# ID: svediakorp-gov2187
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 50,933
# sentences: 981
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Lag- samt Allm. Rcsv- och Ekon-Utskottens Memorial, N:o 34.
13
Slutligen och hvad angår frågan om föreskrifters meddelande i afseende
å hvad iagltagas bör vid anläggning af qvarnar och andra verk,
som med ångkraft bedrifvas, äfvensom grunderna för desammas beskattning;
så, och då det torde få antagas, att, genom inrättande af dylika verk,
egare af redan skattlagda qvarnar kunna tillskyndas vida större skada och
intrång uti deras mäld-rättighet, än som, genom byggande af ny vatten-
i eller väderqvarn, kan uppkomma, helst förmalnings-processen i de
förra är vida hastigare och dessa verk gemenligen äro af en större omfattning;
i följd hvaraf äfven de föreskrifter, som uti 20 kap. 4 § Byggningabalken,
i fråga om inrättande af vatten- och väderqvarnar, äro gifne, efter
Utskottens tanka böra, vid anläggning af verk utaf förenämnde beskaffenhet,
tillämpas; men något bestämdt stadgande ej mindre härom, än ock
hvad angår grunderna för dylika verks beskattning, för så vidt Utskotten
hafva sig bekant, icke finnes meddeladt, hafva Utskotten, som likväl hvarken
af motionen eller eljest egt någon ledning för bedömande af de grunder,
, som för beskattning af dylika inrättningar må anses lämpliga, ansett
sig böra tillstyrka Rikets Ständer,
att uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes, genom utfärdad författning, i nåder stadga,
att, i fråga om inrättande af qvar/i eller såg af ofvan
omför mälda, beskaffenhet, sä vidt densamma skall till andras
betjenande emot tull bedrifvas, iagttagas bör hvad uti tio kap.
4 § Byggninga-balken, rörande anläggning af vatten- eller
väderqvarn finnes stadgadt; samt att dylika, till bedrifvande
med ångkraft inrättade verk, jemväl må skattläggas efter de
grunder, som för sådant ändamål kunna i vederbörlig ordning
varda fastställda.
Stockholm den 29 Juli 1848.
M 34.
Ank. till Exp. Utsk. den 29 Juli, kl. 6 e. m.
Memorial, om samman jemkning af Biks-ståndens skiljaktiga
beslut, i anledning af Utskottens betänkande N:o 12.
Uti 2:dra punkten af omförmälda betänkande, hade Utskotten, med
anledning af i ämnet väckta motioner, tillstyrkt Rikets Ständer, att uti
U\h. till R. St. Prof. 1847 1848. 7 Sami. 2 Aid. 7 Haft. 3
14
Lag- samt Ålim. Desv.- och Ekon -Utskottens Memorial, N:o 34,
underdånig skrifvelse lios Kongl. Majit anhålla, det Kongl. Majit läcktes i
nåder tillåta, att bidrag al skogsplanLerings-kassan måtte lemnäs, ali al hushållssällskaperne
i länen användas, dels. elter jägei i-betjeningens hörande,
till utdelande af premier åt personer, hvilka genom plantering och synnerlig
vård om skogen gjort sig af en sådan uppmuntran förtjente, dels
för tillhandahållande af skogsfrön, dels ock för spridande i allmänhet at
tjenliga skrifter och underrättelser om en förbättrad skogs-hushållning.
Hvad Utskotten sålunda föreslagit har, enligt ifrån Riks-stånden ankomna
protokolls-utdrag, af högloft. Ridderskapet och Adeln, vällofl. Borgare-ståndet
och hederv. Bonde-ståndet blifvit bifallet, utan annan skiljaktighet,
än att Ridderskapet och Adeln, för dess del, beslutat det tillägg i
den föreslagna underdåniga skrifvelsen, att efter orden "jägeri-betjeningens
hörande” skulle införas: ”inom de län, der sådan finnes’'; hvaremot högvörd.
Preste-slåndet afslagit hvad Utskotten i denna punkt hemställt.
Vid sådant förhållande, och då ifrågavarande tillägg synes medföra
en ökad fullständighet, hafva Utskotten, enligt föreskriften i riksdags-ordningens
73 §, ansett sig böra
vördsamt inbjuda Borgare- och Bondestånden att med Pndderskapet
och Adeln i den skiljaktiga delen sig förena.
Då Utskottens förslag i l:a och 3:e punkterna blifvit at Riks-slånden
godkändt, samt detsamma i 4:de punkten, eller hvad angår frågan om
ett förändradt förvaltningssält af de" lill menigheternas disposition upplåtna
härads-allmänningar, af Preste- och Bonde-stånden är vordet bifallet, men
af Ridderskapet och Adeln samt Borgare-ståndet afslaget, hvadan, jemlikt
75 § riksdags-ordningen, frågan förfallit, lärer någon åtgärd å Utskotlens
sida härutinnan icke erfordras.
Stockholm den 29 Juli 1848.
STOCKHOLM, tLiies & granbergs tryckeri, 1848.
Lag- samt Allm. Besil.- och Ekon.-Utsliottens Memorial, N:o 34.
13
Slutligen och hvad angår frågan om föreskrifters meddelande i afseende
å hvad iagltagas bör vid anläggning af qvarnar och andra verk,
sorn med ångkraft bedrifvas, äfvensom grunderna för desammas beskattning;
så, och då det torde få antagas, att, genom inrättande af dylika verk,
egare af redan skattlagda qvarnar kunna tillskyndas vida större skada och
intrång uti deras mäld-rättighet, än som, genom byggande af ny valten-
| eller väderqvarn, kan uppkomma, belst förmalnings-processen i de
förra är vida hastigare och dessa verk gemenligen äro af en större omfattning;
i följd hvaraf äfven de föreskrifter, som uti 20 kap. 4 § Byggningabalken,
i fråga om inrättande af vatten- och väderqvarnar, äro gifne, efter
Utskottens tanka böra, vid anläggning af verk utaf förenämnde beskaffenhet,
tillämpas; men något bestämdt stadgande ej mindre härom, än ock
hvad angår grunderna för dylika verks beskattning, för så vidt Utskotten
hafva sig bekant, icke finnes meddeladt, hafva Utskotten, som likväl hvarken
af motionen eller eljest egt någon ledning för bedömande af de grunder,
som för beskattning af dylika inrättningar må anses lämpliga, ansett
sig böra tillstyrka Rikets Ständer,
att uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t läcktes, genom utfärdad författning, i nåder stadga,
att, i fråga om inrättande af qvarfi eller såg af ofvan
omför mälda beskaffenhet, så vidt densamma skall till andras
betjenande emot tull bedrifvas, iagttagas bör hvad uti 20 kap.
4 <$* Byggninga-balken, rörande anläggning af vatten- eller
väderqvarn finnes stadgadt; samt att dylika, till bedrifvande
med ångkraft inrättade verk, jemväl må skattläggas efter de
grunder, som för sådant ändamål kunna i vederbörlig ordning
varda fastställda.
Stockholm den 29 Juli 1848.
Jfä 34.
Ank. till Exp. Utsk. den 29 Juli, kl. 6 e. m.
Memorial, om samman jemkning af B iks-ståndens skiljaktiga
beslut, i anledning af Utskottens betänkande N:o 12.
Uti 2:dra punkten af omförmälda betänkande, hade Utskotten, med
anledning af i ämnet väckta motioner, tillstyrkt Rikets Ständer, att uti
Bih. till R. St, Prot. 1847 Sj 1848. 7 Sami. 2 Afd. 7 Eäft. 3
14
Lag- samt Allm. Desv.- och Ekon -Utskottens Memorial. N:o 34,
underdånig skrifvelse lios Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t lacktes i
nåder tillåta, alt bidrag at skogsplaulerings-kassan måtte lemnäs, ali al hushålls
sällskaperne i länen användas, dels. efter jägeri-betjeningens hörande,
till utdelande af premier åt personer, hvilka genom plantering och synnerlig
vård om skogen gjort sig af en sådan uppmuntran förtjenle, dels
för tillhandahållande af skogsfrön, dels ock för spridande i allmänhet at
tjenliga skrifter och underrättelser om en förbättrad skogs-hushållning.
Hvad Utskotten sålunda föreslagit har, enligt ifrån Riks-stånden ankomna
protokolls-uLdrag, af höglofl. Rirlderskapel och Adeln, vällofl. Borgare-ståndet
och hederv. Bonde-ståndet blifvit bifallet, utan annan skiljaktighet,
än att Ridderskapet och Adeln, för dess del, beslutat det tillägg i
den föreslagna underdåniga skrifvelsen, att efter orden ”jägeri-betjeningens
hörande” skulle införas: ”inom de län, der sådan finnes’*; hvaremot högvörd.
Preste-slåndet afslagit hvad Utskotten i denna punkt hemställt.
Vid sådant förhållande, och då ifrågavarande tillägg synes medföra
en ökad fullständighet, hafva Utskotten, enligt föreskriften i riksdags-ordningens
73 §, ansett sig böra
vördsamt inbjuda Borgare- och Bonde-stånden att med Pädderskapet
och Adeln i den skiljaktiga delen sig förena.
Då Utskottens förslag i l:a och 3:e punkterna blifvit af Riks-stånden
godkändt, samt detsamma i 4:de punkten, eller hvad angår frågan om
ett förändradt förvaltningssält af de" lill menigheternas disposition upplåtna
härads-allmänningar, af Preste-och Bonde-stånden är vordet bifallet, men
af Ridderskapet och Adeln samt Borgare-ståndet afslaget, hvadan, jemlikt
75 § riksdags-ordningen, frågan förfallit, lärer någon åtgärd å Utskottens
sida härutinnan icke erfordras.
Stockholm den 29 Juli 1848.
STOCKHOLM, elmck <k granbergs tryckeri, 1848.
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 33.
1
M 35.
Ank. till Exp. Utsk. d. 2 Aug., kl. 8 e. tu.
Betänkande, i anledning af väckta frågor om upphäfvande af
eller ändringar och tillägg uti de angående fattigvården i
Riket gällande bestämmelser.
Uti detta ämne hafva motioner blifvit väckta:
hos Höglofliga Ridders/capet och Adeln:
af herr friherre Cederström, Jacob;
» herr friherre Raab, Carl Adam Jacob;
» herr friherre Hermelin, August Söderling, och
» herr von Post, J. F.;
hos det Ilögvördiga Presteståndet:
af herr biskop Hallström, som, i sammanhang med afgifvet förslag om tillägg
till Kongl, förordningen om sockenstämmor å landet, jemväl väckt fråga om ändrade
bestämmelser uti förevarande ämne;
af herr doktor Broman, hvars anförande föranledt yttranden af herr kontraktsprosten
Odelberg, herr prosten Grönvall, herr prosten Melander, herr doktor Björkman,
herr biskop Heurlin, herr prosten Arrhenius, herr doktor Stenhammar och
herr prosten Berg; hvarjemte uti nyssberörda framställningar och tillägg herrar
biskopar Nibelius, Bruhn, Holmström och Hallström, kontrakts-prosten Nibelius,
prostarne Ljungdahl och Arrhenius, med flere ledamöter af det Högvördiga Ståndet
instämt;
af herr prosten Melén; i sammanhang hvarmed sig yttrat herr biskop Heurlin,
herr professor Fries, samt herrar doktorerne Björkman, Sandberg och Lyth; samt
af herr lektor Wallman;
Hos det Vällofliga Borgare-ståndet •
af herr Almgren;
hos det Hedervärda Bonde-ståndet:
af riksdagsfullmäktigen N. Strindlund från Westernorrlands län, med hvilken
Ingemund Odin från Gottlands och Anders Andersson från Wermlands län sig förenat
;
Bilt. till R. St. Prof. 1847 och 1848. 7 Samt. 2 Afd. 8 Baft. 1
2
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 3S.
af Andreas Bengtsson från Jönköpings län, med hvilken Nils Jeppsson och
Jöns Månsson från Malmöhus län samt flere ledamöter instämt; hvarjemte i sammanhang
härmed Petter Persson från Jönköpings län serskildt yttrande afgifvit;
af Pehr Bengtsson från Calmar län;
» Jöns Jönsson från Christianstads län;
» J. Pettersson från Calmar län;
» Nils Fredrik Husberg från Södermanlands län, med hvilken v. talmannen
Nils Pehrsson, Johan Pehrsson och Pehr Olsson från Upsala län, med flere leda
möter
af det hedervärda Ståndet, sig förenat;
af Jan Samuelsson från Calmar län;
» Johan Johansson från Östergöthlands län, med hvilken Magnus Månsson
från samma län instämt; hvarförutan, efter motionstidens utgång, serskilde memorial
i ämnet af Anders Gunnarsson från Elfsborgs län samt Johan Bergström från
Skaraborgs län blifvit afgifna.
Dessa motioner och anföranden hafva af Riks-stånden blifvit remitterade till
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet, som likväl ansett nödigt att, för desammas
behandling, sammanträda med Lag-utskottet; och få de förenade Utskotten,
efter föregången pröfning af desse frågor, i följd häraf, gemensamt utlåtande
deröfver nu afgifva.
Vid den granskning, Utskotten med all sorgfällighet åt förevarande framställningar
egnat, hafva Utskotten inhemtat, att, jemte det de fleste motionärerne väckt
mer eller mindre utförda och omfattande förslag till ändringar, jemkningar och
tillägg uti Kongl. Maj:ts nådiga förordning om fattigvården i riket den 25 Maj
1847, hafva någre yrkat, att underdånig anhållan hos Kongl. Maj:t måtte framställas,
dels om undanrödjande af sjelfva de hufvudgrunder, å hvilka omförmälda
Kongl, förordning är byggd, dels ock om en revision deraf; hvarförutan af herr
friherre Cederström till antagande blifvit framställdt ett motionen bilagdt, från
trycket utgifvet, förslag till ny författning i detta ämne.
Innan Utskotten gå att redogöra för det hufvudsakiiga innehållet af de motionärers
framställningar, hvilka afse ändringar uti serskilda §§ af högstberörde
Kongl, förordning, hafva Utskotten ansett sig böra i korthet antyda hufvudgrunderne
af de motionärers förslag, hvilka, enligt hvad nyssberördt är, ansett omförmälda
författning böra upphäfvas eller till vidare kraft och verkan suspenderas.
I detta hänseende har herr friherre Cederström anmärkt: att bidrag till fattigvården
borde utgöras direkte af alla dem, som författningarne likmätigt, sig
sjelfve försvara, och indirecte af alla personer öfver 15 år, hvilka behöfva andras
försvar, utan att vara föremål för fattigförsörjning; att hvarje socken eller för
-
Lag- och Elconomi-UlskoUens Betänkande, N.-o 55.
3
samling måtte ega årligen bestämma den procent, som, i mon af bevillningen till
staten, af de till fattigvården directe bidragande skall erkäggas, antingen i penningar
eller varor efter markegångspris, samt, att, derest något derutöfver skulle
erfordras, detta belopp efter nyssnämnde grund må uttaxeras; att inom hvarje
församling, socken, eller pastorat borde inrättas en sparbank, hvarest af dem,
som till fattigvården indirecte bidraga, ett visst mindre belopp, nemligen af legofolk
6 r:st. för mans- och 4 r:st. för qvinns-dagsverke samt af tjenstehjon och
andra för mankön 6 skillingar och för qvinnkön 4 skillingar månadtligen skulle
insättas, å hvilka medel 3 procent årlig ränta, som vid hvarje års slut tillädes
kapitalet, komme att räknas delegarne till godo; att för personer, som falla socknen
eller församlingens fattigvård till last, deras andel i sparbanken skulle tillfalla
fattigkassan; att hvarje välfrejdad person, som directe eller indirecte bidroge till
fattigförsörjningen, må ega rättighet att flytta till den ort, der han visar sig ega
försvar eller bostad, vare sig egen eller hyrd; att, inom hvarje socken eller församling,
ett, efter behofvet lämpadt, fattighus skulle finnas, för inrymmande af
sådane fattige, hvilkas vård i enskildes boningar medförde vantrefnad eller möjlig
våda; samt att, för fattigvården inom hvarje församling eller socken, borde inrättas
en serskild styrelse, bestående af pastor, eller den hans tjenst förrättar,
kyrko-rådets ledamöter samt dessutom fyra eller flere, i mon af behof, vid sockenstämma,
för 2:ne år i sender, till distrikt-föreståndare valde medlemmar, till
hvilka de inom distriktet hefintlige fattige skulle stå i samma förhållande, som
tjenstehjon till husbonde; varande, i sammanhang härmed, serskilda föreskrifter i
afseende å fattigvårds-styrelsens åligganden, dess redovisnings-skyldighet samt sättet
för ändrings sökande i nämnde styrelses beslut af motionären föreslagna.
Af riksdagsfullmäktigen Strindlund åter har blifvit vrkadt:
att de, löre omförmälda Kongl, förordnings utfärdande, gällande författningar
om socknarnes rätt att skydda sig för oskälig fattigvårds-tunga genom vägrad inflvttningsrätt,
med de närmare bestämmelser, som, efter ledning af Rikets Ständers
underdåniga förslag under den 12 Juni 1841, kunde finnas lämplige, må
till deras gällande kraft återställas;
att socken-nämnden befrias från all befattning med fattigvårds-styrelsen och
att förvaltningen af fattigvården, såsom hittills, enligt kyrkolagen ålägges pastor,
dervid biträdd af å sockenstämma valde socknemän, hvilka, tillika med pastor, utgöra
fattigvårds-styrelsen; dock att kassaförvaltningen, jemte redovisnings- och ansvarsskyldigheten,
må tillhöra pastor med det biträde af kyrkovlirdarne, förlattningarne
redan föreskrifva;
att en fattigvårds-stadga på dessa hufvudgrunder utfärdas, innehållande en
-
4
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, JV.o 33.
dast allmänna föreskrifter, som af dessa grunder bestämmas, jemte de polis-stadganden,
hvarigenom församlingarnes rätt och de understöds-behöfvandes bästa må
bringas i skälig jemnvigt, samt de fattige ställas under en mild, men allvarlig
disciplin; och
att, i anseende till de vidt skiljda förhållanden, som å olika orter jemväl
inverka på fattigvården och dess bästa ordnande, socknarne åläggas att, hvar för
sig, upprätta reglementen för deras fattigvård, samt att dessa reglementen till
granskning och stadfästelse öfverlemnas åt Kongl. Maj:ts befallningshafvande och
domkapitlet gemensamt, hvilka auktoriteter å fattigvården borde utöfva en kontrollerande
uppsigt.
De anmärkningar emot nu gällande Kongl, förordning om fattigvården i riket,
hvilka herr friherre Cederström och riksdagsfullmäktigen Strindlund framställt,
och, såsom skäl för denna stadgas upphåfvande, åberopat, förekomma lill större
eller mindre del äfven uti de förslag och anföranden, öfrige motionärer, för vinnande
af ändringar uti serskilda §§ af omförmälda Kongl, förordning, afgifvit;
hvadan Utskotten, för att undgå ett upprepande af deras åsigter rörande detta
ämne, ansett det vara lämpligast att först, i ett sammanhang med de öfriga framställningarne,
till pröfning och besvarande upptaga herr friherre Ceder ströms och
Strindlunds förslag, i de delar, desamma med de förra kunna ega gemenskap, samt
att derefter afgifva serskildt yttrande öfver de af förstbemälde motionärer föreslagna
bestämmelser, i den mon sådant kan erfordras och dessa under nämnda granskning
icke till pröfning förekommit.
Vid den redogörelse för de öfriga motionärernes anmärkningar, Utskotten nu
gå att afgifva, hafva Utskotten, i ändamål att förekomma den alltför stora och
tröttande vidlyftighet, som, i händelse de serskilda förslagen, hvar för sig, skolat
införas, med afseende å desses utförlighet, varit oundviklig, i ett sammanhang
upptagit de hufvudsakligaste af de framställda anmärkningarne och, omedelbart
derefter, sina yttranden afgifvit; varande samma ordning härvid följd, som den,
uti hvilken de serskilda §§, deremot anmärkningar egt rum, i den Kongl, förordningen
förekomma.
Uti 1 § af omförmälda Kongl, förordning har ett tillägg blifvit föreslaget,
af innehåll, att föräldrar och barn samt syskon må tillförbindas att, i mon af behof,
å ena, samt förmåga, å andra sidan bidraga till hvarandras underhåll. Funnes
icke sådane anhöriga eller mäktade de icke, en eller flere tillhopa, lemna
något, eller hela det behödiga understödet, då först skulle socknen eller staden ,
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 33.
5
hvaraf den behöfvande vore medlem, utan eller med bidrag af desse anhöriga,
lemna en dylik vård och försörjning.
Efter hvad Utskotten inhemtat, var, så väl uti det af kommitterade för fattigvårds—ärendena
upprättade, som det af Rikets Ständer vid 1840—1841 årens
riksdag afgifna förslag till stadga om fattigvården i riket, en föreskrift af
nyssberörde syftning intagen. Uti det förra af dessa förslag var denna ansvarighet
utsträckt till anhörige i rätt upp- och nedstigande led; uti det sednare åter
inskränktes densamma till föräldrar och barn. Utskotten äro dock, för deras del,
af en, härifrån skiljaktig, tanka, och anse ett stadgande om skyldighet för anhörige
att bidraga till hvarandras försörjning icke böra närmare bestämmas i den
positiva eller borgerliga lagen. Att denna, i hvarje menniskohjerta inskrifna, pligt
i allmänhet efter förmåga af en hvar utöfvas, lärer väl få antagas. Några undantag
och exempel från förvillade och oupplysta varelser torde icke innefatta giltig
anledning till ett dylikt stadgande, hvilket å lagstiftningens sida skulle förråda en
oskälig misströstan om religionens och en allmännare spridd upplysnings verkningar
på menniskohjertat och skyldskaps-känslan. Dessa uträtta, efter Utskottens
öfvertygelse, vida mera, än som, genom en, kanske ofta nog i stränga händer
hvilande, tvångs-lag, skulle kunna åstadkommas.
Vidare har en motionär, enär det i allmänhet vore att antaga, att, inom en
mindre krets, fattigdomen säkrare är känd, bättre kan motarbetas och de behöfvande
lämpligare, villigare samt med mindre kostnad försörjas och med arbete
förses, ansett det vara af vigt, att, till omförmälda §, fogas ett tillägg af den
syftning, att det må vara socknarne öppet att, der de så finna för godt, fördela
sig i mindre kretsar, som hvar inom sig besörjde den erforderliga fattigvården,
för hvars fullgörande socknen dock skulle stå i ansvar, hvaremot de serskilda kretr
särne borde, för uppfyllande af deras förbindelser, vara socknen ansvarige.
Ett stadgande af enahanda innehåll hade af kommitterade för fattigvårds —
ärendena blifvit tillstyrkt, men, vid pröfning af kommitterades förslag, funno Lagoch
Ekonomi-utskotten nämnde tillägg icke vara erforderligt, helst det vore socknarne
medgifvet att inom sig ordna fattigvården, på sätt för hvarje samhälle kunde
finnas lämpligt; hvarförutan åt ett dylikt stadgande torde gifvas en tydning, hvarigenom
hinder för mantalsskrifning, äfven vid flyttning inom socknarne, skulle uppstå.
Af dessa skäl, till hvilka äfven det torde kunna läggas, att, om, i anseende
till socknens vidsträckthet eller andra förhållanden, en fördelning i mindre kretsar
eller rotar skulle, för närmare uppsigt å fattigvården, vara af nöden, hinder
för en sådan fördelning icke förefinnes, destomindre som de uti 3 § 3 mom.
intagne bestämmelser synas förutsätta ett sådant förhållande, hafva Utskotten, som
6
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 55.
äfven för deras del finna det yrkade tillägget obehöfligt, ansett sig icke kunna
detsamma förorda.
Emot 3 § 2 mom. hafva de fleste motionärerne rigtat deras anmärkningar;
äfvensom serskildta förslag till förändrad redaktion deraf, i sammanhang härmed,
blifvit framställda. Till följd af föreskriften uti omförmälde morn., vore den juridiska
förbindelse att verksamt vårda sig om församlingens fattige, som, enligt
föreskriften i 28 kap. 4 § kyrkolagen, kyrkoherden åligger, nära nog upphäfven.
Fattigvården skulle derigenom på ett betänkligt sätt komma att lida, enär denne
tjensteman genom sin ställning till församlingen måste anses bäst vara i tillfälle
att lära känna den torftiges behof. Den moraliska pligten fortfore visserligen att
vara lika gällande, men denna kunde af olika individer på högst olika sätt upp
fattas.
Då, såsom i författningen finnes omnämndt och erkändt, allt fattigunderstöd
är en nödhjelp af kristeligt deltagande, synes väl kristendomens förnämsta
vårdare inom kommunen hafva bort tillkomma, icke blott ett vilkorligt inflytande
på kommunens fattigförsörjnings-angelägenheter, hvilket nu är händelsen, utan
såsom en skyldighet få sig ålagdt att härutinnan på ett mera verksamt sätt deltaga.
Den händelse vore icke otänkbar, att en fattigvårdsstyrelse lemnade pastor
helt och hållet i okunnighet om dess sammanträden, om sättet för dess behandling
af de fattigas sak. samt om den mer eller mindre rättrådiga utdelningen af
hvad de behöfvande tillkomme, intilldess det antingen blefve för sent att deri
erhålla nödig rättelse, eller ock denna icke kunde, utan långa omvägar och
många obehag, verkställas. Härtill komme äfven, att på många ställen, hvarest,
till följd af församlingarnes folkrikhet, fattighjonens antal och mängden af dem,
som från andra fattigvårdssamhällen årligen inflytta, det ifrågavarande stadgandet
vore snart sagdt overkställbar!, ty huru skulle inom en sådan församling, hvars
medlemmar måhända utgjordes endast af allmoge, deribland få voro kunnige i
skrifkonsten, en vidlöftig brefvexling, bokföring med flere bestyr, hvilka enligt
förordningen ledamöterne i fattigvårds-styrelsen åligga, kunna behörigen handhafvas.
För afhjelpande af dessa, med flera anmärkta, olägenheter, har, bland annat,
blifvit föreslaget, dels att fattigvårds-styrelsen på landet må utgöras af kyrkoherden,
såsom sjelfskrifven ordförande, af kyrkovärdarne, såsom ständige ledamöter,
och derjemte af det antal ledamöter i sockennämnden, hvarje församling, i följd
af lokala förhållanden, kan anse nödigt; dels ock att nämnde styrelse skulle bestå
af ordförande och högst åtta ledamöter, hvilka å allmän socknestämma för bestämd
eller obestämd tid utses, med skyldighet för församlingens pastor och kyrkovärdarne,
om de dertill väljas, att i styrelsen inträda, den förre såsom beständig
och för protokollet ansvarig ordförande, och de sednare såsom ständige ledamöter
Lag- och Ekonomi-Ulskollens Betänkande, N:o 53.
7
och med pastor närmast ansvarige kassaförvaltare; hvarförutan, enligt hvad här
ofvan blifvit anmärkt, riksdagsfullmäktige!! Strindlunds förslag innehaller, att förvaltningen
af fattigvården borde åläggas pastor, som deruti skulle biträdas af det
antal socknemän, som af församlingen å sockenstämma till denna befattning
kunde utses.
Enligt det af kommitterade för fattigvårds-ärendena afgifna förslag till stadga
i detta ämne, skulle fattigvårds—styrelsen på landet utgöras af en ordförande, en
vice ordförande, församlingens kyrkoherde, såsom ständig ledamot, samt minst
fyra andra ledamöter, hvilka, utom pastor, å allmän sockenstämma för en tid af
tvänne år utvaldes. I afseende på denna styrelses sammansättning är det af Rikets
Ständer vid 1840—1841 arens riksdag afgifna förslag i så måtto afvikande
från kommittcrades, att derutinnan endast stadgas, det kyrkoherden, då han icke
är vald till ordförande, eger rättighet alt såsom ledamot i styrelsen deltaga, dä
hans embetspligt och behofvet sådant påkalla.
Utskotten, som för deras del äro öfvertygade, att på många, om icke på de
Heste, ställen, åtminstone inom fattigvårds-samhällen af mindre omfång och folkrikhet,
den af någre motionärer föreslagna åtgärd att från sockennämnden på
serskilda för sådant ändamål inrättade styrelser, öfverflytta fattigvårdsbestyret,
skulle blifva utan allt ändamål, helst det lärer kunna antagas, att dessa befattningar,
under nämnde förhållanden, med få undantag, i allt fall komme att af
samma personer innehafvar, hafva i följd häraf ansett sig sakna anledning att
motionärernes förslag i denna del understödja. Deremot hålla Utskotten före, att
flera af de nu anmärkta olägenheterhe i väsendtlig mon skulle afhjelpas genom
den ändring i fattigvårds-styrolsernes sammansättning, att kyrkoherden, i stället
för den honom nu tillagde rättighet att deruti deltaga, då hans embetspligt och
behof det påkalla, får såsom en skyldighet sig ålagdt att vara ledamot af sockennämnden
vid behandling af ärenden, som röra fattigvården. Det lider nemligen,
efter Utskottens tanka, intet tvifvel, att kyrkoherden, till följd af det embete, han
innehar, bättre än någon annan, eger kännedom både om person- och sakförhållanden
inom kommunen; och då detta embete tillika ålägger honom, såsom en
pligt, att med ömhet och billighet afväga både behofven och utvägarne att dem
fylla, är han äfven framför någon annan i tillfälle att medla emellan de skiljaktiga
interessen, som i sådane frågor kunna uppträda emot hvarandra. Af dessa
skäl, hvartill ytterligare torde böra läggas det biträde, sockennämnden vid utförande
af dess mångfaldiga och mödosamma bestyr i afseende å fattigvårds-angelägenheterne
såmedelst skulle kunna påräkna, hafva Utskotten icke tvekat att förorda
ett stadgande i den rigtning, som här ofvan antydes.
8
Lag- och Ekonomi-Ulskollens Betänkande, N:<> 33.
Det uti 4 § föreslagna tillägg, att fattigvårds-styrelsen för afhjelpande af
de fattiges behof icke skulle ega anlita andra tillgångar, än dem, som blifvit
ställda under dess disposition, kan, efter Utskottens omdöme, lätteligen gifva anledning
dertill, att styrelsen på ett betänkligt sätt hindras i utöfningen af de
åligganden, som blifvit den uppdragna och för hvilkas fullgörande deri står i ansvar.
Utskotten hafva af detta skäl trott sig icke böra nämnde förslag understödja.
I afseende å stadgandena i S § har den anmärkning blifvit gjord, att fattigunderstöd
i allmänhet icke bör af styrelsen få utlemnas, förr än den sökandes
husbonde deröfver blifvit hörd. Vidare är vordet yrkadt, att befrielse från de
stadgade fattigvårds-bidragen må förunnas fabriksidkare, enär desse redan fingo
vidkännas fattigförsörjnings-afgifter af flera slag, hvilka skulle uppgå till ett högst
betydligt belopp.
I anledning af dessa förslag få Utskotten erinra, att, derest, på sätt föreslaget
blifvit, husbonden skulle om det anmäldta behofvet underrättas och hans
svar afvaktas, innan understöd finge lemnäs, ett sådant förfarande, för det fall, att
dennes vistelseort vore aflägsen, eller för tillfället ej kunde utan längre omgång
och tidsutdrägt utrönas, sannolikt komma att för det understöds behöfvande, utan
hjelp emedlertid lemnade, tjenstehjonet, medföra betänkliga följder. Hvad åter
angår frågan om befrielse för fabriksidkare från ansvarighet för antagne arbetares
försörjning, samt eftergift af de bidrag till fattig-försörjningen, hvilka, enligt
föreskriften i omförmälda förordning, af dem skola utgöras; så hafva Utskotten
icke heller ansett sig kunna understödja nämnde förslag, helst grunden för omförmäldta
stadganden synes Utskotten fullkomligt rättsenlig. Den, som af arbetarens
krafter hemtat största fördelen, måste nemligen, vid dennes inträffade oförmåga,
framför någon annan anses pligtig att till hans försörjning bidraga. En
lindring härutinnan skulle gifva anledning till en i samma mån förhöjd fattigvårdstunga
för de öfrige medlemmarne inom kommunen. Vid jemförelse i öfrigt emellan
de föreskrifter i afseende på ålderstegne eller vanföre arbetares försörjning,
som förut varit gällande, och dem, nuvarande Kongl, förordning innehåller, lärer
någon grundad anledning till klagan öfver förhöjda bidrag i och för de sednares
underhåll icke skäligen kunna å fabriksidkarnes sida framställas.
Uti 7 § 5 mom. är ett tillägg föreslaget, hvarigenom samma mom. skulle
erhålla följande förändrade lydelse: »om någon genom lättja eller liknöjdhet förorsakar,
att hustru och barn sakna försörjning, så att de, till följd deraf, falla fattigvården
till last, eger fattigvårds-styrelsen rättighet att utaf en sådan person, af dess arbetsförtjenst
-
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 33.
9
förtjenst eller annan dess egendom, erhälla ersättning för sålunda uppkomna kostnader»,
i förra af seendet genom förbud, vid äfventyr af er sättning s-ansvar för
husbonde eller den, som lemnar arbete, att, till annan än styrelsen utgifva lönen
eller legan, samt i sednare af seendet genom qvarstad och lagsökning. Saknar han
arbetstillfälle, åligge det fattigvårdsstyrelsen att sådant bereda. År den lättjefulle
och liknöjde försvarslös, förfares i enlighet med 5 § af Kongl. Maj:ts nådiga
stadga angående försvarslöse och till allmänt arbete förfallne personer. Ilar han
försvar och arbetstillfälle, utan att sådant begagna, må han enligt samma lagrum
anses och behandlas såsom försvarslös. Detta vare ock tillämpadt å den, som njuter
underhåll af anhöriga, då socknenämnden finner ordning och allmän säkerhet
det påkalla.
Vidare har blifvit anmärkt, att den ersättning, hvilken, uti omförmälda
mom. blifvit fattigvårds-styrelsen tillagd, svårligen lärer kunna erhållas, helst en
lättjefull person, hvars hustru och barn falla fattigvården till last, oftast torde
sakna annan tillgång, än sin arbetsförmåga, hvilken af honom föga eller intet användes.
Det ändamål, som åsyftats, hade, efter motionärens förmenande, säkrare
kunnat ernås, derest uti den ifrågavarande förordningen ett stadgande influtit,
hvarigenom fattigvårds-styrelsen icke endast blifvit berättigad, utan äfven tillförbunden,
att i tid och medan tillgångar ännu funnos, hos vederbörlig domstol
yrka förmynderskap för sådane personer, hvilka genom lättja, liknöjdhet, fylleri
och misshushållning, eller hvad annat det vara må, så tillställa, att hustru eller
barn framdeles måste falla fattigvården till last.
Det af Rikets Ständer vid 1840—1841 årens riksdag afgifna förslag till
stadga om fattigvården i riket, innehåller uti 13 § 5 mom. följande bestämmelse
i förevarande fall: »om arbetsför person genom lättja eller liknöjdhet förorsakar,
att hustru eller barn sakna försörjning, så att de, till följd deraf, falla fattigvården
till last, eger fattigvårds-styrelsen att hålla sådan person till arbete, genom
utöfvande af den husbonderätt, som andra fattighjon äro underkastade och
anlitande af den exekutiva maktens biträde, om så erfordras». Genom detta
stadgande var således den lättjefulle och liknöjde personen försatt i samma ställning
till fattigvårds-styrelsen, som den, hvilken var i åtnjutande af full fattigförsörjning.
Uti den utfärdade förordningen åter är fattigvårds-styrelsens husbonderätt
inskränkt endast till sådane personer, som för hustru eller barn en sådan
försörjning åtnjuta; hvaremot emot dem, hvilka genom lättja och liknöjdhet förorsaka
att hustru eller barn falla fattigvården till last, styrelsen icke eger annan
Bih. lill B. St. Prot. 1847 och 18.18. 7 Sami. 2 Afd. 8 Baft. 2
10
Lag- och Ekonomi-Ulskollens Betänkande, iV.o 33
rättighet sig tillerkänd, än den, att för sålunda uppkomna kostnader af den lättjefulles
eller liknöjdes arbetsförtjenst eller annan dess egendom erhålla ersättning.
Då emedlertid, på sätt ofvan blifvit anmärkt, en sådan lättjefull och liknöjd
person, hvarom här är fråga, för de flesta fall lärer sakna annan tillgång
till gäldande af en dylik ersättning, än dess arbetsförmåga, och denna icke heller
lärer för sådant ändamål blifva använd med mindre han dertill lagligen för—
bindes, torde annan utväg till betryggande af fattigvårds-styrelsens rätt härutinnan
icke återstå, än att dylika personer ställas under enahanda kategori med
dem, hvilka uti 1 mom. omförmäias, eller under styrelsens husbonde-välde. Utskotten,
som, för deras del, ansett de i öfrigt framställda förslagen vara för ändamålet
mindre lämpliga, hafva deremot trott sig böra uti förevarande mom. tillstyrka
en ändring i nu anmärkta syftning.
Det föreslagna tillägget uti 8 § i mom. innefattar endast ett, efter Utskottens
omdöme, behöfligt förtydligande af hvad i detta hänseende redan finnes
stadgadt
Uti 9 § af den Kongl, förordningen stadgas: »Då någon intages i fattighus
eller till full fattigförsörjning, skall allt hvad personen då eger, tillfalla fattigvården,
hvars styrelse eger oinskränkt rätt alt det använda. Om någon egendom
sedermera tillfaller fattighjon, vare lag samma, derest icke fattigvården för hjonet
då upphör.» Härtill har blifvit yrkad t ett tillägg af innehåll, att, der fattigvård
för personen, af sistnämnde skäl, upphör, denne må vara pligtig att lemna kommunen
full ersättning för det understöd, han längre eller kortare tid åtnjutit.
En bestämmelse af enahanda syftning, var, uti det af Rikets Ständer afgifna
förslag, intagen; och Utskotten, som äfven, för deras del, anse ett dylikt stadgande
icke böra saknas, helst denna ersättningsskyldighet, jemte det den är i hög grad
billig, tillika torde förekomma missbruk af fattigvårdens anlitande, hafva, i följd
häraf, uti omförmälde § tillstyrkt ett tillägg af det innehåll, som här nedan inhemtas.
Hvad uti 1 mom. af 10 § finnes stadgadt, rörande beriiknings-grunden för
de tillskott, hvilka för fattigvårdsbehofvens afhjelpande, utöfver de bestämda personella
bidragen, ytterligare kunna erfordras, har utgjort föremål för flera anmärkningar.
Jemte förmenande att nödig föreskrift saknades, huruvida hemmans förmedlade
eller oförmedlade mantal horde läggas till grund för utgörande af dessa
tillskott, har tillika af flere motionärer det yrkande blifvit framställdt, att, i stället
för denna beräkningsgrund, det fastigheten åsätta taxeringsvärde må såsom
norm i detta hänseende antagas. Med hänsigt till den stora olikhet i afseende
på godhet, egovidd och allmänna onera, som emellan hemman inom olika trakter
Lay- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 55
11
af samma församling, till och med inom samma by eller skifteslag, förekomma,
kunde, efter motionärernes förmening, den nu gällande beräkningsgrunden eller
hemmantalet, vare sig det förmedlade, eller det oförmedlade, aldrig anses såsom
ett rättvist uttryck af innehafvarens förmåga att bära dessa afgifter. Denna omständighet,
i förening med den åsigt, att en likstämmighet med hvad, i fråga
om tillskotts-afgifter till folkskole-lärares aflöning, redan funnes föreskrifvet, härutinnan
lämpligen bordt iakttagas, har föranledt en af motionärerne, att föreslå,
det enahanda bestämmelser, som uti Kongl, stadgan om folkundervisningen den
18 Juni 1842 i dylikt fall äro meddeldte, äfven må, för utgörande af ifrågavarande
tillskott, antagas.
Efter hvad Utskotten inhemtat, var af kommitterade för fattigvårds-ärenderna,
rörande beräkningen och fördelningen af omförmälda bidrag, föreslaget ett så lydande
stadgande: »Hvad härutöfver erfordras, tillskjutes af samhällets sjelfrådande
medlemmar, som hvarken stå under annans husbonde-välde, eller i och för sitt
hulvudyrke hafva arbets-skyldigliet hos annan, samt fördelas dem emellan efter beloppet
af den, en hvar, för sista året, påförde bevillning för lön, egendom och rörelse.
Uti det vid 1840 och 1841 årens riksdag afgifna förslag till stadga om
fattigvården, hade Rikets Ständer, med afvikande från hvad kommitterade sålunda
tillstyrkt, antagit den grund för utgörande af ifrågavarande tillskott, hvilken uti nu
gällande Kongl, förordning är bibehållen.
Ehuru det i allmänhet torde få antagas, att, antingen den ena eller den andra
af dessa grunder för utgörande af fastighetsegarcs å landet tillskott till fattigvården
bestämmes, en så jemn och rättvis beskattning svårligen lärer kunna åstadkommas,
att beloppet af hvarje fastighets-egares tillskott alltid må anses fullkomligen
motsvara dess förmåga att bidragen utgöra, hafva Utskotten likväl, i valet af
den ena eller andra bestämmelsen, icke tvekat att gifva företräde åt den af bemälde
kommitterade antagne beräkningsgrund, eller det fastigheten åsatte taxeringsvärdet,
förnämligast af den orsak, att, till följd af detta värdes föränderlighet,
en höjning eller minskning deruti, der sadant skulle pröfvas nödigt,
lätteligen kan åstadkommas, samt, i följd deraf, ett möjligen inträffadt missförhållande
såmedelst jernnäs och rättas. Då i öfrigt, efter Utskottens tanka, en likstämmighet
i grunden för beräkning af ifrågavarande bidrag, och dem kommunen till folkskole-lärares
aflöning utgör, på sätt en motionär äfven anmärkt, torde finnas lämplig,
hafva Utskotten, som tillika äro af den åsigt, att det bör vara hvarje fattig—
vårdssamhälle tillåtet, att, der medlemmarne derom öfverenskomma, för fattigvårds—
tillskottens utgörande bestämma äfven annan grund, än den sistnämnda, i följd
12
Lag- och Ekonomi-Ulskollens Betänkande, N:o 53
häraf tillstyrkt en ändring i förevarande mom. till likhet med hvad stadgan för
folk-undervisningen i riket i dylikt fall innehåller.
Hvad serskildt beträffar det af herr friherre Cederström väckta, här ofvananförda
förslag, om lego-folks och tjenstehjons bidrag till fattigförsörjningen, om
inrättande i hvarje socken eller pastorat af en sparbank, hvarest dessa tillskott
skulle insättas och förvaltas, samt om sättet och vilkoren för desammas användande;
så, ehuru Utskotten visserligen anse dylika anstalter högst önskliga, samt
äfven hålla före, att, om de kunde tillvägabringas, de svåraste bekymren för fattigvården
otvifvelaktigt skulle betydligen lättas; tro Utskotten likväl, att ett så vidsträckt
bokförings- och liqvidations—bestyr, som häraf skulle blifva en följd, svårligen
kan, utan alltför stora afdrag åstadkommas, helst innan kommunal-institutionerna
hunnit en vida fullständigare utbildning, än den, som för närvarande är att
påräkna.
De bestämmelser, som förekomma uti 14, 15, 16 och 17 <§§, hafva utgjort
föremål för de fleste anmärkningar. Föreskriften derom, att en hvar, i fråga om
fattigförsörjning, skall tillhöra det samhälle, der han, efter fyllda 15 år, sist under
3 på hvarannan följande år stadigt vistats, gåfve, efter motionärernes förmenande,
anledning till betänkliga olägenheter. En hemmansegare kunde visserligen förbjuda,
att en person finge hos en af honom antagen brukare eller torpare skatt
skrifvas,
men deremot svårligen förvägra denne sednare att låta personen vistas i
dess hus, hvilket förhållande till och med kunde för egaren vara okändt. Det
förhållande vore icke eller otänkbart, att en person, efter att hafva inom föreskrif—
ven tid till pastor aflemnat flyttningsbeviset, utan sökt mantalsskrifning, i 3 år
uppehölle sig inom ett fattigvårds-samhälie, än på ett, än på ett annat ställe derinom,
äfvensom att denne person kunde hafva hustru och barn, hvilka annorstädes
vistades. Efter de 3 årens förlopp skulle, enligt nu gällande föreskrift, ej
mindre den ifrågavarande personen sjelf, än hans familj, tillhöra nämnde samhälle.
Olämpligheten och obilligheten af ett dylikt stadgande vore uppenbar; och för att
afvärja de följder, som deraf kunde uppkomma, fordrade försigtigheten, att man
icke emottoge dylika personer eller begagnade sig af deras arbete, hvilket åter
komme att för dem afstänga utvägarne till försörjning. Om en sådan person till—
bragt 2:ne af de sednare åren på serskilda ställen, men förut under 3 års tid haft
stadig vistelse inom annat fattigvårds-samhälie, skulle, efter hvad nu finnes stadgadt,
detta sednare samhälle vara pligtigt att honom försörja; och om man antoge,
hvad ganska väl kunde inträffa, nemligen att en dylik person, efter fyllda
15 år, aldrig vistats 3 fulla år inom något samhälle, skulle denne i fråga om
fattig-försörjning, tillhöra den församling, hvartill han vid nämnde ålder hörde, oak
-
Lag- oell Ekonomi-Ulskollens Betänkande, N:o 35
13
tadt, många år derefter förflutit. Vid jemförelse af föreskrifterne i 15, 16 och
18 §§ syntes det icke vara tvifvel underkastadt, att försörjnings-skyldigheten af
en person, som från annat fattigvårds-samhälle inflyttat, icke bör af detta sednare
bekostas i annat fall, än för så vidt försörjning ifrågakommer under 3 år från
den tid, som förflutit efter det inflyttningen egt rum. Detta förhållande syntes
vara obilligt för det samhälle, dit en sådan inflyttning skett. Under nämnde tid
kunde den inflyttande på ett eller annat sätt lätteligen hafva hulpit sig fram,
utan att behöfva anlita samhället om understöd, och innan ett sådant anlitande
skett, kunde han icke anses deraf vara i behof. I fråga om inflyttande personers
förening med annat fattigvårds-samhälle än det, de förut tillhört, samt vilkoren
derför, vore i allmänhet mycken försigtighet af nöden, såvida man ville undvika
de betänkliga följder, en förhöjd fattigvårds-tunga samt en tillökning i fattig-klassens
antal måste medföra. Alt genom vissa lämpliga inskränkningar härutinnan,
den fattige, men idoge arbetaren, skulle betagas utsigten att erhålla hemvist och
att kunna ärligen försörja sig, vore icke att befara, helst denne, ehvar han vistas,
sällan eller aldrig blefve blottställd för nöd; utan vore det egentligen den lättjefulle
och oduglige, som begåfve sig från ett till annat samhälle, för att lefva på
andras bekostnad.
För de socknar, hvarest, till följd af frikostiga bidrag och en hushållsaktig
förvaltning, en väl ordnad fattigvård redan funnes, gingo de väntade frugterna af
desse anstalter förlorade genom den fria inflyttningsrätt, som nu blifvit medgifven.
Dessa stadganden syntes icke eller väl stå tillsamman med den hittills antagne
bestämmelsen, att fattig-kassans fonder äro församlingens egendom, hvilken det således
icke är tillåtit att mot egarens vilja honom afhända; äfvensom härvid vore
förbisedt, att de kostnader, hvarje socken måste bestrida för de inflyttade hjonens
försörjning, i sjelfva verket icke äro annat, än en olaglig beskattning på socknens
invånare. Åtskillnaden emellan vistelse- och mantalsskrifningsort å ena, och försörjnirigsort
å den andra sidan, den invecklade lagstiftningen och de godtyckliga
stadganderna om sättet att utfinna den rätta orten för fattighjonens försörjning,
de besvärliga, nästan omöjliga uppgifter, som i detta hänseende blifvit äskade af
församlingarnes presterskap, alla dessa omständigheter utgjorde föremål för en skälig
klagan öfver författningens olämplighet i desse delar. I och med detsamma
det medgåfves en sockens medlem, som der vistas och mantalsskrifves, att tillika
hafva en annan försörjningsort, då fattigvård af honom behöfde anlitas; på samma
gång blefve det ock för lagstiftningen omöjligt, att, genom bestämda stadganden
undanrödja den oreda, som uppkomme af flyttningar från en ort till en annan,
och att förebygga vidriga tvister emellan socknarne. Ehvad föreskrifter, som be
-
14
Lag- och Elionomi-Ulskotlcns Betänkande, iV.o 5S.
stämdes i fråga om ersättningsskyldighet, kunde något hinder icke uppställas derför,
att ju en församling, ehuru den ej har försörjningspligten lor ett inom dess
område vistande fattighjon sig ålagd, likväl i någon mon, ofta helt och hållet,
komme att draga tungan af dess vård och försörjning.
Dessa äro de hufvudsakligaste af de anmärkningar, som emot nu gällande
föreskrifter i detta ämne blifvit framställda. De skäl, hvarå större delen deraf
grundas, äro, efter Utskottens öfvertygelse, så giltiga, att dessa anmärkningar
hvarken kunna vederläggas, eller med en häntydning om föreskrifternas nyhet och en,
i följd deraf, ej ännu vunnen tillräcklig erfarenhet vid deras tillämpning, afvisas.
Att betänkliga olägenheter samt i hög grad invecklade, mången gång till orättvisa
ledande, förhållanden, måste uppkomma till följd af åtskillnaden emellan vistelse—
eller mantalsskrifningsort å ena, samt försörjningsort å andra sidan torde lätteligen
kunna inses.
För bedömande af den frågan, hvilket samhälle en person, då behof af fattigvård
för honom yppas, skall anses tillhöra, gifves icke någon egentlig rättsgrund,
då fattigvården sjelf icke stödjer sig på någon sådan, utan endast är en
af nödvändigheten, till följd af samfundsförhållandena, påkallad anstalt att förekomma
vådor för staten. Pröfningen af denna fråga bör således endast åsyfta
att genom bestämda begränsningar fullända den, genom fattigvårdens öfverlåtande
på socknarne, antagna fördelningen af detta allmänna bestyr, så att missbruk och
förtydningar, ledande till mannamån, förebyggas. Att till hvarje fattigvårds-samhälle
höra alla de, som derinom hafva sin bostad, torde väl synas klart, men
bostaden är dock ofta diktad eller endast så tillfällig, att någon tillförlitlig rättelse
deraf icke kan hemtas. Det fordras således tillika en offentlig actus, som
bekräftar förhållandet och lemnar tillfälle att förekomma missbruken, och denna
actus är mantalsskrifningen, hvilken också redan är, såsom sådan, i de flesta
rättsfrågor antagen.
Ilvad åter angår den fria inllyttningsrätt, som genom nu gällande förordning
är vorden medgifven, så lärer det väl icke kunna förnekas, att de församlingar,
hvilka redan träffat ändamålsenliga anstalter för försörjning af deras fattige, derigenom
fått vidkännas ett obilligt intrång. En så obegränsad rättighet står, efter
Utskottens omdöme, icke väl tillsammans med den allmänna bestämmelsen om
socknarnes skyldighet att hvar för sig besörja vården om deras fattige. Den inskränkning
härutinnan, som förut egt rum och, ej mindre af kommitterade för
fattigvårdsärendena, än ock af Rikets Ständer vid 1840—1841 årens riksdag
var föreslagen, eller att mantalsskrifning, utan medgifvande af fattigvårds-styreisen,
icke må ske för personer, som synbart äro i de vilkor, att ett nära för handen
Lag- och Ekonomi-Ulskottens Betänkande, N:o 33.
15
varande fattigvårdsbehof för dem skäligen kan befaras är, efter Utskottens öfvertygelse,
oundviklig, om man icke vill äfventyra en öppen täflan emellan socknarne
att pä hvarannan öfverflytta en redan känd, eller, såsom snart inträffande, förutsedd
fattigvårdstunga, jemte alla de ganska vådliga oordningar, som deraf måste
blifva en följd. Något hinder för den individuella verksamheten lärer, genom en
sådan inskränkning, i allmänhet icke kunna anses uppkomma, då den endast rörer
mantalsskrifningen, samt någon derigenom icke kan tvingas att inskränka sitt
vistande inom mantalsskrifningsorten. Att dessa vilkor för mantalsskrifningen,
ehuru de icke omedelbart inskränka valet af bostad, likväl tilläfventyrs kunna
verka till något återhåll emot ofta förnyade inflyttningar från en ort till en annan,
är väl sannolikt; men Utskotten föreställa sig, att ett sådant återhåll snarare verkar
fördelaktigt än menligt på den arbetande klassen, genom rigtningen till stadga
och sorgfällighet att förvärfva och bibehålla förtroende inom sin omgifning. Om,
för serskildte tillfällen, tillgångar till arbetsförtjenst skulle visa sig förmånligare å
en ort, än en annan, möter uti en dylik lagstiftning icke något det ringaste hinder
för begagnande deraf.
Utgående från dessa åsigter, hvilka hufvudsakligen äro desamma, som, vid
frågans behandling ej mindre hos kommitterado för fattigvårdsärendena, än ock
hos Rikets Ständer vid 1840—1841 årens riksdag; gjort sig gällande, hafva Utskotten
tillstyrkt, att, med frånträdande af de grunder, hvarå den utfärdade förordningen
i dessa delar hvilar, de principer, hvilka af ålder inom riket varit gällande
och vid nämnde riksdag af Rikets Ständer godkändes, måtte härutinnan varda
bibehållna.
Det af Utskotten uti 20 § 5 mom. föreslagna tillägg afser det förhållande,
att barn, under IS år, blifvit öfverlemnade till vård och tillsyn af andre än de
deruti uppräknade personer, i hvilket fall enahanda påföljd för den omnämnde för
seelsen
lärer böra äfven för desse personer ega rum.
Utskotten, som, under behandlingen af dessa frågor, till pröfning jemväl förehaft
en af herr friherre Hermelin gjord framställning om åtgärders vidtagande
för gemensamma arbetsinrättningars uppkomst och fortfarande verksamhet, få, med
anledning häraf, jemte redogörelse för motionens hufvudsakliga innehåll, yttrande
deröfver nu afgifva.
För vinnande af nämnde ändamål har motionären, bland annat, hemställt,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, att direktionerne
för dylika arbetsinrättningar må kunna påräkna biträde af statens embets
-
16
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 3S.
och tjenstemän för uppgörande af arbetsplaner till nämnde företag, hvarvid desse
personers godtgörelse jemväl må bestämmas; samt att Kongl. Maj:t måtte täckas,
der omständigheterna för öfrigt sådant medgifva, i nåder bevilja tjenstledighet för
militäre och civile embetsmän, med hvilka omförmälda direktioner möjligen kunde
träffa öfverenskommelse om biträde, emot lämplig ersättning, vid arbetenas speciella
ledning och uppsigten öfver arbetsmanskapet.
Behöfligheten af frivilliga arbetsanstalter, med organiserad inrättning till arbetes
meddelande, lärer, efter Utskottens omdöme, få bero på serskilda förhållanden
och omständigheter. För en stor del af landsbygden, synnerligast i de
orter, der större tillgång på binäringar finnes, torde, under vanliga år, begagnandet
af sådane arbetsinrättningar sällan ifrågakomma. Vid deras inrättning och förvaltning
är ock, efter Utskottens tanke, all möjlig uppmärksamhet och den noggrannaste
försigtighet af nöden, om de icke, genom att vänja den arbetande klassen
att anse dem för en säker tillflykt vid påkommande behof och sålunda, genom
qväfvande af den, till fattigdomens afvärjande så nödiga omtankan för framtida
bergning, skola åstadkomma ett ondt af vida menligare art, än sjelfva tig—
geriet, som de äro ämnade att utrota. Då i öfrigt, uti den nu gällande förord
ningen
om fattigvården riket, föreskrifter redan finnas meddelade, huruledes förhållas
skall i händelse serskilda fattigvårdssamhällen vilja förena sig om bildande
af gemensam arbetsinrättning eller annan gemensam åtgärd i afseende å fattigvården,
synes behof af ytterligare bestämmelser härutinnan icke vara för handen;
vid hvilket förhållande och då motionärens förslag om biträde af statens embetsoch
tjenstemän till ledning vid dylika arbetsföretag icke eller lärer finnas erforderligt,
Utskotten ansett sig sakna anledning att motionen, så i ena, som andra
hänseendet, understödja.
Den af herr friherre Cederström, i fråga om klagan öfver Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
beslut i fattigvårds-ärenden, föreslagna ändring, eller att besvär
i dylika mål må från Kongl. Maj:ts befallningshafvande hos Kammar-kollegium fullföljas,
hafva Utskotten ansett sig icke kunna tillstyrka, enär grunden till den för
dylika måls fullföljd nu stadgade ordning lärer vara att söka uti en nödig omsorg
derom, att förefallande tvister måga hastigare afslutas, hvilket ärendenas beskaffenhet
ock ofta torde påkalla.
I öfverensstämmelse med de åsigter, som här ofvan blifvit yttrade, hafva Utskotten
uppgjort förslag till ändringar uti serskilda §§ af Kongl, förordningen om
fattigvården
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 55.
17
fattigvården i riket och få nu detsamma till Rikets Ständers pröfning öfverlemna,
med hemställan,
att, i den mon det gillas, Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes, genom utfärdad författning,
stadga, att omförmälda §§, i enlighet dermed, mätte erhålla en förändrad
lydelse.
Härigenom anse Utskotten sig hafva besvarat de hufvudsakligaste af de anmärkningar,
hvilka i ämnet blifvit framställda; och torde, med afseende å det slut,
hvaruti Utskotten sålunda stadnat, något serskildt yttrande i anledning af de motionärers
förslag, hvilka yrkat, det omförmälda Kongl, förordning måtte upphäfvas
eller i vissa delar undergå en revision, icke erfordras.
Förslag'
till ändringar af [oljande §§ och mom. uti Kongl, förordningen om
fattigvården i riket den 27 Maj 1847.
§. 3.
2 morn. Inom hvarje fattigvårds-samhälle skall finnas en fattigvårds-styrelse.
A landet utgöres denna styrelse af sockne-nämnden, uti hvilken kyrkoherden, äfven
om han icke är vald till ordförande eller ledamot i nämnden, skall, å embetes
vägnar, såsom ständig ledamot deltaga vid behandling af de frågor, som tillhöra
fattigvården Kyrkoherden kan ock, pä bestämd eller obestämd tid, af socknestämma
väljas till ordförande i fattigvärds-styrelsen. För stad utses sådan styrelse i
den ordning, hvarom antingen redan kan vara bestämdt, eller kan öfverenskommas,
eller framdeles kan blifva föreskrifvet.
§ 7.
3 morn. Om någon, genom lättja eller liknöjdhet, förorsakar, att hustru
eller barn sakna försörjning, sä alt de, till följd deraf, falla fattigvården till last,
eger fattigvärds-styrelsen rättighet att, för sålunda uppkomna kostnader, erhålla ersättning
utaf sådan persons tillgångar, samt att, för beredande deraf, der så nö~
Bih. till R. St. Prof. 1847 och 1848. 7 Sami. 2 Afd. 8 Hafi. 3
18
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 53.
digt finnes, hälla honom till arbete genom användande af den husbonde rätt, som
andre fattighjon enligt 1 mom. äro underkastade.
§ 8.
1 morn. Sorn fattig-understöd är en nödhjelp af kristligt deltagande för den
behöfvande, vare allt pockande, då det sökes, eller klandrande utlätelser om dess
beskaffenhet, då det emottages, alldeles förbudna. Rättelse uti förment felaktighet
af ledamot eller andre personer, som med fattighjonets försörjning haft befattning,
må sökas hos fattigoårds-styrelsen.
§ 9.
Då någon intages i fattighus eller till full fattigförsörjning, skall allt, hvad
personen då eger, tillfalla fattigvården, hvars styrelse eger oinskränkt rätt att del
använda. Om någon egendom sedermera tillfaller fattighjon, vare lag samma, derest
icke fattigvården för hjonet dä upphör; dock bör, i detta fall, af den personen
tillfallna egendom återgäldas den kostnad, som blifvit använd till underhåll af personen
sjelf, dess maka och barn under 15 års ålder; ankommande det på fattigvårds-samhället
att sådan ersättning helt och hållet eller till någon del efterskänka.
§ 10.
1 morn. Om afkastningen af fattigvården tillhöriga fastigheter och kapitaler,
jemte inkomsten af sterbhus-af gifter, böter, kollekter, frivillliga gåfvor och andra sådana
bidrag, icke äro för fattigvårdsbehofvet tillräckliga, skall, till fyllnad af bristen,
först erläggas en afgift för året af högst åtta skillingar för mans- och fyra
skillingar för qvinsperson, som är mantalsskrifven och fyllt 18 år; dock må för
den, som befinner sig i serdeles knappa omständigheter, eftergift häraf kunna af fattigvårds-styrelsen
beviljas. Hvad derutöfver erfordras fylles genom tillskott efter de
i 2:dra art. bevillnings-förordningen stadgade grunder. Ar, eller varder annan
grund för utgörande af sådant tillskott inom serskildt fattigvårds- samhälle antagen
och fastställd, gälle den, sä länge samhället dermed ätnöjes.
§ 14.
1 morn. I fråga om fattigvård anses i allmänhet en hvar til höra det samhälle,
der han är antecknad i mantalslängd, senast varit eller bort vara det;
men, der någon mantalsskrifves, med afseende å tilltänkt flyttning från en socken
till en annan, och förhållanden inträffa före fly 11 ning stiden, som upphäfva de aftal,
på grund hvaraf mantalsskrifningen skett, då skall sådan mantalsskrifning icke
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, JV:o 53.
19
medföra fattigvårds-ansvar, utan detta ansvar vidlåder det samhälle, personen förut
tillhört.
2 morn. Minderåriga larn af äkta säng tillhöra fadrehs eller, om han
är död, modrens mantalsskrifning s-ort, ock oäkta barn tillhöra den ort, modren
tillhörer.
3 mom. För manskap af värfvade arméen och flottan, samt handtverkare
och arbetare vid kronans varf och verkstäder med lön pä stat, som endast till
följd af tjenst göringen mantalsskrifvas å tjenst göring sorten, gälle, ehvad de öro i
tjenst eller afskedade, icke sådan skattskrifning till rättelse i fattigvårds-frägor.
Den fattigvård, som för sådane personer samt deras hustrur och barn kan erfordras,
skall, efter behörig pröfning, bekostas af Kongl. Maj:t och kronan, om icke
desse personer af annan anledning tillhöra serskildt samhälle.
För personer, hvilkas mantalsskrifningsort icke kan utrönas, bekostas likaledes
af Kongl. Maj:t och kronan den oundvikligen nödvändiga fattigvården, intilldess
något faltigvärds-samhälle kan dertill förpligtas.
§ 15.
Inflyttar eller anmäles till inflyttning frun ett fat tigvår dssamhälle till annat
tjenstehjon, som uppnått 55 år eller, i anseende till sjuklighet eller hvarjehanda
åkommor, saknar full arbetsförmåga, eller ogift lagstadd qvinna, som vid inflyttningen
synbarligen är hafvande, eller inhyseshjon, eller den, som eger egen eller
legd bostad utan sådant jordomfång, som motsvarar besutenhet och utan att vara
i lagstadd tjenst, eller jordegar ens arbetare, eller i vederbörlig ordning antagen
fabriks- eller handtverks-arbetare, och innehafver han icke heller allmän tjenst eller
erkändt yrke, motsvarande behofvet för försörjning, eller annan känd utväg för
bergning, dä må sådan person icke antecknas i mantalslängden i inflyttning s-orten
utan medgifvande af fattigvårds-styrelsen derstädes.
§ 16.
Bosätter eller uppehåller sig någon inom ett fattigvår ds-samhälle, utan att
der eller annorstädes vara vid sednaste mantalsskrifning antecknad, dä skall fattigvårds-styrelsen,
om den icke vill emottaga honom, såsom tillhörande samhället,
inom sex månader efter inflyttningen, gifva det tillkänna antingen för styrelsen inom
samhället, som han sednast lagligen tillhört eller hos Konungens befallningshafvande
i orten, som dä derom underrättar styrelsen i sistnämnde samhälle, på hvilken det
derefter ankommer att anställa talan om hans mantalsskrifning i vistelseorten, för
20
Lig- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 5S.
att såmedelst undgå det annars fortfarande fattigvårds-ansvaret. Åsidosattes den
föresltrifna iakttagelsen af styrelsen i det samhälle, dit flyttningen skett, anses personen
tillhöra detta samhälle, utan afseende på utehlifven mantalsskrifning. Häremot
må ingen, i och för äfventyr et af framtida fattigvårds-tunga, inskränkas i
rättigheten att välja vistelseort. Ar i detta afseende något att anmärka, i anledning
af författningar ne emot försvarslöshet och lösdrifveri, gälle derom, hvad i
dessa författningar stadgas.
§ 17.
För iakttagande af hvad i nästföregående § är föreskrifvet, skall fattigvårdsstyrelsen
hafva noga uppsigt öfver skeende inflyttningar, och det åligga hvarje samhällets
medlem att om personer, som af honom från annat samhälle emottagas i
sitt hus eller å sina egor, göra anmälan, i stad inom 3:ne dagar hos ordförande
för fattigvårds-styrelsen, och å landet inom 14 dagar hos ortens fattigvårdsföreståndare,
som det till fattigvårdsstyrelsens ordförande inberättar. Den, som
åsidosätter sådan anmälan, plikte 1 r:dr 32 sk. banko, som lika fördelas mellan
åklagaren och fattigkassan.
En hvar, som från ett till annat fattigvärds-samhälle flyttar, vare pligtig att
från pastorsembetet i den församling, från hvilken personen flyttar, medföra bevis,
innehållande, utom hvad i öfrigt är eller kan varda föreskrifvet, uppgift ä den
flyttandes för- och tillnamn samt stånd eller yrke, å dess födelsedag, or och ort,
å dess föräldrar, i fall de äro kända, och den församling, de vid dess födsel tillhörde,
å tiden, då personen till församlingen inflyttat och dä han derifrån utflyttat,
huruvida han är arbetsför samt om han å aflyttnings-orten blifvit för året mantalsskrifven.
Detta bevis skall skyndsamligen och vid vite af 1 r:dr 32 sk. banko,
till ofvannämnde fördelning, sednast inom 14 dagar efter inflyttningen aflemnas till
pastorsembetet i den församling, dit inflyttningen sker.
Vid enahanda päföld åligge den, som en månad vistas inom annat samhälle,
än der han är mantalsskrifven, att inom denna tid till pastor i vistelseorten aflemna
behörigt frejdebetyg.
§ 20.
3 morn. Befalla eller tillåta föräldrar, stjufföräldrar eller fosterföräldrar
sina, eller andra personer de under deras vård ställda barn, som icke uppnätt
15 är, att bettla, blifva sådana föräldrar eller målsmän behandlade på sätt nästföregående
mom. om bettlare föreskrifver.
Stockholm den 1 Augusti 1848.
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 53.
21
Reservationer:
Af herr friherre Ahlströmer, C. J. 0. »DS jag icke kan biträda den åsigt,
som inom de förenade Utskotten gjort sig gällande, att i Kongl, förordningen
angående fattigvården i riket, hvilken, vid den tidpunkt, då de af Utskotten behandlade
motioner blifvit gjorda, icke vunnit någon allmännare tillämpning och
hvars verkningar derefter i högst få fall kunnat visa sig, tillstyrka andra förändringar
än sådane, som antingen afse förtydligande deraf eller som, utan rubbning
af de principer, hvilka för densamma legat till grund, kunna vidtagas; och
då jag anser den från begreppet om medborgerlig rättighet oskiljaktiga grundsats,
som i den Kongl, förordningens 13 § blifvit uttryckt: »att ingen må, i och för
»äfventyret af framtida lättigvårdstunga, inskränkas i rättigheten att välja vistelse»ort,
der honom sådant af andra skäl ej lagligen kan förmenas,» blifva alltför
nära trädd, genom antagande i sin helhet af de förslag till förändrad lydelse af
14, 13, 16 och 17 §§ i den Kongl, förordningen, hvilka Utskotten tillstyrkt,
finnér jag mig föranlåten att mot Utskottens beslut i denna del mig reservera,
likväl utan att derigenom hafva uttalat någon mening om företrädet i alla andra
afseenden af de bestämmelser, nämnde §§ innehålla, framför dem, som i Utskottens
förslag innefattas.»
Af herr v. Hohenhausen, som ansåg, dels att ett stadgande om skyldighet
för anhörige i rätt upp- och nedstigande led, att, i mon af behof, å ena, och
förmåga, å andra sidan, bidraga till hvarandras försörjning till det belopp och
efter de grunder, som uti samhällets faltigvårds-reglemente i allmänhet äro bestämda,
hafva bort uti 1 § intagas; dels ock att församlingens kyrkoherde bort
till ständig ordförande i fattigvårds-styreisen bestämmas, hvarigenom, bland annat,
det anmärkta behofvet af en, vid behandling af fattigvårds-ärenden, ansvarig protokollsförande,
enligt reservantens tanka, skulle hafva blifvit afhulpet.
Af herr doktor Annerstedt: »Emot Utskottets förslag till förändringar i nu
gällande nåd. stadga, angående fattigvården i riket, får jag mig i följande afseenden
reservera.
4:o. Det har blifvit föreslaget, att i fattigstadgan borde bestämdt föreskrifvas
skyldighet för närmaste anförvandter att, i händelse af behof, efter förmåga
bidraga till de sinas understöd. För min del anser jag de sammansatta Utskotten
hafva bort härvid fästa afseende, och vid början af 3 § införa ett så lydande
tillägg: »För lehöfvandes understöd ansvarar närmaste anhörig i rätt upp- eller
nedstigande linea, utom för den tid, bestämmelsen i nästföljande mom. angifver.»
I sådant fall skulle föreskriften om husbondes ansvarsskyldighet för tjenares under
-
22
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, JS:o 35.
håll utgöra §:s andra morn. och i det följande af samma § ordet husbonde utbytas
mot ansvarsskyldig. Utskottens förmenande att, »religionens och en allmännare
upplysnings verkningar på menniskohjertat och skyldskapskänslan skulle
göra ett sådant stadgande öfverflödigt», jäfvas beklagligen, synnerligen hvad barnens
pligt i delta fall angår, af en alltför ofta upprepad erfarenhet. Ville man fasthålla
vid Utskottens ljusa förhoppning, så skulle man följdriktigt kunna sluta till
obehödigheten af all fattigvårds—lagstiftning.
2:o. Deu förändring i fattigstadgans 3 §, Utskotten föreslagit, att pastor
skall vara ständig ledamot i fattigstyrelsen, är till sin princip riktig; skada blott,
att icke steget tagits fullt ut och han, i enlighet med flere motionärers yrkande,
blifvit förklarad sjelfskrifven ordförande. Alldeles samma skäl, som blifvit i betänkandet
anförda för kyrkoherdes ständiga ledamotskap, kunna med alldeles lika
giltighet anföras för hans ordförandeskap. De skäl, som kunna anföras emot det
sednare, äro fullkomligt lika tillämplige emot det förra. Endast såsom ordförande
kan kyrkoherden till fullo utöfva det inflytande, som anses önskvärdt, och de anledningar
till förlamande af hans inflytande, som Utskotten med skäl anmärka i
nu gällande författning, äro visserligen minskade, men ingalunda ur vägen röjda
genom närvarande förslag. Hade pastor förklarats sjelfskrifven ordförande, så hade
ännu gällande kyrkolags förbindelse för biskop och konsistorium samt kontraktsprost
att hafva uppsigt öfver socknarnes fattigväsende kunnat fortfarande utöfvas
och nödig kontroll öfver kassornas förvaltning af offentliga myndigheter utöfvas,
hvilket allt genom nu gällande stadga med derå gifven förklaring är omöjligt. En
för sina åtgöranden fortfarande ansvarig embetsman hade i främsta rummet varit
ansvarig äfven för fattigvården, och större säkerhet för dennas jemna och noggranna
besörjande vunnits, än som på många orter nu kan blifva fallet med en
ambulatorisk styrelse. Då Utskottens pluralitet varit af en annan åsigt, så finner
jag tillägget, att kyrkoherden kan, för bestämd eller obestämd lid, af socknestämma
väljas till ordförande i fattigvårdsstyrelsen, alldeles olämpligt. Skall ordförandebestyret
icke vara en gifven embetspligt, utan ett fritt lemnadt förtroende, så är
hvarje påpekande, hvart detta kan vända sig, en inconsequens. Då det onekligen
kan inträffa, att annan person än ordförande i sockneniimnd kan finnas lämpligare
att förestå de egentliga fattigvårdsbestyren, borde bestämningen inskränkt sig dertill,
att socknestämma är berättigad att utvälja serskild ordförande för fattigvårdsstyrelsen.
5:o. Enär nu gällande fattigstadga icke bestämmer någon annan kontroll
öfver fattigvårdsstyrelsens åtgöranden, än den socknestämma årligen utöfvar och
denna, på många ställen, icke kan till fyllest handhafvas, af skäl, att de ende lill
Lag-» och Ekonomi-Utskottens Velänkande, N:o 33.
ett sådant värf tjenlige personer sjelfve äro ledamöter i styrelsen och således redovisande,
borde Utskotten hafva varit betänkte att föreslå något medel att uppfylla
denna brist, hvartill äfven ingifne motioner gifvit full anledning. Samhället
har en oeftergiflig pligt att vaka deröfver, att icke medel, under längre tid samlade
för vigtiga ändamål, tillgripas för att lindra ögonblickets tunga; dess styrelse
skall i detta fall vara medlare mellan samtid och framtid, att icke kortsyntheten
eller egennyttan, för att lätta sin egen börda, vältrar den med fördubblad tyngd
på efterkommande.»
1 denna reservation instämde herr Hedenstjerna öch herr prosten Tellbom,
den förre likväl endast hvad angick sista punkten deraf.
Af herr Indebetou: »Emot Utskottens beslut får jag i följande punkter mig
reservera:
l:o I afseende på organisationen af fattigvårds—styrelse på landet, hafva af
åtskillige motionärer förändringar blifvit föreslagne. Enligt nu gällande författning
utgöres denna styrelse af sockennämnden, och för att vara valbar till ledamot
i sådan nämnd, erfordras det att ega rösträtt i sockenstämma. Härigenom
inträffar det i sådana församlingar, der större delen af fastigheterna äro uti en
mans hand, att högst få personer blifva valbara till ledamöter i sockennämnd
och fattigvårds-styrelse. På dessa få personer samlas hela bördan af bestyret
med fattigvården, hvilket ofta kan vara ganska betungande. Jag anser derföre
de motionärers mening hafva förtjent afseende, hvilka yrkat, att äfven andra
personer må kunna i fattigvårds-styrelse inväljas, än de, som i sockenstämma
ega rösträtt, och jag föreslår på sådan grund, samt i öfverensstämmelse med hvad
riksdagsfullmäktigen Slrindlunds motion i detta afseende innehåller, den ändring i
§ 3 mom. 2 af nu gällande författning, att orden: »å landet utgöres denna
styrelse af socken-nämnden», utbytas mot följande stadgande: nä landet väljes
denna styrelse -på sockenstämman. Någon närmare bestämmelse i afseende på de
personer, hvilka böra utses till ledamöter i styrelsen, lärer icke vara behöfligt,
då valet beror af kommunens röstegande medlemmar, och dessa icke lära i fattigvårds-styre|sen
insätta andra personer än sådana, till hvilka de hysa förtroende.
2:o. Det har blifvit föreslaget, att anhöriges ansvarighet, hvarom i slutet
of § 4 är nämndt, borde så bestämmas, att »föräldrar och barn samt syskon
mu til/förbindas att, i mån af behof, å ena, samt förmåga, å andra sidan, bidraga
till hvarandras underhåll.» En bestämmelse i detta hänseende synes vara af behofvet
påkallad, så mycket hellre som allmänna lagen icke derom innehåller något
allmänt tillämpligt stadgande. Hvad § 4 af fattigvårds-förordningen härom
nämner, lärer under närvarande förhållanden blifva utan all påföljd, enär anhörige
24
Lag- och Ekonomi-Ulskottens Betänkande, N:o' 33.
icke kunna åläggas någon ansvarighet, så länge lagbud derom saknas. Yäl förmena
Utskotten, att ett vädjande till menniskohjerta!, skyldskaps-känslan och den
kristliga kärleken skall göra lagbud umbärliga; men då erfarenheten, tyvärr! ofta
vitsordar ett motsatt förhållande, så kan jag icke i detta fall dela Utskottens
förhoppningar. Jag finnér mig derföre föranlåten att påyrka ett sådant tillägg i
författningen, som ofvan blifvit anfördt; men då motionären ansett, att detta tilllägg
borde få sin plats uti § 1, så är jag deremot af den mening, att det lämpligare
kunde inrymmas i § 5 och der utgöra ett serskildt moment. Denna sistnämnde
paragraf afhandlar nemligen ett undantag från den i g 1 kommunen
ålagda allmänna skyldighet att försörja sina behöfvande medlemmar, då den bestämmer
husbondes förpligtelse mot tjenstehjon; anhöriges förbindelse utgör ett annat undantag
från den allmänna regeln och saknar icke analogi med förenämnde i § 5
afhandlade fall. Det synes derföre vara lämpligt, att båda undantagen sammanföras
i en paragraf, men afhandlas uti serskilda momenter.
5:o. I §§ 14, 15, 16 och 17 hafva Utskotten helt och hållet frånträdt
de grundsatser, som i nu gällande författning blifvit antagne, i afseende på så
väl rättigheten att välja vistelseort, som åliggandet för kommuner att försörja inflyttade
personer, och vilkoren för deras befrielse från sådan skyldighet. Kongl,
förordningen den 25 Maj 1847, hvilken nu tjenar till efterrättelse, medgifver
nemligen i allmänhet frihet att välja vistelseort, med undantag endast för försvarslöse
personer, men ålägger icke fattigvårds-samhälle skyldighet att försörja den
inflyttade, förr än denne under trenne på hvarandra följande år vistats inom
kommunen, ocb icke ens då, ifall samma person under tiden åtnjutit fattigunderstöd
, och i öfrigt de föreskrifter blifvit iakttagne, hvilka författningen innehåller.
Utskotten hafva deremot antagit, att fattigvårds-samhälle skall hafva åliggandet
att försörja inflyttad person, så snart densamme blifvit derstädes en gång mantalsskrifven,
men medgifver deremot fattigvårds—styrelse rättighet att i vissa uppgifna
fall neka anteckning i mantalslängd för inflyttad person, och inskränker sålunda
den fria flyttningsrätten.
Såsom hufvudsakligt skäl för sitt förfarande hafva Utskotten anfört, att den
fria flyttningsrätten skulle förorsaka ett obilligt intrång för de församlingar, hvilka
ändamålsenligt ordnat sin fattigvård. Det kan likväl efter mitt förmenande icke
bestridas, att kommunerne blifva i högre grad utsatte för ett sådant intrång, om
ett enda års mantalsskrifning medförer försörjningsskyldighet, än om dertill fordras
5:ne års stadig vistelse inom fattigvårdssamhället. Detta blifver så mycket
mera ögonskenligt, då mun erinrar sig, att kommunen i de aldraflesta fall icke
Lag- och Ekonomi-Ulslcotlens Betänkande, N:o 53.
23
eger rätt att vägra mantalsskrifning, så vidt den inflyttade personen endast vidtagit
den åtgärd, att för det första året förskaffa sig husbonde, hvilket icke bör
blifva honom synnerligen svårt, enär husbonde efter tjensteårets utgång är fri från
all enskild ansvarighet för hjonets försörjning. Jag tror derföre, att Utskottens förslag
skall komma att medföra en verkan, helt och hållet motsatt den, hvilken
blifvit åsyftad, och att kommunerne genom antagandet af detta förslag skola komma
att lida ett intrång, som man i nu gällande författning bemödat sig att i möjligaste
mån afvärja.
Företager man en närmare granskning af Utskottens § 13, som afhandlar
den åt fattigvårdsstyrelse lemnade rättighet att vägra anteckning i mantalslängd,
och uppräknar de fall, då en sådan vägran kan ega rum, så finnér man först,
att Utskotten icke yttrat sig deröfver, huruvida den kommun, hvarifrån en person
utflyttat, skall vara pligtig att fortfarande anteckna densamma uti sin mantalslängd,
ifall sådan anteckning vägras på den nya vistelseorten. Då likväl gällande
författningar innehålla, att hvarje person skall i mantal uppföras på den ort,
der han bosatt är eller största delen af året vistas, så lärer det svårligen kunna
åläggas någon församling att, i strid häremot, på sin mantalslista låta anteckna en
afllyttad person, helst då serskildt stadgande derom för nu anförde fall saknas.
Härtill kommer, att någon underrättelse om vägrad mantalsskrifning icke förr än sex
månader efter inflyttningen behöfver meddelas, enligt hvad Utskottens § 16 innehåller,
hvaraf otvifvelaktigt den följd måste uppkomma, att ifrågavarande person
icke någorstädes blifver skattskrifven, utan kommer att föröka det redan alltför
stora antalet af försvarslösa, hvilka med få undantag inom närmare eller fjermare
tid slutligen falla staten till last. Det är likväl ett af faltigvårdsstadgans hufvudsakliga
ändamål att förminska antalet af sådane personer.
De vilkor, som af Utskotten blifvit fästade vid rättigheten att neka anteckning
i mantalslängd, äro för öfrigt så beskaffade, att de måste gifva anledning
till tvister mellan kommunerne. Det lärer t. ex. blifva svårt att bestämdt afgöra,
huruvida ett tjenstehjon eger full arbetsförmåga eller icke, huruvida en qvinna
varit vid inflyttningstiden synbarligen hafvande eller ej, o. s. v., och det kan med
visshet förutses, att styrelserne i olika fattigvårdssamhällen skola derom hysa skiljaktiga
meningar, då skyldigheten att försörja hjonet jemte dess afföda är härpå
beroende. Sannolikt lärer det blifva en följd af de mindre noggrant begränsade
bestämmelserne för rättigheten att vägra mantalsskrifning, att fattigvårdsstyrelserne
söka alltför långt utsträcka denna rätt; och då det enligt Utskottens stadgande i
§ 16 ankommer på styrelsen i det samhälle, från hvilket en person utflyttat, att
Bih. lill R. St. Prot. 1847 och 1848. 7 Sami. 2 Afd. 8 Baft. 4
26
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 33.
anställa talan om hans mantalsskrifning i vistelseorten, så lärer den förmodan hafva
mycken sannolikhet för sig, att Utskottens förslag, om det blifver antaget till efterlefnad,
skall komma att förorsaka en mängd rättegångar rörande skyldigheten
att försörja personer, som från ett fattigvårdssamhälle utflyttat, men icke af något
annat blifvit emottagne.
Ehuruväl det icke vore svårt att uppräkna ännu flere olägenheter, hvilka af
Utskottens förslag skulle komma att härflyta, så inskränker jag mig dock till dem,
jag redan antydt, för att undvika en alltför tröttande vidlyftighet. Jag håller före,
att man icke bör vidtaga någon förändring, som icke tillika innefattar en förbättring.
Då likväl en förändring, behäftad med så många olägenheter, som Utskottens
förslag onekligen skulle medföra, icke kan kallas eller anses såsom en
förbättring, så yrkar jag på bibehållandet af §§ 14, 15, 16 och 17 uti nu
gällande förordning angående fattigvården i liket, och hoppas, att Utskottens förslag
till förändring af desse paragrafer blifver af Rikets Ständer underkändt.»
af herr Wetterberg: »Utskottens förslag till upphäfvande och förändring af
14, 15, 16 och 17 §§ i Kongl, förordningen den 25 Maj 1845, angående fat
tigvården
i riket, har jag icke kunnat biträda.»
Jag har föreställt mig att, då regeringen, oaktadt Rikets Ständers hemställan
vid 1840 och 1841 årens riksdag, stadgadt den princip att ingen borde,
för äfventyret af framtida fattigvårdstunga, förmenas inflyttning och mantalsskrifning,
regeringen dertill haft giltiga skäl. Såsom sådana framstå helt naturligt
följande:
Då bristen på materiell förmögenhet icke i allmänhet är ett fel, som får
sökas hos individerna sjelfva, utan snarare i deras samhällsställning, är det en
orättvisa att öka deras betryck med fängsel på deras personliga frihet, hvilket
åstadkommes derigenom att man lemnar kommunerna rättighet att medelst nekad
skattskrifning landsförvisa verkligt eller skenbart fattiga, — i alla fall medlemmar
af samhället i det hela. Denna rättighet har egt en lång praktisk tillvaro,
och följderna af den äro kända. Den klass, den genom sin onaturlighet
tillskapade, blef sjelf onaturlig, och bodde derföre först i allmänna förvaringsrum
och, sedan dessa blifvit öfverfulla, öfverallt der brotten föröfvades, men ingenstädes
der den lagliga ordningen sökte dem. Staten hotades härigenom på en
gång med det alltjemt växande antalet af från kommunerne utstötte, på samhällets
allmänning moraliskt förderfvade, personer, och med de stora ekonomiska
förluster, som den fick vidkännas för upprätthållandet af det system, som blifvit
kalladt försvarslöshetens.
Att regeringen, vid öfvervägande häraf och med aktgifvande på tidens sträf
-
Lag- och Ekonomi-Ulskotlcns Betänkande, N:o 53
27
van efter frihet i näringar, genom en kraftig handling afskaffade det gamla systemet,
med hvilket fästningsvallarne vid socknegränsorna äfven folio, tycks förtjena
allt bifall.
Yäl heter det i Utskottens förslag till 16 <§, att ingen må, i och för äfventyret
af framtida fattigvårdstunga, inskränkas i rättigheten att yälja vistelseort;
men jemför man härmed föreskrifterne i 15 § och tillika tager i betraktande
den svårighet, som skall möta de der omnämnde personers skattskrifning, så snart
denna aktus betyder detsamma som en invisning på församlingens fattigkassa, så
visar det sig uppenbart att Utskottens förslag likaväl som 1788 års förordning
frambringar försvarslösheten.
Att Utskottens förslag uppgjorts i öfverensstämmelse med Rikets Ständers
vid 1840 och 1841 årens riksdag, kan gifva dem ökadt hopp om bifall inom
Stånden ; men om vid nämde tid förslaget kunde bildat en öfvergång från ett förkastadt
till ett bättre system, torde nu, efter 8 års förlopp, med den utveckling
i idéer och erfarenhet, som tiden alltid lemnar, nu, sedan Kongl. Maj:t för icke
mera än 3 år tillbaka funnit Sig icke kunna antaga förslaget, nu, efter det nya
fattigvårdsstadgan redan så inträdt i verkställighet, att de fleste församlingar, tvifvelsutan,
i enlighet med den inrättat sin fattigvård, det vara serdeles olämpligt
att gå tillbaka för att begynna en öfvergång.
För denna reservation är icke utrymme att i detaljer jemföra Utskottens
förslag med nu gällande stadganden, och söka visa hvar företrädet ligger; men i
korthet kan anföras; att 3:ne års vistelse inom församlingen synes vara ett tjenligare
vilkor för fattigunderstöd, än några dagars vistande efter skedd skattskrifning;
att det icke bör möta större svårighet att upptäcka hvarest en person sist
uppehållit sig 3 år, än att taga reda på, hvarest en person, som några år i egenskap
af försvarslös, drifvit omkring i landet, sist varit mantalsskrifven; att hvad
fattigvårdssamhället vinner på rättigheten alt neka skattskrifning, det förlorar staten
på skyldigheten att i korrektionshus och fängelser underhålla dem, som kommunen
icke velat emottaga; och att, då fattigvårdsstadgan gäller för hela riket,
de anmärkte olägenheterne af större kostnader för en socken än en annan nödvändigt
måste minskas med tiden och i den mån hvarje samhälle vänjes att uppfylla
sin pligt.»
Herr Westfeldt och herr prosten Melander hafva jemväl emot serskilda punkter
af omförmäldta betänkande sig reserverat.
28
Lag- och Ekonomi-Utskottens Memorial, N:o 56.
M 36.
Memorial, i anledning af återremiss utaf och anmärkningar vid
vissa punkter af sammansatta Utskottens betänkande J\° 19
öfver väckta frågor om ändring uti nu gällande bestämmelser,
rörande stängselskyldigheten.
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskotten hafva uti berörda betänkande,
bland annat, tillstyrkt
i l:sta punkten:
»att hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om utfärdande af en författning,
hvarigenom stadgas att, der delegare i hemman eller bylag, ett eller flera, enhälligt
öfverenskomma att stängsel emellan deras egor, eller viss del deraf, ej
upprättas eller hållas skall, sådana föreningar skola för giltiga anses; i hvilket fall
hvarje jordegare skall ansvara för vården af dess kreatur och gälda den skada,
som å de under öfverenskommelsen inbegripna egor af dess kreatur kunna göras;
samt att en sådan öfverenskommelse icke må brytas, utan alt minst tvåtredjedelar
af delegarne samtycka till dess förändring eller upphäfvande; delegare dock ej förment
att sina egor serskildt instänga, der han stängseln ensam hålla vill.»
i den 2: dr a punkten:
»att hittills gällande stängsel-delningsgrund må jemväl hädanefter bibehållas; samt
att, i följd häraf, herr friherre Raabs framställning i denna del må förfalla»; samt
i örte och 7:de punkterna:
att uti underdånig skrifvelse anhålla om förändring af 5 och 7 <§§ ' 1802 års
stängsel-förordning till följande lydelse:
3 §. »Der skog och utmark, som gränsar intill åker och äng, blifver uppodlad,
vare egaren af den nyodlade utmarken pligtig att uti hägnaden emellan densamma
samt åkern och ängen deltaga efter förmedladt hemmantal»; och
7 §. »Utjord eller urfjäll eller lägenhet, som ej sjelfständig är, förty att
den under annan fast egendom lyder, håfve stängselvitsord i de fall, att dylik
jord eller att annan jord, som möter, förut tagit i stängsel del.»
Vid föredragning af samma betänkande, hafva, utom högvördiga Preste ståndet,
som betänkandet i sin helhet godkänt, öfrige Riks-stånd, med bifall dertill
Lag- och Ekonomi-Utskottens Memorial, N:o 56.
29
i andra delar, stannat, hvad nyssomförmälde punkter vidkommer, i skiljaktiga
beslut.
Höglofl. Ridderskapet och Adeln nemligen har vid lista punkten beslutat
den förändring, »att enhällig öfverenskommelse om upphörande af stängselskyldighet
ej må brytas, utan att minst tvåtredjedelar af delegarne, tillsammans egande
minst tvåtredjedelar af den jordrymd, för hvilken öfverenskommelsen blifvit ingången,
samtycka till dess förändring eller upphäfvande», hvaremot denna punkt blifvit
af hederv. Bonde-ståndet afslagen, men återremitterad af vällofl. Borgare-ståndet,
der den åsigt gjort sig gällande, som uti den betänkandet vidfogade reservation
af herr Berg von Linde finnes uttryckt, eller att samma enhällighet, som vid
afslutade öfverenskommelser om stängsels borttagande erfordras för att åt dylika
beslut gifva giltighet, äfven bör vara ett nödvändigt vilkor, derest sådana öfverenskommelser
skola kunna brytas.
Då således Riks-stånden, i deras beslut öfver denna fråga, stannat i olika
meningar, få Utskotten, som, för tillvägabringande af det i 75 § Riksdags-ordningen
stadgade jemkningsförslag, ansett det hos Ridderskapet och Adeln i ämnet fattade
beslut lämpligast kunna i sådant afseende antagas, såsom utgörande en tjenlig
förening af de hvarannan motsatta åsigter, som i denna fråga uttalat sig,
vördsamt
inbjuda Preste- och B or g are-st änden att med Ridderskapet och Adeln i
dess beslut om betänkandets lista punkt sig förena.
Vidare hafva Ridderskapet och Adeln samt Borgare-ståndet återremitterat betänkandets
6:te punkt, innefattande förslag lill förändrad lydelse af stängsel-förordningens
5:te §, hufvudsakligen pä det Utskotten måtte komma i tillfälle att afhjelpa
den ofullständighet, som i det framlagda förslaget skulle förefinnas dels deruti,
att någon tid icke funnes bestämd, hvarifrån stängsel-skyldigheten för den
uppodlade marken skall taga sin början, dels ock deruti, att föreskrift saknades,
huruledes stängsel-skyldigheten borde fullgöras i den händelse att åker eller äng
blefve till skog, utmark eller beteshage utlagd.
Då, med afseende å de hjelpmedel, en på theoretiska grunder utbildad erfarenhet
erbjuder vid bedömande af jordarters olika beskaffenhet och användbarhet
för odling, säkerligen kan antagas att högst få jordbrukare företaga odlingar utan
att, genom föregången undersökning, förvissa sig om den marks duglighet för det
med odlingen afsedda ändamål och det följaktligen sällan torde inträffa att uppodlade
egor, åtminstone för någon längre tid, till utmark utläggas, samt i allt
fall, efter Utskottens förmenande, jordegares skyldighet att deltaga i stängsel för
30
Lag- och Ekonomi-Utskottens Memorial, N:o 37.
den jord, han en gång till åker eller äng uppodlat, icke skäligen bör undergå
någon förändring, endast derföre alt samma jord någon tid derefter såsom betesmark
begagnas, vid hvilket förhållande Utskotten anse ett serskildt lagstadgande
härom desto mindre vara af nöden, som, derest en sådan fråga skulle hos domaren
till pröfning förekomma, denne då icke saknar erforderlig ledning af ordalydelsen
i den af Utskotten föreslagna §, enligt hvilken egare af uppodlad utmark,
angränsande åker eller äng, skall i stängsel-skyldigheten deltaga, utan att §:n föranleder
till förmodan, att förhållandet bör blifva annorlunda, derest den uppodlade
jorden sedermera, å ena eller andra sidan, till betesmark utlägges, hafva
Utskotten saknat anledning att i annat afseende frångå deras uti förevarande punkt
framställda, af två Riks-stånd biträdda förslag till förändrad redaktion af stängselförordningens
3:te §, än att Utskotten i fråga o-m bestämmande af tiden, hvarifrån
stängselskyldigheten för den uppodlade marken skall taga sin början, ansett
sig böra uti den till omförmälda § föreslagna redaktion tillstyrka efterföljande tilllägg:
»Denna hägnads-skyldighet räknas från den tid, den uppodlade marken är
färdig att beså»; och, få Utskotten, jemte tillkännagifvande häraf, vördsamt hemställa,
att Preste- och Bonde-stånden, hvilka betänkandet i denna del godkänt,
måtte till det föreslagna tillägget, såsom endast innefattande ett förtydligande
af hvad Utskotten redan föreslagit, lemna sitt bifall.
Slutligen hafva, på grund af deremot framställde anmärkningar, 2:dra och
7:de punkterna i förevarande betänkande jemväl blifvit till Utskotten återremitterade,
den förra af Borgareståndet och den senare af Ridderskapet och Adeln; dock
som tre Riksstånd bifallit samma punkter och desses mening i frågor af förevarande
art utgör Rikets Ständers beslut, lärer något yttrande öfver anmärkningarne
i nyssomförmälde delar icke erfordras; hvilket för de Riksstånd, som återremisserna
beslutat, härmedelst vördsamt anmäles.
Stockholm den 1 Augusti 1848.
JM 37.
Memorial, i anledning af erhållen dterremiss af Utskottens betänkande
JM 27, i fråga om ändringar uti nu gällande
Expeditions-taxa.
Yrällofliga Borgareståndet har, på grund af framställda anmärkningar, hvad
angår 5 mom. uti omförmäldta betänkande, detsamma i denna del till Utskotten
Lag- och Eltonomi-Ulskollens memorial, N:o 57.
31
återremitterat. Men som de öfrige Riksstånden betänkandet äfven i omförmälda
punkt bifallit och tre Stånds sammanstämmande mening i denna sak utgör Rikets
Ständers beslut, kan den erhållna återremissen icke till någon Utskottens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 1 Augusti 1848.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOU. BECKMAN, 1848.
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon -Utskottens Betänkande, N.o 3S. 1
N:o 38.
Auk. tili Exp. Utsk. elen 25 Au g, kl. 2 e. m.
Betänkandej i anledning af väckt fråga om ändring uti 55 S
af Kongl. Maj As förnyade nådiga militice boställs-ordning
den 23 Januari i836.
H öglofl. Ridderskapet och Adeln har till Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet
remitterat en af herr Gripensvärd, J. O.j väckt motion, deruti blifvit
anmärkt, hurusom stadgandet i l:ta inom. af omförmälda §, efter motionärens
tanka, innebure en verklig orättvisa emot en afgående, befordrad eller
transporterad tjensteman, under det att, å andra sidan, en alltför stor förmån
derigenom blifvit tillagd den, som uti en dylik succession erhölle befordran.
En mildare åsigt hade uti det sednare mom. af samma § gjort sig gällande,
i det att steibhusdelegarne efter en med döden afgången indelningshafvare
derigenom fått sig tillagd fardagsrält å bostället, hvaraf indelningshafvarén
sjelf, enligt 1 morn., icke komme i åtnjutande, om han genom afsked, transport
eller befordran från innehafvande tjenstebefatining afgår, innan tillträdesdag
inträffar. För afhjelparide af det missförhållande, som i följd häraf
uppkomme, har motionären föreslagit, att omförmälde § uti nämnde Kongl,
förordning mätte erhålla följande förändrade lydelse: ”om tjensteman, som,
innan tillträdesdag inträffar, dör, afskedas, befordras, transporteras eller på
annat sätt skiljes från beställning, hvarmed boställe åtföljer, tillträder han
eller dess sterbhus icke bostället, utan skall den, som efter honom till beställningen
befordras, detsamma tillträda, med skyldighet att ersätta den förre,
eller dess sterbhus, så väl boställets uppskaltningsvärde efter afdrag af
boslälls-iäntan för den tid, han, genom dennes afgång från beställningen,
kommit i förtida besittning af bostället, som ock den trades- och bruluiingskostnad,
lian kan hafva vid detsamma nedlagt.’*
Denna motion, jemte hvad, i anledning deraf, vid föredragning till remiss,
blifvit ytlradt, har Almänna Besvärs-och Ekonomi-utskottet gemensamt
med Lsg-utskottet förehaft till pröfning; och hafva de förenade Utskotten
dervid icke kunnat undgå alt fästa uppmärksamhet å det obilliga förhållande,
som, vid jemförelse af stadgandet uti 1 och 2 mom. af ifrågavarande §,
uppkommer för den militära tjensteman, som, innan tillträdesdag inträffar,
genom afsked, befordran eller transport skiljes från en beställning, dermed
Bih. till R. St. Prot 1847 och 1848, 7 Sami. 1 Afd. g Hiifl. 1
Lag- samt Allm. Bcsv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N.o 3g.
boställe är förenadt. Uti förra mom. af 55 § är nemligen föreskrifvet: att
"den, som, innan tillträdesdag inträffar, afskedas, befordras eller transporteras
eller på annat sätt skiljes från beställning, hvarmed boställe åtföljer, icke
tillträder detsamma, utan skall den tjensteman, som efter honom till beställningen
befordras, bostället tillträda, med skyldighet att ersätta den förre ti fides-
och bruknings-kostnad, i fall han sådant vid bostället auvändt.” — Det
sednare mom. åter innehåller: ”dör indelningshafvare före Thomedag det år,
då han blifvit befordrad, har hans sterbhus ingen rätt alt taga befattning
med bostället, men , om han dör efter Thomedag det år han blifvit befordrad,
eller året derefter före Thomedag, skall hans sterbhus ega att naidfaslan
näst efter sistnämnde år inrymmas å bostället och der ett år eller till påföljande
midfasta qvarsitta; hvaremot, om indelningshafvaren dör efter Thomedag
året näst efter det år, han befordrades, eller ock året derpå före tillträdesdagen
den 14 Mars, sterbhuset må ega att likaledes sistnämnde dag och år
emottaga bostället och der sitta qvar den öfriga delen af året och hela det
följande, samt vidare till midfaslan året derefter.” Häraf synes således, att
sterbhusdelegande efter en boställsinnehafvare, som med döden afgår efter
Thomedag det år, då han blifvit befordrad, fått sig tillagd rättighet, att bostället
tillträda, och derstädes, i förhållande lill tiden då dödsfallet skett,
längre eller kortare tid qvarsitta; hvaremot en i tjenst varande embetsman,
hvilken före tillträdesdag skiljes från beställning, hvarmed boställe åtföljer,
hvarken förunnats en dylik rättighet eller ens fått sig tillerkänd någon häremot
svarande ersättning. O.n än, hvilket lärer få antagas, orsaken till det
ifrågavarande stadgandet är att söka uti lagstiftarens omsorg, att förekomma
alltför täta ombyten af boställsinnehafvare, synes Jikväl, å andra sidan, billigheten
kräfva, att den mistning af boställs-inkomster, som för en tjensteman
derigenom uppkommer, varder honom behörigen ersatt. I ändamål att
härutinnan bereda en, efter Utskottens omdöme, behöflig rättelse, få Utskotten,
som deremot anse någon ändring uti sednare morn. af ifrågavarande §
icke lämpligen böra vidtagas, vördsamt tillstyrka Rikets Ständer,
att, uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes, genom utfärdad författning, i nåder stadga,
att i:ta morn. af 55 $ uti ofvan åberopade Kongl, förordning
måtte erhålla följande förändrade lydelse: ”tjensteman, sorn, innom
tillträdesdag inträffar, afskedas, befordras, transporteras
eller på annat sätt skiljes från beställning, hvarmed boställe åtföljer,
tillträder icke bostället, utan skall den, som efter honom
till beställningen befordras, detsamma tillträda, med skyldighet
Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utshotlens Betanknndcj N:o 3F, 3
att ersätta den forre sä väl boställets uppskattningsvärde efter
afdrag af boställs räntan för den tid, han> genom dennes afgång
från beställningen j kommit i förtida besittning af bostället,
som ock den trädes- och bruknings kostnadj han kan hafva vid
detsamma användt.”
Stockholm deu 22 Augusti 1848.
Reservationer:
Af herr von Hohenhausen, M. S„ som ansåg hvarken uti motionen eller
i Utskottens förslag fullt giltiga skäl vara anförde till förändring uti de nu
gällande stadganden, synnerligen som, under det olägenheter skulle genom förslaget
i ett fall afhjelpas, ökade svårigheter deremot kunde uppslå, i händelse
flera ombyten lill samma tjenst emot slutet af fardags-året komme alt
intiäffa.
Häruti instämde herr Friherre Ahlströmer, O.
Af herr Hedenstjerna, W.:
"Rättvisan kräfver onekligen att den mistning af boslälls-inkomster, hvilken
en tjensteman måste vidkännas under företrädarens fardagslid, framdeles
ersättes honom och att han, oaktadt han blifvit befordrad, får åtnjuta den
rätt man i allmänhet har till fardags-förmonernas beräknande från den tid,
då tjensten lemnäs, helst efterträdaren ej kan hafva skäligt anspråk på tillträde
af ny indelning, i annan mon, än lian är pligtig att lemna den, han
redan innehafver, och den förre eljest kan komma att längre tid tjena ulan
boställs-inkomsler, som oftast utgöra den väsendtligaste delen af löneförmonerne;
men jag tror att lagstiftaren bör, vid bifall af detta kraf, icke allenast
söka förekomma alltför täta ombyten af boställsinnehafvare, utan ock tillse
att den, som redan vidtagit nödige åtgärder och nedlagt kostnader för boställets
mottagande, ej beröfvas fördelarna deraf, samt att en tillträdare får
tillräckligt rådrum för anskaffande af arbetare och inventarier m. m. vid sitt
nya boställe.
Utskotten hafva dock icke lagt någon vigt härpå, utan blott föreslagit
att itta momentet af 55 § i Kongl, militiae-boställs-ordningen måtte utbytas
mot ett stadgande af detta innehåll: "tjensteman, som, innan tillträdesdag inträffar,
afskedas, befordras, transporteras eller på annat sätt skiljes från hemställning,
hvarmed boställe åtföljer, tillträder icke bostället, utan skall den,
”sorn efter honom till beställningen befordras, detsamma tillträda, med skyl
-
*
Lag- samt Allni. Besv.- och Ekon.-Utskoltens Betänkande, N:0 39.
”dighet att ersätta den förre så väl boställets uppskattningsvärde, efter afdrag
”af boställs-räntan för den tid, han, genom dennes afgång från beställningen,
”kommit i förtida besittning af bostället, som ock den trädes- och bruknings''kostnad,
han kan hafva vid detsamma an vändt.’'
Deraf uppstår det förhållande, att en indelningshafvare, som afskeda*,
befordras eller transporteras från beställning kort förr än dermed åtföljande
boställe skolat tillträdas, icke får komma i besittning af detsamma, ehuru
han redan legt derför erforderlige arbetare och nedlagt kanske högst kännbara
kostnader å inköp af nödiga inventarier m. m., samt att bostället någon
tid kan blifva utan innehafvare, eller, om efterträdarens utnämning med lunnes'
före tillträdestiden, denne får endast några dagars rådrum för boställets
emottagande och anskaffande af allt hvad derför erfordras.
Det synes och inkonseqvent af Utskotten att icke tillstyrka ändring jemväl
i 2 mom. af ifrågavarande §, enligt hvilket sLerbhus må tillträda boställe,
äfven om det får innehafves blott ett års tid.
Jag får derföre, med reservation mot Utskottens betänkande, framlägga
milt af motionen föranledda, men af Utskotten underkända förslag lill förändrad
lydelse af 55 § i Kongl, militice-boställs-ordningen:
”Dör, afskedas, befordras, transporteras eller annorledes afgår tjensteman
”från beställning, hvarmed ännu ej tillträdt boställe åtföljer, sednare än den
”21 December näst före tillträdesdagen, må bostället af honora eller hans
”sterbhusdelegare mottagas och innehafvas under fardagsrätt efter allmän lag;
"hvaremot, om afgången sker före nämnde tid, bostället skall tillträdas af den
"till tjänsten sednast utnämnde med skyldighet att, under den förtida besitt—
”ningen, till den afgångne eller hans sterbhus erlägga boställets vid löneregle"ringen
beräknade afkastning, samt godtgöra dennes tilläfventyrs nedlagde
"kostnader å brukning och utsäde; dock med afdrag af boställsiaulan. Afgår
"tjensteman från beställning före den 21 December det år, han till denna
"blifvit befordrad, njute hvarken barr eller hans sterbhusdelegare någon far"dagsförmon
af det dertill hörande boställe/
Herr prosten Cnattingius, herr Indebetou samt riksdagsfullmägtige P.
Sahlström och Carl Ersson hafva uti den af herr Hedenstjerna afgifna reservationen
instämt.
Herr Wetterberg förenade sig uti den af herr von Hohenhausen yttrade
mening, under tillägg, att, för den händelse någon ändring uti de nu gällande
bestämmelserne i detta ämne skulle vidtagas, han för sin del ansåge,
deu af herr Hedenstjerna uti dess reservation föreslagna vara lämpligare, äu
den, som af Utskotten blifvit tillstyrkt.
Lag- samt Allm. Besv.- och
N:o 39.
Ank. lil! Exp. IJtsk. den a5 Aug., kl. 2 e. m.
Betänkandej i anledning af väckt fråga om bejrielse för kyrkoherde
att vara ordförande i socknestämma.
Ilos Yällofl. Borgare-ståndet har herr Winge3 uti afgifvet memoria], som
till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet blifvit remilteradt, anmärkt,
hurusom, efter hans tanka, i en tid, då de kommunala bestyren ständigt okas,
utan att fordringarne å preslen såsom religiors-lärare i någon mån förminskas,
billigheten syntes fordra, att desse tjenstemän befrias från något af de för
deras embete främmande göromål, hvilka tid efter annan blifvit dem uppdragne.
Då skyldigheten för kyikoherde att vara ordförande i sockenstämma
onekligen vore att anse såsom ett af de besvärligaste och ganska ofta det svåraste
af dylika kommunala bestyr, har motionären föreslagit, att, med ändring
af hvad i detta hänseende 1111 linnes föreskrifvet, stadgas må, det församlingen
vid allmän sockenstämma må ega för hvarje år utse socknestämmas
ordförande, dervid hinder likväl icke hör möta, att kyrkoherden, om
han det medgifver, till omförmälda befattning kan utväljas.
Efter det ofvanberörda framställning blifvit till Utskottet remitterad, har
motionären uti ett hos det Vällofl. Ståndet afgifvet yttrande vidare utvecklat
skälen för det väckta förslaget, samt tillika, enär bland de mål, hvilka tillböra
sockenstämmas behandling, några ansågos vara af den art, att desamma
fortfarande borde af en prestman föredragas, hemställt, det måtte Utskottet
uti det foislag, som i anledning af motionen komme att afgifvas, upptaga och
från de öfrige utmärka de ärenden, hvilka kunde anses vara af den beskaffenhet,
att, i afseende å dem, en fiån de öfriga afvikande ordning borde iakltagas.
För behandling af desse memorial har Allmänna Besvärs-och Ekonomi-utskottet
ansett nödigt sammanträda med Lag-utskottet; och ehuruväl kyrkoherdens
befattning med ledningen af socknestämmo-ärenden, på sätt motionären
anmärkt, icke egentligen kan härledas från hans presterliga kall, för hvars
vårdande det hvarken är nödigt dier lämpligt, alt han med sin embetsmyndighet
inverkar på besluten, tro Utskotten dock, med afseende å alet förhållande
emellan kyrkoherden och hans församlings-boer, som just genom den
förres embets-ulöfning utbildas, det böra antagas, att, åtminstone i allmänhet,
kyrkoherden är lämpligast att vid socknestämma föra ordet, hvilket ock erfarenheten
torde hafva visat under det allt hittills sådant varit iakttaget. Ea
6 f-ag~ samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, IV.-o 4°'
rubbning af den ordning, som sålunda under en mångårig tidsföljd blifvit
stadgad, skulle, efter Utskottens omdöme, kunna leda till eftertänkliga verkningar.
Framför allt måste den olikhet i formen för behandlingen af ärendena,
som af motionären är vorden ifrågasatt, derest den antogs, gifva anledning
till tvister, enär det torde blifva svårt att bestämdt begränsa de äreoden,
som voro underkastade den ena eller andra formen. Då i öfrigt erfarenheten
icke visat något behof af den härutinnan föreslagna ändring, anse
Utskotten densamma böra undvikas, och hemställa således, uppå dessa sammanlagda
skäl,
att motionärens förslag icke må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 22 Augusti 1848.
Emot Utskottens beslut i denna fråga anmälde herr Winge reservation.
N:o 40.
Ank. till Exp. Utsk. den a5 Aug., kl. 2 e. in.
Förslag, till sammanjemkning af Riksståndens skiljaktiga beslut i
anledning af Utskottens betänkande N:o 35.
Genom erhållne protokolls-utdrag hafva Ulskotten inhemtat, att, vid behandling
af Utskottens betänkande N:o 35, i anledning af väckta motioner
om upphäfvande af eller ändringar och tillägg uti de angående fattigvården i
riket gällande bestämmelser, samma betänkande blifvit af Hederv. Bondeståndet
bifallet, men att Höglofl. Ridderskapet och Adeln, Högv. Preste-ståndet
och Vällofl. Borgare-ståndet uti vissa punkter dels ogillat det af Utskotten
tillstyrkta förfaltnings-förslaget, dels ock deruti beslutat åtskilliga ändringar
och tillägg. Till följd häraf och då det är Utskottens åliggande att afgifva
förslag till de skiljaktiga meningarnes sammanjemkande, få Utskotten
härigenom, efter §§:s ordningsföljd i det vid omförmäldta betänkande fogade
författnings-förslaget, de skiljaktiga besluten anföra, med förslag till deras satamanjemkande
i de fall, då frågan anses icke kunna förfalla.
§ 3, mom. 2.
Höglofl. Ridderskapet och Alein har beslutat, att delta mom. skulle erhålla
följande lydelse: ''Inom hvarje fattigvår ds-samhälle skall finnas en
Lag- samt Allm.- Besv.- och Fhon.-V!skottens Betänkande, Av o 4o. 1
fattigvårdsstyrelse. A landet utgöres denna styrelse af sockne-närunden,
uti hvilken kyrkoherden å enibetets vägnar är ordförande, då fattigvårds -  ärende der förekommer. För stad utses sådan styrelse i den ordning,
hvarom antingen redan kan vara bestämdt, eller kan öfverenskommas, eller
framdeles kan blifva föreskrifvet.
Uiskottens förslag i denna punkt har af Högv. Preste-ståridet blifvit ogilladt,
men är deremot af Vällofl. Borgare-ståndet och Hederv. Bonde-slåndet
antaget.
Vid sådant förhållande och då Utskotten, emot tvänne Riksstånds sammanstämmande
mening, icke ansett sig kunna frånträda det föreslagna stadgandet,
—■ destomindre som Utskotten äro öfvertygade, att kyrkoherden i
församlingen, om han till innehafvande af ordförande-befattningen inom fattigvårds-slyrelsen
är lämplig, sannolikt kommer att, i de flesta fall, dertill
utses, — hafva Utskotten, enär den föreslagna bestämmelsen tillika synes utgöra
en tjenlig medelväg emellan hvad i detta hänseende nu finnes föreskrifvet
samt det stadgande Ridderskapet och Adeln, för dess del, beslutat, ansett
sig böra
vördsamt inbjuda sistnämnde Riksstånd, sorn, génom samma dess
beslut redan godkänt den af Utskotten uttalade princip om åliggande
för kyrkoherden att, å embetets vägnar, deltaga i behandlingen
af f attigvärds-ärenden, att med Borgare- och Bonde-stånden
i denna del sig förena.
§ 17.
Enligt Högloft. Ridderskapels och Adelns beslut skulle, dels de uti mom.
1 förekommande orden: '"i sitt hus eller å sine egor” ulbytas emot orden:
"i hans hus eller å hans egorf’ dels ock sista meningen uti 2 mom. erhålla
följande lydelse: ”Detta bevis skall den inflyttande skyndsamlingen och
vid vite af 1 r:dr 32 sk. banko, till of vannämndefördelning, sednast inom
14 dagar efter inflyttningen, aflemna till pastors embetet i den församling,
dit inflyttningen sker.”
Högv. Preste-slåudet har, med godkännande i öfrigt af Utskottens förslag,
för dess del beslutat en ändring af redaktionen uti 1 morn., hvarigenom samma
mom. skulle erhålla följande lydelse: ”för iakttagande af hvad i nästföregående
§ är föreskrifvet, skall fattigvårds styrelsen hafva noga uppsigt
öfver skeende inflyttningar, och det åligga hvarje samhällets medlem
alt, om de personer, han från annat samhälle mottager i sitt hus eller ä
& Zag- samt Allm. B sv.- och Ekon -Utskottens Bettini ande , N.o jo
-
sine egor, gora anmälan, i stad inom 3:ne dagar hos ordföranden för
f attigvårds-styreisen och å landet inom 14 dagar antingen hos fattigvårdsstyrelsens
ordförande eller hos rotens fattigvdrds-f öreståndare, sorn det
till ordföranden skyndsamligen inberättar Den, sorn åsidosätter sådan
anmälan, plikte t r.dr 32 sk. banko, som lika fördelas mellan åklagaren
och fattig-kass an.”
Då de af Höglofl, Ridderskapet och Adela samt Högv. Preste-ståndet sålunda
beslutade ändringar endast afse ett förtydligande uti den af Utskotten
föreslagna redaktion till 17 §, samt Utskotten ej kunna annat än erkänna, alt
det åsyftade ändamålet derigenom vinnes, så hafva Utskotten ansett sig böra,
i enlighet med bemälde Riksstånds beslut, uppställa följande redaktion, hvilken
Utskotten, i stället för den i det förra förslaget antagne, härmed vördsamligen
få underställa Rikets Ständers pröfning:
För iakttagande af hvad i nästföregående $ är föreskrifvet, skall
fattigvårds-styrelsen hafva noga uppsigt öfver skeende inflyttningar, och
det åligga hvarje samhällets medlem att, om de personer, han från annat
samhälle mottager i sitt hus eller å sina egor, göra anmälan, istad inom
3:ne dagar hos ordförande för fattigvårdsstyrelsen, och å landet inom
4 dagar antingen hos fattigvår ds-styrelsens ordförande eller hos rotens
fattigvårds-föreståndare, som det till ordföranden skyndsamligen inberättar.
Den, som åsidosätter sådan anmälan, plikte 1 r:dr 32 sk. banko,
som lika fördelas mellan åklagaren och fattig-kassan.
En hvar, som från ett till annat fattigvårds samhälle flyttar, vare
pligtig att från pastors-embetet i den församling, från hvilken personen
flyttar, medföra bevis, innehållande, utom hvad i öfrigt är eller kan varda
föreskrifvet, uppgift d den flyt t andes för- och tillnamn samt stånd och
yrke, å dess födelsedag, år och ort, å dess föräldrar, i fall de är o kända,
och den församling, de vid dess födsel tillhörde, å tiden, då personen
till församlingen inflyttat och då han derifrån utflyttat, huruvida
han är arbetsför, samt om han ä ajflyttnings orten blifvit för året mantalsskrifven.
Detta bevis skall den inflyttande skyndsamligen och vid vite
af /• r.dr 3i sk. banko, till ofvannämnde fördelning, sednast innm 14 dagar
efter inflyttningen, aflemna till pastors embetet i den f örsamling, dit
inflyttningen sker,
Fid enahanda påföljd åligge den, som en månad vistas inom annat
samhälle, än derhän är mantalsskrifven, att, inom denna tid, till pastor
i vistelseorten aflemna behörigt frejdebetyg.
§ 20.
\
Leg- samt Allm. Desv.- och Ekon. Utskottens Betänkande * N.o fo. 9
§ 20.
Ridderskapet och Adeln har beslutat, att 3 mom. af omförmälda § skulle
ei hålla följande förändrade lydelse: ”Befatta eller tillåta föräldrar, stjufföräldrar,
foster-föräldrar eller andre personer barn, sorn äro tinder deras
värd och sorn icke uppnått i5 år, att bettla, blifva sådana föräldrar
eller målsmän behandlade på sätt nästföregående moment om bettlare föreskrifver
men då Utskottens förslag i denna del redan är af de öfrige
irenne Riksstånden bifallet, lärer Riddeiskapets och Adelns enskildta beslut
om en förändrad lydelse af omförmälda mom. förfalla.
S utligen hafva Ridderskapet och Adeln och Preste-ståndet sammanstämmande
antagit, att uti 5 § af nu gällande Kongl, förordning om fattigvården
i riket skulle tilläggas ett mom. af innehåll att anhörige i rätt upp- och
nedstigande led skola, i mån af behof, å ena, och förmåga, å andra sidan
, bidraga till hvarandras försörjande, till det belopp och efter de
grunder, som uti samhällets fattigvårds-reglemente i allmänhet äro bestämda;”
hvarförutan Preste-ståndet serskildt fattat det beslut, ”att Rikets
Ständer borde i underdånig skrifvelse anhålla, att, för den händelse Rikets
Ständer besluta förändringar uti Kongl, förordningen om fattigvården
och Kongl. Maj.t dem gillar, Kongl. Maj:t måtte täckas i nåder utfärda
en ny fullständig författning i ämnet, innefattande ej mindre de
förändrade än de oförändrade deraf.”
Då emedlertid såväl Borgare- som Bonde-stånden godkänt Utskottens
åsigt, att ett stadgande i afseende å anhöriges skyldighet att lill hvarandras
försörjning bidraga, icke bör i den nu gällande författningen inflyta, och således
att någon förändring af ifrågavarande författning i denna del icke bör
ega rum, lärer all fråga derom komma att förfalla.
Hvad serskildt beträffar det af Preste-ståndet beslutade tillägg uti den
underdåniga skrifvelsen; så enär denna mening icke är af annat Ståud biträdd,
torde Preste-ståndets beslut i denna del icke föranleda till någon åtgärd.
Stockholm den 24 Augusti 1848.
Rih. lill R St. Prot. i8f? och 1S48, ^ Samt. 1 Afd. p Haft.
2
STOCKHOLM, ECKSTEINSKA BOK TRYCKER I ET, 1848.
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Belankandet IV.-o 41.
1
N:0 41.
Ank. till Exp. Utsk. den 27 Aug,, kl. 12 mield.
Betänkandej i anledning af väckt fråga om åtgärders vidtagande
för hämmande af det så kallade stat-torpare- och pr oletär-systemet.
-Ejfter framställning af de för samhället vådliga verkningar, som ansågos rara
alt befara af det öfverhandtagande bruket att afhysa hemman och torp
under hufvudgården, samt inrätta så kallade stat-torp, för att ersätta arbetsstyrkan,
har herr Hammarhjelm} C. uti ett hos Högloft. Ridderskapet och
Adeln afgifvet, till Lag-utskottet remitteradt, memorial föreslagit, alt nämnde
system, hvilket för landet medförde högst betänkliga olägenheter, måtte, inom
utsättande kort tid, ändras, antingen genom inrättande af behållne jordtorp,
eller ock derigenom, att vederbörande mot nödig säkerhet ikläda sig förbindelse,
att icke föräldrar eller barn af sådane stat-torpare i framtiden må genom
uppkommande behof och deraf föranledt tiggeri falla socknegrannar
till last, samt att deras barn må erhålla en sedlig och kristelig uppfostran;
och skulle det åligga vederbörande skol-direktioner att öfver fullgörande
af sistberörde skyldighet, hafva den noggrannaste vård och uppsigt.
Denna framställning har Lag-utskottet, i förening med Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-utskottet, förehaft till pröfning; och ehuru Utskotten med motionären
instämma uti den önskan, att det af honom anmärkta förhållande,
hvilket utan tvifvel medförer betänkliga olägenheter, måtte upphöra, betvifla
Utskotten dock, att de öfverklagade åtgärderne, såsom liggande iuotn dispositionsrättens
fridlysta område, kunna genom något positivt lagbud förekomroas,
enär lagstiftningen hvarken lärer få eller böra försöka någon inskränkning
uti den helgd, som borgerlig ordning tillerkänner denna rätt. — Först
i den män jordegaren hinner erfara de beklagliga verkningarne af ett dylikt
system, som i visst hänseende upplöser förtroendets band emellan husbönder
och underhafvande, — som från de förras granskap och umgängelse aflägsliar
hushåll, hvilka vanligtvis flera generationer å rad varit fästade vid godset
och der odlat jord samt fostrat idoga landtman, ■— som i deras ställe anskaffar
och utbildar ett oftast utarmadt Stat-torpareslägte, utan kärlek hvarken
Bih. till R. St. Prat. 1847 och 1848, 7 Sami. 2 Af A. to Ihift.
i
2
Lag- sami Allm Bcsv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande j N:o 42-
till jorden eller husbonden —> först i samma mån kan elt upphörande af
denna hushållsanstalt, efter Utskottens omdöme, vara att emotse.
Uti den nyss utfärdade Kongl, förordningen om fattigvården i riket förekomma
i öfrigt bestämmelser, hvilka hafva för ändamål alt betrygga kommunens
öfriga medlemmar för en förhöjd fattigvårds-tunga till följd af detta
system, enär deruti, bland annat, finnes föreskrifvet, att för torpares, tjenstelijons
och statfolks, jemte deras hustrurs och hemmavarande barns, försörjning
husbonde skall ansvara under den tid, arbetsaftalet eller kontraktet gäller.
Vid såd..nt förhållande och då något annat korrektiv emot det ifrågavarande
systemet från lagstiftningens sida icke lämpligen lärer kunna stadgas, få Utskotten,
ehuru erkännande den välmenta syftningen af det väckta förslaget,
vördsamt hemställa,
att någon åtgärd i anledning deraf icke md Vidtagas.
Stockholm den 26 Augusti 1848.
N:o 42.
Ank. till Exp. Utsk. den 37 Äug., If. 12 mich?.
Betänkandej i anledning af väckta frågor örn ändring i skyldigheten
att bygga och underhålla vägar och broar m. m.
Inom Riks-slånden hafva uti dessa ämnen blifvit väckte och till Lag-ut
alottet
remitterade följande motioner, nemligen:
i:a af herr Friherre DuvallAxel: att böter för ogild väg måtte lämpas
efter vägstyckets längd och bestämmas till 3 daler för hvarje famn ogild
väg, samt att hvarje delegare för en dylik underlåtenhet borde anses förfallen
till denna plikt, ehvad vägstycket är deladt eller icke;
2:o af riksdagsfullmägtigen A. J. Sandstedt från Jönköpings län,’ med
hvilken Petter Pehrsson från samma län sig förenat: alt alla, hvar inom sin
församling, borde i lika mån bidraga till de inom socknen belägna byvägars
underhåll;
3,-o af riksdagsfulimägtigen Erik Pehrsson från Gefleborgs län: att deså
Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utskotlens Betänkande, N.o 47- 3
kallade byvägar måtte byggas och underhållas af dem, som sig deraf vi'ja
betjena; men alt, inom ett och samma skifteslag, dylika vägar borde efter
delningsgrunden fördelas och vidmakthållas. En ändring uti Kongl, resolutionen
på Ridderskapets och Adelns besvär den 8 Januari 1735, i enlighet
härmed, vore, efter motionärens tanka, behöflig, helst billigheten syntes kräfva,
att, då allas fördelar vid skiftet blifvit afsedda, äfven de härmed åtföljande
oriera delegarne emellan jemnt fördelas;
4:o af riksdagsfullmägtigen Anders Andersson från Örebro län: att alla,
som begagna gästgifvareskjuts, målte åläggas betala skälige väg-penningar, hvilka
af gästgifvare eller entreprenörer borde uppbäras och genom granskning
af dagböckerna kontrolleras; att bruksegare, som medelst transporter af
tunga lass försämra vägarne, måtte tillförbindas ersätta underhålls-kostnaden
för desamma, enligt deras smides- eller tillverkniugsrätt att jordbrukaren efter
billighet äfven borde härtill bidraga; samt att vägbyggnads- och underhållsskyldigheten
måtte ställas på entreprenad och i öfrigt allmänt bekostas;
5:o af riksdagsfullmägtigen Ola Pehrsson från Blekinge län, med hvilken
samtlige riksdagsfullmägtige från nämnde län äfvensom Johan Wettermark
från Westerbottens samt Pehr Pehrsson Ede'n från Wester-norrlands
län instämt: att det allmänna väghållnings-besväret måtte skiljas från jordbruket;
för åstadkommande af hvilken ändring motionären hemslälit, att vägstycket
emellan hvarje gästgifvaregård i riket på entreprénad-auktion under
vissa år upplåtes åt den, som vägen ville underhålla, hvarvid entrepenören
skulle ega att af hvarje åkande eller ridande person, såsom ersättning härför,
uppbära en, i förhållande till antalet af de hästar eller dragare, som härvid
begagnas, lämpad mindre afgift; och borde, för sådant ändamål, vid hvarje
station inrättas ’’en fällbom tvärs öfver vägen samt en vaktstuga,’' hvarest den
stadgade afgiften skulle erläggas;
6:o af riksdagsfullmägtigen Lars Gezelius från Stora Kopparbergs län,
med hvilken Lars Olsson från samma län, jemte flere ledamöter af det Hederv.
Ståndet sig förenat: att egare af bruk och bergverk, mjöl- och sågqvarnar,
som i och för dessa verk inom församlingarne njuta rösträtt och andra
förmoner, måtte förpligtas att, så vidt verken drifvas, deltaga i kostnaden
för vägars och broars underhåll, samt alt, såsom norm för bestämmande af
deras andel uti kostnaden härför, måtte antagas den grund, hvarefter verkens
egare, i förhållande till öfrige väghållnings-skyldige hemmansinnehafvare inom
församlingen, vid prestval åtnjuta rösträtt;
4
Ta* samt Allni. Besv.- och Ekon.-Utskoltens Betankande, N.o 43-
7:o af i iksdagsfullmägtigen Pehr Olsson från Upsala län: att, med ändring
af föreskriften uti 28 kap. 8 § byggninga-balken, stadgas må: det alla
lägenheter, af hvilken natur som helst, skola bygga och underhålla vägar och
broas; samt att icke, på sätt nu eger rum, hemmantalet, utan taxeringsvärdet
måtte såsom beräkningsgrund i detta hänseende bestämmas; samt
8:o af riksdagsfullmägtigen Elof Andersson från Wermlands län, med
hvilken P. Ericsson från samma län, jemte flere det Hederv. Ståndets ledamöter
instämt: att genom lag måtte stadgas, huru och i hvad mån jernbruk,
sågverk och andra större industriella anläggningar må i vägars och broars
byggnad och underhåll deltaga.
Öfver dessa motioner, hvilka Lag-utskottet ansett tillhöra Jemväl Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-utskottets behandling, få de förenade Utskotten,
efter föregången pröfning af desammas innehåll äfvensom af hvad, vid lern
issernes meddelande, i ämnet blifvit yltradt, gemensamt utlåtande rnr
afgifva.
Hvad d ervid först vidkommer de väckta förslagen om vägbållnings-skyldighetens
skiljande från jorden, om densammas upplåtande på entreprenad
samt om stadgande af vissa afgifter för de trafikerande, så hafva Rikets
Ständer, i anledning af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets betänkande
N:o 48, redan fattat sitt beslut i detta ämne, och något yttrande öfver
dessa frågor torde i följd häraf icke erfordras.
Beträffande åter en del motionärers yrkande, att bruk, qvarnar, sågar,
med flere sådane skattlagde verk och inrättningar måtte uti väghållningen taga
del; så ehuru Utskotten inhemtat, att förslag af enahanda syftning, som
de nu framställda, vid föregående riksdagar och sednast vid sisthållna riksmöte
utgjort föremål för Rikets Ständers öfverläggningar, utan alt då kunna
tillvinna sig Rikets Ständers bifall, hafva Utskotten likväl ansett sig böra åt
de ifrågavarande framställningarne egna all den uppmärksamhet, frågans vigt
påkallar. Om cb t varit rättsenligt, att skyldigheten att undethålla vägar och
broar lill en början ensamt fördelats på jorden, läier det dock, efter Utskottens
tanka, icke kunna bestridas, att, sedan med en framskridande odling andra
näringar uppkommit, för hvilka en lätt och beqväm transport är af lika
mycken vigt som för jordbruket, äfven dessa böra deltaga uti en dylik under
hälls-skyldighet , helst det måste medgifvas, att den, som har behofvet och
njuter fördelarne af en inrättning, äfven bör vidkännas den kostnad och tanga,
som dermed åtföljer. Af denna anledning och då bruken och berg verkeu
Lag- samt Allm. Besv.- och Enon.-Utskottens Bttankande, N.o 42‘ 5
i riket, för transporterande af ej mindre de för lill ver kningarne eiforderlige
råämnen, än ock af sjelfva de tillverkade eflfeklerne, på många orter begagna
ecb nöta vägarne vida mera, än de hemman, hvilka undeihålls skyldigheten
för närvarande åligger, samt delta förhållande i mer och mindre nion jemväl
eger rum med säg- och mjöl-qvarnar samt fabriks-inrättningar på landet,
hafva Utskotten ausett dylika verk och inrättningar jemväl böra bidraga till
jordbrukets lättande uti ifrågavarande hänseende^ och få Utskotten, som, i
frågans närvarande skick och innan vederbörande, hvilkas rätt densamma rörer,
fått tillfälle att derörver sig yttra, saknat tillräcklig ledning för bedömande
af de grunder, efter hvilka en sådan skyldighet bör af nämnde verk och
inrättningar bestridas, i följd häraf vordsamligen hemställa,
att Rikets Ständer, med åberopande af billigheten och rättvisan
deraf, att väghållning s-skyldigheten i möjligaste måtto varder
jemnt fördelad emellan alla, som i samma ort af vägarne draga
fördel, hvilket inträffar icke allenast med större och mindre
jordbruk, utan äfven med bruk och bergverk , mjöl- och sågqvarnar
samt andra fabriks inrättningar på landet, måtte uti underdånighet
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta undersöka,
huruvida icke bruks- och bergverks anläggningar, mjöl och sågqvar
nar samt andra fabriks inrättningar på landet kunna lämpligen
åläggas att till väghå/lnings-kostnaderna bidraga genom årliga
afgifter i kontanta penningar, lämpade efter anläggningens
rörelse och betydenhet, — hvilka afgifter skulle användas till
sådana broar, färjor och andra anstalter för kommunikationen,
sopi böra af menigheterne samfäldt vidmakthållas och ombesörjas,
— samt, efter det vederbörande blifvit hörde, till Rikets nästsammanträdande
Ständer aflåta nådig proposition, rörande de grunder,
enligt hvilka en sådan skyldighet bör af nämnde verk och
inrättningar utgöras.
Hvad vidaie angår frågan om förändrad föreskrift i afseende å de s. k.
byvägars byggnad och undei håll, så kunna Utskotten icke annat än instämma
uti de anmärkningar, som af motionärerne, för vinnande af en dylik förändring,
blifvit anförda. Genom Kongl, resolutionen den 8 Januari 1735 är
stadgadt, att "de s. k. byvägar skola endast underhållas af dem, som sig deraf
betjena, så ali landet dermed icke vidare, för en eller annans beqvämligliets
skull, bör besväras.” Denna skyldighet mäste, synnerligast inom större
skifteslag, blifva alltför tryckande för de delegare, sorn vid skiftet erhållit lot
-
8 Bag- samt Ålim. Besv.- och Ekon,-Utskottens Betänkande, N.o f.2.
ter, belägne på längre afstånd från allmän väg, än de öfrige delegarne, enär
de förre ensamme få bekosta byggnad och underhåll af den mångdubbelt längre
utfarts-väg, som erfordras. I ändamål att emellan delegare inom samma
skifteslag bereda en lämplig och med billighet öfverensstämmande fördelning
af ifrågavarande besvär, hafva Utskotten derför trott sig böra tillstyrka Rikets
Ständer
att i underdånighet hos Kongl. Maj:t. anhålla , det Kongl. Maj:t
täcktes genom utjärdad författning i nåder stadga, att utfarts<vägar
Jör byar eller enstaka gårdar, som undergått eller hädanefter
komma att undergå laga skifte, skola, der annan öfverenskommelse
icke träffas, af samtlige delegare i skifteslaget byggas
och i färbart skick underhållas efter den delningsgrund, som vid
skiftet blifvit följd, eller, der sådant ännu icke för sig gått, efter
den delningsgrund, som vid verkställande skifte kan komma att
bestämmas.
Vidkommande slutligen det af herr friherre Duvall väckta förslag om
ändring uti den ansvars-bestämmelse, som för underlåtenhet att hålla allmän
väg i lag-gildt stånd nu finnes stadgad; så anse Utskotten sig sakna skäl att
nämnde förslag understödja, helst, utom den uti 25 kap. 5 § byggninga-balken
stadgade plikt, hvilken, der vägdelning ej egt rum, lärer böra på hvarje
delegare serskildt tillämpas, den försumlige, enligt föreskriften i samma
tillika fått sig ålagd skyldighet att ersätta den lega, som för vägens bättrande
af vederbörande användes, och således kan för en dylik underlåtenhet få
vidkännas en icke obetydlig kostnad; hemställande Utskotten i följd häraf
och då någon strängare påföljd härutinnan icke skäligen synes böra stadgas,
att nämnde förslag må förfalla.
Stockholm den 26 Augusti 1848.
Ifrån det beslut, de sammansatta Utskotten med en rösts pluralitet sålunda
fattat, i fråga om skyldighet för bruk och bergverk, mjöl- och sågqvarnar
samt andra fabriks-inrältningar på landet alt uti väghållning deltaga,
var herr Eklund af en skiljaktig tanka och åberopade såsom dess reservation
innehållet af det utaf sammansatta afdelningen rörande denna punkt afgifna
förslag, hvilket var så lydande:
”Ehuru det måste medgifvas, att en viss billighet synes ligga till grund
derför, att grufvor, hyttor, bruk och andra fabriks-inrättningar i väghållnin
-
Lag- sami Altm.- Besvoch Ekon,-Utskottens Betanhandej N.-o 42- 7
gen deltaga, helst vägarne genom deras körslor ganska mycket förderfvas,
torde dock den befrielse från väghållning, som dessa verk och inrättningar
alltid egt, icke kunna, utan kränkning af egande-rätten, dem beröfvas; och
då härtill kommer, att desse inrättningar äro af en så obeständig natur, att
de, till följd af förändrade konjunkturer, kunna till och med alldeles försvinna,
och åtskilliga af dem på sådan grund, dels genom i sednare tider meddelade
beslut blifvit uttryckligen förklarade för lös egendom, dels af ålder
varit så ansedde, skulle deras deltagande i väghållningen utgöra ett enstaka
undantag från en allmän princip, hvilket icke torde böra tillstyrkas. Hvad
serskildt qvarnar och sågar vidkommer, så äro de i allmänhet icke alt betrakta
annorlunda, än såsom för orternes behof erforderliga anläggningar, hvilka
sjelfva icke lemna någon produkt, men dit jordens alster föras till förädling
för Jandtmannens eller producentens egen räkning; och det lärer således
vara orättvist att med väghållning dem belasta, då de blott medelbarligen
hafva njdta af vägarne och i öfrigt för deras förmoner blifvit i förhållande
dertill skattlagde. Af dessa skäl torde de i detta hänseende väckta förslag
böra förfalla.’’
Uti denna reservation hafva herr von Hohenhausen, samt riksdagsfullmägtige
Carl Ersson från Westmanlands och Anders Johansson från Wermlands
län instämt.
STOCKHOLM, Ecksteinska Boktryckeriet, 1848.
Lag- och Ekonomi-Ulskoltets Betänkande J\s 45.
1
M 43.
Ankom till Exp.-Ulsk. d. 27 Äng, kl, 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckta förslag till ändringar
och tillägg uti de om Skiftes-verket i riket gällande
författningar.
Till åstadkommande af ändringar och jemkningar uti nu gällande föreskrifter
i detta ämne, hafva motioner blifvit väckte:
Ilos Höglo /liga Ridder skap e t och Adeln:
l:o af herr grefve Mörner, O. G.;
2:o af herr Hedenstjerna, Wilhelm;
Hos det Vällofliga Borgareståndet:
5:o af herr Fagerberg;
Hos det Hedervärda Bondeståndet:
4:o af Sven Jonsson från Jemtlands län;
5:o af Anders Andersson från Örebro län;
6:o af Petter Mårtensson från Jönköpings län;
7:o af Nils Andersson från Christianstads län;
8:o af lierman Öbom från Norrbottens län;
9:o af Olof Johansson från Stockholms län;
10:o af Pehr Pehrsson Edén från Vester-Norrlands län;
ll:o af Johan Pehrsson från Kronobergs län;
12:o af Anders Ersson från Stockholms län; med hvilken Erik Carlsson, P. Sahlström,
Johan Olsson och M■ Persson från nämnde län instämt;
13:o af Pehr Olsson från Upsala län;
14:o af Ingemund Odin från Gottlands län;
13:o af Hans Hansson från Götheborgs och Bohus län;
16:o af G. B. Appelqvist från Blekinge län; samt
17:o af Pehr Benglsson från Calmar län, med hvilken J. P. Danielsson från samma
län samt Lars Magnus Knutsson från Östergöthlands län sig förenat.
Bih. till K. St. Prol. 1847 och 1848. 7 Sami. 2 Afd. 11 Häft. 1
2
Lag- och Ekonomi-Ulskollets Betänkande, N:o 43.
Dessa memorial, jemte hvad, i anledning af desamma, vid föredragning till
remiss blifvit yttradt, hafva Riksstånden remitterat till behandling dels af Lagdels
ock af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet; och Utskotten, som funnit
samteliga dessa memorial och anföranden ega med hvarandra en så nära gemenskap,
att de icke borde i behandlingen åtskiljas, och följaktligen dem alla i ett
sammanhang handlagt, få, med tillkännagifvande häraf, gemensamt utlåtande deröfver
nu afgifva.
Då Utskotten således skrida till redogörelse för de mot serskilda föreskrifter
i Skiftes-stadgan gjorda anmärkningar samt för de till ändringar deruti framställda
förslag, hafva Utskotten ansett lämpligast att dervid iakttaga samma ordning, sorn
den, hvaruti desse föreskrifter i stadgan förekomma; hvadan Utskotten, på sätt vid
föregående riksdagar tillgått, för hvarje § serskildt upptagit alla deremot framställda
anmärkningar, och, i omedelbart sammanhang dermed, sina yttranden deröfver
afgifvit; varande anmärkt mot
1 Cap.
2 §. Af Sven Jonsson från Jemtlands län: att den vidt utsträckta rättigheten
att fordra skifte gåfve anledning dertill, att byalag, der grannar från urminnes tider
sutit lugna och nöjda med deras efter hand upparbetade egolotter, till följd
af en i byalaget inkommen delegares yrkande, måste vidkännas betydliga kostnader
och utflyttningar; äfvensom att tvister emellan delegare dymedelst uppkommo,
hvarigenom grannsämjan för en längre tid blefve störd. Då en inskränkning i
rättigheten att begära skifte således, efter motionärens tanke, vore af nöden, har
han föreslagit, att, derest icke minst en fjerdedel af byalaget är ense om behöfligheten
af laga skifte, sådant icke må, emot de öfriges bestridande, ega rum.
Den i förevarande § af Skiftes-stadgan uttalade grundsats: att den håfve
vitsord, som skifta vill har, efter hvad Utskotten inhemtat, alltifrån denna stadgas
utfärdande varit föremål för förnyade anmärkningar, hvilka likväl alltid blifvit underkända.
Utskotten äro också rörande denna fråga af enahanda åsigter med dem,
som vid föregående riksdagar gjort sig gällande, eller att denna princip, som redan
finnes uttryckt i vår äldre lagstiftning, är den enda rätta, såsom fullkomligt
instämmande med begreppet om hvar och ens fria och obehindrade egande- och
dispositions—rätt till den egendom, honom lagligen tillhörer. Med en så beskaffad
rätt låter sig nämligen icke förena det stadgandet, att, om en delegare uti skifteslag
åstundar att få sin lott utbruten -och ifrån de öfrige delegarnes lotter afskilid,
möjligheten att se denna önskan uppfylld skall vara beroende af de sist
-
Lag- och Ekonomi-Utskotlels Betänkande, N:o 43.
3
nämndes vilja eller blotta nyck. Till följd af ett sådant stadgande skulle inträffa,
att de öfrige delegarnes bestridande af det sökta skiftet kunde lägga ett tryckande
band på den delegare, som skifte begärt och betaga honom möjligheten att, utan
någon annans förnärmande, skilja sin lott från samfälligheten och derigenom vidare
förkofra sin tillhörighet. l)å i öfrigt erfarenhetens utsago, efter Utskottens
omdöme, icke torde gifva anledning att rubba hvad i detta ämne är föreskrifvet,
anse Utskotten sig ega skäl hemställa,
alt det ifrågavarande förslaget må förfalla.
3 § af Anders Andersson från Örebro län: att redan verkställd enskiftes—
delning, eller skifte, som, enligt Kongl, kungörelsen den 20 Februari 1821, under
sådan egenskap blifvit faststäldt, ej må lägga hinder i vägen för verkställande
af laga skifte, då en eller flere inom skifteslaget boende sådant äska. Nyttan
och ändamålsenligheten af nu gällande skiftesförfattnings syfte, eller egornas
största möjliga sammanläggning torde numera kunna antagas vara allmännare insedd;
och då man för denna nyttas skull redan borde hafva hunnit förlika sig
med deraf föranledda rubbningar i det förutvarande, ansåge motionären tiden vara
inne att äfven frigöra sig från detta sista hinder för uppnående af det åsyftade
målet.
I anledning af detta förslag få Utskotten erinra, att då ett i öfverensstämmelse
med författningens syfte och föreskrifter verkstäldt enskifte eger alldeles
samma beskaffenhet, som ett laga skifte å samma jord kunde erhålla, blifver detta
sednare i följd häraf onödigt och öfverflödigt, der det förra redan skett. Att ånyo
blottställa jordegare för de olägenheter och kostnader, som äro oskiljaktiga från
ett skifte, vore hvarken rättvist eller välbetänkt. Utskotten, som af detta skäl
icke kunna tillstyrka häfvande af fastställde enskiftens laga kraft, hemställer således,
att Anders Anderssons motion må lemnäs utan afseende.
2 Cap.
1 § af herr grefve Mörner, U. G.: att ansökning till erhållande af laga
skifte borde utställas till kommunikation med de jordegare, som i skiftet hafva del,
med föreläggande, att, inom viss kort tid, inkomma med förslag, i händelse de
serskildt ville landtmätare föreslå; att Kongl. Maj:ts befallningshafvande måtte bemyndigas
förordna den landtmätare, som ansåges lämpligast; samt att Kongl. Maj:ts
befallningshafvande, så vidt görligt är, borde undvika att till företagande af nytt
skifte förordna landtmätare, som, till följd af domstols beslut, hade oafslutadt skifte
att omarbeta;
4
Lag- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 45.
af herr Hedenstjerna, Wilhelm: att förevarande § af Skiftes-stadgan, jemförd
med Kongl, kungörelsen den 9 Juni 1832, måtte erhålla följande förändrade lydelse:
»Ansökning om förordnande för landtmätare att verkställa laga skifte eller
annan landtmäteriförrättning skall inlemnas till Konungens befallningshafvande; och
bilägges dervid, då laga skifte är i fråga, en förteckning på hemmanen i skifteslaget,
deras natur och egare samt de sednares vistelseort. Är ansökningen undertecknad
af alla dem, hvilkas rätt den rörer, utförde Konungens befallningshafvande
genast det begärdta förordnandet för den föreslagne landtmätaren, såvida
han, enligt hvad serskildt är föreskrifvet, eger landtmäteri-göromål på eget ansvar
förrätta och annat laga hinder ej möter. Finnes åter ansökningen ej vara af alla
undertecknad, bör Konungens befallningshafvande, med föreläggande af viss tid och
förklaringsrättighetens förlust, infordra vederbörandes yttrande i afseende på den
förrättningsman, de önska, samt, efter förkiaringstidens slut, utfärda förordnande
för den behörige landtmätare, som fått de fleste rösterne, beräknade efter hemmantal
eller annan i orten gällande delningsgrund. Falla lika många röster på två
eller flere landtmätare, så att pluraliteten ej är bestämd, eger Konungens befallningshafvande
gifva förordnande åt hvilkendera Konungens befallningshafvande för
godt finner.»
Af Petter Mårtensson från Jönköpings län: att, då laga skifte blifvit äskadt,
hela skifteslaget måtte höras angående valet af förrättningsman, och, i händelse
olika tankar i detta afseende uppstå, den antagas, om hvilken de fleste eller de
mest besutne inom skifteslaget sig förena, förutsatt nemligen, att denne i öfrigt
är dertill behörigen auetoriserad och vill uppdraget sig åtaga.
Till stöd för dessa förslag har hufvudsakligen blifvit anfördt: att skiftessökandens
rättighet att utse skiftesman ofta ställde den förre i ett tvetydigt förhållande
till den sednare, serdeles om sökanden ansågs mindre samvetsgrann och skiftesmannen
mindre skicklig, i hvilket fall man kunde föreställa sig att denne sednare,
ulan afseende å skifteslagets bästa, blifvit anlitad derföre, att han medgifvit nedsättning
uti dess på sökanden belöpande andel i arfvodel; att blotta möjligheten
af ett sådant förhållande väckte misstanka och ovilja, serdeles hos de personer,
som saknade förmåga att bedöma huruvida rätt dem vederfores, eller icke; att i
öfrigt en obillighet förefunnes deruti, att ej samtelige de delegare, hvilkas jord
skall i skiftet ingå, få i valet af förrättningsman deltaga; samt sluteligen att, derest
en sådan rättighet tillerkändes samtelige delegarne i skifteslaget, sådant skulle
verka derhän, att en större omsorg och drift hos landtmätaren blefve att påräkna,
äfvensom att de för jordbruket högst menliga klagomålen öfver skiftesförrättningarne
kommo att förminskas.
Lag• och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 45.
5
Innan Utskotten yttra sig öfver den ändring uti nu gällande föreskrift, hvarom
här är fråga, hafva Utskotten skolat vördsamt upplysa, att, vid nästlid ne riksdag,
förslag af enahanda syftning, med de nu ifrågavarande, framställdes, samt att
Lag- och Ekonomi-Utskotten, i anledning häraf, uti afgifvet betänkande tillstyrkte,
att omförmälda § i Skiftes-stadgan måtte erhålla följande förändrade lydelse:
»Ansökning om förordnande för landtmätare till förrättande af laga skifte skall inlemnas
till Kongl. Maj:ts befallningshafvande; och bilägges dervid en förteckning
pä hemmanen i skifteslaget, deras natur och egare samt de sednares vistelseort.
Hafva samtelige uti förteckningen upptagne delegare i skifteslaget underskrifvit ansökningen,
utförde Kongl. Maj:ts befallningshafvande genast det begärdta förordnandet.
I annat fall varde ansökningen utställd till förklaring med de delegare,
hvilka icke uti densamma deltagit, dervid dem förelägges, att, inom viss kort tid,
med yttrande inkomma, vid äfventyr, att, derest sådant försummas, förordnande
ändock varder meddeladt. Möta desse delegare med svar, och förenar sig mer
än halfva antalet af delegarne uti valet af samme förrättningsman, värde då förordnande
utfärdadt för den landtmätare, de flesta delegarne sålunda begära, der hinder
deremot icke möler. Kommer ej svar inom den bestämda tiden, meddele
Kongl. Maj:ts befallningshafvande förordnande för den landtmätare, som i ansökningen
föreslagen är, eller, om hinder deremot förefinnes, för den, Kongl. Maj:ts
befallningshafvande dertill finner lämpligast. I fråga om annan landtmäteriförrättning
skall ansökningen om förordnande för landtmätare äfven ingifvas till Kongl.
Maj:ts befallningshafvande; och må jordegare icke vägras att erhålla den landtmätare,
de begära, så vidt sådant lämpligen ske kan. Ej må förordnande annan
landtmätare meddelas, än den, som, enligt hvad serskildt föreskrifvet är, eger landtmäterigöromål
på eget ansvar förrätta.»
Ehuruväl nämnde förslag, efter hvad Utskotten inhemtat, icke tillvann sig
Rikets Ständers bifall, hafva Utskotten dock ansett sig böra åt de nu gjorda frarnställningarne
egna ali den uppmärksamhet, frågans vigt förtjenar. Hvad af motionärerne,
för ändrings vinnande uti det ifrågavarande stadgandet, blifvit anfördt,
innefattar, efter Utskottens omdöme, så giltiga skäl, att Utskotten icke kunna annat
än deruti instämma. De betänkligheter, hvilka vid ölverläggningen uti denna
fråga vid sistlidne riksdag yttrades, eller att den föreslagna ändringen skulle komma
att medföra en alltför lång tidsutdrägt med skiftes-förrättningens företagande,
tro Utskotten äfvenväl böra vika, om i sammanhang härmed ett stadgande intages,
som berättigar Kongl. Maj:ts befallningshafvande att, i händelse tvist, vare sig om
beräkning af pluraliteten af delegarne inom skifteslaget, eller ock af annan orsak,
uppstår, meddela förordnande åt den af de föreslagne landtmätarne, Kongl. Maj:ts
6 Lag- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 45.
befallningshafvande finnér lämpligast. — Utskotten, som genom ett sådant tillägg
till det föreslagna stadgandet sökt att ofvananmärkta olägenhet afhjelpa, få i följd
häraf hemställa,
att Rikets Ständer må uti underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes genom utfärdad författning i nåder föreskrifva, att 1 § af 2
Cap. uti Kongl. Stadgan om Skiftesverket i Riket, sådan densamma lyder
uti Kongl, kungörelsen den 9 Juni 1832, måtte erhålla följande förändrade
lydelse:
»Ansökning om förordnande för landtmätare till förrättande af laga
skifte skall inlemnas till Kongl. Maj:ts befallningshafvande; och bilägges
dervid en förteckning på hemmanen i skifteslaget, deras natur och egare
samt de sednares vistelseort. Hafva samtelige uti förteckningen upptagne
delegare i skifteslaget underskrifvit ansökningen, utfärde Kongl. Maj:ts
befallningshafvande genast det begärdta förordnandet för den föreslagne
landtmätaren, så vida han, enligt hvad serskildt är föreskrifvet, eger
landtmäteri-göromål pä eget ansvar förrätta och annat laga hinder ej
möter. Finnes åter ansökningen ej vara af alla undertecknad, bör Kongl.
Maj:ts befallningshafvande, med föreläggande af viss kort tid och vid äfventyr
af förklarings-rättighetens förlust, infordra vederbörandes yttrande
i afseende på den förrättningsman, de önska, samt, efter förklaringstidens
slut, utfärda förordnande för den behörige landtmätare, som erhållit de
fleste rösterna, beräknade efter hemmantal eller annan deremot svarande
grund, som för röstberäkning i orten är gällande. Falla lika många
röster på två eller flera landtmätare, eller uppstår tvist antingen i afseende
pä rösternas beräknande eller annorledes, så att genom öfvervägande
pluralitet någon landtmätare icke kan anses vara till förrättningsman
utsedd, eger Kongl. Maj:ts befallningshafvande gifva förordnande ät
hvilkendera af de föreslagna landtmätarne, Kongl. Maj:ts befallningshafvande
för godt finner.»
»/ fråga om annan landtmäteriförrättning skall ansökning om förordnande
för landtmätare äfven ingifvas till Kongl. Maj:ts befallningshafvande;
och må jordegare icke vägras att erhålla den landtmätare, de
begära, så vidt sådant lämpligen ske kan. Ej må förordnande annan
landtmätare meddelas, än den, sorn, enligt hvad serskildt föreskrifvet är,
eger landtmäterigöromäl på eget ansvar förrätta.))
Hvad deremot serskildt vidkommer det af herr grefve Mörner i sammanhang
härmed väckte förslag om föreskrift för Kongl Maj:ts befallningshafvande, att, till
Lag- och Ekonomi-Ulskollels Belänkande, JS:o 43.
7
företagande af nytt skifte, så vidt görligt är, icke förordna landtmätare, som har
oafslutadt skifte att omarbeta, så föreställer Utskottet sig, att ett dylikt stadgande
icke är erforderligt, helst det torde böra förutsättas, att vederbörande skiftessökande
företrädesvis lära begära förordnande för den landtmätare, som af andra
göromål icke är förhindrad att förrättningen, så fort ske kan, företaga; och få
Utskotten, enär det icke heller torde kunna antagas, att Kongl Maj:ts Befallningshafvande
eger kännedom om ett dylikt förhållande, uppå dessa sammanlagda skäl
hemställa,
att motionärens förslag i denna del må förfalla.
6 §. Af Hans Hansson från Götheborgs och Bohus Län: att arfvodet för
god man må sålunda förhöjas, att, jemte det hittills stadgade af 1 riksdaler banko,
fri kost så väl vid laga skifte som öfriga landtmäteri-förrättningar honom tillägges.
En dylik förhöjning vore efter motionärens tanke destomera billig, som gode
mannens biträde mest anlitades under den tid af året då dylika uppdrag för
landtbrukaren medförde den största uppoffring.
Ehuru den tillökning i dagtraktamente åt god man för biträde vid landtmäteri-förrättningar,
hvilken af motionären sålunda blifvit yrkad, med afseende å
den möda och de uppoffringar, som dervid tagas i anspråk, icke synes Utskotten
obillig, hafva Utskotten ändock, enär en förhöjning i de redan dryga kostnader,
delegare för skiften och landtmäteri-förrättningar få vidkännas, derigenom skulle
uppkomma, hvilken äfven i sin mån torde försvåra framgången af det för landet
nyttiga skiftesverket, hyst betänklighet att förslaget förorda; och hemställer således,
att denna motion icke må föranleda till någon åtgärd.
25 Cap.
4 §. Af Nils Andersson från Christianstads Län: att god man må kunna
till skiftesförrättning begagnas, antingen han är boende inom eller utom häradet
eller tingslaget, såvida icke afståndet utom häradet öfverstiger 2 mil från förrätt—
tingsstället; samt att, om förrättningsman skulle finna för godt kalla god man
från längre afstånd, sådant må vara tillåtet, dock att i allt fall resekostnadsersättning
för mera än 2 mil icke får beräknas och delegare affordras.
Utskotten, som för deras del anse ett afvikande från den princip, som ligger
till grund för nu gällande föreskrift, att gode männen skola vara inom häradet eller
tingslaget boende, icke vara välbetänkt, helst nämnde grundsats, hvilken sammanhänger
med den urgamla domstols-förfaltningen, sammanvext med folkets vanor
och tänkesätt, hafva såväl af denna anledning, som ock med hänsigt dertill, att
15
Lag- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 45.
de bestämmelser, hvilka härutinnan af motionären blifvit föreslagne, mindre torde
af behofvet påkallas, enär uti förevarande § uttryckligen stadgas, att, till biträde
vid landtmäteri-förrättning, de gode män helst böra kallas, hvilka äro närmast
förrättningsstället boende, ansett sig förhindrade att motionen understödja; hvarföre
ock Utskotten hemställa,
att densamma må förfalla.
10 §. Af Herman öbom frun Norrbottens Län: att från många landsorter,
i synnerhet der, hvarest stora skifteslag finnas, klagan ofta försports deröfver, att
påbörjadt laga skifte räckt långa tider, till och med öfver 20 är, innan det blifvit
fullbordadt, hvilken tidsutdrägt efter motionärens förmenande hade sin grund
deruti, att en eller annan delegare, som ansett sig antingen få sämre skifte, än
han förut innehall, eller blifva ålagd utflyttning eller ock af annan orsak, emot
skiftesförrättaren anställde rättegång dels med påstående om ogillande af arfvodesräkningar,
dels för det landtmätaren ej begagnat gode män vid refning af egor
och liniers uppgående, dels ock af andra anledningar, såsom att landtmätaren under
förrättningen gått öfver egor utan att hafva varit dertill nödsakad; hvilket
allt syftat derhän, att göra skiftesmannen jäfvig att förrättningen vidare fortsätta
och afsluta. I ändamål att förekomme dylika, till stor skada och förlust för jordbrukaren
ledande missbruk, har motionären föreslagit, att någon ändring uti nu
gällande stadgande om jäf emot landtmätare måtte vidtagas.
Utskotten, som anse de af motionären anmärkta serskilda förhållanden, äf
ven
derest något giltigt jäf emot förrättningsmannen derå kunde grundas, icke utgöra
tillräcklig anledning till ändring uti de allmänna bestämmelser, förevarande
§ innehåller, få, jemte erinran härom, hemställa,
att ifrågavarande framställning icke må vinna bifall.
6 Cap.
\ §. kl Olof Johansson från Stockholms Län: att delningsgrunden lämpligast
borde vid första sammanträdet på förrättningsstället eller före mätningens anställande
bestämmas, i stället att, enligt föreskriften i förevarande §, frågan derom icke
förekommer förr än efter det geometrisk aflättning af skifteslagets egor föregått
och fullständig konsept-charta blifvit upprättad. I händelse beslut fattades att
icke Häfden utan hemmantal, öresland, Stångfall, Alu eller annan för orten van
lig
delningsgrund skulle för egoskiftningen gälla, vore det enligt motionärens tanke
alldeles öfverflödigt att å chartan upptaga hvarje delegares häfde-tegar, hvilken
åtgärd,
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 45.
9
åtgärd, utan att medföra den ringaste nytta, endast gåfve anledning tillförspillande
af en mängd dagsverken; hvartill komme dels ett högre landtmäteri-arfvode
genom egofigurernas teckning, dels ock lösen för häfdebeskrifningen, hvilken sednare
kostnad vid större skiftesförrättningar uppginge till ett icke obetydligt belopp.
Genom häfdens uteslutande vid alla de tillfällen, der densamma icke, på
grund af föregånget storskifte, skall utgöra delningsgrunden, skulle dessutom förekommas
de tvister, som vid delningsgrundens bestämmande efter nu gällande föredragningssätt
oftast uppstodo, enär, då häfdebeskrifningen i denna ordning blifvit
upprättad, och delegarne derom erhållit kännedom, den eller de, som efter
uppskattningsvärde fått mera på sin lott, än som efter öre- eller hemmantal komme
att dem tillfalla, yrka, att häfden skall såsom delningsgrund antagas, hvarigenom
förrättningen i dess första stadium blefve mål för rättegång och dermed
förenade kostnader. Ett stadgande i ofvananmärkte hänseende vore, efter motionärens
förmenande, behöfligt, hvadan lian homställt, att detsamma måtte meddelas
och på lämpligt ställe i skiftes-stadgan införas.
Då, såsom ett nödvändigt vilkor för ali delning, lärer få antagas, att det,
som skall skiftas, är till omfånget och beskaffenheten fullt bestämdt, samt, ifråga
om laga skifte, detta vilkor icke kan anses uppfylldt, med mindre skifteslagets
egor ordentligen uppmätas, å karta läggas och till deras beskaffenhet beskrifvas,
torde anledningen till den ordning, hvaruti frågan om delningsgrundens bestäm
mande
vid laga skifte förekommer, lätteligen kunna inses. Att härutinnan stadga
en annan ordning, vore mindre välbetänkt och skulle dessutom föranleda en rubbning
af hela den gång, som för skiftesförrättningen och de derunder förekommande
frågors behandling är utstakad. — Hvad af motionären i öfrigt blifvit yttradt om
obehöfligheten af ego-beskrifning vid laga skifte för andra fall, än der häfden såsom
delningsgrund antages, kunna Utskotten för deras del icke heller biträda.
Utskotten anse fast heldre, att, vid hvarje skiftes-förrättning, en dylik beskrifning
icke utan olägenhet kan undvaras. Denna beskrifning, hvaruti de tegar och egostycken,
hvarje delegare förut innehaft, både till vidd och efter uppskattning upptagas,
är nemligen af högsta vigt vid den blifvande delningen, äfvensom vid de
liqvider angående odlingskostnad och ersättning för sämre häfdad jord, som derigenom
kan uppkomma. Utskotten, som således hvarken i ena eller andra hänseendet
kunna biträda motionärens åsigter, hemställa fördenskull,
att de ifrågavarande förslagen icke må vinna bifall.
Bih litt It. St. Pral. 1847 och 1848. 7 Sami. 2 Aid. 11 Bält.
10
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 45.
8 fiap.
1 §. Af Per Ersson från Wester-norrlands län: att, med ändring af
hvad denna § i nedan uppgifne fall innehåller, stadgas må: att, om egor förut
äro delade genom storskifte, som efter förra författningar vunnit laga kraft, hvarje
delegare må ega rätt att njuta sin andel efter den delningsgrund, som vid storskiftesdelningen
följdes, eller efter hemmantalet, hvarvid dock bör iakttagas, att,
derest sådant utan olägenhet kan verkställas, en hvar i möjligaste måtto erhåller
hvad, som efter uppskattningsvärde svarar emot de egor, han förut enligt storskiftesdelningen
innehaft; samt att, derest någon ojemnhet i sistnämnde afseende
uppstår och densamma genom skiftes-läggningen icke kan förekommas, sådant bör,
på sätt i 13 Kap. 6 § finnes föreskrifvet, genom odlings-ersättning godtgöras.
Genom ett sådant stadgande skulle, enligt motionärens åsigt, det missförhållande
afhjelpas, som, der uppskattningsvärdet lägges till grund för skiftesdelningen,
inträffar emellan delegare, som vid föregånget storskifte fått sin fyllnad af den
uppodlade jorden, och dem, som dervid erhållit af den jord, som, till följd antingen
af större eller mindre naturhinder eller ock af andra tillfälliga orsaker,
den tiden icke varit uppodlad. De egolotter, hvilka dervid tillfallit de förre, hade
till omfånget varit vida mindre än de, som tillskiftats de sednare, oaktadt den
ouppodlade jorden varit af beskaffenhet att, efter skedd odling, kunna bringas till
lika bördighet med den, som vid storskiftesdelningen till högt värde uppskattats;
hvaremot den delegare, hvilken vid nämnde delning erhållit sin fyllnad af då redan
uppodlad jord, icke varit i stånd att, äfven med bästa vilja och förmåga,
bringa sin ego-andel till den fullkomlighet, att densamma i uppskattningsvärde
kunde uppväga den andres ego-område. Följden häraf blefve äfven den, att, vid
inträffande laga skiftesdelning, betydligt olika förmoner såmedelst kommo den ena
hemmansegaren till godo, jemförelsevis med dem, som af den andre fingo åtnjutas.
Förslag af likartad beskaffenhet med det ifrågavarande hafva vid föregående
riksdagar varit väckte och blifvit af Rikets Ständer ogillatfe, på tillstyrkande af
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskotten, som, till stöd härför, bland
annat yttrat: att det vore ovedersägligt, att skifte icke kan anses såsom ett sätt
att förvärfva, utan blott såsom ett sätt att sammandraga egor, till följd hvaraf
och då den ego-lott, en delegare genom laga kraftvunnet skifte fått sig tillagd,
är hans lagliga egendom, hvilken icke, utan kränkning af egande-rätlen, kan
honom fråntagas, han väl må kunna tvingas att ingå i nytt skifte och utbyta sin
jord emot annan, om skäl dertill förekommer, men aldrig genom någon minskning
Lag- och Ekonomi-Ulskollens lielänkande, N:o 43.’ 11
deri underkastas ett ingrepp i sin eganderätt. Dessa åsigter delas äfven af de
nu förenade Utskotten, som derpå grunda deras tillstyrkan,
att den föreslagne förändringen icke måtte bifallas.
13 Kap.
7 Af Johan Pehrsson från Kronobergs län: att den före skiftet be
sparade
skog, som af den blifvande jordegaren icke kan den förre med skog ersättas,
må, emot af landtmätare och gode män utsatt måttlig jordlega, få qvarstå
under en tid af 20 till 50 år, samt att, i händelse den nya jordegaren,
för nödigt betes skull, icke kan undvara hela det jordstycke, som en större skogspark
intager, förre egaren åtminstone må yid ett visst antal tunnland, t. ex.
12 areala tunnland på helt hemman och i mon derefter på mindre hemmansdelar,
ovilkorligen varda bibehållen.
Då någon ändring i sättet för gäldande af ifrågavarande ersättning icke
torde med fördel kunna göras, utan det närvarande stadgandet derom kommer
att bibehållas, måste den för afbrukningen bestämmande tiden, med afseende å
hvars och ens rätt att icke inom sitt område lida något intrång af andra, inskränkas
till så kort tid, som med ömsesidiga fördelar och anspråk kan förenas;
i följd hvaraf och då den i författningen, såsom den längsta, utstakade liderymden
af 10 år synes vara i detta hänseende fullt tillräcklig, Utskotten hemställa,
att å förevarande motion afseende ej måtte fästas.
14 Kap»
4 §. Af Olof Johansson: att, då denna § föreskrifver, det skiftesmannen,
sedan han på marken utstakat och rörlagt skiftet, är pligtig meddela alla de under
förrättningen förda protokoll, afslutade föreningar samt ego-graderiugs-Iängd
och häfde-beskrifning, denna föreskrift väl afser att bereda egarne uti skifteslaget
tillfälle att, efter erhållen del af dessa handlingar, innan fataiie-tiden för
klagan öfver skiftet tilländagår, kontrollera skiftes-förrättningen och sålunda komma
till öfvertygelse, huruvida skäl till klagan deröfver förefinnes, eller icke; men att,
då kartan, jemte delningsbeskrifningen öfver det nya skiftet, icke på samma gång,
utan först då detsamma blifvit faststäldt, erhålles, samt kartan icke eller kan
landtmätaren affordras, delegare sålunda är förhindrad att med erforderlig säkerhet
bedöma både graderingen och skiftenas lämplighet, äfvensom att granska, huruvida
lotterna i enlighet med kartan blifvit å marken rätt utstakade. Ett tillägg uti föreva
-
12
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande N:o 45.
rande § vore derföre behöfligt, af innehåll, att renoverad karta jemte delningsbeskrifning
öfver afslutadt laga skifte skall af landtmätaren, emot lösen, aflemnas
till skifteslagets delegare vid samma tid, öfriga uti denna §. omnämnde handlingar
böra dem tillhandahållas, kartan dock så beskaffad, att delningslinierna derå
endast med blyerts uppdragas; under åliggande för landtmätaren, vid påföljd
såsom för tjenstefel, att, efter det skiftet blifvit fastställdt och kartan af jordegarne
till honom återlemnad, inom en månad derefter, medelst uppdragande med
touche eller bläck af de dä fastställda delningslinierna, kartan komplettera.
Af Anders Ersson från Stockholms län, att denna § må erhålla följande förändrade
lydelse: »När skiftesmannen på marken utstakat och rörlagt skiftet samt
anvist delegarne deras ego-lotter, vare han skyldig att, mot lösen, som, i fall den
ej genast erlägges, genom kronobetjeniugen, på skiftesmannens reqvisition, uttagas
bör, meddela alla under skiftet förda protokoll, afslutade föreningar, ego-graderingslängd
och häfde-beskrifning, äfvensom kopia af den för skiftets verkställande upprättade
karta, såvida delegarne sådant begära. Förenämnde handlingar skola
mot bevis, som skiftesmannen koncept-handlingarne bifogar, lemnäs till förvar
hos den delegare inom skifteslaget, öfrige delegarne dertill utse, hos hvilken
en hvar, som det åstundar, har öppet att handlingarne granska och afskrifter
deraf taga. Försummar skiftesmannen att lemna protokoll och handlingar,
efter hvad nu stadgadt är, och varder sådant icke fullgjordt inom 5 månader ifrån
den dag, han förklarat skiftet vara slutadt, ansvare, på sätt serskildt är föreskrifvet,
gifve handlingarne ut, och håfve delegare rätt att beräkna fatalie-tiden från
den dag, handlingarne dem lemnäs. Å sådan kopia af kartan, som af delegare
begäres. innan skiftet faststäldt blifvit, skola delningslinierna endast med blyertsstreck
utmärkas, men sedan skiftet vunnit fastställelse, vare skiftesmannen skyldig
att på delegarnes begäran ofördröjligen försätta kartan i fullständigt skick;» och
af P. Olsson från Upsala län, som yrkat, att omförmälda § måtte erhålla
ett tillägg af enahanda innehåll med det, sistnämnde motionär antydt.
Ehuru det medgifves, att nämnde förslag om kartans aflemnande på samma
gång öfriga i denna § omnämnde handlingar delegarne tillställas, för desse sednare
skulle medföra lättnad vid bedömandet af skiftets beskaffenhet; likväl och då härvid
tillika torde böra afses, att landtmätaren, under den tid han måste sysselsätta
sig med arbeten ute på marken, icke kan hafva ledighet för karte-arbete,
hvilket ock derföre blifvit i instruktionen såsom vintergöromål för landtmätaren
bestämdt, hafva Utskotten, som anse ett dylikt åläggande för landtmätaren icke
vara med billighet förenligt, af sådan anledning funnit sig föranlåtna hemställa,
att de i detta hänseende gjorda framställningar må förfalla.
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 43.
13
17. Kap.
2 §. Af Anders Ersson: att nämnde § till följd af det förslag, motionären
här ofvan framställt, måtte erhålla följande lydelse: »Skiftesman vare ovilkorligt
skyldig att, sist inom ett år från det skifte fastställdt blifvit, åt delegarne öfverlemna
renoverad karta jemte delningsbeskrifning, såvida ej dessa handlingar förut
blifvit, enligt delegarnes begäran, allemnade.»
Af hvad Utskotten yttrat i anledning af motionärens förslag till ändring af
14 Kap. 4 §. blifver en följd, att det vid denna §. yrkade tillägg kommer att
förfalla.
18 Kap.
Af Ingemund Odin från Gottlands län: att, der samtelige delegare med skiftesförrättning
åtnöjas, någon egodelnings-rätts besigtning med dermed förenade kostnader
ej må kunna skifteslaget påtvingas, utan borde egodelnings-rätten, efter ingifven
karta och handlingar, vid domstolen skiftet pröfva och fastställa. Denna
föreskrift ansåge motionären vara behöflig, enär, i hans hemort, ordförande i egodelnings-rätt
utlyst besigtning öfver förrättadt skifte, änskönt besvär af delegarne
i skifteslaget inom den i skiftes-stadgan bestämda tid icke blifvit anförde, hvilken
åtgärd föranledts deraf, att skiftet blifvit utlagdt i flere än sex lotter.
Med afseende å den vidt utsträckta egoblandning, som å Gottland i allmänhet
eger rum, har genom Kongl, brefvet den 9 Juni 1832 blifvit stadgadt, att,
hvad nämnde ö serskildt angår, den uti 12 Kap. 11 §. skiftes-stadgan föreskrif
na
underställning till egodelnings-rätt först då skal! ske, när egorna icke kunna
i sex skiften läggas. En frigörelse från hvad skiftes-stadgan i detta fall stadgar,
har således redan blifvit delegare i skifteslag å nämnde ö medgifven. Att, på sätt
motionären hemställt, utsträcka denna frihet ända derhän, att, utan föregången
pröfning af egodelningsrätt, vederbörande skulle tillåtas utlägga egorna i ett större
antal skiften, än nyssberördt är, synes Utskotten helt och hållet stridande emot
skiftes-stadgans syftemål, att på ett ändamålsenligt sätt sammandraga de spridda
egolotterne. — Utskotten, som i följd häraf anse någon ändring uti nu gällande
stadgande härom icke böra ega rum, hemställa således,
att det i förevarande hänseende väckta förslag måtte ogillas.
9 och 13 §§. af herr Fagerberg: att, då delegare i hemman, som undergår
laga skifte, synes hafva på billighet grundadt anspråk, att fel i egograderingen
varder rättadt, innan åtgärder vidtagas, som af ego-uppskattningen äro beroende;
men, enligt 13 §. af förevarande Kap., klander å sådan värdering icke får kom
-
14
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 43.
ma under egodelnings-rättens pröfning förr, än skiftet är afslutadt, i anseende
hvartill den kostnad och tid, som åtgå till planläggningen och utsteningen i de
ofta förefallande händelser, att graderingen äfven i ringa mon förändras, till delegares
skada förspilles, den ändring i nämnde Kap. må vidtagas, att ett moment
tillägges 9 § af innehåll: »Tvister om ego-graderingen», och ordet »ego-graderingen»
från 15 § uteslutes.
13 § af G. B. Appelqvist från Blekinge län: att, derest delegare är med
åsatt ego-gradering missnöjd, klagan deröfver genast må väckas, samt, i följd häraf,
den uti förevarande g för anställande af dylikt klander stadgade preskriptionstid
försvinna.
Förslag af enahanda innehåll med de nu ifrågavarande hafva vid flere föregående
riksdagar varit väckta, men desamma hafva icke af Rikets Ständer blifvit
godkända. Denna fråga har ock, efter hvad Utskotten inhemtat, utgjort föremål
för öfverläggning af den kommitté, som till följd af Kongl. Maj:ts nådiga bref den
31 Januari 1831 nedsaltes för närmare granskning och undersökning af åtskilliga
emot skiftes-stadgan framställda anmärkningar. Bemälde kommitterade hafva för ådagaläggande
af lämpligheten och ändamålsenligheten af hvad i detta hänseende
nu finnes stadgadt, hufvudsakligen anfört: »Af alla åtgärder vid ett egoskifte är
egornes taxering eller värdering på en gång den vigtigaste och tillika den svåraste
att rätt verkställa. Den afgör hufvudsakligast om delegares rätt varder vid
skiftet iakttagen, om han i egor får hvad han bör få, derigenom att de alla blifva
satta i ett riktigt förhållande till hvarandra. Denna åtgärd måste finnas ganska
grannlaga och kinkig, då, såsom ofta händer, flere hundrade serskildte egostycken
skola, det ena efter det andra, jemföras med hvarandra; och, med bästa vilja och
förmåga hos taxeringsmännen, är det knappt för dem möjligt dervid undvika misstag,
isynnerhet som åtgärden i sig sjelf är till viss grad arbiträr. Det blifver
således i följd häraf nästan en omöjlighet för delegarne att bedöma, om ego-graderingen
är i alla delar riktig och rättvis, eller skäl finnes till missnöje dermed,
förrän de nya skiftena blifvit utlagda och delegarne då komma i tillfälle att jemföra
deras nya ego-lotter med dem, de förut haft; och dittills sakna de derföre i
allmänhet skäl att emot ego-graderingen göra anmärkningar. Finna de sig då
vara lidande och ådagalägga, att delta lidande är grundadt, huru skall det kunna
afhjelpas, om taxeringsåtgärden är förut orubbligt fastställd.»
De skäl, förestående utlåtande innehåller för bibehållande af nu gällande föreskrifter
i detta ämne, äro, efter Utskottens omdöme, af den vigtiga beskaffenhet,
att Utskotten, med åberopande deraf, anse sig icke böra tillstyrka någon ändring
uti berörde stadganden; och hemställa Utskotten, i följd häraf,
att motionärens förslag härutinnan må förfalla.
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, iV-o 43.
13
Af Pehr Bengtsson från Calmar län: att tiden, inom hvilken den med skifte
missnöjde må besvär deröfver till ordförande i egodeluings-rätt ingifva, må utsträekas
till 120 dagar, räknade från den dag, förrättningsmannen förklarat skiftet slutadt.
För att erhålla full kännedom derom, huruvida den tillskiftade jorden, såväl
till vidd som godhet, motsvarade den före skiftet innehafda, måste, efter motionärens
förmenande, en närmare åskådning af marken samt jemförelse och beräkningar
anställas, hvadan en lång tid erfordrades, innan delegare kunde inse,
huruvida ändringssökande vore behööigt eller icke.
Hvad motionären sålunda föreslagit, skulle, efter Utskottens omdöme, endast
leda till ett alltför långt dröjsmål med skiftenas tillträde, utan att bereda delegarne
den närmare kännedom om de erhållne lotternas beskaffenhet, dessas fördelar
och olägenheter, hvilken motionären genom den yrkade ändringen synes hafva
åsyftat. En fullständig kännedom härutinnan kan, efter Utskottens omdöme, först
vinnas genom erfarenhet vid jordens brukning. — Utskotten hemställa således,
att nämnda förslag må förfalla.
Af Petter Mårtensson: att, med upphäfvande af hvad nu är föreskrifvet om
egodelnings-rätter och deras sammansättning, stadgas må: att, sedan skiftesmål
blifvit till laga behandling uti nu gällande ordning hos domhafvanden i den ort,
derunder skiftet lyder, anmäldt, domhafvanden skall genom stämning inkalla samtlige
delegarne uti skifteslaget till näst derefter inom häradet infallande lagtima
ting, eller ock till extra ting, om serskild anhållan derom göres, och, efter det
tvisteämnets vidd och beskaffenhet blifvit utredd, förelägga de tvistande att, vid
förlust af vidare talan i saken, hvar å sin sida utse och välja ojäfvige gode män
till lika antal, tvä eller tre å ömse sidor, åt hvilka, i förening med en serskild
af desse gode män vald person, frågan under kompromiss-rätt öfverlåtes till ett
bestämdt afgörande å den dag, de, för sammanträffande med domhafvanden, finna
tjenligt bestämma; att, derest vid afgörandet stridiga meningar gode männen emellan
uppstå, den mening galle, hvilken de fleste rösterna biträdt; att domhafvanden,
som vid gode männens öfverläggningar bör närvara och desamma, dock utan domsrätt,
leda. derefter skall klart och tydligen uppsätta det beslut, hvari gode männen
stadnat; samt sluteligen alt, emot nämnde beslut, som genast justeras och af
gode männen underskrifves, klander icke må anställas, eller saken under annan
domstols pröfning hänskjutas.
Såsom skäl för antagande af denna ordning för skiftesmåls behandling, har
motionären anmärkt, att egodelnings-rätterne, sådana de nu äro sammansatta, icke
ingifva förtroende om erforderlig sakkännedom och nitälskan hos deras ledamöter,
äfvensom att den nuvarande rättegångs-ordningen medför allt för många tillfällen
16
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, A':o 45.
till klagomål, återförvisningar ock förnyade skiftesläggningar, hvilket allt för jordbruket
och den enskildes välstånd medförde betänkliga olägenheter.
De åsigter, hvilka af motionären sålunda uttalats, kunna Utskotten för deras
del icke biträda. Utskotten anse fasthelldre den för skiftes-ärendens behandling
nu stadgade ordning innebära nödig garanti ej mindre om insigt och erfarenhet
hos dem, hvilka dessa mål pröfva och afgöra, än ock derom, att nämnde ärenden
med största möjliga skyndsamhet varda afgjorda. — Då Utskotten således anse de
af motionären framställda anmärkningar icke utgöra giltig anledning att härutinnan
tillstyrka en ändring uti den af honom antydda syftning, hemställa Utskotten,
att det väckta förslaget må förfalla.
Stockholm den 26 Augusti 1848.
I afseende å det af de sammansatta Utskotten afgifne förslag till ändring uti
2 Kap. 1 § skiftes-stadgan, var herr Eklund af en skiljaktig mening, och åbero
pade
till stöd härför, de skäl, hvilka finnas uttryckte uti efterföljande, vid frågans
behandling nästlidne riksdag, af honom afgifne reservation, hvilken var af följande
innehåll:
»Vid jemförelse af stadgandena i 2 Kap. 1 och 3 §§. af skiftesförfattnin
gen,
visar det sig tydligen, att lagstiftaren genom föreskrifterne att, när ansök
ning
om förordnande för landtmätare till förrättande af laga skifte inlemnas till
Konungens befallningshafvande, det begärdta förordnandet genast skall utfärdas,
samt att landtmätaren så skyndsamt som möjligt skall företaga förrättningen, haft
för afsigt att bereda en snar verkställighet af det äskade skiftet, till förekommande
deraf, att egorna i skifteslaget må af delegare deri försämras, i händelse förrättningen
under en längre tid blefve uppskjuten. Detta lagstiftarens syftemål
kommer likväl helt och hållet att förfelas genom den tidsutdrägt, som kan föranledas
genom tvist emellan skifteslags-delegarne om landtmätares förordnande; hvadan,
till förebyggande af de olägenheter och den skada, som häraf kan blifva en
följd, jag ansett den yrkade förändringen i 1 §. af skiftes-stadgan icke böra understödjas.
»
Uti denna reservation hafva herrar Gråd och Wetterberg samt riksdagsfullmägtige
P. Sahlström, L. Wenander, Carl Ersson från Westmanlands och Anders
Pehrsson från Örebro län instämt.
STOCKHOLM, tryckt hos joh. beckman, 1848.
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N\o 44. 1
N;o 44.
Alik. till Exp.-Utsk. d. 29 Aug., kl. 10 f. m.
Betänkande j i anledning af väckta frågor om ändringar uti
Kongl. Stadgan angående försvarslöse och till allmänt arbete
förfallne personer.
Uti ofvanstående ämne hafva motioner blifvit väckta:
Hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln:
af herr friherre Raab, Carl Adam Jacob: att 5 § 2 mom. uti den
åberopade stadgan målte erhålla följande förändrade lydelse: ”Försvarslös,
sorn icke är att hänföra under 6 § i moni., men tigger eller visar fortfarande
lättja eller liderlighet eller rymmer undan, kan af sockne-nämnden
dömas ifrån 8 lill i4 dagars fängelse, helst i cell, på half kost vid länseller
häradshäktet. Har försvarslös två gånger för dylika förseelser undergått
straff, tillämpas på honom hvad i 6 § i mom. säges om försvarslösa.”
1 sammanhang härmed har motionären hemställt, dels att uti samma §
måtte tilläggas elt mom. af innehåll: ^Transportkostnaden härför bekostas af
socknen och staten lill hälften hvardera;” dels ock alt det uti 3 § 2 mom.
förekommande ord ”ege” må emot ordet ”skall” utbytas;
af herr v. Post, E. J.: att uti 5 § 2 morn. måtte intagas ett stadgande
af följande innehåll: ”Försvarslös, som icke är alt hänföra under § 6
morn. t , men, oaktadt leornad! arbetstillfälle, tigger eller visar fortfarande,
lättja, liknöjdhet eller liderlighet, må, efter föreställning af tillsyningsmang
om han deraf ej låter sig rälta, varnas af sockne-nämnden, och, om bättrind
er efter icke följer, af samma nämnd öfverlemnas jemte fullständiga protokoller
rörande hvad som med honom sig tilldragit, till närmaste kronobetjent,
att inställas inför Kongl. Maj:ls befallningshafvande, som eger att, ef
Bili.
till R. St. 1’rot. 1847 och i848, 7 Sami. 2 Afd. 12 Hältet.
2
La]- samt Allm,. Bese.- och Elton.-Utskottens Betänkande, N:o 'th
-
idi sakeus pröfning och förefunna skäl, sätta honom i, högst 3 månader uti
enskild arbetsinrättning, men, om tillfälle dertill saknas, döma och försända
honom Lill allmänt arbete under lika lid;” hvarjemte af motionären blifvit
föreslaget, alt till denna § måtte fogas elt i dje mom. af innehåll: ”Later
han, efter utsatte tidens förlopp lill hemorten ålerförpassad, sig ändock icke
rätta, anses och behandlas han efter § 6 morn. i punkten 5 samt § 8 sista
punkten”; och borde, derest sistberörde förslag Liefve antaget, stadgandet
tili sednare punkten af 8 §, i följd deraf erhålla en i enlighet dermed ändrad
lydelse; och
af herr Kuylenstjerna, E. M.: att brottslingars ändamålsenliga bestraffning
och vård väl varit föremål för lagstiftarens omtanka, men att deremot
den efter undergånget straff på fri fot ställdes belägenhet, ännu icke tillvunnit
sig tillräcklig uppmärksamhet. En person, som efter utståndetcsLraff
blifvit lösgifven, kunde efter motionärens förmenande, under nuvarande förhållanden,
svårligen erhålla tjenst, helst det betyg, sorn, vid efterfrågan härom,
af honom upptes, utvisade att han blifvit för brott straffad förpassad
till lörsörjoingsorlen, derest denna kunde utrönas, molte för honom
samma hinder; och det understöd socknen kunde vara i tillfälle att lemna,
vore sannolikt knappare än fångkosten. I saknad af sysselsättning och med
klen bergning, vore det således fara värdt, att denna belägenhet drefve den
ifrågavarande personen att ånyo begå brott. Försvarslöse personer voro tillförene
förfallne Lill krigstjenst vid de värfvade regemenlerne, och, efter hvad
kändt vore, hade det numera upplösta s, k. Hans Majit Konungens Eget
värfvade regemente i sin tjenst upptagit personer, som för brott varit straffade,
utan att, sådant oaktadt, mindre säkerhet i vaktgöringen inom garnisonsorten
eller -någon underlåtenhet i andra, delta regemente uppdragne befattningar,
blifvit förspord. Genom förändrade sLadganden i detta hänseende
hade således den för brott straffade betagits en för honom behöflig utväg
till bergning. Med föranledande af sådant allt har motionären hemställt,
att, till afhjeipande af ofvananmärkla olägenheter, de medel, hvilka till bestridande
af aflönings- och transport-kostnader vid skeende kommenderingar
från de indelte regemenlerne i och för tjenstgöring i fästnings- eller längelse-orterne
nu erfordras, mätte an vändas till inrättande af ständiga korpser,
de der borde organiseras i likhet med det nu mera upplöste Konungens
Eget värfvade regemente, samt förbindas, alt i deras tjenst emottaga äfven
för brott straffade personer, derest de dertill i öfrigt voro passande; och
borde i sammanhang härmed, och på det för den sålunda i tjenst an lägst;
Lag- sami Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 44.
3
Brottslingen lillfälle malle Beredas alt vidare, i män af skeende förbättring,,
söka sin fortkomst, stadgas, all den, sorn vid en dylik koips olörvilligen
tjenl en viss tid, t. ex. tre år, egde läll alt eiBålla transport lill annat regemente
;
från det Högv. Preste-siåndel:
af Berr doktor Broman: som hufvudsakligen anmärkt: alt den, Kongl.
M; ij:ls BefallningsBafvande samt styrelsen öfver fängelser och arbetsinrättning
gar genom 3 § 3 mom. samt 20 § tillagde rättighet, ali, efter utstånden
strafftid, löss läppa fångar, elium grofva brottslingar de än må vara, samt att
förpassa dem icke allenast lill de församlingar, dit do före Baklandet Bort,
utan oek, der sådant icke kan utredas, till hvilken församling förstbemälda
myndighet för godt funné, gåfve anledning lill Betänkliga olägenheter, helst
den kommun, som sålunda tvingades att dem emottaga, icke egde någon
rätt eller några medel att värja sig för dylika personers okynne och våldsamheter,
samt icke ens fått sig tillagd rättighet att anvisa en sådan person
ett bestämdt ställe, der lian om nätterna luinde säkert förvaras; ali uti 5 §
2 mom. väl omnämnes, det Kongl. Majit ville serskildt förordna, huru förhållas
skall med försvarslös, som ieke genom den hushonderält, hvilken är
tillsyningsman tillagd, kan afhållas från fortfarande lättja och liderlighet,
men ali något stadgande härom dock icke blifvit meddeladt, hvaraf inträffat,
att socknenämnderne allt hittills under rådlöshet måst öfverse med de mångå
O
sådana personer, hvilka sålunda gäckat alla hotelser af en kraftlös myndighet
; samt slutligen att de uti 17 och 22 §§ förekommande Bestämmelser,
det icke någon till arbete oförmögen må lill allmänt arbete dömas, äfvensom
ali den, hvilken under arbetstiden blifvit dertill oförmögen, skall fri—
gifvas, inneburo en uppmaning för elen dömde att göra sig sjelf till arbete
oförmögen;
hos det Vällofl. Borgare-ståndet:
af herr Sjöstedt: alt den ifrågavarande stadgan ehuru välbetänkt den i;
öfrigt vore, såsom följande en lämplig medelväg emellan, å ena sidan, en
en sådan stränghet, som skulle föriundia eller åtminstone försvåra den fallna
menniskans återupprättande till en nyttig medlem af samhället, och, å
andra sidan, ett alltför lösligt handhafvande of det skydd, staten är skyldig
alt lemna fridsamme och laglydige medborgare, likväl, efter motionärens omdöme,
i så målto saknade nödig fullständighet, sorn den icke erbjöde några*
4
Lag- samt Allm. Besa.- och Ekon.-VIskollens Betänkande, N:o hi.
tvångsmedel, hvarigenom sådane försvarslöse, hvilka icke blifvit straffade för
stöld eller inbrott eller andra grofva förbrytelser, eller sådane personer, de
der för djdika brott blifvit lagförde, men, i brist af bevis icke kunnat åt
saken fällas, må kunna allvarligen tillhållas att förskaffa sig tjenst eller annat
stadigt näringsfång. Af sådan anledning och med afseende dels derå,
att den allmänna säkerheten äfventyrade att af dylika personer störas, dels
ock å den fara, för hvilken de släder och andra fattigvårds-samhällen, der
en större arbetsförtjenst ansåges vara att tillgå, voro utsatte genom en hejdlös
inflyttning af personer, hvilka, obekymrade om erhållande af. tjenst eller
stadig sysselsättning, så lill sägandes lefde för dagen, öfverlemnande åt
fattigvården att sörja för deras framtid, har motionären föreslagit en underdånig
hemställan till Kongl. Maj:t om angelägenheten af sådane föreskrifters
skyndsamma utfärdande, som erbjödo tvångsmedel, hvarigenom personer
af ifrågavarande beskaffenhet måtte kunna förmås att förskaffa sig lagligt
försvar; och
hos det Ilederv. Bonde-ståndet:
af Riksdagsfullmägtigen N. Strindlund från Wester-Norrlands län, som,
till afhjelpande af de betänkliga olägenheter,hvilka inom motionärens hemort
inträffat till följd deraf, att den förut tjenande klassen undandroge sig årstjenst,
satte sig ned för sig sjelfva och blott efter beqvämlighet samt såsom
ett nödvärn emot hunger och elände använde sina arbetskrafter, hemställt,
det Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om den
skärpning uti i:sta kap. af ifrågavarande Kongl, förordning, att hvar och en
af tjenande klassen, som, enligt i § anses såsom försvarlös, må kunna åläggas
att, i den socken, der han är mantalsskrifven, antaga årstjenst hos den
jordegare, som hos sockne-nämnden anmälde behof af ett sådant arbetsbiträde,
emot lillgodonjutande af den lön och öfrige förmåner, som, efter ortens
sed, i allmänhet äro gällande.
Öfver dessa motioner, hvilka ansetts erfordra gemensam handläggning
af Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten, få de förenade
Utskotten, som desamma till pröfning i ett sammanhang förehaft, gemensamt
utlåtande nu.afgifva.
Hvad dervid först vidkommer den anmärkning, som af herr friherre
Raab blifvit framställd i afseende på redaktionen uti 3 § 2 mom. af omförmälda
Kongl. Stadga; så hafva Utskotten icke kunnat samma anmärkning
Lag- sami Allm. Besr. och Ekon.-Vtskotlens Betänkande, i\':o AS.
5
godkänna. Hvad i denna del nu finnes stadgadt, eller alt tillsyningsman
äfvensom krono- oell stads-beljent eger vid det uppgifne föi hållandet: ”den
försvarslöse häkla och antingen försända till hemorten, då denna är närbelägen,
eller hos Konungens befallningshafvande skyndsamt anmäla”, synes
Utskotten hafva ett afgjordt företräde framför den ovilkorlig» föreskrift, soln,
enligt motionärens förslag, borde finnas, och hvilken genom dit af honom
yrkade utbytet af ordet ”skull” i stället lör ”ege” skulle uttryckas. Orsaken
till en dylik persons afvikande från den väg eller ort, derå passel eller
tillståndsbevisel lyder, kan nemligen tilläfventyrs vara att söka uti etL irA—
kadt sjukdomsfall eller någon annan omständighet, som af den ifrågavarande
personen icke kunnat förekom mas; och del loide vid sådant förhållande åt
vederbörande tillsyningsman eller kronobetjent böra öfverlemnas, att, med
afseende å förekomne omständigheter, pröfva, huruvida den stadgade påföljden
bör ega rum eller icke. En sådan pröfningsrält finnes medgifven uti
det nu gällande stadgandet, och Utskotten, sorn anse densamma icke böra
vederbörande betagas, få i följd deraf hemställa,
att nämnde förslug må förfalla.
Beträffande vidare herr doktor Bromans vikande om jemkning uti rättigheten
för Konungens befallningshafvande, all bestämma viss stad eller
socken, der försvarslös person under utsatt lid får vistas, äfvensom de af
samma motionär i öfrigt framställde anmärkningar emot bestän melserne uti
i r, 20 och 22 §§, så hafva Utskotten icke heller härutinnan kunnat inse
behofvct af fö länd rade föreskrifter, helst några olägenheter af de nu gällande
icke synes vara att befara, derest de i sammanhang härmed föreskri fnh
kontroller behörigen handlrafvas. — Afl säkerheten inom den kommun,
dit den frigifne blefve förpassad, på sätt motionären anlydt, härigenom
skulle störas, lärer väl i allmänhet kunna anses mera sällan inträffa just
till följd af den nu gällande bestämmelsen, all frigifven person alltid skall
förpassas till hemorten, derest denna är känd. Delta stadgande synes Utskotten
fullkomligt välbetänkt, helst detsamma afser att förebygga, det dylika
personer, uteslutne utur samhället och beröfvade utvägar ne att ärligen
försörja sig, ej må antingen tvingas lill nya brott för alt derigenom lifnära
sig eller ock oka antalet af kringstrykande och för samhället farliga personer.
I den ort, der de förut äro kände, äro utvägarne lill försörjning lättare;
och ställda under serskild tillsyn samt dessutom bevakade af den allmänna
uppmärksamheten, molas dylika personer derstädes af flere hiuder
r>
Lag- nami; Altm. Bese.- och Ekon.-Uiskollens Betänkande, Ifiö 44.
vid nya försök att beträda brottets bann, än då deras Angifvande, på sätt
förut egt ruin, fått ankomma på enskildt godtycke lios en person, sorn, sedan
han uppfyllt de vilkor, förfstluingarne föreskrifva för en fånges lösgifvande,
knappast några dagar, åtminslone ej längre, än till nästa flyttningstid,
toge värd om den lösgifue, utan öfverlemnade honom åt sitt öde.
Endast för det fall, att ej skyndsamt kan utredas, lill hvilken stad eller»
socken den försvarslöse må antagas nådeligen höra, eller att detta är Ivist
underkastadt, samt någon upplysning icke för handen, att personen tillhörer
annat län, än det, hvarest lian sig uppehåller, är ett undantag från denna
allmänna bestämmelse medgilvef, och Konungens befallningshafvande tillåtet
att bestämma viss stad eller socken inom länet, iler. personen får vistas
under utsatt tid, eller intill dess Konungens befallningshafvande, efter inheintad
närmare upplysning, kan annorlunda förordna. Denna rättighet
måste vid nämnde förhållande vara Konungens befallningshafvande föi behållen,
ty hvarest skulle den ifrågavarande personen under tiden vistas, eller
vore det välbetänkt eller ens med rättvisa förenligt, att han i häkte eller
på korrektions-inrättning afvaklade utgången af den undersökning, som i
afseende på den rätta hemorten komrae att anställas.
Då Utskotten således anse de af motionären emot omförmälda §§, utan
uppgifvet förslag till ändringar deruti, framställda anmärkningar, icke vara;
af den vigt, att något afseende derå, hvarken i ena eller andra fället, kan
af Utskotten tillstyrkas, få Utskotten hemställa,
alt motionärens anmärkningar i dessa delar niet järf alla.
Hvad serskildt angår herr Kuylén stjernas framställning om behofvet af
åtgärder från det allmännas sida lill afböjande af de svårigheter, hvilka vanligen
möta den från fängelset utträdande alt kunna erhålla utvägar till ärlig
försörjning, samt det förslag, motionären för sådant ändamål uppgifvit,
eller alt ständige korpser skulle inrättas, hvilka i sin tjenst borde upptaga
äfven för brott straffade personer; så kunna Utskotten visserligen icke annat
än instämma uti motionärens åsigt, att den efter undergånget straff på
lii fot ställdes belägenhet ofta är att beklaga; men då det uppgifne förslaget
icke synes Utskotten hvarken lämpligt eller motsvarande det ändamål,
sorn dermed vel it ernås, samt i öfrigt för delta ändamåls vinnande mera
synes vara att hoppas af den faderliga och försonliga behandling, menniskoä.
lskaude medlemmar af ett samfund äro i tillfälle att åstadkomma, än af
kalla och lagligen anbefallde tvångsmedel, sorn väl kunna verka en yttre
-
Lag- sovit Allm. Desv.- och Elu.n.-Ulshollens Betänkande, K.o 44.
7
ordning, men sällan förbättra hjertals böjelser, hafva Utskotten af dessa on>
ständigheter funnit sig föranlåtne hemställa,
att nämnde förslag icke må föranleda till någon åtgärd.
Deremot och hvad slutligen vidkommer de motionärers förslag, hvilka
afse alt bereda nödiga tvångsmedel, hvarigenom sädane försvarslöse personer,
hvilka icke blifvit straffade för stöld eller inbrott, eller andra grofva
förbrytelser, ma kunna allvarligen tillhållas alt förskaffa sig tjenst eller annat
stadigt näringsfång; så hafva Utskotten, lika med motionärerne, insett
behofvet af en dylik föreskrift, samt i följd häraf funnit sig böra de i detta
hänseende väckta förslag i hufvudsaklig mån understödja. 5 § 2 mom.
af den åberopade Kongl. Stadgan antyder visserligen, del serskildt föreskrift
kommer att i nåder meddelas, när och huruledes försvarslös, sorn icke är
att hänföra under § 6, morn. 1, men tigger elier visar fortfarande lätt ja och
liderlighet, må genom annat tvång, än viet i förra mom. af 5 § omnämnda,
eller personens ställande under tillsyningsmans lmsbondeiätt, hållas lill ordning
och arbete vid inrättning inom orten; men då emellertid, i saknad of
en dylik bestämmelse, betänkliga olägenheter, på sätt flera motionärer anmärkt,
redan inträffat, och sannolikt än vidare komma att förspörjas, hafva
Utskotten, till afhjelpande af det sålunda öfverklagade förhållandet, intilldess
frågan om organisation af arbets-iurättningar Inom otterne för dylike
personers sysselsättande under nödig tillsyn, kan varda afgjord och bestämda
föreskrifter i detta afseende meddella, ansett sig böra föreslå ett stadgande,
huru med dylika personer bör förhållas; och få Utskotten, i följd
häraf, vördsamt hemställa,
att Rikets Ständer må uti underdånighet hos Kongl. Maj:t anhålla,
dels att 2 mom. 5 fjf uti Kongl. Stadgan angående försvarslöse
och till allmänt arbete förf aline personer, måtte erhålla
följande förändrade lydelse:
”Öfver försvarslös, som icke är att hänföra under § 6
mom. 1, men visar lättja och liderlighet, ege tillsyningsman
enahanda husbonde rätt, sorn i förra morn. sägs ; och må en dylik
person, derest han underlåter att af erbjudet arbetstillfälle sig
begagna, samt efter inför socknenämnden 3:ne serskilda, gånger erhå/lne
varningar, sig ej rättar, anmälas hos Konungens befallnings^hafvande,
som ege ätt med honom förfara på sätt i § 8f öre skrif ve %:
8
Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon.-Utskotlens Betänkande, tko 44.
dels ock att till 8 § i omförtnälde Kongl. Stadga måtte
fogas ett tillägg, hvarigenom samma § komme att erhålla följande
ly delse:
Finner Konungens befallningshafvande ej skäl att förlängdt
anstånd enligt $ ~ bevilja, eller har den, sorn äfven erhållit
detta anstånd, föreläggandet ändock icke uppfyllt; och är ej
tillfälle till personens sysselsättande, under nödig tillsyn, viii
arbets-in rättning, som är orten serskildt tillhörig; varde den
försvarslöse dömd att användas till allmänt arbete på viss tid,
hvilken bestämmes sålunda: till fyra år för den, som undergått
straff för tredje resan stöld, eller och blifvit för annat brott
dömd till lifstidsarbete å fästning eller tukthus, eller att mista
lif vet, men i det straff af nåd erhållit mildring; till tre år
för den, som undergått straff för andra resan stöld eller andra
resan inbrott; till två år för andra i 6 mom. 1 nämnde försvarslöse;
samt till ett år eller derunder för sådane personer,
som uti § 5 mom. 2 omförmälas.”
Emot det af Utskotten uti sednare punkten af omförmälda betänkande
sålunda fattade beslut anmäldes reservation af herr prosten Tellbom, som
ansåg att någon viss tid emellan de serskilda varningarne bordt bestämmas,
samt uttrycklig föreskrift härom uti det föreslagna stadgandet intagas.
Stockholm den 28 Augusti 1848.
STOCKHOLM, f. d. Schultze* Boktryckeri, 1848.
Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utskoltens Betänkandej N;o 45. i
N:o 45.
Ank. till Exp, DtsL den n Sept., kl. 7 e. tn.
Betänkande, i anledning af väckta frågor om ändring i sättet
för klockares och orgelnisters antagande.
Utskotten hafva till behandling fått emottaga tvänne serskilda i detta ämne
väckta motioner, nemligen:
af riksdagsfullmägtigen Sven Heurlin från Kronobergs län_, som erinrat,
att, ehuru redan uti Kongl, resolutionen på allmogens besvär af år 1734
Kongl. Maj:t utlofvat, det församlingarne, ”med pastors samråd,’1 skulle få till
klockare ”utvälja hvem de hafva bästa förtroende
rerne häråt gifvits den tydning, som skulle afgörandet af denna angelägenhet
dem ensamt tillkomma, hvilket ock numera i sjelfva verket inträffat, då, vid
dylikt val, kyrkoherdens röst beräknas och gäller lika med hälften af det afgifna
rösteantalet. I anledning häraf och då församlingarnes rätt att utse de
personer, som skola af dem lönas, underhållas och pensioneras, efter motionärens
tanke, på allt sätt borde bevaras, har han föreslagit, att, i fråga om val
till klockare och orgelnist, församlingens pastor endast i och för prestegården
må utöfva rösträtt; och
af riksdagsfullmägtigen Eric Andersson från Skaraborgs län, som anmärkt:
att, vid tillsättande af orgelnist-, klockare-och skollärare-beställningar,
missbruk ofta egde rum, dervid inträffade, att församlingarne mången gång
nödgades emottaga personer, som voro mindre skicklige i utöfningen af omförmälda
befattningar, äfvensom att, i händelse någon duglig person dertill blefve u,tsedd,
denne ofta nog på samma gång erhölle förslag och utnämning inom annan
församling, hvaraf följden vore, alt han afsade sig beställningen å det
ställe, han för sig funne mindre förmånligt; att det vore olämpligt, det den
s. k. prost-posten eller klocka're-posten bestriddes af ifrågavarande tjenstemän,
helst ett hinder för tjänstgöringens fullgörande för klockaren derigenom uppkomme
samt nämnde uppdrag utan olägenhet kunde öfverflyttas på kyrkovaktaren;
samt slutligen att, i händelse konvention om klockares lönevilkor
inom någon församling träffades, nämnde öfverenskommelse borde, för att vara
gällande, till Kongl. Maj:ts nådiga fastställelse öfverlemnas; och har motionären,
till förekommande af de missbruk, hvilka i ofvananmärkta hänseen
-
Rih. till R. St. Prot. 184J och 1S48, 7 Sami, 2 Afd. 13 Haft,
1
2
Lag- sami Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande>, N.o 4 6-
den skola inträffat, upprättat och uti förevarande framställning intagit ett utförligt
förslag till författning i detta ämne.
Dessa motioner hafva Utskotten tagit under öfvervägande ; oeh, h vad först,
vidkommer frågan örn inskränkning uti den församlingens kyrkoherde tillagde
rösträttighet vid klockares tillsättande; så hafva Rikets Ständer, i anledning
af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets betänkanden N:ris 91 ocb 114>
redan fattat sitt beslut i detta ämne, och något yttrande öfver de gjorda
framställningarne i denna del torde således här icke erfordras..
Beträffande åter det af Eric Andersson framställda förslag till författning
i fråga om antagande af orgelnist, klockare och skollärare, äfvensom samme
motionärs yrkande om förändrade föreskrifter i afseende på klockares göromål,
, med hvad mera,, i sammanhang härmed, blifvit erinradtj så hafva
Utskotten, vid granskning af nämnde förslag, ieke kunnat undgå att anmärka
, hurusom de deruti intagne bestämmelser dels uti redan utfärdade författningar
finnas att tillgå,, dels ock synas obehöfiiga eller för ändamålet mindre
lämpliga; vid hvilket förhållande och då, hvad angår de anmärkningar, sorn
af motionären i öfrigt blifvit framställda, desamma, efter Utskottens omdöme
icke heller äro af den beskaffenhet, alt något afseende derå, hvarken i det
ena eller andra fallet, kan tillstyrkas, Utskotten hemställa,
att förevarande motion icke mål föranleda till någon ät gärd.
Stockholm den 11 September 1848.
N:o 46:
Ank. till Expi Ut sk. den r r Sept.,, kl. f e. m»
Betänkande i anledning af väckt fråga om ändring af 5/ $' st
morn uti Kongl, instruktionen för landtmätarne i riket den
4 Maj tSsy.
Genom remiss från Ilederv. Bonde-ståndet har Allnänna Besvärs- och
Ekonomi-utskottet fått till behandling emottaga en af rik sd agsfallm äg t igen’
Olaus Ericsson från Götheborgs och Bohus län gjord framställning, deruti
motionären fästat Bikets Ständers uppmärksamhet å obilligheten af det uti
omförmälda Kongl, instruktion förekommande stadgande, att ingen landtmätare
får, till erhållande af Kongl. Majrts fullmakt såsom kommissions-landt
-
samt Allm. Desv.- och Ekon.-Utskottens Betänkandet N.o ^5. J
mätare anmälas, innan lian författat karta med beskrifning öfver en socken
inom det län, hail fått sig såsom tjenste-stalion anvisadt. Ehuru nämnde föreskrift
visserligen »fsåge ett, såväl för staten som för den enskilde kurn munen,
högst gagneligt och vigtigt ändamål, nemligen att bibringa en noggrann kännedom
om olika trakters inom fäderneslandet förhållande till hvarandra, samt
bereda dem, som ordna kommunal-bestyren, en klar åskådning af de förhål»
landen, som utgjorde föremål för deras verksamhet, vore det dock, efter motionärens
tanka, slaten föga värdigt att, för vinnande af detta ändamål, ålägga
någre dess uudersåter ett onus utan motsvarande ersättning. Med fa»
stadt afseende härå har motionären föreslagit, det Rikets Ständer måtte hos
Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att omförmäldta stadgande må utur
landtmäteri-instruktionen utgå, eller ock, för den händelse detsamma i och
för tillkomsten af sockne-kartor med beskrifningar ansåges böra bibehållas,
att staten måtte förbinda sig att härföre lemna en emot arbetet svarande er»
sättning.
Denna motion har Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet gemensamt
med L-ig-utskottet tagit under öfvervägande; och hafva de förenade Utskotten
dervid inhemtat: att det uti omlörmälda instruktion intagne stadgande om
skyldighet för vice kommissions-landtmätare och landtmäteri-auskultanter att,
innan de till vidare befordran kunna anmälas, upprätta en sockenkarta med
dertill hörande beskrifning, blifvit satt i verkställighet först genom Kongl.
Mrfj:'s till öfver-direktören vid landtmäteriet den 12 December 1845 aflåtna
nådiga bref, hvilket, jemte nödiga bestämmelser i öfrigt, tillika innehåller
föreskrift om en viss modell, hvilken, vid upprättande af sockne-kartor å landet,
skall tjena till efterrättelse; att vederbörande landtmätare under tiden
fått, för erhållande af befordran, afgifva förbindelse att, så snart nödiga förmulärer
till nämnde chartte-arbete blefve faslstäldta, detsamma fullgöra; att
serskilda föreskrifter i ämnet ytterligare blifvit meddelade genom Kongl, brefven
till öfver-direktören vid landtmäteriet den 20 April och den 14 Maj
1847, af innehåll, dels att, derest någon kommissions-landtmätare, som till
ifrågavarande arbete vore förbunden, dåmera, i anseende till högre ålder,
minskad arbetsförmåga eller annat giltigt binder, skäligen syntes böra derifrån
frikallas, öfver-direktören finge sådan frikallelse bevilja, dels ock att,
der större socknar förekomma i de norra och vestra orterna, öfver-direktören
egde att åt två eller flere landtmätare anvisa blott en sådan socken, att deröfver
gemensamt, efter lämplig fördelning, karta och beskrifning upprätta;
varande härjemte uti 2:a och 3:e mom. af först omförmäldta Kongl, bref ser»
skildt stadgadt, dels att, vid de tillfällen, då, i brist af redan upprättade kar»
k Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Ulskottens Betänkande, N.-o 47'
tor eller nödige uppgifter, någon betydligare mätning för beredande af socknekartas
fullständighet och pålitlighet erfordras, och icke af landtmätare med
lön på stat kan, enligt deras tjenstepligt, verkställas, öfver-direktören må,
uppå Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i länet anmälan, efter hvad för hvarje
fall skäligt pröfvas, tilldela vederbörande landtmätare lämpligt aifvode för
sådan mätning, antingen af General-landtmäteri-kontorets bötes-medel, så vidt
de dertill lemnade tillgång, eller ock af det för sockne-kartors upp!ättande
beviljade åi liga anslag, hvilket öfver-direktören egde alt, i mån af behof,
hos statskon torpt utbekomma; dels ock att, då landtmätare befinnes hafva nedlagt
synnerlig möda och omsorg för sockne-kartors och beskrifningars upprättande,
Kongl. Maj:t vill, uppå öfver-direktörens underdåniga framställning
derom, i nåder pröfva, hvad serskild vedergällning derför må ega rum.
Jemte det Utskotten skolat vördsamt redogöra för hvad i delta ämne
sålunda förekommit, få Utskotten, lili besvarande af den väckta motionen,
tillägga, att då, på sätt af ofvananförda, tid efter annan utfärdade, Kongl,
bref, inhemtas, åtgärder blifvit föreskrifna, i ändamål alt för vederbörande
landtmätare bereda en lättnad uti eller en ersättning för det ifrågavarande
arbetet, hafva Utskotten, ehuru erkännande, att nämnda arbete icke destomindre
kommer att medföra en icke ringa möda och uppoffring, likväl, vid
betraktande af nyssberörda omständigheter, byst betänklighet att tillstyrka en
ytterligare eftergift uti förrberörde åliggande, och få, i följd deraf vördsamltgen
hemställa,
att motionen för närvarande icke må föranleda till någon åtgärd.
Stockholm den 11 September 1848.
Emot det af Utskotten sålunda fattade beslut har herr prosten Tranasus
sig reserverat.
N:o 47.
Ånk. till Exp. Utsk. den ii Sept., kf. 7 e. 1»,
Betänkande, i anledning af väckt fråga om medborgare-rätt för
den, som förvärf var fast egendom inom riket.
Till Lag-utskottets behandling bar Höglofl. Ridderskapet och Ådeln öfverlemna!
en af herr Munck af Rosenschöld, JS. Rväckt motion af inne
-
Lag- samt Allm.- Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande; IV.-o /fS.
5
håll, att en hvar, som inom riket förvärfvar fast egendom, må, utan serskild
ansökning dertill erfordras, komma i åtnjutande af Svensk medborgare-rätt.
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskotten hafva tagit denna
fråga under pröfning; men då en förändring uti de stadganden, som i omförmäldte
hänseende nu äro gällande, hvarken synes behöflig elfer af den
allmänna meningen torde påkallas, hafva Utskotten ansett sig ega skäl hemställa,
att nämnde Jörslag må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 11 September 18-18.
N:o 48.
Ank. till Exp. Utsk. den ii Sept., kl. ? e. m.
Betänkandei anledning af väckt fråga om fullständig medborgare-rätt
för i Sverige födde judar.
Uti en hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln väckt motion har herr Ridderstad;
C. F.; bland annat anmärkt, hurusom det vore orättvist, samt, efter
hans tanka, lill och med skadligt, att en klass af medborgare funnes,
som, ehuru född Svensk, likväl, för sin religiösa öfvertygelses skull, om också
icke helt och hållet, dock genom vigtiga och stora inskränkningar och förbehåll,
vore utesluten från så många af samhällets förmåner, att den, från
vaggan till grafven, måste betraktas såsom blott till en del tillhörande landets
medborgare; och har motionären, under förmälan, det erfarenheten skulle
hafva ådagalagt, att judarnes emancipation från serskilda tvångslagar icke blott
ej skadat, utan till och med gagnat det allmänna, föreslagit r’en sådan förändring
af hittills varande lagstiftning för judarne, att de i riket redan bosatte
judar och deras afkomlingar må inträda i fullständig Svensk medborgare-rätt,
med den inskränkning, allena, som, i följd af de olika religions-bekännelserne,
ör grundad i sakens natur, samt dessutom i de fall, som af grundlagen bestämmas.
”
Denna, till Lag-utskottet remitterade, motion, hvilken ansetts böra handläggas
jemväl af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet, hafva de förenade
Utskotten förehåll till behandling; men då Rikets Ständer, i anledning af
© Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, IV :0 Jf$.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets under N:o 107 afgifne betänkande
om utvidgande af de rättigheter, som äro mosaiske trosbekännare här i riket
tillerkända, redan fattat sitt beslut i detta ämne, hafva Utskotten vid sådant
förhållande, ansett serskildt utlåtande öfver förevarande motion icke erfordras;
hvilket Utskotten härmed skolat hos Rikets Ständer vördsamligeu anmäla.
Stockholm den 11 September 1848.
N:o 49.
Ank. till Exp. Utsk, den li Sept., kl. 7 e. m.
Betänkande , i anledning af väckt fråga om ändring uti nt&
gällande st ad gande n , rörande afvittrings verket i de norra
länen.
Genom remiss från Hederv. Bonde-ståndet har Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-utskottet fått till behandling emottaga en af riksdagsful 1 mägtige G«*
staf Glad och Johan Westermark från Westerbottens län gemensamt gjord
framställning af innehåll, att då, vid den afvittring, sorn, till följd af Kongl.
Maj:ts nådiga stadga den 10 Februari 1824, inom sistnämnde län förrättas,
den ordning af vederbörande landtmätare foljes, att mätningen boijas från
fjelltrakterne och derifrån fortsattes till kustlandet, häraf inträffat, alt länets
äldre eller odal-hemman, hvilk* vid kusten äro belägna, komma i mistning
af den skog och mark, dem författningsenligt tillkommer, enär densamma
derförinnan redan blifvit af nybyggare så upptagen, att för dessa hemmin
någon mark icke vidare står att eihålla. I ändamål att afhjelpa ett dylikl
förhållande, hvilket ansåges destoneera obilligt, som odal-hemmanen, sådant
oaktadt, fortfarande måste utgöra der.s fulla skatt, hafva motionärerne, jemte
bifogande af en utaf förste landtmätaren i länet utgifven attest öfver det betydliga
utmål, som saknas för hemmanen i norra delen af länet, föreslagit,
att nu gällande föreskrifter i detta ämne måtte sålunda ändras, att afvittringen
komme att taga sin börjdn från kustlandet och fortsättas uppåt fjelltrakterna,
dervid odal-hemmanen först borde komma i åtnjutande af deras utmål
i skogsmark; samt alt, å de ställen, der kronans allmänningar redan blifvit
upptagne af nybyggen, den från de närmaste nybyggena utgående afgäld
La g- samt Allm. Besv.- och Enon.-Utskottens MemorialN;o So.
7
snitte minska odal-hemmanens skatt, i föihållande tili det felande utmålet i
skogsmark.
För behandling af denna fråga har Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet
ansett nödigt sammanträda med Lag-utskottet; men, då det af motiosiärerne
öfverklagade förhållande, för såvidt Utskotten, uti ärendets nuvarande
outredda skick, kunnat finna, har sin grund uti en oriktig tillämpning af
den åberopade författningen, samt rättelse härutinnan torde böra sökas hos
vederbörande embels-myndigheter, få Utskotten, som anse frågor af förevarande
art, de der endast röra verkställighet af redan gifne föreskrifter, icke
tillböra Rikets S'änders pröfning, hemställa,
att motionen ieke må föranleda till nii gon åtgärd.
Stockholm dea 11 September 1848.
N:0 50.
Ank. till Exp. Utsk. den it Sept, kl. 7 e. m.
Memorial, i anledning af erhållen återremiss af Utskottens be*
tänkande IV-o 28.
Uti oraförmäldta betänkande hade Utskotten, uppå anförde skäl, tillstyrkt
Rikets Sänder alt, uti underdånig skrifvelse, hos Kongl. Maj:t anhålla,
dit Kongl. Majst täcktes i nåder försiändiga samtelige Dess befallningshafvande
att, till ledning för magistraterne i städerne och uppbördsmännen på landet
vid den redovisning för saköresmedel, som af dem skall afgifvas, från
vederbörande öfver-rätter,. i god tid före summariska och special-räkningarnes
»(lemnande, begära upplysning, huruvida de från föregående halfår balanserade
mål, deruti böter blifvit ådömde, äro afgjord*, eller om desamma fortfarande
bero på öfver-rätternes pröfning.
Enligt ankomne protokolls-utdrag, hafva Högv. Preste-slåndet och VällofL
Borgare-ståndet till Utskotten återförvisat nämnde betänkande, hvilket af Heder
v. Bonde-ståndet blifvit godkändt, men af Ilo »loff. Ridderskapet och Adeln
deremot afslaget- De anmärkningar, som emot nämnde förslag inom förstnämnde
tvenne Riksstånd blifvit yttrade, äro hufvudsakligen följande: att
den tillstyrkta åtgärden vore öfverflödig, helst det ålåge Hof-rätterne att till
Konungens befallningshafvande öfversända utslag i bötes-mål,. för att verksläl
-
8 Lag- samt Ailm. B:sv.- och Ekon.-Utskottens Memorial, Ti:o So.
las, samt saköres-längderne lemnade tillräcklig vägledning i afseende på de
mål, sora från under-rätt icke fullföljdes; att de upplysningar, hvilka, enligt
Utskottens förslag, utaf Konungens befallningshafvande från öfver-rätterne
skulle begäras, voro svåra att anskaffa, enär mycket arbets erfordrades, ej
mindre för Konungens befallningshafvande att taga reda på de ifrågavarande
balanserade målen, än ock för Hof-rätterne att upprätta förteckningar å de
hötes-mål, som voro oafgjord»; att det icke borde förbises, att, då utslag uti
dylika mål tillsändas Konungens befallningshafvande just för att verkställas,
det vore Konungens befallningshafvandes pligt att, i samma ändamål, genast
efter emottagandet, afsända dem till vederbörande uppbördsman, hvilken nästan
alltid vore under-exekulor; att Kongl. Kammar-kollegii cirkulär-bref den
18 Juni 1779 i följd häraf vore obehöfligt, hvadan ett uppliäfvande deraf
bordt tillstyrkas; att, för undanrödjande af de svårigheter, hvilka för en fullständig
redovisning af balanserade saköres-medel härigenom kunde för vederbörande
exekutorer uppkomma, ett stadgande kunde meddelas, af innehåll,
att, då ifrågavarande utslag för verkställighet till Konungens befallningshafvande
öfversändas, anteckning derom borde ske uti inhibitions-förteckningen,
hvarigenom all erforderlig kontroll bereddes; att Utskottens förslag, om det
godkändes, skulle för visse embetsman komma att medföra ett icke obetydligt
besvär, och efterlefnaden af det tillstyrkta stadgandet sannolikt icke blifva så
noggrann, alt den verkan, man deraf förväntat, kunde till fullo påräknas;
att då emedlertid hvarjehanda olägenheter och lidanden för de sakfäIIde torde
uppkomma, helst uppbörds männen ovägerligen måste ställa sig de stränga
föreskrifterne uti ofvan åberopade cirkulär-bref lill efterlefnad, en rättelse
härutinnan vore af nöden, hvadan nämnde cirkulär-bref, hvilket tillkommit
endast såsom ett rättesnöre för uppbördsmännen, men stöde på sidan om allmänna
lagen, borde upphäfvas; samt slutligen att de kontroller öfver böters
indrifning och redovisning, som, i stället härför, kunde pröfvas erforderliga
och lämpliga, af Kongl, Maj:t torde kunna bestämmas, utan alt något förslag
härom afgåfves från Rikets Ständer, som till Kongl. Maj:t borde öfverlemna
att i denna del förordna.
I anledning af dessa anmärkningar och hvad i sammanhang dermed blifvit
föieslsget, hafva Utskotten ytterligare tagit detta ärende under öfvervägande;
och ehuru Utskotten föreställa sig, att det utaf motionärerne åsyftade
ändamål, — eller att den, som af under-rätt blifvit fälld till böter, men öfver
utslaget fört klagan i högre rätt, befrias från skyldighet alt, intilldess
öfver-rätt meddelat utslag i målet, förete flere än ett diarii-bevis, — skulle,
genom
Lag- tamt Mini. Betvoch Ekon.-Ulskottens Memorial, If.o So.
9
genom dea af Utskotten föreslagne åtgärd, kunna ernås, helst densamma afser
alt bereda vederbörande exekutorer tillfälle att, utan begagnande af den
rättighet, som uti ofvananförda cirkulär-bref blifvit dem roedgifven, nemligen
alt lid efter annan affordra de sakfäilde diarii-bevis, erhålla de upplysningar,
hvilka kunna vara af nöden för en fullständig redovisning för balanserade
sa köres- medel, vilja Utskotten likväl icke förneka, att detta ändamål säkrare
och med mindre omgång kan vinnas derigenom, alt en underdånig anhållan
framställes endast derom, alt nämnde cirkulärbref till vidare kraft och verkan
varder upphäfvet. Den betänklighet, som, genom en sådan åtgärd, möjligen
kan uppslå, i thy att vederbörande exekutorer såmedelst skulle komma
alt sakna de upplysningar, som erfordras för en fullständig redovisning af
saköres-medel, lärer ock böra försvinna, enär nödig kännedom i detta hänseende
i allt fäll torde erhållas derigenom, att Konungens befallningshafvande,
lill hvilken de ifrågavarande utslagen öfversändas för att verkställas, icke lärer
underlåta att, i samma ändamål, genast efter emottagandet, öfversända
dem till vederbörande uppbördsman, hvilken nästan alltid tillika är underexekutor.
Med frångående af det förut utaf Utskotten Ii anställda förslaget,
få Utskotten, i följd häraf, hemställa,
att Rikets Ständer md uti underdånighet anhålla, det Kongl.
Majit täcktes, med upphäfvande af hvad uti Kongl. Kammarkollegii
cirkulär-bref den 18 Juni ijjg härom finnes föreskrift
vet, i ridder stadga, att deri, som af under-rätt blifvit till böter
fälld, men häröfver fört klagan i högre rätt, icke är pligtig
att, intilldess öfver-rält meddelat utslag i målet, utlösa och
hos exekutor förete flere än ett diarii-bevis.
Slockholm den 11 September.
Eih. till R. St. Fröt. 1847 ocb 1848, 7 Sami. 2 A fä. :3 Tfifi
STOCKHOLM, ecksteinska boktryckeriet, 1848.
Lag- och Ekon. Utskollens Betänkande, N:o 51.
1
N:o 51.
Åuk. till Exp.-Uuk. den 14 Sept., kl. 7 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta frågar om ändringar uti
Kongl. Taxan pä arfvode for Landtmäteri-förrätta ingar
den 18 Oktober 1834.
I ändamål att förebygga de olägenheter, som uppkommo till följd deraf,
att delegare i skifteslag, genom anställande klander å erhåilne förskoltsräkningar,
sökt göra skiftesman jäfvig att påbörjad förrättning fortsätta, har
Herr Stenberg, uti en hos Vällofl. Borgare ståndet väckt motion, föreslagit,
dels att till 23 § uti omförmälda Kongl, arfvodes-taxa måtte fogas ett tillägg,
af innehåll: ^hvarförutan, om handräckning begäres till utbekommande
af ett sådant förskott, sorn omnämnes uti föregående §, skiftesmannen bör
bifoga Förste Landmätarens i länet bevis derom, att räkningen blifvit af honom
granskad, utan att han deri funnit något fel, och att skiftesmannen tillika,
genom uppvisande handlingar, ådagalagt, att han verkställt det arbete,
för hvilket han påfört delegarne arfvode; skolande Förste Landtmätaren,
uppå skiftesmannens begäran, en sådan granskning ovägerligen verkställa,
och bevis deiöfver meddela, utan anspråk på godtgörelse. Hvad
som, vid en sådan granskning, af Förste Landtmätaren anmärkes såsom
origtigt, bör ifrån räkningen utgå, innan handräckning derå erhålles; dock är
det skiftesmannens rätt, ifall han så åstundar, att intaga den stridiga delen
af arfvodet i den sluträkning, som tillställes delegarne; och, ifall vid förrättningens
slut visas kan, att Förste Landtmätaren, vid verkställd granskning
af de förskottsräkningar, efter hvilka skiftesmannen fått uppbära arfvode, i
något fall orätteligen förfarit, ansvare han derföre, såsom för annat tjenstefel;
och ege så jordegaren som skiftesman rätt, att derföre ställa honom under
tilltal inför laga domstol;"
dels ock att 24 § uti samma taxa måtte, till undanrödjande af allt
tvifvelsmål om rät a förståndet deraf, erhålla följande förändrade lydelse:
„F.rriot de förskotts-räkningar, som skiftesman, under förrättningens fortgång,
tillställer jordegare, må klander infot domstol icke väckas, förrän
Bih. lill R. Sl. Brot. 1847 och 1848. 7 Sami. 2 Afd. 14 Häft. 1
2
Lag- oeh Ekon.Utskotlens Betänkande, N:o 51.
efter skiftets slut; men så snart skiftesförrättning blifvit fulländad, åligger
det skiftesmannen att, på sätt 20 § bestämmer, tillställa jordegarue fullständig
räkning öfver kostnaden till liela förrättningen, hvarefter den jordegare,
som vill samma räkning, i ett eller annat afseende, klandra, eger derom,
efter stämning, föra talan, å landet vid Härads-rätt, och i stad vid första
laga domstol inom ett halft år, från det räkningen, på sätt förberördt är,
blifvit tillställd; och eger den, som med nämnde domstolars beslut i desse
mål tinner sig missnöjd, att besvär i vederbörande Hof rätt anföra; hvarefter
målet, utan nedsättning af revisionsskilling, må hos Kongl. Maj t i Justue-revisions-expeditionen
besvärsvis fullföljas. Underlåter jordegare att
inom tid, nu sagd är, å landtmäteri-arfvodes räkning klandra, bafve sjelf
sedan ingen rätt att talan derå anställa; men Uandtmäteri-fiskalen vare obetaget,
att, då det af Förste Landtmätare, hvilken äfven eger arfvodes-räkningar
granska, eller af annan hos honom anmäies, eller anledning dertill
eljest förekommer, för tjenstefel vid arfvodes-räknings upprättande Landtmätare
i laga ordning tilltala; och gånge äfven i sådant fall, på sätt i nästföljande
§ sägs;“ och bordederest den nu föreslagne redaktionen af 24 §
blefve antagen, sista meningen uti 22 § i följd häraf uteslutas.
I sammanhang med denna framställning, hvilken ansetts erfordra gemensam
behandling al Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskotten hafva
Utskotten lill pröfning företagit ett af Kiksdags-fullmäktigen Olof Johansson
från Stockholms län hos Hederv. Bonde-ståndet afgifvet memorial, deruti, bland
annat, blifvit föreslaget, att Förste Landtmätaren i hvarje län, eller, om han
är hindrad, Andre Landtmätaren måtte förpligtas att granska de af öfrige
Landtmätare inom länet afgifvande räkningar öfver verkställda förrättningar,
innan nämnde räkningar, enligt föreskrifven ordning, till delegarne allemnas;
att desse räkningar ovilkorligen borde förses med bevis öfver en så beskaffad
granskning, så att de belalningsskyldige, hvilka, lika litet som de vid
förrättningen närvarande gode männen, kunde bedöma ifrågavarande räkningars
riktighet, måtte i detta hänseende varda betryggade samt alla tvister härom,
såväl å jordegarnes, som å förrältnrngsmannens sida, dymedelst förebyggas:
att Förste och Andre Landtmätaren i afseende på granskningen af de arfvodesräkningar,
som öfver af dem verkställda Landtmäteri-förrättningar skola afgifva*,
skulle ega anlita General-landtmäteri kontoret eller Landtmäterifiskalen,
hvilken sednare en dylik granskning i allmänhet tillkommer; att något
ansvar för oriktig beräkning af arfvode m, m. i följd häraf icke borde
drabba den Landtmätare, som fått sin räkning sålunda godkänd, utan skulle
Lag- och Ekon. Utskottens Betänkande, N:o 51.
3
den för nämnde förseelse hittills stadgade påföljd öfverflyttas på den, hvilken
granskningen verkställt; samt slutligen att härigenom icke åsyftades någon
inskränkning uti den jordegaren hittills tillkommande rättighet att, i
händelse af befogenhet, emot dylika räkningar anställa klander vid domstol
inom den lid, sorn i detta hänseende nu finnes föreskiifven.
Utskotten hafva noggrant öfverväga t hvad af motionärerne i förevarande
hänseende blifvit föreslaget; och ehuru Utskotten, å den ena sidan,
visserligen icke vilja förneka billigheten af stadgandet uti 22 § af Kongl.
Taxan på arfvode för Landtmäteri-förrättningar, — hvarigenom Landtmätare
blifvit tillagd rättighet att, der dylik förrättning af den vidlyftiga beskaffenhet
, alt den första året icke kan medhinnas, eller densamma utan Landtmätares
vållande varder uppskjuten, efter afgifven räkning, uppbära tre fjerdedelar
af arfvodet för det af honom verkställda arbete, •— kunna Utskotten
likväl, å den andra sidan, icke undgå att anmärka, hurusom, till följd af
delta stadgande, jordegaren fått sig ålagd en betalnings-skyldighet, hvilken
hvarken af honom sjelf i allmänhet kan till riktigheten undersökas, eller för
hvars kontrollerande han fått sig anvisad rättighet att anlita biträde af vederbörande
embets-myndigheter. Att en betänklig olägenhet häraf måste uppkomma,
lärer lätteligen inses; och denna olägenhet blifver än mera kännbar,
om åt de ifrågavarande stadganderne gifves den tolkning, som skulle
jordegare icke ega ratt att klandra afgifna förskotts-räkningar, utan denna
rätt först inträda, då skiftesmannen, efter slutad förrättning, tillställt delegarne
fullständig räkning öfver hela kostnaden; i hvilket fall en skiftesman tillätes
att, under en flerårig förrättning, utan all kontroll, uppbära betalning
efter förskottsräkningar, endast med hänvisning (ill den rätt att klandra
påföringarne, hvilken vid skiftets slut delegarne tillkommer. En rättelse
härutinnan synes i följd häraf vara af nöden; och densamma skulle,
efter Utskottens omdöme, lättast kunna vinnas, om, i sammanhang härmed,
ett stadgande intoges, som dels berättigade jordegare att, för granskning af
erhållen förskottsräkning, för hvilken betalning äskas, anlita Förste Landtmätaren»
i länet biträde, dels ock fritoge jordegare från skyldighet att till
förrättningsmannen utgifva större del af det belopp, denne för det verkställde
arbetet eger att såsom förskott uppbära, än som vid en så beskaffad granskning
blifvit godkändt. En dylik föreskrift skulle, jemte det densamma vore
i hög grad billig, såsom endast åsyftande att för jordegare bereda tillfälle
att kontrollera det påförda arfvodes-beloppet, efter Utskottens tanka, tillika
förebygga de tvister och rättegångar, som, på sätt en af motionärerne an
-
4
Lag- och Ekon. Utskottens Betänkande, N:o 51.
markt, under loppet af förrättningen nu ofta uppkomma, samt äfven göra det
för lagstiftaren möjligt att, utan olägenhet för jordegaren, genom ett uttryckligt
stadgande uppskjuta dennes klander-rätt i afseende å erhållen arfvodesräkning,
intilldess, vid förrättningens slut, sådant klander öfver den afgifvande
sluträkningen i ett sammanhang finge anställas. För den embetsman,
hvilken får sig ålagd skyldigheten att, uppå anfordran af jordegare, nämnde
granskning verkställa, uppstår visserligen, till följd häraf, en tillökning i tjenstegöromålen;
men då vederbörande jordegare, för erhållande af denna kontroll,
gerna lära underkasta sig att härför utgifva en skälig ersättning, hvilken,
i händelse räkningen belinnes origtig, i allt fall bordp, genom afdrag å
Landtmätarens arfvode, böra dem ersättas, föreställa Utskotten sig, att för
den ifrågavarande tjenstemannen sålunda kan beredas en vedergällning, hvilken
motsvarar det förökade arbetet.
Utgående från dessa åsigter, hafva Utskotten trott sig böra de gjorda
framställningarne i så måtto understödja, som Ut-*ko!ten vördsamligen föreslå
Rikets Ständer
att, uti underdånig skrifvelse, anhålla, det Kongl. Majit täcktes,
genom utj ärdande författning, i Nåder stadga, dels att det skall
åligga Förste Landtmätaren i hvarje länatt, uppå anfordran,
jordegare, emot ersättning och inom viss lid, som af Kongl.
Majit, efter vederböra/ides hörande, jemväl torde i Nåder bestämmas,
verkställa granskning af de arfvodes-räkningar, Landtmätare
för utbekommande af sådant förskott, som omnämnes uti
22 § af Kongl. Majus förnyade Nådiga Taxa på arfvode för
Landtmäteri-förrättningar den 18 Oktober 1834-, under pågående
förrättning, till jordegare aflemnar, samt deröfver meddela
bevis, innehållande intyg om rakningens riktighet, eller, i motsatt
fall, anmärkning om det belopp, hvilket, såsom felaktigt,
derifrån bör utgå-, hvarefter och derest visas kan, att Förste
Landtmätaren vid granskning af för skottsräkning, derföre skiftesmannen
redan fått uppbära arfvode, i något fall orätte/igen
förfarit, sådant skall anses såsom annat tjenstefel, derför så
jordegare, som Skiftesman, ega rätt att honom vid laga Domstol
tilltala;
dels ock att efterföljande ffff uti högstberörde Nådiga
Taxa mätte erhålla följande förändrade lydelse, nemligen:
$ 22.
Lag- och Ekon.-UlskotUni, Betänkande, N:o 51,
5
§ 23.
Jr Landtmäteri-förrättning af den vidlyftiga beskaffenhet,
att den första året icke medhinnas kan, eller varder den
utan Landlmätares vållande uppskjuten; då må Landtmätare,
efter till jordegare af gifven räkning, under vilkor, sorn i nästföljande
§ sägs, uppbära trefjerdedelar af nämnde räknings belopp.
$ 23.
Tredskas jordegare alt Landtmäteri arfvode betala, njute
Landtmätare hos Konungens Befallningshafvande skyndsam
handräckning till dess utbekommande; och vare den som vid
förrättningens slut jorden innehafver, alltid skyldig att, utan
afseende å > gande-rälts-, börds- eller konkurs-tvister, Landtmäteri-
arfvode gälda Ej må dock handräckning till arfvodets utbekommande
Landtmätare lemnäs, utan han derjemte styrker, det
arf vodes räkningen, på sätt och i den ordning i 20 sägs, blifvit
upprättad och jordegarne tillställd; hvarförutan, om ha dräckning
begäres till erhållande af ett sådant förskott, som omnämnes
uti föregående serskildt iaktta ges: att jordegare
lemnäs tillfälle att få en dylik räkning granskad af Förste
Landtmätaren i länet; att, der en sådan granskning föregått
och med Förste Landtmätarens bevis styrkes, att räkningen finnes
uti en elter annan del f elaktig, jordegare ej må kunna åläggas
att utbetala mera än
afdrag likväl af granskningskostnaden, hvilken, i sådant fall,
medelst afräkning å arfvodes beloppet, bör jordegaren ersättas;
Skiftesmannen dock obetaget att, i fall han så åstundar, intaga
den stridiga delen af arf vodet i den sluträkning, som delegarne
tillställes,
$ 2 4-
Emot de förskotts räkningar, som Skiftesman, under förrättningens
fortgång, tillställer jordegare, må klander inf ör Doman
R. St. Pr. 1847 & 1848, 7 Sami. 2 Afd. 14 Haft. 2
\
!i Lag- och JZkon.\’tskotteni Betdnharifåe, N:o 5f.
stol icke väckas, förrän efter skiftets slut■ men sä snart skiftes
jon ättningen blifvit fulländad, åligger det Skiftesmannen
att, på sätt 20 § bestämmer, tillställa jordegarne fullständig
räkning öfver kostnaden till hela förrättningen, hvarefter den
jordegare, sorn vill samma rakning, i ett eller annat afseende,
klandra, eger derom ejter stämning föra talan, ä landet vid
Häradsrätt, och i stad vid första laga Domstol, inom ett halft
år från det räkningen, på sätt förrberördt är, jordegare tillställd
blifvit-, och eger den, sorn med nämnde Domstolars beslut
i desse mål finnér sig missnöjd, att besvär i vederbörande Hofrätt
anföra; hvarefter målet, utan nedsättning af Revisionsskilling,
må hos Kongl. Maj:t i Justitia?-revisions-expeditionen
besvärsvis fullföljas. Underlåter jordegare att inom tid, nu
sagd är, ä Landtmäteri-ar/vodes räkning klandra, håfve sjelf sedan
ingen rätt att talan derå anställa; men Landtmäteri-fiskalen
vare obetaget. att, då det af Förste Landtmätare, hvilken
ä ven eger arfvodes-räkningar granska, eller af annan hos honom
anrnä/es, eller anledning dertill eljest förekommer, för
tjenstefel vid arfvodesräknings upprättande Landtmätare i laga
ordning tilltala; och gånge äfven i sådant fall, på sätt i nästföljande
$ sägs.
Stockholm den 14 September 1848,
<*
STOCKHOLM, w. v. »ajlman, 1848.
Lag- och Ekonomi-UtskoUens Betänkande, N:o 52.
1
N:o 52.
Ank. till Exp. Utsk. den 20 Sept., kl. 2 e. m.
Betänkande, t anledning af väckta frågor om förklaring eller
tillägg i 5 § af Kongl. Förordningen om socknestämmor
i riket den 29 Augusti 1843.
Högvördiga Preste- ståndet liar, till Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet
remitterat tvenne serskilda, i detta ämne väckta motioner, nemligen:
l:o af Herr Biskop Hallström, som föreslagit, att röstlängd för sockenstämma
må, emot stadgad vedergällning, för hvarje församling årligen
uppgöras af den tjensteman, sorn mantals- och skattskrifning förrättar, ordnas
på sätt uti Kongl, förordningen om socknestämmor i Stockholms stad
finnes föreskrifvet, tillställas kyrkoherden inom kort tid, t. ex. en månad
efter det Taxerings-komilén dess göromål afslutat, derefter å snarligen utlyst
sockriestämma granskas och sedermera tjena till efterrättelse, intill dess
ny längd varder uppgjord och justerad; deri röstberättigade likväl obetagef,
att, derest han icke i röst-längden blifvit vederbörligen antecknad, eller till
oriktigt belopp upptagen, eller ock först sedermera rösträtt förvärfva!, att
styrka denna sin behörighet inför sockenstämma, som må ega att förhållandet
pröfva och afgöra, I sammanhang härmed och på det en större bestämdhet
och en närmare likstämmighet emellan föreskrifterne i detta ämne måtte vinnas,
har motionären hemställt, att hvad sistberörde Kongl, förordning uti 5:te
och G:te mom. af 5 § innehåller rörande rösträttens utöfning, äfven måtte
varda allmänneligen gällande; och
2:o af Herr Biskop Heurlin, som anmärkt, att det uti 5 § 6 mom.
af Kongl, förordningen om socknestämmor i riket intagne stadgande att „röstegande
må genom fullmakt till annan öfverlåta sin talan och rösträtt å socknestämma,
“ innebär en tvetydighet, hvilken gifvit anledning dertill att nämnde
stadgande blifvit på olika sätt loikadt och tillämpadt. Sålunda hade, efter
hvad motionären uppgifvit, pastor i en församling ansett den person, till
hvilken rösträtt och talan blifvit öfverlålen, sjelf böra vid socknestämmau
Bih. till R. St. Brot. 1847 och 1848. 7 Sami. 2 A/d. 15 Haft.
1
z
Lag- och Ekon.Utskottens Betänkande, N:o 52.
ega rösträtt, men en dylik uppfattning hade af vederbörande embets-myndigheter
blifvit ogillad, och det ifrågavarande stadgandet så tolkad t, att röst
egare
egde att, till hvilken person sorn helst, röstberättigad eller icke, samt
boende inom eller utom församlingen, sin rösträtt öfverlåta. Den förra meningen
hade, efter motionärens förmenande, det vigtiga skäl för sig, att.
då sockenstämman icke är att betrakta såsom en domstol, af hvilken egentliga
rättsfrågor slitas, utan densamma endast upptager frågor, de der uteslutande
röra församlingens enskilda angelägenheter, talan dervid icke eller
borde förunnas andre, än dem, hvilka kunde anses intressera sig för desse
angelägenheter. Till förekommande af tvister i detta afseende, har motionären
hemställt, att en förklaring måtte meddelas, som bringade det ifrågavarande
stadgandet i ordagrann öfverensstämmelse med hvad uti Kongl, förordningen
om sockenstämmor i Stockhoms stad i denna punkt finnes föreskrifvet.
Vid föredragning till remiss af sistberörde motion, har Herr Prosten
Grönvall, hvilken förklarat sig deruti instämma, tillika fästat uppmärksamhet
å behofvet af ett förtydligande af 4 mom. af samma §, hvaruti stadgas,
att rösträtt i sockenstämma icke tillkommer den som står under andras husbonde-välde.
Fråga hade inom motionärens hemort mer än en gång uppstått,
huruvida en inspektor eller förvaltare af annans egendom vore att hänföra
till dem, som stå under andras husbondevälde, i den mening, att rösträtt
vid sockenstämma kunde honom förmenas, Den satsen hade blifvit yrkad
och jemväl i rättegångsväg drifven, att en sådan person, såsom annor
mans tjenare, icke egde utöfva en dylik rösträtt, icke fcns vid det förhållande,
att han erlade bevillning, efter 2:a artikeln, till det belopp, som dertill
annars kunnat göra honom berättigad, eller till och med icke då, när han,
såsom egare eller arrendator af annan fastighet inom församlingen, obestridligen
syntes böra en dylik rättighet åtnjuta.
Desse memorial och anföranden, hvilka allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet
ansett sig böra gemensamt med Lag utskottet behandla, hafva
de förenade Utskotten tagit under öfvervägande; och hvad först vidkommer
det väckta förslaget, alt, för utrönande af hvarje församlings-medlems rösträtt
vid sockenstämma, röstlängd årligen borde af vederbörande tjensteman upprättas
och kyrkoherden tillställas, äfvensom de af motionären i sammanhang
härmed yrkade bestämmelser; så, ehuru Utskotten föreställa sig, att antalet
af de personer, hvilka för näring, rörelse, hand verk eller lön erlägga bevillning
efter 2:a art. till det belopp, att det medförer rösträtt i sockenstämma,
på landet i allmänhet torde vara ganska ringa, — hvilken förutsättning
Lag- och Ekon. Utskottens Betänkande, ±?:o 52.
3
jemväl, efter hvad utskotten trott sig finna, utgjort anledning dertill, att utförligare
bestämmelser i fråga om röstlängds upprättande och ordnande, icke
b ifvit uti den åberopade Kongl, förordningen intagne, — lärer det likväl,
efter Utskottens omdöme, kunna inträffa, alt yrkande om en dylik rösträtt
framställes, samt att, vid sådant förhållande, behof af en behörig längd, lill
kontrollerande deraf uppkommer. I ändamål att bereda ordförande i sockenstämma
tillfälle, att, der så nödigt pröfvas, från vederbörande embetsman
erhålla de uppgifter, som i ofvanberörde hänseende kunna erfordras, hafva
Utskotten, som ansett sig sakna skäl alt förslaget i vidsträcktare mån förordå,
trott sig böra vördsamt tillstyrka Rikets Sländer,
att i underdånighet anhålla, det Kony!. Majit täcktes, genom
utfärdad författning, i nåder stadga, att vederbörande
häradsskrifvare, eller, istad, den embetsman som skattskrifning
förrättat, må vara pligtige, att, der församlingen sä
önskar, uppå anfordran af församlingens kyrkoherde, eller
den hans tjenst förrättar, emot lösen, som af församlingen
skall ersättas, aflemna förteckning, upptagande det röstetal,
som på grund af bevillning efter 2:a art• för näring, handper
k eller lön, medlemmar af församlingen tillkommer.
Beträffande vidare de anmärkningar, som blifvit framställda emot nu
gällande bestämmelser uti 4 och 6 mom. af 5 § uti omförmälda Kongl, förordning;
så hafva Utskotten å den ena sidan visserligen icke förbisett, att
lagstiftaren genom de ifrågavarande stadganderne haft för afsigt att förekomma,
dels att personer, som (ill följd af deras ställning vanligen befinna sig
uti ett större beroende af andra, hvilket kan verka hinderligt för den sjelfständighet,
som hos en röst-egande bör förutsättas, må uti öfverläggningar
och beslut vid sockenstämma deltaga, dels ock att? enär, vid en dylik sammankomst
endast afhandlas frågor rörande kommunens enskilda angelägenheter,
andre än församlingens röstegande medlemmar dervid må föra talan;
men Utskotten hafva tillika, å den andra sidan, icke kunnat lemna oanmärkt,
hurusom, till följd af denna inskränkning, flera olägenheter kunna uppkomma.
Jemförer man dessa föreskrifter med hvarandra och dervid tillika åt det
sednare stadgandet gifver deri tydning, att med ordet ,,annan11 förstås röstegande,
hvilken tolkning med vanligt språk-bruk närmast torde öfverensstämma,
så finnér man, bland annat, att, genom ifrågavarande inskränkning, en
röstegande husbonde betagits rättighet att till förvaltaren af dess egendom
öfverlåta sin talan och rösträtt vid sockenstämma. Att ett dylikt förbud,
A
lag- och Elion. Utskottens Utlåtande, N:o 53.
hvilket, om det ock i allmänhet icke efterlefves, likväl uti de ofvananforda
bestämmelserna linnes nedlagdt, måste för en frånvarande eller utom församlingen
vistande husbonde, gifva anledning till betänkliga olägenheter lärer
lätteligen kunna inses. I ändamål att afhjelpa det missförhållande, som, vid
tillämpning af ifrågavarande stadganden sålunda kan uppkomma, hafva Utskotten
ansett sig böra vördsamlingen föreslå Rikets Ständer,
ali uli underdånig skrifvelse anhålla, det, Kongl. Majit täcktes
i nåder stadga, alt 6 inom. af 5 § uti ofvanåberopade
Kongl, förordning måtte erhålla följande förändrade lydelse'.
„röstegande må, genom fullmakt, till annan inom församlingen
bosatt person, eller ock till sin eg endoms-förvaltare,
äfven om denne är utom socknen boende, öfverlåta sin
talan och rösträtt å sockenstämma.”
Stockholm den 19 September 1848.
Emot Utskottens i förra punkten af omförmälda betänkande fattade
beslut, har Riksdags-fullmägligen Petter Jönsson från Jönköpings län sig
reserverat, af skäl, att den tillstyrkta åtgärden, enligt hans tanka, endast
skulle föranleda en onödig kostnad för församlingen.
N:o 53.
Ank. till Exp. Utsk. den 20 Sept., kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af anmärkningar vid Utskottens Betänkande,
angående förklaring af hvad med „matlag„
rätteligen bör förstås, samt föreslagen ändring uti Kongl.
Kammar-Kollegii kungörelse den 20 Jula 1880.
Berörde, under N:o 32 afgifne Betänkande, hvilket af Hederv. BondeStåndet
är bifallet, men af Högv. Preste-Ståndet afslaget, har af Högloft.
Ridderskapet och Adeln samt Vällofl. Borgare-Ståndet blifvit till Utskotten
återremitterad t, i följd af anmärkningar, framställde utaf Herrar von Hartmansdorff,
Printzenschöld, Indebetou, Billström och Lagergren, hvilka
Lag- och Ekon.-Utskotten* Utlåtandet, N:o 53.
5
dervid hufvudsakligen anfört: att den förklaring öfver hvad med matlag bör
förstås, hvilken af Utskotten afgifrils, vore alltför inskränkt, helst deraf icke
kumle inhemtas hvarken huru långt mantalen uppåt linge sammanslås, eller
nedåt fördelas för att utgöra ett matlag eller en rök; att, ehuru flere af de
utskylder, som efter denna beräkningsgrund förut erlagts, numera blifvit afskafläde,
en mängd afgifter och bidrag, serdeles i kommunalväg och till ecclesiaslike
tjenstemäns aflöning, ändock återstode, hvilka erfordrade att begreppet
af matlag eller rök närmare bestämdes; att då 26 Kap, 1 § ByggningaBalken,
i fråga om kyrkobyggnad, innehåller, att byggnadsvirke, körslor och
annan kostnad dertill utgöres efter hemmantal, men dagsverken efter matlag,
häraf blefve en följd, att, uti församlingar, der öfverenskommelse Socknemännen
emellan i sistnämnde hänseende icke kunde träffas, en hel sätesgård,
bestående af 3 eller 4 mantal, hvilken af innehafvaren sköttes under eget
bruk, med ett enda matlag, ej komme att ansvara för större dagsverksskyldighet
än ett torp, hvilket förhållande dock vore i hög grad obilligt; att ordet
„matlag„ uti vår lagstiftning egde en tvåfaldig betydelse, enär dermed
afsåges, dels en viss, under serskildt bruk varande hemmansdel, dels ock
sjelfva familjen eller hushållet, oberoende deraf huruvida denna egde jord
eller icke, uti hvilken sednare mening ordet matlag uti 10 § 2 mom. uti nu
gällande stadga om fattigvården ock förekomme; att tvister emellan fattig—
vårds-styrelserne och enskilde personer inom kommunen voro att befara till
följd af tvetydigheten och obestämdheten, huru långt man borde utsträcka begreppet
„matlag„ i denna sednare betydelse, helst det ofta inträffade, att enskilde
arbetare, för längre eller kortare tid, hade sin egen hushållning, eller
egen „disk och duk;,, samt att på grund af sådant allt, en fullständig utredning
af förevarande fråga, dertill Utskotten af de i ämnet väckte motioner
haft tillräcklig anledning, vore af behofvet påkallad; varande af Herr ron
Hartmansdorff.\ under erkännande af svårigheten för Utskotten att härutinnan
uppgöra ett tillfredsställande och fullständigt förslag, tillika hemställdt,
huruvida icke det åsyftade ändamålet säkrast kunde ernås derigenom alt
Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhöllo dels om en undersökning,
til! utrönande i hvilka och huru mångå fall utskylder nu erläggas
efter matlag, dels ock att Kongl. Maj:t täcktes föreslå Ilikets Ständer en
författning, hvarigenom begreppet matlag elier rök, antingen närmare bestämdes,
eller ock denna grund för ulskylders utgörande alldeles afskaffades
och ersattes genom beräkning efter hemmantal, taxering eller hvilken annan
norm, som i detta afseende kunde finnas lämplig.
$ Lag- och Ekon.-UtskotUns Utlåtande, N:o 53.
Utskotten hafva tagit i noga öfvervägande livad sålunda blifvit erinradt;
och ehuruväl Utskotten föreställa sig, att flere af de olägenheter,
hvilka inträffa genom antagande af „ matlag,, såsom beräkningsgrund för
hvarjehanda praestationer och tjenstbarheter, lämpligen skulle kunna förekommas
af kommunerne sjelfva, hvilkas medlemmar torde vara oförhindrade att,
genom öfverenskommelse!* sig emellan, afhjelpa eller jemna de vid tillämpning
af denna princip, till följd af lokala omständigheter förefunne missförhållanden,
vilja Utskotten likväl icke förneka vigten deraf, atf, genom den
Lagstiftande maktens åtgärd, sådana (öreskrifter i förevarande fall varda
meddelade, att nämnde missförhållande rättas, samt de tvister, hvartill obestämdheten
uti de nu gällande stadganderne föranleder, för framtiden förebyggas.
Svårigheten för Utskotten att uti ärendets nuvarande outredda
skick härutinnan föreslå några bestämmelser, hvilka skulle kunna ega anspråk
på antaglighet, lärer emedlertid lätteligen inses. Vid sådant förhållande,
och då Utskotten icke vilja förneka giltigheten af de anmärkningar,
sorn vid frågans förehafvande inom Riks-stånden emot det afgifna förslaget
blifvit yttrade, återstår för Utskotten ingen annan utväg, än att, med frånträdande
af samma förslag, vördsamligen hemställa,
att Rikets Ständer må hos Kongl. Majit i underdånighet
frambära den önskan, att Kongl. Majit täcktes, dels i nåder
föranstalta om en undersökning, för utrönande, i hvilka fall,
af gifter och pr a: stationer nu utgöras efter matlag, dels ock,
efter det en dglik undersökning egt rum, genom nådig proposition
till Rikets näst-sammanträdande Ständer föreslå antagande
af en författning, hvarigenom begreppet „matlag„ ellef
„rök„ närmare bestämmes, eller ock denna grund för ut sky lders
utgörande helt och hållet eller i vissa fall afskaffas och
ersättes genom beräkning efter hemmantal, taxering, eller hvil*
ken annan grund, som för ändamålet kan i nåder finnas
lämplig.
Stockholm den 19 September 1848.
Lag- och Ekon. Utskottens Utlåtande, N:o 53.
7
Reservation
af H err Grefve Sparre, E. »Uti det af Utskotten, under N:o 32 afgifna,
betänkande öfver ifrågavarande amne hade Utskotten föreslagit Pikets
Ständer;
att uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes, med ändring af hvad Kongl. Brefvet den 19. Junii
1830 härom innehåller, i nåder stadga, att, då någon i en och samma
by innehafver tvenne eller flera hemmansdelar, vare sig under
samma eller olika hemmansnummer, hvilka hemmansdelar tillsammans
icke öfverstiga ett mantal, och han dem sjelf brukar och begagnar,
dessa hemmansdelar må, i afseende på de afgifter och
önna, som efter matlag eller rök utgå, blott för ett matlag eller
en rök beräknas.
Detta förslag, som synes mig grundadt på rättvisa och billighet, är af
Hederv. Bondeståndet bifallet; och af diskussionerna inom de öfriga Riksstånden
hade Utskotten efter mitt förmenande icke anledning att frånträda
detsamma. Jag fortfar således i mitt tillstyrkande af samma förslag.
Beträffande åter betydelsen af ordet »matlag» eller »rök», då detta
ord tänkes oberoende af innehafvande hemmansbruk, så synes mig betydelsen
vara klar och ingalunda i behof af förklaring. Jag förstår dermed »ett
hushåll med egen disk och duk» enligt gammalt lagspråk; eller ett hushåll
som lefver af sjelfständigt yrke eller näringsfång. Enligt detta ordaförstånd
äro från matlags-beräkning undantagne: Statfolk, eller de som lefva i annans
bröd, men icke jordtorpare, eller sjelfständige arbetare. Så vidt jag
erfarit öfverensstämmer detta med den allmännaste uppfattningen af ordet
matlag.
Hvad slutligen angår olämpligheten af matlagsberäkningen i fråga om
vissa prestationer, så är jag äfven i detta afseende af olika mening med Utskotten.
De prestationer, som utgöras efter matlag t. ex. dagsverken till
kyrkobyggnad (Jy körslor o s. v. utgå efter hemmantal), skallgång och
dylika, äro af den beskaffenhet att de synes mig böra utgå efter hushållen.
Hvarje hushåll bör nemligen i sin mohn deltaga i uppförandet af den gemen
-
s
Lag- och Ekonomi-Utskotten» Utlåtande. N.o 53.
samma kyrkan, dä afgifterna för detta ändamål uttaxeras efter hemmantalet.
Hvarje hushåll med egna kreatur har nästan lika intresse i rofdjurens utiidande,
och bör således dertill lika bidraga. Någon förändring i denna beräkningsgrund
synes mig således icke nödvändig, och den föreslagna underdåniga
skrifvelsen således onödig. Å de orter, der lokala förhållanden må
kunna föranleda till någon jemkning, må den bero på öfverenskommelse.
STO V K HOLM, w. f. da»***, 1848.
Lag- och Ekonomi-UtskoUeni Betänkande, tt.o 54.
1
N:o 54.
An k, till Exp.-Ut&k. d, 20 Sept, kl. 2 e. m.
betänkande, i anledning af väckta frågor om förändring uti
nu gällande stad gauden, i fråga om deltagande i byggnad
och underhåll af Kyrko- och Prestegårds- samt andra allmänna
byggnader.
Utskotten hafva uti detta ämne fått emottaga nedanstående motioner,
nemligen:
ilo af herr Prosten Arrhenius: alt Kongl brefvet den ii Mars 1^65
måtte uppliäfvas, samt soldater, derest de icke för tillfället äro kommenderade,
förpliglas att, i likhet ined öfrige matlag inom församlingen, deltaga
i kyrkobyggnad jemte öfriga byggnads-arbeten, dertill dagsverken af
kommunen efter matlag utgöras; i sammanhang hvarmed motionären anmärkt
behofvet af bestämd föreskrift, huruvida icke dagsverken till kyrkobyggnad
böra utgöras äfven för sådana hemman eller hemmansdelar, hvilka, begagnade
såsom utbruk, antingen icke äro bebodda eller ock endast af statfolk
bebos, äfvensom huruvida icke statfolk i allmänhet, i likhet med torpare
och dagakarlar, må anses utgöra matlag och, såsom sådane, i kyrkobyggnad
deltaga;
2:0 af riksdagsfullmäktige!! A. J. Sandstedt från Jönköpings län: att,
med ändring af stadgandet i 26 kap. 2 och 4 §§ byggninga-balken, egare
af säterier, ladugårdar samt afhysta rå- och rörs-hein man måtte åläggas att,
lika med ega> e af annan jord, deltaga i byggnad och underhåll af prestgård,
tingshus samt häradsfängelse;
3:o af riksdagsfullmäktige!! Lars Magnus Knutsson frän Östergöthlands
län, sorn uti tvänne serskilda i ämnet afgifna memorial hemställt,
dels att all jord, af hvad natur den vara må, mätte åläggas att efter förfil
A. till Ii. St. Irot. 18*7 & IS4-8. 7 Saint. 2 Afd. 16 hatt. 1
8
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 54.
medladt hemmantal bygga och underhålla allmänna hus, från hvilken skyldighet
befrielse endast borde förunnas sådane hemman, hvilka serskildt fått
si g ålagdt något annat besvär, hvars utgörande kunde förhindra dem att till
större eller mindre del uti ifrågavarande onus deltaga; dels ock att kyrkoherdarne
måtte förpligtas alt, utan församlingarnes biträde, sjelfve bygga
och underhålla deras boställen, för hvilket ändamål en underdånig skrifvelse
i ämnet, med anmälan om behofvet och lämpligheten af en dylik ändring,
borde från Rikets Ständer till Kongl. Maj:t aflåtas;
4:o af riksdagsfullmäktige!! Johan Johansson från Östergöthlands län:
att 2 och 4 §§ kap. byggninga-balken måtte erhålla följande förän
drade
lydelse, nemligen: den förra: ”Alla, som i socknen bo, skola ulan
undantag efter oförmedlade hemmantalet prestgård bygga’’; och den sednare:
■''atla, som i häradet bo, skola, elter förmedladt hemmantal, bygga och underhålla
tingshus och häradsfängelse, jemte öfriga för häradets behof nödiga
ansedde hus och byggnader;”
5:o af riksdagsfullmäktige!! Adolf Fredriksson från Upsala län: att
för de delar af riket, hvarest, i fråga om kyrko-byggnad, stadgandet uti
26 kap. 1 § byggninga-balken är gällande, den ändring måtte vidtagas, att
byggnads-virke, körslor, dagsverken och annan kostnad, som tarfvas för
byggnad eller reparation af kyrka, klockstapel, kyrkomur, socknestufva, fattigstufva
samt skolehus, för hvilken sednare byggnad socknemännen. jemlikt
serskild författning, åligger att, i likhet med hvad om kyrko bj^ggnad är
stadgadt, ansvara, skola efter förmedlade hemmantalet af de besulne innevånarne
utgöras, samt att öfrige ianebyggare, hvilka ej ega fastighet, men
hushåll eller matlag, måga bidraga till de för byggnaden behöfligu dagsverken
efter lämplig grund; så att, då ett helt hemman bestrider sex dvfika
dagsverken, dessa hushåll eller matlag, hvar för sig, må utgöra det sjunde;
6:0 af riksdagsfullmäkligen Pehr Olsson från sistnämnde län: att,
xned ändring af föreskriften uti ofvananförde Kongl, bref, soldater och andra
af gemenskapen utaf armeen måtte, i likhet nied öfrige inom socknen bosatte,
medelst dagsverken efter matlag bidraga till uppbyggande af krika,
skolhus, med flera allmänna byggnader, som uti 26 kap. 1 § byggninga-balken
omnämnas;
7:0 af riksdagsfullmäktige!! Bengt Gudmundsson från Hallands län:
att, då inom nämnde län ett godtyckligt förfarande ej mindre i fråga om byggnadsskyldighet
vid prestgård, än ock i afseende å algifter lill pastorerne för
barndop, vigsel, begrafuingar och andra extra förrättningar å de sednares
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande l\':o 54
5
sida gjort sig gällande, hvadan behof af närmare bestämmelser i nämnde
hänseende von: för handen, ett stadgande måtte utlärdas af innehåll,
alt allmogen i alla de församlingar inom nämnde län, hvarest den icke enligt
fastställd konvention åtagit sig preslgårdsbyggnad och underhåll, varder
från en sådan skyldighet befriad; äfvensom att, i fråga om presterskapets
godtgövelse för beg ra filin gar, biudvigsel, barndop och öfrige extra förrättningar,
Kongl, förordningen om Skånska presterskapets uppbörd den
16 Oktober 1723 förblifver gällande äfven för Halland, intilldess serskild
författning i delta hänseende för nämnde provins kan varda utfärdad;
8:0, g:o, io:o, 1 r:o, 12:0 och 10:0 af riksdagsfullmäktige Bengt Petter
Skantze från Hallands län, Anders Gunnarsson från Elfsborgs län, Erik
Carlsson och Olof Johanson från Stockholms län, P. J. Pettersson från
Jönköpings län samt J. Bergström från Skaraborgs län, hvilka uti serskilda
memorial, jemte yrkande om förändrade bestämmelser i afseende å likstols-afgiflen
och öfriga presterskapet tillkommande löne-rättigheter, tillika
hemställt, att, med ändring af hvad 26 kap. 2 § byggninga-balken innehåller,
kyrkoherdarne måtte åläggas alt sina boställen sjelfve bygga och
underhålla.
1
Dessa motioner hafva Utskotten till gemensam pröfning förehaft; och hvad
först vidkommer frågan om skyldighet för kyrkoherde alt sjelf bygga och
underhålla prestegårds-byggnad, samt den befrielse härutinnan, som för
församlingen blifvit yrkad, så få Utskotten, i anledning af nämnde förslag,
vördsamt erinra: att kyrkoherdaraes rättighet att erhålla och försam
lingarnes
skyldighet att bygga vissa hus å prestgård utan tvifvel varit beräknad
och måste betraktas såsom en till presternes aflöning hörande
förmon, den der äfven från urminnes lid presterskapet tillkommit; att något
gällande skäl för borttagande af denna förmon och en deraf föranledd
förminskning i nämnde embelsmäns löner icke synes vara för handen; att,
hvad angår kyrkoherdes skyldighet att å församlingens hus vid prest-gård.
bekosta reparationer, stadgandet i 2 § af 26 kap. byggninga-balken, — det
kyrkoherde skall med egen kostnad vidmakthålla de hus, han af socknemännen
fått emottaga, samt att, då de af ålder och bruk och icke af prestens
vanrykt förfalla, socknemännen skola dem bättra och bygga — torde
innefatta tillräckligt fullständiga och i möjligaste målto tydliga föreskrifter
angående prestens och församlingens ömsesidiga skyldigheter i detta afseende;
och hemställa Utskotten, som, till följd af sådant allt, ansett sig sakna
skäl att motionärernes förslag både i ena och andra fallet understödja,
om, icke de gjorda framställningarne i dessa delar md förfalla,
*
Lag-och Ekonomi-Utskottens Betänkande, Pi:o 54.
Hvad serskildt angår frågan om byggnads- och nnderhålls-skyhligheten
af p;ps!gårdarne i Halland samt den befrielse för försa tillingarne, hvilken
motionären, under åberopande af åtskilliga i ämnet utfärdade författningar,
härutinnan vrkat; så hafva Utskotten, vid granskning af de serskilda föreskrifter,
hvilka i detta hänseende finnas att tillgå, kommit lill den öfvertygelse,
att de stadganden angående byggnads- och underhålls-skyldigheten
af prestgård, sorn i öfriga delar af riket, med undanlag endast af Skåne
och vissa socknar i Blekinge, — för hvilka, enligt serskiide Kongl, resolutioner,
ett undantag härifrån eger rum, — äro gällande, äfven böra tillämpas
i afseende å Halland, för så vidt nemligen icke visas kan, alt församlingarne
från en dylik byggnads- och underhålls-skyldighel åtnjutit befrielse,
i hvilket fall, jemlikt Kongl, resolutionen den i Augusti 172”, härmed
skall förhållas, såsom förut vanligt varit. Då förhållandet i denna del synbarligen
varit olika på olika ställen, samt det således måste ankomma på
domarens pröfning för hvarje serskildt fall, huruvida en sådan befrielse
eger ruin eller icke, få Utskotten, jemte erinran derom, alt ett generelt
stadgande härutinnan lill följd häraf skulle ingripa uti den enas eller andras
häfd vunna rätt, vördsamt hemställa,
att det väckta förslaget må förfalla.
Beträffande vidare en del motionärers förslag om skyldighet för egare
af sätes- och ladugårdar samt rå- och rörs-hemman att deltaga i uppförandet
och underhållandet af prestgård, tingshus och härads-fängelse; så hafva,
efter hvad Utskotten inhemtat, framställningar af enahanda syftning med de
ifrågavarande vid flere föregående riksdagar och sednast vid sisthållne riksmöte
varit väckte, utan att likväl tillvinna sig Rikets Ständers bifall. Såsom
skäl för afstyrkande af nämnde förslag hafva Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-utskotten, till hvilkas behandling dessa frågor öfverlejnnats,
bland annat, yttrat, aLt då berörda fastigheter, genom en häfdvunnen
befrielse från deltagande i ett allmänt besvär, måste anses hafva erhållit
ett ökadt värde, som vid verkställde arfskiflen eller köp otvifvelaktig!
kommit i beräkning, syntes det icke vara med rättvisa förenligt att uti
samma frihet tillvägabringa en förändring, sorn ej utan eganderättens rubbning
kunde verkställas. Dessa skäl, uti hvilka de nu förenade Utskotten
till alla delar instämma, synas ännu vara lika gällande, hvadan Utskotten
derå jemväl grunda deras vördsamma tillstyrkan,
att motionärernes förslag i dessa delar icke må föranleda till
någon åtgärd.
yidkpmmande åter ifrågasatt yrkande, att koslnaderne för kyrko- och
prestegåcds-byggnad borde efter förmedladt hemmantal beräknas, så kunna
Lag- och Ekonomi-V låkö t lem Betänkande, N.o 54.
5
Utskotten icke heller nämnde förslag godkänna. Då vid förmedling af hemman
å landet ett oförändiadt bibehållande af nämnde by gg 11 ads-sky Idig het
efter förra mantalet ingått, samt en lindring i detta besvär på grund af
förmedlingen skulle leda lill ett stundom kännbart betungande för öfrige
hemmansegare inom socknen, lärer den föreslagne ändringen icke vara med
billighet och rättvisa fullt förenlig; af hvilken anledning Utskotten ock
hemställa,
att nämnde förslag må lemnäs utan bifall.
Deremot och hvad angår frågan om soldaters deltagande i kyrkobyggnad;
så enär det, enligt 26 kap. 1 § byggninga-balken, åligger alla, som i
socknen bo, att, vid byggnad och underhåll af kyrka och hvad dertill hörer,
med dagsverken biträda, hafva Utskotten ansett det, genom Kongl, brefvet
den it Mars 1765, för ett serskildt fall, i anledning af anförda besvär,
meddelade förklarande, att emot vanligheten soldater icke böra åläggas
deltagande i kyrkobyggnad, ingalunda böra erhålla den vidsträckta tillämpning,
att soldater och krigsfolk i allmänhet derigenom frikallas från en slik
dagsverks-skyldighet, den de, efter Utskottens tanka, icke kunna eller böra
undandraga sig, då de icke äro i tjenstgöring stadde. Då likväl olika begrepp
om lätta förståndet af högslberörde nådiga bref kunna till tvister
härom föranleda, få Utskotten, lill förekommande deraf, föreslå, att .Rikets
Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet må anhålla om utfärdande af en
sådan lag-förklaring r
att, der ej annorlunda finnes stadgadt, eller serskild öfverenskommelse
är träffad, soldater och annat krigsfolk böra, du de
icke i tjenstgöring stadde äro, lika med alla andra, som i socknen
bo, efter matlag utgöra dagsverken vid kyrkobyggnad med
hvad dertill hörer, på sätt 26 kap. 1 Byggninga-balken innehåller.
De förändrade grunder för utgörande af dagsverken till byggnad eljer
reparation al kyrka, klockstapel och socknestuga, med hvad mera dertill
hörer, sorn al en rootionär blifvit föreslagne, hafva Utskotten icke ansett sjg
ega skäl att förorda, helst en dylik ändring skulle komma att för de föfsamlings-mcd
lemmar, hvilka ega jord, medföra en tillökning i dagsverksskyldigheten,
hvilken, eller Utskottens omdöme, vöre destomera obillig, sopa
jordegare häiTörulan måste eller hemmantalet bidraga med byggnads-virke,
körslor och annan kostnad, och dymedelst få vidkännas en så ojemförligt
»torre tunga, a,tl, om ock någon lindring uti förevarande fall af dem skulle
e
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, A1:o 5-1.
tillgodonjutas, sådant icke kan anses stå i strid mot rättvisans fordringar.
Det ifrågavarande stadgandet synes Utskotten ganska välbetänkt, enär gi unden
dertill är alt söka uti den omständighet, att alla, för hvars räkning
kyrkan uppföres, jemväl böra, efter förmåga, cl e i ti i 1 bidraga, hvilket ock
klart uttryckes uti lagens föreskrift, att ”alle, som i socknen bo, skola kyrka
bygga och uppehålla”; och någon obillighet synes desto mindre ligga häri,
som af den, hvilken ej eger annat bidrag att lemna till det gemensamma
ändamålet, än sin arbetskraft, något vidare ej heller Ibrd ras. Då i öfrigt
de bestämmelser, hvilka motionären föreslagit, efter Utskottens tanka, ej
skulle kunna, under alla förhållanden och på alla orter, med bibehållande
af rättvisa och billighet, följas, och således ej innefatta den allmänlighet,
piil utgör ett vilkor för all lag, få Utskotten, sorn anse det af lagstiftaren,
för tillvägabri ngande af jemnlikhet och rättvisa emellan de dagsverks-skyldige,
påbudna sätt, nemligen att socknemännen skola, då fråga är örn kyrkobyggnad,
”kallas tillhopa, att derom samrådas och sig förena’’, vara för ändamålets
vinnande det lämpligaste och det enda möjliga, vördsamt hemställa,
om icke hvad i om förmäldte hänseende blifvit yrkadt och jöresliget
må lemnäs vitan afseende.
SI ull igen och hvad beträffar ej mindre den af herr prosten Arrhenius
yrkade förklaring, huruvida icke dagsverken till kyrk o-byggnad böra utgöras
äfven för sådane hemman, hvilka begagnas såsom utbruk, äfvensom om
icke statfolk i allmänhet må anses utgöra matlag och såsom sådane vara
pligtige att uti en dylik byggnadsskyldighet deltaga; än ock en del motionärers
förslag om förändrade bestämmelser i afseende å likstols-afgiften jemte
öfrige preslerskapet tillkommande rättigheter; så få Utskotten, dels i afseende
på det förra af dessa förslag, vördsamt förklara, att, då det måste
vara svårt, om icke omöjligt, att, rörande rätta förståndet af matlag, uti ärende.
ls nuvarande outredda skick, åstadkomma en sådan förklaring, att detta
begrepp derigenom för hvarje serskildt uppkommande fall kan anses fullt
bestämdt, Utskotten, vid sådant förhållande, ansett någon annan utväg för
frågans lösning icke vara att tillgå, än det förslag till utredning i ämnet,
som af Utskotten redan blifvit afgifvet och till hvilket Utskotten således få
i förevarande fall hänvisa; dels ock, hvad angår de gjorda fraraställningarne
om ett förändradt sätt för presterskapets aflöning, vördsamt erinra, det Rikets
Ständer, i anledning af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottets Utlåtande
n:o g6 redan fattat sitt beslut i detta ämne, i anseende hvartill något
yttrande öfver sistberörde fråga icke torde erfordras.
Stockholm elen 19 September 1848.
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, ft:o 54.
7
Reservationer:
af herr "refve Sparre, E.\ '”Uti den af Utskotten i afseende å irsla punkten af
delta belänkande uttalade Åsigt, att *'de gjorda framställningarne forde förfalla”,
liar jag för min del icke kunnat instämma. Ehuru jag icke ansett mig höra tillstyrka
motionerne i bela deras utsträckning, sa att församlingarne skulle hell och
hållet befrias från den enligt lag dem åliggande byggnadsskyldighet i fråga
om preslgårdar, tir jag likväl, lika med Utskottens afdelning, som förberedt
betänkandet, af den öfvertygelse, att ett närmare bestämmande vore af nöden
i fråga om underhållsskyldigheten. Denna åligger nemligen boställsinnehafvarne,
enligt innehållet af 26 kap. 2 § byggninga-halken: ”och vare
-”'han (kyrkoherden) skyldig alt dem (husen) underhålla på egen kostnad.”
1 samma § förekomma likväl följande ord: ”När the af ålder och bruk och
ej af prestens vanryckt förfalla, tå skola socknemän them bygga och ”bättra’’;
och delta sistnämnde ord har gifvit anledning lill den tolkning, som småningom,
serdeles i vissa orter, gjort sig gällande, och hvarigenom socknemännen
blifvit ålagdt verkställa äfven mindre betydliga reparationer.
Delta är, enligt, mitt förmenande, ett uppenbart missförstånd af 26 kap.
2 § byggninga-halken, hvilket lagrum är hemtadt ur Kongl, resolutionen på
allmogens besvär den 1 Aug. 1727, § 12. Enligt denna §, som fullkomligt
öfverensstämmer med äldre författningar i delta ämne, äro församlingarlie
endast förbundne att bygga de 7 laga husen, samt att, ”då the tarfva ansenlig
förbättring, tillföra allt hvad som behöfves, och uppbygga husen på theJ’ras
bekostnad.” Med dessa ansenliga förbättringar kan således icke förstås
annat än ombyggnad. All annan reparation än den, som kan hänföras till
ombyggnad, anser jag följaktligen åligga innehafvare)! af kyrkolid debol,
likasom af andra boställen. Då nu likväl erfarenheten nogsamt visat, att af
ofvannämnde lagrum hemlats anledning lill den tolkning, att en vidsträcktare
underhållsskyldighet försaiulingarne ålåge, .så har jag ansett lagstiftande
makten böra, genom utfärdad föi fattning, sätta en gräns för denna tolkning,
och således trott, att Utskotten borde tillstyrka Rikets Ständer:
att i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t ville , genom utfärdande
förklaring, stadga, att församlingarnes underhållsskyldighet
af de 7 laga husen icke vidtager förr, än de af ålder
och bruk, men ej af prestens vanryckt, så förfallit, att de
icke utan ombyggnad bättras kunna; hörandes med de sålunda
ombyggda husens inredning jemväl förhållassåsom lag om nybyggnad
stadgar.”
8
Lag- och_Ekonom-UUkollens Betänkande, A’:o 54.
af riksdagsfullmäktigen Petter Jönsson frän Jönköpings län: ’’Det är
med ledsnad jag mäste inlemna min reservation mot Högloft. Utskottens
beslut, som beslämdes med en enda rösts pluralitet, rörande reparationsöch
byggnads-skyldigheten vid pastors-boslä lien. Det var med en serdeles
enighet, Högv. Presteståndet motsatte sig all lindring uti byggnads- och reparations-skyldigheten,
eller ett närmare bestämmande af de hus, som pastolatet
är skyldigt att bygga och lill någon det underhålla. Det är oss landsboer
väl bekant, att a6 kap. 2 § byggninga-balken icke, på sätt Utskottet
•yttrat, innefattar tillräckligt tydeliga och fullständiga föreskrifter, angående
pastors och församlingens ömsesidiga skyldigheter, i afseende å underhållsskyldigheten,
eller åtminstone att delta lagens runi så misstydes, att äfven
obetydliga reparationer af de laga husen åläggas församlinga ine, serdeles vid
de sedan i83o hvart femte år skeende ekonomiska besigtningar. I åtskilliga
orter kallas församlingen lill sockenstämma för att rådslå angående omläggning
af några bås-balkar, eller påläggning af halm, som bläst af taket
å något af församlingens hus vid prestgården.
Utskotten synas mig således hafva bort föreslå en sådan förklaring af
förutnämnde lagstadgande, att underhållsskyldigheten af alla husen i prestgården
åligger kyrkoherden, och att församlingen endast har byggnadsskyldigheten,
det vare sig att det gäller bygga af nyo, eller att ombygga dessa
husen.
Beklagligt är, att folkets representanter, den ena riksdagen efter den andra,
förgäfves begära lättnad i förutnämnde skyldigheter, ulan i stället få
vidkännas nya uppoffringar och tillökningar i ecklesiaslik-stutens löneförmoner,
hvilket skett vid innevarande riksdag, dels genom den förhöjda årsberäkningens
upphörande inom skolan, medelst ett betydligt årligt slats-anslag
lill löneförbättringar, dels derigenom att all meritberäkning må försvinna
för de ecklesiastik-statens tjenstemän, som genom Kongl, resolulioner dermed
blifvit hugnade, och hvilket säkerligen, vid en kommande riksdag, kommer
att medföra ökade statsanslag, dels ock genom förhöjda löneförmoner
till komminislrarne. På detta sätt tillstyrka Utskotten förändringar, men
sällan eller aldrig någon lindring för den skattdragande; och det är på dessa
grunder jag anmält min reservation mot beslutet.
Äfven får jag afgifva min reservation emot Utskottens afslag å de väckr
ta motionerna 0111 säteriers skyldighet att deltaga i förutnämnde byggnadsskyldighet.
Den största billighet ligger tydligen uti nämnde förslag. I åtskilliga
-
Lmj- och Sk' nom-Viskol/ans Betänkande, iV.o j4.
skillijja orter finna säteri-egare det sjelfva billigt och rättvist alt lemna något
biträde åt församlingar ne, men serdeles bestriddes detta af Högv. Ståndets
ledamöter, såsom ingripande i adelns privilegier. Häraf synes tydligen,
att det redan hårdt beskattade jordbrukets privilegier bestå uti att göra nya
tillökningar oell löneförbättringar”; och liar uti denna reservation riksdagsfullmägligen
Carl Magnus Engström från Calmar län instämL;
of Pehr Bengtsson från sistnämnde län: ”Emot det beslut, sammansatta
Lag- och Ekonomi-utskotten faltat, ifråga om pastorernes skyldighet att deltaga
i underhållet af husen vid deras boställen, får jag mig reservera.
Så väl vid föregående, som vid denna riksdag, hafva folkets ombud
klagat öfver pastorernes obenägenhet att deltaga i underhållsskyldigheten
vid dessa boställshus, samt nästan enhälligt anropat Rikets Ständers mellankomst
om slitandet af de tvister, som merendels dagligen uppslå emellan
pastor och dess församlingsboer, i anseende till de stridiga meningar,
som förefinnas i 26 kap. a § byggninga-balken , der det heter, att församlingen
skall bygga och bättra, men pasloreine underhålla, likväl utan urskiljande.
när de förres åliggande upphörer, och de sednares skyldighet vidtager.
Det är denna tvist, som, efter mitt förmenande, Utskotten både bort
och kunnat hafva slitit, och icke på ett sådant för Utskotten mindre hedrande
sätt kastat frågan ifrån sig. Det ser verkligen ut, sora skulle Uniköl
tens majoritet heldre önska, att splilet och oenigheten emellan lärare
och åhörare må fortfara, lills dm slutligen öfverskrider gränsen, än att i
tid vilja afhjelpa densamma. Tiden är inne och hjelpen hade icke beböft
uteblifva, om Utskotten tagit reda på de från regeringen utgående skrivelser
i dylika ämnen som dessa; och är det till dessa skrifvelser jag vill leda
Utskottens uppmärksamhet.
Då man genomgår allmänna journalen för den 3o Januari 1828, finner
man, all en skrifvelse från Kongl. Majit utgått under den 5 Juli 1827,
deri förklarats, att, i anledning af tvist emellan pastor och dess församling i afseende
på ömsesidiga skyldigheter att verkställa reparationer å den föires
boställs-hus, Kongl. Majit vid bestämmandet, huru vidsträckta reparationer
som borde af pastor på dess egen bekostnad besörjas, tillämpat
Kongl, reglementet för den 32 Februari 1760, angående byggnad och underhållande
af landshöfdinge-residens-hus. Enligt detta reglemente skola
på bostaIIsinnehafvarens egen bekostnad repareras: fönster till glas, blykarmar
och bågar, dörrar, lås, trösklar, golf, kakelugnar, spislar, bakugnar,
Bih. tilt B. SI. fröt. ib47 f 184b. 1 Samt. 2 Afd. 16 Bé/I. 2
10
Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 54.
skorstenars rappning, mindre läck på taken, trappor, plank, staketter och
uthus.
Allt detta hade, efter mitt förmenande, icke bort vara så aflägset för
Utskotten att taga reda på, för att sedermera derå grunda deras beslut;
Hvarförutan emot irsta och 3:dje punkterne uti omförmäldte betänkande
reservationer blifvit anmälde af riksdagsfullmäktige Lars Larsson från
Elfsborgs län, Adolph Fredricsson från Upsala län, Christen Pehrsson från.
Gottlands samt Anders Kylander från Wermlands län.
STOCKHOLM, f. d. Schultze^ Boktryckeri, 134S.
Lag- samt Allm. Bcsv- och Ekon.-Utskottens Betiinkandej Bl.ris 55 och 56. 1
N:o 55.
Ank. lill Exp. Utsk. den ao Sept., kl. a e. ra.
Betänkande , i anledning af väckt fråga orri ändring uti 1 $ af
2 kap. Byggningabalken,
Und er förmälan, att byggnad och underhåll af badstufva eller mälthus samt
lia utgjorde ett onus, sorn för de flesta boställsinnehafvare vore utan ändamål,
har riksdagsfullmäktige!! L. Rasmusson frän Bohus läUj uti ett. hos
Hederv. Bonde-ståndet ingifvet memorial hemställt, om icke hvad uti 1 § 2
kap. Byggningabalken, i fråga om en dylik skyldighet nu finnes stadgadt,
kunde derifrån uteslutas.
Denna, till Lag-utskottet remitterade motion, har nämnde Utskott i förening
med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet förehaft till pröfning;
men då skyldigheten att bygga ria, enligt hvad ofvan åberopade lagens rum
utvisar, är beroende deraf huruvida skog vid bostället är att tillgå eller icke,—
af hvilket sednare skäl ris å de flesta boställen icke heller finnes, samt hvad
åter angår badstufva eller mälthus, nämnde byggnad icke utan olägenhet torde
kunna undvaras, synnerligen å de ställen, hvarest, genom verkställda laga
skiften, boställen erhållit ett från andra gårdar afskildt läge, — hafva Utskotten
funnit betänkligt att tillstyrka en eftergift uti omförmä.lda byggnadsskyldighet,
och få i följd deraf hemställa,
att motionen icke må föranleda till någon åtgärd,
Stockholm den 19 September 1848.
N:o 56.
Ank. till Exp. Utsk. den ao Sept., kl. a e, m.
Betänkandej i anledning af väckta frågor om ersättning åt
Nämnd för biträde vid syner och extra förrättningar.
Genom remiss från Hederv. Bonde-ståndet har Lag-utskottet fått till behandling
emottaga följande, i detta ämne gjorda fiamställningar, nemligen:
Bill. till R. St. Prol■ 1847 och 1S48, 7 Sami. 2 Afil, 17 Haft. 1
2
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskoltens Betänkande, N.-o 5G.
l:o Af riksdagsfullmäktigen Pehr Bengtsson frän Calmar län: att en
författning mätte i nåder utfärdas, hvarigenom de som forratta syner å militiaebostället)
, berättigas att härför af innehafvare» enhålfa ersättnings hvilken,
för det fall att bostället vore till arrendator upplåtet, af denne sednare
borde utgifvas.
2:o Af riksdagsfullmäktigen Pehr Pålsson från Skåne: att nämnden
hädanefter måtte antingen i enlighet med expeditions-taxan, af vederbörande
åtnjuta rese- och traktaments-kostnadsersätining för syner och besigtningar„
utan afseende derå, om förrättningen fortgår en eller flera dagar, eller ock
fritagas från skyldigheten att vid dylika förrättningar biträda; samt
3:o och 4:o Af riksdagsfullmäktige Anders Olsson från Jemtlands och
Olof Nilsson från Östergöthlands län x hvilka yrkat, den torre, att nämnden
måtte förklaras berättigad att uppbära rese- och dagtraktamente vid syneförrättningar
å militiae-boställen samt öfriga kronohemman; och den sednare,
att då nämndemän varda anlitade för boställs- och vägsyner, värderingar, besigtningar
och andra förrättningar af hvad namn de vara må, för hvilka, enligt
nu gällande författningar ersättning icke redan utgår, dagtraktamente med
24 sk. banko om dagen, jemte skjuts efter en bäst, måtte af allmänna medel
dem tilläggas.
D-sse memorial, uti hvilka flere ledamöter af det Hederv. Ståndet vid
remissens meddelande förklarat sig instämma, hafva Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-utskotten tagit under gemensamt öfvervägande; men då
Rikets Ständer, i anledning af Stats-utskottets utlåtande N:o 39, redan fattat
sitt beslut öfver motioner af enahanda syftning och innehåll med de nu ifrågavarande,
hafva Utskotten, ehuru erkännande billigheten af den föreslagna
ersättningen åt nämndemän för biträde vid omförmälda förrättningar, likväl,
till följd af nyssberörda omständighet, funnit sig förhindrade att förorda antagandet
af nämnde förslag, hvilka vid nu anmärkta förhållande torde komina
alt förfalla.
Stockholm den 19 September 1848.
Lag- samt Allm. Besv.- och Ek.o:i.-Utskottens B tackande, IV o 57. 3
N:o 57.
Ank. lil! Exp. Utsk. den 20 Sept., kl. 2 e. 111.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om optionsrätt för åboer
å stom-hemman.
Uti memorial, som af Hederv. Bonde-ståndet blifvit remitteradt. tili Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-utskottet, har riksdags fullmäktigen Bengt Petter
Skantze från Hallands län, i sammanhang med afgifvet förslag om skattekopsrätt
för innebal vare af stom-hemnoan, hemställt att, för den händelse
en sådan rättighet ännu icke skulle kunna vinnas, sådane stadganden om åboernes
skyldigheter måtte meddelas, hvarigenom , utan afseende på förändringar
med boställsinnehafvare, åbo-familjerne, så länge de utgöra sina skyldigheter,
må, hustru och barn efter maka och fader, erhålla en tryggad besittningsrätt
å dylika hemman; äfvensom att, i fall utarrendering deraf på
öppen auktion skulle beslutas, hvilket dock blott i högsta nödfall syntes böra
ifråga komma, den afgångne åboen eller hans rätts-innehafvare måtte, vid lika
anbud, åtnjuta förmånsrätt; och har motionären, för vinnande af detta mål,
föreslagit, det Rikets Ständer skulle bos Kongl. Majit i underdånighet anhålla,
att, vid intränande ledigheter inom såväl det högre som det lägre presterskapet,
en sådan reglering al de lediga boställena och innehafvarnes lönevilkor
måtte vidtagas, att de så kallade stom-hemmanens skyldigheter blefve bestämda
på ett sätt, som vore förenligt med åboernes bestånd och hemmanens
förbättring.
För behandling af denna fråga, bar Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottat
sammanträdt med Lag-utskottet; men 'då Rikets Ständer, med bifall
tjll Stats- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottens utlåtande N:o 72
i anledning af en, utaf motionären gjord, framställning i enahanda syftning
med den nu ifrågavarande, nemligen om rättighet för åboer å annex-, mensal-
samt slom-hemman alt lösa desamma till skatte, berörde förslag afslagit,
få U.skotten hemställa,
att omförmälda motion må förfalla.
Stockholm den 19 September 184-8.
4 Lag,- samt Allm, Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N.-o 58.
IST:o 58.
Ank. till Exp. Utsk. den 20 Sept., kl. 2 e. m.
Betänkande , i anledning af väckta frågor om ändring uti Kongl,
förordningen om sockne-nämnder d landet den 2g Augusti
1843.
Uti detta ämne hafva framställningar blifvit gjorda:
hos Höglojl. Ridder skåpet och Adeln:
af herr Friherre Raab, Carl Adam Jacob, som yrkat, att 11 och 16
§§ af omförmälda Kongl, förordning måtte erhålla följande förändrade lydelse,
nemligen den förra:
''Hvar och en, som bor inom nämndens område, är skyldig att tilIstädeskomma
på dess kallelse, som bör meddelas minst åtta dagar förut. Uteblifver
den sålunda kallad är, utan laga förfall, bote 32 sk. till fattigvårdens
kassa, och tillhålles af nämnden, genom förnyade vitén, som dock tillsammans
ej må öfverstiga 10 r:dr, att sig inställa; kan han derigenom ej förmås till
inställelse, anmäle nämnden förhållandet till närmaste kronobetjent, som är
skyldig, o ra person vistas inom hans distrikt, honom inora 8 dagar för sockne-nämnden
föreställa. Vistas person utom dennes distrikt, så gör nämnden
anmälan till Konungens befallningshafvande som vidtager de mått och steg,
hvilka med lag och sakens beskaffenhet öfverensstämma'’; och den sednare:
”Böter och vitén, som af sockne-nämnden ådömas, skola, då den pliktfällde
saknar tillgång dertill, aftjenas med valten och bröd å läns- eller häradshäktet.
Transportkostnaden härför delas till hälften af staten och kommunen.
”
”Alla böter och vitén, sorn utgå i öfverensstämmelse med denna stadga,
tillfalla fattigvården i den församling, dit målet hörer;” och
hos Hederv. Bonde-ståndet:
af riksdagsfullmäktigen Ola Månsson från Skåne, som anmärkt, dels
att uti 11 § någon föreskrift icke finnes meddelad, huruledes socken-nämndens
kallelse må vederbörande tillställas; dels ock hurusom det skall h*fva
inträffat, att socknenämndens ledamöter, då de för fullgörande äf deras erabetsåligganden
infunnit sig hos medlemmar inora kommunen, blifvit på ett
eller annat sätt förolämpade, utan att de, enär laga bevisning icke funnits
att tillgå, härför kunnat erhålla upprättelse. I ändamål att afhjelpa de såluu
-
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekn-Utskottcns Betänkande j N.o 58.
5
da anmärkte olägenheterne, har motionären föreslagit: dels att till 11 § måtte
fogas elt tillägg, hvarigenom förra punkten deraf skulle komma att erhålla
följande lydelse: ”hvar och en, som hor inom nämndens område är skyldig
att lillstädeskomma på af nämnden erhållen kallelse, då densamma honom
meddelas minst åtta dagar förut genom socknens sexman”; dels ock att uti
ofvauberörde Kongl, förordning måtte intagas ett stadgande af innehåll, att
sockne-nämndeus ordförande och ledamöter måge sjelfve vittna om hvad dem
händer inom deras område vid utöfning af den befattning som blifvit dem
uppdragen.
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskotten hafva till gemensam
pröfning förehaft dessa framställningar, men funnit sig sakna skäl att desamma
understödja. Till stöd för dessa åsigter få Utskotten vördsamt erinra,
hurusom den föreslagna bestämmelsen om rättighet för sockne-nämnden, att
genom kronobetjeningen låta hos sig inställa en tredskaade församlingsmedlem,
efter Utskottens omdöme, icke väl står tillsammans med den säkerhet till
person, som af lagstiftaren aldrig bör lemnäs åsido; att någon för ändamålets
vinnande lämpligare utväg icke synes kunna beredas, än den 11 § anvisar,
eller att nämnden eger anmäla förhållandet hos Konungens befallningshafvande,
som må vidtaga de mått och steg sorn med lag och sakens beskaffenhet
öfverensstämma; att, i fråga om sättet för meddelande af de kallelser
sockne-nämden utfärdar, närmare föreskrifter icke synas erforderliga, helst
det torde böra ankomma på denna nämnd att härutinnan träffa ändamålsenliga
anstalter; att, då det ar en, i vår lagstiftning i allmänhet antagen grundsats,
alt endast sådane böter, hvilka ådömas för verkliga förbrytelser enligt
allmän lag, förvandlas till fängelse vid vatten och bröd, hvaremot vitén eller
böter för mindre förseelser, få med enkelt fängelse eller arbete försonas, någon
rimlig anledning icke synes vara för handen, att för böter och vitén,
dem sockne-nämnden för enahanda mindre förseelser ådömer, stadga en annan
förvandling, än den allmän lag i sådant fall föreskrifver; att det, efter
Utskottens tanka, vore mindre välbetänkt, att, på sätt föreslagiti blifvit, tilllägga
soekne-nämuds ledamöter vitsord att intyga hvad dem under embetsutöfniog
händer, helst denna bevisnings-förmån, hvilken endast uti några få
fall af lagstiftningen är medgifven, icke synes böra, utöfver behofvet, utsträckas;
och hemställa Utskotten uppå dessa sammanlagda skäl,
att de väckta förslagen, sä i ena som andra hänseendet , må lem-,
nas utan afseende.
Stockholm den 19 September 1848.
6 Lag- samt Allm, Besv.- och Ekon.-Utskott ns Betänkande, N.o 5g,
N:o 59.
Ank. till Exp. Utsk. den 20 Sept., kl. 2 e. ra.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändring och
förklaring dels af fiskeri stadgan den 14 November iy66,
dels ock af reglementet för Nordsjö-fiskerierne i Götheborgs
och Bohus län den 2/ Juli 1774*
I detta ämne hafva motioner blifvit väckta:
hos VäUofl Borgare-ståndet:
af herr Norin, som hemställt, att då den förklaring, öfver 8 § i 2 kap.
af 1766 års fiskeri-stadga, om hvats utfärdande Rikets Ständer vid 1840—
1841 årens riksdag hos Kongl. M*j:t framställde en underdånig anhållan, ännu
icke blifvit i nåder meddelad, Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse
uttrycka deras önskan, att Kongl. Maj:t täcktes åt denna, för en stor
del af landets innevånare högst vigtiga fråga, egna Sin uppmärksamhet, så
snart omständigheterue det möjligen medgåfve; samt
hos Hederv. Bonde-ståndet:
af Riksdagsfullmäktigen Tobias Lind från Bohus län, som föreslagit,
att, med undantag af ostron, allt annat fiske vid Bohusländska kusterna, så
inom, som utom skären, måtte förklaras fritt, så att en hvar egde rätt att,
der tillfälle gåfves, draga vad i land, utan afgift till strandegaren, såvida ic
ke
hans betesmark, åker eller äng deraf ledo skada. De nu gällande bestämmelserne
i detta ämne, hade, efter motionärens förmenande, pålagt dem som
idka fiske, ett tryckande band, helst strandegaren kunde, efter behag, stegra
den s. k. land-loits-afgiften; och detta förhållande vore i synnerhet kännbart
för innevånarne inom de norra delarne af länet, der de fiskandes hufvudsakläga
näring under sommartiden utgjordes af makrill-fångst, hvilket fiske vore
af den natur och beskaffenhet att icke annorstädes, än vid holmar och skär,
samt tjenliga vad, med fördel kunna idkas. I afseende å sistberörde fiske
vore del ifrågavarande stadgandet destomera olämpligt, som makrillen, efter
hvad kändt vore, ingalunda inskränkte sitt vistande till någon viss trakt eller
hafsvik, utan den ena dagen kunde instöta i en hafssik, men redan den följande,
i anledning af förändrad vind, vistas manga mil derifiån ute i hafvet,
Lag- samt Allni. Besv.- och Ekon.-Utskot ens Betänkande, N;o 5g. 7
vid hvilket förhållande enahanda frihet i omförmäldte hänseende, som i fråga
om Iiafs-fiske i allmänhet egde rum, efter motionärens förmenande, äfven
borde, i afseende å nämnde fiskeslag vara roedgifven.
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskotten, hvilka till gemensam
behandling före haft dessa motioner, få, i anledning deraf, vördsamt upplysa,
att, sedan Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse den 26 Maj 1841
anhållit, det Kongl. Majit täcktes, icke allenast utfärda en sådan förklaring
öfver 8 § i 2 kap. af 1766 års fiskeri-stadga, som öfverensstämde med den
mera tydliga oell lättfattliga, fastän till sitt hufvudsakliga innehåll lika beskaffade,
redaktionen af 1 mom, i 23 §, uti det af Kommers-kollegium uppgjorda
förslag till förnyad fiskeri-stadga, utan ock, i sammanhang med den af
bemälde kollegium tillstyrkta vetenskapliga undersökningen af lax- och strömmings-fisket,
låta bestämma begreppen om skärgård, hafs-, skogs-, bergs- och
sten-stränder, samt landgrunds-rält, samt i den förväntade, tili sin angelägenhet
erkända, förnyade fiskeri-stadgan nödige förordnanden i öfverensstämmelse
dermed i nåder meddela; så hafva, efter hvad Utskotten inhemtat, utlåtanden
öfver dessa frågor från vederbörande embets-myndigheter blifvit infordrade
samt Vetenskaps-akademien, hvilken jemväl i ämnet blifvit hörd,
under den 19 Maj nästlidet år med underdånigt yttrande inkommit.
Vid sådant förhållande, och då detta ärendes pröfning och afgörande torde
vara alt snarligen förvänta, finna Utskotten det mindre lämpligt att till
Kongl, Majit ingå med förnyad framställning i berörde hänseende; och få
Utskotten, enär nödiga bestämmelser äfven uti de af riksdags/ullmäktigen
Lind anmärkte fall, i den förväntade nya fiskeri-stadgan, enligt hvad här
ofvan finnes anlydt, lära komma att meddelas, uppå dessa skäl vördsamt
hemställa,
om icke hvad af motionärerna, så i ena3 sorn andra a/seendet *
blifvit föreslaget, må förfalla.
Stockholm den 19 September 1848.
8 Bag- samt Allm, Besv - och Ekon.-Utskottens Betänkande, N.o 6o
-
N:o 60.
Ank. till Exp. Utsk. den ao Sept., kl. a e. in.
Betänkande, i anledning af väckt fråga, att bouppteckningsaf
giften i Stockholm må bestämmas att utgå till lika belopp
i alla ofrälse sterbhus.
Hos Vällofl. Borgare-ståndet har herr Berg, uti ingifvit memorial, hvilket
till Lag-ulskottet blifvit remilteradt, anmärkt, hurusom den olikhet i boupptecknings-afgift,
hvilken, enligt nu gällande stadganden eger rum för sterbhus
efter borgare och andra ofrälse personer här i hufvudstaden, efter hans
tanka, saknade allt stöd af billighet och rättvisa. Af sterbhusdelegare efter
borgare utgjordes nemligen denna afgift med i procent, under det samma afgift
efter annan i hufvudstaden afliden ofrälse person endast uppginge till
l:dels procent af summa inventarii. Med anledning häraf har motionären
löreslagit den ändring uti Kongl, förordningen den 1 Mars 1749 samt de
stadganden, hvilka dermed egde sammanhang, att berörde afgift mätte bestämmas
att utgå till lika belopp i alla, vare sig borgares eller andre personers
sterbhus.
Lag-utskottet har, i förening med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet,
tagit denna framställning under pröfning; och enär motionärens förslag
synes afse att bereda den yrkade likstämmigheten uti ifrågavarande afgift
derigenom, att boupptecknings-arfodet efter i hufvudstaden afliden borgare
skulle nedsättas till det belopp, som för öfrige ofrälse sterbhus i delta hänse
ende
finnes stadgadt; men en sådan nedsättning så mycket mindre torde finnas
lämplig, som boupptecknigs-afgiften för borgare i Stockholm vida understiger
det belopp, som af sterbhus inom öfriga städer i riket erlägges; alltså
och då härtill kommer, att den ifrågaställa nedsåttningen i oftanämnde afgift,
hvilken tillfaller Stockholms allmänna barnhus, skulle verka en minskning
uti nämnde inrättnings påräknade inkomster, hvilken minskning Utskotten,
innan vederbörande deröfver blifvit hörde, icke ansett sig kunna tillstyrka^
—• få Utskotten, uppå dessa sammanlagda skäl, vördsamt hemställa,
om icke det väckta förslaget må förfalla.
Stockholm den 19 September lö48.
N:o 61.
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, IV-o 6r.
9
N:o 61.
Ank. till Exp. Utsk. den 20 Sept., kl. 2 e. m.
Betänkandej i anledning af väckt fråga om upprättande af a:ne
nja årgångar prediko-texter.
Högv. Preste-ståndet har, till Lag- samt Allmänna Besvärs-och Ekonomiutskottens
gemensamma behandling, remitterat en af herr prosten Osterman
väckt motion, deruti blifvit föreslaget, att 2:ne nya årgångar af texter, upptagande
de vigtigaste stycken af nya Testamentets skrifter, samt ordnade efter
en viss plan och i ett visst sammanhang med hänsigt till kyrkans kalendarium
och årliga högtider, måtte uppgöras, för att årligen, elter hvarandra,
vid församlingens högmässo- och aftonsångs-gudstjenster begagnas. Till stöd
för nämnde förslag, har motionären anfört, att de utdrag ur Bibel-ordet,
hvilka innehållas uti vår Evangelii- och epistel-bok, utgjorde de enda delar
af den heliga skrift, som på nyssnämnde sätt begagnades vid den allmänna
gudstjensten; men att allt det öfriga, som innefattas både i evangelisternes
och i apostlarnes skrifter, såmedelst blifvit satt å sido, likasom det icke anginge
folket eller icke inuehölle någon för detsamma vigtig och behjertansvärd
sanning. Efter motionärens tanka skulle rättigheten till ett vidsträcktare
begagnande af Bibel-ordet vid gudstjensterne äfven för presterskapet vara
af stor båtnad, samt det menliga inflytande på homileten, hvilket nu förspörjes
genom det tvång, som bunde honom vid samma, årligen återkommande,
texter, sålunda afhjelpas.
Nämnde förslag, hvilket varit öfverlemnadt till behandling jemväl af pastoral-afdelningen
inom det Högv. Ståndets enskilda Utskott, hafva Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskotten, jemte det af samma afdelning deröfver
afgifne utlåtande, samt hvad i öfrigt vid motionens remitterande af åtskilliga
ledamöter inom Ståndet blifvit yttradt, tagit under pröfning, samt
deråt egnat all den uppmärksamhet, frågans vigt onekligen påkallar; och ehuru
Utskotten, lika med pastoral-afdelningen inom det Högv. Ståndets Utskott,
visserligen icke kunna i allo instämma uti motionärens åsigt, att de nu följde
pradiko-texterne äro de enda delar af Guds ord, som homileten har anledning
att vid våra gudstjenster behandla, destomindre som tillfälle till ett vid
-
Bih. till R. St. Prot. 1847 oc^ * 7 Sami, 2 A/d. if Haft,
2
10 Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Viskottens Betänkande, IV:O 61.
stiäcktare användande af Bibel-ordet synes kunna hemtas både af den allmänt
foljda sedvanan att boija det andliga föredraget med ett s. k. ingångsspråk,
hvars utläggning härtill föranleder, och af de inom många församlingar
med framgång anställda Bibel-förklaringar, vid hvilka religions-läraren är
oförhindrad att sjelf välja texter; — tro Utskotten likväl, att en ny tillgång
af prediko texter, valda ur den heliga skrifts rika förråd, skulle kraftigt lifva
Järo-ståndels homiletisk» verksamhet, gifva en ny omvexling åt deras andliga
föredrag, samt hos folket utvidga kännedomen af det saliggörande Guds ord,
och således i alla dessa afseenden verka välgörande inom den Svenska kyrkan.
Dit loide ock vara allmänt kändt, att fråga om förändring eller utvidgning
af de nära 1000-åriga prediko-texterne vid flere föregående riksdagar
varit bragdt å bane. En billig fruktan för de äldres utbyte emot nya,
ej lika bepröfvade, texter, har emellertid allt hittills afhållit från vidtagande
af denna åtgärd. Den nu väckta motionen afser dock endast införande af två
nya cykler, bredvid den äldre; och Utskotten hafva således anledning förmoda,
att den sålunda yttrade betänkligheten till följd häraf bör i betydlig mån
försvinna. Visserligen lärer man invända, att ett arbete och urval af den
art, hvarom här är fråga, erfordrar djupa insigter och ett moget begrundande,
samt att, för detsammas utförande på ett nöjaktigt sätt en längre tid i följd
häraf erfordras, synnerligen då det torde blifva nödigt att till de nya texterne
jemväl utarbeta böner och kollekter. Utskotten hafva icke förbisett
dessa svårigheter; men då Utskotten jepjväl hemställt, att, under tiden och
intilldess nämnde prediko-texter hunne utarbetas och förslaget undergått den
sorgfälliga granskning som blifver af nöden, en sådan förändring uti det nu
påbjudne prediko-sättet måtte tillåtas, att inom stads- och iands-församlingar,
hvarest, i saknad af aftousångs-predikningar, föiklaring eller utläggning af episllarne
mera sällan torde komma i fråga, presterskapet finge, med det undantag,
som här nedan omförmäles, såsom texter använda, det ena året, evangelierna
och det andra episllarne — hafva Utskotten ansett den öfverklagade
bristen på omvexlande texter såmedelst blifva i någon måtto afhjelpt,
under det att denna utväg tillika utgjorde en lämplig öfvergång till den meia
omfattande förändring, som i detta hänseende vore att förvänta.
Utgående från dessa åsigter, få Utskotten vördsamt hemställa, att Rikets
Ständer må,
dels uti underdånighet anhålla, att Kongl. Maj.t täcktes genom
Dess Bibel-kommission i nåder låta besörja utväljande ur nja
'Testamentets heliga skrifter, af tvänne nya årgångar predikotextert
samt utarbetandet af dertill hörande kollekta och böner3
Lag- samt Allni. Besv. ooli E/ion.-Utskottens Betänkande, N.o 61. 11
att vid den allmänna Gudstjensten begagnas jemte de nu påbjudna,
hvilka jemväl skulle bibehållas;
dels ock Jör egen del besluta, samt till Kongl. Maj:ts nådiga
bifall anmäla, att, med ändring af hvad 5 och 6 §§ uti 2 kap.
kyrkolagen äfvensom kyrko handboken i detta hänseende stadga,
. presterskapet må, under tiden och intilldess ofvannämnda arbete
kan hinna fullbordas, med undantag endast för större högtids•
dagar, å hvilka förhållas skall på sätt hittills finnes föreskrift
vet, tillåtas att, för vinnande af större omvexling vid hö g mässo
predikan, såsom text, begagna äfven episteln, i hvilket fall
Söndagens Evangelium bör, i den förras ställe, från altaret
uppläsas.
Stockholm dea 19 September 1848.
STOCKHOLM, Eoksteinska Boktryckeriet, 1848.
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkandej N.o 62. 1
N:o 62.
Ank. till Exp. Utsk, den 28 Sept., kl. 1 e. m.
Betänkandej i anledning af väckta motioner om förändrad beräkning
af utmätningsumgälder.
Till Lag-utskottets behandling har Hederv. Bonde-ståndet ofverlemnat serskilda
af riksdagsfullmägtige J. P. Danielsson och J. Pettersson från Kalmar
län väckte motioner i förenämnde syftning.
/, P. Danielsson har fästat uppmärksamheten deruppå, att tillämpningen
af de nu i ämnet gällande författningarne mest betungade den fattigaste
delen af gäldenärer, enär den, som vore underkastad utmätning för en högst
ringa summa, kunde komma att betala lika stora utmätningsumgälder som den,
hvars skuld uppginge till tusentals riksdaler, samt, med hufvudsaklig anledning
af det, enligt motionärens åsigt, högst obilliga i detta förhållande, yrkat
att, med ändring af berörde författningar, betalningen för utmätningars verkställande
på landet måtte utgå med ett i billigt förhållande till den summa,
som skulle utmätas, bestämdt arfvode, hvilket dock icke borde få öfverskrida
ett visst föreskrifvet belopp.
J. Pettersson, med hvilken riksdagsfullmäktige Jan Samuelsson och
Sven Isaksson från Kalmar län sig förenat, har upptagit och till alla delar
instämt uti en af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i nämnde län, uti skrifvelse
den 30 December 1843, hos Kongl. Maj:t gjord underdånig framställning,
hvarigenom Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke allenast åsyftat enahanda
förändring, som, efter hvad här ofvan nämndt är, J. P. Danielsson.
yrkat, utan äfven i sådant ändamål föreslagit: att all med sjelfva utmätningen
förenad kostnad måtte beräknas efter följande tariff:
För kapitalfordran:
under 5 r:dr banko 1 r:dr banko i utmätnings-arfvode.
från och med 5 —• — till 10 r:dr 1 —i 12 sk. „ „
„ „ „ 10 „ 20 — 1 — 24 —
„ „ „ 20 „ 33 — 16 sk. 2 —
„ „ „ 33 — 16 „ 50 2 _ 24 —
„ „ „ 50- „ 100 3 —
hvarefter utmätningskostnader skulle ökas med 1 procent för hvad som öfverskjuter
100 r:dr till 1,000 r:dr, och derefter med ~ procent; dock så att
Bilt lill R. St. Prot. i&4l oc^ 1848 j 7 Sami. 2 Afd. 18 Haft.
2 Zag- sami Allm. fesv. och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 62.
kostnaden icke i något fall finge öfverstiga 20 r:dr banko. Emot uppbärande
af bela det sålunda beräknade utmätnings-ai fvodet skulle det åligga utmätningsförrättaren
att eisälta den lill biträde begagnade fjerdingsman eller
nämndeman med 24 sk. i dagtraktamente ocb fri skjuts.
Hvad sålunda förekommit hafva Lag- samt Allmänna Besvärs- och Eko»
nomi-utskotten, till hvilkas gemensamma kandläggning frågan ansetts höra, i
öfvervägande tagit, och få i anledning deraf till en början erinra, alt den ersättning,
som enligt nu gällande författningar tillkommer underexekutorer för
verkställandet af privata utmätningar på landet, är bestämd att utgå med
visst dagtraktamente jemte godtgörelse för skjuts- och vagnslega. Sålunda åtnjuter
vid dylika förrättningar: kronofogde eller länsman, enligt 1821 års
expeditionstaxa, i dagtraktamente 32 sk. jemte skjuts för en häst; stadsfogde,
jemlikt Kongl, brefvet den 3 Juli 1829, en r:dr i dagtraktamente jemte skjuts
för två hästar, när utmätning sker på landet inom stadens område; vid utmätning
biträdande kronofjerdingsman, enligt expeditionstaxan, 12 sk. i dagtraktamente
och skjuts för en bäst; samt nämndeman, enligt samma taxa, 24
sk. i dagtraktamente ocb skjuls för en häst; med iakttagande likväl af det ali
Kongl, brefvet den 4 Februavi 1804 och Kammar-kollegii derpå grundade
kungörelse den 27 Mars samma år innefattade stadgande, att, då flere utmätningar
under en resa af kronofogde förrättas, skjutsersättuingen för hela resaa
bör emellan gäldenärerne fördelas.
Sistnämnde stadgande afser väl att bereda en lindring för dem, hos
hvilka utmätning verkställes, men det kan dock ej nekas, att ej mindre den
allmänt erkända svårigheten att kontrollera behöriga iakttagandet af detta
stadgande, jemte den omständighet, att det i allt fall beror på under-exekutors
godtfinnande att för hvarje förrättning företaga en serskild resa, än äfven
den, i följd af Kongl, cirkuläret den 2 Augusti 1844, flerstädes förhöjda
skjutslega!! verkat derhän, att de utmätningskostnader, som, vid tillämpning
af omförmälde författningar, gäldenärer få vidkännas, ofta äro i hög grad betungande,
serdeles för dem, som tillhöra de lägre samhällsklasserna ,|för hvilka
berörde kostnader icke sällan öfverstiga sjelfva skuldbeloppen.
Men ehuru Utskotten erkänna behofvet att afhjelpa det menliga i detta
förhållande, kunna dock Utskotten icke obetingadt godkänna hvad motionärerne
i sådant afseende föreslagit. Utan att bestrida den möjliga fördelen
vissa orter skulle kunna hemta deraf, alt utmätningsumgälderna beräknades efter
beloppet af den summa, sorn utsökes, anse nemligen Utskotten det vara
tvifvel uuderkastadt, huruvida på denna beräkningsgrund något generelt stadgande
för hela riket lämpligen kail byggas. Så skulle troligen de af Kongl.
Lag- samt Allm. Besv.- och Enon.-Utskottens Betänkande> N;o 61. 3
Maj :ts befallningshafvande i Kalmar län föreslagna utmätnings-arfvodena, om
än afpassade efter förhållandena i detta län, i allmänhet icke bereda underexekutorerne
tillräcklig ersättning för de utgifter, utmätningarnes verkställande
för dem medföra, utan tvertom i fattigare och mera glest befolkade delar af
riket komma att så betydligt understiga nämnde utgifter, att under-exekutorerne
derigenom skulle tillskyndas kännbara förluster; hvilket åter ostridigt
skulle hafva ett på utmätnings-ärendenas behöriga gång och allmänna krediten
i högsta målto ofördelaktigt inflytande; och anse, vid sådant förhållande,
Utskotten sig, i anledning af J. P. Danielssons och J. Petterssons ifrågavarande
motioner, endast böra föreslå Rikets Ständer,
att uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes meddela sådana föreskrifter i afseende å den vederbörande
tillkommande skjutsersättning och dagtraktamente för
utmätnings förrättningar, hvarigenom antingen noggrannare kontroller
kunde beredas öfver efterlefnaden af hvad Kongl, brefvet
den 4 Februari 1804 och Kammar-kollegii derpå grundade
cirkulär den 27 nästderpåföljde Mars innehålla,angående utmätnings
kostnadernas fördelning pä dem} hos hvilka flera utmätningar
under en resa blifvit förrättade; eller ock, der Kongl.
Maj:t så pr öfvar skäligt , någon nedsättning i arfvodet för utmätningar
af mindre skuldbelopp på annat sätt åstadkommes till
lättnad för de lägre samhällsklasserna.
Slockholm den 28 September 1848.
STOCKHOLM, ecksteinska. boktryckeriet, 1848.
Lag- och Ekonomi-Utskottens Memorial, fl:o 63.
N;o 63.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 10 Okt., kl. 11 f. m.’ V
Memorial om samm an j em nkn ing af Jliks-St ändens skiljak
tiga beslut, i anledning af Utskottens Betänkande
l\:o 52.
Uli om förmäld te Betänkande liade Utskotten, med föranledande af i
ämnet väckta motioner, hemställt, bland annat, alt, för afhjelpande af det
missförhållande, som vid tillämpning af stadgandena uli 4 och 6 mom. af
5 § i Kongl. Förordningen om socknestämmor i riket den 29 Augusti i843
kunde uppkomma, Rikets Ständer måtte uti underdånighet anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes i näder stadga, aLt sislberörde mom. af nämnde §
måtte erhålla följande förändrade lydelse: ”röstegande må, genom fullmakt,
till annan inom församlingen bosatt person, eller ock till sin egendoms-förvaltare,
äfven om denne är utom socknen boende, öfverlåta sin talan och
rösträtt å sockenstämma.”
Enligt från Riksstånden ankomne protokolls-utdrag, har Utskottens sålunda
frarnställdte förslag blifvit bifallet af Vällofl. Borgare-ståndet, samt
af Höglofl. Ridderskapet och Adeln godkändt, med den förändring uti den
föreslagna redaktionen, att, näst efter ordet ”bosatt” skulle tilläggas orden
”eller röstegandeoch har Idögv. Preste-ståndet för dess del beslutat, att
omförmäldte mom. skulle erhålla följande lydelse: ”röstegande må, genom
behörig fullmakt, öfverlåta sin talan och rösträtt å sockenstämma åt annan
man, som i stämman röst eger, eller som hans egendom förvaltar.” Hederv.
Bonde-ståndet har deremot förevarande betänkande afslagit.
Då således ett stadgande i den syftning, som af Utskotten blifvit föreslagen,
af trenne Riks-slånd är vordet beslutadt, med skiljaktighet endast
i fråga om ordalydelsen, hafva Utskotten, hvilkas åliggande det är att de
Bih. till Ii. St. Prot. IS4T & 1848. 7 Sami. 2 Afd. 19 Haft.
2
Lag- och Ekonomi-Utskottens Memorial, N:o 64.
olika meningarne härutinnan, så vult görligt är, sammanjemka, för sådant
ändamål och då orden ”inom församlingen bosattpå sätt anmärkt blifvit,
kunde gifva anledning till tvetydighet, ansett sig böra, med dessa ords
utbytande emot orden ”till församlingen hörande/’ vördsamt föreslå följande
redaktion af det ifrågavarande 6 morn. uti 5 § af omförmälda Kongl,.
Förordning:
” Röstegande må genom fullmakt åt annan till församlingen hörande
eller i stämman ros tegande person, eller ock till sin egendoms-Jor valtar e„
äfven om denne är boende utom socknen, öfverlåta sin talan och rösträtt
vid sockenstämma/’
Stockholm den g Oktober 1S4SV
N:o 64,
Änk. till Exp -Ulsk. den 10 Ökt., kl. 11 L rm
Memorial, i anledning af inom Riks-Slåndcn (aliade skiljaktiga
beslut, rörande Utskottens Betänkande N:o Of.
Utskotten hade uti berörde Betänkande, med anledning af en i ämnet
Vä’ckt motion, föreslagit, det Rikets Ständer måtte, dels i underdånighet
anhålla, att Kongl. Majit täcktes genom Dess bibel-kommission i nåder låta
besörja utväljande ur nya testamentets heliga skrifter af tvenne nya årgångar
prediko-texter samt utarbetandet af dertill börande kollek ta " och böner,
att vid den allmänna gudstjensten begagnas jemte de nu påbjudna,
hvilka jemväl skulle bibehållas; dels ack för egen del besluta och ti 11 Kongl.
Majtts nådiga bifall anmäla, att, med ändring af hvad 5 och 6' §§ uti i
kap. kyrko-lagen äfvensom kyko-hanxlboken i detta hänseende stadga,
Presterskapet må under tiden och intilldess ofvannämnde arbete kunde
hinna fullbordas, med undantag endast för större hög t iris-da gar, å hvilka
förhållas skulle på sätt hittills tinnes föreskrifvet, tillåtas att, för vinnande;
af större omvexling vid högmässo-predikan, såsom text begagna äfven epr
-
Lag- och Ekoromi-U[sköttens Memorial, N:o 64.
stefen, i hvilket fall Söndagens evangelium borde i den förras ställe, fräns
altaret uppläsas»
Hvad Utskotten sålunda hemställt, har Vä Hofi. Borgare-ståndet oförändradt
antagit, äfvensom Höglofl, Ridderskapet och Adeln samt IJögv. Preste-slåndet
sammanstämmande godkännt den förra punkten i betänkandet,
ulan annan ändring, än alt orden: ’’Dess bibel-kommission” blifvit utbytte
emot orden: J’derliil utsedde tjenlige män;” hvaremot sistnämnde tvenne
Riks-stånd afslagit Utskottens hemställan, rörande ändring uti 5 och 6 §§ af
2 kap. kyrko-lagen, och har slutligen Hedeiv. Bonde-ståndet Ulskollens förslag
i dess helhet ogillat»
Vid sådant förhållande lärer den af Utskotten, i fråga om förändring
af nyssbei örde §§ uti kyrko-lagen, gjorda hemställan, såsom af Irenne Riksstånd
afstagen, komma att föi falla ; men då Ulskollens förslag, del måtte Rikets
Ständer hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla om utai betandet af tvenne
årgångar predikolexler med tillhörande kollekta och boner, är vordet af trenne
riks-stånd bifallet, med skiljaktighet endast i afseende på valet af dem, åt
hvilka berörde arbete skulle uppdragas, hafva Utskotten, enär den af Ridderskapet
och Adelli samt Pr< sle-ståndet föreslagna utväg torde finnas för
ändamålet mera lämplig, än den af Utskotten tillst yrkta, i ändamål att sammanjemka
de sålunda fattade olika besluten, ansett sig böra
vördsamt inbjuda Boigare-ståndet alt med förstnämnde tvenne
riks-stånd sig förena i den mening, att Rikets Ständer mä uti
underdånighet anhålla, det Kongl. Maj.t täcktes genom dertill
utsedde tjenlige män, i Nåder Juta besörja utväljande ur nya
testamentets heliga skrifter af tvenne nja årgångar predikotejcler,
samt. utarbetandet af dertill hörande kollekta och höner,
att vid den allmänna gudstjänsten begagnas jemte de nu påbjudna,
hvilka jemväl skulle bibehållas.
Stockholm den cj Oktober 1848.
STOCKHOLM, f. d. Schnltzes Boktryckeri, 1848.
Register
öfver de af Rikets Högloft. Ständers Lag- samt Allmänna
Besvärs- oell Ekonomi-Utskotts vid 1847
och 1848 årens Riksdag afgifna gemensamma Bellin
kandell.
Numer 1
Betänkandet
Af vitte ngsverken i de norra länen, om ändring uti derom gällande
stadganden ...... 4 g.
Allmänna byggnader, om deltagande i byggnad och underhåll deraf 54-
Auktion, om tiden för densammas afslutande å landet . . g.
B.
Segra fn ing sbevis, om rättighet för komminister i annex-församling
att deni utfärda . . . . . . j.
Besutenhet, se Hemmansklyfning.
Blekinge, om rättighet lill svedjande derstädes, se Svedjande
Boupptecknings-afgi[t, orri densammas utgående till lika belopp
för alla ofrälse sterbhus i Stockholm . *6o.
Broar, se Hägar
Bruk och Bergverk, en skyldighet för egare deraf att vägar bygga
och underhålla . . . . . . 42-
2
Byggninga-balken, om ändring uti 2 kap 1 § . '. . 55.
om ändring och förklaring af 26 kap. 1, 2
och 4 §§ . . . . . . • 54-
By vägar, se Vägar.
Comitee, om nedsättande af en sådan för undersökning, rörande
skogshushållningen . . . . . . . 12.
Dagsverken, se Allmänna byggnader.
Damlucka, om ändring i tiden för densammas öppnande . . i5.
Diariibevis, om befrielse för den med under-rätts utslag missnöjde
att lösa flere än ett sådant bevis . . 28.
återremiss ......... 5o.
E.
Ekonomi-mål, om ändring i de författningar, som föreskrifva un
dersökningshållande
i dylika mål vid Härads-rätt 16.
Ekonomiska besigtningar, om kostnadernes bestridande derför å
kyrkoherde- och kapellans-bord . . 11.
Expeditions-taxan, om ändringar deruti, se Taxa.
F.
Fattigvården, om ändringar i Kongl, förordningen derom . . 35.
memorial med sammanjemknings-förslag . . 4°-
Fiskeri-stadgan, om ändring och förklaring deraf . . . 5g.
Fordrings-handling, om lösen för afskrift deraf i utsökningsmål
hos Konungens Befallningshafvande . , 27.
Författningar, om upphörande tillsvidare af uppläsning från predikstolen
af det år J 814 utgifna sammandrag
deraf m. m .....
Försvarslöse och till allmänt arbete förfallne personer, om ändring
i Kongl, stadgan derom .
Gottland, om öfverenskommelse!1, angående annan fördelningsgrund
i afseende på hägnadsskyldigheten derstädes
Gästgifvaregårdar, 0111 deras afstånd från hvarandra ,
Halland, om byggnads- och underhållsskyldighet af Prestgårdarnes
derstädes, se Prestgård.
Hemmansklyfning och besutenhet, om ändringar uti nu gällande
stadganden derom .....
Husaga, om densammas afskallande ......
återremiss .........
Huspredikanter, om närmare bestämmande af rättigheten att kalla
dem, m. m. ,
Hypotheks-föreningar, om desammas upphörande
Häradsallmänningar, om ett förändradt hushållningssätt i afseende
å dem .......
I.
Instruktion för landtmätarne i riket, om ändring deruti .
J.
Judar, om medborgarerätt för de, som äro födde inom riket ;
Jura Patron atus, om upphörande deraf • » i s •
\
K.
Kapellans-boställen , om innehafvarnes befrielse från kostnader för
syne-förrättningar derå .... G.
Klockare ocs Orgelnisten,, om ändring i sättet för deras antagande,.
m. m. ........ 45-
Kungörelser, om ändring i sättet för desammas publicerande i
kyrkorna ......... i4
Kyrko-byggnad, se Allmänna byggnader
Kyrkoherde, om befrielse för honom att vara ordförande i Sockne
stämma
...... 3 g.
Kyrko-räkenskaper, om desammas reviderande .... 4-
L.
Tandtmätare, se Instruktion.
Landtmäteri-Taxan se Taxa
Lego-stadgan, om ändringar deruti, se Husaga, Tjenstejolk.
M.
Matlag, om bestämmande af hvad dermed bör förstås . . 32.
Återremiss. ... 53
Medborgare-rätt, om sådan åt en hvar som förvärfvar fast egendom
inom riket ...... 47-
Militie-boställs-ordningen, om ändring deruti .... 38:
Minnesmärken forntida, om ändring i Kongl förordningen den 17
April 1828, om deras fredande och bevarande . 5.
Mäld, om ansvar för intägt deraf å skattlagd qvarn . . . 33.
N.
Nordsjö Fiskarierny., se Fiskeri-stadga.
Nämnd, om ersättning åt densamma för biträde vid syner och
hvarjehanda extra förrättningar .
O.
Ordförande i Socknestämma, se Kyrkoherde.
Oktroyer, se Privatbanker, Hypotheksföreningar.
P.
Prediko-texter, om upprättande af 2:ne nya årgångar deraf
Samman jemknings-memorial ,
Prestgård, om bygdnads och underhållsskyldighet derå
Prestval, om ändring i sättet för rösters afgifvande dervid
Privat-banker, att oktroyer för dylika banker icke vidare må beviljas
Åter-remiss . ......
Proletairer, om åtgärder att förekomma tilltagande af sådane personer
... .
Prygel-bestraJJning, om densammas upphörande
Återremiss .......
Qvarnar, mjöl- och såg-, om anläggning och begagnande deraf
Qvarnar, bruk och bergverk, om skyldighet för egare deraf att
dellaga i vägais och broars byggnad och underhåll
Revision, se Kyrko-räkenskaper
6 '
S.
Sammandrag, se Författningar:
Sammanläggning, af hemmansdelar under olika nummer i samma
skifteslag . . . . . . . . 32.
Återremiss . . . . . . . 53.
Skiftes-stadgan, om ändringar och tillägg deruti . . . /p.
Skogarne i riket, om ett förändradt hushållningssätt i afseende å
dem ......... 12
Sammanjemknings-förslag .... 34
Sockne-kartor, om deras upprättande, se Instruktion för Landt
mätare.
Sockne-nämnder å landet, om ändringar i Kongl. Förordningen
derom . ...... 58
-Sockne-stämmor, om ändring i Kongl, förordningen derom . 52.
Sammanjemknings-memorial i ämnet ... 63
Soldater, om skyldighet för dem att deltaga i Kyrko-byggnad . 54
Stat-torpare se Proletärer.
Stom-hemman, om optionsrätt för åboer derå .... 57
Stängsel-delning, om tiden att klander derå anställa . . • 19
Stängsel-skyldigheten, om ändring uti nu gällande bestämmelser
derom . . . . . . . 19
Återremiss ....... 36
Svedjande, om rättighet dertill å bergaktig och stenbunden mark
m. m, ......... 8
Syne-förrättningar se Kapellans-boställen.
Sätes- och Ladugårdar, om skyldighet för egare deraf att deltaga
i byggnad och underhåll af Prestgård och
andra allmänna byggnader, se Prestgård,
Allmänna byggnader.
T
Tingshus, se Allmänna byggnader.
u.
Uttnälnings-umgälder, om förändrad beräkning deraf
7
62.
Vattenaf tappningar och Sjösänkningar, om ersättning St boställsinnehafvare
för deltagande i dylika företag . 23.
Vattenverk, om ändring eller utrifning deraf .... 22
Vägar, om skyldighet att dem bygga och underhålla . . . 42>
Wäg-delning, om tiden att klander derå anställa . . . . 19-
O
A.
Åkdon, om vägning deraf då resande begagna gästgifvare-skjuts . 10.
Ångkraft, om anläggning och beskattning af qvarnar eller andra
verk, som dermed bedrifvas ..... 33.
Åverkan, å skog, om förhöjd ansvarspåföljd derför • £ *
12.
A.
Ägodelnings-rätt, se fSkiftes-stadgan.
Ängsvattning, om anläggande af anstalter derför . . .20.
c .
STOCKHOLM, f. fl. Schultze’s Boktryckeri, 1848.
