, medtaga andra än härtill berättigade
personer, anser Utskottet andra föreskrifter, än nu omförmälda, derest
dessa af vederbörande behörigen tillämpas, till förekommande af de ofvan
anmärkta missbruken, icke vara af nöden.
Beträffande åter motionärens framställning rörande de oordningar, hvilka
antydas hafva sin grund deruti, att hvarjehanda annat löst folk, eller ”så
kallade skojare”, tillåta sig att genom landet kringstryka; så, ehuru Utskottet
nogsamt inser vådan af ett dylikt ofog, äfvensom de olägenheter, som
8
Alm. Besv. och Ekon. Vtsk. Betänkande, N:u 26.
derigenom uppkomma, alt dessa personer, vande vid ett lättsinnigt och lättjefullt
lefnadssätt, i saknad af stadigvarande hemvist, på sätt motionären
anmärkt, synnerligen emot de enfaldigare bland folket, tillåta sig ett egen*
mäktigt förfarande, har Utskottet ändock, vid betraktande deraf, att, enligt
hvad motionären medgifvet samt i öfrigt kändt är, antalet af dessa personer,
hvilka sålunda landet kringstryka, på sednare tider betydligt aftagit,
samt då, efter Utskottets tanka, i afseene å dem, som ett sådant lefnadsätt
ännu utöfva, lärer kunna tillämpas såväl hvad Kongl. Maj:ts nådiga stadga
angående försvarslöse och till allmänt arbete förfallne personer den 29 Maj
1846, som äfven hvad uti Kongl. Majrts nådiga förordning angående fattigvården
i riket den 25 Maj 1847, serdeles i §. 2, angående hithörande fall,
stadga och förmå, ansett vidare föreskrifter till afböjande af dylika oordningar
icke vara af behotvel påkallade; utan får Utskottet, uppå nu anförda
skäl, vördsamt föreslå Rikets Ständer,
att förevarande framställning, så i ena som andra afseendet, icke
må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 28 Januari 1848.
N:o 26.
Ank. till Exp. Utsk. den 29 Jan. kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förändrad reglering
af Nämnde- och Fjerdingsmäns skjutsskyldighet.
Uti ett från Hederv. Bonde-Ståndet till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets
handläggning remitteradt memorial, har Riksdagsmannen
Anders Andersson från Wermlands län anfört, all i motionärens hemort
nämnde- och fjerdigsmän icke utgöra någon slags skjuts för de hemman,
som de ega eller bruka, antingen dessa hemman utgöra större eller mindre
hemmantal; till allijelpande af hvilket, med rättvisa och billighet icke öfverensstämmande,
förhållande motionären, under medgifvande, att någon lindi ing
i skjuts
-
Allm. Besv. och Ekon. Etsk. Betänkande, !\’:o 26.
9
i skjulsskyldighelen bör ifrågavarande tjenstemän tillkomma för deras lönlösa
befattningar, föreslagit, att nämnde- eller fjerdingsman böra, under
den tid de innehafva dylik tjenst, vara fria från all skjuts meden bäst, men
att deremot, om en sådan tjensteman eger eller brukar större egendom, han
bör för del öfverstigande hästantal, som egendomen till utgörande är ålagdt,
sådant, i likhet med öfrige häradsboer, fullgöra; hemställande motionären,
att Rikets Ständer matte i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
utfärda en förordning i detta ämne.
Med anledning häraf får Utskottet upplysa, att de föreskrifter, som rörande
nämndemäns skjutsningslrihet blifvit gifne, innefattas i en af Kongl.
Kammar-kollegium den 3 December 1821 utfärdad kungörelse, sorn stadgar,
att under den ordinarie härads-nämnden Corund te skjutsningsfribet icke får
begripas reserv-hemmans och gästgifvaregårdars skjutsningsskyldighet, utan
alt denna frihet endast eger rum vid utgörande af håll- och kronoskjuts, i
mån af den hemmansdel, nämndemannen sjelf bebor och för hvilken han
såsom egare, värd eller åbo är skrifven samt icke längre än förden tid, han
tjensten bestrider, från hvilket stadgande likväl blifvit gjorde undantag för
vissa län inom riket, deribland likväl icke för det län, der motionären har
sitt hemvist; och har, i afseende å kronofjerdingsman, blifvit genom Kongl,
brefvet den 11 Juli 1811 stadgadt, att de under tjenstgöringstiden njuta
frihet från kronoskjulsningars utgörande för den hemmansdel, de bebo och
bruka; börande Konungens befallningshafvande noga hålla hand deröfver,
alt icke flere hemman eller hemmansdelar anslås kronofjerdingsman än behofveterfordrar;
hvarjemte, enligt Kongl, brefvet den 25 November 1823, reservskjutsskyldig
hemmansåbo blifvit befriad från reservskjutsens utgörande under
det år, lian förrättar fjerdingsmanstjénsten. fe
Häraf synes, att den af motionären uppgifna utsträckning af berörde
skjutsfrihet icke kunnat ega rum, utan i strid mot gällande författningar,
hvilket i sådant fall kan rättas genom påkallad beifran af vederbörande
embetsmyndighet.
Och hvad beträffar motionärens förslag, att nämnde- och fjerdingsman
böra vara frie från all slags skjuts med en häst, men för det större hästantal,
som svarar emot de hemman, de innehafva, vidkännas vanlig skjutsningsskyldighet;
så, ehuru Utskottet medgifver, alt olikhet i förmåner till
någon del kan uppstå derigenom, att den hemmansdel, flir hvilken, enligt
författningarne, frihet från skjutsningsbesvär^ åtnjutes, kan vara större eller
Bih. till B. St. Prot. 184T & 1848. 8 Sami. 5 Haft. 2
10
Allm. Bes v. och Ekon. Vlsk. Betänkande, N:o 26.
mindre, anser Utskottet likväl en ännu större skiljaktighet skola uppkomma
genom antagandet af motionärens förslag, dels i anseende till de serskilda
skjutslagens olika storlek och dels till följd deraf, att skjutsningsskyldigheten
på somliga ställen påkommer oftare än på andra; och får alltså Utskottet,
som funnit sig icke kunna tillstyrka någon ändring i hvad nu finnes föreskrifva
om nämnde- eller fjerdingsmans skjutsningsfrihet, hemställa,
att ifrågavarande motion icke må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 28 Januari 1848.
STOCKHOLM, tryckt hos Marcus & Cour. 1848.
Allm. Besvärs- och E k o nomi- lits holle Is Betänkande, N:o 27.
1
N:o 27.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 26 Febr., kl i e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, rörande reorganisation
af Stockholms Allmänna Barnhus-inrättning.
Uti ett till Hederv. Bonde-ståndet ingifvet och till Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet rernitteradt memorial , har Riksdagsmannen Sven
Heurlin från Kronobergs län framställt åtskilliga anmärkningar emot förvaltningen
af Stockholms allmänna barnhus, hvilket, ehuru försedt med
betydliga anslag af staten och Stockholms stad, jemte enskilda donationer,
icke skall motsvara det dermed afsedda ändamål; innehållande dessa anmärkningar
hufvudsakligen: att vederbörandes uppmärksamhet företrädesvis
skall vara riktad ål de späda barnens helsovård, men att de äldre barnens
uppfostran deremot är mindre fullständig; att tillfälle inom inrättningen
skall saknas till öfning i någon nyttig handaslöjd; att utgifterne så för
matlagningen som för beklädnaden vida öfverstiga hvad desamma, med iagttagande
af en klokare hushållning, borde utgöra; att, i anseende till de
drygare utgifterne för de barn, hvilka vårdas inom barnhuset, i förening
med den höga förvaltningskostnaden, de bidrag, hvilka äro bestämde för
vården af de i landsorten utlemnade barnen, nedgått till så ringa belopp,
alt några anspråk på barnens fullständiga skötsel icke kunna göras; att, till
följd af utgifternes stora belopp, inrättningen de sednare åren skall hafva
åsamkat sig en icke obetydlig brist, hvilket syntes påkalla vidtagande af
sådane åtgärder, som kunde leda till besparing, samt slutligen attén reform
i hänseende till den vid inrättningen anställda betjening syntes vara behöflig,
enär de (leste tjenstemännen tillika innehafva tjenster vid andra embetsverk,
hvaraf ville synas, som vore deras tjenstgöring vid barnhuset icke af så serdeles
maktpåliggande egenskap.
Med anledning af dessa förhållanden, har motionären föreslagit, det Rikets
Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att någre
rättsinnade och erfarne män malte förordnas att ofördröjligen anställa en
noggrann undersökning om Stora barnhusets ställning, ledande derhän, att
en förbättring af inrättningens nuvarande organisation må kunna åstadkommas,
och icke i åratal fördröjas eller af enskilda intressen tillbakahållas;
hörandes, enligt motionärens åsigt, vid denna reorganisation, dels undvikas
Bih. till R. St. Brot. (847 och (848. 8 Sami. 6 Haft. 1
2 Attin. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 27.
deri ensidighet, som i sednare tiden sökt göra sig gällande, nemligen att
uppmärksamheten företrädesvis lästes vid de späda barnen, och dels motverkas
den befarade afsigten att vilja förändra denna inrättning till en sjukvårdsanstallt
ifrån dess egentlig bestämmelse att vara en inrättning, som åt
fattiga öfvergifna barn anskaffar föräldravård och uppfostran.
Utskottet, som icke ansett sig tillhöra alt ingå i närmare granskning
af alla de förhållanden, hvilka uti ifrågavarande motion vidröras, har likväl,
med anlednig deraf, att Stockholms allmänna barnhus, alltifrån sin
stiftelse för mer än arne sekler tillbaka, varit och fortfarande är i åtnjutande
af betydliga anslag från staten, funnit sig böra taga kännedom om luiru
långt den redan för flere år tillbaka påtänkta reorganisationen af barnhuset
fortgått, och dervid inhemtat, att, sedan fråga år 184* inom barnhusdi,
rektionen blifvit väckt om en af behofvet högt påkallad reoiganisation
af inrättningen i alla dess delar, Kongl. Majit, i sammanhang med tillsättandet
af en öfver-läkare och styresman för helsö- och sjukvården derstädes,
den 3i September anbefallt direktionen att inkomma med full
ständigt
förslag till en förändrad organisation af barnhuset, med jemväl fästad
t afseende å ifrågasatt inrättande af en elinisk undervisningsanstalt derstädes
samt af ett sjukhus för vård äfven af andra sjuka barn, än dem, som
tillhöra barnhuset; samt alt Kongl. Majit, under den ap April 1847> ånyo
anbefallt direktionen alt det infordrade förslaget till Kongl. Majit afgifva,
utan att delsamma ännu lill Kongl. Majit inkommit.
Vid sådant förhål laude och då del måste vara af synnerlig vigt, att
förvaltningen af denna välgörenhets-inrättning varder så ordnad, att allmänheten
erhåller full visshet derom, alt de bidrag, hvilka så väl staten och
Stockholms stad, som ock flere enskilde personer af nit för inrättningens
bestånd och förkofran lill betydliga belopp dertill lemnat varda för det afsedda
ändamålet på lämpligaste sätt använda, har Utskottet af hvad sålunda
förekommit hemlat anledning tillstyrka
Rikets Ständer att i underdånighet anhålla, det Kongl. Majit
täcktes utse och förordna någre erfarne män, för anställandet af
noggrann undersökning rörande tillståndet inom Stockholms allmänna
barnhus, med åliggande derjemte att föreslå de förbättringar,
hvilka kunna, lill följd af förefdnna bristfä11 igheter, i elt
eller annat hänseende vara af behofvet påkallade för ett ändamålsenligt
och med tidens fordringar öfverensstämmande ordnande
af förvaltningen i alla dess delar; samt alt Kongl. Majit, sedan
eli sådant förslag inkommit och undergått behörig gransk
-
Allm. Besvärs- nch Ekonomi-UtsltollrH Betänkande, ]Vo 27.
3
ning samt erhållit nådig fastställelse, i nåder behagade detsamma
till verkställighet befordra.
Stockholm den 28 Januari 1848.
Häremot anmäldes följande reservation af Herr Grefve Gyldenstolpe, Anton'.
”1 ofvanstående betänkande har Utskottet föreslagit en noggrann undersökning
af tillståndet inom Stockholms allmänna barnhus, för att derigenom
framkalla ett ändamålsenligt och med tidens fordringar öfverensstämmande
ordnande af förvaltningen i alla deés delar. Häraf har man alltså
rätt att draga den slutsats, att Utskottet funnit den nu rådande förvaltningen
icke ändamålsenligt ordnad. Men när och huru Utskottet
kommit till någon visshet i delta afseende omtalas icke i betänkandet
af det goda skäl, att, mig veterligen, Utskottet aldrig ingått i någon
granskning af nämnde förvaltning, hvilken icke heller utgör föremål
för Utskottets verksamhet. Hvarpå stödjer Utskottet då sin framställning?
Jo, så vidt jag förstår, egentligen och allena derpå att ett af Kongl.
Maj:t infordrat förslag till en förändrad organisation af Barnhuset ännu icke
inkommit. Mig synes just detta hafva bordt blifva ett skäl för Utskottet
att icke göra denna fråga till föremål för Rikets Ständers åtgärd, enär man
måste antaga, att Kongl. Maj:t icke kunnat infordra ett förslag till en reorganisation,
utan att förut hafva pröfvat nödvändigheten deraf. Kongl. Majrt
har a Utså redan vidtagit en åtgärd, ledande till det ändamål, Utskottet vill
med den föreslagna undersökningen framkalla, nemligen ett bättre ordnande
af barnhusets angelägenheter. På detta skäl får jag emot Utskottets beslut
mig reservera och tillstyrka, att den ifrågavarande motionen icke må
till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda, helst motionären sjelf icke med
något enda bevis, eller ens hänvisning dertill, styrkt sina anmärkningar och
beskyllningar, hvaraf en synes mig snarare lända förvaltningen till beröm
än klander, då deri säges, ”att vederbörandes uppmärksamhet företrädesvis
”skall vara rigtad åt de späda barnens helsovård, men att de äldre bar”nens
uppfostran deremot är mindre fullständig.” För mig visar det sig
ganska klart, att just de späda barnen böra bäst vårdas, såvida man Önskar
att de må kunna blifva äldre.”
Uti denna reservation instämde Herr Uggla och Herr Prosten Tellbom.
Herr Biskop Butsch reserverade sig äfven emot Utskottets betänkande
alden orsak, att herr Biskopen ansåg detsamma icke nöjaktigt motiveradt;
och förenade sig härom Hr Friherre Cederström, R., Herr von Hohenhausen
saint Herr Prosten Ahlstrand och Herr Prosten Arrhenius.
4
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Ullålande, N.o 2S.
N:o 28.
FAnk. till Exp.-Utsk. den 20 Febr., kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt frågaom upphörande af Skånska
Kavalleri-Regementenas sä kallade Fot- och Jdermöten.
Uti en till Hederv. Bonde-ståndet ingifven och derifrån lill Utskottet
remitterad motion, har Riksdagsfullmäktigen från Skåne, Sone Persson,
i afvaktan å den tid , då större och mera genomgripande åtgärder
möjligen kunna tillvägabringas till lättnad i den tryckande rusthållsskyldigheten,
föreslagit, att, för beredande af någon lindring deruti för de Skånska
kavalleri-regementena, de för dem föreskrifna sqvadrons-mötena till fots
antingen måtte få upphöra, eller, om de ansåges oundgängligen nödvändiga
för manskapets öfning, sammanslås med regementsmötena, hvilka för sådant
ändamål kunde förlängas, samt att hästbesigtnings- eller de såkallade ådermötena
måtte alldeles indragas. Öfver nyttan af de förra för manskapets
öfning har motionären ansett sig ej vara sakkunnig domare, men likväl
ega visshet derom, alt de förorsakade rusthållarne en icke obetydlig kostnad.
Karlen måste till dem fortskaffas en längre väg fram och åter , och
som detta vanligen skedde under vårtiden , då landtmannen hade sitt jordbruk
att ombesörja, ginge derigenom en för detsamma nödvändig tid och
arbetsstyrka förlorad; hvarjemte icke ringa förluster drabbade rusthållarne
genom den slitning af de dyra uniforms-persedlarna, hvilken en dylik
fram- och återresa medförde.
Hvad möjligheten af ådermötenas indragning beträffade, har motionären
IroLt, att befälet, då det håller sina årliga visitations-möten , för att tillse,
huru så väl hästens som karlens munderingar vidmakthållas, på samma gång
kunde öfvertyga sig om hästens tjenstbarhet. Ryttaren sluppe då att vid
dessa möten infinna sig, klädd i den dyra munderingen, hvilken nu 2 eller
3 dagar onödigtvis slites; men, om denna motionärens framställning ej vunne
afseende, har han föreslagit, att, som det icke är karlen, utan hästen, sorn
skall undergå besigtning, denna finge verkställas på det sätt, att rusthållaren,
antingen sjelf eller genom sitt folk, inställde hästen vid nyssnämnde
möten.
Härvid får Utskottet upplysa:
i:o att Riksdagsfullmäktigen från Skåne, Per Jönsson, vid 1840 och
iS4i årens riksdag, uti ett från Hederv. Bonde-ståndet till Allmänna Be
-
Allm. Besvärs- ocå Ekonoini-Utskollets Utlåtande, i\Vo 2S.
5
sviirs- och Ekonomi-utskottet remitteradt memorial och under åberopande
hufvudsakligen af samma skäl, som nu blifvit laggde tili grund för Sone
Perssons motion, föreslagit, att fotmötena vid de i lide Ida kavalleri-regementena
måtte afskaffas; och att, sedan nyssnämnde Utskott ansett frågan
böra behandlas gemensamt med Stats-utskottet, Utskotten i aflåtet betänkande
under den 6 November 1840, som af Rikets Ständer godkändes, ansett
sig böra desto heldre afstyrka Rikets Ständers bifall å Per Jönssons
förslag, som vissa dagar vore för fotmötena bestämda, under hvilken lid
hästarne icke medföras, utan qvarstanna hemma och underhållas på rusthållarnes
bekostnad, men genom bifall till motionärens berörde hemställan
hästarne lomme att underhållas af staten under en längre exercistid, än
som blifvit tagen i beräkning vid passevolans-kontraktens uppgörande, hvilket
lomme att leda till en ökad stats-utgift, hvartill medel icke förefunnes
utan passevolansens ökande i och för detta ändamål; och
2:0 att, uti en till Hederv. Bonde-ståndet ingifven och derifrån till
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet, vid sistförflutne riksmöte, remitterad
motion, Riksdagsfullmäkligen Johannes Persson från Upsala län föreslagit,
att de vid Lif-regementets Dragon-korps vanliga fötmötena , såsom
besvärande ej mindre för dragonerne, hvilka vid den tid, då dessa möten
inträffa, behöfdes för jordbrukets skötande, än för rusthållarne, hvilka det
ålåge att tili dessa möten fortskaffa dragonerne, måtte med regementsmötena
förenas; och hade Utskottet, på sätt dess betänkande af den 1 Oktober
1844, som af Rikets Ständer bifölls, innehåller, samt under åberopande
af de skäl, som föranledt det år 1840 i förevarande ämne fattade beslut,
funnit sig böra afstyrka bifall å Johannes Perssons förslag.
Då motionären icke förebragt några nya skäl eller grunder, som kunnat
föranleda Utskottet att tillstyrka Rikets Ständer ett afvikande från deras 1
förevarande ämne, vid nästförflutna riksdagar, fattade beslut, sä
anser Utskottet sig böra hemställa, att motionen i denna del
måtte lemnäs utan afseende.
Vidkommande derefter den väckta frågan om åder-mötenas indragning,
så, och då dessa blifvit föreskrifna, på det att derigenom ordentlig
tillsyn öfver hästarnes hull och rykt må ega rum, äfvensom besigtning dervid
ske, huruvida de äro skadade eller utsvultne och illa medfarne och för
att i sådant fall tjenlig hjelp och rättelse må kunna i tid lemnäs, och de
till följe häraf städse befunnits vara af väsendtlig nytta, så väl för de rustande
sjelfve som för truppens tjenstbarhet, har Utskottet icke funnit de
af motionären anförda skäl för deras afskaffande eea den viet, att de böra
6
Allm. Besvär»- och Ekonomi-V tskotlets Utlåtande, Pho 29.
föranleda till någon hemställan om ändring i de föreskrifter om besigtningseller
åderlåtnings-möten, hvilka i tjenstgörings-reglementets 3 del, 3 cap.
24 § samt i öfrigt rörande desamma meddelade blifvit, vid hvilket förhållande
Utskottet anser sig icke heller kunna
tillstyrka bifall till motionärens förslag i detta afseende.
Hvad slutligen angår motionärens hemställan om tillåtelse för rusthållarne
att, antingen sjelfva eller genom eget folk, få inställa hästarne vid
ådermötena, så lärer hvarken nyttan eller fördelen deraf kunna förbises,
att ryttaren personligen dervid inställer sig med hästen, för att få begagna
tillfället att inhemta kunskap om huru förefallande åkommor behandlas
af hästläkaren, som alltid är vid dessa möten tillstädes, hvadan också
Kongl. Majrt, uti nådiga bref af den a5 Augusti och den 21 September
1818, afslagit likartade hemställanden af rusthållarne vid Skånska och Smålands
Hussar-regementena; och får
Utskottet derföre tillstyrka, att det härom väckta förslag ej heller
må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 25 Februari 1848.
Emot detta Utskottets Utlåtande anmäldes reservation af riksdagsfullmäkligen
Jöns Jönsson från Christianstads län.
N:o 29.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 26 Febr., kl. 1 e. re.
Utlåtande, i anledning af väckt fråga om upphäfvandet af föreskrifterne,
rörande nummerhästarnes vid indeldta Kavalleriet
förseende med sqvadrons-märken.
Genom remiss från det Hederv. Bonde-ståndet bar Utskottet fått
emottaga en af Riksdags-fullmäktigen från Örebro län, Johan Johansson,
till Ståndet ingifven motion, af innehåll, att han redan vid sistförflutne
riksdag fästat uppmärksamhet å ett, såsom det torde synas, föga väsendtligt
ämne, men som likväl för hans hemort och för rusthållarne
vid indeldta kavalleriet vore betydligare, än man, vid första påseendet,
Allm. Besvärs- ock Ekonomi-Ulslcottets Utlåtande, Nro 29.
7
anade, nemligen: af skaffandet af de i Kongl. Maj:ts nådiga Bref deri i5
Oktober iS3g anbef allde brännstämplarne såsom stjvadronsmärken å indeldta
kavalleriets hästar. Motionären bade då anmärkt, att dessa stämplar
i kontrollväg föga betydde, enär rustbåilarnes skyldighet att ega duglig
och användbar bäst alltid qvarstode och försummelsen deraf vore med ansvar
belagd, men att stämplingen för rusthållaren medförde obehag och
svårigheter att föryttra en kasserad ryttarehäst, och sålunda minskade en
hans lagliga egendoms värde. Denna framställning hade vunnit Rikets Ständers
bifall och föranledt en underdånig skrifvelse af den a November 1844
till Kongl. Maj:t, som i nåder anbefallt rustbåilarnes hörande, innan beslut
fattades i ämnet. Härvid hade man, såsom motionären ville minnas,
iakttagit det sällsamma förfaringssätt att höra äfven rusthållarne viddeafsutna
kavalleri-regementena, hvilka frågan icke angick, och som derpå gåfvo o'et
ganska naturliga svar, att saken vore dem alldeles likgiltig; varande från
ett så beskaffadt svar anledning hemtad att afslå den underdåniga framställningen,
som motionären nu likväl förnyade, med anhållan, att brännstämpel
å kavallerihäst icke må åsättas någon sudan, der hästens egare
bestrider det, samt att en underdånig skrifvelse härom åter måtte till Kongl.
Maj:t från Rikets Ständer varda albiten.
Innan Utskottet går att i förevarande ämne sitt yttrande afgifva, har
Utskottet ansett sig böra upplysningsvis meddela, att, sedan Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-utskottet, vid sist förflutne riksdag, i anledning af motionärens då
gjorda framställning i detta ämne, tillstyrkt och Rikets Ständer, på sätt motionären
här ofvan omförmält, underdånigst anhållit, att föreskrifterne om ifrågavarande
sqvadronsmärken måtte npphäfvas; så hade, på Kongl. Majrts nådiga
befallning, icke allenast de begge t. f. Kavalleri-inspektörerne, sedan
vederbörande Regements- och Korps-chefer sig yttrat, utan också Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i de län, inom hvilka indeld kavalleri-trupp finnes
förlagd, efter dervarande rusthåliares hörande, afgifvit underdåniga utlåtanden
i ämnet, hvaröfver slutligen äfven Kongl. Majrts och Rikets Krigskollegium
sig utlåtit; och som derigenom är vordet upplyst och vitsordadt,
att den genom Kongl. Majrts nådiga bref den 25 Oktober i83q föreskrifna
märkning af nummerhästarne vid indeldta kavalleriet visat sig medföra all
dermed åsyftad nytta, dels till förekommande af hästarnes olaga försäljning,
utbyte eller begagnande till skjutsning och släpsamma arbeten, dels såsom
tjenande till ledning att upptäcka och återfå ifrån betesmarkerne bortstulne
hästar, så hade Kongl. Maj:t, med tillika fästad t nådigt afseende dervid, alt
flertalet af de i frågan hörde rusthållarne icke heller ansett någon olägeii
-
s
Allm. Besvärs ■ och Ekonomi- Utskottets Utlåtande, N:o 29.
het. för dem vara förenad med framtida bibehållandet af föreskriften om
nummerbästarnes märkning, utan tvärtom medgifvit, att densamma i åtskilliga
fall jemväl lände de rustande sjelfve till fördel, under den i April
1846, i nåder förklarat Sig icke hafva funnit skäl att till Rikets Ständers
ifrågavarande underdåniga anhållan samtycka.
Förestående motion, jemte hvad i ofvanberörde måtto rörande detta
ämne förekommit, har Utskottet i öfvervägande tagit; och härvid ansett sig
böra, innan utlåtande öfver hufvudfrågan i motionen afgifves, först i afseende
på motionärens uppgift, att anledning lill afslag å Rikets Ständers
vid sistlidne riksdag i ämnet framställda underdåniga anhållan skulle till
en del vara hem ta d från den likgiltighet, hvarmed rusthållarne vid de afsutna
kavalleri-regementena besvarat frågan om afskaffandet af meranämnde
sqvadronsmärken, lemna den upplysning, att icke en enda rusthållare vid
dessa regementen i förevarande ämne blifvit hörd.
Vidkommande derefter bufvudsaken, eller afskaffandet af sqvadronsmärkena,
får Utskottet anföra, att, då, i anledning af motionärens förra framställning
i detta ämne, Rikets Ständer fästat Kongl. Majrts nudiga uppmärksamhet
derå, samt en fullständig utredning deraf sedermera egt rum, på
hvilken Kongl. Maj:ts ofvanomförmälda nådiga beslut af den 1 April 1846
sig grundar, något skäl ej lärer synas vara för handen att tillstyrka Rikets
Ständer att å nyo med detta ärende taga befattning, helst då det står öppet
för rusthållarne, i det fall, att afhjelpandet af den utaf motionären öfverklagade
olägenheten af dem allmänt anses behöfligt, att kunna samfält
hos Kongl. Majrt derom framföra underdånig anhållan; och kan således Utskottet
icke
tillstyrka, att motionen må till någon åtgärd å Rikets Ständers
sida föranleda.
Stockholm den a5 Februari 1848.
Reservation af Riksdags-fullmäktigen Anders Andersson från Örebro
län:
”Emot det af Utskottet fattade beslut får jag mig reservera. Jag kan
ej annat än finna det af motionären väckta förslaget ganska välgrundadt,
och deremot icke gilla de skäl till dess afstyrkande, Utskottet funnit för
godt anföra. Det är mig nemligen omöjligt att inse nyttan af den vidtagna
åtgärden att med brännstämplar förse vissa indelclta regementers nummerhästar.
Allm. Besvärs- och Ekonomi-tJlskollels Utlåtande„ Ei:o 30.
0
hästar. Skulle de, af en eller annan anledning, förkomma eller undanhållas,
så är rusthållaren alltid skyldig alt prestera duglig remonthäst, och kan af
intet skäl derifrån frikallas. Om åter hästen kasseras såsom obrukbar för
kavalleritjensten — och delta sker, som man väl vet, någon gång af ganska
obetydliga anledningar — kan han deremot vara fullkomligt brukbar
till alla andra slag af användande; men just då lägger denna brännstämpel
icke sällan ett väsendtligt hinder i vägen för dess »(Yttrande, emedan
mången tvekar att köpa en kasserad ryttarhäst. Den ifrågavarande stämpeln
minskar således kreaturets värde i egarens hand, utan att på minsta säll öka
det i och för kronans tjenst Den qvarsilter äfven, sedan denna tjenst upphör;
den ger således icke slaten något anspråk på hästens egande, längre
än han anses duglig för ändamålet, och detta ändamåls uppfyllande åligger
alltid rusthållaren, hästen må vara stämplad eller ej. Det må för öfrigt
anmärkas, att delta brännstämplande icke brukas vid något annat kavalleriregemente,
än de båda korpserna af Lifregemenls-brigaden, åtminstone finnas
de ej vid det Lill dem angränsande Smålands kavalleri. Hvad som kan
umbäras vid det ena, under samma lagar stående och till samma slags tjenstgöring
bestämda, regementet, måste då icke vara oumbäiligt vid ett annat,
och af alla dessa skäl yrkar jag bifall lill motionen, såsom åsyftande rustliållarnes
rätt och bästa, utan att i ringaste mån förnärma statens.”
N:o 30.
Auli. till Exp. Utsk. d. 26 Febr., kl. i e. in.
Utlåtande, i anledning aj väckt fråga om utgörandet af böterna
för vanvård af Nummerhäst till Rusthållsdelegarne.
l ii en hos det Hederv. Bonde-ståndet väckt och derifrån till Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-utskottet remitterad motion, har Riksdags-fullnuigligen
från Malmöhus län, Jöns Månsson, föreslagit, alt de böter, hvilka,
efter nu gällande författningar, böra erläggas af den rusthållare, som
vanvårdar nummerhästen, och hvilka böter tillfalla Wadstena krigsmansliuskassa,
kunde, i de fäll, dä flere delegare finnas i rusthållet, förvandlas till
en ersättning, som borde komma de öfiige delegarne till godo och af dem
Bih. till II. St. Brot. 1S47 och 184-S. 8 Sami. 6 Iläfl. 2
18
Allm. Besvärs- och Eli o n om i - Ut shot tets Utlåtande, i\:o 30.
få disponeras i och för ändamålet, som måste vara, att slaten Ian ständigt
påräkna brukbara och väl vårdade kavalleri-hästar.
Detta har Utskottet i öfvervägande tagit och får härvid upplysa, att,
som, vid de år 1806 hållna möten med indeldla kavalleri-regementena, åtskilliga
hästar befunnits vara illa fodrade, och således den af Kongl. Majrt
den 2 Sept. 1 y83 föreskrifna plikt för efterlålenheten vid ryttare- och
dragon-hästars tillbörliga ans och vård, icke varit tillräcklig alt förmå rusthållarne
uppfylla sina skyldigheter i denna del, så hade Kongl. Majit, under
den a3 Junii förstnämnde år, i nåder förordnat, att plikten skulle på
det sätt förhöjas, att den rusthållare, som vintertiden vansköter rustningsliästen,
borde dädanefter böta Tjugu r:dr banko, och den, som på gräsbete
utsvälter honom, beläggas med hälften i plikten, eller Tio r:dr nyssnämnde
mynt; — och kan Utskottet desto mindre tillstyrka någon förändring
i hvad sålunda är vordet föreskrifvet, som, derest motionärens förslag
sattes i verket, det kunde inträffa, att det bötesbelopp, hvartill någon
rustande fälldes, utginge, efter öfverenskommelse delegarne i rusthållet emellan,
till delning, i stället för den af motionären åsyftade ersättning, och
ansvaret således, som var afsedt att förhindra hästarnes vanskötsel, skulle
alldel es bortfalla; vid hvilket förhållande, och då härli 11 kommer, att, i händelse
den yrkade dispositionsrätten af böterna medgåfves, nya kontroller
och ytterligare föreskrifter, till förebyggande af missbruk, blefve behöfliga,
Utskottet hemställer,
att motionen må varda lemnad ulan afseende.
Stockholm den 25 Februari 1848.
STOCKHOLM, f. d. Schultze* Boktryckeri, is4S.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 31. 1
lii.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 26 Febr., kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om bestämmande af Minimi-
och Maximi-belopp vid utarrendering af Lunds Akademis
hemman.
Uti ett till det Hederv. Bonde-ståndet ingifvet och derifrån till AIlmännaBesvärs-
och Ekonomi-utskottet remitteradt memorial, har Riksdagsfullmäktigen
från Malmöhus län Christen Andersson anmält, att han vid sistlidne riksdag
väckt en motion, åsyftande, att, vid utarrendering af de Lunds akademi anslagne
hemman och lägenheter, ett minimi- och ett maximi-belopp för arrende-afgifterna
måtte bestämmas, i likhet med hvad för Lunds domkyrko-hemman
m. fl. är stadgadt, med rättighet för sista innehafvaren att, emot ett af
dessa belopp, bibehålla arrende-rätten, om han inom viss tid sig derom anmäler;
äfvensom att både nu varande och framdeles blifvande arrenden må
alltid få lösas med penningar efter markegång, utan forsel-lön eller annan
förhöjning; och som Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet, till hvars behandling
motionen då blifvit öfverlemnad, tillstyrkt bifall derå, på den grund,
att Kongl Maj:t redan för domkyrko-hemmanen ansett de föreslagna åtgärdetna
lämpliga, så och ehuru, vid slutliga öfverläggningarna inom Riks-stånden,
två utaf dem slädnät mot två, och frågan således för den gången fallit, likväl
och under förhoppning, att de skäl, sorn för tillstyrkandet af Utskottet anfördes,
ännu uthärdade pröfning, har Christen Andersson funnit sig böra ofvanstående
motion vid innevarande riksmöte förnya.
Detta har Utskottet i öfvervägande tagit och dervid ansett sig böra, innan
hufvudsakligt yttrande i ämnet afgifves, upplysa, alt, vid sistförflutne riksdag,
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet, i Betänkande under den
12 November 1844, som blef bifallet af Borgare- och Bonde-stånden, men
afslaget af Ridderskapet och Adeln samt Preste-ståndet, med hemtad anledning
från Kongl, brefvet den 3 Maj 1821, som, till förekommande af förluster
i tidens längd för domkyrkan i Lund genom öfverdrifna arrende-anbud
Bilt. till B. St. Prof, 1847 och 1848. 8 Sami. 7 Häft.
1
% Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 31.
å de densamma tillhörande hemman, hvilka, i man af arrendatorernes oförmåga
att de öfvertagna vilkoren fullgöra, skulle innan kort utsugas och förderfvas,
medgifver åtskilliga jemkningar i 1817 års Reglemente för dessa
hemmans utarrenderande, såsom t. ex.
1 :o Sedan Domkvrko-rådet och hushållnings-sällskapet i länet blifvit hörde,
utsätta Landshöfdingen och Biskopen ett minimum, hvarunder, och ett maximum,
hvaröfver det årliga arrendet, som alltid bestämmes i spanmål, icke får
gå; samt — — — — — — — — —
5:o Förre hemmansinnehafvaren, och, ifall han död är, hans enka eller
barn, må till arrendet njuta optionsrätt o. s. v., och hvilka jemkningar Kongl.
Majit äfvenledes i nåder förordna! böra gälla för utarrenderingen al kvrkooch
skole- m. fl. hemman i Malmöhus, Blekinge, Christianstads, Hallands samt
Götheborgs och Bohus län, å ena sidan väl understödt motionärens anhållan,
under öfvertygelsen, att akademi-hemman och domkvrkohemmanen m. fl.,
-vöre, i fråga om utarrendering, att ifrån lika synpunkter betrakta, men å
den andra, och då outredt vore, huruvida den dispositionsrätt, som Lunds
akademi, till följd af enskilda gåfvobref, möjligen kunde ega öfver sine hemman,
lade något hinder i vägen för deras utarrenderande efter samma föreskrifter,
som för arrenden af Lunds domkyrkas samt kyrko- och skole-hemman
m. fl. äro gällande, inskränkt sig till en hemställan, att Rikets Ständer
ville i underdånighet anhålla, alt Kongl. Majit täcktes, sedan rätta förhållandet
med nyssnämnde dispositionsrätt blifvit utredt, samt, i händelse något hinder
deruti icke förefinnes, utfärda sådana nådiga föreskrifter, i afseende på utarrenderingen
af Lunds akademis hemman, som förut äro för dylika fall meddelade
för Lunds domkyrkas hemman, samt k\ rko- och skolehemmanen i ofvanberörde
län.
Det torde härvid tillåtas Utskottet få fästa Rikets Ständers uppmärksamhet
derå, att Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet uti berörde Betänkande
alldeles icke obetingad! tillstyrkt bifall till motionen, utan tvertom med sin
hemställan uttryckligen förenat vilkoret af en, i målets dåvarande skick, nödig
befunnen närmare utredning.
Nu och som till Utskottets kännedom kommit, att Lunds akademi blifvit,
i kraft af Konung Carl Xlis donationsbref år 1666, egare af sina hemman,
och desamma följaktligen icke äro att anse lika med hemman, hvilka staten
besitter, med full och fri dispositionsrätt, utan snarare måste betraktas såsom
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 32. 3
enskild egendom, uti hvars förvaltning lagstiftande makten icke bör ingripa,
alltså finner Utskottet den uti motionen framställda frågan ligga utom gränsen
för Rikets Ständers befattning eller förfoganden, och får således
vördsamt tillstyrka, att densamma icke må till någon deras
åtgärd föranleda.
Stockholm den 25 Februari 1848.
Häremot reserverade sig Herr Munck af Rosenschöld, Thomas, så vida
som han ej instämde uti de skäl, som af Utskottet blifvit lagde till grund för
betänkandet, samt Herr Berglund, som förklarade sig hysa enahanda åsigter
härvid, sorn af Pierr Munck af Rosenschöld blifvit uttalade.
\:o 32.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 26 Febr., kl. 1 e. ni.
Betänkande, i anledning af väckt motion orri upphäfvande af stadgandet
om preskriptionstid, inom hvilken egare af Kronoskattehemman,
derå förmedling blifvit sökt, skola ansökningen
härom återkalla.
Uti en hos Hederv. Bonde-ståndet väckt och till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-utskottet remitterad motion, har riksdagsfullmäktigen Sven Isacsson
från Kalmar län, med hvilken J. Pettersson och Jan Samuelsson från samma
län sig förenat, anmärkt obilligheten af nu gällande stadgande derom, att, då
åbo å krono-skattehemman derå söker förmedling, men anbud af annan göres
att emottaga hemmanet emot den deraf utgående gamla räntan, förre åboen
då icke eger att dennes anbud antaga eller förmedlingsansökningen återkalla.
Efter motionärens tanka, skulle nemligen till följd af ofvananmärkta stadgande
ofta inträffa, att, ehuru ett hemman, synnerligast i jemförelse med närgränsande,
vore alltför tungt belastadt samt skäl till ansökan om förmedling derå således
förefunnes, åboen ändock, af fruktan alt äfventyra förlusten af hemma
-
4 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, A? c 32.
net, icke vågade förmedling söka, utan heldre uthärdade den högsta möjliga
och orättvisa tunga. I anledning häraf och då motionären ansåge den för
återkallande af sökt förmedling nu föreskrifne preskriptionstid af 60 dagar alldeles
olämplig, har han föreslagit, att, i likhet med hvad genom Kongl, brefvet
den 3 Januari 1744, tillförene varit tillåtet, innehafvare af kronoskattehemman,
hvilka derå söka förmedling, måtte förklaras berättigade att, när sorn
helst och äfven sedan anbud å hemmanet af annan man blifvit gjordt, en sådan
ansökning återkalla.
Vid behandling af denna motion har Utskottet inhemtat, att, på sätt
Kongl, brefvet den I Oktober 1804 uti Usta och 2:dra momenten föreskrifver,
när ansökning om förmedling af kronohemmans åbo göres, Landshöfdingen
bör honom genast förständiga, att hemmanet kommer att uppbjudas till
den, som vill detsamma emottaga emot utgörande af den deraf gående gamla
räntan, då han, efter åboens laga uppsägning, bör vid vanlig fardag uti
hemmanet inrymmas, utan att åboen är tillåtet att i samma vilkor ingå, emedan
Kongl. Maj.t funnit nödigt indraga den i Kongl, brefvet den 3 Januari
1774 åboen lemnade förmån att få antaga dens anbud, som åtagit sig den
gamla räntans utgörande, såsom en frihet, hvilken icke befrämjade det med
utbjudningen åsyftade ändamål; att, om åboen icke inom sextio dagar efter en
sådan erhållen underrättelse sin gjorda anhållan om förmedling återkallar, utan densamma
fullföljer, Landshöfdingen bör låta om hemmanets utbjudande öfver
hela länet på föreskrifvet sätt föranstalta, äfvensom att i kungörelsen bör till
de hugades upplysning den försäkran lemnäs, att hemmanet kommer att tillträdas
vid laga fardag efter åboens uppsägning, och att åboen icke vidare
eger ingå i de anbud, som kunna göras; att, om anbud.af hemmanets emottagande
med gamla räntan derefter sker, Landshöfdingen drager försorg om
dens inrymmande i hemmanet, som anbudet gjort och borgen ställt, i ordning
som vederbör och hvarmed all fråga om förmedling förfaller; att, derest
åboen åter inom förenämnde tid af sextio dagar ifrån förständigande! sin förmedlings-ansökning
återkallar, eller underlåter att den inom samma tid hos
Landshöfdingen fullfölja, ansökningen då bör anses vara förfallen, och är
åboen icke derefter tillåtet att, utan förekommande nya anledningar, för hemmanet
förmedling söka; samt att, derest, efter det hemmanet är utbudet, ingen
vill det med gamla räntan tillträda, Landshöfdingen då eger förordna om
en sådan undersökning om orsakerna till den sökta förmedlingen, som uti
Kongl. Maj:ts och Rikets Kammar-kollegii cirkulär-bref den 7 November 1737
och Kongl. Maj:ts derpå gifne nådiga stadfästelse af den 8 Augusti 1738 närmare
föreskrifves; varande slutligen i 7:de momentet af ofvanåberopade Kongl.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Belänkande, N:o 32. 5
Bref stadgadt, att till efterrättelse kommer att tjena, hvad genom Kongl, brefvet
den 3 Januari 1744 är förordnadt i afseende å skattehemman, nemligen
att då förmedling ä sådant hemman sökes och ej tillika befinnes, att egorna
af vattullod, ljung, flygsand eller andra orsaker, någon betydlig förminskning
undergått, en lika kungörelse bör utfärdas, som angående kronohemman blifvit
sagdt, och hemmanet upplåtas den, hvilken, enligt 1723 års Skatteköpsförordning,
vill derföre erlägga lösen eller den till kronan betalda köpeskilling
till förre skattemannen; äfvensom att, i händelse ingen anmäler sig att med
förenämnde vilkor hemmanet emottaga, samma förhållande i alla delar då
kommer att ega rum, som rörande kronohemman här ofvan finnes anfördt.
Hvad sålunda förekommit samt af motionären framstäldt blifvit, har Utskottet
i öfvervägande tagit; och då motionären icke ifrågasatt någon förändring
uti hvad genom ofvanberörde Kongl, bref stadgas, rörande rättighet för
andra sökande att å hemmanets emottagande emot den gamla räntan hos
Kongl. Maj:ts befallningshafvande afgifva anbud — vid hvilket förhållande Utskottet
icke heller kunnat angående lämpligheten af förändrade föreskrifter i
detta hänseende uti pröfning ingå — finner Utskottet skäl så mycket mindre
vara för handen, att tillstyrka bifall till det nu framstäldte förslag om upphäfvande
endast af den för innehafvare af kronoskattehemman stadgade preskriptionstid,
att sökt förmedling återkalla, som detta stadgande, efter Utskottets
tanka, under nuvarande förhållanden innebär ett nödigt korrektiv lill förekommande
af obehöriga förmedlingsansökningar, hvarigenom minskning i kronans
inkomster och förökad tyngd i vissa allmänna besvär för andra hemman föranledes.
På dessa skäl får Utskottet vördsamt föreslå Rikets Ständer,
att förevarande motion icke må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 25 Februari 1848.
6 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskottets Utlåtande, N:o 33.
\:o 33.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 26 Febr., kl. i e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om förändring af mötesplatserne
för båtsmännen inom Medelstads härad i Blekinge
län.
Uti en inom Hederv. Bonde-ståndet väckt och till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-utskottet remitterad motion, har riksdagstid!mäktigen Gastaf Bernhard
Appelqvist från Blekinge län föreslagit, att mölesplatserne, så väl för Ronneby
församlings, sorn för öfrige inom Medelstads härad befintliga socknars,
båtsmän hädanefter måtte blifva förlagde till de för hvarje socken närmast
belägna stationer, samt båtsmännen derifrån, vid afgående transport, fortskaffas
till Carlskrona; och har motionären, som för egen del ansett, att genom
bifall tili detta förslag någon lindring vunnes uti den tunga börda, som trycker
rust- och rotehållarne i länet, vid motionen fogat utdrag ur ett sockenstämmo-protokoll,
hållet i Ronneby kyrka den 1 November sistlidne år, af innehåll,
alt församlingens rotehållare uppdragit åt motionären att söka vid innevarande
riksdag utverka, det Ronneby köping mål te i stället för Carlskrona
bestämmas till mötesplats för Ronneby församlings båtsmän, i likhet med hvad
redan eger rum för båtsmännen inom Hoby och Bäckaryds socknar; hvartill
ett stort skäl ansetts ligga deruti, att många båtsmansrotar inom Ronneby församling
äro från Carlskrona mera atlägsne, än en del sådane inom nämnde
socknar.
Fråga om förökning af båtsmans-samlingsplatserne i Blekinge förevar vid
riksdagen åren 1840 och 1841, och afgjordes på det sätt, alt Rikets Ständer
då till Kongl. Maj:t afläto en underd. skrifvelse i ämnet, N:o 259, dea 6 Mars
1841, med underdånig anhållan, alt Kongl. Majit täcktes, efter föregången undersökning
och rotehållarnes hörande, i nåder vidtaga de åtgärder, som kun
de finnas tjenliga för afhjelpande af de olägenheter i afseende å slqutsning
till och inställelse å samlingsplatserna af Blekinge läns båtsmän, som af dessa
platsers ringa antal vore en följd. I anledning häraf anbefallde Kongl. Majit
Förvaltningen af sjö-ärendena och befälhafvande amiralen i Carlskrona ätt,
sedan rusthållarne blifvit i ämnet hörde, deröfver med underdåniga utlåtanden
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande. N:o 34. 7
inkomma, utaf hvilka, sedan de blifvit afgifna, inhemtades, bland annat, att
rusthållarne yttrat i allmänhet olika åsigter om nyttan af den föreslagna förändringen.
samt alt en del af socknarne begärt att få behålla de dåvarande
samlingsplatserna. Kongl. Maj.t förklarade derföre, under den 2 Februari
1842, Sig icke kunna i vidsträcktare mån bifalla denna Rikets Ständers anhållan,
än att forordna, det Hellaryds och Åryds socknars båtsmän skulle erhålla
sin samlingsplats på Trensums gästgifvaregård, och att i allmänhet, till
lättnad vid båtsmansfortskaffningen, skulle iakttagas, alt de båtsmän, som äro
berättigade till kronoskjuts, böra inmönstra och afmönstra vid stationen två
dagar förr eller senare än de, som icke hafva rätt till sådan skjuts.
Då nu i afseende å detta ärende förekommer dels, att Rikets Ständer
för ej lång tid tillbaka redan fästat Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet på de
af motionären öfverklagade olägenhet erne, samt att Kongl. Maj.t i följd deraf
vidtagit de åtgärder, som funnits lämpliga, och dels att, om någon ytterligare
rättelse här\id skulle vara af behofvet påkallad, den lättaste och enklaste
utvägen för erhållande deraf synes vara att hos Kongl. Maj:t göra underdånig
anmälan orri förhållandet, så anser Utskottet sig ej hafva skäl
att tillstyrka Rikets Ständer att, i anledning af denna motion,
vidtaga någon åtgärd.
Stockholm den 25 Februari 1848.
I\:o 34.
Ank. till Exp. lltsk. deD 26 Febr., kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om antagande af den nu
brukliga viktualie-vigten, för uppvägande af varor af alla
slag.
Uti ett till Hederv. Bondeståndet ingifvet och till Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-utskottets handläggning remitteradt memorial, har riksdagsmannen
Petter Jönsson från Jönköpings län erinrat, att, ehuru Rikets Ständer redan vid
1823 års riksdag gillat ett af vettenskapsmän uppgjordt förslag till författning
8 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 34.
rörande mått, mål och vigt, hade detta förslag, hvilket sedermera vid flera
riksdagar utgjort föremål för Rikets Ständers öfverläggningar, likväl ännu icke
kommit till verkställighet; hvarföre motionären, med afseende å en af behofvet
högt påkallad förändring af de uti riket bruklige vigter, föreslagit, att den
nya stadgan, j hvad den rörer vigten, måtte genast taga sin början, utan någon
förändring af den nu befintliga viktualie-vigten, hvilken borde begagnas
vid uppvägande af alla varor, af hvad slag det vara må.
Med anledning häraf får Utskottet upplysa, att, då frågan om antagande
till efterlefnad af det vid 1823 års riksdag godkända förslag till författning
rörande rikets mått, mål och vigt vid 1844 och 1845 årens riksdag sednast
förevar, Rikets Ständer i underdånighet hos Kongl. Maj.t anhöllo, att,
sedan den handbok uti ifrågavarande ämne, hvilken Vetenskaps-aka
demien
fått sig uppdraget att utarbeta, blifvit färdig, Kongl. Maj: t täcktes anbefalla
vederbörande, att undervisning i folkskolorna måtte meddelas uti det
nya, på decimalräkningen grundade, systemet för mått, mål och vigt, samt
att, så snart någon allmännare kännedom derom kunde anses vara spridd,
Kongl. Maj:t täcktes låta utfärda nådig författning om det nya systemets antagande
till efterlefnad från den tid, Kongl. Maj:t funne lämpligast att bestämma.
Enligt hvad till Utskottets kännedom kommit, har ofvan omförmälda handbok
nyligen från trycket utkommit, för att oförtöfvadt till folkskolorna i riket
utdelas; hvarjemte Kongl. Maj:t i nådig proposition till Rikets Ständer af
den 20 December sistlidet år, angående serskilda jemkningar uti det antagna
myntsystemet, tillkännagifvit Sig vara sinnad att inom en icke aflägsen tidpunkt
bringa det nya systemet för mått, mål och vigt i verkställighet.
Vid sådant förhållande, och ehuru Utskottet, lika med motionären, inser
behofvet af den åsyftade förenklingen i de för närvarande brukliga flerfaldiga
vigterna, anser Utskottet likväl en partiell förändring i afseende å vigten nu
icke böra vidtagas, utan dermed lämpligast böra uppskjutas tills densamma,
i sammanhang med det förestående antagandet af det nya systemet för mått,
mål och vigt i sin helhet, kan ega rum; hvadan Utskottet tillstyrker,
att riksdagsmannen Petter Jönssons ifrågavarande motion
icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 25 Februari 1848.
N:o
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-1 Is kottets Memorialer, Niis 35 och 36. D
l:o ;s.j
Ank. till Exp.-Utsk. den 26 Febr., kl. 1 e. m.
Af enior ial, i anledning af ålerremiss utaf Utskottets Utlåtande, N:o 5.
Det af Utskottet ander ofvanstående nummer afgifne utlåtande, i anledning
af väckt fråga om indragning af så kallade ordonancer hos befälet vid
Kongl. Maj;ts flotta, har väl af Hederv. Bondeståndet blifvit återremitterad!,
men som de öfriga Riksstånden detsamma bifallit,
kan återremissen icke föranleda till någon Utskottets vida
re
åtgärd.
Stockholm den 25 Februari 1848.
\:o 36*
Ank. lill Exp.-Utsk. d. 26 Febr., kl. 1 e. mv
Jfemorial, i anledning af åter remiss af Betänkandet, N:o 6.
Hederv. Bondeståndet har återremitterat Utskottets betänkande, N:o 6,
i anledning af väckt fråga om upphörande af rättighet för Riksmarskalksembelet
att reqvirera båtsmän, men som de öfriga riksstånden betänkandet bifallit,
kan återremissen icke föranleda till någon Utskottets vidare
åtgärd.
Stockholm den 25 Februari 1848.
Bt/i. till B. St. Prof. 1847 och 1848. 8 Sami. 7 Haft.
2
10 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-ilskottets Memorial, N:o 37.
Ao 37.
Anie. till Exp.-Ulsk. d. 26 Febr., kl. 1 e. m.
Memorial, i anledning af återremis utaf Utlåtandet, N;o 7.
Frän Hederv. Bonde-ståndet har förenämnde utlåtande, angående utfärdande
af förbud emot marinsoldaters permittering, m. m., blifvit till Utskottet
återremitteradt, i anledning af deremot gjorda anmärkningar; men som utlåtandet,
enligt ankomne protokolls-utdrag, är bifallet af de öfrige Riks-stånden
den 2 innevarande månad, anser Utskottet, jemlikt 75 § Riksdags-ordningen,
frågan vara afgjord och återremissen således
icke kunna föranleda till någon Utskottets åtgärd.
Stockholm den 25 Februari 1848.
STOCKHOLM. Östlund & Berling, 1848.
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 38.
N:o 38.
1
Arik. till Exp.-Ulsli. den 29 Febr., kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om Bibel-kommissionens upplösande.
Genom remiss från det Högv. Presteståndet har Utskottet fatt emottaga en motion
af herr kontraktsprosten, professoren H. G. Lindgren, hvari han har åberopat
den lika allmänt kända, som erkända sanning, att den öfversättning af Bibeln, som
ännu är inom den svenska kyrkan gällande, så mästerlig den än med skäl må anses
för den tid, då den åvägabragtes, dock är med bristfälligheter behäftad, ehvad
man afser dess förhållande till originalet eller till vårt nuvarande språkbruks fordringar.
Motionären har vidare anfört:
Tre århundradens trägna forskningar så i linqvistiskt som archeologiskt hänseende
hafva icke kunnat undgå att sprida ljus öfver åtskilliga vid Luthers tid dunkla,
af honom och hans samtida oförstådda eller missförstådda ställen, och modersmålets
under denna tid vunna utbildning har gjort månget i 1541 års bibelöfversättning
förekommande uttryck antingen anstötligt eller otydligt för ett yngre slägte. Att
åstadkomma en förbättrad, mot tidens litterära tillgångar och modersmålets förändrade
skick svarande, tolkning af våra heliga religions-urkunder, hade derföre länge
varit föremål för Regerings och Ständers omtanka, och redan år 1772 hade Konung
Gustaf den 3:dje uppdragit åt en kommission af 20 sakkunnige män att, efter
ett utfärdadt reglemente, ombesörja en ny bibelöfversättning.
En sådan hade också utkommit, såsom frukt af kommissionens sextonåriga verksamhet,
och blifvit fulländad år 1788, men funnits så föga tillfredsställande, att den
ej kunde för kyrkans behof antagas. Emellertid hade kommissionen fortgått med
förnyad oktroy, och fortgår ännu i dag, utan att efter 1788 hafva mägtat framlägga
ens något förslag till ny tolkning af bibeln i dess helhet. Nya öfversättningsförsök
af hela det nya testamentet, äfvensom af serskilda böcker i det gamla, hade
visserligen, genom kommissionens åtgärd sedan den tiden, sett dagen; men öfversätlningsförsöket
af nya testamentet var sådant, att det, lyckligtvis, vid 1815 års
riksdag, underkändes; och hvad de efter år 1834 af kommissionen utgifna försöken
till tolkning af åtskilliga böcker i gamla testamentet anginge, så torde väl om deras
olämplighet för ändamålet de sakkunnige icke vara af delade tankar.
Bih. till B. S. Prof. 1847 <§’ 1848. 8 Sami. 8 Haft. 1
2 Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 38.
Sådan hade till denna dag frukten varit af den 75-åriga kommissionens verk
samhet!
Det
kunde invändas, att, om de män, som tillförene varit ledamöter i kommissionen,
misslyckats i sina bemödanden, så vore deraf icke en följd, att ej framtiden
kan gifva bättre resultater. På denna förhoppning hade nu kommissionens
fortvaro under 3/4 sekel hvilat, och hvarje ny uppsättning af ledamöter hade vid
sig fästat nationens alltjemt svikna förväntan om snar lösning af det förelagda problemet.
Men en sådan förhoppning hyste lika litet motionären, som många andra;
han trodde lika litet på behofvet af en ny bibel-öfversättning för kyrkan, som pä
möjligheten att, till församlingens och religionens sannskyldiga båtnad, åvägabringa
en sådan, hvarken på den väg, som hitintills blifvit för ändamålet beträdd, genom
ärendets uppdragande åt en kommitté, eller ens på någon annan; och för denna
sin öfvertygelse har motionären anfört följande skäl:
Ehuru han redan medgifvit, det vår nu gällande kyrko-bibel vore med brist
fälligheter
behäftad, så måste han likväl ogilla och bestrida behofvet af en ny bibeltolkning.
Bristfälligheterna i vår gamla kyrko-bibel voro ej af så väsendtlig beskaffenhet,
att dess utbyte mot en ny är alldeles oundgängligt, och de väntade förde
larne
af en ny öfversättning skulle, i motionärens tanka, hvarken öfverväga eller ens
motväga de öfverklagade olägenheterna hos den gamla.
Man klandrar den sednare derför, att den skall vara, på många ställen, så
mörk och dunkel, att den knappast lemnar någon klar mening, och felet skjutes på
tolkningens origtighet; men detta klander röjer, i de flesta fall, okunnighet eller
otro, ty utan en vidlyftig exegetisk apparat och utan andeligt sinne blifver hvarje
bibel-öfversättning mörk och svårfattlig. Deremot och för den, som eger erforderlig
kännedom om alla de politiska, historiska, lokala och psychologiska förhållanden,
hvarpå det mörka stället hänsyftar, skall detta framstå i en ny dager, der ej, såsom
mångenstädes i bibeln, så på original-språken, som i hvarje öfverflvttning deraf till
annat tungomål, skälet för svårfattligheten blifver likartadt med det, som hindrar det
obeväpnade ögat att genomskåda hafvets barm, eller solens eldklot, och således är
att söka antingen i förnuftets inskränkthet eller i hjertats otillgänglighet för Guds
Andes nådevcrkningar; ty ännu har ingen, som med allvarligt nit och sann kristlig
ödmjukhet forskade i Gudaordet, sådant det ligger för oss i sin trehundraåriga svenska
drägt, hörts klaga öfver dess otillräcklighet för näringen af andeligt lif.
Med det nu anförda har dock motionären ingalunda velat hafva nekat, att icke
bibel-ställen finnas, som skulle kunna rigtigare tolkas, än i Lutherska öfversättningen
skett, och så, att de närmare återgåfve originalets med säkerhet kända mening.
Men vinsten af de möjliga rättelserna kunde ej öfverväga den oro, som af de gjorda
förändringarne ovilkorligen skulle inom kyrkan framkallas; och motionären har här
-
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, iV.-o 38.
3
vid åberopat erfarenheten af den ovilja, med hvilken den nya psalmboken vid dess
första utgifvande mångenstädes möttes, samt att ännu menigheter finnas, som enständigt
yrka på återinförandet af den gamla, ehuru förändringen och utbytet der
gällde och gäller blott ett ofullkomligt menniskoverk. Man kunde invända, att förhållandet
vore detsamma med en ny bibelöfversättning, enär frågan der är, ej om
förändring af den heliga urtexten, utan endast om dess förbättrade uttydning på
vårt tungomål; men som motionären ansett det vara overkställbart, att, för oupplysta
menigheter, hvilka från barnaåren varit vana att i sin bibel, sådan den nu är
på svenska affattad, vörda det omedelbarligen från himlen nedsända, ovanskliga, af
alla menniskomeningar oberoende Guda-ordet, göra förhållandet rätt fattligt emellan
ett original och en dess version, och möjligheten af olika tolkningar, utan afsigtligt
bedrägeri hos endera öfversättaren, på något sätt begriplig; så har han ej kunnat
skilja sig från den öfvertygelse, att påbudet om en ny bibelöfversättnings antagande
skulle medföra ungefär samma skakningar inom kyrkan som påbudet om skyldigheten
alt tro på en ny Gud.
Då motionären, på ofvan anförde skäl, väl funnit sig icke blott böra jäfva behofvet
af en ny bibelöfversättning för vår kyrka, utan också yttra sin innerliga öfvertygelse,
att påbudet om antagandet af en sådan skulle medföra för kyrkan och samhället
ytterst betänkliga vådor, har han förmält sig dock vara långt ifrån att bestrida
vigten af en varsam revision af 1541 års öfversättning, hvilken han deremot ansett
vara af tidens kraf påkallad; men han har derjemte uttryckt den önskan, att
denna revision måtte verkställas med så lätt hand, att den inskränkte sina åtgärder
endast till rättande af det någon gång i uttrycket, vare sig genom val af något enstaka
ord, anstötliga, eller, genom archaism i kasual-ändelsen, alltför släpiga, och till
meddelande af nödtorftiga, korta, från all slags lärdomsståt fria, upplysningar och
förklaringar i under texten anbragte noter.
Utan anspråk att vara en ny, eller ens en omarbetad, version, borde den så
reviderade bibel-upplagan promulgeras, såsom en normal-upplaga för alla framdeles
af trycket utkommande bibel-editioner, och dess antagande öfverlåtas åt tidens säkert,
om än småningom, verkande magt.
Men ej åt en kommitté med flera sins emellan i detaljfrågor alltid dissentierande
ledamöter, utan åt en enda man med stadgad auktoritet inom svenska kyrkan,
har motionären ansett denna revision böra uppdragas, hvilken måhända redan
till nästa riksdag skulle kunna vara färdig att till Preste-ståndets granskning, Ständernas
gillande och Konungens sanktion framläggas, helst om åt den man, som af
Konungen erhölle det vigtiga uppdraget, tjenstledighet från andra embetsbestyr för
ändamålet tills vidare beviljades, då den vikarie, som under tiden den tjenstlediges
k Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 38.
embete bestridde, kunde aflönas med något lämpligt anslag, af nuvarande bibelkommissionens
icke obetydliga kassa.
På de i det föregående uppgifna grunder har motionären föreslagit, att Rikets
Ständer ville till Kongl. Maj:t ingå med en underdånig anhållan, att nuvarande bibelkommission
måtte upplösas, och förtroendet, icke att utarbeta en ny bibel-öfversättning,
men att nödtorfteligen och med yttersta varsamhet revidera vår gamla, nu
gällande, uppdragas, ju förr, desto heldre, åt någon, för lärdom, smak och kristligt
sinnelag aktad och vördad man inom kyrkan, i hvilket afseende motionären förslagsvis
uppgifvit en af nu varande bibelkommissionens ledamöter, professoren, herr doktor
E. A. Knös i Upsala.
Slutligen och för den händelse, att motionen i hufvudsaken vunne afseende, är
hemställdt, att nuvarande bibelkommissions kassa, som, vid början af år 1845,
utgjordes af 29,181 r:dr 8 sk. b:ko, borde till statsverket ingå och der för bibelarbetet
tills vidare reserveras; och torde hvad, som deraf sedan kommer att återstå,
få anslås till något annat för kyrkan vigtigt ändamål, t. ex. ecklesiastikverket i Lappmarken,
eller något likartadt.
Förestående motion har, vid föredragningen den 8 sistlidne December i Presteståndet,
föranledt herr Erke-biskopen att meddela åtskilliga upplysningar, beträffande
så väl bibelkommissionens verksamhet, som den under dess förvaltning ställda
kassa, hvaraf, bland annat, inhemtades, att denna bildats, dels derigenom, att, på
grund af ett Rikets Ständers beslut, af alla kyrkors i riket behållna kapitaler med
vissa undantag erlades en procent för år 1773 och för de öfrige följande åren en
half procent, hvilken mer eller mindre ordentligt utgick ända till år 1785, dels
genom åtskilliga betydliga frivilliga gåfvor, såsom af Rikets Ständers Rank 3000
daler kopparmynt, af Upsala Akademi en lika summa och af städerne i Vesterbotten
520 daler kopparmynt, m. fl.; samt att afkastningen af dessa, under kommissionens
förvaltning ställda, medel användts till inköp af böcker, nödiga lösörens anskaffning,
arfvoden, samt till resepenningar och dagtraktamenten, hvilka likväl numera upphört,
sedan alla ledamöterne finnas på ett ställe. Desse, till antalet 3, hafva hvardera
ett årligt arfvode af 200 r:dr b:ko och sekreteraren, som förer räkenskaperne, 500
r:dr samma mynt; men herr Erkebiskopen, såsom ordförande, uppbär icke något
arfvode.
Härförutan har ett anförande blifvit i ämnet afgifvet af herr doktor Säwe;
både motionen samt yttranderne i anledning deraf, hafva härefter blifvit till förberedande
handläggning öfverlemnade till Ståndets Ecklesiastika utskotts Pastoral-afdelning.
Dess utlåtande, som hos Ståndet föredrogs den 22 i ofvannämnde månad,
har jemte de öfriga remisshandlingarne sedermera kommit Utskottet tillhanda, och
är hufvudsakligen af följande innehåll:
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N-o 38. 5
Pastoral-afdelningen hade ansett sig företrädesvis böra upptaga de frågor af
kyrklig och vetenskaplig beskaffenhet, som i förslaget förekomma, hvarefter de delar
af ämnet, som vore af en mera ekonomisk natur, kunde blifva föremål för serskildt
betraktande.
Till de förstnämnda frågorna räknade afdelningen förnämligast dem, huru en
för vår kyrka önskvärd bibel-öfversättning bör vara beskaffad. I sina föreställningar
härom hade afdelningen befunnit sig i full öfverensstämmelse med motionären.
Afdelningen hade nemligen trott sig böra skilja mellan en kyrka, som saknar,
och en kyrka, som eger en icke blott auktoriserad, utan äfven med kärlek
omfattad och med välsignelse begagnad bibel på modersmålet. Blott för den
förra kyrkan borde en rent af ny bibel-öfversättning komma i fråga. Den
sednare hade i sin gamla Bibel en alltför stor skatt, att dess utbytande borde försökas.
Då den svenska kyrkan är af detta sednare slaget, blefve tillämpningen
af det sagda icke svår. Afdelningen vore således med motionären ense derom, att
en alldeles ny omarbetning af bibel-öfversättningen för oss hade i flera hänseenden
de största betänkligheter och således icke borde eftersträfvas, icke ens i det fall,
att det nya, som kunde erhållas, egde ett eller annat företräde framför det gamla.
I sammanhang härmed och då afdelningen, lika med motionären, insåge, att vetenskapen
i vår tid kunde åstadkomma något bättre, än den för 300 år sedan förmådde,
måste det väl erkännas, att ett förändrande af den gällande bibel-öfversättningen
mera borde utgöras af en revision än af ett omarbetande, och således verkställas,
såsom motionären önskat, med en mycket lätt hand. Men afdelningen hade
dock härvid anmärkt, att den hand, som företager förändringarne, bör icke blott
vara lätt, utan äfven säker, och att det icke är för ändamålet nog, att handen, såsom
motionären säger, är ”så lätt, att den inskränker sina åtgärder endast till rättande
af det någon gång i uttrycket, vare sig genom valet af något enstaka ord
”anstötliga, eller genom archaism i casual-ändelserna alltför släpiga, samt till meddelande
af nödtorftiga korta, från all slags lärdomsståt fria upplysningar och förkla”ringar
i under texten anbragta noter”. Dessa noter hade afdelningen ansett icke
sakna sina betänkligheter, och dessutom trott, att revisionen borde gå något djupare
än till de antydda rättelserna. Afdelningen hade redan uttryckt sin åsigt, att
den reviderande måste hafva sin uppmärksamhet fästad på den gällande öfversättningen;
men afdelningen ansåge äfven såsom högst vigtigt, att en lika stor uppmärksamhet
fåstades på originalet. — Trohet mot detta måste anses såsom den reviderandes
första pligt $ troheten mot den gällande öfversättningen kunde icke komma
högre än i andra rummet. — Den skulle blifva ett fel, om den icke vore troheten
mot originalet underordnad. Att föreskrifva något vidare, vore måhända otjen
-
6
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 38.
ligt, då den större eller mindre framgången vid utförandet naturligtvis berodde på
den efter dessa liufvudgrundsatscr reviderandes individuella insigter och gåfvor.
Den fråga, som derefter förekom, vore den, huruvida ett så beskaffadt öfversättningsarbete
borde verkställas af en enda person eller anförtros åt flera. Motionären
hade talat för den förra meningen, samt understödt densamma med flera skäl.
Verkstäldt af en person, kunde arbetet erhålla en större enhet och helgjutenhet;
och om åt den person, som komme att öfvertaga det, ledighet från andra åligganden
bereddes, så kunde arbetet skyndsammare blifva färdigt, än om flera, alla upptagna
af andra mer eller mindre trägna göromål, deri skulle deltaga. Men dessa
fördelar motvägdes af faror. Enheten kunde lätt blifva ensidighet, och skyndsamheten
lätt åstadkomma ett hastverk. Den sednare torde dessutom icke i en rätt hög
grad vara erforderlig i en kyrka, hvilken, såsom vår, på sitt modersmål eger en
mycket god bibel-öfversättning. Den svenska bibeln hade redan i trehundrade år
varit en rik källa till kristlig uppbyggelse; — att den ännu någon tid kan vara det,
och att således ingen stor fara vore för handen derigenom, att revisionsarbetet icke
brådstörtas, vore en tanke, hvari motionären och afdelningen med hvarandra instämde;
men derjemte hade afdelningen, ledd af det begrepp, den bildat sig om arbetets
vidlyftighet och svårighet ansett sig böra öfvergå till den mening, att flera i insigter
och gåfvor bepröfvade och i hufvudgrundsatser sammanstämmande män bättre
skulle kunna utföra arbetet än en enda. Då, såsom afdelningen förmenade, hvarje
ord måste noga vägas, icke blott på den nu gällande öfversättningens, utan ock på
originalets vågskål, och då en enda mans krafter svårligen kunde härtill vara tillräckliga,
eller, om de ock för en eller annan del af bibeln vore det, knappast under
hela arbetet kunde det förblifva, så gåfve utan tvifvel en förening af flere personer
en större säkerhet för ett godt arbete, än som kunde påräknas, om det anförtroddes
ät en enda. Deraf, att de arbetande voro flera, följde icke, att besluten
skulle lattas efter pluralitets-beräkning, som den ena gången kunde utfalla på ett,
den andra på ett annat sätt.
Afdelningen hade härvid tänkt sig män med grundliga kunskaper och med likstämmighet
i hufvudåsigterna. Bland sådane män plägade skäl göra sig gällande;
de kunde öfvervinna hvarandra på annat sätt, än genom votering; och i deras gemensamma
sysselsättning med arbetet, efter den ordning, som de sinsemellan kunde
finna vara den tjenligaste, hade man en större förhoppning, att alla arbetets svårigheter
skulle blifva upptäckta och afhulpna, än om blott en enda arbetade; och
det vore väl också af dessa anledningar, som bibel-öfversättningsarbete, så väl det
för kyrkans behof, sorn det i mera enskildt vetenskapligt intresse företagna, nästan
alltjemt blifvit besörjdt genom föreningar.
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 38. 7
På dessa allmänna skäl, hade afdelningen ansett sig icke kunna instämma i motionärens
förslag om den svenska bibel-kommissionens upplösande.
Denna kommission vore en så beskaffad förening, att man af densamma egde
att vänta sig fullbordande af det arbete, som önskades.
Den utgjordes af få, men utmärkte män, alla på ett ställe samlade och således
i stånd att beqvämligt med hvarandra öfverlägga.
Deras arbete leddes af en man, hvars nit och kärlek för den svenska kyrkan
vore likaså obestridda, som hans insigter. Till kommissionen hörde också den man,
åt hvilken, efter motionärens förmenande, hela arbetet skulle kunna anförtros. Denne
man, hvars förtjenster afdelningen uppskattade lika med motionären, hade således
fullt tillfälle att på arbetet använda all sin förmåga, utan att det derföre ensamt
vore lagdt på honom, och blcfve en börda, hvilken han måhända icke vore hågad
att emottaga. Kommissionens ordförande hade upplyst, att arbetet dels verkställdes
på ett sätt, som öfverensstämmer icke mindre med motionärens än med afdelningens
åsigter, och dels vore mera en revision, än en ny öfversättning. Redan i den år
1773 utfärdade instruktionen, hade det blifvit bibel-kommissionen ålagdt ”att hafva
”till ögonmärke att i det mesta, som görligt är, och så vidt som den svenska gam”la
version icke går ifrån sensu literali i texten, densamma bibehålla”, och man kunde
väl vara förvissad, att denna föreskrift varder iakttagen.
Deraf att intet fulländadt arbete ännu af kommissionen blifvit utgifvet, borde
icke slutas för mycket. Den hade näppeligen, förr än i de sednare tiderna, varit
på ett fullkomligen tjcnligt sätt sammansatt. Men lika litet som denna anmärkning
syftade derhän att kasta skugga på de förtjente män, som tillförene varit ledamöter
i kommissionen, •— deras misstag behöfdes kanhända för det hättre, som erfordrades
och vore, i likhet med andra misstag, en god skola för efterkommande, —
lika mycket måste afdelningen vidhålla den gjorda anmärkningen, för att dermed
angifva grunden för sin öfvertygelse, att ganska mycket vore att vänta af den nuvarande
bibel-kommissionen, och att dess upplösande icke borde tillstyrkas.
Under öfvervägande af dessa ämnen hade afdelningen erkänt sannolikheten deraf,
att, utom bibel-kommissionen, krafter kunde Annas, hvilka för det åsyftade ändamålet
borde tagas i anspråk. I händelse denna mening skulle delas af kommissionen,
hvilken, efter afdelningens förmenande, borde ensam hafva hela ledningen af
arbetet i s ina händer, funne sig kommissionen utan svårighet iståndsatt att, genom
utfärdade uppmaningar och utfäst belöning för sådant arbete, som af kommissionen
kunde godkännas, eller på annat lämpligt sätt föranleda kyrkans och den bibliska
litteraturens vänner att, genom insända bidrag, medverka till det önskade arbetets
fulländning.
8 Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 38.
Ehuru den ekonomiska sidan af målet läge mera aflägsen för pastoral-afdelningens
bedömande, hade dock afdelningen icke kunnat undertrycka den anmärkning,
att en förening för bibelns öfversättande kunde lika så litet, som någon annan, i
omfattande ändamål ingången, arbeta utan alla penningemedel.
Att svenska bibel-kommissionen har sådana till ett erforderligt belopp att disponera
och således icke behöfver anlita hvarken staten eller den enskilda frikostigheten,
vore något, hvaröfver en hvar, som nitälskar för det maktpåliggande ändamålet,
säkert glädjer sig.
Afdelningen hade således icke kunnat anse gagneligt, hvarken att medlen inginge
till stats-verket och bortdroges från det ändamål, för hvilket de dels af det
allmänna och dels af enskilde gifvare blifvit bestämde, eller att de sattes under disposition
af myndigheter, som svårligen kunna anses för de mest tjenlige att desamma
ändamålsenligt använda. Hvadan alltså och äfven i ekonomiskt afseende afdelningen
stadnat i det slut, att ingen hufvudsaklig förändring med bibel-kommissionen
vore att tillstyrka, utan att densamma måtte tillåtas att fortsätta det arbete, hvarmed
den är sysselsatt.
Detta allt, nemligen motionärens förslag, dc af herr Erkebiskopen meddelade
upplysningar, pastoral-afdelningens utlåtande, jemte hvad åtskillige ledamöter, under
öfverläggningarne om ämnet, inom det Högv. Ståndet andragit, har Utskottet tagit
i öfvervägande och deråt egnat all den sorgfälliga uppmärksamhet, som det vigtiga
ärendet påkallar; samt får nu redogöra för de grunder, hvilka uti Utskottet gjort
sig gällande vid detsammas bedömmande.
Kongl. Maj:ts ”nådiga instruktion för den till Svenska bibel-versions förbättrande
utsedde och förordnade serskilte kommission, af den 18 Maj 1773”, innehåller
sådana föreskrifter, som tydligen, i Utskottets tanka, ådagalägga, att meningen
med denna kommissions tillsättande var att erhålla en ny bibel-öfversättning, men
icke att derigenom endast få den gamla nödtorfteligen öfversedd och i de delar,
som sådant oundgängligen kräfde, rättad och förbättrad. Såsom skäl för denna sin
åsigt får Utskottet åberopa följande stadganden uti berörda instruktion, nemligen i
1 §.: ”att hufvudändamålet med arbetet vore, att uti svenska språket få en så rigtig
öfversättning af den Heliga Skrift, som i det nogaste är både till mening och
uttryck alldeles lika och öfver enssämmande med det, som de af Guds anda rörde
män verkligen hafva talat och skrifvits” — hvarefter följer föreskrift, att kommitterade
”må hafva omsorg att följa en till sin råtta lydelse återstäld grund-text;”
samt uti 2 ”att vid sjelfva öfversättning en, en hufvudregel skall för kommilterade
vara att följa textens innehåll och rätta orda-förstånd, och det, genom svenska ordalag
af lika betydelse, uti en ren och otvungen mening uttrycka.” — Dessa föreskrifter
-
Allm, Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 38.
9
skrifter synas väl vara inskränkta genom 3:dje §:s 2:dra morn., som innehåller:
”att, ehuru kommitterade tillika böra hafva till ögonmärke, att i det måsta, som
(jörlujit är, och så vidt den svenska gamle version icke går från sensu litterali i
texten, densamma behålla, m. m.” —; men Utskottet lar härvid fästa uppmärksamheten
derpå, att detta tillägg till de förrberörda allmänna föreskrifterna hvarken den
tiden, då kommissionen nedsattes, och då, efter hvad såsom säkert kan antagas, äfven
rätta meningen med instruktionen förstods och tillämpades, ansågs innebära ett
inskränkande af kommitterades arbete till en blott revision, hvilket tydligt skönjes
deraf, att en ny öfversättning af bibeln, såsom frukt af detsamma aflemnades redan
år 1788, och ej heller sedermera utaf de serskilda uppsättningar af kommitterade,
hvilka efterträdt den första, så förklarades, enär de i allmänhet följt samma väg som
denna. Kommissionen bör ock derföre, i Utskottets tanka, enligt den för densamma
utfärdade och ännu gällande instruktion, vara en öfversättnings-kommitté. Den
nuvarande, af nya ledamöter år 1842 bildade, kommissionen, lärer dock ej så hafva
uppfattat sina åligganden, enär, enligt hvad herr erkebiskopen, i sitt förberörde
anförande, i Presteståndet behagat upplysa, ”dess föresatts är en revision mera än
”en ny öfversättning af bibeln”.
Utskottet har, vid bedömandet af frågan, huruvida en ny öfversättning af bibeln
eller en revision af den gamla vore mera lämplig, hufvudsakligen utgått från
den åsigt, att hvarje åtgärd till förändrande af bibel-öfversättningen i dess nuvarande
gestalt, som stödjes af häfden, måste i sina följder mestadels verka antingen mer
eller mindre till den religiösa öfvertygelsens rubbning eller vacklande, och som härvid
icke ifrågakomma en eller några enskilde, utan hela folket, så bör äfven hvarje
sådan förändring företagas med yttersta varsamhet. Oro eller strid inom kyrkan äro
farliga, och att, der de icke uppstå såsom en oundviklig följd af händelsernas tvång,
obetänkt frammana dem, är alltid ett afvikande från statsklokhetens reglor. Hufvudsakligen
af detta skäl och då vår gamla bibel-öfversättning ej är behäftad med sådana
brister, som göra en ny nödvändig, anser Utskottet en sådan icke heller böra
ske, utan den gamla endast öfverses och rättas, der sådant oundgängligen fordras.
Härvid torde ej böra lemnäs oanmärkt, att ledamöterne i Utskottet af det Hederv.
Bondeståndet, jemte tillkännagifvande af sin egen innerliga öfvertygelse om den nuvarande
svenska bibel-öfversättningens lättfattlighet och det deri begagnade språkets
makt att intränga och fästa sig uti själen, yttrat den önskan, att densamma måtte
varda bibehållen i så oförändradt skick, som med tidens fordringar kan öfverensstämma.
Motionären och pastoral-afdelningen uti sitt utlåtande öfver motionen samt
de ledamöter af Presteståndet, hvilkas yttranden i ämnet delgifvits Utskottet, hafva
äfven samtlige, på af dem här förut anförda grunder, förklarat sig vara ense derBih.
till B. St. Prof. 1847 $ 1848. 8 Sami. 8 Häft. 2
10
Allm. Besvärs- och Ekon.-Vtslc. Betänkande, N'.o 38.
om, att vår gamla bibel-öfversättning bör för närvarande bibehållas, och endast en
revision deraf ega rum.
När, genom herr erkebiskopens nyssnämnda förklaring, vunnits kännedom derom,
att den nuvarande bibel-kommissionens ledamöter företagit sitt arbete i rigtning
af revision, så torde det synas, som om, för vinnande af det önskade målet, den
tjenligaste utvägen vore, att låta dessa ledamöter afsluta det af dem påbörjade företaget;
men Utskottet har härvid dels icke kunnat förbise svårigheten eller snart
sagdt omöjligheten för flera personer, hvilka samfäldt utföra ett sådant arbete, som
det ifrågavarande, att ständigt sammanjemnka sina meningar efter en bestämd plan
och dymedelst bibehålla nödig enhet under arbetets fortgång, och dels i betraktande
tagit den tidsutdrägt, som uppkommer derigenom, att kommitterades sammanträden
mäste rättas efter deras ledighet från öfriga trägna embetsbestyr, och att de ännu
mera sällan kunna ega rum i anseende dertill, att kommitterade tillsammans besörja
arbetet, och att flere af dem kunna hafva förfall att på en gång sig dervid inställa.
Om än varmt nit ej felas, så kan likväl icke den drift, som vid utförandet af detta
vigtiga värf är af nöden, med ett sådant arbetssätt påräknas; och denna mening vin
ner
ökadt stöd deraf, att kommitterade, oaktadt de rika hjelpkällor, som de haft att
tillgå uti föregångares arbeten och forskningar, dock sedan 1842, enligt af herr erkebiskopen
meddelad uppgift, ej medhunnit mera än ”att genomgå de fyra Evangelisterne”.
Vid detta förhållande anser sig Utskottet ega grundad anledning till den
farhåga, att arbetet ej hinner blifva fullbordadt af de nuvarande kommitterade, och
att då lätteligen kommer att inträffa, att den af dem följda planen kan af nya inträdande
ledamöter frångås, samt tvärt deremot en ny bibel-öfversättning företagas;
och tror Utskottet synnerliga skäl till sistnämnde förmodan vara för handen, så länge
den nu befintliga instruktionens föreskrifter fortfara att vara gällande. För att
sådant icke må kunna inträffa lärer derföre vara nödigt, att denna instruktion undanrödjes,
och att en -ny sådan utfärdas, som, i stället att anbefalla en ny öfversättning
af bibeln, inskränker arbetet till en granskning af den redan befintliga.
Men, då Utskottet sålunda uttalat sin öfvertygelse om lämpligheten af att upphäfva
den för bibel-kommissionen gällande instruktion samt att inskränka det derigenom
föreskrifna arbetet till en bibel-revision, så anser Utskottet sig äfven förbundet
att framlägga sina åsigter om sättet, hvarpå en sådan bäst skall kunna verkställas.
Härvid har Utskottet utgått från den synpunkt, att den ifrågavarande revi
sionen
endast egde att ur vår gamla bibel-öfversättning undanrödja föråldrade talesätt,
hvilka ej öfverensstämma med vår tids förändrade språkbruk, samt att med
varsam hand verkställa öfriga af behofvet mest påkallade rättelser. Enligt Utskottets
förut yttrade mening torde ej en kommission, bestående af flere ledamöter, härtill
vara af nöden eller ens så lämplig, som en enda dertill passande person, hvilken,
Allm. Besvärs• och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 38.
11
genom vinnande af ledighet från andra bestyr, kunde på arbetet använda nödig verksamhet
och medhinna att efter en bestämd plan och med bibehållande af enhet deruti
detsamma fullgöra. Härigenom tror Utskottet ock, att önskningarne om arbetets
skyndsammare fullbordande blefve säkrast uppfyllda.
På grund af hvad i ena och andra hänseendet nu blifvit anfördt, får Uttkottet
vördsamt tillstyrka, v
det Rikets Ständer behagade hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
att bibel-kommissionen måtte upplösas och den för densamma utfärdade
instruktion af den 18 Maj 1773 upphäfvas, samt att förtroendet icke att
utarbeta en ny bibel-öfversättning, men att nödtorfteligen och med varsamhet
revidera vår gamla nu gällande, måtte, ju förr desto heldre, ät
någon för lärdom, smak och kristligt sinnelag aktad man varda uppdraget.
Hvad slutligen angår motionärens hemställan derom, att nuvarande bibel-kommissions
kassa bör till statsverket ingå och der för bjbelarbetet tills vidare reserveras,
m. m., så och då, i Utskottets tanka, densamma, ehvad större eller mindre del
deraf tillkommit genom enskildes tillskott och frikostighet, dock böra såsom allmänna
medel förvaltas och redovisas, får Utskottet härvid vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer äfven måtte i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes förordna, att bibel-kommissionens kassa skall hädanefter, på sätt
Kongl. Maj:t närmare behagar bestämma, förvaltas och redovisas samt räkenskaperna
deröfver revideras, i likhet med hvad i afseende å allmänna
medel stadgadt är.
Stockholm den 25 Februari 1848.
Häremot anmäldes följande reservation af prosten herr doktor Annerstedt:
”Emot Utskottets beslut, så vidt det rörer bibel-kommissionens upplösning och
upphäfvandet af den för densamma utfärdade instruktion, får jag mig på följande
grunder reservera:
l:o att det härrörer frän ett missförstånd om innehållet och syftningen af
Kongl. Maj:ts instruktion för dess bibel-kommission af den 18 Maj 1773;
2:o att det ojemförligt mera obestämdt än denna instruktion angifver ar
betets
ändamål;
3:o att det föreslagna arbetssättet lemnar vida mindre säkerhet för verkets
lugna, försigtiga samt mångsidigt och noga pröfvade utförande än det, som man vill
utdöma, och
12
Ålim. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 38.
4:o att den föreslagna åtgärden skulle föranleda upphäfvandet af en anstalt, som
fortfarande för alla tider bör bestå.
Utskottets pluralitet utgår från den förutsättning, att bibel-kommissionens n. v.
instruktion nödvändigt kräfver en ny öfversättning, icke tillåter hvad man vill kalla
en varsam revision af vår gamla af Kyrkan antagna. Låtom oss tillse huru härmed
förhåller sig: uti instruktionens rubrik talas om en kommission till svenska bibelversions
förbättrande, och i dess ingress säger Kongl. Majit sig genom dess tillsättande
sökt uppfylla det, som i flera tidehvarf varit påtänkt till nödig förbättring uti
den svenska bibel-version. Nu kan förbättring icke komma i fråga på det, som ännu
ej är till, hvarje sådan måste afse något förhanden varande, här den gamla svenska
bibelöfversättningen. Redan härutaf ville det synas att fråga är icke om en ny
öfversättning utan om en s. k. revision. Men säger pluraliteten: föreskrifterna i de
särskilda §§ äro sådane, att de nödvändigt föranleda en ny öfversättning; och citeras
till bevis derpå början af l:a §, der hufvudändamålet säges vara, att uti svenska
språket få en så riktig öfversättning af den H. Skrift, som i det nogasle är både
till mening och uttryck alldeles lika och öfverensstämmande med det, som de af
Guds anda rörde män verkligen hafva talat och skrifvits”. Hade pluraliteten trott
och yttrat, att vår n. v. bibelöfversättning vore mycket origtig, till både mening och
uttryck alldeles eller åtminstone mycket olika sitt heliga orginal, då skulle ofvan citerade
stadgande inneburit nödvändigheten, enligt denna åsigt, af en ny öfversättning;
men nu, då den lika med minoriteten tror och erkänner den gällande bibelöfversättningens
förträfflighet, dess i allt väsendtligt djupa trohet mot bibelordet i dess grundspråk,
hvilka brister än dervid såsom vid allt menniskoverk kunna anmärkas; så borde
de anförda orden bevisa äfven för dem möjligheten, ja nödvändigheten deraf, att
instruktionen, rätt förstådd och rätt tillämpad, föranleder icke en ny öfversättning,
utan blott en s. k. revision, som lemnar den nuvarande i de flesta fall oförändrad.
Föreskriften, att kommitterade vid sin jemförelse af bibel-versionen med originalet
borde begagna en i möjligaste måtto rigtig och ”till sin rätta lydelse återställd
grundtext”, synes icke i ringaste mon böra väcka fruktan för något otidigt nyhetsmakeri
uti öfversättningen. — Hvad här blifvit anfördt emot pluralitetens slutledning
af instruktionens l:a §, gäller i allo äfven i afseende på den 2:a, hvarföre ej derom
behöfver vidlyftigare ordas. När nu härtill lägges föreskriften i 3:e § 2:a morn., att
kommitterade ”böra hafva till ögnamärke alt i det mesta, sorn görligt är, och sä
vidt sorn deri svenska gamla version icke går från sensu litterali uti texten, densamma
bibehålla” •, således att förändring får ske endast då, när den gamla ölversättningen
tydligen och ovedersägligen tagit fel om originalets ordaförstånd, så frågas, kan
en instruktion skrifvas, som mera bestämdt uttalar, hvad alfa enstämmigt yrkat vara
ändamålet med ifrågavarande bibelarbete? Och denna instruktion, ett mästerstycke af
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 3S.
13
tydlighet, bestämdhet, sakkännedom och fullständighet vill man ur vägen rödja, i sanning
en åtgärd, som synes både onödig och obetänkt.
Men, säger man, 70 års erfarenhet hafva dock ådagalagt att bibelkommissionen
uppfattat sitt åliggande såsom ett nytt öfversättningsarbete. Detta medgifves,
men bevisar intet annat än att en instruktion, den njå vara hur tydlig och bestämd
som helst, likväl alltid lemnar rum åt olika uppfattning och tillämpning. Och tror
man väl att den föreskrift, utskotts-betänkandet uppställer, lemnar mindre utrymme för
olika tolkning? Att nödtorfteligen och med varsamhet revidera, äro så obestämd^ och
svåfvande talesätt, att de gifva alls ingen rättelse för åtgärderna. Hvad den ene anser
för nödtorftigt anser den andra för öfverflödigt, den enes varsamhet kallas af en
annan vågsamhet, och huru rymligt begreppet revision kan uttänjas visar en alltför
ny erfarenhet för att här behöfva åberopas. Går man till betänkandets motivering
för att utröna rätta meningen af de obestämda ordalagen, så heter det deri: ”att
Utskottet utgått från den synpunkt, alt den ifrågavarande revisionen endast egde att
ur vår gamla bibelöfversättning undanrödja föråldrade talesätt, hvilka ej öfverensstämma
med vår tids förändrade språkbruk, samt att med varsam hand verkställa öfriga
af behofvet mest påkallade rättelser. Afven detta är ganska obestämdt, dock uttryckes
något närmare hvad man önskar. Förra delen af den anförda meningen åsyftar
förmodligen detsamma, som uti 3 §:s l:a och slutet af dess andra mom. af ännu
gällande instruktion, men der vida bestämdare och bättre finnes anbefaldt, den
sednare talar om öfriga rättelser. Men dessa fö väl icke bero på infall och godtycke.
Någon regel måste för dem bestämmas ; finnes den icke uti en instruktion uttalad,
så öfverlemnas åt den med arbetet sysselsatte att sjelf uppgöra den. Är han
sakkunnig och samvetsgrann, så tager han till regel just det, som de af Guds anda
rörde män verkligen hafva talat och skrifvit. Detta åter måste utrönas af en till
sin rätta lydelse återställd grundtext, som följes till sitt innehåll och rätta ordaförstånd
och genom svenska ordalag af lika betydelse, uti en ren och otvungen mening
uttryckes. Om eljest ordet rättelse skall hafva någon betydelse, så måste det hafva
denna; och då återföres den af Utskottet förordnade bibelrevisorn, om någon
sådan blifver utsedd, ovilkorligt till iakttagande af de såsom förkastlige ansedde l:a
och 2:a §§ af instruktionen. Tillägget, att endast de af behofvet mest påkallade
rättelser måga vidtagas, är väl ämnadt att förebygga allt för många och stora förändringar,
men någon ledning för bedömandet, hvilka rättelser äro af behofvet påkallade
och mest påkallade, gifves ej, detta öfverlemnas åt den enskildes mening
och tycke. Huru tydlig och bestämd är icke i motsatts häremot den nu gällande
instruktionens föreskrift: ”att i det mesta som görligt är, och så vida den gamla
svenska version icke går från sensu litterali uti texten, densamma bibehålla.
ii Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 38.
Utom upphäfvandet af 1773 års instruktion yrkas äfven upplösandet af den nu
varande bibelkommissionen på den grund, att det skulle vara svårt, ja snart sagdt omöjligt
för flere personer, hvilka samfäldt utföra ett sådant arbete, att ständigt sammanjemka
sina meningar efter en bestämd plan och dymedelst bibehålla nödig enhet under
arbetets fortgång. Erfarenheten visar likväl att detta varit ganska möjligt, och
alldeles icke förenadt -med sådane svårigheter, som man vill föreställa sig. Luther
utarbetade den öfversättning, som efter honom benämnes, tillsammans med Melanchton,
Arnsdorf, Justus Jonae och Bugenhagen; äfven blad dem yppade sig olika meningar,
dock kunde de sammanjemkas utan att arbetet lider af bristande enhet och sammanhang.
På vår svenska bibel hafva arbetat bröderne Olaus och Laurentius Petri samt Laurentius
Andreae, andra bibelöfversättningar att förtiga, hafva dessa nya öfversättningar,
utan de olägenheter betänkandet påpekar, kunnat utföras, mycket mer ett arbete,
som blott afser rättelse och förbättring enligt gifna grunder uti en redan för handen
varande. Den varsamhet, den mångsidiga och försigtiga pröfning, som man
med skäl åskar vid ett arbete sådant som detta väntas vida sannolikare af flere dertill
qvalificerade än af en enda; förhastande och misstag undvikas lättare, äfvensom
ensidighet och fasthållande vid egna förslagsmeningar. När den nu varande bibelkommissionens
ledamöter, så val till följe af gällande instruktion, som vår gamla bibelöfversattnings
beskaffenhet, uppfattat sitt åliggande så, som temmeligen allmänt erkännas
vara rättast och ändamålsenligast; .när den består af män, hvilkas aldrig ifrågasatta
lärdom, kyrkliga erfarenhet, kristliga sinne och nitälskan gifva den säkraste
borgen för arbetets ändamålsenliga fortgång; är det klokt, är det rätt att rycka det
ur deras händer, för att öfverlemna det åt en enskild, som man ännu icke vet,
hvarest han är att träffa, och som, om han träffas, måhända ej åtager sig det? Men
skulle han ock det göra, hvad är dermed vunnet? Man svarar: åtminstone att arbetet
förr blifver färdigt, om han deråt får odeladt egna sig. Väl! men här gäller
ännu mera än i de flesta sndra fall den regeln att det är bättre att få ärendet
ändamålsenligt än fort verkstäldt. Med bibelarbetet brådskar ej. Vår nu gällande
bibelöfversättning är med alla de fel man förr mera än nu velat tillskrifva den, ett
mästerverk af stor förträfflighet. I den finnér fromheten ännu och skall länge finna
tillräcklig näring för sin hunger och törst efter Guds ord. Finnas ställen, som
blifvit dunkla genom öfversättningen, så finnas ordets tjenare förbundne att forska
deri för att kunna åt dem som behöfva det förklara, hvad som kan förklaras, och i
flera af våra landsorter träffar man ibland allmogen dem, som utan andra hjelpredor
än dem vår svenska bibel sjelf i de tydliga ställena erbjuder till förklaring af de
dunklare, kommit långt i bibelns rätta förstånd. Dessutom vore tidsvinsten ej så
stor, som man vill föreställa sig. När den bibelrevisor man vill utse hade hunnit
fullborda sitt uppdrag, så skulle hans förslager naturligtvis ej utan pröfning antagas.
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 88.
15
Om också denna pröfning till en början öfvcrlemnas ål allmänheten, så att hvem,
som dertill hade håg och förmåga, kunde få göra sina anmärkningar, så skulle likväl
dessa till sin halt pröfvas och jemföras så väl med öfversättningen sorn originalet;
man blefve slutligen tvingad att åter tillsätta en bibelkommision, ty att Riksens
Ständers Ekonomi-utskott vid en blifvande riksdag skulle åtaga sig ansvaret af en sådan
pröfning, kan jag ej föreställa mig. Hvad är då igenom förändringen vunnet?
ingenting annat, än att man på en omväg nödgats återgå dit, derifrån man utgick,
lycklig om man kan återvinna den ställning, som utan nödtvång blifvit öfvergifven.
Den svenska kyrkan har varit lycklig att genom sin bibelkommission erhålla en
anstalt, så motsvarande hennes grundsattser och behof att upphälvandet deraf skulle
medföra stora och kännbara olägenheter. Inom cn kyrka, som erkänner bibelordet
vara det enda förbindande räntesnöret för sina medlemmars tro och vandel, är forskningen
i detta ord en helig förbindelse, icke blott för de enskilte, men för kyrkan
såsom ett helt. Ett uttryck af denna förbindelse utgör vår bibelkommission. Den
allmänna anstalten är hos oss så mycket nödvändigare, som fåtaligheten af vår läsande
allmänhet och vår fattigdom göra det omöjligt för en obemedlad att uteslutande
egna sig åt bibelforskning eller finna utväg att vinna allmännare kännedom och behjertande
för frukterna af den tid och möda, han lyckats att åt detta vigtiga ämne
använda. I bibelkommissionen kunna de samlas och förvaras. Dess blotta tillvaro
uppmanar till verksamhet åt detta håll, och den har redan framkallat dyrbara bidrag
till bibelns djupare och mångsidigare studium i vårt fädernesland. Ehvad dom än
må fållas öfver proföfversättningarnes tjenlighel att antagas såsom kyrkans erkända,
så vore det en stor otacksamhet att förneka eller förbise det myckna goda, som vunnits
igenom dem, och ännu mera genom de för dem utarbetade motiver, hvilka i
kommissionens arkiv finnas förvarade, och hvilka utgöra en rik skatt att begagna för
nu varande och kommande arbetare på detta fält. Utom bibelkommissionen skulle
denna skatt måhända aldrig hafva tillkommit, åtminstone ej varit samlad, den hade
legat begrafven i enskildes gömmor, kanske varit förstörd.
Skola bibelkommissionens nu varande ledamöter lyckas att utarbeta ett förslag,
som blifver antaget? Detta står i Guds hand, når han finner sin församling inom
vårt fädernesland behöfva en bättre tolkning af sitt ord, ån den vi ege, så utrustar han
sina redskap med kraft och anda att utföra det vigtiga värfvet: och i det förslag,
som då framlägges, skola de fromme igenkänna det renare uttrycket af sin Guds ord,
det blifver dem icke främmande och obekant, och kommer att antagas utan rubbning,
utan skakning. Så föreställer jag mig utgången af denna fråga; men ingenting i
verlden sker medelst hopp eller språng, hvad vigtigt och högt skall utföras, det måste
förberedas och grundläggas, derföre böra vi såsom våra fäder vara angelägne att tro
-
16
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 39.
get och ödmjukt samka vår skärf till den dyrbara skatten och förbida stunden när
Herren kröner verket. Men äfven då när detta inträffar, när vår församling får
emottaga en verkligen förbättrad öfversättning, som tillfredsställer dess behof, äfven
då vakte man sig att upplösa bibelkommissionen, äfven då bör den bibehållas såsom
en offentlig påminnelse om församlingens pligt att fortfarande forska i bibelordet, och
såsom en skattkammare, i hvilken hvarje tid nedlägger för kommande tiders vinning
frukterna af sitt heligaste sträfvande”.
Häruti instämde herr friherre Cederström, R., herr Uggla, herr Oxehufvud,
herr biskop Butsch, herr prosten Schram, herr komminister Janzon, herr prosten
Eurén, herr prosten Tellbom, herr professor N. Lindgren, herr prosten Ahlstrand,
herr prosten Tranceus, herr prosten Osterman och herr prosten Arrhenius.
Herr grefve Gyldenstolpe, Anfon, förklarade sig äfven vilja instämma uti hvad
-af herr doktor Annerstedt blifvit anfördt emot Utskottets tillstyrkande af bibel-kommissionens
upplösning och bibel-revisionsarbetets öfverlemnande åt en enda person.
N:o 39.
Arik. till Exp.-Utsk. den 29 Febr., kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner angående upptagande af kol
lektör
för missionsverkels räkning.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets handläggning hafva blifvit remitterade
tvänne uti Ilögv. Presteståndet väckta motioner, nemligen:
l:o af herr prosten Osterman, af innehåll att, sedan ett allmännare deltagande
för missionssaken, eller hedningarnes omvändande till christendomen, blifvit väckt,
och denna angelägenhet, hvilken den svenska kyrkan länge försummat och förgätit,
börjat, äfven hos oss, med värma omfattas, hvilket bäst skönjes derigenom, att så
många enskilda slutit sig närmare till hvarandra, för att med förenade krafter verka
för det stora ändamålet, så vore det nu tid, både att fästa allmänhetens uppmärksamhet
på denna vigtiga angelägenhet, och utbreda kännedom om densamma, samt
att uppmuntra till dess välvilliga och frikostiga understödjande.
Till
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 39. 17
Till vinnande häraf föreslår motionären, att Rikets Ständer till Konungen, såsom
svenska kyrkans öfverhufvud, må aflåta en underdånig skrifvelse, med anhållan,
det han täcktes påbjuda upptagandet af 2:ne årliga kollekter, som skulle insändas
till missions-sällskapet i Lund, för att användas till förmån för det derstädes inrättade
missions-inslitut.
Härmed förenade sig lektor Wallman, prosten Melander och komminister Janzon,
äfvensom prosten Tranams, som dock ville hafva anmäldt, det han instämde i
motionen blott under det vilkor, att de insamlade medlen komme att användas för
missionssakens befrämjande i allmänhet, och utan inskränkning af medlens anslående
till det i Lund inrättade missions-institut.
Uti denna sednare mening instämde doktor Säve.
2:o Af herr prosten Tranceus, innehållande att motionären, i sammanhang med
prosten Östermans här ofvan anförda motion, ville föreslå, att de 2:ne årliga kollekterna
till Lappska ecklesiastikverket må ställas till Svenska missionssällskapets disposition,
emot redovisningsskyldighet inför Kammar-rätten och Rikets Ständers revisorer.
Såsom skäl härtill anför motionären, att den årliga staten för undervisningsverket
i Lappland alltid understiger det af Rikets Ständer dertill anordnade anslag af
6,200 r:dr, och att följaktligen de årliga kollektmedlen icke vore för detta undervisningsverk
af någon öfvervägande nödvändighet, utan mera fruktbärande skulle kunna
användas.
Härmed förenade sig biskop Bruhn och komminister Janzon, äfvensom doktor
Grafström; denne sednare likväl med det förbehåll, att ifrågavarande kollektmedel
icke i något fall droges ifrån det ändamål, hvartill de ursprungligen blifvit bestämda,
äfvensom alt Hernösands konsistorium måtte hädanefter, såsom hittills, få deltaga i
besluten om medlens användande.
Hvad den första frågan, eller prosten Östermans motion beträffar, har Utskottet,
väl vetande att sann upplysning ytterst grundar sig på religion, Samt att tankens
och odlingens ljus endast vid christendomens kan tändas, ingalunda hvarken
kunnat eller velat förbise sakens vigt, samt den förbindelse äfven vårt land har att,
i likhet med andra länder, som gifvit föredömet, försöka gälda sin skuld för det
ljus, det sjelf undfått, genom att sprida detsamma ibland de folk, sorn ännu äro i
saknad derutaf.
Det kan då följaktligen endast blifva fråga om att välja de medel, som äro
mest tjenliga, för att vinna det åsyftade ändamålet; och det är uti valet af dessa,
Bih. till R. St. Prof. 1847 Sf 1848. 8 Sami. 8 Iläft. 3
18
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 39.
sorn Utskottet är af olika tanka med motionären. Erfarenheten har nemligen visat,
att den väg, som i motionen är föreslagen, eller kollekters upptagande, icke är den
mest lämpliga. Det har blifvit upplyst, att de tvänne kollekter för Lappska ecklesiastikverket,
som uti rikets kyrkor upptagas, uppgå, i medeltal räknadt, årligen till
endast omkring 1,000 r:dr, men att missionssällskapet i Stockholm, helt och hållet
grundadt på frivilliga sammanskott, förmår årligen använda mera än sex gånger denna
summa på skolor och christendoms-undervisning endast i Lappland. Orsaken till
denna stora skiljaktighet är ej svår att finna, när man betänker, huru den gåfva,
som med frivillig hand frikostigt räckes, rätt ofta förvandlas till en knapp och ovilligt
lemnad skärf, så snart den kommer att utgå under form al pålaga eller beskatt
ning.
Såsom bevis är inom Utskottet anfördt, att vid missionsböner, som hållits i
stället för ottesångspredikningar, det inträffat, att insamlingar dervid uppgått till ett
mångfaldiga gånger högre belopp, än de s. k. kollekterna vanligtvis utgöra. Så har
vid missionsprcdikningar i 16 församlingar i södra delen af Lunds stift insamlats
under April månad 1846 för missionssaken icke mindre än 1,100 r:dr, en summa,
som öfverstiger hvad som med de 2:ne hittillsvarande kollekter för enahanda behof
uti alla rikets kyrkor under hela året upptagits.
Slutligen får äfven anföras, att de kollekter, som, för en mängd olika ändamål,
uti rikets kyrkor upptagas, redan förut äro så talrika, att det synes, som deras
antal icke lämpligen borde ytterligare ökas.
Utskottet har visserligen ej betraktat saken endast ur synpunkten af penningemedels
insamlande medelst de föreslagna kollekterna. Det har äfven fästat uppmärksamhet
vid hvad motionären anfört derom, att medelst dessa kollektör bereddes åt
presterskapet tillfällen, att ibland allmänheten sprida kännedomen om samt underhålla
nitet för missionssaken. Slutligen har Utskottet ej heller förbisett, att, genom
dessa föreslagna kollekter, de medel, som sålunda erhölles, kunde vara att betrakta
såsom en gärd af svenska folket, ej blott såsom enskilda gåfvor af flere eller färre
individer utur detsamma. Utskottet anser emedlertid, att, om denna angelägenhet
öfverlemnas ensamt åt Sveriges presterskap, för hvilket den är och bör vara ibland
de mest angelägna, så skola för detsamma tillfällen att fasta allmänhetens uppmärksamhet
derpå sjelfmant erbjuda sig, och de medel, som på detta sätt insamlas, hafva
ock i och med detsamma erhållit den karakter af allmännelighet och folkgärd,
som åsyftas.
På dessa skäl hemställer Utskottet,
att denna motion ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Hvad den andra, eller prosten Trancei motion, att de 2:ne årliga kollekterne
för Lappska ecklesiastikverket må ställas till Svenska missionssällskapets disposition,
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N;o 39. 19
vidkommer, får Utskottet äfvenledes afstyrka densamma, på grund deraf, att dessa
tvänne årliga kollekter en gång blifvit anslagna till ett visst bestämdt ändamål, nemligen
ecklesiastikverket i Lappland, samt ej böra dragas derifrån. På grund hvaraf
Utskottet föreslår,
att ej heller denna motion må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 25 Februari 1848.
Herr Prosten Tranams anmälde häremot följande reservation:
”Emot Utskottets beslut nödgas jag reservera mig. Hvad de önskade kollekterna
för missionssaken angår, synes mig Utskottet hafva betraktat frågan ur alltför
inskränkt synpunkt. Frågan angår nemligen icke blott understöd till en from stiftelse
inom en trångare verkningskrets, utan huruvida svenska kyrkan bör, genom
offentlig handling af välgörenhet, tillåten och stadfästad af staten, öppna tillfälle för
alla sina medlemmar att medverka till utveckling och fullkomnande af den stora
verldstilldragelse •— den återvaknade verksamheten för christendomens utbredande —-  hvilken lika faster häfdatecknarens och menniskovännens, sorn den christnes, glada
uppmärksamhet. I Amerika, England, Frankrike och Tyskland medverka män, utmärkta
af snille, lärdom och statsklokhet, till vinnande af det höga ändamålet: hela
mensklighetens upplysning och förädling genom christendomens sanning, och de blygas
icke vid Christi evangelium. Är förhållandet sådant bland oss? Om än Svenska
missionssällskapet erhållit Konglig stadfästelse, är det dock endast ett enskildt
sällskap, tills kyrkan framträder att offentligt understödja det. Ett sådant kyrkans
offentliga framträdande eger rum — väl ej i Frankrike, der protestantismen är förtryckt,
icke eller i det protestantiska Tyskland, der kyrkans splittring är för stor;
men så mycket mer i dessa länders katholska bygder, samt i England och Amerika,
der hvarje medlem snart sagdt af de serskilda kyrkorna är verksam för ändamålet,
genom det nät af små missionsföreningar, som betäcker landet, och genom
de högtidliga gudstjenster, som firas för underhållandet af denna religiösa känsla.
Man gore sig mödan att taga en, om ock blott hastig, öfverblick af missionslitteraturen
inom dessa länder. Utskottet har klagat öfver det stora antalet af kollekter,
som redan upptagas, och snarare borde minskas än ökas, och hvilka trötta
välgörenheten. De beständiga kollekterna äro likväl blott 16, och de tillfälliga pläga
vara 8 å 9 om året, på dess 62 å 63 helgdagar. Ett christeligt sinnelag kan
ej finna detta vara för mycket. Tvärtom, vid hvarje gudstjenst borde församlingen
ådagalägga sin allmänna och broderliga menniskokärlek genom lemnade bidrag till
fromma ändamål. Ringa blifva i alla fall dessa samlade skärfvar, jemförde med de
rika offer, som slösas på fåfängans altare.
20 Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 39.
Beträffande den andra motionen, om ett ändamålsenligare användande af kollekterna
till ecklesiastikverket i Lappmarken, medelst deras öfverlåtande till Svenska
missionssällskapet, har denna motion alls icke blifvit föremål för öfverläggning inom
Utskottet, emedan tillfälle till nödiga upplysningars meddelande afskars mig, genom
förklarandet att frågan: ”om diskussionen vore slutad,” med ja besvarad, hade omfattat
afdelningens hela betänkande, och ej blott motionen om kollekter till missionsverket.
Jag måste derföre reservera mig äfven mot detta beslut, och anhåller att
få tillägga följande: Jag kan icke anse att kollekterna användas till sitt ändamål, för
det de ingå till Statskontoret, såsom någon ersättning för det förslagsanslag af 6,200
r:dr, som Rikets Ständer välvilligt medgifvit till ecklesiastikverket; ty af detta anslag
göres årliga besparingar till ansenligt belopp, oaktadt Lapplands andliga behof äro
många och stora; och det besparda beloppet lär redan nalkas 25,000 r:dr. Det
nu gällande reglementet gör ock användandet till det egentliga ändamålet (se Kongl,
brefvet den 3 Oktober 1723, hvarigenom kollekterna tillätos) nära nog omöjligt,
emedan dess stadganden för Lappland äro nästan otillämpliga. Med skål kan man
ock ej fordra, att regeringen skall, med den sorgfällighet som vederbör, kunna
ombestyra, så att säga omedelbart, äfven de minsta, men derföre icke minst vigtiga
omständigheter af christendomens och kyrkans vård inom detta öckenland. Af denna
orsak måste jag ock anse det varå mycket ändamålsenligare, att de härtill be*
stämda medel emottagas, användas och redovisas af någon annan stiftelse eller myndighet,
som, med närmare kännedom af de många olika förhållanden, som förefinnas,
och hjertats varma deltagande, bör kunna uträtta mera godt, än den högsta
statsförvaltningen med sin, åt så många spridda riktningar vända uppmärksamhet.
•— Det klagas öfver dessa kollekters ringa belopp, blott omkring 1,000 r:dr
banko. Ja de måste årligen minskas, emedan deltagandet måste årligen aftaga, så
länge nuvarande förhållande eger bestånd. Men saken bör ock betraktas ur en
högre synpunkt. Det går genom tidehvarfven, från den dag vårt slägte uppvaknade
till medvetande och historien börjas, en Nemesis, skipande rättvisa mellan folken.
Fädernes skuld måste gäldas af barnen; vägra dessa, utkräfves den af den oblidkeliga
Gudamakten. Här är icke tillfället att vidare utveckla denna sanning; men jag
borde erinra derom. Vi ha en sådan skuld att gälda till Lappska folket, ärfd från
vära fäder. Hvilket förtryck från äldsta tider'har icke detta folk lidit! Huru få röster
hafva höjts till dess försvar! Huru döf har man ej varit för all klagan! •—
Det är sannt: civilisationen, ej blott undantränger, men tillintetgör de barbariska
stammarne. Men ett sannt civiliseradt folk tillvägabringar denna tillintetgörelse, genom
den barbariska stammens upptagande i sig, förmedelst den högre och ädlare
bildningens •— och den högsta är den rent christliga — råheten genomträngande
och öf
-
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 39. 21
och öfvervinnande kraft3 ingalunda genom personligt utrotande, hvarken medelst
blodhundar, såsom mot Floridas vildar, eller medelst bränvin, såsom mot de öfriga
indianerna i N. Amerika och mot Lapparne. Afven i denna stund ljuda skärande
klagotoner från dessa olyckliga landsmän. Må vi erkänna hvad vi äro dem skyldiga
och betala vår skuld genom ändamålsenliga anstalter för en sann christendoms
utbredande bland dem, med alla dess välsignelserika följder. Detta har motionen
åsyftat”.
Härmed förenade sig herr prosten Osterman.
Dessutom reserverade sig äfven emot Utskottets beslut komminister Janzon
samt prostarne Eurén, Tellbom och Melander.
Bih. till B. St. Prot. 184? 4' 1848. 8 Sami. S Haft.
4
STOCKHOLM 1848, hos J. A. Walldén.
Alim Hnna Besvärs- och Ekonomi-i t skot tets Betänkande, N:o 40. \
Y:o 40.
Auli. lill Exp.-Utäk. d. I Mars, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förändring i sältet
för lumpsamling.
Efter framställning af de olägenheter, som äro en följd deraf, att personer,
för uppsamling af lump till pappersbrukens behof, kringvandra från det
ena länet till det andra samt, under skydd af pass från bruken, dit de dock
sällan återvända, derest icke behof af nytt pass gör sådant af nöden, medföra
och från gård (ill gård utbjuda hvarjehanda handelskram, hvilket sjelftagna yrke,
i förening med det svsslolysa och oordentliga lefnadssätt, som af ett sådant
kringstrykande uppkommer, gåfve anledning till bedrägerier och brott,
har Riksdagsfullmäktige!) Sone Pehrsson från Malmöhus län, uti en hos Hederv.
Bonde-ståndet väckt och till detta Utskotts behandling remitterad motion, föreslagit,
att den egare af pappersbruk medgifna rättighet alt åt lumpsamlare
förskaffa pass mätte upphöra, samt uppsamlingen af lump hädanefter ombesörjas
antingen häradsvis eller ock på sådant sätt, att inom hvarje socken antoges
en derstädes boende ordentlig person, hvilken en eller två gånger om året
emot billig ersättning insamlade den lump, som derstädes funnes att aflåta;
genom antagandet af hvilket förslag de oordningar, som, på sätt förrberördt
är, genom lumpsamlares kringvandrande nu inträffa, efter motionärens tanka,
komme att upphöra.
Uti denna framställning hafva Riksdagsfullmäktige Petter Jönsson och A. J.
Sandstedt från Jönköpings län instämt, dervid den förre tillika föreslagit, att
församlingen, inom hvars område pappersbruket är beläget, måtte berättigas
att utse så många välkända personer, som kunde tarfvas att för brukets rökning
en dylik insamling verkställa; — hvaremot Riksdagsfullmäktige!) Pehr Östman
från Wester-norrlands län förklarat, att då egare eller innehafvare af
pappersbruk icke borde förnärmas i deras rätt att sjelfve utse de personer,
hvilka de ville uppdraga anskaffandet af för bruket nödiga rudimaterier samt
då de för dessa personer nu utfärdade pass, efter hans tanka, in rnbure de
kontroller, som vore af nöden, syntes denna framställning icke förtjena upp
Bih.
till R. St. Prof. 1847 och 1848. 8 Sami. 9 Höft I
2 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-1 Iskof tets Betänkande, N:o 40.
märksamhet; och har slutligen motionären, i anledning af sistberörde anmärkning,
den han ansåge endast härröra från bristande kännedom om de olägenheter
och missbruk, som i detta hänseende ega rum, tillagt, att motionen vore
af nödvändigheten påkallad, samt tillika hemställt, att, derest behörigt afseende
å densamma icke blefve fästadt, pappersbruksegarne åtminstone måtte
förbjudas att till lumpsamlare antaga vanfrejdadt folk.
Innan Utskottet går att till behandling företaga detta ämne, anser Utskottet
sig böra vördsamt upplysa, att motioner af enahanda syftning med den nu
ifrågavarande, vid 1840—1841 samt 1844—1845 årens riksdagar, blifvit väckta,
"samt att Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet, till hvars handläggning
desamma remitterats, uti ett den 25 Maj 1840 afgifvet, af samtliga Riks-stånden
bifallet, Betänkande, dels hvad angår frågan om förpassnings meddelande
för lumpsamlare, ansett några andra föreskrifter i detta afseende icke vara af
behofvet påkallade, än alt Rikets Ständer hos Kongl. Majit framställde den
underdåniga önskan, "att 1, 5 och 6 momenten i Kongl, brefvet den 20 Januari
1824, samt Kommerse-kollegii i anledning deraf utfärdade kungörelse af
den 9 derpåföljde Februari, måtte i nåder sålunda förklaras, att inga andra
personer må till lumpsamling användas och af Kongl. Majits befallningshafvande
med pass förses, än sådane, hvilka äro hos pappersbruksidkaren mantalsoch
skattskrifne och derstädes ega sin bostad; att dertill företrädesvis böra
användas personer, hvilka till annat arbete äro mindre tjenliga, såsom afskedade
krigsmän med flera; alt desse icke, under hvilken förevändning som
helst, få medhafva hustrur och barn; samt att passet för hvarje gång icke må
lyda å längre tid än högst 3:ne månader, eller gälla för flera än en enda
person”; äfvensom att 7:de mom. måtte erhålla den förändrade lydelse, att, "om
lumpsamlare, som med pass är försedd, besvärar allmänheten med tiggande
eller idkar handel eller annan rörelse, än den, för hvilken han är utsänd, eller
annars öfverträder ordning och sedlighet, skall han anses hafva förverkat
rättigheten att vidare begagna sig af passet, och bör då genom Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes försorg försändas till sin hemort, på husbondens bekostnad,
så vida han icke sjelf eger tillgångar att ersätta kostnaden för sitt hemförskaffande”;
dels ock hvad vidkommer frågan om skyldighet så väl för socknarne
sjelfve att utse lumpsamlare för pappersbruken, som för pappersbruksidkarne
att inom vissa distrikt hålla kommissionärer till upphandling af lumpor,
äfvensom det i sammanhang härmed väckta förslag, att blott ett visst antal
personer, hvilka af Berednings- och Taxerings-kommittéerne årligen borde utses,
härtill finge begagnas, funnit att, enär hvarken socknarne eller Berednings-
och Taxerings-kommittéerne kunde eller borde åläggas ett dylikt bestyr,
Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Utskottets Betänkande, N o 40.
3
samt Utskottet, genom såväl sist berörde i underdånighet föreslagne ändringar i
Kongl brefvet den 20 Januari 1824, som hvad detta nådiga bref dessutom
stadgar i afseende på förevarande ämne, ansåge så många kontroller vara
pappersbruksidkarne ålagde, att några uttryckligare föreskrifter om deras skyldighet
att hålla kommissionärer i socknarne eller iakttagande af andra föreslagne yrkanden,
icke voro behöfliga, framställningarne härom borde förfalla; och har
slutligen Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet vid sistlidne riksdag uti afgifvet,
af Preste- och Bonde-stånden bifallet, men af Ridderskapet och Adeln
samt Borgare-ståndet afslaget Betänkande, dels med ledning af Rikets Ständers
ofvananförda, vid 1840 —1841 årens riksdag afgifna underdåniga skrifvelse till
Kongl. Maj:t i detta ämne, tillstyrkt förnyande till hufvudsaklig del af samma
underdåniga anhållan, dels ock föreslagit Rikets Ständer att hos Kongl. Maj.t
anmäla deras underdåniga önskan, att Kongl. Majrt måtte i nåder anbefalla
noggrann efterlefnad af nu gällande stadgande om Kongl. Majrts befallnings*
hafvandes åliggande att uppmana pappersbruksegarne att i hvarje socken, der
de vilja samla lump, hålla en bofast man såsom ombud, genom hvilkens försorg
lumpen uppköptes och till bruken afsändes, så att dymedelst behofvet
af kringstrykande lumpsamlare undanröjdes.
Efter att sålunda hafva framställt hvad rörande detta ämne vid föregående
riksdagar förekommit, går Utskottet att upptaga och besvara den nu till
Utskottet remitterade motionen. Utskottet har dervid icke kunnat undgå att
fästa uppmärksamhet vid de så ofta öfverklagade olägenheter, som äro en
följd af det sätt, hvarpå insamlingen af lump för brukens behof nu verkställes,
likasom Utskottet icke eller förbisett billigheten deraf, att pappersbruksidkare,
genom förändrade föreskrifter i detta ämne, icke komme i saknad af nödiga
råämnen lör pappersbrukens behof. Hvad först angår frågan om de olägenheter,
som uppkomma af nuvarande sätt för lumpornas insamling; så ehuru
Utskottet väl funnit de uti Kongl. Kommerse-kollegii, på grund af Kongl. Maj:ts
nådiga skrifvelse den 20 Januari 1824, utfärdade kungörelse af den 9 derpåloljde
Februari meddeidte föreskrifter innebära kontroller såväl derom, att icke
någon person, som saknar god frejd, får till ett dylikt uppdrag användas, som
ock till förekommande af de oordningar, hvilka i allmänhet öfverklagas, anser
Utskottet ändock, äfven derest dessa föreskrifter på det noggrannaste sätt efterlefdes,
dylika oordningar icke kunna förebyggas, så länge rättigheten för
lumpsamlare att för utöfvande af detta yrke hos vederbörande erhålla pass
ännu är gällande. Då dessa pass lemna innehafvaren tillfälle att kringstryka
från den ena orten till den andra, måste härigenom ett lättjefullt och oordentligt
lefnadssätt hos dessa personer uppkomma, sant de missbruk och lagöfverträ
-
4 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 40.
delser, som af motionären anmärkas, deraf blifva en följd. Oberäknadt det måhända
någon gång till efterföljd verkande föredömet af en sålunda utskickad lumpsamlare,
som, ehuru i sina bästa år och vid fullkomlig arbetsförmåga, utan egentlig sysselsättning,
ändock icke synes lida brist, då deremot andre samhällsmedlemmar med möda
och arbete nödgas förvärfva sig det för lefnadsbehofvens tillfredsställande mest
oundgängliga, måste äfven, efter Utskottets tanka, detta kringfarande från gård
till gård, dervid i utbyte mot den erhållna lumpen, arsenik och åtskilliga
andra varor, af oftast onyttig beskaffenhet, icke sällan erbjudas, i förening med
den kringstrykande lumpsamlarens umgänge och de lefnadsvanor, som dervid
bibringas, bidraga att på landsbygden sprida osedlighet och gifva anledning till
ett lastbart lefnadssätt.
Då nu Utskottet sökt ådagalägga de hufvudsakligaste olägenheter, som af
lumpsamlares kringstrykande inom landet äro en följd, hvilka olägenheter, äfven
derest desamma motsvarades af de fördelar, som för pappersbrukens
egare derigenom beredas, ändock synas Utskottet vara af den betänkliga art,
att ett verksamt medel deremot är af nöden, återstår det att tillse, huruvida,
genom förändrade stadganden i detta hänseende, någon kännbar uppoffring för
pappersbruksidkarne skulle uppkomma. Utan att härvid ingå i några närmare
bestämmelser rörande det sätt, hvarpå, derest den nu föreslagna förändringen
med lumpens insamlande vidtoges, en dylik hopsamling hädanefter lämpligast
kunde tillvägabringas, vill det synas Utskottet, att om, i enlighet med den redan
i Kommerse-kollegii ofvanåberopade kungörelse af den 9 Februari 1824
framställda uppmaning, insamlingen af lump skedde destriktsvis samt pappersbruksidkaren
holle inom distriktet bosatte kommissionärer, som lumporna för
bruket uppköpte och kungörelse derom utfärdade, så att enhvar visste, hvarest
lumporna kunde afsättas, någon olägenhet icke skulle tillskyndas hvarken bruksidkaren
eller säljaren, helst den förre säkert kunde på detta sätt erhålla lump,
om icke för billigare, åtminstone icke för högre pris, än som nu eger rum,
samt den sednare funne afsättningstillfälle, utan att hemsökas af kringstrykande
lumpsamlare och dessutom kunde påräkna kontant betalning för sin vara.
Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit och då, efter Utskottets
tanka, de olägenheter och missbruk, som i förevarande hänseende öfverklagas,
icke kunna afhjelpas, med mindre rättigheten för lumpsamlare att för utöfvande
af detta yrke undfå pass att i riket kringresa, upphörer, anser Utskottet
sig, med hufvudsakligt godkännande af motionens syftemål, böra vördsamt föreslå
Rikets Ständer,
att uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Majit anhålla, det
Kongl. Majit täcktes, med upphäfvande af hvad Kongl.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 40.
5
Kommers-kollegii, på grund af Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse
den 20 Januari 1824 ulfärdade kungörelse den 9
Februari samma år härom innehåller, i nåder förklara, det
vederbörande må ega ali inom hvarje pastorat, endast genom
någon derstädes bosatt person, lump hopsamla och
emottaga, samt ali följaktligen pass för insamlare af lump
genom kringvandring hädanefter ej må utfärdas.
Stockholm den 25 Februari 1848.
Häremot anmäldes följande reservationer:
Af Herr Hammarberg: Jag kan för min del icke godkänna ett beslut,
hvarigenom innehafvare af pappersbruk inskränkas i deras rätt att sjelfve bestämma
sättet för anskaffande af de nödiga råämnen, ej eller att de personer,
hvilka med sådan handtering sig befatta, skola vara de enda individer, man
förbjuder att vistas, hvar de önska, oansedt de äro försedde med förpassning,
som styrker frejdén och i öfrigt sig ärligt och väl skicka. Ur sådan synpunkt
anser jag Utskottets förslag obilligt, samt jemväl olagligt, enär detsamma strider
såväl emot innehållet af 12 och 26 §§ af 1846 års Handtverksordning,
som 7 § af samma års Handelsordning, hvilka medgifva oförhindrad rätt för
en hvar att sig ärligt och väl försörja, äfvensom för innehafvare af fabrik att
uppköpa eller anskaffa sina råämnen, oberoende af alla band, o. s. v. Utskottets
förslag att taga ombud socknevis, i stället att genom omkringvandrande
personer anskaffa lumpor, blir i verkligheten olämpligt och skadligt för
fabriksegaren, hvars rätt och bästa icke må lida intrång, i följd af orimliga
restriktioner.
Det ofta framhållna öfverklagade onda, att understundom lumpsamlare besvära
allmänheten med tiggeri, lärer numera, sedan fattigvårdjförordningen
t rädt i verksamhet, vara afhulpet.
Ser man vidare på följderna af Utskottets beslut och antager, att pappersbruksidkaren,
i saknad af råämnet, belastad med en antagen större arbetspersonal,
nödgas vidtaga andra åtgärder, för anskaffandet af detsamma, än som
i detta Utskotts beslut föreskrifves, så uppkommer, efter min tanka, dea skillnad
endast de facto, emellan förr och nu, att uppsamlingen kommer att ske
af oförpassadl folk, hvarigenom större olägenhet uppstår, än som nu, då förpassningen
kontrollerar de utsändes goda frejd, o. s. v.”
6
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 40.
Af Herr von Stockenström, Carl: ”Emot detta betänkande får jag mig reservera.
Inseende alla de olägenheter, lumpsamlares kringresande ofta för
landets inbyggare medfört, kan jag dock icke förbise, att ofoget mången gång
kunde till det hufvudsakligaste förekommas, om endast redan i ämnet gällande
författningar noggrannt tillämpades och efterlefdes. Kongl. Handels-ordningen
af den 22 December 184-6 stadgar derjemte uti 1 Art. 7 §: ”Fabriks- och
handtverksidkare vare oförhindrade att, utan handlandes mellankomst, uppköpa
och hålla förlag af de för deras yrkens bedrifvande erforderliga redskap
och råämnen, dessa sednare jemväl mer eller mindre förädlade.' Detta sladdande
synes mig vara i strid mot den inskränkning i handelsfriheten, som nu
af Utskottet blifvit föreslagen. Utskottet har också uti afgifne betänkandeu afstyrkt
motioner, angående förbud för hästhandlare, glasförare m. fl. att färdas
kring landet, och då Utskottet icke ansett sig kunna fästa afseende vid dessa
förslag, borde det icke, utan begående af en inkonseqvens, hafva för Utskottet
kommit i fråga att föreslå hinder serskilt för lumpsamlares resor, hvilka,
då de säkert icke medföra större oredor och missbruk, än andra dylika personers
ströftåg i vissa delar af landet, likväl hafva den nyttan med sig att
bidraga till upprätthållande af en för fäderneslandet gagnande fabrikation.”
Härmed förenade sig Herr Grefve Gyldenstolpe, Anton, och Herr Munck
af Rosenschiöld, Thomas; samt
Af Herr Malmstedt: ”Ehuru jag, lika med Utskottet, gerna skulle önska
minskning i antalet af de kringvandrande lumpsamlarne eller helst se dem, sådane
de nu finnas qvalificerade, förviste från det vidsträckta lumpsamlingsområdet,
kan jag dock icke biträda den mening, hvari Afdelningen slädnät.
Vid ärendets behandling har jag kommit till åtanka deraf, att Kongl. Kommerse-kollegii
kungörelse den 11 Febr. 1737 innehåller, att pappersbruk få,
såsom manufaktur, anläggas på landet, der lägenhet finnes; alt manufaktur-privilegierna
äro förnyade den 29 Maj 1739 och genom Kongl. Resol. på allmogens
besvär den 1 Sept. 1741. § 39; att, enligt Kongl, påbud den 27 Jan.
1744 uti de vid 1739 och 1741 årens riksdagar gifne författningar, angående
manufakturer, skall ingen ändring göras, vid 1000 daler smits böter för ansökning
om grundvalens rubbning deruti, samt att Kongl, brefvet den 19 Juli
1815 tillägger pappersbruksidkare lånerätt i manufaktur-diskonten. På grund
af dessa, med hvarandra jemförde, stadganden, och oansedt jag aktgifvit, hurusom,
genom Kongl, brefvet den 20 Januari och Kommerskollegii kungörelse
den 9 Febr. 1824, pappersbruksidkares uti Kongl, förordningen den 31 Jan.
1738 grundade rättigheter, så föga blifvit afsedde, att en icke obetydlig del
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 41. j
deraf Hern afhändts, vill jag icke nu i roten upprycka livad deraf återstår —-
oell delta är anledningen till ruin med Utskottet olika åsigt i saken.
Huru man än vill anse pappersbruk, lärer det icke kunna motsägas, att
de njuta skydd af manufaktur-privilegier; och ehuru missljudande ordet privilegier
i den närvarande liberala frihetstiden torde vara, är jag likväl obenägen
för annan tanka, än att ett, ofta nog dyrköpt, privilegium måste anses lika
med annan egares välfångna egendom. — Med aktning för eganderätlen, till
tror
jag mig således icke att beröfva innehafvaren af pappersbruk förmånen
att, i enlighet med Kongl, brefvet den 20 Jan. och Kommerskollegii kungörelse
den 9 Febr. 1824, genom lumpsamlare uppköpa lumpor till pappersbrukets
bedrifvande.
Men nu invändes, att papperbruksegaren, genom den af Utskottet föreslagne
åtgärd, icke är beröfvad en sådan rättighet, då han eger i hvarje pastorat,
till och med hvarje socken, antaga en derinom boende person lill
lumpors inköpande. Jag svarar, att ingen garanti gifves derför, att någon
inom pastoratet boende person åtager sig det, som jag föreställer mig, odrägliga
uppdraget all uppköpa lumpor, och ingen kan tvingas dertill. På sådant
sätt afhändes ju pappersbruksegare!! sin privilegii-rätt, ty när han icke vidare
kan samla lumpor, upphör tillverkningen i pappersbruket.”
Dessutom reserverade sig emot Utskottets beslut Herr Coijet, Herr Uggla
och Herr Indebetou.
i>:o 41.
Ank. till Exp. Utsk. den 1 Mars, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förklaring af HandelnOrdningen
den 22 December 1846, i fråga om förbud för
glasförare tn. fl. att, för bedrifvande af detta yrke, i riket
kringresa.
Hederv. Bonde-ståndet har till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets
behandling remitterat en af Biksdagsfullmäktigen Lars Larsson från Elfsborgs
län väckt motion, deruti han, efter framställning af de tilltagande oordningar
8 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskoltets Betänkande, N:<> 41.
och lagöfverlrädelser af flera slag, hvartill personer, utan annan sysselsättning
än det af deni föregifna yrke alt till salu utbjuda glasvaror och hvarjehanda
handelskram, under deras kringstrykande i landet göra sig skyldige, föreslagit,
alt, till afhjelpande af dylika olägenheter, Rikets Ständer ville hos Kongl. Majit
i underdånighet anhålla, det en sådan förklaring af 1 Art. uti Kongl. Majits
fastställda Handels-ordning den 22 December 1846 måtte i nåder utfärdas,
hvarigenom uttryckligen blefve stadgadt, att ofvannämnde personer icke må
under någon förevändning med glasvaror eller annat kram i städerna eller på
landsbygden kringstryka och sådana varor till salu utbjuda.
Utskottet, som tagit denna motion i öfvervägande, erkänner väl giltigheten
af motionärens anmärkning derom, alt oordningar och missbruk icke sällan
föröfvas af sådana personer, som för afyttrande af glas och hvarjehanda
kramvaror genom landet kringstryka, men anser dock, att dylika olägenheter
icke hafva sin grund uti de föreskrifter, som genom gällande författningar
äro gifne. Enligt 1 Art. 5 § 3 mom. af ofvanåberopade Handels-ordning äro
väl, såsom orden lyda: ”Fabriks- och Handtverks-idkare oförhindrade att sina
tillverkningar i hvad myckenhet som helst på landet afyttra"; men då, rörande
sättet för en dylik försäljning, andra föreskrifter än i afseende å denna rättighets
utöfvande medelst varornas föryttrande i öppna salubodar, hvarom,
äfvensom i fråga om behörigheten till en sådan handelsfrihet och vilkoren derför,
serskilda bestämmelser äro gifna uti 6 §:ns 1 och -2 moment, i denna
förordning icke förekomma, lärer, vid sådant förhållande, rättigheten att genom
kringfarande personer tillverkningarna afyttra, icke i allmänhet kunna anses
tillåten.
Hvad serskildt angår den genom Kongl, kungörelsen den 21 September
1839 glasbruksegare samt egare af porcellaines-bruk medgifna rättighet att
genom kringresande försäljningsman dylika varor afytttra; så, enär merberörde
Kongl, kungörelse, hvarigenom förklarats, dels att det är Kongl. Maj:ts befallningshafvande
tillåtet att, i likhet med hvad i afseende på försäljning af
jernsmiden å landet blifvit i nåder medgifvet, uppå anmälan af ej mindre
glasbruksegare än äfven egare till porcellaines-bruk, utfärda pass till handelsresor
med glasvaror och porcellaine för välkände och bofaste af bruksegarne
antagne försäljningsmän, dels ock att det må vara hvar och en välkänd bofast
man på landet obetaget att, efter föregången anmälan hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
till salu hålla upphandlade svenska glas- och porcellaines-varor,
alltså till Kongl. Maj:ts befallningshafvandes ompröfvande i hvaije serskildt
fall öfverlemnar, huruvida den föreslagna försäljningsmannan är af den frejd,
att
Allmänna Besvärs*- oeh Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 41. 9
att pass för utöfvande af detta yrke kati honom förunnas, torde vidare kontroller
i detta hänseende icke vara af nöden. 1 följd hvaraf och då, i händelse
andra personer, under föregifvande af ett dylikt yrke, tilläte sig
att oförpassade på landsbygden kringstryka, de föreskrifter, hvilka ej mindre
uti Kongl. Maj:ts nådiga stadga den 29 Maj 1846 angående försvarslösa och
till allmänt arbete förfallna personer, än ock uti Kongl. Maj:ts nådiga förordning
den 25 Maj 1847, angående fattigvården i riket äro gifna, lära kunna lör
sådana fall tillämpas, Utskottet, enär, efter dess tanka, de af motionären öfverklagade
oordningar och missbruk sålunda kunna genom noggrann efterlefnad
af hvad ofvanåberopade författningar stadga, förekommas och rättas, anser
sig ega skäl hos Rikets Ständer vördsamt föreslå,
alt förevarande motion icke må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 25 Februari 1848.
Bi/t. till B. St. Prof. 1847 och 184S. 8 Sand. !) Haft. 2
STOCKHOLM. Östlund & Berling, 1848.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 42.
\
i\:o 42.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 4 Mars, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, om rättighet för Rotehållare,
så vul vid Soldat- som Båtsmans hålle t i Helsingland,
att sjelfve disponera de så kallade Uddemantals eller Udderöks-kassorna.
0
Frän Hederv. Bonde-ståndet har till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet
blifvit remitterad en motion af riksdagsfullmäktige!) Erik Persson från
Gefleborgs län, med hvilken Riksdagsmännen Olof Persson och Erik Ersson
från samma län sig förenat, hvaruti blifvit anfördt, att som indelnings- och
roterings-verket inom Helsingland numera, på sätt kneckte-kontraklet af den 9
Augusti 1682, af Kongl. Maj:t konfirmeradt den 9 derpåföljde September, och
båtsmans-kontraktet i Januari IG88, föreskrifva, kommit till stadga, samt dessa
kontrakt innefatta alla de skyldigheter rotehållarne för rikets försvar sig åtagit,
och hvarutöfver, utan Rikets Ständers medgifvande, i den delen ingenting
vidare finge fordras, och i följd hvaraf rotehållarne icke kunna, utan eget
medgifvande, underkastas annan kostnad för kneckte- och båtsmanshåll, än
som dermed vore förenligt, så ansåg motionären, att, då det bestämda antalet
manskap numera alltid hölles tillhanda, de medel, som af rotehållarne
sjelfve samlats och samlas till legor och andra nödvändiga utgifter för uppfyllande
af roleringsbesväret, måtte förblifva under de samlandes egen fria
disposition. Enligt ofvanberörde kontrakt bestämdes det antal soldater och
båtsmän, som för orten borde uppsättas och vid hvarje afgång rekryteras,
hvartill alla i försvarsskyldigheten deltagande hemman vore indelade och an
slagne,
och det berodde således på desse hemmansegare att, efter omstän
digheterna
och eget godtfinnande, inrotera sina hemman sålunda, att antingen
alia ansloges till det direkta kneckte- och båtsmanshållet, eller oek att derifrån
undantages en större eller mindre del, samt att för det gemensamma
behofvet de afgifter, som från de icke roterade hemmanen kunde inflyta,
blefve använde; och som inom Helsingland det sednare förhållandet eller undantag
från roteringen egde rum, hvarigenom kassor bildats till understöd och
Bilt. till R. Sl. Prot. 1847 och 1848. 8 Sami. 10 Höft.
2 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-1 'ts kottets Betänkande, N:o 42.
hjelp vid hastigt inträffande rekrytering, sa syntes det. motionären, att dessa
kassor vore hvarje sockens egen tillhörighet och borde af dem, sorn tillskjutit
medlen, förvali as utan annan myndighets inverkan eller deltagande i frågor,
som rörde dessa kassors förvaltning, förkofring eller användande; men
då Landshöfdingen i Gefleborgs län, jemlikt en den 24 Maj 1783 för förvaltningen
af berörde medel, under benämning af Uddemantals-kassör, upprättad
instruktion och på grund af stadgandet uti 8§ af Landshöfdinge-instruktionen
den 4 November 1734, ansett och ännu anser sig både berättigad och
pligtig att i frågor om dessa kassors förvaltning och medlens användande böra
rådfrågas och i ärendet besluta, och på denna grund sålunda till vallat sig
förmyndarevården deröfver, emot en icke ringa årlig procent deraf, så har
motionären, som med sih framställning endast afsett att få denna myndighet
undanröjd jemte alla dermed förenade kontrollbefattningar, för att skaffa rätta
eg me en fri disposition öfver deras med möda och besvär samlade tillgångar,
anhållit, att Rikets Höglofl. Ständer ville genom underdånig skrifvelse hos
Kongl. Maj:t framställa den begäran, att rotehållare så väl vid soldat- som
båtsmanshållet i Helsingland sjelfve och ingen annan måtte ega vården, tillsynen
och dispositionsrätten öfver ifrågavarande kassamedel.
För att visa obehörigheten af landshöfdingens inblandning uti förvaltningen
af dessa kassor samt att de äro rotehållarnes inom hvarje socken tillhöriga
egendom, har motionären ansett sig böra uppgifva, huru dessa kassor
tillkommit, samt i sådant afseende förmält, att allmogen i Gefleborgs län, vid
den ständiga roteringens upprättande derstädes, åtog sig att uppsätta 1,200
man infanteri, hvilket manskap sedermera fördelades på de till soldathållet anslagne
socknar, som åter egde att inom sig sjelfva fördela det antal soldater,
hvilka blifvit dem pålagde, och verkställdes detta i Helsingland inom de flesta
socknarne sålunda, att 2:ne bönder, utan afseende på större eller mindre
hemmantal, utgjorde en rote, hvarigenom några hemmans nummer blefvo fria
från rotering in natura och benämndes Udderöks- eller Uddemantals-hemman,
hv ilkas innehafvare deremot ålåge att till en inom hvarje socken inrättad kassa,
hvaraf de svagare rotarne tillerkändes understöd, erlägga en årlig afgift,
som till en början bestämdes till 50 daler kopparmynt per rote beräknad,
men sedermera eiler år 1745 förändrades sålunda, att de så kallade Udderöks-hemmanen
skulle betala sin rotering sskyldighet till förenämnde kassor efter
årlig markegång å de persedlar, som en soldat eller båtsman egde att af
sin rote utbekomma.
Hvad sålunda blifvit anfördt, har Utskottet i öfvervägande tagit; men, innan
Utskottet går att öfver den väckta motionen uttala sin mening, har Ut
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 42. 3
skottet ansett sig böra i korthet redogöra för hvad uti ifrågavarande ärende
redan blifvit tillgjordt och gällande stadganden innehålla, samt får i sådant
afseende vördsamt upplysa, dels vidkommande yrkandet om rotehållarnes fria
dispositionsrätt al ifrågavarande Uddemantals- eller Udderöks-kassor, att ”Kongl.
Majit, i anledning af allmogens vid 1800 års riksdag i underdånighet gjorda
framställning om Uddemantals-kassans förmodade obehöflighel, samt derå
grundade anhållan om befrielse från vidare inbetalning till nämnde kassa, genom
nådigt bref den 18 Maj 1801 förklarat, att, som Kongl. Majit redan den
1 Augusti 1793 en dylik begäran afslagit, med förbud för allmogen att söka
någon vidare ändring i den med Uddemantals-kassorna gjorda inrättning, såsom
den der varit allmogen till ganska mycken nytta och på hvars bestånd
Kongl. Majits och Kronans säkerhet för soldate- och båtsmans-preslationen
äfven berodde, så kunde Kongl. Majit till denna rotehållarnes underdåniga
ansökning ej lemna nådigt bifall”; och dels, vidkommande motionärens framställning,
ali landshöfdingen i Gefleborgs län ej vidare matte deltaga i kassans
förvaltning, att ej allenast den åberopade 8 § af instruktionen för landshöfdingarne
i riket den 4 November 1734 bland annat innehåller, att ”det
åligger landshöfdingen uti de landsorter, hvarest sammanskott sker i penningar,
eller ock vissa hemman äro anslagne, att understödja svaga eller uti
ödesmål råkade rotar, att hafva inseende deruppå, att det, som i så måtto
samlas, hålles i godt förvar, blifver väl och ordentligen anlagdt, göres årligen
redo och räkning för inkomst och utgift deraf, och så mycket gjörliget är,
uti fredliga tider förkofras och förräntas, till allmogens gagn och nytta”, utan
ock att, genom den af landshöfdingen i Gefleborgs län i samråd med allmogens
fullmäktige den 24 Maj 1783 författade och genom nådigt bref den 19
December 1791 fastställda instruktion, hvarefter vederbörande vid förvaltningen
af Uddemantals-kassorna inom nämnde län hafva sig alt rätta, landshöfdingen
fått sig tillagd rättigheten att uti förvaltningen, värden och tillsynen
öfver dessa kassor deltaga.
Af det sålunda anförda, och då ifrågavarande kassor, hvilka från indelningsverkets
början varit inrättade och grunda sig på 1687 års roterings-längder
för Helsingland samt genom resolutionen på allmogens besvär den 29 Juni 1752
§ 41 blifvit af Kongl. Majit, stadfästade, tillkommit genom socknevis rotehållarne
emellan träffade frivilliga öfverenskommelser, och vederbörande äfvenledes
genom ofvanberörde jemväl i nåder gillade instruktion af den 24 Maj 1783
åt landshöfdingen i Gefleborgs län sjelfva inrymt rättigheten att i förvaltningen
af nämnde kassor deltaga, anser Utskottet för sin del de af motionären
gjorda framställningar om dispositionsrätten öfver och förvaltningen af dessa
4 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 42.
kassor vara af den enskilda beskaffenhet, att Rikets Ständer dermed ej kunna
omedelbart sig befatta, utan att rotehållarne å ort och ställe, som vederbör,
mfi söka den ändring eller rättelse uti härom tid efter annan meddelade föreskrifter,
hvartill de kunna finna sig befogade; och får Utskottet i följd häraf
vördsamt tillstyrka,
att ifrågavarande förslag icke må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Hvad serskildt vidkommer motionärens anmärkning derom, att landshöf
dingen i Gefleborgs län skulle för sitt deltagande i dispositionen och förvaltningen
af ifrågavarande kassor uppbära en icke ringa årlig procent, så anser
Utskottet sig i afseende härå böra upplysa, att förutnämnde instruktion för
kassorna den 24 Maj 1783 uti 6 art. I § endast föreskriiver: att ”Föreståndarne
och socken-skrifvaren tilläggas hvardera två procent af kassans årliga
inkomster i arfvode, och den vid Lands-kontoret, som Landshöfdingen utser
att revidera räkningarna med mera, undfår för besvär och skrifmaterialier
in alles fyra procent af hvarje kassas årliga inkomst af intresse och afgifter’,
men deremot ingalunda tillägger landshöfdingen någon ersättning för sitt berörde
förvaltningsbestyr; hvadan och då i det fall, att det af motionären uppgifna
förhållandet verkligen egt eller eger rum, rättelse deruti kan i laga ordning
vinnas, Utskottet får vördsamt hemställa, att motionärens i denna del
gjorda framställning måtte lemnäs utan afseende.
Stockholm den 3 Mars 1848.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 43.
N:o 43
Ank. lill Exp.-Utsk. d. 4 Mars. kl. 2 e. ro.
Betänkande, i anledning af serskilda motioner, dels i fråga om
stadgande, att personer, hvilka ådömas ansvar för tredje
gången fylleri, mätte, i stället för vatten- och brödstraff,
förpligtas att undergå den s. k. Schreiberska fyllerikuren,
dels ock örn skyldighet för Läkare vid Läns-lasaretten i
Riket att, under uppgifne förhållanden, å derstädes intagne
personer använda berörde karmethod.
Från Hederv. Bonde-ståndet har till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
remitterats ett af Riksdagsfullmäktigen G. Johansson från Kronobergs
län afgifvet memorial, deruti han, efter framställning af de vådliga följder
dryckenskapsbegäret medförde, ej mindre för drinkaren sjelf och hans familj,
hvars lycka och trefnad derigenom undergräfdes, än ock för samhället i allmänhet,
enär de flesta förbrytelser ansågos härflyta från ett ohejdad! tillfredsställande
af detta begär, hvilket, då det uppnått en sådan höjd, efter motionärens
tanka, snarare vore att anse såsom en sjukdom än som ett brott,
föreslagit den förändring uti Kongl, förordningen om fylleri och dryckenskap
den 16 November 1841, att den, som tredje gången härmed beträddes,
måtte, i stället för nu stadgad påföljd, dömas att undergå den s. k. Schreiberska
fyllerikuren, hvarigenom motionären ansåge ett med straffet afsedt ändamål,
eller den felandes förbättring, säkrast kunna påräknas, samt tillika, för
beredande af verkställighet åt nu uppgifna förslag, hemställt, att hvarje länshäkte
borde förses med tjenlig lokal för emottagande af sådana patienter, äfvensom
att inom hvarje stad en derstädes boende läkare måtte åläggas, att,
emot skälig ersättning af staten, om nämnde kurmethod taga kännedom och
densamma på den dömde tillämpa. Härjemte har, medelst remiss från Högv.
Preste-ståndet, Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet fått till behandling
emottaga en af Herr Prosten Gellerstedt, med anledning af 56 § Riksdagsordningen
— efter det Höglofl. Lag-utskottet uti afgifvet och af Riks-stånden
gilladt Betänkande den 27 December nästlidet år afstyrkt bifall till en af motionären
redan gjord framställning om inrättande af fylleri-kur-anstalter inom
G Alliniiunn Besvärs- och Ekonomi-Visko (tets Betänkande, N:o 43.
länen, samt om upphäfvande af nu stadgad påföljd för fylleri m. m., — ånyo
väckt motion i ämnet, deruti Herr Prosten, under antagande deraf, att drinkarens
förbättring, hvilken, genom tillämpning af nu stadgad plikt icke vunnes,
borde vara lagstiftningens förnämsta syftemål, anmärkt, huruvida icke, enär
genom användande af den s. k. Schreiberska fylleri-kuren, hvars fullkomligt
förbättrande verkan motionären väl medgåfve icke hafva inträffat i afseende
å alla personer, som densamma begagnat, i allt fall visadt vore, det flere
drinkare, hvilka varit ansedde såsom alldeles förlorade, blifvit återförde till
ett ordentligt och arbetsamt lefnadssätt, det blefve en vinst för samhället, samt
tillfredsställande för dess medlemmar, i fall någre, om ock blott fä, fallne,
kunde återupprättas.. Efter motionärens tanka vore det nemligen antagligt , att
hos dem, som erkände en sådan sin beklagansvärda belägenhet och önskade
att derifrån befrias, men saknade förmåga alt aflägga detta begär, fylleriet
öfvergått till en sjuklig drift, som icke utan orsakens undanrödjande kunde
öfvervinnas; hvadan ock då genom oftanämnde kurs användande å sådane
samhällsmedlemmar, en på andra vägar förgäfves sökt förbättring understundom
kunde vinnas, hvaremot, i vidrigt fall, någon skada genom kurens undergående
icke ansåges vara att befara, motionären funne det vara en christlig
pligt att det ifrågavarande botemedlet använda. Flir sådant ändamål har
motionären föreslagit, att, såvidt utrymmet på länslasaretterna sådant tilläte,
den derstädes tjenstgörande läkaren måtte förpligtas att, på de för sjukes
emottagande från kommunerna bestämda vilkor, använda den Schreiberska fylleri-kuren
dels på dem, som sjelfve önskade att derigenom söka återställa
den förslappade viljans kraft att emotstå dryckenskapsbegäret, dels ock pä
sådane, som kunde af vänner och anhörige öfvertalas att, till förekommande
af ytterligare fortgång på dryckeuskapens bana, underkasta sig läkarebehandling;
och har slutligen motionären, jemte tillägg, det ansökning om intagande alt
kuren genomgå i båda dessa fall torde böra ingifvas till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
som, efter inhemtande af lasarettsläkarens yttrande, huruvida
kuren utan men för drinkarens helsa och lif kunde företagas, egde alt frågan
derom afgöra, anhållit att förevarande framställning, hvarigenom någon förändring
af gällande lagstadganden icke åsyftades, måtte, såsom ett önskningsmål
från Rikets Ständer, Kongl. Maj:ts nådiga pröfning underställas.
Efter tagen kännedom ej mindre af dessa motioners innehåll, än ock af
Högl. Lag Utskottets, i anledning af Herr Prosten Gellerstedts föregående framställning
i ämnet, afgifne betänkande, får Utskottet till en början vördsamt
förklara, att, såvidt dessa motioner afse förändrad påföljd för itererad fylleriförseelse,
Utskottet anser denna fråga vara af den lagstiftningsnatur, att Ut
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 43. 7
skottet med densamma ej kan taga befattning; i följd hvaraf, och då Rikets
Stander redan afslagit 'vackt motion om drinkares dömande till kurs undergående
i stället; för nu gällande straff, Utskottet icke heller anser Gustaf Johanssons
ofvanberörde framställning om inrättande af kur-anstalt, så framt
verkställighet af ådömd påföljd för fylleri dermed afses, böra till något Utskottets
utlåtande föranleda.
Hvad deremot angår Herr Prosten Gellerstedts motion, anser Utskottet
sig oförhindrad! att densamma till behandling företaga; dervid Utskottet, med
afseende å de vådliga följder ej mindre för drinkaren sjelf, än för samhället,
hvilka genom tillfredsställande af det öfverhandtagande dryckenskapsbegäret
uppkomma, icke tvekat att, med godkännande af motionens syftemål, densamma
understödja. Ehuru, i fråga om lämpligheten af nu föreslagna kur framför
andra dylika, likasom hvad beträffar ofelbarheten af en sådan behandling i afseende
å de personer, som densamma undergå, något bestämdt yttrande icke
kan af Utskottet afgifvasi destomindre som, oansedt de försök, hvilka härutinnan
inom fäderneslandet blifvit gjorda, fullständig erfarenhet i detta hänseende
ännu icke kunnit att förvärfvas, anser Utskottet ändock, enär flere utmärkte
läkare och vetenskapsmän kuren förordat, samt, genom de härstädes an
ställda
försök, det åtminstone är vordet ådagalagdt, att ganska många drinkare
såmedelst återförts till ett ordentligt lefnadssätt, redan dessa omständigheter
vittna om fördelarna af en sådan behandling. Då emedlertid, efter hvad
Utskottet har sig bekant, inträde för dem som vilja undergå ifrågavarande kur,
icke vid läns-lasaretten inom riket är tillåtet, har Utskottet, ulan att ingå i
pröfning af de närmare bestämmelser, som i detta hänseende af motionären
blifvit antydde, ansett sig böra, för befrämjande af förslagets möjliga verkställande,
i så måtto biträda förevarande motion, att Utskottet vördsamt föreslår
Rikets Ständer,
att uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes i nåder föranstalta, att tillfälle till in
träde
å länslasaretten måtte beredas sådane personer
som anmäla sig till undergående af den s. k. Schreiberska
fyllerikuren eller annan af lasaretts-läkaren i detta afseende
tjenlig ansedd behandling.
Stockholm den 3 Mars 1848.
8 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 43.
Häremot anfördes följande reservation:
af Herr von Stockenström, Carl: ’’Jag har icke kunnat öfverensstämma
med Utskottet uti dess beslut, att tillstyrka Rikets Ständer afgifvandet af en underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t, angående den s. k. Schreiberska fyllerikurens
tillämpning. Resultaterna af denna kurmethods användande hafva hittills
visat sig så olika och i det hela så litet tillfredsställande, att man visserligen
icke med någon säkerhet kan antaga densamma såsom ett rätt verksamt
medel emot fyllerilasten. Den har till och med en och annan gång varit för
patientens helsa ganska äfventyrlig. Derföre anser jag Utskottet hafva saknat
skäl att tillstyrka en åtgärd, af hvilken fördelarna ännu äro så oafgjorda.”
Denna reservation biträddes af Herr Grefve Gyldenstolpe, Herr Uggla,
Herr Munck af Rosenschöld, Thomas, Herr von Engeström, Herr Gustafsson,
Herr Palmeer, samt af Riksdagsfullmäktige Eric Andersson från Stora Kopparbergs
län och Christen Persson från Gottland.
STOCKHOLM. Östlund & Berling, 4818.
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 44.
1
N:o 44.
' Arik. till Exp.-Utsk. d. 6 Mars, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om vidtagande af åtskilliga förändringar
i nu gällande föreskrifter för skjutsnings-bestyrets utgörande.
Sedan Hederv. Bondeståndet under den 8 December sistl. år beslutat, att åtskilliga
till Ståndet ingifna motioner, rörande skjutsningsskyldigheten, skulle sammanfattas
till en gemensam motion i denna fråga, hvilken, sedan den blifvit justerad,
borde lill Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitteras, liar en sådan
motion, jemte förklarande, att hela Ståndets mening och önskningar i berörde ämne
deri voro uttryckta, blifvit till Utskottets behandling öfverlemnad; varande densamma
af följande lydelse:
”1:<^ Skjutsningsskyldigheten är ej allenast ett al de orättvisaste bland alla onera,
som trycka jordbruket, utan den liar jemväl genom det sätt, hvarpå dess utgörande
varit och till en del ännu är ordnadt, medfört oberäkneligt stort sedeförderf för
det uppväxande slägtet. Det har derföre länge varit och är Bondeståndets Ulligaste
önskan, att detta onus mätte helt och hållet lyftas från jordbruket. Rättvisan af
en sådan fordran lärer ej kunna förnekas, om man besinnar, att ifrågavarande skyldighet
trycker hufvudsakligen endast en näringsgren, men fördelarna deraf tillgodokomma
alla näringar och intressen, till och med nöjets och tidsfördrifvets.
2:o För att tillvägabringa hvad i föregående punkt blifvit yrkadt, föreslås, att,
med antagande af den grundsatts, att här, såsom i andra länder, fortskaltandet af
resande göres till föremål för den enskilda spekulationen under behörig uppsigt af
regeringsmakten, så att ordning och säkerhet vidmakthållas, och att, der så lägligt
kan vara, postens och paketers forslande dermed förenas, vid hvarje af nuvarande
eller blifvande skjutsstationer s. k. entreprenadskjutsning ovilkorligen skall inrättas,
och att Konungens befallningshafvande bör ega att å auktion till den minstbjudande
bortsluta denna rättighet eller skyldighet, med bestämmande af sådan skjutslega, att
hvarken den nu skjutsskyldige eller det allmänna betungas med något understöd
för skjulsningens uppehållande.
3:o Skulle det nu föreslagna sättet ej varda antaget och godkändt, så, ehuru
obestridligt är, att den resande och icke jordbruket eller någon annan serskild näring
bör vidkännas resans kostnader, bör såsom en öfvergång till ofvannämnde ordning,
som på en gång är den enklaste och rättvisaste, under tiden med förutsättBih.
till R. St. Brot. 1847 $ 1848. 8 Sami. 11 Haft. 1
2
Ålim. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 44.
ning, att vid alla gästgifverier entreprenadskjutsning ovilkorligen skall finnas, dermed
så förfaras, att skjutsskyldigheten å auktion utbjudes, men högsta legan bestämmes
till 32 sk. banko milen för hvarje häst och att, derest entreprenad på detta sätt ej
kan erhållas, utan serskildt understöd ändock ifrågakommer, detta då af staten, och
ej af de nu befintliga skjutslagen bör erläggas. Och kunde dertill anslås kronans
behållna räntor eller andra disponibla statsinkomster.
Genom hvilkendera af de sålunda föreslagna utvägarna, som antages, skall, derest
de hvar för sig med tillbörlig klokhet och omtänksamhet ordnas och inrättas,
två fördelar vinnas, dels den, att jordbruket befrias från skjutsningsbesväret med alla
dess olägenheter, dels ock att det naturliga förhållandet inträder, att på de trakter,
der konkurrensen af dem, som önska skjutsa, är lifligast, den resande kan färdas
med minsta kostnaden, möjligen för nuvarande lägsta legan eller 16 sk. banko
milen.
4:o Kan åter icke någondera af nämnde utvägar ännu vidtagas, bör man dock
söka minska de olägenheter, som vidlåda det genom Kongl. Maj:ts cirkulärbref den
2 Augusti 1844 införda entreprenadväsendet och derigenom tillika bered# dess allmännare
antagande. Dertill hörer i första rummet att nedsätta det öfverdrifna antal
hästar, som vederbörande Konungens befallningshafvande på de liesta ställen föreskrifvit.
Bestämmandet af hästarnes antal vid hvarje station och inom hvad tid de
skola resande tillhandahållas, bör öfverlemnas till domaren i orten med biträde af
nämnd, i stället för att det hittills skett genom Konungens befallningshafvande. Dervid
skall afses den minskning i behofvet af skjutshästar, som ångbåtsfarten eller andra
dylika fortskaffningssätt kunna medföra. Skjutsskyldigheten och gästgifverirörelsen
med de fördelar, som dem åtfölja, skola alltid, der så låter sig göra, vara förenade
hos samma person, och derföre om annan person, än den, som förut innehar
gästgifveriet, öfvertager skjutsentreprenaden, bör på honom öfverflyttas fördelen
af sjelfva gästgifveri-rörelsen, och de förmåner af anslagna räntor eller skattefriheter,
som kunna vara det gamla gästgifveri-hemmanet förunnade, böra öfvergå till det
hemman, dit skjutsningen flyttas, och det gamla gästgifveri-hemmanet inträda i samma
skyldigheter, som det före gästgifveriets öfvertagande utgjort.
5:o Der lokala hinder eller ofvannämnde författnings felaktiga tillämpning gjort
det omöjligt att hittills inrätta entreprenadskjutsning, fordrar rättvisan och yrkas
derför, att skjutslegan icke destomindre höjes till 24 sk. på landet och 28 sk. i
staden på milen för hvarje häst.
6:o Samma skjutslega, som för resandes fortskaffande, skall ock bestås vid
kungs- och kronoskjuts samt för fångars transporterande.
7:o I allmänhet bör dock stadgas, till förekommande af alltför höga ersättningar
till embetsmän för resor i statens tjenst eller i embetsförrättningar för enskildes
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 44. 3
räkning, att det hästantal, som de ega att nyttja efter 1827 ars resereglemente,
måtte nedsättas, så att ersättningarne, oaktadt den högre skjutslegan, hädanefter icke
måtte blifva högre än hittills”.
Hvad sålunda blifvit framstäldt, har Utskottet i behörigt öfvervägande tagit och
får till en början upplysa, att sedan, i hufvudsaklig öiverensstämmelse med Rikets
Ständers vid 1840 och 1841 årens riksdag i underdånighet gjorda framställning,
Kongl. Maj:t, genom nådigt cirkulär till Konungens samtlige befallningshafvande af
den 2 Augusti 1844 loreskrifvit åtgärders vidtagande för gästgifveri-, håll- och reservskjutsens
öfvertagande pä entreprenad, har denna för landet vigtiga angelägenhet haft
den framgång, att skjutsningsbestyret redan på 430 stationer, eller omkring l/3:del
af hela antalet, blifvit på entreprenad öfvertaget, dels utan, dels med större och mindre
tillskott af de skjutsskyldige.
Då man tager i betraktande den korta tid, hvarunder detta resultat vunnits,
är all anledning att förmoda, det inom en icke aflägsen tidpunkt dylika öfverenskommelser
skola på de flesta ställen tillvägabringas, der sådant nemligen är af behofvet
påkalladt, ty många stationer finnas,, der trafiken är ringa och skjutsinrättningen
mera sällan anlitas, hvarför det ock på dessa ställen är af mindre vigt, om entreprenader
komma till stånd, enär olägenheterne af skjutsningsbesvär der äro i samma
mån obetydliga. Det bör således kunna antagas, att, allt efter som erfarenheten
kommer att visa de fördelar, hvilka så i ekonomiskt, som i moraliskt hänseende,
af den nya inrättningen härflyta, densamma skall vinna allt större och större
förtroende och på detta sätt ifrågavarande för jordbruket förderfliga och tryckande
börda, intilldess den derifrån kan borttagas, småningom lättas så mycket, som i anseende
till för handen varande förhållanden är möjligt.
Och ehuru Utskottet visserligen mcdgifver riktigheten af den i motionens Usta
punkt uttryckta åsigt, att skjutsningsbesväret borde helt och hållet lyftas från jordbruket,
kan likväl Utskottet icke godkänna de i 2:dra och 3:dje punkterna för ernående
af detta mål föreslagna utvägar. Att för entreprenad-anstalternes ytterligare
påskyndande nu åter höja skjutslegan, antingen till obestämdt belopp, beroende på
anbud vid entreprenad-auktionerna, eller till 32 sk. banko milen, med bidrag af staten,
der sådant derjemte erfordrades, anser Utskottet betänkligt, såsom varande åtgärder,
de der skulle verka alltför hämmande på trafiken inom landet, samt i ena
fallet troligen alltid leda till högst betydliga utgifter för staten och deraf följande
ökad beskattning. Visserligen skulle antagandet af någotdera utaf dessa förslag
hafva till följd, att entreprenader för skjutsens öfvertagande komme att öfver hela
riket tillvägabringas, jemväl på de orter, der trafiken är obetydlig och der skjutsens
bestridande icke anses såsom något egentligt besvär; men fördelen för de skjutsskyldige
skulle i de flesta fallen icke motsvara de stora olägenheterna af den för
-
4 Allm. Besvärs- och Elcon.-Utsk. Betänkande, N:o 44.
höjda skjutslegan och de betydliga bidrag, som frän statens sida skulle ifrågakomma.
Vid sådant förhållande och då, till följd af landets beskaffenhet, kommunikationernes
upprätthållande icke kan, utan mehn för trafiken, öfverlemnas helt och hållet
åt den enskilda spekulationen, måste det, i Utskottets tanka, tillhöra staten att tillse,
det några alltför stora hinder icke läggas för den allmänna rörelsen; och om, vid
försöken att underlätta och småningom afskaffa ifrågavarande, för jordbruket tryckande
besvär, de hemman, hvilka detsamma af ålder åtföljt, äfven med någon uppoffring
skulle vinna befrielsen derifrån, synes deruti icke ligga någon obillighet, i
synnerhet då den åsyftade förändringen icke utan större olägenhet kan på annat sätt
verkställas.
Hvad derefter beträffar den uti 5:te och 6:te punkterna yrkade allmänna förhöjning
af skjutslegan till 24 sk. på landet och 28 sk. i stad för milen, äfven i
den händelse entreprenad icke eger rum, så anser Utskottet sig icke kunna tillstyrka
en förändring, hvilken icke allenast skulle lägga hinder i vägen för ytterligare
entreprenaders ingående för skjutsningens öfvertagande, utan äfven hafva till följd,
att på många ställen, der sådana redan kunnat tillvägabringas, desamma skulle vid
kontraktstidens slut upphöra, enär mången skjutsskyldig i sådan händelse skulle, för
den högre kontanta inkomstens skull, motsätta sig entreprenad-kontraktets förnyande,
helst kändt är, att det redan med den nu gällande lägre skjutslegan på många ställen
anses såsom en fördel att fa skjutsa.
Då Utskottet alltså icke kan tillstyrka bifall till de uti motionens 2:dra, 3:dje,
5:te och 6:te punkter gjorda yrkanden, är Utskottet deremot, i afseende å det i
4:de punkten framställda alternativ, af den tanka, att allt hvad som, utan förfång
för de resandes skäliga anspråk, kan göras för underlättande af entreprenadvilkoren,
bör tillvägabringas.
Enligt hvad af Konungens befallningshafvandes i åtskilliga län, till följd af nådig
befallning i ofvanåberopade Kongl, cirkulär af den 2 Augusti 1844 till Kongl.
Maj:t i ämnet afgifna berättelser inhemtas, hafva de föreskrifter, hvilka på ett och
annat ställe blifvit meddelade, dels rörande antalet af de hästar, som vid hvarje station
böra finnas, och dels om tiden för framskaffande af andra, då detta antal utgått,
utgjort de hufvudsakligaste hindren för entreprenaders tillvägabringande, enär
till följd af lokala förhållanden icke någon entreprenör kunnat derpå ingå, utan att
fordra alltför stora bidrag af de skjutsskyldige. Så har i några län, hvarest hållskjuts
icke finnes och hvarest således den resande under nuvarande förhållanden
måste, då gästgifvaren hästar utgått, vänta tills hästar från reservhemmanen framkommit,
likafullt blifvit föreskrifvet, att ett större antal hästar, svarande emot den
dagliga åtgången, skulle vara vid stationen genast att tillgå. Genom sådana före
-
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 44. 5
skrifter komma de resande att af entreprenad-anstalten, på de skjutsskyldiges bekostnad,
vinna en fördel, som med förändringen icke varit åsyftad. Häremot kan
visserligen den invändning göras, att, i händelse ett ringare antal hästar bestämdes,
skulle gästgifvaren alltid blifva entreprenör, samt skjutsen, såsom hitintills, fortfarande
komma att bestridas af reservhemmanen, och enda skillnaden blifva den högre
skjutslegan 5 men då med entreprenad-inrättningen egentligen varit åsyftadt, att skjutsbestyret,
ifrån att vara ett tvång, skulle förvandlas till ett frivilligt åtagande, och
detta ändamål sålunda vinnes utan någons förnärmande, finner Utskottet icke något
skäl att af denna orsak söka hindra dylika öfverenskommelser.
Emellertid hafva olika åsigter, i afseende å tillämpningen af 2 mom. i Kongl,
cirkulärbrefvet den 2 Augusti 1844, haft den påföljd, att i några län alls inga eller
högst få skjutsentreprenader kunnat komma till stånd, då deremot i andra län sådana
vid de flesta stationer ega rum. Utskottet anser derföre nödigt, att närmare
bestämmelser meddelas, så väl i afseende å det antal hästar och åkdon, som vid
hvarje station bör finnas, som i afseende å tiden, inom hvilken, sedan dessa hästar
utgått, andra böra vid behof framskaffas.
Med antagande deraf, att vilkoren i berörda hänseenden endast böra så bestämmas,
att icke längre uppehåll för de resande föranledes, än det, som med förut
varande skjutsningsanstalt varit förenadt, anser Utskottet, att det för hvarje station
bestämda hästantal icke bör i något fall öfverstiga sammanlagda antalet af gästgifvarens
och hållets hästar eller, der håll icke finnes, af endast gästgifvarens, samt
att, hvad angår tiden för de öfriga erforderliga hästarnes framskaffande, afseende bör
fästas å de lokala förhållandena, äfvensom å den tid, som hitintills åtgått för resandes
förseende med hästar från de dertill anslagna reservhemmanen, i förhållande till
deras aflägsenhet från gästgifvaregården. Härigenom skulle entreprenader göras
möjliga jemväl i de mindre fruktbara och mera glest bebodda provinserna, hvarest
det större erforderliga antalet hästar icke utan alltför stor kostnad kan vid stationen
tillhandahållas. Den resandes rätt trädes icke eller härigenom för nära, enär förhållandet
förblifver oförändradt, sådant det förut varit, och denne dessutom kan, genom
begagnande af förbud, undvika de olägenheter, som genom en längre väntning
förorsakas.
Likaledes anser Utskottet, såsom ett ytterligare befordringsmedel för skjutsentreprenaders
tillvägabringande, att, der sådant låter sig göra, gästgifveri-rörelsen varder
med entreprenaden af skjutsen förenad5 äfvensom att, i händelse stationernes
förflyttning till andra hemman i närheten af de gamla gästgifvaregårdarna skulle underlätta
entreprenaders ingående och föranleda till billigare vilkor för de skjutsskyldiga,
en sådan förflyttning må, så vida lokala förhållanden icke lägga hinder i vägen,
få ega rum.
6 Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 44.
Deremot finnér Utskottet icke lämpligt, att ofvan omförmälda bestyr med bestämmande
af hästarnas antal vid hvarje station och inom hvilken tid de skola resande
tillhandahållas, öfverflyttas på domaren i orten, enär Konungens befallningshafvande,
hvilken hitintills haft öfverinseendet öfver skjutsanstalterna inom länet, synes
vara den auktoritet, hvilken detta bestyr, såsom varande af administrativ beskaffenhet,
bör åligga.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet, med afstyrkande af bifall
till hvad i 2:dra, 3:dje, 5:te och 6:te punkterna af ifrågavarande motion blifvit
yrkadt, vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes meddela den nådiga föreskrift, att det antal hästar, hvarmed
en entreprenör bör vara försedd, för att vid anfordran de resande tillhandahållas,
icke får bestämmas högre, än till det antal, som under förut
varande förhållanden vid gästgifvaregården varit för resandes fortkomst tillgängligt,
samt att tiden för de derutöfver erforderliga hästarnes framskaffande
skall bestämmas i förhållande till de nuvarande reservhemman ans
aflägsenhet från stationen; äfvensom att Konungens befallningshafvande
måtte i nåder anbefallas, ej mindre att, der sådant utan' förnärmande af
laglig rätt låter sig göra, föranstalta derom, att gästgifverirörelsen varder
med entreprenaden af skjutsen förenad, än ock att, i händelse stationernas
förläggande till andra hemman i närheten af de nuvarande gästgifvaregårdarna
skulle underlätta entreprenaders ingående och lokala förhållanden
derför icke lägga hinder i vägen, för sådana förflyttningars tillvägabringande
vidtaga nödiga åtgärder.
Slutligen får Utskottet, i afseende å den i 7:de punkten af ifrågavarande motion
föreslagna förändring i 1827 års resereglemente, anmäla, att serskildt utlåtande
i detta ämne kommer att af Utskottet afgifvas.
Stockholm den 3 Mars 1848.
Emot Utskottets beslut reserverade sig herr friherre Cederström, Rudolf, samt
herr Oxehufvud, hufvudsakligen på den grund, att cirkuläret af den 2 Augusti 1844,
rörande förändringar uti skjutsväsendet, ännu vore för nytt, att någon säker erfarenhet
kunnat vinnas, hvarken om de fördelar eller de olägenheter, som det kommer
att medföra.
Dessutom anfördes följande reservationer, nemligen:
l:o Af herr Munck af Rosenschöld, Thomas: ”Jag reserverar mig emot Utskottets
förevarande Betänkande, så vidt detsamma innehåller förslag till stadganden der
-
Allm. Besvärs- och Ekon.-Ulsk. Betänkande, N:o 44.
7
om, att det antal hästar, hvarmed en entreprenör bör vara försedd, för att vid anfordran,
de resande tillhandahållas, icke lar bestämmas högre än till det antal, som
under förut varande förhållanden vid gästgifvaregården varit tillgängligt. Sedan Utskottet
afstyrkt förhöjning af skjutslegan i allmänhet till 24 sk. b:ko för milen, an
ser
jag det inkonseqvent att genom detta stadgande på annan väg komma till nära
samma resultat, men lill förmån endast för de skjutsskyldige, som minst deraf äro
i behof. Det är nemligen uppenbart, att vid sådana skjutsstationer, der ingen hållskjuts
finnes, och dessa torde vara de fleste, och hvarest det hästantal, som vid
ankomsten för resande varit att utan uppehåll tillgå, endast utgjort det, hvarmed
gästgifvaren varit skyldig skjutsa, gästgifvaren skall i samråd med de reservskjutsskyldige
på entreprenad-auktion inropa hela skjutsningsskyldigheten, utan att annan
förändring i förra förhållandet derigenom inträffar, än att skjutslegan förhöjes. Betänker
man vidare, att från de gästgifverier, den hållskjuts ej finnes, vanligen utgår
mindre skjuts, än från de öfrige, och att de olägenheter, som anses oskiljaktige
för skjutsningsskyldigheten, följaktligen der äro mindre, är uppenbart, att genom de
af Utskottet föreslagna stadganden fördelen af den högre skjutslegan beredes dem,
som minst deraf äro i behof, under det att det gamla förhållandet qvarstår på de
ställen, der lättnad i skjutsnings-besväret mest varit af behofvet påkallad. Genom
antagande af det föreslagna stadgandet försvinner äfven den fördel för en resande
alt med större skyndsamhet än tillförene blifva fortskaffad, som genom skjutsens
upplåtande å entreprenad åsyftas”.
Häruti instämde herr Hammarberg samt prostarne Tranceus och Osterman.
2:e Af herr Malmstedt: ”Emot utskottets förenämnde betänkande för jag mig
reservera, dels derföre, att jag anser det ännu icke hafva med full tillförlitlighet
visat sig, om verkningarne af 1844 års Kongl, förordning, rörande entreprenadskjutsen,
äro skadliga eller gagneliga, och hvarmedelst jag vill finna det alltför tidigt
projektera förändring i berörde förordning, och dels emedan gästgifveriernas öfverflyttning
på blifvande entreprenörer vore en kränkning af eganderätten, ty då det
icke kan motsägas, att ett gästgifveri-hemman, åtminstone vid de större eller allmänna
farvägarne, med afseende å inkomsten af trafikerande, vanligen betalas omkring
dubbelt emot ett i öfrigt till egor och beskaffenhet lika hemman, utan gästgifverirältighet,
måste väl medgifvas, att, genom gästgifveriets ryckande från innehafvaren,
är hans, af lagen värnade rätt, förnärmad. — Medlet är emedlertid och för
vinnande af entreprenad fullkomligt radikalt, ty det blir en spekulation, icke för
skjutsens utgörande, utan för att åtkomma fördelarne af gästgifveri-hållningen och
hvad entreprenören möjligen förlorar på skjutsen, skall han återtaga af gästgifveri
och den mera vinstgifvande krog-rörelsen. — Att detta förbättrar moralitén, som
8
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utslc. Betänkande, N:o 44.
dock var grundsyftet med 1844 års förordning om entreprenad-skjutsens inrättande,
kan väl icke rimligen tänkas, och då kommer denna sednare lagstiftning i kontakt
och strid med den förra.
I öfrigt synes det mig icke väl betänkt att, för så föga maktpåliggande fall,
som det närvarande, stifta lagar, till rubbning af hemmans fri- och rättigheter och
hvarigenom skola framkallas förändringar af kronans jordeböcker och räkenskaper,
deruti gästgifveri-hemmanens fri- och rättigheter upptagas och redovisas. •— Sannt
är väl, att tillfällen finnas, såsom af 28 kap. Byggninga-balken och Gästgifveri-ordningen
af år 1734, jemte mångfalldiga andra författningar, inhemtas, då ett gästgifverihemmans
skyldigheter och rättigheter, kunna öfverflyttas till ett annat hemman
— men skälen för en sådan flyttning, — om behofvet hvaraf det tillhör Häradsrätten
att undersöka och Konungens befallningshafvande att pröfva, — äro helt andra
och mera värderika, än det derföre föga talande motivet eller entreprenadskjuts
åstadkommande. Märkas bör dessutom, att, genom Kongl, resolutionen den 15 Juni
1824 i serskildt mål, är förklaradt, att flyttning af gästgifverihållning från ett till
annat hemman ma ega rum, när sådant af behotvet påkallas och rubbning i indelnings-
och roterings-verket derigenom icke uppkommer. Skulle ock en sådan rubbning
genom betänkandets antagande kunna undvikas, det jag bör tro, enär i betänkandet
derom intet omförmäles, som dock är princip- och rättsvidrigt, ty befrias ett
hemman från den skyldighet, som föranledt minskning i dess ursprungliga onus, bör
det väl dertill återgå -—■ och om än gästgifveri-flyttning för ändamålet kunde ske,
borde man icke förglömma de närmaste följderna deraf, att entreprenaderne för
skjutsen vanligen gälla för blott 5 år. — När dessa äro tilländagångne, torde möjligen
inträffa, att ingen vidare entreprenad kan åstadkommas och då är väl afsigten,
fast den icke finnes i betänkandet uttryckt, att, ehuru man under de 5, möjligen
10 eller 15 åren fråntagit gästgifveri-hemmansegaren dess rättigheter, har man icke
befriat honom från hans skyldigheter och han måste således återtaga gästgifverihållningen,
som, efter mitt omdöme, är ett otillständigt ingripande i den enskildes
oberoende och fria vilja. Till dessa, eganderätten kränkande och i öfrigt olämpliga
samt till många obehag och oredor ledande, förfaranden, kan jag icke lemna min röst”.
N:o 45.
Allm, Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 45.
9
N:o 45.
Ank. till Exp.-Utsk. den 6 Mars, kl. 5 e. m.
Utlåtande, i anledning af väclcla frågor om förändringar i rese-reglementet.
Uti en till det Vällofl. Borgareståndet ingifven och derifrån till Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-utskottet remitterad motion, har herr P. E. Winge, med fästadt
afseende å möjligheten att numera bereda minskning uti de betydliga kostnader, som,
i anseende till den förhöjda skjutslegan, statsverket måste, för resor i statens tjenst,
vidkännas, sedan en förändrad riktning i allmänna tänkesättet, genom nyare tiders
upplysning bildats och genom höga efterdömen styrkts, så att flärd och öfverflöd,
som fordom ansågos oskiljaktiga från upprätthållandet af den personliga värdigheten
och derföre äfven under embetsresor utvecklades, nu ogillas samt väcka tadel och
löje, hvarhelst de visa sig, föreslagit, att Rikets Ständer ville, hos Kongl. Maj:t, i
underdånighet anhålla om en sådan ändring i det under den 5 Juli 1827 utfärdade
Rese-reglemente, att, i första och andra klasserne, antalet af hästar nedsättes till
fyra, i tredje, fjerde och femte klasserna till tre, i sjette klassen till två, och i nionde
klassen till en; hvarjemte motionären fästat uppmärksamheten derå, att, inom
alla klasserna, nedilyttning af der uppräknade embets- och tjenstemän syntes vara
på flera ställen nödvändig.
Härvid har Utskottet skolat anmäla, att, sedan från Hederv. Bondeståndet till
Utskottets behandling öfverlemnats ett förslag till gemensam motion, uttryckande hela
Ståndets mening och önskningar i afseende på de frågor om skjutsningsskyldigheten,
som af riksdagsfullmäktigen från Jönköpings län, Petter Jönsson, jemte flere
ståndsledamöter blifvit väckta, så har Utskottet, uti sitt Betänkande N:o 44 af den
na
dag, utlåtit sig öfver denna motion med undantag af dess sjunde moment, hvilket
Utskottet ansett böra behandlas i sammanhang med herr Winges ofvanberörde
motion; innehållande detta moment ett förslag att, tillförekommande af allt för höga
ersättningar till embetsmän för resor i statens tjenst, eller i embetsförrättningar för
enskildes räkning, det hästantal, som de ega att nyttja efter 1827 års re.se-reglemente,
måtte nedsättas, så att dessa ersättningar, oaktadt den högre skjutslegan,
hädanefter icke blefve högre än hittills.
Dessutom har riksdagsfullmäktigen Johan Westermark från Westerbottens lån
serskildt hemställt, att, med afseende derå, alt länsmännen esomoftast äro tvungne
att göra resor för brotts upptäckande m. m., för hvilka de ej erhålla någon erBih.
till R. St. Prot. 1847 <§• 1848, 8 Sami. 11 Haft, 8
10
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 46.
sättning, dagtraktamentet för dem vid de tillfällen de dertill äro berättigade, måtte
höjas från 32 sk. till 1 r:dr banko, samt att nämndemän och fjerdingsmän äfven
finge sig tillagd en skälig förhöjning i dag-aflöningen, då de äro stadde i utöfning
af sina tjenstebestyr, hvilket vore destomera af rättvisa och billighet påkalladt, som
dessa personer under vissa årstider ryckas från jordbruket och andra angelägna göromål,
och då måste lega man för sig, åt hvilken de äro tvungna att gifva en aflöning
ofta mera än dubbelt så hög, som den de sjelfva hafva att påräkna i och
för sina förrättningar.
Detta allt har Utskottet i öfvervägande tagit, men icke dervid funnit skäl att i
anledning af de serskilda framställningarne rörande ifrågavarande ärende sträcka sin
åtgärd längre än att, med afseende så väl å de förändrade förhållanden, hvilka genom
förhöjningen i skjutslegan uppstått, som i de större kostnader, icke allenast
staten, genom resor för dess räkning, utan också de enskilde, som af statens embets-
och tjenstemän nödgas anlita biträde, komma att vidkännas, tillstyrka att Rikets
Ständer
hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, att de förändringar uti 1827
års rese-reglemente, som på ofvananförda skäl kunna vara af behofvet påkallade,
måtte, på sätt Kongl. Majit i nåder kan finna lämpligt, varda
vidtagna.
Stockholm den 3 Mars 1848.
Nio 46.
Arik. till Exp.- Ut sk. den 6 Mars, kl. 5 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner, om skyldighet för resande
att, vid reqvisition af skjuts, betala uppbådning s-penning ar.
Från Hederv. Bondeståndet hafva i detta ämne till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-utskottets handläggning blifvit remitterade följande 2me motioner:
l:o Af riksdagsmannen Petter Eriksson från Wermlands län, hvilken yrkat, att
resande måtte åläggas att, vid gästgifverierna å landet, lör hvarje häst, som till begagnande
beställes, betala uppbådnings-penningar, eller såsom det i Norrige heter:
rillsigelscpenge”, hvilka der erläggas med 4 sk. för hvarje häst. Det är nemligen
obilligt att, då i städerna betalas uti inskrifnings-penningar från 1 till 4 sk. för
hvarje häst, deremot å landet erlägges ingenting, ehuru icke sällan händer, att gäst
-
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 46.
11
gifvare måste flera gånger under dygnet till de på längre eller kortare afstånd från
skjutsombytes-stället belägna reservhemmanen afsända sitt folk för hästars uppbådande,
för hvilket besvär några förmåner icke finnas gästgifvaregårdarna tillerkända, åtminstone
icke de inom Wermland belägna; och har derföre motionären föreslagit,
att vid gästgifverier å landet, i allmänhet en ersättning måtte bestämmas, att af den
resande erläggas för uppbådningen af hvarje häst med 2, 3 å 4 sk. banko, allt i
förhållande till reserv-hemmanets större eller mindre aflägsenhet från gästgifvaregården.
2:o Af riksdagsmannen Hans Hansson från Götheborgs och Bohus lön, som
anfört, hurusom skjutsningsbesväret i norra delen af Bohus län, serdeles under sommarmånaderna,
då badgästers fortskaffande medtager ett stort antal hästar, är betungande
för de skjutsskyldiga och serskildt för gästgifvarne, hvilka för hästars uppbådande
från de aflägse belägna reservhemmanen måste i sin tjenst hafva en person,
hvars hufvudsakliga sysselsättning under höbergnings- och skördetiden är att skaffa
hästar åt resande; hvarföre motionären hemställt, att de resande, för hvilkas räkning
denna person är antagen, med ett arfvode, förslagsvis upptaget till 4 sk. banko
för hvarje häst, må åläggas att ersätta gästgifvaren dess förlust.
Utskottet har tagit dessa motioner uti öfvervägande; men, då de, gästgifvarne
åliggande skyldigheter, hvartill hörer att uppbåda skjutsen och att hålla hand öfver
dess ordentliga utgörande, motsvaras af de gästgifverierna förunnade förmåner, lärer
någon serskild afgift för nu ifrågavarande bestyr icke kunna i allmänhet medgifvas;
och om på ett eller annat ställe ett så stort missförhållande emellan gästgifvarnes
rättigheter och skyldigheter i berörda hänseende skulle, till följd af lokala förhållanden
förefinnas, att rättelse härutinnan af rättvisa och billighet påkallas, torde sådant
lämpligast kunna åstadkommas genom anmälan hos vederbörande administrativa
myndigheter, för den åtgärd, hvartill förhållandet kan föranleda; hvadan Utskottet
tillstyrker,
att ifrågavarande motioner icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 3 Mars 1848.
12
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. Betänkande, iV:o 47.
N:o 47.
Arik. till Exp.-Utsk. den 6 Mars, kl. 5 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förhöjning af legan för skjuts
från Södertelje stad.
Uti en frän Vällotl. Borgareståndet till Allmänna Besvärs- oell Ekonomi-utskottet
remitterad motion, har herr Winge omförmält, hurusom Södertelje stads borgerskap
måste, för åliggandet att ansvara för skjuls åt resande, utgifva till entreprenören,
som bestrider skjutshållningen, utom liera andra förmåner, årligen omkring
1,200 r:dr, hvilken summa, fördelad på det ringa antalet borgare, som derstädes
finnes, känbart ökar deras för öfrigt dryga skatter; med anledning hvaraf
motionären hemställt, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla, att skjutslegan från Södertelje, under de månader, då ångbåtsfarten är hindrad,
finge beräknas efter 36 sk. banko milen.
Utskottet, som tagit motionen i öfvervägande, finner icke anledning att, med
stöd af hvad i densamma blifvit uppgifvet, serskildt för Södertelje tillstyrka någon
ytterligare förhöjning i den högre skjutslega, som i allmänhet eger rum på de ställen,
der entreprenader för skjutsningen kunnat tillvägabringas; hvadan Utskottet
hemställer,
att ifrågavarande motion icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 3 Mars 1848.
STOCKHOLM 1848, hos J. A. Walldén.
Allm, Besv. och Ekon.-Vtsk. Memorial, IV.-o 48.
1
JW 49.
Ank. till E.\{). Utsk. d. 11 Mars, k!. 6 e. m.
Betänkande , i anledning af väckt motion om förändring i skyldigheten
att underhålla allmänna vä"arne.
O
Frun Hederv. Bonde-ståndet har lill Allmänna Besvärs- och Ekonomie-utskottets
handläggning blifvit remitteradt ett af Riksdagsmannen
Pehr Östman från Wester-Norrlands län ingifvet memorial, deruti han, under
åberopande af de mångå olägenheter, som uppkomma genom den för
jordbruket serdeles tryckande skyldigheten att underhålla de allmänna vägume,
hemställt, att Rikets Sländer, med fästadt afseende å obilligheten
deri, alt landtmannen ensam skall bära detta tunga besvär, ville hos Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Majit täcktes anbefalla Styrelsen öfver Allmänna
Väg- och Vattenbyggnader att inkomma med beräkning öfver kostnaden i
och för de allmänna vägarnes underhållande för statens räkning, hvarvid
entreprenad företrädesvis borde användas och utgiftssumman läggas på allmänna
bevillningen, hvarigenom tyngden af vägarnes underhållande komme
att falla jemnt på alla, och icke såsom nu endast på dem, hvilka både
ofta hafva minsta nyttan af landsvägarne oell minsta förmågan att dem underhålla;
hvarjemte motionären föreslagit att, om möjligt vore, här såsom
i andra länder måtte införas en afgift af de vägfarande för vägens begagnande,
hvarigenom ett icke obetydligt bidrag tillnkostnadernes bestridande
skulle vinnas; förmodande emedlertid motionären att, i händelse Rikets
Ständer aflåta den löreslagna underdåniga skrifvelsen, Kongl. Majit nådigst
lärer, med öfverlemnande af den begärda kostnadsberäkningen, till Rikets
nästsammanträdande Ständer aflåta nådig proposition i ämnet för vidtagande
af de åtgärder, som sakens vigt påkallar.
Utskottet, som tagit hvad sålunda framsläldt blifvit uti öfvervägande,
har dervid inhemta!, att till en del enahanda förslag äfven varit vid
föregående Riksdagar väckte utan att hafva vunnit Rikets Ständers bifall.
Bih. till U. St. Erot. 1847 & 1818, 8 Sami. 12 Haft, 1
2
Allm. Besv. och Ekon.-Ulsk. Memorial, N:» 48.
Då fråga härom sednast förevar vid 1840 och 1841 årens riksdag, yltrade
dåvarande sammansatta Lag- och Ekonomi-utskotten, uti ett at 3:ne
Piiksstånd bifallet betänkande, n:o 20, bland annat, alt väglagningsskyldigheten
från äldsta tider ålegat jorden enligt den enkla rättsgrund, att den, som
åtnjuter en fördel, äfven måste vara underkastad det dermed lörknippade
besvär; att, huru talrika än de resande må i sednare tider hafva blifvit,
vore deras antal icke dess mindre en obetydlighet i jemförelse med den
trafik å vägarne, som eger rum genom rikets hela jordbrukande befolkning,
hvilken alltså ännu har förnämligaste nyttan och bchofvet af dem; att, hvad
varutransporten beträffade, det vore klart att, då jordbrukets alster utgöra
den ojemförligast största delen af rikets hela produktion, och landlmannen,
genom sin långt öfvervägande talrikhet framför öfrige samhällsklasser, också
är den ojemförligen största konsumenten af varor, jordegarne äfven ur
denna synpunkt måste hafva största nyttan och behofvet af vägarne; att
härtill komme svårigheten, om icke omöjligheten, att i vårt land underhålla
vägarne annorledes, än genom det hittills gällande stadgandet, att väghållningen
är en servitut å jorden; alt i andra länder med tät befolkning,
liflig handel och rörelse, betydlig national välmåga, och till följd deraf en
lifligare omsättning af bytesmedlet, penningen, der kunde staten besörja väghållningen
och i skatter af folket upptaga de summor, som dertill erfordras;
men hos oss, der befolkningen är glest spridd öfver en vidsträckt yla, omsättningen
trög och der hvarje kontant utgift kännes tryckande, skulle
det vara på en gång nästan overkställbar^ att göra väghållningen till en
statens angelägenhet och tillika skadligt att förvandla naturaprestation at
väghållningen lill en kontant penningeskalt, hvilken till följd af sakens natur
ändå alltid skulle komma att till det mesta utgå af jordbruket; att, hvad
beträffade förslaget, att de vägfarande malte erlägga vägpenningar, derigenom
skulle uppkomma ett för den inre rörelsen ganska hämmande band ;
att uppbörden skulle blifva på en gång kostsam och svår att kontrollera;
samt att, om ock på detta sätt tillräckliga medel för väghållningens bestridande
kunde inbringas, man derigenom endast åstadkommit den förändring
att jordegarne finge med kontanta penningar bekosta väghållningen,
då de förut verkställt den genom arbete och natura-prestationer.
Instämmande i dessa åsigler, anser Utskottet att de af motionären
framställda förslag i afseende å väghållningsskyldigheten, om de komme till
verkställighet, långt ifrån att för jordbruket medföra någon väsendtlig nytta,
tverlom skulle blifva ojemförligt mera betungande, enär del ligger i
Allm. Desv. och Eknn.-Utsk. Betänkande, Nio 49.
3
saltens natur, att den summa, som erfordras för de allmänna vägarnes underhållande
i hela riket på statens bekostnad, mäste blifva högst betydlig,
äfvensom att densamma, antingen den komtne att inbringas genom förhöjning
af allmänna bevillningen eller genom afgifter af de vägfarande, skulle,
ehuru fördelad på flere, likväl i båda fallen bufvudsakligast drabba landtman
nen; hvadan Utskottet hemställer,
att ifrågavarande motion icke må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den io Mars 1848.
JV? 40.
Ank. till Exp.-Ulsk. den 11 Mars, kl. 6 e. ra.
Betänkande j i anledning af väckt motion, om ändring i tiden för
vägiagningen.
Riksdagsmannen Lars Rasmusson från Götheborgs och Bohus län har,
uti ett från Idederv. Bonde-Ståndet till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets
behandling remitteradt memorial, anfört, hurusom den uti
nu gällande författning bestämda tid för de årliga vägsynernes anställande
vore oläglig, dels emedan landlmannen sommartiden bade svårt att medhinna
sina göromål med jordbruket, dels emedan vägarne merändels vid
den årstiden voro fasta och hopsjunkne, så att grusningen då ej kunde ske
med den påföljd, att vägarne sedermera hela året om förblifva goda; hvarföre
motionären föreslagit den förändring i afseende å tiden för allmänna
vägsynernas förrättande, att de måtte ske om våren vid källossningen, då
säkrast visar sig hvarest påfyllning behöfves, hvaremot grusning sommartiden
dels gör vägen tung, dels medförer den olägenheten, att gruset under
torka vanligen blåser bort från vägen.
Utskottet har, hvad sålunda framstäldt blifvit, i öfvervägande tagit
och dervid inhemtat, att Kongl. Majtls och rikets Kammar-Kollegii på
4
411m. Besv. och Ekon.-Utsk. Betänkande, N-.o 49,
Kongl, brefvet den 3o Juni 1818 grundade kungörelse af den \ Augusti
samma år, hvilken innehåller de i berörde hänseende till efterlefnad gällande
föreskrifter, stadgar, att den allmänna väglagningen och grusningen skall
verkställas ifrån vårens början till den i Juli hvarje år samt att vägsynerne
öfver fullbordandet af väglagningen skola vara verkställde inom den \\
i sistnämnde månad, hvaraf således följer, att väglagningen kan utan ansvar
till nämnde månads början uppskjutas, då mer än halfva sommaren förflutit;
men som dels de finare fyllnings-ämnena, påkörde sommartiden, icke
kunna bereda någon fasthet åt vägen, emedan de under den då vanligtvis
inträffande torkan lätteligen bortblåsa, hvarigenom ändamålet med väglagningen
går förloradt, och dels det gröfre gruset, i anseende till vägens
hårdhet, svårligen kan nedköras, hvarigenom vägarne, de der i allmänhet
äro tunga de öfriga tiderna om året, icke en gång om sommaren blifva
lätta och beqvämliga alt färdas, anser Utskottet allmänna vägarnes lagning
och grusning lämpligast böra verkställas så tidigt om våren, att den kan
vara fulländad innan vägarne upptorkat, emedan de då äro mest tjenliga
till emottagande af fyllningsämnen; dock alt i händelse, genom vattenskärningar
eller andra tillfälligheter, sådane skador, efter det väglagningen försiggått,
inträffa, som genast behöfva alt afhjelpas , väglotlsegarne tillförbindas
att härom ofördröjligen föranstalta.
Men ehuru Utskottet på nu anförda skäl anser våren vara lämpligaste
liden för väglagningens verkställande, har Utskottet likväl icke förbisett de
serskilda förhållanden, hvilka kunna göra undantag härifrån nödvändiga i
åtskilliga rikets provinser, hvarest antingen klimatets hårdhet och en långvarigare
vårkyla försvåra väglagnings arbetet, eller ock arbetet, om det
skulle verkställas samtidigt med åkerberedning och såning, blefve för vägJottsegarne
i högsta målto betungande, hvaremot det för dem kunde vara
beqvämligare alt om hösten efter slutad skörd företaga väglagningen. Utskottet
har derföre, med fästadt afseende å dessa förhållanden, ansett sig
böra föreslå, att grusning och fyllning å allmänna vägarne verkställes antingen
bittida om våren eller sent om hösten, samt att valet emellan de sålunda
föreslagne terminerne får af väglolts-egarne sjelfve, efter deras hörande,
bero; hvadan Utskottet tillstyrker,
alt Pukets Ständer hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla
att, med ändring af Kammar-kollegii ofvanåberopade
kungöielse, Kongl. Majit täcktes i nåder stadga, att
Allm. Best), och Ekon.-Ulsk. Betänkande, N\o 50. 5
allmänna väglagningen och grusningen skall verkställas
antingen bittida om våren, före den 24 Maj, eller ock
sent om hösten emellan den 1 och 24 Oclober, samt att
om sommaren ingen annan väglagning må ega rum, än
den, som i anseende lill utskärningar och större tillfälliga
brister kan vara nödig; börande valet emellan dessa
båda terminer få af väglottsegarne sjelfve bero; i hvilket
afseende Konungens befallningshafvande skulle ega att
häradsvis låta höra de väghållnings-skyldige samt derefter
bestämma den af förenämnde terminer, som pluraliteten
af de inom häradet boende väghållnings-skyldige
ansett med deras beqvämlighet och fördel mest förenlig,
och alt i följd häraf vägsynerna skola verkställas så fort
ske kan och sednast inom 14 dagar efter utgången af deri
lör väglagningen bestämda terminen.
Stockholm den 10 Mars 1848.
Emot Utskottets hemställan om bestämmande af tiden inom hvilken
vägsyner må verkställas reserverade sig Herr (Finge.
Ilärförulan reserverade sig emot betänkandet Riksdags-fullmäktigen
Petter Jönsson från Jönköpings län.
JW ÄO.
Ank. till Exp. Utsk. den 11 Mars kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner, om upphörande aj
eller lindring i de tullajgifter, som Kongl. Danska Regeringen
uppbär Jör fartyg, hvilka passera Öresund.
I delta ämne hafva till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
handläggning blifvit remitterade följande motioner:
€.
JUm. Lesv. och Ehon.-TJtsh:s Betänkande^ N:o 50.
från Hugh fl. Rithio skåpet och Adeln'
af Herr Fittinghqff, C J> , hvilken, under framställning af det på
samma gång tryckande för Sveriges handel och sjöfart, som nedslående för
nationalkänslan, att, vid genomfarten af Öresund, nödgas betala lull, ansett
tidpunkten nu vara inne att väcka fråga om upphörande af denna afgift
och dermed förenad lull visitation; hvarföre motionären föreslagit, alt
Rikets Sländer mätte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Kongl
Maj:t täcktes på diplomatisk väg öppna underhandling om upphörande af
ali visitation och passage-afgift för Svenska fartyg i Öresund;
frän Vidlöf. Borgare-Ståndet:
2:0 af Herr vice Talmannen Brinch, som likaledes trott tiden vara
inne alt med allvar söka få undanröjda olägenheterne för sjöfarande, att i
Öresund nödgas på öppen redd gå lill ankars, för att uti Helsingör erlägga
lull till Kongl. Danska Kronan; för hvilket ändamål motionären hemställt,
att, då tullfrihet för Sverige i Öresund icke lärer kunna erhållas, Rikets
Ständer ville hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, det öfverenskommelse
i ministeriel väg med Konungen i Danmark må sökas, att i stället
få uti rund summa tiil Kongl, Danska Kronan erlägga en årlig afgift, beräknad
till medium af det belopp, nämnde tu lia fgift de sista 10 åren utgjort,
och att denna afgift finge betalas uti fyra terminer årligen; hvarjemte
motionären föreslagit, att beloppet skulle komma att betäckas genom
Handels- och Sjöfarts-fonden, som syntes företrädesvis dertill böra användas.
Vid föredragningen af denna molion i VällofL Borgarc-Slåndet förenade
sig med motionären Herrar Almgren, Muren, Pettersson, Valleij och
Tjernberg; hvaremot Herr Schartau, med hvilken de fleste af Ståndets
ledamöter instämde, dervid framställde åtskilliga betänkligheter, serdeles
emot förslaget att för ofvanberörde ändamål begagna Handels-och Sjöfartsfonden,
enär densamma dels skulle blifva långt ifrån tillräcklig, och dels
problematiskt vore, huruvida de kontribuenter till densamma, hvilka bo
på vestra kusten utanför Öresund, skulle vilja medgifva, att fonden och
dess inkomster användes till ett företag, hvaraf de icke hafva någon synnerlig
fördel; tilläggande Herr Schartau, det han önskat, att uti motionen
endast gjorts framställning till Rikets Ständer om aflåtande at underdånig
skrifvelse, med begäran att Kongl. Majit täcktes med Konungen i Danmark
Allm. Besv. oah Ekon.-Ut sk. Betänkande, iV.-o 50'.
7
öppna underhandling i ämnet samt lill rikets nästsammanträdande Ständer
meddela hvad som dervid blifvit afgjordt, då Rikets Ständer, efter erhållen
utredning af hvad, som för ändamålets vinnande fordrades, egde alt
vidare besluta. Med anledning häraf förklarade motionären sig vilja medgifva,
att ur motionen finge utgå hvad deruti förekommer om användande
af Handels- och Sjöfarts-fonden; öfverlemnande motionären åt vederbörande
att bestämma, hvarest medlen skola tagas för utgiftens bestridande;
från Hedervärda Bonde-Stån det:
3:o af Riksdagsmannen Nils Strindlund från Westernorrlands län,
som yrkat:
a) att Öresundsk tull å inhemska svenska eller i sverige förtullade
varor, som sändas svenska orter emellan, borde nedsättas, såvida den icke
kunde upphöra;
b) alt å varor, som sändas från sverige till utrikes ort och här dels
äro fritagne fijän, dels belastade med iinga utförselstull, såsom trävaror
och stångjern, den Öresunds ka tullen, såsom alltför hög, borde likaledes
nedsäLtas;
c) att alla sportler eller extra afgifter till tulltjenstemännen i Helsingör
eller Bälterna böra försvinna, enär de 3 species, som hvarje fartyg
skall betala, räcker fullkomligen till att aflöna tjenstemännen vid ofvannämnde
tullkammare;
d) att då fartyg, kommande från svensk hamn, och destinerade till
vestersjön eller medelhafvet, för närvarande äro tvungna, oaktadt vinden
kan vara gynnande, att ankra på Helsingörs redd, dels för att klarera tullen,
dels för alt förse sig med de nödiga dokumenter, som affordras för
alt kunna legitimera sig vid ankomsten till destinationsorten, bör, för undvikande
af de olägenheter och uppehåll, sorn härigenom förorsakas, den förändring
vid klareringen bos Kongl. Danska Regeringen begäras, att. såsom
det redan skall vara Holländska och Preussiska fartyg medgifvet, få utan
uppehåll passera sundet, och att kapitenen endast behöfver sända lullpasset
och konnossemenlet i land för klareringens skull;
e) att, sorn den i 33 § af 18^1 års konvention bestämda godtgörelse
af fyra procent å det erlagda tull beloppet för de med skepparens landning
i Helsingör förenade kostnader oftast är otillräckligt, borde i sådant fall
danska staten eller tullkammaren vara skyldig alt i laud- eller oinbordsälla
kaptenerna;.
8
Allm. Besv. och Ekon,~Utsk. Betänkande, N:o 50.
4:o af Riksdagsmannen Sone Persson från Malmöhus län, som fästat
uppmärksamheten å obilligheten deri, att kust- och skärgårdsboerne, vid
den båtfart de idka tili skånska städerne för afsättande af sina produkter,
skola vara tvungna att anlöpa Helsingör, för att derstädes erlägga tull,
hvarigenom icke allenast en kännbar minskning i den inkomst, de kunna
påräkna för sina varor, utan äfven flera olägenheter, till följd af uppehåll
vid klareringen m. m., uppkomma; hvarföre motionären hemställt, att Rikets
Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, att Skånes, Hallands
och Bohus läns allmoge, skärgårds och kustboer måtte vid genomfarten
af öresund befrias från alla afgifter för så väl båtar under 5 å 7
läster, som för egna landtmanna- eller skärgårdsprodukter, hvilka de deruti
medföra.
Hvad dessa motioner innehålla har Utskottet i öfvervägande tagit och
får, med anledning af hvad dervid förekommit, upplysa, att, sedan, tili
följd af flere grundade klagomål öfver det sätt, hvarpå tullafgifterne vid
öresund ulfordrades utöfver gällande Traktaters innehåll, Rikets Ständer
vid 184o och 1841 årens riksdag uti underdånig skrifvelse förklarat sig beredde
att, i allt hvad på dem ankomme, understödja de kraftigaste och
mest ändamålsenliga åtgärder för rättelses vinnande härutinnan, så har Kongl.
Majit, efter föregångne underhandlingar i ministeriel väg, under den 22
December 1841 med Konungen af Dannmark afslutat konvention i afseende
å öresundska tullen, uti hvilken, jemte densamma åtföljande tariffer, så
väl lullafgifternes belopp enligt gällande traktater blifvit noga bestämda,
som ock föreskrifter meddelade, rörande sättet för afgifternas uppbärande
m. m.
Då genom berörde konvention tullafgifterna blifvit efter föregången
noggrann utredning nedsatte till de belopp , hvarmed de enligt ingångne
öfverenskommelse!' böra utgå och hvarmed dessa tullumgälder af de nationel-,
hvilka åtnjuta den gynnsammaste behandling, erläggas, lärer anledning
icke vara för handen, att någon ytterligare nedsättning skulle kunna utverkas.
Ä11 mindre kan med helgden af ingångne traktater stå tillsammans, att
yrka deras fullkomliga upjihörande.
Beträffande förslaget att emot erläggande af en viss årlig summa befria
handeln och skeppsfarten från Öresundska tullen, hvarom fråga jemväl
förut varit väckt, så förekommer deremot, att Danska regeringen, enligt
hvad kändt är, icke velat för en makt ingå på dylik förändring under annat
vilkor, än att samtlige öfrige makterne öfverenskomma om erläggande af
jlllrn. Besv. och’ Ekon.-TJtsk. Betänkande, N:o 50.
9
en gemensam årlig ersältningssumma för hela tullinkomsten. Derjemte torde
synnerligt afseende höra fästas å frågan, hvarifrån det betydliga belopp,-  som härtill för sverige erfordrades , skulle utgå , då statsverket lämpligen icke
borde betungas med, en utgift., hvaraf endast, vissa personer, hemtade egentr
liga fördelen.
Hvad för öfrigt vidkommer dét' öfverklågadö uppehållet vid tullklare--  r,ingen i Helsingör och dermed förenade kostnader och olägenheter, så innehåller
ofvanåberopude konvention , såsom förut nämndt är, så noggranna
och utförliga bestämmelser i dessa hänseenden, att, med efterlefnad häraf,
hvarken längre uppehåll, än för tullens erläggande oundgängligen nödigt är,
eller någre obehörige kostnader, böra kunna ifrågakomma. På stället finnes
dessutom Svensk och, Norrsk konsul, hvars åliggande är alt med noggrannhet
vaka öfver eftei lefnaden af de rörande Öresundska, tullen ingångne för
O
n
drag. Och-då,, enligt hvad, Utskottet af vederbörande inhemtat, . några reklamationer
eller klagomål öfver afvikelse!- härifrån icke egt rum sedan 1841
års konvention träd t i verkställighet, anser Utskottet, hvad i sådan syftning nu
blifvit förebragdt, icke böra föranleda, lili, någon åtgärd frun Rikets Stan?
ders sida,
Deremot liar Utskottet icke kunnat: undgå att inse billigheten i den
af Riksdagsmannen Sone Persso•/ gjorda hemställan, alt kuslallmogen i Skåne,
Halland- och Bohus län-, vid resor inrikes orter, emellan, måtte få fri t ti
passera Öresund’med sina smärre båtar, utan att för egna landImanna- och*
skärgårdsprodukter erlägga tull; och,synes, i anseende lill det obetydliga,
belopp, hvartill tnllumgälderne härför kunna uppgå, någon svårighet för,
beviljandet af en dylik tullfrihet icke böra från Danska.sidan mola»
På. grund! af hvad sålunda, blifvit anförd t*, och då Utskottet är fullt-'
öfvertygadt, att svenska handelns och, skeppsfartens intressen, så långt det
ined helgden af ingångna traktater är förenligt, varda af Kongl. Maj t iakttagne,
anser Utskottet* de i förevarande ämne väckta motioner icke böta
föranleda till någon annan åtgärd från Rikets Ständers sida, än att Rikets
Ständer fästa
Kongl. Mäj:ts höga uppmärksamhet å billigheten deri, att
Skånes, Hallands och Bohus läns kuslallinoge varder befriad
från skyldigheten att, under resor inrikes orter emellan,
Bih. till R. St. Erot. 1817 1818, 8 Sami. 12 Haft. 2
10
Allm. Besv. och Ekon.-Utsk. Betänkande, TV.-o 50.
med båtar under 5 läster, erlägga tull i Öresund för egna
landtmanm- och skärgårdspro lukter, samt dervid underdånigst
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes i ministeriel
väg söka utverka en sådan förändring i nu gällande stadganden
rörande Öresundska tullen.
Stockholm den io Mars 1848.
Rättelser i Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Betänk inde, N:o 38.
Sid. 1,
rad. 7
nedifrån,
står: något forsing
läs: något förslag
,,
“ ' " 99
— i dess helhet
— i nes t lie1 et
— 11
— 5
— arbetets
— bibel-arbetets
— 12
— 6
uppifrån,
— sig: uti
— sig. Uti
— 13
— 9
nedifrån,
— förordnade
— förordade
— 14
— 8
uppifrån,
— Arnsdorf
— Amsdorf
99
—
— Jonae
— Jonas
— i5
- 8
nedifrån,
— hand, när
— hand. När
STOCKHOLM, Lundberg St Comp. 1818.
Allmänna Besvärs- oeh Ekonomi-i Iskottets Betänkande, N:o 51. I
\:o Hi.
Ank. lill Exp.-Utsk. <1. 15 Mars, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner, rörande l/ästafrelns
förbättrande inom riket.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet hafva, angående detta ämne,
blifvit remitterade följande motioner:
Från Häglof. Ridderskapet och Adeln:
af Herr Friherre Toll, Gustaf, som uti (vänne serskilda motioner hemställt,
att Rikets Ständer måtte i underdånighet hos Kongl. Majit anhålla:
1:o det föreningar, serdeles inom de provinser, som hålla sqvadronshingslar,
må bildas för stohållning, hvarvid rena inhemska stammar böra användas,
i likhet med hvad som tillförene, i följd af nådiga föreskrifter, egt rum i Skåne,
samt att det premiebelopp, som hvarje stohållare bör bekomma, jemte
vilkoren för detsamma, måtte bibehållas;
2:o om föreskrifters utfärdande för hingsthållare att, vid remonteringarna,
förse sig antingen med hingst, uppfödd af inhemsk stam eller, om medel
till lättnad i denna renmontering kunde erhållas, alt anskaffa hingstar af i
Tyskland eller Ryssland uppdragne stammar.
Vigten och angelägenheten af detta ärende har motionären sökt ådagalägga
medelst anförande af följande fördelar, som derigenom skulle vinnas,
nemligen: den rent ekonomiska att, om de föreslagna stohållningsföreningarna
komme till stånd, man icke längre skulle behöfva att införskrifva en stor del
af de för jordbruket och andra näringar erforderliga hästar; den Stuts-ekonomiska,
att fylla Sveriges behof af hästar med sådana, som i alla hänseenden
borde kosta minst i utfodring samt längst kunde fördraga en mindre god behandling;
och den rent militära, att man ändamålsenligt skulle kunna fylla
Sveriges stora behof af fält-kavalleri med svenska, rent inhemska hästar,
hvilka voro vane så väl vid den här i landet rådande behandlingen,
som ock vid de ombyten af foder, hvilka vålla racehästarnas förderf. Derjemte
Bilt. till B. St. Prat. 1847 och 18 IS. 8 Sami. 13 Höft.
2 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, IV:o 5/.
har motionären förmält, att, ehuru han mäste göra full rättvisa åt den omsorg
och ordning hvarmed stuterierna, oaktadt deras ringa tillgångar, varit administrerade,
han dock icke kunde annat än befara, att de derifrån utgående
landtbeskällarne egde större anlag till fortplantning af ömtålighet och racelyten,
än att befordra tillgångar af inom landet uppfödde hästar, duglige både för
näringarna och till vagns- och körhästar samt för kavalleriets remontering.
Från Hedervärda Bonde-Ståndet:
af Riksdagsfullmäktigen Magnus Mänsson från Östergöthland, hvilken andragit
att, om stuterierna hos oss ej skola få uppbära förebråelsen att de
förderfva i stället att förbättra landtracen, borde försök anställas med de landtbeskällare,
som utskrikas, hvarigenom utröntes, huruvida de äro makliga af
ansträngning, uthållighet och styrka; och har motionären, såsom skäl härför,
uppgifvit, ”att hingstar, utsände från Strömsholm till Wermland, i följd af sin
ofruktsamhet, slutligen lemnats obegagnade, men att samma hingstar, sedan
de blifvit försålde från stuteriet och af enskilde personer använde såsom vagnsoch
ridhästar, frambragt flera både vackra och goda föl”, samt vidare förmält
att, utan att vilja nedsätta värdet af de vid stuterierna varande engelska fullblodshästarna,
motionären önskade fästa uppmärksamheten derå, att i Sverige
med annat klimat och andra lokala förhållanden än England, kunde engelska
fullblodshästen ej i stort blifva användbar till samma bruk och nyttjande, hvartill
hästen hos oss allmännast begagnas, nemligen till landtbruksarbeten och
körslor, som erfordra en stark och härdig race.
På grund häraf har motionären yrkat: \:o, att de vid stuterierna varande
bingstar, genom användning till arbete, genom kappköringar och kappridningar
i traf, må pröfvas innan de inmönstras som landtbeskällare; 2:o, att stuterierna
måtte åläggas att till hvarje stuteri i riket, dit landtbeskällare skickas,
äfven sända en eller två goda norrska hingstar, till förbättrande af landets
åkerbrukshästar, samt slutligen, att en direktion måtte blifva tillsatt, som
har inseende öfver stuterierna i riket.
Efter öfvervägande häraf har Utskottet, hvad först angår Friherre Tolls
förslag, om bildande af föreningar för stohållning, i likhet med dem, som tillförene
funnos i Skåne, visserligen ansett sig icke kunna bestrida ändamålsenligheten
af desamma, men trott sig äfven böra fästa uppmärksamheten derå,
att svårigheter torde uppstå för anskaffandet af ett tillräckligt antal dugliga
och felfria ston, samt att derföre utvägar först borde beredas ej mindre
för lillvägabringandet, än för underhållet af dylika anstalter, innan de kunna
sättas i verket, emedan, i motsatt fall, de premier, som Lomme att anslås,
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 5/.
3
.'kulle blifva ändaruålslösa och den deraf påräknade fördelen för saken förfelas;
och torde det, så länge dessa förhållanden qvarstå, vara bäst att åt den
enskilda omtanka» öfverlemna bildandet af dylika föreningar.
Beträffande sedermera den ifrågaställa föreskriften, att sqvadronshingstar
hädanefter må anskaffas, som äro födde antingen af ren inhemsk stam,
eller, om medel dertill kunde erhållas, af i Tyskland eller Ryssland uppdragna
stammar, har Utskottet ansett, att en sådan föreskrift komme att öka den
redan nog betungande rustningshördan för rusthållaren vid indelda kavalleriet,,
och föröfrigt så mycket mindre vara af behofvet påkallad, som våra stuterier
till den grad visat förmånligt inflytande å svenska hästafvel», att kavalleri- och
artilleri-regementena numera kunna inom landet erhålla nästan hela sitt behof
af hästar.
Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer Utskottet,
att berörde motioner icke må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Vidkommande riksdagsfullmäktige» Magnus Månssons förslag, att försök må
anställas med de vid stuterierna varande hingstar på det sätt, att de användas
lill arbete, kappköringar och kappridningar i traf, innan de inmönstras
såsom landlbeskällare, så måste väl en hingsts duglighet bestämmas efter andra
och bättre grunder, än genom dylika försök. Dessutom innehåller Kongl,
brefvet af den 2 December 1818 föreskrifter, huru de hingstar, hvilka af
hingsthållarne anskaffas, böra besigtigas och approberas, innan de få till sqvadronshirtgstar
antagas, hvadan, i Utskottets tanka, inga skäl äro för handen,
att Rikets Ständer till Kongl. Maj:t ingå med en sådan underdånig anhållan,
som den motionären föreslagit; och tillstyrker Utskottet derföre,
att denna del af ifrågavarande motion icke må föranleda
till någon Rikets Ständers åtgärd.
Hvad dernäst beträffar samma motionärs förslag, att från stuterierna till
hvarje station i riket, dit landtbeskällare skickas, äfven måtte sändas en eller
två goda norrska hingstar, till förbättrande af landets åkerbruks-hästracer, så
hade Utskottet, som icke kunnat förbise landets stora behof af alt erhålla dugliga
arbetshästar, gerna instämt med motionären, om det icke haft sig bekant,
att hästafveln i Norrige, som visserligen fordom varit serdeles god, i sednare
tider genom bristande omvårdnad och felaktig behandling, blifvit till den grad
försämrad, att man icke utan stor svårighet derifrån skulle kunna erhålla felfria
boskällare, och att följaktligen det af motionären åsyftade goda ändamål
4 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, Aivi .12.
korame att motverkas genom en sådan inskränkning, som hans förrslag innebär.
Deremot anser Utskottet, att, då arbetshästracer bör upphjelpas, hvarje
för detta ändämål tjenlig hästrace. som kan anskallås, må härtill användas;
och får derföre tillstyrka Rikets Ständer,
att hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, det Stuteriöfverstvrelsen
mätte blifva anbefalld att tillse, det en och
annan till arbets-hästracens upphjelpande tjenlig hingst må,
så fort sig göra låter, blifva att tillgå vid hvarje station i
riket, dit "landlbeskällare från stuterierna utsändas.
Slutligen får Utskottet , i anledning af samme motionärs gjorda hemställan,
att en direktion måtte blifva tillsatt för att hafva inseende öfver stuterierna i
riket, förklara, att hvad motionären i detta hänseende föreslagit, är så mycket
mindre af behofvet påkalladt, som en Stuteri-öfverstyrelse redan finnes,
för hvilken Kongl. Majit utfärdat nådig instruktion under den 18 Maj 1887,
hvadan Utskottet hemställer,
att denna del af motionen må förfalla.
Stockholm den 14 Mars 1848.
\:o ,V2
Ank. lill Exp.-Utsk. d. 15 Murs. kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion om förvarande af nya gevär,
samt användande vid åtskilliga tillfällen af de gamla.
Uti en till Hederv. Bonde-ståndet inlemnad, och derifrån till Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-utskottet remitterad motion har riksdagsfullmäktigen Gustaf
Pettersson från Östergöthlands län föreslagit, ”att, så snart Svenska arméen
eller någon af dess korpser hädanefter på statens eller folkets bekostnad förses
med nya gevär, dessa må varda å regementenas magasiner inlemnade,
Allmänna Besvärs- ock Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 52. 5
för att der förvaras emellan mötena, samt att de endast under dessa må användas
för truppernes öfning i målskjutning; men att soldaten deremot vid
all annan exercis, vid och emellan mötena, samt vid förefallande kommenderingar,
äfvensom vid kyrkoparader och på roten, endast må få begagna det
gamla geväret.”
Motionären har anfört, det han blifvit föranlåten till denna hemställan genom
de vid hvarje riksdag återkommande och ständigt växande anslagen för
anskaffande af nya gevär. Ett gevär, en gång fullfärdig!, borde, enligt motionärens
förmenande, kunna räcka längre än t. ex. den tid, som förflutit sedan
1827, då 2.dra Lifgrenadier-regementet erhöll nya gevär, desamma, som
nyligen blifvit kasserade. Det torde sålunda ej vara ur synpunkten af gevärens
förslitning, som man bör se de ständigt ökade anslagen för anskaffande
af nya gevär. Vill man åter söka orsaken till densamma deruti, att den äldre
modellen varit mindre god, samt att nya uppfinningar ständigt göras, så
finner likväl motionären att deruti ej ligger något synnerligt skäl att oaflåtligt
följa med alla dessa rastlösa, och i sjelfva verket, d. v. s. i ett ordentligt
krig, ännu opröfvade modellförändringar. Om ett gevär är lätt handterligt,
af en god och stark sammansättning, samt för öfrigt skjuter väl, så har det
alla de egenskaper man kan begära, och det synes böra vara likgiltigt ifrån
hvilken tid och af hvilken konstruktion det är.
Uti denna motion hafva riksdagsfullmäktige Anders Jonsson, Magnus Månsson,
Lars Magnus Knutsson, Johan Johansson, Olof Nilsson och Carl Nilsson,
äfvensom Anders Guslafsson, alla från Östergöthlands län, instämt, denne sednare
med tillägg, att som gevärspiporna genom den ständiga skurningen ganska
mycket förslitas, de måtte utvändigt öfverdragas med någon tjenlig färg,
som skyddade för rostning.
Utskottet har tagit denna motion i öfvervägande, men icke funnit sig kunna
tillstyrka bifall till densamma. Den närmaste följden af motionärens förslag,
om det antoges, blefve dubbel uppsättning af gevär, ett för målskjutning
och ett för soldaten, då han är på roten, hvarigenom i stället för en minskad
kostnad, såsom motionären åsyftat, en ökad dylik för rustkållare skulle uppkomma.
Dessutom medförde antagandet af motionärens förslag en annan och
vida betänkligare olägenhet, nemligen att soldaten lärde sig småningom att
förakta det gevär, han hade till dagligt bruk, och skulle ej vårda sig om att
lära känna det, under det han ändock på samma gång förblefve en fremling
för det nya, uti regementets magasin inlästa.
6
Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Utskottets Betänkande, N:o 52.
Meningen med anslagen lill nya gevär kan ej vara att endast fylla behofvet
för dagen. Liksom man uti soldat-exercisen naturligtvis måste skåda
en förberedelse till kriget, måste man väl äfven uti de begärda anslagen till
nya gevär se regeringens omtanka att hafva krigets behof förberedda, i händelse
att ett sådant skulle utbrista. Dessa anslag måste väl då vara så myckel
nödvändigare, som behofvet af gevär ännu på långt när ej är fvldt; ty
om man sammanlägger både de gamla och de för handen varande nya gevären,
så förslå de dock ej att beväpna landets beväring. Härvid är dessutom ej
taget i betraktande det afseende, sorn måste fästas deruppå, att under ett krig
gevär i myckenhet förstöras, att dessa måste genast ersättas, men att på detta
ersättande man på förhand måste hafva varit betänkt.
När således Sveriges gevärsförråder äro långt ifrån fullständiga samt endast
småningom och successivt fyllas, kan så mycket mindre det af motionären
anmärkta förhållande ega rum, nemligen att modeller onödigtvis ombytas.
Tvertom skulle man hafva skäl till klander, 0111 ej, vid årliga anskaffningen af
nya gevär, afseende fästades på de förbättringar samt förenklingar i konstruktionen,
sorn erfarenhet eller uppfinning gifva vid handen. Försummelse
häruti skulle för öfrigt bestraffa sig sjelf. Den stat, sorn under freden ej följer
med de uppfinningar, som göras för kriget, är ej vapenför, när detta omsider
utbrister, och har genom sin försumlighet äfventyrat sin ära och sitt
bestånd.
De gevär, som kasseras, tillintetgöras derföre ej, utan iståndsättas för
att användas till beväringens öfning. I allmänhet räknar man, alt ett gevär
bör i fredstid räcka 20 å 30 år, samt att det derefter ännu i 20 år kan begagnas
af beväringsmanskapet. Om man jemför antalet af de gevär, som ifrån
den indelda och värfvade arméen sålunda går i arf till beväringsmanskapet,
med antalet af dem, som vid gevärsfaktorierna tillverkas, så finner man snart
nog, att det gevärsförråd, som staten förnär upplägga för krigets behof, ej
kan blifva serdeles stort.
Hvad serskildt motionärens förslag, att de nya gevären måtte förvaras
uti regementenas magasiner, beträffar, så kan Utskottet ej finna detsamma
lämpligt, enär dessa förrådshus dertill äro för trånga. En nödvändig följd
deraf blefve, att nya och vidsträcktare dylika måste uppbyggas, hvilket åter
skulle förorsaka en ny och betydlig kostnad. Denna skulle ytterligare komma
att ökas med utgifterna för gevärens ut- och intagning, samt för den speciella
vård om dem, som uti större förråder måste ega rum.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 53. 7
Slutligen beträffande det af riksdagsfullmäktigen Anders Gustafsson vid
motionen gjorda tillägg, att gevärspiporna, för att kunna undvara skurning,
borde öfverdragas med någon tjenlig färg, till deras skyddande för rost, finner
Utskottet, att denna fråga ej torde böra bland Rikets Ständers öfverläggningsämnen
förekomma, utan lemnäs till Kongl Maj.ts omedelbara nådiga ompröfvande.
På grund af hvad sålunda är anfördt, hemställer Utskottet,
alt denna motion ej må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 14 Mars 1848.
>:© >:i.
I
Ank. till Exp Utsk. den 15 Mars, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, om förändring i stadgandena,
rörande vården af mundering s-persedlar.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har blifvit remitterad en
uti Hederv. Bonde-Ståndet af riksdagsfullmäktigen Lars Olsson från Stora Kopparbergs
län väckt motion, deruti han föreslagit en förändring af "12fi § uti
stadgandet, rörande rotehållaren och soldaten vid de indeldta regementena’',
som innehåller, att ”rotehållarne skola (vid de regementen, hvarest de icke
äro från munderingens vårdande befriade) till munderingens förvarande anskaffa
en serskild inrättad kista, uti hvilken persedlarna böra förvaras; skolande
dessa en gång i hvarje månad uttagas och visiteras; samt, när vackert
och torrt väder inträffar, utvädras; kommande det på rotehällarnes ansvar,
derest munderingen genom vårdslöshet tager skada”.
Motionären hemställer, att detta stadgande måtte förändras så, att raunderingspersedlarna
hädanefter ej må förblifva under rotehållarens tillsyn och
ansvarighet, utan att desamma böra vårdas af kompani-cheferne och deras underbefäl.
samt förvaras uti kompaniernas trossbodar. Dessa, fastän tillräck
-
8 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 53.
liga för deras hittills afsedda ändamål, torde dock för kistornas inrymmande
blifva för trånga, men detta hinder anser motionären med ringa kostnad kunna
nndanrödjas, derigenom, att de inreddes för klädernas upphängande i ta
ket
till deras skyddande från råttor, samt med luckor för att åstadkomma deras
vädring.
Såsom skäl till denna framställning har motionären anfört de olägenheter,
som rotehållarne i och för denna sak få vidkännas, serdeles på sådana
orter, som den, der motionären är boende, hvarest folket under 3 å i månader
uppehåller sig vid sina s. k. fäbodar, merendels belägna på 2 å 3 mils
afstånd från deras hem, hvarigenom således måste inträffa, att rotehållarne ofta
nog få göra långa resor för att efterse och vårda munderingen, samt äfven
mången gång lemna sitt arbete, dels för att framskaffa densamma till soldaten,
då han uppbådas till tjenstgöring, dels äfven för att, vid dennes hemkomst
från mötena, vanligen i Juli månad, den för landtmannen brådaste liden,
åter nedlägga munderingen förseglad i rotekistan, och så vidare; —och
tror motionären att dessa, med flera, olägenheter skulle förekommas, om, på
sätt förut är nämndt, rotehållarne befriades från munderingens vårdande, och
denna skyldighet öf. erflyttades på kompani-cheferne och underbefälet.
Utskottet har tagit denna motion i öfvervägande, men kan af flera orsaker
ej finna skäl att tillstyrka bifall till förslaget.
De af motionären omnämnda trossbodarna finnas visserligen vid en del
kompanier, dock ej vid alla. Men äfven i det fall, att de vid alla funnes,
vore dock utrymmet uti desamma ej tillräckligt för det af motionären afsedda
ändamål, samt skulle ej heller utan serskild dryg kostnad dertill kunna inrättas.
Härvid måste jemväl tagas i betraktande, att uti anslagen för arméens
utredning en sådan utgift ej finnes upptagen eller beräknad, hvadan några
medel för den af motionären föreslagna förändringens verkställande icke äro
att tillgå. Denna utgift skulle ock komma att ökas derigenom, att för den ordentliga
vården och tillsynen af hela kompaniers munderingar erfordrades en
serskild härtill förordnad och lönad personal. Det bör ej heller härvid förbises,
att den vård, som rotehållaren, enligt nuvarande stadganden, är förpligtad
att hålla öfver sin soldats mundering, beqvämt nog kan handhafvas samt
att, rotehållarne i allmänhet icke torde vilja afstå från rättigheten att sjelfve
hafva denna tillsyn, enär munderingarnas noggranna vårdande måste anses
såsom en rotehållarne närmast rörande angelägenhet, då ersättandet af hvarje
skada derå länder i första rummet dem till förlust. Härtill kommer ock, att
en sådan förlust blefve gemensam för alla rorehällarne, om motionärens förslag
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-11 skottets Utlåtande, N:o 54. 9
slag antoges, i händelse munderingarna genom eldsvåda eller på annat satt
inom trossbodarna förstördes, samt att, om dylika fall inträffade, tvister i afseende
på godtgörande och ersättning lätteligen kunde uppstå.
Utskottet hemställer alltså vördsamt,
att ifrågavarande motion icke må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 14- Mars 1S 48.
!!:« 54.
Anti. lill Exp.-Ubk. d. 15 Mars, kl. 2 e. m.
Utlåtande , i anledning af väckt motion om upphörande af Landshöfding
ar nes sjelfskrifvenhet till ordförande i Htishålls-sällskaperna.
Från Höglofl. Ridderskapct och Adeln har till Allmänna Besvärs- oell Ekonomi-utskottets
behandling blifvit remitterad en af Herr Munck af Rosenschöld,
N. R., väckt motion, så lydande:
Då landshöfdingarnes sjelfskrifvenhet till ordförande uti hushållssällskaperna
at orsaker, som kunna bättre inses än omtalas, ofta medförer stora
olägenheter, vågar jag föreslå, att Rikets Ständer för Kongl. Maj.t tillkännagifva
den önskan, att reglementena för nämnde sällskaper måtte på så sätt ordnas,
att de föreskrifva ordförandens tillsättande genom val.”
Sorn Hushållssällskaperna ega att sjelfva uppgöra och till Kongl. Maj:ts
nådiga fastställelse anmäla sina stadgar, enligt hvilka ock på liera ställen ordföranden
utses genom val, tillstyrker Utskottet,
att motionen må lemnäs utan afseende.
Stockholm den I i Mars 181-8.
\
Rih. lill R. St. Erot. 1847 och 1818. 8 Sami. 13 Ilä fl.
i
STOCKHOLM. Östlund & Berling, 181-S.
Allm. Besv. och Ekon.-Utskis Betänkande, N:o 55.
1
JW ftft.
Arik, till Exp.-Utsk, den 18 Mars, kl, 1 e.
■ Betänkande, i anledning aj vackt motion om upphäjvande af det
uti Kung/. Brejven af den 6 Maj i8iy stadgade förbud
om kyrkostugors uppförande inom Norrbottens och Westerbottens
län af församlingsboer, hvilka äro inom en
mil från kyrkan bosatte.
Uti en hos hederv. Bonde-ståndet väckt och till Allmänna Besvärs•
och Ekonomi-utskottet remitterad motion, har Riksdagsfuilmägtigen Herman
Jonsson Öbom från Norrbottens län, med hvilken Johun Westermark från
Westerbottens län sig förenat, framställt de olägenheter, hvilka inom de
norra, glest bebodda, länen, uppkomma deraf, att, på grund af stadgandet
uti Kongl, brefvet den 6 Maj 181.7,-de byar, som aro flagna inom en
mil från kyrkan, icke ega rättighet att å kyrkovallen uppföra s. k. kyrkostugor,
hvilket förbud, efter motionärens förmenande, dels utgjorde hinder
för ett oafbrutet begagnande af undervisningen uti den vid kyrkan belägna
folkskolan, helst de skolbarn, hvilkas hemvist icke är länsre aflägse
O O
från kyrkan än en mil och för hvilka, i följd häraf, den största fördel af
undervisningen borde vara att förvänta, vintertiden, under köld och svårt
väder, i saknad af nödiga herbergen, icke kunde skolgången fortsätta, dels
ock gåfve anledning dertill, att, under nämnda årstid, de församlingsboer,
hvilka inom berörda afstånd från kyrkan äro bosatte, icke så ofta infinna
sig derstädes för gudsljenstens bevistande, enär tillfälle är dem betaget att
vid ankomsten lill kyrkan erhålla tjenligt herberge, der de kunde värma
och hvila sig. — Till alhjejpande af dessa olägenheter har motionären föreslagit,
det Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
att, med upphäfvande af högstberörda nådi a stadgande, alla de hemmansegare,
hvilkas hemvist äro längre aflägse från kyrkan, än i^Stdels mil,
måtte förklaras berättigade att å kyrkovallen, så vidt utrymmet sådant .medg
ifver. kyrkostugor uppföra.
Bih. till R. St. fröt. 1817 & 1818, 8 Jami. 11 Mft.
2
Allm. Besv. och Ekon.-U tsk-.s Betänkande, A’:o 55.
Vid behandling af denna motion har Utskottet inhemtat, att genom
serskilda nådiga bref lill landshöfdingarne i Norrbottens samt Westerbol tens
län af den 6 Maj 1817, bland annat, är vordet stadgadt: dels alt alla då
befintliga kyrkostugor väl fingo af deras dåvarande egare behållas och för
gudstjenstens bevistande begagnas, så länge de dertill funnos brukbara, men
inga nya uppföras eller köp om de dåvarande slutas utan landshöfdingens
tillstånd; dels att, vid pröfningen af ansökningar om sådane tillstånd, den
allmänna grund borde följas, att ingen, som bor inom en mil från kyrkan,
må hädanefter tillåtas förvärfva eller uppbygga kyrkostugor; dels ock slmteligen
att inga slags handelsvaror få emellan inarknaderne till salu hållas
hvarken uti marknadsbodar, som nästgränsande städers borgare i kyrkostäderne
innehafva, eller uti sockneboernes kyrkostugor, samt att alla dessa
handelsbodar böra emellan marknadstiderna, och kyrkostugorna emellan
de tider, då allmogen dilkoinmer lill gudstjenstens bevistande, ovilkorligen
vara obebodde och lillslutne vid ansvar af de till salu hållna varors förlust
samt tre riksdaler sexton skillingar böter så väl för husegaren som
den inhysing sig der bosatte, hvilken sednare äfven bör genast derifrån utvräkas.
Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit och ehuru Utskottet
icke förbisett giltigheten af de skäl, hvilka, på sätt högstberörda nådiga
bref innehålla, legat till grund för ifrågavarande stadganden, har Utskottet
ändock, med afseende å de olägenheter, som, enligt hvad motionären anmärkt,
härigenom uppkomma för de inom en mils afstånd från kyrkan bosatte
socknemän, ansett sig böra motionen i så måtto förorda, att Utskottet
vördsamt föreslår Rikets Ständer
att, uti underdånig skrifvelse, hos Kongl. Maj;t anhålla,
det Kongl Maj:t täcktes i nåder förklara, att äfven de
församlingsboer, hvilkas hemvist äro belägne inom en
mil frän kyrkan, må, derest herbergen derstädes äro‘behöfliga
för dem, då de vilja bevista gudstjensten, eller
för barnen under skolgången, ega att, utan hinder af
hvad uti Kongl, brefven den 6 Maj 1817 angående kyrkostäderne
i Norrbottens och Westerbottens län härom
är vordet stadgadt, sådane byggnader hädanefter uppföra
och för nu uppgifne ändamål begagna, såvidt Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i länet, efter församlingens
/liim. Besv. och Ekon.-Utsk:s Betänkande. IV:o 56. 3
hörande å sockenstämma, finner hinder deremot i öfrigt
icke möta.
Stockholm den Mars 184S.
jyij ös.
Ank. till Exp.-Utsk. den 18 Mars, kl. 1 e. m.
Betänkande , i ättledning af väckt motion om upphörande af skyldighet
för landtman att afskala och samla barken ä till
dem upplåtna ekar.
Från hederv. Bonde-ståndet har till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets
handläggning blifvit remitterad en af riksdagsfullmägtigen
från Christianstads län Pehr Nilsson väckt motion, hvaruti anförts, att genom
Kommers-kollegii på nådig befallning den 5 Juni 1820 utfärdade kungörelse,
angående samling och försäljning af ekbark, landtmän visserligen befriats
från skyldigheten att försälja barken af de å deras skog växande ekar ensamt
till garfveri-idkare, men deremot blifvit förklaradt, att det uti bemälde
Kollega kungörelse af den i4 Juni i8i5 meddeldta stadgande om
åliggande för landtmän att afskala och samla den afskalade barken fortfarande
skulle tjena till efterrättelse. Ehuru sistnämnda stadgande, enligt motionärens
åsigt, icke borde ega tillämpning, då, jemlikt Kongl, förordningen
den 28 Oktober i83o, en fri dispositionsrätt öfver ekskogen blifvit förvärfvad
, har likväl detsamma af allmänna åklagaremakten ansetts fortfarande
gällande och inom motionärens hemort äfven tillämpats med den stränghet,
att, sedan häradsrätt, vid anställdt åtal, för underlåtenhet att afbarka
ekar, fällt till det förelagda vitet af 5 daler silfvermynt, vederbörande
Hofrätt skärpt ansvaret derhän, att böter ända till 5o r:dr banko blifvit
ålagda; — och har motionären derföre hemställt, att, alldenstund detta på
enskild mans dispositionsrätt öfver sin egendom inträngande förmynderskap
vore lika skadligt för jordbrukaren, som numera ändamålslöst för inhem
-
4
/film* Besv. och Ekon. Utskts Betänkande, I\':o 56.
ska garfverierna, hvilka i många fall till bättre pris kunde från utrikes, ort
förskaffa sig mera tjenliga barksorter, samt då med en god landthushållning,
icke öfverensstämde, hvarken att verkställa afbarkningen. under den i sådant
afseende föreskrifna tid eller att nödgas afyttra en vara, då, derför erhölles.
så ringa betalning, att den ej godtgjorde kostnaden för en transport af 5
till 6 mil, — Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighat anhålla,
att Kommers-koliegii ofvannämnde förordning af den 5 Juni 1820 må.
till all kraft och verkan upphöra.
I anledning häraf får Utskottet vördsamt upplysa, att sedan, genom
Kongl, förordningen 0111 skogarne i riket af den 1 Augusti i8o5, åbo å.
kronoskatte-hemman förklarats berättigad till utsyning för sitt behof af så-,
dane å hemmanet vevande ekar, som för kronans räkning icke kunde användas,
och uti Kommerse-kollegii förrberörde kungörelse af den ,'4 Juni
j815 blifvit, bland annat, föreskrifvet, att de ekar, sorn utsynades och fin-,
ge fällas till enskilda behof, borde barkas i bästa safvetiden vid 5 daler
s:mt bot för den, som barken egde och barkningen försummade, hvarefter
den på sådan tid afbarkade eken finge fällas när och på hvad årstid, hvar
och en för sig beqvämligast funne, dock att barken, så snart den vore afta
gen genast skulle förås från stället, vid lika vite som förrberördt blifvit,
och samlas samt i förvaringsrum uppläggas, så alt den kunde blifva tjenlig
för garfveri-idkarne, hvilka borde foga behörig anstalt om upphandlingen
deraf, på det barken ej skulle ligga samlaren lill last; så har, genom
Kommers-koliegii kungörelse af den 5 Juni 1820, blifvit förordnadt, att
vid hvad uti Kollegii ornförmälde den 14 Juni 1815 utfärdade kungörelse
vore stadgadt, i afseende på skyldighet för landtmannen att vid vite afskala
till honom upplåtne ekar, borde förblifva, men alt åliggandet för landtman
att hålla den afskalade ekbarken garfveri-idkarne ensamt tillhanda
skulle upphöra samt ekbarksegare vara berättigade att till hvilken de helst
åstundade inom riket fritt försälja den bark, sorn de vore förbundne att
afskala å till dem upplåtne och för deras räkning utsynte ekar; hvarefter.
Kongl. Maj:t, uti nådigt bref till förvaltningen af Sjö-ärendena och Kommers-kollegium
af den 4 Februari i832, på det att, i händelse enskilde
skulle underlåta alt afskala barken å utsynta ekar, vederbörande måtte blifva
i tillfälle att derom gå i författning, i nåder förordnat, att, då utsyning
af ekar till större mängd beviljas och så länge dylik utsyning kommer att
ega rum, sådant må till garfveri-idkarnes efterrättelse i afseende på barkens
tillvaratagande genom, förvaltningens, af Sjö-ärendena. försorg i post
-
jlllm. Besv. och Ekon.-Utsk:s Betänkande,. Nio 56.
och inrikes tidningar kungöras; ankommande derefter på garfveri-idkarne
sjelfve att för a (skalningen af ekbarken
gällande författningar tillfälle är dem beredt. Och bär genom Kongl, förordningen
af den 28 Oktober i83o åt egare af kronoskatte-hemman, berustade
säterier och stadsjord af kronoskatte-natur blifvit öppet lemnadt att,
genom lösen i föreskrifven ordning, förvärfva egande-och oinskränkt dispositionsrätt,
ej mindre till den då å bans jord befintliga ekskog, med undantag
likväl af sådane då växande ekar, som vid skeende undersökningar blefve,
såsom goda och för flottan användbara, utslämplade och antecknade,
och hvilka kronan förbehölie sig att få fälla och afföra emot betalning efter
upprättad taxa, än ock till den ekskog, som framdeles af sig sjelf eller
i följd af verkställde planteringar kunde å hans jord uppväxa.
Utskottet har hvad sålunda förekommit i öfvervägande tagit och dervid
ansett det i Kommers-kollegii kungörelse den 5 Juni 1820 meddeldta
stadgande, angående ekars afbarkande, endast böra ega tillämpning i
afseende å de ekar, sorn efLer föregången utsyning blifvit lill landtmän
upplåtne, men ingalunda tjena till efterrättelse i de fall, då, på grund af
Kongl förordningen den 28 Oktober i83o, egande- och oinskränkt dispositionsrätt
öfver ekskogen blifvit förvärfvad. Enär dock, enligt motionärens
uppgift, en sådan tydning åt gällande författningar i ämnel icke i allmänhet
vid domstol torde gifvas, samt då i öfrigt, enligt Utskottets tanka, åt
den enskilda omtankan bör öfverlemnas att flitt förfoga om barken jemväl
å de ekar, som annorlunda än efter skedd inlösen blifvit till disponerande
upplåtne, och ett stadgande i strid dermed alltså synes olämpligt* likasom
detsamma icke af skyldig omtanka för garfveriernas behof påkallas,
sedan, til! följd af de under sednare tider i denna handtering gjorda förbättringar
och framsteg, barken af andra trädslag än ek med fördel kan vid,
garfning användas, hemställer Utskottet vördsamt.
det Rikets Ständer måtte i underdånighet anhålla, att Kongl.
Majrt täcktes i nåder förklara Kommers-kollegii förrberörda
förordning af den 5 Juni 1820, äfvensom öfrige angående
skyldighet för landtmän att afskala och samla
barken å till dem upplåtne ekar, utfärdade författningar
böra till all kraft och verkan upphöra.
Stockholm den 14 Mars 1848.
Häremot anfördes följande reservation af Herr low Hohenhausen, M. S,°:
6
Allm. Besv, och Ekon.-Utsk:s Betänkande, TT:o 57.
”Emot förevarande betänkande reserverar jag mig, enär jag anser, att
den nu ifrågasatta förmånen icke bör medgifvas andra än dem, som af rättigheten
till ekskogslösen sig begagnat, samt att dessutom nu gällande föreskrifter,
rörande ekbarkning, såsom nyttiga för en vigtig näringsgren, böra
bibehållas, så mycket heldre som olägenheterne deraf hufvudsakligen försvunnit,
sedan egarne till ekbark numera ega tillåtelse att afyttra denna vara
till hvilken som helst.”
Uti denna reservation instämde herr Friherre Cederström, R.
JW 5*.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 18 Mars, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af
Kongl. Förordningen den tg Juni 1843, angående kolmätning.
Uti en från Höglofl. Ridderskapet och Adeln till Allmänna Besvärshoc
Ekonomi-utskottet remitterad motion, har herr von Stockenström, Carl,
anfört, hurusom i Kongl, förordningen af den i g Juni 1843, om hvad i
afseende å mätning af träkol iakttagas bör, blifvit, med upphäfvande at förut
i allmänhet gällande stadganden angående skyldighet för den kolande
allmogen alt vid landväga transporter af träkol begagna krönta stigar eller
skrindor, bland annat föreskrifvet, att, utom för kol-leveranser till Stora
Kopparbergs bergslag, i afseende hvarå Bergs-kollegii den 13 Februari 1826
utfärdade reglemente för kolmätning ännu tjenar till efterrättelse, ett lästroått,
innehållande 12 tunnor, äfvensom en koltunna skall, vid de tillfällen,
då för mätnings verkställande sådant erfordras, finnas att tillgå å de ställen,
der träkol efter lästberäkning vanligen aflemnas. Enär likväl, enligt
motionärens förmenande, en sådan mätning af kolen å sjelfva levereringsorten,
såsom medförande allt för mycken tidsutdrägt, vore mindre lämplig,
synnerligast vid de tillfällen, då ett större antal säljare på en gång ankomuie
till ett ställe och vore angelägne att, för flera forors anskaffande, med
skyndsamhet få aflemna sin vara, dervid oftast inträffade, att mätning må
-
Allm. Besv. och Ekon.-Utsk:s Betänkande, N.o 57.
7
ste uraktlåtas och köparen nödgas erlägga betalning för ett större tunnetal
kol, än lian fått emottaga, helst en af köparen ifrågasatt mätning stundom
haft till påföljd, att säljaren forslat sin vara till annat närbeläget ställe,
der en sådan kontroll icke fordrats; men deremot, om sjelfva fordonet
vore till rymden uppmätt och denna rymd genom i behörig ordning verkställd
kröning för hvar och en angifven, besväret med mätning kunde undvikas
och köparen ega visshet om beloppet af den vara, han emottager;
har motionären föreslagit, det Rikets Ständer mätte i underdånighet anhålla,
att Kongl. Maj:t, med upphäfvande af omförmälde nådiga förordning af
den ip Juni 1843, täcktes meddela nådig föreskrift, att på sätt för Stora
Kopparbergs bergslag finnes bestämdt, alla fordon, som till koltransport
användas, böra vara till rymden uppmätta och behörigen krönta.
Utskottet har tagit denna motion i öfvervägande; och ehuru, genom
skyldighet för kolsäljare att i vissa förut till innehållet bestämda målkärl
eller skrindor till lefvererings-stället forsla sina kol, besväret af ytterligare
mätning vid flere tillfällen kunde undvikas och tidsbesparing derigenom vinnas,
anser likväl Utskottet betänkligt att genom ett lagbud ålägga en säljare,
hvilken eger alt till hvem som helst afyttra sin vara, att vid ansvar
forsla denna på ett sätt, som han sjelf måhända icke anser för sig beqvämligt
och hvarigenom honom skulle förnekas ett fritt användande af fordon
utaf den storlek och form, han för sitt behof finnér’ lämpligast. Vanligen
anses ock köparen vara den, som bör kontrollera, huruvida den vara, han
köper, verkligen utgör hvad uppgifvet blifvit, hvarom det alltså bör åligga
honom att sig förvissa, utan att någon bevisnings-skyldighet i detta hänseende
bör kunna åläggas säljaren.
Den olägenhet, motionären uppgifvit Såsom en följd af friheten alt
föra kolen i okrönta skrindor, att nemligen säljaren, då mätning ifrågasättes,
vanligen vänder sig till annan köpare, som Gnderfåter denna kontroll,
har sin naturliga grund deri, att, då köpslutet beror på frivillig öfverenskommelse,
den köpare, som betalar lika mycket för en mindre qvantitet
och således betalar varan högre, alltid måste hafva lättare tillfälle att få
köpa, än den, som icke vill för samma vara erlägga lika högt pris. Deremot
medför begagnandet af krönta skrindor såsom målkärl den olägenhet,
att de omätta kolen, serdeles om de äro lösa,, under transporten till någon
del sönderkrossas och således sammanpackas; hvarigenom brist i målkärlet
uppkommer, då antingen den, som lefvererat kolen, derest han skall fylla
samma brist, eller ock i annat fall emottagaren kunna anse sig hafva lidit
8
sillm. Besv. och Ekon.-U tsk:s Betänkande, N:o 57.
orätt; hvarförutan vid ombyte af skrindor och fordon samt dessas förnyade
justering och krönande den kolsäljande, i allmänhet fattigare, allmogen
måste vidkännas en icke så ringa kostnad och tidspillan.
På grund häraf och då det genom Kongl, förordningen den 19 Juni
i843 föreskiilna mätningssält, enligt UlskotleLs tanka, upplyiler det hufvudsakligä
ändamålet af säkerhet och reda vid kol-lefvereriwgen, tillstyrker
Utskottet,
att ifrågavarande motion icke må lill någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 1.4 Mars 1843.
Häremot anförde herr Friherre Cederström, R.: "Ur så väl ekonomiska
som isynnerhet moraliska grunder får jag mot Utskottets beslut i det
ta
ärende mig reservera, enär för ordning, skyndsamhet -och reda vid koilefvereringen
mig synes tjenligast antagandet af motionärens förslag dock
med det bestämmande, att fordon af hvad storlek och form som helst må
vara lofgifne, allenast deras rymd blefve behörigen uppmätt och genom vederbörlig
kröningsåtgärd å fordonet utmärkt. På detta sätt kunde kolen
hastigt och utan förminskning, som medelst uppmätning i tnnnemått äfventyras
genom dervid inträffande förnötning, å förbrukningsslället emottagas
och koltillverkaren till godo beräknas; jemte det den frestelse tili
missbruk af ömsesidigt förtroende, som nu torde ega rum, synes kunna,
anses förebyggd, utan att någon kostnad för anskaffande af nya fordon
blefve koltillverkarne åvägabragt.*’
Häruti instämde Herr hammarberg samt herr Wahlgren.
STOCKHOLM, Lundberg & Comp. 1848.
-£$m. B t sv.- ock Ekon. Utsk. Utlåtande, N:o SS.
1
i
N:o 58.
Ånk. till Ezp. Duk. dea G April, kl. 11 f. m.
3Utlåtande, i anledning af väckt motion om Beklädnads-Direktioner
nes förp Ut/tande att insätta en del af de under deras förvaltning
ställda medel uti Rikets Ständers Bank, emot årlig
ränta.
Från Hederv. Bonde-ståndet bär till Allmänna Besvärs*- och Ekonomiutskottet
blifvit remitterad en motion af Riksdagsfullmäktigen Carl Tholsson
från Skaraborgs län, hvaruti ban anmärkt, att åtskilliga Beklädnads-direktioner
vid de indelda infanteri-regementerne underlåtit att ställa sig till efterrättelse
föreskriften uti 8 § af instruktionen denj 7 Maj 1842, angående
insättande af icke behöflige beklädnadsmedel uti Rikets Ständers Bank, emot
tre procents årlig ränta, och i stället förvarat dessa medel uti landtränteriet,
hvarest de legat alldeles ofruktbara; samt, till förekommande af ett sådant
för beklädnads-kassorne menligt förvaltningssätt för framtiden, föreslagit,
„att, sedan ett belopp af omkring femtusen riksdaler banko vore på löpande
räkning att i landtränteriet tillgå, de överskjutande medlen måtte linsättas
uti Rikets Ständers Bank emot tre procents årlig ränta.,,
Denna motion, jemte hvad vid föredragningen deraf till remiss inom
Bonde-ståndet blifvit yttradt, har Utskottet i öfvervägande tagit, samt får i
anledning deraf anföra:
Kongl. Maj:ts förnyade nådiga instruktion för Beklädnads-direktionerna
vid de indelda roterade infanteri-regementerne af den 7 Maj 1842 innehåller
uti 8 § „att de medel, hvilka till Direktionen ingå, skola genom dess
ordförande eller af kronofogdarne, efter medlens serskilda beskaffenhet, genast
efter emottagande! insättas uppå löpande räkning i landtränteriet inora
det län, hvaruti största delen af regementet är roterad, samt att lyftning deraf
verkställes i mån af behof;,, och vidare „att det är direktionen förbjudet
att upptaga lån, likasom att beklädnads-fondens medel utlåna eller räntor
godtgöra;» dock må direktionen, när tillfälle dertill gifves, uti Rikets
Ständers Bank insätta under årets lopp icke behöflige kontanta medel, emot
Bih. till it. St. Pr. 1847 och 1848. 8 Sami. 15 Haft. 1
4
Allm. Besv.- och Ekon.-Ulsk. Utlåtande, N:o 59.
Lånebankens obligationer, uppå sex månaders uppsägningstid, och med löpande
tre procents årlig ränta.
Vid sistlidne riksdag beslöto likväl Rikets Ständer,, att det ej vidare
skulle tillåtas att insätta kapitaler i Ranken emot tre procents ränta, hvarigenom
sistnämnda föreskrift gjordes overkställbar;
och lärer, vid detta förhållande, motionärens förslag, att, så snart
beklädnads-kassorna ega en behållning utöfver 5000 r:dr, densamma
må under berörda villkor i Rikets Stoiders Bank insättas,
komma att förfalla.
Hvad beträffar motionärens anmärkning emot Beklädnads-direktionerne
derföre, att de uti landtränterierne deponera inflytande medel, så synes
denna, likasom bans förenämnde förslag, vara tillkommen derigenom, att
han icke haft sig bekant Rikets Ständers beslut om upphörande af Bankens
penninge-upplåning, i hvilket fall han säkerligen funnit, att direktionerna författnings-enligt
förfarit, samt att anmärkningen bordt uteblifva.
Utskottet hemställer ock derföre,
att densamma icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stochholm den 4 April 1848.
Nro 59.
Ant. till Exp. Utsk. den 6 April, kl. 11 f. m.
llllåtande7 i anledning af väckt motion om tiUvägabringande af en
inhemsk för säkring s-inrättning emot sjöskador.
Uti en från Högl. Ridderskapet och Adelil till Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-utskottet remitterad motion har Herr Munck af Rosenschöldr
N. JR., »med föranledande af de stöta summor, sorn årligen utgå ur riket
»för assuranser emot sjöskador, föreslagit, att Rikets Ständer måtte hos
»Kongl. Majit i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes genom vederbörande
embetsmyndigheter söka tillvägabringa en inhemsk försäkrings»anstalt
emot sjöskador, grundad ungefärligen på samma fot, sorn brand»stods-föreningarne,
med åliggande för en hvar egaie af skepp och fartyg
»att deruti ingå, utan rätt att utomlands söka assurans.„
Ålim. Besv.- och Ekon.-Ulsk. Betänkande, N:o 60»
3
I anledning häraf får Utskottet upplysa, att, utom det att inom rikets
större stapelstäder sjöförsäkrings-föreningar blifvit ingångne, finnas t
Stockholm tvenne sjö-assurans-inrättuingar, hvilka lemna försäkringar emot
sjöskador åt hvem som helst, så för svensk, som utländsk räkning; vid
hvilket förhållande och då en föreskrift för alla rederier att i en viss sådan
anstalt försäkra sine fartyg, innefattar ett i flera afseenden olämpligt och af
behofvet icke påkalladt ingripande i hvars och ens fria dispositionsrätt öfver
sin egendom, Utskottet hemställer,
det måtte ifrågavarande motion få förfalla.
Stockholm den 4 .April 1848.
N:o 60.
Ank. till Exp. Utsk. den 6 April, bl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af täckt motion, i fråga om skyldighet för
åboer å de lill Kongl, och Hvitfeldtske Stipendii-inrättningen
hörande hemman att riksdag minanna-arfvode erlägga.
Med anledning deraf, att tvist uppstått, i fråga om skyldighet för aboer
å de till Kongl, och Hvitfeldtska stipendii-inrättningen hörande, inom
Götheborgs och Bohus län belägna, hemman att uti erläggande af rjksdagsinanna-arfvode
deltaga, har riksdagsfullmäktige!! Olaus Ericsson från sistnämnda
län, med hvilken Lars Rasmusson från samma län sig förenat,
uti ett hos Hederv. Bonde-ståndet afgifvet, till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskotteis
behandling remitteradt memorial, jemte förklarande, att, efter
motionärens tanka, ifrågaställa skyldighet desto heldre borde dessa åboer
tillkomma, som 15 § uti nu gällande Riksdagsordning, hvarigenom förklarats,
det egare af hemman samt krono-åboer med ständig åborätt kunna till
riksdagsmän inom Bonde-ståndet väljas, syntes afse, icke allenast att egare
af alla slags hemman samt åboer med ständig åborätt må till, riksdagsfullmäktige
utses, utan ock att arfvodet för deras underhåll måtte varda emellan
de väljande rättvist fördeladt, hemställt om vidtagande af ett sådant
tillägg eller förklaring af nu gällande Riksdagsordning, hvarigenom inga
hemmansegare eller åboer med ständig åborätt må kunna från utgörande af
4
Allm. Besv.- oth Ekon.-Uttk. Betänkande, N:o 60.
af arfvode för riksdagsman inom Bonde-ståndct sig undandraga; och har
motionären, till bestyrkande af det utaf honom sålunda åberopade förhållande,
bifogat Kongl. Maj:ts och Rikets Kammar-kollegii uti meranämnda tvistefråga
den 29 December 1846 gifne utslag, hvaraf inhemtas, att bemälda Kongl, kollegium,
med upphäfvande af hvad Kongl. Maj:ts befallningshafvande, medelst
resolution den 3 September 1845, härutinnan stadgat, på anförde skäl förklarat,
det åboer å omförmälda stipendii-hemman icke kunde åläggas att
rikdagsmanna-arfvode utgöra; förmenande motionären, att, genom tillämpning
af Kongl. Kammar-kollegii nyssberörda utslag, deruti, enligt motionärens
uppgift, ändring icke blifvit sökt af den anledning, att Rikets Ständer tillkomme
att i detta afseende meddela förklaring, ett i hög grad obilligt förhållande
inträffat, i det att åboerne å dylika stipendii-hemman, hvilkas antal
inom Götheborgs och Bohus län uppginge till 137, deraf, med undantag af
6 hemman säteri, de öfriga äro af frälse natur samt besittas af bönder med
ständig åborätt, hvilken genom Kongl, brefvet den 8 Mars 1815 ytterligare
blifvit stadfästad och lika med åborätten å kronohemman ansedd, såmedelst
kommo att undgå en skyldighet, hvilken, enligt motionärens tanka, äfven de»
mest privilegierade jorden, eller säterierna, finge vidkännas.
Efter tagen kännedom af förevarande framställning får Utskottet vördsamt
förklara, att, så vidt motionen innefattar yrkande om skyldighet för åboer
å de Hvitfeldtska stipendii-inrättningen tillhörande hemman att riksdagsmanna-arfvode
erlägga, Uiskottet, enär frågan härom är af den beskafienhet,
att vederbörande ega att efter befogenhet densamma hos behörig embetsmyndighet
anhängiggöra och i föreskrifven ordning fullfölja, anser sig
icke kunna motionen i denna del till behandling upptaga.
Hvad i öfrigt af motionären ar vordet framställdt, åsyftande tillägg
eller förklaring af nu gällande Grundlagar, finner Utskottet vara ett anine,
hvarmed Utskottet, jemlikt 29 § Riksdags-ordningen, icke tillkommer att;taga
befattning.
Stockholm den 4 April 1848.
Alim. Suv.' eeh Ekon.-Uitk. Betänkande, N:o 61.
5
N:o 61.
Ank. till Esp. Utsk. den 6 April, kl. 11 f. «.
Betänkande, i anledning af väckt motion om indragning af Svenska
Postkontoret i Hamburg.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets behandling har från
Vallöf]. Borgare* stån det blifvit remitterad en motion af Herr Bergman,
hvaruti lian lörmält det flera gånger hafva inträffat, att bref från England
och kontinenten, sorn anländt till Götheborg med posten öfver Hamburg,
försedde med dervarande Svenska postkontorets stämpel, ankommit en postdag
sednare än de, hvilka varit kuverterade till någon i Hamburg, som vidare
befordrat dem genom Danska postkontoret derstädes, hvaraf anledning
kunde liemtas till den förmodan, att det vore tjenlig! att indraga berörda
svenska postkontor och i stället träffa öfverenskommelse om postens befordrande
på annat sätt och direkte till Sverige. Motionären har derföre hemställt,
att Rikets Ständer måtte i underdånighet hos Kongl. Majit anhålla,
alt en postkonvention må uppgöras med vederbörande Postamt i Hamburg,
hvarigenom det blefve möjligt att indraga svenska postkontoret derstädes,
till besparing för statsverket eller postkassan.
Detta ärende har Utskottet i behörigt öfvervägande tagit och får, i
anledning af motionärens gjorda framställning, meddela den upplysning, att
utgifterne för svenska post-inrättningen i Hamburg för närvarande egentligen
bestå uti aflöning för postmästaren, uppgående årligen lill omkring! 2,360
r:dr Hamburger kurant, samt att motionärens uppgift, att brefven ofta fördröjas
derigenom, att de passera svenska postkontoret derstädes, lärer vara
med verkliga förhållandet öfverensstämmande. Det synes Utskottet derföre,
att den ifrågasatta förändringen borde komma att medföra dubbla fördelar,
nemligen för de brefvexlande i afseende på postgångens ökade hastighet,
och för statsverket derigenom, att en hittills varande stats-utgift, efter all
»sannolikhet, komme att betydligen minskas, om ej alldeles upphöra; men då
Utskottet icke eger den närmare kännedom om postförhållanderne i Hamburg
och dermed sammanhang egande öfriga omständigheter, att Utskottet
tilltror sig kunna direkt understödja motionärens önskan, satt en postkon
-
6
Allm. Bi sv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 62.
vention måtte uppgöras med vederbörande Postamt i Hamburg, hvarigenom
det blefve möjligt att indraga svenska postkontoret derstädes,,, utan deremot
anser en sådan reglering böra öfverlemna* åt Kongl. Maja att. efter vederbörandes
hörande, låta verkställa, på sätt Kongl. Majit kan finna lämpligt,
så inskränker sig Utskottet till den hemställan,
att Kikets Ständer må hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla,
att, så vidt förhållanderne sådant medgifva och lättnad för de
brefvexlande samt besparing för statsverket derigenom beredas,
svenska postkontoret i Hamburg måtte indragas och den ifrågavarande
postgången på annat sätt ombesörjas.
Stockholm den 4 April 1848,
N:o 62,
»
Ank, till Exp. Utsk. den 6 April, kl. 11 l m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner, angående åtgärders
vidtagande för utbekommande från Danska Arkivet af åtskillig
e äldre handlingar, rörande Provinserna Skåne,
Halland, Blekinge och Bohus län.
i
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet hafsa i detta ämne
blifvit remitterade följande motioner:
Från Högloft. Ridderskapet och Adeln:
l:o af Herr Dalman, F. W., som föreslagit, att, sedan vid nyligen
af * 'örste Landtmätaren, Ingenieuren Falkman anställda forskningar i det
så kallade Ränte kammar-arkivet uti Köpenhamn, åtskilliga för Sveriges
kameral-väsende vigtiga handlingar, angående de s. k. konketerade provinserna
blifvit funne, Rikets Ständer ville hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla, att framställning i ministeriel väg måtte göras hos Kongl Danska
regeringen om utbekommande af dessa handlingar, hvilka, enligt lOide punkten
i Roeskildska fredstraktaten den 16 Februari 1658, bekräftad genom 14:de
punkten i Köpenhamnska fördraget af den 27 Maj 1660, bordt hafva blifvit
till Sverige aflemnade.
Allm. Besv- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 62.
7
2:o af riksdagsmannen Lars Wenander från Götheborgs och Bohus
län, hvilken likaledes hemställt, att, sedan på nådig befallning förteckning
blifvit upprättad och till Kongl. Maj:t inlemnad å de jordeböcker, rörande
provinserna Skåne, Halland, Blekinge, Calmar och Bohus län, hvilka
finnas förvarade i Kongl. Danska räntekammaren från medlet af 1500:talet
till 1660 samt ännu närmare vår lid, Rikets Ständer måtte till Kongl. Maj:t
aflåta underdånig skrifvelse derom, att dessa jordeböcker och andra handlingar,
hvilka troligen sakna allt värde för Danska arkivet, men deremot vore
högst behölliga för Sveriges ifrågavarande provinser, måtte genom regeringens
medverkan komma provinserna tillhanda, samt att åtminstone ett exemplar
på allmän bekostnad kunde hvarje Landshöfdinge-embete tillställas,
för att derstädes vid behof tillhandahållas.
Och hade med motionären sig förenat riksdagsmännen Pehr Pålsson,
Såne Pehrsson. Pehr Nilsson, Nils Jeppsson, Jöns Månsson, Nils
Andersson och Christen Andersson från Skåne, Lars Rasmusson, Tobias
Lind, Olans Ericsson och Hans Hansson från Götheborgs och Bohus
län, Gustaf Bernhard Appelqvist och Arnold Svensson från Blekinge
Ian samt Bengt Petter Skantze från Hallands län.
1 afseende härå får Utskottet upplysa, att Kongl. Majit, under den ö
December 1823, i anledning af åtskilliga riksdagsfullmäktiges för allmogen
uti Skåne, Hallands, Blekinge och Bohus län gjorda underdåniga anhållan,
alt Danska regeringen måtte anmodas till Sverige öfverlemna de nämnda
landskap rörande handlingar, på det desamma vid förefallande tvister och
rättsfrågor kunde i svenska riksarkivet vara att tillgå, i nåder förklarat Sig icke
å ifrågavarande ansökning kunna göra annat afseende, än att Kongl. Maja,
uppå enskildes anmälan om behofvet af dylika handlingar i något bestämdt
uppgifvet ämne, vill, genom Dess beskickning vid Kongl. Danska hofvet,
bereda dem utväg att af desamma, om de der finnas, undfå del; samt att
Kongl. Majt, under den 16 Oktober 1844. i anledning af Ista Landtmätaren
i Malmöhus län L. B. Falkmans, af Öfver-direktören vid landtmäleriet
i underdånighet förordade, underdåniga framställning i samma ämne, i nåder
förklarat Sig icke anse lämpligt att nu efter så lång tids förlopp affordra
Kongl. Danska regeringen de ifrågavarande provinser rörande handlingar,
hvilka til! följd af fredssluten bort till svenska regeringen utlemnas; men
deremot, på af Öfver-direktören tillika gjord hemställan, tillåtit Bste Landtmätaren
Falkman att;, emot ersättning af allmänna medel, uti geheime-arkivet
i Köpenhamn genomgå och upprätta fullständig förteckning öfver der be
-
i
AUm. Buv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 62.
fintliga handlingar, sorn kunna angå provinserna Skåne, Halland och Bie*
kinge, på det att sedermera, vid förefallande behof, af dessa handlingar må
kunna erhållas del. Detta har derefter blifvit af honom fullgjordt, och ea
sådan förteckning till Kongl. Majit inlemnats.
Utskottet, som tagit förenämnda motioner, med hvad dervid förekommit,
uti öfvervägande, linner, lika med motionärerne, att det för de i fråga v a*
rande provinserna skulle vara af väsendtlig fördel att inom riket ega tillgång
till sådana äldre handlingar, hvilka kunna tjena till upplysning i förekommande
tvister, såsom om hemmans natur, deras utskylder och besvär,
egoskillnader och andra lika beskaffade frågor, hvilka upplysningar för närvarande
måste vid förefallande behof med kostnad och besvär hos en främmande
makt sökas; och då nu genom den af liste Landtmätaren Falkman
deröfver upprättade och till Kongl. Majit ingifna förteckning tillförlitlig kännedom
vunnits om dessa handlingars tillvaro samt någon anledning, att Danska regeringen
skulle vägraderas utlemnande, destomindre kan vara förhanden,som, enligt
stadgandet i lOsde punkten af Roeskildska fredsslutet af den 26 Febr.1658,
bekräftadt genom 14:de punkten i Köpenhamnska fredsfördraget af den 27
Maj 1660, alla dokumenter, som anginge de då till Sverige afträdde provinser
och deri liggande egendomar, skulle till svenska kronan allemnas, samt
fredsföredraget i Lund af den 26 September 1679 uti 12 § innehåller* „att
„alla bref, dokuraenter ock skrifter ehwadh nampn dee ock hafva kunna,
„vare sig Justitia*, Militär eller Langens inkombster, Rätt och Herrligbetet
„angående, som tillijka med Landen och Fästningarne äro af Hans Kongl,
„ Majit af Danmark eröfrade, skola alla tillsammans — — richtigt
„igenlefvereras;“ så och enär härtill kommer, att dessa handlingar numera
måste sakna allt värde för Danmarks arkiver, har Utskottet ansett sig böra
tillstyrka,
att Rikets Ständer bos Kongl. Majit i underdånighet anhålla,
det Kongl. Majit täcktes i ministeriel väg hos Kongl. Dansk*
regeringen göra framställning om utbekommande af de i Danska
arkivet förvarade jordeböcker och andra handlingar, hvilka finnas
angå ensamt Sveriges ofvanomförmälda provinser.
Stockholm den 4 April 1848.
Nio 63.
/
Allm. Hem.- oeh Ekan.-Utsk. Betänkande., N:o §3,
?
N:o 63.
Ank. till Exp. XJtsk. d. 6 April kl. 11 f. m.
Uttänkande., i -anledning af väckt motion om ändring i det genom
Kongl. Förordningen den 28 December 1844 fant ställda formulär
för Tro- och Huldhets-tuhn.
Uti <‘tt lios Högv. Presle-ståndet afgifvet memorial har v. Talmannen
lii Biskop Hedrén anmärkt, hurusom det genom Kongl, förordningen den
28 December 1844 fastställda, nu gällande, formulär för tro- och huldlretseden,
vid jemförelse med hvad härutinnan tillförene varit stadgadt, undergått
en, efter motionärens förmenande, hufvudsaklig förändring i så måtto,
alt oinförmäldta edsformulär., hvilket väl rätteligen började med en försäkran
,.vid Gud och Hans Heliga Evangelium,“ i slutet erhållit ett tillägg
af orden „heder och samvete,“ hvilken tillökning unsåges vara både öfverflödig
— enär hoppet om frälsning till både lekamlig och andelig välfärd måste
innesluta allt det goda, egen och verldens dom kunde bereda, — och
olämplig, helst tvenne bedyranden al så oändligt olika värde derigenom
ställdes i jemnbredd med hvarandra. Med föranledande häraf och då trobets-eden.
efter motionärens tanka, sålunda kommit att innehålla dubbla,
till betydelsen skiljaktiga, försäkringar, den ena på „heder och samvete
den andra på „ Guds frälsande Nåd.“ hvaraf lätteligen kunde dels härledas
det begrepp, att den förra försäkran vore att anse såsom något helt
annat än den sednare, eller såsom något., om icke deremot stridande, åtminstone
deraf beroende, dels ock uppstå tvekan derom, hvilkendera af dessa
försäkringar må hafva största helgd, — har motionären hemställt, alt denna
ed måtte, befriad från det missledande tillägget, varda återställd till dess
UNSprungliga, sanni evangeliska, lydelse, hvilken så värdigt tolkade vår kyrkas
tro och våra hjectans tänkesätt emot öfverhet och konungahus.
Förevarande motion, hvilken af Högv. Preste-ståndet först blifvit
till Lag-utskottet remitterad, men, efter det sistnämnda Utskott densaiuM#
återlemnat, af de öfriga Riks-stånden ansetts böra af allmänna Besvärs»
och Ekonomi-utskottet handläggas, har detta Utskott i anledning häraf tUH
Bih. till R. St. Pr. 1847 och 1848. 8 Sami. 15 Haft. % ^
10
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 63.
behandling förehaft, dervid Utskottet, bland annat, inhemta!, att sedan Ilikets
Ständer vid 1823 års riksdag, nied afseende å de mångfaldiga felaktigheter
och brister, hvarmed de så val genom allmänna civil- kriminal- och
kyiko-lagen, som genom rikets ekonomiska författningar i öfrigt, till
iakttagande vid edgångar, föreskrifna forma lärer voro behäftade, hos Kongl.
Majit i underdånighet anmält den önskan, att Kongl. Majit, elter inhemtade
nödiga upplysningar i ämnet, täcktes i nåder föranstalta om en so-gfällig
granskning och omarbetning af ifrågavarande eds-för mulär, samt förständiga
vederbörande, som till verkställighet deraf kunde varda utsedde, att iakttaga:
det edsformulären måtte blifva öfverensstämmande med grundlagens
och gällande författningars anda; att i: formulären ej något måtte föreskrifva»,
sorn läge utom gränsen af den tjenstemans befattning, hvilken skall
eden aflägga; samt sluteligen att deruti icke måtte stadgas andra åligganden,
än sådane, som skäligen kunna affordras hvar och en. sorn skall eden
gå, och till hvilka denne, med fast föresats att noggrant iakttaga sina skyldigheter,
kunde förpligta sig, utan farhåga att, med afvikelse från föreskrifter,
till sill; natur omöjliga att uppfylla, nödgas, bryta ingångna förbindelser,
hvaraf heigden endast genom fordringarnes lämplighet kunde orubbad
bibehållas; så hade Kongl. Majit, genom kungörelse den 27 Juli 1826, i
nåder fastställt formulär till embels- och Itjeusteuianna-ed för civile eiribets-
och tjenstemän och betjente högre oell lägre samt militairer af alla
grader, hvilket tjenat till efterrättelse,, intilldess, genom Kongl, förordningen
den 28- December 1844,. nu gällande formulär antogs.
Vid jemförelse emellan berörda eds-lormulärer har Utskottet, i den
del, sorn utgjort föremål för motionärens anmärkning, funnit någon olikhet
dem. emellan icke ega rum; hvaremot, efter hvad Utskottet inhemtat, uti det
genom Kongl, kungörelsen den 15 April 1829 för ecklesiaslike embetsoch
tjenstemän fastställda eds-foimulär. som, i sammanhang! med presleden,
äfven innehåller (ro- och huldhets-eden, slutförbindelsen i denna
sednare blifvit utelemnad och en, från äldre formulärer lånad förpliktelse bi—
behållits,.
Hvad i ämnet sålunda förekommit har Utskottet ansett sig höra vördsamt
upplysa; oell ehuruväl Utskottet, lika med motionären, funnit den sammanställning
af orden „heder och samvete,* hvilken, så väl uti nu gällande,
sorn genom Kongl, kungörelsen den 27 Juli 1826. förut föreskrifna edsformulär,
egt rum, med afseende å de konventionella begrepp, som om det
förrajaf dessa ord kunna hysas samt, med hänsigt till edens slutförsäkran,,
Allm. Besvärs- och Ekon.-Vlsk. Lila lande N:o 64 och Betänkande N:o 65. 11
mindre lämplig. äCvennm öfveifedig, har Utskottet ändock, enär allt för
ofta förekommande ändringar i eds-lörmulärcr. elfer livad för Utskottet vill
synas, medföra betänkligheter, af della skäl ansett sig förliindradt att den
ai’ motionären härutinnan yikade rättelse förorda; hvadan Utskottet vördsamt
hemställer,
att denna motion för näi varande icke må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 4 April 1818.
N:o 64.
Ant till Exp. Utsk. dea 6 April kl. 11 f. m.
Utlåtande», i anledning af återremiss utaf Utskottets Betänkande,
N:o 28
Hederv. Bonde-ståndet har till Utskottet återremitterat Betänkandet
N:o 28, afgifvet i anledning af väckt fråga om upphörande af skånska kavalleri
regemenlernes så kallade fot- och ådermöten; men, som Betänkandet
är af de öfriga riksstånden bifallet och beslut sålunda deröfver faltadt,
föranleder återremissen icke till någon Utskottets vidare åtgärd»
Stockholm den 4 April 1848..
Nio 65.
Ank. till Exp. Utsk.. den 6 April, kt 11 f. m»
Betänkandej i anledning., af väckt motion om ändring i Kongl. Patent-förordningen
af den 13 December 1834.
Uti en från Höglofl. Ridderskapet och Adeln till Allmänna Besvärsech
Ekonomi-utskottet remitterad motion,, har Hr Tham, Sebastian M., —
under åberopande, hurusom i Kongl, förordningen af den 13 December 1834,
tini hvad iakttagas bör för erhållande och utfärdande af tillståndsbref å rät
-
12
Allm, Besv.- och Ekon.-Ulskollcts Betänkande, N:o 65.
tighet att, med andras uteslutande, under bestämd tid utöfva och begagna
nya uppfinningar i slöjd oell konst eller förbättringar å redan gjorda, vore i
3 § stadgadt, att sådant tillståndsbref, i allmänhet benämndt patent, må kunna
erhållas icke allenast å l:o nya uppfinningar i slöjd och konst, och 2:o
förbättringar af äldre dylika uppfinningar, utan ock 3:o „för införande af i
andra länder kände, men här i riket förut ej verkställda, uppfinningar i samma
väg, såvida uppfinningen icke är af den enkla beskaffenhet, att den kan,
efter en genom tryck förut allmängjord beskrifning, af hvilken som helst eftergöras,
,, — anfört: att, om i fordna dagar så beskaffad belöning för införande
i riket af i andra länder kända uppfinningar skäligen bort ega runa,
syntes dock numera icke något skäl tala för bibehållande deraf; att uppfinningar
i andra länder numera blefve så hastigt och allmänt bekanta här i
“ o
riket, att hvar och en, som finge kunskap om en sådan, gerna kunde antaga,
att, om kan icke i dag kungjorde upptäckten, så kungjordes den följande
dag af någon annan; att svårligen någon billighet torde finnas deri, alt,
då t. ex. två svenska fabrikörer samtidigt i London toge kännedom af någon
derstädes känd och i fabrikerna tillämpad uppfinning, den ene, när han
återkommer hit till riket och vill i sin fabrik begagna densamma, funne sig
dervid hindrad blott derföre, att den andre en dag tidigare kommit hem och
hunnit att till Kommers-kollegium ingifva ansökning om patent derå.; samt
att ett sådant tvång ingalunda öfverensstämde med den friare anda, sorn numera
gjort sig gällande i vår lagstiftning rörande näringarna; och har motionären
på dessa skäl föreslagit, att ofvanberörda stadgande i 3 mom. af 3
§. i Kongl. Patentförordningen af den 13 Dec. 1834 må upphöra att vara
gällande, med iakttagande jemväl af de redaktionsförändringar i 4, 6, 11, 13
och 19 §§. af samma Kongl, förordning, som deraf blefve en följd.
Under handläggningen af denna motion har Utskottet inhemtat, att*
sedan Kongl. Maj:t, vid den granskning af förenärnnda Kongl. Patent-förordning,
som Kommers-kollegii afgifna förslag till ändringar deri påkallat,
samt då, vid tid efter annan hos Kongl. Maj:t ifrågakommen tillämpning
deraf, flere anledningar visat sig dertill, att, utom i de delar, samma förslag
omfattade, äfven andra stadganden i nämnda förordning erfordrade rättelser
eller förtydliganden, så har Kongl. Majit, genom nådigt bref den 27 Mars
1844, anbefallt bemäldte Kollegium att i ett sammanhang till granskning företaga
den nu gällande Patent-förordningen, samt, med ledning af den ökade
erfarenhet, som i sådant afseende vunnits under den tid, densamma varit
gällande,
Allm. Betv.- och Ekon.-Vtikotten: Betänkande, N:o 65.
13
gällande, upprätta och till Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt förslag till
ny förordning i detta ämne; och utgör detta ärende, efter det Teknologiska
institutet i Stockholm numera med yttrande i ämnet till Kommers-kollegium
inkommit, för närvarande föremål för Kollegii behandling.
I afseende å den af motionären gjorda framställning, får Utskottet
vördsamt anföra, att, då, på grund af den lifligare kommunikation, som numera
eger rum emellan vårt land och utrikes orter, och genom ett, till följd
af en mera utbildad industriel anda, noggrannare iakttagande af de i främmande
länder gjorda uppfinningar eller förbättringar i slöjd och konst, dessa
uppfinningar hastigt och allmänt här i landet blifva kända och med lätthet
kunna hit införas, anser Utskottet rättigheten för en person att, med andras
uteslutande, få af desamma sig begagna, så väl innefatta ett förnärmande af
det allmännas rätt, som ock medföra ett mehnligt inflytande och en hämmande
verkan på den ständiga utveckling, som måste fortgå uti hvarje lands industri,
om deri skall kunna ega bestånd bredvid och uthålla täflan med andra
länd rs industriella verksamhet; hvadan Utskottet, med understödjande af
motionen, vördsamt tillstyrker,
det liikets Ständer må hos Kongl. Majrt i underdånighet anhålla,
att i den förnyade Patent-förordning, som, enligt hvad ofvan ornförmäldt
blifvit, kommer att i nåder utfärdas, ej malte införas det
uti 3 mom. af 3 § i nu gällande förordning om pa‘enter förekommande'
stadgande om rättighet till erhållande af patent för införande
af i andra länder kända, men här i riket förut ej verkställda,
uppfinningar i slöjd och konst.
Stockholm den 4 April 1848.
ttih. till R. St. Prot. 1847 och 1848. 8 Sami. 15 Haft.
S
STOCKHOLM, w. F. dalman, 1848.
Ålin ». Besv.- och Ekon.-Utskoltcts Betänkande, N:o C6.
1
JW 66.
Ank. till Exp, Utsk, den 14 April, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af nicki motion om förklaring af 10 oell
uj $$ i 3 ar!, af Kongl. Maj.-ts nådiga instruktion för
i k ags- och Jägeri-staten i Riket den 16 Mars i838.
Hederv. Bon le ståndet har till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskol
tels behandling remitterat ett af riksdagsfullmäktigen Sven Isacsson
från Kalmar län afgifvetl memorial, innefattande anhållan derom, att
då 10 och 14 §§ af Kongl. Maj:ts nådiga instruktion för skogs- och jägeri-slaten
i riket den 16 Mars 1838, jemte föreskrift, att utsyning af vilke
skall af vederbörande jägeri-betjente, så vidt sig göra låter, inom den 10
Oktober hvarje år verkställas, — hvilket stadgande, efter motionärens tanka,
gåfve anledning till den förmodan, att fällning och afhemlning af virket
dagarna derpå borde ega rum, — tillika innehåller, att det fällda virket
får afhemtas ända till medlet af nästpåföljande April månad, hvaraf
äter inträffat, att de, som en dylik utsyning erhållit, utom den resa, de för
sådant ändamål företagit, ytterligare besVärats med- tvenne färder, nemligen
en för virkets fällning och en för detsammas afhemtande, Rikets Ständer
måtte, lill afhjelpande af ett sådant förhållande, hvilket, serdeles för
mera aflägse boende hemmansegare, vore i hög grad betungande, öfver omförmälda
10 och 14 §§ af ofvan åberopade nådiga instruktion meddela den
förklaring, att fällning oell afhemtning af det virke, som blifvit utsynadt,
må följande dagar efter utsyningen verkställas af de hemmansegare, hvilka
sådant åstunda, och icke, såsom nu eger rum, utsträckas till April månad,
vid hvilken årstid hellof af ved mindre är förhanden, samt tjenligt väglag
för densammas afhemtning dessutom vanligen saknas.
Utskottet har tagit denna motion i öfvervägande; och ehuru 14 §
i ofvan åberopade Kongl, instruktion synes åsyfta, att liden för afhemtning
af utslämpladt virke, hvilken är utsträckt till medlet af April månad, af
vederbörande sålunda beslämmes, atl, så fort tjenligt väglag efter fällningen
inträffar, kungörelse om afhemtning utfärdas; likväl och som, efter
Bih. Ull 11. St. Brot. 1847 Sj 1848, 8 Sami. 16 Haft, 1
2
Allm. Bcsv.- och Ekon.-Utskotlets Betänkande, N:o 67.
hvad Utskottet inhemtal, till följd af olika tolkning af nyssberörda stadgande,
det inträffat, alt virkets afhemtande blifvit genom kungörelsens sednare
utfärdande förd röjd l ända till den uti merberörda § derföre bestämda
sednaste tid, hvilket förfarande, med afseende å hemlorslingen, medfört
flera olägenheter, finner Utskottet sig böra, uppå dessa skäl, i så måtto tillstyrka
bifall lill motionärens framställning, alt Ulskollet vördsamt föreslår
Rikets Ständer
att, i underdånig skrifvelse, hos Kongl. Maj.-t anhålla, det
Kongl. Maj;t läcktes, uti 14 § 3 art. af Kongl, instruktionen
för skogs- och jägeri-staten i riket den IG Mars 1838, i nåder
låta införa ett sådant tillägg, hvarigenom stadgades, att
jägeri-beljeningen bör utsätta första afhemtningsliden sednast
under Januari eller Februari månader följande året efter det
utsyningen skett.
Stockholm den 4 April 1848.
Jfo 61
Ank. lill Exp.-Ulsk den 14 April, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om utvidgad unidesrätt
inom Bergslagen.
Uti ett från Hederv. Bonde-ståndet till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-utskottets handläggning remilteradt memorial, bar riksdagsfullmäktigen
Anders Jansson från Westmanlands län, efter framställning, hurusom
de band, hvarmed jernhandleringen här i Jandet under flere århundraden
varit fjettrad, menligt inverkat på denna handtering och hindrat
densamma att vinna den utveckling, som den eljest kunnat uppnå, anfört,
att genom Kongl. Maj:ts nådiga förordning den 27 April 1846 visserligen
en fri och obegränsad smides- och vågföringsrätt blifvit beviljad jeruverksegare
utom bergslag och i vissa fall egare af verkstad inom dessa orter,
samt tillstånd lemnadt åt hytte-egare att, då deras tackjernstillverkning under
sednast förflutna 10 åren i medeltal uppgått till minst 2500 skeppund,
inom bergslag anlägga nya smidesverksläder; men att, enligt dessa
stadganden, deraf största fördelen tillskyndades bruksidkarne, få bergsmän
Allm. ffuiv och Ekon.-U Iskot tels Betänkande, N:o C7.
3
skulle komma i åtnjutande af utvidgad smidesrält. Bergsmannen, som från
längre tider tillbaka varit i besittning af den inskränktare smidesrätligheten,
vore likväl vid böter ålagd alt hafva stadde arbetare för sin verkstad,
så väl som brukegaren; men då denne sednare tillätes att drifva sin smideslillverkning
under liela året, måste den förre dermed upphöra, så snart
lian tillverkat det för honom bestämda skeppundlal, ehuru försedd med
egna rudimaterie!*. En sådan inskränkning af enskildes verksamhet i en
för landet så vigtig näringsgren, som den ifrågavarande, öfverensslämde icke
med de åsigter om allmän näringsfrihet, hvilka numera gjort sig gällande.
Oell har, med anledning häraf, motionären anhållit om Rikets Ständers medverkan
dertill, att hytte-egare eller bergsmän måtte tillerkännas fri och oliegränsad
smides- och våglöringsrätt för sina verkstäder, utan att dervid
bindas af del vilkor, ofvanberörda Kongl, förordning bestämmer, med skyldighet
likväl att, för en sålunda utvidgad tillverkningsrält, till staten erlägga
skatt i förhållande lill beloppet af hvars och ens tillverkning.
Sedan frågan 0111 en i allmänhet utvidgad smidesrätl, så väl inom
som utom bergslag, vid flere riksdagar utgjort föremål för Rikets Ständers
öfverläggningar, och Rikets Ständer dervid yttrat den öfverlygelsen, att, med
borttagande af de band, hvilka voro hinderliga för jernhandteringens utveckling
och ändamålsenliga bedrifvande i stort, full frihet borde förunnas åt
jerntillverkare inom riket att idka sin näring så, som de med sin fördel
funné mest förmånligt; men alt, då en sådan frihet, på en gång medgifven,
ulan ytterligare förberedelser, skulle åstadkomma en allt för hastig
brytning i förut varande förhållanden, byggda på gällande, om också till
sin grund oriktiga, lagar, det vore nödvändigt, alt inskränkningen endast
successift upphörde, och att för öfvergången till friheten bestämdes vissa lider,
på det hvar och en måtte hafva rådrum för de nödiga förberedelserna,
genom utvidgande af sina verk eller genom andra åtgärder, hvilka det
förändrade förhållandet kunde påkalla, samt att under denna öfvergångsperiod
jemväl blelve nödigt, att den gällande skillnaden emellan bruk inom
och atom bergslag i någon nion bibehölles; så anhöllo, i öfverensstämmelse
med dessa åsigter, Rikets Ständer vid 1840 och 1841 årens riksdag hos
Kongl. Maj:t underdånigst, att, hvad de egentliga tackjerns-bergslagen beträlfade,
följande stadganden måtte blifva utfärdade, nemligen:
l:o Under de första fern åren medgifves, att vid tackjernshytta,
der tackjernshlåsningen under de sislförflulna 10 åren uppgått till minst
2,500 skeppund årligen, må begagnas en härd med oinskränkt smidesrätl;
4
Allm. Besv. och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 67.
2:o Under de derpå följande fem åren beviljas oinskränkt smidesrätt
för alla inom bergslagen befintliga verkstäder, äfven då de äro förenade
med tackjernshyttor, så vida bylte-egarne afsäga sig den för tackjernsblåsningens
bedrifvande beviljade friheten från roleringen och vissa
andra hemmansbesvär;
3.0 Efter tio års förlopp medgifves fri rättighet aLL äfven inom
bergslagen anlägga jernbruk, samt oinskränkt smidesräll; dock att, då sådan
anläggning förenas med lackjernshytla, hyltelaget afslår från bergsmansfriheLerna;
hvarefter
Rikets vid 1844 och 1845 årens riksdag församlade Ständer
i underdånighet hemställde, alt då, genom bestämmandet al’nyssnämnda
föreslagna lillverkningshelopp, såsom vilkor för rättighet att vid lackjernshylla
begagna en härd med oinskränkt smidesräll, högst få masugnar
skulle komma i åtnjutande af en sådan rättighet, Kongl. Majit måtte i nåder
förklara, att, der 2:ne masugnar under de sislförflulna tio åren halten
årlig tillverkning af sammanlagdt 2,5(10 skeppund tackjern, en stångjernshärd
med oinskränkt smidesrätt må anläggas. OgIi har Kongl. Majit, i anledning
af dessa underdåniga framställningar, den 27 April 1846 låtit utfärda
Dess nådiga förordning, angående slångjernssmidel och d u gröfre
jernförädlingen, genom hvilken författning blifvit, hvad de egentliga tackjerns-bergslagen
angår, stadgadt: att för de inom nämnda bergslag förut"
tillåtna verkstäder för stångjerns smide, slålberedning eller annan jernförädling,
hvilka äro grundade på egne, från ortens tackjernsblåsning afskiljda,
skogstillgångar, en oinskränkt tillverkningsrält må ega rum; att egare af
eller delegare i en eiler 2:ne närbelägna tackjernshyttor må vara tillåtet
alt å ettdera al dessa hyttelags område anlägga och begagna en stångjernshärd
eller annan smältverkstad med oinskränkt tillverknings- och vågföringsrält,
såvida behörigen styrkes, att lackjernsblåsningen för de hyttedelar,
hvilkas egare vilja verkstaden anlägga, under näsLloiflutna tio år, i medeltal,
årligen utgjort minst 2,500 skeppund, samt att en lika stor tackjernstillverkning
äfven framgent kan fortsättas; att egare af inom sagde
bergslag förut befintlig stångjernshärd, som icke är grundad pä egne, från
ortens tackjernstillverkning afskiljde, skogstillgångar, likaledes må vara berättigad
att, enligt samma grunder, utvidgad tillverknings- och vågföringsrätt
erhålla; kunnande desse jemväl, i händelse deras årliga tackjernstillverkning
uppgår lill lägre belopp, än ofvan omförmäldl blifvit, för sine
verkstäder erhålla oinskränkt tillverknings- och vågföringsrält, derest de un
-
Allm. Bcsv.- och Ekon.-UtskolUU Betänkande, N:o G 7.
derkasla sig ilen inskränkning i bergsmansfrihelerna, sorn i vederbörlig ordning
kan varda besliimd. Derjeinle bar Kongl. Majit uli ifrågavarande nådiga
förordning, sorn iorsl den 1 sistledne November trädl i verkställighet,
förklarat, alt, i anledning af Rikets Ständers underdåniga hemställan om
ytterligare utsträckning efter fem år af den frihet i jernhandleringen, som
ansetts böra lill en början för en sådan tidrymd medgifvas, Kongl. Majit
ville framdeles taga i öfvervägande, om och i hvad män någon ytterligare
utsträckning i sagde frihet då lämpligen må kunna stadgas.
Då af hvad sålunda blifvit framstäldt synes, att en öfvergång till
mera allmän smidesfrihet jemväl inom bergslagen genom Kongl. Majlis nådiga
åtgärd blifvit beredd, oeb Kongl. Maj t, med afseende å Rikets Ständers
underdåniga framställning om nödvändigheten af endast successivt skeende
Utsträckning af den frihet i jernhandleringen, som ansetts böra till en
böljan för fern år medgifvas, ullofvat alt framdeles pröfva, om och i hvad
mån en ytterligare utsträckning af nämnda frihet må ega rum, har Utskottet,
— som visserligen anser undaurödjandet af alla hinder för jernhandteringens
fria utöfning utgöra det verksammaste medlet till denna handterings
uppmuntrande och ett bland vilkoren för dess fullkomliga utveckling
och förmånligare bedrifvande, men ock fäster behörig vigt dervid, alt,
med hänsigt till enskilda rättsförhållanden, varsamhet vid en sådan öfvergång
till en friare näringsulöfning iakltages, och att i della afseende, jemlikt
Rikets Ständers förut lilikäunagifna åsigter, vissa öfvergångs-perioder
ega rum, under hvilka de förut varande inskränkningarne successivt upphöra,
— funnit att, genom bifall för närvarande till den af motionären
yrkade utsträckning af bergsmännens smidesfrihet, de af Kongl. Maj;t och
Rikets Ständer, för beredandet af en allmännare frihet i handteringen, redan
antagna grunder skulle frånlrädas. och att en sådan åtgärd vore så
mycket mera olämplig, som den författning, hvaruti ändring nu åsyftas,
så nyligen träd t i verkställighet, att verkningarna af densamma icke ännu
kunnat med tillförlitlig säkerhet bedömas, samt i följd deraf någon anledning
för en bastigare öfvergång till en mera vidsträckt näringsfrihet ej helier
kunnat hemtas; och tillstyrker Utskottet alltså,
att ifrågavarande motion icke må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 4 April 1848.
6
Allm, Besv.- och Ekon.-Utskottels Betänkande, N:o 68.
J\£ 68.
Ank. till Exp.-Utsk. den 17 April kl. 2 e- in.
Betänkande, i anledning af väckta frågor, att antingen Biskopsembetena
må af skaffas, göromålen öf ver flyttas på Domprostarne
och stiftstädernas pastorer, lönerna indragas till statsverket
samt biskopsprebende-pastoraterna förklaras för konsistoriel/a
gäll, elter ock minskning ske i Bi koparnes löner.
Inom del Hederv. Bonde-ståndet hafva, i föreniimnda afseende», blifviL
vackla och lill Allmänna Besvärs- och Ekonomi-ulskotlels Behandling
remilterade följande motioner:
l:o af riksdagsfullniiigligen Johannes Andersson från Skaraborgs län,
med hvilken sig förenat Petter Gabrielsson lian Kronobergs Yi\n, Johan Petter
Andersson från Elfsborgs län m. fl. derom, all biskoparnes indelningar
måtte till stalsverket indragas, men deras embelen och värdigheter forlfar
ra, genom öfverflytlande, vid nuvarande innehafvares afgång, på domprostarne
eller stiflslädernes kyrkoherdar; och har motionären, ”på det han
"icke måtte komma i beröring med Konstitutions-Utskoltet, dit (lågan eljest
"hörde lill följd af biskoparnes sjelfskrifna representationsrätt, ansell klo”kast,
om namnet biskop ännu stöde qvar i vår statsförfattning”;
2:o af riksdagsfullmägtigen Lars Magnus Knutsson från Östergöllrland,
understödd af Magnus Månsson, Anders Jonston m. fl, likaledes om
biskops-embetenas indragning, såsom i motionärens tanka öfverjlödiga, hvilket
han förmenat bevisas, dels deraf, alt kyrkans angelägenheter icke skola
hafva blifvit försummade, under biskoparnes frånvaro från sina stift vid
riksdagarne, dels deraf, att biskopar, utan olägenhet för christna kyrkan,
redan länge icke funnits i åtskilliga stater, och såsom skadliga, dels derigenom,
att deras tillvaro motarbetade den broderliga jeinulikheten, sorn
vore en af chrisina kyrkans grundpelare, dels ock till följd af det ofördelagtiga
sätt, hvarpå själavården blefve handhafd i biskoparnes prebendepastoraler,
samt dels slutligen derigenom, att de tillskyndade staten en ansenlig
utgift, som vore till intet gagnande, men genom hvars undvikande
flera behöfliga åtgärder kunde vidtagas; hvadan såsom ett förslag lill öf
-
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, iY’:o G8.
7
verläggning oell beslut serskildt är hemslälldt: l:o alt alla biskops-embeten,
med undanlag af de i Upsala och Lund, matie, vid nuvarande innehafvares
afgång, afskaffas; 2:o att deras göromål må uppdragas åt domprostarne
eller kyrkoherdarne i hvarje sliftstad; 3:o att deras löne-inkomster
malte indragas till statsverket eller efler behof anslås till lägre'presterskapels
lönelörbällring; samt 4:o att deras prebende-paslorat målte varda för
konsistoriel la gäll förklarade; men ock, lör den händelse att biskops-embetenas
afskaflande icke skulle kunna tillvinna sig kraft af Ständernas beslut,
såsom ett annat, förslag lill afgörande, ärj yrkad en på billighet grundad
minskning i biskoparnes löner, om utarbetande af förslag hvartill underdånig
anhållan hos Kongl. Maj:t motionären ansåge böra göras;
3:o af riksdagsfullmägtigen Petter Johan Pettersson från Jönköpings
län, biträdd al Jons Mänsson och Pehr Nilsson jerrnäl derom, all, efter
nuvaiande innehafvares död, biskops-embelels löne-inkomster måtte indragas
och dess åligganden öfverflyltas på domprostarne, med titel af biskopar,
och i slilL, der ingen domprost funnes, på den äldsla consistorialis, med
titel af superintendent eller dylikt och med förbindelse att, emot lämpligt
arfvode, bestrida biskopens embelsbefaltningar; finnande motionären den invändning,
”att biskoparne äro beståndsdelar af vår representation och att
indragning af deras embeten ej kan ske, utan förändring af grundlagarne,”—
en stötesten, som dock skulle kunna undvikas, på sätt förrbemäldt är—genom
den föreslagna öfverflyttningen af embetels åligganden jemte namnet
på domprostarne och äldsta consistorialis, vara till fullo besvarad, desto
mera som dessa grundlagar på intet ställe bestämde, huru många biskopurne
skola vara.
Dessa motioner, med hvad mera i dem omständligen är anfördt, har
Utskotlet i behörigt öfvervägande tagit, och hvad först beträffar den i dem
alla framställda frågan om biskops-entbetenas af skaffande, utom i Upsala
och Lund, om biskopsgöromålens öfverflytlande på domprostarne och lönernas
indragning lill statsverket samt Liskops-prebende-pasloralernas förklarande
för konsistoriella; så, ehuru förslag i enahanda syftning under åtskilliga
föregående riksdagar förekommit och af de sammansatta Stals- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-ulskotten, efter från liks-stånden erhållna
remisser, varit lill behandling upptagna och jemväl med tillstyrkande
afgjorda, hvarefter dock frågorna härom hos Rikets höglofl. Ständer förfallit
genom två stånds olika beslut emot två till bifall och afslag; likväl
och enär, såsom det deremot vill synas della Utskott, i händelse af bifall
8
Allm, B t sv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o GS,
till enahanda framställningar, deraf likväl nödvändigt måste blifva en följd,
att ordalydelsen i den 29 och 30 §§ regeringsformen samt 13 § riksdagsordningen,
såsom lämpade efter nu bestående förhållanden, måste underkastas
erforderlig förändring, hvarom ock, i ett sammanhang med hufvudfrågan,
förslag borde, efter Utskottets tanke, Rikets högloft Ständer föreläggas
till antagande, en åtgärd åter, som jemnlikt 53, 56 och 81 §§ regeringsformen
samt 29 § riksdagsordningen, ingalunda tillkommer Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-utskottet att vidtaga, och då, genom vissa biskopsetnbetens
vrkade indragning, en inskränkning skulle, emot redan åberopade 29 § i
regeringsformen, uppkomma i Konungens, af grundlagen skyddade, rätt att
utnämna dessa biskopar, med hvilkas val, som då ock skulle upphöra i
sliftena, likväl nu förhållas skall ”efter förra vanligheten’’ samt dessutom
genom biskops-prebende-pasloralernas förklarande för konsisloriella, Konungens
enahanda höga rätt att, enligt 30 § regeringsformen, tillsätta regal a
pastorat, hvartill dessa prebenden nu räknas, jemväl blef.ve för nära trädd,
har Utskottet, som för sin del är öfvertygadt, att denna fråga, i ett mera
utredt skick och med förslag till deraf beroende grundlagsförändringar,
bort af motionärerne hos Konstitutions-utskottet i behörig ordning- efter
befogenhet anmälas, af alla dessa sammanlagda omständigheter och för att
icke uppsåtligen göra sig skyldigt till det kringgående eller ’’undvikande
af grundlagarne ”sorn af tvenne bland motionärerne öppet erkännes vara
med deras förslag i närvarande skick åsyftadt, måst finna sig uppmanadt
alt hos Rikets högloft. Ständer härmed vördsamt anmäla,
det Utskottet af ofvan anförda grundlags-stadganden anser sig i
allo förhindradt att med motionerna i denna del någon befattning
taga.
Hvad åter angår det sednare förslaget i Lars Magnus Knutssons motion
, rörande minskning i biskoparnes löner; så och då motionären sjelf
härutinnan icke framlagt något förslag, hvilket ej heller Utskottet, i ärendets
outredda skick, tilltrott sig kunna åstadkomma, helst dertill erfordras,
och blott efter längre omgång och lid kan erhållas, en mängd noggranna
och mera speciella upplysningar för ett fullt rättsenligt bedömande af
ärendet i hela dess vidd, anser Utskottet sig icke kunna i vidsträcktare mån
understödja detta motionärens förslag, än att vördsamt tillstyrka,
det Rikets högloft. Ständer måtte, genom underdånig skrifvelse,
hos Kongl. Majit anhålla, l:o alt Kongl. Maj:t täcktes
låta
Allm. Ucsv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 68.
9
Såla företaga en fullständig undersökning i afseende å biskoparnes
löneförmåner, hvarigenom deras rätta belopp blefve
ulröndt, och derefter till Rikets näslsammauträdande Ständer
framlägga nådigt förslag lil) en sådan ny reglering af
desamma, att stiftens styresmäns löner Liefve mindre höga
och Kunnare fördelade, än sorn för närvarande eger rum;
samt 2:o afl alla de genom den föreslagna regleringen ledigIditvande
prebende-pastoraler måtte, vid nuvarande biskopars
frånfälle!), sned egna kyrkoherdar förses och öfriga då
möjligen uppkommande disponibla tillgångar användas till
löneförbättringar ål de prester och skollärare, sout deraf
kunna företrädesvis vara i behof.
Slockholm den 31 Mars 1848.
Reservationer.
Emot första punkten af delta betänkande, hvarigenom Utskottet förklarat
sig, af anförda skäl, förbind rådi alt. taga någon befattning med den
väckta liågan om biskops-embetenas afskaffande, anmäldes följande reservationer
:
l:o af Herr von Engeström: 'Mot Utskottets behandling af de motioner som
utgöra föremål för delta betänkande, får jag mig vördsamt reservera, enär
Utskottet, enligt min uppfattning af riksdagsordningen, hade bordt, antingen
inom föreskrifven lid, med afgifvet utlåtande, återlemna de motioner, som
Utskottet ej ansett till dess befattning böra, öfverlemnande till Rikets Ständer
att besluta, huruvida desamma af Allmänna Besvärs- och Ekonomieu
t skottet skulle upplagas, eller ock dem till behandling och afgörande
företaga.”
Härmed förenade sig Herrar Winge, Rohnstedt och Palmeer.
'2:o af riksdagsfullmäktige!! Lars Magnus Knutsson från Östergöthlands län:
”Då den af mig väckta fråga om biskops-embetenas indragande blifvit hos
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet, genom en (1) rösts pluralitet,
ansedd vara en grundlagsfråga och såsom sådan tillhörande Konstitutionsutskottets
behandling, men ag icke kunnat deruti instämma, har jag velat
härmed gifva min motsatta åsigt och skälen för densamma tillkänna. Jag
anser för olika ämnen biskops-embetenas tillvaro och de rättigheter, dessa
Bih. lill II. St. Brot. 1847 Sj 1848, 8 Sami. 16 Haft. 2
10
Allm. Besv,- och Ehon.-Ulskottets Betänkande, N:o 68.
embetens innehafvare förunnas, samt den stadgade ordningen for deras tillsättande.
Det förra förekommer icke i grundlagarna, utun endast det sednare.
De delar af grundlagarne, hvarå Utskottets pluralitet velat grunda
sitt beslut, innehålla nemligen, 13 § riksdagsordningen: att biskoparne skola
kallas till riksdagarne; 29 § regeringsformen: ali Konungen Lill biskop
utnämner en af tre [öreslagne. Härigenom bar endast det blifvit grundlagsstadgande,
att biskoparne i»ro sjelfskrifne representanter, samt att biskops-embeLen
vid inträffande ledigheter, eller upprältadl förslag, ålerbesältas
af Konungen. Men hvarken dessa eller andra §§ af grundlagarne
föreskrifva, alt klerecislaten skall hafva en underchef eller att kyrkans angelägenheter
skola af biskopar hundhafvas. Det synes derföre påtagligt, att
orsaken, hvarföre biskopar omnämnas i grundlagarne. onekligen arden, alt,
då biskopar funnes vid grundlagarnes antagande, man fann nödigt i grundlagen
bestämma, huruledes de skulle lillsältas, och att, emedan preslerskapet
skulle utgöra ett liks-stånd, man ansåg biskoparne, såsom de högste
ecklesiastik-ljenstemännen, böra vara sjelfskrifne representanter inom detta
stånd. Om nu fråga är att vidtaga den förändring, att kvrkoväsendet oell
allmänna undervisningen skulle vårdas annorlunda, än medelst biskopar, så
utgör detta icke, enligt mitt förmenande, någon grundlagsfråga, emedan den
innefattar ett ämne, hvarom icke i grundlagarne afhaudlas. Hade det varit
lagstiftarens afsigt att göra biskoparnes tillvaro till ett grundlagsstadgande,
så hade den säkerligen icke underlåtit att tydligt uttrycka en sådan
afsigt, liksom den gjort den i afseende på Stats-råds- och Justilie-rådsembeleo.
Om dessa embeten heter det, i 5 § regeringsformen: ”Slats-rådet
skall beslå af tio ledamöter etc.” och i 17 § regeringsformen: ”Konungens
domsrätt, skall uppdragas tolf..... De kallas Justilie-råd.” Dessa
embetens tillvaro är derföre ett grund lags-stadgande och fråga om deras afskaffunde
skulle sålunda tillhöra Konstitulions-ulskoltets behandling, men
något stadgande om biskops-embetenas tillvaro förekommer ej i grmidlagarne.
Om biskops-embetenas afskaffaude vid nuvarande innell,dvares afgång
beslutades, så blefve visserligen deraf en följd, dels att 29 § regeringsformen
borde ur grundlagen uteslutas, samt dels en förändrad redaktion af
13 § riksdags-ordningen. brågan härom tillhör onekligen Konsliluiions-ulskoltet;
men icke förr än biskops-embetenas afskaffaude är vederbörligen
beslutad t, så vidt nemligen en sådan grundlagsförändring af dessa embetens
afskaffaude föranledes, kan Konstitutions ulskotlet derutinnan något åtgöra.
Allm. Bcsv. och Ekon-Utskottets Betänkande, N:o 68.
11
Icke ens omedelbart derefter är tiden inne all gifva nyssnämnda § i riksdagsordningen
dess förändrade lydelse. Ty meningen har jn aldrig varit, att
biskops-em helena skulle upphöra förr, än nu varande biskopar aflidit, ulan
endast ali vid ledigheler berörda embeten icke skulle blifva återbesatte.
Således skulle, oaktadt man beslutade biskops-embelenas afskaffande. likväl
i flere år derefl er finnas biskopar, hvilkas representationsrätt man fråntoge
dem, om stadgandet derom ur riksdagsordningen borltoges, innan de allidit.
Och som detta icke varit motioneradt och således ej heller kunnat
beslutas, måste med den förändring af 13 § riksdags-ordningen, som af beslut
om biskops-embetenas upphörande vid nu varande innehafvai nes afgång
biel ve en följd, dröjas, till dess denna afgång från alla biskops-embeten inI
räfla t.”
Häruti instämde Anders Jonsson från Östergötlands län.
3 o af riksdagsfullmägtigen Anders Pehrsson från Örebro län, som ansåg Utskottet
hafva orätt lörfarit, enär det, utan att i grundlagsenlig ordning hafva
ålerlemnat motionerna, afgifvit ett förklarande, alt det vore förhiudradt
alt laga någon befattning med förevarande fråga.
Härförutan reserverade sig äfven emot Utskottets berörda beslut
följande ledamöter:
Herr Gustafsson; riksdagsfullmäktige: Erik Andersson från Stora Kopparbergs
lön» Anders Andersson från Örebro län samt Petter Jönsson från
Jönköpings län.
Emot andra punkten af Utskottets beslut reserverade sig Herr Friherre
Cederström, R.: ”Uti Utskottets först gjorda hemställan, rörande den
väckta frågan om indragning af biskops-embeten, instämmer jag belt och
hållet; hvaremot jag, i alseende å sednare punklerne i betänkandet, reservationsvis
får vördsammast åberopa hvad den afdelning inom Utskottet,
hvilken ursprungligen handlagt detta ärende, hade föreslagit, af följande lydelse:”
Utskottet får, på grund af motionärens förslag, härmed vördsamt tillstyrka,
att Rikets höglofl. Ständer måtte, genom underdånig skrifvelse,
bos Kongl. Maj:l anhålla, att en fullständig undersökning
mätte varda vidtagen, till noggrannt utrönande ej mindre af
alla biskoparnes olika slags löneförmåner och inkomster, efter
medium af eli visst antal år, till deras serskilda natur, beskaffenhet
och titlar, såsom utgående dels ifrån kronan, dels
12
Allm. Bcsv.- och Ehon.-Utslcoltets Betänkande, N:o 68.
af enskilda fundationer och inrättningar, än äfven af hvad
innehafvarne deraf lillgodokommer, dels i deras egentliga egenskap
af biskopar och läroverkens ephorer, dels i egenskap
af kyrkoherdar öfver serskilda församlingar, antingen
efter allmänt gällande indelning, eller efter Kongl. Majlis nådiga
medgifvande lör en eller annan personell, sedan ifrån
dessa löne-inkomsler likväl alräknats hvad lill prebende-pasloral-vårdens
uppehållande genom vikarier, komminislerslöner
derstädes m. m. skäligen erfordras, samt att Kongl. Majit
derefter läcktes för Rikets Ständer framlägga det lörslag i
ämnet, sorn, lill följd af de erhållna upplvsningarne, Kongl.
Majit må finna lämpligt.”
Ofvanstående uppställning af au underdånig anhållan om blifvande
utredning af inkomsterue eger, efter min tanka, följande företräden framför
den af Utskottet afgifna:
l:o äro de omständigheter, i hvilka upplysning önskas, mera fullständigt
specificerade;
2:o har man dervid icke, på sätt Utskottets framställning innebär, på förhand
yttrat sig i lönefrågan, hvilkens rätta bedömande synes böra bero
just på den utredning, som ännu saknas, och på hvars resultat Utskottets
ordalag synas i viss mån innefatta en anlicipalion.
Likaledes, och ehuruväl jag uppriktigt delar den af Utskottet yttrade
önskan, att biskops-prebende-pasloraten kunde med egna kyrkoherdar förses,
på det själavården inom desamma mätte af desse med odelad omsorg
desto trägnare vidmagthållas, anser jag dock för närvarande vara alltför
tidigt att en sådan förklaring ultala, innan den begärda utredningen
lemnat upplysning, om och i hvad mån biskoparnes öfrige inkomster tillå
ta
prebende-pastoralens omedelbart härefter, på sätt här föreslås, skeende
frånskiljande från biskops-stolarne. Önskvärdi vore visserligen, att sådant
kunde ega rum, och torde hända kom me den förestående utredningen att
utvisa, det nämnda åtgärd, åtminstone i vissa stift, vore verkställbar, utan
att nya statsbidrag erfordrades till ersättning lill någon del af den upp
kommande
löneinkomst-förminskningen, ifall den blefve i annat fall alltför
kännbar; men jag tror nödvändigt vara att först afbida hvad den önskade
utredningen, om den bifalles, kommer att ådagalägga i samtliga dithörande
-
Allm, Bese.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 68.
13
rande omständigheter och förhållanden. Ett så ringa uppskof, som tiden
till nästa riksdag, tyckes icke vara till möjliga olägenheter så betydligt, att
det ju icke vida öfverväges af förhoppningen, alt då kunna på full sakkännedom
grunda sina åsigter i ämnet.”
Häri instämde doktor Annerstedt, samt prostarne Eurén, Melanderj
Traneus och Osterman.
Herr prosten Tellbom ansåg, att afdelningens utlåtande, som uti herr
friherre Cederströms reservation finnes ordagrannt intaget, bordt vidblifvas.
Häruti instämde herr grefve Gyldenstolpeoch prostarne Forssell
och Ahlstrand.
Rih. till R. St. Prol. 1847 $ 1848, 8 Sami. 16 Haft.
3
STOCKHOLM, Elmck &. Granbergs Tryckeri, 1848.
Allni. Bcsv.- och Ekon.‘Utskottets Betänkande, N:o öl).
1
N:o 69.
Ankom till Exp. Ulsk. d. 22 Apr., kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckte motioner, dels om utfardande
af Instruktion för Fjerdingsmän, dels om skyldighet
för egare oell innehafvare af Säterier, Rå- och Rörssarnt
Insockne frälsehemman att i detta bestyr deltaga,
dels ock om upphörande af nämnde befattning.
Uti dessa ämnen har Utskottet genom remiss från Ilederv. Bonde-ståndet fått
til] behandling emottaga följande motioner, nemligen:
l:o af riksdags-fullmäktigen J. P. Danielsson från Calmar län, som, under
åberopande deraf, alt fjerdingsmän, i saknad af nödig instruktion, få vidkännas
en mängd bestyr, hvilka, ehuru icke tillhörande denna befattning, till följd af kronobetjeningens
befallningar måst uträttas, — hemställt, att, till rättelse derutinnan,
instruktion måtte utfärdas, hvarigenom fjerdingsmän må erhålla bestämda
föreskrifter såväl i afseende å rättigheter som skyldigheter;
2:o af riksdags-fullmäktigen Sven Heurlin från Kronobergs län, hvilken, med
anledning deraf att, till följd af de många och olikartade göromål, som af kronofogdar
och länsmän efter hand blifvit fjerdingsmännen uppdragne, dessa befatt
ningar,
— till hvilka, efter hvad motionären anmärkt, jemte skyldighet att biträda
vid brottslingars häktande, utsökningar, uppbörd och skjutsningar, äfven ansetts
höra utpantning och redovisning af Läns-statens löneinkomster, förvandlats från
ett lindrigt kommunalbestyr till ett högst mödosamt åliggande, föreslagit Rikets
Ständer, att uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Majit anhålla om utfärdande af
en instruktion för fjerdingsmän, deruti deras rättigheter och skyldigheter, lämpade
efter de åtaganden, som ursprungligen varit alsedda för dessa genom menigheternes
förtroende tillkomna befattningar, kundo bestämmas;
5:o och 4:o af riksdagsfullmäktige Jöns Mänsson från Malmöhus län samt
Johan Persson frän Upsala län, af hvilka den förre, jemte vitsordande af de olä
genheter,
hvilka, till följd af obestämda föreskrifter i afseende fi fjerdingsmännens
åligganden, uppkomma, hufvudsakligen biträdt hvad riksdags-fullmäktigen
Sven Heurlin till afhjelpande häraf föreslagit; — samt den sednare åter, under
förmälan, att genom den af Rikets Ständer vid 1840 och 1841 årens Riksdag
beslutade indragning till Statsverket af fjerdingsmans-lönerne, denna befattning
Bill. till R. St. Prot. 1847 och 1848. 8 Sami. 17 Höft. i
2
Allm. Besv.- och Ekon,-Utskottets Betänkande, A:o 69.
blifvit för allmogen än mera tryckande, helst fjerdingsmans-bestyren efter denna
tid snarare tilltagit än förminskats, anhållit, att, till förekommande af de öfver
klagude
missbruken, instruktion för fjerdingsmännen måtte varda utfärdad;
5:o och 6:0 af riksdags-f'ullmäktige Petter Mårtensson från Jönköpings län
och N. F. Husberg från Södermanlands län, hvilka anmärkt behofvet af en instruktion
för fjerdingsman till bestämmande af de göromål, hvilka lagligen dem
åligga, hvarvid den sednare tillika erinrat om nödvändigheten deraf, att denna
skyldighet utan undantag lika utgöres af innehafvarne utaf all slags jord; hvarförutan
af riksdags-fullmäktigen Petter Mårtensson är vordet anfördt, alt, ehuru
fjerdingsmännen enligt serskilda af motionären åberopade författningar förklarats
berättigade till arfvode för åtskilliga bestyr, såsom inkallande af skjuts för Kro
nans
räkning och kommunikation af stämningar, någon ersättning härför likväl
icke fått af dem uppbäras;
7:o af riksdags-fullmäktigen Anders Jonsson från Östergöthlands län, som,
jemte framställning af de missbruk, hvartill brist på bestämda föreskrifter i ämnet
gifvit anledning, derigenom att så val kronofogdar som länsmän åt fjerdingsmännen
uppdraga bestyr, hvilka dem rätteligen icke tillhöra, yrkat, det måtte
Rikets Ständer hos Kongl. Majit dels framställa underdånig begäran om utfärdande
af en författning, innefattande föreskrifter om de åligganden, sorn böra fjerdingsmans-befattningen
åtfölja; dels ock fästa uppmärksamhet derå, att fjerdingsmännen
måtte befrias från skyldighet att indrifva resterande kronoutskylder destoheldre,
som den uppbördsmannen för underlåten betalning tillfallande andel i böter
uppbäras af kronofogdarne eller länsmännen, hvilka sålunda med vida större
skäl borde ett sådant besvär vidkännas;
8:0 af riksdags-fullmäktigen Petter Gabrielsson från Kronobergs län, som,
enär de serskilda föreskrifter i afseende å fjerdingsmännens åligganden och rättigheter,
hvilka uti åtskilliga författningar äro gifna, ännu icke blifvit till ett helt
sammanfattade, hvilket föranledt dertill, att kronofogdar och länsmän godtyckligen
kunnat beordra underlydande fjerdingsmän att utföra sådane bestyr, hvilka
ofta endast anginge dessa förmäns enskilda angelägenheter, framställt förslag derom,
att fullständig instruktion för fjerdingsmännen i riket måtte utfärdas, upptagande
alla de åligganden, som dem i och för denna befattning tillhöra samt åtskiljande
de ärenden, hvilka utan arfvode skola uträttas, från de bestyr, för hvilka dagtraktamente
och rese-ersättning få uppbäras;
9:o af riksdags-fullmäktigen Sone Persson från Malmöhus län, som, jemte
hemställan om upprättande af behörig instruktion för fjerdingsmännen till bestämmande
af de göromål, hvilka rätteligen dem åligga, tillika föreslagit, att alla åboer
Allni. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o G!).
3
inom socknen, såväl å insockne-frälse- som å kronohemman måtte förpligtas att
gemensamt deltaga i fjerdingsmans-tjenstens bestridande efter innehafvande hemmantal,
destoheldre som, efter det lönerne för fjerdingsmännen blifvit indragne,
detta besvär i de socknar, der större delen af åboerne utgöras af insockne-frälsebönder,
under nuvarande förhållanden, alltför hårdt drabbade de få sjelfegande
hemmansegarne; samt
10:o af riksdags-fullmäktigen Johan Johansson från Östergöthlands län, med
hvilken Magnus Mänsson från samma län sig förenat, som, med fästadt afseende
dels derå, att de bestyr, hvilka blifvit fjerdingsmännen uppdragne, kunde och
borde af kronobetjeningen utföras, dels ock derå, att uti nu gällande lag fjer—
dingsmän icke funnos omnämnde, hvadan, efter motionärens tanka, någon laglig
skyldighet för sockneboarne, att denna tjenst bestrida, icke förefunnes, hemställt,
att fjerdiogsmans-tjensterne måtte, såsom alldeles obehölliga, upphöra, och församlingarne,
hvilkas medlemmars verksamhet nog upptoges af de ofta besvärliga
nämnde- och sockne-nämnds-befattningarne, från omförmäldte åliggande alltså
befrias.
Vid behandling af detta ämne inom det Ilederv. Ståndet hafva riksdagsfullmäktige
Erik Karlsson från Stockholms län, Olof Nilsson från Östergöthlands
län, Ingemund Odin och Christen Pehrsson från Gottlands län med flere ledamöter
instämt uti hvad af Anders Jonsson blifvit föreslaget; hvarjemte Johan Petter
Andersson och Sven Svensson från Elfsborgs län, Jöns Jönsson från Christianstads
län samt Bengt Petter Skanze från Hallands län med Petter Gabrielsson sig
förenat.
Innan Utskottet går att dessa motioner till besvarande företaga, har Utskottet
skolat vördsamt upplysa, att framställningar af enahanda syftning, med de nu
ifrågavarande, blifvit gjorda vid 1844—1845 årens riksdag, samt att Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-utskottet, till hvars behandling desamma remitterats, uti
algifne betänkanden (N:o 77 och 114), beträffande yrkande om skyldighet för
säteriegare och ståndspersoner å landet att fjerdingsmans-tjensten sig åtaga, tillstyrkt
en underdånig anhållan, det Kongl. Maj:t täcktes genom allmän författning
bestämma, att säterier, rå- och rörs- samt insockne-frälsehemmansegare måtte
förpligtas att i utöfning af nämnde bestyr taga del; hvarförutan Utskottet, i anledning
af derom väckt fråga, föreslagit Rikets Ständer att hos Kongl. Maj:t i
underdånighet begära utfärdande af en författning, som närmare bestämde de åligganden,
hvilka af fjerdingsman böra ombesörjas samt de friheter från vissa servituter,
som de för denna befattning borde få tillgodonjuta; men att, till följd af
de anmärkningar, som emot omförmäldte betänkande af Höglofl. Ridderskapet och
4
Allm. Besv.* och Ekon,'Utskottets Betänkande, N;o 69.
Adeln samt Ilögvörd. Preste-ståndet blifvit framställda, någon åtgärd å Rikets
Ständers sida i ämnet icke egt rum.
Hvad sålunda förekommit och af motionärerne föreslagit blifvit har af Utskottet
tagits i öfvervägande; Och hvad först angår Johan Johanssons motion om
befrielse för församlingsboerne från fjerdingsmans-tjensternes bestridande samt
skyldighet för kronobetjeningen att dessa bestyr utföra; så emedan ett sådant
förslag, derest det antages, efter Utskottets tanka, skulle hafva till följd, antingen
att, för bestridande af de mångfaldiga göromål, hvilka genom serskilda författningar
blifvit fjerdingsmännen uppdragne, en mängd nya, på stat drygt aflönade
tjenstemän måste tillsättas, eller ock att kronobetjeningen, beröfvad det biträde
fjerdingsmännen lemnat, varder försatt nära nog i omöjlighet att fullgöra dess
kall, finner Utskottet sig ega skäl vördsamt hemställa,
att denna motion må lemnäs utan afseende.
Beträffande härefter hvad af riksdagsfullmäktige ljusberg och Sone Pehrsson
uti ofvanberörde framställningar blifvit yrkadt derom, att fjerdingsmansbestvret
måtte af all slags jord utan undantag utgöras, så och då, efter hvad Utskottet
inhemtal, Kongl, kungörelsen den 13 Februari 1830, hvarigenom förordnats,
att frälsehemman skola lika med krono- och kronoskattehemman i utöfningen
af fjerdingsmansbefattningen deltaga, från en sådan skyldighet undantager säterier,
rå och förs - samt insockne-frälsehemman såvida dessa sistnämnde icke, efter
hvad dittills varit föreskrifvet, haft ett sådant bestyr sig ålagdt; men, till följd af
den egare af viss slags jord sålunda förunnade befrielse, det inträffat, dels att,
inom socknar, hvilka endast utgöras af insockne-frälsehemman, fjerdingsman
icke kunnat inom socknen utses, hvadan denna tjenst måst genom person från
annan socken bestridas, hvilket föranledt flere olägenheter, dels och att, uti
socknar, der större delen af hemman äro af sistomförmälda jordnatur, de öfrige
hemroansinnehafvarne alltför ofta med fjerdingsmansbestyret betungas, finner, vid
sådant förhållande, och enär, efter Utskottets tanka, det är med billighet öfverensstämmande,
att, med undantag af boställen, hvilkas innehafvare, till följd af
den tjenst de bekläda och hvarmed utöfvande af fjerdingsmanskallet icke lärer
kunna förenas, härifrån torde böra befrias, ifrågavarande befattning, af hvars
tillvaro och behöriga handhafvande samtlige jordegare och hemmansinnehafvare
hemta fördel, lika drabbar all slags jord, Utskottet sig, på grund häraf, böra
vördsamt tillstyrka Rikets Ständer,
att uti underdånighet hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
genom i nåder utfärdad författning stadga, att säterier, rå- och rörs
-
Ailm. Besv.~ och Ehon.-Viskottets Betänkande, N:o 69.
5
samt insockne-frälsehemmau förpligtas att i utöfningen af fjerdingsmans-befattningen
hädanefter deltaga.
Vidare och hvad angår den af åtskilliga motionärer väckta fråga om utfärdande
af en instruktion för fjerdingsman eller, såsom de på vissa orter kallas,
krono-rältare, rörande innehållet hvaraf flera serskilda förslag blifvit framställda,
har Utskottet, dels med afseende å vigten deraf, att menigheterne, hvilka hafva
fjcrdingmans-bostyrot sig ålagdt, suttås i tillfälle att känna vidden och beskaffenheten
af de serskilda bestyr, hvilka kunna åt dem uppdragas, dels ock till förekommande
af de missbruk, som, på sätt af flere motionärer blifvit anmärkt, till
följd af bristande föreskrifter rörande fjerdingsmännens åligganden egt rum, ansett
en instruktion i detta hänseende vora af behofvet påkallad; och får Utskottet
vördsamt hemställa,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majtt i underdånighet framställa
den önskan, att en författning, upplagande samtliga de åligganden,
hvilka af fjerdingsman eller krono-rättare i denna egenskap skola
ombesörjas, jemte uppgift så väl u de förrättningar, för hvilka reseoch
traktaments-kostnadsersattning må beräknas, som fi de bestyr, för
hvilka dylik godtgörelse icke erhålles, måtte varda i nåder utfärdad.
Stockholm den 20 April 1848.
Emot betänkandet anmäldes följande reservation af herr Malmstedt:
»Jag har icke kunnat dela Utskottets mening uti förevarande betänkande, i
hvad angår säteriers, rå - och rörs, samt insockne frälsehemmans skyldighet, att
deltaga uti fjerdingsmansbestyret eller utgörande af samma tjenst. Till detta,
efter mitt förmenande, orätta resultat har Utskottet led t sig genom den, enligt
min öfvertygelse, likaledes oriktiga föreställning, att kronofjerdingsmanstjensten
är af kommunal beskaffenhet. Jag trodde att benämningen /irono-fjerdingsman
och Utskottets erkännande of behofvet utaf instruktion, som bestämmer de tjensteu
vidlådande skyldigheter oell rättigheter, tillräckligt nog utmärkte, att befattningen
icke kan hänföras till kommunal egenskap, ty Utskottet borde val icke tillstyrkt
Rikets Höglofl. Ständer, att hos Kongl. Majit anhålla om utfärdande af instruktion
för en [tjenstebefattning, som, iden händelse samma verkeligen är af kommunal
beskaffenhet,
kommunen sjelf och efter lokala förhållanden eger förse med instruktion.
— Till stöd för min åsigt, att kronofjerdingsmanstjensterne icke kunna
hänföras till de kommunala bestyren, hor jag åberopat:
Kongl, patentet den 20 Mars 1S93, enligt hvilket häradsfogden skall fjerdingsman
i alla socknar förordna och tillsätta, men, der fjerdingsman äro
(5
A linu Best'.- och llkon.-Utskottets Betänkande, N:o 69.
försedde med boställen och tjensten således är ständig, tillsättas de af landshöf
dingarne;
Kongl,
brefvet deri 15 Januarii 1715, som befriar fjerdingsmän frän skjuts,
inqvartering och så kalladt sockne-hvarf;
Kongl, resolutionen på allmogens i Jösse, Gillbergs och Nordmarks härader
i Wermland besvär, den 15 Jan. 1770, innehållande, att kronofogden kan icke
betagas, att i mindre utmätningsmål betjena sig af fjerdingsmans biträde; men uppbörden
stadnar på kronofogdens eget äfventyr och ansvar;
Kongl, brefvet till Kammar-kollegium, den 5! Augusti 1784, som stadgar,
att så väl fjerdingsmän, som annan större och mindre Kronans betjening, böra
af Kronan njuta lön; i följa hvaraf, på de ställen, hvarest, enligt Kongl, förordningarne
af åren 1737 och 1766, om boställenas indragande icke blifvit verkställde,
fjerdingsmänneu måga framgent behålla de dem tilldelde hemman; men för
de orter, der sådant redan skett, bör Kongl. Kammar-kollegium utse och uppgifva
andre odisponerade kronohemman, som till detta behof kunna anslås;
Kongl, brefvet den 4 Febr. 1811 af innehåll, att statsverket må icke med
någon utgift för fjerdingsmän betungas; men när någon för fjerdingsmansboställe
tjenlig kronolägenhet blifver ledig, och sådant, enligt Kongl, brefvet den 51
Aug. 1784, af Kammar-kollegium föreslås, vill Kongl. Maj:t vid hvarje serskildt
tillfälle sig deröfver utlåta.
Kongl, brefvet den 4 October 1814, att fjerdingsmäns-boställen eller bohemman,
som i några få orter blifvit anslagne, böra icke indragas; och
Kongl, brefvet den 15 Junii 1824, enligt hvilket fjerdingsmän äro befriade
från reserv-skjuts för de hemman de bebo och för hvilka Konungens befallningshafvande
eger utse andre hemman.
Af alla dessa stadganden synes mig till »komplett evidence deducerad» den
uptäckten, att årono-fjerdingsmanstjensterne aldrig varit och, med hänsigt till beskaffenheten
af deras tjensteåligganden, sådane desse äro, aldrig kunna betraktas
som kommunalbefattningar, och jag gjorde denna historiska framställning i Utskottet,
för att, i hvad på mig ankom, förebygga den utgångspunkt, som, ehuru
icke omförmäld, grundlaggt det rättsvidriga i betänkandet.
Men — fastän min mening af Utskottets pluralité icke gillades och, äfven om
fjerdingmanstjensterne verkligen voro af kommunal egenskap, - saknas likväl skäl
för Utskottets tillstyrkande, att säterier, rå och rör samt insockne frälsehemman
skola utgöra fjerdingsmansbestyret, ty man märke väl, att Ridderskapet och
Adeln, genom dess privilegier, den 16 October 1725, äro för sine egendomar
befriade från allmänna och krono-besvär; att, enligt Kongl, resolutionen på
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande, N:o 70.
7
adelns i Halland besvär, den 5 Martii 1726 <§. 4, äro adelns landtbönder fria
frän fjerdingsmans-tjenster och att, genom Kongl, kungörelsen, den 15 Febr. 1850,
tydligen stadgas, att innehafvare utaf hemman af ofvan omförmälde natur äro frie
från fjerdingsmans-tjenster.
Då emedlertid dessa af mig i Utskottet framställde juridiska skäl, i sammanhang
hvarmed jag fästat uppmärksamheten derå, att äfven andre hemmansnaturer,
såsom kungs- och kungsladugårdar i de conqueterade provinserne, samt
preste-, mensal- och stomhemman i allmänhet finnas, som, på grund af privilegier,
med de förstnämnde egendomsnaturerne, i förevarande afseende, åtnjuta lika friheter,
utan att, om man velat vara consequent, jemväl de sednare hemmanen
föreslagits till samma skyldigheter, som säterierne, rå och rör, samt insockne
frälsehemmanen, icke förmådde verka till respekt för eller behörigt aklgifvande af
i lörfattningarne grundade fri- och rättigheter; så får jag, under åberopande af
hvad jag anfört, härmed vördsamt nedlägga min reservation emot Utskottets betänkande
i denna del.”
Häruti instämde herr friherre Cederström, II., herr friherre Reutersköld, A.
A., herr Coyet samt herr prosten Tellbom, så vidt som herr prosten gillade hvad
uti reservationen blifvit hufvudsakligen framstäldt.
N:o 70.
Ank. till Exp. Utsk. d. 22 Apr., kl. 1 e. ra.
Utlåtande t anledning af erhållna återremisser af betänkandet
N:o 17, angående ifrågaställda fyr anläggningar ä
Agön samt å skäret Skomakaren.
Nämnde betänkande, hvari Utskottet tillstyrkt, att Rikets Ständer icke måtte,
med bifall till en af Herr Norin i detta ämne väckt motion, till Kongl. Maj:t
aflåta underdånig skrifvelse, med anhållan, att en undersökning om behofvet af
fyr-anläggningar å berörde ställen måtte ske, och sedermera de åtgärder, hvartill
omständigheterna kunde föranleda, i dessa afseenden vidtagas, har blifvit af Ridderskapet
och Adeln bifallet, men af de 5:ne öfriga Riks-Stånden återremitterad!,
hufvudsakligast på grund af gjord anmärkning, att, då den begärda undersökningen
icke blefve förknippad med några större kostnader, och det ändamål, hvarför
den ifrågasatts, vore af stor vigt för sjöfartens betryggande, Utskottet icke bort
afstyrka densamma, hvarförutan, hvad serskildt beträffade den af Utskottet åbe
-
8
Allm, lie sv.- och Ekon.-b Lskottets Memorial, jS:o 71,
ropade uppgift derom, att skäret Skomakaren eller Simpnäs klubb Vöre för fyranläggning
mindre tjenlig, inom dö 5:ne Riks-stfinden anmärkts, att sådant icke
vore med rälta förhållandet öfverensstämmande, hvilket inom det Hederv. Bondeståndet
blifvit af riksdags-fullrnäktigen Matts Persson ytterligare bestyrkt genom
ett af åtskillige närboende personer undertecknadt intygande, att en fyr-anläggning
derstädes kan verkställas utan serdeles stora kostnader.
Hvad sålunda anmärkt blifvit har Utskottet i noggrannt öfvervägande tagit,
men deraf icke kunnat hemta anledning alt frångå hvad Utskottet i sitt betänkande
N:o 17 vördsamt anfört och hemställt i afseende pä förslaget om vidtagande
af undersökning och förberedande åtgärder för en fyr-anläggning å Agön,
utan får detsamma vidhålla, så mycket heldre, som nästan alla emot betänkandet
rigtade anmärkningar hufvudsakligen gällt den 2:dra punkten deraf, eller Utskottets
afstyrkande, angående ifrågastäldt behof af en ledfyr å skäret Skomakaren.
Beträffande deremot nämnde punkt, anser Utskottet, att, då dess utlåtande
egentligen var grundadt på den förutnämnde uppgiften om de svårigheter, som
möttö för en fyr-anläggning derstädes, men inom Riks-stånden blifvit upplyst,
att dessa hinder ej äro af den betydenhet, sorn Utskottet, till följe af från Norra
Lots-distrikts-chefs-embetet lemnad upplysning, haft skäl att antaga, Utskottet,
vid sådant förhållande, och enär det icke kan bestridas, att en ledfyr å berörde
skär eller annan tjenlig plats i grannskapet deraf blefve af väsendtlig nytta för
sjöfarande, i anseende till dess läge vid inloppet från Alands haf till Stockholms
skärgård, sig böra frångå sitt i förra betänkandet afgifna utlåtande i denna del,
och vördsamt tillstyrka, att
Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att en
undersökning om behofvet och möjligheten af en fyr-anläggning å skäret
Skomakaren eller Simpnäs klubb eller å annan tjenlig plats i granskapet
deraf må företagas, samt att Kongl. Majit sedermera täcktes i anledning
deraf vidtaga de åtgärder, hvartill omständigheterna kunna föranleda.
Stockholm den 20 April 1848.
N;o 71.
Ank. lill E*p. Uisk. d. »2 Apr, kl. lem.
Memorial, i anledning af återremiss af Utskottets betänkande N:o31.
Vällofl. Borgare-ståndet har till Utskottet återremitterat betänkandet N:o 31,
i anledning af väckt motion, om bestämmande af minimi- och maximi-belopp vid
ut
-
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Memorial, N:is 72 och 73.
0
utarrendering af Lunds akademi-hemman; men som Ridderskapet och Adeln samt
Preste-sländel bifallit betänkandet och Bonde-ständet låtit vid Utskottets i detsamma
gjorda tillstyrkande bero,' samt beslut i den väckta frågan sålunda redan
än fattadt,
sfi kan åtcrremissen icke föranleda till någon Utskottets åtgärd.
Stockholm den 20 April 1848.
N:o 72.
Ank. till Exp. Ulsk. d 22 April, kl. 1 e. m.
Memorial, i anledning af ulerremiss utaf Utshottels hetiinhande,
N:o 49.
Vällod. Borgare-ståndet har till Utskottet återremitterat betänkandet N:o
49, i anledning af väckt motion om ändring i tiden för väglagningar; men som
Preste- och Bonde-stånden afslagit detta betänkande, hvilket deremot är af
Ridderskapet och Adelil bifallet, samt den sålunda väckta frågan, jemlikt 75 §
Riksdags-ordningen, kommer att förfalla, anser Utskottet
återremissen icke föranleda lill någon dess vidare åtgärd.
Stockholm den 20 April 1848.
N:o 73.
Ank. till Exp. Disk. d, 22 April, kl. 1 c. m.
Memorial, i anledning af ulerremiss af Utshottels hel linh ande,
N:o 50.
Utskottets berörda betänkande, afgifvet i anledning af motioner om upp
hörande
al eller lindring i de tullafgifter, som Kongl. Danska.regeringen uppbär
för fartyg, som passera Öresund, har af Vällod. Borgare-ståndet blifvit återremitleradt,
i hvad det samma angår den af vice talemannen A. Brinck i frågan
väckta motion; meri, som de öfrige Riksstånden samma betänkande i hela dess
vidd bifallit, och beslut uti ifrågavarande ärende sålunda redan är fattadt, altsä
anser Utskottet
återremissen icke föranleda till någon dess vidare åtgärd.
Stockholm den 20 April 1848.
Bill lill R. St. Fröt. 1847 och 1848.8 Sami. 17 Baft. 2
10 st lim. B est).- och Ekon.-Utskottets Betänkande, Nto 74,
N:o 74.
Anlt. till Exp. UlsU. den 22 April. kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af vacht motion om bötesansvar för
den bevuringssktjldige, hvilken försummar att inställa sig till
bevärings-cxersis.
Riksdagsmannen Jöns Ersson från Wermlands län har, uti ett till hederv.
Bonde-ståndet ingifvet och derifrån till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets
behandling remitteradt memorial, anfört: alt, «efter hvad för honom blifvit berättadt»,
dét oskick, serdeles inom Öfre Elfdals härad af Wermland, lärer innästlat
sig, att heväringsskyidige ynglingar icke inställa sig vid de årliga mönstririgarne
och följaktligen icke eller vid vapenöfningarne. Då emedlertid detta oskick, hvilket,
y>su vidt den meddelade berättelsen är sanfärdig,» lärer gått så långt, att icke
halfva antalet af heväringsskyidige inställt sig vid den beramade mönstringen sistlidet
ar, förorsakade icke allenast stora ledsamheter inom orten, utan äfven ett
ganska betungande besvär för kronobetjeningen och i synnerhet för fjerdingsmänncn,
hvilka nödgades genomtåga hela distrikier från by till by för att samla
beväringsynglingarne till inställelse å bestämd dag i Carlstad, ehuru detta besvär
ofta vore förgäfves, emedan de heväringsskyidige afrest till aflägsna orter, syntes
det motionären, enär den nuvarande påföljden för den tredskande att, i händelse
han anträffas, erhålla fri skjuts till Carlstad och sedan derifrån till öfningsmötesplatsen,
om han approberas, vore alldeles ändamålslös att förmå honom till inställelse,
och att annat, mera mot ändamålet svarande, ansvar borde stadgas, såsom
penningeböter af 1' riksdaler i silfvermynt, eller, vid saknad tillgång till
böterne, förvandling deraf till annat lämpligt straff.
Efter öfvervägande af hvad sålunda förekommit har Utskottet ansett sig
böra vördsamt upplysa, att, jemlikt 18 § i Kongl, kungörelsen den 27 October
1812 angående utsk ri fn i ngssättet och inrättningen af beväringsmanskapet, är
vordet stadgadt, att nämnda manskap skall, sedan det till tjenst blifvit uppbådadt,
vara underkastadt samma lydnad och skyldigheter, som åligga Kongl. Maj:ts öfriga
krigsmakt, enligt författningar och krigsartiklarne, efter hvilka äfven förbrytelser
deremot komma att straffas; och då derjemte genom 7 mom. af Kongl,
brefvet den 50 Mars 1815 blifvit föreskrifvet, det vederbörande åligger att genom
tidiga kungörelser sammankalla beväringsmanskapet att på utsatta dagar, vid tjenligt
vite, ovägerligen tillstädeskomma, synes det Utskottet, att tillräckliga stadganden
redan finnas till förekommande af de olägenheter, som motionären genom
den gjorda framställningen åsyftat att få undanröjda, hvadan Utskottet, enär de
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, JSI:o 75. 11
af motionären i öfrigt antydde oordningarne i afseende pä beväringsmanskapet inom
Wermlands län, i Utskottets tanka, icke torde utgöra föremal för Rikets Ständers
handläggning, vördsamt hemställa,
att ifrågavarande motion icke må till någon Rikets liöglofl. Sländers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 520 April 1848.
N:o 75.
Ank. till lixp. lltsk. d. 22 Apr. kl. l c. m.
lietiinkande, i anledning af väckt motion om bildande af fonder
till understöd för beväringsynglingar, hvilka kom
menderas
i fält.
Uti ett till Hederv. Ronde-ståndet ingifvet memorial, som till Utskottets
handläggning blifvit remitteradt, har riksdagsfullmäktige!» Olof Johansson från Stockholms
län anfört, att, ehuru erfarenheten numera visat bevärings-inrättuingens
stora nytta och värde, hälst derigenom alstrats en allmännare, lefvande patriotisk
anda, alltid verkande till samhällets väl, vissa olägenheter likväl derifrån härflutit,
hvilka dock, utan rubbning af inrättningens grund, håde kunde och borde
afhjelpas. Såsom sådane har motionären anmärkt dels det missförhållande, som
uppkommer vid jemförelsen emellan den indelde soldaten och beväringsynglingen,
enär deras åliggande i afseende på fäderneslandets försvar befmnes nästan lika,
men deras rättigheter deremot högst olika; den indelda soldaten undfår nemligen
vid sitt inträde i krigstjensten, hvilket alltid dessutom beror af hans fria vilja,
icke allenast en hög lega af rotehållet, utan äfven ständigt underhåll för sig och
de sina, så väl under krig, som då han under fredstid endast hålles i beredskap
till fäderneslandets försvar, och hvarigenom hans bergning samt ställning i samhället
befinnes alltid betryggad; hvaremot beväringsynglingen, som vid bestämd
ålder mäste antingen köpa sig fri från sin beväringsskyldighet, eller i saknad af
medel dertill, sjelf träda i tjenstgöring och i händelse af krig skiljes från föräldrar
och anhörige samt äfven från den fädernejord, han egt förhoppning att en
gång få besitta, ej har den ringaste ersättning för sin lika med indelde soldaten
mödosamma och besvärliga tjenstepligt mot fäderneslandet; — och dels att, ehuru
alla medborgare borde, en hvar i mån af sina vilkor, gemensamt bidraga till fäderneslandets
försvar, sådant likväl icke alltid funne tillämpning i afseende å allmänna
beväringen, såsom exempel hvarpå motionären andragit, att om, vid ett krigs ut
-
12
Allm. Besv.- och Eko/i.-Utskottets Betänkande, N:o 75.
brott, den ena bonden endast egde söner, den andra endast döttrar och den tredje
inga barn, den förstnämndes i beväringsåldern stadde söner mäste skiljas frän åldrige
föräldrar, hvilka derigenom komme att försättas icke allenast uti ett hjelplöst
tillstånd, utan äfven i den djupaste sorg, för att se sina söner kanhända för
sista gången gå ifrån föräldrahemmet, hvaremot de andra, som hafva endast döttrar
eller inga barn, få sitta i ostörd ro, utan att vidkännas någon annan tvngd
vid landets försvar, än utredningen af sin roteringskarl, ett onus, hvilket äfven
den förre, ehuru han förlorat sina söner, måste vidkännas. Under tillkännagifvande,
att afsigten med dessa framställningar ingalunda vore alt vilja klandra bevärings-inrättningens
principer, än mindre att söka förringa denna försvarsanstalt
eller ifrågasätta dess fortfarande, har motionären, som deremot vore innerligen
öfvertygad om inrättningens nytta och nödvändighet för rikets trygghet och anseende,
endast velat ådagalägga några, efter hans tanka, förhanden varande missförhållanden,
de der borde, så vidt möjligt kunde ske, undanrödjas, samt i sådant
afseende föreslagit, alt en författning måtte utfärdas, som ålade hvarje mantalsskrifven
person i alla kommuner, det vare sig socken, stad eller län, att, efter
förmögenhet eller annan beräkning, sammanskjuta något visst belopp årligen till
en fond, hvilken kommunen inom sig borde vara pligtig att vårda och förvalta på
enahanda sätt, som alla andra till socken eller stad hörande kassor; och skulle af
denna fond vid ett påkommande krig till kommunernas beväringsynglingar, hvilka
blefve kommenderade i fält, utdelas en lämplig summa, efter fondens storlek, till
ett understöd, att antingen begagnas till lega, i händelse desse ville sätta andre
karlar i sitt ställe, eller ock till hjelp under fälttåget. Om denna handpenning
icke motsvarade den verkliga uppoffringen å beväringsynglingens sida, kunde den
ändå innefatta ett offentligt erkännande af den billiga rättvisa, att man satte värde
på hans tjensteåliggande och åtminstone vittnade om, att man ej alldeles sorglöst
lemnade honom åt sitt öde.
Ilvad sålunda förekommit, har Utskottet i behörigt öfvervägande tagit, och
får, till bemötande af motionärens gjorda framställning derom, att bevärings-soldaten
icke skulle åtnjuta den ringaste ersättning för sin tjenstgöring, vördsamt
upplysa, att, jemlikt 15 § i Kongl, kungörelsen den 27 Oktober 1812, angående
utskrifningssättet och inrättningen af beväringsmanskapet, Kongl. Maj:t i nåder
förordnat, att ”då beväringsmanskapet till verklig tjenstgöring uppbådas, skall
detsamma af Kongl Maj:t med erforderlig beklädnad, beväring och annan utrustning
förses, samt så väl under sådan tjenstgöring, som då det till öfnings vinnande
blir sammandraget, dess underhåll besörjas, i likhet med hvad den öfriga
arméen bestås.” Då det derjemte, enligt 4 § i högstberörda Kongl, kungörelse,
A lim. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, A.-o 76.
13
beror på Kongl. Maj:t, ”att, vid skeende anmälan, i nåder pröfva de ömmande
omständigheter, som lör någon persons befrielse från beväringsskyldigheten kunna
förefinnas,” är alltså en dylik händelse, som den motionären ifrågasatt, eller att
en son måste lemna orklösa föräldrar och vården om deras egendom, efter Utskottets
tanka, förebyggd och synes ej kunna inträffa, så vida förhållandet icke förtiges;
och får Utskottet slutligen, i afseende på motionärens yrkande om bildande
af fonder till understöd för beväringsynglingar, hvilka kommenderas i fält, jemväl
tillkännagifva, att Kongl. Majit, genom 25 § af nyssberörda Kongl, kungörelse,
i nåder bland annat stadgat, att beväringsmanskapet skall ega lika rätt till grat
ia ler och pensioner, som ordinarie soldater och sjömän i lika belägenhet; och att
Kongl. Majit vill för öfrigt, i anledning af Rikets Ständers önskan, hafva uppmuntrat
rikets innevånare att, genom frivilliga sammanskott, samla invalidkassor,
hälst inom små distrikt, till ytterligare understöd för blesserade af beväringsmanskapet
eller de i krig stupades enkor och barn. Då sålunda både i ena och andra
hänseendet af hvad motionären framställt och yrkat, föreskrifter redan förefinnas
till vederbörandes efterrättelse, anser Utskottet några ytterligare stadganden
uti ifrågavarande fall icke vara af behofvet påkallade, utan får, på sådan grund,
vördsamt tillstyrka Rikets Ilöglofl. Ständer,
att Oluf Johanssons motion icke må till någon Rikets Ilöglofl. Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 20 April 1848.
N:o 76.
Ank. lill Exp. Utsk. d. 22 April, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion om anvisande af understöd
lill resor i främmande länder åt arbetare i de
inhemska fabrikerne och handtverk er ier ne.
Under anförande, hurusom det för industriens förkofran här i landet vore af
stor vigt, att skicklige arbetare i de inhemska fabrikerna och handtverkerierne erhölle
understöd till resor i främmande länder, och enär en dylik förmån sällan af
allmänna medel bereddes den förtjente arbetaren, har herr I(. A. Almgren uti ett
till Vällofl. Borgare-ståndet ingifvet memorial, som till Allm. Besvärs-och Ekonomiutskottets
handläggning blifvit remitteradt, hemställt, det Rikets Ständer måtte
hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, att af de under Kommers-kollegii för
-
14 Allm. Besv.- och Ek o n. - Li ts k o Itc is Betänkande, N:o 76.
vältning ställda, till manufakturernes befrämjande anslagna, allmänna medel, ärligen
må anvisas minst sex reseunderstöd, lill ett belopp af 5 å 500 r:dr b:ko hvardera,
åt arbetare inom fabrikerne, och ett lika antal sådane understöd åt arbetare
i handtverkerierne, samt att vederbörande fabriks- och handtverksföreningar
mätte ega föreslå de personer, som af ifrågavarande understöd företrädesvis borde
komma i åtnjutande; och har herr Wahlgren med motionären sig förenat, under
yrkande derjemte, att åtminstone ett af de föreslagna årliga rcseunderstöden må
tilldelas arbetare inom manufakturerne i Eskilstuna.
Utskottet har tagit detta ämne i behörigt öfvervägande, och får i anledning
deraf vördsamt anföra, att Utskottet anser såsom ett synnerligen verksamt medel
till utbildandet af vårt lands fabriks- och handtverksindustri, om åt skicklige arbetare
i fabrikerne och handtverkerierne tillfälle, medelst serskilda åt dem anvisade
understöd, beredes att, under resor samt arbete å fabriker eller verkstäder i lrämmande
länder, inhemta upplysning om industriens framsteg derstädes, och förvärfva
sig en fullständigare kännedom af de till sina yrken hörande ämnen, för att sedermera
i de inhemska näringarne kunna tillämpa de i berörda hänseenden gjorde
iakttagelser, och använda en sålunda vunnen större konstfärdighet. Den uppmuntran
genom dylika understöd, som här i landet redan blifvit åt idkare af vetenskaper
och sköna konster förunnad, och de fördelaktiga verkningarne deraf, erinra ock
om en nödig omtanka att på sådant sätt äfven befrämja utvecklingen af ifrågavarande
för landet så vigtiga industrigrenar. Då Utskottet således för sin del godkänner
motionens syftemål, har Utskottet likväl, i afseende på det af motionären
föreslagna antal af reseunderstöden och deras belopp, funnit höra i betraktande
tagas, hurusom, derest omförmälda, under Kommers-kollegii förvaltning ställde
medel skulle i större mån anlitas till sådana understöd, tillgång möjligen komme
att saknas til! befordrande jemväl af andra för fabrikerna och slöjderna nyttiga
ändamål, samt att, ehuru Utskottet anser, att högsta beloppet, hvarmed ett så beskaffad
t. understöd må utgå, bör bestämmas till 500 r:dr b:ko, likväl nödigt är, att,
med iästadt afseende å dels möjligheten för den med understöd försedda arbetaren
att genom arbete å fabrik eller verkstad å utrikes ort kunna erhålla bidrag till
sitt uppehälle, dels den mer eller mindre vidsträckta resa eller den längre eller
kortare tid, sorn för idkare af olika handteringar erfordras för vinnande af det
med reseunderstödet afsedda ändamål, understödets belopp i förhållande derefter
lämpas. Börande i öfrigt, enligt Utskottets tanke, en lika fördelning af det antal
understöd, som kan vara att tillgå, emellan arbetare i hvardera af förenämnde
industrigrenar ega rum, samt företrädesrätt dervid lemnäs åt arbetare i de yrken,
för hvilkas ändamålsenliga utöfning teckniska insigter erfordras.
Allm. Besvoch Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 70. 15
Beträffande vidare motionärens framställning, det fabriks- och handtverksförcningarne
må ega föreslå de personer, som af rcseunderstöden borde komma i åtnjutande,
så, enär dessa föreningars verksamhet endast sträcker sig till vården af
de inom städerna befintliga fabrikers och handtverkeriers angelägenheter, men billigt
och af vigt är, att förmånen af dylika understöd äfven tillgodokommer arbetare
uti å landet anlagd fabrik eller verkstad, har Utskottet icke kunnat berörda
framställning biträda, men deremot trott i detta afseende lämpligast vara, att åt
de arbetare i fabrik eller verkstad, i stad eller å landet, som önska att af ifrågavarande
understöd blifva delaktige, öppet lemnäs att sina ansökningar derom
till Kommers-kollegium ingifva, samt att nämnda Kollegium må tillkomma att,
efter inhemtad kännedom angående de sökandes skicklighet och frejd, i enlighet
med ofvan antydde grunder, hos Kongl. Maj:t i underdånighet föreslå så väl dem
af sökanderne, hvilka af den sökta förmånen kunna anses förtjenle, som ock beloppet
af det understöd, hvardera af dem må tilldelas.
I öfverensstämmelse med de af Utskottet sålunda uttalade åsigter, får Utskottet
vördsamt tillstyrka,
det Rikets Ständer mätte i underdånighet anhålla, alt, på det de i fabrikerne
och hondtverkerierne här i landet anställde arbetare, som visat
sig ega utmärktare anlag och insigt i sitt yrke, må kunna i främmande
länder ytterligare utbilda sin skicklighet, Kongl. Majit täcktes i
nåder bifalla: att serskilda understöd, hvartdera ej öfverstigande 500
r:dr b:ko, årligen varda af de till manufakturernes befrämjande tillgänglige
allmänna medel åt sådane arbetare anvisade; att, jemte det antalet
af dessa årliga understöd må rättas efter tillgångarne å nämnda medel
och lika fördelas emellan fabriks- och handtverksarbetare, vid valet af
dem, åt hvilka en dylik förmån bör tilldelas, de arbetare måtte ega
företräde, som sysselsätta sig med sådana yrken, för hvilkas utöfning
teckniska kunskaper erfordras; att ansökningar om ifrågavarande understöd
skola ingifvas till Kommers-kollegium, som har att, efter inhemtad
noggrann kännedom om sökandernes skicklighet och frejd, hos Kongl.
Maj:t i underdånighet anmäla dem, som af understöd kunna anses förtjente,
och angående understödets belopp sig yttra; att nämnda Kollegium
i öfrigt må ega föreskrifva de vilkor, som för betryggande af ett
ändamålsenligt användande af de beviljade understöden kunna finnas nödige;
samt att, derest Kongl. Majit behagade till förevarande underdåniga
hemställan lemna nådigt bifall, sådant måtte komma till fabriks—
och handtverksidkares kännedom, i städerne genom dervarande fabriks
-
16
Allm. Desv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, A":o 77.
och handlverksföreningar, och å landet genom Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i länen.
Hvad angår herr Wahlgrens yrkande, att ett af de årliga understöden må tilldelas
manufakturi-arbetare i Eskilstuna fristad, så, enär, i enlighet med hvad ofvan
hemstäldt blifvit, fabriks- och handtverksarbetare derstädes äro oförhindrade
att, lika med arbetare å andra fabriker och verkstäder i riket, sig till reseunderstöds
erhållande anmäla, och alltså, efter sig företeende omständigheter, kunna af
den sökta förmånen komma i åtnjutande, samt då någon anledning till ovilkorlig
företrädesrätt dervid för fristadens manufakturister icke förekommit, anser Utskottet
sig sakna skäl alt å herr Wahlgrens berörda vrkandc tillstyrka serskildt
afseende.
Stockholm den 20 April 1848.
N:o 77.
Ank. lill Etp. Ulsk. d. 22 Apr., kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, angående förändring
i sättet och vilkoren för varors och andra effekters försäljning
u auktion inom hufvudstaden.
Till Allm. Besvärs- och Ekonomi-utskottets handläggning har från Höglofl.
Ridderskapet och Adeln blifvit remitterad en af herr /fjerta, Lars, väckt motion,
deruti omförmäles, hurusom i flera andra länder, mera än hos oss, begagnas den
för handel och rörelse serdeles underlättande method att försälja varor och egendom
å auktion till den högstbjudande, hvilket försäljningssätt i motionärens tanka
otvifvelaktigt skulle, åtminstone uti hufvudstaden, komma mera i bruk, än hitintills,
om det icke vore förenadt med de kostnader, hvilka äro en följd deraf, att
försäljningen skall ske genom stadens auktionskammare. Sålunda erlägges, i afgift
till staden, för de så kallade hus-auktionerna och de egentliga stads-auktionerna
3 procent af varornas värde, antingen de äterropas eller icke, hvartill komma
diverse algifter, dem bruket infört, ehuru de cj omnämnas i reglementet. För
så kallade börs-auktioner åter, eller vid partiförsäljning af varor på börsen, betalas
minst Vi procent till mäklaren, l/i procent till sladskassan och dessutom diskretioner
och aflöningar åt kommissarie, utropare och vaktmästare, hvilka afgifter,
ytterligare ökade genom en slagafgift för hvarje nummer, som utropas, visserligen
vid försäljning af stora varulager betyda mindre, men likväl utgöra ett hinder för
me
-
edilin. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 77. 17
methodens vidtagande såsom ett handelsbruk; och har, med anledning häraf, motionären
föreslagit den ändring i nu gällande föreskrifter rörande försäljningar uti
hufvudstaden genom auktion, att, med bibehållande af de nuvarande stads- och
husauktionerna, sådane de äro, för den, som vill anlita dem, det må vara en
hvar tillåtet att genom- edsvurna mäklare, utan auktionskammarens anlitande, hålla
auktion å varor i gross, emot skyldighet att erlägga i afgift till stadens kassa V4
procent af försäljningssumman, utan att, såsom nu, i afseende å lokalen vara inskränkt
till börshuset, hvilket, i anseende till otillräckligt utrymme, försvårade dylika
auktioners hållande: att jemväl auktioner å husgeråd äfvensom af handelsvaror
i mindre partier må hållas af hvem som helst emot en afgift af 1 procent
till stadskassan, men i dessa fall med förbindelse att anlita en tjensteman vid
auktionsverket, att öfvervara försäljningen och kontrollera beloppet, dervid denne
tjensteman skulle ega att för hvarje dag beiäkna en visst fastställd lämplig aflö
ning;
samt slutligen att samma frihet måtte ega rum vid försäljning å auktion
af fast egendom, med samma afgift till stadskassan, som för auktioner i parti
eller % procent af försäljningssumman; förmodande motionären att den föreslagna
minskningen i procentafgifteu skulle rikligen ersättas genom den ökade omsättningen.
Vid förehafvande af detta ämne har Utskottet inhemtat,att Kongl. Maj:t, sednast
under den 50 December 1830, uppå vederbörandes förslag, fastställt nådigt
Reglemente för auktionsverket i Stockholm, enligt hvilket afgifterne vid försäljningen
äro följande:
för fastigheter, skepp och skeppsparter samt aktier 1V2 procent;
för vin, spanmål, salt, guld, silfver och juveler 2 procent;
för lin och hampa, när försäljningsutropet sker skeppundtals, 1V2 procent;
för alla andra persedlar eller varor af hvad beskaffenhet som helst 3 proc., samt
vid försäljning af handelsvaror å börsen V2 procent i provision för hvad som
säljes och V4 procent för återrop, jemte slagafgift för hvarje utropadt parti,
3 sk., hvilken sednare nu mera blifvit förhöjd till 4 sk.; hvarutöfver några
afgifter, af hvad namn som helst, icke kunna säljaren affordras; utgörande
den af motionären bland afgifter vid börsauktioner upptagna l/2 procent till
mäklaren icke någon afgift till auktionsverket, enär någon serskild mäklare,
utom auktionsmäklaren, icke behöfver anlitas, så vida icke säljaren, för att
undgå att sjelf hafva besvär med auktionen, derom anlita annan person, hvilken
då endast är att betrakta såsom säljarens enskilda ombud.
Hvad sålunda förekommit har Utskottet i öfvervägande tagit; men som regleringen
af auktionsverket så inom Stockholm som rikets öfrige städer, utgör en
Bill. lill R. St. Prot. 1847 och 1848. 8 Sami. 17 Haft. 5
I
18 sillin. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 78.
städernas enskilda angelägenhet, hvilken, åsyftande invånarnes säkerhet och beqvämlighet,
det tillhör städernes auktoriteter att, gemensamt med kommunerne, på
lämpligt sätt ordna och för sådant ändamål i behörig ordning tillvägabringa de
ändringar i för handen varande reglementariska föreskrifter, hvilka kunna vara af
behofvet påkallade, anser Utskottet motionärens förslag icke vara af beskaffenhet,
att böra utgöra föremål för Rikets Ständers handläggning; hvadan Utskottet tillstyrker,
att ifrågavarande motion icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 20 April 1848.
N:o 78.
Alik. till Exp. Utsk. d. 22 Apr., kl. 1 e. ni.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändringar i Kongl,
förordningen den 5 Juni 1822, angående gårdfarihandel
Uti
ett från Hederv. Bonde-ståndet till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets
handläggning remitteradt memorial, har riksdagsmannen Petter Haraldsson
från Elfsborgs län anmärkt, hurusom den allmogen i Ås, Wedens, Kinds, Marks,
Bollebygds, Gäseneds och Redvägs härader i nämnde län samt borgare i städerna
Borås och Ulricehamn förunnad rättighet att idka gårdfarihandel, blifvit inskränkt
genom åtskilige föreskrifter och vilkor för utöfvandet deraf, hvilka voro så beskaffade,
att de borde ändras. Så funnes uti Kongl, kungörelsen den 5 Juni 1822
föreskrifvet, att pass för handelsresa inom Skaraborgs, Jönköpings, Hallands och
Bohus län icke få gälla, för resa som börjar i Januari, längre än till den 1 Mars,
för resa på bosten, från den 1 September till den 1 November, samt, för resa till
andra orter inom riket, under vintern till den 15 April och under höstresan till
den 15 December; och då påtagligt vore, att ett dylikt stadgande står i strid
med hvars och ens rättighet i allmänhet att efter godtfinnande använda sin tid till
ett lofligt näringsfång, har motionären hemställt, att de innevånare i ofvannämnde
7 härader af Elfsborgs län, hvilka äro till gårdfarihandel berättigade, måtte meddelas
rättighet att hädanefter, om de sådant åstunda och till vederbörande myndigheter
uppgifva, erhålla pass, som på en gång öro gällande för handelsresa inom
Sverige från den 15 September till den 15 April påföljande år, eller den tid af
året, hvarunder gårdfarihandel, enligt nu gällande författningar, är tillåten, på det
att onödig kostnad för 2:ne serskilda pass under nämnde tid må kunna undvikas,
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, A.-o 78. 19
och desse handlande icke behöfva att för erhållande af pass för andra reseterminen
företaga kostsamma och ändamålslösa resor emellan hemorten och den provins,
der varorna kunna afsättas och der deras närvaro kan vara nödvändig; hvarjemte
motionären,föreslagit det stadgande, att gårdfarihandlande må ega att, under
de tider af året, då handelsresor äro tillåtne, låta genom så kallade handelsdrängar
eller andra personer forsla sina varor emellan hemorten och de provinser,
hvarå deras pass är stäldt, men med uttrycklig föreskrift uti det pass, hvarmed
dylika ombud skulle vara försedde, att ingenting af de sålunda förpassade varorna
finge under vägen eller i egarnes frånvaro försäljas.
I anledning häraf får Utskottet upplysa, att, sedan en del innevånare i Ås,
Kinds, Marks och Redvägs härader af Elfsborgs län hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhållit om åtskillige ändringar i de för gårdfarihandel gällande föreskrifter,
har, med anledning deraf, och för att bringa dessa föreskrifter i närmare
öfverensstämmelse med hvad i den under den 22 December 1846 fastställda Ilandelsordning
finnes stadgadt, Kongl. Maj:t funnit godt, genom nådig kuugörelse af
den 19 Januari 1847, i så måtto ändra de af motionären nu öfverklagade föreskrifter
i Kongl, kungörelsen den 5 Juni 1822, att tiden för giltigheten af resepass
för gårdfarihandlande blifvit bestämd, då passen utfärdas i Januari, till den
15 April och, då de utfärdas i September, till den 15 December, samt att, då
fråga är om handelsresor till Gottland, Gefleborgs och längre norrut belägna län
eller till Norrige, tiden blifvit utsträckt till 6 månader, eller hela den tid afåret,
under hvilken gårdfarihandel är tillåten; hvarförutan åtskilliga andra i sistberörde
Kongl, kungörelse stadgade vilkor och inskränkningar i berörde handelsrättighet
blifvit på samma gång till kraft och verkan i nåder upphäfne.
Då således den af motionären åsyftade utsträckning af tiden för passets giltighet
redan är medgifven i afseende å resor till aflägsnare orter inom riket, och
tiden i öfrigt för resor i de närbelägnare länen blifvit utsträckt till 3 månader,
hafva alltså de af motionären öfverklagade olägenheterna redan blifvit till det hufvudsakligaste
undanröjde, helst antagas måste, att en gårdfarihandlande bör kunna,
inom den numera medgifna tiden af 3 månader för resor till mindre aflägsna or
ter,
hinna afyttra de varor, han fört med sig.
Hvad serskildt beträffar motionärens hemställan om tillåtelse för gårdfarihandlande
att låta genom andra personer forsla sina varor från hemorten till de
provinser, der de skola säljas, så skulle ett dylikt medgifvande kunna leda derhän,
att allmogen i nämnde sju härader, i stället för att idka gårdfarihandel för
afyttrande af egna tillverkningar, komme att drifva en vidsträcktare handelsrörelse,
än med den gifna rättigheten varit afsedd. Vid detta förhållande, och då för
20
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, JS:o 78.
öfrigt frågan om utvidgning af berörde handelsfrihet, på sätt ofvan omförmäldt
är, så nyligen utgjort föremål för Kongl. Maj:ts nådiga pröfning, tillstyrker Utskottet,
att ifrågavarande motion icke i någotdera hänseendet må till någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 20 April 1848.
-lilli HWw
STOCKHOLM, tryckt hos Jon Beckman, 1848.
Allm. Besvärs- och Ekon.-Vtskotlets Utlåtande, N:o 79.
1
N:o 79.
Ank. till Exp.-Utsk. den 5 Maj, kl. 6 e. m.
Utlåtandej i anledning af vackt mation om befrielse för Rikets
Ständers Justi tim-ombudsman från åliggandet att deltaga i
Lagberedningens förhandlingar.
Från Vällofl. Borgare-slåndet har till Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottets
handläggning blifvit remitterad en motion af herr Fr. Schartau,
så lydande:
”Till Kongl. Maj:t hafva Rikets Ständer under en förfluten riksdag
yttrat, att hela landet fästade den högsta vigt vid frågan om ett förbättradt
lagverk och att behofvet deraf, serdeles i afseende på brottmålslagskipningen,
blefve med hvarje dag mera bjudande, af hvilken anledning och då
en ytterligare granskning af de redan färdiga lagförslagen ansågs nödig,
Rikets Ständer hemställde, att, i och för denna vigtiga åtgärd, en lagberedning
måtte varda sammansatt, deruti jemväl Rikets Ständers Justiliae-ombudsman
egde alt deltaga.
I hufvudsaklig öfverensstämmelse med Rikets Ständers i ämnet uttryckta
åsigter, behagade Kongl. Maj:l förordna ledamöter i lagberedningen.
Den utmärkte man, som beklädde juslitiae-ombudsmans-embetet den tid,
då Rikets Ständer yttrade sin önskan, alt deras justitiae-ombudsman måtte
inträda såsom ledamot i lagberedningen, har numera från delta embete afgått.
I hans ställe har deremot till justitiae-ombudsman blifvit utsedd en
person, som, om än känd, bland annat, för en ovanlig lagtolknings-förmåga,
likväl gjort sig ännu mera bekant såsom en ifrig det nya lagverkets motståndare,
hvilken, till följe häraf, omöjligen lärer kunna för det med lagberedningens
nedsättande afsedda ändamål något verka, äfven om lian icke, såsom
förhållandet är, befunne sig uti det svaga helsotillstånd, alt han, på grund
af läkarebetyg, mäst söka och ända hittills begagna tjenstledighet ifrån sin
innehafvande häradsliöfdinge-beställning; hvartill kommer, att derest denne
ålderstigne embetsman skulle i granskningen af det nya lagverket taga verk
Bih.
till R. St, Erot. 184-7 och 1848. 8 Samt. 18 Baft. 1
2
Atlin. Besvärs- ock Ekon.-Utskottets Utlåtande, N:o 79.
sam del, hans lifskrafter säkerligen på ett betänkligt sätt Liefve lidande,
till obotligt men för den tillsyn öfver lagarnes efterlefnad af domare och
embetsman, hvilken honom, enligt grundlagen, åligger aLL utöfva.
Alla dessa omständigheter sammanlagde föranleda mig att, i stöd af
56 § i riksdags-ordningen, vördsamt hemställa, att Rikets Ständer måtte
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att det för juslitiae-ombudsmannen
utfärdade förordnande att deltaga uti den granskning af lagförslagen,
som är nuvarande lagberedning anförtrodd, måtte varda återkalladt, och
justitiae-ombudsmannen således befrias från denna del af honom åliggande
eiabetsgöromål.”
Utskottet, sorn i allo gillar de skäl och grunder, hvilka motionären
till stöd för berörda sin framställning anfört, och icke anser nödigt att
någonting derutöfver tillägga för beredande af Rikets Ständers bifall der
till,
hemställer alltså vördsamt,
att Rikets Ständer inåtle hos Kongl. Majrt i underdånighet anhålla,
att det för justitite-ombudsmannen utfärdade förordnande
att deltaga uti den granskning af lagförslagen, som är nuvarande
lagberedning anförtrodd, må varda återkalladt, och han således
befrias från denna del af honom åliggande embetsgöromål.
Stockholm den 20 April 184.8»
Häremot anfördes följande reservationer, nemligen;
af herr grefve Gyldenstolpe, Anton: ”Riksdags-ordningens 28 § ålägger
Utskotten att J’äreuderna bereda och utarbeta”, hvaraf följer, att sak, men
icke person, bör utgöra föremål för Utskotts behandling. Att en enskild'
riksdagsman, i harmen öfver felslagna beräkningar, eller under lidelsen af
ett iråkad b politiskt nederlag, söker tröst i sin bedröfvelse och föremål för
skn representativa verksamhet genom en motion, hvaruti han utgjuter sin
vredes skålar öfver Rikets Ständers högste embetsman, är, om ock beklagligt,
dock förklarligt; men att ett Utskotts pluralitet, hvars lugnt prof vande*
medlemmar ej, kunna anses arbeta under en dylik sinnesoro, jemväl på den
af motionären anvisade väg beträder personlighetens område, hvilket för
alla borde vara fridlyst, och såmedelst gillar den gjorda framställningen,
kan i nain tanke aldrig försvaras eller rättfärdigas, hvarföre jag anhåller att
få emot ett sådant förfarande mig reservera. Utskottet har nemligen alls
-
Ailm. Besvärs- vch Ekon Utskottets Utlåtande, fco 79.
3
icke behandlat den sak, hvilken bort utgöra föremål för Utskottets pröfning,
eller huruvida den nytta, som Rikets Ständer afsågo med deras vid
«84o—4! årens Riksdag uttryckta begäran om justitias-ombudsmanneos
deltagande i lagberedningens arbeten, är fortfarande önskvärd. Yäl anser
Utskottet, att den nuvarande justitias-ombudsuiannen, ”såsom en ifrig, det
nya lagverkets motståndare, omöjligen lärer kunna för det med lagberedningens
nedsättande afsedda ändamål, något verka.” Hvarpå Utskottet
grundar denna sin förmodan, förtiges dock helt och hållet. För min del
vet jag blott, att nuvarande justitiae-ombudsman är motståndare till den radikalism
i åsigter, hvaraf moderna svenska lagstiftare så olia hänföras, och
hvarmed möjligen en och annan af lagberedningens nuvarande ledamöter
kan finnas behäftad. Ett sådant motstånd bör dock aldrig kunna blifva
skadligt lör andra än dem, som, icke genom sansad öfvertygelse, utan förmedelst
skräckvälde, vilja bereda framgång åt sina hugskott. 1 alla fall
har Utskottet här ingått i ett bedömande af nuvarande justitias-ombudsmans
åsigler i fråga om det nya lagverket, hvartill Utskottet saknat all rättvis
anledning. Men ännu mera olämpligt fäster Utskottet sig vid samma
justitiae-ombudsmans person, då Utskottet, hvars fleste ledamöter aldrig
sett denne embetsman, förklarar hans helsotillstånd så beskaffadt, att det
icke tillåter honom att jemte sina öfriga göromåls bestridande, taga verksam
del i granskningen af det nya lagverket. Man må väl här fråga, huru
vet Utskoltet det? Afven i detta afseende har Utskottet begagnat tystnadens
vältalighet. Nödigt synes mig hade varit, att, då detta förklarande
afgafs, Utskottets majoritet förskaffat sig behörigt läkarebetyg.
På grund af hvad jag nu anfört, och då jag anser, alt Justitias-ombudsmannen
framdeles likasom tillförene bör kunna på ett gagneligt sätt
bidraga till fullbordande af det nya lagverket, anhåller jag vördsamt, att
Rikets Ständer måtte ogilla Utskottets gjorda hemställan.”
Häruti instämde herrar Oxehufvud, Uggla och Coyet samt herr doktor
Annerstedt,
Af herr friherre Cederström, Rudolf: ’JVid bedömandet af denna motion,
har jag ansett följande omständigheter böra tagas i noggrannl betraktande:
att 96 § af regeringsformen föreskrifver, det Rikets Ständer skola
vid hvarje riksdag förordna en för lagkunskap och utmärkt redlighet känd
man, att, såsom deras ombud, hafva tillsyn öfver lagarnes efterlefnad m. m.;
samt att instruktion för honom i enlighet härmed blifvit utfärdad sednast
den irsta Mars i83o; att Rikets Ständer med fullt förtroende för detta sitt
ombud, vid utförandet af deras talan i afseende på iakttagandet af deras
bästa, önskat, att, på sätt motionären anfört, juslitiae-ombudsmannen måtte
4
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Ulhllande, N:o 79.
Jernnäs tillfälle att deltaga uti den förberedande pröfning af det utarbetade
nya lagförslaget, sorn borde ega rum, innan detsamma inför Rikets Ständer
framlades, och att Kongl. Maj:t, genom nådigt beslut den 3o:de Mars
184*» sådant beviljat. — Då nu härigenom Rikets Ständer kunna påräkna
att, äfven emellan riksdagarne, genom den man, som de företrädesvis, i anseende
till ofvannämnda utmärkande egenskaper, utsett att bekläda den vigtiga
platsen af sitt ombud, få sina åsigter om lagförslaget uttalade, och i
den mån, som ske kan, gjorda gällande, så anser jag denna rättighet vara
alltför dyrbar, att Rikets Ständer böra sig sjelfve densamma afsäga eller om
återtagandet deraf Iros Kongl. Majit göra underdånig framställning, helst då
i det af motionären ifrågaställde fall, att den nuvarande justitiae-ombudsraannen
genom sjukdom kunda blifva urståndsatt alt sine åligganden fullgöra,
den för honom utfärdade instruktion uti 25:te §:n, lemnar honom ”rätt
att till embetets förvaltande påkalla den man, som Rikets Ständer utsett
att honom efterträda, om harr med döden afginge/’ Uppå dessa skäl är jag
öfvertygad, alt Utskottet hade bordt afstyrka Rikets Ständers bifall lill
ifrågavarande motion.”
Häruti instämde herr lektor Ahlstrand samt herr prosten Arrhenius;
samt af herr Prosten Forssell: ”Emot det i flere afseenden högst betänkliga
beslut, hvartill Utskotlet, med biträde af den förseglade sedeln, här
kommit, anhåller jag alt få anmäla min reservation.
Jag vill ej nu omständligare vidröra de under diskussionen dels tvdeligen
uttalade dels oek i förbigående antydda vigtiga anmärkningar: alt t. ex.
en underdånig begäran i nu föreslagna affallning, åsyftande ett tillfälligt
upphäfvande af ett på grundlagens lydelse och Rikets Ständers yrkande tillkommet
allmänt stadgande, icke kan grundas på ett för Rikets Ständer
så olämpligt och obestyrkt skäl, sorn en föregifven sjuklighet hos den nuvarande
justitise-ombudsmannen; att afseendet på en sådan omständighet
väl bör antagas främst och nära nog uteslutande åligga honom sjelf, som
ensam är i tillfälle att fullt bedöma, huru vidt hans krafter förmå motsvara
de honom anförtrodda skyldigheter; hvartill kommer, att ett sådant skäl,
begagnadt af Rikets Ständer, skulle innebära ett för hela Rikets läkarekorps
förnärmande misstroende om förmåga att afhjelpa eit sjukdom, sortr måste
antagas vara öfvergående; — ty längre än der hän lära väl ej Rikets Ständer
kunna komma i sin diagnos; att åter det andra skälet, hemladt af justitieombudsmannens
kända obenägenhet för de åsigter rörande lagstift ning, som
hos lagberedningens nuvarande ledamöter gjort sig gällande, skulle innebära
en, för desse i lika mån förnärmande, förutsättning om olålsamhet eller oför
-
Allm. He.iv. och Ekon.-Vtskottrfs Eelänkande, ]\':o SO.
5
må;a alt reda sig med olika tänkande personer, äfvensom ett, för den sak
dessa drifva, ingalunda smickrande antagande, alt den icke uthärdar all sannings
vanliga vilkor, det nemligen, alt kunna inför motskäl bestå. Men för
min uppfattning framstår här en annan betänklighet, den jag anser af ännu
stöt re vigt. Det måste nemligen förutsättas, att Utskottet tror sitt förslag
kunna af Rikets Ständer antagas. Men om nu ett sådant antagande kunde
genomdrifvas, så synes mig, att Rikets Ständer med detsamma skulle balva
ohjelpligen komprometterat sig sjelfva i afseende på sitt kort förut i fullt
grundlagsenlig förm gjorda val. Mig synes, att den genom valet uttalade
öfvertygelsen om den valdes fulla lämplighet till embelet på sådant sätt
blelve återkallad och motsagd. Och lill en sådan motsägelse vill man nu
låta Ständerne göra sig skyldiga. Deras egen värdighet blefve härigenom
förnärmad, de grundlagsenliga formernas och garantiernas helgd åsidosatt och
eli, resultat dymedelst vunnet, hvilket visserligen icke ens den välde motionären
sjelf kan anses hafva åsyftat. Härmed tror jag mig hafva ådagalagt,
att Utskottets förslag i sig innebär omöjligheten att kunna antagas,
och således icke bordt inför Rikets Ständer framställas.”
Dessutom anmäldes reservationer af herr von Hohenhausen, M. S
herr Prosten Eurén, herr Prosten Tellbom, herr Prosten Melander samt
herr Prosten Osterman.
N:o 80.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 5 Maj, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring i Kongl.
Förordningen den 27 April 1846j angående kolhandeln,.
Uti ett från Hederv. Bonde-ståndet till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet
remitteradt memorial har riksdagsmannen Anders Johansson
från Wermlands län, med hvilken sig förenat Anders Andersson från samma
län och Pehr Pehrsson från Örebro län, anmärkt, hurusom det med.
Kongl, föi ordningen den 27 April 1846, angående kolhandeln åsyftade än
-
G
Allm. Besa.- och Ekon.-Vlskotlets Betänkande, N:o 80.
damål, att lösa de band, som hitintills tryckt hemmansegare inom sådane
orter, der bruks- och bergs-rörelse drifves, visserligen vunnits, hvad hemmansegare
utom bergslag angår, hvilka ega alt fritt afyttra eller använda
sina kol, hvaremot de inskränkningar, hvilka blifvit föreskrifna såsom vilkor
för rättigheten för hyttedelegare, att sälja sina kol utom den hytta,
deri han är delegare, nemligen, att enligt 4 och 5 §§ i samma förordning
hembjuda kolen till öfrige delegare i hyttelaget, lägga så många hinder i
vägen, att den fördel, författningen synes medgifva, blir ganska ringa, oberäknadt
omöjligheten att, för hembudets skull, kunna njuta den i all handel
vigtiga fördelen att få begagna en hastigt uppkommen gynsam konjunktur.
Dessutom leder denna inskränkning derhän, att l. ex. en hyttedelegare,
som eger grufvor utom hyttelaget och dit förer de behöfliga kolen, utan att
förut hafva hembjudit dem, derigenom ådrager sig det uti 5 § stadgade
ansvar att första gången förlora varans halfva värde och andra gången hela
värdet. De i författningen meddelade föreskrifter, i afseende å bestämroandet
af kolens pris, vore icke mindre olämpliga. Kolen skola väl, enligt i §,
lösas efter gångbart pris, men då något sådant icke finnes och hyltedelegarne
icke åsämjas, skola, enligt 5 §, kompromissarier, 2:ne valde af säljaren och
2:ne af öfrige hyttedelegarne, jemte bergmästaren afgöra tvisten i första och sista
instansen, under afbidan hvaraf säljaren får åtnöja sig med markegångspriset,
som betydligt understiger kolens rätta värde inom bergslag, samt slutligen
äfventyra att få mindre för kolen, än han varit bjuden, hvartill kommer,
att, då hyttelaget ofta kan vara beläget aflägse från bergmästarens hemvist,
det icke blifvit bestämdt, hvem som skall bekosta, antingen bergmästarens
resa till hyttelaget eller parternes och gode männens resa lill bergmästaren,
för att få priset bestämdt. Skulle detta åligga säljaren och denne
således nödgas att utom äfventyret att erhålla mindre än han varit bjuden,
dertill betala dryga skjuts- ocb traktaments-ersältningar, måste ban
antaga öfrige intressenternes lägre anbud, och i fall åter inotparterne skola
betala dessa kostnader, låta de heldre anspråket på kolen falla, såsom blifvande
dem alllför dyra, hvarigenom alltså i båda fallen det med författningen
afsedda ändamål förfelades; och har motionären, i betraktande af
alla dessa olägenheter, yrkat, att hemmansegare inom bergslag må, med iakttagande
af hvad författningarne stadga om byggnads- och värmningsskyldighetens
utgörande inom hyttelaget, erhålla lika fri och obehindrad rätt,
som hemmansegare utom bergslag att, på sätt 2 § af förenämnde förordning
stadgar, utan hinder af hembud, använda sina skogsalsler, som dem lämpligast
och ändamålsenligast synes.
Allm Besv. och Ekon.- Utskottets Betänkande, l\':o SO.
7
Utskottet, sorn tagit motionen i öfvervägande, har dervid inhemta!, a*tl
sedan, till följd af Kongl. Maj:ts nådiga bref till Bergs-kollegium af den i6
November 1838, undersökningar inom hela riket blifvit anställde, för utredande
af de med kolhandeln gemenskap egande förhållanden, och Rikets
Ständer, uti underdånig skrifvelse af den 2:dra Juni 1841» yttrat den åsigt,
att, der inga laga hinder mötte, kolhandeln måtte så inom som utom bergslag
förklaras fri, har Kongl. Majit, genom nådig förordning af den 27 April
1846, bland annat, hvad kolhandeln inom bergslag beträffar, förordnat, att,
wnder iakttagande af hvad författningarne stadga om byggnads- och värmningsskyldighelens
utgörande inom hyttelagen, det skall vara hemmansegare
obetaget, att kol från egne, till blåsning i hytta indelde, skogar inom eiler
utom bergslagen föryttra eller för annat ändamål använda, derest hyttelaget,
efter förut skedt hembud, icke velat kolen emot i orten gångbart pris till
sig lösa, vid äfventyr för hyttedelegare, som utom hyttelaget föryttrar eller
använder kol, utan föregånget hembud, att hafva förbrutit första gången
halfva, och hvarje gång öfverträdelsen förnyas, hela värdet af hvad olofligen
blifvit föryttradt eller användt; hvarjemte, i afseende å betalningen för
kol, hvaraf hembud antagits, stadgadt blifvit, att, i händelse tvist om lösningspriset
uppstår, skall detsamma bestämmas af bergmästaren med fyra
gode män, af hvilka säljare och köpare välja två hvardera, med förbindelse
emedlertid för hyttelaget, att, efter i orten gällande markegångspris, kolen
inlösa, intill dess slutlig liqvid efter gode männens bestämmande kan ske;
skolande hvad sålunda i afseende å kol blifvit stadgadt äfven hafva tillämpning
i fråga om ved och till kolning tjenlig skog.
Ehuru Utskottet medgifver, att hvarje hyttelag är att betrakta såsom ett bolag,
hvars serskilde delegare äro förbundne att med sin skogs- och kolkontingent bidraga
till byggnads och värmnings utgörande inom hyt telaget, anser lik väl Utskottet
hyttelagets anspråk icke böra sträcka sig längre, än till fullgörande af dessa
skyldigheter, delegarne sedermera obetaget att fritt disponera öfver sina skogsoch
kol-tillgångar. Genom det i författningen stadgade hembud vinnes icke
eller det dermed åsyftade ändamål att förhindra bergsrnansskogarnes användande
till annat, än tackjernsblåsning, ty om medintressenterne i hyttelaget
af en eller annan orsak förklara sig icke vilja lösa kolen, blir följden
den, att egaren af kolen säljer dem lill hvem som helst, och skogstiilgången
skulle således, äfven med iakttagande af nu gällande föreskrift om hembud,
kunna frångå hyttan. Deremot måste det förhållande, att kolen vanligen
stå högre i pris inom än utom bergslag, jemte det, att de icke tåla
en längre transport, utom att alltför mycket fördyras, säkrast förekomma
s
Allm. Best).- och Ekon.-Utskottets Betänkande, No 80.
deras förbrukning utom bergslag till melin för tackjernsblåsningarne, enär
följaktligen någon försäljning af kol icke med fördel kan ega ram, om den
icke kan ske lill annan närgränsande hylta i bergslaget, hvarigenom alltså
skogseffekterne komma att, ehuru vid annan hylla, likväl användas i och
för det afsedda ändamålet.
Den nu föreskri Ina hembudsskyldigheten föranleder endast dertill, att
den mindre bemedlade bergsmannen, hvilken icke förmår att sjelf verkställa
tackjernsblåsning, deraf förhindras att, oaktadt han fullgjort byggnadsoeh
värmnings-skyldighelen inom hyttelaget, genom försäljning af sina öfverloppskol
fritt använda sin egendom, ulan de omvägar och olägenhet er,
hvilka, på sätt moliouären uppgifvit, vid tillämpningen af de rörande hembudet
gifue föreskrifter ofta måste ega runi.
Vid sådant förhållande och då erfarenheten visat, alt hushållningen med
skogarne icke vunnit af det hittills följda system, hvilket tvertom föranledt
till liknöjdhet för all bättre hushållning i afseende å denna för landet vigtiga
näring, anser Utskottet de band på den enskildes fria dispositionsrätt
öfver sin egendom, hvilka genom ofvanomförmälda hembudsskyldighet ännu
ega rum inom bergslag, kunna utan fara för skogarnes bestånd upphöra;
hvadan Utskottet tillstyrker,
att Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om
den ändring i de genom Kongl, förordningen den 27 April 1846
gifne föreskrifter rörande kolhandeln inom bergslag, att den deruti
stadgade hembudsskyldighet måtte försvinna, så att hyttedelegare,
hvilken behörigen fullgjort sin byggnads- och värmningsskyldighet
inom hyttelaget, må vara oförhindrad att fritt använda
sina skogsalster, vare sig genom försäljning eller förbrukning
å annat ställe; dock utan rubbning i de laga aftal, som tilläfventyrs
å serskidlla ställen om skogstillgångarnes användande kunna
vara ingångna.
Stockholm den 20 April 1848.
Häremot anmäldes följande reservation, af hr friherre Cederström R.:
“Uti Utskottets ofvanstående hemställan om hembudsskyldighetens ofördröjlige
och totala upphörande har jag ej kunnat instämma. Min skiljaktiga
mening härom grundar sig på följande skäl. Jag
Allm. Besv.- och Ekon-Utskottets Utlåtande, Ht:o SO
-
9
Jag anser dispositionsrätten af skogen och de till tackjernsblåsning anslagne
kolen inom bergslag icke kunna rättvisligen begäras vara lika fri, som
sko gseffekternes användande är utom bergslag, enär slaten just af lackjernsproduklionen
och tionde-jei net påräknat siri ersättning för bergsmanslYilieteii,
bestående dels uti lindring af hemmans-onera, dels ock i befrielse från ordinarie
rotering; men denna ersättning skulle alldeles uteblifva, derest, genom
fulleligen obehindrad kolförsäljning, bergsmanshemmanens skog ulöddes
och blåsningen tilläfventyrs måste upphöra.
Alt ”interessentskap i bytta utgör ett bolag, med lagligen kontraberade
rättsförhållanden samt från början frivilligt åtagne skyldigheter, hvarpå hela
bolagets framlida bestånd bvilar”, det erkände, såsom utgörande ”hinder
för allmänt frögifvande af kolhandeln”, uti uttryckliga ordalag Rikets Ständer
i den underdåniga skrifvelse, hvaruti de år 1841 anhöllo om utvidgad
frihet för nämnda handel; hvarvid de jemväl förklarade sig ”icke hafva för
afsigt alt söka åstadkomma en våldsam rubbning i sådane lagligen bestående
förhållanden.” När vi nu ihågkomme, huru kort lid den nya författningen
i ämnet varit gällande, så synes redan af detta skäl en ytterligare frigörelse
från existerande restriktion, rörande hembud, för närvarande kunna
lämpligen uppskjutas. Men jag tror för min del, det man bör noga betänka
sig, jemväl för framliden, om hyttelaget någonsin kan helt och hållet
upphöra att ega ett anspråk på delegarnes tillhandahållande af den nödvändiga
qvanliteten af kol för rörelsens bedrifvande. Jag kan icke medgifva
ali skyldighet i detta hänseende vara fullgjord genom delegarnes för hvarja
serskildt tillfälle skeende utgörande af byggnads- och värmnings-åliggandet
till hyttan; den sträcker sig, efter min tanke, derutöfver lill omsorgen att
åt hyttans verksamhet bereda fortfarande nödig koltillgång. Om annorlunda
sker, och bolagen framdeles måste upplösas af brist på skog, till fullgörande
af bergsmansrörelsen, så befarar jag deraf bergslagernas största skada,
bergsmansfrihetens framlida försvinnande, och det nu sjelfsländiga bergsmans-ståndets
förvandlande till kolare under mäktiga bruk — ett icke afundsvärd!
utbyte, och för det allmänna bestämdt af skadliga följder, båd#
ur ekonomisk och politisk synpunkt. ,
Deremot medgifver jag villigt, att stadgandet i nu gällande författning,
rörande sältet för bestämmandet af priset för hembudne kol, innebär en troligen
kännbar olägenhet för säljaren, i det att, der denna ej med hyttelageC
derom åsämjes, en besvärlig omgång måste iakttagas; den måhända aflägset
Bih. till B. St. Prot. 184-7 och 1843, 8 Sami. 18 Höft. 3
10
Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Utlåtande, N:o 80.
derifrån boende bergmästaren i; förening med vald kompromiss gifva utslaget,
hvarvid bergmästaren, i fall man tänker sig, att de å hvardera sidan
utsedde aine kompromissa rieme- förfäkta sin principals påståenden, alltså erhåller
den egentligen afgörande rösten; då ett utseende af godtycke icke
alltid kan undvikas m. m. På grund af dessa oell andra af motionären anförda
förhållanden, synes mig en förändring i sättet för hembudsskyldighetens
utöfning af billigheten påkallad. Månne icke ock en dylik förändring,
om den ändamålsenligt anordnas, vöre tillräcklig för afbjelpande af klagomålen,
och mycket att föredraga framför ett totalt afskaffande af sjelfva hembudspligten?
Min åsigt i detta hänseende bar omfattat det förslag,att hembudspriset
kunde på ett bättre sätt än det närvarande uppgöras sålunda, att
antingen byltelaget sjelf! för hvarje år bestämde sill inlösningspris, eller
ock detta pris på lämpligt, vis årligen reglerades utaf bergmästaren, gemensamt
med serskildt valde deputerade bland ortens kolförsäljare och kolafnämare.
Lösningspriset vore sålunda på förband kändt, innan hyttelag egde
yttra sig om inlösandet af de hembudne kolen. Ville man gå ännu längre,
skulle måhända undantag från hembudsskyldigheten kunna, under säker kontroll,
medgifvas för de fall, der kolen ämnades att i annan närgränsande
bytta uppbrukas. Detta vore ett steg, som, vid en kommande riksdag likväl
lämpligare, än vid denna, vore att, om så funnes skäligt, vidtaga. Ty
småningom och med försigtighet böra de hämmande banden lossas; eljest
blifver faran af missbruk alltför svår alt undgå.
Medelst framläggande af det härvid utaf mig anförda förslaget till ändring
uti det af motionären och Högloft. Utskottet nu såsom opraktiskt bedömda
sättet af prisbestämning vid kolhembud, bar jag vördsamt velat dels
visa, huruledes jag gerna önskat bereda rättelse i ett öfverklagadt förhållande,
dels ock förete ett exempel uppå, huru sådan rättelse kunde vinnas, utan
att man med detsamma kullsloge bela hembudsskyldigheten, som utgör den
enda, ännu qvarstående, ringa, men så mjmket mera nödiga, inskränkningen
i en nyligen medgifven frihet från de serdeles bestämda lagbud, som, med
stränga ansvarsbestämmelser för brytande deraf, voro i ämnet gällande.”
Allm. Besvärs- och Ekonomi-UlskoUe s Utlåtande, ft.o Si.
11
N:o '81.
Ank. till Exp.-Utsk. <d. 5 Jlaj, kl. 6 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt fråga om förändring af vissa
föreskrifter uti Inr/varteringsordningen för städerne utom
Stockholm.
Till allmänna Besvärs-oeh Ekonomi-utskottets handläggning liar blifvit
remitterad en af fullmäktige för Götheborgs stad, herrar E. G. Lindström,
C. F. JVcern och L. Bergman hos Borgare-ståndet vackt motion, af innehåll,
att, i öfverensstämmelse med den af Rikets Ständer föreslagna och af
Kongl. Maj:t den 22 Februari t84> utfärdade inqvarlerings-ordning för
städerne utom Stockholm, betydlig lindring i den hittills utgjorda inqvarteringstungan
blifvit genom den nya regleringen städernas innevånare tillförsäkrad,
medelst stadganderne i 14 och i5 §§, att inqvartering af manskap
och befäl borde verkställas i kronans kaserner eller dertill användbara
hus, när sådana finnes, men eljest bekostas af statsmedel, under vilkor
dock, att stad skulle tillhandahålla rom in natura, derest regementseller
kompagni-cheferne så påfordrade, men att befäl och manskap, hvilka
i kronans hus äro boende, eller åtnjuta inqvartering i kontant af statsmedel.
borde af stad erhålla, i stället för servis in natura, kontant ersättning
med det i upprättad tariff för serviskostnaden bestämda belopp, upgående
för manskap och korporaler lill en riksdaler åtta skilling banko årligen för
hvarje man.
Ehuru nu 16 § i inqvarterings-nrdningen uttryckligen innehåller, att
något utöfver hvad sålunda i t4 § stadgas, icke må, under hvad förevändning
som helst, kunna af stad fordras, hade det dock, efter en uppstådd
tvist om inqvartering för garnisonen i Götheborg, der kronan icke eger
kasern, och vederbörande ehefer påfordrat rums tillhandahållande af staden,
blifvit afgjordt, att stad icke är förunnadt att, i stället för servis in natura,
utgifva endast ersättning lill det i 14 § för serviskostnader bestämda belopp
i annan händelse, än då manskap antingen är i kronans hus boende, eller
åtnjuter inqvartering 1 kontant af stadsmedlen, såsom följd hvaraf det blif
-
12
Allm. Besvärs- ock Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 8f.
vit staden Götheborg ålagdt att, för det manskap, som af staden åtnjuter
inqvartering uti densamma tillhörige hus, jemväl tillhandahålla stadgad servis
in natura, deruti äfven ved och lysning inbegripas. Della af Kongl.
Majit under elen 24 Augusti sistlidet år meddelade beslut vore troligen löranledt
af den ofullständighet uti inq vartel ings-ordningen, att nemligen uti
i4 och i5 §§, derest de tillämpas ulan afseende å stadgandet i den i6cde,
bestämd föreskrift saknas om servis och servis-ersättning för det nu ifrågasatta
fall, eller då inqvartering lemnäs garnison uti byggnad, tillhöi ig stad,
sorn för truppen uppbär deri kontanta inqvarterings-ersättning, hvilken af
statsmedel utbetalas lill regements-befälel, på sätt i Götheborg är fallet.
Som likväl innehållet af 16 § är tydligt och klait, förmodade molionäretne
inqvarterings-ordningen böra så förstås, ali inqvarterad trupp, älven förlagd
i hus, tillhörig stad, icke är berättigad lill servis in natura, utan endast lill
den servis-ersättning, utöfver hvilket icke något, under hvad förevändning
som helst, få af stad kunna fordras; och denna förmodan torde, i molionärernes
tanka, vinna destomera stöd, vid erinran af det förhållande, att i
stad, der vederbörande chefer icke ega tillgång på kronan tillhörige kaserner
och icke helter sjelfve villja anskaffa ruin för manskapet, inqvarteringsgifvnrne
skulle för servis, ved och lysning få vidkännas utgifter, som betydligt
öfverstiga den i tariffen bestämda kontanta servis-ersättningen, dä
deremot en annan stad, hvarest kronan eger till kasern användbara hus,
eller cheferne finna sin räkning vid att anskaffa för inqvartering tjenlig»
bostäder, har åliggande att bekosta endast det kontanta servis-beloppet; och
bafva, under åberopande häraf samt till undanrödjande af nyssanmärkta
ofullständighet i inqvarterings-ordningen, motionärerue föreslagit följande
förändrade lydelse,
dels af i5 J*.
”Så väl befäl, sorn manskap, erhåller af staden, i stället för servis in
”natura, kontant ersättning till det i ofvanstående tariff för serviskoslnader
”bestämda belopp.”
och dels af ty $ sednare moment.
”Men ali servis-kostnad utgår af de släder, der inqvartering är och utbetalas
af dem lill vederbörande af garnisonen, efter den fördelning emelian
de inqvarteringsskyldige, sorn inom hvarje stad serskildt varder fastställd.”
Detta bär Utskottet i öfvervägande tagit; men anser följande upplysningar
böra föregå det yttrande, Utskottet har att i hufvudsuken meddela
-
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Ulskollets Ullål ande, A:* 81. i 3
Sedan chefen för Götha artilleri-regemente hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhållit om förklaring, huruvida Götheborgs stads inqvarteringsgifvare
kunde, på sätt de ifrågasatt, mot erläggande af en riksdaler 8 sk. årligen
per servis, undgå alt lemna säng-servis-persedlar in natura lill det
i staden förlagda manskap af bemäite regemente, och krigs-kollegium äfvensom
Stats-kontoret, hörde i frågan, sedan vederbörande sig deröfver förklarat,
yttrat den åsigt, alt, som å ena sidan, enligt hvad i den nya inqvarterings-ordningen
för släderne utom Stockholm, förmäles, servis numera är
den enda del af inqvarteringstungan för ständigt garnisonerad trupp, sora
utan ersättning måste af staden, der inqvarteringen är, utgöras, samt ej något
utöfver hvad 14 ^ af inqvarteiings-ordningen innehåller må,under hvad
förevändning som helst, af staden kunna fordras, och, å andra sidan, Kongl.
Maj:t och kronan bekostar nödige qvanlileler ved och ljus, så väl för den
del af manskapet vid Götha artilleri-regemente, sorn är förlagda Carlborg#
och Carlstens fästningar, sonr for det i Christianstad och Landskrona förlagde
manskap af Vendes artilleri-regemente; så borde Kongl. Majli och kronan
vidkännas kostnaden äfven för det i Götheborg kasernerade manskaps
af Götha artilleri-regemente förseende med ved och ljus; men derjemte hemställt,
att Kongl. Maj:t täcktes serskildt i nåder besluta, huru med användandet
af Götheborgs stads inqvarteiings-tolag borde framdeles förhållas
och dervid i nåder förordna, alt så mycket af inqvarterings-tolagen skulle
till statsverket indragas, som för ny uppsättning af servis åt regementet
kunde erfordras; så hade Kongl. Maj:t, under den 34 Augusti sistlidet år,
i nåder förklarat, alt, aldenslund vederbörande befäl vid Götha artilleri-regemente,
i slöd af 14 § > 1841 års inq varterings-01 dning, fransagt sig rättigheten
att, emot de af statsverket bestådda inqvarteringspenningar, med
rum förse regementets i Götheborg förlagda manskaps styrka, åt hvilken alltså,
jemlikt samma §, staden iemnar inqvartering in natura; fördenskull
©eli då, enligt i5 §, jemförd med 17 § uti berörda nådiga inqvarteringsordning,
släderne icke är förunnadl att, i stället för servis in natura, utgifva
endast ersättning till det i 14 § för servis-kostnaden bestämda belopp i
annan händelse, än då manskap antingen är i kronans lins boende eller åtnjuter
inqvartering i kontant af stats-med len, af hvilka fall likväl intetdera
inträffar med den i Götheborg förlagda styrka af Götha artilleri-regemente,
vore staden Götheborg pligtig alt, för det manskap af nämnda regemente,
sorn af staden erhåller inqvartering uti densamma tillhöriga hus, jemväl
tillhandahålla stadgad servis in natura, deruti äfven ved och lysning, enligt
inqvarterings-ordning och af ålder gällande föreskrifter, inbegripas, i följd
u
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o SI.
hvaraf staden åligger att ofördröjligen godtgöra de kostnader för anskaffning
af ved och lysningskullen åt såväl nyssberörda manskaps af Götha artilleri-regemente,
som den i staden förlagda kommendering utur kronprinsens husarregemente,
hvilka, sedan staden vägrat att samma förnödenheter anskaffa,
blifvit, jemlikt Kongl, brefven den i3 Oktober 1846 och den 23 Februari
1847, från Stats-kontoret förskottsvis utbetaldte.
För öfrigt och hvad angick den af Krigs-kollegium och Stats-kontoret
väckta fråga om indragning af så stor del utaf den Götheborgs stad tillagda
inqvarteringstolag, som Lill bekostande af här ifrågakomna servisförnndenheter
för stadens garnison erfordrades, så hade Kongl. Maj:t, med
anledning af hvad härvid förekommit, infordrat Kommers-kollegii underdåniga
utlåtande, på det Kongl. Majit, efter inhemtande deraf, måtte
komma i tillfälle att i nåder besluta i den väckta frågan om tolags-nedsättningen.
I anledning hvaraf Kommers-kollegium i underdånighet anfort, att,
som stapelstäderna i riket, genom 1723 års resolution på städernas besvär,
äro försäkrade om rättigheten att sjelfve uppbära och till sin egen nytta
använda inqvarterings- eller tillöknings-tolagen, så kunde kollegium desto
mindre tillstyrka någon nedsättning serskildt för Götheborgs stad af den i
nåder fastställda tolags-afgiften derstädes, som kollegium med sitt underdåniga
förord beledsagat en af staden gjord anhållan att, såsom bidrag till
uppförande och underhåll af ett allmänt sjukhus derstädes, årligen få »nväuda
tio tusen riksdaler af stadens tolagsmedel. Och hade slutligen Kongl.
Majit, efter pröfning af målet, under den 18 Februari innevarande år, i nåder
förklarat frågan om tolags-nedsättniugeu i ofvanberörda ändamål böra
förfalla.
I betraktande af allt hvad sålunda i detta mål förekommit* och ehuru
Kongl. Majits meranämnda nådiga beslut af den 24 Augusti 1847 är byggd t
på böks La fl i ga innehållet af inqvarterings-ordningens i5 §, jemnförd med
den 17 §, hvarigenom det icke är städerne förunnadt att, i stället för servis
in natura, utgifva endast ersättning till det i 14 § för servis-kostnaden
bestämda belopp i annan händelse, än då manskap antingen är i kronans
hus boende eller åtnjuter inqvartering i kontant af statsmedlen; likväl
och som 16 § uti inqvarterings-ordningen uttryckligen innehåller, att
något utöfver hvad i 14 § stadgas icke må, under hvilken förevändning
som helst, kunna af stad fordras, så anser Utskottet, att misstag om författningens
rätta förstånd och mening, vid jemförelse emellan dessa serskilda
§§, lätteligen kan uppkomma och att förtydligande deraf således bör ske,
men Utskottet linner sig härvid icke heller kunna undgå att fästa Rikets
Allm. Bescdrs- och Ekonomi-Ulskollets Ullålande, N:o 81. f 5
Ständers uppmärksamhet derå, alt alla öfriga rikets städer, för hvilka berörda
inqvarterings-ordning gäller, äro fiån en sådan tunga, som den af
motionärerne öfverklagade, befriade, och alt Götheborg ensamt genom Kongl.
Maj:ts förenämnda nådiga förklaring ansetts skyldig alt densamma draga.
Detta förhållande synes Utskotlet icke vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande,
utan påkalla rättelse, men som möjligen några serskilda
för Utskottet obekanta omständigheter kunna förefinnas, som hvad inqvarteringen
i Götheborg beträffar påkalla undantag och derstädes utesluta tillämpningen
af 16 §:s innehåll, har Utskottet funnit sig för närvarande icke kunna
sträcka sin åtgärd härvid längre än att tillstyrka,
det Rikets Ständer ville hos Kongl. Majrt i underdånighet anhålla,
att en undersökning måtte varda anställd till vinnande af
upplysning, hvarföre, i fråga om ersättning för servis, Götheborgs
stad bär en inqvarteringstunga, som icke utaf någon annan
stad inom riket utgöres, samt att, så vida härigenom icke blifver
utröndt, att några synnerliga skäl lill detta förhållande gifvit
anledning, Kongl. Maj:t då läcktes fatta beslut eller, om nödigt
finnes, göra nådig framställning i ämnet till Rikets Ständer,
hvarigenom staden Götheborg kan blifva i berörda afseende satt
i likhet med öfriga städer, samt föreskrifterna uti inqvarteringsordningen
bragta till fullständig enhet, så att någon olika tillämpning
deraf icke vidare må komma att ega rum.
Stockholm den 5 Maj 1848-
STOCKHOLM, f. d. Schultze* Boktryckeri, 18+8.
Allm. Tesv. och Ekon.-Vltk:t Betänkande, I\':o 82.
1
JW »*.
Ank. till Exp.-Utsk. den 9 Maj, bl. 5 e. m.
Belänkande, i anledning af väckt motion om embels- och tjenstemäns
l ätt till lön under tjenstledighet
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet har blifvit remitterad
en uti Borgare-ståndet af herr Eklund ingifven motion, hvaruti han anmärkt,
att något allmänt stadgande, rörande statens embets- och tjenstemäns rätt
till lön under tjenstledighet icke finnes, ehuru man väl såsom ett sådant
velat räkna Kongl. Resolutionen den 23 September 1688, hvilken dock endast
är meddelad för ett enskildt fall och således icke kan anses såsom en
allmän författning, men deremot serskildta föreskrifter blifvit utfärdade, så
väl för embets- och tjenslemännen i alla afdelningar af Kongl Majlis kansli,
uti 17 §. af Kongl. Instruktionerna den 3 och 10 Juli 1840, som för
alla koll egierna uti Kongl, cirkulär-brefvet den ?,3 September 1766, samt
lör Krigs-kollegium uti Kongl, brefvet den 2 Mars i84o, äfvensom för
bankens och riksgälds-kontorets tjenstemän uti de vid sist lid ne riksdag uLfärdade
reglementen; och derföre hemställt, att en allmän författning i detta
ämne mätte utfärdas, för alt lända till efterrättelse i alla de fall, då
tjenstledighet sökes från embete och tjenst af beskaffenhet, att böra af vikarie
skötas, samt alt denna författning måtte komma alt hvila på samma
grunder, som Kongl. Instruktionerna den 3 och 10 Juli 1840 för tjenslemännen
uti Konungens kansli, nemligen att endast den tjensteman, som gör
full och verklig tjenst, må åtnjuta sin hela lön på expeditionens stat, hvaremot
den, som erhåller tjenstledighet, böi, då annan person till tjenstens
bestridande förordnas, afstå en fjerdedel af lönen, om tjenst ledighe ten icke
åtnjutes utöfver en lid af två månader under loppet af samma år, eller
om med vederbörande läkarebetyg styrkes, alt tjenstemannen icke, utan
fara för lif eller framtida helsa, kan tjensten bestrida, men i alla andra
fall, och således äfven då ledigheten beviljas för sjukdom af lindrigare art
Bih till B. St. Brot. 1817 & 1818, 8 Sami. 19 Häfu
e
i Allm. Besv. och Ekon. Utsk:s Betänkande, N:o 83.
eller för helsans förbättrande, ulan alt sådan fara, som bär ofvan säges,
bevisligen är för handen, afstå under ledigheten halfva lönen
Utskottet har tagit denna motion uti öfvervägande, och, som det af
motionären väckta förslag åsyftar alt åstadkomma enhet i de föreskrifter,
som uti berörda ämne tjena lill efterrättelse, och sådant i Utskottets tanke
är af behofvet påkalladt, finner sig Utskoltet alltså ega skäl tillstyrka, alt
Rikets Ständer hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla,
att Kongl. Majit, efter vederbörandes hörande, täcktes
taga detta ämne under nådig pröfning och sedermera,
på sätt och så vida Kongl Majit kan finna lämpligt,
låta utfärda en allmän författning, rörande embets- och
Ijenstemäns rättighet till lön under tjenstledighet.
Stockholm den 5 Maj 1848.
JW 83-
Ant. till Exp.-Utsk. den 9 Maj, kl. 5 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion erm bestämmande aj minimibeloppet
för tecknings-summa tili Iiypotheks-förening
d ön Gottland lill 3oo,ooo 1 :dr.
Hos Högv. Preste-slåndet har, uti ett till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-utskottet remitteradt anförande, herr Doctor Lyth fästat uppmärksamheten
derå, huru välgörande en ändamålsenlig bankinrättning skulle
vara för Gottland, hvars rörelse och kreditförhållanden, serdeles under den
tid af året, då kommunikationen med fasta landet är afskuren, i hög grad
försvårades genom den då rådande penningebristen. Såsom hjelpmedel
häremot hade visserligen blifvit ifrågasatt att förlägga en filial-afdelning af
banko-diskonten i Wisby, men detta förslag hade af flera goda skäl blifvit
Allm. Desv. och Ekon.-Utsk:s Betänkande, N:o 83.
3
förkastadt. Deremot hade under sednare åren önskningarna allmänt uttalat
sig för inrättande af en hypotheks-förening. såsom bland alla dylika
inrättningar den lill ortens förkofran mest bidragande: men ett sådant förslag
vore overkställbar å en ort, som innefattar endast några och tjugo
qvadratmil, utan några betydliga possessioner, och der i,roo skattehemman
äro lill större delen styckade i parceller, så vida icke det erforderliga minimum
af tecknings-summan blefve i förhållande till den relativt inskränkta
verkningskretsen och fåtaliga personalen nedsatt, då sannolikt en hypotheksförening
skulle kunna hildas, lill stor lättnad och fördel för 43>ooo i så
många andra afseenden vanlottade öboar; och har motionären af sådan anledning
anhållit, att Rikets Ständer ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anmäla och förorda en sådan modifikation af 2 § uti Kongl, kungörelsen,
angående enskilda banker af den q Januari iS/fö» att minsta teckningssumman
till bank-holags stiftande på ön Gottland må bestämmas till
3oo,ooo r:dr.
Utskottet har, hvad sålunda framsläldt blifvit, i öfvervägande tagit;
men som det beror på hvarje hypotheks-förening, att hos Kongl. Maj:t
anhålla om nådig fastställelse å de stadgar, hvilka den önskar få gällande,
samt då tillika föreslå den minimi-summa, hvilken i anseende till för handen
varande lokala förhållanden anses för det tilltänkta företagets verkställbarhet
vara lämplig och ändamålsenlig, så och då från stadgandet i 3 §
af Kongl, kungörelsen den q Januari 1846, angående enskilda hanker, något
hinder icke möter för bestämmandet af tecknings-summan till en hypotheksförening
å Gottland till det af motionären föreslagna minimum, anser Utskottet
någon förändring af nämnda § icke vara för det af motionären åsyftade
ändamål behöflig, hvadan Utskottet hemställer,
att ifrågavarande motion icke må lill någon Rikets Sländers
åtgärd föranleda.
Slockholm den 5 Maj 1848.^
4
Allm. Besv. och Ekon.-Utsk:s Betänkande, X:o 84.
JW SJ.
Arik. till Exp.-Utsk. den 9 Maj, kl. 5 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om rättighet för rikets
stapelstäder att, utan föregången tullbehandling ä inloppsorten,
få omlasta och liemföra sina med skeppslägenhet
till annan stapelstad inkomna tullbara varor.
Uti en från Vällofl. Borgare-ståndet till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets
behandling remitterad motion, har herr Agrell, C. Th
framställt, hurusom, uppå serskilda derom gjorda ansökningar, några stapelstäder
tid efter annan erhållit rättighet att i annan stapelstad, utan föregången
tullbehandling, få omlasta och med eget fartyg hemföra utländska
med skeppslägenheter till den sednare staden inkomna tullbara varor; hvaremot
ansökningar af andra stapelstäder om enahanda transitorätt blifvit afslagna,
hufvudsakligen af det skäl, att beviljandet deraf skulle medföra
ökade kontroller och tily åtföljande kostnader för en större lullbevakningspersonah
Men då staten, i samma mån den genom friare (ull-lagar och
andra lämpliga åtgärder underlättar handeln, genom ökade intrader blifver
i tillfälle att bekosta ilen tullbevakning, som för ändamålet kan anses
behöflig och någon gillig grund icke förefinnes hvarföre den ifrågavarande
transitorätten, såsom varande en vigtig förmån för stapelstäderne i allmänhet,
uteslutande skall vara förunnad blott åt några få af dem, har motionären
föreslagit, att Rikets Ständer ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, att, i likhet med hvad redan blifvit beviljadt vissa af rikets stapelstäder,
en sådan transitorätt jemväl malte förunnas de öfriga af dem,
”ätt lutlbara varor, hvilka, adresserade till en stapelstad, från utrikes ort
inkomma med skeppslägenhet lill annan stad i riket, må, under iakttagande
af nödiga kontroller, kunna, utan föregången tullbehandling å inloppsorten,
derifrån med annat fartyg afsän las lill den stad, dit de äro destinerade
och derstädes, i öfverensstämmelse med förfallningarne, lullbeliandlas
”
Utskottet har tagit denna motion uti öfvervägande och dervid funnit,
alt ifrågavarande rättighet, hvilken, genom serskilda Kongl, resolutioner,
Allm. Bcsn. och Ekon.-Utsk:s Helänkamle^ Av o 85.
5
muler de sednare åren blifvit tilldelad Gefle, Norrköping;och Malmö, skulle,
om den lemnades rikets samtliga stapelstäder, påkalla en. så stor tillökning
i bevaknings-perso 11 a le 11 i oell för dervid erforderliga kontroller, alt kostnaden
derför icke motsvarade den fördel, sorn derigenom tillskyndades de
mindre betydliga handelsplatserna, från hvilka staten icke kunde påräkna
motsvarande ersättning i en högre tullinkomst. Utskottet, som alltså icke
ansett sig kunna tillstyrka bifall lill motionen i sin helhet, har deremot
icke kunnat undgå finna, det åtskilliga af de rikets stapelstäder, hvilka för
närvarande äro 1 saknad af en sådan rättighet, likväl, med hänsigt lill den
betydligare utrikes sjöfart, de idka, boule deraf komma i åtnjutande; och
har det synts Utskottet billigt, alt de stapelstäder, hvilkas tullintrader uppgå
lill de belopp, att kredit-upplagsrätt blifvit dem beviljad, jemväl måtte
erhålla för 1-berörda af motionären yrkade rättighet, hvadan Utskottet ansett
sig böra tillstyrka,
att Rikets ^tänder måtte hos Kongl, Majit i underdånighet
anhålla, att den några bland rikets stapelstäder redan
lemnacle rättighet att få i annan stapelstad, utan
föregången tullbehandling, omlasta och hemföra sina
med skeppslägenhet till den sednare staden inkomna
tullbara varor, måtte beviljas samtliga de stapelstäder,
hvilka, enligt 1 4 § af underrättelserna lill 1845 års tullsta
xa, ega kredit-upplagsrätt.
Stockholm den 5 Maj 1848.
JW 85..
Ank, till E\j).-4.'tsk. dea 9 Maj, ld. 5 e. ni.
Bet ankar de, i anledning af väckt: motion, om af skaffande af
skyldigheten för Rotehållare att inställa sig vid roleringsliqvida
tion s-möten m. m.
Från Uederv Bonde-ståndet har lill delta Utskott remitterats ett
af Riksdags-/nl!makt i gen lierman Öbom från Norrbottens län ingifvet me
-
6
Allm. Besv. och Ekon.-Vtsk:s Betänkande, JV:o 85.
reiorial, deruti lian, under klagan öfver en af Konungens befallningshafvande
i berörde län den i December i84o utfärdad kungörelse, hvarigenom ett
vite af 3 r:dr 16 sk. banko blifvit stadgadt för hvarje rotehållare, som ej
inställde sig vid roterings-liqvidalions-mötena, och hvilken kungörelse ostridigt
medförde stora olägenheter för rotehållarne, helst i motionärens hemort,
enär de för dessa möten nödgades resa fern å sex mil, och det dessutom
ofta hände, att rotehållarne, i anseende till deras aflägsna hemvist, ej
fått afhöra när dessa liqvidations-möten blifvit pålysta att hållas, samt att
häraf inträffat, det 209 rotehållare i Råneå socken blifvit fällde till ofvannämnde
böter för uleblifvande från 1842 års liqvidations-möle, anfört, att
soldalerne likaväl kunde komma i åtnjutande af sin aflöning och öfriga rättigheter,
utan alt rotehållarne, till tidspillan både för sig och andra, behöfde
vara tillstäes vid dessa möten, helst soldaten, om han blifvit fullt
godlgjord, och sålunda intet ouppfyldt å rotehållarnes sida förefunnes, kunde
sådant vid mötet anmäla, äfvensom att, derest soldalen ej skulle hafva
åtnjutit sin rätt eller hade något annat klagomål att anföra mot sin rotehållare,
ett dylikt förhållande desto mindre syntes påkalla rotehållarens
närvaro, som tvistefrågan komme att hänskjutas till vederbörlig domstol,
der parterne finge sin rätt å ömse sidor bevaka, samt att, om klagomålet
öfver roten gällde hus och jord, sådan klagan borde af soldaten anmälas
hos vederbörande kompagni-chef, hvilken egde att förordna oin syn å omtvistade
lägenheten och underrätta rotehållaren när en sådau syn komme
alt hållas. I anledning häraf har motionären, under hemställan att ifrågavarande
roleliqvider måtte, såsom öfverflödiga och ändamålslösa, upphöra,
lik väl, för den händelse att Rikets Ständer ej skulle anse denna åtgärd
lämplig, äfven föreslagit, att Rikets Ständer mätte lill Kongl. Maj't iDgå
med underdånig anhållan derom, att Konungens befallningsliafvandes i Norpbotlens
län ofvan berörde kungörelse måtte upphäfvas.
Utskottet har tagit i behörigt öfvervägande hvad sålunda blifvit föreslaget;
och ansett sig härvid böra vördsamt upplysa, dels att, genom a5
mom. i ”Kongl. Maj:ts nådiga förordning emellan rotnrne och soldaterne
”under det vissa knecktehållet uti Westerbotten den 29 Februari 1696”,
är vordet föresluifvet, att ”såsom roten intet är skyldig alt försee soldaten
'med någon skjussning, antingen lill kompagnie- eller regementzmöten, icke
”heller med matsäck, utan för en skälig betalning; alltså bör vid aflöningz
-
Jllm. Ptsv. och Ekon.-Utsk s Betänkande, A:o 85.
7
”mötet noga derefter frågas, och roten uti afräckning njuta till godo, hvad
”lian i så måtto kan hafva soldaten biisprungit med, sampt der hos vetta, att
”der soldaten sådant intet vill på lölmen afräkna låta, han då till ingen
”den ringaste soldatens skiussning eller matsäck skall vara förbunden, och
”böra dessa aflöningz-möten altid åhrl. anställas Thomassmässotijden, enär
"spannemåhls intächten i socknarna skeer, effter förut gjorde lyssningar i
”livar soclm, hvarest sedan roteböndren och soldaten sig infinna, uti en
”officerares och Cronones befallningsmans eller dess Fullmächtiges Närvaro,
”då liqvidation emellan Soldaten och Bonden företages och afgiöres, på alt
”det hvad Roten till Soldaten effler föregående puncter utgiöra bör, och
”deremot, hvad han deraf för samma åhr upburit eller åtniutet, och hvad
”äntå kan återstå”; dels ock att, jemlikt 26 § i Kongl, resolutionen på allmogens
besvär den 29 Mars 1756, jemförd med Kongl, brefvet den 7 Mars
1802, blifvit i nåder stadgadt att, ”på det Allmogen må slippa att, till
”liqvidations-möten från hvarje rote afsända en Rotehållare, skall dem vara
”tillåtet att göra en Rotehållare till fullmäktig för flera rotar och med ho”nom
sina liqvidations-böcker insända” samt vidare, genom Kongl, brefvet
den 4 November 1823, att ”aflönings-möten jemväl få anställas socknevis,
”eller inom hvarje socken, i närvaro af en officer och kronofogden eller
”dess ombud ”
Häraf synes det. att roterings-liqvidations-mötena från början väl
blifvit föreskrifna i ändamål att, för undvikande af rättegångar och andra
oredor, på annat lämpligare sätt bilägga tvistigheter emellan rotehållarne
och soldaterne, men att likväl skyldigheten för de förre att dervid infinna
sig funnits så besvärande, att, tid efter annan, åtgärder måst vidtagas för
beredande af lindring deruti. När icke destomindre klagan, på sätt motionen
innehåller, deröfver fortfarande är blifven förd och Utskottet för sin
del icke kunnat undgå att finna, det en bölessumma till så stort belopp,
som rotehållarne. enligt hvad exempelvis blifvit uppgifvet och styrkt, måst
år 1842 utgifva, varit alltför dryg i förhållande lill den åtalade försummelsen,
samt härutaf äfven dragit den slutsats, alt anledning till den begärda
förändringen kan vara för handen, så har Utskottet ansett sig böra
vördsamt hemställa,
att Rikets Ständer måtte i underdånighet anhålla, att
Kongl. Majit täcktes anbefalla företagandet af en undersökning,
till utrönande, huruvida de uti Kongl, förord
-
8
Allm. Besv. och Ekon.-L'lsk:s Betänkande, N:o 85.
ningen den 2():de Februari 1696 föreskrifna rotering»-  liqvidations-mölen kunna umbäras eller undergå någon
förändring, och att Kongl Maj:t derefter behagade vidtaga
de åtgärder, som i sådant afseende kunna anses
tjenliga.
Slockholm den 9 Maj 1848.
Häremot anfördes följande reservationer:
1:0 af Herr Oxehufvud'. ' Jemte det jag anser ifrågavarande ärende
vara af allt för enskild beskaffenhet, för alt böra af Rikets Ständer upptagas
och handläggas, enär rotehållare i Norrbotten är obetaget att omedelbarligen
hos Kongl. Maj:t söka vinna den förändring eller lättelse uti sättet
för liqviders uppgörande med deras soldater, som de kunna anse behofvet
påkalla, finnér jag, för min del, den af Utskottet föreslagna skrifvekes
innehåli icke vara med motionärens syftemål fullt öfverensstämmande.
Jag skulle tro, att, derest Rikets Ständer skulle med ärendet vilja sig
befatta, skrifvelsen borde innehålla underdånig anhållan om undersökning,
huruvida rotehållares inom Norrbottens län hittills stadgade ovilkorliga inställelse-skyldighet
vid de årliga iiqvidations-mötena oundgängligen bör
fortfarande ega rum, eller må kunna få bero på hvarje rotehållares fria
vilja, med undantag af det fall, att rotehållare, i anledning af soldatens bos
sitt befäl förut möjligen anförde klagomål, till mötet undfått serskild kallelse;”
2:0 af Herr Stockenström, Carl'. ”Jag reserverar mig mot detta Utskottets
beslut, hufvudsakligen på den grund, alt Rikets Ständer icke torde
böra uppträda såsom ombud för enskilda personer eller korporationer, såvida
det icke sker uti angelägenheter, som mera allmänt utgöra ämnen för
klagomål, eller der tillfälle saknas för klaganderne, att hos vederbörande
auktoriteter sjelf ve sitt missnöje anföra.”
Häruti instämde Herr Grefve Gyldenstolpe, Herr Uggla samt Herr
Doctor Annerstedt.
STOCKHOLM; Lundberg & Corap^ £848.
Ålim. Ber»,- och Ekon.-Ut skot telt Betänkande, Jf:o 86.
I
N:o 86.
Ani. till Exp. Ctsk. dea 11 Maj, kl. 10 f. sa.
Betänkande, i anledning af väckta frågor om Landsfiskals
tjensternas
indragning.
Genom remiss från det Ilederv. Bonde-ståndet har Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-utskottet fått emottaga följande i ofvanberörde ämne inom
Ståndet väckta motioner:
l:o af riksdagsfnllmäktigen från Gefleborgs Län Eric Pehrsson,
som, under åberopande af Rikets Ständers vid flera föregående riksmöten vidtagna
beslut och uttalade underdåniga önskningar om indragning af de åt
landsfiskalerne anförtrodda befattningar, föreslagit, att dessa, sou» icke desto
mindre ännu stå qvar, men äro, i motionärens tanka, lika öfverflödiga som.
för allmogen betungande, nu måtte afskaffas, och en ytterligare förnyad anhållan
derom varda i underdånig skrifvelse till Kongl. Majrt från Rikets
Ständer framburen; i hvilket förslag riksdagsfullmäktigen från förenämnde
län Eric Ersson med motionären sig förenat; och
2:o af riksdagsfullmäktigen från Malmöhus län, Sone Pehrsson, som
yttrat, att fråga om laudsfiskalstjensternes indragning varit väckt redan vid
1823 års riksdag och derefter vid hvarje af påföljde riksmöten, men att motionerna
derom, hvilka af vederbörliga Utskott blifvit tillstyrkta och åtskilliga
gånger föranledt underdåniga skrifvelse!- till Kongl. Maj:t ifrån Ständerna
om samma tjensters afskaffande, hade dels af Kongl. Maj:t ansetts icke kunna
bifallas, dels ock förfallit, enär de endast varit biträdda af två stånd;
men som ifrågavarande tjenstemän, hvilka, utan all ordinarie lön eller inkomst,
icke ega annan utväg för sin bergning, än att i tid och otid uppträda
såsom åklagare, mången gång i anledning af de obetydligaste förseelser,
måste blifva förhatlige, och i alla fall kronolänsmannen, som äro vida bättre
i tillfälle att känna och bedöma förhållanden, ega enahanda rätt att, å tjengtens
vägnar, beifra öfverträdelse! af lag och gällande författningar, så har
motionären ansett sig böra hemställa, att landsfiskals-tjensterae måtte varda
indragne.
B*, till B, St. fröt, m7 4 1848. 8 Sam*. %0 Bält t
i
Allm. Betväre- och Ekon.-UtskolteU Betänkande N:o 8ff.
Detta har Utskottet i öfvervägande tagit, och får härvid anföra, att
klagomål vid flere riksdagar hafva försports öfver det salt, hvarpå landsfiskaler
stundom skolat utöfva sina tjenstebefattningar; och Rikets Ständer hafva jemväl
fyra serskilda gånger, sednast uti underdånig skrifvelse den 31 Januari
1841., hos Kongl. Maj:t anhållit, att landsfiskalstjensterne måtte indragas,
och utförandet af åtal blifva i stället öfveilemnadt åt kronobetjeningen; men
som, för bevakandet af kronans talan vid underdomstol, så väl i tvistemål
som i brottmål af mera invecklad beskaffenhet, ombud med större insigter,
ån som i allmänhet hos kronobetjeningen kunna påräknas, borde vara att
tillgå, samt i de fall, då äfven emot kronobeljonte klagomål förekomma, sora
leda till åtal vid domstol, biträde af skickliga personer, för sådane åtals
utförande, vore erforderligt, så har Kongl. Majit, under den 11 Mars sistnämnde
år, i nåder förklarat Sig icke kunna Rikets Ständers i ofvanberörde
måtto gjorda anhållan bifalla, hvadan a Itså landsfiskalstjensterne hittills blifvit
bibehåll ne.
Emedlertid har Justitie kansleren i underdånig skrifvelse den 22 December
1846, efter framställning af de olägenheter, som i afseende å landsfiskalstjensterne
egde rum, till följd af sältet för landsfiskalernes afiönande,
samt deraf föranledde svårigheter att till samma befattningar erhålla skicklige
och lämplige personer, tillika föreslagit, att dessa tjeuster, vid nuvarande innehafvarens
afgång, icke måtte vidare tillsättas, men att Justitie-kansleren
kunde i stället äga, att, med den rättighet, som, enligt 6 § uti instruktionen
af den 3 Augusti J809 honom i afseende å lands- och statsfiskal tillkommer,
inom hvarje rikets län förordna en ombudsman, hvilken det skulle åligga
ej mindre att utföra de mål, som af Justitie-kansleren, Rikets Ständers
Justitie-ombudsman eller Kongl. Majlis befallningshafvande varda be~
mälde tjenstemän anförtrodde, än äfven att, i öfverensstämmelser med de föreskrifter
Justitie-kansleren funne nödigt att i allmänhet eller för vissa fall
dessa ombudsmän meddela, hvar och en inom sitt distrikt tillse, alt lagar och
författningar varda behörigen iakttagne; i hvilket afseende och då, för verkställighet
af den föreslagna förändringen, erfordrades bestämd lön eller arfvode
tilt ifrågavarande ombudsmän, minst tili belopp af 500 r:dr banko årligen,
jemte rättighet till skjuls- och traktamenls-ersättning lika med lulifiskaler
eller enligt 8:de klassen i rese-reglementet, men desse ombudsmän deremot
ansågos icke böra åtnjuta andt I i böter eller i värdet af förverkadt gods,
utan att hvad i berörde hänseende enligt lag och författningar tillkommer åktagare
i allmänhet, borde i fall, då åtal komme att utföras af ifrågaställd©
Allm. Been.- och Ekon.-Utik. Betänkande N:o 86.
3
ombudsmän, ingå till statsverket, som derigenom erhölle ersättning, om icke
i allt, åtminstone till en icke obetydlig del för det till samma iljenstemäns
aflöning erforderliga belopp, Juslitie-kansleren, för den händelse, att hans
ofvanberörde förslag i nåder gillades, underdånigst hemställt om icke nådig
proposition till llikels Ständer om nödigt anslag för ändamålet kunde varda
aflåten.
Efter öfvervägande af hvad Juslitie-kansleren sålunda anfört och hemställt,
har Kongl, Majit under den 9 November sistlidet år i nåder förklarat
Sig väl hafva funnit Justitie-kanslerens ifrågavarande förslag att, i stället
för landsfiskaler, hvilkas tjenster skulle indragas, i länen förordna ombudsmän
till förande af det allmännas talan, vara ändamålsenligt; men då siatsverkels
påräkneliga, för mera maktpåliggande ändamål behöfiiga, tillgångar
icke lemnade tillfälle att betäcka den utgift, som erfordrades för verkställighet
af samma förslag, har Kongl. Majit ansett bifall dertill icke då böra
lemnäs, hvadan nådig proposition i ämnet till Rikets Ständer vid pågående
riksmöte icke eller kommit att afgifvas.
I ett sådant sakens skick, och då det, i Utskottets tanka, är af yttersta
vigt, att Juslitie-kansleren, Rikets Ständers Justitie-ombudsman och
Kongl. Majrts befallningshafvande icke må sakna utvägar att för bevakande
och utförande af Kongl. Majrts och kronans talan eller enskildes rätt, vid
under-domstolarne inom Rikets serskilda Län, anlita landsfiskalerne, intill
dess den af Juslitie-kansleren föreslagne och af Kongl. Majit ändamålsenlig
ansedda åtgärden med tillförordnandet af ombudsmän kan, i den män tillgångar
för deras aflöning blifva att påräkna, sättas i verket, finner Utskottet
k4e »kai,
att tillstyrka, det ofvanstående motion må, för det närvarande, till
någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 5 Maj 1848.
I
3Rh». Beev»* oeh Ekon.-Vlsk. Betänkande N;o 87,
N;o 87.
Ank. till Exp. Utik. den 11 Maj, kl. 10 .1 K«
Betänkande, l anledning af väckt fråga om Kronofogde
$ Vensternäs indragning.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets handläggning har
blifvit remitterad en af riksdagsfullmäktige!) Carl Nilsson från Östergöthlands
län hos det Hedervärda Bonde-ståndet väckt motion, af innehåll, att
det icke vore någon uppmärksam landtman obekant, huru alla den verkställande
maktens, så väl exekutiva, som administrativa åtgärder, inom provinserna,
gå förnämligast genom kronolänsmännens händer, men att dessa tjenstemän,
ehuru oupphörligt sysselsatta med tröttsamma och ansvarsfulla göromål,
likväl icke derföre åtnjuta motsvarande hvarken yttre anseende eller ekonomiska
fördelar, och icke en gång få begagna fri brefpost för de många
embetsskrifvelse, som, till krono-brefbäringens betungande, nu måste expedieras
till den ofta aflägset boende kronofogden; och som denna, i motionärens
tanka, kunde betraktas såsom en emellan läns-styrelsen och länsmannen
varande obehöflig och onyttig mellanlänk för den oinvigdes ögon endast tjenande
att fördröja ärenderna, att förorsaka onödiga kostnader och upptaga en
betydlig löne-inkomst; så har motionären föreslagit, att kronofogde-sysslorna,
i mån af innehafvarnes afgång, måtte indragas, att Konungens befallningshafvande
hädanefter borde omedelbart öfverlemna åt krono-länsmännen alla de
åligganden, som de nu, till följd af kronofogdarnes ordres, bestrida, att kronouppbörden
likaledes af länsmännen blefve besörjd, att deras vilkor vania förbättrade
och lämpade efter tillökningen i göromålen, samt slutligen, att de nu
genast må komma i åtnjutande af fri post för sina embetsbref, fastän deras
förmän, kronofogdarna, fortfara att innehafva sina befattningar, genom hvilken
åtgärd äfven vunnes fördelen af lättnad i den allmogen betungande krono-bref
bäringen.
Detta har Utskottet i öfvervägande tagit, och får till en början fästa
Bikets Ständers uppmärksamhet derå, att, oberäknad uppbörden af kronans
jemte andra allmänna medel, mångfaldiga andra förrättningar äro, enligt
Kongl, instruktionen af den 9 Oktober 1688, jemte åtskilliga, tid efter annan,
"Allm. Besv.- och Ekon.-Vtsle. Betänkande, N:o 87.
S
utfärdade sednare författningar, åt kronofogdarna uppdragna. Det åligger
dem nemligen, att biträda vid skatteläggningar. bevillnings-taxeringar, markegångs-sättningar,
ekonomiska besigtningar å kungsgårdar och boställen, att
lora kronans talan vid laga syner å kungsgårdar, samt att hafva inseendet
öfver vården deraf, nied hvilket sednare ofta är förenadt utförande af rättegångar
vid härads- och lagmans-rätterna mot kungsgårds-arrendatorerna, lör
kontraktsbrott, m. in. Alla dessa förrättningar och uppdrag äro, i Utskottets
tanka, af den vigt och grannlagenhet, att, för deras behöriga verkställande,
ett högre mått af kunskaper och urskiljning erfordras, än som hos länsmännen
i allmänhet kan förutsättas: ett förhållande, som utan tvifvel tagits i beräkning
vid utfärdandet af föreskrifterna örn den olikhet i erforderliga prestanda,
som vid befordringar till kronofogde- och länsmanstjensterna nu ega rum.
Bland de många olägenheter, sorn skulle uppkomma genom kronofogde-tjensternas
indragning, torde det tillåtas Utskottet få anmärka: att länsstyrelsernas
ledan för mycket öfverhopade göromål blefve, serdeles i de
större länen, som innehålla 20 till 30 länsmans-distrikt, mångfalldigade derigenom
att expeditionerna måste direkte till alla länsmännen utfärdas; att uppbördsväsemlet
skulle splittras och sönderfalla i lika många redogörelser, som
det finnes länsmansdistrikt; att kontrollen så väl inom uppbörds-distrikten sorn
länsstyrelsen i högsta grad försvårades och blefve nära nog omöjlig alt medhinna,
i anseende till landskontorens inskränkta tjenstemanna-personal; att
mängden af de uppbörds-kautioner, som komme att infordras och pröfvas,
försvårade vården om kronans och enskildes säkerhet; att inseendet öfver de
privata utsöknings-ärendena blefve högst äfventyrligt; att, vid större kronoskjutsningar,
ordningen och en billig fördelning af detta besvär icke kunde
behörigen handhafvas, samt att den föreslagna indragningen förutsatte nödvändigheten
att omarbeta en stor mängd af nu gällande författningar, och
skulle, om den bifölles, till betydlig del ingripa i organisationen af den så
kallade landtregeringen. Och får Utskottet, under åberopande af hvad i ofvanberörde
måtto är vordet anfördt och utredt, tillstyrka,
att den af motionären väckta fråga om så väl indragningen af
kronofogde-tjensterne som de i beröring dermed stående, af ho
nom
föreslagne, förfoganden må utan afseende lemnäs.
Vidkommande motionärens slutliga hemställan, att kronolänsmannen,
hvilkas skrifvelser i tjensteväg till kronofogdarne betunga krono-brefbäringen,
matte, för åstadkommande af någon lättnad i detta besvär, få fri post; så har
Utskottet skolat upplysa, att, i anledning af förd klagan öfver uteblifven ver
-
6
Allm. Ben.- och Ekon.-Vlsk. Betänkande, N:o 88.
kan af föreskrifterne om krono-brefbärrngen, Rikets Ständer i underdånig
skrifvelse af den 17 April 1841 anhållit, det Kongl. Maj:t täcktes förständiga
samtelige Dess befallningshafvande att noga tillse, det de om kronobrefbäringen
meddelade föreskrifter i Kongl, brefvet den 4 December 1*830
samt cirkuläret den 13 September 1831 måtte för framtiden varda iakttagne
och efterföljde; och att Kongl. Majit, under den 28 Augusti] 1841, i nåder
anbefallt Justilie-kanslers-embetet att, derest anledning till jemkning eller
rättelse i gällande föreskrifter i afseende på kronobrefbäringen framdeles yppades,
då derom göra underdånig anmälan. Vid detta förhållande, då alla i
Utskottets tanka erforderliga mått och steg för krono-brefbäringens tillbörliga
ordnande redan vidtagne blifvit, så anser Utskottet motionärens framställning
om åstadkommande af en lättnad i krono-brefbäringstungan icke böra föranlada
till någon förnyad åtgärd från Rikets Ständer. Enär likväl motionärens
hemställan om rättighet för kronolänsmännen till fri brefpost synes egentligen
föranledd af hans förslag till kronofogde-tjeusternes indragning,
hvilket utskottet ansett sig af nyssanförda skäl icke kunna understödja,
samt då dessutom, i fråga om rättighet för länsmannen till fri brefpost, i
stället för att få begagna krono-brefbäringen, denna, efter Utskottets öfvertygelse,
är den bästa och säkraste utvägen till ett skyndsamt förskaffande af
bref till kronofogdarne, isynnerhet för de många länsmän, hvilkas bostäder
äro förlagde på ganska betydligt afstånd från postkontor, och således torda
böra bibehållas,
så finner Utskottet icke heller skäl att, beträffande denna del af
motionen, tillstyrka, å Rikets Ständers sida, någon åtgärd.
Stockholm den 5 Maj 1848.
N:o 88.
Ant. till Itp. dUk. den 11 Haj 1848, kt 10 l ,m
Betänkande, i anledning af väckta frågor om Bergs fogde-tj emter nes
indragning samt om upphörande af Bergs fog dar nes befattning
med uppskattande af fast egendom i bergslagen.
Genom remisser har Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet fått
emottaga följande i ofvanberörde ämnen väckta motioner:
Ålim. Betv.- och Ekon.-Utskolteti Betänkande, N:o 88.
7
l:o af riksdagsfullmägtigen från Wermlands län, Anders Johansson,
som anfört, att al honom redan vid sistlidne riksdag motion blifvit väckt om
indragning af bergsfogde-tjensterne, samt att densamma då förordades af Besvärs-
och Ekonomi-utskottet, hvilket, såsom skäl för desse tjensters umbärlighet
upplyste, att den befattning med tillsyn öfver bergsväsendet, som ålåg
bergsfogden, nu mera jemväl tillhörde geschworner!!, hvilken kunde öfvertaga
bergslogdens vidare åliggande, att årligen afgifva förteckningar öfver tackjerns-
och smidestillverkningen, äfvensom att utrifva stångjernshärdar; hvarjemte
bergsfogdarnes öl riga bestyr med kronouppbörden och utmätningar samt
skyldigheten att utföra kronans (alan vid bergstingen syntes kunna utan svårighet
öfverlernnas åt kronofogdarne och häradsskrifvarne. Riksens Ständer,
sorn i denna mening instämde, afläto ock en underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t med hemställan, att de bergsfogdarne åliggande göromål måtte, i mån
af innehalvarnes afgång, öfverllyttas dels på vederbörande kronofogdar och
häradsskrifvare, samt dels på bergmästare och geschworner; men som emedlertid
ännu ingenting afhörts om förenämnde, öfverflödige bergslögdeljensters
»('skaffande, hade motionären ansett sig föranlåten att återigen fästa uppmärksamheten
på denna fråga; — varande densamma af destnmera vigt,
sorn den alsåge en besparing i statens öfvardrifna utgifter; hvadan alltså
motionären föreslagit, alt Rikets Ständer täcktes hos Kongl. Maj:t förnya
sin underdåniga hemställan derom, att bergsfogdetjensterna kunde upphöra,
och att med de dem tillhörande göromål måtte förhållas, på sätt Rikets Ständers
förut i ämnet aflåtna underdåniga skrifvelse antyder. — I detta förslag
hafva riksdagsfullmäktige Anders Andersson från Wermlands län samt
Anders Eriksson och P. Persson från Örebro län med motionären sig
förenat;
2:o af Herr C. II. Berglund, som anfört, att bergsfogdetjensternes
indragning redan länge varit föremål för Riksens Ständers öfverläggningar;
men, som denna indragning sannolikt ej förr än i sammanhang med en
reorganisation torde kunna verkställas, så ville motionären nu blott påyrka
upphörande af bergsfogdarnes befattning med fast egendoms uppskattning i
bergslag, hvilket desto lättare kunde ske, som kronofogden eller dess ombud,
länsmannen, verkställer ej allenast utmätnigen, utan äfven fastighetens
exekutiva försäljning; och vore upphörandet af bergsfogdarnes befattning
härmed så mycket mera af behnfvet påkalladt, som denna deras åtgärd, oberäknad
tidsutdräglen för fordringsegaren, äfven högst betungande drabbar
gätdenären, då desse tjenstemän, enligt Bergs-Kollegii Bref af den 7 April
8
Allm. Best'.- och Ekon.-Ulskotlets Betänkande, N:o 88.
7 April 1786, för hvarje förrättning ega att fordra skjuts för 2 hästar och
1 r:dr 16 sk. b:ko om dagen, hvaremot kronefogden eller länsmannen blott
tillerkännes 32 sk. b:ko om dagen och skjuts efter en häst, enligt expeditions-taxan
af den 15 Maj 1821.
Innan Utskottet går att besvara dessa motioner, hufvudsakligen lika
med dem, som af förenämnde riksdagsfullmäktige blifvit vid 1844 och 1845
årens riskmöte väckta och till dåvarande Allmänna Besvärs och Ekonomi
Utskottets handläggning öfverlemnade, har Utskottet ansett sig böra upplysa
att nyssnämnda Utskott, i Betänkande af den 23 December 1844, audragit,
hurusom, enligt gällande instruktion och tid efter annan utfärdade författningar,
det ålåge bergsfogdarne, utom den allmänna tillsynen öfver grufvors
upptagande och bearbetning, samt jernförädiingen i allmänhet, att årligen till
Bergs-kollegium insända förteckningar såväl öfver blåsningarue, som öfver
stångjerns- och manufaktursmidet i riket, jemte dithörande uppgifter;
att, efter Bergs-kollegii föreskrift, försegla och utdrifva stångjernshärdar;
att vid bergstiugs-rätterne bevaka Kongl. 3Iaj:ts och kronans rätt och
utföra dess talan; samt att verkställa utmätningar, värderingar och försäljning
af bergsmanshemman; hvarförutan de skola debitera och af bruks- och
bergsverken uppbära de kronan deraf tillkommande utskylder, såsom tiondeafgift,
hammarskatt in. in., samt emottaga åtskillig annan penningeuppbörd till
grafve- och bergslags-kassor m. m., — Bergslogdarnes antal uppginge, efter
staten, till 16, hvilka tillsammans uppbära i årlig lön 2,026 rtdr 16 sk.
banko, men icke någon af dem till högre belopp än 196 rtdr 24 sk. samma
mynt, utom bergsfogden i Wermland, som, jemte 110 rtdr i lön, innehar
boställe.
Utskottet hade icke heller ansett sig böra med tystnad förbigå, att
Kongl.Bergs-kollegium hade, i anledning af tillförordnade kommitterades underdåniga
yttrande om Bergs-domstolarnes samt Bergs-statens i orterna reorganisation,
under den 2 Juli 1844, sig i underdånighet utlåtit: att, derest
Kongl- Maj.t, med bifall till kommitterades derom framställda förslag, skulle
besluta, att, till förenkling af krono-uppbördsverket, de ordinarie bergsutskylderne
borde af vederbörande kronofogdar hädanefter indrifvas och redovisas,
bergsfogdarnes antal i allmänhet väl kunde instränkas till sex, eller
till en för hvarje af nuvarande bergmästaredömen, men då det jemväl ålåge
dessa tjenstemän att bevaka kronans rätt vid allmänna domstolarne oell vid
förefallande undersökningar m. m.; hvartill komme angelägenheten deraf, att
bergs
-
Allm. Best.- och Ekon.-Ulrkolfets Betänkande, N:o 88.
9
bergsfogdarne måtte, i händelse af behof, kunna til! bergmästare-förrättningars
verkställande förordnas, sfi . nsåge Kollegium, i öfverensstämmelse med
kommitterades derom yttrade tanke, att löneförmånerna böra derefter någorlunda
lampas, men äfven att framgent ej heller någon må tiil bergsfogde
förordnas, sä framt han ej undergått vederbörlig bergsexamen. Utskottet
hade likväl ansett det böra härvid i betraktande tagas: att geschworner flir
närvarande hufvudsakligen åligger att hafva tillsyn öfver grufvebrytningen
celi hvad dermed sammanhang eger, hvarjemte desse tjenstemän, såsom varande
behörigen examinerade, vanligen blifva, i händelse al behof, till bergmästare
förrättningar förordnade; att för öfrigt bergsfngdarnes bestyr med
krono- och annan uppbörd, samt utmätningar, jemte åliggandet att bevaka
kronans rätt m. m., syntes böra utan svårighet kunna å kronofogdatne,
häradsskrifvarne med flere öfverflyttas; hvadan, och då härtill komme, att
antingen bergmästare eller geschworner lätteligen torde blifva i tillfälle att
algifva de årliga förteckningarna till Bergs-kollegium öfver tackjerns- och
smidestiliverkningarne, äfvensom att utrifva stångjernshärdar, samt att med
större sakkännedom, än som hos de oexaminerade bergsfogdarne kan förutsättas,
utöfva tillsyn öfver jernförädiingen, Utskottet yttrat den öfvertygelse,
att bergsfogdetjensterne utan olägenhet kunde upphöra; på hvilka skäl, och
med fästadt afseende dessutom å nödvändigheten af att undanrödja de olägenheter,
som uppkomma deraf, att bergsfogdarnes nuvarande löner icke i
allmänhet förslå till deras bergning, Utskottet hemställde, att Mikels Ständer
behagade hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det de bergsfogdarne
hittills åliggande göromål måtte, i mån af innehafvarnes afgång, öfverflyttas
dels på vederbörande kronofogdar och häradsskrifvare i afseende på debiteringen
och uppbörden af kronans inkomster, samt aktoraters utförande m. ro.
och dels på bergmästare och geschworner, hvad deras befattning med bergsväsendet
vidkommer.
Och hade Rikets Ständer, som biföllo Utskottets ofvan upptagna Betänkande,
uti underdånig skrifvelse af den 22 Februari 1845 bos Kongl.
Maj:t anhållit, att de af Utskottet föreslagna förfoganden i frågan om bergsfogdetjensternes
indragning kunde i nåder vidtagna varda.
Ilvad sålunda, i målet förekommit, har UtskottPt i öfvervägande tagit;
och beträffande frågan om bergsfogdetjensternes indragning, så ehuru Utskotskottet,
med instämmande uti de skäl, som ligga lill grund för motionen och
hvilka blifvit i Riksens Ständers nyssberörde underdåniga skrifvelse närmare
Bm R. H Prat. 1847 <xh 1848.'8 Sami, 20 UOfl %
Mm. Mm».- Sim.-Utti. fklämktmde, W:« 88.
utvecklade, finner den föreslagna indragningen vara nyttig samt äfven »i
bebofvet påkallad, likväl och som Kongl. Maj:t icke allenast i nådigt svar
den 6:te Maj 1845 behagat förklara, att Riksens Ständer» underdåniga
framställning »hille framdeles förekomma, i sammanhang med den väckta
frågan om förändrad organisation af Bergs-staten, utan också i Dess
nådiga proposition angående statsverkets tillstånd och behof den 12 November
1847, i hvad den anginge Bergs-koiiegii ombildtiing till öfverstyrelse
för bergverken, nådigst utlåtit Sig, att de besparingar oberäknadesom,
genom tillämpningen af den för nyssnämnde Öfverstyrelse
fastställda nya staten, kunde uppkomma, ytterligare minskning
i detta embetsverks personal torde kunna ega rum vid skeende vidare
förminskning elier förenkling af bergsstyrelsens göromål, så snart d*
af Kongl. Majit till utar betande anbefallda förslag till flera vy a, bergsväsendet
rörande, författningar framdeles blifva af gjorda, så, anser
Utskottet
ett förnyande af underdånig hemställan om bergsfogde-tjensternas
indragning nu icke vara lämpligt, utan torde Riksens Ständer
böra tills vidare afvakta Kongl. Maj:ts nådiga beslut i den
na
fråga.
Hvad deremot den af Herr Berglund gjorda framställningen angår,,
att bergsfogdarne ej vidare måtte behöfva anlitas vid fast egendoms uppskattning
i bergslag; så och alldenstund upplyst är, att desse tjenstemän»
befattning i omförmäldte afseende endast föranleder tidsutdrägt för fordringsegaren
och kostnader för gäldenären; fördenskull och som Utskottet finner
den yrkade rättelsen kunna beredas, utan hinder af det oafgjorda skick*
hvari frågan om bergsfogde-tjensternas indragning för det närvarande srg befinner,
har Utskottet ansett sig böra hemställa, att Kikets »Ständer
ville i underdånighet anhålla, det Kong!. Majst täckes i nåder
besluta, att ber«sfogdarnes befattning med uppskattande af fast
egendom i bergslag må upphöra och på krono betjeningen vard»
öfvei flyttad.
Stockholm den 9 Maj 1848.
STOCKHOLM, w. p. »alma», mm.
Allm. Best).- och Ekon.-Utskottets Betänkande, No 89.
1
N:o 89.
Ank. till Exp.-Utsk. den 11 Maj, kl. 10 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om vederbörlig tillsyn
derå, att Svenska och Norska konsuler fullgöra sina åliggandenj
angående nedsättning af de afgifter, dessa konsuler
ega att af Svenska J arty g uppbära samt om åtgärder till
förekommande af sjöfolks rymningar.
Från Vällofl. Borgarslåndet har till Allmänna Besvärs- och Fkonomiulskottets
handläggning remitterats ett af vice talmannen herr A. M. Brinck
afgifvel memorial, hvaruti dels blifvit öfverkiagadt, alt svenska handlande
och skeppsredare samt skeppare icke alltid och på alla de ställen i främmande
länder, hvarest Svenska och Norska konsuler vore anställda, åtnjöte
det biträde samt de råd och upplysningar, som desse tjenstemän, i följd af
sin befattning, vore förbundne att meddela, dels ock anmärkts, hurusom konsulad-afgifter
för Svenska fartyg utginge till större belopp, än som för anelia
nationers och serskildt Norska fartyg erlades, såsom exempel hvarpå
blifvit anfördt, alt, förutan den olikhet i lästafgiflen för Svenska och Norska
fartyg, som uppkommer derigenom, alt de sednares kommersläster äro T:del
drygare än Svenska svåra lästen, i Antwerpen icke någon afgift till konsuln
erlägges vid anteckning å folkpasset angående förändring af besättning
å Norskt fartyg, då deremot, för sådan anteckning vid hvarje inträffande
förändring af Svenskt fartygs besättning, en afgift af en riksdaler hamb.
banko betalas; att vidare till konsuln erlägges i r:dr hamb. banko för påteckning
å Svenskt fartygs manifest, ehuru numera något sammandrag deraf
icke erfordras, utgörande likväl lösen för sådant sammandrag, när det
upprättas, i r:dr hamb. b:ko. Derförutan har motionären fästat uppmärksamheten
på de för Svenska skepps-rederierna menliga följder af Svenskt
sjöfolks snart sagdt obestraffade rymning, enär, om det lyckas någon af besättningen,
alt öfvergifva det fartyg, hvarå han vore förhyrd, så funnes det
Sik lill H. St. Erot. I8i7 och 18SS. 8 Samt. 21 häftet. 1
2
Allm. Besvärs- och Eliort.-Utskottets 8etänltande, N:o 89.
personer, sorn hade för yrke, att dölja rymmaren till dess fartyget afsegla t,,
då lian åter framkomrue och ofta förledde sjömän å anika Svenska fartyg
lill dylikt rymningsbrott. Sådant allt skedde under Svenska konsulns ögon,,
utan att han egde makt, att låta gripa och föra rymmaren ombord å annat
Svenskt fartyg. Svenska skepps l edet ierne (ingo dyrt betala dessa rymningar,
och fartygs befälhafvare erfara alla möjliga olägenheter af alt nödgas,
ofta för tredubbla hyror, antaga de sämsta af främmande nationers
sjöfolk
Med
föranledande häraf har motionären hemställt, att Rikets Ständer
mätte hos Kongl., Majit i underdånighet anhålla, det vederbörande må förståndigas
alt, der skälig anledning förefinnes, tillse det konsulerna uppfylla
sina åligganden, äfvensom uppgifva och inkomma med förslag till skyndsamt
afhjelpande af öfrige, här ofvan antydda, missförhållanden.
Och har med motionären sig förenat herr Berg, sorn derjemte anfört,
att olikheten emellan de utgifter, sorn. betunga Svenska fartyg och dem,
sora erläggas, af norska fartyg, funnes så, påtaglig, att en reglering i
detta afseende vöre på det högsta önskvärd;: att t. ex. i England betaltes
för ett Norrsk fartyg blott en tredjedel af det belopp, sorn för Svenska
fartyg utginge, och'att, då för ett Svenskt fartyg afgilter till konsul m.
n». erlades i alla Engelska, hamnar, sådana afgift er för Norrska fartyg en
dast
betaltes i London.
Ilärförutan hafva herr Schartau och. flere af Ståndets ledamöter instämt
uti förevarande motion..
Utskottet har tagit dessa, ämnen i behörigt öfvervägande och får, hvad
först angår motionärens- yrkande om eni underdånig framställning till
Kongl. Majit angående vederbörlig tillsyn derå, att Svenska och Norrska
konsuler fullgöra sina åligganden, vördsamt elinia, alt uti 35- § 2 mom. i
Kongl. Majlis förnyade konsulsstadga af den g Mars 183o- är stadgadt, att
redare, sjöfarande eller handlande, som anse sig ega skäl till missnöje med
konsuls åtgärd i och för tjenslen, vare sig för obehörigt uppbur ne afgifter,
fördröjd eller vägrad handräckning eller eljest må, sin klagan anmäla hos
Kommers-kollegium, som bör, efter inhemtande af konsulns förklaring,
pröfva, huruvida det emot konsuln, förekomna, förhållande må föranleda, antingen
till underdånig; anmäla» hos Kongl- Maj: t, eller till sakens laga behandling
vid domstol, i hvilket sednare- fäll målet öfver Lemnäs- till advokatfiskals-embetet
i Kominens-kolLeginm, sorni eger åtalet emot den felaktige
konsuln utföra hos Svea llof-iätt
Enär
alltså fullständig föreskrift finnes meddelad, huruledes, der an
-
Allm. Besvärs- och Ekon.-Ulskoltets Betänkande, A: o 89.
3
ledning lill klagan öfver konsuls tjensle-ulöfning förekommer, en sädan klagan
må göras gällande och nödig rättelse i det felaktiga förhållande, hvartill
konsul må vara förvunnen, således kan i omlöi mälda ordning vinnas,
anser Utskottet en så beskaffad underdånig framställning från Rikets Ständers
sida, som motionären vrkat, icke vara lämplig, destomindre som af motionen
icke kunnat bernias några närmare upplysningar till stöd för de
deri framställda anmärkningar angående konsulers uraktlåtenhet, att sina
tjenste-åligganden uppfylla; på grund hvaraf Utskottet tillstyrker,
alt motionen i denna del icke må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Beträffande dernäst frågan om nedsättning af konsulad-afgiflerne för
Svenska faityg till samma belopp, sorn för Norrska fartyg erlägges, får Utskottet,
lill upplysning i delta ämne, vördsamt anföra, ali, sedan Kongl.
Majit i nådigt bref af den 29 Juni 1833 förklarat, att Svenske och Norrske
konsuler skulle ega att af Svenska skepp uppbära en lika afgift, som af de
Norrska erlades, eller en femtondedels species per läst, så vida fartyget å
den ort, hvarest konsul eller vice konsul vore anställd, antingen lossar eller
intager last, hvilken beräkning dock ej komme alt utsträckas till de
konsuler, som vid sin tillsättning fått sig en högre konsulad-afgifl beviljad,
och hvilka under sin tjenstetid borde dervid bibehållas; så hafva Rikets.
Ständer under den 3 Mars 1841 till Kongl. Majit allåtit en underdånig
skrifvelse, deruti Rikets Ständer yttrat, att de fördelar, sorn genom högslberörde
nådiga beslut skolat för den Svenska sjöfarten beredas, likväl icke i
någon betydligare nion kommit densamma till godo, dels emedan Svenska
fartyg å de orter, der konsulad-afgifl föint icke egt rum, korn mi t att
få densammma erlägga i likhet med de Norrska, och derjemte fortfarande
betungats med losen och expeditions-afgifler, som af de Norrska icke erläggas,
dels i följd deraf, alt omförmälde nådiga förordnande icke blifvit
biagi i verkställighet å de orter, der de drygaste algi lierne utgått, hvadan
ock inträffat, det Svenska fartyg ej kunnat med fördel täfla om frakt på
sådana orter med de Norrska. Med föranledande häraf och då derförutan
icke allenast handeln och sjöfarten syntes höra tillgodonjuta antingen lindring
eller fullkomlig befrielse från konsulad-afgifter å de orter, der konsuler
redan voro med löner å stat forsed de, utan äfven den till konsulatet
i Helsingör undantagsvis utgående afgift af 1 r:dr för dä c ka dt och 1 r:dr
r:dr b:ko för odäckadt fartyg, oaktadt detsamma derstädes hvarken lossade
eller intoge last, icke eller borde belasta de Svenska fartygen, då de Norrska
icke vore densamma underkastade, hafva Rikets Ständer anhållit:
4
Allm. Besvärs- och Ekon.-Ulskotlets Betänkande, N:o S9.
1:0 att Kongl. Maj:t måtte i nåder anbefalla konsnlad-afgiflernas uppbärande
å alla orter i fullkomligaste likhet för Svenska och Norrska lartvg,
så att för Svenska fartyg, som betala konsulad-afgift, ingen lösen eller
expeditions-afgift för erforderliga dokumenter derjemte må få uppbäras,
samt den ditintills i Helsingör utgående serskilda afgift af 2 r:dr för
däckade och 1 r:dr b:ko för odäckade fartyg komme att alldeles upphöra;
2:0 att, der löner på stat äro för kousulerne anvisade, konsulad-afgifterne
måtte komma att, i mån derefter, antingen nedsättas eller alldeles
upphöra;
3:o att, med serskildt fästadt afseende å Svenska sjöfartens betungande
A de orter, der kousulad-afgifterne ännu beräknades elter serskilde författningar,
Kongl. Maj:t måtte i nåder anbefalla en skyndsammare allmän
verkställighet af Kongl, biel vet den 2t) Juni 1833, och, om serskilda anslag
för sådant ändamål skulle erfordras, derom till Rikets Ständer aflåta nådig
proposition; samt
4:o att Kongl. Majit täcktes i nåder anbefalla, ej mindre nu gällande
konsulad-sladgas, än ock den för kousulerne meddelade sportel- och expeditions-taxas
öfverseende och omarbetning i de delar, der sådan af Rikets
Ständer blifvit ifrågasatt eller i öfrigt kunde finnas vara af behofvet påkallad.
Öfver den af Rikets Ständer sålunda gjorda underdåniga hemställan
täcktes Kongl. Majit genom nådig remiss infordra Kommers-kollegii underdåniga
utlåtande, och förordnade sedermera i nådigt bref af den 7 Mars
i843, att Kollegium skulle afgifva underdånigt förslag till så väl ny konsuls-stadga,
som fördelning af konsuls-distrikten i allmänhet, hvarefter och
sedan bemäldle Kollegium, af anförde skäl, den i5 Maj 1846 till Kongl.
Majit afgifvit serskildt underdånigt utlåtande öfver de delar af Rikets Ständers
ofvanberörda underdåniga framställning, som åsyftade nedsättning af
konsulad-afgifterna å Svenska fartyg å de orter, der samma afgifter, i följd
af äldre förordnanden, utginge till högre belopp, än de som för Norrska
fartyg erlades, eller i Helsingör, London och alla andra hamnar i St.orBritauien
och Irland samt hnmnarne i Alicantes och Livornos konsuls-distrikter,
Kongl. Majit uli nådigt bref af deri 12 påföljde Juni, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad uti Kommerse-koilegii nyssnämde underdåniga
utlåtande blifvit hemstäldt, i nåder förordnat, alt, från och med
1847 års början, lästafgiften för Svenska fartyg, sorn lossa eller lasta i
hamnar inom Helsingörs, Londons, Alicantes och Livornos konsulat-disl rikt,
komme alt, jemkad till närmaste likhet med hvad för Norrska fartyg beta
-
Allm. Desv. och Ekon -Utskottets Belnnkamle, j\:ö 89. 5
Jas, tills vidare utgå nied en sextondedel* riksdaler hamburger banko eiler
silfver per läst, i stället för de å dessa orter lin ut fastställda högre konsul
ad-afgi Iler, samt alt icke allenast den serskilda afgifleu för failvg, som
passera sundet, utan ock lösen till konsulerne å nämnde orter för erlörderlige
skeppshandlingar i alla de fall, då sådan för Norrska fartyg ej eger
ruin, skall för Svenska fartyg upphöra; hvaremot nuvarande innehafvare af
sistbemälde konsulater fått sig i nåder tillerkänd en af handels- och sjöfartsfonden
utgående ersättning för den minskning i inkomster, som nämnde
reglering komme att medföra.
Sedermera har Kommers-kollegium, under den 16 September i8{6,
jemväl algifvit underdånigt utlåtande angående reglering af konsuls-dislrikteu
samt om konsulers lönevilkor m. m, uti hvilket underdåniga utlåtande,
sorn innehåller fullständig förslag till en sådan reglering, Kollegium,
iiråga om konsulernas löneförmåner, bland annat, tillstyrkt, att eLl hkartadt
förordnande med det, som innefattas uti högstberörde nådiga bref af elen
ta Juni 184Ö, må for alla konsuls-distrikterne meddelas i sammanhang med
ifrågavarande reglering. Och har, sedan Kongl. Norrska Regeringen blifvit
i ämnet hörd och sig i underdånighet yttrat, Kongl. Maj:t uti nådig remiss
af den 7 sistlidne April anbefallt Kommersekollegium att med ytterligare
utlåtande i anledning deraf till Kongl. Majit inkomma.
Serskildt har Utskottet, i anledning af hvad vid remissen af ifrågavarande
motion blifvit anfördt, angående förment olikhet i konsulad-afgifterna
för svenska och norska fartyg, skolat, jemte åberopande af innehållet utaf
nyssomförmälde nådiga bref den 1 rute Juni 184b’, upplysa, atl, uti s8:de §
af förenämnde konsuls-stadga, den bestämda föreskrift blifvit meddelad, att
af norrskt fartyg, som på den ort, hvarest kunsul eller vice konsul är anställd,
antingen lossar eller inlager ny last, eller både lossar och lastar, är
konsul, i kraft af lagen elen 14 Juni 1816, berättigad att uppbära i konsu|adafgift.
tt species för hvarje kornmerselåst af fartygets dräglighet, och att någoL
undantag uti detta allmänna stadgande icke blifvit gjordt för de till
hamnar i Stor-Brilnnien och Irland ankommande norska fartyg. Derförutan
får Utskottet, i afseende å motionärens uppgift rörande lösen för konsuls
påteckning å manifest, meddela, att, sedan i förut gällande seglationsordningar
af den t) November i83o och 28 November 1835 stadgats, att
skeppare, sorn, å sådan utländsk ort der svensk konsul vote förordnad inlastat
varor med bestämmelse till Sverige, skulle före afresan till konsuln
ingifva så väl manifest eller sammandrag af medhafvande konässementer,
som oek duplikat af samma handling; så har uti Kongl. Maj:ts förnyade
f- 6
Allm. Besv.- och Ekon.-Ulskoltets Betänkande, N:o 89.
seglationsordning af den i5 Maj 184^, med ändring af berörde stadgande,
blifvit föreskrifvet, att skeppare, svensk eller främmande, som, å sådan utländsk
ort der svensk konsnl är förordnad, inlastat, med bestämmelse lill
Sverige, styckegods, skall vara skyldig att före afresan lill konsuln ingifva
ett egenhändigt undertecknadt manifest öfver sin laddning, jemte alla de
konnässementer, lian innehafver; egande skepparen att, sedan konsuln jemfört
manifestet med konnässemenlerne och efter befunnen riktighet meddelat
bevis derom å manifestet, dessa handlingar återfå; att, enligt gällande
expeditionstaxa för konsulerne, lösen för sådant å manifestet åtecknadt bevis
icke utgör, på sätt i motionen är uppgifvet, 2 r:dr hamb. banko, utan
endast i r:dr s. m.; samt att, enär alltså duplikat-manifest icke vidare erfordras,
den i nämnde expeditionstaxa för konsuls betyg derå upptagna lösen
af i r:dr hamb. banko följaktligen numera icke eger rum.
Då af livad sålunda upplyst och framstäldt blifvit synes, dels alt en så
beskaffad reglering af konsulad-afgiflerne, som motionären antydt, redan
blifvit verkställd å de orter, der de för Svenska sjöfarten betungande högre
afgifterne utgått, dels ock att de af motionären äskade förfoganden för tillvägabringande
af en allmän sådan reglering jemväl redan vidtagits, samt
enär, med afseende å det skick, hvari ifrågavarande ärende numera befinnes,
med visshet förutses kan, att detsamma bringas till så snar verkställighet,
som ämnets vigt och omfattning medgifva, får Utskottet, sorn, derest olaglig
debitering af konsulad-afgifler skulle å något ställe egt rinn, åberopa
den af Utskottet ofvan angifne ordning för beifrande deraf, vördsamt hemställa,
att herr Brincks motion, så vidt den afser en underdånig anhållan
till Kongl. Majit, det vederbörande må förständigas att uppgifva
och inkomma med förslag till skyndsamt vidtagande af en
sådan reglering af konsulad-afgifterne, hvarigenom dylika afgifter
för svenska fartyg bringas till likhet med dem, som för Norska
fartyg erläggas, måtte förfalla.
Vidkommande slutligen den i motionen gjorda framställning angående
åtgärder till afhjelpande af de för svenska skeppsrederierna uppkommande
olägenheter af sjöfolks, på sätt i motionen förmäles, snart sagdt ohestrafiäde
rymning, så har Utskottet till en början skolat anmärka, att al varliga straffbestämmelser
för sjömän, sorn rymma från det fartyg, hvarå de varit förhyrde,
samt föreskrifter till sådane rymmares återskaffande, ingalunda saknas.
Sålunda har uti Kongl, förordningen af den 18 Februari 1768, med
sammanfattning af alla de förut i ämnet meddelta serskilda stadganden, blif
-
Allm. Besv. och Ekon.- Ulskollelt Betänkande, iV:o 89.
7
vit, bland annat, föreskrifvet, att sjömän, som på coopvaerclie skepp låtit sig1
städja och sedermera bortrymma, skola, om det sker hemma i landet, varda
allmänneligen eflerslagne; och, i fall de ertappas, böra desse så väl som de,
hvilka utan liden brist af undeihåll, utomlands rymma ifrån det skepp deruppå
de förhyrde varit, då de fasttagne ecb i riket åter införde varda, icke
allenast återbära allt hvad de i städja, så väl som leg» och hyra, af skepparen
bekommit, utan ock plikta med spö eller fängelse vid vatten och
bröd efter omständigheterna, hvilket domaren vid slika förekommande mål
åligger, efter brottets svårare eller lindrigare beskaffenhet,att pröfva. Skulle
åter en sådan utomlands bortrymd sjöman, emot skepparens lof och tillstånd,
der antaga tjenst och alldeles blifva borto, så anses han såsom menedare
mot Kongl. Majit och Sveriges krono, och alt hafva förverkat alla dess
uudersåtliga rättigheter och friheter häruti riket och underliggande herradömen:
börande allt, hvad en sådan rymmare här uti arf skulle kunna tillfalla,
vara förbrutet till coopvaerdie-sjömanshuset, ulan att någon af rymmarens
antingen samarfva eller närmaste arfvinge deruppå något åtal skall
kunna göra; men i fall han efter rymmandet, eller sedan lian blifvit qvitt
och ledig dess hos främmande antagne tjenst, sitt brott ångrar och godvilligt,
samt inom natt och år, antingen på någon utrikes ort antager tjenst
på svenskt skepp, eller ock hos någon derstädes varande svensk minister,
agent, consul eller eommissarrus sig anmäler till att erhålla pardon och
åter få komma lill fäderneslandet, samt framdeles få tjena på svenskt coopvaerdie
skepp, eller ock sjelf bär i riket åter sig inställer; så vill Kongl.
Majit pröfva hvarje måls serskilda beskaffenhet, samt huruvida en sådan förrymd
sjöman, som sitt begångna brott ångrar, må undgå det stral! som han
förtjent, och sig i nåder deröfver utlåta. — Uti 16 §. afi83o års konsulssrtadga
är förordnad t, att, om sjöman rymmer under det fartyget ligger i
främmande hamn, bör, om skepparen del fordrar, konsul, genom sin embets
åtgärd, söka» återskaffa rymmaren och honom i tjenst åter insätta; och innehåller
19 §. af samma stadga, att, örn konsul erfar att förrymd sjöman uppehåller
sig å utrikes ort, skall lian, i fall sjömannen är svensk, underrätta
honom om de i kongl. Coopvaerdie-reglementet af den 3o Mars 1748 förekommande,
i nyss åberopade nådiga förordning den 18 Februari 1768 intagne
stadgande» angående rymmare, samt, i händelse sjömannen åstundar att
erhålla pardon, anmäl» sådant i- Kommers-kollegium, tillika med de omständigheter,
sorn konsuln anser föranleda till bifall dertill.
Vid’ öfvervägande af hvad sålunda förekommit, har det velat synas
Utskottet sorn anledningen till svenskt sjöfolks öfverklagade rymning icke
3
Allm. Best), och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 89.J
må sökas i bristen af tillräckligt stränga ansvarsbestämmelser för sådan förbrytelse;
och ehuru Utskottet, i betraktande af de förluster för skeppsrederierne
och de vådliga följder för skepp och gods, som kunna uppkomma
derigenom, att sjömän'öfvergifva anlagen tjenst ombord å svenskt fartyg på
utrikes ort, anser nödigt att de i förrberörde Kongl, förordning af den i8
Februari 1768 stadgade straffbestämmelser, såsom en allvarlig varning emot
dylika rymningsbrolt, till gällande kraft och verkan qvarstå, har Utskottet
likväl, — med hänsigt dertill att, om en ovilkorlig tillämpning af dessa straff
skulle ega rum, mången rymmare, sorn ångrat sin förseelse, skulle a Skräckås
från att återvända ti i 1 fäderneslandet eller att å utrikes ort återtaga
tjenst å svenskt faltjäg, hvarigenom ock bristen af sjöfolk för svenska rederierna
komme att ökas och det hufvudsakliga ändamålet med straffbestämmelsen
sålunda förfelas, — funnit den så väl i 1748 års coopvaerdie-reglemente,
sorn i åberopade förordningen af 1768 gifne försäkran, att Kongl. Majit
vill i hvarje serskildt fall pröfva, huruvida en sådan förrymd sjöman må
undgå sitt straff, innefatta en i berörde hänseende nödig bestämmelse, som
alltså, enligt Utskottets tanka, bör bibehållas. Utskottet har icke heller
kunnat förbise att, ehuru, enligt hvad Utskottet inlvemtat, svenska skeppare
ganska ofta, genom konsulernas nitiska bemödanden och myndigbeternes å
stället beredvilliga medverkan, lyckats att få i tjenst å fartyget återställda
derifrån bortrymde sjömän, likväl i allmänhet svårighet för desse tjenstemän
måste möta att, å utrikes ort, der den förrymde sjömannen icke uti ifiågavarande
fall är ställd under det främmande landets lagar, och följaktligen
nödig handräckning och biträde för konsuln af vederbörande myndigheter
icke alltid är alt påräkna, kunna på något verksammare sätt bidraga till
rymmarens återskaffande och dennes återinsättande i tjenst, samt att alltså
någre förändrade föreskrifter för konsulerne i deita afseende icke kunna till
O #
ändamålets vinnande föranleda. Då deremot, enligt Utskottets åsigt, förnämligaste
grunden lill svenske sjömäns så ofta förekommande rymningar
måste hemtas dels, någon gång, från en hårdare behandling af besättningen
från befälhaIvares sida, dels ock uti en åt besättningen å svenska fartyg, i
förhållande till hvad i allmänhet uti tjenst å främmande fartyg bestås, tilldelad
sämre kost och lägre aflöning, och desse rymningar fördenskull böra
i samma mon upphöra, som ett bättre förhållande emellan befälhafvare och
besättning å svenska fartyg inträder samt sjöfolkets underhåll och hyror
närma sig till likhet med hvad i tjenst å andra nationers fartyg i sådant
afseende erbjudes, men ändamålsenliga förfoganden uti nu omfömälde hänseenden
-
Allm. Desv.- och Elion -Utskottets Betänkande, N:o 50.
enden måste vara beroende på rederiernas enskilda omtanka och icke lämpligen
kunna genom ett allmänt stadgande påbjudas, får Utskoitet af sådan
anledning och med hemladt stöd i öfrigt af hvad bär ofvan i ämnet blifvit
a n förd t, vördsamt tillstyrka,
alt motionen icke heller i denna del må lill någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 9 Maj 1843.
N:o 90.
Aok. till F,xp. Ulsk. den tl Maj, kl. iö f. m.
Betänkande , i anledning af väckt motion om bildande af en.
kommitté', för utarbetande af förslag till den medicinska undervisningens
ordnande.
Uti ett från Vällofl. Borgare-ståndet lill allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets
handläggning remitleradt memorial, har herr H. B. Palmaer
anfört, alt, då Sverige i mera än 3o Ar haft Irenne serskilda anstalter lör
medicinsk uppfostran, nemligen den medicinska fakulteten i Upsala, den i
Lund och det Carolinska medico-chirurgiska institutet i Stockholm, men
dessa inrättningar sällan eller aldrig varit ense, ulan långt tillbaka, och isynnerhet
sedan år 1829, legat i öppen strid med hvarandra, samt härtill komma,
att det af professorerne vid Carolinska institutet till Kongl. Majit år
1833 afgifne förslag till reglemente för detsamma öppet erkändes hafva till
följd hela den medicinska undervisningens förflyttning till nämnde institut,
hvilken förändring åter af de båda universiteternas konsistorier och medicinska
fakulteter, i deras år 183y lill regeringen afgifna betänkanden öfver
förslaget på det lifiigaste bestreds, så, och enär verkningarne af denna strid
Bih. till R. St. Prot. 18S7 och 18*8. 8 Samt. 21 häftet. 2
10
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Ut-skoltets Betänkande, Ti\o 90.
jemväl sträckt sig ända ned lill de studerande sjelfva, samt dessa frågar
syntes nog ingripande för alt ådraga sig allmänhetens uppmärksamhet, och
deras lösning redan interesserade och sysselsatte mången, både inom och
utom yrket, ansåge motionären, vid sådant förhållande, och då Kongl. Majit
icke ännu täckts i nåder fatta något beslut rörande detta ärende, ehuru
detsamma befunnits färdigt till föredragning och afgörande alltsedan år i 83q,
då alla vederbörande aukloriteter deröfver afgifvit sina underdåniga utlåtanden,
tiden vara inne att fästa Rikets Ständers uppmärksamhet å det
skick, hvari detsamma sig befinner, och att påkalla deras medverkan till
rättande af de anmärkta missförhållandena, då del ej allenast vore en oeftergiflig
fordran, att, helsi i el t så fattigt land som Sverige är, de befintliga
tillgångarne blefve planmässigt och förståndigt använda, så alt det »fsedda
ändamålet ernåddes, utan ock hög tid att stanna på den beträdda
vägen, och ej vidare, på sätt härvid egt rum, förslösa statens tillgångar efter
enskilda korporationers och auktoriteters tillfälliga önskningar; varande
detta nu desto nödvändigare, som Kongl. Majit vid denna riksdag ytterligare
begärt ökadt anslag till Carolinska institutet af 1,600 r:dr för en
professor, och af 333 r:dr 16 sk. för en chirurgiae adjunkt; — och, sorn
Rikets Ständer egde rättighet alt först begära de stridiga frågornas afgörande
och framläggandet af en fullständig plan till den medicinska undervisningens
ordnande, innan något vidare anslag derför borde komma i
fråga, samt det Carolinska institutets stat årligen redan uppginge till mera
än r6,5oo r:dr b:ko, och de medicinska fakulteterna kostade i proportion
derefter, samt motionären vore fullt öfvertvgad, att de nu befintliga tillgångarne,
om de blefve klokt använda, skulle, utan vidare tillskott från det
allmänna, mera än väl förslå att underhålla en god och för vårt land lämplig
medicinsk undervisning, — så har han, på dessa grunder, och på det
att hvart och ett af dessa splittrade och stridande läroverk måtte få sig
anvisad en verkningskrets, lämpad efter dess natur och omständigheter, och
till följd hvaraf alla komme att arbeta för det gemensamma ändamålet, —
en god läkare-bildning, — i stället för att, såsom hittills skett, förtära sina
löne-anslag, sträfva att ur ungdomens och allmänhetens förtroende uttränga
hvarandra, och ändå för det hela uträtta obetydligt i jemförelse med
kostnaden, föreslagit, att Rikets Ständer måtte till Kongl. Majit ingå med
den underdåniga anhållan, att Kongl. Majit täcktes, i och för denna maktpåliggande
frågas slutliga lösning, nedsätta en af sakkunnige män bestående
kommitté, hvilken finge sig uppdraget att, efter en bestämd plan, utarbeta
ett förslag till den medicinska undervisningens ordnande.
Allm. Besvärs- oc't Ekonomi-Utskottets Betänkande, jV.o 90.
11
Ulskottet har tagit denna motion i „ öfvervägande och vid behandlingen
al densamma aktat nådigt all, i anseende lill viglen af den deruti vidrörda
Iråga, lenina en något fullständigare utredning deraf, än sorn i motionen
finnes intagen; och får Utskottet i sådant ändamål vördsamt
anföra:
Före år l<Soq fanns i Stockholm en undervisningsanstalt för kirurger,
hvars bestämmelse vat att hilda mästare for fällskärs-slugor och regementsiällskärer.
Efter riksdagen berörda år erhöll denna skola en utvidgning i
linivndsakligt ändamål att hilda läkare för armeen och Holtan; men äfven
beräknad på, atl den derigenom skulle kunna sältas i tillfälle att lemna
praktisk undervisning uti chii urgien åt de från universiteterna afgående unga
läkare, och benämndes då medico-chii urgiskf institut. Sedan den gamla
åsigten, att medicin och chirurgi voro från hvarandra skiljda och af hvarandra
oberoende, småningom gifvit vika för den nyare, alt de inbördes stå
i ett omedelbart sammanhang, så blef häraf en följd, atl denna sednare
skulle, så vidt ske kunde, tillämpas så väl vid läkare-befordringar, som vid
den medicinska undervisningen, och stadgades derföre, atl, för erhållande
af läkareembete i statens ijenst, fordrades att vara både läkare och chirurg,
samt alt, då för sökande till läkarebeställningar redan vore föreskrifvet att
halva aflagt prof i medicinen, för vinnande af medicinoe-doctors-graden, det
nu mera äfven skulle åligga dem att undergå bestämda examina uti chirurgien
för erhållande af chirurgias-magister-graden. Med afseende å det vidsträcktare
fält för den praktiska undervisningen, sorn de större sjukvårdsanslalterna
i Stockholm erbjödo, beslöts det oek, att chirurgias-magislraina der
skulle beröida prof och examina aflägga, och att sådant lämpligast borde ske
vid det redan befintliga medico-chirurgiska institutet, som för detta ändamål
kunde ytterligare utvidgas.
Sådant skedde ock, då ett reglemente för detsamma utfärdades den 6
December i8i5, hvarigenom det icke allenast erhöll berörda uppdrag, ulan
ock en betydligen tillökad lärarepersonal, hvilken bestämdes till 6 professorer,
hvardera med sin adjunkt, samt derjemte rättighet att antaga elever
och att fullständigt bilda desamma till läkare, samt med dem anställa
examina uli alla till läkarevetenskapen hörande ämnen. — Såsom det vill
synas, åsyftades härmed att åt institutet bereda en sjelfständig och af universileterna
oberoende verksamhet, men detta ändamål vanns dock ej, enär
dels, hvad beträffande eleverna, det snart visade sig för dem nödigt att
ega den allmänna bildning, som universitels-undervisningen medförer, och
derföre på professorernes egen begäran föreskrefs, att endast de, som vid
12
Allin. Besvärs- och Ekonomi-Ulskollels Betänkande-,. N;o 90.
universketerna undergått medico-philosophisk examen skulle antagas till file
v er vid: iusti tu let, oell dels, i afseende på den åt detsamma medgifna rättighet
alt bilda läkare och att för sådan orsak med sina lärjungar anställa
vederbörliga examina, det inträffade,, att institutet blef alltför litel i stånd
att sätta den i utöfning, emedan, med några högst få undantag, de studerande
ieke begagnade sig af det sålunda öppnade tillfallet till erhållande
derstädes af undervisning uti den egentligen medicinska delen af lärokursen,
och atläggande af de i afseende å densamma vid institutet föreskrifna
tvenne första examensprof, hvilka skulle- motsvara medicinae-kandida t- och
licentiat-examina vid universitetet'ma, utan heldre fullföljde sina studier derstädes,
tilldess de slutligen, för vinnande a.f' chirurgiae-magister-graden, måste
inställa sig vid institutet och genom tjenstgöring vid allmänna sjukvårdsanstalterna*
i Stockholm på föreskrifvet sätil bereda sig till det för berörda
grad vid institutet stadgade examensprof.
Den mening, alt institutet borde blifva- en fullständig, hela medicinska
undervisningen omfattande, läroanstalt, uttrycktes tydligare uti ett nytt reglemente,
som för instituset utfärdades den 11 December 1822, och hvilket uti
inledningen innehåller: ”att, som egentliga föremålet med del här uti hnfvudstaden
år 1815 inrattade carolinska medico-chirurgiska institutet varit, alt genom
undervisning derstädes uti läkare-konstens så väl theoreliska sorn praktiska
delar tilldana skicklige läkare för armeen och fiol torna;' och ett sådant
ändamål numera blifvit uppfy/ldt, samt då, under in 1 ältningens fortgång, erfarenheten
ådagalagt nyttan deraf, att institutet, i förening med härvarande
sjukhus-inrättningar, må. erhålla en sådan- organisation, att lillvande och
pålitlige praktiske läkare jör alla grenar af medicinalverket lill statens
tjenst vid samma institut kunna danas; alltså har Kongl. Maj:t — — —
— — funnit skäligt utfärda ett nytt reglemente,. m. m.”
Oaktadt detta, fortfor dock det ganda förhållandet, att den egentliga
medicinska undervisningen qvarstannade vid universketerna. Den kommitté,
sorn sedermera nedsaltes för undervisningsverkens öfverseende, fästade
ock uti sitt den 20 December 1828 till Kongl. Majit algi fna betänkande
uppmärksamheten på de missförhållanden, sorn uppstått genom brist på samband
emellan de medicinska läroanstalterna-, och i anledning deraf anbefalldes
Sundhels-kollegium att, efter hörande af institutets professorer, inkomma
med förslag till nödiga ändringar i det- gällande reglementet. Ett sådant
fullständigt förslag afgafs den 6 Mars i83y, beledsagadt dels afen underdånig
skrifvelse från Sundhels-kollegium» med serskildt anförande till
dess protokoll af en ledamot Friherre Jakob Berzelius, samt dels af en
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Plskollcls Belovkamle, B:o 90.
skrifvelse från institutets professorer lill berörda kollegium, och remitterades
den 23 April i838 till akademiernes kansler, med nådigt uppdrag alt,,
sedan medicinska fakulteterna och consistoria academica deröfver hörda
blifvit, med deras yttranden och eget utlåtande i ämnet inkomma. Dessa
utlåtanden afgåfvos under loppet af påföljande året.
Af samtlige desse handlingar har Utskottet hufvudsakligen inhemta!
följande: Carolinska institutets professorer hafva uttalat sin öfvertygelse
vara, att, så länge rättigheten tor universiteterna qvarstode att icke allenast
meddela medicinse-doclors-graden, utan äfven all, med uteslutande af institutet,
examinera dem, som sig dertill anmäla, institutet omöjligen kunde
uppfylla sin bestämmelse att vara en fullständig, hela den medicinska undervisningen
omfattande, läro-anstalt, emedan de studel ande ,som derstädes
förvärfva! sig fö inskrifna kunskapsmått, och derå aflagt prof för erhållande
af doktorsgraden, likväl måste underkasta sig tvånget af samma profs undergående
å* nyo vid universiteterne, hvaraf åter klefve en gifven följd,
alt medicinae studiosi heldre valde att der börja oeh fortsätta den medicinska
lärokursen, för alt sedermera vid institutet endast aflägga den sista
eller operations-examen. — Uti denna mening har Sundhets-kolleginm instämt
oeh i anledning deraf i underdånighet hemställt, att Kongl. Majrl,
vid frågans afgörande, täcktis meddela de läkare, som vid institutet komma
att bildas, sådana rättigheter, hvaraf de kunna anses lörtjenla. Friherre
Berzelius har, uti sitt förrbeiörda anför ande, sökt ådagalägga obehöfligheten
flir vårt land, med den iinga folkmängd det eger al meia än en medicinsk
undervisnings-anslalll, samt olämpligheten af dess förläggande uti hvaije
annan stad än hufvudsladen, som, genom sina flerfaldig» och mera fullständiga
sjuk vårds-anstalter, vore det enda ställe inom landet, der en omfattande
och fullkomlig läkare-bildning, den theoretiska hand i hand gående med
den praktiska, kunde snaiast och säkrast meddelas, och af desse skäl föreslagit,
alt medicinska fakulteterna vid universiteterna småningom måtte indragas
samt den medicinska undervisningen helt och hållel förflyttas lill
Carolinska institutet, hvilket då skulle erhålla benämning af akademi samt
dess utexaminerade lärjungar kallas medicinae- och chirurgiae doktorer och
tillerkännas full rättighet alt söka inträde i statens tjenst.
Consistoria academica och medicinska fakulteterna vid universitelerne
hafva deremot framställt vådan af lösslitandet utaf en eller annan hufvudheslåndsdel
i dessa, enär deras grund icke allenast derigenom Liefve rubbad,
ulan äfven, i och med detsamma, som sådant skedde och universitetsideen
derigenom frånginges, början vore gjord till dessa läroverks upplös
-
14
Allm. Besvärs- och Ekon.-Ulskottels Betänkande, N:o 90.
ning i flere från hvarandra skiljdå special-skolor. De hafva derför ansett,
att, hädanefter såsom hittils, den medicinska undervisningen, synnerligen den
mera theoreliska, desto heldre horde meddelas vid universitet i ne, som den
derigenom hlefve bibehållen i dess nödvändiga samband med den allmännare
vetenskapliga bildningen, och den derstädes ingalunda vore beröfvad
fördelen af praktisk tillämpning lill det mått, som erfordras för att deråt
gifva lif och åskådlighet. Slutligen hafva de trott, alt det egentliga skälet
til! anmärkningen öfver hrist på enhet och sammanhang uti våra medicinska
nndervisnings-anstalter vore alt uppsöka uti den felaktiga organisa!'onen
af carolinska institutet, som, ifrån] början ammell alt bibringa unge läkare
större färdighet uti chirurgien samt möjligen alt derutöfver bereda dem tillfälle
till erhållande af en vidsträcktare klinisk undervisning uti hufvudstadens
större sjuk vårds-anstalter och sålunda utgöra ett sujdemeut lill de akademiska
medicinska fakulteterne, sedermera öfverski idit dessa gränsor och
sökt att slå under sig delina nndervisningsgren i hela dess omfattning.
Utskottet får vidare upplysa: att, sedan nämnde institut, enligt 1815
års reglemente, blifvit försedt med sex professorer och sex adjunkter elfer
ungefärligen til! antalet lika stor lärare-personal som der nu finnes, utgiltsslaten
derför då utgjorde omkring 7,000 riksdaler. Sedan nya, efter hvarannan
förhöjda, stater utfärdats den 1 1 December 1822, den 3o December
1835 och den 27 Juli 1841» samt Kongl. Maj:l, genom nådigt bref den 17
Febr. i845- lill följe af Rikets Ständers bifall till gjord hemställan otn anslag
af 1,600 r:dr årligen såsom arfvode för en professor i kliniken för barnsjukdomar,
om en sådan profession förordnat, uppgår den nu gällande staten
för Carolinska institutet till en summa af omkring 17,000 r:dr b:ko.
Vid innevarande riksdag har Kongl. Maj:t dessutom äskat ytterligare
anslag för institutet, nemligen 333 r:dr 16 sk., till lön åt en chirurgiae-adjunkt
samt till lön för en professor i pathologiska anatomien 1,600 r:dr
årligen.
Ehuru Utskottet är fullt öfvertygadt derom, att hvarje åtgärd till befrämjande
af bildningens framsteg inom landet leder till dess framtida båtnad
och nytta, och att uppoffringar för detta ändamål således från statens
sida ingalunda höra utaktlåtas, så anser Utskottet likväl, att behörigt
afseende dervid äfven alltid bör fästas å nödvändigheten och nyttan deraf,
så att krafter och medel icke fruktlöst användas. Motionären har sökt visa,
att detta likväl icke egt rum i afseende på de tid efter annan vidtagna åtgärderne
till medicinal-bildningens befrämjande, och Utskottet kan icke underlåta
att instämma i detta omdöme, då Utskottet tager i betraktande, att
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 90.
15
Carolinska institutet erhållit .allt högre anslag, under förutsättande, att detsamma
i och dermed skulle sättas i tillfälle att utvidga sin verkningskrets,
oten detta påräknade ändamål icke allenast icke vunnits, utan äfven genom
de mått och sLeg, som blifvit för uppnåendet deraf tagna inom det medicinska
läroverket, utsätts frön till missämja emellan universiteterne och
institutet, hvilka alstrat menliga frukter i afseende på undervisningen och
gifvit anledning till den anda af söndring, som dervid ännu är till finnande.
Utskottet tror derföre, lika med motionären, att, då ett sådant missförhållande
redan länge varit insedt, åtgärder äfven bora vidtagas för afhjelpaödet
deraf, och att Rikets Ständer sålunda hafva skäl alt fästa Kongl.
Majrts nådiga uppmärksamhet på angelägenheten deraf, att, ju förr desto
heldre, medicinal-undervisningen må regleras på ett ändamålsenligare sätt,
än som nu eger rum, och får således tillstyrka,
att Rikets Sländer måtte hos Kongl. Majrt i underdånighet anhålla,
att en kommitté af sakkunnige män må blifva nedsatt,
hvilken finge sig uppdraget alt, efter en bestämd plan, utarbeta
elt förslag lill den medicinska undervisningens ordnande, samt att
Kongl. Maj:t derefter täcktes vidtaga de åtgärder, hvartill detta
kan föranleda, och hvilka kunna anses för ändamålet tjenliga.
Stockholm den 9 Maj 1848.
STOCKHOLM, f. d. Schultze’s Boktryckeri, 1S48.
Allm■ Besvr och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 91. . i
N:o 91.
An k. till Exp.-utsk. den 16 Maj, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta förslag, rörande folkundervisningen i
riket.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet har fått emottaga följande inom de
fyra Riksstånden väckta motioner och afgifna anföranden, åsyftande ej allenast ändringar
i Kongl, stadgan angående folkundervisningen af den 18 Juni 1842 och 'tillägg
till densamma, utan äfven uti Kongl, förordningen den 13 Mars 1846, nemligen:
af friherre Cederström, Jacob, herr Hammarhjelm, C. G., herr biskop Heurlin, herr
doktor Säve, herr prosten Tranceus, herr prosten Klintberg, herr prosten Sidner,
herr prosten Ljungdahl, herr prosten Berg, herr prosten Stabeck, herr prosten
Lundblad, herr Guslafsson, herr Rhodin, samt af riksdagsfullmäktige Nils Strindlund
från Vesternorrlands län, Olaus Eriksson, Lars Wenander och Tobias Lind från
Götheborgs och Bohus län, Ola Månsson och Jöns Månsson från Malmöhus län,
Per Bengtsson från Calmar län samt Anders Bengtsson från Jönköpings län.
Då Utskottet nu går att betänkande öfver dessa serskilda motioner afgifva, anser
Utskottet det vara ledande lill ordning och redighet vid framställningen, att först,
och så vidt de afse förändringar eller tillägg i stadgan för folkundervisningen, sammanfatta
dem efter de §§ af densamma, hvartill de närmast kunna hänföras, och
omedelbart, i sammanhang dermed, för hvarje § deröfver uttala sitt omdöme.
§ 1.
I afseende å denna § har herr doktor Säve föreslagit, att mom. 1 måtte erhålla
följande förändrade lydelse: ”1 hvarje stads församling och i hvarje socken pä
landet bör finnas minst en, helst fast, skola, med en eller flera lärare, af hvilka en
ovilkorligen skall hafva uppfyllt de för en lärare vid folkskola här nedan stadgade
fordringar, men de öfriga må kunna antagas, utan alt de uppfyllt dessa fordringar,
endast de af skolstyrelsen anses till uppförande och sedlighet godkända, samt pröfvas
ega förmåga att meddela undervisning, i det af 7 § stadgade minimum af kunskapsämnen•”
vidare, att stadgandet i mom. 3, om lärares anskaffande och folkskolors
inrättande inom fem år, från författningens utfördande i ämnet, måtte förändras
derhän, ”att berörde tid för de församlingar, hvilka af giltiga skäl ej medhunnit
Bih. till R. St. Prot. 1847 $ 1848. 8 Sami. 22 Haft. «
2
Allm. Bese.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, iV.-o 9i.
folkundervisningens fullständiga ordnande, må ytterligare utsträckas i 3:ne år eller
till den 18 Juni 1850”.
Såsom skäl härför har motionären åberopat Rikets Ständers underdåniga skrifvelse
af den 1 Mars 1845, i hvilken orden lyda: ”att så önskvärdt det vore om
alla de, åt hvilka det anförtroddes alt undervisa landets harn, egde de kunskaper,
som åro stadgade för utexaminering från folkskolelärare-seminarierna, sådant dock
ej kunde vinnas förr än i en framtid, då i seminarierna hunnit hildas ett erforderligt
antal skollärare och derjemte anfört, att för närvarande en ganska stor mängd
skolor i riket, fastän för öfrigt ordnade, dock ligga neder samt äro overksamma af
brist på vederbörligen examinerade lärare; hvilket förhållande motionären styrkt medelst
konsistoriernas egna, på nådig befallning afgifna och om förhållandet den 1
Juli 1847 vittnande, berättelser; enligt hvilka icke mindre än 498 skolor, sistnämnde
dag, antingen helt och hållet saknade, eller måste åtnöja sig med oexaminerade
lärare.
Uti denna motion hafva herr biskop Heurlin, herr lektor Wallman, herr prosten
Stabeck och herr prosten Sidner hufvudsakligen instämt, den förstnämnde med
dervid fogad önskan, att, derest Rikets Ständer skulle antaga och Kongl. Maj:t i
nåder gilla det af motionären yrkade anstånd med skolväsendets fullständiga ordnande,
bestämmas måtte, huru förhållas bör med den folkskole-afgift, som under tiden
till landtränterierna ingår; och har herr biskopen derjemte ansett nödigt, att närmare
föreskrifter lemnäs, a) huruvida landshöfding och biskop ega att ålägga församlingarna
serskilda bidrag till skolväsendets ordnande, der skol-afgiften ej är för
ändamålet tillräckligt, b) om sådana bidrag kunna i exekutiv väg uttagas, och c)
huru tvister skola slitas, der sådana uppstå emellan landshöfding och biskop å ena
samt församlingen å andra sidan.
Från hederv. Bonde-ståndet, med hvilket herr doktor Säves motion blifvit kommuniserad,
har Utskottet fått emottaga serskilda yttranden af riksdagsfullmäktige Nils
Strindlund från Vesternorrlands län, Anders Bengtsson, Petter Persson och Petter
Jönsson från Jönköpings län, Olaus Eriksson från Bohus län och Andreas Olsson
från Jemtlands län, hvilka alla med motionären sig förenat.
Utskottet får härvid upplysa, att Rikets Ständer vid sistförflutna riksdag, uti
skrifvelse den 1 Mars 1845, hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhöllo dels om ett
sådant förtydligande af högstberörda stadgas 1 § 1 morn., som det af motionären
föreslagna, dels ock att den i 3 mom. af samma § bestämda tid för lärares anskaffande
och skolornas inrättande måtte förlängas till den 18 Juni innevarande år.
Kongl. Maj:t har likväl förklarat sig icke finna skäl att till dessa af Rikets Ständer
begärda ändringar lemna nådigt bifall. Vid ett sådant förhållande anser Utskottet
en förnyad underdånig hemställan i samma ämne så mycket mindre kunna vinna nå
-
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 91.
3
digt afseende, som folkundervisningen i de flesta af rikets församlingar numera blifvit
behörigen ordnad.
De af motionären föreslagna ändringar äro också, i Utskottets tanka, mindre
behölliga, enär ett tillräckligt antal från seminarierna utexaminerade lärare snart nog
lärer, der de, enligt skolstadgans föreskrifter, ovilkorligen böra finnas, vara att tillgå,
och i öfrigt genom föreskriften i 14 § 1 mom. af Kongl, stadgan, der orden
lyda: ”Skulle å en eller annan ort serskilda hinder möta för tillämpningen af de
föreskrifter, som i denna författning finnas meddelade, må dessa hinder underställas
vederbörande Dom-kapitel, som, derest det anser undantag från de gifna föreskrifterna
af omständigheterna påkallas, eger att derom hos Kongl. Maj:t göra underdånig
anmälanen utväg blifvit öppnad att få de svårigheter häfna, som å ett
eller annat ställe, vid författningens tillämpning, möjligen kunde förekomma. Af dessa
skäl lar Utskottet vördsamt tillstyrka,
att doktor Säves motion icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Beträffande den af biskop Heurlin, i sammanhang med förenämnda motion, vrkade
närmare bestämning, huru förhållas skall med den skol- och skydds-afgift, som,
i händelse den begärda utsträckningen i tiden för skolväsendets fullkomliga ordnande
bifölles, under dessa år skulle komma att ingå i landtränterierna, så lära, i händelse
att Rikets Ständer gilla Utskottets afstyrkande af bifall till herr doktor Säves
motion, några sådana medel icke kunna komma, utan undantagsvis, att reserveras; i
hvilka fall Utskottet för hänvisa till Kongl, brefvet af den 13 Mars 1846, som bestämmer
huru med sådana medel förhållas skall. I anledning af hvad biskop Heurlin
i öfrigt hemställt, så anser Utskottet lämpligast, att vederbörande ingå till Kongl.
Maj:t med underdåniga förfrågningar i sådana fall, der författningen förmenas vara
ofullständig eller otydlig samt med klagomål, der sådana kunna anses befogade.
§ 3.
Vid denna § hafva anmärkningar blifvit gjorda af Ola Månsson från Malmöhus
län, som föreslagit följande förändrade lydelse deraf: ”Hvarje skoldistrikt åligge anskaffa
och underhålla tjenliga rum för de folkskolor, som inom distriktet finnas eller
blifva inrättade. I kostnaden härtill skola alla inom distriktet boende deltaga
efter de grunder, som, jemlikt 2 morn af 5 § i Kongl, förordningen om sockenstämmor
i riket af den 29 Augusti 1843, följas i fråga om rösträtt på sockenstämma.”
Till detta förslag har motionären funnit sig föranledd deraf, att det så kallade ypperligare
frälset och de säterier i Skåne, som utgöra ordinarie rotering och åtnjuta
befrielse från kyrkobyggnad, undandragit sig allt deltagande så väl vid uppbyggande
4 Allm. Besv.- och Ekon.-lltskottets Betänkande, N‘.o 9i.
som underhållande af skolhus; samt att vissa af allmogen, sorn innehafva hemman
af säteri natur, hvarken i godo eller genom, lag kunnat förmås att deltaga i nämnde
besvär»
Häruti har Nils Jeppsson från Malmohus län instämt.
Af herr Rhodin, som hemställt, att efter ordet deltaga, Och med Uteslutande al
nu befintliga mening; ”efter de grunder, som inom orten följas, i fråga om kyrko
byggnad,
så framt ej annorlunda derom öfverenskommes,” må inflyta: ”i män af
innehafvande hemman eller annan, visst taxeringsvärde åsatt, lägenhet, beroende
det af etc ”
Af Lars Wenander, från Bohus län, som yrkat, att en bestämd förklaring måtte
varda meddelad, huruvida med den i §:en förekommande mening ”endast efter
de grunder, som i orten följas,” varit afsedt att stadga, det de säterier, skattlagda
utjordar, likasom en del postbönder, hvilka genom äldre privilegier äro fria från
kyrkobyggnad, äfven skola vara befriade från deltagande i anskaffande och underhåll
af folkskole-byggnader.
Häruti hade Lars Rasmusson från Bohus län instämt.
Utskottet har, vid öfvervägande af hvad i dessa motioner blifvit framstäldt, funnit
desamma grundade på goda skäl, helst med billighet och rättvisa öfvetensstämmer
att, då alla inom samma församling boende för sina barn njuta lika lördel af
folkskolor, de jemväl alla böra, i mån al innehafvande hemman eller annan, visst
taxeringsvärde åsatt, lägenhet, utan undantag, till desammas anskaffande och underhåll
bidraga. Utskottet får derföre vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer ville hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, att en
författning måtte blifva utfärdad, hvarigenom stadgas, att alla hemman,
som, dels på grund af Kongl, resolutioner, dels på grund af privilegier,
äro befriade från kyrkobyggnad, icke i fråga om skolbyggnad må få tillräkna
sig samma frihet, utan tilllqrbindas att deltaga i anskaffandet och
underhållandet af tjenliga rum för de folkskolor, som inom församlingen
finnas eller blifva inrättade, samt att detta deltagande måtte bestämmas efter
de grunder som, jemlikt 2 mom. 5 § i Kongl, förordningen den 29
Augusti 1843, följas i fråga om rösträtt vid sockenstämma.
§ 4.
I anledning af stadgandet i denna §, beträffande loningssättet för folkskolelärare,
har Olaus Eriksson från Bohus län velat fästa Rikets Ständers Uppmärksamhet
på den obillighet, sorn ligger deruti, att alla församlingar, utan afseende på dem
emellan varande olikheter, måste betala lika mycket till sina skol-lärare, samt upplysningsvis
anfört, att uti Sörbygdens härad finnes en socken, Sanne, hvilken utgör
Allm. Bcsv.- och Ekon.-Vtskottets Betänkande, N:o 91.
18 3/8:de!s mantal, dä Krogstads socken innehåller 54 7/8:dels mantal; att i den
ena af dessa socknar skol-läraren har 40 k 50 barn att årligen undervisa, hvaremot
han i den andra har öfver 400 o. s. v.
Till förekommande af sådana missförhållanden har motionären föreslagit, att det
mätte blifva hvarje församling öppet lemnadt, att sjelf aftala med skol-läraren om
dess lönevilkor, utan att någon bestämmelse må föreskrifvas, hvarken om lönens belopp
eller sättet för dess utgående, hvilket allt borde öfverlemnas till skol-styrelsens
afgörande inom hvarje församling.
Riksdagsfullmäktige Petter Jönsson från Jönköpings län och Sven Svensson från
Elfsborgs län hafva häruti instämt.
Beträffande detta förslag, eller att folkskole-Iärarelönerna måtte få bestämmas
efter öfverenskommelse emellan församlingarne och lärarne, så hyser Utskottet den
farhåga att, i händelse detsamma blefve bifallet, det på flera ställen skulle kunna inträffa,
att vid skollärares tillsättande mera afseende fåstades på besparing för församlingen
än å lärarens behof och att således lönerna för dessa blefve mindre än
uti stadgan föreskrifves. Lärarens bergning är dock hufvudvilkoret för att hos honom
må kunna påräknas duglighet, och bör hvarje skicklig lärare åtminstone blifva
försedd med en tarflig utkomst. På grund häraf och då det dessutom genom 5
mom. 4 § är medgifvet den församling, som är af fattigdom urståndsatt att sjelf aflöna
skol-läraren, att till Kongl. Majit ingå med underdånig ansökning om erhållande
af understöd utaf de till detta ändamål anslagna statsmedel, får Utskottet vördsamt
tillstyrka,
att Olaus Erikssons förslag icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
§ 6.
Vid denna § hafva anmärkningar blifvit gjorda:
af herr Hammarhjelm, C. G., som ansett att de lärdomsstycken, uti hvilka en
skol-lärare bör kunna, enligt § 6 mom. 1, med färdighet undervisa, äro alltför vidlyftiga,
och derföre hemställt, att detta moment måtte förändras, så att någon inskränkning
i berörda kunskapsmått blefve medgifvet;
af herr prosten Traneus, som önskat fästa Rikets Ständers uppmärksamhet på
nödvändigheten af ett förtydlig; nde uti den i § 6 mom. 2 lemnade föreskriften, rörande
folkskole-lärares tillsättande, der orden lyda: ”mellan de på förslag uppförda
anställes derefter val af församlingens i sockenstämma samlade röstegande ledamöter,
hvarvid rösterna beräknas likasom vid klockareval och ordförandens i skolsty
reisen
röst gäller likasom kyrkoherdens vid klockareval.”
6
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 91.
På grund häraf och då kyrkoherdens ifrågavarande rösträtt, genom Kongl, resolutionen
af den 20 Juni 1794, är bestämd till hälften af de närvarandes af.ifna
röster, borde ordförandens i hvarje skolstyrelse, inom hela riket, rösträtt gälla lika
mycket; men så vore icke förhållandet, emedan, genom 78 § i Kongl, resolutionen
af den 12 December 1734, på allmogens besvär, den inskränkning gjordes i pastors
rösträtt vid klockareval uti Bohus län och Halland, att allmogen i dessa provinser
tilläts sjelf tillsätta sina klockare i samråd med pastor; och stadgades vidare, genom
Kongl, resolutionen af den 24 Januari 1835, i anledning af de beständiga tvisterna
om betydelsen af detta samråd, ”att pastor eger, att ensam upprätta klockareförslaget,
men vid valet blott rösta för embetet och bostället.” Till följd af bokstalliga
ordalydelsen uti skolstadgans (i § 2 morn., jemförd med sistnämnda Kongl, resolution,
skulle således i Bohus län och Halland en ordförande uti skolstyrelsen vid
val till folkskole-lärare endast hafva, om han är pastor, två röster, men om han är
vikarius, blott en röst, under det att sådan ordförande i öfriga 12/13:delar af riket,
efter hemmantal räknadt, har halfva röstetalet af alla afgifna röster.
Till förekommande af denna afvikelse från lagens anda, ”sorn vore lika menlig
för val af de skickligaste lärare, som inskränkande för ordförandens verksamhet ”har
motionären föreslagit, att i 6 8 2 mom. efter orden: ”gäller likasom kyrkoherdes
vid klockareval” må tilläggas:”*' enlighet med Kongl, resolutionen den 20 Juni 1794/’
af Jöns Månsson från Malmöhus län, som ansett den rösträttighet vid klockareval,
hvilken, genom 6 § 2 mom. blifvit lemnad åt kyrkoherdarne i riket, med undantag
af Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län, vara alltför . vidsträckt och en
allmän rättelse häri således af högsta behof påkallad, dels emedan hela tillsättningen
lika gerna kunnat alldeles öfverlemnas till kyrkoherden, hvilken icke behöfver, för
att utöfva densamma, mer än förskaffa sig en enda rösts biträde; dels såsom högst
angelägen för de nämnda provinserna, emedan Kongl. Maj:t, genom nådig resolution
af den 31 Januari 1843, förklarat presterskapets rätt i Skåne, i fråga om tillsättning
af skol-lärare, vara densamma, som i den öfriga delen af riket; hvaraf följer,
att vid tillsättande af gemensam klockare och skol-lärare, en söndring oftast uppstår;
af Per Bengtsson från Calmar län, som ansett den pastor nu tillerkända rösträttigheten
vid tillsättande af folkskole-lärare-, orgelnist- och klockare-befattningar, ej
allenast olämplig, utan äfven i högsta grad skadlig och vådlig, hvadan han föreslagit,
att 6 § 2 mom. måtte förändras så, ”alt pastor vid tillsättande af folkskolelärare-
och orgelnist- samt klockare-beställningar må rösta på sätt skett vid komministersval,
med endast tvenne tjenst er öster f’
af Ola Månsson från Malmöhus län, som yrkat följande ändring i 6 § 2 morn.,
”att sökande till folkskolor icke böra få samtidigt ingifva ansökningar på flera ställen,
förr än de från det först sökta förslaget äro lediga, samt att för de i detta
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 91.
7
afseende felande, Kongl, cirkulärbrefvet den 15 Juni 1833, angående ansvar för
samtidigt sökande till flera klockare- och orgelnist-beställningar, må tillämpas.
Motionären har härmed velat förekomma de olägenheter, hvilka inträffa derigenom,
att sökande, som vinner förslag och samtidig kallelse till skol-lärare pä liera
ställen, naturligtvis icke kan antaga mer än en tjenst, hvaraf äter följer, att de öfriga
församlingarna änyo nödgas förklara dessa beställningar lediga;
af prosten Klintberg, som hemställt, att följande tillägg mä göras till 6 §:
l:o ”Folkskolelärare vare icke tillåtet söka flera skollärare-tjcnster på samma
tid; sker det, vare samma lag, som för klockare i sådana fall gifven är;”
2:o folkskolelärare, som sökt och vunnit transport ege, utan skolstyrelsens bifall,
icke rätt från sin innehafvande tjenst afflytta, förr än till exempel 6 månader
efter den nya tjenstens erhållande, och, om läseterminen då pågår, icke förr än den
är slutad;”
3:o ”vid klagomål vare han icke berättigad annan tjenst söka, innan de blifvit
till slut bragta;”
af Tobias Lind från Bohus län, som, på grund deraf, att de täta flyttningarna
af folkskolelärare förorsaka ej allenast skol-styrelserna besvär och kostnad, utan äfven
åstadkomma uppehåll och afbrott i skolans jemna gång, föreslagit följande tillägg
till 6 ”att, så snart skol-lärare sökt en befattning och derå undfått vederbörande
myndigheters fullmakt, bör han ovilkorligen tjensten tillträda och densamma förestå
aldraminst ett år, likväl med oförändrad rättighet för skolstyrelsen, att honom dessförinnan
afskeda, i fall han med oskicklighet beträdes •” vidare att, så framt nvssberörda
tillägg vinner Konungs och Ständers bifall, skol-lärare hädanefter böra vid
sina ansökningar, om de innehaft ordinarie befattning, bifoga ordförandens i skol
styrelsen
bevis, att den bestämda tjenstetiden på stället är tilländalupen;
af Jöns Månsson från Malmöhus län, hvilken, på samma grunder som Tobias
Lind anfört, yrkat, att ett stadgande måtte utfärdas, hvarigenom skol-lärare tillförbindes
”viss uppsägningstid, innan han får öfvergifva sin innehafvande befattning.”
Detta allt har Utskottet tagit i öfvervägande, och hvad först angår herr Hammarhjclms
hemställan om inskränkning af det för folkskole-lärare bestämda kunskapsmåttet,
ansett de uti 6 § mom. 1 lemnade föreskrifter i detta hänseende, såsom
byggda på omsorgsfullt pröfvade grunder, böra oförändrade bibehållas, hvadan, och
då motionären icke anfört några skäl till stöd för sitt berörda yrkande, Utskottet
ock funnit sig böra tillstyrka,
att detsamma måtte förfalla.
Vidkommande den af herr prosten Traneus föreslagna förändringen af § 6
mom. 2, hvarigenom ordförande i skolstyrelse uti Bohus län och Halland skulle, vid
tillsättande af folkskolelärare-befattningar, komma att erhålla samma rösträtt, som i
8 Allm. Besv.- och Ekon.-Vtskottets Betänkande, N:o 91.
dylika fall är tillerkänd sådana ordförande i rikets öfriga provinser, så kan Utskottet,
enär ordförande i skolstyrelserna i Bohus län och Halland, hvad den högre
upplysning, större erfarenhet och verksammare nit beträffar, som hos sadana personer
böra förefinnas, icke i någon mån lära stå efter ordföranderne för skolstyrelserna
i det öfriga riket, icke finna skäl till den öfverklagade inskränkningen i pastors
rösträtt i berörda landskaper, vid tillsättande af ifrågavarande maktpåliggande lärarebefattningar,
eller att pastorerna derstädes skola ega ojemförligt ringare inflytande
på valen till folkskole-lärare, än i rikets öfriga provinser, hvadan Utskottet får vördsamt
tillstyrka,
"att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att
pastorer inom Götheborgs stift hädanefter, vid tillsättande af folkskole-lärnre,
måtte fa beräkna sin rösträtt lika med hvad i detta afseende för rikets
öfriga pastorer är stadgadt.
Hvad angår Jöns Månssons från Malmöhus län och Per Bengtssons från Calmar
län gjorda förslag om inskränkning af den åt kyrkoherde, genom 6 § 2 morn.,
lenmade rösträtt, får Utskottet, som på anförda skäl tillstyrkt bifall till nyssnämnda
prostens Tranei motion, med hvilken dessa förslag stå i full strid, följaktligen hemställa
,
att Jöns Månssons och Per Bengtssons motioner måtte förfalla.
Beträffande prosten Klintbergs och Ola Månssons från Malmöhus län yrkanden,
att sökande till folkskolor icke böra få samtidigt ingifva sina ansökningar på
flera ställen, så anser Utskottet, att ett sådant förbud skulle innebära en obiliig inskränkning
i lärare-personalens frihet att om sig och sin verkningskrets disponera,
hvadan, och då för öfrigt några tvingande skäl till utfärdande af ett dylikt förbud
icke synas vara för handen, Utskottet vördsamt tillstyrker,
att berörde yrkanden måtte förfalla.
I afseende på de af prosten Klintberg, riksdagsfullmäktige Tobias Lind och
Jöns Månsson gjorda yrkanden om bestämmande af laga af- och tillträdestid för
folkskole-lärare, anser Utskottet, att det förr eiler sednare torde blifva nödvändigt,
att en bestämd en gång om året inträffande laga af- och tillträdestid för folkskole
lärare utsättes. Öfverallt är nemligen till lön åt folkskole-läraren anslagen någon, om
än inskränktare jordrymd, hvaraf afkastningen för året icke utan svårighet skulle
kunna delas mellan tvenne eller flera, under årets lopp af- och tillträdande lärare.
Då folkskole-lärare, vid sin bortgång genom döden, efterlemnar hustru och barn,
fordras äfven en kristlig omvårdnad om dessa i deras, efter hvad man på förhand
kan antaga, mestadels obemedlade belägenhet, att de icke sättas i nödvändighet, att
allt för brådstörtadt lemna den af mannen och fadren i lifstiden innehafda lägenheten.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, A7:o 91.
9
ten. Pä dessa grunder och då 1 Maj redan finnes bestämd såsom flyttningstermin
för klockare och orgelnister och folkskolelärare-tjensterna flerestädes redan äro och
än mera allmänt torde blifva med klockare- och orgelnist-tjensten förenade, i den
män nuvarande innehafvare af dessa sysslor derifrän afgå, får Utskottet tillstyrka,
att Rikets Ständer ville bestämma den 1 Maj såsom årlig afflyttningstid
för de folkskolelärare, som tillika äro klockare eller orgelnister, samt,
jemte anmälan af detta beslut, i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes, med nådigt bifall härtill, låta utfärda författning i detta afseende
för öfriga folkskolelärare.
Hvad beträffar prosten Klintbergs yrkande att folkskole-lärare vid klagomål icke
må vara berättigad att söka annan tjenst, innan de blifvit till slut bragta, anser Utskottet,
att fastän ett sådant stadgande är nödigt för och har sin tillämpning vid
vigtigare presterliga befordringar, enahanda förhållande likväl icke eger rum beträffande
skolmästare-sysslor, och får således tillstyrka,
alt delta förslag icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
§ 7.
Förändringar uti denna § äro yrkade af herr prosten Sidner, som anfört, ”att
då folket beklagligtvis på många ställen anser sjelfva skolgången såsom ett onus och
icke en välgerning; samt den gällande skolstadgan väl säger, att barnen, der föråldrarne
äro tredskande, kunna dem fråntagas och för deras räkning sättas i skolan,
men för öfrigt icke bestämmer, hvem denna åtgärd åligger, så syntes det motionären
rådligast att man i sjelfva lagen borde inlägga något, som på det minst obehagliga
sätt undanröjde motståndet, hvadan han, för ett lättare vinnande af en allmän
skolgång, föreslagit: ”att det kunskapsmått, hvilket såsom minimum är uti § 7
”af skolstadgan föreskrifvet, måtte med de prekautioner, som § för öfrigt innehåller,
”påbjudas såsom erforderligt innan barnen till nattvardens första begående admitteras”;
och skulle till följd deraf 7 § komma att lyda sålunda: ”De kunskapsämnen, hvilka
enligt 6 § 1 morn. fordras af den, som till lärare i folkskola skall kunna antagas,
utgöra ock föremål för undervisningen i sådan skola. De barn, hvilka antingen af
fattigdom eller bristande faltningsgåfva äro förhindrade att förvärfva det större kunskapsrnått,
som skolundervisningen erbjuder eller ock sådana, som på sätt och med
vilkor sorn 3 mom. i nästföljande § förcskrifver, hemma undervisas, böra,innan de
till nattvardsundervisning hos prestershapet anmälas, åtminstone hafva inhemlat nödig
af skolmästaren vitsordad kunskap i följande ämnen:
Bih. till R. St. Prot. 1847 &' 1848. 8 Sami. 22 Haft. 2
10
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 91.
b) Religionskunskap efter den antagna läroboken samt biblisk historia efter något
kort sammandrag.
C) — — — — — — —
<0 - -- -- -- -- -
af herr prosten Ljungdahl, som instämt i syftningen af prosten Sidners motion,
men likväl på skäl, att undervisning i det enligt § 6 mom. 1 faststäldta högre kunskapsmåttet,
tvifvelsutan icke kommer att meddelas åt andra än dem, hvilkas föräldrar
eller målsmän sådant önska, samt att det omöjligen kan vara statens rätt att
i afseende på inhemtandet af detta högre kunskapsmått använda något tvång, äfvensom
att det icke väl öfverensstämmer med begreppet om en lag alt lemna föreskrifter,
hvilkas efterlefnad icke kan utkräfvas, yrkat, att § 7 måtte, på det att å ena
sidan skollärarens skyldighet att undervisa i alla de ämnen, som i § 6 mom. 1 omförmälas,
må oförminskad qvarstå, men å andra sidan lärjungarnas förbindelse att af
undervisningen sig begagna inskränkas inom de gränsor, som af skolans hufvudändamål
bestämmas, erhålla följande lydelse:
”De kunskapsämnen, hvilka enligt § 6 morn. 1 fordras af den, sorn till lärare
i folkskola skall kunna antagas, utgöra ock föremål för undervisning i sådan
skola. Skolbarnen böra, dä de lemna skolan och anmälas till begagnande af nattvardsundervisningen,
åtminstone hafva inhemtat nödig kunskap i följande ämnen, o. s. v
af herr Hammarhjelm, C. G., som ansett att om arbetsklassens barn skola
nödgas qvarstanna i skolan till dess de inläst de i § 7 uppräknade vetenskapsäm
nen,
så blifva de otjenliga ”att med nödig verksamhet bestrida jordbrukets fordringar;”
hvadan motionären föreslagit, att ifrågavarande § borde undergå någon re
daktionsförändring
till vinnande af en nödig inskränkning i berörda kunskapsmått;
af Andreas Bengtsson från Jönköpings län, som under förmälan, att många
bland allmogen i hans hemort, hvilka tagit kännedom om en skrift kallad ”Hjelp i
nöden” och velat följa dess anvisning att begagna svampar till födoämnen, derigenom
att de ej förmådde skilja de skadliga från de oskadliga, blifvit sjuka af deras
förtäring, af sådan anledning önskat att en allmännare kännedom härom måtte blifva
utbredd, och derföre föreslagit: ”att alla folkskole-lärare böra ega så stor kunskap
i botaniken, att de kunna lära barnen att skilja skadliga och giftiga vexler från
ätliga och nöttiga.”
Hvad först angår prostarne Sidners och Ljungdahls motioner, så, ehuru de äro
i så måtto skiljaktiga, att den sednares åsyftar inskränkning uti det kunskapsmått,
hvilket för anmälning till nattvards-beredelsen skulle kräfvas, till skolstadgans minimum,
under det att den förres afser, att de barn, som ej hade fattigdom eller bristande
fattningsgåfva alt förebära, skulle för erhållande af samma rättighet kunna å
-
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 91. il
läggas att hafva inliemtat någon insigt i alla de liti folkskolorna förekommande undervisningsämnen,
öfverensstämma de likväl deruti att vilja använda anmälningen till
den första nattvardsgången såsom ett band för så väl föräldrar och målsmän som
hain, att ej försumma det i skolan beredda tillfället till undervisning åt de sednare.
Just härutaf hemtar likväl Utskottet det förnämsta skälet emot den föreslagna förändringen
af skolstadgans 7 §. Nattvardsgången, den första så väl som hvarje följande,
bör, enligt sin natur af en kärlekens måltid, vara det kristliga lifvets friaste
yttring och lika litet begagnas som ett tvångsmedel, som vara föremål för tvångsåtgärder.
Inga andra vilkor böra föreskrifvas för rättigheten att den begå än de,
som härflyta från sakramentets eget väsende. Från denna synpunkt utgå bestämmelserna
i vår kyrkolag, som endast fordrar att man, för att berättigas till nattvardens
åtnjutande, skall, i afseende på insigter och begrepp, kunna göra redo för sig
i sina kristendomsstycken (K. L. kap. 8 § 3), för att berättigas till nattvardens åtnjutande.
Häraf bestämmes arten af den kunskap, som bör ådagaläggas för att fö
deltaga i nattvards-undervisningen. Kongl, stadgan för folkundervisningen erkänner
också detta förhållande, när den i § 7 mom. 6 bland ämnen, som ovilkorligen böra
i folkskola inhemtas, uppräknar ”religionskunskap och biblisk historia till den
grad, som erfordras för att kunna hos presterskapet börja den egentliga nattvardsundervisningen.
” Pröfningsrätten i delta hänseende öfverlemnas ock, såsom sig bör,
härigenom åt presterskapet, då den enligt prosten Sidners förslag skulle i första
hand tillkomma skolmästaren. Man vackte sig äfven att bestämma fordringar, som
flerestädes svårligen, någon gång omöjligen, låta sig uppfyllas. Så kort efter sedan
folkskole-väsendet inom vårt fädernesland blifvit ordnadt, torde själasörjaren inom
mången bygd fö åtnöja sig med försvarlig färdighet i att läsa svensk stil, jemte nöjaktig
kristendomskunskap, såsom vilkor för den första nattvardsgången, om icke en
föga baksynt, men ej derföre mindre from och kristligt sinnad ungdom skall öfver
höfvan länge från nattvardens åtnjutande afhållas. Fordran af färdighet att läsa latinsk
stil, till och med färdigheten i kyrkosång, torde han ännu fö eftergifva. Detta
gäller i ännu högre grad skrif- och räknekonst, hvilka väl aldrig för deltagande i
nattvards-undervisning böra såsom oundgängliga anbefallas. Utskottet hoppas, att det
misstroende till skolorna och obenägenheten att dem begagna, som på vissa orter
förspörjas, bättre skola genom själasörjares och skolstyrelsers nitiska bemödanden
om än långsammare dock säkrare öfvervinnas än genom någon tvångsåtgärd, helst
af detta slag. På dessa förenade skäl för Utskottet vördsamt tillstyrka,
att ifrågavarande motioner måtte förfalla.
Hvad beträffar den af herr Hammarhjelm föreslagna nedsättningen uti måttet
af kunskaper för skolbarnen, innan de från skolan få utgå, har Utskottet ansett, alt
det i 7 § bestämda minimum af kunskaper bör oförändradt bibehållas, helst det icke
12 Allm. Besv.- och Ekon.-Vtskottets Betänkande, N:o 91.
är större än att skolbarnen ganska väl kunna, med möjligen högst få undantag, hinna
att inhemta detsamma, under de år, som de vanligen, utan att till annat arbete
hållas, tillbringa i föräldrahuset; Utskottet tillstyrker alltså,
att berörda förslag måtte lemnäs utan afseende.
Det af Andreas Bengtsson framställda yrkande, ”att alla folkskolelärare borde
ega så stor kunskap i botaniken, att de kunde lära barnen att skilja skadliga och
giftiga vexter ifrån ätliga och nyttiga,” innebär visserligen en välmenande afsigt; men,
då i 6 § af den gällande skolstadgan redan finnes föreskrifvet, att folkskolelärare
skall ega fullgiltig insigt äfven i naturläran, så får Utskottet, som icke finnér något
skäl vara för handen att begära vidsträcktare stadgande i detta afseende, tillstyrka
Rikets Ständer,
att detta yrkande äfven måtte förfalla.
I afseende å förändringar, förklaringar och tillägg till Kongl, förordningen den
13 Mars 1846, angående en allmän afgift i och för folk-undervisningens befrämjande,
hafva följande förslag blifvit väckta, nemligen:
af herr prosten Berg, som ansett föreskriften uti nämnde Kongl, förordning,
”att den för folk-undervisningens befrämjande från staten indragna halfva personliga
skyddsafgift skall, i likhet med kyrkans medel i allmänhet, uppbäras af kronans uppbördsman
i städerna och på landet, samt derefter genast till Konungens befallningshafvande
remitteras, för att i ränterierna förvaras tills de af skol-styrelserna derifrån
reqvireras”, vara fullkomligt öfverflödig, helst den, utan att bereda någon större säkerhet
eller bättre ordning, endast tjenar till att öka redan förut af göromål öfverhopade
embetsmäns arbete, hvadan motionären föreslagit, ”att Rikets högloflige Ständer
måtte till Kongl. May.t aflåta underdånig skrifvelse med anhållan, att det måtte
medgifvas och åläggas kronofogdarne på landet och kassörerna i städerna, att genast
efter verkställd upphörd i en församling till skolstyrelsen aflemna skolafgiftsmedlen
emot qvilleradt reversal.
Herr prosten Lundblad, som förklarat sig instämma i prosten Bergs motion,
har dock såsom tillägg till densamma och för den händelse, att skol-afgiften fortfarande
kommer att först ingå till landtränterierna, föreslagit: ”att skol-afgiften derefter
måtte, emot qvitto ulanordnas till kronofogdarne för att tillställas vederbörande
skolstyrelser, och att kronofogdarne borde öfversända ifrågavarande skolafgift till länsmännen,
som derefter kunde densamma till skol-styrelserna aflemna.
Häruti hade prostarne Grönvall och Setterblad instämt.
Allm. Bese.- och Ehon.-Utskottets Betänkande, N:o 91.
13
Beträffande prosten Bergs nyssberörda förslag, har Utskottet ansett, att det under
pågående uppbörd blifver för kronofogde nära nog omöjligt att medhinna uppgörandet
af utdrag från debetsedlarne på de inbetalda skol-afgifterna, utom hvilka
någon lefverering till skolstyrelsen ej är verkställbar; äfvensom att vid samma tillfälle
specificera icke blott restantierna för det löpande uppbördsåret, utan äfven dylika
från föregående år, förutan hvilka skol-styrelsen blefve urståndsatt att bedöma,
huruvida densamma bekommit hvad den rätteligen bordt erhålla; kunnande dessutom
en noggrann undersökning häraf endast verkställas i lands-kontoret. Reda uti räkenskaperna
öfver utestående småningom inflytande restantier kan ej eller vinnas
med mindre desamma blifva af kronofogden insatta i landtränteriet och redogörelse
deröfver aflemnad till lands-kontoret, hvarifrån dessa restantier sedermera på
skeende reqvisition blifva utanordnade till skol-styrelserna, antingen serskildt eller
samfäldt med den öfriga skoleafgifts-uppbörden.
Hvad angår prosten Lundblads förslag, att skoleafgifts-medlen måtte från landtränterierna,
emot qvitto, utanordnas till kronofogdarne, hvilka sedermera genom länsmännen
skulle öfversända dem till skol-styrelserna, så har Utskottet ansett, att detta
skulle strida emot en väl ordnad redovisningsform, samt medföra den olägenheten
vid en möjligen inträffande balans, att församlingarne skulle löpa större fara i
afseende å ersättningens utbekommande, hvartill och då en längre omgång af tid otvifvelaktigt
komme att erfordras. Svårigheterna och tids-utdrägten skulle än mera
ökas om vederbörande skol-styrelser underläto att i rättan tid till Konungens befallningshafvande
anmäla, att de icke utbekommit skol-afgifterna. På dessa skäl får Utskottet
vördsamt tillstyrka,
att prostarne Bergs och Lundblads motioner icke måtte till någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda.
Af herr prosten Stabeck, som i anledning af en från landshöfdinge-embetet i
Skaraborgs län under sistförllutna år utfärdad kungörelse: ”att skol-styrelserna skulle,
under bestämd tid insända, för utbekommande af de för folkundervisningens befrämjande
af Rikets Ständer anslagna medel, skriftliga reqvisitioner å dem, undertecknade
af så väl ordföranden, som öfriga ledamöter i bemälda styrelser, med föreskrift
dessutom, ”att ordföranden äfven skulle serskildt intyga alt de, hvilka jemte honom
reqvisitionen underskrifvil, utgjorde skol-styrclsens personal,” hvilken föreskrift motionären
ansett icke vara föranledd af eller stödja sig på Kongl, förordningen den 13
Mars 1846, hemställt: att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse hos Kongl.
Ma:jt begära en ”förklaring mot huru beskaffadt intyg de till folk-undervisningens
”befrämjande anslagna medel skola genom länsstyrelserna komma församlingarna tillhanda,
och att, genom hvem eller hvilka dessa medel än må utbetalas, icke något
”arfvode får beräknas eller uppbäras för dem.”
14
Alim. Besv.- och Ekon.-Utshottets Betänkande, N:o 91.
Häruti hade prosten Osterman och komminister Schagerberg instämt.
Rörande denna af herr prosten Stabeck ifrågasatta förklaring, så har densamma
synts Utskottet alldeles obehöflig, då sannolikt icke något landshöfdinge-embete
lärer vägra att till ordföranden i skol-styrelsen eller någon annan af skol-styrelsen
befullmäktigad utbetala de ifrågavarande medlen, så snart vederbörlig fullmakt jemte
reqvisition företes; synnerligast om, genom ett utdrag af sockenstämmo-protokollet,
upplyst blifvit, af hvilka personer skol-styrelsen består.
Hvad vidare beträffar frågan derom, att ingen uppbörds-provision skulle fö beräknas,
får Utskottet upplysa, att Kongl. Maj:t, genom nådigt cirkulär af den 16
December 1847, angående ersättning för besväret med debitering och uppbörd al
folkskole-afgiften stadgat, ”det så väl kronofogdar och häradsskrifvare å landet, sorn
städernas uppbördsman, må tills vidare och intilldess, i sammanhang med skeende
löneregleringar eller eljest, annorlunda varda föreskrifva, ega att, såsom ersättning
för follcskole-afgiftens debitering, uppbörd och redovisning m. m., medelst afföring i
räkenskaperna, beräkna sig till godo provision, i Imfvudstaden med en, och i öfriga
delar af riket med en och tredjedels procent af det debiterade beloppet.”
Vid detta förhållande, då Kongl. Maj:t så nyligen funnit skäl att utfärda be
rörda
föreskrift, torde en underdånig framställning i detta ämne, uti den syftning,^
som motionären önskat, vara mindre lämplig. Utskottet får alltså vördsamt tillstyrka,
att prosten Stabecks motion icke må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Af herr friherre Cederström, J., som yrkat: ”att sockenskolorna måtte så ordnas
att ungdomen der jemväl bildas till förmågan att verksamt deltaga i landets
”försvar, vapnens ändamålsenliga användande, så väl enskildt, som med andra sam
lade
i trupp, med dertill hörande rörelser, krigslagar och reglementen, för så vidt
”dessa angå soldater, samt i handtverk och slöjd, efter de olika anlag, som hos
”ungdomen träffas; samt att af de medel Rikets Ständer anvisat för skol-undervisnin”gen
må bestämmas arfvoden till traktamenten åt en underofficer vid hvarje sockenskola
och åt de sockenhandtverkare, med hvilka öfverenskommas kan, om under”visning
i handtverk och slöjd;”
af herr Gustafsson, som, utgående från den synpunkt, att fäderneslandets sjelfförsvar
är vilkoret och borgen för dess sjelfständighet, bestånd och trefnad, yrkat:
att det manliga slägtet borde tidigare, säkrare och allmännare bildas till detta försvar
medelst undervisning i vapenöfning, redan i folkskolan, hvarigenom bland annat
den nuvarande bevärings-esercisen betydligen komme att underlättas och det, i
en icke aflägsen framtid, blefve möjligt att inskränka, om icke helt och hållet indraga,
densamma.
Allm,. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 91. *
15
Beträffande dessa förslag, dels att arbetsskolor måtte i förening med folkskolorna
inrättas, och dels att vid alla sådana skolor undervisning må meddelas uti vapenöfningar
med dertill hörande rörelser, krigslagar och reglementen, samt vidare,
att af de medel Rikets Ständer anvisat för skolundervisningen må bestämmas arfvoden
till traktamenten åt en under-officer vid hvarje folkskola, äfvensom åt de sockenhandtverkare,
hvilka i desamma skulle komma att undervisa, har Utskottet icke
kunnat förbise, att mycket godt vore att vinna genom verkställandet af dessa förslag,
men då de för folkskolorna nu anslagna medel äro för ett sådant ändamål alldeles
otillräckliga, samt några nya statsanslag i och härför icke torde för närvarande
skäligen kunna begäras, så finner Utskottet sig icke i vidsträcktare mån kunna
tillstyrka afseende å dessa motionärernes framställningar, än att förorda, det en större
öfning i gymnastik, än den, som vanligen lemnäs i folkskolorna, hädanefter måtte
komma att meddelas så väl der som i folkskolelärare-seminarierna, och således vördsamt
hemställa,
att Rikets Ständer må hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Kongl.
Maj: t täcktes, för begagnande vid folkskolorna, låta utfärda ett reglemente
för enkel eller fristående gymnastik, med fästadt hufvudsakligt sfseende
på öfning i sådana militäriska rörelsar, hvilka kunna anses nödiga och
nyttiga, såsom förberedelser till bevärings-exercisen.
Hvad serskildt angår yrkandet ”att af skoleafgifts-medlen arfvoden skulle bestämmas
till traktamenten åt lärare i vapenöfning och slöjder,” har Utskottet, då
Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse af den 13 Mars 1846, angående en allmän afgift
i och för folkundervisningens befrämjande, innehåller, att ”möjligen varande öfverskottsmedel
må till fattiga barns underhåll vid skolorna, till slöjdskolors inrättande
samt i allmänhet till sådana anstalter, hvarigenom församlingens ungdom må bibringas
undervisning i handaslöjder och näringar, till deras framtida utkomst, användas,”
och således en föreskrift i omförmälda afseende redan är utfärdad, ansett sig böra
vördsamt hemställa,
att detta yrkande icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Af herr Hammarhjelm. C. G., som föreslagit, att flickor böra erhålla annan
undervisning än gossarne, i ett från dem afskiljdt uudervisningsrum, samt att de,
flickorna, lämpligast borde komma under uppsigt och erhålla undervisning af skollärarens
hustru, emot serskildt arfvode.
Hvad detta förslag beträffar, så förekommer deremot, att folk undervisningsstad
gan endast afser undervisningens bestridande af lärare, samt att föreskrifterna icke
allenast om bildande af lärare-seminarierna, utan äfven i alla öfriga delar af författningen
äro utarbetade under förutsättning häraf, äfvensom utgifterna för skolväsendet
härefter blifvit beräknade, hvarför ock, i händelse detsamma bifölles, de i be
-
16
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 91,
rörda hänseenden gällande författningar måste omarbetas samt äfven betydliga nya
tillgångar beredas, dels för bildande oell aflönande af skol-lärarinnor, och dels för anskaffande
af serskilda undervisningsrum för flickor. Vid sådant förhållande och då
Utskottet icke heller förnummit, att några olägenheter uppkommit derigenom, att
gossar och flickor åtnjutit gemensam undervisning, så anser Utskottet sig sakna
all anledning att tillstyrka Rikets Ständers bifall till detta förslag.
Stockholm den 9 Maj 1848.
STOCKHOLM 1848, hos J. A. Walldén.
Ålim. Besv.- och Ekon.- Utskottets Betänkande, N:o 92.
1
N:o 92.
Ank. till Exp.-Utsk. den 30 Maj, kl. 12 m.
Betänkande; i anledning af väckta motioner om revision och reorganisation
af hospitals-anstalterne i riket.
I detta ämne hafva till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets
behandling blifvit remitterade följande motioner:
Från Ridder skåpet och Adeln'.
l:o af herr Hjerta, LarSj som anfört, att, ehuru vården om de sinnes-sjuke
alltsedan 1823 års riks-möte, då en indragning af de gamla länshospitalerne
beslutades och den så kallade centralisationen kort derefter
började, betydligen förbättrats och Kongl, seraphimer-ordens-gillet oafbrutet
arbetat på bospitalernes stigande förkofran, förefinnas likväl vid närmare
granskning af dessa inrättningars beskaffenhet, i jemförelse med hvad
andra upplyste nationer i berörde afseende redan verkställt, så väsendtliga
fel och brister, att man för mensklighetens skull lifligt måste önska
en sakkunnig och noggran revision samt derpå följande genomgripande
reform af denna för en stor del och denna just den värnlösaste och olyckligaste
bland samhällets hjelpbehöfvande medlemmar vitala angelägenhet.
Under åberopande, bland annat, af herr general-direktörens öfver lazaretter
och hospitaler i riket Ekströmmers underdåniga berättelser af
1840 och 1847, samt underdånigt utlåtande rörande hospitalernas och
liospitalsfondens förvaltning, afgifvet af serskilde dertill kommitterade, har
motionären, såsom utgångspunkt för frågan och såsom en princip, hvilken
städse borde hafvas i sigte, emedan alla detaljer måste referera sig till
densamma, valt den af hospitals-styrelsen, genom cirkuläret den 13
Januari 1838, promulgerade lag: ”att hospitalerne böra utgöra kur-inrättningar
för vansinnige”. Ehuru således hospitalernes bestämmelse och
Bih. till R. St. Brot. 1847 & 1848. 8 Sami. 23 haft. 1
2
Allm. Besv. och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 58.
syfte erkännes i första rummet vara att kurera, d. v, s. att till förnuft
och helsa återställa sinnessjuke, måste man med fullt erkännande af den
betydliga förbättring, som hospitals-väsendet under Kongl, seraphimer-ordens-gillets
styrelse de sednaste 20 åren vunnit, lätteligen inse, att benämningen
kur-hospital ännu blott är en lånad, föga Förtjent, titel för
allenast en fattig-försörjnings-anstalt, och att det just egentligen är kuranstalter
eller egna afdelningar på hospitalerna för dem, som äro under
behandling eller kur, som beklagligtvis till mångens förderf saknas; till
stöd för hvilket omdöme blifvit anfördt:
l:o Om läns-lazaretterne, der de fleste vansinnige enligt gällande författning
först böra undergå så kallad profkur, upplyser herr general-direktören
Ekströmmers ofvan åberopade berättelse af år 1840, att de, för profkurs-patienters
vård och behandling, derstädes vidtagne anstalter äro
ytterst ofullkomliga och svårligen kunna vara annorlunda, enär de
icke ingå i inrättningens hufvudsakliga bestämmelse. Profkurs-patienterne
förvaras vanligen i serskilda, ofta mörka och illa inredda, celler,
der de instängas, utan att någonsin komma derutom, dels för
att hindra dem från rymning, dels ock för att afskilja dårarne från
de kroppsligt sjuke; alla öfrige arrangementer äro i samma förhållande
och de intryck, den sinnessjuke under sådane omständigheter mottager,
tyckes i många fall snarare kunna befästa än häfva, snarare förvärra än
förbättra hans sinnes-rubbning.
Dessa sjukhus kunna alltså icke anses göra gagn som kur-anstalter
och således icke eller förtjena namn deraf.
2:o Hvad åter de såkallade central-hospitalerne beträffar, så förtjente
de, om möjligt, än mindre än de nyssnämnda, ehuru utan fråga bättre
organiserade, denna benämning. Ty såsom ett vilkor för att blifva intagen
på central-hospitalet erfordras ett läkarebetyg: att den sjuke genomgått
den nyssnämnda profkurens långsamma skärseld; att han är våldsam
och för allmänna säkerheten vådlig eller lider af någon för samhället odräglig
åkomma, hvilket med andra ord vill säga, att han efter all sannolikhet
först måste vara blifven obotlig, innan han får intagas till kurativ
behandling. Redan häraf skulle det lyckas vara tillräckligen ådagalagdt,
huru oriktigt de sinnessjuke vid deras första insjuknande, då hjelp
i synnerhet är behöflig, emedan den ofta endast då är möjlig, behandlas,
samt huru mycket det felas våra hospitaler, för att kunna gagna såsom
kurativ-anstalter. Och likväl blefve visst icke allt dermed hjelpt, om man
Allm. Bese.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 92.
3
genom en ny författning kunde så förordna, att de sjuke straxt efter insjuknandet
Liefve å de visserligen bättre än läns-hospitalerne, men dock
icke tillräckligt väl organiserade, central-hospitalerne intagne till en mera
rationel behandling, ty bär möta andra och stora brister.
3:o Man har ännu icke i Sverige påtänkt eller åtminstone icke
nöjaktigt utfört de sinnessjukes fördelande i t vänne nödvändigt skiljaktige
klasser, botliga och obotliga; d. ä. man har ej i serskilda afdelningar,
utom till en del vid Wadstena hospital, afsöndrat dem, hvilka undergå
behandling, utan äro de lemnade tillsammans med de redan konstateradt
obotlige. Det inses dock lätt, att, om man vill, att en kurbehandling
skall lyckas, den sjuke icke får placeras midt i en samling af lame, osnygge,
faliusigtige, våldsamme och stormande; man kan häraf inse den
stora fördelen af det i Tysklands nyaste anstalter vidtagna arrangement,
att inrätta hospitaler för vansinnige i tvänne jemte hvarandra förlagda,
men dock ALskiljcla byggnader, eller, såsom man kallar det, i en kur- och
en vård-anstaltj den förre för botlige, den sednare för obotlige. Ett sådant
frånskiljande utgör en oeftergiflig fordran, om någonsin en kur-anstaltj
som skall göra skäl för namnet, skall kunna komma till stånd och
ega varaktighet.
4:o Läkarens ställning, inflytande och verksamhet äro icke heller
vid något Svenskt hospital hvad de kunde och borde vara. Vill man,
såsom man bör och som man omisskänneligen eftersträfva t, af hospitalet
göra en sjukvårds-anstalt, så bör läkaren icke blott vara anstaltens chef
eller föreståndare, utan ock uteslutande lefva och verka inom och för
densamma. Han bör således bo på stället och pläga ständigt umgänge
med sina sjuke, som en lärare med sina lärjungar, ty hufvudsakligen deruti
lärer den s. k. psychiska behandlingen bestå och visa sig verksam.
5:o Är en revision af hithörande lagstiftningen ej mindre vigtig, än
reorganisation af sjelfva anstalterne. De bestämmelser rörande sinnessjuka,
hvilka förekomma strödde här och der i allmänna lagen, angå naturligtvis
icke deras behandling som sjuke. De speciella Kongl, förordningar och
instruktioner, hospitals-styrelsens bref m. m. angående hospitalerna, afhandla
hufvudsakligen den ekonomiska förvaltningen; hvad som deri rörer
de sjuke sjelfve och deras behandling, inskränker sig nästan endast
till bestämmande af hvilka, som böra anses berättigade att å hospitalet
intagas, förordnandet om profkur och om utskrifning, men äfven dessa få
i:
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 92.
stadganden finnas ingenstädes samlade till ett helt, som man kunde kalla
en lag eller förordning rörande sinnessjukes värd.
Och har motionären, efter framställning af den i åtskilliga andra
länder, för betryggande af de vansinniges ändamålsenliga behandling iakttagna
utförlighet i lagstiftning och noggranhet i öfverinseendet öfver hospitalerne,
ytterligare anmärkt, att de vansinniges anspråk på vård och
hjelp här i landet ännu af ingen lag nöjaktigt bevakas, då det står fritt
att insända den sjuke till hospital, att med eller utan vård behålla honom
hemma eller lemna honom till hvilken som helst att vårdas eller
misshandlas; då den gällande författningen, genom förordnande af en
profkur några månader under otjenlig, om ej skadlig, behandling., försvårar
och hindrar de sjukes återställande; då på våra hospitaler de botlige
icke, såsom nödigt är, afskiljas från de obotlige; då läkare-tillsynen nästan
öfverallt är lam, otillräcklig och understundom nästan ingen, och ändlligen
då den nödiga inspektionen alltför sällan återkommer och således
är alldeles otillräcklig; med föranledande af hvilket allt motionären,
under yrkande på en revision af vården om sinnessjuke, föreslagit, såsom
en förberedande åtgärd för en behöflig och omfattande reform af denna
angelägenhet, att en kommitté, bland hvilkens ledamöter böra finnas två
hospitals-läkare, en jurist och en architekt, måtte förordnas att till nästkommande
riksmöte utarbeta och afgifva:
l:o En berättelse., som bör omfatta:
a) Det Svenska hospitals-väsendets tillstånd, jemfördt med detsamma i
de länder, der denna sjukvård nått en större fullkomlighet;
b) Uppgift på det för handen varande antalet sinnessjuke i riket, (och
om möjligt enligt sjukdomarnes hufvudarter), på det att en beräkning,
huru många, som hafva behof af liospitals-vård, må blifva
möjlig;
c) De sinnessjukes utom liospitalerna ställning och behandling;
d) Alla liittils utkomna lagstadganden, Kongl, förordningar, reglementen,
kungörelser och bref rörande detta ämne, af hvad namn de
vara må;
2:o Ett motiveradt förslag till förbättrande af de sinnessjukes tillstånd
här i landet, omfattande alla hithörande detaljfrågor, såsom:
Allm. Besvoch Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 92.
5
a) De väsentligaste fordringarne för en reform af anstalterna för sinnessjuke;
b)
Uppgift på det för riket nödiga antal hospitaler, deras läge och indelning
i kur- och vård-anstalter;
c) Huru de för handen varande hospitalerne skola lämpas för sin utvidgade
bestämmelse;
d) Förslager till möjligen nödiga nybyggnader eller förändringar af
äldre;
e) Organisation af hospitalernes styrelse;
f) Huru nödiga medel skola utgöras;
g) Underhålls-kostnaderne för de sjuke;
h) Om personalen till administration, den medicinska och öfriga servisen;
i) Om privat-anstaller;
Å:)Om inspektion af enskilda och offentliga anstalter;
/) Formaliteter och kontroller vid de sjukas intagning å hospital;
m) Samma för deras utgång derifrån;
n) Gemensamma dispositioner för alla dem, som på hospital äro intagna;
o) Provisoriska åtgärder för, och transport af, sinnessjuke;
p) Sinnessjukes vård hemma hos familjen eller hos enskilde;
y) Straffbestämmelser för öfverträdelser af den blifvande, ur alla dessa
bestämmelser härledda, författningen rörande sinnessjuke;
/•) Om årliga raporter eller offentliga redogörelser öfver hospitalernes
tillstånd;
Från Iiögv. Preste-ståndet.
2:o af Doktor Björkman, hvilken, under åberopande af de stora svårigheter,
som möta kommunerne att få på central-hospitalerne inköpa efter
genomgången profkur obotlige förklarade fånar, ansett dessa inrättningar
icke uppfylla sin tillbörliga bestämmelse, dertill orsakerna voro flere, såsom
dels ofullkomligheten af den år 1791 utfärdade instruktion för det
till öfver-styrelse öfver hospitalen m. m. instiftade ordens-gillet, dels
knappa tillgångar och dels trånga lokaler; och ehuru Kongl. Maj:ts till
Rikets Ständer nu aflåtna nådiga proposition om ett årligt bidrag till
hospitalerna af fångvårdsmedlen samt om afskrifning af en hospitalernas
<3
AllmMBcsv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:n C?.
större skuld lill salpeter-fonden visserligen åsyftade en förbättring af deras
linanciella ställning-, vore saken dermed icke hjelpt. Eli utsträckning af
ändamålet med dessa barmhertighets-inrättningar oell en ny instruktion
för deras öfverstyrelse, äfvensom utvidgning af sjelfva lokalerne vore af
nöden, så att icke allenast våldsamma, vildsinta dårar, utan äfven obotliga,
osedliga fånar der skola kunna emottagas, om icke emot bittils vanligen
ringa inköps-summa, antingen emot någon större erlagd betalning
för en gång eller emot en billig årlig afgift; hvarvid jemväl borde
komma i öfvervägande, huruvida en öfverstyrelse öfver alla rikets centralhospitaler,
sådan som nuvarande Kongl, serafimer-ordens-gillet i Stockholn^
är den ändamålsenligaste, eller om icke en serskild högsta direktion
borde finnas vid hvarje central-hospital; med föranledande hvaraf allt,
motionären hemställt, alt Rikets Ständer ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla om ett till nästa riksdag utarbetadt förslag lill en sådan
utvidgning af rikets central-hospitaler och om en sådan instruktion
för deras öfverstyrelse, att ofvanantydde ändamål derigenom kunde vinnas.
Frun Vällojl. Borgare-Ståndet.
Af herr Hörnstein, C. C., hvilken, med åberopande af en motionen
bilagd, af herr Medicinae Doctorn C. U. Sonden från trycket utgifven afhandling
angående vården om sinnesjuke, föreslagit, att Rikets Ständer
måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Kongl. Majit täcktes
låta genom allmänt upplyste, sakkunnige och aktade män undersöka hospitalernas
tillstånd i Sverige, inhemta statistiska uppgifter på antalet sinnessjuke
och sjukdomarnes arter öfver hela riket och hvad dermed eger närmare
gemenskap samt derefter upprätta fullständigt förslag till hela denna sjukvårds
ändamålsenliga organisation efter en allmän plan och nutidens
vetenskapliga fordringar, samt att Kongl. Majit, med anledning af sagde
plan, så vidt den af Kongl. Majit gillas, täcktes till Rikets näslsammanträdande
Ständer framlägga denna angelägenhet och föreslå det anslag,
som erfordras för nödiga lokaler och byggnader, så att ändamålet må på
ett tillfredsställande sätt ernås, om anslaget beviljas.
Vid behandlingen af dessa motioner har Utskottet tagit kännedom
af de deruti omförmälda, från trycket utkomna, officiella berättelser rörande
hospitalerne i riket, äfvensom af det underdåniga utlåtande i ämnet,
hvilket, till följd af Kongl. Majlis nådiga befallning, blifvit under den
Allm. Besv.- och Ekon.- Utskottets Betänkande, N:o 92.
14 October 1844 utaf dertill utsedde kommitterade afgifvet, samt af Kongl.
Sera piri mer-ordens-giliets öfver sistberörde utlåtande afgifna förklaring;
hvarjemte Utskottet inbemlat, alt Kongl. Maj:t, under den 23 Januari
1845, behagat häröfver infordra Kongl. Kammar-kollegih, Kongl. Statskontorets
och Kongl. Sundhets-koliegii gemensamma* underdåniga utlåtande,
samt att detta ärende, egentligen afseende frågan om förändring af
öfver-slyrelsen vid hospitalerne och hospitals-fondens förvaltning, för
närvarande är på vidare nådig åtgärd af Kongl. Maj:t beroende.
Utskottet, hvilket i ett ämne, sådant som detta, måste, serdeles hvad
den medicinska delen af frågan beträffar, stödja sitt omdöme på sakkunnige
personers afgifna yttranden, har, vid jemförelse af hvad sålunda
blifvit i ämnet olficielt anfördt med de af motionärerne anmärkte missförhållanden,
kommit till den öfvertygelse, att flerfaidiga brister förefinnas,
hvilka med mer eller mindre svårighet skulle kunna i väsendtlig mån
afhjelpas, om, i stället för de hittills mera partielt tillvägabragte, af inskränkta
tillgångar beroende förbättringar, sådane komme att efter en för
bela riket gemensamt uppgjord plan verkställas samt bestämda och fullständiga
föreskrifter för förvaltningen i dess helhet meddelas. Under erkännande,
att nuvarande styrelse öfver hospitalerne, enligt de för densamma
gifna instruktioner, under de sednare åren sökt efter bästa förmåga
åstadkomma de förbättringar i afseende å vården af de sinnessjuke,
som tillgångarne medgifvit, bar Utskottet likväl å andra sidan icke kunnat
undgå finna, att vid berörde förbättringars tillvägabringande_, till
följd af bristande tillgångar, icke alltid kunnat begagnas de anvisningar
till ett planmässigt ordnande af dessa sjukvårds-anstalter enligt vetenskapliga
grunder, hvilka i andra länder redan lemnat lyckliga resultater,
och således numera lemna en säker ledning för ordnandet af denna vigtiga
del af helsovården äfven här i landet. Och ehuru med för handen
varande tillgångar, om de i sådan riktning på ett ändamålsenligt sätt användas,
något visserligen skulle kunna uträttas, torde likväl vid den
lörsta förändringen statens mellankomst blifva nödvändig, hufvudsakligen i
anseende till de flere nya byggnader, hvilka erfordras för ett efter vetenskapliga
grunder ordnadt system för de vansinniges behandling.
Men för erhållande af en fullständig utredning af så väl de brister,
hvarmed de nuvarande hospitals-inrättningarne och den i detta ämne
nu gällande lagstiftning äro behäftade, som af sättet för deras ändamålsenliga
afhjelpande, är en noggrann undersökning af alla härmed gemen
-
8
Allm. Best:.- och Ekon.-Vtskottets Betänkande. N:o 92.
skap egande förhållanden och ett dei’på grundadt fullständigt förslag till
ett systematiskt ordnande af dessa anstalter af beholvet påkallade, helst
det underdåniga utlåtande, hvilket, såsom ofvanomförmäldt är, af serskilde
kornmitterade, uppå nådig befallning, år 1844 afgafs, inom så kort tid
skulle aflemnas, att, Enligt hvad kornmitterade äfven uppgifvit, någon
fullständig utredning af ämnet i alla dess delar då icke kunde medhinnas.
Under sådana förhållanden har Utskottet, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad motionärerne föreslagit och hemställt, ansett sig'böra
vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta genom dertill skicklige, i ämnets serskilda
detaljer sakkunnige, män upprätta förslag till den utvidgning och
de förbättringar af hospitalsväsendet i Sverige så i medicinskt som
administrativt hänseende, hvilka befinnas vara nödige för denna
sjukvårds ändamålsenliga organisation; samt att Kongl. Maj:t
derefter täcktes vidtaga de åtgärder,. Kongl. Maj:t, i anledning
deraf, finner lämpliga.
Stockholm den 23 Maj 1848.
Häremot anmäldes följande reservation af herr von Hohenhausen, M. S.:
”Då vetterligt och erkändt är, att under seraphimer-ordens-gillets
styrelse rikets hospitaler, under de sednaste 20 åren, fortgått och fortgå i
ständig förbättring, vill det synas som i denna administrations-gren, mindre
än i mången annan, en reorganisation vore af behofvet påkallad; det
oaktadt, enär Uttkottets tillstyrkan, utan anförande af något klander mot
styrelse och förvaltning, hvartill anledning icke heller förefanns, inskränker
sig dertill att föreslå nedsättandet af en kommitté för att upprätta
förslag till den utvidning och de förbättringar af hospitals-väsendet, hvilka
befinnas vara nödiga för denna sjukvårds ändamålsenliga organisation,
och att Kongl. Majit derefter måtte täckas vidtaga de för ändamålet lämpliga
åtgärder, skulle jag- visserligen hafva underlåtit att mig mot detta
betänkande reservera, derest Utskottet hade villfarit min anhållan derom
att i betänkandet fästa Rikets Ständers uppmärksamhet derpå, att en utvidgning
af hospitals-anstalterne icke kan aflöpa utan högst betydliga tillskott
af stats-medlen, så väl för tillvägabringandet deraf, som till den
derigenom förökade årliga underhållskostnaden; alldenstund de allmänna
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets Betänkande, N:ö 92.
9
hospitals-medlen redan nu äro så otillräckliga, alt till deras förstärkande
Rikets Ständer vid denna riksdag nödgats dertill anvisa ett årligt anslag
af stats-medlen.
Ehuru angenämt det skulle vara för vederbörande läkare och de, som
få tillsyn och vård öfver hospitalen, att dessa blefvo inrättade på det
magnifika sätt, som i sednare åren skett i England, Frankrike, Belgien
och några stater i Tyskland, äfven bland de mindre, så, då kostnaderne i
och härföre skulle vida öfverstiga, hvad af statsmedlen här i Sverige
dertill kunde anslås (helst i vårt vidsträckta, fast glest bebyggda iand det.
icke låter sig göra, såsom i länder af mindre omfång, men starkt befolkade,
att inskränka hospitalernas antal till ett å två stora anstalter, emedan del
skulle nära omintetgöra deras gagn för den på aflägsna orter boende fattiga
folk-klassen), torde det vara angeläget, att Rikets Ständer på förhand
gjorde den blifvande kommittén uppmärksam derpå, att den bur rätta sina
anspråk efter inskränktheten af cle tillgångar, som kunna påräknas.
Hvarje omtänksam man, innan han anmodar en arkitekt om ritning till
en stor byggnad, han ämnar uppföra, beräknar antingen sjelf den ungefärliga
kostnaden derför, eller ock meddelar arkitekten det penninge-belopp,
han dertill kan påkosta; sålunda borde man väl ock uti ifrågavarande lall
här förfara, synnerligen då de hos oss uti hospitals-vård för närvarande
som kunnigast ansedde läkare klandra de, i enlighet med andra läkares
tillrådan, i sednare tider uppförda hospitals-byggnader; hvartill kommer,
att den bland dem för sakens genomdrifvande mest nitiske, rörande förbättring
af Danviks hospital (hvilket icke är underlagdt Kongl. Seraphimerordens-gillets
styrelse), yttrar i ett anförande till Öfver-ståthållaren, vid
bedömandet af de å Barnängen befintliga stora stenhuss användbarhet
för sinnes-sjuka, såsom en allmän anmärkning, att inga för andra ändamål
uppförda byggnader lämpa sig för detta enda syfte; och att de egentliga
sjukanstalterna, så väl kur- som vård-anstalter, måste, om plan, enhet och
ändamålsenlighet skall uppstå, från grunden nybyggas.
Något när torde kunna slutas till vidden af den kostnad, som erfordras
skulle, i fall våra hospital skola byggas efter sednaste mönster i fremmande
land, då ett i stor-hertigdömet Baden nyligen uppfördt erfordrat
ett anslag af 600,000 floriner, (En florin motsvarande 1 r:dr sv. b:ko) samt
Bih. nu B. St. Brot. 1847 & 1848. 8 Samt. 23 Baft.
2
10
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets Betänkande N:o 92.
dessutom tages i betraktande, att, på grund af Kongl. Maj.-ts nådiga befallning
i anledning af Rikets Ständers gjorda underdåniga anhållan om hospitalens
centralisation, de i och härföre under sednare år eller ifrån 1825
till 1844 verkställda nybyggnader, hvilka redan nu förklaras icke fullt
ändamålsenliga, vållat en kostnad af 237,151 r:dr b:ko, som Kongl, seraphimer-ordens-gillet
af allmänna hospitals-medlen bestridt, utan allt bidrag
af stats-anslag; samt att derförut, eller ifrån år 1804 till 1825, till
nybyggnader vid lazaretten af samma medel blifvit ulbetaldt 365,719
r:dr b:ko.
Det är verkligen beklagligt förnimma, att dessa med dryg kostnad
uppförda hospitals-byggnader nu mera skola befinnas icke vara ändamålsenliga;
men förlåtligt torde vara att tro, att samma omdöme framdeles
kan komma att fällas, om de nu tilltänkta nya byggnads-förslag skulle
komma till verkställighet.
Med stöd af hvad jag nu haft äran andraga, får jag anföra, alt jag
tror det vara välbetänkt, om Rikets Ständer bifalla Utskottets förslag med
den förändring, att deri utcslutes yttrandet om hospitalens utvidgning
men deremot tillägges, helst ännu i flera år betydliga stats-utgifter påfördras
till fängelse-byggnader, att planen ej må blifva tilltagen i en sådan
skala, att anspråken å stats-bidrag blifva för stora. Gillas denna åsigt,
skulle Utskottets tillstyrkan kunna antagas med efterföljande förändring i
lydelsen:
Att Rikets Ständer måtte — — — upprätta förslag till de förbättringar
af hospitals-väsendet i Sverige, så i medicinskt som administrativt
hänseende, hvilka utan stats-verkets stora betungande kunna utföras och
befinnas vara nödige. — — — etc. etc.”
Herr Friherre Cederström, Rudolphj instämde häruti.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande. N:o 93.
11
N:o 93.
Ank. till Exp.-Utsk. den 6 Juni, kl. 12 middagen.
Betänkande, i anledning af väckt motion om framläggande af
Unions-kommitténs förhandlingar inför Rikets Ständer.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet har blifvit remitterad
en till Borgare-ständet af herr Palmeer ingifven motion af innehåll, att
som till reglerande af Sveriges och Norriges unionsförhållanden tvänne
kommittéer blifvit nedsatte, den ena för flere år sedan i Stockholm, den
andra lör få år sedan i Christiania, samt bägge kommittéerna redan slutat
sina arbeten, men resultatet derutaf till dato är en hemlighet för Rikets
Ständer, motionären ville föreslå, att Rikets Ständer medelst underdånig
skrifvelse till Kongl. Majit mätte anhålla, det Högstdensamme täcktes
låta meddela Rikets Ständer förhandlingarne hos berörde tvänne kommittéer.
Vid remitterande af denna motion hade yttranden i sjelfva saken
blifvit afgifne af herr Kock, som fästade uppmärksamheten på, att den i
motionen gjorda framställning ej vore fullkomligt exakt, enär der talades
om tvänne kommittéer, som varit nedsatte för att reglera unions-förhållanderne,
men likväl, så vidt man känner, icke mer än en sådan funnits.
Deremot hade tvänne kommittéer varit förordnade för reglerande af handels-angelägenheterna
emellan de hegge rikena, den ena år 1825, i anledning
af hvars förhandiigar utfärdats en Kongl, förordning af dea 2:dra
Maj berörde år, och den andra 1846, och hvilkas tillgöranden varit synliga
i allmänna lidningarne. Utaf dessa förhandiigar ville det synas, som
våra bröder Norrmännen icke kunde finna sig uti friare handels-förhållanden
de båda rikena emellan. Tryckningen af handlingarne i detta
ämne torde sannolikt icke gagna till något, utan endast föranleda onödig
kostnad; — samt af herr Lagergren, som ansåg, att motionen sannolikt
åsyltade något helt annat, än tryckningen af kommitléens förhandlingar,
12
Allm. Besv.- och Ekon.-Vtsleottels Betänkande, A:o 93.
nemligen framläggandet för Rikets Ständer af dessa kommittéers åtgöranden.
Ehuru motionen icke kunde leda till annan påföljd, än en underdånig
skrifvelse till Kongl. Majit, att dessa förhandlingar måtte för Rikets
Ständer framläggas torde den likväl kunna förtjena befordran till
remiss till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet.
Yid föredragandet af denna motion inom Utskottet upplystes af
motionären, som i sjelfva motionen icke uppgifvet de skäl, hvilka föranled!.
densamma, att, för att sluta af utkomna skrifter, det ville synas
som fördelningen af rättigheter och skyldigheter de båda nationerna
emellan vöre något ojemn, antingen man ville uppskatta de bidrag Norrige,
för gemensamma ändamål, utgör, efter delta rikes folkmängd eller
efter dess stats-inkomsler. Det vore derföre ej ur vägen, att hafva bestämd
kännedom om förhållandet, så att man kunde mera klarligen inse, huruvida
denna Sveriges och Norriges förening verkligen vore så förmånlig,
som man velat låta påskina. För öfrigt medgaf motionären, alt meningen
med hans motion icke vore att påstå, att något bestämdt missförhållande
egde rum, utan åsyftades härmed endast att få vela på hvad punkt
sakerne stodo.
Utskottet har tagit denna motion i noga öfvervägande och funnit,
hvad de motiver angår, på hvilka motionären vill stödja densamma, sig
icke höra ingå i någon pröfning utaf dem, väl vetande, att en sådan icke
skulle kunna blifva annat, än ofullständig, så länge man ej vägledes af
tillförlitliga och officiella dokumenler.
Att åter dessa samma dokumenter, som för en sådan pröfning böra
ligga till grund, nu skulle, på sätt motionären föreslagit, meddelas Rikets
Ständer, finner Utskottet af tvänne skäl sig icke böra tillstyrka.
Det lörsta är, att den kunskap, som derutaf vunnes., för närvarande
icke är af behofvet påkallad och icke kan leda till något resultat. Det
synes nemligen klart, att som Kongl. Majit ännu ej funnit för godt, att
meddela nådig proposition i ämnet, detta ärende ej ännu måtte vara
tillräckligt lörberedt och färdigt till afgörande. I sådant fall kunna Rikets
Ständer dervid ingenting åtgöra. Det lider för öfrigt intet tvifvel,
att, när Kongl. Majlis proposition en gång blifver gifven, densamma
då kommer att åtföljas af de nu begärda förhandlingarne för
att då framläggas för såväl Norriges storthing, som Sveriges Rikets
Ständer.
Allm. Besv.- och Ekon.-Vtskottets Betänkande, N:o 94.
Del andra skälet är, alt allmängörande af förhandlingar, sorn ännu
ej blifvit bragta i fullt färdigt skick, torde kunna blifva lika farligt för
ändamålets vinnande, som det är stridande mot det bruk, som alltid och
allestädes varit vederlaget, nemligen att ej i otid framdraga lör allmänbeten
hvad som förehafves i underhandlingsväg.
Slutligen kan Utskottet ej eller undgå att finna, att under närvarande
tidpunkt, då den största varsamhet i aila förhållanden är af nödeOj
det ej vore lämpligt att väcka frågor, som möjligtvis å ett eller annat
båll skulle kunna föda misstänksamhet eller misstro. Af dessa skäl hemställer
Utskottet, att denna motion för närvarande ej må
Lill någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 20 Maj 1848.
Häremot reserverade sig Herrar Palmar, Wästfelt och Gustaf sson.
N:o 94.
Anis. till Exp.-utsk. den 6 Juni lil. 12 f. m.
Betänkandei anledning af väckta motioner om fri disposition
och fördelning af härads-allmänningarne på socknarne.
Hos Hederv. Bonde-ståndet hafva riksdags-fullmäktige Magnus Månsson,
Johan Johansson och Garl Nilsson från Östergöthland, uti ingifna
och lill Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet remitterade motioner,
föreslagit att, då allmänningarne i åtskilliga delar af riket, och serskildt
inom Östergöthland i Björlunds och Bråbo härader, blifvit fördelda på
socknarne och till och med på hemmanen derinom, hvarigenom dessa
hemmans-egare erhållit fri dispositions-rätt öfver sina skogar jemte åtnjutande
af alla dermed följande fördelar, samt då obestridligt vore, att den
14
Allm. Besv. och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 94.
enskilda omtankan bäst och skarpsyntast vakar öfver de egna fördelarnes
befrämjande, det måtte blifva förunnadt åt Lösings, Östkinds, Hammarkinds,
Bobergs, Guldbergs m. fl. härader att få de inom deras gränser
belägna allmänningarna fördelda på socknarne, och, så vidt sig göra låter,
på de serskilda hemmanen.
Utskottet, som tagit detta ärende under öfvervägande, får, i likhet
med Lag- samt Allmänna. Besvärs- och Ekonomi-utskotten vid 1840 och
1841 årens riksdag, hvad beträffar frågan om fördelning af allmänningsskogame,
hänvisa till Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse af den 16 Mars 1824,
samt Kammar-kollegii cirkulär af den 14 nästföljande April, hvaruti redan
finnes förklarat ”att beträffande lands- och härads-a/lmänningar samt
de krono-allmänningar, sorn med dem ega lika egenskap, sä vill Kongl.
Majit uppå derom skeende ansökning för hvarje sä beskaffad allmänning
i nåder tillåta att den till
delning socknar och enskilde hemmansegare emellan., som deri anses
ega del, upplåtes, enär Kongl. Majlis finnér sådant lämpligt och något
laga hinder derför icke möter.” En mera ovilkorlig föreskrift i delta
ämne, så att upplåtelse eller delning af allmänning borde ske, äfven då
den icke äskades at delegarne och utan afseende på lokala förhållanden,
skulle mången gång verka lill förlägenhet för delegarne sjelfva, om de,
i anseende lill skogens aflägsenhet eller andra hinder, icke kunde åstadkomma
den erforderliga vården och bevakningen, då man också hade att
förutse skogens skyndsamma och gagnlösa förstörande. Vidkommande
den åberopade satsen, all enskild hushållning bedrifves med större fördel
än allmän, så, ehuru riktig den i öfrigt än må vara, gäller den dock
icke alltid i fråga om skogshushållning, till hvilken hufvudsakligen hörer
att bereda och vårda tillgångar för en aflägsen framlid, och detta vigtiga
syftemål blifver mången gång af den enskilde eftersatt för det närvarande
intresset. På dessa skäl hemställer Utskottet vördsamt
att ifrågavarande motioner icke må till någon Rikets Ständers
*
åtgärd föranleda.
Stockholm den 23 Maj 1848.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 95.
15
N:o 95.
Ank. till Exp.-utsk. den 6 Juni, kl. 12 middagen,
Betänkande, i anledning af Täckt fråga om utfärdande af
fullmakter för krono-länsmän.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets handläggning har
blifvit remitterad en af Riksdags-fullmäktigen från Jönköpings län Peter
Pehrsson hos det Hederv. Bondeståndet väckt motion af innehåll, att,
ibland krono-länsmännens befattningar, den vigtigaste är vården om
ordning ocb skick ibland folket, och det således voro maktpåliggande att
till desse tjenstemän valdes duglige och oberoende personer, men, som det
vanligen sålunda tillginge, att landshöfdingen för dem utfärdar godtyckliga
förordnanden och afsked, ett förfarande, som, i motionärens tanka,
till betydlig del skall förringa deras sjelfständighet, så har motionären
föreslagit: ”att för alla länsmän måtte utfärdas sådane fullmakter, att de
icke ku niia afsättas utan laga ransakning och dom.”
O O
Detta har Utskottet i öfvervägande tagit; och härvid ansett sig böra
fästa Rikets Ständers uppmärksamhet derå, att, med anledning af Rikets
år 1840 församlade Ständers underdåniga framställning om angelägenheten
deraf, att personer, som till länsmansljenster befordras, icke sakna
en bildning, motsvarande vigten af deras befattningar, samt att de för
tjensten erforderliga egenskaper genom något formelt och allmänt gilltigt
prof ådagaläggas, Kongl. Maj:t, under den 22 December 1841, genom
nådigt bref till Kongl. Kammar-kollegium, förordnat, att, innan någon
till länsmanstjenst befordras, hvilken icke vid universitetet genomgått sådan
examen, som fordras för inträde i Rikets rättegångs- eller förvaltningsverk,
lian skall inför iäns-styrelsen undergå förhör, dervid han bör
gifva nöjaktiga prof af a) förmåga att i skrift redigt uttrycka sig på Svenska
språket, b) färdighet att räkna i enkla och brutna tal och c) försvar
-
it>
Allm. Besv.- och Ekon.-utskottets Betänkande N:o 95
lig kännedom' af allmänna lagen och serskilda författningar i de delar
deraf, som afse sådane ärenden och bestyr, hvilka tillhöra krono-länsmännens
tjenstebefattningar.
JNTär man tager i betraktande, dels att länsmännen sålunda ej behöfva
förvärfva sig samma kunskapsmått, som för öfrige kronans så kallade oafsättlige
embets- och tjenstemän är föreskrifvet, och derföre ej heller kunna
hafva anspråk att med desse ega lika rättigheter, och dels att länsmännens
egentliga åligganden äio så beskaffade, att de hufvndsakligast
bero på personligt omdöme, nit och verksamhet, hvilka egenskaper icke
kunna förr än efter föregången pröfning under tjenste-utöfning bedömas,
så torde häraf finnas vara en följd, att landshöfdingarne, som stå i ansvar
för ordentliga handhafvandet af de mångfaldiga ärenden, hvilka
inom länen på deras tillsyn bero, och derföre ofta nödgas att, enär de
icke kunna medhinna att sträcka sin egen och omedelbara uppmärksamhet
till alla dessa, med fullt förtroende tillita länsmännens biträde härvid,
ock må hafva rättighet att pröfva, huruvida de besitta nyssberörde egenskaper
och om de hafva tillräckliga insigter och urskilning, att på ett
tillfredsställande sätt verkställa dc dem meddelade föreskrifter. Att söka
bereda en förändring uti detta förhållande på sätt motionären hemställt,
genom utfärdanade af fullmakter för länsmännen, i stället för konstitutorialer,
anser Utskottet ej lämpligt; hvadan, och då härtill kommer, att i
händelse någon länsman varder af landshöfdingen förklarad sin tjenst
förlustig, utan att bevisligen hafva sig förbrutit, det är honom obetaget
att å laga väg göra sina förmenta anspråk på upprättelse gällande, kan
Utskottet
icke tillstyrka, att denna motion må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 23 Maj 1848.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS MARCUS & CoMP. 1848.
Allm. Besv.- och Ehon.-Utskottets Betänkande, N.-o 96.
1
N:o 96.
AnJi. till Exp.-utsk. den 21 Juni, kl. 2 e. m.
‘ .■ *
Betänkande, i anledning af väckta frågor, om förändrad reglering af presterskapets
luningssätt, om presl-boställenas utarrenderande, om delning
af de större pastoraten, om indragning af åtskilliga ecklesiastika
beställningar, om upphörande af förhöjd år s-beräkning, om förändrade
bestämmelser i afseende på adjunkters missivering och lönevilkor,
om klockares och kyrkovaktares löner, m. fl. sammanhang
härmed egande ämnen.
Genom serskilda remisser har Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet lått till
behandling emottaga följande, i dessa ämnen gjorda framställningar, nemligen:
A) från högloft. Ridder skåpet och Adeln:
af herr Reutersvärd, P. A., som, under åberopande deraf, att vården och skötseln
af de presterskapet anslagna boställen hindrade dessa embetsmän att, på sätt
som vederborde, fullgöra deras trägna och ansvarsfulla åligganden, föreslagit, att, vid
framdeles inträffande ledigheter, så val pastors- som kapellans-boställen måtte å offentlig
auktion bortarrenderas på 20 å 30 års tid, i likhet med hvad i afseende på
militie-statens subalterns-boställen eger rum; vid hvilket arrende likväl borde för pre
sten undantagas vanliga boningsrum och nödiga uthus, trädgård med kålgårdsland,
mjölk eller visst belopp foder för kor äfvensom för hästar, vissa tunnor spanmål och
potates samt ved m. m., som för ett hushåll på landet erfordras; hvaremot arrendesumman
eller andel af densamma skulle af presten uppbäras; och borde vederbör
rande konsistorier om verkställigheten af dylika arrenden under vakans-tiderna gå i
författning.
B) Från högvördig a Preste-ståndel:
l:o af herr prosten Setterblad, som, enär komministrarnes tryckta belägenhet,
efter motionärens förmenande, hade sin grund dels uti en alltför trög befordran,
dels ock uti otillräckligheten af deras löne-förmåner,. föreslagit:
att all förhöjd års-beräkning måtte upphöra samt alla lärare i skolan och församlingen
räkna endast enkla tjenstår;
Bih. till R. St. Prot. 1847 # 1848. 8 Sami. 24 Höft. i
2
Allm. Besi'.- och Ekon.-U t skottets Betänkande, N:o 9t>.
att, till förekommande af de olägenheter, som äro en följd deraf, att män,
hvilka innehafva embeten vid läroverken och befatta sig med vetenskaper, som icke
stå i något förhållande med preste-embetet, undfå befordran till pastorater såsom lön
för staten förut gjorda tjenster, pensioner hädanefter måtte för sådana förtjente män
bestämmas;
att komministraturcn måtte indragas uti de församlingar, hvarest endast en kyrka
finnes, och behof af medhjelpare för pastor vid bestridande af Gudstjensten samt
estra lorrättningarne således icke är för handen; äfvensom att regements-pastorsoch
bataljons-predikants-beställningarne vid landt-regementen måtte upphöra, helst, i
fredstid, ortens presterskap kunde betjena arméen, samt, under krig, behöfliga unga
prester torde kunna förordnas att hären åtfölja;
att till lärare-beställningar i förberedande klassen af skolorna, till kathechet-befattningar
i de större städerna, till brukspredikants-sysslor vid sådana bruk, der Gudstjenst
aldrig förrättas, samt till beställningar vid lankaster-skolorna äfvensom för en
del befattningar vid läroverken, såsom den med gymnastik, ritning, musik och lefvande
språk, personer utan presterlig bildning och merit-beräkning måtte förordnas;
att, för utrönande af komministrarnes lönevilkor, hvilka, då de understego 45
tunnor spanmål, ansågos tarfva förbättring, sockenstämmor nästkommande år måtte,
i närvaro af krono- och konsistorii-ombud, af kontrakt-prostarne hållas, dervid borde
uppgifvas och i protokollet intagas det belopp, hvarmed hvarje hemman och lägenhet
i pastoratet äfvensom pastor bidraga till komministerns underhåll, hvarefter
summan häraf, sammanräknad med 4 procent af boställets taxerade värde, som skulle
förvandlas i spanmål efter de fem sista årens markegångspris, borde anses utgöra
den nu befintliga komminister-lönen; att, der denna lön understcge 45 tunnor, församlingen
och pastor skulle tillfrågas, om de ville fylla bristen, i hvilket fall komministraturen
blefve permanent; att inom mindre pastorater, der, i anseende såväl
till församlingens som pastors mindre tillgångar, en sådan lönefyllnad icke kunde erhållas,
komministraturen borde med folkskole-lärare-befattningen förenas, samt innehafvaren
åtnjuta båda dessa löner oafkortade, emot förbindelse att, enligt reglementet,
vårda barna-undervisningen och deltaga i presterliga förrättningar till den del,
som på förenämnda socknestämma tillika borde bestämmas; samt slutligen att, inom
svagare pastorater, hvarest, för större utsträckning och likaledes större, men fattigare
folkmängd, komministrarne voro alldeles oumbärliga för det egentliga prest-embetet,
och det nyss anförda förslaget således icke vore tillämpligt, staten måtte komma de
nödställde till hjelp; i hvilket afseende motionären hemställt, att behaglig-tids-vederlagen
må för sådant ändamål användas;
2:o af herr komminister Janzon, som, — jemte erinran ej mindre om det förtryck,
som tillskyndas det underordnade presterskapet, derigenom att förhöjd års
-
Allm. Bese.- och Ekon.-Utshottcts Betänkande, N:o 96. 1 3
beräkning för skol-lärare äfvensom för vissa tjenstemän inom kyrkan eger rum, än
ock om otillräckligheten af det lägre presterskapets lönevilkor samt de betänkliga
olägenheter, hvartill nu anmärkta missförhållanden kunna gifva anledning, derest för
samlingen
i dess vigtigaste angelägenhet blefve betjenad al hvad skolan och staten
såsom svagt och oanvändbart förskjutit, till hvilken farhåga skäl vore för handen,
helst utsigterna till utkomst och befordran torde afhålla personer med anlag och
skicklighet från inträde i kyrkans tjenst, — föreslagit: att all förhöjd års-bcräkning
måtte genast försvinna ; att, för att göra detta möjligt utan serdeles stora anslag, en
närmare vexelverkan emellan skolan och kyrkan må beredas, så att den förra hölles
öppen för med anlag för undervisning begåfvade, skickliga, unga prester och inträde
i den sednares tjenst medgåfves skollärare, som, trötta vid skolan, hade kallelse för
kyrkan, att såsom extra ordinarier henne biträda, i båda fallen emot åtnjutande af
enkel årsberäkning och, efter aflagdt praktiskt undervisnings-prof, med lika befordringsrätt
inom kyrkan och skolan; att för de vetenskapsmän, hvilka egnat lif och
krafter åt skolan eller akademien, men sakna böjelse och skicklighet för det presterliga
kallet, staten borde lemna anslag till pensioner, icke öfverdrifna, men tillräckliga
för en sorgfri ålderdom; samt att, vid inträffande ledighet till så svaga komministers-beställningar,
att de icke kunde anses lemna innehafvaren nödtorftig utkomst,
konventioner må hållas, i ändamål att, vare sig ensamt genom stats-anslag,
elier genom sådant jemte tillskott af pastor och församlingen, lönen må varda förhöjd
till ett belopp af minst 45 tunnor säd såsom ordinarie inkomst, eller ock att,
der en dylik löneförhöjning icke kunde åvägabringas, tjensten måtte indragas.
Uti denna motion hafva doktorerna Sandberg och Säve, prostarne Berg, Eurén,
med flere ledamöter af det högvördiga Ståndet instämt; hvarjemte herr komminister
Hallén och herr professor N. Lindgren, hvilka jemväl, hvar för sig, understödt motionärens
framställning, hufvudsakligen anfört: den förre, att, ehuru med billighetöfverensstämde,
det lärarne vid universiteten, gymnasierna och skolorna lönades för deras
trägna och stundom tunga mödor, det likväl icke vore med ett sundt rättsbegrepp
förenligt, att staten, ehuru indirekte, hvälft största tyngden af denna ersättning
på det lägre presterskapet, som bekläder ett, visserligen icke så bemärkt, men
dock för samhällets välbefinnande lika vigtigt och ansvarsfullt kall; hvadan herr komministern
ansåge, att all förhöjd tjenstårs-beräkning inom ecklesiastik-staten borde
för alltid upphöra, utan afseende derå, huruvida ökade löne-anslag för skolstaten
kunde erhållas, enär denna sednares aflöning redan vore för dess utkomst ”berglig,”
nuvarande innehafvares rätt likväl oförkränkt; äfvensom att inom kyrkan förvärfvade
och af vederbörande auktoriteter vitsordade förtjenster må i befordringsväg anses
fullt motväga dem, som af tjenstemän inom läroverken, fång-predikanter eller inneIwfvare
af hvarjehanda andra befattningar förvärfva®; samt herr professor Lindgren;
4 ' Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N'.o 96.
att de theologiska fakulteterna klagade, att de som vid universitetet studera theologi,
för att omedelbart ingå uti församlingens tjenst, äro de fattigaste och derföre urständsatte
att genomgå någon högre kurs. De, som haft tillgångar och förmåga att
förskaffa sig högre och dokumenterade kunskaper, inträda vanligen i kyrkans tjenst
först sedan de vunnit befordran och följaktligen inom andra områden länge gagnat
och utnött sina bästa och friskaste krafter. I vårt fädernesland, der församlingarna
i de glest befolkade orterna äro vidsträckta, fordras af läraren icke blott skicklighet
oell nit, utan äfven kroppslig styrka. Då kyrkan till en betydlig del måste handhafvas
af de unga, visar just detta de ungas stora inflytande på församlingsvården
och huru angeläget det är, att den förhöjda års-beräkningen borttages, så väl för
att till omedelbart inträde i kyrkan uppmuntra utmärkta och till det vigtiga presterliga
kallet bäst utrustade ynglingar, som ock för att sedermera hos dem framkalla
och underhålla sträfvandet efter ökade insigler, framför allt lefvande theologiska insigter,
som visserligen hafva sitt egna område, men dock icke äro enstaka, utan
beröras icke blott af lifvets alla förhållanden, utan ock af vetenskapernas alla riktningar.
Det är sannt att, då det å ena sidan icke kunde motsägas, att läraren,
utan fromhet i lära och lefverne, föga gagnar, huru begåfvad han än må vara, det
å andra sidan äfven vore obestridligt, att, om det egentliga presterskapet, i saknad
af uppmuntran, skulle försumma att tillegna sig bildningens både kärna och blomma,
kraften och välsignelsen af läroståndets verksamhet oberäkneligt måste inskränkas och
försvagas; att, efter hvad nu vanligen eger rum, lärdomen från skolan inkommer i
kyrkan; men att, derest en lika utsigt till befordran, i mån af ådagalaggd skicklighet,
öppnades för alla, skulle, genom det yngre presterskapets fortsatta utbildning,
mogen och fruktbärande lärdom lättare och allmännare framkallas inom sjelfva kyrkans
sköte och stegrade kunskapsprof såsom vilkor för befordran kunna bestämmas.
Herr komminister Janzon har vidare, uti serskild framställning, fästat uppmärksamhet
å de olägenheter, som äro en följd af obestämda föreskrifter rörande presterskapets
i städerna aflöning. Då, med undantag af boställs-lägenheter, som af
församlingarne underhållas, nämnde presterskaps löne-inkomster i öfrigt äro beroende
af församlings-boernas godtycke samt presternas förmåga att ställa sig de förra till
behag, hvilken omständighet ansåges ej sällan inleda i faran att blifva mindre samvetsöm
om sin pligt och dessutom någon gång ställde det goda förhållandet emellan
embetsbröderne i församlingen på det hårdaste prof, har motionären, till afhjelpande
af dessa olägenheter, samt för vinnande af den reda och bestämdhet i detta hänseende,
som i allmänhet yrkas och hvilken på landet jemväl vinnes genom konventioners
upprättande om presterskapets aflöning, hemställt, att innevånarne i städerna
måtte med deras presterskap öfverenskomma om bestämd årlig aflöning till det
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 96. 5
belopp, som skäligt funnes samt efter de grunder, som kunde anses mest lämpliga,
helst så att alla sportler eller betalning för serskilda förrättningar må kunna upphöra;
3:o af herr prosten Klintberg, som, enär de föreskrifter i afseende på presterskapets
löningssätt, hvilka serskildt för Gottland blifvit meddelda, numera ansåges
såsom föråldrade och mindre bindande, samt i följd deraf icke efterlefdes, anmärkt
behofvet af en lönereform, hvilken, efter motionärens tanka, jemväl för det öfriga
riket torde vara af nöden, ehuru sådana lönenedsättnings-anspråk emellan pastorerne
och deras socknemän, som de, hvilka gjort sig gällande på Gottland, å andra orter
i allmänhet icke försports. Så vida icke presterskapet, i likhet med andra embetsmän,
kunde få uppbära sin lön af staten, hvilket dock, efter motionärens förmenande,
vore mest önskeligt, och deras löneförmåner icke heller i allmänhet kunde
för längre tid bestämmas och af Kongl. Maj:t fastställas, kunde dock, efter motionärens
tanka, flera olägenheter i detta hänseende förekommas, derest presten befriades
från bestyret att sjelf hos tiondegifvaren uppbära och utsöka den honom tillkommande
lönen. Ehuru pastor, äfven utan statens åtgärd, kunde öfverlåta sina
lönerättigheter åt annan man eller föryttra dem på auktion till den högstbjudande,
torde likväl sådana åtgärder icke lämpligen böra vidtagas, helst det vore fara värdt,
att det goda förhållandet mellan pastor och församlingsboer derigenom komme att
störas. Då både löngifvare och löntagare önska, att enighet och frid dem emellan
är rådande, men presterskapets nuvarande lönesätt rubbade det förtroende, som sålunda
borde ega rum, har motionären hemställt, det Rikets Ständer måtte hos Kongl.
Maj:t, synnerligen hvad Gottland vidkommer, i underdånighet anhålla, att, efter den
kännedom, som redan är vunnen eller ytterligare kan vinnas om jordens afkastning
eller lägenheternes beskaffenhet, af vederbörligen förordnad auktoritet må varda bestämdt
hvad hvarje pastorat till pastor bör utgöra; att detta sålunda bestämda belopp,
efter markegång eller in natura, på stadgad tid, pastor tillställes, så att han
varder befriad från bestyret att af löngifvaren sina löneförmåner sjelf uppbära; samt
att möjliga rester, sedan de i sockenstämma blifvit uppläste och erkände, utan omgång
och lagsökning, af kronobetjent eller sexman direkte må uttagas och redovisas;
hvilket förhållande motionären yrkat måtte iakttagas äfven derest någon förändring
uti presterskapets nuvarande lönesätt icke kunde åstadkommas;
4:o af herr doktor Säve, som hufvudsakligen anfört: att de författningar, efter
hvilka pastors inkomster skola utgöras, dels äro föråldrade, dels obestämda; att, äfven
der lönen efter 1681 års Kongl, förordning nominelt utgår, sjelfva uppbördssätt
är så betungande, att presterskapet nödvändigt måste önska en ny reglering,
helst det hvarken är skickligt eller värdigt, att religions-Iäraren, mer än andra embetsmän,
för sin utkomst måste hafva uppsigt på sina åhörares hela hushållning, de
-
6
Allm. Besv.- och Ehon.-Utskottets Betänkande, N:o 96.
ras åkerbruk, ladugårds-afvel och fiske-redskap 5 att, genom konventioners upprättande
emellan pastor och församlingen, de anmärkta olägenheterna icke kunde anses undanröjda,
enär sädana öfverenskommelser, hvilka vanligen ingingos på 30, 40 eller
50 år, efter nämnde tids förlopp åter måste förnyas, så att i allmänhet antagas
kunde, det hvarannan tillträdande pastor måste börja sin embetstid med dylika, både
ledsamma och tidsödande, underhandlingar. Med föranledande häraf och under hufvudsakligt
instämmande uti det, rörande presterskapets löningssätt på Gottland, af
herr prosten Klintberg afgifna, ofvan intagna, förslag, har motionären, enär en reform
härutinnan, äfven för andra orter, vore af behofvet påkallad, hemställt, att Rikets
Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om vidtagande af en
reglering länsvis af presterskapets löne-inkomster inom de församlingar, hvarest någon
laglig öfverenskommelse i detta hänseende nu icke finnes, eller, der sådane öfverenskommelser
efter viss tid löpa till ända, hvarvid borde iakttagas: att nämnde
reglering af landshöfding eller dess ombud verkställes på utlysta socknestämmor, dervid
båda parterne eller deras fullmäktige må ega vara tillstädes för att afgifva påminnelser
enligt jemförelse och billig jemkning så väl af 1681 års författning och i
serskilda landsorter gällande tionde-stadgar, som ock af sednare, utaf Kongl. Maj:t
stadfåstade öfverenskommelser; att de fasta tionde-intägterna antingen reduceras till
två eller tre artiklar, dem jordegarne i orten lättast kunde in natura utgöra, eller
ock värderas till spanmål och penningar, om tiondegifvare och tiondetagare sådant
heldre önska; att torpares, handtverkares, stat-arbetares och inhyses-folks afgifter i
penningar och dagsverken jemväl bestämmas; att pastors tillfälliga inkomster eller de
s. k. jura stola? äfven utsättas till visst minimum enligt nuvarande penninge-värde och
1681 års förordning eller i orten gällande stadgar, der ej förut stadfästad öfverenskommelse
i detta afseende finnes, samt att den s. k. likstolen må upphöra, emot en
lämplig förhöjning af lysnings- och vigscl-afgifternn; att så väl tiondegifvare som
tiondetagare må ega att öfver denna reglering ingifva underdåniga påminnelser, hvilka
i nåder pröfvas innan förslaget af Kongl. Majit stadfästes; att, der Kongl. Majit, i
följd af tiondegifvarnes obenägenhet emot den nya regleringen, ej funne för godt att
densamma i nåder fastställa, saken tillsvidare må förblifva vid 1681 års förordning
eller i orten gällande tionde-författning; men att uppbörden dock af kronofogden i
orten verkstålles; samt att, sedan presterskapets inkomster sålunda blifvit genom en
af Kongl. Majit för viss tid eller för alltid stadfdstad konvention bestämda, det må
bero på tionde-tagaren att samtliga inkomsterna, antingen såsom förut, sjelf uppbära,
eller ock att, för hela sin embetstid, öfverlåta uppbörden af i synnerhet de
fasta intägterna åt vederbörande socknenämnd, som, emot tre procent af värdet och
med handräckning, om så behöfves, af närmaste kronobetjent, må ega att desamma
på bestämda tider uttaga och till rätts-innehafvaren öfverlemna,
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 96. 7
Uti hufvudsyftemålet af denna framställning hafva herrar komministrarne Janzon
och Schagerberg instämt; hvarjemte, i anledning af sä väl denna, som herr prosten
Klintbergs föregående motion, flere ledamöter af det högvördiga Ståndet sig yttrat
samt dervid hufvudsakligen anfört: herr prosten Osterman: att då, jemlikt 7:de punkten
af 1681 års ofvan åberopade förordning, krono-betjeningen ålåge att indrifva och
redovisa de restantier, som, vid uppbärandet af presterskapets i lag bestämda rättigheter,
kunde uppkomma, men denna föreskrift syntes hafva råkat i glömska, nämnde
stadgande måtte upplifvas och befordras till efterlefnad så att, i händelse åhörare
tredskades att härutinnan fullgöra sitt åliggande, presten ej måtte behöfva tillita vanliga
omvägar af lagsökning m. m. för att utfå sin rått, utan kronofogden ege att,
på sätt sistutfärdade Kongl, förordning om fattigvården i riket för indrifvande af resterande
fattigvårds-afgifter bjuder, efter erhållen restlängd, oguldna prest-rättigheter
uttaga, synnerligast för de fall, att dessa äro genom konventioner bestämda; herr biskop
Hallström: att utsigten på en framtida oberoende lefnadställning för det yngre
obefordrade presterskapet på Gottland alltmer fördystrades, enär, vid återbesättande
af snart sagdt hvarje pastors-beställning, löne-vilkoren i icke ringa mån nedsättas;
samt att roten till detta onda vore att söka i obetänkta enskilda öfverenskommelser
eller konventioner, hvilka voro desto svårare att förekomma, som de under en lång
tidsföljd blifvit sedvanliga. Såsom medel till afhjelpande af detta olyckliga förhållande
har herr biskopen vidare dels föreslagit, att alla löne-konventioner, som hädanefter,
utan vederbörande auktoriteters medverkan och stadfästelse, i enskild väg uppgöras,
må förklaras ogiltiga och utan bindande kraft, dels ock väckt fråga derom, huruvida
icke, hvad serskildt vidkomme Gottland, der presterskapet uppbär hela krono-tionden
och således till större delen aflönas af kronan, samtliga pastoraten derstädes kunde
förklaras vara alternativt regala och alternativt konsistoriella, samt, i följd deraf, ömsom
af Kongl. Maj:t och ömsom af församlingarne tillsättas; och herr biskop Heurlin:
att, så länge församlingarne ega valrätt, missbruk icke lära kunna undvikas, helst
hemliga öfverenskommelser kunna uppgöras, hvarigenom presterskapets löne-lörmåncr
nedsättas under de fastställda konventionerna; samt att ett medel häremot förefunnes
uti herr biskop Hallströms förslag, hvilket herr biskop Heurlin äfven biträdde, dock
med det tillägg att, hvad anginge nuvarande konsistoriella pastoraters på Gottland
förklarande för alternativt regala, Konungens rätt att desamma tillsätta måhända borde
inskränkas till de prestmän, som å förslaget blfvit uppförde.
Emot sistberörde förslag åter hafva herr doktor Thomander och herr doktor
Lyth anmärkt, den förre, att detsamma vore stridande emot 30 § Regerings-formen,
helst de konsistoriella gällen derigenom beröfvades deras valrätt, och den sednare,
att ett sådant förhållande skulle medföra betänkliga följder för stiftets eget presterskap,
hvilket i befordringsväg såmedelst skulle blifva lidande, enär till regala pasto
-
8
Allm. Besv.- ock Ehon.-Utskottets Betänkande, N:o 96.
rat prestman från alla andra stift, äfvensom från universiteten, regementen, m. m.,
egde lika eller till och med bättre befordrings-utsigter.
5:o af herr komminister Hallén, som, under förmälan, att det vore al högsta
vigt för embetets värdighet och religionens helgd samt af oberäknelig inflytelse på
den lägre folk-klassens intellektuella och moraliska utbildning, att dess religions-lärare
emanciperas från tvånget af nu gällande prekära och obestämda aflöningssätt, hemställt,
att en ny och bestämdare reglering af kapellans-lönerne, lika behöflig för löngifvaren
som för löntagaren, måtte vidtagas. Efter att tillika hafva framställt de olägenheter,
som till följd af det inom motionärens hemort öfliga sätt att uppbära sistnämnde
lön för komministern uppkommo, har motionären föreslagit att, till afhjelpande
af komministrarnes nödställda belägenhet, Rikets Ständer måtte till Kongl.
Maj:t ingå med underdånig begäran, att Kongl. Majit täcktes, medelst utfärdande allmän
förordning öfver hela riket, i nåder ålägga de församlingar, der öfverenskommelser
icke redan äro träffade och af Kongl. Majit sanktionerade i
att, på allmänna socknestämmor, i närvaro af konsistorii-ombud samt kapellanen,
återföra lönen till det oafkortade belopp, den af ålder utgjort i spanmål, hö, matskott
och andra förmåner, der de vanlige varit, äfvensom att bestämma matskottet
i spanmål;
att, sedan beloppet af kapellanens alla löne-inkomster blifvit sålunda uppgjordt
och bestämdt, detsamma fördela på hvarje helt förmedladt mantal och proportionaliter
på mindre hemmansdelar, efter samma grund, som för pastors tertial-tionde eller
efter hemmanens godhet, i fall annorledes icke öfverenskommas kan, så att alla tvister
härutinnan måtte förebyggas;
att den således bestämda och fördelade lönen senast den 23 December hvarje
år till kapellanen å hans boställe leverera, så att han hvarken må ega rättighet eller
skyldighet att, medelst omkringresande i socknen, lönen upphemta eller upphemta låta;
att jordegare må ansvara för hvad arrendator eller åbo i ett eller annat afseende
kan brista, och att den, som lönen inom den bestämda tiden icke till fullo
levererat, måtte, då skulden erkännes, förbindas att, efter Januari månads det påföljande
året i orten gångbara pris, godtgöra kapellanen det bristande beloppet, till
hvars utbekommande vederbörande kronofogde må bemyndigas lemna omedelbar handräckning,
men att i tvistigt fall krafvet underställes domstolens pröfning;
att i de församlingar, der kapellans-lönen, boställets afkomst inberäknad, icke
uppgår till minst fyrtiofem tunnor spanmål af socknen och pastor, hvilket sednare
belopp motsvarande en vice-pastors eller de yngste skol-kollegernes vanliga löneinkomst,
samt församlingen i förening med pastor icke ville tillskjuta' fyllnaden, tjensten
ovilkorligen må efter innehafvarens afgång indragas och pastor öfvertaga så
väl
Allm. Besv.- och Ehon.-Utskottets Betänkande, N:o 96.
9
viii lönen som bostället, emot förbindelse att för kapellans-tjenstens lagenliga bestridande
ansvara; samt
att sist inom trenne är frän detta riksmötes slut dessa konventioner för minst
femtio år måtte varda uppgjorda och Kongl. Maj:ts nådiga sanktion i underdånighet
underställda.
Vid föredragning till remiss af denna motion, hafva prostarne Schram, Fonell
och Osterman, doktorerne Säve och Lylli med flera ledamöter af det högvördiga
Ståndet instämt i nämnda förslag, hvilket herr professor N. Lindgren förklarat sig
äfven i så måtto biträda, att han ansåg komministrarnes löner böra af församlingarne
på ett tidsenligt sätt regleras samt ett minimum för dessa löner bestämmas.
I anledning åter af motionens sednare del, eller att, i de församlingar, der inkomsterna
för komministern icke uppgingo till 45 tunnor spanmål, samt pastor och
församlingen icke åtogo sig att fylla denna brist, pastor skulle berättigas att uppbära
komministers-lönen emot skyldighet att bestrida de tjensten tillhörande åligganden,
har herr prosten Setterblad anmärkt, att komministrarne såmedelst kommo att
förvandlas till extra ordinarie tjenstemän och i följd deraf ställdes i ännu större beroende
af pastorerna, än 'sorn nu eger rum, helst den ena pastorn kunde afstå alla
komministraturen åtföljande förmåner under det den andra, mindre liberal, med
njugg hand allönade biträdet, som, i saknad af stadigt hem, nödgades underkasta
sig snart sagdt hvilka vilkor som helst; hvarjemte herr prosten tillagt, att antalet af
dem, som tjenade för expektans-lön, sålunda icke blefve lörminskadt, likasom icke
heller trängseln vid ansökningar om förslag till pastorat härigenom inskränktes.
6:o af herr komminister Schagerberg, som, med afseende derå, att nuvarande
pastorats-indelning, såväl i allmänhet öfver hela riket, som i synnerhet inom Carlstads
stift, hvilket sednare motionären tillhörer, medförde flera olägenheter för församlingsboerna,
helst dessa i anseende till pastoratens vidsträckthet nödgades anställa
flera mils resor då de skela besöka kyrkoherden, anmärkt nödvändigheten deraf,
att de större pastoraterna fördelas uti mindre, hvarigenom, efter motionärens tanka,
den fördel dessutom vunnes, dels att kyrkoherdarnes verksamhet i afseende å själavården
icke, såsom nu är händelsen, öfver måttan toges i anspråk, dels ock att det
lägre presterskapet, hvilket inom sistberörda stift uppginge lill ett serdeles stort antal,
såmedelst bereddes utsigter till bättre bergning och framkomst för det arbete de
i kyrkans tjenst nedlagt. För sådant ändamål har motionären, under antagande deraf,
att en dylik delning, i större eller mindre mån, äfven inom öfriga stiften i riket,
vore af behofvet påkallad, föreslagit:
att Rikets Ständer mjitte hos Kongl. Maj:t i underdånighet hemställa, det Kongl.
Maj:t täcktes i nåder anbefalla dom-kapitlen öfver hela riket att skyndsamligen och
Bill. till R. St. Prot. 1847 df 1848. 8 Sami. 24 Haft. 2
10 Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 96.
sednast inom ett är härefter till prestmöten eller stiftsstämmor sammankalla presterskapet
för uppgörande af förslag till de större pastoratens delning i mindre samt att
dessa förslag, sedan menigheterna deröfver hörda blifvit och desamma gillat, ofördröjligen
må till Kongl. Maj:ts nådiga stadfästelse af dom-kapitlen i underdånighet
anmälas; äfvensom att, vid första derefter inträffande ledighet, den sålunda tillvägabragta
fördelningen skulle träda i fullbordan; och har motionären bifogat ett af honom
författadt förslag till en sådan delning af de större pastoraten inom Carlstads
stift.
Vid öfverläggning^!) i ämnét inom det högvördiga ståndet, har herr komminister
Janzon underslödt motionen, förnämligast på den grund, att dermed åsyftades
att för pastorerna bereda lättnad i själavården, den han, inom de större pastoraten,
ansåge svårare att behörigen handhafva; hvaremot herr prosten Schröder och herr
biskop Heurlin med flera ledamöter förklarat förevarande framställning olämplig, desto
heldre, som de församlingar, hvilka åstunda en sådan delning äro oförhindrade
att, på sätt författningarna föreskrifva, när som helst väcka fråga derom; och hade,
efter hvad härvid tillika upplystes, en dylik ordning jemväl blifvit följd inom Carlstads
stift, hvarest, på sednare tider, delning af flera pastorater äfven blifvit tillåten,
ehuru dessa åtgärder icke kunnat träda i verkställighet förr än vid innehafvarens
afgång.
Till bemötande af hvad sålunda blifvit anmärkt, har motionären, uti ett serskildt
anförande, hufvudsakligen åberopat de skäl, som uti motionen redan finnas anförda,
under förklarande, det han ansåge förevarande ämne vara af den vigt att detsamma
förtjenade att af Rikets Ständer tagas i betraktande; hvarförutan, vid kommunikation
af detta förslag med de öfriga riksstånden, riksdagsfullmäktige Pehr Ericsson, Elof
Andersson med flera riksdagsfullmäktige från Vermlands län med motionären sig förenat;
men deremot riksdagsfullmäktige!! Joli. Jac. Rutberg, jemte liera ledamöter af
ståndet, funnit ifrågavarande motion icke böra utgöra föremål för Rikets Ständers
pröfning.
Samme motionär har vidare, uti serskild framställning, fästat uppmärksamhet å
olägenheterna deraf, att, inom ecklesiastik-staten, beställningar tillskapas endast på
behaglig tid, hvilka, så snart de indragas, endast öka embetsmanna-personalen.
Inom Carlstads stift funnos dylika tjenstemän under namn af pastorats-adjunkter,
socken-adjunkter, bruks- och kapell-predikanter, skolmästare med flere, till ett antal
af icke mindre än 18 å 20, och sannolikt gåfvos, äfven inom öfriga stiften i riket,
flera sådana beställningar, som, både till lön och boställe, kunde anses såsom behaglig
tids förläning. Visserligen kunde omförmälde befattningar för innehafvarens
tid betraktas såsom ordinarie sysslor; men, då det lärer inträffa att dessa tjenster
småningom eller på en gång varda indragna, stängdes såmedelst ett lika antal em
-
Allm. Besv.- och Ekon.-Vtskottets Betänkande, N:o 96. 11
betsmän från de utsigter, hvilka dessa prestman egde då de ingingo i kyrkans tjenst.
I anledning häraf och då det sålunda vore af nöden, att nämnda befattningar erhöllo
en förändrad organisation eller ock småningom upphörde, har motionären,
jemte uppgift å flera dylika inom Carlstads stift, och med fästadt afseende tillika å
olämpligheten deraf, att lärare-tjenst vid folkskola förenas med annan ordinarie presterlig
befattning, föreslagit, det Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla:
att alla ecklesiastika sysslor uti församlingarna, som icke äro för beständiga att
anse, måtte, vid nuvarande innehafvares afgång, ovilkorligen indragas 5
att, så snart Kongl. Maj:t till denna underdåniga hemställan lemnat Sitt nådiga
bifall, dom-kapitlen i stiften må anbefallas att, så fort sig göra låter, och sednast
inom ett år, höra menigheterna, om de vilja genom ordentliga kontrakt förklara en
eller annan af dessa sysslor för permanenta, samt derefter till Kongl. Maj:ts stadfästelse
öfverenskommelsen anmäla;
att rättighet till presterlig årsberäkning härefter icke måtte beviljas folkskolelärare,
som icke innehafva presterlig syssla; samt slutligen
att, då presterlig tjenst i församlingen och skollärare-tjenst icke kunna under
något vilkor, båda på en gång behörigen skötas, Kongl. Maj:t behagade nådigst förklara,
att dessa tjenster framdeles icke fingo förenas under en persons handhafvande;
samt
C) från hedervärda Bonde-ståndet:
l:o af Johan Pehrsson från Kronobergs län, som, under förmälan, att den
emellan församlingens lärare och åhörare stundom gängse missämja och oenighet
förnämligast hade sin grund uti det olämpliga sätt, hvarpå presterskapets rättigheter
och lönevilkor utgöras samt det godtyckliga förfarande, som, till följd häraf, i detta
afseende gjort sig gällande, hemställt, att lönevilkoren emellan presterskapet och församlingsboerna
måtte till alla delar varda bestämda, äfvensom att samtliga presteboställen
må på 30 års tid utarrenderas;
2:o af Pehr Östman från Vesternorrlands län, som, med lästadt afseende derå,
dels att det nuvarande aflöningssättet för presterskapet utgjorde ett betydligt hinder
för utöfningen af deras embets-verksamhet och dessutom störde det vänskapliga och
oberoende förhållande, som emellan lärare och åhörare borde ega rum, dels ock
derå, att en jemnare fördelning af inkomsterna till förmån för det lägre presterskapet
vore af behofvet påkalladt, föreslagit att, såväl pastorernas, som komministrarnes
löner måtte, med förvandling af nuvarande spanmåls-belopp efter markegång, i penningar
utgöras, af hiiradsskrifvaren debiteras och af kronofogden uppbäras, hvarefter
12 Allm. Besv.- och Ekon.-Vtskottets Betänkande, N:o 96.
pastor och komminister skulle cga att sina löner i ränteriet uppbära; att, i de orter,
der skaft-tionde hittills utgjorts, denna tionde borde, efter skeende värdering, uträknas
i spanmål och sedermera, efter markegång förvandlad i penningar, på enahanda
sätt utgå; att hvarken pastor eller komminister skulle berättigas till erhållande
af adjunkt med ringare lön i penningar, än som motsvarade minst 20 tunnor
spanmål; samt att, enär en del komministrar för närvarande icke åro med boställen
försedda, pastors-boställena måtte, vid innehafvarnes timande frånfällen, på 3 år utarrenderas
och arrende-summan användas till inköp af komministers-boställen, eller,
der tillfälle till sådana inköp icke erbjödes, räntan deraf, såsom ersättning för boställe,
komministern tillfalla;
3:o af Ephraim Larsson från Elfsborgs län, som, med anledning af de olägenheter,
hvilka till följd af presterskapets obestämda löner samt sättet för desammas
uppbärande, uppkomma, och hvilka efter motionärens förmenande föga blifvit afhulpna
genom de i sednare tider vidtagna konventioner, helst dessa icke voro beräknade
för synnerligen lång tid samt i allt fall icke kunnat genom tvång anbefallas,
— hemställt, det Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit, som ensam är i tillfälle
att från alla, hvilka saken rörer och som derom ega närmare kännedom, nödiga yttranden
och upplysningar infordra, i underdånighet framställa den anhållan, att detta
ärende måtte tagas i ett allvarligt betraktande samt att, till afhjelpande af ofvananmärkta
olägenheter, nådig proposition i ämnet måtte Rikets nästsammanträdande Ständer
föreläggas;
4:o af Eric Andersson från Skaraborgs län, som, efter framställning af behofvet
af en förbättrad löne-reglering till förmån för komministrarne, hvilka, — oaktadt
sednare tiders ökade fordringar — allt hittills måst åtnöjas med de knappa inkomster,
som för nära 200 år tillbaka blifvit dem anvisade samt dessutom hade sig
ålagdt att sjelfve bygga och underhålla deras boställen, från hvilken skyldighet kyrkoherdarne
njöto befrielse, — föreslagit, det måtte, till afhjelpande af ett sådant
missförhållande, efter nuvarande pastorers afgång, af dessas rika inkomster, såsom
löne-tillökning för komministern i församlingen, anslås minst 10 tunnor afradsgild
spanmål årligen, eller, der tvenne komministrar finnas, dubbla beloppet häraf, att
dem emellan fördelas; samt att då, efter motionärens tanka, biskops-embetena torde
utan ringaste förlust eller skada för det allmänna på domprostarne kunna öfverflyttas,
hvarom serskild framställning vid denna riksdag äfven blifvit gjord, — biskops-Iönerna,
efter nuvarande innehafvares frånfälle, må till komministrarne inom hvarje
stift anslås och dem emellan fördelas;
5:o af Såne Pehrsson från Malmöhus län, med hvilken Jöns Månsson från samma
län, Pehr Nilsson från Christianstads län, Petter Mårtensson från Jönköpings län
samt Christen Pehrsson och Ingemund Odin från Gottlands län sig förenat; uti hvil
-
Allm. Besv.- och Elion.-Vtshottets Betänkande, N:o 96. 13
ken framställning motionären fästat Rikets Ständers uppmärksamhet, dels å det obehag
samt de tvister och misshälligheter lärare och åhörare emellan, hvilka af pre
sterskapets
nuvarande löningssätt föranledas, dels ock å den ojemna fördelningen af
dess lönevilkor, hvilka inom flera församlingar icke motsvarade behoiven och de billiga
anspråken, under det att dessa inkomster uti andra församlingar voro alltför
höga och obegränsade, dels ock slutligen å olämpligheten af sättet hvarpå nämnde
löner uppbäras. Till förekommande häraf och för vinnande af en tidsenligare reglering
uti presterskapets löningssätt, har blifvit föreslaget: att; i mån af inträffande ledigheter
af pastorater, preste-tionden måtte indragas och, i likhet med krono-tionden,
till staten inbetalas, med rättighet likväl för de skattskyldiga, att, derest de sådant
heldre vilja, lösa den med penningar efter årets markegång; aft presterskapet af staten
må förses med kontant penninge-lön, lämpad efter hvarje församlings folkrikhet
och vidd samt följaktligen afpassad efter den större eller mindre möda, dess vård
förorsakar; att prestboställena må på längre tid, helst på 30 år, utarrenderas, med
skyldighet för blifvande arrendatorn att åt kyrkoherden, som å bostället skulle njuta
bostad, försvarligt underhålla ett par hästar samt 2 å 3 kor, eller ock foder dertill
aflemna; att alla mindre, till antalet mångfaldiga, prest-rättigheter, må försvinna, helst
dylika sportlar för andra embetsman äro afskaffade, äfvensom att, till allmänhetens
kännedom, en författning borde utfärdas samt ovilkorligen en gång om året från
predikstolen uppläsas, hvarigenom, uti visst oförändradt penninge-belopp bestämdes
hvad till kyrkoherden för lysning, vigsel, barndop och begrafningar skulle erläggas;
att då, vid de flesta kyrkorna inom riket, den seden fortfore, att presten på det heliga
altaret emottager ett s. k. offer å de tre stora högtidsdagarne vid Jul, Påsk
och Pingst, äfvensom vid andra tillfällen, hvilken plägsed störande inverkar på andakten
och den religiösa känslan, dylika offer måtte upphöra eller ock förbytas uti
en för hvarje mantalsskrifven person fastställd afgift, den husbonden en gång om
året hade att för sig och sitt husfolk erlägga; att, vid de tillfällen, då kyrkoherde
eller komminister af sjuklighet eller annat förfall nödgas söka tjenstledighet, och,
genom konsistorium, vikarius varder förordnad att embetet förestå, denne tillförordnade
tjensteman må af den ordinarie embetsmannens lön erhålla en så tillräcklig inkomst,
att han dermed under tiden kunde finna sig fullkomligt bergad, hvilket förhållande
af konsistorium borde så anordnas, att församlingen icke på något sätt betungades
med en del af hans nödvändiga underhåll; i hvilket afseende och till förekommande
af allt anspråk härutinnan, motionären anmärkt, att uti den sålunda tillförordnade
prestmannens löne-inkomster borde inbegripas hvad för lysningar, barndop,
kyrkotagning och begrafningar, kyrkoherden i pastoratet tillfaller, helst dylika
förrättningar kommo att af vikarien verkställas; och har slutligen motionären, under
yttrad förmodan, att detta förslag, hvilket endast afsåge framtiden och hvarigenom
14 Allm. Bese.- och Ekon.-Vtskottets Betänkande, N:o 96.
någon rubbning uti någon innehafvares nu bestämda rätt icke åsyftades, vid sådant
förhållande icke torde å presterskapets sida möta alltför mycket motstånd, hemställt,
att underdånig framställning i ämnet måtte till Kongl. Majit afgifvas;
6:0 af Petter Pehrsson från Jönköpings län, med hvilken F. P. Pettersson, A.
./. Sandstedt och Anders Bengtsson från samma län instämt uti det förslag, att presterskapets
aflöningssätt måtte blifva så regleradt, att dessa embetsmän, i likhet med
andra tjenstemän, erhålla sin lön bestämd i ett visst belopp spanmål af hvarje hemman
eller tomt i staden eller ock uti penningar efter markegångspris; att alla andra
sportler äfvensom likstol måtte försvinna; samt att, sedan församlingarne, efter syn,
en gång lemnat prestgårdarne i lagligt stånd, pastorerna, i likhet med andra statens
tjenstemän, måtte förpligtas att sina boställen med lagliga hus och byggnader sjelfva
underhålla, så att den församlingen i detta afseende nu åliggande skyldighet, som,
serdeles för mera aflägse boende hemmansegare inom socknen, vore betungande,
dymedelst måtte upphöra;
7:o af Anders Olsson från Jemtlands län, som, vid betraktande deraf, dels att
lämplig rättsgrund saknades för bestämmande af likstols-afgiften, helst 1681 års förordning
i detta hänseende nu icke vore tillämplig, dels ock af det förhållande, att
de uti Kongl, cirkuläret den 28 Maj 1830 till bestämmande af grunderna ej mindre
för beräkning af denna afgift, än ock för utgörande af öfriga pastoralier föreskrifna
konventioner, till större delen vidtagits endast inom de konsistoriella pastoraten,
der dylika konventioner lämpligast kunde upprättas, hvaremot i öfriga församlingar
ett godtyckligt förfarande i detta afseende fortfore, hemställt, det Rikets Ständer
måtte uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Majit förnya deras vid sisthållna riksmöte
framställda underdåniga anhållan om nådigt bifall till hvad angående beräkningsgrunden
för likstols-afgiften då är vordet föreslaget, eller att denna afgift må med
1/4 procent af sterbhusets behållning enligt bouppteckning till vederbörande utgöras,
under förbehåll likväl, att nämnda afgift icke öfverstiger ett belopp af 50 ridr banko;
och har uti denna framställning jemväl riksdagsfullmäktigen Eric Ericsson från Gefleborgs
län sig förenat;
8:0 af riksdagsfullmäktigen Nils Jeppsson från Malmöhus län, som, efter att
hafva fästat uppmärksamhet å den oreda och de ledsamheter, hvilka emellan lärare
och åhörare föranleddes deraf, att tydliga lagbestämmelser om hvarderas skyldigheter
och rättigheter saknades, till afhjelpande af nämnda missförhållanden, föreslagit 1
att, med upphäfvande af alla hittills gällande privilegier, resolutioner, bref, författningar
eller konventioner, af hvad namn och beskaffenhet de vara må, en lag
måtte utfärdas, som bestämdt och noga samt till likhet öfver hela riket ordnar vilkoren
för presterskapets aflöning;
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 96.
15
att, med iakttagande derai, att inkomsten, så vidt möjligt ar, lämpas efter göromålen,
pastoraterna måtte indelas i vissa klasser och lönen, åtminstone inom de
serskildta stiften, bringas till likhet för hvarje klass;
att inkomsten bestämmes i ett för allt till visst belopp i spanmål, smör eller
dylikt, allt efter hvarje orts serskilda beskaffenhet, att utgå i kontant efter markegångspris;
att
deremot alla hittills öfliga tjenstbarheter i körslor, dagsverken, m. m., äfvensom
afgifter i qvicktionde, ost, smör, ägg, ollonfläsk eller dylikt, helt och hållet
måtte upphöra;
att, i afseende å uppbörden af den blifvande löne-inkomsten, densamma verkställes
genom kronans uppbördsman och sedermera genom stifts-styrelsens försorg
qvartaliter utbetalas till löntagarne;
att, i fråga om beloppet af den inkomst, som presterskapet bör tillkomma,
denna, så vidt ske kan, jemkas till ett medium af hvad nu inom hvarje stift uppbäres,
så att, å ena sidan, presterskapet ej må sakna en anständig utkomst, men,
å den andra, ej heller de skattskyldige betungas med ökade onera;
att grunderna för lönernas utbetalning måtte förblifva desamma, som nu äro
gällande; samt
att afgifterna för de s. k. ministeriella förrättningarna måtte, om möjligt, afskaffas,
men om ej så ske kan, en billig taxa deröfver utfärdas; och har motionären
slutligen, enär hans mening icke vore att påyrka ett bestämdt antagande af de
i detta förslag upptagna grunder, hvilka torde i ett eller annat afseende vara felaktiga,
utan denna framställning väsendtligen afsåge, att någon genomgripande åtgärd
från Rikets Ständers sida matte, för vinnande af ordning och reda i afseende å presterskapets
aflöning, vidtagas, hemställt, att, derest Rikets Ständers tid nu icke skulle
medgifva utarbetande af ett fullständigt förslag i denna fråga, underdånig begäran
hos Kongl. Majit måtte framställas om nedsättande af en komité för undersökning i
ämnet, samt att, efter inhemtande af komitéens yttrande, Kongl. Majit ville till Rikets
nästsammanträdande Ständer nådig proposition härutinnan aflåta;
9io af Ola Månsson, Nils Andersson och Pehr Pålsson från Christianstads län,
hvilka, till undanrödjande af allt som störer andakten under Gudstjensten samt giiver
anledning till missnöje själasörjare och åhörare emellan, yrkat den ändring i
Kongl, förordningen den 16 Oktober 1723, angående Skånska presterskapets uppbörd
af sina åhörare samt de dem eljest tillständiga rättigheter och förmåner, att
stadgas mål
att allt frivilligt offer, som i lista och 2:dra §§ omnämnes, vare sig på Jul,
Påsk, Pingst och Allhelgonadag, eller vid brudvigsel, barndop och kyrkogång, derest
det skall bibehållas, åtminstone må, i likhet med hvad här i hufvudstaden eger
16
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 96,
rum, upptagas vid utgåendet från kyrkan uti ett vid kyrko-dörren stoldt bäcken, och
icke, såsom hitintills brukligt varit, på altaret erläggas;
att alla afgifter, som i 3, 4 och 5 §§ omförmälas, böra förblifva vid det derutinnan
bestämda belopp, men förvandlas till nu gångbart mynt, eller att 1 daler
silfvermynt motsvarar 32 skill, riksgälds o. s. v.; dock att ingen skilnad göres på
större eller mindre förmögenhet;
att, der gamla kontrakt äro upprättade om tertial-tiondens erläggande i skeppan
eller ersättning derför i penningar, de må blifva beståndande intilldess en allmän
reglering rörande prest-rättigheterna kan till vägabringas, samt att räkning på
åkern, i följd häraf, icke må ^ara pastor tillåten;
att, i fråga om qvicktionde af lamm och gås m. m., som i 7 § omnämnes,
gifvaren må ega att densamma, då han sådant önskar, efter markegångspris gälda;
men att deremot ingen må kunna förpligtas att gifva ollonfläsk, då han ingen ollonskog
eger;
att påskmat, m. m., som uti 9 § upptages och är beroende af allmogens råd
och goda vilja, helt och hållet må afskaffas, enär sådant ofta gåfve anledning till
missbelåtenhet; äfvensom att husmän och inhyses-folk måtte från i 10 § dem ålagda
dagsverks-skyldighet befrias;
att, då presterskapet, emot 14 §:s klara och tydliga föreskrift, flerestädes ansett
sig berättigadt till körslor m. m., som en eller annan företrädare i tjensten åtnjutit
endast af personlig välvilja, denna förmenta rättighet måtte, genom utfärdad
bestämd föreskrift, förklaras hafva upphört; samt slutligen
att offer till klockaren må erläggas på samma sätt, som för pastor här ofvan
är vordet föreslaget, men att påskmaten, af förut uppgifna skäl, äfven för klockare
måtte försvinna;
10:o af riksdagsfullmäktigen Ingemund Odin och Christer Pehrsson Sojdeby
från Gottlands län, som, uti gemensam framställning, anmärkt, huruledes, allt sedan
1810 års riksdag, bondeståndets representanter från Gottland yrkat en af behofvet
påkallad tiondereglering af presterskapets löningssätt, hvilket å nämnde ö grundas uppå
en emellan presterna och några få bönder år 1648 upprättad, s. k. Conventionsstadga,
som, efter motionärernes förmenande, vore att anse såsom en verklig qvarlefva
från påfveväldet och katholisismens tidehvarf. Huru olämplig denna för två århundraden
tillbaka af presterskapet tillvägabragte stadga vore för närvarande tid,
torde af en hvar kunna inses; men, icke destomindre måste Gottländska allmogen
ännu i denna stund ställa sig densamma till efterlefnad. Med grämmelse och nedslagenhet
hade Gottländska jordbrukaren dragit denna tryckande börda, under förhoppning
att en närmare reglering och mildring derutinnan skulle vidtagas. Vid
sistför
-
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 96. 17
sistförflutne riks.nöten hade Rikets Ständer, behjertande denna angelägenhet, till Kongl.
Maj:t aflåtit nådig skrifvelse i ämnet; men, oaktadt vederbörande embets-myndighet
deröfver sig utlåtit och förhållandet utredt, hade denna fråga ännu icke blifvit afgjord.
— I anledning häraf och då detta ämne för Gottländska allmogens trefnad
och välstånd vore af högsta vigt, hafva motionärerne anhållit, att Rikets Ständer,
uti förnyad underdånig skrifvelse, ville till Kongl. Majit frambära den underdåniga
begäran, att Kongl. Majit i nåder täcktes till pröfning och skyndsamt afgörande företaga
frågan om en ändamålsenlig reglering i löningssättet för presterskapet på
Gottland;
1110 af riksdagsfullmäktigen Olof Johansson från Stockholms län, som, under
åberopande deraf, att utgörandet af åtskilliga bland de så kallade presträttigheterna
är i högsta grad både obilligt och för de skattskyldige betungande, äfvensom att,
utan rubbning af det hela i presterskapets aflöning, deruti borde vidtagas de förändringar
både i rättigheter och skyldigheter, som voro af behofvet mest påkallade
och i ögonen fallande, i hvilket afseende, efter motionärens tanka, i första rummet
uppmärksamheten borde lästas på den onaturliga och snart sagdt okristliga skyldigheten
att vid timade dödsfall erlägga s. k. likstol till församlingens kyrkoherde, —
föreslagit, att alla till kyrkoherdarne under denna benämning utgående afgifter måtte
öfver hela riket afskafläs, hvarigenom motionären ansåge, att åtminstone ett steg
blefve taget till åstadkommande af likhet och billighet i afseende å presterskapets
förmåner, jemförelsevis med dem, statens öfrige tjenstemän åtnjuta;
12:o af riksdagslullmägtigen Eric Ersson från Gefleborgs län, som, under erinran
derom, att tiden vore inne för afskaffande af den s. k. likstols-afgiften, hvilken
motionären ansåge endast såsom en förvillande plägsed, den der egde sitt ursprung
från katholska tiden, hemställt, dels att nämnde afgift, derest den ej kunde
upphöra, åtminstone måtte beräknas och utgå efter en viss procent af behållningssumman
i den aflidnes bo, dels ock att en förändring eller åtminstone en
förenkling al presterskapets lönevilkor måtte vidtagas, hvarigenom lärare och åhörare
blefvo satte uti ett mindre beroende och godtyckligt förhållande till hvarandra,
än som, till följd af nuvarande aflöningssätt, eger rum, hvarmedelst ock de rättegångar,
som i detta afseende icke sällan uppstå emellan presterskapet och församlingsboerne,
kunde förekommas;
13:o af riksdagsfullmäktigen Sven Isaacsson från Calmar län, som, för att mildra
sterbhusens genom dödsfallet ofta nog förut beklagliga tillstånd och tillika befästa
den aktning och tillgifvenhet, hvilken borde ega rum emellan pastor och hans
församlings oer, hemställt, att Rikets Ständer måtte uppmana presterskapet att ej
vidare uppbära likstol efter de döda, helst presterskapet, hvad pastorernq angår,
Bih. till B. St. Prat. 1847 # 1848. 8 Sami. 24 Haft. 3
18
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 96.
efter motionärens tanka, i allt fall vore tillräckligt aflönadt, samt denna afgift, utan
skadligt inflytande, icke längre kunde bibehållas; och hafva uti denna framställning
riksdagsfullmäktigen Jan Samuelsson och J. Pehrsson från Calmar län sig förenat ;
14:o af riksdagsfullmäktigen Petter Haraldsson från Elfsborgs län, som, under
yttrad förmodan, att högvördiga Preste-ståndet icke bestridde det obilliga och orättmätiga
sätt, hvarpå likstols-afgiften nu utgår, utan fastheldre vore angeläget att vinna
ett bestämdare mål i afseende å denna fråga, föreslagit, att likstol hädanefter
måtte beräknas och utgöras med 1/4 procent af den behållning, hvartill den aflidnes
efterlemnade förmögenhet i bouppteckningen finnes upptagen; dock att denna afgift
icke må beräknas vidare än till dess ”lägerstan” efter ofvannämnde grund uppginge
till högst 50 rdr; samt att för mindre förmögne eller barn ”lägerstan” icke
må understiga 16 skillingar;
15:o af riksdagsfullmäktigen J. Bergström från Skaraborgs län, som, vid betraktande
deraf, dels att uti städerna likstol icke erhålles, dels ock att presterskapet
i åtskilliga delar af riket icke skall hafva velat begagna sig af denna, i flera afseenden
obehagliga, inkomst, — hemställt, att alla de lagrum, som tillerkänna pastorerne
rättighet till likstol i sterbhus på landet, måtte upphäfvas, så att på arfvinvingarnes
fria behag må ankomma att, efter den aktning och det förtroende, de hysa
för sin pastor, i stället tilldela honom en frivillig gåfva; och har motionären tillika
föreslagit, att, med ändring af 26 kap. 2 § Byggningabalken, pastorerne på
landet måtte åläggas att sine boställen sjelfve bygga och underhålla;
16:o i f riksdagsfullmäktigen Sven Heurlin från Kronobergs län, som anfört, att
inom svenska kyrkan ett missbruk vore rådande, hvilket, i mindre upplysta tider af
vantron alstradt, genom vanan och århundraden vunnit sin enda häfd, — nemligen den
så kallade offringen till presterskapet på de större högtidsdagarne. Då denna osed icke
blott vore stridande emot en renad kyrkoförfattnings anda och störande för den religiösa
känslan, utan ock hos mången enfaldig väckt högst förvillande begrepp om salighets-läran
och dess tillämpning, samt härtill komme, att en dylik offring, efter hvad motionären förnummit,
för sin tillvaro icke egde något stöd i gällande lag, har han fästat Rikets Ständers
uppmärksamhet å nödvändigheten deraf, att detta bruk varder afskaffadt. Att förekomma
den förminskning i det lägre och merendels svagt lönade presterskapets inkomster,
hvilken af offringens indragning blefve en följd, har, i sammanhang härmed, blifvit
föreslaget, att presterskapet må, såsom vederlag för hvad sålunda kunde i deras löneförmåner
minskas, erhålla en kollekt å de dagar, som för dylika offers upphemtande
hittills varit bestämda, under förbehåll likväl, att nämnda kollekt icke annorledes
än uti ett utanför kvrkodörren stående bäcken finge upphemtas.
Vid föredragning till remiss af denna motion, hafva Petter Gabrielsson från
Kronobergs län, Petter Mårtensson från Jönköpings län och Anders Gunnarsson från
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 96.
19
Elfsborgs län deruti instämt; hvarjemte förre talmannen Anders Ericsson, med hvilken
flere ledamöter af det hedervärda ståndet sig förenat, förklarat sig väl dela motionärens
åsigt om afskaffande af den ifrågavarande plägseden, men deremot bestridt
förslaget om offringens förbytande i kollekt, helst sådant skulle leda dertill, att ”tiggeriet
endast flyttades utom kyrkodörren;” och har riksdagsfullmäktigen Lars Wenander
från Götheborgs och Bohus län, uti ett hos det hedervärda ståndet härefter
afgifvet memorial, jemte instämmande uti förevarande motion om afskaffande af offer,
helst förargelse och ömsesidigt missnöje deraf föranleddes, tillika yrkat, att samtliga
de författningar, Kongl, bref och resolutioner, som tillerkände presterskapet rättigheten
alt, utan ansvar, emottaga gåfvor af allmogen, måtte till all kraft och verkan
upphöra, samt desse embetsmän underkastas den lag, som motionen för sig i dylika
fall stadgat;
17:o af riksdagsfullmäktigen Anders Andersson från Vermlands län, som, jemte
anmärkning om orättvisan deraf, att, efter hvad i motionärens hemort samt på flera
ställen eger rum, lönen till komminister, socken-adjunkt, klockare och kyrkovaktare
efter matlag utgöres, hemställt, att, sedan dessa löner, enligt hittills gällande grunder
och med beräkning af medium för 10 nästförflutna år, blifvit bestämda, samt ett
visst tunntal spanmål sålunda vore gifvet till lön åt hvardera af desse tjenstemän,
detta belopp måtte fördelas, att med vissa kappar efter hvarje 1,000 r:drs taxeringsvärde
inom kommunerna utgöras;
18:o af riksdagsfullmäktigen Anders Jonsson från Östergöthlands län, som fästat
uppmärksamhet å obilligheten af det sätt, hvarpå komministrars och klockares löner
uti motionärens hemort utgöras. Då härvid så tillgår, att helt och halft hemman
erlägga lika afgift, samt mindre hemmanslotter betala sin skatt efter den ”taxering,
desse tjenstemän behagade föreskrifva,” har motionären, i ändamål att förekomma
denna tryckande beskattning, hemställt, att den af Kongl. Maj:t församlingarne i nåder
lemnade, men till deras egentliga kännedom ej komna rättighet att inom sig
efter hemmantal samt i mån af hemmanens mer eller mindre godhet stadga lönernas
utgående till komministrar och klockare, måtte förnyas; hvadan motionären yrkat,
att 1681 års Kongl, förordning må upphöra och Vilskmans ecklesiastik-verk
vid ifrågavarande beräkning läggas till grund;
19:o af riksdagsfullmäktigen Gustaf Johansson från Kronobergs län, som, enär
komministrarnes tryckta belägenhet efter motionärens tanka, förnämligast hade sin
grund deruti, att skol-lärare med förhöjd årsberäkning för nämnde tjenstemän stängde
befordringsbanan, föreslagit, att all förhöjd tjenstårsberäkning vid presterliga befordringar
måtte upphöra, hvarigenom äfven den fördel uppkomme, att män, utrustade
med högre både kropps- och själsgåfvor, skulle beträda den presterliga banan och
ingå i församlingarnes tjenst;
20 Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 96.
20:o af riksdagsfullmäktigen Gustaf Pettersson från Östergöthlands län, som,
med afseende å den ringa sysselsättning, som vore att tillgå för komministrar i de
församlingar, hvilkas kyrkor sammanbyggas, föreslagit: att dylika komministraturer
måtte helt och hållet upphöra5 att boställena må anslås åt skolläraren, hvars lön
skulle rättas efter afkastningen af nämnda boställen, då det möjligen blifvande öfverskottet
borde tillfalla skol-kassan; att det må på församlingen bero att besluta, om
skol-läraren skall vara prest eller ej; samt att kapellans-skeppan må försvinna såsom
en uppmuntran att sammanbygga kyrkor;
21:o af riksdagsfullmäktigen Petter Jönsson från Jönköpings län, som, vid betraktande
af de olägenheter, hvilka föranledas af den pastorerne tillagda, efter motionärens
förmenande, nog obegränsade rättigheten att antaga adjunkter, samt med
hänsigt till den beroende ställning, desse tjenstemän innehade, yrkat, att icke flere
S. M. adjunkter må missiveras än en till hvarje kontraktsprost; samt att, derest pastorerne
icke mäktade sköta tjensten, desse skulle tillförbindas begära vikarier, åt
hvilka, emot skälig lön och med en pastors fulla ansvar, antingen en del af göromålen
eller ock hela embetsbefattningen kunde öfverlemnas. I sammanhang härmed
och då inom de annex-församlingar, hvilka äro från moderförsamlingen aflägsna, svårighet
för pastor uppkomme att handhafva själavården i annexet samt att egna nödig
tillsyn öfver folkskolan derstädes, likasom det, å andra sidan, jemväl vöre för
sockneboerna i annexet betungande att, i allt hvad pastoralvården rörer, besöka den
fjerran boende pastorn, har motionären hemställt, att komministrarne må uppdragas
att handhafva pastoral-vården inom annexet, emot åtnjutande af de sportler, som pastor
tillkomma; samt slutligen:
22:o af riksdagsfullmäktigen Andreas Bengtsson från Jönköpings län, som föreslagit,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att en
samling, innehållande nu gällande författningar, rörande presterskapets rättigheter af
församlingarna i hvarje stift, måtte upprättas, på det desse sednare såmedelst må
lära känna, hvad presterskapet lagligen är berättigadt att af dem fordra och erhålla.
Detta allt med hvad mera i anledning af förestående motioner, vid desammas
remitterande, blifvit vttradt, har utskottet tagit under noggrant öfvervägande; och
då de serskildta förslag, hvilka härutinnan blifvit framställda, till större delen kunna
sammanfattas under vissa allmännare fördelningar, torde det tillåtas utskottet att till
besvarande upptaga motionerna i den ordning, de till en eller annan af dessa fördelningar
kunna hänföras. Härvid torde först böra tagas i betraktande:
A) herr komminister Schagerbergs förslag om delning af de större pastoraten,
så väl i allmänhet öfver hela riket, som i synnerhet inom Carlstads stift.
Utskotten medgifva visserligen, att, på flera ställen inom riket, till följd af socknarnas
vidsträckthet, de al motionären anmärkta olägenheter kunna ega runr, samt
Allm. Besv.- oeh Ekon.-Utskottets Betänkande, Nio 96.
att således, under dessa förhållanden, behof af en lämplig fördelning af åtskilliga
pastorater förefinnes; men då församlingarne sjelfva, hvilkas rätt frågan närmast rörer,
äro oförhindrade att, på sätt författningarne stadga, i detta afseende väcka för
slag,
anser utskottet de af motionären tillstyrkta åtgärder öfverflödiga och för ändamålet
mindre lämpliga, helst den rättighet, församlingarne, enligt hvad nyssberördt
är, härutinnan i första rummet tillkommer, såmedelst skulle dem betagas 5 och hemställer
utskottet, uppå dessa skäl,
att denna motion icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Utskottet öfvergår härefter till besvarande af de serskilda framställningar,
som afse:
B.) ändringar i presterskapets nuvarande aflöningssätt.
Uti detta ämne hafva flera förslag blifvit gjorda, hvilka af utskottet behandlats
med all den sorgfälliga uppmärksamhet, som frågans vigt samt lärares och åhörares
inbördes rätt och bästa onekligen påkalla. Utskottet har härvid icke kunnat undgå
att bemärka, hurusom motionärerne i allmänhet utgått från den synpunkt att, så
vidt möjligt är, öfver allt söka bereda inbördes bestämdhet och trygghet för lärare
och åhörare i afseende å de löneförmåner, presterskapet flir deras, på samhällets
andeliga och timliga väl så djupt inverkande, embetsmödor, bör tillkomma. — Att
både olägenhet och missförhållanden i allmänhet uppkommit af obestämda löneinkomster
för kyrkans tjenstemän, äfvensom att det anstötliga i vissa delar af uppbördssättet
gifvit och gifver skälig orsak till denna obelåtenhet, lärer icke kunna förnekas.
Behofvet af mera bestämda, efter tidernas förändrade skick lämpade, föreskrifter i
detta hänseende har ock i synnerhet blifvit uttaladt ifrån de orter och församlingar,
der inbördes omtanka ej ännu kunnat förmå sig att införa de bestämmelser i afseende
på lönevilkoren, hvartill författningarne både uppmana och berättiga vederbörande,
nemligen ingående af så kallade konventioner. Der dylika öfverenskommelser
blifvit träffade och fått kraft af Kongl, stadfästelse, har belåtenhet ock inträdt. Samma
önskvärda mål skulle äfven, efter utskottets tanka, allmänt vinnas, om man lika
allmänt insåge dessa öfverenskommelsers nytta, samt, i följd deraf, erkände behofvet
af deras upprättande öfver hela riket. Intill dess sådant skett, lärer samma klagan,
som både vid denna och föregåei.de riksdagar i ofvan anmärkta hänseende försports,
sannolikt icke uteblifva. Grunden till den öfverklagade missbelåtenheten torde lätteligen
utfinnas, då man eftertänker, hvilka förändrade, på denna fråga inverkande, förhållanden,
som under tidernas lopp inträffat. — Ar 1681 den 8 Februarii utkom
den första nu i allmänhet för riket gällande Kongl, förordning om presterskapets
löner. Ett betydligen utvidgadt åkerbruk och tilltagande odlingar hafva sedan dess
väsendtligen ändrat de omständigheter, under hvilka denna förordning utfärdades och
hvarpå den serskildt synes vara beräknad. Om nemligen tertial-tionden, efter med
-
22 Allm. Besv.- och Ekon.-Ttskottets Betänkande, N:o 96.
gtfven räkning på åkern, nu öfver allt skulle årligen utgöras i skaft med fullkomlig
reda och uppriktighet, blefve tvifvelsutan denna del af presterskapets lön mångenstädes
i högst betydlig mån stegrad: men årliga beloppet deraf fortfore ändock att vara
lika obestämdt j och det skulle i sanning medföra både hinder får den enskilde
i dess rätt att afpassa lämpligaste bergningstiden för sin skörd och obehag för löntagaren
att hålla erforderliga biträden för kontroll och tionde-räkning. — Ett sådant
löneberäknings- och uppbörds-sätt är, efter utskottets öfvertygelse, nu mera
ganska olämpligt. Omförmälda författnings föreskrifter om lösen för de så kallade
jura stolae eller presterskapets extra ordinarie inkomster hafva ock, till följd af förändrade
myntbestämmelser, upphört att tillämpas. Jemte detta obestämda och obilliga
förhållande i allmänhet, företer sig ock en märklig olikhet inom flera olika provinser
i riket i afseende på församlingarnas skyldighet att aflöna presterskapet. Så
kallas väl förenämnda nådiga förordning allmän, såsom för hela riket gällande; men
redan den,31 Aug. 1699 blef en serskild författning utfärdad för Jemtland, den 16
Oct. 1723 en annan för Skåne, den 9 Jan. 1747 en för Blekinge och den 30
Oct. samma år ännu en annan för Gottland, hvarförutan olika föreskrifter i samma
ämne finnas utfärdade för åtskilliga andra landskap, härader och socknar. Dessa
serskilda författningar hafva samteliga sin upprinnelse deruti, att, då 1681 års allmänna
förordning icke ansågs kunna öfver allt tillämpas, manga orters innevånaré
redan 2 år derefter, eller genom Kongl, resolutionen den 3 Jan. 1683, erhöllo
nådig tillåtelse att förblifva vid hvilkendera författningen, antingen den förut varande
eller den af år 1681 om prestlönernas utgörande, som de, vid skeende sammanträden,
i biskops och landshöfdings öfvervaro, helst ville begära, för uppgörande af
”vissa reglementen” öfver löningssättet, ”allenast att icke begge författning arne ömse
brukades'”. Atta år sednare, än sjelfva grundförfattningen utfärdades, eller i resolution
den 9 Mars 1689, medgifver sjelf dess höge stiftare, att, ”emedan en stor
”olikhet är uti landsorterna och den ena icke af samma beskaffenhet, som den an”dra,
hvarken bemälde 1681 års stadga kunnat till alla orter lämpas, eller någon
”annan kan göras så fullkomlig, att hon öfver allt och i alla mål skall kunna lika
”till en inbördes skälig förnöjelse och nytta praktiseras, hvadan Kongl. Majit för
”detta låtit till vederbörande Dess nådiga ordres afgå, det de i landsorterna, efter
”hvar och en provins’ egenskap, presterna och åhörarne till ett visst förena skulle,
”hvilket redan på somlige orter skett, och uti de orter, som ännu återstå, vill Kongl.
”Majit i lika måtto draga den nådiga försorg, att der äfven en god och skälig förening
med aldraförsta må träffas dem emellan, så att allmogen visst må veta, hvad
”de skäligen böra ge, och presten skäligen fordra.”
Sednare tider och andra omständigheter hafva emellertid förändrat begreppet
om den skälighet, hvarmed man förut inbördes lät sig nöja, och obehagliga tvister
