# ID: svediakorp-gov2144
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 82,680
# sentences: 2,084
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


RIKETS STÄNDERS
#HStt2ttXX«<D3KlBIiriD32Il&£t3
V
mb et s- Ber ät t else
för åren 1844 och 1845.
ö®©CåC)©Ciil, 1846.
P. A. Nobstedt & Söner, Kongl. Boktryckare.
;\f Rikets Höglofl. Ständer vid sistförlidna, år 1844 började, urtima Riksdag
å nyo förordnad att vara Deras Justitie-ombudsman, fullgör jag nu mitt
åliggande, enligt Regeringsformen och Rikets Ständers för nämnda Embete fastställda
Instruktion, att genom trycket allmängöra en berättelse angående einbetsförvaltningen,
omfattande begge åren 1844 och 1845.
De tillförne emellan riksdagarne meddelade berättelser, äfvensom de, vid
hvarje riksdags början, till Rikets Ständer framlagda allmänna redogörelser,
hvilka i föreskrifven ordning varit för allmänheten tillgängliga, hade Embetets
innehafvare tillåtit sig att jemväl öfverlemna till Konungens Statsråds och
Högsta Domstols Herrar Ledamöter, till Kongl. Hofrätterna och åtskilliga andra
Domare samt till Kongl. Kollegierna, Konungens samtliga Befallningshafvande
och Domkapitlen; Efter erhållen kännedom hvarom och uppå särskild
under ofvannämnda riksdag väckt motion, Rikets Ständer, hvilka ansett det
vara af nytta för samtlige så väl lägre som högre Domstolar att taga kännedom
om hvad nämnde berättelser innehölle, helst sådant borde i sin mån bidraga
till enhet i lagskipningen, funnit godt förordna, att de embetsberättelser,
som dädanefter blefvo från trycket utgifna, borde ej allenast, på sätt hittills
skett, tillställas Öfverdomstolarne och de allmänna Embetsverken, utan
äfven tillsändas hvarje ordinarie Domare å landet, samt hvarje Stads Domstol.
I öfverensstämmelse härmed kommer utdelning af denna berättelse att
äga rum; hvarvid och då anledningen till Rikets Ständers omförmälda förordnande
lärer få hämtas ifrån de förut afgifna embetsberätteisernas innehåll,
det äfven torde vara tillbörligt underrätta derom, alt dessa äldre embetsberättelse!’,
så vidt återstående exemplar deraf äro i Embetets arkiv att tillgå,
skola tillhandahållas de ordinarie Domare å landet och de Domstolar i Stä
-
4
derna, hvilka i sådant afseende sig anmäla och sjelfva vilja 0111 hand linga niesuttagande
och afhämtning draga försorg.
O O ö ö
Lagskipningen och andra offentliga Myndigheters förhandlingar, hvarå en
allmän tillsyn skolat iakttagas, hafva visserligen äfven under de sednast förflutna
tvänne åren, företett sådana förhållanden, som bort utgöra föremål för
anmärkningar af flerfaldig art, hämtade ej mindre ifrån egna forskningar, än
ock ifrån enskildes angifvelse!’ och klagomål; men då största antalet af de på
det sednare sättet inledda funnits obefogade eller genom vederhöraudes afgifna
förklaringar vederlagda, och jemväl många af de på förstnämnda sält yppade
dels kunnat, genom infordrade upplysningar, nöjaktigt utredas, dels ock blifvit
af vederbörande till riktigheten erkända och sålunda till framtida efterföljd
beredda, qvarstår ett jemförelsevis ringa antal af dessa anmärkningar, som påkallat
anställande aflaga åtal; till hvilken sedan flera år tillbaka fortfarande minskning
äfven bidragit samma omständigheter, som i berättelsen för åren 1840 och
1841 äro omförmälda.
Hvad den speciella redogörelsen vidkommer, har jag, i likhet med förut
antagna regeln, att afhandla de mål och ärenden, rörande hvilka, sedan min
sist afgifna årsberättelse och intill nedanstående dag, domslut hos vederbörande
Öfverrätter eller ock, efter föregången klagan, å Högsta ort fallit.
Innan jag öfvergär till de af min embetsåtgärd beroende ärenden rörande
offentliga myndigheter och deras förfaranden, anser jag mig böra meddela
underrättelse om slutliga utgången af de tvänne emot enskilda personer anställda
åtal, hvarom i embetsberättelse!! för åren 1842 och 1843, pag. 117
och 120 förmäles. Sedan nemligen Kongl. Svea Hofrätt, genom särskilda
utslag den 3 Februari 1843 angående assessoren Jacob Dubbe och den 28 Oktober
1842 angående bandfabrikören T. Hirsch Hirschson, dömt desse personer,
hvilka, den förre år 1840 och den sednare år 1841, uti besvärsskrifter till
Stockholms Stads Bevillnings Pröfningskommitlé, skrif vi t vanvördligt och missfirmande
emot Taxeringskommittéens Ledamöter, att derför hvar för sig böta
femtio daler silfvermynt, med sexton Ridr 32 sk. banko och sin förgripelse
inför Stockholms Kämnersrätt offentligen afbedja, med stadgande tillika, hvad
Hirsch beträffar, att han, vid bristande tillgång till böterna, skulle i stället
hållas i tre veckors fängelse; hade hos Kongl. Maj:t underdåniga besvär
öfver Kongl. Hofrättens berörde utslag blifvit af de sakfällde anförda, och
Hirsch derjemte i underdånighet sökt, att Kongl. Maj:t af gunst och nåd
täcktes eftergifva den offentliga afbönen.
Beträffande således vidare dessa hos Kongl. Maj:t fullföljda mål; så är,
i anseende till assessoren Dubbes under liden timade död, hans besvärstalan
ansedd såsom förfallen och derföre utan pröfning lemnad; hvaremot, angående
Hirsch, uppå hans underdåniga besvärs- och böneskrift, Kongl. Maj;t, medelst
utslag den 13 Juni 1845, Sig utlåtit och funoit hvarken skäl vara anfördt,
som kunde verka ändring i Hofrättens öfverklagade utslag, eller anledning
förekomma att den sökta nåden bevilja.
På sätt nyssnämnda berättelse, pag. 55 och följande, gifver vid handen,
hade, i följd af milt förordnande, Advokatfiskals-embelet i Kongl. Götha Hofrätt
emot borgmästaren i Alingsås Haldan Unger, anställt åtal, för denne
sistnämndes förfarande i afseende å en till kronohäktet derstädes inkommen
person, vid namn Börje Nilsson från Stenshult, hvarom Kongl. Hofrätten,
genom utslag den 13 Oktober 1842, sig utlåtit och, då borgmästarens åtalade,
under målets utförande upplysta, tillgöranden borde läggas honom till
last såsom embelsfel af särdeles svår beskaffenhet,' derför, med tillämpning
af 1 kap. 12 § Rättegångsbalken, dömt honom att under sex månaders tid
varda skiljd från sitt innehafvande borgmästare-embete med dertill hörande
löninkomster och förmåner, samt utgifva ersättning till Kongl. Majrt och Kronan
för den häktades underhåll längre tid än vederbort och till denne för
hans obehöriga lidande.
Uppå de häröfver hos Kongl. Majit af borgmästaren Unger i underdå
nighet
anförda besvär, är Kongl. Majlis med Dess Högsta Domstol beslutade
utslag under den 4 Februari 1845 meddeladt, af innehåll, att Kongl. Majit
funnit skäl ej vara anfördt, som kunde verka ändring i öfverklagade utslaget;
om hvilket slut, efter hvad Högsta Domstolens protokoll för berörde dag innehåller,
de tillstädes varande Ledamöter, Herrar Justitieråden , nu mera Presidenten
Isberg, Bredberg, Nyblaeus, Nordenstolpe, Grefve Snoilsky, Grefve
G. A. Sparre och af Rolén sig förenat.
6
Slutligen och då sedermera borgmästaren Unger i underdånighet sökt
att af gunst och nåd varda från det honom ådömda ansvar förskonad, har
Kongl. Maj:t, i utslag den 11 sistlidne Augusti, förklarat Sig icke finna anledning
alt den sökta nåden bevilja.
I samina berättelse, pag. 96 och följande, förmäles, huruledes en tillförordnad
domhafvande i Listers Härad af Blekinge län, häradshöfdingen M.
Bergqvist blifvit anklagad och ställd under tilltal dels för i embetets utöfning
begångna förbrytelser och dels för annat brott; uti hvilken sak, efter det vid
vederbörlig domstol undersökning och pröfning af detta sednare föregått,
Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge, till hvars upptagande åtalade
embetsförbrytelserna hörde och som ägde att saken i hela dess vidd slutligen
afdöma, medelst utslag den 30 Oktober 1843 sig yttrat och, under åberopande
af 1 kap. 12 § Rättegångsbalken och 8 kap. 3 § Missgerningsbalken,
ansett Bergqvist, genom sitt förfarande i honom anförtrodt embetsärende,
hafva gjort sig ovärdig att dädanefter i domarevärf begagnas, och derjemte
dömt honom att, för förfalskningsbrott, mista äran och böla tjugusex R:dr
32 sk. saint gälda ersättning ej mindre till de flera personer, som genom hans
åtgärder blifvit lidande, än ock till Kongl. Maj:t och Kronan för underhåll,
längre Lid än vederbort, åt dem ibland dessa personer, sorn varit häktade.
Vid pröfning af denna sak, i anledning af Bergqvists underdåniga besvär,
har Kongl. Maj:t, genom Sin Högsta Domstol, i utslag den 5 November 1844,
förklarat Sig finna besväranden ej hafva anfört skäl, som kunde verka ändring
uti det af honom ofveiklagade utslag; detta, eldigt Högsta Domstolens protokoll
för nyssnämnde dag, beslutadt af då närvarande Herrar Justitieräden
Themptander, Bredberg, Engelhart, Backman, Grefve Snoilsky, Grefve
G. A. Sparre, och af Role'n.
Berättelsen upptager vidare, pag. 81 och följande, ett af mig förordnadt,
inför Kongl. Svea Hofrätt af Advokalfiskals-embetet derstädes ulfördt åtal,
angående det emot häradshöfdingen i Jemtlands norra domsaga Johan Montelius
augifna förfarande, att hafva för åtskilliga af honom, å Rödöns Häradsrätts
vägnar, utfärdade fastebref beräknat och tagit högre lösen, än gällande
7
Expeditionstaxor stadgade; för hvilket, med företedda handlingar äfven bekräftade,
förfarande bemälda Kongl. Hofrätt, genom utslag den 23 Januari 1844,
pä anförda grunder samt under åberopande af Expeditionstaxorna den 17 Maj
1801 och den 15 Maj 1821, tillika med Kongl. Förordningen deri 3 December
1812, ålagt häradshöfdingen att till vederbörande återbära hvad han för
ifrågaställda fastebref utöfver rätta lösen fordrat och uppburit, så oek att böta
sexton Rrdr 32 sk. banko; deröfver hos Kongl. Maj:t underdåniga besvär af
häradshöfdingen Montelius blifvit anförda.
Och har Kongl. Majit, efter målets föredragning i Dess Högsta Domstol,
medelst utslag den 18 Februari innevarande år, Sig utlåtit och funnit, skäl
icke vara anfördt, som i Hofrättens öfverklagade utslag kunde verka ändring;
uti hvilket domslut, såsom Högsta Domstolens protokoll för nyssnämnde dag
upplyser, Herrar Justitieräden Themptander, Engelhart, Nordenstolpe, Gref ve
Snoilsky, Grefve G. A. Sparre och Schmidt deltagit och sammanstämt.
Enligt hvad af meranämnda Berättelse, pag. 68 och följande, inhämtas,
hade Konungens Befallningshafvandes i Westerbottens län meddelade förordnande,
att den, genom Kongl. Svea Hofrätts utslag den 19 Juli 1839, Catarina
Larsdotter i Fjällstugan, för tvefaldt hor, ådömda bestraffning af tjuguåtta
dagars fängelse vid vatten och bröd icke skulle få verkställas förr än ett
år förflutit från det hon i början af November 1838 framfödt barn, gifvit anledning
till åtal emot Vederbörande inför bemälda Kongl. Hofrätt, som, medelst
utslag den 11 Oktober 1842, enär Hofrättens utslag af år 1839
icke, såsom vederbörande likväl velat tyda det®), innehöll stadgande om
ett sådant uppskof med den sakfälldes bestraffning, hvadan ali verkan
af Underrättens förut i berörde hänseende lemnade föreskrift förfallit,
vid detta förhållande och uppå i öfrigt andragna skäl samt under åbero
-
*) Detta Utslag upptager, såsom vanligt, uti inledningen eller den så kallade rubriken,
innehållet af Underrättens beslut, deri äfven slutligen förekommer föreskriften
om uppskof med bestraffningen; Men Hofrätten uppfattar sitt eget domslut sålunda,
att Hofrätten, ’’med Häradsrätten, funne Catarina Larsdotter för sitt brott böra,
jemlikt de af bemälde Rätt i denna del åberopade lagens rum och Kongl. Författningar,
undergå fängelse vid vatten och bröd i tjuguåtta dagar, samt enskildt skriftas
och aflösas;” Varande Hofrättens utslag öfversändt till Konungens Befallningshafvande,
för att, såsom dermed följda skrifvelsen omförmäler, vederbörande kungöras
och i laga ordning till verkställighet befordras.
pande af 1 kap. 12 §. Rättegångsbalken, dömt Landssekreteraren i ofvannämnde
län att, för det olagligen förordnade uppskofvet, böta femtio daler
silfvennjnt med 16 R:dr 32 sk. banko samt ersätta Kongl. Maj:t och Kronan
kostnaden för den sakfälldes underhåll i häktet under uppskofstiden med 12
R:dr 4 sk.
Derefter är af Kongl. Maj:t, i anledning af Landssekreterarens häröfver
anförda underdåniga besvär, det med Högsta Domstolen beslutade utslag under
den 10 September 1844 meddeladt, alt ehuru den uti Förordningen den 10
April 1810 lemnade föreskrift angående uppskof med verkställande af fängelsestraff
med vatten och bröd å qvinna, som med lägersmål sig försett, icke bort tillämpas
i fråga om ofvannäomde, Catarina Larsdotter ådömda bestraffning, och Hofrättens
utslag af den 19 Juli 1839 således bort, såsom Hofrätten i dess sednare
beslut antagit, till verkställighet befordras; likväl och då klaganden utaf
uppställningen af Hofrättens förstberörde utslag kunnat äga anledning till
åtalade förfarandet, funne Kongl. Maj:t skäligt alt, med ändring af öfverklagade
utslaget, förklara, alt hvad emot klaganden blifvit anmärkt, ej varit af
den beskaffenhet, att ansvar eller ersättningsskyldighet derför borde klaganden
ådömas.
Deltagande i detta domslut och derom ense, voro, enligt Högsta Domstolens
protokoll samma dag, Herrar Justitieråd en Stråle, nu mera Presidenten
Isberg, Nyblaeus, Engelhart, Grefve Snoilsky och Grefve C. Sparre.
Anmärkningsmål af enahanda beskaffenhet, som det nyss omförmälda , hafva
tillförne förekommit och blifvit afgjorda på sätt Embetsberättelsen för åren
1836 och 1837, pag. 17 och 22 utvisar. — Ett ytterligare exempel af samma
art är det efterföljande.
Under granskning af inkomna fånglistorna från länshäktet i Malmö för
fjerde qvartalet 1842 samt första och andra qvartalen 1843 inhämtades bland
annat, att, efter det qvinspersonen Sophia Charlotta Höckert blifvit af Rådstugurätten
i nämnde stad den 5 November 1842 dömd att för förfalskningsbrott
mista äran och böta tretton R:dr 16 sk. banko eller vid bristande
bötestillgång undergå tolf dagars fängelse vid vatten och bröd, hvilket beslut
Kongl. Hofrätten, hvars pröfning det är vordet undersläldt, genom utslag
den 28 i samma månad, gillat, verkställigheten af berörde fängelsestraff vid
vatten
vatten och bröd, hvartill Höckert i saknad af böter skolat befordras, blifvit
uppskjuten lill den 29 April 1843, utan annan uppgifven anledning, än den
i fånglistan för nästförutgångne Januari månad anförda: ”att den sakfällda medhade
spädt dibarn.” Vid sådant förhållande och då lagen i 3 kapitlet 6 §
Straffbalken innehölle det allmänna stadgande, att kroppsplikt, ådömd häktad
qvinna, sorn är hafvande, ”må uppskjutas sex veckor efter det hon födt häfver,
” deraf äfven måste följa, att uppskof längre tid, än den sålunda bestämda,
icke borde äga rum, så vida ej fortfarande sjuklighet eller andra omständigheter
dertill föranledde, och Kongl. Förordningen den 10 April 1810 angående
mildring i straffet för lägrad qvinna och uppskof med bestraffningen
för lägersmålsbrolt, om än denna för specielt fall stiftade lag, utan erinran
deremot, kunde tjena till efterrättelse äfven för andra fall, der sakfälld qvinna
befunnes på fri fot, likväl destomindre borde tillämpas, när hon vore häktad,
som sådant icke kunde förenas med lagens ofvan anförde allmänna bud, hvilket
ostridigt afsett att förekomma den sa k fä 1 Idas lidande genom uppskof med
bestraffningens verkställighet en längre tid under fortfarande häkte, ville det
synas, som Höckert, hvilken, enligt antekning i fånglistan för Augusti månad
1842, redan den 22 i samma månad fram föd t barn, skulle hafva längre tid,
än vederbort, i häktet fått afbida verkställighet af den henne ådömda bestraffning,
derigenom henne tillskyndats otillbörligt lidande, samt Staten åbragts
onödig kostnad medelst Höekerts underhåll.
Öfver hvad sålunda blifvit anmärkt och uti aflåten skrifvelse den 20 Mars
1844 meddeladt, afgaf Konungens befallningshafvande i Malmöhus Län under
den 18 derpåföijde Maj skriftligt utlåtande, deruti anfördes: att lagens
åberopade stadgande i 6 § 3 kapitlet Straffbalken om endast sex veckors anstånd
med kroppsplikt för qvinna, som födt barn, skulle förutsätta, det någon
församling, ort eller person funnes, till hvilken det späda barnet kunde öfverantvardas,
medan modren undergick straffet, isynnerhet då fråga vore om flere
dagars fängelse vid valten och bröd: atl Höckert ifrån barndomen kringsti ukit,
och att, oaktadt mycken skriftvexling, närmare besked om benne icke kunnat
erhållas, än att hon första gången begått H. H. Nattvard i Åsbo socken af Linköpings
stift, dit bon slutligen afforslades: att någon förbindelse för berörde,
från Malmö aflägsna socken att emottaga barnet icke förefunnits, samt att någon
utväg till barnets vårdande i häktet icke vaiit att tillgå: att Lagstiftaren, med
förutseende af sådane fall och svårigheter för qvinnor atl finna utväg till oäkta
barns skötsel under det modren afstraffades med valten och bröd, genom Kongl.
Just-Ombudsmans Emb.-Herätt. för tiren i844 ocl>- >848. 2
10
Förordningen den 10 April 1810 stagdat, att qvinna, sora efter oloflig beblandelse
blefve hafvande, icke skulle undergå fängelsestraff vid vatten och
bröd förr, än ett år efter det barnet föddes: att detta lagstadgande, yngre än
allmänna lagen och alldeles inträffande på förhållandet med Höckert, som
efter oloflig beblandelse föd t barn, ovillkorligen bort tjena Konungens befallningshafvande
till efterrättelse: att det icke varit Konungens befallningshafvande
tillständigt att lösgifva Höckert, hvilken vore en kringvandrande och
ärelös dömd person, helst i sådant fall Konungens befallningshafvande aldrig
kunnat redovisa de ådömda böterna: att någon annan utväg alltså icke återstått,
än alt qvarhålla Höckert i häkte och afbida den tid, då barnet möjligtvis
kunnat upphöra att dia; samt att, då Höckert den 29 April 1843
derom gjort anmälan, hon samma dag, på läkarens inrådan, blifvit till bestraffningen
intagen.
Efter öfvervägande af hvad Konungens befallningshafvande anfört, och
som deraf inhämtades, att 1810 års Kongl. Förordning, angående mildring
. . ^ O ' o D
i straffet för lägrad qvinna, ville tydas och tillämpas såsom en allmän, med
ändring af 3 kapitlet 6 § Straffbalken, gällande lag för alla de tillfällen, då
qvinna, som har spädt barn, skall undergå kroppsplikt, hvilket likväl, efter
hvad högstberörde Kongl. Förordning tydligen ådagalade, icke varit lagstiftarens
mening, samt de för öfrigt och särskildt angående ifrågavarande person
åberopade omständigheter ej heder syntes förtjena uppmärksamhet, enär, just
med afseende å sådana eller andra inträffande omständigheter, då häktad qvinna
skall undergå kroppsstraff eller till arbetsinrättning försändas, samt till förekommande
af ett längre uppskof med bestraffningens verkställighet, som eljest
måste äga rum, särskilda stadgande!! voro meddelade, enligt hvilka det på
Konungens befallningshafvande ankomme alt bereda utväg för den häktades
späda barns upptagande och vård, kunde jag icke underlåta att fullfölja mina
anmärkningar vid Konungens befallningshafvandes ofvanberörde förfarande,
såsom emot lagens bestämda föreskrifter stridande; hvarföre och på det att.
rättelse deri för framtiden i lika beskaffade fall måtte iakttagas samt ersättning
till den enskilda för hennes lidande, och till Staten för hennes underhåll
längre tid än vederbort, i laga ordning beredas, jag, uti skrifvelse
den 17 Juni 1844, uppdrog åt advokatfiskals-embetet i Kongl. Hofrätten öfver
Skåne och Blekinge att inför Kongl. Hofrätten emot Konungens befallningshafvande
anställa och utföra den talan, hvartill lag och sakens beskaffenhet
föranledde.
Med anledning af advokatfiskals-embetets, till fullgörande häraf, anställda
åtal, har Konungens befallningshafvande, uti afgifven förklaring, såsom ytterligare
förment stöd för klandrade tillgörandet, ansett sig böra tillägga, att, om
än stadgande funnes, som föreskref skyldighet att under häktad qvinspersons
afstraffning bereda utväg för dess späda barns upptagande och vård, berörde
stadgande desto mindre kunde lämpas ti 1 b förevarande fall, som Höckert efter
bestraffningens undergående varit pligtig återtaga barnet, hvilket då icke haft
att påräkna föda af en genom afstraffningen afsinad moder, utan antingen fått
svälta ihjel, eller ock vidare underhållas på bekostnad af allmänna medel: att
om jemförelse skett emellan sådan kostnad och den för Höckerts underhåll i
häktet, sannolikt frågan både om Statens lidande och om remiss tili åtal uteblifvit;
samt att en utaf provincialläkare!! utgifven, förklaringen bilagd attest
om Höckerts barns sjuklighet horde helt och hållet tillintetgöra de emot
Konungens befallningshafvande väckta påståenden; hvarefter, uti afgifvet slutpåstående,
advokatfiskals-embetet, utan afseende å hvad Konungens befallningshafvande
andragit till ursäkt för omförmälda förfarande, hvilket uppenbarligen
härrört från misstydning af Kongl. Förordningen den 10 April 1810
och förbiseende af ännu gällande lagbudet i 3 kapitlet 6 § Straffbalken, yrkat,
att landshöfdingen och landssekreteraren måtte för åtalade felaktigheten, jemlikt
grunderna i 1 kapitlet 12 § Rättegångsbalken, fällas till ansvar, och dem
åläggas att ej allenast hålla Kongl. Maj:t och Kronan skadeslös för fångspis åt
Höckert från den 9 December 1842, då Kongl. Hofrättens den 28 för utgå ngne
November angående Höckert gifna utslag varit för Konungens befallningshafvande
tillgängligt, och intill den 29 April 1843, då detsammas verkställighet
börjat, utan äfven godtgöra Höckert för lidandet af hennes obehöriga qvarhållande
i fängelse, derest hon på sådan upprättelse gjorde anspråk.
Sedan Konungens befallningshafvande, som häröfver är vorden hörd, i afgifven
förklaring, med åberopande af hvad förut blifvit anfördt och på vidare
upptagna skäl, yrkat befrielse från åtalet, och derjemte tillkännagifvit, att
upplysning om Höckerts nuvarande vistelseort icke kunnat erhållas, så att
yttrande, huruvida hon gjorde anspråk på ersättning för det lidande, henne
tillskyndats genom den fördröjda fängelsetiden, icke kunnat infordras, har
Kongl. Hofrätten, genom utslag den 13 Februari innevarande år, sig utlåtit,
att enär lagens föreskrift i 3 kapitlet 6 § Straffbalken icke blifvit ändrad
genom Kongl. Förordningen den 10 April 1810, hvilken endast handlade om
mildring i straffet för lägrad qvinna, funne Kongl. Hofrätten, det Konungens
befallningshafvande icke bort, på sätt som skett, utöfver deri i ofvannänilida
12
lagens runi stadgade tid, uppskjuta verkställigheten af det Sophia Charlotta
Höckert ådömda fängelsestraff vid vatten och bröd; men då Konungens betallningshafvandes
klandrade tillgörande syntes hafva tillkommit af missförstånd
om rätta tydningen af Kongl. Förordningen den 10 April 1810, ansåg
Kongl. Hofrätten annan påföljd icke böra äga rum, än att landshöfdingen och
landssekreteraren lörpligtades ersätta Kongl. Maj:t och Kronan kostnaden för
llöckerts underhåll i häktet frän den 9 December 1842 till och med den 28
April 1843, uppgående, enligt inkommen vederbörlig uppgift, lill fjorton Riksdaler
28 sk. banko; Och ägde Höckert, i händelse hon lunne sig dertill befogad,
att i behörig ordning emot Konungens befallningshafvande anställa talan
om godtgörelse för det lidande, henne genom obehörigen fördröjda fängelsetiden
tillskyndats.
Öfver detta Kongl. Hofrättens utslag, dervid jag för min del låtit bero,
äro deremot af Konungens befallningshafvande hos Kongl. Maj:t underdåniga
besvär anförda, hvilka ännu icke till pröfning förekommit.
Genom beslut den 12 December 1840 hade Konungens befallningshafvande
i Blekinge län, uppå anmälan, att drängen Petter Holmstedt från Karlstorp
saknade tillgång till honom vid Blekinge läns Landskansli den 27 Februari
1839 ådömda böter för första resan dryckenskap 3 R:dr 16 sk., för sabbatsbrott
3 R.dr is sk. och för oljud å öppen gata 1 R:dr 32 sk., under åberopande
al 5 kapitlet 4 § Straffbalken, ålagt Holmstedt att, i brist af tillgång
till berörde böter, undergå toll dagars fängelse vid vatten och bröd; hvilken
bestraffning ock, efter hvad af Carlskrona länshäktes fånglista för Januari månad
1841 inhämtades, kommit till verkställighet; Och emedan, jemlikt åberopade
lagrum, såsom det lydde, innan förändring deri genom Kongl. Förordningen
den 10 Juni 1841 stadgades, omlörmälda böter, sorn motsvarade
tjugufem daler silfvermynt, rätteligen skolat förvandlas till kroppsplikt af åtta
dagars fängelse vid vatten och bröd, samt följaktligen i detta mål den anmärkning
ägde rum, alt Landshöfdinge-embetets förvandlingsbeslut, hvarigenom
en svårare kroppsplikt blifvit den sakfällde ålagd, vore stridande emot tydlig
lag och, medelst bestraffningens verkställighet, tillskyndat honom ett otillbörligt
lidande, fann jag mig föranlåten alt, genom skrifvelse den 10 Oktober 1842,
anmoda advokatfiskals-embetet i Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge
att derstädes emot landskamererare!) och tillförordnade landssekreteraren,
hvilka fattat berörde olaga beslut, anställa och utföra den talan, hvartill lag
och sakens beskaffenhet kunde föranleda, med iakttagande derjemte, att Holmsted
ts rätt till ersättning, så vida han, i saken hörd, ville göra anspråk derom
gällande, samt Kongl. Maj:t och Kronans godtgörelse för hans underhåll
längre tid i häklet, än vederbort, varda befordrade.
Uti förklaring öfver advokatfiskals-embetets, i öfverensstämmelse härmed afgifna
anmärkningsinemorial hafva landskamererare!) och tillförordnade landssekreteraren
medgifvit ifrågavarande bötesförvandlings oriktighet och underkastat
sig laga ansvar derför, med hemställning, om icke detta borde drabba tillföroidnade
landssekreteraren ensam, då ärendet varit vid Landskansli-afdelningen
handlagdt, och landskamererare!! icke haft annan befattning dermed än
alt underskrifva expeditionen; hvarjemte tillförordnade landssekreteraren, såsom
ursäkt, åberopat den mängd af öfverhopande göromål, som ständigt sysselsätta
landssekreteraren och icke tillåta honom a i t utan biträde sjelf handlägga
alla förekommande ärenden. Hvaremot advokatfiskals-embetet, under förmenande,
att det af tillförordnade landssekreteraren anförda försvarsskal icke försenade
synnerligt afseende, och att landskamererare!!, såsom ledamot af Landshöfdinge-embetet,
måste anses hafva gemensamt med landssekreteraren bidragit
till det förvandlingsbeslut, hvars felaktighet blifvit af dem erkänd, yrkat,
att landskamererare!! och tillförordnade landssekreteraren måtte ådömas ett
efter grunderna i 1 kapitlet 12 § Rättegångsbalken lämpadt bötesansvar och
åläggas att gemensamt godtgöra-så väl Kongl. Maj:t och Kronan för kostnaden
till Holmsteds utspisning med bröd i fyra dagar, som ock den sistnämnde för
hans lidande af den otillbörligt förlängda bestraffningstiden; hvarefter och sedan
af vederbörande blifvit dels anmäldt, att drängen Petter Holmstedt icke kunnat
anträffas, för att, på sätt Kongl. Hofrätten föreskrifvit, i ämnet börås,
dels upplyst,, att kostnaderna år 1841 för en fånge, som med vatten och bröd
afspisats, efter 2 U. bröd om dagen, utgjort under fyra dagar 6 sk. 4 rst. banko,
Kongl. Hofi ätten, genom utslag den 7 Oktober 1844, sig utlåtit, att emedan
Petter Holmstedt, vid saknad tillgång lill gäldande af de honom för fylleri,
oljud å allmän gata och sabbatsbrott ådömda böter åtta R:dr 16 sk., på sätt
anmärkt blifvit, rätteligen skolat afstraffas med endast åtta dagars fängelse vid
vatten och bröd, men i stället, i följd af Landshöfdinge-embetets beslut, kommit
att undergå tolf dagars så beskalfadt fängelse, pröfvade Kongl. Hofrätten,
ulan afseende å hvad Landshöfdinge-embetet till sitt urskuldande obefogadt
anfört, rättvist, i förmågo af 1 kapitlet 12 § Rättegångsbalken, döma tillförordnade
landssekreteraren och landskamererare!! att för berörde lagskipning^-
fel böta hvardera sex R:dr 32 sk., samt att gemensamt med sex skillingar 4 rst
banko godtgöra Kongl. Maj:t och Kronan för Holmsteds bespisning med bröd
under den obehörigen utsträckta strafftiden; hvarjemte det lemnades Holmstedt
öppet, att särskildt i laga ordning emot vederbörande anställa den talan om
ersättning för honom tillskyndadt lidande, hvartill han kunde finna sig befogad.
Sedan vid granskning af Landskrona kronohäktes fånglista för Januari må
O
O o
nåd 1841 befunnits, att Luggude Häradsrätts den 18 November 1840 Fällda
utslag, hvarigenom förre hussaren Ingel Qvick blifvit för stöld dömd att, i
brist af böter, undergå tjuguåtta dagars fängelse vid vatten och bröd jemte
uppenbar kyrkoplikt, oaktadt Qvick blifvit påföljde dag till häktet insänd, likväl
icke förr än den 13 i förstnämnda månad Konungens befallningshafvande
i länet tillhandakommit, hvadan med verkställigheten af det Qvick ålagda
kroppsstraff måst intill den dagen uppskjutas, anmodade jag advokatfiskalsembetet
i Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge att affordra Häradsrättens
vid ifrågavarande tillfälle särskildt tillförordnade ordförande förklaring öfver
anledningen till det dröjsmål, som med expedierande af Häradsrättens berörde
utslag ägt rum, och att, efter förekommande omständigheter, talan emot t. f.
domhafvande!! utföra.
Efter det advokatfiskals-embetet, till fullgörande häraf, äskat t. f. domhafvandens
förklaring angående anmärkta förhållandet, har denne dels till svar
derå uppgifvet, att Häradsrättens utslag i detta, såsom ofta tillförne i andra,
brottmål troligen hade genast efter afkunnandet, men utan qvitto, delgifvits
åklagaren, för att till verkställighet befordras, helst Qvick dermed förklarade
sig nöjd, och att åtminstone en del af den tid, hvarförinnan utslaget sedermera
blef Konungens befallningshafvande tillstäldt, syntes hafva åtgått för
undersökning, huruvida Qvick, sorn ej haft stadigt hemvist, saknade bötestillgång,
derefter först kroppsstraff^ kunnat å honom verkställas; dels ock sedermera,
uppå uppmaning af advokatfiskals-embetet att närmare styrka dessa sina
uppgifter, lillkännagifvit, att hans bemödande i det afseendet icke velat lyckas,
eftersom åklagaren hvarken kunnat erinra sig, eller ägde någon anteckning om
utslagets emottagande; hvarefter och då t. f. domhafvanden slutligen afsagt sig
all vidare förklaringsrätt i målet samt underkastat sig den påföljd, som för
anmärkta försummelsen kunde honom åläggas, advokatfiskals-embetet framställt
15
det slutpåstående, att, som vid ofvanomförmälda förhållande måste antagas,
att dröjsmålet med verkställigheten af Qvick ådömda kroppsstraff^ härrört derifrån
att t. f. domhafvanden bevisligen icke i behörig tid och ordning lemnat
o O O
Konungens befallningshafvande del af Häradsrättens förrberörda utslag, t. f.
domhafvanden härför måtte fällas till böter enligt 1 kapitlet 12 § Rättegångsbalken
och honom åläggas ej mindre godtgöra Kongl. Maj:t och Kronan för Qvicks
underhåll i häktet ifrån den 8 December 1840, då tiden till besvärs anförande
emot Häradsrättens utslag tilländagick, och intill den 13 Januari 1841,
då straffverkställigheten börjat, än äfven lemna Qvick skälig upprättelse eller
ersättning för hans lidande af otillständigt förlängda fängelsetiden; varande
från Konungens befallningshafvande i Malmöhus län insänd uppgift på kostnaderne
för Qvicks underhåll under t re tiofem dagars förlängd fängelsetid,
uppgående till tre R:dr 32 sk. 4 rst. banko, med tillkännagifvande derjemte,
att Qvicks vistelseort vore okänd, hvadan något yttrande från honom icke
kunnat anskaffas.
Genom utslag den 26 Juli 1844 har Kongl Hofrätten sig utlåtit och,
med tillämpning af 1 kapitlet 12 § Rättegångsbalken, pröfvat rättvist fälla
t. f. domhafvanden att, för anmärkta dröjsmålet att till verkställighet aflemna
Luggude Häradsrätts ofvannämnda utslag, böta sex R:dr 32 sk. samt ersätta
Kongl Maj:t och Kronan kostnaden för Qvicks underhåll i häktet från den 8
December 1840, då tiden till besvärs anförande emot samma utslag tilländagick,
och intill den 13 Januari 1841, då straffverkställigheten börjat, med
tre R:dr 32 sk. 4 rst. banko; Och skulle Qvick äga öppet att särskildt i laga
ordning emot domhafvanden anställa den talan om upprättelse för honom tillskyndadt
obehörigt lidande, hvartill han kunde finna sig befogad.
På sätt Luggude Häradsrätts den 25 Februari 1841 meddelade, af mig
infordrade utslag utvisade, hade bemälde Rätt, som ansett hussaren Jöns Jönsson
Lindström förvunnen att hafva olofligen tillgripit annans egendom, skattad
till ett värde af tre R:dr 16 sk. banko, derför, under åberopande af 40 kap. 1
§ Missgerningsbalken och Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807, dömt Lindström,
tillförne icke för stöld straffad, att stånda tjufsrätt och böta tredubbla
beloppet med tio R:dr nämnde mynt eller, vid bristande tillgång dertill,
straffas med åtta dagars fängelse vid vatten och bröd, samt en söndag undergå
uppenbar kyrkoplikt; hvilket kroppstralF, jemte kyrkoplikten, Lindström, efter
hvad Landskrona kronohäkles fånglista innehöll, utstått.
Emot .om för mälda utslag förekom den hufvudsakliga anmärkning, att, ehuru
väldet af det utaf Lindström tillgripna gods uppgått endast lill tre R:dr 16
sk. banko eller tio daler silfvermynt, samt Lindström, hvilken, eldigt hvad i
utslaget uttryckligen fönnältes, icke tillförne för tjufnadsbrott lidit straff, följaktligen
och derest han icke förut pliktat för första och andra resan snatteri,
hvartill åter handlingarne ej gåfvo någon anledning, bort, jemlikt 47 kapitlet
Missgerningsbalken, åtalade tillgreppet med snatteribot försona och således umgälla
detsamma med eu R:dr :n sk. böter eller, i brist deraf, tre dagars häkte
samt enskild skrift, Häradsrätten likväl dömt honom alt derför ansvara såsom
för första resan stöld. Men utom det uppenbart lagstridiga härutinnan och
om än tillämpning af 40 kapitlet 1 § Missgerningsbalken lagligen kunnat äga
rum, var i allt tall, vid förvandling af tjufvaböterna till kroppsstraff, det väsentliga
misstag af Häradsrätten begånget, alt Lindström blifvil ålagdt åtta dagars
fängelse vid vatten och bröd i stället för fyra dagars sådant fängelse,
hvilket sistnämnda kroppsstraff, berak nåd t efter stöldens värde, i händelse utslaget
i öfrigt varit lagenligt, skolat, jemlikt 5 kapitlet 4 § Straffbalken, vid
bristande bötestillgång Lindström ådömas; hvadan, genom sistberörda felaktighet
i Häradsrättens utslag, den sakfälldes ändock obehöriga lidande blifvit
ytterligare ökadt.
Då Häradsrättens ifrågavarande domslut, i begge nu anmärkta hänseenden,
var stridande emot bestämd och tydlig lag samt förthy påkallade laga
beifran samt rättelse till undanrödjande af dess verkan, i fall den sakfällde
skulle ånyo för tjufnadsbrott tilltalas, uppdrog jag, medelst skrifvelse den 16
Augusti 1842, åt advokatfiskals-embetet i Kongl. Hofrätten öfver Skåne och
Blekinge att emot tillförordnade domhafvande!!, under hvilkens ordförande Häradsrättens
ifrågavarande olaga dom blifvit fattad, inför Kongl. Hofrätten anställa
och utföra den talan, hvartill lag och sakens beskaffenhet föranledde, samt
dervid tillika yrka, alt Häradsrättens utslag måtte, såsom lagstridigt, till all
kraft och påföljd för framtiden undanrödjas; hvarjemte tillfälle borde beredas
Lindström att blifva hörd, om han för det honom öfvergångna olagliga lidande
gjorde anspråk på upprättelse och ersättning.
Sedan emedlertid Lindström ånyo blifvit vid ofvanbernälde Häradsrätt för
olofligt tillgrepp tilltalad och jemväl, genom utslag den 8 December 1841,
dömd för andra resan stöld, men Kongl. Hofrätten, efter underdånig heinställ
uing
-
17
ning hos Kongl. Majrt, medelst utslag den 12 April 1842 undanröjt verkan
af den högre ansvarsbestämmelsen, som Häradsrätten genom dess sistomförmälda
utslag för iteration af tjufnadsbrott tillämpat, har advokatfiskals-embetet,
som äfven ifrån Kongl. Hofrätten erhållit remiss å Häradsrättens den 25
Februari 1841 meddelade utslag, börjat sin talan emot t. f. domhafvande!! i
öfverensstämmelse med ofvan angifna grunder; hvarförutan emot samme domhafvande
åtal äfven blifvit väckt, för det Häradsrätten under hans ordförande
dels den 24 April 1841 dömt Jonas Zacharias Stark att, för innehafvande af
stulet gods till värde af 3 R:dr 16 sk., stå tjufsrätt och böta tio R:dr eller i
brist af tillgång dertill straffas med åtta dagars fängelse vid vatten och bröd,
samt en söndag undergå uppenbar kyrkoplikt, dels ock uraktlåtit att Kongl.
Hofrältens pröfning underställa Häradsrättens den 3 sistnämnde månad meddelade
utslag, angående Åboen Ola Andersson i Lilla Vestregården, tilltalad för svärmoder
ofredande; varande, efter det t. f. domhafvanden, i affordrad förklaring,
lillkännagifvit, att han icke hade något skäl att anföra till försvar för
klandrade domsluten, af advokatfiskals-embetet uti slutpåstående yrkadt, att t. f.
domhafvanden, för de af honom begångna lagskipningsfel, måtte dömas till
bötesansvarighet i öfverensstämmelse med stadgandet i 1 kap. 1 § Rättegångsbalken
samt förpligtas godtgöra Kongl. Maj:t och Kronan för den ökade kostnad,
som användts till Lindströms och Starks utspisning hvardera under åtta dagars
fängelse vid vatten och bröd, i stället for kosthållningen under tre dagars
o o 7 n . ®
enkelt fängelse; att, ela, enligt Konungens befallningshafvandes i Malmöhus län
skrifvelse, Lindströms och Starks vistelseort vore okänd, det mätte varda dem
förbehållet att efter befogenhet särskildt anmäla och utföra deras ersättningsanspråk,
samt att förfogande borde vidtagas till kungörande uti Kågeröds och
Qvistofta församlingar, att den uppenbara kyrkoplikt, som Lindström och Stark
till följd af Luggude Häradsrätts den 25 Februari och 24 April 1841 meddelade
utslag kommit att undergå, varit dem emot lag ådömd i stället för enskild
skrift, som rätteligen skolat för deras snatteriförseelse åläggas.
Öfver de ofvan upptagna särskilda åtalen har Kongl. Hofrätten genom utslag
den 13 Maj 1844 sig utlåtit, att, enär hvarken det gods, som Lindström
tillgripit, eller det af Stark innehafda tjufgods uppgått till det belopp, att,
enligt stadgandena i 40 kap. 1 § och 47 kap. 1 § Missgerningsbalken, jemförda
med 41 kap. 3 § samma balk, Lindström och Stark för de förbrytelser,
hvartill de voro för vunne, bort ådömas ansvarspåföljd såsom för stöld; hvadan
t. f. domhafvanden till last låge att, genom Luggude Häradsrätts under hans
Just.-Ombudsmans Emb.-Berätt. för uren r844 0C^L 4
18
ordförande beslutade särskilda utslag, Lindström och Stark blifvit ansedde skyldige
alt stå tjufsrätt och alltså dömde till svårare bestraffning, än hvartill
deras berörde förbrytelser, hvilka rätteligen varit att hänföra till egenskapen
af snatteri, lagligen kunnat föranleda; äfvensom Lindström och Stark, vid saknad
tillgång tiil dem hvardera ådömda böter 10 R:dr, under förutsättning, att
desamma varit riktigt uträknade, icke bort, enligt 40 kap. 1 § ofvanberörde
balk, jemförd med 5 kap. 4 § Straffbalken, ådömas högre ansvar, än fyra
dagars fängelse vid vatten och bröd i stället för af Häradsrätten vid böternas
förvandling utsatta samt af Lindström och Stark undergångna åtta dagars enahanda
fängelse; alltså, och då t. f. domhafvanden, hvilken, enligt 25 kap. 5 §
Rättegångsbalken, bort till Kongl. Hofrättens pröfning hemställa Luggude Häradsrätts
den 3 April 1841 gifna utslag, angående Ola Andersson, tilltalad för
ofredande mot svärmoder, underlåtit sådant fullgöra; pröfvade Kongl. Hofrätten
rättvist på det sätt bifalla advokatfiskals-embetets påstående, att t. f. domhafvanden,
för dess omförmälda felaktiga förfarande under domare-embetets utöfning,
fälldes att böta tretiotre R:dr 16 sk. och att med 20 sk. gälda Kongl.
Maj:t och Kronan ersättning för Lindströms och Starks utspisning under den
obehörigen utsträckta strafftiden; hvarjemte från predikstolen i Kågeröds och
Qvistofta församlingar skulle kungöras, att den uppenbara kyrkoplikt, hvilken,
för ofvannämnda snatteribrott, Lindström i Kågeröds kyrka och Stark i Qvistofta
kyrka undergått, varit dem emot lag ådömd i stället för enskild skrift,
som de bort undergå; och lemnades det slutligen Lindström och Stark öppet
att särskildt i laga ordning emot t. f. domhafvanden anställa talan om ersättning
för det dem tillskyndade lidande.
Enligt hvad infordradt utdrag af domboken vid lagtima höstetinget med
Ölands södra Mot den 30 September 1841 utvisade, hade Häradsrätten genom
utslag samma dag, med åberopande af 40 kap. 3 § Missgerniugsbalken,
Kongl. Förordningen den 20 Januari 1779 och Kongl. Förklaringen den 23
Mars 1807, dömt inhyses Lars Larsson i Stenåsa att, för andra resan stöld
till värde af 12 R:dr banko, böta tjufnadens fyradubbla värde med 48 R:dr,
samt undergå uppenbar kyrkoplikt en söndag, men, om han saknade tillgång
till böterna, i stället straffas med sjutton par spö; hvilken bestraffning,
såsom fånglistan från häradshäktet utvisade, äfven kommit till verkställighet.
19
Vid granskning af detta utslag, anmärkte jag, att Häradsrätten, sorn
ådömt den sakfällde spöstraff vid bristande tillgång tili böterna, således ej tillämpat
Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841, angående kroppspliktens utsättande
i fängelse vid vatten och bröd, då förvandling sker i brist af tillgång
till böter. — Om denna underlåtenhet ägt rum i den föreställning, att Förordningen
icke skulle vara tillämplig i fråga om andra resan stöld, så vida 40
kap. 3 § Missgerniugsbalken för sådant brott, när böter saknades, stadgade en
särskild förvandlingsgrund, med bestämmelse af straffet i spö eller ris, behöfde
endast erinras om högslberörde Kongl. Förordnings ordalydelse: ’’Äro
efter lag eller särskilda författningar böter ådömda, i stället för hvilka, vid
bristande tillgång hos den sakfällde, kroppsplikt, enligt 5 kap. Straffbalken
stadgas bör, då må icke spö eller ris ådömas, utan skall, i sådana fall, kroppsplikten
alltid utsättas lill fängelse vid vatten och bröd efter de grunder, 4 §
i nyss åberopade kapitel innehåller.” Och då detta allmänna lagbud, hvarifrån
något undantag icke tillika vore gjordt, enligt dess tydliga mening omfattade
och till samma lagstiftningsgrund förenade hvad lag och författningar dittills
för hvarje särskildt fall i detta hänseende stadgat, borde derunder äfven begripas
40 kap. 3 § Missgerniugsbalken, som tilläte, att stöld andra gången
linge försonas med böter, och endast vid bristande tillgång bestämde kroppsplikt,
helst sistberörda lagstadgande, som för den brottslige utsatte en viss
tillökning i kroppsplikten och beräknade denna tillökning i spö eller ris, hvarmed,
etter dåvarande lagstiftningsgrund, stöld första gången och i allmänhet
andra brott, för hvilka bötas finge, i brist af tillgång blefvo straffade, tydligen
ägde sammanhang icke blott med 1 § nyssåberopade kapitel och Balk,
utan ock med de i lagen för öfrigt i 5 kap. Straffbalken föreskrifna grunder
för böters förvandling till kroppsplikt, och således, likasom i hvarje annan dylik
händelse, lemnade öppet tillfälle att, vid bristande tillgång till böter hos
den sakfällde, i stället för hvilka kroppsplikt, enligt nyssnämnda kapitel af
Straffbalken, stadgas borde, icke ådöma spö eller ris, utan utsätta kroppsplikten
till fängelse vid vatten och bröd, efter jemförelse emellan de grunder,
som 1 och 4 §§ samma kapitel för de särskilda straffarterna uppgåfvo. I
enlighet med oftanämnde Kongl. Förordning, 40 kap. 3 § Missgerniugsbalken
och 5 kap. 4 § Straffbalken, sådant sistnämnda lagrum lydde i Kongl. Förordningen
den 10 Juni 1841, hade alltså vid ifrågavarande fall, med beräkning
af det stulnas värde 12 R:dr eller 36 daler silfvermynt samt det emot
iterationsstraffet af fem pär spö svarande penningebelopp af 15 daler eller till
-
20
hopa 51 claier, ofvanbemälde person, då lian saknade tillgång att gälda de
honom ålagde böter, rätteligen bort i stället ådömas det emot 51 daler svarande
straff af fjorton dagars fängelse vid vatten och bröd.
Öfver hvad sålunda emot Häradsrättens utslag blifvit anmärkt, infordrade
jag förklaring af häradshöfdingen, såsom ansvarig för det lagstridiga beslutet,
hvarefter denne afgifvit utlåtande, sorn bland annat innehöll: att Häradsrättens
ifrågavarande utslag, enligt hans förmenande, vore stödt på lag: alt han
hittills icke af ofvanåberopade Kongl. Förordning kunnat draga den slutsats,
att densamma ovilkorligen skulle tillämpas äfven vid förvandling för andra resan
stöld, så vida lagens stadgande i 40 kapitlet 3 § Missgerningsbalken, att
för sådant brott, vid bristande tillgång till böter, straffet ökes med fem par
spö, icke genom bestämd föreskrift blifvit uppbäfvet; och att, då anklagade
Lars Larsson skall hafva varit ibland antalet af de brottslingar, hvilkas själstillstånd
vore till den grad förderfvadt, att det af lagen medgifna mildare
straff hvarken medförde förbättring eller ijenacle såsom afskräckande för andra,
häradshöfdingen måste för denna person tillämpa det straff, som, ehuru långt
ifrån tillämpligt för så beskaffade brott i allmänhet, häradshöfdingen icke trodde
vara af lag förbjudet, och hvaruti det stod den sakfällde öppet att söka ändring,
om han åstundat och icke ansett sig deraf väl förtjent.
Då jag icke, emot de af mig för anmärkningen anförda grunder, kunde
godkänna denna af häradshöfdingen tillkännagifna mening, hvilken icke blott
utmärkte hans föreställning, att Häradsrättens utslag vore enligt med lag, utan
äfven antydde, att framdeles, i lika beskaffade fall som det nu anmärkta, förekommande
omständigheter skulle afgöra, om han, vid bestämmande af förvandlingsstraff
för den brottslige, ådömde spö och risstraff eller fängelse vid
vatten och bröd; ansåg jag mig icke böra låta bero vid en lagskipningsåtgärd,
som, till sin grund lagstridig, således för den sakfällde medfört ett otillbörligt
lidande och, i händelse den lemnades utan vidare erinran, tilläfventyrs skulle,
under samma domhafvande, tjena till framtida efterföljd; hvarföre jag, i skrifvelse
den 15 Januari 1844, anmodade advokatfiskals-embetet i Kongl. Götha
Hofrätt att, i öfverensstämmelse med ofvan utvecklade grunder, inför Kongl.
Hofrätten emot bemälde häradshöfding anställa och utföra den talan, hvartill
lag och sakens beskaffenhet föranledde.
Sedan till följd häraf ad vokatfiskals-embetet yrkat, att Kongl. Hofrätten,
med ogillande af häradshöfdingens antagna och följda åsigter i fråga om tydning
och tillämpning af Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841 angående
kroppspliktens utsättande i fängelse vid vatten och bröd, då förvandling skedde
21
i brist af tillgång till böter, måtte för framtida efterföljd lemna häradshöfdingen
tjenlig tillrättavisning, har Kongl. Hofrätten, medelst utslag den 9 Maj
1845 sig utlåtit och funnit, att Häradsrätten, då Lars Larssons omförmälcle
tjufnadsbrott varit af den art, att det kunnat med penningeböter försonas,
rätteligen bort, med tillämpning af Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841,
för den händelse att lian ej förmådde gälda böterna, döma honom, att med
fängelse vid vatten och bröd umgälla sin förbrytelse; hvarföre Kongl. Hofrätten,
med bifall till advokatfiskals-embetets framställning, erinrade häradshöfdingen
att framdeles i lika beskaffade fall åt nämnde Kongl. Förordning
gifva den tydning, som med rätta meningen deraf öfverensstämde.
Af infordrade handlingar hade jag inhämtat, huruledes Rådstugurätten i
Mariestad, efter föregången ransakning angående för stöld tilltalade fattighjonen,
förre snickarelärlingen Johannes Samuelsson och förre nattväktaren Peter Svensson,
medelst utslag den 16 Oktober 1841 sig utlåtit och ansett de tilltalade
förvunne, Johannes Samuelsson att hafva genom inbrott flera gånger, äfven å
helgedag, beredt sig inträde i fattiginrättningens i nämnde stad lästa förrådsrum
och derstädes tillgripit varor till ett sammanräknadt värde af 4 R:dr
25 sk. 8 rst samt Peter Svensson att hafva varit den förre behjelplig vid utförande
af inbrotten och jemväl afvetat hans tillgrepp af varorna, med undantag
af en del, skattad till 22 sk. 8 rst; hvarförutan Johannes Samuelsson, likasom
Peter Svensson, befunnits hafva olofligen innehaft dyrkar; i anledning hvaraf
Rådstugurätten förklarat, det skulle Johannes Samuelsson, hvilken tillförne
en gång blifvit straffad för stöld med inbrott, ansvara för andra resan stöld
och inbrott å helgedag, samt för innehafvande af dyrk, och således, jemlikt
40 kap. 1 och 6 §§ Missgerningsbalken, Kongl. Förordningen den 20 Januari
1779, Kongl, brefvet den 30 April samma år, Kongl. Förordningarne den 9
December 1756 och den 10 Juni 1841 samt Kongl Förklaringen den 23 Mars
1807, i en bot straffas med fyratio par spö, uppenbar kyrkoplikt och tvänne
års arbete å Landskrona fästning, och Peter Svensson ansvara för delaktighet
i Johannes Samuelssons inbrott och tjufnad till värde af 4 R:dr 3 sk., äfvensom
för innehafvande af dyrkar och för sabbatsbrott, och i följd deraf, enligt
41 kap. 1 §, 40 kap. 1 och 6 §§ och 3 kap. 6 § Missgerningsbalken, Kongl.
22
Förordningen den 9 December 1756 och Kongl. Förordningarne den 10 Juni
1841, ”angående olika straffbestämmelser för inbrott första gången och innehafvande
af dyrk,” samt Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807, i en bot umgälla
sina brott med tjuguåtta dagars fängelse vid vatten och bröd jemte uppenbar
kyrkoplikt; hvarefter Kongl. Hofrätten, i anledning af Johannes Samuelssons
ansökning, att det honom ådömda spöstraff, hvilket han, enligt läkares
intygande, icke kunde uthärda, måtte förvandlas till fängelse vid vatten
och bröd, genom utslag den 18 Januari 1842, förordnat, att Johannes Samuelsson,
i stället för spöstraffet, skulle, jemlikt 5 kap. 4 § Straffbalken och Kongl.
Förordningen den 10 Juni 1841, tjugusju dagar i fängelse vid valten och bröd
hållas. Utvisande fånglistorna ifrån länshäktet i Mariestad , att de sakfällde undergått,
jemte uppenbara kyrkopliklen, de sålunda dem ådömda fängelsestraff,
Peter Svensson i November och December månader 1841 och Johannes Samuelsson
ifrån den 19 Februari till den 18 Mars 1842, och att den sistnämnde
sedermera blifvit tili fästningen afförd.
Yid skärskådan af Rådstufvurältens domslut i denna sak visade sig tydligt,
att Rådstufvurätten för en hvar af de sakfällde, förfallne till straff för
verkstäldt inbrott, derjemte stadgat och tillämpat den genom Kongl. Förordningen
den 9 December 1756, för olofligt innehafvande af dyrkar, lika med
första gången inbrott utsatta bestraffning, hvilket, efter min tanka, var uppenbarligen
stridande emot lag. Grunderna lör denna tanka finnas fullständigt
utvecklade uti min under den 18 November 1840 till advokatfiskals-embetet
i Kongl. Götha Hofrätt aflåtna skrifvelse, hvarigenom, med anmärkning vid
Wadsbo Häradsrätts den 14 Juni 1839 meddelade, i lika måtto olagliga beslut,
det åtal emot vederbörande domhafvande blifvit förordnadt, och af bemälda
embete sedermera utfördt, som Kongl. Hofrätten genom dess utslag den 22
Juli 1841 pröfva t och afgjort. *) Med åberopande af samina grunder och med
tillämpning deraf till nu ifrågavarande mål, ansåg jag fördenskukl de tilltalades
ansvarighet rätteligen hafva bort bestämmas sålunda, att Johannes Samuelsson,
såsom en gång förut för inbrottsstöld straffad, nu för andra resan sådan stöld
skolat, efter det stulnas värde 4 R:dr 25 sk. 8 rst. och för sabbatsbrottsböterna
3 R:dr ie sk., sammanlagdt motsvarande åtta par spö, med tillökning af fem
par för iteration af brottet och med beräkning af aderton par för likaledes itereradt
inbrott, hvarunder ansvaret för olofligt innehafvande af dyrkar vore begripet,
i en bot dömas till straff af trelioelt par spö jemte uppenbar kyrko
*)
Se farn betsberättelsen för åren 1842 och 1843, pag. 75.
23
plikt, och tvänne års fästningsarbete; i hvilket fall, om spöstraffets förvandling
kommit i fråga, motsvarande bestraffningen utgjort tjugutvå dagars fängelse vid
vatten och bröd; samt, hvad Peter Svensson åter beträffade, att han, för första
resan stöld till värde af 4 R:dr 3 sk., för sabbatsbrottsböterna 3 R:dr ig
sk., för delaktighet i inbrott och för olofligt innehafvande af dyrkar, när straffet
för begge sistnämnda förbrytelser af samma art kunnat lagligen stadgas till
endast nio par spö, i penningar motsvarande nio R:dr, följaktligen bort, efter
ett sammanräknadt penningebelopp 16 R:dr 19 sk. eller nära 50 daler silfverrnynl,
i en bot åläggas bestraffning af fjorton dagars fängelse vid vatten och
bröd, tillika med uppenbar kyrkoplikt.
Under dessa förhållanden och då Rådstufvurätten, emot lag, ådömt de
sakfällde svårare straff, hvarefter det Peter Svensson ådömda äfven gått i verkställighet,
och, hvad angick Johannes Samuelsson, Kongl. Hofrätten, såsom dess
utslag uppå hans ansökning antydde, icke ansett sig befogad att närmare granska
Rådstufvurättens olagliga beslut, utan blott förvandlat det svårare spöstraffet
till en emot detta svarande bestraffning af fängelse vid valten och bröd,
hvarigenom äfven Johannes Samuelsson blifvit hårdare straffad, än vederbort;
ansåg jag mig icke kunna undgå att Rådstufvurättens lagstridiga förfarande
beifra, och uppdrog derföre, i skrifvelse den 20 Januari 1844, åt advokatfiskals-embetet
i Kongl. Hofrätten att emot Rådstufvurättens ordförande och
ledamöter, hvilka i beslutet deltagit, anställa och utföra den talan om ansvar
och ersättning till vederbörande, hvartill lag och sakens beskaffenhet
föranledde.
Öfver det, till följd häraf, inför Kongl. Hofrätten af advokatfiskals-embetet
anställda åtal, hafva Rådstufvurättens ordförande och ledamöter blifvit
börde, och uti afgifven förklaring andragit, att de, lika med hvad anmärkt
blifvit, ansett olofligt innehafvande af dyrk och inbrott i afsigt alt stjäla vara
förbrytelser af enahanda art, hvilka, under en lagsökning och så länge lika
straff var stadgadt för dem begge, ej borde särskildt bestraffas; i följd hvaraf
de icke heller skulle hafva ålagt Samuelsson och. Svensson straff för innehafvandet
af dyrkar, utan endast för det af dem verkställda inbrott, om åtal
härför hos Rådstufvurätten förekommit till handläggning och afdömande den tid,
lagen bestämde lika straff för omförmälde brott, och således före promulgationen
af Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841; men som denna Kongl. Förordning,
med ändring af Kongl. Förordningen den 9 December 1756, angående
straff för olofligt innehafvande af dyrk stadgade, att, utaf de deri utsatte
straffbestämmelser af spö för man och ris för qvinna, eller fängelse vid vatten
och bröd, sistnämnde bestraffning, eller tolf dagars fängelse vid vatten oell
bröd, borde tillämpas, då brottet första gången föröfvades, hvilket vore fallet med
ej mindre Johannes Samuelsson, än Peter Svensson; alltså och då, enligt den
förändrade lydelse 4 § i 5 kap, Straffbalken erhållit genom en annan äfven
den 10 Juni 1841 gifven Kongl. Förordning, nio dagars fängelse vid vatten
och bröd motsvarade det för inbrott bestämda straff af nio par spö eller sju
par ris, och olika antal dagar vatten och brödstraff sålunda funnos bestämda
för inbrott i afsigt att stjäla och för olofligt inneliafvande af dyrk, samt det
för sistnämnda brott förordnade fängelsestraff vore större än det för inbrott,
kunde, enligt förklarandet nes tanka, åtminstone undetdomaren, som vore bunden
af lagens bokstaf, icke undgå att, äfven vid de fall, då nämnda brott
samtidigt blifvit begångna af samma personer och förekommo till bedömande
uppå en lagsökning, ålägga straff särskildt för hvarje af dessa brott; varande
till stöd för denna åsigt exempelvis den händelse åberopad, att af tvänne personer,
sorn gemensamt blifvit tilltalade för första resan inbrott i afsigt att
stjäla och för olofligt inneliafvande af dyrk, den ena befunnes förvunnen att
hafva begått begge dessa brott, men den andre endast ansågs saker för innehafvande
af dyrk, i hvilket fall underdomaren förmenades icke kunna förordna,
att den af de anklagade, hvilken vore förvunnen att hafva begått begge
brotten, skulle för desamma, såsom varande likartade, afstraffas med nio dagars
fängelse vid vatten och bröd, men den andre, som endast vore saker till
ansvar för det sednare brottet, eller olofligt inneliafvande af dyrk, likmätigt
den förändrade lydelse Kongl. Förordningen den 9 December 1756 erhållit genom.
Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841, straffas med tolf dagars dylikt
fängelse, ej heller tilltro sig döma sistnämnde anklagade, lika med den först omförmälde,
till endast nio dagars fängelse vid vatten och bröd, samt till stöd
härför förklara den uti siståberopade Kongl. Förordningen upptagna straffbestämmelse
af tolf dagars fängelse vid vatten och bröd såsom skrif- eller tryckfel,
änskönt något ollicielt tillkännagifvande härom icke försports och det af
Rikets Ständer den 16 Juni *1841, således efter kungörandet al den Kongl. Förordning,
sorn ändrar 5 kap. 4 § Straffbalken, undertecknade Riksdagsbeslut
innehåller i 3 momentet af 58 §, det Rikets Ständer, med Kongl. Majlis nådiga
fastställelse, beslutat, ”att af de för olofligt inneliafvande af dyrk utsatta
två straffbestämmelser, af spö för mannen och ris för cjvinnan, eller fängelse
vid vatten och bröd, endast sistnämnda bestraffning, eller tolf dagars fängelse
vid vatten och bröd, får tillämpas, då brottet första gången föröfvas;” och
hafva
25
slutligen förklaranderne, under åberopande, att de, om misstag vore begånget
genom det Samuelsson och Svensson ålagda särskilda ansvar för inneliafvande
af dyrkar, blifvit dertill af andras fel missledda, yttrat det hopp, att derför
ej blifva strängt bedömde.
Derefter liar advokatfiskals-embetet, som förmält sig icke kunna för nöjaktig
antaga den af Rådslufvurältens ordförande och ledamöter afgifna förkla
O
O ...
ring, ytterligare, på anförda skäl, lagt de tilltalade till last hvad i afseende
å ifrågavarande beslut blifvit anmärkt, samt yrkat, att de derför måtte vidkännas
den tillrättavisning, Kongl. Hofrätten, enligt grunderna i 1 kap. 12 § Rättegångsbalken,
pröfvade rättvist bestämma, och derjemte förpligtas godtgöra
Kongl. Maj:t och Kronan kostnaden för Johannes Samuelssons och Peter Svenssons
underhåll i häktet längre än vara bort, efter vederbörandes uträkning,
med sammanlagdt två R:dr 21 sk. 4 rst. banko; hvaremot advokatfiskals-embetet,
enär ej mindre Johannes Samuelsson, än Peter Svensson, skriftligen ti 11-  kännagifvit, att de ej gjorde anspråk på upprättelse för det dem tillskyndade
olagliga lidande, ansåg något utlåtande derom icke erfordras,
Sedan Rådstufvurättens ordförande och ledamöter öfver dessa påståenden
blifvit hörde och, uti ingifven skrift, med anmälan, att en af de Rådstufvurättens
två ledamöter, hvilka deltagit uti ifrågavarande beslut, numera aflidit,
endast åberopat hvad af dem förut blifvit anfördt, har Kongl. Hofrätten, medelst
utslag den 13 Mars innevarande år, sig utlåtit och funnit Rådstufvurätten
hafva fetat deri, att den l:o för begge de sakfällda tillämpat särskildt ansvar
för inbrott och i lag förutsatt uppsåt dertill medelst innehafvande af dyrk,
hvilken lagtillämpning varit desto oriktigare, som icke ens för särskilda inbrott,
under en lagföring åtalade, särskilda straff lagligen ägt ruin, 2:o dessutom
för Peter Svensson bestämt ansvaret för det han innehaft dyrk högre,
än som å verksläldt inbrott belöper, eller till fängelse vid vatten och bröd i
tolf dagar, i stället för nio dagar, som, enligt 5 kap. 4 § Straffbalken, jemförd
med Kongl. Förordningen om ändring deri af den 10 Juni 1841, motsvarade
nio pär spö, hvartill straffet högst uppginge för innehafvande af dyrk efter
Kongl. Förordningen den 9 December 1756, deri den särskilda Kongl. Förordningen
i detta ämne af den 10 Juni 1841 hvarken gjort eiler åsyftat göra
annan ändring, än att af de i 1756 års Förordning utsatta bestraffningar af
spö eller ris och deremot svarande fängelse vid vatten och bröd, endast sistnämnda
bestraffning borde tillämpas, då broltet första gången föröfvades, och
3:o emot föreskriften ill punkten af Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807
-o IX
Jlist-Ombudsmans Ernb.-Beriitt. för åren 7844 och i&4
26
beräknat Peter Svenssons kroppsplikt icke i ett sammanhang efter det stulnas
värde, ökadt med sabbatsbrottsböterna och de penningebelopp, som motsvarade
urbota straffen, i hvilken händelse, äfven när innehafvandet af dyrk särskildt
bestraffades, kroppsplikten stannat vid fängelse vid vatten och bröd i nitton
dagar, utan särskildt efter penningebeloppen och med tillägg eller bibehållande
i oförändradt skick af de bestraffningar af nio och tolf dagars fängelse vid vatten
och bröd, sorn å urbota brotten ansetts följa, hvarigenom högsta kroppsplikt
uppkommit; och som, på grund af Rådstufvurättens felaktiga domslut,
de sakfällde sålunda kommit att straffas svårare än vederbort, nemligen Johannes
Samuelsson med tjugusju i stället för tjugutvå och Peter Svensson med
ljuguålla i stället för fjorton dagars fängelse vid vatten och bröd; alltså och
jemte det åtalet emot en af Rådstufvurättens ledamöter, såsom dåmera afliden,
komme att förfalla, dömde Kongl. Hofrätten, likmätigt 1 kap. 12 § Rättegångsbalken
och Kongl, brefvet den 2 Maj 1766, borgmästaren och den andre
ledamoten att hvar för sig böta tjugufem R:dr, samt gemensamt ersätta Kongl.
Majit och Kronan kostnaden af de sakfälldes olaga bestraffning med två R:dr
21 sk. 4 rst. allt banko.
Likasom i nästföregående mål hade jag, i anledning af Kämnersrättens i
Norrköping den 13 April 1843 meddelade utslag, anmärkt, att sedan Kämnersrätten
ansett smedslärlingen Carl Englund förvunnen att hafva från sin
husbonde tillgripit trenne till 3 sk. banko uppskattade dyrkar, i afsigt att dem
vid förekommande fall begagna, hvilka dyrkar, jemte en fjerde, den Englund,
enligt uppgift, skall sjelf förfärdigat, han vid häktandet jern väl innehaft, utan
att dock veterligen hafva med dem någon skada föröfvat, och Englund derförinuan,
för det han å söndag genom inbrott föröfvat stöld till värde af 13
R:dr nämnde mynt, blifvit, medelst Bråbo Häradsrätts utslag den 2 nästförutgångne
Mars, förklarad saker till ansvar för sabbatsbrott, första resan inbrott
i afsigt att stjäla och första resan tjufnad till omförmälda belopp, Kämnersrälten,
med åberopadt stöd af 3 kap. 6 §, 40 kap. 1 och 6 §§ samt
42 kap. 1 § Missgei ningsbalken, Kongl. Förordningarne den 9 December
1756 och den 10 Juni 1841 samt Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807,
dömL Englund, som skulle hafva gjort sig förfallen att böta för sabbatsbrott
3 R:dr 16 sk. och, för första resan stöld, tjufnadens tredubbla värde 39 R:dr 18
sk., med iakttagande att stölden från husbonde låg i tväböte, samt att straffas,
27
för första resan inbrott, med nio dagars fängelse vid vatten och bröd och, för
innehafvande af dyrkar utan husbondens vetskap, fastän skada ej derigenom
skett, likaledes med nio dagars fängelse af enahanda beskaffenhet, att i en
bot umgälla berörde förbrytelser med tjugufyra dagars fängelse vid vatten och
bröd samt derefter undergå uppenbar kyrkoplikt; Ådagaläggande fånglistorna
från Norrköpings stadshäkte, att detta utslag, hvarmed den sakfällde låtit sig
nöja, blifvit till verkställighet befordradt.
Ofvanberörda domslut syntes mig vara emot lag uppenbarligen stridande
i så måtto, som Englund, ehuru, enligt Bråbo Häradsrätts förenämnda utslag,
öfvertygad om inbrott och derför förklarad skyldig till det i lag utsatta straff,
likväl är vorden för innehafvande af dyrkar utaf Kämnersrätten ådömd särskild
bestraffning. Då Englund, under samma lagsökning tilltalad för berörde
brott, blifvit af Häradsrätten, som endast ägde att upptaga frågan om inbrottsstölden,
i denna del förklarad sakfälld, hade Kämnersrätten, hvars upptagande
det emot Englund jemväl angifna brott, att hafva olofligen innehaft dyrkar,
tillhört och som äfven ansåg honom till delta brott saker, samt alltså borde
slutligen bestämma det straff’, hvilket å hans förbrytelse lagligen skolat följa,
i sådant hänseende ålegat öfverväga hvartdera brottets beskaffenhet och utan
hinder af Häradsrättens föregångna pröfningsutslag tillse, att icke, emot hvad
lag stadgade, likartade brott särskildt bestraffades. Med iakttagande häraf och
i öfverensstämmelse med de af mig uti nästföregående mål åberopade grunder,
hade ofvanbemälde persons bestraffning rätteligen bort bestämmas på det sätt,
att han, som gjort sig förfallen att böta för sabbatsbrott 3 R:dr ig sk. och för
af honom begångna stölder 39 R:dr is sk., samt derjemte för inbrott och olofligt
innehafvande af dyrkar var skyldig till straff af nio dagars fängelse vid
vatten och bröd, skulle umgälla sina förbrytelser i en hot med tjuga dagars
enahanda fängelse. Och emedan Kämnersrätten uti dess ifrågavarande utslag,
emot sådana i lag bestämdt uttryckta grunder, beräknat särskilda straff för
hvardera af de tvänne sistnämnda förbrytelserna och såmedelst stadgat den
svårare hestraffnifogen af tjugufyra dagars fängelse vid vatten och bröd, genom
undergående hvaraf ett otillbörligt lidande blifvit den sakfällde tillskyndadt,
blef detta mål, på sätt min under den 17 Februari 1845 alla t na skrifvelse utvisar,
öfverlemnadt till advokatfiskals-embetet i Kongl. Götha Hofrätt, med
anmodan att inför Kons;]. Hofrätten emot Kämnersrättens ordförande och ledamöter,
hvilka i Rättens ofvanberörda lagstridiga domslut deltagit, anställa och
utföra den ansvars- och ersättningstalan, lag och sakens beskaffenhet fordrade.
28
Uti förklaring öfver advokatfiskals-embetets härom började talan, hafva
Kämnersrättens ordförande och t vänne ledamöter hufvudsakligen an dragit: att
O O
ehuru vid målets bedömande det icke undfallit Kämnersrätten, att, derest
Englund, som begått inbrott i Bråbo härad, jemväl hade föröfvat dylikt brott
uti Norrköping genom begagnande af de dyrkar, han innehaft, honom icke
kunnat ådömas högre ansvar, än om han endast en gång begått inbrott, bade
likväl Kämnersrätten, enär Bråbo Häradsrätt förklarat Englund saker till ansvar
för första resan stöld med inbrott och öfverlemnat målet till Kämnersrätten,
på det att Englund för dyrkarnes innehafvande måtte till ansvar befordras,
samt Kongl. Förordningen den 9 December 1756 stadgade, att det
tjenstehjon eller den lösa person, som befunnes hafva hos sig dyrkar utan husbondens
minne, skulle, fastän någon skada ej skett, utan skonsmål straffas,
mannen med nio par spö och qvinnan med sju par ris eller deremot svarande
fängelse vid vatten och bröd, ansett sig icke vara lagligen berättigad tillåta,
att förrberörda olika brott, fastän med lika straff belagda, skulle få försonas
med det straff, lagen för ett af dem bestämmer, utan Englund deremot,
jemte det af Häradsrätten ådömda straff för inbrott, utan skonsmål böra undergå
bestraffning för det han såsom tjenstehjon olofligen innehaft dyrkar;
hvarföre och enär lagen stadgade särskildt straff för den, som beginge inbrott i
afsigt att stjäla, och för det tjenstehjon eller den lösa person, som, utan husbondes
minne, innehade dyrkar, fastän skada dermed icke skett, samt Englund
genom egen bekännelse blifvit om dessa olika brott öfvertygad, Kämnersrättens
ordförande och ledamöter förmodade, alt Kämnersrätten bort, på sätt
som skett, belägga de olika brotten med särskilda straff, och att anmärkta förfarandet
således icke måtte till ansvars- eller ersättningspåföljd föranleda.
Sedan advokatfiskals-embetet derefter, uti afgifvet slutpåstående, under åberopande
af de skäl, som lill stöd för åtalet voro anförda, dels yrkat, att
Kämnersrätten måtte för ifrågavarande felaktiga lagtolkning meddelas den tillrättavisning,
som Kongl Hofrätten, efter grunderna i 1 kap. 12 § Rättegångsbalken,
pröfvade rättvist bestämma, och dels hemställt, att, som, enligt
hvad Landshöfdinge-embetet i Östergötlands län tillkännagifvit, Englund
blifvit eftersökt, men icke kunnat anträffas, för alt affordras yttrande i fråga
om den upprättelse, hvarpå han kunde vilja göra anspråk för uthärdad hårdare
bestraffning, än vederbort, honom måtte förbehållas rättighet, till rekonventionstalan,
när han till utförande deraf sig anmälte; har Kongl. Hofrätten,
genom utslag den 7 April innevarande år, sig utlåtit och, lika med hvad anmärkt
blifvit, funnit det vara emot lagens grund och mening stridande, att, då en
person under samma lagföring tilltalas för inbrott i afsigt att stjäla och för
innehafvande af dyrkar, å honom tillämpas särskildt straff för hvartdera
brottet; Och som Kämnersrätten icke af Bråbo Häradsrätts ofvanom förmälda
utslag varit i någon mån förhindrad att lagenligt bestämma den bestraffning,
hvartill Englund för alla de honom till last förda förbrytelser gjort sig skyldig,
samt Kämnersrätten oriktigt förfarit derutinnan, att den, utom de för inbrottet
stadgade nio dagars fängelse vid vatten och bröd, jemväl ansett Englund
skyldig särskildt till nio dagars enahanda fängelse för innehafvande af
dyrkar; alltså erinrades Kämnersrätten om detta sitt misstag, till rättelse vid
dylika fall i framtiden; hvarjemte Carl Englund förklarades berättigad att
särskildt i behörig ordning göra anspråk på ersättning för honom utöfver lag
öfvergånget lidande, i fall han funne sig dertill befogad.
Sedan, i anledning af förd klagan deröfver, alt ett hos Konungens befallningshafvande
i Östergöthlands län anliängigt mål rörande ny vägdelning
inom Göstrings härad skall hafva allt sedan Januari månad år 1839 berott på
Konungens befallningshafvandes åtgärd, men, enligt hvad från Landskansliet
derstädes under den 9 Oktober 1840 utfärdadt diarii-utdrag utvisade, då ännu
icke blifvit med slut afhulpet, jag uti skrifvelse den 29 i sistnämnda månad,
jemte meddelande af inkomna klagoskrifterna, anmodat Konungens befallningshafvande
att i dess utlåtande deröfver upplysa, i hvilket skick ifrågavarande
inål sig befunne och hvad som efter den 30 Januari 1839 vållat hinder för
dess slutliga pröfning, hade landssekreteraren i länet, som ensam undertecknat
det infordrade och den 10 nästderpåföljde November insända utlåtandet, med
förmälan att, i Herr landshöfdingens frånvaro, det torde tillkomma landssekreteraren,
till hvars föredragning och expedition ofvanberörda mål hörde,
att förklara och ansvara för hvad dervid kunde hafva blifvit försummadt, i
följd deraf andragit: att landssekreteraren, som medgåfve, att detta mål länge
h vila t oafgjordt hos Konungens befallningshafvande, icke ägde annan anledning
dertill att uppgifva, än att Ilan ej hunnit utarbeta detsamma förr än halv gjort:
att, med alseende å målets särdeles invecklade och vidlyftiga beskaffenhet, och
enär öfriga vid Landskansliet förekommande mångfaldiga ärenden icke fingo
ligga neder, utan måste i behörig ordning handläggas, endast de mellanstunder,
som dervid öfverblifvit, kunnat för dess expedierande användas: att under
tiden påminnelse om målets afgörande blott en gång blifvit gjord; och att
30
det af klaganderne önskade utslaget hade varit uppsatt långt förr än deras första
klagoskrift till mig inlemnades, ehuru, såsom hos landssekreteraren aldrig
efterfrågad t eller till ullösen hegardt, antekning derom dessförinnan icke skulle
behöft i diarium inflyta. Efter sålunda föregången skriftvexling och då, enligt
landssekreterarens tillkännagivande, om form alda mål redan var afgjordt
och utslag deri uppsatt innan första klagoskriften till mig inkom, eller den
6 Juni 1840, ansåg jag den förda klagan icke föranleda till vidare åtgärd.
En af förre klaganderne, P. Petersson i Fallsberg, ingaf sedermera den
17 Januari 1842 en skrift, deri han, under åberopad egenskap af Göstrings
härads ombud i dess allmänna ekonomiska angelägenheter, anförde, att, efter
talrika påminnelser och hos mig anmäldt klagomål, ett exemplar af Konungens
befallningshafvandes under den 30 Juni 1840 meddelade utslag i frågan
om bro- och vägindelning inom nämnde härad omsider emot lösen blifvit till
honom för Bjälbo församlings räkning utlemnadt, men att det deremot icke
skall varit möjligt förmå landssekreteraren att expediera de öfriga exemplaren af
samma utslag, så att det kunnat häradets innevånare kungöras, hvilket vederbörande
kronofogdes bifogade, under den 31 December 1841 utfärdade intygande
skulle ådagalägga; i anseende hvartill och enär följden af detta dröjsmål
vore, att en oberäknelig tidrymd åtginge innan utslaget vunne laga kraft
eller de förberedande beslut, hvilka måste föregå sjelfva mätnings- och delningsförrättningen,
hunno vidtagas, sökanden anhållit om min embetsåtgärd, i
ändamål alt derigenom, inom bestämd tid, de öfriga exemplaren af ifrågavarande
utslag måtte till behörigt kungörande inom häradet expedieras.
Af denna förnyade anledning och då af Konungens befallningshafvandes
örn förm alda, vid ansökningen bi lagda utslag inhämtades, huruledes deri, efter
meddelade hufvudsakliga yttranden i målet och hvad dermed ägde gemenskap,
slutligen är vordet förordnadt, att samma utslag borde af Göstrings härads
ombud delgifvas kommissionslandtmätaren, åt hvilken vägdelningen blifvit
uppdragen, och hvilken skulle äga alt densamma efter stadgade grunderna
verkställa; hvarjemte den underrättelse blifvit meddelad, att den med utslaget
missnöjde finge deröfver anföra besvär hos Kongl. Kammarkollegium inom fyra
månader efter af utslaget bevisligen erhållen del och att erforderliga exemplar
af utslaget skulle öfversändas till kronofogden i orten, för att emot lösen tillställas
de socknar eller enskilde hemmansägare, af hvilka å ena eller andra sidan
voro utförda olika påståenden, sorn Konungens befallningshafvande pröfvat;
men det likväl, på sätt sökanden åberopat, syntes vara utredt, att de för
vederbörande erforderliga exemplaren af utslaget, hvilka, enligt nyssnämnda
föreskrift, skolat till kronofogden öfversändas, ännu icke vid 1841 års slut
kommit honom tillhanda, aflät jag under den 19 nästderpåföljde Mars en ytterligare
skrifvelse, deri jag anmodade Konungens befallningshafvande att icke
allenast uppgifva de omständigheter, hvilka kunde hafva vållat, att verkställigheten
af omförmälda föreskrift, under den sedan utslagets meddelande förflutna
tid af ett och ett halft år, uteblifvit, utan äfven upplysa, huruvida en
sådan verkställighet sedermera följt eller icke; i sammanhang hvarmed och
med hämtadt stöd af Kongl. Kammarkollegii cirkulär den 23 September 1823,
som förmår, dels att, ”då Konungens befallningshafvande utfärdar utslag angående
deltagande i allmänna vägars och broars underhållande, hvilka oftast
röra flera socknar, byars eller hemmans innehafvare, vederbörande kronobetjente
eller den vinnande parten, efter hvarje måls särskilda förhållande, alltid
skola föreläggas att besörja om samma besluts behöriga uppläsande å pvedikstolarnc
i vederbörande församlingar och ett exemplars, i hufvudskrift eller
bestyrkt afskrift, qvarlemnande eller qvarblifvande derstädes, på sätt Kongl.
Kammarkollegii kungörelse den 1 Februari 1808 föreskrifver, dels ock att, i
händelse besvär öfver sådana utslag anföras, bevis öfver ett sådant kungörande
bör bifogas, då Konungens befallningshafvande infordrad förklaring och eget
yttrande insänder,” jag icke kunde undgå att fästa uppmärksamhet derå, att
det sålunda stadgade sätt för kungörande af Konungens befallningshafvandes
meranämnda utslag, så vidt af utslaget inhämtades, icke blifvit iakttaget; om
orsaken hvartill jag derföre jemväl äskade Konungens befallningshafvandes utlåtande;
hvaruppå Landshöfdinge-embetet, jemte skrifvelse den 11 Maj, insändt
landssekreterarens utlåtande, deri förmältes, att då ifrågavarande utslag icke blifvit
utfärdadt af Konungens befallningshafvande, enär Herr landshöfdingen å den
tiden var frånvarande, utan vore underskrifva af Landshöfdinge-embetet, som
utgjordes af landskamereraren och landssekreteraren, hvilken, då emot det ifrågavarande
beslutet icke något blifvit anmärkt, ansvaret för behörig expedition
af utslaget ensam ålåge, den af mig till Konungens befallningshafvande aflåtna
skrifvelsen blifvit landssekreteraren tillställd, for att de äskade upplysningarne
afgifva; och var i sådan afsigt vidare anfördt, att iakttagande af föreskriften
i utslaget om erforderliga exemplars öfversändande till kronofogden, för att
vederbörande delgifvas, hade uteblifvit, sedan de utslag, sorn af omförmälda
anledning utskrifvits, blifvit af kommisionärer ifrån Landskansliet uttagna och
vederbörande direkte tillställda; och alt, hvad angick anmärkningen dervid, som
skulle föreskriften i Kongl. Kammarkollegii cirkulär den 23 September 1823
hafva blifvit förbisedd, landssekreteraren ansåge denna föreskrift hafva lill sin
32
verkan förfallit genom stadgandet i Kongl. Maj:ts cirkulärbref den 26 April
1827; i följd hvaraf och då P. Petersson i Fallsberg, så vida han styrkt sig
vara till talan i saken berättigad, erkänt, det han innehade ett exemplar af
utslaget; då häradsomhuden borde gifva landtmätaren del af beslutet för behörig
verkställighet; då landtmätaren sedermera var i tillfälle att detsamma
med sockneombuden kommunicera, vid utsättande nytt sammanträde, som alltid
skulle äga rum, och då ombuden, efter om utslaget sålunda vunnen kännedom,
kunde inhämta sina kommitenters yttranden, huruvida besvär deremot
borde anföras eller icke, samt för sådan händelse sjelfve deraf taga afskrifter,
landssekreteraren föreställde sig, det befinnas måtte, att han, såsom expeditionshafvande,
icke kunnat annorlunda, än som skett, tillvägagå.
Vid granskning af hvad sålunda förekommit och då min skrifvelse af den
19 Mars blifvit meddelad Konungens befallningshafvande, i hvilken egenskap
landskamererare! och landssekreteraren gemensamt öfverlemnat det af denne
sistnämnde afgifna utlåtandet, ansåg jag, med förklarande, alt den deri gjorda
erinran, huruvida P. Petersson i Fallsberg vore till talan i saken berättigad,
ej föitjente något afseende, hinder icke möta att, i ofvanomförmälda delar
och hvad dermed ägde gemenskap, taga vederböiandes förfarande under vidare
pröfning.
I anledning af anmärkningen dervid, att det uti Kongl. Kammarkollegii
cirkulär den 23 September 1823 stadgade sätt för expedition och kungörande
af utslag i så beskaffade mål som detta, icke blifvit i Konungens befallningshafvandes
ifrågavarande utslag iakttaget, hade väl landssekreteraren förklarat,
det han ansåge berörde föreskrift hafva till sin verkan förfallit genom stadgandet
i Kongl, cirkulärbrefvet den 26 April 1827. Denna förklaring utmärkte
emedlertid ett uppenbart missförstånd om de särskilda påbudens egenskap
och ändamål. Del sednare eller Kongl, cirkulärbrefvet af år 1827, kung
jord t genom Kongl. Svea Hofrätts Universal den 21 Maj samma år, anginge
egentligen domstolar och exekutionssäten samt innefattande, i sista momentet,
det allmänna stadgande, att allenast ett exemplar af dom eller utslag borde
utskrifvas för parter, som förde gemensam talan, men lemnade icke någon
föreskrift, huruledes besluten skulle vederbörande delgifvas eller kungöras,
hvilket ej heller varit af nöden, då i detta hänseende allmänna lagen tjenade
till efterrättelse. Det förra åter eller Kammai kollegii cirkulär afår 1823 meddelade
speciella föreskrifter, hvilka, gällande blott för vissa mål och nödvändiga
med afseende å dessas särskilda beskaffenhet, hufvudsakligen afsågo sättet
för
1
för beslutens kungörande, hvarvid den vigt fästes, att föreläggandet för vederbörande
i detta hänseende alltid skulle finna rum i sjelfva utslaget. Vid sådant
förhållande och så vida det icke kunde motsägas, att föreställningen, det
en äldre lag borde till sin verkan förfalla genom en yngre, som icke innehölle
något stadgande i ämnet, läge utom rimlighetens gräns, kunde det ej
heller med ringaste fog ifrågasättas, alt ju icke cirkuläret af år 1823 i
alla delar fortfore att vara gällande. I följd häraf och enär Konungens befallningshafvandes
oftauämnda utslag endast lemnade det besked, att erforderliga
exemplar deraf skulle öfversändas till kronofogden, för att emot lösen tillställas
de socknar eller enskilda hemmansägare, af hvilka ä ena eller andra sidan
olika påståenden voro utförda, samt det af landssekreteraren, i dess sednare
utlåtande uppgjorda förslag, huruledes utslaget skulle kunna med vederbörande
kommuniceras, hvarken öfverensstämde med lagligen gifna föreskrifter eller förmådde
undanrödja deras för embetsmyndigheler bindande kraft, borde jag äfven
fort farande emot icke blott landssekreteraren, utan derjemte landskamererare!!,
hvilka begge, i egenskap af Konungens befallningshafvande, afgjort måletj anmärka
samt derföre till laga åtal anmäla den emot tydligt lagbud begångna
och således ansvariga felaktighet, att utslaget icke meddelat de omständliga
föreskrifter i afseende på dess kungörande, hvilka förråberopade cirkulär af
år 1823 gåfve vid handen, hvarigenom ifrågavarande väg och brodelnings
verkställighet utan tvifvel redan blifvit och tilläfventyrs än ytterligare blefve
obehörigen fördröjd.
Beträffande derefter den emot landssekreteraren särskildt riktade klagan och
hvad i denna del blifvit af mig anmärkt; så ehuru trovärdigheten af landssekreterarens,
i dess utlåtande öfver första klagoskriften, gjorda uppgift, att
Konungens befallningshafvandes utslag i målet skall varit uppsatt långt förrän
den 6 Juni 184-0, då nämnde klagoskrift till mig inkom, i märklig mån förringades
genom flera sedermera inlupna omständigheter, ville jag likväl nu,
likasom tillförne, antaga denna uppgift såsom med verkliga förhållandet enlig
samt inskränkte mig följaktligen till hvad i öfrigt förekommit. Å ena sidan
var af P. Petersson, uti den i Januari månad 1842 ingifna skriften, uppgifvet,
att elt exemplar af Konungens befallningshafvandes under den 30 Juni
1840 meddelade utslag omsider blifvit till honom för Bjälbo församlings räkning
ullemnadt, men att det icke skall varit möjligt förmå landssekreteraren
att expediera de öfriga exemplaren af utslaget, så att det kunnat häradets innevånare
kungöras; hvaremot landssekreteraren, i sednare utlåtandet, föreburit,
Just.-Ombudsmaris Emb.-Berätt. för uren 784 4 oc^ 7848. ^
34
att iakttagande af föreskriften i utslaget om erforderliga exemplars öfversändande
till kronofogden, för att vederbörande delgifvas, hade uteblifvit, sedan
de utslag, som af omförmälda anledning utskrifvits, blifvit af kommissionärer
ifrån landskansliet uttagna och vederbörande direkte tillställda. Men genom
detta yttrande var hvarken klagandens uppgift vederlagd eller anledningen till
landssekreterarens underlåtenhet att iakttaga det i utslaget stadgade expeditionssält
tillbörligen förklarad. I frågans så beskaffade skick och för att afhjelpa
obestämdheten uti landssekreterarens yttrande samt derigenom bereda en tillförlitlig
grund för att urskilja, huruledes han, såsom expeditionshafvande, tillvägagått,
var det alltså, efter min tanka, landssekreterarens åliggande att uppgifva
och vederbörligen styrka för hvilka i målet delägande parters räkning,
exemplar af utslaget utskrifvits, samt å hvilka tider dessa utskrifna exemplar
af parterna eller deras kommissionärer uttagits. Och da landssekreteraren icke
begagnat det tillfälle, som redan lemnats, att utreda förhållandet härutinnan,
återstod ännu den utväg, såsom i allt fall den lämpligaste, att, genom anställande
talan inför laga domstol, affordra honom en sådan utredning, hvarvid,
der så nödigt pröfvades, klaganden äfven kunde varda hörd; och hvarefter,
enär utredt blifvit, huru långt dröjsmål med de utskrifna exemplarens af utslaget
uttagande å Landskansliet ägt rum efter utslagets datum den 30 Juni
1840, ifrån hvilken dag landssekreteraren borde för sina åtgärder, såsom expeditionshafvande,
ansvara, det ankomme på allmänna åklagarens urskiljning
att för sin del afgöra, om landssekreterarens förfarande kunde anses rättfärdigadt,
eller i hvad mån laga skäl förefunnos alt vidare, såsom tjensteförsummelse,
beifra landssekreterarens erkända förfarande att icke ens ombesörja
verkställighet af den ofullständiga föreskrift, sjelfva utslaget, i afseende å dess
expedition till vederbörande parter, meddelat; ett förfarande, som, detta sednare
fall förutsatt, äfven i sin mån kunde hafva bidragit till obehörigt uppehåll
med delningsförrättningens slutliga fullbordan.
I öfverensstämmelse med sålunda anvisade grunder uppdrog jag, genom
skrifvelse den 16 Juli förrnämnde år 1842, åt advokatfiskals-einbetet i Kongl.
Götha Hofrätt, alt derstädes angående detta mål dels emot landssekreteraren och
landskamererare!! gemensamt, i deras egenskap af Konungens befallningshafvande,
dels emot landssekreteraren särskildt, såsom expeditionshafvande, anställa och
utföra den talan, lag och målets beskaffenhet fordrade.
Till följd häraf har detta mål blifvit hos Kongl. Hofrätten anhängigt,
hvarvid, uti afgifvet memorial, advokatfiskals-embetet, som ansett åtalet, så
vidt det afsåge den felakliga föreskriften i Konungens befallningshafvandes ut
-
35
slag, redan vara till fullo utredt, äskat, att landssekreteraren, med afseende å
den del af åtalet, som rörde honom enskildt, måtte, innan slutligt påstående
afgafs, uppgifva och styrka, för hvilka i omförmälda mål delägande
parters räkning exemplar af utslaget utskrifvits, samt å hvilka tider dessa ut
skrifna
exemplar af parterna eller deras kommissionärer blifvit uttagna.
Uti häröfver afgifven förklaring har landssekreteraren, under fortsatt yrkande,
att åtalet i dess helhet gälde honom ensam, men ej landskamereraren,
väsendtligen anfort: alt landssekreteraren öfverlemnade lill Kongl. Hofrättens
bedömande, huruvida han orätt förfarit, som icke, i enlighet nied Kammarkollegii
kungörelse den 1 Februari 1808, låtit utskrifva särskilda exemplar af
ifrågavarande utslag: att han icke kunde erkänna skyldighet hvarken för sig,
att utan lösen utfärda alla dessa utslag, eller för kronobetjeningen, att ulan ersättning
deraf besörja afskrifler: att då flertalet af socknarne inom Göstrings
bärad utförde gemensamma påståenden i vägdelningsfiagan, så kunde icke,
emot Kongl, cirkulärbrefvet den 26 April 1827, särskilda exemplar af utslaget
för en hvar af dessa socknar emot lösen utskrifvas: att i allt fall någon annan
förbindelse ej ålåge landssekreteraren i afseende på utslagets expedierande, än
den expeditionstaxan föreskrefve, enär hvarken Kongl. Kammarkollegii sistnämnde
kungörelse eller dess cirkulär af den 23 September 1823 tillkommit på
Kongl. Maj:ts nådiga befallning, utan endast innefattade en anmodan till Konungens
befallningshafvande, som ägde alt derå fästa det afseende, hvartill omständigheterna
kunde föranleda: alt då de af Konungens befallningshafvandes
ifrågavarande utslag meddelade exemplar, hvardera om aderton ark, allt efter
som de, utan hinder för öfriga ärenders gång, hunno utskrifvas, från Landskansliet
utlöstes, hade stadgandet om deras öfversändande till kronofogden i
och med detsamma förfallit, och någon särskild åtgärd kunde så mycket mindre
åligga landssekreteraren, som häradsombuden, enligt föreskrift, skulle sjelfve
gifva förrättningsmannen del af utslaget: alt landssekreteraren hvarken dittills
hållit eller derefter ämnade låta föra någon särskild anteckning af sådan beskaffenhet,
som advokalfiskals-einbetets ofvanberörda yrkande antydde, hvilket
ej heller möjligen kunde af honom fullgöras, då minst femtusende utslagsexemplar
och resolutioner från landskansliet årligen utlösas, och befarade han ingalunda,
att Kongl. Hofrätten kunde godkänna den mening, som skulle han vara
skyldig att anteckna och bevisa, när och till hvilka en sådan mängd expedilioner
blifvit ullemnade: alt när någon part uppträdde med klagan öfver
honom förvägrad expedition eller obehörigt dröjsmål med dess utlemnande,
fråga först kunde uppstå, i hvad fall ansvar borde äga rum, men då något
sådant förhållande nu ej inträffat, hade landssekreteraren, i afseende på ifrågavarande
påstående, icke något annat att förklara, än att det icke vore honom
möjligt att meddela de af advokatfiskals-embetet fordrade upplysningar vidare,
än alt, enligt den u inneliggande utslagskonceptet, på satt vanligt s'arit, antecknade
signatur, det visade sig, att sex exemplar deraf blifvit ulskrifna,
hvilka alla jemväl blifvit ullösta: att de tvifvel, som framkastats emot landssekreterarens
uppgift, alt Konungens befallningshafvandes utslag varit uppsatt
långt före den t) Juni 1840, saknade all grund, enär landssekreteraren bestämdt
erinrade sig, att utslaget varit i koncept uppsatt åtminstone före slutet af Maj
månad samma år; och har landssekreteraren slutligen anhållit att blifva frikallad
från afgifvande af vidare förklaring, enär han icke hade något att tillägga
hvad af honom redan blifvit anfördi, och underkastade sig hvad Kongl.
Hofrätten kunde finna blifva en följd af advokatfiskals-embetets afgifvande
slutpåstående.
Af denna förklaring har, på hemställan af advokatfiskals-embetet, P. Pettersson
erhållit del och emot densamma bland annat påmint, att Konungens
befallningshafvandes ifrågavarande utslag, ehuru dateradt den 30 Juni 1840,
icke varit tillgängligt lili ullösen förr, än i September månad år 1841 och då
endast i ett exemplar för Bjälbo församling, å hvars vägnar klagomål öfver
oskäligt dröjsmål med sakens afgörande redan varit förda: att icke någon enda
socken finues inom Göstrings härad, som icke i ofvanberörda vägdelningsfråga
åtminstone i någon del fört stridig talan emot de öfriga, hvadan det fall sålunda
varit för hand, då, i sträng öfverensstämmelse med 1827 års Kongl,
bref, ett exemplar af utslaget bort för hvarje socken utfärdas: att Petersson,
oaktadt sorgfälligasle efterspaning, icke kunnat erfara att, utom det för Bjälbo
församling utskrifna exemplar af utslaget, flera än två exemplar deraf för två
enskilda hemmansägare utkommit; och att, på det ej inträffa skulle, att Konungens
befallningshafvandes utslag aldrig vunne laga kraft, Petersson dåmera,
ehuru för enskild del icke intresserad i frågans fortgång, ombesörjt att utslaget
blifvit, på sätt företedt betyg af notarius publikus i Skenninge rådmannen C.
J. Cnattingius utvisade, under December månad år 1842 och Januari månad
år 1843 i häradets alla kyrkor kungjordt.
Derefter har advokatfiskals-embetet, uti afgifvet memorial, slutligen sig
yttrat och dervid andragit, hvad först vidkom anmärkningen, att i Konungens
befallningshafvandes utslag icke blifvit iakttaget det uti Kongl. Kammarkollegii
cirkulär den 23 September 1823 stadgade sätt för expedition och kungörande
af utslag i mål af det ifrågavarandes beskaffenhet, att som Konungens befallnings
-
37
hafvande icke ägde att egenmäktigt undandraga sig åtlydnad af de Kongl,
kollegiernas, å dragande kall och embetets vägnar, g i tua bud och befallningar,
ehvad dessa grundade sig omedelbart på Kongl. Maj:ts nådiga föreskrifter eller
icke, samt dessutom Kongl. Kammarkollegii kungörelse den 1 Februari 1808 .
om expedierande och kungörande af Konungens befallningshafvandes utslag i
ekonomi- och polilimål i allmänhet vore grundad på Kongl. Maj:ts nådiga
bref af den 5 förutgångne Januari, och Kongl. Kammarkollegii cirkulär af den
23 September 1823 egentligen endast innefattade en erinran, att nyssnämnde
kungörelse måste tjena till efterrättelse i afseende på vissa i cirkuläret närmare
beskrifna så beskaffade mål; och hvad landssekreteraren i afseende på expeditionslösen
anfört, vore af allt för underordnad vigt, för att kunna upphäfva
eller ens inverka på Konungens befallningshafvandes pligt, att ställa sig behörigen
gifna författningar till efterlefnad; alltså och på de af Justitie-ombudsmannen
i öfrigt anförda grunder, samt enär både landskamererare!! och
landssekreteraren måste ansvara för innehållet af det utslag, de, i egenskap af
Konungens befallningshafvande, gemensamt utfärdat, påstod advokatfiskalsembetet,
att de, för deras lagstridiga beslut, mätte fällas att, jemlikt 1 kap.
12 § Rättegångsbalken, hvar för sig böta det belopp, Kongl. Hofrätten pröfvade
rättvist bestämma; och då, beträffande derefter det enskildt emot landssekreteraren,
såsom expedilionshafvande, anmärkta förhållande, alt han icke
ens ombesörjt verkställighet af den ofullständiga föreskrift utslaget, i afseende
på dess expedition till vederbörande parter, meddelat, det icke vore tänkbart,
alt landssekreteraren med Konungens befallningshafvandes koncept-utslag i sin
hand och den upplysning tillgänglig, att sex exemplar deraf blifvit utskrifna,
icke skulle kunna bedöma för hvilka parters räkning, utslagsexemplar blifvit
utfärdade, så vida nemligen ett exemplar vore utskrifvet, på sätt utslaget
stadgade, för hvarje socken eller enskild hemmansägare, som i sakfin fört talan,
stridig mot öfriga parternas, men det ej heller finge antagas, att landssekreteraren
af tredska undandragit sig meddela i berörde hänseende af honom äskade
upplysning, ansåg advokatfiskals-embetet påtagligt, att landssekreteraren icke
låtit utskrifva särskildt exemplar för hvarje socken eller enskild part, som i
målet fört särskild talan; och enär, vid jemförelse af 2 kap. 6 § Utsökningsbalken,
24 kap. 5 § Rättegångsbalken och Kongl. Maj:ls förnyade expedilionstaxa
den 15 Maj 1821, det vore klart, att Konungens befallningshafvandes
oflanämnde utslag, såsom dateradt den 30 Juni 1840, samma dag bort vara
i tillräckligt antal exemplar färdigt att till vederbörande expedieras, men,
utom det alt landssekreteraren icke uttryckligen bestridt P. Peterssons i Falls
-
38
herg uppgift, all det för Bjälbo församling utskrifna exemplar icke föir än
efter långt dröjsmål var tillgängligt till utlösen, och att öfriga exemplaren
ännu i början af Januari månad år 184-2 ej blifvit expedierade, del förekom,
alt landssekreteraren, såsom anledning dertill, att målet, enligt från landskansliet
utfärdad t diariiutdrag, ännu den 9 Oktober 1840 visade sig ej vara
med slut afhulpet, anfört, alt, ehuru utslaget varit färdigt i slutet af Maj
samma år, någon anteckning derom ej behöll i diarium inflyta, enär utslaget
ej blifvit efterfrågadl eller till lösen begärdt, hvilket andragande, sammanställdt
med landssekreterarens sedermera gjorda uppgift, att utslagen utlöstes
allt efter som de hunno utskrifvas, innebure ett erkännande, att de åtminstone
ej den 9 Oktober 1840 varit utskrifna; ty och då landssekreteraren såmedelst
vore förvunnen att åtminstone något öfver tre månader, ulan gällande
ursäkt, hafva fördröjt och äfven sedermera till en del aldeles underlåtit
expedierandet af Konungens befallningshafvandes ifrågavarande utslag, yrkade
advokatfiskals-embetet, det landssekreteraren, enligt sist åberopade lagrum och
författningar, måtte fällas att derför böta åtta riksdaler sexton skillingar; men
som Petersson dels visat, att Konungens befallningshafvandes utslag du mera
blifvit i häradets alla kyrkor kungjordt, och dels icke fordrat någon kostnadsersättning,
fann advokatfiskals-embetet för sin del vidare påföljd af åtalet ej
kunna äga rum; öfver hvilket slutpåstående landskamereraren, så vidt det
honom angick, blifvit hörd och aflemnal förklaring af det hufvudsakliga innehåll:
att Kongl. Kammarkollegii kungörelse af den 1 Februari 1808 och
cirkulär af den 23 September 1823 icke uttryckligen skulle stadga, att den
derigenom förorduade föreskrift, angående kungörande och delgifvande af utslag
i frågor om bro- och vägdelning, borde i sjelfva utslaget införas, utan
vore genom det uti berörda cirkulär förekommande alternativa förordnande
att vederbörande kronobetjent eller den vinnande parten, efter hvarje måls
särskilda beskaffenhet, skulle föreläggas att ombesörja kungörandet och delgifvandet,
tvärtom antvdt, alt ett slikt föreläggande kunde, efter expeditionshafvandens
godtfinnande, meddelas antingen uti utslaget eller genom skrifvelse
lill vederbörande kronobetjent; hvarföre och då vid sådant förhållande
det tillkommit landssekreteraren, såsom expeditionshafvande, att, uärkommunikationssättet
icke blifvit i utslaget föreskrifvet, derom lemna vederbörande
kronobetjent särskildt förständigande, och det icke tillhört landskamereraren
att vaka deröfver, att landssekreteraren fullgjorde en sådan sin skyldighet,
landskam rera ren bestridt allt afseende å ad vokatfiskals-embetets mot honom framställda
ansvarspåstående.
39
Och har Kongl. Hofrätten, medelst utslag den 9 Juli 1845, sig utlåtit
och funnit det hafva ovilkorligen ålegat landshöfdinge-embelets ledamöter att,
vid uppfattande af utslaget den 30 Juni 1840 rörande en ny vägdelning
inom Göstrings härad, ställa sig lill bokstaflig efterrättelse Kongl. Kammarkollegii
kungörelse den 1 Februari 1808 och cirkulär af den 23 September 1823,
hvartill hört, alt i sjelfva utslaget blifvit inrymdt, huru med dess kungörande
och delgifvande borde lillya, derom underrättelse bort för vederbörande
O O '
parter genast efter utslagets utfärdande vara tillgänglig, utan att de, såsom
landskamereraren i sin förklaring ifrågasatt och förmenat, kunnat hafva behof
att albida något särskildt förständigande derom genom kronobetjeningen, en
tydning den der i alla fall icke uti förevarande mål finge lända landskamereraren
till ursäkt, sedan utslaget, försedt med en mot berörde stadgande!!
stridig och ofullständig föreskrift, blifvit af honom godkändt och undertecknadt;
och emedan landshöfdinge-embetels ledamöters underlåtenhet och felaktiga
förfarande i berörde hänseende haft till följd, att ifrågavarande vägdelnings
verkställighet under en längre tid blifvit obehörigen fördröjd; pröfvade
Kongl. Hofrätten, med bifall till ad vokatfiskals-embetets framställda påstående
och i förmågo af 1 kap. 12 § Rättegångsbalken, rättvist döma merbemälde ledamöter,
landssekreteraren och landskamereraren, att, för hvad de sålunda
emot deras embetspligt brutit, hvar för sig böta tretiotre riksdaler sexton
skillingar; hvarjemte och enär det dessutom, på sätt advokatfiskals-embetet
utredt, läge landssekreteraren till last, att han, hvilken det tillhört alt expediera
ifrågavarande utslag, utan gällande ursäkt sådant fördröjt och till en del
aldeles underlåtit, Kongl. Hofrätten, jemlikt Kongl. Maj:ts förnyade expeditionstaxa
den 15 Maj 1821, jemförd med 24 kap. 5 § Rättegångsbalken, fällde
bemälde landssekreterare att, för försummelse härutinnan, plikta tjugufem
daler med åtta riksdaler sexton skillingar.
De hos Kongl. Maj:t å svarandernes sida i underdånighet anförda besvär
öfver ofvanberörda utslag äro ännu på nådig pröfning beroende.
Uti en lill mig ingifven skrift hade poslinspektoren i Lindesberg Carl
Erik Jerling, på grund af teaterföreståndare!! J. H. Halls skriftligen lernnade
uppdrag och öfverlåtelse af haus rätt, anmält och med företedda handlingar
sökt visa, huruledes borgmästaren i Lindesberg Salomon Rubin, som
på Magistratens vägnar ilen 14 December 1839 låtit hemsöka Hall med kraf,
i afseende på erläggande af bevillning med flera afgifter för åtskilliga i staden
gifna tealer-representalioner, näslderpåföljde dag eller dea 15 December, enligt
borgmästarens uthändigade qvitto, af Hall uppburit, för fem stycken
uppförda representationer, stadgade afgifter till ett belopp af tjuguen R:dr
32 sk., men likväl icke blott underlåtit att dessa afgifter, hvilka till en del
utgjorde bevillningsmedel, i behörig ordning leverera och för desamma visa
redo, helst de alldeles saknades uti de af borgmästaren öfver samma års kronouppbörd
afgifna räkningar, utan äfven sedermera, i anledning af Konungens
befallningsbafvandes i länet derom gjorda förfrågan, å Magistratens vägnar,
den 30 Oktober 184-0 skriftligen inberättat, att under loppet af näslföregångna
året några skådespel i Lindesberg icke blifvit uppförda, för hvilka bevillning
och afgift till Kongl, teaterns pensionskassa bort erläggas; i sammanhang hvarmed
Jerling uppgifvit, alt, efter hvad i orten vore kändt, en mängd representationer
mångfalldiga år i Lindesberg ägt rum af sådana personer, som i
bevilluingsförordningen, till särskild bevillnings erläggande uppräknas, och
bland hvilka Jerling äfven namngifvit åtskilliga, men att ingen visste, hvart
bevillning och afgift lill teaterns pensionskassa tagit vägen, ehuru otvifvelaktigt
syntes, alt den måste vara till någon erlagd, så vida bevillningsförordningens
föreskrifter blifvit iakttagna. Anhållande Jerling för öfrigt, alt öfver
bans sålunda förda talan, hvilken icke anginge Magistratens öfrige ledamöter,
borgmästaren Rubins förklaring måtte varda infordrad och Jerling derefter
delgifven, för alt densamma med påminnelser bemöta och sin talan närmare
bestämma.
Sedan ej mindre borgmästaren Rubin, än Magistratens öfrige ledamöter,
i anledning af Jerlings berörde skrift, inkommit med infordrade utlåtanden,
blef den förstnämndes till Jelling, enligt dennes begäran, utlemnadt och af
honom bemött med skriftliga påminnelser, dervid han ytterligare angifvit
borgmästaren alt hafva, under flera år sedan han tillträdt sitt embete, på förr
omförtnälda sätt undanhållit både bevillningsmedel och Kongl, teaterns pensionskassa
tillkommande afgifter; i afseende hvarå Jerling med bifogande af handlingar
sökt ådagalägga, att borgmästaren år 1833 utfärdat utmätningsordres
till betäckande af afgifter för de representationer, teaterföreståndaren Mellblom
då i Lindesberg uppfört, men icke destomindre underlåtit att i kronoräkenskaperna
för samma år redovisa en dylik afgift och derjemte hos Konungens
befallningshafvande i länet den 20 Maj 1836 skriftligen anmält,
det några representationer år 1833 icke blifvit i staden gifna: att, ehuru
derstädes likaledes år 1838 flera representationer ägt rum, för hvilka afgifter
-
41
lill Kongl. Maj:t och kronan samt teaterns pensionskassa bort erläggas, sådane
afgifter icke blifvit i årets kronoräkenskaper upptagna och redovisade,
eller till Konungens befallningshafvande särskildt insända, hos hvilken embetsmyndighet
borgmästaren i stället tillkännagifva, såsom skrifvelse derom
af den 31 Januari 1839 utvisade, det några representationer år 1838 icke
blifvit uppförda; och slutligen, att, efter hvad dessutom i hela orten vore
allmänt kändt, allt ifrån år 1828 till och med år 1838, nästan hvarje år
skådespel af flera slag blifvit i Lindesberg uppförda utaf åtskilliga till namn
äfven uppgifna personer; men alt för dessa år, med undantag af året 1831,
inga afgifter för sådana representationer till teaterns pensionskassa influtit,
hvilka afgifter, äfvensom de deraf Kongl. Maj:t och kronan tillkommande
bevillningsmedel, borgmästaren således förmentes hafva obehörigen sig
tillegnat.
Uti de, öfver Jerlings sålunda gjorde angifvelser, å särskilda tider inkomna
utlåtanden, hade borgmästaren Rubin, med förmälan, att nämnde
angifvelser icke anginge Magistratens öfrige ledamöter, utan borgmästaren
ensam, anfört, beträffande uppgiften i afseende å teaterföreståndaren Hall,
att enär de år, skådespel eller mekaniska konster i Lindesberg förevisades,
hvilket ganska sällan inträffade, sådant vanligen skedde vid någon af
de årliga marknaderna i Februari eller Augusti månad, skulle den ovanliga
tid, Hall år 1839 vistades i staden, af försummad anteckning derom, hafva
föranledt till ett misstag och förflyttat hans representationer lill 1840 års
vintermarknad, ända till dess Jerlings första angifvelseskrift upplyste borgmästaren
om rälta förhållandet, då äfven tvänne andra representationer funnits
uteglömda; hvilket borgmästaren erkände kunna, såsom en försummelse,
läggas honom till last, men trodde ej rimligen böra anses uppsåtligt eller
tillskrifvas egennytta. Med redovisningen af de för sådana tillfällen inflytande
afgifter hade sålunda förfarits, att dessa medel icke ingått i kronoräkenskaperna,
utan alllid blifvit till Konungens befallningshafvande i länet
öfversända, på sätt äfven nu med de ifrågavarande iakttagits, enligt Magistratens
till Konungens befallningshafvande under den 12 Januari 1841 aflåtna
skrifvelse, med åtföljande ''räkning öfver teaterafgifter för uppförda representationer
i Lindesberg åren 1839 och 1840,” nemligen år 1839 för sju
representationer, bevillning och teaterkasseafgift, trelio R:dr 16 sk. och
år 1840 för tvänne representationer åtta R:dr 16 sk., tillsammans tretionio
R:dr banko. Vidkommande dernäst förhållandet med de år 1833 teater
Just.
-Onibudsmans
42
föreståndaren Mellblom affordrade afgifter, lill hvilkas betäckande utmätning
blifvit förordnad, skulle borgmästaren, som i egenskap af riksdagsman bivistade
1834 och 1835 årens riksmöte, hvilket börjades i Januari månad
1834, innan den tid, räkenskaperna för teatermedlen vanligen redovisades,
således icke hafva ägt tillfälle att kontrollera, huruvida bref till Konungens
befallningshafvande ingått, som upplyste om representationer varit hållna,
och sedermera, då skrifvelse härom från Magistraten den 20 Maj 1836
expedierades, icke erinrat sig Mellbloms vistande i Lindesberg år 1833, samt
följaktligen ej heller efterhört, hvad åtgärd blifvit vidtagen med dennes under
qvarstad satta teaterdekorationer, men först år 1837, efter ett tillfälligt
besök i auktionskammarens förvaringsrum, fått anledning att utfärda kungörelse
om deras försäljning å offentlig auktion, hvilken ock den 30 Januari
samma år förrättades af rådmannen Fröberg, som äfven hade bort emottaga
auktionsmedlen. Omsider och sedan borgmästaren, vid erhållen kommunikation
af Jerlings sednare skrift, under den 14 Juni 1842 affordrade Fröberg
dittills uteblifven redovisning för auklionsförrättningen, bade Fröberg
den 16 derpåföljde Augusti skriftligen anmält, att vaktmästaren Schöldberg
väl inställt sig för att betala de af honom å auktionen inropade dekorationerna,
men att Fröberg af uppgifven anledning icke ville befalla sig med någon
liqvid för nämnde auktion, utan finge Schöldberg lemna auktionsmedlen
till den, som vederborde. Erkännande borgmästaren äfven i afseende ä
flotta fall, att honom kunde till last läggas, det han dels tillåtit Mellblom
skådespels uppförande innan afgiften derför blifvit erlagd, dels åsidosatt att
påskynda redovisning för auktionsmedlen, hvilket dock, efter borgmästarens
förmenande, icke kunde anses såsom en förskingring. Hvad åter anginge
Jerlings uppgift om de flera, under loppet af åren 1828 till och med 1838,
nästan hvarje år i Lindesberg uppföida skådespel, för hvilka ingen bevillning
och afgift till teaterns pensionskassa blifvit redovisade, ville borgmästaren
icke bestrida, att ju icke alla de af Jerling uppgifna personer tid efter
annan besökt staden och äfven dels med och dels utan att kungöra derom,
roat mindre sällskapskretsar med sina föreställningar eller så kallade
aftonunderhållningar, hvarvid hela inkomsten knappast varit tillräcklig att
betala afgifterna till kronan och förutnämnda pensionskassa, och hvaraf
följden understundom blifvit ytterligare bidrag af allmänna välgörenheten,
för att icke fortfarande belastas med underhåll åt dessa för kommunen främmande
och likgiltiga personer; men om än borgmästarens förfarande att,
vid sådana tillfällen, underlåta de stadgade afgiflernas uttagande, icke kunde
43
i juridiskt hänseende försvaras, trodde han likväl, alt det ej skulle anses
så fördömligt, som Jerling velat antyda. Förmälande borgmästaren slutligen,
att han framdeles icke skulle blottställa sig lör anmärkningar rörande ifrågavarande
afgifter, då han med år 1843 förändrat det hittills brukliga uppbördssättet
och öfverlemnat till kronouppbördsmannen att dessa medel i
kronans öfriga räkenskaper upplaga och redovisa.
Vid öfvervägande af hvad sålunda å ömse sidor anfördt blifvit, och
ehuru, på sätt de af poslinspekloren Jerling företedda handlingar utvisade,
kronouppbörden i lindesbergs stad ombesörjdes och redovisades af Magistraten
derstädes, å hvars vägnar borgmästaren och en af ledamöterna undertecknat
de deröfver, enligt uppbördsförfättningarnes föreskrift, afgifna räkningar,
ansåg jag likväl de i detta mål anmälda förhållanden, sådana de blifvit
uppgifna och erkända, icke röra Magistraten gemensamt, utan blott dess
ordförande, borgmästaren Rubin, hvilken jemväl åtagit sig ensam ansvarigheten
för desamma; såsom följd hvaraf och då borgmästarens afgifna förklaringar
fastmindre rättfärdigade honom och hans förfarande, som han Ivertorn
sjelf erkänt, att Iian, i afseende å de ifrågaslällda bevillnings- och andra
till intägt föreskrifna medel, låtit komma sig till last, i vissa fall, försummelse
att för dylika medel redovisa och, vid andra tillfällen, åsidosättande
helt och hållet af sin pligt att desamma utfordra, jag äfven fann mig föranlåten
ali ställa borgmästaren under laga ålal för hvad han i ofvanomförmälda
delar funnes hafva, i strid mot sina åligganden, bandlat eller åsidosatt.
Och som detta borgmästarens förfarande egentligen rörde befattningen
med kronans uppbörd och annan inrättning tillkommande medel, de der
skola, jemte kronouppbörden, emottagas och redovisas, öfverlernnade jag,
likmätigt 5 och 13 §§ af Kongl. Kammarrättens instruktion den 15 Oktober
1831, till advokatfiskals-embetet derstädes att ett sådant åtal i laga ordning
utföra; hvarvid borde anmärkas: l:o att, ehuru Rikets Ständers bevillningsförordning
af år 1835 och, i likhet dermed , deras författningar i samma
ämne af åren 1824 och 1830 stadgade för Teaterdirektörer och andra personer,
hvilka med tillstånd gifva representationer af mekaniska konster m. m.
eller visa främmande djur m. m., en viss bevillningsafgift för hvarje representation,
hvilken afgift, innan dessa personer från orten afreste eller pass
den meddelades, skulle vara erlagd och qvitto derå kunna företes å den
ort, dit de sig begåfvo, samt genom särskild författning, för dylika representationer,
en ytterligare afgift till Kongl, teaterns pensionskassa blifvit
påbjuden, uti of vanberörde stad det förhållande icke dessmindre ägt ruin,
44
att, vid åtskilliga tillfällen under loppet af åren 1828 till och med 1838,
sådana personer gifvit representationer eller så kallade aftonunderhållningar,
hvartill inträde emot betalning lenmats, utan att någondera af nyssnämnda
afgifler synts vara utfordrade, erlagde eller redovisade; hvilket förhållande,
om än icke kunde i bevis ledas, att, såsom angifvaren velat antyda, de
stadgade afgifterna vid omförmälda tillfällen verkligen utgått, men blifvit
olofligen undandragna, åtminstone, efter borgmästarens eget erkännande, att
hafva tillåtit sådana representationer utan afgifternas gäldande, ådagalade en
lika egenmäktig, som obehörig och derföre ansvarig eftergift af kronans och
annan inrättnings tillständiga rätt; 2:o att borgmästaren, som år 1833, i
egenskap af utmätningsförrättare, förordnat qvarstad å teaterföreståndaren
Mellbloms tillhörigbeter, för att dermed gäldas måtte de afgifter, Mellblom
för de af honom clå gifna representationer ålegat alt utgöra, icke förr än år
1837 fogat anstalt om det i qvarstad satla godsets försäljning å offentlig
auktion, ej heller sedermera förr än i Juni månad år 1842 affordrat vederbörande
redogörelse för samma auktion, och under tiden år 1836 bos Konungens
befallningshafvande i länet anmält, att någon teaterrepresentation
år 1833 icke blifvit i Lindesberg gifven, hvarigenom borgmästaren låtit
komma sig lill last icke blott en sanningslös och missledande uppgift, ulan
äfven en mångårig försummelse, med den påföljd, att allmänna medel under
tiden icke kunnat redovisas och levereras; samt 3:o att borgmästaren dels
den 15 December 1839, enligt qvitto af lealerföreslåndaren Hall, emottagit
de stadgade och honom affordrade afgifter för flera då gifna representationer,
dels, efter hvad borgmästaren äfven erkänt, samma år uppburit dylika, för
tvänne andra representationer erlagda afgifter, men icke dessmindre den 30
Oktober 1840 till Konungens befallningshafvande inberällat, att, under nästföregångna
årets lopp, några skådespel icke blifvit i Lindesberg uppförda,
för hvilka bevillning och afgift lill Kongl, teaterns pensionskassa bort utgå;
en uppgift, som likväl, efter erhållen del af Jerlings första anklagelseskrift,
borgmästaren återkallat ocb, under den 12 Januari 1841 till Konungens
befallningshafvande, med anmälan om förra uppgiftens oriktighet, insändt
sådana medel, inQutna år 1839, jemte påföljda året 1840, till det
belopp, hvartill de, enligt bifogad räkning, uppgingo; hvilket förfarande,
det borgmästaren sökt förklara sålunda, att han, i anseende till den ovanliga
tid på året, då ifrågavarande afgifter för år 1839 influtit, af glömska
och misstag ansett dem tillhöra 1840 års uppbörd, ändock destoheldre påkallade
beifran och ansvarighet, som, oansedt härutinnan en brottslig afsigt
45
icke bevisligen kunde borgmästaren tillvitas, det i allt fall uppenbarade en
grof vårdslöshet samt frånvaro af all ordning och reda i hvad till uppbördsverket
hörde. För öfrigt och beträffande det af borgmästaren begagnade
sätt att för meranämnde afgifter redogöra; så enär, enligt hvad förut var
sagdt, desamma dels tillhörde bevillningen och dels borde jemte denna uppbäras
och redovisas, vore det äfven anmärkningsvärdt, att borgmästaren, i
strid mot de tid efter annan utfärdade bevillningsförordningar och deri till
efterlefnad åberopade instruktioner och förordnanden rörande räkenskaperna
öfver kronouppbörden och redovisningen derför, uteslutit alla medel af
förut omförmälda beskaffenhet utur de öfver uppbörden afgifna räkningar
samt vid andra tider och tillfällen, än för dessas afgifvande stadgades,
upprättat och aflemnat särskild redogörelse för sådana medel; hvilket förfaringssätt
var icke allenast förbudet, ulan äfven med ansvar belagdt. Allt
detta meddelades advokatfiskals-embetet genom min den 20 Mars 1843 aflåtna
skrifvelse, med uppdrag att, vid åtalets utförande enligt sålunda angifna
grunder, jemväl iakttaga Kongl. Majrts och kronans samt Kongl, teaterns
pensionskassas af målet beroende rätt.
Då ad vokatfiskals-embetet inför Kongl. Kammarrätten anställt en sådan
talan, har borgmästaren Rubin uti afgifven förklaring hufvudsakligen åberopat
hvad han förut i målet anfört, med tillägg endast, hvad angick den anmärkta
uraktlåtenheten att af åtskilliga personer, som i Lindesberg uppfört
mekaniska konster och aftonunderhållningar, fordra bevillning och teaterafgift,
att bevillningsförordningen icke uttryckligen bemyndigade Magistraten
att på förhand utfordra sådane afgifter, ulan endast lemnade Magistraten
öppet, att genom nekadt pass sätta skådespelaren i nödvändighet att desamma
betala, samt att, enär, i afseende å sättet för redovisningen af omförmälde
represenlationsafgifler, dermed, under borgmästarns företrädares
tjenstetid, skall förfarits på enahanda sätt, utan att någon anmärkning dervid
blifvit gjord, borgmästaren förmodat någon annan ordning för denna
redovisning icke vara föreskrifven.
Uti afgifvet slutpåstående har ad vokatfiskals-embetet derefter, med åberopadt
stöd af 1 kap. 12 § Rättegångsbalken samt Kongl, brefven den 10
December 1756 och den 12 November 1761, yrkat, det borgmästaren Rubin
för sina ifrågavarande tjenstefel måtte dömas förlustig tjenst och lön
på sex månader; hvarjemte och enär upplyst och medgifvet vore, att alltifrån
och med år 1828 till och med år 1838 nästan hvarje år skådespel af
flera slag, hvartill inträde emot betalning lemnals, varit i Lindesberg upp
-
46
förda, nien bevillning till Kongl. 3VIaj:t och kronan och afgift till Kongl,
teaterns pensionskassa för skådespels uppförande der i staden endast för
nagra af dessa år blifvit redovisad, hvaraf uppenbart vore, att Kongl. Maj:t
och kronan samt Kongl, teaterns pensionskassa blifvit lidande, ehuru beloppet
af deras förlust icke kunde uppgifvas eller numera med visshet utredas,
advokatfiskals-embetet tillika påstått, det borgmästaren Rubin måtte
förpligtas alt till Kongl. Maj:t och kronan samt nämnde kassa utgifva skälig
ersättning; öfver hvilket påstående borgmästaren Rubin blifvit hörd och
med ytterligare förklaring i målet inkommit; hvaruppå Kongl. Kammarrätten,
genom utslag den 31 December 1845, sig utlåtit, att som borgmästaren
Rubin, uti sina förklaringar i målet, dels förmält sig icke kunna
O 7 O
bestrida, det borgmästaren under loppet af åren 1828 till och med 1838
tillåtit teaterdirektörer och andra personer, hvilka, jemlikt de under nämnda
lid gällande särskilda bevillningsförordningar, bort för de utaf dem
med behörigt tillstånd gifna representationer af mekaniska konster eller förevisningar
af främmande djur m. m. utgöra stadgad bevillning,.förutom
den genom särskild författning påbudna afgift till Kongl, teaterns pensionskassa,
alt uti staden Lindesberg uppföra skådespel eller gifva sä kallade
sceniska aftonunderhållningar, hvartill inträde ernat betalning lemnats, utan
att de sålunda stadgade afgifterna blifvit dem affordrade eller redovisade,
dels ock vidgått, icke allenast att borgmästaren, som år 1833 förordnat om
qvarstad å teaterföreståndaren Mellbloins åtskilliga lillhörigheler för gäldande
af de afgifter, Mellblom för då gifna teatraliska föreställningar skolat
utgöra, icke förr än år 1837 vidtagit anstald om det i mät Ingna godsets
försäljning å offentlig auktion och sedermera icke förr än år 1842 och således
eller det förhållandet emot honom blifvit hos Justitie-ombudsmannen
anmärkt, aftordrat vederbörande redogörelse för auktionsbeloppet, samt under
tiden, år 1836, bos Konungens befallningshafvande i länet anmält, att
några teater-representationer år 1833 icke i Lindesberg skola ägt rum,
utan ock att borgmästaren af teaterföreståndaren Hall den 15 December
1839, på sätt ett handlingarne i målet bilagdt qvitto utvisade, emottagit
afgifter för fem då redan gifna representationer med tillsammans 21 R:dr
32 sk. banko och samma år jemväl uppburit dylika afgifter för tvänne andra
representationer med . 8 R:dr 32 sk., eller tillsammans 30 R:dr 16 sk.,
men, det oaktadt, den 30 Oktober 1840 hos Konungens befallningshafvande
i länet tillkännagifvil, att, under nästförutgångna året, några skådespel,
hvarför dylika afgifter bort utgöras, icke i Lindesberg blifvit uppförda,
47
samt att borgmästaren, i strid med gällande författningar, intill år 1843
uteslutit alla ofvannämnda representationsafgifter utur den öfver uppbörden
årligen afgifna räkenskapen och i annan ordning deröfver upprättat och af*
gifvit särkild redogörelse; alltså och emedan borgmästaren sålunda lill last
folie, att han i embelets utöfning till Konungens befallningshafvande lemnnt
sanningslösa och missledande uppgifter angående oftanämnda representationsäfgifter
samt, genom mångårig försummelse alt sådane afgifter utfordra, vållat
uppskof och hinder i redovisningen af allmänna medel, äfvensom alt
han felat emot de föreskrifter angående sättet för uppbördens redovisning,
som i gällande författningar voro meddelade; pröfvade, i förmågo af 1 kap.
12 § Rättegångsbalken, jemförd med Kongl, brefven den 10 December 1756
och den 12 November 1761, Kongl. Kammarrätten rättvist, det sku 11<
borgmästaren Rubin, för uppenbar grof vårdslöshet och opålitlighet i embelels
utöfning, under sex månaders tid vara förlustig sin i staden Lindesberg
innehafvande borgiuästaretjenst med åtföljande lönförmåner; och förpligtades
borgmästaren att, för hvad genom berörde hans försummelse i tjänstens
utöfning Kongl. Maj:t och kronan samt Kongl, teaterns pensionsinrätl*
ning frångått, vara ansvarig; i afseende hvarå, enär beloppet icke kunnat af
advokatfiskals-embetet närmare uppgifvas eller med visshet bestämmas, samt
då de för år 1839 till borgmästaren erlagda represeutations-afgifter under
rättegången blifvit, i sammanhang med dylika afgifter för år 1840, redovisade,
borgmästaren skulle ersätta hvad utaf belöpande afgifter för de af teaterföreslåndaren
Mellblom år 1833 i Lindesberg gifna representationer till
Kongl. Maj:t och kronan samt Kongl, teaterns pensionsinrältning ännu kunde
vara oguldet, likasom de för en utaf C. J. Blank, enligt hans vid handlingarne
i målet bilagde affisch, den 5 April 1838 i nämnde stad gifven så
kallad scenisk aftonunderhållning bestämda enahanda afgifter.
Uti detta Kongl. Kammarrättens utslag har hos Kongl. Maj:t, genom
underdåniga besvär, borgmästaren Rubin sökt ändring, eller ock att af gunst
och nåd varda, ifrån det honom ådömda ansvar befriad. Beroende målet
ännu på Kongl. Majus nådiga pröfning.c)
#) Detta mål är numera afgjordt. Sedan Konungens Högsta Domstol, på sätt dess
protokoll för den 21 Oktober upplyser, vid målets föredragning i närvaro af Herrar
Justitieråden Themptander, Stråle, Bredberg, Backman> Grefve Snoilsky, Grefve
G. A. Sparre och Schmidt, funnit klaganden icke hafva anfört skäl, föranledande
till ändring i Kammarrättens utslag, och ansett ej heller anledning förekomma
att nåd för klaganden i underdånighet tillstyrka, har Kongl. Majit,geller föregången
48
Hos mig hade förre kryddkramhandlare!! F. A. Döling skriftligen klagat
deröfver, att, sedan Öfverståthållare-embetet för polisärenden upptagit ett af
förre kryddkramhandlaren Erik Levander emot Döling anmäldt mål, Herr
polismästaren B. C. Bergman, som handlagt detta mål, uppå Levanders yrkande
förklarat Döling skyldig att träda i häkte, ehuru målet icke skall varit
af den beskaffenhet, att Dölings häktande lagligen kunnat äga rum; öfver
hvilken klagan Hr polismästaren, efter deraf erhållen del, inkommit
med utlåtande, hvaremot Döling, enligt sin begäran fått afgifva skriftliga påminnelser
och dervid ytterligare fullföljt sin klagan, som derefter förhlifvit
hvilande i afbidan på utgången af det till Stockholms Kämnersrätt förvista
målet.
Af handlingarne inhämtades, huruledes hos Öfverståthållare-embetet
för polisärenden den 27 Mars 1843 förre handlanden Levander, under uppgift,
alt Döling icke kunde i godo förmås att återlemna en af honom den
22 December 1842 emottagen skuldsedel å 1232 R:dr 35 sk. 7 rst. riksgäldssedlar
eller uppfylla sitt löfte enligt hans utgifna förbindelse af samma
dag, anhållit om kallelse å Döling, uti påstående, det honom måtte åläggas
genast till Levander antingen återställa ofvannämnda skuldsedel eller fullgöra
sin utgifna förbindelse samt betala ränta, jemte ersättning för rättegångskostnaden
och för den skada, han genom sin uraktlåtenhet förorsakat. I anledning
häraf kallad, inställde sig Döling nästpåfoljde dagen den 28 Mars,
då Levander företedde den åberopade, af Döling den 22 December 1842 utgifna
handlingen, innehållande, ”att Döling emotlagit en revers af C. W.
Avall å 1232 R:dr 35 sk. 7 rst. riksgäldssedlar och forbonde sig att derför
lemna valuta inom trenne dagar i 270 buteljer likör, dem han skulle kontant
försälja efter 1 R:dr 12. sk. riksgäldssedlar buteljen, och hvilket skulle
vara fullgjordt om en månad derefter och 50 buteljer deraf till då instundande
Trettondedag jul;” förklarande Döling, som erkände sin förbindelse,
att han till annan person lemnat den deri omnämnda revers. Sedan ytterligare
förhör i målet den 31 Mars samt den 1 och 5 April för sig gått,
derunder Döling, jemte anförande af de omständigheter, som skola vållat
hinder emot fullgörande af hans förbindelse, invändt, att målet icke tillhörde
underdånig
anmälan af klagandens nådansökning, genom utslag den 12 November,
jemte utlåtande öfver anförda besvären i likhet med Högsta Domstolens beslut,
förklarat Sig ej finna anledning att klaganden den sökta nåden förunna.
Tillägg under tryckningen.
49
hörde Öfverslåthullare-einbetets handläggning, utan borde upplagas vid domstol,
hvarest Döling, som icke på bedrägligt sätt förskaffat sig denna kommission,
skulle vara beredd att derför visa redo, men Levander deremot,
enär redovisningen utebli t vit, och Dölings mening påtagligen vore att genom
bedrägeri och svek, i likhet med hvad lian förut gjort sig känd, förnärma
Levanders rätt, yrkat Dölings inmanande i häkte, intill dess han rätt för sig
gjort; förklarade Öfverståthållare-embetet, genom beslut sistnämnde dag, med
kännedom deraf, att Döling ofta vaiit tilltalad för bedrägligt förhållande i
handel och vandel samt derför äfven vid särskilda tillfällen blifvit häktad,
Döling skyldig att genast träda i allmänt häkte; hvarefter Öfverståthållareembetet
den 7 och 8 April fortsatte förhören och slutligen den 10 i samma
månad, då Levander, till säkerhet lör hvars fordringsanspråk Döling erbjudit
andra hos honom vid häktandet anhållna skuldsedlar, ansett déssa icke
innefatta ilen säkerhet, att Levander kunde bestämma sig för nedläggande
af sin talan, hänvisade målet till fullföljd vid Stockholms Kämnersrätt, med
tillägg, att Delling börtie i häkte afbida ransakning. När målet sedermera
O-“ ' O o
den 27 i sistberörde månad hos Kämnersrätteil förekom, dervid Levander
fullföljde sitt hos Öfverståthållare-embetet anmälda påstående om Dölings
förpligtande att fullgöra hvad han, genom sin ifrågavarande förbindelse, sig
åtagit, och Döling, jemte svaromål i hufvudsaken, yrkade, att han, som förmente
sig icke hafva på något brottsligt sätt förfarit, mätte från häktet lösgifvas,
meddelade Kämnersrätteil, som icke fann den emot Döling väckta
talan så beskaffad, att han i och för detta mål borde i häkte hållas, förordnande
derom, att han genast komine att till Öfverståthållare-embetet öfverlemnas,
för att, i fall annat hinder icke molte, ställas på fri fot. Under
furlsatt handläggning af målet den 11 derpåföljde Maj, då parterna til 1-  städeskommo och, i anledning af Rättens uppmaning till dem att med hvarannan
söka i godo bilägga saken, Levander yttrade, att, i händelse Döling,
såsom han uppgifvit, i Öfverståthållare-embetet nedsatt tvänne skuldsedlar
af andra personer, den ena a 200 R:dr R:gs och den andra å 83 R:dr 16
sk. banko, samt medgåfve, att Levander finge emottaga dessa skuldförbindelser,
hvartill Döling äfven förmäite sig villig, Levander, som derigenom
ansåge sig godtgjord för sin fordran hos Döling, ville nedlägga all vidare
talan emot honom samt emedlertid begärde, att målets ytterligare företagande
måtte tills vidare bero på Levanders anmälan, beslöt Kämnersrätteil, att
vidare åtgärd med målet skulle hvila, intill dess begäran om dess fortsättande
Just.-Ombudsman Emb.-Berält. för uren j844 och 1&4'>. ^
50
framställdes, dock att sådant borde ske inom samma års sint, emedan i annat
fall målet komme att ur Rättens diarier bortregistreras. Efter skedd
anmälan om målets fortsättning, voro parterne åter tillstädes den 23 December,
af hvilka Levander, under förmälan, att den ena af de skuldsedlar,
han af Döling fått emottaga, skulle befinnas utan allt värde, enär dess utgifvare
vore omyndig, derföre yrkade, att Döling malte åläggas att sjelf indrifva
den förskri fila summan eller af egna medel gälda densamma samt
dessutom godtgöra Levauders besvär och kostnader; hvaremot Döling be
HO
'O
stridde ersättningsanspråket, men yttrade sig beredvillig att betalning folden
oinförmälda skuldsedeln utsöka. Och sedan Levander, på fråga, bestämdt
förklarat sig i öfrigt icke hafva något ersättnings- eller ansvarspåstående
att emot Döling framställa, stadnade Kämnersrätlen uti clet för parterna
äfven afsagda beslut, att, med afseende å Levauders sistberördu förklarande
och då brottmålsansvar, enligt lag, icke heller kunde äga ruin
för Dölings underlåtenhet att inom bestämd tid fullgöra ilen af honom utbändigade
förbindelsen, Rätten, jemte det Döling ifrån allt ansvar i målet
frikändes, funne sig icke kunna med den af Levander väckta ersättningstalan,
i den ordning målet till domstolen inkommit, Laga vidare befallning,
utan ägde Levander att derom efter stämning utföra, orri hail trodde sig
eler Lil 1 befogad.
Herr polismästaren Bergman hade uti sitt utlåtande öfver klagoskriften,
i anledning af Dölings uppgift, att han skall för brottsligt förfarande varit
oantastad ända till dess lian af t. f. polismästaren Hultberg blifvit, likasom
nu, på förment olagligt sätt i häkte inmanad, åberopat och ådagalagt, huruledes
Döling tillförne, uppå särskilda personers ansökningar, varit till Öfverståthållare-embetet
inkallad, för att lemna redovisning för emottagna skuldebref
å större och mindre summor, först år 1830 och sedermera år 1838 vid
tvänne tillfällen, det sednare med den påföljd, att lian arresterades, vidare
år 1839, år 1840 tvänne gånger och slutligen år 1841, af hvilka ansök
ningsmål
trenne till domstols åtgärd remitterades, ett lemnades beroende på
sökanden sjelf att sin talan vid domstol utföra och tvänne förföl lo genom
parterna emellan träffad förlikning; äfvensom att Döling är vorden sakfälld
och dömd, dels genom Kongl. i\laj:ts utslag deli 10 April 1839, lör det lian
sökt utprångla och beläna tvänne med falsk borgen försedda reverser, att
böta 3000 R:dr banko, eller i brist deraf undergå tjugoåtta dagars fängelse
vid vatten och bröd, hvilken bestraffning han jemväl kort derpå utstått,
dels genom Stockholms Kämnersrätt? lagakraftvunna utslag den 2 Februari
1842, att, för oredligt förfarande såsom ombudsman, böta 1000 R:dr eller,
vid bristande tillgång, straffas med tjuguålla dagars fängelse vid vatten och
bröd; hvarförutan, i afseende å bans lefnadsförhållanden för öfrigt kunde
tilläggas, att lian skulle hafva fyra särskilda gånger lill sina borgenärer afslåtl
sin egendom och, enligt vederbörandes bevis, vore år 1842 taxerad
för borgerlig rörelse till 20 R:dr, trien att detta belopp och de öfriga honom
påförda utskylder lill Kongl. Majit och Kronan blifvit, på grund af fattigdom,
ur räkenskaperna afskrifna. Anförande Hr polismästaren vidare,
att i 2 § af Kongl, förordningen den 29 Juni 1833, huru med försvarslösa
personer förhållas bör, benämndes en person, hvilken på förenämnda sätt
är vorden tilltalad, dömd och med högsta kroppsplikt afstraffad, för vanartad,
en benämning, som torde för Döling vara den lindrigaste, när han,
efter hvad allmänt kändt vore, större delen af sin lefnad hämtat siii bergning
af det lian bedrägligen kunnat åtkomma. 1 afseende å så beskaffade
personer tillkomme det Konungens befallningshafvande och polismyndigheterna
alt förfoga, om och huruvida desse borde på fri fot vistas, särdeles
då bedrägligt förhållande lades dem till last. Och som Döling, vid ifrågavarande
tillfälle, ytterligare varit för dylika bedrägliga transaktioner angifven
samt, i enlighet med målsägarens yrkande, förklarats skyldig att träda
i häkte, ville Hr polismästaren hemställa, om han kunde anses hafva dervid
förfarit så utan all laga anledning, alt åtal derför borde äga rum.
Vid öfvervägande af detta allt med hvad mera förekommit, ansåg jag
frågan, huru Hr polismästaren Bergmans öfverklagade förfarande borde betraktas,
hufvudsakligen bero på beskaffenheten af det mål, som emot Döling
hos Öfverståthållare-embetet anmälies. Dervid förekom, ali Levauders talan
innefattade påslående om Dölings förpligtande i följd af sin skriftliga förbindelse,
att antingen återställa den deri omnämnde skuldsedel, eller ock
fullgöra förbindelsen samt betala ränta, jemte ersättning för den genom hans
uraktlåtenhet vållade kostnad och skada. Under målets vidare handläggning
och sedan Döling erkänt siri förbindelse samt i öfrigt med svar bemött Levanders
påstående, men tillika invändt, att målet icke skulle tillhöra Öfverståthållare-embetet,
utan borde vid domstol upptagas, anförde väl Levander,
såsom anledning för sitt yrkande om Dölings inmanande i häkte, att dennes
mening påtagligen vore alt genom bedrägeri och svek förnärma Levanders
rätt; men Levander uppgaf icke, huruledes delta förmenta bedrägeri eller
svek skulle af Döling utföras, än mindre att sådant skett, hvarföre hans
häktande yrkades icke o vilkorligt, utan till dess han rätt för sig gjort. "Vid
dessa förhållanden och sorn stämning eller käromål vore grunden för rättegång,
syntes del efter min tanka' otvifvelaktig!, att Levanders emot Döling
anmälda talan, för sig betraktad, var af tvistemåls egenskap och destomindre
kunde, genom Dölings genmäle, förändras till den af brottmål, sorn
han icke förnekade sin förbindelse eller undandrog sig dess fullgörande,
ehuru i sednare afseendel framställdes flera erinringar, de der likväl oslridigt
hade bort pröfvas, innan de kunde förkastas; hvilken pröfning åter,
att sluta af hvad Öfverståthållare-embetets protokoll innehölle, alldeles åsidosattes.
Då nu målet, i följd af dess omlörmälda egenskap, rätteligen icke
tillhört Öfverståthållare-embetet för polisärenden, samt detta embetes ytterligare
befattning dermed således saknat stöd af lag, kunde fördenskull den
omständigheten, alt Levander under målets fortgång antydt (icke bestämdt
angifvit) Dölings transaktion såsom bedräglig, lika litet som kännedomen
derom, att Döling ofta skall varit tilltalad för bedrägligt förhållande i handel
och vandel samt derför äfven vid särskilda tillfällen blifvit häktad, innefatta
laga anledning för Öfverståthållare-embetet att, vid ifrågavarande
tillfälle, förklara honom skyldig att i häkte träda; ett beslut, som ej heller
i någon mån rättfärdigades, hvarken genom hvad hos Öfverståthållare-embetet
vid de fortsatta förhören förefallit, utmärkande fastmera den vanliga gången
af en redovisningst vist, hvilken finge bero på käranden att fullfölja eller
nedlägga, eller genom målets hos domstolen erhållna lagenliga utveckling och
slut, ådagaläggande till öfverflöd dess rätta egenskap af tvistemål, deri brottmålsansvar
lagligen ej kunde äga rum, och visande derjemte vådan att göra
afseende å en i sjelfva verket obestämd angifvelse, hvilken käranden sedermera
icke ville eller med fog kunde vidare förklara.
Genom denna utredning af frågan, som bekräftade, att den sak, hvari
Döling blifvit hos Öfverståthållare-embetet hörd, icke i något hänseende
kunde räknas ibland dem, der svaranden eller den tilltalade lagligen finge i
häkte manas, voro ock de lill styrko för Öfverståthållare-embetets beslut
uppgifna grunder, i hvad de angingo sjelfva saken, fullkomligen vederlagda;
hvaraf följde, att ej mindre samma beslut, än Öfverståthållare-embetets, när
förhören slutades, meddelade förklarande, att Döling borde i häktet afbida
företagande af den till Kämnersiätten förvisade ransakningen, måste finnas
uppenbarligen lagstridiga, så vida icke detta omdöme kunde mildras genom
andra härvid förekommande omständigheter. Hr polismästaren Bergmans
andragande i sistnämnde syftning borde derföre äfven närmare skärskådas.
Vid Ilr polismästarens uppgift örn de flera tillförne hos Öfverslålhållare
-
53
embetet emot Döling anmälda mål, rörande yrkad redovisning för emottagna
skuldebref, kunde då med skäl den erinran äga rum, alt beskaffenheten och
utgången af dessa mål, så vidt derför vore redovisadt, icke rättfärdigade Öfverslåthållare-embetets
befogenhet att med dem laga befattning, och att således
Öfverslåthållare-embetet deraf icke bort hämta någon anledning att det
nu ifrågavarande upptaga. Hvad Hr polismästaren i öfrigt anfört, dels
om tvänne särskildt uppgifna, och till deras beskaffenhet bär ofvan beskrifna
mål, deri Döling blifvit till böter fälld och, vid bristande tillgång dertill,
kroppsplikt honom ålagd, dels om Dölings fyra särskilda gånger anbängiggjorda
konkurser, dels ock om hans närvarande fattigdoms-lillstånd, lemnade väl tillförlitliga
och Lill äfventyrs för andra nyttiga upplysningar om Dölings framfarna
lefnad, motsägande hans egna uppgifter derom i klagoskriften; men
den slutföljd, Hr polismästaren af detta anförande velat draga, att nemligen
en person, under dylika förhållanden, borde anses vanartad i den mening,
2 § af Kongl. Förordningen den 29 Juni 1833 utmärkte, måste efter
min tanka destohellre sakna all grund, som åberopade stadgandet, deri
omtalades person dömd och straffad för bedrägligt eller ärerörigt förhållande,
eller tjufnad och andra gröfre brott, icke afsåge sådana gerningar, hvilka
kunde med böter försonas och ej medförde förlust af rättigheten att tillhöra
borgerskapet; en rättighet, hvarvid, efter hvad upplyst blifvit, Döling ännu
var bibehållen, oansedt de flera åtal, för hvilka han varit blottställd,
och de domar, som öfver honom blifvit lällda. Häraf och enär ingen torde
vilja påstå, att blott fattigdom utmärkte vanart, visade sig äfven, att ej
mindre Hr polismästarens ifrån en oriktig lagtolkning häiledda erinran
om Konungens befallningsbafvandes och polismyndigheternas makt att afgöra,
om vanartiga personer finge vistas på fri fot eller icke, än Hr polismästarens
bedömande af Dölings fordna lefnad måste för närvarande fall befinnas
ulan vigt och tillämpning.
Då sålunda de särskilda af Hr polismästaren Bergman anförda omständigheter
lagligen icke kunnat hafva någon inflytelse å behandlingen af
ifrågavarande sak, med hvilken Öfverståthållare-embetet rätteligen ej ägt alt
sig befatta, och samma omständigheter ej heller inneburit giltig anledning att
beröfva Döling personlig frihet, q v ars lod, utan förändring, den anmärkta
lagstridigheten af Öfverståthållare-embetets förfärande att inmana Döling i
häkte och låta honom derstädes förblifva. Ett sådant förfarande, om än
tillkommet af orätt fattadt förstånd om lagen och dess föreskrifter samt utförd
t af missledt nit i embetels utöfning, innebar likväl en lagöfverträdelse
54
af dea eflertänkliga art, att den icke borde utan beifran lemnäs. Jag fann
inig alltså föranlåten att fullfölja hvad sålunda anmärkt blifvit, och, jemLe
skrifvelse härom af den 12 Februari 1844, öfverlemna handlingarne i detta
mål till advokalfiskals-embetel i Kongl. Svea Hofrätt, för att inför Kongl.
Hofrätten emot Hr polismästaren Bergman anställa och ullöra den talan,
lag och sakens beskaffenhet påkallade, dervid til Hälle borde beredas Döling,
alt blifva börd och anmäla det ersällningspåstående, hvartill han kunde finna
sig befogad.
Sedan advokalfiskals-embetet, till följd häraf, inför Kongl. Hofrätten
anställt sin talan emot Hr polismästaren Bergman och dervid, på ofvan
antydda grunder, yrkat, alt Hr polismästaren, för Öfverslåthållare-embelets
omföl mälda lagstridiga förordnanden, måtte, med stöd af 9 kap. 5 § Ulsökningsbalken
jemförd med 1 kap. 12 § Rättegångsbalken, dömas alt böta
trehundra daler silfvermynt med etthundra riksdaler banko, äfvensom förpliglas
att icke allenast godtgöra Döling för det lidande, honom, pä sätt
berördt är, tillskyndats, utan ock, jemlikt stadgandet i Kongl, brefvet den
11 December 1766, ersätta Kongl. Majit och kronan kostnaden lor Dölings
underhåll i häktet den lid han, såsom nämndt är, derstädes förvarats, har
ej mindre Hr polismästaren Bergman med ytterligare förklaring inkommit,
än äfven Döling ägt tillfälle att ersättningsanspråk anmäla; hvarefter Kongl.
Hofrätten, genom utslag den 11 Juli 1845, sig yttrat, att som upplyst och
medgilvet vore, alt sedan förre kryddkrainhandlanden Levander hos ÖfverstålhåHare-embetet
lör polisärenden anmält, alt förre handlanden Döling den
22 December 1842 fått af Levander emottaga en skuldsedel å 1232 Ridt35
sk. 7 rst. Riksgäldssedel', emot skriftlig förbindelse alt inom två dagar
tillhandahålla Levander 270 buteljer likör såsom valuta för skuldsedeln, och
samma likör till uppgifvet pris för Levanders räkning inom viss tid i Januari
1843 försälja, men ej kunde i godo förmås att återställa skuldsedeln
eller sin berörda förbindelse fullgöra, samt i anseende härtill icke allenast
yrkat, att Döling måtte tillhållas återlemna skuldsedcdn eller uppfylla sin
förbindelse samt belala ränta och ersätta Levander den skada, som vore
honom tillskyndad, utan ock, enär Döling, vid förhör, som i anledning
häraf blifvit af Öfverståthållare-embetet med honom anställda, icke gittal
återskaffa skuldsedeln eller gifva ulfäst valuta för densamma, till vilat Döling
att, genom bedrägeri och svek, vilja Levander förnärma, och hemställt, om
icke Döling lorly borde i häkte inmanas, Hr polismästaren Bergman,
å Öfverslåthållare-embelels vägnar, genom beslut den 5 näslpåföljde April
55
förordnat, att Döling, hvilken för bedrägligt förhållande i bandel och vandel
ofia varit tilltalad och jemväl häktad, skulle inmanas i häkte, och genom
beslut den 27 i samma månad, då målet blifvit för vidare handläggning till
domstol hänskjutet, löreski ifvit, det Döling borde i häkte afbida ransakning;
men det tillmäle, genom hvilket sålunda blifvit af Levander hos Öfverståthållare-embetet
väckt fråga ej mindre om skuldfordran än om svekfullt och
bedrägligt förhållande af Döling i honom af Levander anförtrodd sysslomanna-befatilling,
icke afsett brott af urbota beskaffenhet och följaktligen, emot
grunderna för lagens stadgande i 1 kap. 1 och 2 Straflbalken, ej kunnat
utgöra laga skäl att Döling i häkte inmana; alltså och då vicj det förhållande,
alt Döling ej var vid ifrågakomna tillfälle till Öfverståthållare-embetet
inkallad, för alt i öfverensstämmelse med Kongl, förordningen angående försvarslösa
personer den 19 Juni 1833 behandlas, något yttrande, huruvida
Döling, i anseende dertill, att han tillförne blifvit sakfälld för delaktighet i
förfalskningsbrott, utprångling och belåning af skuldsedlar, försedda med falsk
borgen, samt oredligt förfarande i egenskap af syssloman, varit att betrakta
såsom vanartad person och förty kunnat af Öfverståthållare-embetet i förvar
tagas, icke i detta mål erfordrades, men vid jemförelse af omständigheterna
i målet och Hr polismästarens förklaranden ej antagas må, att Hr
polismästarens olagliga beslut om Dölings häktande tillkommit af hat och illvilja
eller för egen eller andras vinning, pröfvade Kongl. Hofrätten, i förmågo af
1 kap. 12 § Rättegångsbalken, lätt vist, det Hr polismästaren Bergman för
den felaktighet, som härutinnan honom lill last folie, skulle böta femtio
daler silfvermynt med sexton riksdaler 32 sk. samt ersätta Döling för det
V O
honom genom samma beslut tillskyndade lidande med tjugo riksdaler banko;
hvarförutan Hr polismästaren föi pligtades återgälda Kongl. Majit och kronan
kostnaden för Dölings underhåll i häktet intill dess han, i följd af Kämnersrättens
den 27 April 1843 meddelade beslut, biel derutur lösgifven.
De underdåniga besvär öfver Kongl. Hofrättens utslag, som hos Kongl.
Majit blifvit ä svarandens sida anförda, hafva ännu icke till pröfning förekommit.
Den speciella redovisningen för de genom mina embetsålgärder inledda
anmärkningsmål och deras utgång är nu slutad. Det har redan i början af
denna berättelse bl i I vit sagdt, att antalet af dessa mål under ifrågavarande
tidrymd, likasom under de nästförutgångna fyra åren, betydligen förminskats
emot tilllörne, tillbaka räknadt lill år 1834; och orsakerna dertill äro äfven
56
antydda. Men delta förhållande påkallar destomera nödvändigheten alt nu,
i likhet med hvad förr iakttagits, fästa uppmärksamhet å de af öfriga vederbörande
i förrberörda hänseenden väckta och fallföljda mål, för att sålunda
bereda en öfversigt af hvad i synnerhet emot lagskipningen blifvit anmärkt,
och derigenom gifva grund för ett omdöme uti den vigtiga frågan, huru de
lagskipande myndigheterna uppfyllt sin bestämmelse och motsvarat samhällets
rättmätiga anspråk.
Efter att derföre hafva inhämtat kännedom om alla mål af omförmälda
beskaffenhet, så vidt de blifvit afgjorda åren 1844 och 1845, bör jag icke
underlåta att särskildt bemärka dem, hvilka, vare sig för åtalade embetsförbrylelsens
svårare egenskap, eller för målets utgång, förete mindre vanliga
förhållanden. Af sådan art förekommer egentligen blott t vänne mål, hos
Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge gjorda anhängiga, och hvilka
således här nedan kortligen uppfattas.
Hös Listers Häradsrätt, under ordförande af häradshöfdingen Hr hofrättsrådet
och i idda ren S. E. Trägårdh, hade bönderne Jon Nilsson i Knutstorp,
Måns Olsson i Melby, Mattis Jönsson i Kulla, Lars Mattisson i Mörrum
och Nils Håkansson i Kullarp den 7 Maj 1822, vid utförande af deras
till häradsrätten instämda talan alt få i börd lösa ett sextondedels mantal
N:o 53 Hosaby, såsom bördeskilling nedsatt 1444 R:dr 21 sk. 4 rst. bauko.
Då, efter bördelvistens slut, bördemänneu anmälte sig, för att återfå bordeskillingen,
blefvo de, under hvarjehanda förevändningar, i många års tid
uppehållna i deras lagliga rätt. Inseende omsider, att de icke i godo kunde
komma i åtnjutande af denna rätt, sökte de att göra den lagligen gällande
emot Hr hofrättsrådet Trädgårdh, som, efter hvad bekant blifvit, hade uttagit
bördeskillingen; men okunnige om laga rättegångsordning, vände de sig
för sådant ändamål till Häradsrätten och yrkade der, efter stämning, att af
Hr hofrättsrådet utbekomma det belopp, bördeskillingen utgjort, jemte
ränta och kostnadsersättning. Härigenom bereddes tillfälle alt å svarande
sidan, genom invändningar dels emot domstolens behörighet dels rörande
andra rättegångsfrågor, ytterligare i flera år fördröja saken, till dess den
af käranderne fullföljdes i Kongl. Hofrätten, hvarest advokatfiskals-embetet,
vid erhållen kunskap derom, anställde åtal emot bemälde domare, såsom den
der ifrågavarande bördeskilling uttagit och användt; äfvensom vidare och
sedan han deröfver blifvit hörd, ad vokatfiskals-embetet påstod laga ansvar å
honom, hvilken, efter hvad upplystes, icke förr än under åtalet den 20 Maj
1843
57
1843 och då ej annorlunda, än med utgifna förbindelser, för bördeskillingen
redovisat. Kongl. Hofrätten afgjorde saken genom utslag den 29 Oktober
1844 och yttrade, att enär oftanämnde, i Listers häradsrätt under Hr hofrättsrådet
Trägårdhs ordförande insatta bördeskilling icke lagligen kunnat komma
utur häradsrättens vård annorledes, än genom densammas kontanta utbetalning
inför rätten till vederbörande part, samt Hr hofrättsrådet icke allenast
erkänt sig sedermera hafva innehaft bördeskillingen, af hvilken han, då
icke ens föreburits, alt dermed blifvit på nyssberörde sätt förfaret, följaktligen
obehörigen satt sig i besittning, utan äfven mångå år fördröjt redovisning
och utbetalning af samma medel; pröfvade Kongl. Hofrätten, i förmågo af 1
kap. 12 § Rättegångsbalken rättvist döma honom, som förut pliktat för olaga
behandling af frågor om bördeskilling, att, för det grofva embetsfel, som sålunda
låg honom till last, under ett år vara förlustig sitt i Listers och Bräkne
härader iunehafvande häradshöfdinge-embete med thy åtföljande löninkomster;
om verkställighet hvaraf Kongl. Hofrätten, sedan dess utslag vunnit laga kraft
eller fastställelse, ville uppå advokatfiskals-embetets anmälan föranstalta. Och
liar Kongl. Maj:t, uppå den sakfälldes underdåniga besvär häröfver, medelst
Dess i Högsta Domstolen beslutade utslag af den 7 Oktober 1845 sig utlåtit
och funnit skäl icke vara anfördt, som till ändring i Hofrattens beslut kunde
föranleda; örn hvilket slut, efter hvad Högsta Domstolens protokoll för nyssnämnda
dag innehåller, närvarande Herrar Justitieråderi Stråle, Bredberg,
JSyblieus, Engelhart, Backman, Gref ve G. A. Sparre och Schmidt sig förenat;
hvarefter, i anledning af den sakfälldes underdåniga ansökning att af
nåd ifrån det honom ådömda ansvar förskonas, Kongl. Majit, sedan Dess Högsta
Domstol underdånigt utlåtande deröfver afgifvit, i utslag den 11 Februari
innevarande år behagat förklara Sig icke finna anledning att ansökningen bifalla.
Inför samma Kongl. Hofrätt hade advokatfiskals-embetet derstädes särskilda
tider anställt åtal emot Justitiarien i Engelholm, häradshöfdingen J.
Fristedt, för felaktigt och lagslridigt förfarande vid utöfningen af det honom
anförtrodda domare- och justitiarie-embete, hvarvid följande omständigheter
blifvit honom till last förda, nemligen: l:o obehörigt dröjsmål att afgöra och
till ena parten aflemna slutligt utslag uti ett hos rådstugurätten i nämnde
stad år 1836 anbängigt skuldfordringsmål; 2:o försummelse att i stadgad tid
och ordning hos Kongl. Hofrätten anmäla, om och hvilka lestaments- och
arfshandlingar, sora under åren 1838, 1839 och 1840 vid rådstufvurätten
Just.-Ombudsmans 'E/nb,- Berätt. för uren 7844 °ch. 7845. 8
58
blifvit bevakade af den beskaffenhet, att bevillning derför skolat erläggas;
3:o underlåtenhet alt inom bestämd tid och i fullständigt skick lill Hans
Exellens Hr Justitie-Stats-Ministern insända förteckningar å de hos rådstugurätten
år 1838 handlagda brottmål och civila rältegångsärenden; 4:o uteblifven
renovation af rådstufvurättens lagfarts-, intecknings-, äktenskapsförordsoch
förmynderskaps-protokoll för liera månader 1841; 5:o otillständigt uppehåll
med expedierande af rådstufvurättens den 14 December 1840 gifna utslag
angående en för hustjufnad tilltalad och häktad person, samt bestyrkande med
embetsbetyg af veterligen sanningslösa uppgifter om denna person i Engelholms
kronohäktes fånglistor för år 1841; 6:o obehörigt dröjsmål att till
Kongl. Hofrätten insända rådstufvurättens ransakning och den 7 April 1841
beslutade, underställda utslag angående en för förfalskningsbrott dömd person,
hvilken sålunda kommit att längre tid än vederbort i häkte qvarblifva; 7:o
olagligt uppskof med befordrande lill delgifning och verkställighet af Bjäre
häradsrätts utslag den 21 Maj 1841 angående en för hustjufnad anklagad
person, som af sådan anledning i häkte oskäligen qvarhållits; 8:o uteblifvande
med renoverade exemplar af rådstufvurättens domböcker för åren 1830 till
och med 1840, och 9:o yppade hvarjehanda oordningar och brister i afseende
på domböcker, protokoll och andra handlingar, hörande till rådstufvurättens
arkiv; öfver hvilket allt Fristedt dels skriftligen sig förklarat dels blifvit inför
Kongl. Hofrätten hörd; och hvaruppå advokalfiskals-embetet, i afgifna
slutpåstående!!, yrkat, att Fristedt, som icke låtit sig rätta af de å hans tillförne
åtalade flerfaldiga tjensteförseelser redan använda bestraffningar, måtte,
enligt 1 kap. 12 § Rättegångsbalken, för samtliga ofvanberörda fel och förbrytelser,
i en bot dömas sitt domare- och justiliarie-embete förlustig samt
förpligtas att uppgifna ersättningar gälda. Genom utslag den 28 Oktober
1844, hade Kongl. Hofrätten sig utlåtit, att då ifrågavarande emot Fristedt
åtalade försummelser och förgripelser voro af den för domare-embelets helgd
och medborgares rättigheter förnärmande beskaffenhet, att de ej kunde med
böter eller suspension försonas, Kongl. Hofrätten, med afseende jemväl å de i
öfrigt anförda skäl och under åberopande af nyssnämnda lagrum, pröfvade
rättvist döma Fristedt att, för hvad honom i anmärkta delar till last låg, i
en bot vara sitt innehafvande domare- och justitiarie-embete förlustig samt
icke allenast ersätta Kongl. Majit och kronan kostnaden för underhåll i häktet
åt ofvanbemälda för brott dömda personer under den tid, de derstädes, genom
Fristedts förvållande, obehörigen qvarblifvit, med tillsammans sextioen R:dr
4 sk. 4 rst. banko, ulan ock godtgöra de utgifter, som kunde åtgå till iord
-
59
ningställande af rådstufvurättens arkiv och afhjelpande af deri befunna brister;
vederbörande, som förmente sig lidande i följd af Fristedts tjensteförsummelse,
öppet lemnadt att derför emot honom framdeles utföra talan. Efter det
Fristedt hos Kongl. Majit i underdånighet sökt ändring i detta utslag, eller
ock alt af nåd varda vid den honom anförtrodda justitiarie-tjenst bibehållen,
och sedan anmäldt blifvit, alt Fristedt den 10 December 1845-aflidit, är
slutligen detta mål föredraget i Konungens Högsta Domstol den 13 Januari
innevarande år, och Kongl. Majits utslag under samma dag meddeladt, af innehåll,
att enär Hofrätten, i lemnad hänvisning till ändrings sökande i dess
ofvanberörde utslag, rätteligen föreskrifvit, bland annat, alt klaganden skulle
vid sina underdåniga besvär, hvilka borde sist den 12 December 1844 ingifvas,
foga bevis, att han hos vederbörande embetsmyndighet nedsatt ådömda
ersättningsbeloppet till Kongl. Majit och kronan, vid äfventyr att, om sådant
försummades, besvären ej kommo under pröfning, men klaganden icke förr
än den 28 i nämnde månad, och således efter besvärstidens utgång, till
Kongl. Majit inlemnat bevis öfver verkställd nedsättning af omförmälda ersättningsbelopp,
Kongl. Majit funne de anförda besvären ej kunna till pröfning
upptagas; och ansåge Kongl. Majit, då upplyst var, att Fristedt aflidit,
hans nådansökning hafva förfallit.
Ibland öfriga anmärkningsmålen finnas visserligen äfven sådana, sorn
berört åtskilliga under lagskipningen förekomna åtgärder och domslut, hvilka,
såsom lagstridiga, påkallat åtal, rättelse och ansvar; rnen de flesta hafva angått
hvarjehanda ringare fel och förseelser vid embetsutöfningen. Ansvarigheten
har emedlertid icke vid något tillfälle öfverstigit böter och ersättningsskyldighet;
och understundom stannat endast vid sistnämnda påföljd; hvarförutan
i några fall, der hvarken höler eller ersättningsskyldighet kunnat äga
rum, anmärkningarne åtminstone föranledt dertill, alt åtalade förfaranden
blifvit ogillade och vederbörande derom förständigade. Uti andra mål åler,
till antalet utgörande nära en femtedel af det hela, äro angifvelserna ulan
afseende lemnade.
Alla dessa af Rikets Hofrälter under ifrågavarande år afgjorda anmärkningsmål,
när dertill räknas de, för hvilka här ofvan är specielt redovisadt,
kunna slutligen till deras beskaffenhet, antal och utgång sammanfattas enligt
efterföljande förteckning, som först upptager de mål, uti hvilka, för de tilltalade,
ansvar eller annan laga rättelse ifrågakommit, nemligen i
60
Af Kgl. Svea
Hofrätt.
Af Kgl. Göta
! Hofrätt.
Af Kgl. Hof-  rätten öfver
Skåne och
Blekinge.
C/>
5
3
b;
1844.
1845.
1844.
1845.
1844.
1845.
För olaga dom eller beslut i tviste-
mål eller brottmål
9
9
9
20
13
3
63
För försummelse med handlingars eller
domböckers insändande, eller för-
seelser mot expeditions-taxan
20
14
3
7
6
3
53
För andra fel eller försummelser i
embetsutöfning
12
7
7
i i
5
3
45
Summa
41
30
19
38
24
9
161
Härtill komma de mål, uti hvilka de
angifne blifvit frikände, dels ge-
nom utslag
4
3
3
10
4
3
2“/
dels derigenom, alt målen afskrif-
vils, eller utan pröfning fått förfalla
1
—
6
5
1
2
15
Summa
5
3
9
15
5
5
42
Summa Summarum | 46
33 | 28
53 |
29 |
14
203
Det bör för öfrigt anmärkas, alt antalet af domare ocb tjenstemän, som
blifvit angifne eller tilltalade endast uppgår till 142, hvaraf hos Kongl. Svea
11 olrätt 53, hos Kongl. Götha Hofrätt 61 samt hos Kongl. Hofrätten öfver
Skåne och Blekinge 28: alt flera angifvelser eller åtal förekommit emot samma
domare eller myndighet, hvadan de tilltalades antal är vida mindre, än
summan af anmärkningsmål; och att ibland de inför Kongl. Svea Hofrätt tilltalade
räknas 15 år 1844 och 11 år 1845, hvilka underlåtit att i laga lid
insända domböcker och derför genast, uppå advokatfiskals-emhetels påstående,
blifvit lill böter fällda; hvaremot sådana åtal i de andra Hofratterna endast
äga rum vid de tillfällen, då vederbörande, som i nyssberörde hänseende sig
försummat, icke iakttaga först meddelad erinran att sin eftersatta skyldighet
fullgöra. För falsk eller obehörig angifvelse af embelsbrott är, under dessa
åren, ingen enskild person till ansvar fälld.
61
Den allmänna öfversigt, som i de tillförne af trycket utgångna embetsberättelser
för åren 1834 till ocb med 1841 blifvit meddelad angående domstolarnes
och öfriga judiciella embetsmyndighelers göromål, omfattande åren
1830 till och med 1840, kunde, vid afgifvande af em betsberättelsen för åren
1842 och 1843, icke fortsättas af orsak, som då äfven tillkännagafs. En sådan
utredning af lagskipningens tillstånd bör således vid delta tillfälle iakttagas
ifrån ocb med år 1841, fortgående till och med år 1844, såsom förr,
hufvudsakligen grundad å de under tiden till Kongl. Maj:t ifrån Hans Exellens
Hr Justitie-Stals-Ministern inkomna berättelser örn justitie-förvaltningen i riket,
samt med ledning tillika af särskildt inhämtade upplysningar, på sätt följande
sammandrag gifva vid handen:
Civila Rättegångs-Ärenden:
Domstolarne ä Landet.
Hurads-Rätterna.
1841.
1842.
1843.
1844.
Konkursmål, under året inkomna
456.
425.
579.
644.
Skuldfordringsmål, dito
37,084.
30,784.
32,268.
35,512.
Andra tvistemål, dito
26,078.
25,279.
25,468.
25,533.
Ekonomi- och ansökningsmål, dito
*).
19,302.
20,223.
22,026.
Summa
63,618.
75,790.
78,538.
83,715.
Förlikta
23,746.
22,855.
23,512.
24,594.
Oafgjorda vid årets slut
10,245.
10,838.
10,933.
11,027.
Jigodelnings-Rätterna.
Ägodelnings- eller skiftesmål, under året inkomna
1,431.
1,472.
1,563
1,545.
Förlikta
54.
OO
72.
66.
Oafgjorda vid årets slut
260.
260.
282.
355.
Gruf ve- och Rcrgstings-Räll erna.
Skuldfordringsmål, under året inkomna
206.
115.
94.
137.
Andra tvistemål, dito
124.
174.
121.
155.
*) Uppgift härom saknas för år 1841.
62
1841.
1842.
1843.
1844.
Ekonomi- och ansökningsmål, under året inkomna
437.
476.
408.
404.
Summa
767.
765.
623.
696.
Förlikta
139.
76.
' 68.
57.
Oafgjorda vid årets slut
112.
138.
114.
133.
Lagmans-Rätterna.
Skuldfordrings- och andra tvistemål, under
året inkomna
4,930.
5,025.
5,115.
4,978.
Förlikta eller genom underlåten fullföljd för-
fallna
1,889.
1,976.
2,073.
2,031.
Oafgjorda vid årets slut
149.
128.
126.
134.
Af besluten motvädjade till Hofrätt
1,193.
837.
1,179.
1,059.
Domsto larne i
Städerna.
Kämner s-Rätt er na.
Skuldfordringsmål, under året inkomna . . .
3,994.
4,223.
3,836.
3,476.
Andra tvistemål, dito
695.
675.
663.
662.
Ansökningsmål dito
J*
216.
240.
220.
Summa
4,689.
5,114.
4,739.
4,358.
Förlikta . .'
. .
1,477.
1,655.
1,577.
1,296.
Oafgjorda vid årets slut
338.
356.
375.
339.
Af besluten motvädjade till Rådstufvurätt . .
686.
645.
629.
583.
Rådstufvu-Riitterna.
Konkursmål, under året inkomna
578.
586.
670.
643.
Skuldfordringsmål, instämda under året . . .
1,823.
1,743.
1,857.
2,044.
Andra tvistemål, genom vad, besvär eller in-
stämning under året inkomna
1,800.
1,712.
1,679.
1,293.
Ekonomi- och ansökningsmål, under året inkomna
*)•
7,922.
8,295.
8,093.
Summa
4,201.
11,963.
12,501.
12,073.
*) Uppgift härom saknas för år 1841.
1841.
Förlik la  917.
Oafgjorda vid årets slut  885.
Af besluten motvädjade till Hofrätt .... 498.
Akademiska Konsistorierna i Upsala
och. Kund.
Skuldfordringsmål, under året inkomna . . . 11.
Andra tvistemål, dito  3.
Ansökningsmål, dito  *).
Summa  14.
Förlikta  4.
Oafgjorda vid årets slut  4.
Kongl. Nedre Borgrätten i Stockholm.
Skuldfordringsmål, under året inkomna . . . 36.
Andra tvistemål, dito  4.
Ekonomi- och ansökningsmål, dito .... *).
Summa .
40.
Förlikta  19.
Oafgjorda vid årets slut  5.
Öfvcrstäthällare-cmhctet i Stockholm och
Konungens Befallningshafvande i riket.
Skuldfordringsmål, under året inkomna . . . 97,004.
Ekonomi- och Politimål, dito  17,373.
Observations-och Balansmål, dito  199.
Kongl. Maj:ts bref och remisser, dito . . . 2,199.
Handräckningsärenden från pmbetsmyndigheter 88,770.
Till verkställighet under året inkomna domar
och utslag i civila mål  1,036.
63
1842.
1843.
1844.
903.
1,009.
923.
1,144.
1,216.
1,327.
444.
451.
445.
13.
18.
17.
2.
1.
6.
20.
1.
—
35.
20.
23.
7.
11.
7.
3.
1.
—
18.
19.
13.
15.
■/.
5.
45.
71.
60.
78.
97.
78.
8.
8.
12.
4.
3.
97,476.
110,301.
109,249.
19,583.
20,556.
19.284.
199.
219.
216.
1,946.
1,724.
1,951.
92,414.
96,540.
97,201.
991.
973.
886.
*) Uppgift härom saknas för år 1841.
64
Öfver-Domstol arne.
Kongl. Svea Hofrätt.
Konkursmål, instämda linder året .
,, vädjade „ ...
Tvistemål, instämda ,, ...
„ vädjade „ ...
Fiskaliska aktioner emot domare eller
andra embetsmän
Besvärs- och ansökningsmål
Kongl. Ma:jts bref och remisser . . .
Andra ärenden
1841.
26.
91.
3.
425.
40.
1,043.
109.
1,956.
1842.
25.
83.
14.
378.
36.
913.'
87.
1,940.
1843.
17.
62.
12.
489.
36.
757.
86.
1,761.
1844.
21.
62.
10.
402.
21.
710.
99.
1,950.
Oaf-
gjörda.
30.
34.
22.
361.
5.
55.
12.
27.
Summa
3,693.
3,476.
3,220.
3,275.
546.
Kongl. Götha Hofrätt.
Konkurstnål, instämda under året.
4.
11.
19.
8.
18
„ vädjade „
40.
40.
27.
55.
60.
Tvistemål, instämda „
17.
7.
11.
3.
11.
„ vädjade „ . .
482.
414.
. 403.
351.
378.
Fiskaliska aktioner
54.
52.
44.
48.
55.
Besvärs- och ansökningsmål
838.
778.
882.
996.
208.
Kongl. Maj:ts nådiga bref och remisser .
89.
89.
151.
201.
11.
Andra ärenden
2,191.
1,282.
1,469.
1,798.
—
S11 innia
3,715.
2,673.
3,006.
3,460.
741.
Kongl. Hofrätten öfver Skåne
och Blekinge.
Konkursmål, instämda under året . . .
—
5.
5.
2.
„ vädjade „ ...
16.
19.
25.
31.
7.
Tvistemål, instämda ,, ...
1.
3.
2.
2.
2.
Tvisterna
?
1841.
1842.
1843.
1844.
Oaf-
gjord;!.
Tvistemål, vädjade under året
288.
298.
320.
277.
26.
Fiskaliska aktioner
12.
10.
18.
21.
6.
Besvärs- och ansökningsmål
498.
747.
916.
798.
29.
Kongl. Maj:ts nådiga bref och remisser
44.
30.
„ 34.
40.
5.
Andra ärenden
492.
713.
1,172.
1,068.
1.
Summa
1,351.
1,825.
2,492.
2,239.
76.
Kongl. Öfre Borgrätten i Stockholm.
Ifrån Nedre Borgrätten vädjade mål .
9.
8.
3.
—
—
Besvärs- och ansökningsmål . . .
33.
37.
20.
26.
—
Konungens Högsta Domstol,
der målen föredragas genom Justitie-
Revisions-Expeditionen.
Revisions-sakerj ifrån Hof- och Öfver-
rätter under året fullföljda ....
206.
181.
192.
164.
217.
Skiftesmålj ifrån Ägodelningsrätterna li-
kaledes
153.
137.
154.
137.
59.
Besvärs- och ansökningsmål, under året
inkomna *)
1,445.
1,345.
1,419.
1,315.
683.
Härförutan böra äfven upplagas:
Kabinetts-ärendenj eller sådana ansök-
ningsmål, som omedelbarligen inför
Kongl. Maj:t i Statsrådet förekomma,
nu mera uppå Herr Justilie-Stats-Mini-
sterns underdåniga föredragning, men
fortfarande ingifvas till' Justitie-re-
visions-expeditionen och i vissa fall,
innan föredragningen, hos Högsta Dom-
stolen anmälas ........
614.
564.
587.
627.
—
*) Af dessa mål, hvilka, enligt hvad i förra berättelserna omförmäles, utan åtskillnad af deras beskaffenhet
emottagas och föredragas samt derföre, sammanräknade uppgifvas, äro ungefärligen en
tredjedel civila; hvaremot de öfriga, såsom brottmål, rätteligen böra ibland sådana här nedan beräknas.
Just.-Ombudsmans Emb.-lierätt. för uren 1844 oc^ 1845* ^
66
llrodinai,
af samtliga Domstolarne i Riket handlagda.
Antal af brott och fötseelser , för hvilka
persotter blifvit sakfallde:
1841.
1842.
1843.
1844.
Försmädelse emot Gild
1.
1.
2.
—
Gäckeri med den offentliga Gudstjensten eller
dervid åstadkommen förargelse
42.
41.
39.
52.
Mened
5.
17.
15.
20.
Mord, dråp
27.
27.
44.
46.
Förgöring genom förgift eller försök tilt sådant
brott
3.
8.
4.
4.
Utan uppsåt eller af olycka vållande till an-
nans död
72.
49.
61.
66.
Barnamod, vållande till barns död, hvarom 16
kap. Missgerningsbalken handlar
32.
32.
43.
50.
Könsförbrytelser, som i 56 till och med 59 kap.
Missgerningsbalken omtalas
*)•
11.
16.
14.
Tidelag eller försök dertill
10.
10.
11.
5.
Mordbrand, eller försök dertill ......
2.
4.
9.
11.
Röfveri, rån
6.
13.
19.
19.
Förbrytelser med ord eller gerning emot för-
äldrar, stjuf- eller svärföräldrar
108.
129.
121.
77.
Edsöresbrott och andra gröfre fredsbrott . . .
44.
122.
169.
129.
Förfalskningsbrott
169.
210.
198.
202.
Stöld, snatteri
2,505.
3,348.
3,095.
2,646.
Summa
3,026.
4,022.
3,846.
3,341.
Öfverträdelse af förordningen mot fylleri och
dryckenskap
4,692.
3,942.
4,170.
3,884.
*) Uppgift härom saknas för år 1841.
Transport
Andra brott af mindre svår beskaffenhet samt
förseelser emot tull-, bränvinsbrännings- och
andra ekonomiska författningar
1841.
4,692.
17,959.
1842.
3,942.
23,938.
1843.
4,170.
23,055.
67
1844.
3,884.
24,895.
Summa
22,651.
27,880.
27,225.
28,779
Summa Summarum
25,677.
31,902.
31,071.
32,120.
hvarvid dock anmärkes, att de sakfäldes antal
utgjort: män
qvinnor
Dertill kommer: tilltalade, men frikände eller
icke fällde
22,105.
3,203.
4,910.
25,369.
4,643.
7,362.
27,040.
3,916.
6,536.
31,131.
4,202.
6,617.
Summa
30,218.
37,374.
37,492.
41,950-
Sjelfmord
193.
194.
200.
186.
1 afseende å handläggningen af brottmål vid
Hofrätterna
i riket och hos
Konungens Högsta Domstol, till större delen sådana, som i följd af underställning
elier genom besvär och ansökningar inkommit samt följaktligen,
enär de varit förut af annan domstol eller embetsmyndighet upptagna, i
förestående beräkning ingått, bör emedlertid äfven uppgifvas antalet af dessa
mål och andra förekomna ärenden af brottmålsegenskap, enligt deröfver gjord
sammanfattning, nemligen:
Kongl. Svea Hofrätt.
1841.
1842.
1843.
1844.
Oaf-
gjorda.
Underställda brottmål, inkomna
under året
534.
613.
582.
572.
89.
Besvärs- och ansökningsmål,
dito . .
660.
617.
575.
638.
148.
Kongl. Maj:ts bref och remisser,
dito . .
57.
65.
70.
71.
23.
Andra Ärenden,
dito . .
463.
688.'
482.
447.
6.
68
1841. 1842. 1843. 1844. gJ^a.
Kongl. Götha Hofrätt.
Underställda brottmål, inkomna under året
474.
554.
604.
593.
56.
Besvärs- och ansökningsmål, . dito . .
622.
553.
581.
525.
317.
Kongl. Majlis bref och remisser, dito . .
106.
74.
92.
115.
1.
Andra ärenden, dito
97.
86.
129.
78.
—
Summa
1,299.
1,267.
1,406-
1,311.
1 Cs ;
1
l ■
Kongl. Hofrätten öfver Skäne och
Blekinge.
Underställda brottmål, inkomna under året
188.
209.
219.
207.
13.
Besvärs- och ansökningsmål, . dito
336.
381.
299.
289.
16.
Kongl. Majlts bref och remisser, dito . .
150.
152.
82.
48.
9.
Andra ärenden, dito
40.
48.
40.
22.
2.
Summa
714.
790.
640.
566.
40.
Konungens Högsta Domstol,
uppå Justitie-Revisionens föredragning.
Besvärs- och ansökningsmål, beräknade
ibland de civila målen.
Kammarrättsmål, hvarmed förstås kronobalansmål,
samt dertill hörande redovisnings-
och ersättningsfrågor, inkomna
under året  8. 7. 12. 12. 20.
Ifrån Krigsdomstol eller eljest anmälda,
Krigsmakten rörande Justitieärenden, dito 83. /8. 45. 4ti. 33.
Af Hof- och Öfverrätter hemställda brottmål,
eller sådana, deri de brottslige
blifvit dödsstraff ålagda, dito .... 43. 53. 68. 90. 5.
Hvad sistnämnda mål angår, hvilka, så vida Högsta Domstolen älven
pröfvat de anklagade skyldige till dödsstraff, sedermera och slutligen, anlin
-
69
«en de snkfällde sökt nåd eller icke, blifvit i underdånighet hos Konungen
i Dess Statsråd anmälda, och hvarom för åren 1841—1843 i sednaste årsberättelsen
en kort uppgift förekommer, hämtad ifrån meddelade underrättelser,
hvilka dock befunnits ofullständiga och icke tillförlitliga; bar jag ej
underlåtit alt nu, då den egentliga och närmare redogörelsen äfven för dessa
mål bör gifvas, anställa den i sådant hänseende nödiga och noggranna undersökning
ej mindre för nyssom för mälda år, än för året 1844, hvarigenom
med full tillförlitlighet är utredt: beskaffenheten af de brott, för hvilka
dödsstraff blifvit ådömda: antalet af de sakfällda, understundom tvä eller
flera för delaktighet i samma brott: skillnaden emellan sakfällda af man-och
af qvinnkön; samt ändtligen, huruvida de blifvit benådade eller icke, i hvilket
sednare fall dösstraffet samma år eller ock det nästderpåföijda gått i fullbordan;
visande förhållandet sålunda:
Efterapning eller förfalskning af sedelmynt
Mord, dråp, förgiftning eller försök
till sådant brott
Barnamord
Blodskam
Mordbrand  •
Röfveri, rån
Embetsmans öfverfallande . . . .
Subordinationsbrott, rymning ur
krigstjenst
Nidingstjufnad .... ■ ■ ■ ■
184 1.
18 4 2
1 8 4 3.
18 44
I
Summa.
? Is
£ ! i" =r
« ?
g- I »
M.
12
M.
31
Q
-
M.
Q
-
21
Q.
M.|Q.
32
M. | Q. | M.
11
20
148
37
5
10
48
3
27
8
168
37
5
10
49
3
27
1121 2141113| 21 — j401121 51 — 13911JI — | — 188128| 211 293| 314
~t4~* 52. 5^ '”tT! — H6. 814.
68.
54.
76.
116.
Efter hvad förra Embelsberättelserna, sednast deli lör åren 1840 och
1841. sifva vid handen, hade, ifrån och med år 1830 till och med år 1839
9 ö *
70
eller under loppet af tio år, blifvit till dödsstraff dömda 603 personer,
ibland hvilka icke benådade 169, hvaraf 140 män och 29 qvinnor, undergått
sådant straff, men de öfriga 434, hvaraf 314 män och 120 qvinnor erhållit
nåd; visande ett medeltal, för år räknadt, af 60 dömde, 17 ej benådade
och 43 benådade. Under de sedermera förflutna fem åren, ifrån och
med år 1840, hvarom sistnämnde berättelse äfven innehåller uppgift, samt
till och med år 1844, hatva de sakfälldes antal utgjort 365, ibland hvilka blott
23, hvaraf 21 män och 2 qvinnor, ej blifvit benådade, utan undergått dödsstraffet,
men de öfriga 342, hvaraf 262 män och 80 qvinnor, vunnit förskoning
derifrån; således, för denna tid, ett årligt medeltal af 73 dömde,
5 ej benådade och 68 benådade. Sammanläggas åter de femton åren, hvarunder
de dömdes antal utgjort 968, de icke benådades 192 och de benådades
776, uppstår ett meddeltal, för år räknadt, af 64 dömde, 13 ej benådade
och 51 benådade. Högsta antalet icke benådade har förekommit år 1831,
utgörande 21 af 68 dömde; hvaremot och sedan åren 1840 och 1842 visat
det minsta antalet icke benådade, nemligen hvardera året endast 2, Aret 1844
slutligen företer det i dubbelt hänseende sällsynta resultat, att de dömdes
antal varit utom jemförelse det största, uppgående till 116, och att alla blifvit
ifrån dödsstraffet förskonade. Börande likväl icke lemnäs obemäldl, att,
efter hvad undersökningen, fortsatt äfven för en sednare lid, ådagalägger, åtskilliga
brottmål af särdeles svår beskaffenhet, inkomna åren 1843 och 1844
samt till afförande sistnämnda år beredda, förblifvit hvilande och först år
o
1845 under slutlig skärskådan kommit; de flesta redan före Januari månads
utgång med deri tilltalade och sakfällde till ett antal af 19 personer,
ibland hvilka endast 10 erhållit nåd, men de öfriga 9 icke benådade undergått
ådömda dödsstraff. Det visar sig således, att här ofvan för år 1844
upptagna' antal dömde kunnat vara ökadt till 135, men i sådant fall deribland
icke benådade 9 och benådade 126; ett förhållande dessa bägge kathegorier
emellan närmast jemnförligt med förutgångna året 1843: och hvaraf i
öfrigt torde inhämtas, dels att 1844 års resultat egentligen är anmärkningsvärdt
i hänseende lill de sakfälldes vida större antal, än något år tillförne,
dels ock att nödvändigheten af dödsstraff, åtminstone for vissa brott af dea
mest svåra art, fortfarande erkännes.
Då.isednaste årsberättelsen, såsom äfven blef anmäldt, de i förutgångne
berättelserna meddelade utförligare uppgifter, sist för år 1840, angående för
«
71
brott eller såsom vanartiga och försvarslösa å fästningarne och allmänna arbetsinrättningarne
förvarade fångar, ej heller fortsattes, utan lemnades å sido,
för att i sammanhang med Justitieförvaltningen i allmänhet förekomma, fordrar
ordningen att låta den nu lemnade öfversigten af lagskipningens tillstånd efterföljas
af likaledes för ifrågavarande åren, ifrån och med 1841 till och med
1844 fortgående uppgifter rörande förutnämnda ämne, hvilka, efter jemförelse
emellan inkomna fångförteckningar och de, för samma år, till Kongl. Maj:t af
Styrelsen öfver fängelserna och allmänna arbetsinrättningarne i riket afgifne
underdåniga berättelser, kunna indelas på sätt här nedan visas, nemligen:
l:o Uppgift å de brott, som af de i fästningarne och arbetsinrättningarne
förvarade fångar, män och qvinnor, blifvit begångna:
18 41.
1 8 42.
1 8 43.
1 844.
af Lifstidsfängar:
Mord, dråp, förgöring genom förgift . .
m.
q-
m.
q-
m.
q-
m.
q-
67
13
72
19
73
23
101
23
Barnamord
—
22
—
21
—
17
21
Mordbrand
4
5
4
4
3
6
5
5
Röfveri, rån
41
—
40
—
53
—
63
—
Blodskam
4
—
o
—
1
—
1
Våld emot föräldrar
3
—
. 3
—
3
—
3
Domares öfverfallande ifembetet ....
1
—
1
—
1
1
—
Subordinationsbrott
14
—
13
—
16
—
21
—
Förfalskning af bankosedlar
21
—
16
—
10
—
10
Stöld
af de till straffängelse på viss
tid dömde:
595
78
610
93
659
89
717
101
Mord, dråp, förgöring genom förgift . .
64
5
74
6
84
9
lil
8
Barnamord, vållande till fosters död . .
—
78
—
79
—
83
—
90
Mordbrand
2
2
2
2
3
1
6
2
Röfveri, rån
32
—
28
—
27
1
44
2
Tidelag
8
—
9
—
6
—
6
—
Blodskam, tvägifte
2
1
2
1
1
1
3
3
Våld emot föräldrar eller husbönder . .
1
1
—
2
—
—
1
Edsöres- eller andra fredsbrott ....
50
3
49
2
71
1
60
1
Förfalskningsbrott
36
4
19
3
22
3
25
3
72
184 1.
18 42.
18 4 3.
18 44.
m.
q-
m.
q-
m.
q-
m.
q-
Stöld, inbrott i afsigt att stjäla ....
708
148
737
157
742
169
757
161
Förskingring af allmänna medel ....
4
—
5
—
—
—
Bedrägligt eller vårdslöst förfarande under
konkurs, eller annat bedrägeri ....
14
—
15
—
17
—
20
—
Subordinationsbrott
18
—
19
—
11
—
16
—
Rymning ur krigstjenst, kronopersedlars
förskingring, myteri om bord ....
24
—
34
—
26
—
20
—*
Brott emot tull- eller seglations-författ-
ningarne
23
—
33
—
26
—
11
—
Tryckfrihetsbrott
1
-
—
—
—
—
—
—
Fylleri
57
35
25
18
—
1
—
—
2:o Uppgift å antalet fångar
under liela året
;
a) A rikets samtlige fästningar
och straff-fängelser, samt all-  männa arbets- och korreklions-
184 1.
18 42.
18 4 3.
1 84 4.
m.
q-
m.
q-
m.
q-
m.
q-
inrättningar, äfvensom vid Pio-
nier- eller ar bets-korpser ne:
Lifstidsfängar
784
117
823
136
820
135
923
148
Till straffängelse på bestämd tid dömde
1,028
279
1,028
273
1,036
269
1,0S1
270
1 brist af laga försvar till allmänt arbete
dömde
2,156
409
2,160
379
2,626
403
2,822
451
Jiapitulanter, eller för opålitligt uppförande
från värfvad* regementena utstrukne
soldater
*)
—
*)
—
479
—
427
—
Bekännelsefångar
17
—
16
—
15
—
16
—
Summa . . .
3,985
805
4,027
788
4,976
807
5,269
869
*) Antalet ej uppgifvet särskilt.
73
b) Lti länshäktena och större stä-  ders häkten:
184 1.
184 2.
18 4 3.
184 4.
m.
P-
tn.
q-
m.
q-
m.
q-
geise vid vatten och bröd
7,763
1,540
8,363
1,682
9,503
1,799
9,671
1,791
För undergående af fängelse i brist af vites-
och ensaksböter
311
1,529
313
1,477
357
1,529
334
I afvaktan på anställning vid f. d. Pionnier-
korpsen eller nuvarande arbets-korpsen
354
—
237
—
527
—
460
—
Såsom tilltalade för försvarslöshet eller
olofligt kringstrykande
4,002
875
4,087
1,029
4,428
1,206
4,525
1,195
För undergående af bysättning . .
527
13
327
12
331
8
. 355
11
Summa
14,120
2,739
14,543
3,036
16,266
3,370
16,540
3,331
Summa Summarum . .
18,105
3,544
[1
lo
3.824
21,242
4,177
21,809
4,200
21,049
22,394
25,419
26,009
Barn, som åtföljt föräldrarne
329
322
340
302
I afseende å denna uppgift bör dock anmärkas, dels att fångantalet här
synes större, än det i sjelfva verket varit, enär ej kunnat undvikas, att samina
person blifvit mer än en gång beräknad, i händelse af dess, under året, ifrån
en till annan ort skedda förflyttning, hvilket, särdeles hvad angår straff- och
ransakningsfångar, icke sällan inträffar; dels ock att större delen af de i länsoch
stadshäktena upptagna fångar, hvarunder äfven begripas de till fängelsestraff,
vid bristande böter, dömda samt de såsom försvarslösa anhållna, derifrån åter
utgått efter längre eller kortare tids, ofta blott några dagars förlopp.
En säkrare grund för beräkning af fångarnes till- eller aftagande antal kan
deremot hämtas af
3:o Uppgift å fångars antal vid hvartdera årets slut:
1841.
1 8 4 2.
184 3
1 844.
Lifstidsfängar å fästningarne eller arbets-  och korrektionsinrättningarne ....
Till straffängelse på bestämd tid dömde å d:o
m.
q-
m.
q-
m.
q-
m.
q-
658
689
in
185
706
705
121
186
767
731
125
192
858
709
126
197
Summa . , .
1,347
296
1,411
307
1,498
317
1,567
323
Bekänn el sefa n gar
16
-
13
—
14
12
Just -Ombudsmans Emb.-berått. för åren 7844 oc^ 7845•
10
74
Till allmänt arbete i brist af
1841.
18 4 2.
1 843.
1 84 4.
laga jorwar dämde, eller för
opålitligt uppförande från värf-  vade regementena utstrukna:
m.
0'
ra.
q-
m.
q-
m.
q-
A korrektions-inrättningarne
1,063
304
1,019
304
905
310
677
336
Vid f. d. pionnier- eller nuvarande arbets-
korpsen :
Försvarslöse eller fästningsklassen . .
479
482
_
940
_
1,397
Kapitulanter eller soldatklassen .
234
—
216
—
227
—
198
—
1 länshäktena förvarade, till allmänt ar-
bete dömde
327
—
382
—
272
—
205
Summa
2,103
304
2,099
304
2,344
310
2,477
.336
Summa Summarum
3,466
600
3,523
611
3,856
627
4,056
659
4,066
4,134
4,483
4,715
Vid samma tidpunkter fannos i läns-  och större stads fängelser häk-  tade :
Tilltalade eller dömda för brott ....
1,066
1,240
1,222
1,225
Undergående fängelsestraff för bristande
tillgång till vites- och ensaksböter .
51
65
34
64
Anhållne såsom kringstrykande eller för-
svarslöse
205
213
370
319
Transportfångar
48
70
Bysatte för gäld
50
31
47
43
Summa
1,372
1,549
1,721
1,"
'21
Hela fångantalet
5,438
5,683
6,204
6,436
Barn, som åtföljt föräldrarne i fängelse .
16
34
45
20
Med hänvisning för öfrigt till hvad äldre berättelserna härom innehålla,
meddelas äfven, i sammandrag derutur och ur det nu anförda,
4:o Upgilt å antalet af de till fästningarne och korrektionsinrättningarne
dömde fångar, såsom det vid slutet af hvarje ur befunnits:
1825.
1827.
1830.
1831
1832 i
1833.
1834
1835.
1836
dömda för brott
,, för vanart el ler försvarslöshet
938
1,332
1,019
1.467
1,036
1,797
1,023
1,831
1,128
2,305
1,111
2,231
1,102
2,262
1,169
2,104
1,295
2,092
Summa
2,270
2,486
2,833
2,854
3,433
3,342
3,364
3,272
3,387
1837.
1838.
1839.
1840.
1841.
(1842.
1843.
1844.
dömda för brott
„ för vanart eller försvarslöshet. .
1,327
2,204
1,399
2,257
1,457
2,374
1,620
2,283
1,659
2,407
1,731
2,403
1,829
'5:2,654
1,902
2,813
Summa .
3,531
3,656
3,831
3,903
4,066
4,134
4,483
4,715
Häraf inhämtas, att under loppet af tjugu år, eller ifrån och med år 1825,
då fångarne voro 2,270, till och med år 1844, då de upgått till 4,715,
fångantalet, genom den årligen, med tvänne tillfälliga undantag, skedda tillökningen,
mer än fördubblats; hvilket gäller i afseende å ej mindre de för
brott dömda, eller sä kallade straff-fångar, än äfven de för vanart eller försvarslöshet
till allmänna arbetsinrältningarne förfallna; likväl öfvervägande ibland
fångar af mankön, under det, att deremot antalet fångar af qvinnkön ökats föga
mer än till hälften öfver hvad det förstnämnde år utgjorde. Af hela fångantalet
äro ungefärligen sex sjundedelar af mankön och blott en sjundedel af
qvinnkön. Hvad straff-fångarne angår, bestå de flesta, omkring tre fjerdedelar,
af sådane, som lör itererade tjufnadsbrott blifvit straffarbete för lifstiden eller
vissa år ålagdt; så alt den återstående fjerdedelen inbegriper alla dem, som
för andra och, till det mesta, gröfre brott blifvit sakfällda. Beträffande åter
de för vanart eller försvarslöshet till allmänt arbete dömda, så har, sedan,
enligt hvad i sedntfste årsberättelsen, äfvensom i den derefter vid Riksdagen
afgifna berättelse, är omförmäldt, Kongl. Maj:ts under den 8 Augusti 1842 i
nåder meddelade beslut, om inrättande af en ’’krono-arbetskorps i fyra särskilda
klasser”, gått i verkställighet, det förändrade förhållande i afseende å
fångar af mankön inträdt, att, när år 1841 ibland 2,103 fångar befunnits å
Carlsborgs fästning förlagde 479 pionnierer, jemte 234 kapitulanter, utgörande
soldatklassen, tillsammans 7l2>. men de öfriga 1,390 förvarade dels å korrektionsinrättningarne,
och dels, i anseende lill bristande utrymme derstädes, uti
länshäktena, arbetskorpsens under de påföljda åren bildade särskilda klasser uptogo
vid 1844 års slut, då fångantalet uppstigit till 2,477, icke mindre än
1,397 tillhörande fästningsklasserna och 198 kapitulanter, tillsammans 15^5,
sysselsatte nied allmänna arbeten å fästningarne eller å andra ställen; hvaremot
antalet af de å korrektionsinrättningarne och i länshäktena qvarvarande
nedgått till 882. Dessutom kan anmärkas, att ifrån arbetskorpsen, särdeles af
soldatklassen, flera blifvit frigifua och i tjenst hos enskilde antagna, så ock alt
de vid arbeten utom fästningarne anställda i allmänhet ådagalagt lydnad, ordning
och ett i öfrigt förbältradt uppförande; hvaraf otvifvelaktig! vill synas,
att denna stiftelse skall motsvara sitt ändamål, att, genom en sålunda förändrad
behandling at fångarne, i den mån de göra sig förtjente deraf, bereda dem
76
förhoppning och utsigt, att varda i samhället åter upptagna; en fördel ytterligare
befästad medelst Kongl. Majrts nådiga stadga af den 29 Maj innevarande år,
”angående försvarslöse och till allmänt arbete förfallne personer”, hvilken i flera
och vigtiga afseenden för framtiden tryggar den försvarslöses rätt och frihet.
Af denna lagstiftning och hufvudsakligast af det lämpligare straffsystem, som
genom en ny, snart förväntad, Brottmålslag varder in tordt, torde således med
någon säkerhet, om icke genast, åtminstone småningom en högeligen önskvärd
minskning i fångantalet kunna påräknas.
Likmätigt 59 § Riksdagsordningen har del ålegat Rikets Ständers Kommitterade
till tryckfrihetens vård att, efter sistförlidne Riksdags slut, hafva
uppsigt öfver behörig fortgång af tryckningen utaf de Bihanget till Riks-Ståndens
protokoll tillhörande handlingar, jemte Rikets Ständers förafskedade Riksdagsbeslut;
hvarförutan Rikets Ständer vid samma Riksdag, genom särskildt förordnande
af den 15 Maj 1845, åt Kommitterade uppdragit att vaka deröfver,
det så väl Grundlagarne, med de deruti vid Riksdagen antagna förändringar,
vid skeende omtryckning af samma Lagar, som ock Riksdagsbeslutet blefvo
felfritt tryckta.
I följd häraf äro, under Kommitterades tillsyn, alla de vid Riksdagens
slut icke af trycket utkomna handlingar, som i ofvannämnda Bihang till RiksStåndens
protokoll bort inflyta, redan inom 1845 års utgång färdigtryckta,
jemte det öfver handlingarne upprättade register; äfvensom, och efter det Kommitterade
åt deras åliggande i öfriga delar egnat synnerlig omsorg, Riksdagsbeslutet
och Grundlagarne blifvit af trycket utgifna och i samma års Författningssamling
intagna, Riksdagsbeslutet under N:o 19, Regeringsformen under
N:o 23, Riksdagsordningen under N:o 25 och Tryckfrihetsförordningen under
N:o 28. Stockholm den 30 September 1846.
C. L. Landin.
J. N. Söllscher.
TILL
RIKETS HÖGLOFLIG E STÄNDER
Berättelse
AF
DERAS JUSTITIE-OMBUDSMAN,
AFGIFVEN VID LAGTIMA RIKSDAGEN I STOCKHOLM ÅR 1847.
STOCKHOLM, 1847.
P. A. Norstedt & Söner, Kongl. Boktryckare.
Vördsamt Memorial.
Sedan Rikets Höglofl. Ständer, vid den år 1S44 började urtima Riksdag å
nyo läckts lemna mig det utmärkta förtroende att vara Deras Justitie-ombudsman,
får jag härmedelst, \ id nu föreslående lagtima Riksdagen, inför Rikets
Höglofl. Ständer vördsamt framlägga den allmänna redogörelse angående Embetets
förvaltning, som i Grundlagen och särskildt fastställda Instruktionen
anbcfalles.
Da, tillförne vid tvänne Riksmöten, Rikets Höglofl. Ständer, efter föregången
granskning, behagat gilla de af mig ang ilna åsigter och grunder, i
öfverensstämmelse med hvilka Em betet under förflutna tidskiftena blifvit
4
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berältelse den 15 No v. 1847.
utöfvadt, har del varit min pligt och utgjort milt fortsatta bemödande att
dervid bibehålla samma åsigter och grunder äfven under sednaste tidskiftet,
hvilket, kortare än hvartdera af de förra, dels derföre och dels i följd af
andra omständigheter, företer ett jemförelsevis mindre antal redovisningsämnen.
Regeringsformen och ofvannämnda Instruktion, som bestämma föremål
och gränsor för Justitie-ombudsmannens embetsverksnmhet, lemna i allmänhet
åt hans egen urskiljning att densamma tillbörligen iakttaga och fullgöra; men
de utmärka tillika, den förra i 106 § och den sednare i 5 och 12 §§, de
fall, då särskilda förordnanden eller uppdrag dertill erfordras eller kunna
förväntas.
Det ena och utan tvifvel vigtigaste, hvarom i Regeringsformens 106 §
och Instruktionens 5 § förandes, det nemligen, då Rikets Ständers Konstitutions-utskott
beslutar anställande af åtal emot Konungens Rådgifvare, hade,
efter hvad bekant är, vid hvartdera af de begge förutgångna Riksmötena inträffat,
men deremot vid det sislförflutna icke ägt rum.
Det andra, uti Instruktionens 12 § antydt, lörer tilltal emot Rikets
Ständers Fullmäktige i Banken och Riksgäldskontoret, af Rikets Ständer
sjelfve, Deras Banko-utskott eller Revisorer beslutadt; men ett sådant beslut
har under sednare tiden lika litet som tillförne utgått; äfvensom ej heller
annan laga orsak till embetsåtgärd i detta hänseende ännu förekommit.
Ordningen, ej mindre än frågans vigt, fordrar vidare att särskildt nämna,
det hvarken de vid tvänne tillfällen anmälda klagomål eller andra förhållanden
visat anledningar dertill, att den i Regeringsformens 101 § beskrifna
oförmodade händelse inträffat, som skulle hafva förpligta t Embetets innehafvare
alt emot Konungens Högsta Domstol eller någon af Dess Ledamöter med
anmärkning och åtal uppträda.
Hvad åter angår lagskipningen i öfrigt samt andra offentliga myndigheters
förhandlingar, hafva väl angifvelser och klagomål ofta af enskilda personer
blifvit anförda, men merendels, såsom obefogade eller obeslyrkta, eller
ock genom infordrade utlåtanden vederlagda och förklarade, bort utan vidare
afseende lemnäs, så att blott några få föranledt tilltal emot de anklagade.
Härförutan och hufvudsakligast under utöfningen af den mig åliggande allmänna
tillsyn öfver lagarnes efterlefnad af Domare och Embetsman, äro anmärkningar
väckta och, sedan nödiga upplysningar eller vederbörandes förklaringar
inhämtats, slutligen pröfvade; hvarvid många ibland dessa anmärk
-
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 Nov. 1847.
5
ningar, efter en sådan föregången utredning, kunnat förfalla; äfvensom vid
tillfällen, då anledning varit till anmärkningarnes fullföljd, men underrättelse
ingått, alt Konungens Justitiekansler likaledes anmärkt och beifra! samma
förhållanden, min vidare embetsåtgärd icke varit af nöden; hvaremot, viri
öfriga tillfällen, vederbörandes iagslridiga befunna domslut eller förfaranden
blifvit i laga ordning åtalade. De sålunda lill åtal förvisade anmärkningsoch
klagomål, ibland hvilka icke något af särdeles svår beskaffenhet förekommit,
hafva ådagalagt dels olaga domslut, dels annat fel och dels försummelse
i embete eller tjenst, hvarigenom i de flesta fall enskildes lidande eller skada
orsakats; omständigheter, hvilka, cj mindre än understundom vederbörandes
vidhållande af lagstridiga åsigter eller bemödande alt försvara oriktiga förfaranden,
påkallat ansvar och rättelse. Men, likasom uti min vördsamma berättelse
vid sistförlidna Riksdag anmältes, alt under då förflutna tiden antalet
af fullföljda anmärknings- och klagomål betydligen förminskats emot
tillförne, kan äfven nu vördsamt lillkännagifvas, att detta förhållande under
sednaste tiden fortfarit; dertill orsakerna synas hafva varit desamma, som
då angåfvos, nemligen: vederbörandes större uppmärksamhet å sig sjelfva,
föranledd af förr gjorda och ofta återkommande anmärkningar, hvarom de af
trycket utgångna Embetsberättelserna meddelat allmännare kännedom: Hr
Justitiekanslerens likaledes åt lagskipningen egnade tillsyn, som beredt möjligheten
att utan omgång iakttaga den i Instruktionen för Justilie-ombuds
mannen
antydda ordning, att allmänligen och i vanliga fall Hr Justitie
kansleren
först må skärskåda Domares och Embetsmäns åtgärder; samt ändlligen
de af Kongl. Maj:t och Rikets Ständer beslutade Författningar, angående
icke blott i allmänhet förändrade, utan äfven för vissa fall tydligen förklarade
grunder lör beräkning af den i 5 Kap. 4 § SlralTbalken stadgade kropps
plikt,
hvarigenom alla tvifvelsmål i sådana hänseenden bort vara undanröjda.
Öfvergående nu till en omständligare redovisning för embetsförvaltningen,
så vidt de af mig inledda ärenden och frågor blifvit af domaremaklen pröfvade
och afgjorda, har jag derom att vördsamt åberopa bilagda, redan genom
trycket allmänheten meddelade Berättelse för åren 1844 och 1845 samt liär
nedan vidare afhandla de mål, hvilka sedermera likaledes blifvit lill slut
bragte. De ännu återstående, så ock hvad för öfrigt under embetsförvaltningen
förekommit, inhämtas af de vid Expeditionen förda Diarier och Registratur,
hvilka, jemte dertill hörande handlingar, skola lill Rikets Ilöglofl.
Ständers Lag-utskott inlernnas.
6
[{. St. Just. Otnhudsm. Einb.-Berättelse den 15 Nav. 1847.
Enligt livad nyss åberopade Embetsberättelse, pag. '29 och följande, utvisar,
bade Kongl. Göta Hofrätt, uppå advokatfiskals-embetels derstädes
anställda åtal emot Landshöfdinge-embetet i Östergötlands län, dels för underlåtenhet
alt i Konungens befallningshafvandes den 30 Juni 1840 fattade
utslag uti ett mål rörande ny vägdelning inom Göstrings härad meddela
laglig och fullständig föreskrift, huru med utslagets kungörande och delgifvande
borde tillgå, dels ock för dröjsmål och försummelse alt utslaget behörigen
expediera, genom utslag den 9 Juli 1845, med tillämpning af 1 Kap.
12 § Rättegångsbalken, dömt landssekreteraren och landskamereraren, hvilka
begge ansågos hafva i förra afseendet emot deras embctspligt brutit, alt derför
hvar för sig böta tretiolre riksdaler sexton skillingar, samt, jemlikt Kongl.
Expeditionstaxan och 24 Kap. 5 § nyssnämnda balk, fällt landssekreteraren
särskildt att, för den sednare honom till last räknade förseelsen, plikta tjugufem
daler med ålla riksdaler sexton skillingar; hvaröfver bos Kongl. Majit
underdåniga besvär af svaranclerne blifvit anförda.
Af Konungens Högsta Domstols protokoll för den 24 November 1846 inhämtas,
att, då, i närvaro af Herrar Justitieruden Stråle, Bredberg, Engelhart,
Grefve Snoilsky, Grefve Carl Sparre, nu mera Presidenten Grefve
G. A. Sparre och Schmidt, detta mål är vordet till afgörande företaget, Högsta
Domstolens fleste Herrar Ledamöter funno skäl icke hafva förekommit
till annan ändring i Hofrättens öfverklagade utslag, än att, enär landskamereraren,
på åtal af advokatfiskals-embetet i Kammarrätten, blifvit för
tillgrepp af allmänna medel dömd, bland annat, lill tjenstens förlust, (hvilket
sednare mål då ännu på Kongl. Majits nådiga skärskådan berodde) det
bötesansvar, sorn blifvit honom i förevarande mål ålagdt, ansåges i förstnämnda
påföljd inbegripet; hvilket förhållande skulle bos Kongl. Majit i underdånighet
anmälas, i sammanhang med landskainererarens underdåniga
ansökning om förskoning af nåd från det af Kammarrätten honom ådömda
ansvar; men Herrar Justitieruden Stråle och Grefve Snoilsky, hvilka ej
heller funno skäl alt i Hofrättens utslag, så vidt det landssekreteraren angick,
göra ändring, förklarade i afseende å landskamereraren, att då, emot hans
bestridande, det ej vore visadt, att den i Konungens befallningshafvandes
utslag meddelade föreskrift om detsammns kungörande varit en följd af något
Landshöfdinge-embetets beslut, deruti landskamereraren deltagit, och han
bort kunna förlita sig derpå, att föreskriften blefve af landssekreteraren,
hvilken det ålåg att ulslaget expediera, i enlighet med förfatlningarne meddelad,
bemälde Herrar Justitieråd, med ändring af Hofrättens utslag, ansågo
landskamereraren i detta mål icke kunna till ansvar fällas.
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 Nov. 1847.
Sedan hos Kongl. Majit i Dess Statsråd underdånig anmälan om utgången
af detta mål ägt rum, såsom Högsta Domstolens Heste Herrar Ledamöter
stadgat, är Kongl. Majlis utslag, i öfverensstämmelse med deras mening,
utfärdadt under den 23 Februari innevarande år.
I redan afhandlade mål är förmäldt, att dåvarande landskamereraren
i Östergötlands län, kammarrätts-rådet Paul Roland Fel lin, blifvit särskildt
tilltalad och dömd för tillgrepp af allmänna medel. Med afseende dels derå,
att begge målen angå samma tjensteman, dels ock å den svårare beskaffenheten
af detta sednare samt de märkliga omständigheterna vid dess pröfning
och slutliga utgång, har jag trott det vara af vigt, att åt ett sådant lagskipningsärende,
ehuru icke beroende af min embetsåtgärd, bereda allmännare
kännedom; hvarföre en kort framställning deraf här synes både lämplig och
tillbörlig.
Landshöfdingen i ofvannämnda län, som, vid jemförelse emellan landskontorets
diarier och postbok funnit, att åtskilliga under Mars med Juni
månader år 1843 beslutade bref, hvarmed 609 Ridr banko hort afskickas,
den 13 näslderpåföljde Juli ännu icke varit afsända, hade af sådan anledning
till förhör å landskansliet sislberörde dag förekallat landskamereraren och
förelagt honom att sist den 15 i samma månad ej mindre aflemna omförmälda
609 Ridr, än ock redogöra för 150 Ridr 3 sk., utgörande lösen för
åtskilliga från Kongl. Kammarkollegium ankomna utslag; derefter och enär
landskamereraren, å bestämda dagen, enligt hvad det vid tillfället förda
protokoll innehöll, lillkännagifvit, att hail då icke hade dessa medel lill hands
eller kunde för dem redovisa, men förmodade, det han blefve i tillfälle att
inom åtta dagar anskaffa beloppen, om anstånd lemnades, Landshöfdingen,
vid sådant förhållande, icke allenast förklarat landskamereraren lills vidare
oberättigad alt fjellsten bestrida, ulan ock om hvad sålunda förekommit gjort
anmälan hos Kongl. Kammarrätten, enligt hvars förordnande, efter anställd
undersökning, blifvit upprättad balansräkning, hvaruti, inbegripna förr omförmälda
tvänne poster å 609 Ridr och 150 Ridr 3 sk., de der redan den
8 Augusti, innan räkningen uppgjordes, blifvit af landskamereraren, jemte
deponerande af 550 Ridr, inbetaide, honom till last fördes 1709 Ridr 39 sk.
1 r. banko, som han, under åtskilliga af de närmast förutgångna åren,
skall för bestämda ändamål fått emottaga, meri dertill icke användt. Sedan
urskiljdt blifvit, hvilka utaf dessa medel, jemte ytterligare tillkomna 67 Ridr
8
11. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 Nov. 1847.
41 sk. 10 r., hvarför landskamererare!! ej heller skulle visat redo, borde
upptagas i de till Kammarrätten ingående räkenskaper, och, hvad angick de
öfriga till ett belopp af 909 R:dr 17 sk. 9 r., pröfningen af målet i denna
del, såsom icke tillhörande Kammarrätten, är vorden öfverlemnad lill Kongl.
Göta Hofrätt, som, uppå advokatliskals-embetets åtal emot landskamereraren,
för bristande redovisning af sistnämnda belopp, deruti jemväl 399 R:dr
af den vid landskansii-förhören anmälda post å 609 R:dr ingått, genom utslag
den 19 Augusti 1845, under åberopande af 1 Kap. 12 § Rättegångsbalken,
dömt landskamererare!!, såsom beträdd med synnerlig vårdslöshet
och försummelse i sin befattning med ifrågavarande medel, alt derför på
viss tid afhallas från förrättande af sin tjenst; fortsattes åtalet emot landskamereraren
inför Kammarrätten, der advokatfiskals-embetet, i afseende å
de medel, 868 R:dr 15 sk. 2 r., hvilka borde upptagas uti dit ingående räkenskaper,
slutligen yrkade, att landskamereraren måtte ej allenast lörpligtas
återgälda hvad al balansen kunde vara oguldet, och å densamma betala
ränta, ulan ock, då af balansen ett belopp stort 565 R:dr 3 sk. 3 r. skulle
hafva tillkommit genom tillgrepp och förskingring dels af de 210 R:dr, hvilka,
tillsammans med de i Hofi ättens utslag upptagna 399 R:dr, utgjort den vid
landskansii-förhören omförmälda post å 609 R:dr, dels af andra Kronan tillhöriga
medel, derför fällas till ansvar; öfver hvilket påstående landskamereraren
blifvit hörd. Hvaruppå Kammarrätten, medelst utslag den 3 April
sistlidna år, jemte förklarande, att landskamererarens anmärkning emot riktigheten
af landskansli-prolokollet för den 15 Juli 1843, så vidt det upptoge,
att lian skall tillkännagitvit sig icke hafva de efterfrågade penningarne
till hands elier kunna för dem redovisa, blefve utan afseende lemnadt, vidare
och beträffande sjelfva målet yttrade, alt för ifrågaställa medel, såsom af
landskamereraren redan inbetalda, annan ersättning icke kunde honom åläggas,
än att han skulle, för de Kronan tillhöriga andelar deri, erlägga sex procent
årlig ränta, räknad ifrån en månad efter det de i landskontoret inkommit
och intill dess de blifvit ersatta; och ehuru, med vitsord åt hvad rnerarnämnda
landskansli-protokoll för den 13 och 15 Juli 1843 innehöll, ådagaläggande
bland annat landskamererarens underlåtenhet alt lill vederbörande
afsända Länsstyrelsens flera skrifvelser, hvarmed åtskilliga lill landskontoret
inkomna och af honom emoltagna handräckningsmedel till belopp af 210 R:dr
bort löija, men hvilka medel lörst den 8 Augusti samma år blifvit allemnade,
angifvelsen emot landskamereraren, om tillgrepp och förskingring af . dessa
mede!,
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berätlelse den 15 Nov. 1847.
9
medel, vunne stöd af hans förr omförmälda lillkännagifvande vid förhöret
den 15 Juli; dock som han, hvilken sedermera efter hand inbetalt de innebafde
medlen, hos Kammarrätten förnekat, alt han något deraf tillgripit eller
förskingrat, och hans yttrande vid nämnde förhör, efter den förklaring han
deråt lemnat, icke linge i annat fall tagas såsom bevis om föröfvadt tillgrepp
och förskingring af medlen, än derest anklagelsen derom af öfriga omständigheter
bekräftades, men i detta hänseende förekom, dels alt någon sådan undersökning
icke ägt rum, hvarigenom kunnat uppdagas, örn, på sätt han hos
Kammarrätten uppgifvit, penningarne verkligen varit till finnandes, eller om
de hos honom saknats, dels oek att, fastän någon trovärdighet ej syntes
kunna tilläggas hans förebärande, de i målet förekomna omständigheter likväl
icke uteslöto möjligheten deraf, alt landskamereraren fortfarande innehaft
penningarne, men, i den föreställning, att det emot honom af Konungens
befallningshafvande anmärkta förhållande icke blefve nöjaktigt förklarad t, om
ej fullständig redovisning på en gång afgåfves för alla de medel, han då ännu
hade i behåll, ansett sig berättigad att dröja med liqvid till dess handlingarne
hunnit granskas, och i denna syftning iålit anstå med fullgörande af
hvad honom blifvit förelagd t; alltså och då saken vore i den mån mörk och
tvifvelaktig, att domaren borde följa den mening, som för den anklagade
vore lindrigast, och följaktligen ej borde antagas, att landskamereraren tillgripit
och förskingrat ifrågavarande af honom emottagna och sedermera till
fullo redovisade medel, utan hans ådagalagda uraktlåtenhet, att i behörig lid
och ordning redovisa dessa medel, måste hänföras till grof försummelse i
tjenstens utöfning, profvade Kammarrätten, med tillämpning af 1 kap. 12 §
Rättegångsbalken, rättvist, det landskamereraren, som jemväl af Göta Hofrätt
ansetts saker lill dylikt tjenstefel, skulle i en bot straffas med förlust,
under sex månaders tid, af tjensten med åtföljande lönförmåner. Öfver detta
domslut anfördes hos Kongl. Maj:t underdåniga besvär ej mindre af advokalfiskals-embe,
tet, som fullföljde sitt ansvarspåstående, än äfven af landskamereraren,
hvilken sedermera ingaf underdånig ansökning om nåd; I anledning
hvaraf och då målet i Konungens Högsta Domstol den 21 Oktober
sisllidne år, enligt hvad protokollet visar, föredrogs och afgjördes, Högsta
Domstolens dervid närvarande Herrar Ledamöter enhälligt förklarade, det
landskamererarens underdåniga besvär, enär han försummat att efterkomma
hvad Kammarrätten till fullgörande rätteligen föreskrifvit, icke kunde till
pröfning upptagas; men vidkommande åter advokatfiskals-embetels underdä
R.
St. Just. Ombudsm. Emb.-Berätlelse. 1847. ^
10 It. St. Jusi. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 Nov. 1847.
niga besvär, så enär landskamererare» vore förvunnen alt hafva olofligen
innehållit och vid påfordran icke kunnat framgifva, således tillgripit och förskingrat
det i Kammarrällens utslag omförmälda belopp af 210 R:dr, som
lian i och för tjenste» emotlagit, funno Heste Ledamöterne, Herrur Justitieråden
Bredberg. Grefve Snoilsky, nu mera Presidenten Grefve G. A. Sparre
och Schmidt, utan afseende derå, alt dessa medel sedermera blifvit erlagda,
med ändring af utslaget, i hvad berörde 210 R:dr anginge, enligt 45 kap.
2 § Missgerningsbalkeu, sådan den lyder i Kongl. Förordningen den 29 November
1823, rättvist, det skulle landskamererare» mista tjenste», vara
ovärdig att vidare nyttjas i rikets tjenst och straffas med fängelse med tjenligt
arbete under ett års tid, i hvilken bestraffning vore inbegripet det ansvar,
dertill han särskildt blifvit för tjenstefel ansedd saker; hvaremot öfrige
Ledamöterne, Herrar Justitieråden Themptander, Stråle och Backman icke
funno skäl alt i Kammarrättens utslag göra ändring; och beträffande slutligen
landskamererarens underdåniga nådansökning, yttrade Herrar Justitieråden
Schmidt, Presidenten Grefve Sparre, Grefve Snoilsky och Bredberg, att de,
med afseende å det mindre belopp, för hvars förskingring landskamererare!!
blifvit fälid till ansvar och då han kort efter balansens upptäckt bristen
ersatt, i underdånighet hemställde, alt hans ansvar måtte af gunst och nåd
lill förlust af tjenste» inskränkas; uti hvilket tillstyrkande Herr Justitie rådet
Backman ansåg sig böra instämma, enär de fleste Herrar Ledamöter funnit
landskamercrarcn brottslig enligt 45 kap. 2 § Missgerningshalken och 1823
års Förordning; men Herrar Justitieråden Stråle och Themptander åter förklarade,
ali de, som funnit landskamererarens förbrytelse ej böra svårare
bedömas, än ali den kunnat försonas med ett halft års suspension från tjenst
och lön, ansåge sig böra i underdånighet hemställa, alt hans ansvar måtte
af gunst och nåd dertill bestämmas.
I sådant skick biel' målet inför Kongl. Majit uti Dess Statsråd i underdånighet
anmäldt, för nådig skärskådan af landskamererarens ofvannämnda
underdåniga ansökning; hvarefter Kongl. Majlis utslag under den 17 Februari
innevarande år meddelades, deruti, efter uppfattning af det slut, hvarom
Högsta Domstolen och dess fleste Herrar Ledamöter vid målets pröfning sig
förenat, slutligen och beträffande landskamererarens nådansökuing är tillkännagifvet,
att Kongl. Majit, i anseende till förekomna bevekande omständigheter,
ville af gunst och nåd tillåta, ali landskamererare», med förskoning
från den honom ådörnda bestraffning, må umgälla, hvad honom i detta
Ii. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 Nov. 1847. 11
mål lill last läge, med penningeböter, motsvarande tre månaders landskamererarelön.
Jemte det att i förra Berättelsen, png. 7, slutligen redovises för ett af
Kongl. Svea Hofrätt afgjordt, men lill Kongl. Majit, genom underdåniga besvär
å svarande sidan, hemstäldt mål, angående Konungens befallningshafvandes
i Westerbottens län åtalade förfarande, i följd hvaraf, med oriktig
tillämpning af Kongl. Förordningen den 10 April 1810 om mildring i straffet
för lägrad qvinna och uppskof med hennes bestraffning för lägersmål,
verkställighet af kroppsplikt för annat brott, ådömdt en qvinna, sorn var
häktad och hade födt barn, blifvit uppskjuten till dess ett år derefter förflutit,
ehuru i sådana fall 3 kap. 6 § Straffbalken tillåter uppskof med kroppsplikten
endast sex veckor efter barnsbörden; ett olaga förfarande, som äfven
tillförne vid tvänne tillfallen blifvit emot vederbörande anmärkt och beifradt
*); är dersammastädes vidare, pag. 8 och följande, omfönnäldt ett annat
mål af enahanda beskaffenhet, deruti Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge,
uppå advokatftskals-embetets åtal emot Konungens befallningshafvande i
Malmöhus län, som af ofvannämnde olagliga anledning uppehållit häktade
och för förfalskningsbrott dömda qvinspersonen Sophia Charlotta Höckerts
bestraffning, medelst utslag den 13 Februari sisllidne år, ogillat berörde åtgärd,
såsom stridande emot sist åberopade lagstadgande, men, då den syntes
tillkommit genom missförstånd om rätta tydningen af 1810 års Kongl. Förordning,
förklarat annan påföljd derför icke äga rum, än att Landshöfdingen
och Landssekreteraren förpliglades ersätta Kongl. Majit och Kronan kostnaden
för Höckerts underhåll i häktet under olaga uppskofstiden med fjorton
riksdaler ljuguåtta skillingar banko, och att Höckert, hvilkens vistelseort dåmera
var okänd, ansågs berättigad att i behörig ordning emot Konungens
befallningshafvande anställa talan om godtgörelse för det lidande, henne genom
obehörigen fördröjda fängelsetiden tillskyndats, hvilket sednare mål likaledes,
efter ilo af svaranderne anförda underdåniga besvär, kommit under
Kongl. Majlis nådiga pröfning.
Uli detta mål har numera äfven Kongl. Majit, i Dess med Högsta
Domstolen beslutade utslag af den 25 Februari innevarande år, Sig utlåtit
och funnit skäl icke vara anfördt, som kunde verka till ändring i Hofrättens
*) Inhämtas af Embetsberättelse!! för åren 1836 oell 1837, pag. 17 och 22.
12 R. St. Just. Ombudsm. Emi.-Berättelse elen 15 No v. 1847,
öfverklagade utslag; hvarom, efter hvad Högsta Domstolens protokoll för nyssnämnde
dag upplyser, de dervid närvarande Herrar Justitieråden Stråle,
Engelhart, Nordenstolpe, Grefve Carl Sparre, af Rolén och Schmidt sig
förenat.
Ibland anmäl kningsmålen i samma Berättelse förekommer slutligen, pag.
48 och följande, det inför Kongl. Svea Hofrätt af advokalfiskals-embetet derstädes
anställda ätal emot Polismästaren i Stockholm B. C. Bergman, för det
han, å Öfverstålhällare-embetels vägnar, fattat olagliga, i verkställighet gångna,
beslut orri förre kryddkramhandlare» E. A. Dölings häktande; ett embetsfel
hvarför, genom Kongl. Hofra t tens den 11 Juli 1845 gifna utslag, enligt 1 kap.
12 § Rättegångsbalken, Polismästaren blifvit dömd alt höla femtio daler
silfvermynl med sexton riksdaler 32 sk. samt ersätta det Döling tillskyndade
lidande med tjugo riksdaler banko.
Uppå de häröfver hos Kongl. Maj:t af Polismästaren Bergman i underdånighet
anförda besvär, har Kongl. Maj:t, genom Dess med Högsta Domstolen
beslutade utslag af den 8 nästlidue September, förklarat Sig icke finna skäl
vara anfördt, som kunde föranleda till ändring i Hofrätlens öfverklagade utslag;
i pröfningen af hvilket mål, såsom Högsta Domstolens protokoll för
nämnda dag innehåller, Herrar Justitieråden Nybleaus, Grefve Snoilsky,
Gref ve Carl Sparre, af Rolén, Schmidt och Alexanderson deltagit, hvarvid
Herr Grejve Snoilsky yttrat följande ifrån öfrige Herrar Ledamöters beslut
skiljaktiga mening: ”Ehuru den af Erik Levander till Öfverståthållare-embetet
för polisärende!’ ingifna skrift, i anledning hvaraf Döling blifvit lill bemälde
Embete inkallad, icke innefattar annat påstående emot Döling, än att återgälda
den emottagna reversen eller fullgöra hvad han uti särskild förbindelse
sig åtagit, och frågan således kunde synas vara af tvistemåls egenskap; likväl
och som Levander under målets handläggning vid Öfverståthållare-embetet
tor polisärende!’ sedermera emot Döling gjort bestämd angifvelse, alt hafva
genom svek och bedrägeii sökt förnärma Levander.? rätt, och derföre yrkat,
att Döling måtto i häkte inmanas; och Döling, i målet hörd, vägrat att
återlemna skuldsedeln samt genom åtskilliga undanflykter, och deribland att
reversen redan vore i tredje mans hand, sökt intrassla målet och undgå
ansvar; vid hvilket förhållande Polismästaren Bergman, med afseende tillika
derpå, att Döling, hvilken ålla särskilda gånger förut varit tilltalad för bedrägligt
förhållande och vägran alt redogöra för emottagna skuldsedlar lili
betydliga belopp eller deras värde, äfvensom för förfalskningsbrott, af hvilken
Ji. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 Nov. 1847.
13
anledning han icke allenast varit inmanad i häkte, utan äfven undergått
tjuguåtta dagars fängelse vid valten och bröd, hvarförutan han en gång genom
domstols beslut blifvit, i brist af böter, dömd lill enahanda bestraffning
för oredligt förhållande såsom ombudsman, sålunda ihärdigt fortfarit att
på eli betänkligt sätt förnärma allmän säkerhet och förtroende, destomindre
må i målets dåvarande outredda skick lill last föras alt hafva Döling i häkte
inmanat, som ansvar för svek och bedrägeri kan anses icke vara i lag tillräckligen
bestämdt, hvadan detsamma i visst fal! blifvit of domstol utsträckt
till påföljd af schavott och fängelse å fästning, samt Bergman dessutom, då
häktandet beslöts, icke kunnat förutse den utgång målet vid Kämnersrälten,
dit detsamma förvistes, erhöll genom Levander.? derstädes förändrade talan,
hvilken inskränkt sig dertill, att Döling endast skulle sjelf infria eller utsöka
beloppet af en annan skuldsedel, den Döling såsom valuta velat tillställa
Levander; alltså och då Polismästaren Bergman, efter min öfvertygelse, således
ej kan anses hafva saknat anledning att låta Döling i allmänt förvar
insätta, piöfvar jag, m. v. rättvist att, med upphäfvande af Hofrättens utslag,
Bergman från det emot honom anställda åtal befria”.
Uti cn lill mig ingifven skrift hade juveleraregesällen Per Eric Engman
fört klagan deröfver, att sedan han, genom Stockholms södra förstads
käminersrätls utslag den 16 Juli 1836, blifvit dömd att, för förfärdigande
af underhaltigt guldarbete, böta 133 R:dr 16 sk. banko, men
Kongl. Svea Hofrätt, der Engman besvärat sig öfver Kämnersrältens beslut,
i utslag den 16 Januari 1837 funnit de anförda besvären, såsom icke inom
laga lid inkomna, ej kunna lill pröfning upptagas, och Kongl. Maj:t, i anledning
af Engmans i underdånighet fullföljda talan, medelst utslag den 19 December
1838 gillat Kongl. Hofrättens berörde yttrande; hvarefter Engman,
på sätt utdrag af diarium i Kongl. Maj:ls Justilie-revisisns-expedition den 17
Mars 1839 utvisade, inkommit med underdånig ansökning alt af gunst och
nåd njuta eftergift af de, genom Kongl. Majrts nyssnämnda utslag, honom.ålagda
böter; så hade, delta oaktadt och ehuru under tiden Engman tillhörig egendom
skulle vara lill omförmälda böters gäldande, genom Öfverståthållareembetet.
? kanslis försorg, i mät tagen, men försäljning deraf fördröjd i afbidan
på nådansökningens afgörande, hvilket, enligt diarii-utdraget åleknadt betyg,
ännu den 14 Juli 1840 icke ägt rum, Engman blifvit den 9 derförutgångna
April af Ivänne Kämnersrältens betjente, på Primai ie-kämnärens befallning,
gripen och i rådhushäktet insatt för alt med sju veckors fängelse det ådömda
14
Fi. St. Jast. Ombudsm. Emb.-Berättelse flen 15 iYov. 1847.
bötesbeloppet umgälla; hvarjemte och ulan afseende ä en af Engman, enligt
hans uppgift, hos Stadens Kämnersrätts, elter dess förändrade organisation
inrättade, tredje afdelning skriftligen gjord ansökning, alt af ofvan åberopade
anledning genast varda från häktet befriad, lång vaktmästaren skulle erhållit
skriftliga ordres, att Engman borde derstädes förblifva i sju veckors tid, då
lian ock qvarhölls till den 29 derpåföljde Maj, på sätt fångvaktmästarens derom
utfärdade betyg styrkte; i anseende hvartill och då, vid sådana omständigheter,
denna åtgärd, all befordra Engman till undergående af fängelsestraff,
efter hans förmenande, uppenbarligen varit olaglig samt åbragt honom ett
lika otillbörligt sorn känbart lidande, Engman, under förhoppning, alt ej
mindre den eller de ledamöter af Kämnersrätten, hvilka lill åtgärden medverkat,
än äfven de underlydande betjente, hvilka utfört densamma, derför
malte i laga ordning tilltalas, framställt det påstående om ansvar och ersättning,
hvartill han trodde sig befogad, saint slutligen anhållit, att vid en
blifvande undersökning få åtskilliga* uppgifna personer såsom vittnen hörda.
Öfver denna klagan hade Kämnersrältens tredje afdelning blifvit hörd
och i afgifvet utlåtande andragit, att då Engman vid de flera försök, hvilka
rättens betjente, enligt dem meddelade skriftliga ordres, gjort alt afEngman
utbekomma de honom år 1836, genom dåvarande Södra förstadens kämnersrätts
utslag, ådömda böter, hvilka uti rättens special allt sedermera balanserats,
icke uppgifvit, än mindre, med begagnande af de flera tillfällen, hvilka
honom dertill lemnats, gitlat styrka, att sedan Kongl. Majit fastställt Kärn- '
nersrällens och Kongl. Ilofrättens sammanstämmande beslut, Engman hos
Kongl. Majit i underdånighet anhållit att af gunst och nåd njuta eftergift af
ofvanberörde böter, och Engman icke heller ens föregifvit, att Öfverstålhållareembetets
kansli, för verkställighet af Kongl. Majlis utslag, anställt utmätning
af samma böter, hvarom något lillkännagifvande från ÖfversLåthållare-embetet
derförulan icke blifvit meddeladt, hade Kämnersrätten, vid sådana förhållanden
och eller anmälan af rättens betjente, att tillgång hos Engman
saknades lill böternas gäldande, ansett sig ej längre kunna, ulan eget ansvar,
låta vid Engmans tredska bero, utan förvandlat böterna Lill sju veckors fängelse,
till undergående hvaraf Engman blifvit på vanligt sätt genom Öfverstålhållare-embetets
kansli befordrad; med afseende hvarå Kämnersrätten
yrkat, att Engmans klagan, så vidt den rörde Rätten och dess betjente, måtte
lemnäs utan afseende.
Efter det Engman, sorn begärt och erhållit del af detta utlåtande,
uti inlemnad skrift bestrid t Kämnersrältens uppgift, att Öfverslålhållnre
-
B. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 No v. 1847.
15
ensbelets kansli förfogat om verkställigheten af den bestraffning, han nödgats
undergå, samt fortfarit i sitt påstående, att denna verkställighets
åtgärd,
på sätt fångvaktmästaren redan intygat och öfriga lill vittnen åberopade
personer skulle kunna bekräfta, tillkommit i följd af Kämnersrältens
föranstaltande; hade, uppå Engmans tillika gjorda anhållan, ifrån
vederbörande infordrats åtskilliga af honom, till bestyrkande af hans klagan,
åberopade handlingar, deribland dels Kongl. Majlis ofvanberörde utslag af den
19 December 1838, hvarigenom Kongl. Majit förklarat Sig linna skäl icke
vara anfördt, som kunde föranleda lill ändring i Kongl. Hofrättens, af Engman
öfverklagade utslag eller till bifall af hans ansökning om återställande
Do O
af den utaf honom försutna tid att söka ändring i Kämnersrältens beslut, ej
heller anledning förekomma att sökanden någon nåd förunna; dels ett af
Ivänne exekutions-betjenle den 12 April 1839 uthändigadt och lill öfverslåthållare-embetels
kansli ingifvet betyg, att de, enligt ordres af den 20
näslförutgångna Februari, hos Engman sökt lös egendom till gäldande af
ådömda böter enligt Kongl. Majlis högstberörde utslag, men att han icke
ägt någon tillgång, som deremot lill ringasle del svarat; dels ock utdrag
af protokollet, hållet hos Kämnersrältens tredje afdelning den 9 April 1840,
hvilket gaf vid handen, huruledes, efter anmälan af Primarie-kämnären,'att
hos Engman, hvilken genom Södra förstadens kämnersrätts ofvannämda, af
Kongl. Hofrätten och Kongl. Majit fastställda, utslag af den 16 Juli 1836,
är vorden fälld alt böta 133 Rldr 16 sk. banko, åtskilliga försök till utbekommande
af della bötesbelopp väl blifvit gjorda, men alt, efter hvad rättens
betjente lillkännagifvit, tillgång hos Engman saknats, Kämnersrätten
beslulit, alt Engman vid sådant förhållande skulle, till försonande af ifrågavarande
böter, undergå sju veckors långelse. Derlörulan Kämnersrätten, al
hvilken ytterligare upplysningar äskats, i ett sednare utlåtande förmält, att
tillsynen öfver rådhushäktet, der Engman undergått fängelsestraffet, redan
dessförinnan tillhört Konungens Fogate, hvilken ock, efter hvad Rätten hade
sig bekant, g i f vi t fångvaktmästaren befallning att icke insätta någon person
i häktet, innan och förr än åtminstone så kallad promemoria från domstolen
erhållits: att någon annan åtgärd för att få verkställighet å Rättens beslut
om böternas förvandling icke heller, såsom Engman föreburit och fångvaktmäslarens
af Engman åberopade betyg oriktigt innehölle, blifvit al Rätten
eller någon dess Ledamot vidtagen, än den dittills alltid brukliga, ali Rättens
primarie - kämnär, i egenskap af tillika special-förare, utskrifvit och till fångvaklrnästaren
låtit aflemna en promemoria, rörande den beslutade förvänd
-
16 //. St. Just. Ombudsm. Emb.-Beräitelse elen 15 No v. 1847.
lingen; samt att Engman hvarken innan eller under det beslutet verkställdes,
begärt verkställighetens inhiberande; med hvilka anföranden, dertill äfven
kornme innehållet af exekutionsbetjenternas ofvannätnnde betyg, Kämnersrälten
trodde riktigheten af dess förra utlåtande, jemväl i de af Engman
anmärkta omständigheter, vara ådagalagd. Slutligen bade ock af de från vederbörande
insända fånglistor lör rådhushäktet inhämtats, att Engman blifvit
den 9 April 1840, såsom orden lyda, ”af Kämnersrättens tredje afdelning
insatt i häktet för alt med sju veckors fängelse försona de genom Södra förstadens
Kämnersrätls utslag den 16 Juli 1836 honom ådöinda böter 133
Rrdr 16 sk., hvilken bestraffning med dagen derpå börjades och den 29 nästföljde
Maj slutades”.
Vid öfvervägande af detta allt och ehuru gesällen Engmans uppgift,
det honom tillhörig lösöre-egendom skall varit, till gäldande af de i ofvannämnda
mål honom ådömda höler, i mät tagen medelst Öfverslålhåilare-embetels
kanslis försorg, blifvit vederlagd genom exekutions-betjenlernes öfver
en sådan utmälnings-förrältning den 12 April 1839 afgifna intygande, att
Engman icke ägde någon tillgång, som emot bötesbeloppet lill del ringaste
svarade, hvarmed äfven instämt det til! Kämnersrättens protokoll ilen 9 April
1840 gjorda lillkännagifvande, att vid de af rättens betjente i samma ändamål
anställda utmätningsförsök all tillgång hos Engman saknats; hade jag
likväl funnit Kämnersrättens öfverklagade åtgärd anmärkningsvärd i afseende
å det hufvudsakligen till grund för klagomålet åberopade oell behörigen
styrkta förhållande, att, sedan Kongl. Majlis utslag uppå Engmans underdåniga
besvär och nådansökning den 19 December 1838 meddelats, Engman
ytterligare den 7 Mars 1839 till Kongl. Maj:t iulemnat underdånig ansökning
att af gunst och nåd njuta eftergift af ådömda bötesansvaret, men att sistnämnda
ansökning icke varit af Kongl. Majit i nåder pröfvad och afgjord, då,
i följd af Kämnersrättens nyssnämnda dag den 9 April 1840 fattade beslut
om böternas förvandling till sju veckors långelse, Engman blifvit redan samma
dag lill fängelsestraffets undergående i rådhushäktet inbragt. Det kunde
nemligen ifrågasättas, huruvida denna verkställigbetsåLgärd, då Engmans ytterligare
nådansökning b vilade oafgjord, varit behörig eller icke, och del
borde i sednare fallet utredas, om vederbörande, hvilka det tillhörde att
bestraffningens verkställighet ombesörja, ägde eller saknade kännedom om
nådansökningen och den då ännu återstående pröfningen deraf. I förra hänseendet
innefattade väl Kongl. Brefvet den 4 Juli 1811 den allmänna föreskrift,
att sedan för brott dömda personer hos Kongl. Maj:t sökt nåd och
Kongl.
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 Nov. 1847.
17
Kongl. Maj:ts utslag kommit exekutorn tillhanda, det ålåge honom att låta
beslutet till behörig verkställighet befordras, derest laga hinder icke mötte,
utan att uppehåll dermed finge genom ytterligare nådansökning beredas; med
tillämpning af hvilken föreskrift och enär Kongl. Majrts nådiga utslag den
19 December 1838 äfven innehöll yttrande öfver Engmans förut gjorda underdåniga
ansökning, att af nåd förskonas ifrån bötesansvaret, det kunde påstås,
att bans ytterligare nådansökning ej borde hindra utslagets behöriga
verkställighet. Men utom det att denna föreskrift, i sammanhang med den
tillika gifna, att Konungens befallningshafvande borde låta vara sig angeläget,
att till straff dömda och häktade personer, som ämnade hos Kongl.
Majit söka nåd, ej saknade underrättelse om nödvändigheten att på en gång
förete alla de skäl och grunder, hvilka förmenades bereda dem förskoning,
synnerligast afsåge förfarandet i gröfre brottmål, der den sakfällde vore häktad,
torde föreskriftens ovilkorliga tillämpning i alla förekommande mål synas
betänklig äfven derföre, att, efter hvad erfarenheten visat, en förnyad
nådansökning understundom pröfvals förtjena nådigt afseende. Otvifvelaktigt
vore väl, att, vid sådant förhållande, de jitterligare åtgärder, som i ett hos
högre Rätt slutligen afgjordt bölesmål ännu återstode, när den sakfällde saknade
tillgång till ådömda böters gäldande, nemligen att förvandla dessa till
annan bestraffning enligt lag, och alt låta denna bestraffning till verkställighet
befordra, icke bort vidtagas, på sätt i förevarande fall tillgått, utan anmälan
derom hos vederbörande exekutor, hvilken det egentligen tillhörde
att om verkställighetsåtgärden förordna. Underlåtenheten af en slik anmälan,
som borde lillräknas domstolen, hvilken meddelat förvandlingsbeslulet och
jemväl förfogat om dess verkställighet, syntes än mera klandervärd, så vida
verkställigheten icke kunde anses tillåten eller behörig utan föregången hemställan,
örn och hvad afseende å den ytterligare nådansökninsen finse sörås;
%/ o o o O 7
en omständighet, hvars vigt Kämnersrälten äfven måtte hafva insett, då i
dess sednare utlåtande, till vederläggning af klagomålet, bland annat åberopats,
att Engman hvarken innan, eller under det förvandlingsbeslutet verkställdes,
begärt verkställighetens inhiberande. I fråga åter, huruvida Engmans
ytterligare nådansökning var vederbörande kunnig eller icke, visade sig
ingen anledning till anmärkning emot Öfverståthållare-embetets kansli, som,
efter erhållen del af Kongl. Majrts utslag för att om dess verkställighet
besörja, i sådant ändamål icke vidtagit annan åtgärd, än att den 20 Februari
1839, vid hvilken tid nådansökningen ännu ej var inlemnad, förordna om
Ii. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse 1847. 8
18
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 Nov. 1847.
anställande utmätning hos Engman för de honom ådömda böter, hvarefter
och sedan denna utmätning fruktlöst aflupit, ärendet syntes hafva hvilat,
tilläfventyrs efter inhämtad underrättelse om nådansökningens ingifvande;
och ehuru, hvad Kämnersrätten åter angick, dess egna åtgärder, lika med
dess afgifua utlåtanden, utmärkte, som skulle Rätten hafva saknat all kännedom
icke blott om exekutorns tillgörande, utan äfven om den bötfälldes
sedermera tillkomna nådansökning, kunde likväl deremot erinras, att denna
föreburna obekantskap med målets verkliga skick stannade Rätten sjelf till
last, åtminstone i så måtto, att Rätten icke gjort sig underrättad om hvilka
åtgärder Öfverståthållare-embetets kansli vidtagit, för att till verkställighet
befordra Kongl. Majlis utslag medelst utmätning af de Engman ådömda
böter, men särskildt gått i författning derom och, efter i sådant afseende
förgäfves anställda försök, äntligen fat tat sitt beslut om böternas förvandling
D ' O O
till fängelse, utan att, såsom det syntes, Engman derförinnan varit kallad
och hörd, eller sedermera om detta beslut erhållit kunskap annorledes eller
förr, än då han, för bestraffningens undergående, af rättens utskickade till
häktet infördes; genom hvilket förfarande, i motsats till det mera tillbörliga
och lätteligen verkställbara, att till Rätten inkalla Engman och för honom
afkunna beslutet, Rätten, förutsatt att Engman icke skulle hafva underlåtit
alt anmäla den af honom gjorda ytterligare nådansökning såsom uppgifvet
hinder emot beslutets verkställighet, icke allenast betagit sig tillfälle att inhämta
underrättelse om förhållandet och att i sådant fall meddela det yttrande,
hvartill omständigheterna kunde föranleda, utan ock inskränkt Engmans
lagliga rättighet att, i händelse hans anmälan lemnades utan afseende,
densamma å högre ort fullfölja. Härtill komme jemväl, att Engman i sin
klagoskrift påstått, det han, efter att hafva blifvit i häktet inmanad, hos
Kämnersrätten skall gjort skriftlig ansökning att af förrnämnda orsak genast
varda lösgifven, men alt fångvaktmästaren icke dess mindre skulle fått skriftliga
ordres om Engmans qvarblifvande för att fängelsestraffet undergå; ett förhållande,
som Kämnersrätten i dess utlåtande bestridt, men Engman förmält
sig kunna bevisa genom intyg af namngifna personer, om de, på sätt han
tillika begärt, blefvo hörda, och hvilken bevisningsförmån, med afseende å
målets beskaffenhet, skäligen ej borde honom förvägras. För öfrigt och fastän
af hvad i Kämnersrättens utlåtanden vore anfördt och ofvan åberopade anteckning
i fånglistorne gaf vid handen, det ville synas, alt ifrågavarande
verkslällighetsåtgärd tillkommit egentligen i följd af Rättens föranstaltande,
hvartill befogenhet under andra omständigheter kunnat hämtas af lagens
Ti. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 Nov. 1847.
19
stadgande i 1 kap. 2 § sednare momentet Utsökningsbalken, saknades likväl
de närmare upplysningar om förloppet härvid i hela dess vidd, hvilka voro
nödiga för att bestämma, om och i hvad mån vederbörandes öfverklagade
förfarande kunde rättfärdigas eller, i motsatt fall, borde dem till last räknas;
och hvilka upplysningar ej heller kunde vinnas annorledes, än antingen
genom vederbörandes ytterligare hörande eller ock, der så nödigt pröfvades,
genom en i dessa ämnen skeende undersökning. Med sådana anmärkningsgrunder,
hade jag, genom skrifvelse den 26 April 1841, åt ad vokatfiskalsembetet
i Kongl. Svea Hofrätt uppdragit att inför Kongl. Hofrätten anställa
och utföra den talan emot vederbörande, hvartill lag och sakens beskaffenhet
kunde föranleda.
Till följd häraf, har advokatfiskals-embelet hos Kongl. Hofrätten anmält
detta mål och i afgifvet memorial af anförda orsaker begärt, alt Kämnersrätten
måtte åläggas bestämdt upplysa, ej mindre genom hvilka personer gesällen
Engman blifvit i häkte inmanad den 9 April 1840 och på grund af
hvilken myndighets skriftliga eller muntliga befallning dessa personer bemäktigat
sig Engman och honom i fängelset aflemnat, utan ock huruvida denne,
etter sitt häktande, låtit lill Kämnersrätten framföra skriftlig eller muntlig
ansökning om fängelsestraffets inställande, och i sådant fall hvad åtgärd med
föranledande deraf vidtagits; öfver hvilket memorial Kämnersrättens Ordförande
och Ledamöter, som i målet haft del, sig skriftligen förklarat och dervid
andragit, att tvänne namngifna stadstjenare emollagit den af primariekämneren
utskrifna promemorian angående Engman, hvilken, på sätt ett af
dem meddeladt och bilagdt intyg utvisade, genast efter böternas förvandlande
frivilligt medföljt till häktet; att dåvarande fång vaktmästaren för en af
Rättens ledamöter tillkännagifvit, att, sedan Engman af omförmälda orsak
kommit i häktet, fång vaktmästaren hört omtalas, att någon af Engmans kamrater
derstädes uppsatt en skrift med begäran om hans lösgifvande, och att
skriften blifvit al någon bland fångknektarue Kämnersrätten erbjuden, men
icke emottagen; men att Kämnersrätten i öfrigt icke hade att meddela några
vidare upplysningar, än desom redan blifvit afgifna; hvarefter och sedan, under
skriftvexlingens vidare fortgång, Engman framställt yrkande emot Kämnersrältens
ledamöter om ansvar såsom för edsöresbrott och om ersättning
lör det lidande och den förlust af arbetsförtjenst, honom medelst häktandet
blifvit tillskyndade, samt vittnesförhör i målet inför Kongl. Hofrätten ägt
rum, advokatfiskals-embetet slutligen utfört talan, hufvudsakligast i öfverensstämmelse
med ofvananmärkla grunder, med tillämpning af hvilka och då,
20 R. St. Just. Ombudsm. Ernb.-Berättelse den 15 Nuv. 1847.
enligt hvad de hos Kongl. Hofrätten i målet hållna protokoll utvisade,
Engman icke förmått styrka sin af Kämnersrätten bestridda uppgift, att derstädes
hafva begärt inställelse af honom ålagda fängelsestraffet, i anseende
till hans förnyade nådansökning, samt dertill komtne, att Kongl. Maj:t sedermera
genom utslag den 23 Oktober 184-1 afslagit nyssberörde ansökning,
oell att Engman icke giltat förebära, mindre visa, att sådan förbättring i
lians förmögenhels-omständigheter inträffat under den lid, som förflutit emellan
den 9 April 1839, då han i häkte inmanades, och den 23 Oktober
1841, då Kongl. Maj:ts sistomförmälda utslag föll, att Engman derefter skulle
varit i tillfälle att utgifva de honom ådömda böter, 133 R:dr 16 sk. banko,
och såmedelst kunnat undgå att desamma med fängelse aftjena, hvadan något
lidande icke kunde sägas hafva blifvit honom genom Kämnersrältens anmärkta
förfarande ti Ilsk yndad t, advokatliskals-embetet ansett sig böra inskränka sitt
påslående dertill, alt Kämnersrättens ofvan bemäld e ordförande och ledamöter
mätte, för det emot dem i öfrigt anmärkta felaktiga förfarande, jemlikt
1 kap. 12 § Rättegångsbalken, dömas att gemensamt böta femtio daler silfvermynt
med sexton R:dr 32 sk. banko; derförutan advokatfiskals-embetet
yrkat, att Engman för vanvördligt skrifsätt emot Kämnersrätten måtte fällas
till bötesansvar enligt 14 kap. 7 § nämnde balk. Och hafva, uti häröfver
afgifven förklaring, Kämnersrättens tilltalade ledamöter åberopat hvad de
förut i målet anfört, samt tillika erinrat, att Kämnersrätten icke befattat
sig med verkställighet af Kongl. Maj:ts utslag, utan endast, efter vunnen
upplysning, att detsamma ej kunde af Öfverståthållare-embetets kansli verkställas,
i anseende dertill att Engman saknade tillgång lill böternas gäldande,
lagligen förvandlat böterna till motsvarande fängelse, hvilket således icke
borde anses hafva skett i förtid, i synnerhet som förvandlingen kunnat utsättas
redan när det hufvudsakliga utslaget meddelades; alt Kämnersrätten
icke eller för verkställigheten af sitt nyssberörde förvandlingsbeslut vidtagit
olaglig åtgärd, hvartill icke kunde hänföras, att rättens primariekäinner, enligt
den för Kämnersrätten gällande arbetsordning af den 21 Februari 1840,
utskrifvit lill vederbörande fångvaktmästare en så kallad promemoria angående
bötesförvand 1 ingen, samt att, äfven om Kämnersrätten begagnat sin i lag
medgifna rättighet att verkställa sitt eget förvandlingsbeslut, Kämnersrätten
ej ansåge sig hafva varit pligtig att hos exekulorn, som uti en dylik fråga
vore Kämnersrätten sjelf, eller utaf Engman göra sig underrättad, otn hinder
molte för verkställigheten, helst Kongl. Majrts utslag ådagalade, att Engmans
ansökning om nåd blifvit afslagen, samt Engman, långt ifrån att anmäla
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Rerättelsc den 15 Nov. 1847. 21
missnöje emot beslutet om böternas förvandling eller åberopa någon enda
omständighet, på grund hvaraf verkställigheten af fängelsestraffet borde uppskjutas,
tvertom, sedan omförmälda promemoria hunnit utskrifvas, enligt
hvad upplyst vore, godvilligt åtföljt vederbörande vaktbetjente till häktet;
på hvilka grunder Kämnersrätten anhållit, att det väckta åtalet måtte ogillas
och Kämnersrätten från allt ansvar befrias, helst någon skada genom Kämnersrättens
ifrågavarande förvandlingsbeslut icke skulle hafva uppkommit;
hvarjemte Kämnersrätten yrkat, att Engman för sin falska angifvelse, som
påtagligen vore gjord af arghet, måtte fällas lill det uti 18 kap. 8 § Missgerningsbalken,
sådant detta lagrum lyder i Kongl. Förordningen den 20
Januari 1779, stadgade ansvar. Varande slutligen af gesällen Engman, i likaledes
inkommen förklaring, hans tillförne gjorda ansvars- och ersättningspåståenden
förnyade, under anhållan om befrielse från de å honom yrkade
böter.
Häruppå har i detta mål Kongl. Hofrätten, genom utslag den 4 Mars
innevarande år, sig utlåtit, det Kongl. Hofrätten väl funnit, att, om än Kämnersrätten
icke saknat laglig anledning att, sedan Kongl. Maj:t medelst utslag
den 19 December 1838 fastställt det beslut, hvarigenom Engman blifvit till
ifrågavarande böter fälld, och förklarat Engmans då framställda underdåniga
nådansökning icke kunna bifallas, samt utrönt blifvit, alt Engman saknade
tillgång till gäldande af böterna, på sätt som skett, genom Kämnersrältens
beslut den 9 April 1840, förordna om förvandling af berörde böter till motsvarande
fängelsestraff, Kämnersrätten ändock oriktigt förfarit derutinnan,
att Rätten, utan att, så vidt dess protokoll för sistnämnde dag utvisade, i
enlighet med 24 kap. 5 § Rättegångsbalken och 38 punkten i Kongl. Förklaringen
den 23 Mars 1807, Engman förekalla och om beslutet äfvensom om
sättet för ändringssökande derutinnan underrätta, genast efter beslutets fattande
låtit utfärda ofvannämnde promemoria till fångvaktmästare!!, hvarigenom
handt, att Engman samma dag är vorden å rådhushäktet lill fängelsestraffets
undergående insatt; men då, vid det förhållande, att Engman icke
giltat styrka, att han under tiden från den 9 April 1840 och till dess Kongl.
Ma j:ts utslag i anledning af Engmans förnyade underdåniga nådansökning
den 23 Oktober 1841 meddelades, erhållit tillgång till böternas gäldande,
något lidande eller skada icke kunde antagas hafva genom Kämnersrättens
omförmälda förfarande blifvit Engman tillskyndad, ansåge Kongl. Hofrätten
någon påföljd af ansvar eller ersättning ej kunna Kämnersrättens ofvanbemälde
ordförande och ledamöter i målet ådömas. I öfrigt och hvad angick det af
22 R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 IN ov. 1847.
Kämnersrättens ledamöter emot Engman framställda ansvarspåstående, funne
Kongl. Hofrätten detsamma icke kunna bifallas; hvaremot och enär Engman
uti de af honom afgifna skrifter missfirmat ej mindre Kämnersrättens merbemälde
ordförande och ledamöter, än äfven advokatfiskalen, Engman skulle,
jemlikt 14 kap. 7 § Rättegångsbalken, derför böta tretio daler silfvermynt
med tio R:dr banko, eller, vid bristande tillgång till dessa böter, i stället
straffas med fjorton dagars fängelse.
Af infordrade handlingar hade jag erfarit, huruledes, å urtima bergsting
i Gid eå socken inom Westernorrlands bergmästaredöme den 23 Augusti 1841,
Bergstingsrätten, efter föregången undersökning om den emot torparen Eric
Flink i Eldsmark gjorda angifvelse att hafva olofligen åtkommit jern af Gideå
bruks tillverkning, meddelat det beslut, att, då Flink, hvilken år 1836 blifvit
af Bergstingsrätten, enligt Kongl. Hammarsmedsordningen den 26 Augusti
1823, för oloflig jernhandel med brukssmed, falld till böter och hemlig skrift,
åter befunnits, vid anställd visitation i hans hus den 15 Juli, innehafva åtskilligt
jern af misstänkt beskaffenhet och deribland tvänne bitar om 6f markers
vigt och tili 18 sk. banko värderade, hvilkar enligt hvad mästersmeden
vid nämnde bruk Fredrik Forsslund på sin ed tagit, utgjort skaft till ett
honom tillhörigt huggjern, som blifvit i brukets smedja honom frånstulet
några dagar före samma visitation, Bergslingsrätten, under åberopande af 26
§ i samma Författning, ansåge Flink, för innehafvande af detta stulna jernskaft,
dertill åtkomsten icke kunnat visas, vara förfallen att stånda tjufsrätt,
men öfverlemnade lill Häradsrätten i orten att ansvaret för denna olofliga
åtkomst bestämma i sammanhang med det emot honom derstädes anställda
åtal för tjolnadsbroft; hvarefter Arnäs Häradsrätt, som fortsatt ransakningen,
medelst utslag den 8 nästderpåföljde JNovember, enär Flink enständigt förnekat
all kännedom om den stöld, hvarför han derstädes blifvit tilltalad, och
laga bevisning till bans öfvertygande icke inlupit, förklarat honom i denna
del af målet icke kunna till ansvar fällas, men, på grund af Bergstingsrättens
beslut, att Flink, för innehafvande af det stulna, lill 18 sk. värderade jernskaftet,
skulle stånda tjufsrätt, samt med tillämpning af åberopade 26 § i
Kongl. Hammarsmedsordningen, jemförd med 40 kap. Missgerningsbalken,
Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807 och 5 kap. Straffhalken, dömt Flink
att böla det stulnas värde tredubbelt med en R:dr 6 sk., eller, i brist af
böter, straffas med fyra dagars fängelse vid valten och bröd, samt dessutom
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättclse den 15 Nov. 1847.
23
undergå uppenbar kyrkoplikt; hvilken bestraffning ock, enligt hvad fånglistan
från länshäktet i Hernösand visade, galt i verkställighet.
Vid granskning af detta mål och som Häradsrätten icke tillkommit att
pröfva laglighelen af Bergstingsrättens beslut, utan endast att tillämpa detsamma
vid bestämmande af det straff, den sakfällde i öfverensstämmelse
dermed skulle ådömas, ansåg jag någon anmärkning emot förstbemälde Rätt,
för dess enligt sådan grund meddelade utslag, icke äga rum; hvaremot jag,
i anledning af Bergstingsrättens beslut, borde anmärka, att, efter hvad deri
tydligen angåfves, det icke blifvit ulredt, huruledes Per Flink åtkommit de
tvänne vid Gideå bruk stulna bitar jern, för innehafvande af hvilka han
blifvit sakfälld, och att således ej heller kunnat antagas, det han tillhandlat
sig dessa af någon vid bruket anställd smed, ett förhållande, som likväl den
af Bergstingsrätten åberopade 26 § i 1823 års Kongl. Hammarsmedsordning
förutsatte för tillämpning af der stadgade ansvar å den brottslige att, för
andra gången sådan förbrytelse, stånda tjufsrätt, utan afseende å det olofligen
ålkoinna godsets större eller mindre värde; i anseende hvartill och då
den regel i lagskipningen alltid borde gälla, att en undantagslag ej finge
tillämpas för annat fall, än densamma bestämdt utmärkte, den af Bergstingsrätten
Flink lill last lagda förbrytelse, att hafva innehaft de tvänne ifrån
smeden Forsslund, enligt dennes utsago, stulna jernbilar, hvar Lill laga åtkomst
ej kunnat visas, rätteligen skolat bedömas efter allmänna lagen och
således, oaktadt den tilltalade ansetts förvunnen till kännedom om godsets
olofliga åtkomst, icke kunnat medföra svårare ansvar, än att han, när godsets
värde ej öfverstigit tio daler silfvermynt, bort, enligt 47 kap. Missgerningsbalken
och Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807, böta för andra resan
snatteri, godsets hela värde med 18 sk., eller, i brist deraf, undergå sex
dagars fängelse samt dessutom enskild skrift, men Bergslingsrätten, i uppenbar
strid mot denna lagenliga grund för målets bedömande, fattat dess ofvanberörde
beslut, alt Flink för sin förbrytelse borde stå tjufsrätt, i öfverensstämmelse
hvarmed han äfven blifvit såsom för stöld dömd och straffad,
målet öfverlemnades lill advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt, för att
derstädes emot bergsdomhafvanden, som med Bergstingsrätten berörde olagliga
beslut fattat och derför borde ansvara, föra den talan, hvartill målets
beskaffenhet föranledde, och hvarvid advokatfiskals-embetet, jemte det tillfälle
bereddes den sakfällde att anmäla sitt anspråk på ersättning för det
honom åbragta lidande, om han dertill lunne sig befogad, ägde alt framställa
yrkande äfven derom, att hans förbrytelse, utan afseende å den honom derför
24 B. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 Nov. 1847.
öfvergångna bestraffning, icke borde i framtiden annorlunda än såsom andra
resan snatteri honom till last räknas, och att underrättelse, det uppenbara
kyrkoplikten blifvit honom emot lag ådömd, blefve kungjord i den församlings
kyrka, der han densamma undergått.
Öfver advokatfiskals-embetets, enligt sådana grunder, anställda talan har
bergsdomhafvanden sig förklarat och dervid anfört, att, då ofvanomförmälda
jernskaft funnits hos Flink, denne måste hafva antingen tillhandla t sig detsamma
af någon brukssmed, emedan smederne sjelfve hade vården om smedjan
och de effekter, sorn der funnos, eller ock sjelf olofligen tillgripit det,
hvarföre och då, i förra fallet, Flink, som bodde endast en fjerdedels mil
från bruket, otvifvelaktig! haft sig bekant, alt skaftet hörde till brukssmedernas
verktyg, som ej finge afyltras, Bergstingsrätten ansett sig ej annat
kunna än på Flink tillämpa Kongl. Hammarsmedsordningen, men att Bergstingsrätten
icke föreskrifvit hvad slags sträft’ honom skulle ådömas, utan öfverlemna!
till Häradsrätten att, i sammanhang med det emot Flink der väckta
åtal för tjufnadsbrott, ansvaret bestämma, och att således Flink skolat, efter
vid Häradsrätten sig ytterligare företeende omständigheter, straffas antingen
för stöld eller snatteri; deremot advokatliskals-emhetet, uti afgifvet slutpåstående,
andragit, att om än å sido lemnades den motsägelse, som syntes ligga
deri, att bergsdomhafvanden, på samma gång han försvarade Bergstingsrältens
förfarande att i målet tillämpa förrnämnda Författning, sökte undandraga sig
ansvarigheten derför medelst förebärande, att det berott på Häradsrätten att
bedöma, huruvida den tilltalade hort st ra ifås för stöld eller snatteri, torde
i allt fall, till vederläggning af berörde förebärande, uppmärksamheten endast
behöfva fästas derå, alt, då Bergstingsrältens anmärkta beslut innehöll, att
Flink, som tillförne blifvit ådömd böter för oloflig jernhandel med brukssmed,
nu med stöd af 26 § Hammarsmedsordningen ansågs skyldig att för innehafvande
af jernskaftet stånda tjufsrätt, och samma § uttryckligen stadgade,
att den, som af smed tillhandlade sig jern eller andra brukseffekter, skulle
första gången plikta det tdlhandlades tredubbla värde och undergå hemlig
skrift, men, om han oftare dermed beträddes, stå tjufsrätt och straffas lika
med den som stulit; följde ock deraf, att Häradsrätten, vid tillämpning af
Bergstingsrältens omförmälda beslut, icke lagligen kunnat undgå att för den
förbrytelse, om hvilken Bergstingsialten sålunda ansett Flink förvunnen,
döma honom, på sätt som skett; vid hvilket förhållande och då det af Bergstingsrätten
åberopade stadgande i Hammarsmedsordningen icke varit på Flinks
förbrytelse
ii. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 Nov. 1847.
25
förbrytelse tillämpligt, samt Flink följaktligen, på grund af Bergstingsrättens
beslut, blifvit för sitt brott straffad annorlunda och svårare än lag förmådde,
advokatfiskals-embetet, under åberopande af hvad förut blifvit anfördt, yrkade,
att Bergstingsrättens ordförande måtte, med stöd af 1 kap. 12 § Rättegångsbalken,
fällas att för berörde olagliga dom böta femtio daler silfvermynt med
16 R:dr 32 sk. banko samt derjemte förpligtas att till Flink utgifva hvad
denne skäligen kunde fordra såsom godtgörelse för det honom genom Bergstingsrättens
anmärkta förfarande förorsakade lidande. Och har, sedan bergsdomhafvanden
i anledning af detta slutpåstående blifvit hörd, samt Flink,
uti afgifvet yttrande, för det honom öfvergångna lidande fordrat ersättning,
Kongl. Hofrätten, genom utslag den 14 April innevarande år, jemte anförande
af ofvanberörde i målet förekomna omständigheter, vidare yttrat, att
som Bergsling6rätten deraf, att Flink befunnits innehafva ifrågakomna jernbitar,
så mycket mindre haft skäl att antaga, det lian genom oloflig handel
med smed desamma åtkommit, som den brukssmed, hvilken detta jern om
händer haft, på sin ed tagit, att detsamma blifvit honom frånstulet, och anledning
icke förekommit, det annan person under tiden varit deraf innehafvare,
' vid hvilket förhållande och då åberopade § i Kongl. Hammarsmedsordningen
endast för den händelse, att någon andra gången beträdes att af
brukssmed tillhandla sig jern eller andra brukseffekter, ovilkorligen stadgade,
att, utan afseende å godsets värde, derå bör följa enahanda ansvar sorn för
tjufnad, men deremot innehölle, att stöld och snatteri vid bruk af annan
person än smed straffas efter allmänna lagen, Flink rätteligen bort af Ber«stingsrätten
endast förklaras skyldig till ansvar för olofligt tillgrepp af ifrågavarande
jern, i hvilket fall lian ej eller kunnat fällas lill svårare ansvar,
än efter 47 kap. Missgerningsbalken för snatteri; alltså och då Bergstingsrälten
sålunda af vårdslöshet eller oförstånd fällt orätt dom, hvarigenom
handt, att Flink fått undergå svårare bestraffning, än som å hans gerning
lagligen följa bort, bief bergsdomhafvanden, hvilken för Bergstingsrättens
ifrågakomma oriktiga domslut vore ansvarig, jemlikt 1 kap. 12 § Rälte“ån«sbalken
fälld att böta femtio daler silfvermynt med sexton R:dr 32 sk. banko;
hvarförutan bergsdomhafvanden förpligtades att till Flink för hans lidande
utgifva af honom i sådant afseende fordrade tio K:dr.
Att detta Kongl. Hofrättens utslag, ehuru Bergstingsrältens åtalade beslut,
såsom lagetridigt, ådragit bergsdomhafvanden ansvar, jemte ersättning till
den olagligen sakfällde, icke tillika innefattar något utlåtande angående den i
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Beruttelse 1847. 4
26 B. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 Nov. .1847.
min skrifvelse till advokatfiskals-embetet slutligen omförmälda fråga, som
hufvudsakligen afsåg den sakfälldes betryggande för framliden emot tillämpning
af lagstridiga beslutet, torde utan tvifvel kunna bärledas ifrån advokatfiskals-ernbetets
underlåtenhet att framställa denna fråga; och dess särskilda
fullföljd, derföre mindre lämplig, har ej heller synts at nöden, så vida ändock
det slut, hvari Kongl. Hofrätten .stannat, bör anses tydligt nog utmärka,
huru den sakfälldes ofvannämnda förbrytelse, om han framdeles varder för
olofligt tillgrepp tilltalad, rätteligen må honom till last räknas.
Genom vederbörande bade blifvit infordradt och mig tillbandakommit
ett af Östra Häradsrätt i Blekinge län den 22 December 1843 meddeladt
utslag, tillika med tillförordnade domhafvandens derom afgifna utlåtande. Af
förstnämnda handling upplystes, att bemälde Rätt, sorn ansett drängen Jonas
Andersson ifrån Horsaryd, hvilken tillforne lidit straff för stöld med inbrott,
vara lagligen förvunnen att hafva från sin husbonde stulit ett halft stop
bränvin, värderadt till 6 sk. 8 r:st banko, och detta tillgrepp sålunda föröfvat,
att Jonas Andersson med innehafd dyrk upptagit dörren till det rum,
hvaruti bränvinet funnits förvaradt, i följd deraf och under åberopande af
40 kap. 2 och 6 §§, 42 kap. 1 § Missgerningsbalken, Kongl. Förordningarnc
den 9 December 1756 och den 10 Juni 1841 samt Kongl. Förklaringen den
23 Mars 1807, dömt Jonas Andersson att straffas för innehafvande af dyrk
med nio par spö, för andra resan inbrott med aderton par, för andra resan
stöld till värde af 6 sk. 8 r:st. med sex par och för det denna stöld blifvit
från husbonde föröfvad med ett par, eller tillsammans trettiofyra par spö,
samt att derefter undergå uppenbar kyrkoplikt; hvilken bestraffning äfven
till verkställighet kommit.
Då berörde domslut närmare skärskådades, kunde jag icke undgå att
först och förnämligast fästa uppmärksamhet dervid, att Häradsrätten, af den
anledning, att tjufven begagnat dyrk vid inbroltsstöldens föröfvande, ålagt
honom icke blott ansvar för inbrottet, utan derjemte det särskilda straff,
Kongl. Förordningen den 9 December 1756 för ololligt innehafvande af dyrk
stadgade. Att denna sednare straffbestämmelse uppenbarligen var stridande
emot lagens uttryckliga ord och tydliga mening, visade den af Häradsrätten
äfven åberopade Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807, som i dess 17:de
punkt beskref de händelser, då lagens stadgande i 40 kap. 6 § Missgerningsbalken
om straff för inbrott i afsigt att stjäla skulle tillämpas, och deribland
B. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 Nov. 1847. 27
jemväl nämnde det fall, att dyrkar begagnades för alt inkomma, utmärkande
således på det mest otvifvelaktiga sätt, att bestraffningen för inbrottet, ehvad
dyrkar eller andra listiga eller våldsamma medel dervid blifvit använda,
borde efter samma lagstiftningsgrunder bestämmas, utan alt i första fallet,
lika litet som i nugot af de öfriga, kunna ökas eller försvåras på grund af
annan lag, hvilket emedlertid, efter Häradsrättens förmenande, skulle ske
enligt Kongl. Förordningen af år 1756. Men denna Författning anginge
ej den fullbordade gerningen, eller ett med dyrk verkstäldt inbrott, ulan
afhandlade blott den, såsom presumeradt försök dertill betraktade, händelse,
alt dyrkar innehades af obehörig person, hvarför ansvar, fastän skada
icke skedi, vore stadgadt; och tillämpning af ansvar på en gång för full—
bordadt brott och för innehafvande af medel till dess utförande vore ej heller
i någondera af ofvannämnda Författningar i ringaste mån antydd och
kunde följaktligen destomindre äga rum, som allmän rättsgrund bjöd, att, då
tvänne eller liera brott af lika art föröfvades, det svårare borde anses inbegripa
det ringare och bestraffningen för det förra således äfven försona det
sednare, om än för ett hvar af dem lika straff funnes stadgadt, när nemligen
iteration af svårare brottet ej ifrågakomme. Att här antaga ett motsatt
förhållande, så länge den regel i lagskipningen vore gällande, att å flera
ställen i afsigt att stjäla föiöfvade inbrott, hvilka i en lagsökning emot ger—
ningsmannen åtalades, icke medförde högre bestraffning, än ett enda, vore
lika orimligt som orättvist, helst derigenom inträffade, att, endast i anseende
till medlet för verkställande af ett inbrott, den brottslige skulle straffas
hårdare, än den till liera inbrott förvunne och i samma mån gröfre förbrytaren;
en högst betänklig afvikelse från oemotsägliga rättsbegrepp, hvartill
dock lagen icke föranledde, och hvilken följaktligen ej i något hänseende
finge dess stiftare tillräknas. Enligt dessa åsigter och sedan tillförne vid
åtskilliga tillfällen domstolars beslut, att för begånget inbrott och för olofligt
innehafvande al dyrk, hvarvid likväl det sednare förekommit såsom
brott för sig, men icke såsom medel lill verkställande af det förra, beräkna
särskilda straff för den anklagade, blifvit, såsom olagliga, af mig åtalade och
al vedel bolande Öfveri ätter ogillade, och i förevarande fall icke ens nyss—
omförmälda förhållande kunde åberopas, utan de förekomna omständigheter,
att den anklagade innehaft dyrk och medelst dess begagnande föröfvat inbi
ott, sammanföllo till ett enda brott, vore fördenskull än större anledning att
beifra den sällan, om någonsin, försporda öfverträdelse af detta lagens tydliga
28 R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 Nov. 1'847.
bud, som ofvanbemälde Häradsrätt, genom stadgande af dubbel bestraffning
för den sakfällde, ådagalagt.
Men Häradsrättens ifrågavarande domslut föranledde dessutom lill den
anmärkning af motsatt syftning, att, oaktadt den anklagade var förvunnen
till andra resan inbrottsstöld, Häradsrätten likväl underlåtit att tillämpa Kongl.
Brefvet den 1 April 1773, enligt hvilket honom bort, jemte laglig kroppsplikt,
åläggas tvänne års arbete å Kronans fästning; en underlåtenhet, som
t. f. domhafvanden, uti sitt afgifna utlåtande, äfven erkänt och uppgifvit
vara af förbiseende tillkommen; hvilket han förklarat sålunda, all lian, den
dag utslaget fälldes, eller sista dagen af lagtima höstetinget, bade, på sätt
domboken utvisade, att med nämnden öfverlägga om mera än etthundra särskilda
utslag, hvilka då af Häradsrätten afkunnades; hvarjemte anfördt blifvit,
att, kort efter det Jonas Andersson undergått det honom genom berörde utslag
ådömda straff och blifvit på fri fot försatt, han ånyo häktades för stöld
och derför af Häradsrätten, genom utslag den 17 Januari 1845, hvilket Kongl.
Hofrätten öfver Skåne och Blekinge sedermera fastställt, dömdes att, jemte
annan bestraffning, för sin återstående lifstid hållas till allmänt arbete å
fästning, så att, efter t. f. domhafvandens förmenande, någon egentlig skada,
genom dess vid förra tillfället lirnade förseelse, icke skulle hafva ägt rum.
Vid granskning af dessa anförda omständigheter och om än å ena sidan synas
ville, det Häradsrättens underlåtenhet att, genom dess meranämnda utslag
af den 22 December 1843, ådöma den till andra resan inbrottsstöld skvldige
förbrytaren, jemte kroppsplikt enligt lag, det särskilda uti Kongl. Brefvet
den 1 April 1773 för dylik gerning stadgade straff af tvänne års
fästningsarbete, hade beredt honom en otillbörlig mildring i bestraffningen,
hvilken underlåtenhet viii icke kunde ursäktas af domarens sysselsättning
med andra mål, men, i betraktande af sjelfva stöldens ovanliga ringhet,
billigt vis icke borde honom strängeligen lillräknas; kunde likväl, å andra
sidan, med fog påstås, att nämnde straff af fästningsarbete, om det blifvit
förbrytaren ålagdt, tilläfventyrs skulle, såsom en svårare påföljd för brottet,
hafva tjenat honom, om icke till förbättring, åtminstone till varning för
framtiden att icke ånym föröfva enahanda brott, samt i allt fall otvifvelaktig!
utgjort hinder för honom att under liden begå det, för hvilket han
numera, genom laga dom, vore friheten för hela sin lifstid beröfvad, följaktligen
möjligtvis förekommit den egentliga skada, som låg deri, att en
person vore till lifstidsfängelse förfallen, som under andra omständigheter
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 Nov. 1847. 29
kunnat förblifva obrottslig och i frihet, men hvilkens vård och underhåll
numera måste af staten allt framgent bekostas.
I följd af sådant allt och hufvudsakligast derföre, att Häradsrätten i detta
mål till Jast komme, att hafva, i uppenbar strid emot lagens tydliga och
bestämda innehåll, ålagt den sakfällde särskildt kroppsplikt af nio par spö
för innehafvande af den vid inbrottet begagnade dyrk, hvarigenom kroppsplikten
uppgått till trettiofyra par spö, i stället för blott tjugufem par, som
rätteligen bort ådömas; fann jag mig föranlåten att åtala Häradsrättens olag
liga
domslut, och uppdrog, genom skrifvelse den 28 Januari sistlidna år, åt
advokatliskals-embetet i ofvannämnde Kongl. Hofrätt att ett sådant åtal emot
t. i. domhafvanden, såsom för domslutet ansvarig, efter lag och sakens beskaffenhet
utföra.
Sedan advokatliskals-embetet, till fullgörande häraf, inför Kongl. Hofrätten
anställt talan emot t. 1. domhafvanden, hvilken, i förklaring deröfver,
ytterligare erkänt underlåtenheten att tillämpa Kongl. Brefvet den 1 April
1773, men, beträffande anmärkningen dervid, alt Häradsrätten ådömt den
sakfällde bestraffning för både inbrott och begagnande af dyrk, förmenat
lagen icke vara klar och tydlig för antagande af den i samma anmärkning
utvecklade åsigt, ”enligt hvilken en person, som befunnits innehafva dyrk
och tillika begått inbrott, skulle, derest han endast dömdes till nio par
spö, undgå bestraffning för sjelfva inbrottet, enär han blott för innehafvande
af dyrken gjort sig till berörde bestraffning saker;” slutande förklaringen med
afsägelse af rättigheten att vidare blifva i saken hörd; har advokatfiskalsembetet
afgifvit slutpåstående och yrkat, alt t. f. domhafvanden, som icke
ansåges hafva vederlagt de förhållanden och den lagtolkning, som lågo till
grund för gjorda anmärkningarna, måtte för klandrade felen och beslutets
iagstridighet ådömas sådant ansvar, som med bestämmelserna i 1 kap. 12 §
Rättegångsbalken kunde pröfvas närmast förenligt; hvaruppå Kongl. Hofrätten,
medelst utslag den 18 Januari innevarande år, sig utlåtit och funnit Häradsrätten,
vid bestämmandet af det ansvar, hvartill Jonas Andersson gjort sig
förfallen, hafva oriktigt förfarit derigenom, att Häradsrätten dels ådömt särskild
kroppsplikt för det Jonas Andersson vid inbrottets föröfvande begagnat
dyrk, dels ock underlåtit att, i enlighet med Kongl. Brefvet den 1 April
1/73, ålägga honom två års arbete å fästning; samt fördenskull, jemlikt
1 kap. 12 § Rättegångsbalken, fällt t. f. domhafvanden att, för anmärkta
lagskipningsfelen, böta sexton riksdaler 32 sk. banko.
30 B. St. Just. ömbudsm. Etnb.-Berättelse elen 15 No v. 1847.
Slutligen anser jag det vara min skyldighet alt vördsamt inberätta en
al" mig nyligen väckt fråga, hvilken, eluira ännu icke hufvudsakligen behandlad,
ändock synes böra omedelbart och genast till Rikets Höglofl. Ständers
kunskap komma, enär den angar behörig tillämpning af hvad i sednaste
Riksdagsbeslut är föreskrifva, i afseende A Riksdagsmannaval till delta Riksmöte,
samt särskildt och närmare berör ett af Riks-Stånden, der den tilläfventyrs
torde i betraktande tagas, v
Af Kongl. Bergskollegii under den 31 nästlidne Augusti gifna och den
2 påföljde September genom trycket utfärdade kungörelse, angående de för
Bergsbruken skeende val af Riksdagsfullmäktige till Vällofl. Borgareståndet vid
innevarande riksdag, hade jag erfarit, att Kongl. Kollegium förstnämnda dag
afgjort detta ärende, i hvad det på Kongl. Kollegium berott, och att valen
blifvit utsatte att hållas den 30 September.
I anledning häraf och då 81 § af Rikets Ständers den 24 Maj 1845
affattade Riksdagsbeslut, som innehöll kallelse till denna Riksdag, ålade vederbörande
att, utan särskild påminnelse och utan annan anledning, än samma
kallelse, besörja, det valen till Riksdagsmän, der sådana val ägde rum, i
laga ordning och vid ansvar, under loppet af nästförutgående Augusti månad
verkställdes, ansåg jag mig, såsom befogad att tillse, huruvida Rikets Ständers
omförmälda föreskrift behörigen iakltoges, icke kunna undgå att anmärka
den afvikelse derifrån, som i of vanberörde måtto förelupit, i det att
ärendet icke förr, än vid den föreskrifna lidens utgång, blifvit af Kongl.
Kollegium slutligen liandlagdt och sjelfva valens förrättande således måst till
en sednare tid utsättas; hvilken anmärkning meddelades Kongl. Kollegium
genom skrifvelse den 4 September, med begäran tillika, att i svar derå
måtte fullständigt utredas, huruledes, af hvilka orsaker, eller genom hvilkas
förvållande berörde anmärkningsvärda åsidosättande af Rikets Ständers omförmälda
uttryckliga föreskrift kommit att äga rum.
Den 28 i sistnämnda månad emoltog jag Kongl. Kollegii under den 11
affattade utlåtande, undertecknadt af Kongl. Kollegii Ledamöter, men icke af
dess President. Efter tagen kännedom om innehållet af detta utlåtande och
då den af mig framställda anmärkning ufsåg icke blott Kongl. Kollegii den
31 nästlidne Augusti utfärdade, af Ilerrar Ledamöter undertecknade kungörelse,
utan derjemte och hufvudsakligast hvad som derförinnan bort tillgöras och
blifvit tillgjordt, för alt behörigen iakttaga ofvanåberopade föreskrift i 1845
års Riksdagsbeslut, samt huruledes åsidosättandet deraf tillkommit, hvilket
allt i Kongl. Kollegii utlåtande äfven omständligen afhaudlades, men denna
11. St. Just. Ombudsin. Emb.-Berättelse den 15 Nov. 1847.
31
fråga angående ärendets behandling i sin helhet tvifvelsutan påkallat Hr
Presidentens, lika mycket som Hrr Ledamöters uppmärksamhet och omsorger,
lann jag icke tillbörligt att närmare öfverväga, hvad angifna utlåtandet
innehöll, förr än Hr Presidentens yttrande i frågan jemväl blifvit inhämtadt;
hvarföre jag, i skrifvelse af den 12 Oktober, af Hr Presidenten
begärde ett sådant yttrande, hvilket ock sedermera den 27 i samma månad
mig tillhandakom.
I frågans så beskaffade, ännu varande, skick och sedan under tiden underrättelse
ingått, att Hr Jusliliekanslcren äfven äskat Kongl. Bergskollegii
förklaring rörande samma ämne, har jag, enligt ofvan angifna grund, funnit
ordningen fordra att afbida hvad Hr Juslitiekansleren härutinnan må tillgöra
innan någon vidare embetsåtgärd å min sida äger ruin; men då frågan här
blifvit nämnd och möjligt vore, att den, under Riksdagens blifvande förhandlingar,
kunde upptagas, torde det, för fullsländighetens skull, fordras,
att innehållet af de utlåtanden, hvarmed Kons:!. Berirskolleeii President oell
o o o
Ledamöter till mig inkommit, varder kändt; för hvilket ändamål dessa utlåtanden,
såsom bilagor, berättelsen åtfölja.
Efter fulländad redovisning för de genom mina em betsåtgärder inledda
anmärkningsmål, återstår ännu att, likasom tillförne, bereda en allmän öfversigt
af öfriga emot domstolar, domare och embetsman förordnadc och anställda
åtal, om hvilka nödig kännedom derföre blifvit inhämtad. Härvid
och då redan är anfördi, att antalet af de förstnämnda, under sednare åren,
minskats i följd af Hr Justiliekanslerens åt lagskipningen egnade tillsyn, bör
vördsamt tilläggas, att de af honom till åtal öfverlemnade mål ej heller varit
särdeles talrika, men att de flesta anmärkningsmålen nu, såsom förr, utgått
ifrån Rikets Hofrätter, hvilka, likmätigt 8 kap. 1 § Rättegångsbalken samt
Kongl. Brefven den 10 December 1756 och den 12 November 1761, det
äfven är ålagdt ”alt hafva uppsigt och vård öfver lagskipningen vid underlydande
domstolar samt domares större eller mindre felsteg lill åtal förvisa;”
en omsorg, som i sin vidsträckta och ändamålsenliga syftning torde kunna
lättare och säkrare, än af allmänna åklagaremaktens högsta organer, iakttagas
al dessa Öfverrätter, der alla ifrån underdomstolarne fullföljda mål skola
under skärskådan komma; hvarförutan Hofrätternas advokatfiskaler äga rätt
att, å embetes vägnar, såsom anmärkare och åklagare uppträda.
32
Ii. St. Just. Ombudsm. Emb- Berättelse den 15 No v. 1847.
Om del således måste medgifvas, att för tillsynen å lagarnes efterlefnad
och tillbörliga skipande är väl sörjdt, lärer ock böra erkännas, att resultaten
af en sådan tillsyn lemna tillförlitliga bidrag för bedömande aflagskipningens
tillstånd; och det bör då vara tillfredsställande att erfara, hurusom, med
ett och annat undantag, de under åren 1844 och 1845 afgjorda anmärkningsmål,
om hvilka i min sednaste embetsberättelse förmäles, äfvensom de
sedermera år 1846 pröfvade, endast angått ringare fel och förseelser. Till
undantagen, som förstnämnda begge år utgjorde två, i åberopade berättelsen
redan anförda, kan för året 1846 anses höra blott ett, som, vid betraktande
af dess beskaffenhet och utgång, tvifvelsutan äfven för tjenar särskild uppmärksamhet
och derföre torde böra mera omständligt uppfattas.
Till Kongl. Svea Hofrätt hade advokatfiskals-embetet derstädes, jemte
el t den 10 Juli 1843 afgifvet memorial, inlemnat åtskilliga af häradshöfdingen
i Frösåkers med flera Häraders domsaga i Stockholms län, lagmannen C. G.
Barthelsson, å Frösåkers Häradsrätts vägnar, underskrifva och utfärdade fastebref,
försedda med anteckningar angående för ett hvar af dem beräknad
lösen och slämpladt papper på följande sätt, nemligen: ett fastebref af den
2 Oktober 1829 å ett sjettedels mantal Warsvik, derför betingad köpeskilling
utgjort, jemte lagan och andra förmåner, 1511 R:dr 5 sk. 4 r. riksgäldssedel',
lösen 5 R:dr och stämpladt papper 2 R:dr 18 sk., ehuru sådant papper
funnes bi lagd t endast för 1 R:dr 28 sk. banko; ett fastebref af den 1 Februari
1834 å likaledes ett sjettedels mantal Warsvik, köpeskillingen, jemte
lagan och andre förmåner, utfäst till 666 R:dr 32 sk. banko, lösen 4 R:dr
45 sk. och stämpladt papper 2 R:dr 12 sk., fastän bilagda slämpelpapperet
endast uppgick lill 1 Jkdr 24 sk. banko; ett fastebref af den 20 Juni 1835
å ett fjerdedels mantal Kohlvik, köpeskillingen utgörande 2666 R:dr 32 sk.
banko, lösen 7 R:dr och stämpladt papper 5 R:dr 18 sk., men det bilagda
endast för 3 R:dr 28 sk. banko; ett fastebref af den 7 Maj 1839 å två mantal
rusthåll Sund med flere hemman, derför i köpeskilling 55,000 R:dr
banko, lösen 122 R:dr 15 sk. och stämpladt papper 103 R:dr 24 sk. men
sådant bifogad t endast för 69 R:dr banko; samt ett fastebref af den 7 Februari
1843 å två tredjedels mantal Warsvik, köpeskillingen utfäst, jemte
lagan och andre förmåner, till 5666 R:dr 32 sk. banko, lösen 11 R:dr24sk.
och slämpladt papper 12 R:dr, men det bilagda blott för 8 R:dr banko0);
I an
-
*) Ett anmärkningsmål, i vissa delar lika beskaffadt som detta , finnes afhandladt i Embetsberättelserna
för åren 1842 och 1843 pag. 81 samt för åren 1844 och 1845 pag f).
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 Nov. 1847.
33
1 anledning af hvilka förhållanden advokatfiskals-embetet anmärkt, att den
påförda ersättningen för stämpladt papper öfverstege beloppet så väl af det
dervid bilagtia, som äfven af det derför enligt Förfallningarne erforderliga
stämplade papper, samt att lösen jemväl vore oriktigt beräknad och påförd, emedan,
enligt taxan för expeditionslösen den 15 Maj 1821, denna lösen, i stället
för de, på sätt ofvan förmäld t är, debiterade belopp, bort för fastebrefvet
den 2 Oktober 1829, med afseende å köpeskillingen och hemmansdelens
taxeringsvärde 450 R:dr banko, endast utgöra 3 Rxlr 12 sk. samma mynt;
för fastebrefvet den 1 Februari 1834, likaledes med hänsigt till taxeringsvärdet
650 R:dr banko och köpeskillingen, 2 R:dr 18 sk. nämnde mynt;
för fastebrefvet den 20 Juni 1835, 4 R:dr 28 sk. banko; för fastebrefvet.
den 7 Maj 1839, 62 R:dr 40 sk. banko; och för fastebrefvet den 7 Februari
1843, med afseende å taxeringsvärdet 2575 R:dr banko och köpeskilingen,
8 R:dr 4 sk. samma mynt.
Öfver hvad advokatfiskals-embetet sålunda anmärkt, hade, uppå dess
tillika gjorda begäran, förklaring blifvit affordrad lagmannen Barthelson,
hvilken dervid hufvudsakligen anfört, att taxeringsvärdet å försåld fastighet,
äfven om det vore domaren bekant, hvilket dock i förevarande fall icke inträffat,
aldrig kunde antagas till rättelse vid köpebrefs kartering, enär
Chartoesigil laire-förord ningen endast stadgade denna beräkningsgrund för gåfvooch
bytesbref, men salubref enligt 7 § 4 mom. borde karteras efter i sådant
bref ”skådbart jordavärde,” hvadan, i det fall, att köpeskillingen vore
bestämd ej blott i penningar, utan äfven i andra förmåner, som gemensamt
motsvarade hemmanets värde, Häradsrätten, efter det laglai tssökanden lemnals
tillfälle uppgifva hvad han ansåg fastigheten utan dessa betingade särskilda
förmåner värd, bestämde skälig grund för lagfartshandlingarnes kartering
och derför utgående lösen, hvilket borde anses antagligt så länge del
icke vore genom lag stadgadt, alt under egendomsvärde icke begrepes, i fråga
om köpeafhandlingarnes kartering, hvad med utfästa varor och andra förmåner
godtgjordes i köpeskilling, ulan endast hvad i penningar utginge: att
fastebrefvens charla sig illata och lösen vore å handlingarne antecknade i riksgäldssedel-
lill belopp motsvarande hvad desamma i bankomynt utgjorde,
hvilket förfaringssätt icke vore förbjudet och föranledts deraf, att ortens allmoge
vore ovan vid beräkning i bankomynt: att sådant äfven varit i orten
kändt och vunne stöd deraf, att för fastebrefvet den 7 Maj 1839, på sätt
en förklaringen bifogad skrift utvisade, de påförda afgifterna 225 R:dr 39 sk.
R. St. Just. Ombndsm. Emb.-Berättelse 1847, 5
34
R. St. Just. Oinbudsrn. Emb.-Berättelse deri 15 Nou. 1847.
blifvit gotl (gjorda efter antagande, alt detta belopp vore i riksgälds beräkradt;
och att vid bestämmandet af lösen och stämplade pappersafgiften tagits
i beräkning för faslebrefvet den 2 Oktober 1829 ej blott kontånia köpeskillingen
1007 R:dr 19 sk. 6J r. banko, utan äfven antagna värdet af öfriga
prestationer 92 R:dr 28 sk. f {■ r., så att köpeskillingen ansetts utgöra 1100
H;dr banko; för (ästebrefvet den 1 Februari 1834 likaledes, jemte kontanta
penningarno 666 R;dr 32 sk., antaget värde af betingade persedlar och undantag
i ägor lill 383 R:dr 16 sk., köpeskillingen sålunda ansedd lill 1050
R:dr banko; samt för (ästebrefvet den 7 Februari 1843, jemte utfästa pen
ningarnc
5666 R:dr 32 sk., värdet af persedlar och undantagne ägor till
600 R:dr, eller tillsammans såsom köpeskilling 6266 R;dr 32 sk. banko;
hvarjemte lagmannen, sorn, för att visa de grunder, efter hvilka han i allmänhet
beräknat lösen för fastebref, företett en uträkning öfver den för
lastebrefvet den 7 Maj 1839 påförda lösen, enligt hvilken uträkning samina
lösen skulle uppgå till 81 R:dr 26 sk. banko, motsvarande det debiterade
beloppet 122 R:dr 15 sk. riksgäldssedel-, slutligen förmält, att i afseende å
påförde afgifterna för ifrågakomna fastebref, han icke kunnat finna annan
felaktighet begången, än att lösen för faslebrefvet den 7 Februari 1843 blifvit.
Aleck nåd lill lägre belopp, än densamma rätteligen bort utgöra.
I anledning af denna förklaring hade advokatfiskals-emhetet, uti ytterligare
memorial, andragit, alt enär både äldre och nu gällande Charlaesigillatae-förorduingar
föreskrefvo, det fastebref borde förses med slämpladt
papper till viss procent af köpeskillingen, samt Kongl, taxan på expeditionslösen
den 15 Maj 1821 stadgade, att lösen för fastebref å egendom borde
beräknas i mån af köpeskillingen eller, der någon sådan ej funnes utsatt,
egendomens värde efter sisla bevillniugslaxering, men dessa Kongl. Författningar
deremot icke ens antydde, att i sådana fall, då försåld fastighet både
viss köpesumma och årliga praestationer in natura blifvit betingade lill vissa
personer i deras lifstid, domaren skulle vara berättigad att, på sätt lagmannen
Barthelsson uppgifvit sig hafva förfarit, i samråd med nämnden, bestämma
det värde å fastigheten, hvarefter salu- och fastebrefs-kartorna samt
lösen för [ästebrefvet borde beräknas; oell lagen således anvisat domaren endast
två grunder för dessa afgifters bestämmande, nemligen antingen efter
köpeskillingen, utan inberäkning af så kallade fördels- eller lagansförmåner,
eller eller det värde, som vid sista bevillningstaxering blifvit egendomen
åsatt, dock alltid med rättighet att, i händelse af skillnad emellan bevillningsvärdet
och köpesumman, antaga det högre beloppet för det lägre, samt
II. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 Sou. 1847.
35
en tredje grund ej behöfdes eller finge uppsökas och användas; mäste, enligt
advokalfiskals-embetels öfvertygelse, hvarje annan grund, som antoges för
bestämmandet af stämplade pnppersbeloppet och lösen lör fastebref betraktas
såsom lagslridig och godtycklig; dertill följaktligen äfven borde hänföras den
af lagmannen uppgifna, hvars beskaffenhet visade sig bland annat deraf, alt,
då vid kai 'tering af lastebrefvet den 7 Februari 1843 undantagsförmånerna
blifvit beräknade till värde af 609 R:dr, dessa förmåner, vid kartering af
det i och för samma köja utfärdade salu bref, uppskattats till högst 349 R:dr
47 sk. II4 r., hvadan lagmannen således, vid hvarje af dessa beräkningar,
följt särskilda grunder, ehuru allenast en och densamma bort iakttagas: att
lagmannen lika oriktigt och emot ordalydelsen tillämpat författningen, när
köpeskillingen varit endast i penningar utförd, såsom det visade sig i afseende
å faslebrefvet den 7 Maj 1839, för hvilket, enligt den vid föi klaringen
lögade uträkning, han fått lösen att uppgå till 81 R:dr 26 sk. bauko, ehuru
densamma, enligt taxan, rätteligen bort utgöra 62 R:dr 40 sk. samma mynt,
så att, om ock meningen varit att förstnämnda summa borde utgå med 122
R:dr 15 sk. riksgäldssedel-, ägaren likväl fått godtgöra 28 R:dr 3 sk. mer
än vederbort: alt, hvad beträllade lagmannens yrkade rätt att å expeditionerna
anteckna lösen och stämplade pappersafgiften i riksgäldssedel-, alla
Charlaesigillatae-förordningar, utfärdade efter 1802 års Realisationsförordning,
äfvensom Kongl, taxan på expeditionslösen den 15 Maj 1821, upptogo ensamt
banko såsom den myntsort, uti hvilken stämplade pappersafgiften, i
fullkomlig öfverensstämmelse med sjelfva stämplade papperets valeur, likasom
expedilionslösen, borde beräknas och åtecknas expeditioner, som ulgifvas för
alt al vederbörande lösas; i följd hvaraf bruket att utföra dessa afgifter i
annat mynt, eller evalveradc till riksgäld, en myntsort, som Staten i fråga
0111 allmänna afgifter numera icke erkände såsom gångbar, äfven om tiel uttryckligen
och ofbrtydbart utsattes, att afgifterna voro i sistnämnda myntsort
beräknade, redan inneburo en oriktighet, förtjent af beifran, såsom stridande
dels emot Kongl. Förordningen den 30 Januari 1778, hvilken stadgade, att
ä ”allt” hvad vid Rätter och Domstolar parterna emot lösen meddelades,
borde, vid hardt ansvar, tecknas, huru mycket i gångbart mynt derför, jemte
stämplade pappersafgiften, skulle erläggas, och dels emot 1821 års Expeditionstaxa,
sorn bjödo, vid ansvar, att på framsidan af hvarje expedition lösen
riktigt elter taxan och särskildt afgiften för slämpelpapper skulle tecknas:
alt äter, såsom å ifrågavarande fastebref ägt rum, anteckna afgifterna, som
derför borde erläggas, femtio procent högre än stämplade papperets värde
36
B. St. Just. Ornbudsm. Enil.-Berättelse den 15 D/ov. 184-7.
och Expeditionstaxan sladgade, utan att på något säLL utmärka i hvilken
myntsort, afgifterna borde betalas, eller alt meningen verkligen vöre, att de
skulle utgå i riksgäldssedel', en omständighet, hvilken vid sådant förhållande
äfven torde undgå de flestes uppmärksamhet och påtagligen äfven vore derpå
beräknad, lör att, om möjligt, få dessa afgifter att utgå i bankomynt,
nied tillfälle till den undflygt, i händelse någongång förhållandet skulle upptäckas,
att kunna på skenbart sätt åtminstone förklara handlingssättet, det
vore ett tilltag i ändamål att, på vederbörande lagfartssökandes bekostnad,
obehörigen öka inkomsterna af embetet, som icke borde få aflöpa utan ganska
hardt ansvar: att det af lagmannen, till försvar för omförmälda förfarande,
uppgifna skäl, det menigheten i orten vore ovan vid bankoräkning, förföl le
vid betraktande deraf, att, derstädes, likasom i öfriga delar af liket, sannolikt
icke andra sedlar vore allmänt gängse, än de som lydde å banko, och
att denna menighet äfven erlade kronoutskylder i sistnämnda mynt, äfvensom
att lagmannen sjelf, efter hvad af tillgängliga handlingar inhämtades,
till och med å andra expeditioner, utgångna från häradsrälterne i domsagan,
tecknade, såsom vederborde, lösen och chartasigillata-afgiften i bankomynt,
hvadan således den hos menigheten föregifna ovanan vid bankoräkning endast
skulle uppenbara sig i fråga om lösen för fastebref: att då, enligt hvad ett
ad vokatfiskals-embetet föreledt bevis innehölle, åtecknade lösen och stämplade
pappersafgitlen för faslebrefvet den 7 Februari 1843 måst till länsmannen i
häradet, som innehade lagmannens tingsexpeditioner lill utlemnande, erläggas
med 23 R:dr 24 sk. banko, enär myntsorten icke varit å faslebefvet utsatt
och beloppet uti förevisad expeditionslista funnits i bankomynt upptaget,
samt af delta bestyrkta fall kunde slutas till de öfriga, det vore uppenbart,
i hvilken afsigt lagmannen sålunda förfarit, att, i fråga örn fastebref, lösen
och chartasigillata-afgiften i riksgäldssedel’ uträknats och i öfverensstämmelse
dermed å sådana handlingar tecknats, utan alt dock blifvit utmärkt i hvilken
myntsort, de borde erläggas: och ändlligen alt della förfaringssätt, vid
sammanställuing af lagmannens uppgift i förklaringen, alt åtecknade lösen
och stämplade pappersafgiften för omförmälda fastebref borde i riksgäldssedel-
utgå, med det som lagmannen vidtagit för uppbörden af den påskrifna
lösen å lastebrefvet den 7 Februari 1843, derför lagmannen fordrat i banko
den lösen, som blifvit handlingarne åtecknad i riksgälds, väl skulle kunna
hänföras lill den förbrytelse, att lagmannen fordrat mera för expeditionen,
än påskrifven lösen, hvilket embelsbrott såsom straff medförde tjenstens förlust,
men, med antagande deraf, att, ehuru å fastebrefven icke blifvit ut
-
B. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 Nov. 1847. 37
»lill den myntsort, i hvilken derå tecknade expeditions- och chartadösen
borde utgå, densamma dock, likasom för Tingsexpeditioner i allmänhet, blifvit,
på sätt Expedilionstaxa och Chartaesigillatae-förordningar bjöde, utförd i
banko, och att meningen varit, alt beloppen äfven efter ziffran borde af
vederbörande erläggas i sistnämnda mynt, i allt fall innefattade den lagöfverträdelse,
att lagmannen uträknat och åtecknat fastebrefven annan och högre
lösen, än Expeditionstaxan medgåfve, och sålunda ulöfver rätta beloppet
beräknat sig lill godo, för faslebrefvet den 2 Oktober 1829, 2 R:dr 26 sk.,
för faslebrefvet den 1 Februari 1834, 3 R:dr 15 sk., för faslebrefvet den
20 Juni 1835, 4 R:dr 14 sk., för faslebrefvet den 7 Maj 1839, 93 R:dr
47 sk., samt för faslebrefvet den 7 Februari 1843, 7 R.dr 20 sk.; I följd
hvaraf och då lagmannen, jemte det han för dessa fastebref tagit mer än
laglig lösen, och derföre, enligt 4:de punkten af de vid slutet af Expeditionstaxan
meddelade föreskrifter vore skyldig att, för hvarje af ifrågavarande fem
fastebref, böla tjugu riksdaler, med tillhopa etthundra riksdaler banko, tillika
vore öfverbevisad alt under en, såsom det syntes, lång följd af år, hafva
på ett olofligt, nästan sviklig! sätt beredt sig tillökning uti inkomsterna af
embetet till skada och förfång för parter, som haft att af honom utlösa fastebref,
hvilket embetsbrott, likaledes vore af så svår beskaffenhet, att detsamma
ej kunde med böter till högsta belopp försonas, advokatfiskals-embelet
påstått, det lagmannen, för alla de felaktigheter vid beräkningen och utförandet
af expeditions- och chartadösen för fastebref, hvarom han i detta
mål vore öfvertygad, måtte, med stöd af 1 kap. 12 § Rättegångsbalken, i
en bot dömas att mista sitt innehafvande häradshöfclinge-embete till viss
lid; hvarförutan, och då upplyst vore, ali lagmannen, lör fastebrefvet den
7 Maj 1839, erhållit derå debiterade lösen, beräknad i riksgäldssedel' efter
påskriften, men densamma äfven i sådan myntsort beräknad, med 28 R:dr
3 sk. nämnde mynt eller 18 Ralr 34 sk. banko öfversteg det belopp, lagmannen
varit lagligen berättigad alt såsom lösen för samma fastebref uppbära,
samt, beträffande fastebrefvet den 7 Februari 1843, ådagalagdt vore,
ali lagmannen låtit uttaga derå påskrifna lösen, beräknad i bankomynt, äfvensom
lagmannen icke gil tal på något sätt göra ens troligt, att den å öfriga
trenne nu ifrågakomna fastebref, debiterade lösen kommit honom tillhanda i
annan myntsort än banko till de zifferbelopp, som funnos dessa fastebref
åtecknade, advokalliskals-embelet yrkat, att lagmannen måtte förpliglas återbära
hvad i expeditions- och chartselösen för alla dessa fem fastebref blifvit
af honom för mycket uppburet.
38
R. St. Just. Ombudsm. Einb.-Berättelse den 15 Nov. 1847.
Uti elen öfver sistnämnda memorial afgifna förklaring hade lagmannen
Barthelson förmält, alt han, af flera embetsgöromål sysselsatt, och i saknad
af nödig tid för anställande af en sakriktig efterforskning om förhällandet
samt dessutom slagen af ärendets bekymmersamma natur, vid besvarande af
ad vokatfiskals-em betets förra memorial vidtagit den irriga utvägen alt söka
göra antagligt, det lösen för ifrågavarande fern fastebref blifvit i liksgälds
åtecknad och uppburen, men alt lagmannen, vid sedermera skedd grundligare
efterforskning, dels genom påträffade enskilda anteckningar och dels genom
erhållna upplysningar af lagmannens fordom hafde biträden, funnit, alt
riksgäldsberäkningen icke ägt rum, ulan all ifrågakomma lösen, likasom all
annan, blifvit, i banko debiterad och uppburen, hvilket fel, om än icke uppsåtligt,
ändock stadnade honom till last; äfvensom lian icke heller ville bestrida
de grunder, advokatfiskals-embelet antagit såsom rikligast i afseende å
beloppet af lösen och chartsesigillaUc-afgiflen för fastebref, hvadan äfven i
detta (all fel eller misstag torde vara af lagmannen begånget; hvarjemte lagmannen,
under förklarande, det han så mycket mindre kunde bestrida den
yrkade återbäiingsskyIdigheten utaf hvad lian högre än vederbort uppburit,
som, ehvad än kunde lagmannen tili last läggas, han likväl aldrig i verkligheten
varit vän af otillbörlig vinst, endast önskade mildring i det ansvar,
som för hans ofvanberörde förseelse blifvit yrkadt, och att från embetets
mistning förskonas.
Efter sålunda parterne emellan slutad skriftväxling, är detta mål afgjordt
genom Kongl. Hofrätlens utslag den 19 Maj sistlidna år, innehållande: att
”ehuru anledning förekommit, som skulle, sedan lagmannen Barthelson, på
sätt han sjelf lill en början uppgifvit, låtit losen och afgift for stämpladi
papper å en del af ifråga varande fem fastebref antecknas i riksgäldssedel-,
lagmannen uttagit de för lästebrefven salunda debiterade belopp, såsom om
de utgjort bankomynt, och således fordrat for nämnde fastebref mera, än påskriften
lösen; dock som lagmannen sedermera förklarat, att han endast af
misstag uppgifvit sig hafva beräknat och påtecknat de ifrågavarande expeditionerna
stämpladt papper och lösen i riksgäldssedel-, men att han sedermera
genom noggrannare efterforskningar kommit lill visshet derom, att han dervid,
såsom i afseende på öfriga från Häradsrätterna i lagmannens domsaga
utfärdade lingsexpeditioner, beräknat sådana afgift er i banko, vid hvilket förhållande
och om än, på sätt det af advokatfiskals-cmbetet företedda betyg
innehöll, för fastebrefvet dell 7 Februari 1843 lösen blifvit erlagd med 23
R:dr 24 sk. banko, lagmannen i allt fall derigenom icke kunde anses hafva
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 No v. 1847.
39
fordrat högre lösen, än som varit expeditionen påtecknad; funne Kongl. Hofrätten,
det lagmannen icke kunde till det för sådan förbrytelse stadgade ansvar
fällas. Men alldenstund, genom hvad lagmannen sjelf vidgått och ej mindre
advokatfiskals-enibetet ulredt och ådagalagt, än äfven handlingarne i öfrigt utvisade,
lagmannen vore öfvertygad att hafva å de fem ifrågavarande fastebrefven
antecknat och för dem uppburit så väl högre lösen, än enligt Kongl.
Expcdilionslaxan den 15 Maj 1821 vederbort, som ock större chartaesigillalaeafgilt,
än som motsvarade det fastebrefven bilagda stämplade papper, och pa
sådant sätt, tillskansat sig, utöfver lagliga afgifter, för fastebrefvet den 2 Oktober
1829, 2 R:dr 26 sk., för fastebrefvet den 1 Februari 1834, 3 R:dr
15 sk., för fastebrefvet den 20 Juni 1835, 4 R:dr 14 sk., för fastebrefvet
den 7 Maj 1839, 93 R:dr 47 sk., deraf dock lagmannen, såsom ofvan är
vordet ulredt, uppburit allenast 18 R:dr 34 sk., samt för fastebrefvet den t
Februari fS43, 7 R:dr 20 sk.; fördenskull och emedan det cmbetsbrolt, som
sålunda låge lagmannen till last, alt hafva för af honom å embetets vägnar
utfärdade fastebref beräknat och uttagit högre lösen och afgift för stämpladt
papper, iin som med gällande författningar varit öfverensstämmande, om det
ock icke må, emot lagmannens nekande, anses med full bevisning ådagalagdt,
att sådant skett uppsåtligen, för att lill parters förfång bereda sig olaglig vinning
af embetet, likväl måste, vid betraktande af ej mindre den längre lid
ett slikt missbruk fått fortfara, eller, så vidt i della mål förekommit, från
år 1829 lill år 1843, än äfven de för lagmannen och domare-embetels anseende
i allmänhet menliga förhållanden, hvarunder samma missbruk ägt
rum, och hvilka, i förening med de i öfrigt besvärande omständigheter, som
under skriftvexliugen i detta mål emot lagmannen inlupit, utesluta möjligheten
af missförstånd hos honom om förfatlningarncs tillämpning, hänföras
till sådan uppenbar vårdslöshet vid domare-embetets utöfning, derför, enligt
1 kap. 12 § Rättegångsbalken, urbota bestraffning följa borde; pröfvade, i
iörrnågo af nämnde lagrum samt ofvanåberopadc Expedilionstaxa, Kongl. Hofrätten
rättvist döma lagmannen Barthelson, som gjort sig skyldig alt, för
hvarldera af de ifrågakomma fastebrefven, böta tjugu riksdaler banko eller
tillhopa etthundra riksdaler samma mynt, men, för hvad honom i öfrigt i
afseende härå till last låg, ansetts till urbota bestraffning förfallen, att i en
bot för de cmbclsfel, hvarom han i delta mål blifvit öfvertygad, varda från
utöfningen af sitt innehafvande häradsliöfdinge-embete och dermed förenade
toni n kornsten på sex månader skiljet; hvarförutan det ålåge lagmannen att
till vederbörande återbära hvad lian, såsom förr nämndt vore, i expeditions
-
40
Ji. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 No v. 1847.
och cbartse-lösen för mycket uppburit, med de här ofvan anmärkta belopp,
nemligen för fastebrefvct den 2 Oktober 1829 två R:dr 26 sk., för fastebrefvet
den 1 Februari 1834 tre R:dr 15 sk., för fastebrefvet den 20 Juni 1835
fyra R:dr 14 sk., samt för fastebref ven den 7 Maj 1839 och den 7 Februari
1843 tjugusex R:dr 6 sk. allt banko.”
Hvad åter angår öfriga anmärkningsmålen, deri tilltalade blifvit dels för
olaga domslut och dels för andra embetsfel eller försummelser sakfällde, hafva
förseelserna kunnat anses försonade med hötes-ansvar, jemte skadeersättning,
när sådan ifrågakommit, och i vissa fall haft endast sistnämnda påföljd; äfvensom
i andra fall, ulan någondera påföljden, ogillande omdömen öfver åtalade
förfaranden ändock blifvit af öfverdomaren uttalade. Förhållandet härutinnan
upplyses vidare genom efterföljande sammandrag af alla de anmärkningsmål,
hvilka, hos Rikets Hofrätter afdömda år 1846, slutat med ansvar
å de tilltalade, eller annan för dem nödig ansedd rättelse, nemligen:
För olaga dom eller beslut i tvistemål eller
brottmål
För försummelse med handlingars eller dom-  böckers insändande, eller förseelser emot ex-
peditionstaxan
För andra fel eller försummelser i embetsutöfning
Kongl.
Svea
Hofrätt.
Kongl.
Göta
Hofrätt.
Kongl.
Hofrät-  ten öfver
Skäne
och
Blekinge.
Stim ma.
5
36
5
8
7
8
2
1
2
15
44
15
Summa
46
23
5
74
Härtill komma de mål, uti hvilka de angifne
blifvit frikände, dels genom utslag ....
6
4
1
11
dels derigenom, att målet afskrifvits eller
utan pröfning fått förfalla
3
4
—
7
Summa
9
8
1
18
Summa summarum
55
31
6
92
De
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse deri 15 Nov. i 847.
41
De i dessa mål tilltalade hafva likväl, enär åtskillige ibland dem förekommit
två eller tre gånger, icke varit flera än 79, hvaraf i Kongl. Svea
Hofi ätt 44 och i Kongl. Göta Hofrätt 29, men i Kongl. Hofrätten öfver
Skåne och Blekinge lika med målens antal eller 6. I afseende på denna
märkbara olikhet Hofrätterna emellan bör nämnas, att i den sistnämnda antalet
af oafgjorda anmärkningsmål varit jemnförelsevis något större, och alt
i Kongl. Svea Hofrätt uti beräkningen ingått icke mindre än 29, af advokatfiskals-embelet
anmälda emot domare, som försummat att inom föreskrifven
tid insända näslförutgångna årets domböcker, en förseelse, som i de andra
Hofrätterna i allmänhet icke åtalas, förr än vederbörande, särskildt anmanade
att sin åsidosatta skyldighet härutinnan fullgöra, med fortfarande
underlåtenhet deraf beträdas. Under årets lopp har deremot ingen enskild
person blifvit, för falsk eller obehörig angifvelse emot domare eller annan
embetsman, lill ansvar fälld.
Enligt Grundlagens, med Instruktionen gemensamma, föreskrift åligger
det Juslitie-ombudsmannen att ”utreda lagskipningens tillstånd.” Såsom bidrag
dertill torde, på sätt redan är nämnd t, få räknas den i årsberättelsen
och vidare här ofvan, dels utförligen och dels i sammandrag aflagda redovisning,
huruledes anmärkningsvärda fel och oordningar i lagskipningen blifvit
åtalade samt under loppet af åren 1844, 1845 och 1846 pröfvade och
bedömda. Dessa åtalade tilldragelser utgöra dock endast mörka punkter i
lagskipningen, för utredande af hvars tillstånd alltså fordras, alt de förra
sammanställas med dess verksamhet i det hela under den lid, de ägt rum.
Då i allmänhet kan antagas, att enhvar timål ett eller två år förr, än åtalet
blifvit afgjordt, falla de, åtminstone lill större delen, inom åren 1841
till och med 1844. I fortsättning af hvad flera äldre årsberättelser innehålla,
förekommer i den sist afgifna, pag. 61 och följande, en allmän öfversigt
af domstolarnas och öfriga judiciella embetsmyndigheters göromål under
nyssnämnde fyra år, sammandragen med hufvudsaklig ledning af de till
Kongl. Maj:l ifrån Hans Exellens Hr Justitie-statsministern inkomna berättelser
om justitieförvaltningen i riket, samt för öfrigt grundad å särskildt inhämtade
upplysningar. Denna öfversigt, genom hvars framläggande jag sökt,
så vidt möjligt varit, fullgöra hvad i ofvannämnde hänseende mig ålegat,
och till hvilken derföre vördsamt hänvisas, omfattar ifrågavarande tidsrymH.
St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse 1847. 6
42 /. St. Just. Ombudsm. Emb.-Bcrältelsc elen 15 IS ov. 1847.
den, den sednasle, sorn nn är öfverskådlig, och lemnar således tillfälle till
anställande af den jemförelse, som här åsyftas.
En sådan jemförelse synes mig otvifvelaktig! lägga i dagen, att lagskipning
e n och de mångfaldiga grenarne af dess vidsträckta verksamhet i det
hela förete den ordning och drift, hvarå rättmätiga anspråk kunna göras:
att undantagen derifrån varit till antalet få och tili beskaffenheten merendels
af ringare vigt; och att fördenskull de lagskipande i allmänhet måLte
anses, genom fortfarande upplysning, rättrådighet och nit, hafva uppfyllt
sina, för samhället och enskilda, maktpåliggande pligter och sålunda förtjena
den aktning och det förtroende, hvaraf de äfven tillförne varit i åtnjutande.
Den, enligt Instruktionens 17 §, Justitie-ombudsmannen åliggande skyldighet,
”alt inhämta fullständig kunskap om anledningarne till åklagade personers
häktande”, har ej heller blifvit åsidosatt; hvilket, såsom jag förmodar,
torde bevittnas dels af den speciella redogörelsen för Embelets förvaltning,
dels af öfriga dertill hörande och för Rikets Högloft. Ständers Lagutskotts
närmare granskning tillgängliga handlingar.
O O O O O O
Uti ofta åberopade, sednast afgifna årsberättelsen, der, i sammanhang
med ofvannämnda allmänna öfversigt af lagskipningen, pag. 69, en mera
speciel uppgift lemnäs angående de för brolt, som å lif gå, slutligen dömda
personer åren 1841 till och med 1844, meddelas sedermera, pag. 71 och
följande, summariska uppgifter för hvartdera af dessa år: l:o å de brolt, sorn
af dömde och å fästningarne och arbelsinrätlningarnc förvarade fångar blifvit
begångna; 2:o å antalet fångar ej mindre å nämnde ställen, än i öfriga
straff-fängelser, vid pionnier- och arbetskorpserna, samt i länshäktena och
större städers häkten, under hela året; och 3:o å alla dömda fångars antal
vid hvarldera årets slut; dessa uppgifter åtföljda slutligen af en sammandragen
uppgift å antalet af de till fästningarne och korrektionsinrättningarne
dömda fångar, ifrån och med år 1825 till och med år 1844, såsom det vid
slutet af hvarje år befunnits. Under vördsamt åberopande af de iakttagelser
och erinringar, som i berättelsen vidare rörande delta ämne anföras, så ock
af bvad min vid sistförlidna riksdag framlagda berättelse angående fångvården
och fängelsernas beskaffenhet innehåller, är för den sednast förflutna
liden endast att tillägga, alt sedan, i följd af Kongl. Maj:ls före samma riksdag
gifna förordnanden, nylrgggnad af länsfängelset' i hufvudsladen och å
flera orter samt förändring af dessa fängelser å andra ställen hade blif
-
Tl. St. Just. Ombudsm. Emi.-B orätt else den 15 IS ov. 1847.
43
vit böi jad, nya fängelser redan äro färdigbyggda och till begagnande upplåtna:
i hufvudstaden för Stockholms län, i Linköping för Östergötlands län,
i Christianstad för Christianstads län, i Carlstad för Wermlands län och i
Gefle för Gefleborgs län; äfvensom nytt fängelse i Falun för Stora Kopparbergs
län finnes nära sin fullbordan; varande för öfrigt och ytterligare sådana
fängelser under byggnad: i Carlskrona för Blekinge län, i Wexiö för
Kronobergs län och i Wenersborg för Elfsborgs län, samt förändring och
utvidgning af Skaraborgs länsfängele i Mariestad likaledes företagen.
Då Regeringsformen ålade Justitie-ombudsmannen alt, jemte redogörelse
för hans Embetsförvaltning, ”anmärka Lagars och Författningars brister och
uppgifva förslag till deras förbättring,” tvifvelsutan en ibland de vigtigaste
af alla Embetet tillhörande pligter, hade Lagsliftarne säkerligen tagit i betraktande
svårigheten för honom att uppfylla denna pligt, ehvad man afsåg
dess föremål eller den pligtskyldiges förmåga och möjligheten för honom att
deråt egna den tid och det arbete, ämnets vigt fordrade. Redan uti min
vördsamma berättelse till 1840 och 1841 årens riksdag, ur denna tanka
uttalad. I hvad mån en sådan pligt blifvit, efter min förmåga, uppfylld,
ej mindre vid samma riksdag än vid den derpå följda af åren 1844 och
1845, hafva Rikets Högloft. Ständer Sjelfve ägt tillfälle att bedöma. De framställningar
och förslag, hvilka vid dessa begge riksdagar blifvit Rikets Högloft.
Ständers ompröfning understödda, hafva hufvudsakligen och till största
delen gått i den syftning att, under särskilda af Lagstiftande Makten förordnade,
snart fyratioåriga förberedningar till öfverseende och omarbetning af
vårt hela lagverk, hvarigenom dess vidlådande brister skulle kunna på en
gång afhjelpas, undanrödja de väsentliga bristerna särdeles i broltmålslagarna,
och tillika främja öfvergången lill ett bättre och med tidens fordringar
öfverensstämmande lagsystem. Åt milt åliggande härutinnan är under liden
en mera omfattande riktning gifven, sedan, i anledning af Rikets Högloft.
Ständers, vid förstnämnda riksdag, yttrade önskan, alt Deras ombud finge
deltaga i den ytterligare granskning af de utaf en redan år 1811 tillsatt
kommitté uppgjorda förslag till allmän civil- och brottmålslag, som då ansågs
nödig innan desamma kunde i grundlagsenlig ordning handläggas, Kongl.
Maj:t den 30 Mars 1841 beslnlit förordnande af en Lagberedning för nämnda
ändamål, med rättighet för Justitie-ombudsmannen att deltaga i granskningen
af denna Berednings arbeten; likasom och efter det Kongl. Mej:t, vid sistför
-
u
R. St. Just. Ombudsm. Emi.-Berättelse den 15 Nov. 1847.
lidna riksdag, aflåtit Dess nådiga Propositioner lill Rikets Ständer angående
den del af Beredningens arbeten, som då blifvit fulländad, och hvarom här
nedan vidare skall förmälas, Kongl. Maj:t under den 31 Januari 1845 förordnat
en njr Lagberedning för annu återstående granskningsarbetet samt i
nåder behagat kalla Justitie-ombudsmannen att vara ledamot i denna Beredning
och deltaga i dess öfverläggningar i den mån lians öfriga embetsgöromäl
det rnedgåfve.
På sådant sätt hafva förändrade lider och förhållanden åt denna del af
embelsutöfningen lemnat en anvisning, som ulan tvifvel äfven bör iakttagas.
Den slutliga beredning och derpåföljda grundlagsenliga behandling, sorn det ena
af omförmälda lagförslag sedan 1840 och 1841 årens riksdag undergått,
torde nemligen göra lika litet lämpligt, som behöfligt, att vidare eftersöka
och utreda partiella brister i nu gällande lagar rörande den gren af lagstiftningen,
hvarom samma lagförslag handlar,- ulan synes fastmera, efter sålunda
förutgången handläggning, liden vara inne alt uppfatta det slöra och
vigtiga ämnet i hela sin vidd, åt hvilket Konung och Rikets Ständer redan
länge egnat en synnerlig uppmärksamhet.
Deltagande i förberedande åtgärderna till omförmälda mål, såsom vid
sistförlidna riksdag äfven inberättades, och biträdande hufvudsakligen det
ifrågavarande slutliga lagförslaget, bör jag derföre nu icke underlåta att befordra
tless vidare och ändlliga handläggning.
Samtidigt med stiftelsen af nu gällande Grundlagar hade Rikets Ständer
insett och erkänt hehofvet af en ny och förbättrad Civil- och Brottmålslag,
samt derom gjort framställning hos Kongl. Maj:t, sorn under den 14 April
1811 förordnat ofvannämnda Kommitté, för alt utarbeta de för sådant ändamål
nödiga förslag. Sedan till Kongl. Maj:t denna Kommitté den 15 Mars
1815 afgifvit underdånigt betänkande, deruti, med afseende å då förestående
utarbetning af förslaget lill en förbättrad brottmålslag, Kommitteen sökt visa
de olägenheter, som åtföljde flera af nu antagna bestraffningssätt, samt derföre,
jemte erinran, att bötesstraff kunde ifrågakomma sparsammare än hittills,
trott sig böra tillstyrka, att kroppsstraff i allmänhet måtte försvinna
och i stället fängelse samt arbete och korrektionsstraff få användas, behagade
Kongl. Maj:t, genom nådig Proposition den 19 April samma år lill Rikets
då församlade Ständer, gifva tillkänna, ”att Kongl. Maj:t funnit omförmälda
betänkande till alla delar instämma med hvad rältsläran och öfriga en vis
R. St. Just. Ombudsm. Emi.-Berättelse den 15 Nov. 1847.
45
lagstiftnings grunder fordrade, och derföre velat detta betänkande Rikets Ständer
proponera”; hvaruppå Rikets Ständer under den 11 nästderpåföljde Juli
svarade, ”att De, efter en granlaga pröfning af Lagkommilleens yttrande och
hvad Kongl. Maj:t Sjelf täckts meddela, instämt deri, att rätlslärans och en
vis lagstiftnings grunder till alla delar talade för förslagets antagande, och
att Rikets Ständer derföre velat lemna Lagkommilleen öppet att; efter sådan
plan, föreslå så beskaffade bestraffningar, som instämde med närvarande
lids hyfsning och som, skil jola ifrån förra tidens barbari, voro afpassade efter
en bättre bildning, till upplysning och till kiinsla hos hvarje individ af
dess eget värde.”
Sålunda af Lagstiftande Makten bemyndigad, hade Lagkommitleen fortsatt
sina arbeten samt, efter ulgifvande af sitt förslag till civillag, slutligen
äfven framlagt förslaget till brottmålslag; hvaruppå, i anledning af de emot
sistnämnda förslag framställda anmärkningar, dels af Universiteten i Riket,
hvilkas utlåtande blifvit infordradl, dels ock af enskilda personer, Kommitteen
ånyo tagit förslaget under öfvervägande och, då vissa förändringar deri ansetts
af nöden, afgifvit ett ytterligare, i enlighet dermed reviderad! förslag.
Jemte urskiljande och indelning af alla dithörande ämnen, hade Kommitteen,
hvad straffsystemet angår, hufvudsakligen förblifvit vid sina först tillkännagifna
åsigler. ULom det att de flera särskilda i nu gällande lag stadgade
straffsätt, såsom landsförvisning, ärelöshet, i allmän och oinskränkt bemärkelse
tagen, afbön inför Rätta och de så kallade skamstraffen i allmänhet,
hvartill icke utan skäl den uppenbara eller offentliga kyrkoplikten blifvit
räknad, på anförda grunder ansetts icke böra äga rum, bade, vid bestämmande
af kroppsstraff, jemväl spö- och ris-straffen blifvit alldeles uteslutna,
men fängelse vid vatten och bröd bibehållits, dock med förändring i afseende
å dess verkställighet; för öfrigt och i allmänhet hade antagits så kallade frihetsstraff
af Lvänne slag: ”struff-arbete och fängelse”, med tillämpning af det
ena eller andra efter brottets svårare eller lindrigare beskaffenhet.
Sedan Lagkomrnitteens slutliga förslag, likasom förut dess förslag lill
civillag, undergått granskning af Rikets Hofrälter och Konungens Högsta
Domstol, samt en, uppå Rikets Ständers vid 1834 och 1835 årens riksdag
anmälda önskan, af Kongl. Maj:t tillsatt särskild Kommitté uppgjort jemförelse
emellan nu gällande lagar och de upprättade förslagen; hade Kongl.
Maj:t, vid 1840 och 1841 Arens riksdag, lill Rikets Ständer öfverlemna!
denna lagstiftningsfråga i hela dess vidd, med tillkännagifvande af de hinder,
som mött för afgifvande af nådig Proposition om lagförslagens slutliga
46 Ii. St. Just. Ombudsm. Emb.-B er ätt else den 15 No v. 1847.
pröfning; vid hvilket förhållande Rikets Ständer funnit någon åtgärd lill
granskning eller antagande af lagförslagen ej heller kunna, å Deras sida, under
dåvarande riksdag vidtagas, men tillika, ”då hela landet fästade högsta
vigt vid frågan om ett förbältradt lagverk, särdeles i afseende å brotlmålslagstiftningen,
der behofvet deraf blefve med hvarje dag mera bjudande,” och
då Rikets Ständer för sin del ansåge en ytterligare granskning af förslagen
vara af nöden, innan de lill hufvudsaklig pröfning förekomme, såsom redan
förmäldt är, hos Kongl. Maj:t i sådant afseende gjort den hemställan, i anledning
hvaraf Kongl. Majit förordnat ofvannämnda Lagberedning lill lagförslagets
ytterligare öfverseende och granskning.
Den Lagberedning, hvilken sålunda trädt i verksamhet, hade, under den
16 December 1842, affattat och sedermera till Kongl. Majit i underdånighet
insändt särskilda belänkanden, ibland hvilka ett ”angående de straff, sorn i
ny allmän Kriminallag borde bestämmas,” samt derefter den 23 November
1844 till Kongl. Majit i underdånighet öfverlemnat ett fulländadt förslag till
sådan lag, jemte förslag till särskild lag öm verkställighet af de i den förra
antagna fängelsestraff, äfvensom lill de öfriga författningar, hvilka Beredningen
ansett böra i sammanhang med den föreslagna nya kriminallagen införas.
Afvikande ifrån Lagkommitteens reviderade lagförslag, hvad straffsystemet angår,
hufvudsakligen deruti, att bestraffning med fängelse vid vatten och bröd blifvit
utesluten samt den af Lagkommitteen, i afseende å de så kallade frihetsstraffen,
utmärkta skillnad emellan ”straffarbete och fängelse” likaledes upphäfven,
omfattade Beredningens förslag för öfrigt samma straffsystem, som det förra,
och uppställde således, såsom ”allmänna straffarter”: l:o Dödsstraff; 2:o Frihetsstraff,
eller fängelse i sju grader, i den första på lifstid, i de följande
på längre och kortare Lid intill den i sjunde graden bestämda af minst trelio
dagar; och 3:o Böter; samt dessutom såsom ”särskilda straff för embetsman:”
a) afsättning och b) mistning af embelet; hvarjemte, i afseende å vissa brott,
den särskilda påföljd skulle stadgas, att de dömde ej må i allmänna värf
brukas.
Slutligen och enligt hvad förhandlingarne vid sislförlidna riksdag gifva
vid handen, hade Kongl. Majit, genom nådig Proposition till Rikets Ständer
af den 17 December 1844, till Rikets Ständers antagande föreslagit en ny
Strafflag, hufvudsakligen i öfverensstämmelse med nyssnämnda af Lagberedningen
i underdånighet insända förslag lill sådan lag, nied de få afvikelse;1
i öfrigt, hvilka Kongl. Maj:t, enligt bilagdt utdrag af Statsrådets protokoll,
B. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 No v. 1847.
47
beslutat; hvarjemte Kongl. Majit, medelst ytterligare Proposition af den 19 i
samma månad, till Rikets Ständers antagande öfverlemnat det af Lagberedningen
upprättade förslaget till särskild lag om verkställighet af de i Strafflagen
stadgade fängelsestraff, dock med de förändringar, Kongl. Majit, på sätt likaledes
vidfogadt utdrag af Statsråds-protokollet, ansett af nöden, och under
lillkännagifvande tillika, att denna särskilda lag ej borde gå i verkställighet,
ulan i förening med Strafflagen.
O O
I anledning af samtliga Riksståndens remiss af dessa Kongl. Majlis nådiga
Propositioner till Lagutskottet, för alt utlåtande deröfver afgifva, hade
Lagutskottet lill Rikets Ständer inkommit med sitt betänkande, deri Utskottet,
— som, enär förslaget till Strafflag hvilade på vissa bestämda, i särskilda
kapitel upptagna grunder, trott sig i första hand böra underställa Rikets Ständers
pröfning de af dessa grunder, hvilka hade det väsentligaste inflytande på
sjelfva Lagen, — således upptagit dessa ämnen, afhandlade i Lagens 2 och 6
kapitel, af hvilka det förra, jemfördt med särskilda lagen om verkställighet
af fängelsestraff’, bestämde ”de straff, som efter lagen ådömas må,” eller det
”straffsystem”, man sökte införa, och det sednare åter talade ”om de allmänna
grunder, hvarefter straff mätas skola, så ock om nedsättning eller
förändring af straff i vissa fall”, samt uppställde dermed det så kallade ”latituds-systemet”
vid straffmätning; efter fullständig utredning af hvilka ämnen,
sådana de äro i lagförslagen uppfattade och utförda, samt med vidare
utveckling deraf i vissa delar, Utskottet, som ansett det vara af största vigt
för sakens framgång och möjligheten alt komma till målet, att Rikets Ständer,
om än en fullständig granskning af förslagen vid då varande riksdag
icke medhunnes, ändock uttalade sitt omdöme öfver de grundvalar, hvarpå
förslagen blifvit byggda, trott sig böra till Rikets Ständer särskildt framställa
hufvudgrunderna till den föreslagna Lagen samt, i följd deraf och då
Utskottet för sin del godkänt dessa hufvudgrunder, så vidt de innefattades
i ofvannämnde granskade delar af lagförslagen, samma hufvudgrunder till
Rikets Sländers antagande hemställt.
Med bifall till detta Betänkande och till hvad Lagutskottet uti eli ytterligare,
nära riksdagens då lillkännagifua slut, afgifvet utlåtande tillstyrkt,
hade Rikets Ständer, ehuru en fullständig granskning och pröfning af de med
Kongl. Majlis ofvannämnda nådiga Propositioner öfverlemnade Lagförslag icke
medhunnits, likväl, med erkännande af behofvet af en ny brottmålslag, funnit
godt ”antaga de hufvudgrunder derför, som innefattades i 2 och 6 ka
-
48 II. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse elen 15 Nov. 1847.
pitlen af förslaget till ny Strafflag samt i den föreslagna särskilda Fängelse
lagen,
nemligen:
O ö
a) alt allmänna straffartema böra vara: 1 dödsstraff; 2, 3, 4, 5, t), 1 och 8,
fängelse i sju grader; samt 9 böter;
b) att fängelsestraffen böra vara: första grad, på lifstid; andra grad, från
åtta till och med lio år; tredje grad, från sex till och med åtta år; fjerde
grad, från fyra till och med sex år; femte grad, från två lill och med
fyra år; sjette grad, från sex månader Lill och med två år; sjunde grad,
från och med tretio till och med elthundraåttatio dagar;
c) att fängelsestraffen skola undergås i allmänna straffanstalter, inrättade dels
till ensamhetsfängelse, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det så kallade
Philadelphia-systemet, dels till gemensamhelsfängelse, i hufvudsaklig
likhet med det så kallade Auburn-systemet;
d) att till en början och i den mån tillfälle dertill gifves, ensamhetsfängelse
skall begagnas för dem, som dömas till fängelse i sjunde eller sjette grad;
e) alt, då de i lagen bestämda fängelsestraff verkställas i ensamhetsfängelse,
en viss del af strafftiden skall afkorlas;
f) att böter skola i allmänhet i lagen bestämmas till ett visst minsta och
högsta belopp, dock med förbehåll att för särskilda fall, der så pröfvas
nödigt, härifrån göra undantag;
g) alt böter, vid saknad tillgång lill deras gäldande, skola förvandlas till
fängelse, sorn dock bör vara af lindrigare art, än del fängelse, hvilket
såsom urbota straff ådömes;
b) att, utom förstnämnda allmänna straffärter, vissa brott jemväl må beläggas
med den särskilda påföljd, att den dömde ej må i allmänt värf
brukas;
i) att härförulan särskilda straff för ..embetsman böra vara: 1 afsättning; 2
mistning af embete;
k) att domaren skall äga att, inom vissa i lagen utsatta gränsor, mäla straffet
efter brottets beskaffenhet samt dervid förekommande mildrande eller
försvärande omständigheter;
1) att denna åt domaren lemnade latitud vid slraffmätningen icke blott må
gälla inom en viss straffart eller grad deraf, utan bör äfven, i de fall,
der sådant pröfvas nödigt, i lagen utsträckas till mer än en stralfart eiler
grad.
I det föregående är ådagalagdl, huruledes Rikets Höglo fl. Ständer, efter
att hafva väckt fråsan om allmänna lagarnes öfverseende och förbättring
O O v?
forl
-
Ii. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 Nov. 1847. 49
fortfarande egnat sin uppmärksamhet och sina omsorger ål denna vigtiga
samhällsangelägenhet samt, i hvad på Dem berott, velat främja densamma;
och det må icke förtigas, att för detta ändamål betydliga understöd och årliga
anslag af statens medel, i följd af Rikets Höglofl. Ständers beslut, blifvit
anordnade och utgått. Det är likväl tvänne tillfällen under tiden, som
i synnerhet kunna bemärkas. Då frågans skick det rnedgifvit, hafva Hendigen
Rikets Höglofl. Ständer ej eller tvekat att uttala sin mening angående
vissa hufvudgrunder i afseende å brotlmålslagstiflningen, ”der beiiofvet af förbättring
blefve med hvarje dag mera bjudande.” Så erkändes vid Riksdagen
år 1815 det då föreslagna nya straffsystemet, ”såsom öfverensstämmande med
rättslärans och en vis lagstiftnings grunder”, med tillåtelse till lagens utarbetning
efter sådan plan. Så antogs slutligen, tretio år sednare, vid 1844
och 1845 årens riksdag samma, med vissa förändringar uppställda straffsystem,
i det omsider fulländade och tili grundlagsenlig behandling öfverlemnade
lagförslaget utfördt och tillämpadl; och längre kunde frågan då icke
komma, när tiden ej medgaf förslagets fullständiga granskning och pröfning.
Om nu, å ena sidan, medgifves, att så väsentliga förändringar i ett
lands lagstiftning, som det föreslagna nya straffsystemet åsyftar, icke böra
till vägabringas förr, än de blifvit med noggranhet skärskådade, samt öfvertygelsen
om deras nytta och lämplighet är befäslad; bör, å den andra, icke
kunna bestridas, att, i förevarande fall, dessa vilkor må anses fullkomligen
uppfyllda genom de långvariga och omsorgsfulla förberedande åtgärderna samt
Lagstiftande Maktens redan tillkännagifna och under tretio år bibehållna omdömen.
Alla omständigheter synas alltså förena sig till förverkligande af den
förhoppning, att, vid innevarande riksmöte, den stora och vigtiga frågan må
kunna lyckligen lösas och afslutas, om Rikets Höglofl. Ständer behaga åt densamma
lemna lika sorgfällig uppmärksamhet som tillförne.
Under sådana förhållanden och ehuru olvifvelakligt lärer förväntas, alt
Kongl. Maj:t täckes förnya Sina vid förra riksdagen atlåtna nådiga Propositioner
rörande denna fråga, måtte det likväl få anses såsom min oeftergifliga
O ' o O
pligt att verka till samma mål och att derföre, såsom härmed sker, lill Rikets
Höglofl. Ständers grundlagsenliga pröfning och till antagande, oförändradt
eller med nödiga befinnande ändringar, vördsamt hemställa det ifrågavarande
till Kongl. Maj:t af Lagberedningen i underdånighet öfverlemnade förslag till
ny Strafflag, tillika med Beredningens förslag lill särskild Lag om verkställighet
af de i den förra föreslagna fängelsestraff; i hvilket afseende dessa förR.
St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse 1847.
50 R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Bcrällelse den 15 Nov. 1847.
slag, med dertill hörande moliver, protokoll och af vissa Beredningens ledamöter
afgifna reservationer, varda härjemte bilagda.
Att här vidare utveckla de at Lagberedningen antagna lmfvudgrunder
för omförmälda förslag, hvad straffsystemet angår, torde destomindre behöfvas,
som de redan äro Rikets Höglofl. Ständer bekanta, såsom i Deras Lagutskotts
vid sistförlidna riksdag afgifna Betänkande på det fullständigaste
och mest upplysande sätt utredda; och hvilket allt lärer, vid frågans förnyade
handläggning, tagas i öfvervägande. Det vill äfven, i betraktande af
föi handlingarne vid samma riksdag, synas öfverflödigt att tillåta sig någon
el iman emot omförmälda luifvudgrunder; men då en skiljaktig mening i detta
hänseende blifvit uti den af mig till Lagberedningen a fl emna de reservation
lillkännagifven, nemligen i fråga om fängelsestraffen och deras beskaffenhet,
och då min öfvertygelse härutinnan ännu är oförändrad, uther jag mig endast
att vördsamt få åberopa denna särskilda mening, såsom den blifvit i
reservationen, pag. 171 och följande, uppfattad.
Beträffande de Öfriga i Lagförslaget uppställda luifvudgrunder och ”allmänna
bestämmelser”, hvarom 1, 3, 4, 5, 7 och 8 kapitlen handla, äfvensom
Förslagets återstående kapitel ”om särskilda brott och deras bestraffning”;
torde ock finnas tillräckligt att vördsamt hänvisa lill de dels af f. d. Lagkommitleen
och dels af Lagberedningen anförda motiver, jemte det att härvid
i vissa delar, för mig enskildt, likaledes åberopas hvad ofvannämnde
reservation vidare, rörande dessa ämnen, innehåller.
Den af Kongl. Majit, såsom ofvan förmäldt är, år 1845 förordnade nya
Lagberedning, hvilken det ålegat alt öfverse och granska de öfriga af f. d.
Lagkommilteen uppgjorda Lagförslag, angående dels civillagen och dels rättegångsordningen
i allmänhet, har, under sedermera förflutna tiden, förehaft
och fulländat granskningen af de till den förra hörande Giftermåls-, Ärfda-,
Jorda- och Byggninga-balkarne; i följd hvaraf nytt. förslag lill dessa är upprältadt
och, åt följd t af motiver samt åtskillige ledamöters afgifna reservationer,
redan under tryckning, så att af Ci vil lagförslaget endast Handelsbaden
återstår. Varande Beredningen nu sysselsatt med öfverseende af Rättegångsordningens
särskilda delar, eller Utsöknings- och Rättegångsbalkarne.
Då anledning icke är, att Civillagförslaget, vid denna riksdag, skall af
Lagstiftande Makten upptagas och behandlas, inskränker jag mig, i afseende
å nämnde Lagförslag, till denna vördsamma anmälan om fortgången af Lag
-
Ii. St. Just. Ombudsm. Enib.-Bercittclse deri 15 Nov. 1847.
51
beredningens arbeten. Men ehuru ej heller är att förvänta, att de ämnen,
som tillhöra Utsöknings- och Rättegångsbalkarne, i sin helhet nu komma
under handläggning och pröfning, synas särskilda omständigheter föranleda
dertill, alt ett af dessa ämnen icke destomindre må kunna, skiljdt ifrån de
öfriga, hufvudsakligen skärskådas och afgöras, nemligen frågan angående indragning
af vissa allmänna domstolar; hvilken fråga tilIforne vid flera tillfällen
utgjort- föremål för Rikets Höglofl. Ständers öfverläggningar och beslut,
och hvarom derföre här nedan göres vördsam liamställning.
Sedan Rikets Höglofl. Ständer, vid riksdagen åren 1828 — 1830, efter
derom väckt motion och enligt Deras Lagutskotts tillstyrkande, fattat det
beslut, alt Kämnersrätter i de städer, der sådana finnas, äfvensom Lagmansrätter
och Riddaresynerålter, såsom öfverflödiga och mindre lämpliga, skulle
upphöra, samt tillika gillat och antagit det i förening dermed af Lagutskottet
utarbetade förslag till upphäfvande eller ändring af åtskilliga lagens rum,
så ock lill Kongl. Majit, jemte förslagets insändande, öfverlemnat att meddela
de reglementariska föreskrifter, som kunde finnas nödiga för Stadsdomstolarnes
organisation på flera afdelningar, der behofvet så påkallade; men
detta lagförslag icke före riksdagens slut hunnit att, på sätt grundlagen föreskrifver,
undergå granskning af Konungens Högsta Domstol, samt följaktligen
kommit att förfalla; hade, vid 1834 och 18.35 årens riksdag, då samma
fråga åter uppstått, Rikets Höglofl. Ständer, med bilall lill Deras Lagutskotts
betänkande, stannat i lika beslut, sorn å förra riksdagen, samt lill Kongl.
Majit insändt det sålunda beslutade lagförslaget, hvilket, granskadt i Högsta
Domstolen, af Dess flesta Hrr ledamöter blifvit tillstyrkt, dock med åtskil
liga
nödiga ansedda och derföre äfven tillstyrkta ändringar; hvaremot Kongl.
Majit, i anseende till ifrågavarande ämnets, hvad Lagmansiätternas indragning
beträffar, inflytande och inverkan på lagen och gällande rättegångsordning,
och då förslaget lill civillag, deri Lngmansrätterna icke voro bibehållna,
förmodades snart komma under pröfning, förklarat Sig ej linna tillräckliga
skäl att för det dåvarande, oberoende af nya Lagförslaget i dess helhet, särskild
pröfning af detta ämne företaga; derföre Kongl. Majit vägrat sanktion
å hvad Rikets Ständer föreslagit så väl om Lagmansrätlcrnas indragning, som
ock, i sammanhang dermed, rörande Riddaresynerätter och Kämnersrätter.
När deruppå, vid 1840 och 1841 årens riksdag, frågan ånyo förekommit,
och Lagutskottet framlagt ett nytt Lagförslag, i hufvudsaken lika med de
52
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 Nov. 1847.
förut beslutade, men med iakttagande af de flera förändringar deri, som
Högsta Domstolens pluralitet vid förutgångna riksdagen anmärkt och tillstyrkt,
hade Rikets Ständer likaledes fastställt detta nya Lagförslag angående ifrågavarande
domstolars indragning, samt, jemte dess insändande, till Kongl. Maj:t
öfverlemnat alt bestämma de flera verkställighetsåtgärder, som kunde pröfvas
nödiga; hvilket lagförslag, likasom vid förra tillfället, Högsta Domstolens
fleste Hrr ledamöter tillstyrkt, med vissa förändringar, innefattade i underdånigt
förslag till kontraproposition, men Kongl. Majit, sorn med afseende
på de verkningar, Lagmansrätternas indragning skulle åstadkomma, icke funnit
tillräckliga skäl att då införa förändringen, således äfven för det dåvarande
vägrat alt bifalla. Slutligen och då hos Rikets Höglofl. Ständer, vid
sistförlidna riksdagen, samma fråga för fjerde gången blifvit väckt, hade, efter
dess handläggning af Lagutskottet, meningarne inom de Höglofl. Riksstånden
synts, likasom tillförne, i allmänhet sammanstämma deri, att meranämnde
domstolar mätte afskaffas och rättegångsinslanlierna således inskränkas
lill blott Irenne; hvaremot, i fråga om sättet, huruledes en sådan förändring
skulle kunna till vägabringas, den skiljaktighet i meningarne yppats, alt,
under det tvänne Respektive Riksstånd bifallit Lagutskottets afgifna betänkande,
att, under åberopande af de skäl, Rikets Ständer tillförne andragit,
frågan, såsom erfordrande närmare utredning, borde hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anmälas, med anhållan, alt Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och till Rikets Ständer framlägga ett fullständigt förslag i ämnet, de tvänne
öfriga Respektive Riksstånden åter gillat och antagit ett, vid Utskottets betänkande
särskildt fogadt Lagförslag, affaltadt till likhet med det vid nästförulgångna
riksdagen beslutade, med de förändringar deri, hvartill del då
af Konungens Högsta Domstol tillstyrkta förslag lill kontraproposition foranledt.
Vid hvilken skiljaktighet i meningarne frågan, utan vidare åtgärd, afslannal.
Det torde emedlertid få anses tillbörligt, att denna fråga, åt hvilken
Rikets Höglofl. Ständer så länge och så oafbrutet fästat Sin uppmärksamhet',
icke må alldeles lemnäs å sido. Genom fyra, livar efter annan följande, riksdagars
beslut, är af den ena Statsmakten den mening utan afbrott uttalad,
att ifrågasatta förändringen vore lika lämplig, som önskvärd. Det är nogsamt
bekant, med hvilken noggranliet och omsorg de för ändamålet nödvändiga
lagförslag blifvit utarbetade; dessa lagförslag hafva blifvit granskade och
i hufvudsaken godkända af den lagkunniga Myndighet, som, enligt Grundlagen,
räknas till den andra Statsmaktens Rådgifvare; och de scdnasle, dels
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 Nov. 1847.
53
å 1840 och 1841 årens riksdag beslutade och dels vid sistförlidna riksdag
o # c*
framlagda, lagförslagen äro affattade i fullkomlig öfverensstämmelse med hvad
denna rådgifvande Myndighet tillstyrkt och föreslagit. Det vill då äfven sy- -  nas, som skulle frågan vara tillräckligen utredd och granskad, för att kunna
hufvudsakligen öfver vägas.
De skäl, uppå hvilka Rikets Höglofl. Ständer, vid Irenne nästfö,»utgångna
riksdagar, för sin del beslulit ofvannämnde domstolars afskaffande, äro allmänt
bekanta och lika allmänt såsom välgrundade erkända. Alt här upprepa
dem, vore derföre öfverflödigt. De ådagalägga oemolsägligen både behofvet
och fördelarna af den önskade förändringen; och den enda väsentliga
anmärkning, som deremol blifvit gjord, härleder sig ifrån ilen föreställning,
att, om i rättegångsordningen för tvistemål en af Under-instantierna, i synnerhet
Lagmansrätlen, borltoges, Öfverdomstolarnes eller Hofrätlernas göromål
skulle lill den grad ökas, alt dessa domstolar icke i oförändradt skick
skulle blifva tillräckliga; hvarföre den redan väckta och länge afhandlade
frågan sammanslälles med den ännu icke under Lagstiftande Maktens skär
O
O
skådan komna, angående lJofrätternas fördelning eller utflyttning på flera
ställen än hittills. Men om, i afseende å den förra frågan, allmänna tänkesättet
otvifvclaktigt nu kan anses ulbildadt och stadgadt, synes icke vara
skäl att låta den bero derpå, att den sednare, hvarom tankarne alltid varit
och ännu äro delade, tilläfventyrs skulle i framtiden förekomma och pröfvas,
osäkert med hvilket slut. Ett annat och visserligen mera lämpligt och
ändamålsenligt sätt, att undanrödja det förmenta hindret emot redan föreslagna
förändringen, erbjuder sig deruti, alt i den mån det, efter förändringens
antagande, skulle visa sig, att Hofrätlernas göromål ökades till den grad,
att de icke af nu varande domarepersonal medhunnos, denna personal äfven
blefve lills vidare förstärkt med flera eller färre ledamöter, och att, för aflöning
af dessa, Rikets Höglofl. Ständer lill Kongl. Majrls nådiga disposition
ställde erforderliga medel; en disposition, som, i händelse den framdeles skulle
befinnas obehöflig, då kunde åter upphöra.
I betraktande af dessa omständigheter och med stöd af de vigtiga skäl,
Rikets Höglofl. Ständer Sjelfve tillförne åberopat, samt med iakttagande för
öfrigt af hvad Konungens Högsta Domstols pluralitet tillstyrkt, varder fördenskull
vördsamligen hemstäldt, att en Författning mätte beslutas, hvarigenom
stadgas;
:'t:o Alla Kämner sr ätter skola frän och med den / Januarii 18 49 upphöra,
och såclane mål och ärenden, som, enligt lag eller särskilda författnin
-
54 R. St. Just. Omludsm. Emb.-Berättelse den 15 Nov. 1817.
gar, JM höra till Kämnersrätt, derefter omedelbarligen upptagas af Rådstufvurätt,
pä sätt för närvarande sker i de städer, der Kämnersrätt ej är; börande
jemväl de mål, hvilka intill nämnde dag blifvit hos Kämnersrätt anhängigegjorde,
men då ännu icke äro af slutade, öfverlännäs till vederbörande
Rådstuf vurätt, att der vidare handläggas.
2:0 JAkaledes skola alla Lagman srätter upphöra, på det sätt,, alt vad,
som emot Häradsrätts eller Härads-Synerätts beslut erlägges eller anmäles
sednare än tre veckor före lagtima Lagmansting år 1848 samt ej å det
Tinget fulföljes, bör hänvisas till fullföljd i vederbörande Hofrätt, såsom
här nedan sägs, och att de saker, hvilka, å Lagmansting fullföljde, icke
derstädes innan nyssnämnde års slut af göras, skola äfven lill vederbörande
Hofrätts handläggning öfverlemnas.
3:o Riddare-Synerätter varda ock, ifrån och med 1S48 års slut, af skaffade:
och skall med fullföljd från Härads-Synerätt af tvister cm ägor och
botstada skäl, samt med dessa måls behandling i Hofrätt och hos Konungen, f örhållas,
på sätt här nedan i denna förordning stadgas. Dock skall den, som
ej nöjes åt dom, den Lagmans-Synerätt gifver före slutet af nämnde år,
äga att, såsom hittills tillåtet varit, Riddare-Syn hos Konungen begära.
Har iMgmansrätt dömt lill Syn, men saken ej med slut afhulpit före den
1 Januari 18 fp i marde den till vederbörande Hofrätts behandling öfverlemnad.
4.0 I sammanhang härmed varda nedannämnde lagrum upphäfne eller
ändrade, på sätt, som följer:
R ällegängsbalken.
fl Mag».
Af 1 §, sällan den lyder i Kongl. Förordningen den 18 December 1823,
ändras forsla punkten sålunda:
Underrätt å landet är Häradsrätt. Der dömer Häradshöfding med
Tolf Bönder, som i Häradet bo och dertill valde äro.
2 och 3 §§ varda lill all kraft och verkan upphäfne.
Följande §§ ändras lill denna lydelse:
4 §.
Underrätt i stad är Rådstufvurätt. Der äga Stadens Borgmästare och
Rådmän döma.
R. St. Just. Ombudsm. Einb.-Bcrältelse den 15 Nov. 1847. 55
5 §-
Öfver dessa äro Hofrätter, dit rättegångssaker från Underrätterna
komma måge, som f ramdeles i denna Balk sägs.
8 §•
Häradshöfding skall denna ed svärja inför Hofrätten. Ar han fjerran
derifrån stadd, eller kan han sig der ej infinna, förr än Ting skall hållas;
förordna Hofrätten, hvar det ske må. Nämndeman lägge eden af ä Tinget.
Borgmästare och Rådman gore ed sin åt Rådstufva, i närvaro af Konungens
Befallningshafvande, eller den han i sitt ställe förordnar.
10 §, sådan den lyder i omförmälde Kongl. Förordning, ändras sålunda:
Nu Jufver Flä rådshof ding förfall, att han sitt Embete ej förrätta kan;
kungöre det Hofrätten. Pröfvas det lagligt; förordne Hofrätten en skicklig
man, som Embetet i hans ställe förestår. Samma lag vare om Borgmästare,
der Rådstufvurätten utan honom ej domför är. Häfver Nämndeman förfall
och varder förthy Häradsrätten ej domför, eller saknas eljest fulltalig
Nämnd, i andra fall än det, som i 13 Kap. 4 § sägs: kalle Häradshöfding
af de bönder, som närmast bo, en eller flere, efter thy som behof vet fordrar.
Tredje Kapitlet om Lagmansting upphäfves.
V
4 Magi.
Öfverskriflen af detta Kapitel ändras sålunda:
Huru särskildt Häradsting skall hållas, som kallas Urtima Ting.
Sisla punkten i 2 § eller orden: ”örn särskildt Lagmansting vare lag
samma” uteslutes.
Femte Kapitlet om Kämnersrätt upphäfves.
6 Mag».
Detta Kapitel kommer att erhålla följande lydelse:
1 §•
Staden, med de ägor, som dit lyda och inom dess rågång belägne äro,
vare Rådstufvurätts domsaga.
56
II. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 JSov. 1847.
2 §.
I de städer, der målens antal så jordrar, böra flere af delningar af
Rådstufvur ätten vara, och göromålen dern emellan fördelas, såsom å hvarje
ställe lämpligast finnes; dock så, att Lagfarts-, Intecknings-, Äktenskapsförords-,
Boupptecknings-, Arfs-, Testaments- och För my tiderskaps-är enden samt
frågor om rätt till börd och lösen af fast egendom för hela staden till en
och samina afdelning höra.
3 §.
Hvar måndag, eller, när helgedag å måndag inträffar, nästa söckneilag
derefter, skall Rådstufvurätt hållas; träde ock Rätten dessemellan tillsamman,
så ofta det tarf vas och Ordföranden derom tillsäger. Då skola
Borgmästare och Rådmän klockan tio till Rådstufva komma.
4 §•
Vid årets början, innan Rådstufvurätt första gång till domsäte träder,
skall gudstjenst hållas.
5 §.
Rådstufvurätts dombok skall skrifvas under af alla, som i Rätten sitta;
och varde den, med saköreslängd, till Hofrätten sänd inom Michaelsdag äret
derefter, vid bot tjugu daler. Äger staden sjelf sakören; då är ej nödigt
saköreslängden till Hofrätten sända. Huru med dombok, som af Rådstufvurätt
i Stockholm hålles, förfaras skall, är särskildt stadgadt.
9 Hafi.
Följande §§ skola hafva denna lydelse:
1 §‘
Kommer ej Häradshöfding lill laga Ting, utan låter Rätten ligga neder;
bote tretio daler, der lian ej laga förfall viser, och gähle dem skadan
åter, som Rätten sökte. Blifver han en tingsdag ute, då Ting flera dagar
står; böle tio daler. Försummar han Syn elter urtima Ting, vare bot hälften
mindre.
3 §.
It. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 Nov. 1847. .)7
3 §.
Kommer ej Borgmästare till Rådstufva den dag rättegång skall hållas;
höte tre daler, och Rådman, som blif ver från Rätten ute, två daler.
lO Haji.
Slutet af 5 § ”gånge dermed, som i 6 Kap. 1 § sagdt är” ändras till
följande lydelse:
döme derom Rätten i samma stad.
Andra punkten i 27 § eller orden: ”1 staden gånge om dessa mål, som
sägs i 5 Kap. 1 §” ändras till denna lydelse:
I staden skall Rådstufvurätt dessa mål upptaga.
•
St Haji.
Följande §§ erhålla denna lydelse:
4 §-
Käranden vare skyldig, att låta svaranden få stämning fjorton dagar
förut, der han inom häradet bor: utom häradet eller i annan stad, tre veckor:
utom länet, sex veckor: i tredje eller fjerde länet, eller längre bort,
nio veckor. Stockholms stad räknas för särskildt län. Ar den utom Riket,
som stämmas skall; håfve sex månaders lid ifrån det han stämningen fick.
Der stämning genom offentligt anslag sker å Rättens dörr, skall ock sex
månaders dag föreläggas. Om stämning i konkursmål är särskildt stadgadt.
I alla dessa fall, der stämning fordrar längre tid, än om lysning till Ting
stadgadt är, må den. svarande stämmas till viss månad, och underrätte han
sig sedan sjelf, å hvad dag Tinget hållas skall.
3 §.
Till Rådstufvurätt stämmes åtta dagar förut; utan så är, alt målet
ej tål uppskof och derå förr svaras kan.
i‘£ Hafi.
Första punkten af 2 §, sådan den lyder i Kongl. Förordningen den 12
Mars 1830, ändras på följande sätt:
H. St. Just. Ombutlsm. Emb.-Berättelse 1847. ^
58 i?. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 No v. 1847.
Är någor förfallolös borta, då. han ropas af Rällen fram att kära eller
svara, bote två daler.
5 § varder lill all kraft oell verkan uppliäfven.
Sista punkten i 7 §, ”Är någor borta från Lagmanssyn; vare lag samma;
dock må man ej der vädja mot, ulan gånge dermed, sorn i 25 Kap.
10 § stadgas”, uppliäfves.
fSS Magi.
Följande §§ ändras sålunda:
2§.
Jäifvar någor Domaren obeskedliga; böle i Underrätt tjuga daler,
Hofrätt femtio daler.
3 §.
Prof vas jäf lagligt emot Häradshöfding, eller Borgmästare i den stad,
der ej mer än en Borgmästare är, och Råds tufvur ätten utom honom ej finnes
domför; förordna Hofrätten en annan i hans ställe, på kärandens begäran
och kostnad, och stadne den kostnad sedan å den, som saken tappar.
4 §•
Jäfvas någor i Här ads- Nämnd: sätte Häradshöfding, om det tarf vas,
annan i hans stad, så länge det målet slites. Jäfvas Rådman; nämna Rådstuf
vurätten den i hans ställe sitta må, der Rätten ej annars domför är.
Är Rådstufvurätt aller jäfvad; förordna derom Idof rätten. JVu kan så
hända, att så munge af Hof rättens Ledamöter jäf vade varda, att Rätten i
t hy mål ej fullsulen är; gifve Hofrätten det Konungen tillkänna, då Konungen
förordnar andra i deras ställen. Ej må någor i Hofrätten jäfvas,
der son eller måg i Underrätten dömt; utan så är, all de för embetesbroll
der lagliga anklagade varda.
114 Maji.
1 oell 2 §§ ändras till följande lydelse:
1 §‘
I Underrätt bör käromålet muntliga föreställas, der sakens vigt och
vidlyftighet eller andra omständigheter ej fordra, att det skriftliga ske må;
11. St. Just. Ombudsm. Emb. -Berättelse den 15 Nov. 1847.
59
och varde då parterna ej tillåtet, att flera än en skrift hvardera inlägga,
der saken ej är af dess större vigt.
2 §.
Kommer käranden till Rådstuf vurätt å dag föresattan, och gif ver dess
käromål vid offentligt upprop skriftliga in, och svaranden då Jiär är; skrifve
Rätten derå, att han åtta dagar derefter svara skall. Försummar han då
att ställa sig vid uppropet in, men kommer med svar innan klockan tolf;
Löte två daler. B lifver han alldeles ute, eller kommer han oberedd, utan
laga urs ägt; bote fyra daler, och gånge åter upprop i saken ätta dagar
derefter. Kommer han ej ändå med svar in; bote som sagdt är, och varde
på kärandens inlaga i saken dö milt; dock må han muntliga höras, om han
det förut begärer: vare ock honom tillåtet, der han tappat, emot domen
vädia. Försummar käranden den dag, då han sin vederparts svar emottaga
skulle; bote två daler.
Andra punkten i 6 § ändras sålunda:
Hvar som då f örfallolös blifver ute; bote i Rädstufvurätten fem daler,
i Idof rätten tio daler.
8 § skall lyda sålunda:
Skrifver någor, eller talar inför Rätta, det han vet ej sant vara, och
vill Domaren dermed förleda: varder han derom öfvertygad; bote i Un
derrätt
tio daler, i Hofrätt tjugu daler, eller mera, allt som Domaren det
pröfvcir.
Första punkten af 9 § erhåller följande lydelse:
7 rångoed måge parterne ej äska af hvarannan i någon Rätt: dock
åge Hofrätt, då huf vudsaken dit kommen är, pålägga endera parten eller
begge denna vrångoed utan uppskof i rättegången svärja, om sanning ej annars
utletas kan:
£5 liap.
15 oell 16 §§ skola lyda sålunda:
15 §.
Alle äga Rätten heder och vördnad visa: Ty skall ej någor, i stället
för laga fullmäktig, låta öfvermaga, tjenstedräng, eller annan otjenlig,
gif va dess skrifter in, eller till muntligt f örhör skicka. Gör det någor;
bote i Underrätt fern daler, i Hofrätt tio daler.
60 R. St. Just. Ombudsm. Emb.-B er ätt else den 15 Nou. 1847.
16 §.
Täger någor sig talan för Rätta i den sak, der han hvarken är målsägande
eller ombudsman, eller äger å embetes vägnar kära och söka, eller
efter lag dertill lof häfver; bote i Underrätt fem daler, i Hofrätt tio daler,
eller mera, sorn saken är till: Sker det hos Konungens Befallningshafvande;
bote fern daler, Konungens ensak: fylle ock i dessa fall allan skada.
16 Hafi.
Andra punkten i 1 § ändras lill följande lydelse:
IS öjes ettdera /tarten ej deråt; gifve han det Rällen tillkänna genast,
el/er sist innan nästa dagen tilländagåitt, och lägge sedan dess besvär in i Hofrätten,
inom hälften af den tid, som i lagvadda saker föreskrifven är: vare
ock Domaren skyldig att teckna å utslaget hvad dag, klockan före tolf, del
ske bör.
11 Kai».
Fjerde punkten af 3 § ändras sålunda:
Kommer ej vittne, som stämdt är; bote i Underrätt tre daler, i Hofrätt
fem daler: och lägge Rätten sedan viss dag och vite före.
Slutet af 31 §, sådan den lyder i Kongl. Förordningen den 30 Maj
1835: ”Faller Lagman någon till ed, då bör lian den gånga, innan Tinget
slutes: är han sjelf ej tillstädes, lagge eden af inför nästa domstol i orten,
inom den tid, som Lagman föreskrifver”, kommer alldeles att utgå.
18 Kap.
Första punkten af 3 § skall lyda sålunda;
Ar någor sak genom vad kommen till Hofrätt, och gifver sig en annar
först der an: finnes hans talan sådan, som i 1 sägs; gånge dermed, som
der föreskrifves.
19 Kap.
1 § ändras sålunda:
Reser någor bort, då hans sak för Rätta är, ulan han. häfver Domarens
lof dertill, eller laga fullmäktig ställt, och Rätten del kungjort; böle i
B. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 Nov. 1847. 61
Underrätt fem. daler, i Hofrätt tio daler, och gånge ej dess mindre dom
i saken.
90 Kap.
Andra punkten af 1 § ändras sålunda;
Göra de det ej; bote sä svaranden, som käranden, i Underrätt tio daler,
i Hofrätt tjugu daler.
\
91 Kap.
4 § ändras till följande lydelse:
Häfver man Underrätts dom för sig, men tappar i Hofrätten; då bör
kostnaden å båda sidor emot hvarannan r/vittas, der Domaren ej funer de
omständigheter i något mål vara, att endera ändå rättegångskostnad gälda
bör. Aro i saken åtskillige käromål, och vinna eller tappa parterne deri
ömsom; då stände ock hvar sin skada.
99 Kap.
De två första punkterna i 1 § erhålla följande lydelse:
I Hofrätt skall någor af Rättens Ledamöter, i lagvadda eller der instämda
saker, skriftlig berättelse om deras sammanhang uppsätta, innan de
till dom företagas. I Underrätt måge parterne det ej äska, der Rätten ej
sjelf finnér, att sakens vigt eller vidlyftighet det fordrar.
Tredje punkten i 2 § skall lyda sålunda:
Sist upptecknes inlagorna, alt kunna Rätten föreläsas, efter den tid,
som de inkommit; och Rätten gifve sedan den berättelse till parterna ut,
med förelagd tid och vile, i Hofrätten tio, i Underrätten fern daler, att den
hvar för sig genomse, underskrifva och återställa.
93 Kap.
1 §, sådan den lyder i Kongl. Förordningen den 15 Juni 1818, ändras
sålunda:
A Häradsting, så ock vid laga syn i jordal vist, må ej dömas, der ej sju
i Nämnden äro. Rådstufvurätt vare domför, der tre i Rätten sitta. I
62
Fi. St. Just. Ombudsm. Emi.-Berättelse den 15 Nov. 1847.
Hofrätt må ej färre ä/i fem ledamöter döma i mål, som å ära eller lif gå.
I andra mål må fyra ledamöter utgöra domfört antal, der alle om slutet
ense äro.
2 § skall hafva följande lydelse:
När dom å Häradsting fällas skall; underrätte Häradshöfding Nämnden
om saken, och de skäl deri äro, så ock hvad lag i thy fall säger. Varder
Nämnd från Häradshöfding skiljaktig; gä/le den mening, som Nämnden
faller på, och sva re den: för dom sin. Aro ej alle i Nämnden ense; stände
vid det, som Häradshöfding rättvist pröfvar.
94 Magi.
5 §, sadan den lyder i Kongl. Förordningen den 10 September 1823,
jemförd med Kongl. Brefvet den 19 Augusti 1761, Expeditionslaxan den 5
Maj 1821 och Konkurslagen den 12 Mars 1830, ändras sålunda:
I Häradsrätt skall dom offentliga af sägas, så snart den författad är;
och gifve Häradshöf ding domen skriftliga ut, innan han från tingstad reser,
om det\ så tidigt äskas, att det ske kati: gör han det ej; bote tjuguf em daler.
I Rådstuf vurätt böra parterne vid middagstima dagen förut stämmas, genom
anslag å Rättens dörr, att dom å tid föresaltan afhöra; dock må Rådstufvurätt
genast och utan anslag dom muntliga eller skriftliga kungöra, der
saken af ringa värde är. I Hofrätt skall dom, efter anslag som sagt är,
till parterna ut gifvas. Tager någor Rättens offentliga anslag bort; bote
tjugu daler. Om lifgifvande af dom i konkurssak är särskildt stadgadt.
II § ändras sålunda:
Nu kunna sådana omständigheter sig yppa långt efter, sedan dom och
utslag fallit, att f örklaring deröf ver nödig är; den bör ej vägras. Ar Häradshöfding,
som dömt, ej då i samma Rätt; gifve den, som i hans ställe
kommit, förklaring med Nämnden, ybro i Rådstufvu- och Hofrätten ej så
månge qvar af deni, som i utslaget ense varit, att de domföre äro; då böra
de, som sedan der domare blifvit, utslaget förklara. Innehåller den förklaring,
som parten gifves, något sådant, som i utslaget ej är tydliga utsatt;
då må vad deremot tillåtas.
95 Magt.
1 §, sådan den lyder i Kongl. Förordningen den 12 Murs 1830, ändras
sålunda :
Fi. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 Nov. 1847. 63
Nöjes man ej åt den dom eller utslag, sorn Häradsrätt i hufv nels aken,
u Tinget eller vid laga syn i jordatvist, eller husesyn å f rälse- eller skattehemman,
fällt häfver; då må han vädja med tre daler under Hofrätt, antingen
genast eller sist innan åttonde dagen gått till ända, den inräknad, dä
domen föll: och Häradshöfding skrif ve straxt å domen, att han lagliga vädjat,
och sätte dagen ut, dä parterne skola till Hofrätten komma, den vädjande
alt gifva sin inlaga in, och svaranden att den anamma, utan stämning eller
annan kungörelse; så ock alt borgen förut bör ställas för kostnad och skada,
efter thy som i 26 Kap. stadgas: vare ock den, sorn vunnit, skyldig att underrätta
sig af Domaren, om vädjadt är: och der så skett, läte ock han det
teckna, till sin rättelse, å dombref sitt; der må ej fordras särskild betalning
före. Vädja de både; gånge dermed sammaledes. Vädja de ej, sorn nu är
föreskrifvet; staude Häradsrätts dom fast.
2 § skall erhålla följande lydelse:
Vill den, som under Hofrätt vädjat, sitt vad sedan öfvergifva; kungöre
det sin vederdeloman, inom hälften af den tid, som han eljest skulle
till Hofrätten komma. Gör han det ej, och kommer svaranden dit; njute
han betalning för kostnad sin.
3 § upphör att vara gällande.
4 § skall hafva följande lydelse:
Vädjas emot Häradsrätts dom i mål, der ofrälseman, efter offentligt
anslag, sökt att afstå all dess egendom till sina borgenärer: eller endera
maken begärt skilnad i ofrälse bo: eller tvist varit om borgenärers rätt och
företräde till sådan gäldbundens gods; sände Häradsrätt de skrifter, som
parterne der vexlat, till Hofrätt in, tre veckor förr, än de skola sig der
inställa.
Första punkten af 5 § ändras sålunda:
I brottmål, ehvad de äro svårare eller mindre, håfve ej någor lof att
vädja, antingen emot värjemålsed, böter eller kostnad och skada, som Underrätt
i thy fall ålagt; utan må den, som ej nöjes åt dess dom, besvära sig
deröfver i Hofrätten, inom hälften af den lid, som lagvadda saker der fullföljas
böra.
Sisla punkten, så lydande: ”Om mindre brott, sorn följa nugot tvistemål
al, sägs i 3 Kap. 4 §” upphäfves.
64
R. St. Just. Ombudm. Emb.-Berättelse den 15 Nov. 1847.
6 och 7 §§ upphöra att vara gällande.
9 §, sådan den lyder i Kongl. Förordningen den 29 November 182.3,
ändras sålunda:
1 de silke/', sorn genom laga vad gå till Svea Hofrätt ifrån Häradsrätt
i Upland, Södermanland, Westmanland, Kopparbergs län, Nerike och Gest
rikland,
ingifve käranden sin inlaga, innan klockan tolj på den fyrationde
dagen, den oräknad, då Häradsrättens dom föll, eller håfve sitt vad förlorat;
ifrån Häradsrätt i Wermland, Helsingland, Jemtland, Herjeådalen,
Medelpad och .ingermanland på den sextionde dagen; ifrån Häradsrätt i
Westerbotten och pål Gottland på den nittionde dagen: I Götha Hofrätt från
Häradsrätt i Östergöthland, Calmar län, Småland, Skaraborgs och Elfsborgs
län på fyrationde dagen; från Häradsrätt i Halland, Daid och Bohus län
på sextionde dagen: I Hofrätten öfver Skåne och Blekinge från Häradsrätt
i. dessa landskap pä den fyrationde dagen. I vexel och sjörätts-sak vare lid
hälften kortare, att fullfölja vad från Häradsrätt i hvarje ort till Hofrätt.
10, 11, 12, 13 och 14 §§ varda till all kraft och verkan upphäfne.
Andra punkten i 15 § ändras sålunda:
Huru vittnesbörd derom af Rätten gifvas bör, vare lag samma, som i
i § af detta Kapitel för Häradsrätt stadgadt är.
16 och 17 §§ upphöra att vara gällande.
24 § erhåller följande lydelse:
Besinnar han sig, som emot Rädstufvurälts dom vädjat, och vill ej
sitt vad sedan fullfölja; kungöre det vederparten, såsom i 2 om Häradsrätt
sagdt är, vid äfventyr, som der stadgadt finnes.
3(1 Map.
Öfverskriften lill detta Kapitel ändras sålunda:
Huru borgen skall sättas, innan laga vad i Hofrätt fullföjes; så ock
huru Underrätts dom, deremot vädjadt är, verkställas må.
1 § kommer att erhålla följande lydelse:
Hvar, som ifrån Underrätt vädjar, ställe för sig två löftesmän, som
borcra, begge för en, och en för begge, för kostnad och skada, den han kan
skyldig
R. St. Just. Ombudstn. Emb.-Berättelse den 15 Nov. 1847.
65
skyldig kännas att gälda; tage deras skrift derå, och lägge den vid sin inlaga
i Hofrätten in. Nu kan så hända, att han hellre vill penningar,
eller silfver, eller guld, till säkerhet för kostnad och skada ställa, och sätter
det hos Konungens Befallningshafvande in, eller i taka händer; då vare ock
det för borgen gildt, när Domaren det pröfvat häfver. Försummar han
det; håfve sitt vad och talan emot Underrättens dom förlorat.
2 § ändras sålunda:
Underrätts dom, deremot vädjadt är, gånge i verkställighet, efter thy,
som i 3 Kap. 5 Utsökningsbalken sägs, der den, som vunnit, det askar,
och vadet ej derigenom onyttigt blefve.
3, 4, 5, 6 och 7 §§ varda till all kraft och verkan upphäfne.
39 Map.
3 § erhåller följande lydelse:
Menar svaranden, att käranden ej bör njuta dess vad till godo, förthy,
att han ej ställt borgen för kostnad och skada; gifve dess påstående skriftliga
vid uppropet in, och Hofrätten höre vederparten deröfver. Häfver han
det försummat, sorn i 26 Kap. 1 § före skrif vet står; gånge derom ef ter thy,
som der sagdt är. Finnes det annorlunda; då svares i saken, när anslag
deri sker. Vill någondera parten emot Hofrättens utslag i detta fall Konungen
söka; gore det å sätt, som i 3o Kap. 1 och 6 §§ sägs.
38 Map.
Delta Kapitel varder sålunda ändradi:
1 §’
livar so/n ånyo drager den sak för Rätta, deri dom eller utslag förr
är, sorn vunnit laga kraft; eller tadlar sådan domför Rätten, eller utom:
bote för Underrätts dom tio daler; för Hofrätts dom etthundrade daler.
Ar det Konungens dom; plikte med femhundrade daler.
2 §.
Qväljes Underrätts dom för Rätta; döme deröfver den Rätt, der det
sker. Tadlar man sådan dom utom Rätten; döme deröfver Underrätt i den
R. St. Just. Ombudstn. Emb.-Berättelse 1847. 9
60 Ii. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse dm 15 Nov. 1847.
ort, der brutet är. Qväljes Hoj rätts eller Konungens dom, ehvad det är
för Rätta, eller eljest; det skall i Hofrätten dömas.
39 Haigi.
1 oell 2 §§ af cicila Kapitel skola hafva följande lydelse:
1 §•
Djerfves någor missbruka rättegång, och emot klara skäl och bättre
mett, af arghet, drager någon för Rutla; bote i Underrätt ifrån tio till tjugu
daler, de fattigas ensak; och gähle dertill rättegångskostnad, hinder och skada.
2 §.
Häfver någor tappat i Underrätt, och gillar Hofrätten i allt Underrätts
utslag; prof ve Hofrätten ock, om hatt för ohemul klagan gjort sig till ansvar
förfallen: finnes det; bote han då från tretio till etthundrade daler.
I alla dessa fall phkte fullmäktig, sorn i 10 Kap. if $ sagdt är. Orkar
den brottslige ej böta; p/ikte med fängelse, sorn i io Kap. Utsökningsbalken
stadgadt är.
iSO Mai».
Detta Kapitels öfverskrift skall lyda sålunda:
Huru sökas skall, att Konungen må Hofrätts eloni öf verse och skärskåda;
så ock huru det, som dömdt är, skall ut gifvas, innan saken hos Konungen
full följes.
Af 3 § ändras tredje punkten sålunda:
Parten ställe ock borgen för kostnad och skada, som i a5 Kap. om vad
från Underrätt föreskrifves.
5 § erhåller följande förändrade lydelse:
Den, som tappat i Hofrätt och vill Konungen deremot söka, gifve
omant ut hvad dömdt är, och sätte det hos Konungens Bef allningshaf vande,
eller i taka händer. Ar det, hvarom dömdt är, sådant, att ändringssökandet
onyttigt blefve, der dom fullgöras skulle; dä gånge den ej till fullbordan.
Skola penningar efter dom gäldas, och säger han, att han dem ej äger, ej
eller silfver eller guld: styrka det, der vederdeloman det äskar, med ed sin,
hos Konungens Befallningshafvande, eller Domaren i orten, om det beqvämligare
der ske kan; och håfve sedan lof, men ej förr, att gifva andra lös
-
11. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 Nov. 1847.
67
ören dertill upp, med laga värde derå. Finnas ej de; gifve då upp gods
och jord å landet, eller hus och tomt i staden, med Rättens bevis, om de
för annan gäld häfta eller ej. Jr tvif velsmål, om den egendom svarar
emot det, som dömdt är, och kan den ej mätas, innan tid är inne,
att han saken hos Konungen fullfölja bör; sätte borgen lill dess värdering
derå ske kan. Gitter han ej nägotdera, som nu sagdt är; sälte
för hvad dömclt är full borgen. Kan hatt ej eller det; ställe då borgen
för sig sjelf, ellet' träde i fängelse till sakens slut. Ar i ett utslag öfver
flera särskilda mål dömdt, och häfver den, som ändring sökt, det i ett
eller flera fullgjort; galle ändringssökandet deri, och håfve i de andra ingen
talan. Huru det lyftas må, som ut gifvet är, sägs i 3 Kap. 5 Utsökningsbalken.
Häfver den, sorn gifvit gods, hus eller gärd upp, lill doms
fullbordan, ej annat hemvist alt tillgå; då för hålles dermed, som i 5 Kap.
8 N samma Balk stadgadt är. Kill den, som vunnit, ej lyfta det, sorn utgifvet
är, eller kan han ej borgen sätta; kungöre det stramt Konungens Befallningshafvande,
eller Domaren: och vederdelomannen tage det åter, och
sätte han borgen i stället. Om pröfning af borgen sugs i 26 Kap. S ,5*-'
<'ige ock Konungen alt borgen godkänna, när så omtränger.
33 Mai».
3 § skall, efter den förändrade redaktion, sorn densamma, genom Kongl.
Förordningen den 20 Januari 1779, erhållit, lyda sålunda:
Af Häradets lott i sakören behålle en tredjedel Häradshöfdingen, annan
Nämnden, tredje Häradet. I Rådstufvurätt tage Borgmästare dubbel
lott emot Rådman.
TJ l 8 0 k n i n g s b a i k c 11.
3 Mas».
3 § skall halva följande lydelse:
Häfver någor vunnit hos Underrätt, och varder deremot vädjadt; njule
ändå utmätning, och ställe borgen för det han om händer får, eller läte
godset sättas i qvarstad. När godset så utmätt är, må det sedan ej skingras,
eller utom ägarens vilja fö/yttras, förr än saken i Hofrätten af dömd
varder. Tappar han der; gånge det, sorn utmätt, eller i qvarstad satt är,
åter, med dess ränta och afgäld.
68 Jl. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättclse den 15 Nov. 1847.
Första afdelningen af 6 §, eller orden: ”Nu giller ej den, som tappat
häfver, gifva ut, hvad dömdi är, innan saken för Hofrätten kommer; sätte
der full borgen före: gitter han ej eller det; ställe dä borgen för sig sjelf,
eller träde i fängelse till sakens utslag”: skola från lagtexten uteslutas.
Jo rdaballccn.
14 Hap.
3 § ändras sålunda:
Nu vill någor med den synedom sig ej åtnöja; vadje då under Hofrätt,
sorn i Rättegångsbalken sägs. .Fullföljes vadet och finnér Hofrätten
ny syn tarfvas; utnärnne Hofrätten en af sina Ledamöter, att synen hålla,
och kalle två Underdomare i orten att honom biträda. Det protokoll, sorn
vid synen föres, gifve han till Hofrätten in, och Hofrätten döme sedan
i saken. Drages saken under Konungen, och finnes den ej tillräckligen
utredd, ändå att syn föregått; då må ytterligare syn hållas, och
nämne Konungen i Högsta Domstolen dertill en af dess Ledamöter; läte
ock genom Hofrätten kalla två Underdomare, att vid synen biträda. Öfver
denna syn skall protokoll till Konungen imffvas, på sätt om den syn, som
Hofrätt förordnat, sagdt är. Vid dessa syner måge ock vittnen höras, der
någon af parterna det äskar. Göres jäf emot vittne, varde vittne ändå hardt;
och pröfve sedan Hofrätt eller Konungen jäf vet, så ock hvad verkan vittnesmålet
äga må. lönner Hofrätten eller Konungen syn nödig, och är den
ej af Underrätt hållen; då må Hofrätten eller Konungen låta synen af
Underrätten verkställas, och pröfve sedan saken.
5:o 1 öfrigt förklaras alla de särskilda, lid efter annan utkomna författningar,
som angå Lagmansrälter, Riddare-Synerätter och Kämnersrättcr
hafva förfallit, i hvad de icke, så vidt de angå Kämnersrätter, böra
lämpas pä Rådstufvurätt, såsom i de förras ställe utgörande förste domstol
i stad; äfvensom alla de bestämmelser, hvilka, genom särskilda Kongl. Resolutioner,
i afseende på en del Rådstufvur ätter gifna äro derom, att emot
deras domar ej finge vädjas, der hiifvudsaken ej ginge öfver ett visst värde,
till all kraft och verkan upphäfvas.
6:o De i fjerde punkten af denna Förordning stadgade lagförändringar
skola från den 1 Januari 18/pj gälla för alla de mål, i hvilka vad emot
Häradsrätts eller Rådstuf vurätts dom eller utslag erlägges eller amnäles, så
ock för de mål, hvilka efter nämnde dag från Kämnersrätt til! Rådstuf vu
-
lt. St. Just. Ombudsm. Ernb.-Berättelse den 15 Nov. 1847. 69
rätt, eller frän Lagmansrätt till Hofrätt oafgjorda öfverlemnas. Likaledes
gälla dessa lagförändringar före 1848 års utgång i de fall, då vad under
Hofrätt dessförinnan äger runi, såsom i andra punkten här ofvan sagdt
är; och iaktta ges härvid, att de mål, hvilka oaf gjorda öfverlemnas från
Kämnersrätt till Rådstufvurätt, eller från Lagmansrätt till Hofrätt, böra
anses och behandlas, de förra, såsom voro de till Rådstuf vur ätten omedelbarligen
instämda, och de sednare, såsom hade de genom vad kommit från
Häradsrätt till Hofrätten; dock att verkställighet å Häradsrätts beslut i
sistnämnde mål ej må äskås; men för alla före den 1 Januari 184f) från
Kämnersrätt till Rådstufvurätt, eller inom laga tid efter 1848 års Lagmansting
från Lagmansrätt till Hofrätt vädjade mål, skola hitintills gällande
föreskrifter, i afseende på vads fullföljande och målens behandling i Rådstufvurätt
och Hofrätt, oförändrade tjena lill efterrättelse.'’
I sammanhang med detta Lagförslag och under förutsättning, att det
kunde vinna Rikets Höglöd. Ständers bifall, hemställes tillika vördsamt, att,
då hinder möjligen skulle kunna mola för verkställighet af lagförändringen
vid den tid, som i förslaget omförmäles; — då öfverby Ilningen af Kämnersrätternas
domsrätt lill Rådstufvurätterna torde hafva den följd, alt för Stockholm
och tilläfventyrs för några bland de öfriga städerna, der Kämnersrätter
11 ii finnas, flera afdelningar af de nuvarande Rådstufvurälter blifva erforderliga,
hvilket fall i synnerhet lärer inträffa i förstnämnda stad, der dessutom
det egna förhållande äger rum, att flera särskilda domstolar äro förordnade,
som, jemlikt särskilda sladganden och författningar, upptaga åtskilliga judicielia
mål; — då, fastän Kämnersrätterna i allmänhet lätt kunna, i mån af
behof, lill afdelningar af Rådstufvurälter förändras, en förändring, som i afseende
å nyssnämnda särskilda domstolar i Stockholm redan, medelst Kongl.
Maj:ts nådiga Kungörelse den 12 December 1845, gått i verkställighet, så
att endast deras förändrade benämning skulle fordras, det likväl synes otvifvelaktig!,
att, genom lagförändringen, åtskilliga reglemenlariska föreskrifter
angående Rådstufvurällcrnas organisation samt målens och arbetets fördelning
blefvo af nöden;——då emedlertid dylika speciella föreskrifter ej synas hafva
lämpligt rum i eu allmän Författning, samt Rikets Högloft. Ständer torde
sakna den noggranna kännedom om särskilda lokalförhållanden, förutan hvilken
Ijenligl förslag, huru den ifrågavarande förändringen ändamålsenligt må
tillvägabringas, icke kan varda uppgjordt; och då äntligen ilen föreslagna
lagförändringen, 0111 den stadgades, möjligen skulle kunna hafva den följd,
att, åtminstone i början, de ifrån Underrätterna genom vad till Hofrätlerna
70
R. St. Jast. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 No v. 1847.
inkommande mål ökades i den mängd, alt Hofrätlernas göromål icke kunde
bestlidas af det antal ledamöter, som der nu funnes; och, i fall antalet derföre
linge ökas, tillfälle ej torde saknas, då nuvarande lagmän önskade att
såsom ledamöter i Hofrälterna ingå, samt i öfrigt ej må förgätas, att framdeles
efter lagmännens frånfälle eller befordran till annan beställning, deras
löner och innehafvande boställen, som då hemföllo lill Staten, ersatte kostnaden
lör aflöning åt nya ledamöter i Hofi ätterna; — Rikets Högloft. Ständer,
jemte Lagförslagets antagande, må täckas besluta:
”att, derest Kongl. Majit i under skulle finna för godt att gilla sam
ma
Lagförslag, men anse den beslutade indragningen af ofvannämnda domstolar
ej kunna verkställas ä den i förslaget utsatta tid, Rikets Ständer
vilja öfverlemna till Kongl. I\Iaj:t att bestämma tiden, dä denna indragning
lämpligen må kunna för sig gå:
att Rikets Ständer likaledes vilja hos Kongl. Maj.t i underdånighet begära,
det Kongl. Majd täcktes, efter vederbörandes hörande och i öfverensstämmelse
med den föreslagna för fattnings grunden, att endast en Underrätt
skall finnas, sä i städerna sorn ä landet, vidtaga de anstalter och åtgärder,
samt stadga och till efterrättelse kungöra de reglementariska föreskrifter,
som prof vas lämpliga för Råidstufvurätternas organiserande och ordnande;
samt slutligen
att, i händelse rättegängsärendena i Hofrätterna skulle befinnas, genom
ifrägastälhla lagförändring, tilltaga i den män, att deras tillbörligt
skyndsamma handläggning icke af Hof rätternas nuvarande ledamöter medliunnes,
Rikets Ständer anse nödigt, alt flere ledamöter dersammastädes,
efter förekommande behof, tills vidare förordnas, och derf öre äfven vilja
anslå och anvisa nödiga medel till deras aflönanile samt ställa dessa medel
till Kongl. Maj.ts nådiga disposition för nämnde ändamål, med vilkor tillika,
att sådana, aflöningsmedel framdeles, så vidt omständigheterna medgifva, må
kunna indragas.’’
Och torde, om sådana beslut fattas, desamma böra hos Kongl. Maj:t i
underdånighet anmälas genom Rikets Högloft. Ständers skrifvelse, med hvilken
Lagförslaget varder till Kongl. Majlis nådiga pröfning insändt.
I anledning af Instruktionens 18 § och uppå min under den 31 sistlidne
Augusti skriftligen gjorde anhållan alt undfå del af de förklaringar öfver
Lagen, hvilka Kongl. Maj:t, genom Dess Högsta Domstol, uppå inkomna
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 Nov. 1847.
71
förtrågni,ngar af domare och embetsman må hafva utfärdat sedan början af
sislförflutna riksdag, har Hans Exellens Hr Justitie-slatsininistern, uti skrifvelse
af den 14 derpåföljde Oktober, lillkännagifvit, att sedan nämnde tidpunkt
någon förklaring öfver lagen i den ordning, Grundlagen bestämmer,
icke blifvit från Kongl. Maj:t meddelad; hvilket härigenom vördsamligen i libera
11 as.
Till fullgörande af hvad Instruktionen uti 14 § ibland annat bjuder,
får jag vördsamt icke allenast öfverlemna, såsom bilagor till denna
berättelse, de ifrån Kongl. Statsdepartementen insända förteckningar,
jemte tillägg och rättelser deri, utvisande hvilka af Rikets Ständers vid sislförflutna
riksmöte fattade beslut och gjorda hemställningar blifvit af Konungen
gillade, utfärdade och i verket ställda, eller eljest slutligen pröfvade,
utan äfven särskildt upptaga dem, hvilka, på sätt eller af orsaker, samma
bilagor antyda, icke blifvit i underdånighet föredragna eller i nåder afgjorda,
här nedan anförda med anteckning af nummer och dag, derunder
Rikets Ständers skrifvelse i hvarje ämne förekommer i 10:de samlingen af
bihanget till Riksståndens protokoll vid nämnde riksdag, nemligen:
hos Kongl. Justitie-departementet
N:o 19 af den 26 Oktober 1844, angående tillhandahållande af gesällböcker
(9°);
N:o 60 af den 11 Januari 1845, angående skärpta kontroller i afseende
på kyrkoböckers förande m. m. (18);
N:o 135 af den 1 Mars 1845, angående en del i Krigsiagarne antagna
straff (33); och
N:o 240 af den 24 Maj 1845, angående åtgärder för utveckling af frågan
om national-represenlationens ombildning (58);
hos Kongl. Landtför svar s-departementet
N:o 154 af den 5 April 1845, i hvad denna skrifvelse afscr inqvarteringen
i de Skånska städerna (74); och
N:o 182 al den 15 Maj 1845, angående åtskilliga rusthåll inom West- -  inanlands län ålagd dagsverksskyldighet (79);
*) Det häc och i följande punkter sist utsatta siffertal utvisar den nummer, under
ii vilken hvarje skrifvelse igenfinncs i Bilagorna till denna Embetsberättelse.
72
IL St. Just. Ombudsm. Emb.-Berältelse den 15 Sov. 1847.
hos Kongl. Sj ofors var s-departementet
N:o 228 al Jen 23 Maj 1845, orri förändrad beräkningsgrund för bålsruans-vakansafgift
af nyroterad jord inom Blekinge län (87);
hos Kongl. Civil-departementet
N:o 59 al den 11 Januari 1845, angående åtgärder till befrämjande af
smärre handaslöjder (98);
N:o 131 af den 22 Februari 1845, angående indragning af Bergsfogdetjensterna
(109);
N:o 144 af den 26 Mars 1845, om uppgörande af förslag tillförändring
i lagstiftningen, rörande bränvinstillverkningen (115); och
N:o 166 af den 22 April 1845, angående åtgärder till upphjelpande af
sillfisket i Bohuslänska skärgården (119);
hos Kongl. Finans-departementet
N:o 26 af den 9 November 1844, angående de bland Statsverkets ordinarie
inkomster upptagna gerningsören (138);
N:o 64 af den 11 Januari 1845, angående godtgörande af tvenne från
O O O
Banken till Myntverket ulgifna förskott (146);
N:o 87 af den 8 Februari 1845, angående reglering af utgifterna under
Riksstatens Sjunde Hufvudlilel, i hvad denna skrifvelse alser utredning af
Skogsplanteringskassans tillgångar och inkomster samt hvad deraf tagits i
beräkning för jägeristaten aflöning med flera erforderliga omkostnader (158);
N:o 98 af den 15 Februari 1845, angående förändradt myntsystem (166);
N:o 99 af den 15 Februari 1845, angående Borgmästares i Städerna
utom Stockholm samt Kommissiouslandtmätares delaktighet i Civilstatens pensionsinrättning
(164);
N:o 105 af den 15 Februari 1845, angående framtida bestämmelser, i
afseende på handels-och sjöfarlsförhällandena emellan Sverige och Norrige (251);
N:o 109 af den 22 Februari 1845, i hvad denna skrifvelse alser Goltlandspostens
sättande i förbindelse med södra snällposlen (171);
N:o 110 af den 22 Februari 1845, angående uppbyggande al ett magasin
för kronotiondespanmål vid Mörbylånga köping (170);
N:o 117 af den 22 Februari 1845, angående preskriptionstid för liqviderandet
af åtskilliga, i Riksgäldskontorels räkenskaper balanserade, äldre
skuldposter (174);
N:o
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 Nev. 1847.
73
N:o 142 af den 26 Mars 1845, angående utarrendering af den invid
staden Nyköping belägna s. k. Lilla eller Tyska Kungsladugården (175);
N:o 145 af den 26 Mars 1845, angående ränteförsäkrings-, lifränte- och
liflörsäkrings-anstalters inrättande (179);
N:o 156 af den 5 April 1845, angående Statsverkets s. k. Reservfond
m. m. (181);
N:o 159 af den 18 April 1845, angående ändringar i stadgandena, rörande
sättet för markegångsprisens bestämmande m. m. (185);
N:o 161 af den l8 April 1845, angående bokföring af landträntorna m.
m. (186);
N:o 168 af den 22 April 1845, angående föreskrifter i afseende på kronobrefbäringen
(188);
N:o 173 af den 7 Maj 1845, i anledning af Rikets Ständers Revisorers
afgifna berättelser om verkställda granskningar af Statsverkets samt andra af
allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning; beträffande
framställningaine uti: g:de punkten, om bestämmande af preskriptionstid
för återlyftning af depositionsmedel i Landtränterien; i3:de punkten, angående
utsättande af en viss preskriptionstid för uppvisande af åtskilliga assignationer
å Banken; 14-de punkten, angående ett förändradt formulär för
Rikshufvudboken; i5:de punkten, angående inrättande af åtskilliga nya konli
i Myntverkets hufvudböcker; i6:de punkten, om nytt Reglemente för samma
Verk; tg.de punkten, angående en i Postverkets räkenskaper balanserad fordran
hos Norrska Postverket; 3g:de punkten, angående Landsböckernas tidigare
afslutande och insändande till Kammarrätten; samt 4°'-c^e punkten, angående
redovisning för åtskilliga i Landsböckerna balanserade förskott m. m.
(254);
]N:o 186 af den 15 Maj 1845, angående förändring i tiden för krono
uppbördsstämmorna
(194);
N:o 187 af den 15 Maj 1845, angående förändring i tiden för krono
uppbördsstämmorna
på Gottland (195);
N:o 188 af den 15 Maj 1845, angående lindring i Tionde- och räntegifvares
skyldigheter (196);
N:o 200 af den 15 Maj 1845, i anledning af väckt fråga om upphäf
vande
af Kongl. Resolutionen den 13 November 1747, angående inskränkning
uti en del socknars i Dalarne rättighet att använda skog (214);
N:o 217 af den 22 Maj 1845, angående lindring för hemmansägarne å
Ön Hven i dagsverksskyldigheten till Uranienborgs kungsgård (204); och
R. St. Just. Ombudtm. Erni.-berättelse 1847. ^
74
R. St. Just. Ombudsm. Ernb. -Berättelse den 15 Nov. 1847.
N:o 233 af den 24 Maj 1845, angående förändring i sättet för indelta
räntornas utgörande samt dessas och kronotiondespanmålens indragning till
Statsverket (209); samt
hos Kongl. Ecklesiastik-departementet
N:o 39 af den 30 November 1844, angående Stadsskolans i Sköfde förening
med folkskolan derstädes (217);
N:o 51 af den 18 December 1844, angående rättighet för tiondegifvare
i Skåne att få lösa den till Stockholms allmänna Barnhus anslagna kronotionde
efter markegångspris, med tillökning af forsellön (220);
N:o 97 af den 15 Februari 1845, angående förändringar uti rikets Ele
mentar-läroverk
(227);
N:o 101 af den 15 Februari 1845, angående utskrifning af Registratur,
som bort från Statsdeparlementen aflemnas till Riksarkivet (228); och
N:o 227 af den 23 Maj 1845, angående den till Skolorna i städer inom
Lunds stift utgående helgonskyld (246).
I följd af Instruktionens 21 §, har jag emottagit nedannämnde, efter
sistförflutna riksdags slut utfärdade, Kongl. Resolutioner uppå dels Hedeivärda
Bondeståndets och dels åtskilliga Riksdagsfullmäktiges af nämnde Riksstånd
ingifna ansökningar och besvär:
l:o af den 13 Juni 1845 uppå Riksdagsfullmäktigen L. J. S. Gezelii
från Stora Kopparbergs län underdåniga ansökning om bidrag af allmänna
medel till fullbordande af en väg emellan Wermland och Öfra Vester-dalarne;
2:o af den 25 Juni 1845, uppå Riksdagsfullmäktige Ola Jeppssons och
G. B. Appelquist från Blekinge län underdåniga ansökning om anslag till
vattenaftappningsarbeten i Blekinge län;
3:o af den 14 Juli 1845, uppå Riksdagsfullmäktigen J. A. Lundbergs,
å Piteå och Skelleftea socknemäns vägnar gjorda, underdåniga ansökning i
afseende å en ifrågasatt omläggning af allmänna landsvägen emellan gästgifvaregårdarne
Öijebyn i Norrbottens och Byske i Westerbottens län;
4:o af den 12 Augusti 1845, uppå Bondeståndets underdåniga ansökning
i fråga om användandet af Welanderska donationsfonden;
5:o af den 16 Oktober 1845, uppå Riksdagsfullmäktigen Pehr Bengtssons
underdåniga ansökning om Calmar läns fördelning i tvänne särskilda län;
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 Nov. 1847.
75
6:o af den 2 Juli 1846, uppå innevånarnes i Östra härad af Jönköpings
län besvär öfver Kongl. Kammarkollegii utslag den 4 Juni 1845, angående
sökt tillstånd till marknads hållande vid Brostugan; och
7:o af den 23 Februari innevarande år, uppå Riksdagsfullmäktige Nikolaus
Nilssons, Sven Isacssons och M. Månssons underdåniga ansökning om
upphörande af bropenningars erläggande vid Calmar.
Hvilka Kongl. Resolutioner redan blifvit till Hedervärda Bondeståndets
Kanslidirektion öfversända.
De särskilda ämnen, hvilka, likmätigt Grundlagens och Instruktionens
föreskrifter, i ett eller annat hänseende tillhöra Justitie-ombudsmannens embetsbefattning,
äro nu afhandlade, och denna vördsamma Berättelse borde
följaktligen slutas. Men då under samma tid, Embetet gunstigt varit mig
anförtrodt, och genom Kongl. Maj:ts nådiga förordnande af en Kommitté till
förberedande behandling af den hos Rikets Höglofl. Ständer väckta vigtiga
fråga, hvarom De hos Kongl. Maj:t gjort framställning, det i nåder blifvit
äfven mig ålagdt att såsom ledamot i denna Kommitté ingå och deltaga i
dess numera fullgjorda uppdrag, torde det anses för min skyldighet att
detta förhållande vördsamt anmäla.
Uti en till Kongl. Maj:t, vid sistlidna riksdag, under den 24 Maj 1845
aflåten skrifvelse, hade nemligen Rikets Höglofl. Ständer, med förklarande,
att den bos Dem väckta fråga angående ombildning af Nalional-representationen
funnes af vigt, men, ehuru reformens behöflighet allmänligen och
klart insåges, likväl i afseende på sättet för dess utförande, tilläfventyrs icke
vore till alla delar så utredd, att omdömet hos pluraliteten inom de särskilda
samhällsklasserna kunde i detta hänseende anses tillfredsstäldt, vid
sådana förhållanden och då emedlertid både Regering och Folk otvifvelaktigt
nitälskade för, att den vigtiga reformfrågan icke måtte falla, utan bringas
till ett önskligt slut, samt angeläget således vore, att den ej med riksdagens
utgång afbröts, utan genom tjeuliga åtgärder emellan riksdagarne vidare upplystes
och förbereddes, i underdånighet begärt, att, så vida något fullständigt
representationsförslag icke blefve å dåvarande riksdag antaget att för vidare
grundlagsenlig behandling hvila till den nästinstundande, Kongl. Majit behagade,
på sätt lämpligasL syntes, låta till innevarande riksdag bereda en ytterligare
utveckling af frågan om National-representationens ombildning.
76 11. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse den 15 Aov. 1847.
I anledning häraf och sedan ofvannämnde riksdag slutats, utan att något
grundlagsförslag i denna fråga blifvit till hvilande antaget, har Kongl.
Majrt under den 3 Februari sistlidne år 1846 beslutat tillsättande af ofvannämnde
Kommitté, som skulle, jemte samlande af statistiska och andra erforderliga
upplysningar i ämnet, fullständigt utveckla grunderna för Nationalrepresentationens
ändamålsenliga ombildning samt yttra sig angående de grundlagsförändringar,
som deraf kunde föranledas; till hvilken Kommitté' Kongl.
Majit i nåder behagat kalla femton ledamöter.
Huru denna Kommitté utfört det i nåder lemnade uppdraget, inhämtas
af dess, under den 22 sistlidne Juni, till Kongl. Majit i underdånighet afgifna
betänkande, åtföljdt af generalsammandrag af statistiska tabeller i ämnet
samt särskildt uppgjorda förslag till ny Riksdagsordning och till förändrad
redaktion af Regeringsformen och rikets öfriga Grundlagar; hvilka handlingar,
till följd af Kongl. Majrts nådiga befallning, blifvit tryckta, för att,
såsom i den från Kongl. Justitie-departementet insända förteckningen å de
vid förra riksdagen hos Kongl. Maj:t anmälda ärenden uppgifves, vara tillgängliga
för Rikets Höglofl. Ständer och allmänheten.
Hvilka åtgärder Lagstiftande Makten angående denna vigtiga fråga i grundlagsenlig
ordning kommer att vidtaga, torde snart visa sig. Till åtlydnad af
Kongl. Majtts nådiga förordnande pligtig att deltaga i den förberedande åtgärden,
har jag dervid1 hvarken bort eller kunnat tveka att, såsom enskild
medborgare, uttala en efter samvetsgrant öfvervägande af frågan fattad, på
innerlig öfvertygelse grundad mening. Närmare redogörelse derför vid detta
tillfälle vore emedlertid icke tillbörlig, då sjelfva ämnet ej räknas ibland deni,
om hvilka, enligt Grundlagen och Instruktionen, någon framställning lill
Rikets Höglofl. Ständer af Deras Justitie-ombudsman må äga rum. Den enskilda
medborgaren vare dock tillåtet, att, då ”behöflighetcn af nalional-representationens
ombildning allmäniigen och klart är insedd”, samt ”både Regering
och folk otvifvelaktigt nitälska derför, att den vigtiga reformfrågan icke
må falla, utan bringas till önskligt slut,” för sin ringa del äfven instämma
deri, under varmaste Önskningar, att, genom denna lifsfrågas slutliga afgöuinde,
ett älskadt Fäderneslands frihet och sällhet måtte lyckligen befästas.
Stockholm den 15 November 1847.
C. L. Landin.
J. N. Söllscher.
Bilagor
till R. St. Justitie-ombudsmcins Embetsberättelse den i5 November tS/py.
Ank. den 25 September 1847.
Till Rikets Ständers Justitie-ombudsman.
Enligt hvad en till Kongl. Bergskollegium afbiten skrifvelse af den 4
uti innevarande månad innehåller, har Hr Justilie-ombudsmannens uppmärksamhet
blifvit fästad derå, att, ehuru 1845 års Riksdagsbeslut uti 81
§, jemte kallelsen till lagtima Riksdag i Stockholm den 15 November detta
är, tillika innefattar föreskrift derom, alt valen lill Riksdagsmän, der sådane
val äga rum, i allmänhet borde under loppet af näslförulgående Augusti månad
i laglig ordning verkställas; så utvisade likväl Kongl. Bergskollegii den
31 i förra månaden utfärdade kungörelse om Bruks- och Bergverksägarnes sammanträden
för utväljande af fullmäktige tili Borgare-Ståndet, alt desse valförrättningar
då blifvit lili den 30 innevarande September utsatte. Och som
Ilr Juslilie-ombudsmannen, såsom befogad att tillse, huruvida Rikets Ständers
ofvan omförmälda föreskrift behörigen iakttages, icke kunnat undgå anmärka
den afvikelse derifrån, som i ofvanberörde måtto förelupit, i det alt
ärendet icke förr, än vid den föreskrifna lidens utgång, blifvit af Kongl.
Kollegium slutligen handiagdt, och sjelfva valens förrättande således måst lill
en sednare tid utsättas, jemte denna anmärknings meddelande, uti samma
skrifvelse begärt, det Kongl. Kollegium måtte i svar derå fullständigt utreda,
huruledes, eller på hvad sätt, den här förut omnämnde afvikelsen från Riksdagsbeslutets
föreskrift kommit att äga rum; alltså får nu Kongl. Kollegium,
vid besvarandet af Ilr Juslitie-ombudsmannens omförmälda skrifvelse, till
närmare upplysning om rätta förhållandet härmed samt för utredande af hithörande
särskilda omständigheter, anföra följande.
Emedan det, enligt 14 § 6 morn. i Riksdagsordningen, åligger Styrelsen
öfver Bergverken alt, ”når riksdag inträffar”, uppgöra grunderne för Bergverksägarnes
representationsrätt i Borgare-Ståndet samt att ”dä fördela bergs”bruken
i fem, till röstetalet i del närmaste lika, val-distrikt, af passade efter orter”nes
lägen,” så hade ock Kongl. Kollegium redan den 15 sistlidne Juli, det vill
säga jpdels år eller 4 månader före den blifvande riksdagen, samt således innan
Kongl. Majrts den 23 Juli uti Post- och inrikes-lidningarne införde nådiga
Riksdagskallelse ännu var känd, derom ock särskildt nådigt Bref till
Kongl. Kollegium kort derpå ankommit, vidtagit vissa förberedande åtgärder,
för alt kunna i behörig tid upprätta val-längderne, efter förut skeende
Bilt. till R. St. Prot. 1847. 2 Sami. 1
2
Bil. lill 11. St. Juslitie-ombiidsnians Embetsberättelse den 15 Nov. 1847.
ny vederbörlig indelning af Bergsbrukens 5 val-distrikter enligt 1846 års
tillverkningsvärden, såsom ibland annat synes af Kongl. Kollegii den 15 Juli
lill Kongl. Statskontoret aflålne bref angående begärdt meddelande, ”så fort
ske kunde”, af en del för rösträttighetens beräknande nödige prisuppgifter;
och var det tillika i omedelbart sammanhang härmed, som dels tillförlitlige
upplysningar ifrån vederbörande i Stockholms jernvåg infordrades om 1846
års gängse priser å jern-manufaktur af alla slag samt å vissa andra brukselfekter,
dels ock, genom Kongl. Kollegii Ledamöters försorg, mäste ifrån de
fleste Bergmästare, eller andre vederbörande, förmedelst brefvexling, anskaffas
ålskillige uppgifter antingen om sådane Bruk, som nyligen hade ombytt ägare,
eller angående flere andre särskilda på ägarnes valmannarätl inverkande
förhållanden, hvilka i Bergmästarnes, vid början afåret upprättade, förteckningar
öfver Bruken samt deras ägare icke behörigen observerats, eller då
af dem icke ens kunnat, för bristande kännedoms skull, meddelas.
Sedermera, och enär Borgare-Ståndets Kanslidirektion, uti ankommen
skrifvelse, hade gifvit Kongl. Kollegium tillkänna, att bergsbrukens fjerde valdistrikt
också vore i ordningen att inom sig utse en Revisor lill den statsrevision,
som blifvit utsatt att den 15 innevarande September laga sin början,
fann Kongl. Kollegium af sådan orsak sig föranlåtet att, under den 20 sist—
lidne Juli, om anställande revisorsval i Örebro utfärda särskild kungörelse, och
hvaremot något hinder destomindre då syntes förekomma, som, enligt den
förut i dvlika fall alltid följde tillämpningen af Riksdagsordningens sladganden,
ISii års till sista riksdagen uppgjorde distrikt-indelning dervid borde följas;
hvadan ock nämnde val utsattes lill förrättande den 28 Augusti, ehuru sjelfva
val-längden dertill, hvilken borde grunda sig uppå de prisförhållanden, som
för 1846 års tillverkningar varit gällande, ändock icke kunde utfärdas förr, än
under den o Augusti, eller å den dag då Kongl. Kollegium ifrån Kongl. Statskontoret
fått emottaga den derifrån begärde uppgiften om medel-priserne ä
vissa brukseffekler, hvaraf kronans tionde eller skatt för år 1846 blifvit vid
hällne auktioner försåld.
Emedlertid, och oaktadt Kongl. Kollegium den 26 Juli funnit några
' O O O
upplysningar, angående en och annan bruksägares kompetens alt såsom valmän
uppföras, äfinu felande, så att beslut då fattades om skyndsamt infordrande
deraf, var likväl Kongl. Kollegium den 28 Juli, då Kongl. Majlis särskilda
nådiga Bref angående valens förrättande till riksdagen föredrogs, ännu
i saknad af de ifrån Kongl. Statskontoret uti brefvet af den 15 Juli begärde
O *3
prisuppgifterne, hvilka dock, såsom bär förut blifvit anmärkt, uti en den
27 Juli daterad skrifvelse, sedermera den 5 sistlidne Augusti Kongl. Kollegium
tillhandakommo.
Bil. till B. Se. Justi lie-ombudsmans Embetsbcrälltlsc den 15 Nov. 1847.
Alt nu på samma gång, utan afseende på en eller annan saknad uppgift,
eller den lörut följda tillämpningen af Riksdagsordningens 14 § 6 morn.,
i hvad samma moment angår vilkoren för bergsbrukens nya fördelning uti 5 valdistrikter,
omedelbart härefter, genom annan distrikt-indelning, helt enkelt
upphäfva eller väsendtligen förändra fjerde val-distriktet, innan revisorsvalet
blifvit verkstäldt enligt de derför genom kungörelsen af den 20 Juli fastställde
grunder, hade visserligen kunnat ske; men Kongl. Bergskollegium, sorn framförallt
ägde alt tillse, att så väl det, ena, som el c amira valen blefvo ”i laga
ordning” verkställde, har åtminstone bort finna betänkligt, alt låta tvenne,
efter särskilda grunder upprättade, olika indelningar af Bergsbrukens val-distrikter
under sistlidne Augusti månad blifva samtidigt gällande, fastän det i allmänhet
lärer medgifvas, att en sednare uppgjord distrikt-fördelning innebär
upphörande af den förras gällande kraft; men hvilket sistnämnde här dock
icke grundlagsenligt kunde få ske, innan den utsatta särskilda valförrättningen
inom 4:de bruks-dislriktet hade för sig gått.
Om det nu sålunda var i sin ordning, att revisorsvalet, som borde
verkställas enligt den ganda, förut kända distrikt-indelningen, också i sjelfva
verket i anseende till tiden föregick, men ingalunda fick sammanträffa med riksdagsmannavalen,
hvilka borde i grundlagsenlig ordning förrättas sedan ny
distrikt-fördelning blifvit af Kongl. Kollegium uppgjord; så later det sig ock häraf
förklaras, hurusom det inträ fläde och anmärkte uppskofvet med brnksägarnes
riksdagsmannaval nu tillika kan sägas hafva härrört af den vid kungörelsens
utfärdande om revisorsvalet den 20 Juli oförutsedda kollision, hvartill statsrevisionens
inträffande så nära, som tvenne månader inpå, sjelfva riksdagen,
gifvit anledning. Och deL kommer nu derpå an, huruvida icke, i det skick
saken sålunda kommit, samt då bär skulle blifva Iråga om, alt antingen viii
icke i sak, men blott i anseende lill tiden för verkställigheten, lemna ouppfylldl ett
formelt, tillförne aldrig tillämpad t, stadgande i Riksdagsbeslutet, eller ock
att veterligen afvika Irån elen förut följda lätta tillämpningen af Riksdagsordningens
föreskrift om ny distrikt-fördelnings uppgörande endast till grund
för blifvande riksdagsmannaval, det ju ej tilläfventyrs skulle hafva ansetts
mera klandervärd!, än det nu inträffade förhållandet, derest Kongl. Kollegium,
oaktadt de den 31 sistlidne Augusti till viss dag i September utsatte riksdagsmannavalen
ändock kunde ske tidigare, än som vid någon förutgående riksdag
ägt runi, i stället skulle hafva, vid ena eller andra valförrätningen, förbisett
någon af de i Riksdagsordningen stadgade grunder för ulöfningen af vederbörandes
valrnannarätt endast och allena för alt kunna efterkomma det här
4- Bil. till R. St. Justitie-ombudsmans Embetsberättelse den 15 Nov. 1847.
förut omnämnda formella stadgandet uti 1865 års riksdagsbeslut; hvilket sistnämnde
dock ingalunda, såsom Riksdagsordningen, är af grundlags-natur.
Skulle det åter invändas, att det på Kongl. Kollegium hade berott, alt
söka undvika den nu ifrågakomne konflikten emellan gamla oell nya val-distrikternes
tillämpning vid de särskilda valförrätlningarne derigenom, att revisorsvalet
inom 4:de bruks-distriktet blifvit utsatt t. ex. en månad tidigare,
än som skedde; så måste med afseende härå först anmärkas, alt dels den
sedermera i sjelfva verket uppkomne kollisionen emellan båda valen, som borde
ske efter olika distrikt-indelning, icke gerna kunde af Kongl. Kollegium 5 eller
6 månader före riksdagen beräknas, dels äfven, alt Kongl. Kollegium icke
ens rätteligen var befogadt att ingå i författning om utsättande af val till
statsrevisionen förr, än Kongl. Kollegium, vid medlet af sistlidne Juli månad,
eenom skrifvelse ifrån Borgare-Ståndets Kanslidirektion, hade fått emot
O
O 7
taga officiel underrättelse derom, att fjerde bruks-distriktet agde att utse en
revisor lill den i September månad blifvande revisionen öfver Stats-, Bankooch
Riksgälds verkens förvaltning; och emedan äfven denna särskilda valförrättning
skulle kungöras inom 5 särskilda län, så kunde den icke utsätlas
till företagande förr, än vid pass en månad efter den dag, då tryckta kungörelsen
derom hade härifrån hunnit afgå.
Vidkommande åter särskildt den i 81 § af 1845 års Riksdagsbeslut intagna
föreskriften om nästblifvande riksdagsmannavals verkställande inom en
viss begränsad tid, och hvilken förut alldeles icke vanliga föreskrift det nu var
fråga om att tillämpa; så håller Kongl. Kollegium för sin del före, att dervid
i tillämpningen alltid måste substitueras orden; ”sä vidt lagligen ske kan,”
emedan det i samma § tillika beter, ”att det åligger vederbörande besörja det
"valen till' riksdagsmän i laglig ordning verkställas.” Del är ock derföre, som bär
förtjenar att omnämnas, huru olika, i jemförelse med alla andra riksdagsmannaval,
förhållandet är, med grundernes uppgörande för bergverlcsägarnes representationsrätt,
samt distrikt-indelningen och valens utsättande och allmänna kungörande
pä en gång för hela riket; emedan endast derigenom kunna inses och
bedömas de svårigheter, hvilka stundom mäste möta uppgöringen, ä någon
viss dertill förut bestämd tid, af den uti 14 § 6 mom. Riksdagsordningen, näst
före hvarje riksdag anbefallde, bergsbrukens fördelning uti 5 särskilda närmast
lika val-distrikt, efter sammanräknade värdet af rikets alla, till uppförande å vallängd
kompetente prof vade, bruks- och bergverksägares eller interessenters särskildt
under nästföregående året åstadkomne tillverkningar af alla slag.
Under sådane förhållanden och då, efter meddelandet af de ifrån Bergmästarne
till Kongl. Kollegium ingående uppgifter lill ledning för val-läng
-
Bil. till R. St. Justitie-ombudsmans Embetsberättelse den 15 Nov. 1847. 5
dernes slutliga upprättande, ej sällan nära inpå tiden för distrikt-fördelningen,
förändringar i äganderätten genom dödsfall, försäljningar, eller andra på personernes
valbarhet inverkande omständigheter, kunna inträffa, såsom händelsen
nu jemväl verkligen varit, har också Kongl. Kollegium alltid måst låta
sig angeläget vara, att från Bergmästarne infordra ytterligare säkra upplysningar,
innan oftaberörde distrikt-indelning och de derpå grundade val-längderne
kunnat uppgöras; ty, med ägande kännedom, att förändringar ägt rum, har det,
till fullgörande af Riksdagsordningens stadganden om pröfningen af vederbörande
bruksägares valbarhet, städse varit en af Kongl. Kall eg i i förnämsta pligter, vid
handläggningen af nu ifrågavarande ärender, att noga tillse, det icke någon, af
ett eliel' annat skäl, oberättigad person å val-längden upptoges, likasom att ej
heller någon till uppförande derstädes berättigad måtte ifrån sin valmannarätt, för
bristande upplysning skull om kompetensen, varda derifrån utesluten.
Men för att nu återkomma till hufvudfrågan, eller den om Kongl. Kollegii
i närvarande fall iaktlagne behandling af ärendet angående distrikt-indelningen
och valdagens utsättande för gagnandet af bruks- och bergverksägarnes
representationsrätt i Borgare-Ståndet vid nästblifvande riksdag; så är det här
ofvan upplyst och erkändt, att Kongl. Kollegium den 5 sistlidne Augusti hade
fått ifrån Kongl. Statskontoret emottaga de för beräkningen af vissa tillverkningars
värden behöfliga prisuppgiflerne. Anlages det ock nu, att Kongl.
Kollegium då, såsom förhållandet i allmänhet kunde anses vara, ifrån alla
öfrige vederbörande fått sig meddelade alla för val-längdernes fullständiga
upprättande behöflige upplysningar; så är det dock otvifvelakligt, att, i anseende
till det med ulräkningarne, distrikt-regleringen och kontrollerne härvid
förenade både noggranna och i sig sjelft tidödande arbetet, 6 ä 8 dagars
tid beböft påräknas för utfärdandet af den allmänna kungörelsen örn nya distrikt-fördelningen
och de särskilda valförrätlningarne, hvartill sjelfva vallängdcrne
samtidigt måste uppgöras för att till Konungens vederbörande Befallningshafvande
kunna expedieras, Kongl. Kollegii kungörelse i ämnet ändock
icke hade kunnat beslutas eller utgå förr, än den 12 Augusti, eller deromkring.
Och om då valdagen hade blifvit af Kongl. Kollegium utsatt lill
den 51 Augusti, eller inom den i Riksdagsbeslutet utmärkte terminen; så är
det obestridligt, att, utom det att derigenom, såsom ofvan nämndt är, den
förut fastställde grunden för valrättens utöfvande, förmedelst 4: de bruks-distriktets
väsendtliga förändring, blifvit rubbad, kungörelsen också, i sådant fall, icke
medhunnit att före valdagen öfver hela riket vederbörligen publiceras, och till följe
hvaraf med största skäl anmärkningar och klagomål deröfver måst befaras, att
många vederbörande, i anseende till saknad kännedom om valen, eller till
G Bil. till B, St Juslitie-ombiulsmans Embetsberättelse den 15 No v. 1847.
följo ;i( val-ortens aflägsenhet, icke ens kommit i tillfälle alt kunna begagna den
dem i Grundlagen tillerkända valmannarält. En annan föga mindre afsevärd olägenhet,
som af ett sådant förfarande hade skolat blifva en följd, i anseende
till den betydliga förändring, 4:de bruks-distriktet vid nya indelningen kommit
att undergå, hade jemväl varit den, alt bruksägarne inom Skaraborgs län
då skolat nästan samtidigt utöfva valmannarält deri ena dagen inom 4:de distriktet
uti Orebro och den andra dagen inom 2:dra distriktet i Linköping,
under det alt ålskillige valberältigade bruksägare inom Wermlands, Westmanlands
och Kopparbergs län ungefär vid samma lid ägt alt begagna valrätt både inom
Axle distriktet uti Orebro, och särskildt inom 3:dje och 5de distriktet uti Carlstad
och Hedemora.
Enär nu föröfrigt i sådant fall Ufven behörigheten af revisorsvalet kunnat
ilrågasättas, 0111 valmannarält velat samtidigt göras gällande efter olika grunder
inom det 4:de bruks-distriktet, dit vid nya distrikt-indelningen, utom
andra förändringar, hela Elfsborgs liin måste förläggas, samt emedan framförallt
angeläget var, alt den kungörelse, som om riksdagsmannavalen och
den derlör uppgjorda nya fördelningen af bergsbruken utfärdades, skulle blifva
i sä god tid före valdagen, genom uppläsning i alla rikets kyrkor, känd
och offentliggjord, alt vederbörande valmän blefvo satte i tillfälle alt, inom
de merendels vidsträckta valmanna-disti iklerne, utöf va rösti ätligheten å särskilda,
ifrån deras hemvist vanligen ganska aflägsna orter, måste sålunda
Kongl. Kollegium se sig föranlåtet alt, dä valen icke syntes kunna i fullt ”laga
ordning” verkställas före utgången af Augusti månad, låta den gamla distriktfördelningen
få blifva oförändradi gällande intilldess alt revisorsvalet inom fjerde
bruks-distriktet hade hållits; helst enär i alla fall kungörelsen om bergsbrukens nya
indelning för riksdagsmannavalen kunde, såsom nu äfven skett, utfärdas i Augusti
månad, fastän sjelfva valdagen, af här förut angilne orsaker, måste
framflyttas lill slutet af September, emedan minst 4 veckors tid för valförrättningarnas
kungörande inom hela liket alltid tillförne funnits behöflig.
Att för öfrigt all den skyndsamhet vid sjelfva beslutens expedierande om de
ifrågavarande riksdagsmannavalen, hvartill stadgandet i 11 § ;d Riksdagsordningen,
då den jern föres med föreskrifterna i 14 § 6 mom., kunde och borde
gifva anledning, jemväl blifvit af Kongl. Kollegium iakttagen, sådant torde kunna
inhämtas deraf, att tryckta kungörelsen af den 31 Augusti angående valen
och den nya distrikt-regleringen utgafs i Stockholm och expedierades med
posterne redan den 2 September; äfvensom de personella val-längderne för
samtlige vul-dislrikterne oförtöfvadt derefter ifrån Kongl. Kollegium blefvo
Bil. till R. St. Justitie-ombudsmans Embetsberättelse, den 15 Nov. 1847.
7
öfversända till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, för att vederbörande Magistrater
i val-orterne tillställas.
Dessutom må det tillåtas Kongl. Kollegium här tillägga och åberopa, alt
det nu var första gången, som det varit i fråga att inom en viss begränsad
termin inskränka verkställigheten af dessa, enligt Riksdagsordningens 14 § 6
moni., pä högst invecklade förhållanden och förut samlad kännedom af en mängd
specialiteter beroende riksdagsmannaval, dertill samtlige öfver hela riket spridde
röstberättigade bruksägarne skola genom en, för hela landet gemensam, kungörelse
kallas; och det var äfven första gången, då en sådan kollision som
nu kunnat inträffa af tvenne nära liktidiga val, hvilka inom ett och samma
val-distrikt skolat efter olika grunder verkställas, emedan aldrig tillförne
någon statsrevision lärer hafva blifvit utsatt att hållas så nära inpå blifvande
riksdag, som nu ägt rum.
Hvad särskildt angår den af Kongl. Kollegium nu utsatte tiden för valförrätlninsiarnes
hållande, så visar det siy emedlertid, vid närmare gransk
O
D o
ning af förhållanderne, att valen utaf bruksägarnes Riksdagsfullmäktige till
den i November detta år blifvande riksdagen likafullt komma alt verkställas
längre tid före sjelfva riksdagen, än som någonsin tillförne varit händelsen
vid urtima eller lagtima riksdagar alltsedan år 1830, då representationsrätt
inom Borgare-Ståndet först tillerkändes bergverkens ägare. Ty år
1834 börjades riksdagen den 15 Januari, och uti Kongl. Kollegii kungörelse
om valen, utfärdad den 26 November 1833, hade valdagen blifvit utsatt
till den 4 Januari 1834, eller 41 dagar före riksdagen: till 1840 års lagtima
riksdag, hvilken begynles den 14 Januari, utgafs kungörelsen angående
valförrätillingarne den 22 Oktober 1839, och var valdagen deri utsatt till
den 3 derpäfoljde December, eller 41 dagar före sjelfva riksdagen; till
1844 års riksdag åter, som börjades den 11 Juli, hade bergshruks-ägarnes
riksdagsmannaval, genom kungörelse af den 25 Maj, blifvit utsatte alt verkställas
elen 21 Juni och således 20 dagar före Rikets Ständers sammanträdande;
men för innevarande års lagtima riksdag, hvilken är bestämd att taga sin
början den 15 November, utsätter Kongl. Kollegii kungörelse af den 31
sistlidne Augusti valdagen till den 30 innevarande September, eller 45 dagar
föra den blifvande riksdagen, Stockholm den 13 September 1847.
D. V. Tribler. F. A. Berndes. Adolf Hallgren.
/,. Akerberg.
8 Bil. till R. St. Justitie-ombuds mans Embetsberättelse den 15 Nov. 1847.
Ank. den 27 Oktober 1847.
Till Rikets Ständers Herr Justitie-ombudsman!
Genom skrifvelse af den 12 i denna månad, har Rikels Ständers Hr
Justitie-ombudsman begärt mitt yttrande i anledning af den, uti en dess
förutgående skrifvelse till Kongl. Maj:ts och Rikets Bergskollegium af den 4
sistlidne September, redan anmärkta omständighet, att de för bergverken
skeende val af Riksdagsfullmäktige för Borgare-Ståndet, vid instundande lagtima
riksdag, först genom kungörelse af; den 31 Augusti blifvit lill den 30
derpåföljande September utsatte; och hvaröfver Kongl. Kollegium äfven under
den 11 September sitt utlåtande afgifvit.
Till svar härå torde jag först, hvad mig särskildt beträffar, få äran
upplysa, det jag, till följe af erhullen Kongl, permission till min helsås skötande,
icke, från och med den 27 sistlidne Juli till och med den 30 derpåföljande
September deltagit i några Kongl. Bergskollegii förhandlingar och beslut,
hvadan jag lika litet varit i tillfälle, att underteckna kungörelsen af
den 31 Augusti och utlåtandet af ilen 11 September, som hvarje annan under
denna tidsrymd från Kongl. Kollegium utfärdad expedition.
Hvad åter beträffar den nästförutgångne tiden, och särskildt de med den
nu förevarande frågan gemenskap ägande tillgöranden, som under den 15,
20 och 26 Juli å Kongl. Kollegii sida ägt rum, så har jag deruti varit deltagande,
och får nu äfven, för min del, äran åberopa hvad Kongl. Kollegii
utlåtande af den 11 September derom till upplysning innehåller; hysande jag
äfvenväl och i allmänhet den förmening, att, i det skick, hvari frågan kommit,
dels genom 4:de bruks-ilistriklets inkallande till revisorsval, dels genom
begärda, men fördröjda upplysningar all kollision emellan, på olika föreskrifter
och häfdvunnen praxis beroende olika åtgärder, här svårligen stått
att undvika, helst då dervid i betraktande tagas de invecklade förhållanden,
som alltid uppstå genom sjelfva det föreskrifna val-sättet.
Stockholm den 23 Oktober 1847.
D. v. Sch ulzenheim.
Bilagor
till R. St. Justitie-onwudsmans Embetsberättelse den i5 November i84y.
Uppgift
på Rikets Ständers under Riksdagen åren 1844 och 1845aflålna underdåniga
skrifvelse!’, hvilka ankommit till Kongl. Justitie-deparlementet, jemte anteckning
af de åtgärder, som i anledning deraf blifvit vidtagne.
l:o af den 18 September 1844, angående omröstning öfver Högsta
Domstolens Ledamöter (3. °).
1844 den 1 Oktober blef denna skrifvelse i Statsrådet anmäld och lagd lill
handlingarne.
af den 9 Oktober 1844, angående tillägg i 5 § 3 kap. Handelsbalken,
i fråga om afgifterna vid utflyttning till utrikes ort (6).
Rikets Ständers förslag af Kongl. Maj:t bifallet, och Förordning i ämnet utfärdad
den 9 November 1844.
3:o af den 14 Oktober 1844, rörande af Kongl. Ma j:L i nåder föreslagen
och af Rikets Ständer antagen förändring af 87 § Regeringsformen (8).
1844 den 12 November i Statsrådet anmäld. Skrifvelsen Jagd lill handlingarne.
4:o af den 17 Oktober 1844, rörande förslag lill ändringar i likeLs
Grundlagar (9).
Ifrågavarande förslag af Kongl. Maj:t bifallet, hvarom underrättelse blifvit
Rikels Ständer meddelad å rikssalen den 19 och 30 Oktober 1844.
!&:o af den 7 November 1844, i anledning af Kongl. Majrts nådiga proposition
om upphörande af Dess tvänne röster i Högsta Domstolen (10).
1844 den 12 December i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarne.
tg:o af den 7 November 1844, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
proposition om upphäfvande af hvad nu stadgadt är, rörande Lagförklaringars
utfärdande af Högsta Domstolen (11).
1844 den 12 December i Statsrådet anmäld och lagd lill handlingarne.
5f:o af den 26 Oktober 1844, angående arfvoden till tre nya Ledamöter
i Lagberedningen (16).
*) Det i slutet af hvarje rubrik utsatta siffertal utvisar Skrifvelsens nummer i 10 Samlingen
af hillänget till samtlige Riksståndens protokoll vid 1844 och 1845 årens riksdag.
Bih. lill B. St. Brot. 1847. 2 Sami. 1
2 Bil. till R. St. Justitic-ombudsnians Embetsberättelse den 15 Nov. 1847.
184-4 den 7 November i Statsrådet anmäld; oell nådiga Bref i ämnet till
Statskontoret och Riksgäldskontoret expedierade.
^:o af den 26 Oktober 1844, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
proposition angående inteckning af lifstidsstädja och undantagsaftal,
ni. tn. (18).
Förordning i ämnet utfärdad den 9 November 1844.
f$:o af den 26 Oktober 1844, angående tillhandahållande af gesällböcker
(19).
1844 den 1 November remitterad till Kommerskollegii underdåniga utlåtande,
som ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.
H©:o af den 9 November 1844, angående val af Juslitie-ombudsman
och dess Suppleant (27). -  1844 den 19 November i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarne.
!f:o af den 30 November 1844, angående förtydligande af Kongl.
Brefvet den 25 September 1777 (35).
Rikets Ständers förslag af Kongl. Majit bifallet. Förordning utfärdad den 19
Maj 1845.
IS-o af den 4 December 1844, angående upphäfvande af 3 § i 2
kap. Giflermålsbalken (41).
Rikets Ständers förslag af Kongl. Maj:t bifallet. Förordning utfärdad den 19
Maj 1845.
J3:o af den 11 December 1844, angående afskrifning af Majoren C.
Venus’s skuld till fordna Spinn- och korrektions-inrättningen i Stockholm
(44).
Under den 19 December 1844 nådig skrifvelse till Styrelsen öfver fängelser
och arbetsinrättningar i riket aflåten-, med befallning om verkställighet af
ifrågavarande afskrifning.
14 af den 18 December 1844, angående bestämmande af viss tid,
hvarifrån den i Kongl. Förordningen den 13 Juni 1800 bestämda
preskriptionstid för fordringars utsökande räknas rnå (49).
Kongl. Majit har ej lemuat bifall till Rikets Ständers förslag; hvarom underrättelse
blifvit meddelad Ständerna å rikssalen den 19 Maj 1845.
34»:o af den 18 December 1844, angående förtydligande af de i lag
och särskilda författningar innefattade bestämmelser af straffet för in
brottsstöld
(50).
Kongl. Majit har ej lemnat bifall till Rikets Ständers förslag; hvarom underrättelse
blifvit meddelad Ständerna å rikssalen den 19 Maj 1845.
Bil. till S. St. Justitie-ombudsnums Embetsberättelse den 15 Nov. 1847. 3
4©:o af den 18 December 1844, angående granskning af de i Statsrådet
förda protokoll (52).
1844 den 28 December i Statsrådet anmäld. Skrifvelsen lagd till handlingarne.
l?:o af den 11 Januari 1845, angående ytterligare kontroller öfver
vissa föreskrifters efterlefnad inom Katolska församlingen i riket (53).
Första punkten af Rikets Ständers förslag, angående lysning till äktenskap
emellan personer, af hvilka den ena tillhör Luthersk församling och den andra
tillhör annan Kristen trosbekännelse, af Kongl. Majit bifallen, samt Förordning
utfärdad den 19 Januari 1847.
Yid underdånig anmälan i Statsrådet nyssnämnde dag af hvad Rikets
Ständer i öfrigt föreslagit, har Kongl. Majit till 2:dra punkten af förslaget i
så måtto lemnat bifall, att Kongl. Majit i nåder förordnat, att karterade lysningssedel’,
med sådana bilagor och förteckningar öfver alla under hvarje
förflutet år inom församlingen förefallne äktenskapslysningar, hvilka det, enligt
20 § 2 mom. uti Kongl. Kungörelsen den 14 November 1845, åligger
Stockholms presterskap alt till Konsistorium innan Januari månads slut det
påföljande året aflemna, skola af Katolska preslerskapet, inom nämnde lid,
afgifvas till Öfverstålbållare-embetet, som vidare har att förfara enligt hvad
för Konsistorium är i samma moment stadgadt ; hvarom nådigt bref blifvit
till Öfverståthållare-embetet expedieradt.
Beträffande åter 3:je och 4:de punkterna af Rikets Ständers ifrågavarande
förslag, har Kongl. Majit icke funnit skäl att härtill lenina bifall.
18:o al den 11 Januari 1845, angående skärpta kontroller i afseende
på kyrkoböckers förande m. m. (60).
Sedan Kyrkolags-kommitteen häröfver afgifvit infordradt yttrande, har ärendet
blifvit den 9 Mars 1847 i Statsrådet anmäldt och remilteradt lill Högsta
Domstolens underdåniga utlåtande, som ännu icke inkommit.
19:o af den 11 Januari 1845, angående ansvar för förfalskning af
Privatbanks-sedlar (61).
Rikets Ständers förslag af Kongl. Majit antaget, och Förordning utfärdad under
den 19 Maj 1845.
2©:o af den 16 Januari 1845, angående utdelningen af Juslilie-ombudsmannens
embetsberättelse!’ (72).
1845 den 6 Februari i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarne.
2J.:o af den 30 Januari 1845, angående medel lill arfvoden m. m.
för Lagberedningen (81).
1845 den 31 Januari i Statsrådet anmäld, samt Ledamöter uti Lagberedningen
af Kongl. Majit förordnade.
4 Bil. till R- St. Jastitic-ombudtmans Embetsberättelse deri 15 Nov. 1847.
22:o af den 20 Januari 1845, angående regleringen af utgifterna under
Riksstatens Andra hufvudtitel (82).
1845 den 17 Februari i Statsrådet anmäld, och nådiga bref i ämnet tili -Vederbörande
Auktoriteter expedierade.
*»:o af den 12 Februari 1845, angående förändring i vissa delar af
nu gällande lagstadganden om giftorätt, arfsrätt oell istadarätt (91).
Rikets Ständers förslag af Kongl. Majit bifallet, samt Förordning den 19 Maj
1845 utfärdad.
24:o af d en 15 Februari 1845, angående fullgörande af Underrätts
dom i en del skuldfordringsmål (103).
Rikets Ständers förslag af Kongl. Majit bifallet, och Förordning utfärdad den
13 Juni 1845.
25:o af den 15 Februari 1845, i anledning af Kongl. Majits nådiga
proposition, angående borgenärs rätt att, efter anstäldt utmätningsförsök,
använda bysättning (104).
1845 den 19 Maj Kongl. Majlis nådiga Förordning i ämnet utfärdad.
26io af den 22 Februari 1845, om ändring i 17, 22 och 24 §§ Regeringsformen
(106).
1845 den 8 Maj i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarne.
HT.o af den 22 Februari 1845, om ändringar och tillägg i 6, 15 och
43 §§ Regeringsformen (107).
1845 den 8 Maj i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarne.
28to af den 22 Februari 1845, örn ett tillägg vid 1 § 9 morn.
Tryckfrihetsförordningen (108).
1845 deri 8 Maj i Statsrådet anmäld och lagd lill handlingarne.
2?>:o af den 22 Februari 1845, angående förklaring af Kongl. Kungörelsen
den 1 Oktober 1812, rörande vissa iakttagelser vid besvärsskriflers
och ansökningars inlemnande (124).
Rikets Ständers förslag af Kongl. Majit bifallet, samt Förordning i ämnet den
19 Maj 1845 utfärdad.
3©:o af den 22 Februari 1845, i anledning af Kongl. Majits nådiga
proposition om ändring af 8, 9 och 10 §§ 17 kap. Handelsbalken,
samt förklaring af 2 § i samma kap. (125).
1845 den 8 Maj i Statsrådet anmäld och lagd lill handlingarne.
31:o af den 22 Februari 1845, angående ändring i 4, 5 och 6 §§
24 kap. Byggningabalken (127).
Rikets Ständers förslag af Kongl. Majit bifallet, samt Förordning i ämnet utfärdad
den 19 Maj 1845.
Bil. till R. St. Justitie-ombudsmans Embetsberättelse den 15 Nov. 1847. 5
32:o af den 22 Februari 1845, angående undanrödjande af stadgade
hinder för Adelsmäns befordran till tjenstbefaltningar i städerna (132).
Rikets Ständers förslag af Kongl. Maj;t antaget, samt Kungörelse i ämnet utfärdad
den 8 Maj 1845.
33:o af d en 1 Mars 1845, angående en del i Krigslagarne antagna
straff (135).
Sedan Krigshofrältens, Juslitie-kanslerens och Högsta Domstolens underdåniga
yttranden i ämnet blifvit infordrade och afgifne, Ivar Kongl. Majit den 23
Januari 1846 förordnat en Kommitté, för att utarbeta och till Kongl. Majit
inkomma med förslag till ny krigslag för krigsmakten till lands och sjös,
hvarvid jemväl de uti Rikets Ständers ifrågavarande skrifvelse väckta frågor
borde af Kommilleen tagas i öfvervägande. Nämnda förslag har ännu icke
blifvit af Kommitleen afgifvet.
34:o af den 26 Mars 1845, angående förändring i 7 § och upphäfva
nde af 8 § uti 16 kap. Jordabalken (143).
Rikets Ständers förslag af Kongl. Majit antaget, och Förordning utfärdad den
19 Maj 1845.
35:o af den 5 April 1845, angående vissa förändrade föreskrifter i
afseende på lagfart och nyttjanderätls inteckning (146).
Rikets Ständers förslag af Kongl. Majit antaget, och Förordning utfärdad den
19 Maj 1845.
3©lo af d en 5 April 1845, angående förändrade stadganden i afseende
på utmätning (147).
Rikets Ständers förslag af Kongl. Majit antaget, och Förordning utfärdad den
19 Maj 1845.
3?:o af den 22 April 1845, angående ett tillägg till 9 kap. 8 § Handelsbalken
samt Kongl. Förordningen den 28 Juni 1798 i fråga om
varors utborgande (171).
Vid föredragning häraf i Statsrådet den 13 Juni 1845, har Kongl. Majit ej
funnit skäl att till Rikets Ständers ifrågavarande förslag lemna bifall.
38:o af don 7 Maj 1845, i anledning af Rikets Ständers Revisorers
afgifna berättelser om granskning af Statsverkets räkenskaper för åren
1838 lill ocb med 1841, i hvad samma skrifvelse tillhört Juslitie-departementets
föredragning, nemligen: (173)
а) 32:dra punkten, angående insändande till Statskontoret af de så
kallade rasp- och spinnhus-medlen;
б) 33:dje punkten, angående förbud mot utlemnande på kredit äf
de arbeten, som vid Korreklions-inrättningarne i riket åstadkommas;
G Bil. till R. St. Juslitie-ombudsmans Embetsberättelse deri 15 Nov. 1847.
c) 34ide punkten, angående utredning af förhållandet med åtskilliga
balanser i räkenskaperna för fångvården;
d) 35:te punkten, angående biläggande af inventarii-konto vid Fångvårdsstyrelsens
räkenskaper;
e) 36:le punkten, angående slutlig utredning af Assessoren Wallbergs
balans, m. na.; samt
f) 37:de punkten, angående vidtagande af åtgärder till beredande af
besparing i utgifterna för fångars vard och underhåll.
Vid underdånig föredragning häraf i Statsrådet den 13 Augusti 1845, har
Kongl. Maj:t lernnat Dess nådiga bifall lill Piikets Ständers i 32:dra och 35:te
punkterna gjorda anhållanden, för verkställighet hvaraf nådiga Bref blifvit
till vederbörande Embetsverk aflålna; hvarjemte Kongl. Maj:t, angående 33:dje
och 34:de punkterna, anbefallt dels Fångvårdsstyrelsen alt tillse, det de arbeten,
sorn vid Korreklionsinrältningarne åstadkommas, hädanefter icke må
till enskilde utlemnas, förr än full liqvid blifvit erlagd, eller nöjaktig säkerhet
för betalningen är vorden ställd, dels ock Justilie-kanslers-embetet, alt,
ej mindre beträffande den gjorda anmärkningen, att uppgifven fordran hos
Klädesfabriksidkaren Dihlström ej skall blifvit bevakad i hans konkursmål,
vidtaga den åtgärd, hvartill omständigheterna kunde föranleda, än äfven
tillse, alt utredning sker af öfriga i sammanhang härmed anmärkta, hos Fångvårdsstyrelsen
balanserade poster;
Vidkommande 36:te punkten, har Kongl. Majit beslutat, att, sedan Justilie-kanslers-embelet
den 8 April 1843 fått sig anbefalldt att tillse, om och
hvilken åtgärd borde vidtagas i anledning af det dröjsmål, som inträffat med
afgifvande och granskning af Wallbergs redogörelse, samt att med uppmärksamhet
följa och, så vidt på Juslitie-kanslers-embetet ankommer, söka lill
skyndsamt slut befordra de mål, som äro gjorda anhängig» hos vederbörande
embelsmyndigheter, till följd af yppade anmärkningar emot Wallberg, såsom
föreståndare och kamererare vid Norra korrektionsinrätlningen, skulle Juslitiekanslers-embetet
nu jemväl erhålla del af hvad Rikets Ständers ifrågavarande
skrifvelse i ämnet innefattar, för behörig handläggning i sammanhang med
förra remissen.
Enligt Justitie-kanslers-embelets för år 1846 afgifna embetsberättelse,
har Fångvårdsstyrelsen hos Justilie-kanslers-embetet anmält, att åtskilliga af
ofvanberörde anmärkta balanserade fordringar blifvit dels godtgjorde, dels
ock afskrifne, hvarjemte åtgärder för indrifvandet af de öfriga blifvit vidtagne;
äfvensom Wallbergska balansmålet, tillika med frågan om Wallbergs
underlåtenhet alt behörigen bevaka ofvanomförmälda fordran hos Fabriksid
-
Bil. till R. St. Juslitie-ombudsmans Embetsberättelse den 15 Nov. 1847.
7
karen Dihlström, blifvit af Fångvårdsstyrelsen slutligen handlagda samt vidare
till Kammarrättens pröfning hänskjutna.
Beträffande slutligen 37:de punkten, har Kongl. Majit anbefallt Fångvårdsstyrelsen
alt, rned fästad uppmärksamhet på de gjorda anmärkningarne,
omsorgsfullt iakttaga all nödig sparsamhet och omtanka i detta hänseende.
' 39:o af d en 7 Maj 1845, angående ersättning af allmänna medel lill
vittnen i brottmål (177).
Rikets Ständers förslag af Kongl. Majit antaget, samt Kungörelse utfärdad den
20 November 1845.
af den 7 Maj 1845, angående tillägg till Kongl. Förordningen
den 9 November 1844, rötande inteckning af ej mindre lifstidsstädja
och undanlagsaflal, än ock all annan afhandling om nyttjanderätt
till fast egendom å landet (178).
Rikets Ständers förslag af Kongl. Majit anlaget, och Förordning utfärdad den
13 Juni 1845.
41:o af den 15 Maj 1845, angående ändring af Kongl. Förordningen
den 9 Maj 1835, om hvad iakttagas hör vid handel om lösören, som
köparen låter i säljarens vård qvarblifva (189).
Rikets Ständers förslag af Kongl. Majit antaget, samt Förordning utfärdad den
20 November 1845.
42:o af den 15 Maj 1845, i anledning af Kongl. Majlis proposition
med förslag lill Förordning om jords eller lägenhets afslående för allmänt
behof (194).
Rikets Ständers förslag af Kongl. Majit antaget, samt Förordning utfärdad
<len 20 November 1845.
43:o af den 15 Maj 1845, om förändrad ordning för lagsökningsmåls
behandling i vissa fall (195).
Vid föredragning i Statsrådet den 20 November 1845, har Kongl. Majit ej
funnit skäl att lill Rikets Ständers ifrågavarande förslag lemna bifall.
44:o af d en 15 Maj 1845, om förändring af 24 kap. 8 § Missgerningsbalken,
i afseende på ansvar för den, som i oträngd! mål och
af vredesmode drager och begagnar vapen (196).
Rikets Ständers förslag af Kongl. Majit antaget, samt Förordning utfärdad den
19 Augusti 1845.
45:o af den 15 Maj 184.), i anledning af Kongl. Majlis nådiga propolition,
angående förändrad lydelse af 1 § i 23 kap. Ärfdabalken
och tillägg till 7 § i 20 kap. samma balk (198).
I enlighet med Kongl. Majlis, af Rikets Ständer bifallna proposition, Förordning
utfärdad den 19 Maj 1845.
8 Bil. till R. St* Justitie-onibudsnians Embetsberättelse den 15 IVov. 1847.
46:o af den 15 Maj 1845, angående stiftande af lag för Aktiebola0’
(206).
1847 den 9 Mars liar Kongl. Maj:t i Statsrådet förklarat Sig vägra antagande
af Rikets Ständers ifrågavarande förslag.
4?:o af d en 15 Maj 1845, angående förmånsrätt för förskott, lemnadt
å varor, som blifvit till försäljning emottagne (207).
Till Rikets Ständers ifrågavarande förslag har Kongl. Maj:t i Statsrådet den
20 November 1845 vägrat bifall.
48:o af den 15 Maj 1845, angående förändring af stadganderna uti
17 kap. 2 § Rättegångsbalken samt Kongl. Förklaringen den 15 Oktober
1810 (208).
Till Rikets Ständers ifrågavarande förslag har Kongl. Maj:t i Statsrådet den
20 November 1845 vägrat bifall.
4fJ:o af d en 19 Maj 1845, angående nedsättning af beloppet försumma
appellabilis vid Rådstugurätten i Falun (216).
Rikets Ständers förslag af Kongl. Maj:t bifallet, samt Kungörelse i ämnet utfärdad
den 19 Augusti 1845.
£SC^.'o af den 22 Maj 1845, angående ändring af 4 § i Kongl. Förordningen
den 10 Juni 1841, rörande bysättning (223).
Vid underdånig föredragning häraf i Statsrådet den 20 November 1845, bar
Kongl. Maj:t vägrat bifall till Rikets Ständers ifrågavarande förslag.
§;Éåo af den 22 Maj 1845, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition,
angående antagande af dels ny Strafflag, dels ock Lag om
verkställighet af fängelsestraff (224).
1845 den 11 juni i Statsrådet anmäld; och föranledde ej till någon åtgärd.
S58:o af den 22 Maj 1S45, om förändring och tillägg uti Bankolagen
(225).
Rikets Ständers förslag af Kongl. Majit anlaget, samt Kungörelse utfärdad den
19 Augusti 1845.
iééjjio af den 22 Maj 1845, angående ny ansvarighetslag för Rikets
Ständers fullmäktige i Banken (226).
Rikets Ständers förslag af Kongl. Majit antaget, samt Ansvarighetslag för Fullmäktige
i Banken utfärdad den 19 Augusti 1845.
54:o af den 23 Maj 1845, angående gemensamma ransakningshäkten
och tingsställen för särskilda härader (230).
Rikets Ständers förslag af Kongl. Majit gil I ad t, samt Förordning utfärdad den
20 November 1845.
Bil. till R. St. Justitie-ombudsmans Embetsberättelse den 15 Nov. 1847. 9
55:o af den 24 Maj 1845, med förslag lill Lag för enskilda Banker
(237>
Sedan Kongl. Majit, uppå Justitie-stalsministerns underdåniga föredragning,
i Statsrådet den 20 November 1845, af de delar af förslaget, hvilka angingo
rättsförhållanden eller ägde gemenskap med allmän lag, icke funnit skäl alt
förslaget i dess helhet antaga, så har, för vidare underdånig föredragning af
ämnet, Rikets Ständers ifrågavarande skrifvelse blifvit till Finans-departementet
öfverlemnad.
56:o af den 24 Maj 1845, angående upphäfvande af skyldighet för
revisionssökande att i Hofrätten erlägga lösen för handlingarne i målet
(238).
Rikets Ständers förslag af Kongl. Majit gilladt, samt Förordning utfärdad den
20 November 1845.
5?:o af den 24 Maj 1845, angående befrielse för revisionssökande
parter från skyldigheten att lill Hofrätt ingifva stämpladt papper till
handlingarne i målet (239).
Rikets Ständers förslag af Kongl. Majit gilladt, samt Förordning utfärdad den
20 November 1845.
58:o af den 24 Maj 1845, angående åtgärder för utvecklingen af frågan
om national-represenlationens ombildning (240).
Sedan Kongl. Majit den 3 Februari 1846 förordnat en Kommitté, för att,
jemte samlandet af statistiska och andra erforderliga upplysningar i ämnet,
fullständigt utveckla grunderna för national-representationens ändamålsenliga
ombildning, samt yttra sig angående de grundlagsförändringar, som deraf kunde
föranledas; så har nämnde Kommitté den 22 sistlidne Juni till Kongl. Majit
inkommit med underdånigt betänkande om national-representationens ombildning,
ålföljdt af General-sammandrag af statistiska tabeller i ämnet, äfvensom
Kommitlecn afgilvit uppgjorda särskilda förslag till ny Riksdagsordning
och till förändrad redaktion af Regeringsformen och rikets öfriga Grundlagar;
hvilka handlingar blifvit tryckta, för att vara tillgängliga för Rikets Ständer
och allmänheten.
Stockholm den 11 Oktober 1847.
Carl Lilljeborg,
Arkivarie i Jiistitie-slatsexpeditionen.
Bi/i. litt R. St. Prof. 1847. 2 Sami.
10 Bil. till R. St. Justitie-ombitdsrnans Embetsberättelse ehn 15 Nov. 1847.
Förteckning a Rikets Ständers vid 1844 oell 1845 Arens riksdag till
Kongl. Maj:t, genom Dess Landlförsvars-departemenls Kansli-expedition, aflåtna
underdåniga skrifvelse!1, jemte Kongl. Maj:ls i anledning af dem fattade
beslut eller vidtagna åtgärder.
59:o *) Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 9 Oktober 1844,
angående behofvet af mililär-poster lill bevakning vid Lånekontoren i
Malmö och Göteborg (7).
1844 den IG Oktober föredragen; och ville Kongl. Maj:t, med bifall till Rikets
Ständers underdåniga anhållan, i kommandoväg förordna om ifrågavatande
militär-posters utsättande.
60o af den 30 November 1844, angående förhöjd dagspenning för
till handllangning vid mililieboslälls-byggnad kommenderadt manskap
(20).
1845 den 12 Juli föredragen; och förordnade Kongl. Maj:t,alt ifrågavarande
dagspenning skulle från 1846 års början utgå med det af Rikets Ständer
föreslagna belopp 13 sk. 6 rst. banko.
et-o alden 2 November 1844, angående skyldigheten att med sqvadronsmärken
förse kavalleri-hästar (25).
1846 den 1 April föredragen; och med afseende å hvad de i ämnet hörde
Embetsmyndigheter anfört, samt enär pluraliteten af Rusthållarne vid indelta
kavalleriet, hvilka i ämnet fått sig yttra, icke heller ansett någon olägenhet
vara förenad med framtida bibehållandet af ifrågavarande skyldighet,
utan hästarnes märkning tverlom i åtskilliga afseenden medförde nytta och
fördel för de rustande, fann Kongl. Maj:l Rikets Ständers förevarande underdåniga
anhållan ej kunna bifallas.
62:o af den 30 November 1844, angående afsöndring fran f. d. Öfverstebostället
vid Dal-regementet, Näs Kungsgård, af tvenne dithörande
ålfisken (33).
1844 den 5 December föredragen, och vederbörande derom försländigade i
och för verkställigheten af Kongl. Maj:ts och Rikets Ständers i ämnet fattade
sammanstämmande beslut.
63:o af den 30 November 1844, angående Kamereraren E. M. Dahlerus
och Krigsrådet A. L. Hauffman medgifven befrielse från dem
ålagd ersättningsskyldighet, såsom kontrollanter å förre Krigskassören
S. H. Brattströms uppbörd (34).
*) Ordningsnummern i denna och följande förteckningar, gående från början i en följd,
är tillsatt vid tryckningen.
Bil. till R. St. Justitie-ombudsnmns Embetsberättelse den 15 Nov. 1847.
11
1844 den 5 December föredragen, och nådig befallning meddelad om upphörande
af den å Dahleri egendom lagda seqvester och afskrifning af det
ådömda ersättningsbeloppet.
64o af den 11 December 1844, angående upplåtande till Solna församling
af en Carlbergs Kungsgård tillhörande jordrymd (46).
1844 den 19 December föredragen, och vederbörande, för verkställighet af
den medgifna jordupplåtelsen, derom underrättade.
65:o af den 11 Januari 1845, angående ett ytterligare anslag af
4000 R:dr årligen till understöd för Rust- och Rotehållare i Jemtland
(57).
1845 den 30 Januari föredragen och vederbörande till kännedom meddelad.
66:o af den 30 Januari 1845, angående regleringen af utgifterna under
Riksslatens Fjerde Hufvudtitel (84).
1845 den 10 Februari föredragen; och vederbörande Embetsverk derom förständigade
till underdånig efterrättelse i hvad på dem ankomme; hvarjemte
erforderliga föreskrifter i nåder meddelades i afseende på användandet af de
särskilda anslagen.
6 7:o af den 8 Februari 1845, angående regleringen af Riksstatens
Nionde Hufvudtitel (89).
1845 den 20 Februari anmäld genom Finans-departementet och, i de delar
samma skrifvelse rörde Landtförs vars-departemenlet, delta Departement meddelad.
1845 den 12 Mars föredragen genom Landtförsvars-departementet, och
vederbörande under Departementet lydande Embetsverk derom lill behörig
efterrättelse försländigade.
6S:o af ilen 22 Februari 1845, angående befrielse från ordinarie roleringsskyldighet
för Östra Wingåkers församlings kyrkoherde-boställe
(i 13).
1847 den 19 Februari föredragen; och biel' nämnde boställe i nåder förklarad!
fritt från ordinarie rotering, med vilkor likväl, då några hemman eller
lägenheter icke funnos, på hvilka den bostället hittills åliggande roteringsskyldighet
kunde öfverflytlas, att bostället skulle, enligt Rikets Ständers alternativa
förslag, fortfarande qvarstå i roten N:o 213 af Södermanlands Regemente
och l:sla Majorens kompani, emot det att boställsinnehafvare!», från
1847 års början räknadt, lillgodokomme vederlag i kontant för roteringsbesvärets
fortsatta utgörande.'
69:o af den 28 Februari 1845, angående upphörande af Invalid-inrättningen
A Ulriksdal (114).
12 Bil. till R. St. Justitic-ombudsmans Embetsberättelse den 15 Nov. 1847.
1845 elen 3 Mars anmäld och remitterad lill Direktionens öfver Invalid-inrättningen
utlåtande, efter hvars inhämtande frågan ej ännu blifvit till slutlig
pröfning företagen.
70 :o af den 22 Februari 1845, i fråga örn förändring i sättet för
ersättning af hästar och persedlar, som vid Rusthålls-regementena
under krig gå förlorade (118).
1847 den 16 Mars slutligen anmäld; hvarvid, då vederbörande rustande i
allmänhet icke velat antaga någoldera af de efter hvarandra framställda förslagen,
angående först allmänna föreningar och derefter föreningar regementseller
korpsvis till ersättande af de i krig inträffande förluster och skador å
hästar och ruslnings-persedlar, Kongl. Maj:t ansåg frågan om jemväl sistberörde
inskränktare föreningar för närvarande förfalla; dock fann Kongl. Maj:t,
med afseende å förloppet af de för de rustandes hörande sednast hållna sammankomsterna
vid Andra Lifgrenadier-regementet och Westgöta Regemente,
godt i nåder förklara, att, så framt rusthållarne vid dessa Regementen träffade
öfverenskommelse att enhälligt för nagotdera Regementet antaga det sist
framställda förslaget i ämnet, Kongl. Majit ville, efter underdånig anmälan
härom, frågan, i hvad dem rörer, ånyo till nådig pröfning företaga.
71.0 af den 22 Februari 1845, angående en del lönförmåner till
Underofficera ine vid trenne kompanier af Helsinge Regemente (121).
1845 den 3 Mars föredragen och vederbörande lill behörig verkställighet meddelad.
72:o af den 5 April 1845, angående öfverlålande lill Haparanda stad
af Kaptensbostället vid Norrbottens Fältjägarekoips Hapaniemi N:o 1,
4 mantal (152).
1846 den 29 April föredragen, då Kongl. Majit jemväl för Sin del i nåder
biföll, alt nämnde boställe jemte dertill hörande laxfiske finge såsom donation
för all framtid till staden Haparanda öfvei låtas, under vilkor, som tillika
i nåder fastställdes.
73:o af den 5 April 1845, i anledning af väckl fråga om ny Inqvartei
ings-ordning för Stockholms stad, samt andra i sammanhang dermed
förekommande frågor (153).
1845 deli 12 Juli föredragen; och ansågs någon kasern för Svea Artilleriregemente
lör närvarande ej kunna, i saknad af erforderliga medel, komma
alt uppföras; hvaremot till underhållet af Lifgardes-iegementenas kasern- och
stallbyggnader anvisades det belopp, som, enligt Rikets Ständer meddelade
uträkningar, derför erfordrades utöfver de hiding härtill, hvilka borde af de
från staden lill Regementena utgående inqvarleringsmedel bestridas.
Bil. till R- St. Justitie-ombudsmans Embetsberättelse den 15 Nov. 1845. 13
74:o af den 5 April 1845, angående inqvarteringen i de Skånska
städerna och Göteborg (154).
1845 den 19 Juni föredragen; och ville Kongl. Majit i afseende å de ifrågaställde
kasern- och stallbyggnaderna i Malmö, Helsingborg och Landskrona,
till hvilka icke några medel ännu funnes ansfagne, framdeles i nåder besluta,
huruvida de till dessa byggnader erforderliga medel borde hos Rikets Ständer
äskas. "
Beträffande åter inqvarteringen' i Göteborg, fastställdes i nåder en tariff,
efter hvilken garnisonen derstädes agde uppbära inqvarterings-ersättning i
kontant, att, jemte hvad 1841 års Inqvarlerings-orduing i öfrigt innehåller,
lända till efterrättelse från och med den lid, då gällande kontrakt om inqvarteringen
i nämnde stad, efter föregången behörig uppsägning, komme
alt upphöra.
75:o af den 18 April 1845, angående Krigskollegii Artilleri-afdelnings
skulder för in köp af Mariebergs egendom (164).
1845 den 30 Apiil föredragen och vederbörande lill kännedom och behörig
verkställighet meddelad.
76:o af den 22 April 1845, angående regleringen af planpenningar
m. m. (167).
1846 den 14 Januari föredragen; och, med bifall till Rikets Ständers underdåniga
anhållan, blef, i fråga om planpenningars beräknande vid Uplands,
Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs och Calmare Regementen, den af
Rikets Ständer begärda nådiga Förklaring öfver Kongl. Brefvet den 28 Oktober
1817 i nåder meddelad.
77:o af den 22 April 1845, angående en förändring i utgörandet af
beväringsskyldigheten å Gottland (170).
1845 ilen 24 Oktober föredragen och i nåder bifallen, hvarom Landshöfdingen
på Gottland anbefalldes att utfärda Kungörelse.
7S:o af den 7 Maj 1845, i anledning af Rikets Ständers Revisorers
afgilna Berättelser om verkställda granskningar af Statsverkets samt
andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under åren 1838 till och med 1841 (173).
1845 den 15 Juli anmäld genom Finans-departementet, och Landtförsvarsdepartementet
meddelad i nedan omförmälda punkter.
1845 den 31 Juli genom Landtförsvars-departementet föredragen;
2:o Och blef, i anledning af Rikets Ständers i denna punkt yttrade åsigt,
ali den vid 1841 års slut fö re funna egentliga bristen å för detta Tredje, nu
mera Fjerde, Hufvudtileln 15,934 Ridr 8 sk. 6 rst. borde intill näislinstun
-
14 Bil. lill R. St. Justitie-ombudsnians Embetsberättelse cicil 15 Nov. 1845.
dande riksdag lili Statsverkets räkenskaper fortfarande inom linien balanseras,
Statskontoret om iakttagande deraf förständigadt.
ll:o Öfver den i denna punkt gjorda hemställan, om förändrandet af de
å anslaget för blesserade Officerare och Underofficerare tid efter annan uppkomna
besparingar, infordrades Statskontorets utlåtande, hvarefter, och sedan
detta inkommit, frågan ånyo föredrogs den 24 September 1845, då Rikets
Ständers berörde framställning i nåder bifölls, och Statskontoret i afseende
på verkställigheten erhöll nödiga föreskrifter.
24:o Krigskollegii utlåtande infordrades i anledning af Rikets Ständers
här gjorda anhållan rörande utarrendering af den Mariebergs egendom tillhörande
joul, och sedan detsamma afgifvils, företogs detta ärende ånyo till
pröfning den 15 Maj 1846, hvarvid Kongl. Majit, i betraktande af hvad upplyst
blifvit angående orsakerna lill den under åren 1839—41 inträffade minskning
uti nämnda egendoms afkastning med hvad mera i frågan förekommit,
icke fann skäl alt till förevarande anhållan lemna bifall.
25:o Efter inhämtande af Krigskollegii utlåtande, föredrogs den 15 Maj
1846 Rikets Ständers underdåniga anhållan om inrättande af fyra nya särskilda
konli uti Carl Gustafs stads Gevärsfaktoris räkenskaper, hvarvid och
sedan, enligt hvad Kollegium anmält, det vid Artilleri-verkstäderna följda,
af Rikets Ständer godkända redogörelsesätt redan blifvit i Faktoriets räkenskaper
infördt, Kongl. Majit i nåder gillade och biföll de af Kollegium föreslagna,
till ytterligare förenkling ledande, förändringar och tillägg vid nämnde
räkenskaper, med föreskrift oin noggrant iakttagande deraf, att beviljade extra
anslags användande för afsedda ändamål genom behöriga omslut gjordes lätt
synligt.
26:o Rikets Ständers underdåniga framställning, angående försäljning af
sådana vid Carl Gustafs stads Gevärsfaktori för Kronans räkning tillverkade
gevär och gevärsdelar, som för mindre bristfä 11 ig heter blifvit kasserade, föredrogs,
jemte Krigskollegii deröfver afgifna utlåtande, den 15 Maj 1846; men
då härvid ådagalagdt blifvit, alt den begärda försäljningen ej skulle lör Statsverket
medföra fördelar, motsvarande de dermed förenade olägenheter, fann Kongl.
Majit, med afseende derjemte å hvad i saken för öfrigt förekommit, den gjorda
framställningen icke böra lill någon Kongl. Majlis höga åtgärd föranleda.
27:o Krigskollegium anbefalldes att i räkenskaperna fortfarande balansera
den i denna punkt omförmälda fordran hos Kongl. Spanska Regeringen.
38:o Sedan Kommilterade lör salpeter-ärendena sig utlåtit öfver den i
denna punkt gjorda underdåniga anhållan om åtgärders vidtagande för spridande
af kännedom utaf ändamålseniigare metoder att tillverka salpeter,
Bil. till R- St. Justitie-ombiulsmans Embetsberättelse den 15 Nov. 1847. 15
föredrogs denna fråga ånyo den 15 Maj 1846, hvarvid Kongl. Majit lät vid
hvad redan i afseende å salpeter-näringens upphjelpande tillgjordt blifvit,
för närvarande bero, samt anbefallde Kommilterade att vid 1848 års början
afgifva underdånig berättelse om verkningarna deraf och då tillika föreslå
de åtgärder, sorn kunde finnas gagneliga.
79:o af den 15 Maj 1845, angående åtskilliga rusthåll inom Westmanlands
län ålagd dagsverksskyldighet (182).
1845 den 11 Juni anmäld och remitterad lill Kri"s- och Kammarkollegier
O
nas
utlåtande, som ännu ej inkommit.
Stockholm i Kongl. Landtförsvais-departementets Kansli-expedition den
21 Oktober 1847.
M. G. von Schantz.
Förteckning på de af Rikets Ständer vid 1844 och 1845 årens Riksdagtill
Kongl. Majit aflåtna underdåniga skrifvelser, hvilka röra Kongl. Sjöförsvars-deparlementet;
upptagande jemväl de åtgärder, hvilka i anledning af
dessa skrifvelser vidtagits.
§«:o af den 11 Januari 1845, angående förbättring af Lolsstalens
lönvilkor (65).
1845 den 24 Januari i underdånighet anmäld och remitterad lill Förvaltningens
af sjöärendena underdåniga utlåtande. 1846 den 29 December underdånigt
ullålande afgifvet, deruli föreslagits, alt ilen af behofvet påkallade
lönförhöjningen må åstadkommas medelst 25 procents förhöjning i Lotstaxorna.
1847 den 23 Februari i underdånighet föredragen. Kongl. Majit förklaiade i
nåder, att förhöjning i Lotstaxorna för närvarande icke borde bestämmas,
utan ville Kongi. Majit i sammanhang med pröfningen af frågan angående
Femte Hufvudtilelns statsbehof taga i öfvervägande, om och till hvad belopp
särskildt anslag må hos Rikets näst sammanträdande Ständer begäras för
åstadkommande af ifrågavarande, af så väl Konung som Ständer nödiga ansedda
allöningsförhöjning.
81 :o af den 30 Januari 1845, angående Femte Hufvudtilelns reglering
(85).
1845 den 10 Februari i underdånighet anmäld och delgifven vederbörande;
varande i anledning deraf sedermera utfärdade stater, arbetsplaner och föreskrifter
så väl för ordinarie statsanslagen, som för de medel, hvilka för tillfälliga
behof blifvit anvisade.
16 Bil. till R. St. Justitie-ombudsmans Embetsberättelse den 15 Nov. 1847.
&*£:() af ilen 15 Februari 1845, angående ersättning lill Kaptenlöjtnanten
C. A. Gossel mans sterbhus för åtskilliga af honom i lifstiden
bestridda kostnader (100).
1845 den 24 Februari i underdånighet föredragen, samt bref till vederbö
rande
expedieradt.
83:o af den 1 Mars 1845, angående Piteå och Luleå städers ordinarie
båtsmanshåll (138).
1845 den 12 Mars i underdånighet anmäld. Fordrar ingen vidare åtgärd.
84:o af den 22 April 1845, angående Båtsmansroteringen för Falu
stad (169).
1845 den 30 April i underdånighet föredragen samt remitterad lill Förvaltningens
af sjöärendena och Kammarkollegii underdåniga utlåtande, hvilket
under den 1 dennes afgifvits.
85:o af den 7 Maj 1845, i anledning af Rikets Ständers Revisorers
berättelser för åren 1838 till och med 1841 (173).
1845 den 31 Juli i underdånighet föredragen; då
l:o Amiralitets Krigsmanskassans Direktion försländigades^ att insända,
för att Rikets Ständers Revisorer tillställas, nödiga handlingar;
2:o Frågan om Kanonierkorpsens beklädnads m. m. ställande på passevolans,
förklarades af uppgifna skäl icke kunna bifallas.
3:o Rikets Ständers hemställan om afskrifning af i räkenskaperna balanserade
20,000 R:dr för 1836 års ruslnings-anstalter, ansågs icke leda till någon
vidare åtgärd, enär afskrifningen redan skett.
Sfjio af den 15 Maj 1845, angående uppförandet af en fyr å skäret
Understen (205).
1845 den 3 Juni i underdånighet föredragen och remitterad lill Förvallnin
O
O
gens af sjöärendena underdåniga utlåtande, hvilket den 4 Juli 1845 inkom,
hvarefter den 31 Juli 1845 målet afgjordes, och Rikets Ständers underdåniga
hemställan bifölls.
af den 23 Maj 1845, om förändrad beräkningsgrund för Båtsmans-vakansafgift
af nyroterad jord inom Blekinge län (228).
1845 den 19 Juni i underdånighet anmäld samt remitterad till Förvaltningens
af sjöärendena och Kammarkollegii underdåniga utlåtande, hvilket
ännu icke inkommit.
Stockholm af Kongl. Sjöförsvars-deparlemenlet den 25 Oktober 1847.
B , Gynther.
Bil. till R. St. Justitie-ombudsmans Embetsberättelse den. 15 Nov. 1847. 17
Uppgift på de underdåniga Skrifvelscr af Rikets Ständer vid 1844 och
1845 årens riksdag, hvilka till Kongl. Civil-departementet ingifvits, jemte
anteckning af de åtgärder, som i anledning deraf vidtagits.
af den 3 Augusti 1844, angående kröningens firande under
riksdagen (1).
1844 den 14 Augusti besvarad af Hans Maj:t Konungen, vid lemnadt företräde
åt en deputation af Rikels Ständer.
89:o af den 17 Oktober 1844, om upphörande af försvarsbref för
socken-handtverkare (13).
1845 den 16 Oktober i underdånighet anmäld, hvarvid Kongl. Maj:t, med
bifall till Rikets Ständers hemställan, förordnade, alt stadgandet om gerningsmäns
skyldighet att anskaffa så kalladt försvarsbref skulle upphöra; och hvarom
Kommerskollegium anbefalldes utfärda allmän kungörelse.
90:o af den 17 Oktober 1844, angående riksdagens förlängning (12).
1844 den 22 Oktober i underdånighet anmäld och bifallen.
91:o af den 26 Oktober 1844, i fråga om nedsättning i räntan för
Ulldiskont-kreditivet, samt om Manufaktur-diskontens förstärkning från
samma kreditiv (15).
1844 den 12 November i underdånighet anmäld, då Kongl. Maj:t, som vid
hvad Rikets Ständer i dessa afseenden beslutit, lät bero, till behörigt iakttagande
derom underrättade Kommerskollegium.
92:o af den 26 Oktober 1844, angående revision af de under Konamerskollegii
förvaltning ställda fonder för åren 1841, 1842 och 1843 (14).
1844 den 12 November i underdånighet anmäld och lagd till handlingarne,
såsom icke fordrande någon åtgärd.
f$é$:o af den 20 November 1844, i fråga om undersökning af Teknologiska
Institutets förvaltning (31).
Sedan den af Kongl. Majit, under den 28 November 1844, förordnade Kommitté,
för verkställighet af den utaf Rikets Ständer begärda undersökning om
Teknologiska Institutets förvaltning, afgifvit dess underdåniga berättelse om
denna förrättning, anbefallde Kongl. Majit den 29 Oktober 1845 Kommilterade
alt uppgöra förslag lill nya stadgar för Institutet. Vid underdånig föredragning
af detta förslag lill nya stadgar, den 8 Maj 1846, behagade Kongl.
Majit detsamma i nåder gilla, med förklarande likväl, att med verkställigheten
af Institutets förändrade organisation och med tillämpningen af de nya
stadgarne för detsamma skulle anstå, intill dess den vackla frågan om InstiBih.
till 11. St. Prot. 1847. 2 Sami. '^
18 Bil. till R. St. Justitie-ombudsmans Embetsberättelse den 15 Nov. 1847.
lutets oell Bergsskolans i Falun förening blifvit afgjord. Då denna sistnämnda
fråga numera fölfallit, har Kongl. Maj:t under den 17 September 1847 i
i nåder förordnat, alt de förnyade stadgarne för Institutet skola från oell
nied nästa år lända till efterrättelse, i hvilket afseende Kongl. Majit jemväl
genom nådigt bref af samma dag anbefallt den för ledningen af Institutets
angelägenheter tillförordnade Styrelsen att vidtaga behöriga åtgärder, för alt
vid nästa års början bringa de nva stadgarne till fullständig verkställighet.
94:o af den 30 November 1844, angående brandstodsmedels uppbörd
och redovisning i sammanhang med kronouppbörden (36).
Med bifall till denna Rikets Ständers framställning, har Kongl. Majit, den 14
Juli 1845, derom utfärdat Cirkulär till samtlige Dess Befallningshafvande.
O O
9&:o af den 4 December 1844, angående kungörande af nödiga handlingar
till bestyrkande af utländska fartygs nationalitet (42).
Aid underdånig föredragning häraf den 10 December 1844, hafva erforderliga
föreskrifter i ämnet blifvit Kommerskollegium meddelade.
96:o af den 30 November 1844, i fråga om kontroll-behandling af
äkta bokguld från utrikes ort (38).
Det utlåtande, som från Kommerskollegium infordrats, har inkommit den 27
September 1847.
99 :o af den 11 Januari 1845, angående tillägg i 1 § 7 kapitlet af
1827 års Skiftesstadga (62).
1847 den 10 September har Kongl. Majit beslutit utfärdandet af allmän
Kungörelse i ämnet.
98:o af den 11 Januari 1845, angående åtgärder till befrämjandet
af smärre haudaslöjder (59).
1845 den 6 Februari remitterad till Kommerskollegium, hvars utlåtande i
ämnet ännu ej inkommit.
99io af den 11 Januari 1845, angående en gåfva af allmänna medel
åt Landa socknemän, för dem frånröfvad utflyttningshjclp (54).
1845 den 6 Februari i underdånighet anmäld, då Statskontoret anbefalldes
att medlen utbetala.
lÖO:o af den 16 Januari 1845, i fråga om tillgång för inköp af instrumentalier
m. m. för trenne Navigationsskolor (66).
1845 den 20 Februari i underdånighet anmäld, i sammanhang med staterna
för Navigationsskolorna; och föranledde ej till någon särskild åtgärd.
lOlro af den 16 Januari 1845, i fråga om kontroll mot missbruk af
gårdfarihandels idkande (75).
1847 den 19 Januari har uti detta ämne allmän Kungörelse blifvit utfärdad.
Bd. till R. St. Justitie-ombudsmans Embetsberättelse den 15 Nov. 1847. 19
192:o af den 22 Januari 1845, om ändring i Mäklarestadgan, i afseende
på leveranshandel (76).
1847 den 10 September i underdånighet anmäld, då Kongl. Majit, på grund
af hvad Kommerskollegium i ämnet anfört, fann Rikets Ständers underdåniga
hemställan icke böra bifallas.
103 o af den 30 Januari 1845, angående reglering af utgifterna å
Riksstatens Sjette Hufvudtitel (86).
1845 den 20 Februari i underdånighet anmäld, då vederbörande Embetsverk
om innehållet förständigades, till efterrättelse i hvad på dem ankom.
10-l-:o af den 15 Februari 1845, angående framlida bestämmelser
om handels- och sjöfartsförhållanden mellan Sverige och Norrige (105).
Sedan en af Kongl. Majit förordnad Kommitté den 14 December 1846 härutinnan
afgifvit underdånigt förslag och betänkande, hafva handlingarne blifvit
öfverlemnade till Finans-departementets föredragning.
105:o af den 15 Februari 1845, angående öfverlemnande af Landtbruks-Akademiens
räkenskaper till Rikets Ständers Revisorer (102).
1845 den 1 Augusti i underdånighet anmäld och bifallen, hvarom nådigt
Bref af samma dag afgått till Landtbruks-Akademien.
lIMSlo af den 22 Februari 1845, om fortskyndande af afvittringen
inom Vester-Dalarne (128).
1846 den 7 Januari i underdånighet anmäld, då de föreskrifter, som funuos
nödige, blefvo meddelade.
tOIio af den 22 Februari 1845, om åtgärder till befordrande af ett
skyndsammare antagande af nya systemet för mått, mål och vigt (129).
Sedan den af Vetenskaps-Akademien, på nådig befallning, utarbetade afhandling,
rörande omförmälda nya system, den 8 Juli 1845 till Kongl. Majit
inkommit, har Akademien under den 1 Augusli samma år erhållit nådig befallning
alt låta densamma från trycket utgifva och Lill Folkskolorna utdela.
l©gio af den 22 Februari 1845, om utvidgande af smidesrätt inom
Bergslag (130).
1846 den 27 April i underdånighet anmäld, i sammanhang med allmänna
frågan om stångjernssmidet och den gröfre jernförädlingen, hvarom Kongl.
Majit under samma dag utfärdat allmän Förordning.
109:o af den 22 Februari 1845, angående indragning af Bergs fogd etjensterna
(131).
Denna Rikets Ständers framställning anmäldes i underdånighet den 6 Maj
1845, då Kongl. Majit förklarade, att densamma skulle framdeles förekomma,
i sammanhang med den väckta frågan om förändrad organisation af Bergsstaten.
20 Bil. till R. St. Justitie-ombudsmans Embetsberättelse den 15 Nav. 1847.
HO:o af den 22 Februari 184-5, med förslag lill förändrade föreskrifter
angående vilkoren för tillverkning och försäljning af bränvin
<123>
1845 den 13 Juni i underdånighet anmäld, och allmän Förordning utfärdad.
Illo af den 8 Februari 1845, i hvad denna Rikets Ständers skrifvelse
rörer anslaget å Nionde Ilufvudliteln till hvresmedel för Landts
ta ten (89).
1845 den 13 Mars i underdånighet anmäld och lagd till handlingarne, såsom
icke fordrande någon åtgärd.
112:o af den 1 Mars 1845, om förtydligande af Kongl. Maj:ts Bref
den 10 Maj 1815, angående vile för försummad snöplogning (137).
Kongl. Majit har under den 13 Maj 1845 förordnat de närmare bestämmelser,
som Rikets Ständer i detta afseende åsyftat, och hvarom Rikets Hofrätter,
genom nådigt cirkulärbref af samma dag, blifvit till iakttagande försländigade.
U3o af den 1 Mars 1845, om upphäfvande af Kongl. Brefven den
9 April 1805 och 6 November 1822, angående rättighet till svedjande
inom Blekinge län (136).
Kongl. Majit har, under den 1 Augusti 1845, i nåder förklarat, att, på sätt
Rikets Ständer anhållit, de för svedjande i allmänhet inom riket gifna föreskrifter
skola vara gällande äfven för Blekinge län; och anbefalldes Kongl.
Majits Befallningshafvande i nämnde län att härom, till vederbörandes efterrättelse,
allmän kungörelse i länet utfärda.
114:o af den 1 Mars 1845, om anslag lill boskapsskötselns befrämjande
genom stamholländeriers anläggande (134).
Sedan Landtbruks-Akademien afgifvit underdånigt betänkande i afseende på
anslagets ändamålsenliga användande, förordnade Kongl. Majit en Kommitté
all uppgöra förslag för stamholländeriers organiserande å lämpliga ställen i
riket. Vid föredragning af detta förslag den 22 April 1846 behagade Kongl.
Majit detsamma, med vissa ändringar, i nåder gilla och fastställa.
M5:o af den 26 Mars 1845, om uppgörande af förslag lill förändrad
lagstiftning för bränvinstillverkning (144).
1845 den 13 Juni i underdånighet anmäld, då en Kommitté af Kongl. Majit
i nåder förordnades, alt utarbeta förslag i ämnet.
ll©:o af den 18 April 1845, underdånig anmälan, att en skådepenning
till åminnelse af Deras Majestäters kröning vore under pregling.
(15é)'
1845 den 6 Maj i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarne.
Bil. till R. St. Justitie-ombudsmans Embetsberättelse den 15 Nov. 1845. 21
11*0 af den 18 April 1845, om anslag till befrämjande af slöjdexpositioner
(165).
Sedan Kommerskollegium, efter det Direktionerna för Teknologiska Institutet
i Stockholm och Chalmerska slöjdskolan i Göteborg blifvit hörde, inkommit
med anbefaldt underdånigt förslag, angående sättet för anslagets användande,
samt hvad för verkställigheten af expositionerna iakttagas borde, har Kongl.
Majit, vid underdånig föredragning häraf, under den 20 November 1846
meddelat vederbörande nödiga föreskrifter i ämnet.
118:o af den 22 Februari 1845, i fråga om restitution af bränvinsbränningsbevillning
(lil).
Med gillande af ifrågavarande af Rikets Ständer anmälda beslut, har Kongl.
Majit, till vederbörandes efterrättelse, låtit detsamma intaga uti Kongl. Majits
den 13 Juni 1845 utfärdade nådiga Förordning angående vilkoren för bränvinstillverkningen
i riket.
ll»:o af den 22 April 1845, om åtgärder till sillfiskets upphjelpande
i Bohus läns skärgård (166).
Denna Rikets Ständers skrifvelse öfverlemnades till Vetenskaps-Akademien
att tagas i öfvervägande vid afgifvande af iufordradt underdånigt förslag till
särskilda stadganden, som i ett nytt reglemente för fiskerierna borde intagas;
och hvilket förslag nu är beroende på Kongl. Majits nådiga pröfning.
120:o af den 7 Maj 1845, angående sättet för återbetalningen af lån
af allmänna medel för vattenaftappningar och odlingar (176).
Kongl. Majit har bifallit livad Rikets Ständer härutinnan föreslagit, hvarom
allmän Kungörelse är utfärdad den 13 Juni 1845.
12f:o af den 15 Maj 1845, angående extra statsanslag för allmänna
arbeten m. m. (192).
122:o af den 15 Maj 1845, angående sättet, ordningen och vilkoren
för utbetalning af anslag och lån till befrämjande af odlingsföretag
och allmänna arbeten (180).
123:o af den 15 Maj 1845, angående reserverandet af de vid 1841
års riksdag anvisade statsbidrag för hamnanläggning vid Åhus och upprensning
af Rottne å (179).
124:o af den 7 Maj 1845, angående ett staden Sölvitsborg beviljadt
lånunderstöd (175).
125:o af den 22 Maj 1845, angående låubidrag till Göteborgs hamnbyggnad
(219).
Vid underdånig föredragning af Rikets Ständers uti dessa fem skrifvelser anmälda
beslut, har Kongl. Majit, med antagande af hvad Rikets Ständer så
-
22 Bil. till R. St. Justitie-ombudsmans Embetsberättelse den 15 Nov. 1847.
lunda beviljat lill befrämjande af allmänna arbeten, äfvensom de dervid lastade
vilkor, genom nådigt bref af den 13 Juni 1845 anbefallt Styrelsen
för allmänna väg- och vattenbyggnader att icke allenast underrätta Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande om de beviljade anslagen, för att länens invånare
kungöras, utan äfven derom lemna öfrige vederbörande erforderliga underrättelser,
samt att vidtaga de förberedande åtgärder, som för ändamålets vinnande
i öfrigt påkallades.
t2®:o af den 15 Maj 1845, om upphäfvande af Kongl. Resolutionen
den 13 November 1747, om inskränkning i en del socknars i
Dalarne rättighet att använda skog (200).
Öfverlemnad till Finans-departementet.
12?:o af den 15 Maj 1845, angående de till Emans upprensning beviljade
anslag (193).
Efter det fullmäktige i Riksgäldskontoret med yttrande inkommit, anbefallde
Kongl. Maj:t dess Befallningshafvande i Calmar att vidtaga åtskilliga åtgärder
för beredande af utbetalning af ifrågavarande anslag; hvarefter Kongl. Maj:t,
vid underdånig anmälan häraf, den 4 Augusti 1846 i nåder förklarat: att,
derest icke före det årets slut behörigen fullgjordes hvad, som blifvit föreskrifvet
såsom vilkor för medlens utbekommande, desamma skulle såsom tillgång
till andra odlingsföretags befrämjande komma att anses. Då vilkoren
sedermera ej blefvo fullgjorde, hafva medlen disponerats till understöd för
andra vattenaftappnings-arbelen.
128:o af den 19 Maj 1845, angående beviljadt lån för återuppbyggande
af Konradsfors jernbruk i Wermland (211).
Om detta Rikets Ständers beslut har Kongl. Maj:t under den 25 Juni 1845
försländigat Dess Befallningshafvande i Wermlands län, för att ägaren af
Konradsfors bruk till kännedom och efterrättelse delgifvas.
129:o af den 7 Maj 1845, rörande vissa anslag å Handels- och sjöfartsfonden
(173) ~).
1845 den 16 Oktober i underdånighet anmäld och lagd till hancllingarne,
såsom icke fordrande någon åtgärd.
Stockholm den 11 Oktober 1847.
N. F.^Wallensteen.
*) Denna fråga innefattas uti Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af uppgifna dagen,
"i anledning af Rikets Ständers Revisorers Berättelser om verkställda granskningar af
”Statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och
”förvaltning under åren 1838 till och med 1841.”
Bil. till R. St. Justitie-ombudsmans Embetsberättelse den 15 IVov. 1847. 23
Förteckning på Rikets Ständers vid urtima riksdagen åren 1844 och
1845 till Kongl. Maj:t uti Dess Finans-departements-expedition inkomna underdåniga
skrifvelser, samt uppgift angående åtgärderna, som i anledning deraf
ägt rum.
130: o angå ende riksdagskostnadernas bestridande genom Riksgäldskontoret
(2).
Härom liar under den 23 September 1844 Statskontoret blifvit i nåder förständigadt
i afseende på reqvisition af ersättning för de utgifter i och för
riksdagen, hvilka till Statskontorets ulbetalningsålgärd af Kongl. Maj:t anvisas.
131:o om förändradt sätt för skådepenningarnes utdelande vid Kongl.
Maj:ts kröning (4).
Vid föredragning häraf den 26 September 1844 har Kongl. Maj:t, enär preg1
ilig af minnes- eller så kallade kastpenningar vid den föreslående kröningen
ej komme att äga rum, funnit Rikets Ständers underdåniga framställning icke
till någon åtgärd föranleda.
132:o angående bestämmande af preskriptionstid för fordringsanspråk
i anledning af Göta Kanalbolags och Malmö f. d. Diskontverks utredning
(5).
Allmän kungörelse härom bar under den 24 Oktober 1844 blifvit, i öfverensstämmelse
med hvad Rikets Ständer föreslagit, i nåder utfärdad.
133:o angående nedsättning i den för tackjerns-tillverkningen utgågående
tionde-afgift (24).
Godkännande Rikets Ständers härvid i underdånighet anmälda beslut, har
Kongl. Maj:t, under den 29 November 1844, i nåder låtit allmän Kungörelse
härom utgå.
134:0 angående upphörande af den s. k. sölf- eller husmansskatten
i Bohus län (23);
H*55:o angående ollongäldens upphörande (22).
Kungörelser, i enlighet med Rikets Ständers, uppå Kongl. Maj:ts nådiga propositioner,
fattade beslut, hafva, under den 12 December 1844, blifvit i nåder
utfärdade.
136:o angående tiden för öfverlemnande till Riksgäldskontoret af öfverskolten
å Statsverkets inkomster (21).
Om detta Rikets Ständers, af Kongl. Maj:t gillade beslut har, under den 12
November 1844, Statskontoret blifvit lill behörig efterrättelse i nåder förständigadt.
'13? :o angående regleringen af utgifterna under Riksslatens Första
Hulvudlitel (30).
24 Bil. till R. St. Justitie-ombuds mans Embetsberättelse den 15 JVov. 1847.
Hvad Rikets Ständer härvid beslntat, har, under den 19 November 1844,
blifvit Statskontoiet oell Riksmarskalks-einbetet till behörig kännedom och etterrättelse
i näder meddelad t.
13§:o angående de bland Statsverkets ordinarie inkomster upptagna
gerningsören (26). 3
Proposition kommer i anledning häraf att vid nu instundande riksdag till
Rikets Ständer aflåtas.
439:° angående äkta bokgulds kontroll-behandling (38).
Öfverlemnad till Civil-deparlementet den 11 December 1844.
140:o om upphörande af den nedsatta tullen å från Finland inkommande
varor (43).
Kongl. Majit, som redan under den 13 Augusti 1844 förklarat en i ministeriel
väg å Kejserliga Ryska sidan gjord framställning om förlängning af 1838
års Handelstraktat, beträffande Finland, icke kunna antagas, har vid sådant
förhållande funnit Rikets Ständers den 12 påfoljde December i underdånighet
anmälda skrifvelse i detta ämne icke till någon åtgärd föranleda.
14!:o angående ersättning till Elfkarleby gästgifveri-hemman för förlorad
mark i följd af en väganläggning (45).
Rikets Ständers, på Kongl. Majus nådiga framställning, härvid fattade beslut
har, under den 14 Januari 1845, blifvit vederbörande till efterrättelse i nåder
meddelad t.
142:o angående nedsättning af arrende-afgiften för Motala kronofiske
och mjölqvarn (47).
Härom hafva, under den 14 Januari 1845, yederbörande Embetsmyndigheter
blifvit i nåder försländigade, med befallning att noga vaka deröfver, att de
för arrende-nedsättningen föreskrifna vilkor af arrendatorn behörigen iakttagas
och uppfyllas.
443:o angående utsyning af virke å kronoskog inom Skaraborgs län
för kneklestugors uppbyggande (48).
Efter inhämtande af Kammarkollegii och öfrige vederbörandes infordrade underdåniga
utlåtanden, har Kongl. Majit, i anseende Lill hvad derutinnan anfördt
och upplyst blifvit, vid föredragningen af målet den 9 Juli 1846, funnit
Rikets Ständers förnyade framställning i delta ämne icke kunna bifallas.
144:o an gående ett årligt understöd af 600 R:dr åt aflidne Generaldirektören
G. Livijns enka (58).
Med bifall till hvad Rikets Ständer för deras del härvid beslutat, har Kongl.
Maj:t, under den 28 Januari 1845, låtit till Statskontoret nådigt bref i ämnet
afgå. ° 145:o
Bil. till R. Sf. Justitie-ombudsmans Embetsberättelse den 15 Nov. 1847. 25
145:o angående ifrågastälid ytterligare begrafningshjelp efter aflidne
Landträntmästaren J. F. Alm (56).
Den 28 Januari 1845 i underdånighet föredragen, hvarvid Kongl. Majit, på
grund af hvad Rikets Ständer anmält, fann någon tillökning i begrafningslijelpsbeloppet
icke kunna i nåder bifallas.
446:o angående godtgörande af tvenne från Banken till Myntverket
utgifna förskott (64).
I anledning häraf har Kongl. Majit, efter vederbörandes hörande, i nåder
förordnat dels under den 17 Juni 1845, att halfva förskottsbeloppet borde
till Banken återlevereras, dels under den 16 Juni 1846, att med återbetalningen
af återstoden borde anstå, intill dess Kongl. Majit, efter inhämtande
af Rikets Ständers yttrande rörande en emellan Banken och Myntverket uppgjord
liqvidation, komme i tillfälle härom ytterligare nådigt beslut meddela.
144:o angående eftergift af en Kronofogden A. G. Lidinson ådömd
ersättningsskyldighet (55).
Vid föredragning häraf den 28 Januari 1845 har Kongl. Majit godt funnit i
nåder bevilja Lidinson den eftergift af ifrågavarande ersättningsskyldighet,
sorn af Rikets Ständer blifvit medgifven.
14§:o angående afskrifning af f. d. Statstidningens skuld till Statsverket
(69).
Härom har, under den 28 Januari 1845, Statskontoret blifvit till behörig
efterrättelse i nåder förständigadt.
,149:o angående öfverflyttning till Riksgäldskontoret af befattningen
med det staden Wexiö beviljade byggnadslån (70).
Hvad Rikets Ständer, i anledning af Kongl. Majlis om ifrågavarande öfverflyttning
gjorda framställning, beslutat, har under den 6 Februari 1845 blifvit
vederbörande embetsverk till behörig efterrättelse meddeladt.
156:o angående sökt lindring i hetalningsvilkoren för det Wexio
stad beviljade byggnadslån (71).
Om Rikets Ständers härvid anmälda beslut har Kongl. Majits Befallningshafvande
uti Kronobergs län, under den 6 Februari 1845, blifvit till egen
och vederbörandes efterrättelse i nåder förstånd igad.
151:o angående restitution af erlagd bevillning inom Neder Calix
socken af Norrbottens län (73).
Om verkställigheten af hvad härvid, i anledning af Rikets Ständers förklarande
borde iakttagas, hafva, till vederbörandes efterrättelse, Kammarrätten
Bih. till R. St. Prat. 1847. 2 Sami.
4
26 Bil. till R. St. Juslitic-ombudsnians Embetsberättelse den 15 Nov. 1847.
och Kong], Majlis Befallningshafvande i Norrbottens län, under den 25 Juni
1845, erhållit nådigt förständigande.
!52:o angående stämpling af spelkort samt afgiflerna derför (74).
Rikets Ständers härvid framställda anhållan har, under den 28 Januari 1845,
blifvit af Kongl. Maj:t i nåder bifallen.
J 5 Tilo angående begrafnings- och öfrige kostnader, föranledde af Högstsalig
Hans Majit Konung Carl XIV Johans dödliga frånfälle (78); samt
f! iiangående koslnaderna i och för Kongl. Majits och Dess Höga
Gemåls kröning (79).
Rikets Ständers härvid fattade beslut hafva, under den 28 Januari 1845,
blifvit Statskontoret lill kännedom och efterrättelse i nåder meddelade.
155=0 angående foiiiafgiflen för assigneringsräkning med Banken (80).
Denna underdåniga skrifvelse, som den 6 Februari 1845 blifvit i underdånighet
föredragen, har, enär det af Rikets Ständer begärda kungörande af
deras beslut i detta ämne icke komme i fråga förr, än efter framdeles skeende
underdånig anmälan af Bankostyrelsen, ansetts för det då varande icke
påkalla någon åtgärd.
156» angåei ule föreskrifter i afseende på byggnadslån till brandskadade
städer (77).
Kongl. Majit har under den 6 Februari 1845 i nåder förklarat, att Rikets
Ständers beslut, angående vilkoren för hädanefter meddelande byggnadslån,
hör blifva föremål för nådig pröfning om och när fråga framdeles härom
förekommer; men att de uti denna underdåniga skrifvelse under litt. d och e
upptagne stadganden må jemväl å redan utgifna byggnadslån vinna tillämpning;
hvarom vederbörande blifvit till behörig efterrättelse i nåder försländigade.
ISyto angående aflöningsmedel, som icke uttagits af numera aflidne
Provincialläkare!! Rudolphi (68).
Efter inhämtande af Statskontorets underdåniga utlåtande i afseende på uppgifna
tillgången för denna utbetalning, har under den 21 April 1845 nådigt
beslut, i enlighet med Rikets Ständers framställning, blifvit Statskontoret
genom Ecklesiaslik-departementet meddeladt.
158:o angående reglering af utgifterna under Riksstalens Sjunde Hufvudlilel
(87).
Innehållet af denna underdåniga skrifvelse har under den 13 Februari 1845
blifvit Statskontoret till kännedom och efterrättelse i nåder meddeladt, äfvensom
öfrige vederbörande om Rikets Ständers beslut, i hvad dem särskildt
rörde, erhållit nådigt förständigande. I anledning af Rikets Ständers i sammanhang
härmed gjorda framställning, om utredning af Skogsplanteringskas
-
Bil. till R. St. Justitie-ombudsmans Embetsberättelse den 15 Nov. 1847. 27
sans tillgångar och inkomster, samt hvad deraf tagits i beräkning för Jägerislatens
aflöning med flera erforderliga omkostnader, anbefalldes Kammarkollegium
att, sedan vederbörande blifvit i ämnet hörde, afgifva underdånigt utlåtande,
hvilket den 9 Januari 1847 tili Kongl. Majit inkommit, hvarefter,
uppå nådig befallning, Statskontoret sig i ämnet yltrat. — Frågan beror nu
på vidare föredragning inför Kongl. Majit.
15»:o äng ående reglering af utgifterna å Riksstalens Nionde Hufvudtitel
(89).
1845 den 20 Februari föredragen, då, med gillande af Rikets Ständers beslut
angående de pensionsanslag, som på grund af enskilda motioner inom
Riksstånden blifvit beviljade, befallning afläts, att innehållet af denna skrifvelse
skulle Statskontoret till efterrättelse meddelas, samt öfrige auktoriteter
om Rikets Ständers beslut, i hvad dem rörde, särskildt förständigas; hvarjemte
de andra Stats-departementen borde, medelst protokolls-utdrag, undfå
del af hvad Rikets Ständer beslutat beträffande frågor, tillhörande dessa Departementers
underdåniga föredragning.
J6©io angående förlängning af arrendet å Sundbyholms kungsgård (96).
16110 angående åtskillige i Göteborgs och Bohus läns skärgårdar belägna
bolmars upplåtande till allmänt begagnande (92).
162:o angående Häradsskrifvare!! Thysenii befrielse från ersättning
af anmärkningsmedel (93).
163-0 äng ående Kronofogden Lundqvists ansökning om afskrifning af
uppbörds-balans (95).
Hvad Rikets Ständer uti förrberörde fyra skrifvelse!’, på grund af Kongl. Majits
nådiga framställningar, beslutat, har under den 10 Mars 1845 blifvit vederbörande
till kännedom och efterrättelse meddeladt.
M64:<> i fråga om Borgmästares och Kommissionslandtmälares delaktighet
i Civilstatens pensionsinrältning (99).
Sedan Direktionen öfver Civilstatens pensionsinrättning inkommit med i anledning
häraf infordradt underdånigt yttrande angående de åtgärder samt de
förändringar i nu gällande reglemenlariska stadganden, som för Borgmästares
och Kommissionslandlmätares inträdande såsom delägare i nämnde inrättning
kunde anses erforderlige, har Kongl. Majit öfverlemna! frågan till ytterligare
behandling af Civilstatens nu församlade fullmäktige i sammanhang med den
om åtgärderna för betryggande af Pensionsinrätlningens framtida bestånd.
' 165:o angående af Kronofogden Westlinger och Häradsskrifvare!!
Lindfors sökt eftergift af ådömdt ersättningsansvar (94).
28 Bil. till R. St. Jusätie-onibiidsmans Embetsberättelse elen 15 Nov. 1847.
Härtill liar, enligt Rikets Ständers medgifvande, nådigt bifall under den 12
Mars 1845 leninats, med särskildt förklarande i afseende på den vederbörande
aktor tillkommande provision.
lG6:o an gående förändradt myntsystem (98).
Härom har under den 8 Maj 1845 nådig skrifvelse till Rikets Ständer algått.
Vederbörandes i afseende på verkställigheten infordrade utlåtanden bero nu
på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.
167:o angående användande af de under Statskontorets vård stående
äldre depositionsmedel (115).
Rikets Ständers härvid i underdånighet anmälda, af Kongl. Maj:ts nådiga framställning
föranledda beslut har, under den 10 Mars 1845, blifvit Statskontoret
samt Fullmäktige i Riksgäldskontoret till kännedom och efterrättelse i
nåder meddeladl.
168:o angående användande af en på Postverkets räkning i Ranken
innestående summa (116).
Om Rikets Ständers, med anledning af Kongl. Maj:ts nådiga framställning,
härvid fattade beslut har Öfverpostdireklörs-embetet under den 10 Mars 1845
blifvit i nåder förstundigadt, äfvensom särskild skrifvelse i ämnet till Fullmäktige
i Riksgäldskontoret afgått.
16»o angående afskrifning af åtskillige i förra allmänna Magasinsfondens
räkenskaper balanserade summor (112).
Rikets Ständers beslut, angående afskrifning af vissa uppgifna, i allmänna Magasinsfondens
räkenskaper balanserade fastighetsvärden, har under den 10
Mars 1845 blifvit Statskontoret till egen och vederbörandes efterrättelse meddeladt,
med nådig befallning att tillse, det utredningen af öfriga uti samma
räkenskaper upptagne fordringsposter med möjligaste skyndsamhet fortginge, och
hvarom Statskontoret ägde att före nästa riksdag med fullständig berättelse
till Kongl. Maj:t inkomma.
l*®:o an gående uppbyggande för allmänna medel af ett magasin för
kronotiondespanmål i Mörbylånga (110).
Etter inhämtande af vederbörandes utlåtanden i ämnet, har Kongl. Maj:t under
den 6 Maj 1847 förklarat den väckta frågan böra komma under öfvervägande
i sammanhang med ett af särskilde Kommitterade afgifvet betänkande
och förslag, angående skatteväsendets reglering.
fSt-.o an gående dubbel postgång emellan Gottland och fasta landet
(109).
Sedan Öfverpostdirektörs-embetet med infordradt underdånigt utlåtande häröfver
inkommit, bar Kongl. Maj:t under den 29 Maj 1845, med förkla
-
Bil. till R. St. Juslitie-omludsmans Embetsberättelse den 15 Nov. 1847. 29
rande, att frågan om Gottlandspostens sättande i förbindelse med södra snällposten
skulle framdeles, efter inhämtande af härvid erforderliga undersökningar
och utredningar, tagas under öfvervägande, i öfrigt gillat och bifallit
hvad i och för inrättande af den utaf Rikets Ständer föreslagna dubbla postgången
blifvit af Öfverpostdirektörs-embetet hemstaIdt.
l?2:o angående sökt restitution eller afkortning afbränvinsbrännings
bevillning (lil).
1845 den 10 Mars föredragen, då befallning gafs, att Rikets Ständers beslut,
i hvad det rörde personer, för hvilka denna förmån medgifvits, skulle Kongl.
Majrts Befallningshafvande till efterrättelse och vederbörandes förständigande
meddelas; hvarjemte, med hänsigt till intagande i näst utfärdande Förordning,
angående bran vinsbränningen i riket, af erforderlig föreskrift, rörande
den åt Kongl. Maj:t för framtiden uppdragna pröfning af enahanda ansökningar,
utdrag af protokollet borde till Civil-departemenlet expedieras.
I»»® angående förändrad reglering af mulbetesrätlighet å kronoparken
Edsmären (122).
Sedan Kammarkollegium, efter vederbörandes hörande, infordradt underdånigt
utlåtande afgifvit, har Kongl. Maj:t, vid föredragningen häraf den 12 Februari
1846, i betraktande af livad i ämnet anfördt och upplyst blifvit,
funnit Rikets Ständers omförmälda framställning icke kunna i nåder bifallas.
0?4:o angående preskriptionstid för liqvid af åtskilliga i Riksgäldskonlorets
räkenskaper balanserade poster (117).
Häröfver hafva så väl Juslitiekanslers-embelels, som Högsta Domstolens underdåniga
utlåtanden, genom särskilda remisser af den 18 Maj 1845 och den
27 Januari 1846, blifvit i nåder infordrade.
175:o angående utarrendering af Tyska Kungsladugården vid Nyköping
(142).
1845 den 3 April föredragen, då från Kammarkollegium infordrades underdånigt
utlåtande om och i hvad mån staden Nyköping kunde äga grundade
anspråk på ytterligare godlgörelse för den omförmälda kronofordran, samt
huruvida, med hänsigt härtill, skäl till beviljande af den för staden föreslagna
förlängda arrenderälligheten vore för handen. — Utlåtandet är ännu
icke inkommet.
17G:o angående åtskilliga afskrifningen af utbetalle statsmedel (139).
Härom har, under den 3 April 1845, Statskontoret blifvit lill kännedom och
efterrättelse i nåder förständigadt.
U*:o angående Häradsskrifvare!! Thysenius förunnad eftergift af oriktigt
af kor tade kronoutskylder (141).
30 Bil. till R. St. Justitie-ombudsmans Embetsberättelse den 15 Nov. 1847.
Rikets Ständers, på Kongl. Maj:ts nådiga framställning, härvid fattade beslut
har under den 3 April 1845 blifvit vederbörande till behörig efterrättelse i
nåder meddeladt.
angå ende ett förklarande i afseende på det f. d. Konsulatsekreteraren
Thulstrup beviljade understöd (140).
Härom har, lill kännedom och efterrättelse, StalskonloreL blifvit under den
3 April 1845 i nåder förständigadt.
l»9:o angående ränteförsäkrings-, lifränte- och lilTörsäkrings-anstalters
inrättande (145).
1845 den 17 Juni i underdånighet föredragen, då åt visse utsedde Kommitterade
i nåder uppdrogs i ämnet afgifva utlåtande och förslag, hvilket snart
är att införvänta.
IHiV.o angående Assessor Törnemans och Revisor Nyströms bibehållande
af sina löner vid det nu upplösta Revisionskontoi et för Allmänna
magasins-ärendenas utredning (157).
Detta Rikets Ständers, af Kongl. Majlis nådiga framställning föranledda beslut
har, under den 19 Maj 1845, blifvit Statskontoret till kännedom och
efte rrä l telse m edd e 1 ad t.
io angående den s. k. Reservfonden (156).
Efter inhämtande af Statskontorets underdåniga utlåtande, hafva handlingarne
i detta mål blifvit öfverlemnade till Kommitlerade för utarbetande af förslag
till skatteväsendets och uppbördsverkets förenklande, som i ämnet algifvit
särskildt utlåtande.
angående utarrendering af ett laxfiske i Umeå eif vid Norfors
bv (155).
Under den 10 April 1845 har Kongl. Maj:t bifallit hvad Rikets Ständer för
deras del beslutat, och derom låtit nådigt bref till Kammarkollegium afgå.
Ä8iJ:o angående afskrifning af förskotter i och för revisionen af Rikets
Elemeular-läroverk (148).
Rikets Ständers uti denna underdåniga skrifvelse anmälda beslut har, under
den 10 April 1845, blifvit Statskontoret lill behörig efterrättelse meddeladt.
angående förvaltningen af Sala Silfververks ränteersättningsfond
(162).'
Efter inhämtande af Kammar- och Bergskollegiernas samt öfrige vederbörandes
häröfver infordrade underdåniga yttranden, har Kongl. Majit, vid föredragningen
af detta ärende den 13 April 1847, förordnat, alt Bergslaget
borde omfatta första lämpliga tillfälle att, i enlighet med Rikets Ständers
framställning, använda fonden till inköp af någon passande jordegendom,
Bil. till R. St. Justitie-ombudsmans Embetsberättelse den 15 Nov. .1847. 31
hvars afkastning någorlunda motsvarade den inkomst, som genom medlens
utlåning vanligen står att erhålla; kommande emedlertid fondens kapital,
tillika med hvad vidare årligen inflyter, att antingen hos Bergslaget få innestå
emot ränta af sex för hundrade eller ock genom utlåning göras fruktbart.
l§5:o angående ändringar i stadganderne om markegångsprisens bestämmande
(159).
angående bokföring af Landlränlorna (161).
Rikets Ständers i dessa skrifvelse!' gjorda framställningar hafva, jemte öfrige
frågor, som äga sammanhang med skatteväsendet samt uppbörds- och redogörelse-verket,
utgjort föremål för ett af särskilde i nåder utsedde Kommitterade
afgifvet betänkande i dessa ämnen, hvarom nådig proposition kommer
att vid nu förestående riksdag till Rikets Ständer aflåtas.
an gående frågan om förändrad reglering af stapelstädernas toiag
(160).
I följd al Rikets Ständers härvid anmälda beslut har Kongl. Maj:l, vid föredragningen
af denna underdåniga skrifvelse den 19 Maj 1845, funnit frågan
förfalla.
angående förändrad reglering af kronobrefbärings-skyldigheten
(168).
Kammarkollegii, efter inhämtande af samtlige Länsstyrelsernas yttranden, på
nådig befallning häröfver afgifna underdåniga utlåtande, har den 1 näsliidne
Juni till Kongl. Majit inkommit.
189:o med förslag till förnyad Författning om stämplade pappersafgiflen
(172).
Efter inhämtande dels af Statskontorets, dels af Hofrätternas underdåniga utlåtanden,
har Kongl. Majit, under den 14 November 1845 och den 15 Maj
1846, i detta ämne låtit nådiga Kungörelser utfärda.
3?M$io angående tiden för nästa statsrevision (174).
Härom har under den 15 Juli 1845 allmän Kungörelse utfärdats, och embetsskrifvelser,
dels med erinran till redan valde revisorer, dels om vals anställande,
i vanlig ordning särskildt expedierats.
191:0 i anledning af Rikets Ständers Revisorers Berättelser om
granskning af Statsverkets räkenskaper for åren 1838—1841 (173).
Rikets Ständers härvid fattade beslut har Kongl. Majit under den 15 Juli
1845 Statskontoret till behörig efterrättelse i nåder meddelat, äfvensom Kongl.
Majit, med bifall till Rikets Ständers i öfrigt gjorda hemsiällanden, derom
låtit Statskontoret och öfrige vederbörande i nåder förständiga.
angående åtskillige föreslagna förändringar i 1841 års Tulltaxa
(190).
32 Bil. till R. St- Justitie-ornbudsmans Embetsberättelse den 15 Nov. 1847.
Efter inhämtande af Kommerskollegii och General-Tullstyrelsens underdåniga
utlåtanden, har Kongl. Maj:t, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Rikets
Ständers förslag, under den 5 November 18-45 i nåder låtit utfärda Taxa å
tullafgifterna för inkommande och utgående varor, jemte tariff för kreditupplaget
och transito-afgiften, att tjena till efterrättelse från och med den 1
Januari 1846.
193:o om ändring i vissa T ullförfattningar (197).
[ anledning häraf och efter öfvervägande af hvad Kommerskollegium och General-Tullstyrelsen
uti häröfver infordradt utlåtande i underdånighet anfört,
har Kongl. Majit under den 22 Januari 1846 låtit utfärda nådig Kungörelse,
angående ändringar i vissa delar af Kongl. Förordningen den 22 December
1841 till förekommande af oloflig införsel och utförsel af varor.
194:o angående förändrad tid för krono-uppbördsstämmorna (186).
Se N:ris 185 och 186.
195:o om förändrad tid för krono-uppbördsstämmorna på Gottland (187).
Se N:ris 185 och 186.
196:o angående lindring i Tiondegifvares skyldigheter (188).
Se N:ris 185 och 186.
1935o angående förräntande af ekplanterings-kassans medel (181).
Efter inhämtande af Statskontorets underdåniga utlåtande, har Kongl. Maj:t
uti nådigt bref lill bemälda Embetsverk af den 4 December 1845, i enlighet
med Rikets Ständers hemställan, uti detta ämne meddelat nådigt förordnande.
198:o angående inlösen af förläningar, upplåtna lill Löfås Silfververk
(183).
Om verkställighet a( Rikets Ständers härvid anmälda, af Kongl. Majit gillade
beslut har, under den 17 Juni 1845, Bergskollegium blifvit i nåder förständigadt.
199:o an gående Riksbankens lane- och kredit-rörelse (191).
Vid föredragningen häraf den 17 Juni 1845 har Kongl. Majit, beträffande
Rikets Ständers anhållan om Kongl. Majits nådiga bemedling och garanti vid
upptagande af utländskt lån lill förstärkande af Bankens metalliska kassa, i
nåder förklarat Sig vilja, uppå Bankofullmäktiges särskilda anmälan, då hehofvet
af lån inträffade, nådigt beslut i ämnet meddela, i följd hvaraf och
med afseende jemväl å hvad Rikets Ständers skrifvelse i öfrigt innehöll, densamma
för det då varande icke föranledde lill någon åtgärd.
200:o
Bil. till R. St. Justitie-ornbudsmans Embetsberättelse den 15 Nov. 1847.
33
200:o angående Presidenten af Billberghs, Kanslirådet Valerii, Kammarrättsrådet
Winroths och Kontrollören Middendorff^ ansvarsskyldighet
i Finerska lullbalansmålet (184).
Rikets Ständers härvid anmälda, af Kongl. Majit bifallna beslut har under, den
17 Juni 1845 blifvit vederbörande till kännedom och efterrättelse i nåder
meddeladt.
201:o angå ende beräkningen af Statsverkets inkomster för åren intill
nästa Statsreglering (204).
Hvad Rikets Ständer härvid beslutat, har, uti nådigt Bref af den 17 Juni
1845, blifvit Statskontoret till kännedom och efterrättelse meddeladt.
20S:o angående kolonien St. Barthelemys återställande under Sveriges
allmänna drätsel och förvaltning rn. m. (213).
I öfverensstämmelse med hvad Rikets Ständer beslutat, har Kongl. Majit anbefallt
nödiga verkställighetsålgärder genom till samtlige vederbörande afiåtna
nådiga skrifvelser af den 17 Juni 1845.
angående förändrade föreskrifter till iakttagande vid ularrendering
af kungs- och kungsladugårdar samt andra kronolägenheter (218).
Ilä rom har, i öfverensstämmelse med de af Rikets Ständer fastställda grunder,
allmän Kungörelse blifvit under den 17 Juli 1847 i nåder utfärdad.
204 :o om lindring för hemmansägarne å ön Hven i dagsverksskyldigheten
till Uranienborgs kungsgård (217).
Efter inhämtande af Kammarkollegii underdåniga utlåtande, har Kongl. Majit
under den 19 Januari 1847 i nåder förordnat, att noggrann undersökning
af hithörande förhållanden borde i närvaro af vederbörande skattskyldige,
äfvensom krono-ombud och en i jordbruk kunnig ståndsperson genom Kongl.
Majlis Befallningshafvandes i Malmöhus län försorg anställas, samt förra Ltningsmännen
derefter sig yttra, om och till huru stort belopp dagsverkspenningarne
må nedsättas. I anledning häraf har Kongl. Majits Befallningshafvande
den 30 Juli 1847 till Kongl. Majit inkommit med undersökningsprotokollet
och öfrige handlingar jemte eget underdånigt utlåtande i ämnet. —
Blir föremål för proposition lill Rikets Ständer.
2«5:o angående de i 63 § af Regeringsformen föreskrifna kreditivsummor
(220).
Hvad Rikets Ständer i afseende på beloppet af nämnde krediti vsummor och
sättet lör deras tillhandahållande härvid beslutat, har Kongl. Majit uti nådigt
Bref af den 17 Juni 1845 Statskontoret lill behörig kännedom meddelat.
Bih. till R. St. Prof. 1847. 2 Sami. 5
34
Bil. lill B. St. Ju stilie-om huds man s Embetsberättelse den 15 No v. 1847.
206:o angående åtgärder lill behöfvande^ undsättning i missväxtår
(232).
Med bifall lill Rikets Sländers hemställan oin öfverlemnande lill Riksgäldskontoret
af de för undsätlningsbehof afsedda spanmåls-lullmedlen, samt af
inflytande afbelalningar å deraf beviljade undsältningslån, emot åliggande för
Riksgäldskontoret alt dessa medel, i den mån anvisningar derå i nåder beslutas,
vederbörande tillhandahålla, har Kongl. Maj:t detta nådiga beslut,
jemte hvad Rikets Ständer i öfrigt, angående tillgångarne för undsättning och
sättet för deras användande, härvid i underdånighet anmält, Statskontoret
till kännedom och efterrättelse under den 17 Juni 1845 i nåder meddelat,
med förständigande att om föreskrifterna i sistnämnde afseende samtlige Länsstyrelse!
na uti afgående cirkulärbref underrätta.
580 5* :o angående Reglementet för Riksgäldskontoret (236).
Rikets Ständers den 17 Juni 1845 i underdånighet anmälda skrifvelse i della
ämne föranledde icke lill någon åtgärd.
550^10 angående afyltrande af Falburs-egendomen å Riddarholmen
(235).
Om de i anledning häraf föranledda åtgärder hafva uti afgångna skrifvelser
af den 18 Augusti 1845 vederbörande erhållit nådigt förständigande.
550©:o angående förändring i sältet för indelta räntornas utgörande,
samt tiondespanmålens indragning lill Statsverket (233).
Se N:ris 185 och 186.
5£ÄO-‘o med Riksslalen för åren 1845, 1846 och 1847 (215).
Medelst nådigt bref af den 17 Juni 1845 har Kongl. Majit tillställt Statskontoret
denna Riksstat för att lända lill behörig efterrättelse, med nådigt
förständigande derjemte om hvad Rikets Ständer i sammanhang härmed särskildt
i underdånighet anmält.
21I:o med förslag till lag för enskilda Banker (237).
Öfverlemnad till Juslitie-statsexpedilionen den 5 Juni 1845.
212:o med ny Bevillningsstadga (201).
Med gillande af de i samma Stadga förekommande bötesbestä mm elser och öfriga
föreskrifter af beskaffenhet att grundlagsenligt erfordra Kongl. Majlis,
äfven af Rikets Ständer begärda, godkännande, har Kongl. Majit under den
17 Juni 1845 utfärdat nådig Kungörelse, angående den af Rikets Ständer
Ölagna bevillning.
213:o med nytt Reglemente för Bankoverkels styrelse och förvaltning
(229).
På sätt Rikets Ständer begärt, bar i detta ämne allmän Kungörelse blifvit
under den 1 Augusti 1845 i nåder utfärdad.
Bil. till R. St. Justitie-ombudsmans Embetsberättelse den 15 Nov. 1847.
35
SSldLo angående inskränkning i en del socknars i Dalarne rättighet
alt använda skog (200).
Kommer alt behandlas i sammanhang med väckt fråga om skaltekols prestationen
till Falu Bergslag och kopparräntans förmedling, i hvilka ämnen nådig
proposition skall till Rikets Ständer aflåtas.
Sliäio angående afskaffande af slafveriet på ön St. Barthelemy (212).
Efter inhämtande af Konvoykommissariatels underdåniga utlåtande om och i
hvad mån erforderliga medel härtill å Handels- och sjöfartsfonden kunde anvisas,
har Kongl. Majit, vid föredragningen af detta ärende den 22 Januari
1846, i nåder bifallit hvad Rikets Ständer härvid föreslagit, och derom lili
behörig efterrättelse förständigat Konvoykommissariatet och Guvernören å ön
St. Barthelemy, med nådig befallning till denne sistnämnde alt qvartalsvis
lill Chefen för Finans-departementet afgitva särskild berättelse om användandet
af de för ifrågavarande ändamål anslagne medel.
Stockholm den 116 Oktober 1847.
A. F. Normelin.
Förteckning å Rikets Ständers vid riksdagen åren 1844 och 1845 lill
Kongl. Majit i dess Ecklesiaslik-departcments-expedilion ingifna underdåniga
skrifvelser, med uppgift på de åtgärder, sorn dervid ägt rum.
55Ä0:o angående befrielse för Lofta, Gamleby och Törnesfalla församlingar
från utgörande af Socknegångsspanmäl till Skollärarne i Westervik
(17).
livad Rikets Ständer härvid beslutat, har Kongl. Majit under den 19 November
1844 Konsistorium i Linköpings stift lill vederbörandes förständigande i
nåder meddelat.
21?:o angående ifrågasatt förening af Stadsskolan i Sköfde med dervarande
folkskola (39).
Konsistorium i Skara stift, som den 10 December 1844 i nåder anbefalldes
att häröfver underdånigt utlåtande afgifva, har, af,särskilda anledningar, hittills
icke varit i tillfälle alt med eli sådant utlåtande till Kongl. Majit inkomma.
218:o an gående upplåtande af en jord rymd till byggnadsplats för
nya Observatorium i Upsala (32).
Örn Rikets Ständers i delta ämne fattade beslut hafva vederbörande under
den 20 December 1844 blifvit i nåder förständigade.
36 Bil. till R. St. Justitie-ombudsmans Embetsberättelse den 15 Nov. 1847.
219» angående inköp och utdelning af eli antal exemplar af Svenska
Fornski iftssallskapets handlingar (40).
Sedan Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-Akadernien inkommit med underdånigt
förslag till fördelning af ifrågavarande handlingar, har Kongl. Maj:l
den 2 April 1845, med gillande af berörda förslag, om Rikets Ständers beslut
vederbörande förständigat.
220:o angående rättigheten för tiondegifvare i Skåne att få lösa den
till Allmänna Barnhuset anslagna kronotionde efter markegångspris
jemte forsellön (51).
Med afseende å hvad Direktionen öfver Allmänna Barnh usin rättningen uti infordradt
utlåtande upplyst, har Kongl. Majit den 4 Augusti 1845 förklarat,
att någon förändring i det närvarande, af Rikets Ständer omförmälda förhållandet
nu icke kunde vidtagas, men alt Kongl. Majit framdeles ville i nåder
pröfva, huruvida någon framställning i frågan till Rikets näst sammanträdande
Ständer må af behofvet vara påkallad.
221» an gående inköp till kyrkorne af en ny upplaga utaf Psalmboken
med koralmelodierna och messan (63).
Under den 19 Februari 1846 har Kongl. Majit i så måtto bifallit Rikets
Ständers anhållan, alt Kongl. Majit genom nådigt cirkulär anbefallt Konsistorierna
att om ulsrifvondet af ifrågavarande Psalmbok underrätta försam
O
D
lingarna och dervid fästa deras uppmärksamhet å vigten alt för kyrkorna
tillegna sig densamma.
222» angående skärpta kontroller i afseende på kyrkoböckers förande
m. m. (60).
Öfverlenmad till Justitic-slatsdeparlementel.
223» angående ytterligare kontroller öfver vissa föreskrifters efterlefnad
inom katolska församlingen i riket (53).
Öfverlenmad till Juslitie-slalsdepartementet.
224» angående ytterligare be v i 1 jad t anslag till fullbordandet af reparationen
å de vid Wreta klosters kyrka befintliga grafchor (67).
Med nådigt bifall till det härvid af Rikets Ständer fästade vilkor, har Kongl
Majit den 3 Februari 1845 derom vederbörande förständigat.
225» an gående ersättning till Provincial-läkaren D. F. Rudolphis enka
och barn för af honom i lifstiden ej utbekomna aflöningsmedel (68).
Öfverlenmad till Finans-departementet.
22tt» angående reglering af utgifterna å Riksstalens Åttonde Hufvudtitel
(88).
Kongl. Majit, som under den 17 Februari 1845 antagit de af Rikets Ständer
Bil. till R- St. Justitie-ombudsmans Embetsberättelse deli 15 Nov. 1847.
37
å denna hufvudtitel beviljade anslag, har derom förständigat Statskontoret och
öfrige vederbörande.
227 :o angående förändringar i rikets Elemenlar-läroverk (97).
Denna fråga, för hvars behandling förberedande åtgärder blifvit vidtagna, liar
ännu icke hos Kongl. Majit till pröfning förekommit.
22&o an gående utskrifning af Registratur, som bort från Statsdepaitementen
aflemnas lill Riksarkivet (101).
I likhet med hvad, i anledning af Rikets åren 1840 och 1841 församlade
Ständers enahanda framställning, blifvit den 4 Juni 1841 nådigst förklarad!,
liar Kongl. Majit vid underdånig föredragning den 24 Februari 1845 funnit
nu ifrågavarande hemställan icke för det närvarande påkalla någon åtgärd;
börande dock framdeles till öfvervägande komma, huruvida nådig proposition
om medels anslående för ofvannämnda ändamål må vid nästa riksdag
till Rikets Ständer aflåtas.
S29:o äng ående inköp af boställe åt en kapellpredikant i Undenäs
(120).
Sedan Kongl. Majit häröfver infordrat underdåniga yttranden från Konsistorium
i Skara stift och församlingen, hvilken antagit det vid anslagets beviljande
fästade vilkor, har Kongl. Majit den 12 Februari 1846 anbefallt Konsistorium
alt vidtaga åtgärder för tillsättandet af Predikants-beställningen i
Undenäs kapell.
230» an gående grufägares åläggande att deltaga i församlingarnes
fattigvård (126).
Efter det all Kammar- och Bergskollegierna inkommit med häröfver infordradt
gemensamt utlåtande, har Kongl. Majit den 25 Maj 1847 förklarat, att
då Dess samma dag utfärdade nådiga Förordning angående fattigvården i riket
innefattar nödiga föreskrifter i förevarande fråga, Rikets Sländers framställning
icke föranledde till någon särskild åtgärd.
231» angående ut vidgande af apologistklassen i Falu högre lärdomsskola
(119).
Efter vederbörandes hörande, bar Kongl. Majit, i öfverensstämmelse med Rikets
Ständers underdåniga hemställan, den 4 Augusti 1845 i nåder förordnat,
att en andre apologist skall vid ifrågavarande skola anställas.
232:o angående ändringar i Stadgan rörande folkundervisningen i riket
af den 18 Juni 1842 (133).
Vid underdånig föredragning af detta ärende den 3 Juni 1845, har Kongl.
Majit förklarat Sig icke finna skäl alt för det närvarande meddela de af Rikets
Ständer begärda ändringar i berörde nådiga Stadga.
38 Bil. till R• St. Jnstitie-onibudsmans Embetsberättelse ilen 15 Nov. 1847.
233:o angående elt lånunderstöd för fullbordandet af den nya stiftsky
ikan i Hernösand (151).
Om Rikets Ständers härvid fattade beslut liar Kongl. Maj:t den 25 Juni
1845 försländigat Konsistorium i Hernösands stift jemte öfrige vederbörande.
234.0 angående lån till uppförande af en gymnastik-byggnad i Malmö
(150).
Rikets Ständers i detta ämne vidtagna beslut är under den 14 April 184-5
vederbörande meddelad t.
235:o angående bestämmande af vissa vilkor för vinnande af dispositions-
och jordäganderätlen till de så kallade kyrkohemmanen i Halland
(149).
Rikets Ständers härom gjorda anmälan bar Kongl. Majit, vid underdånig föredragning
den 14 April 1845, funnit icke föranleda till någon åtgärd.
236: o angående kurhus-afgiflens fortfarande (90).
Härom bar Kongl. Majit under den 8 Maj 1845 utfärdat allmän Kungörelse.
23?:o angående ålskillige kyrkoherdars ansökningar om lönförhöjning
af indragen behaglig lids förlänings-spanmål (163).
Med bifall till hvad Rikets Ständer för sin del i detta ämne bcslutit, hair
Kongl. Majit den 8 Maj 1845 härom afla ti t nådigt bref lill Kammarkolleaiuin
och Statskontoret lill e''en efterrättelse och vedel hörandes förständiqande.
O O v?
2*58:o an gående ändring af 8 § i Kongl. Förordningen om kyrkoråd
af den 29 Augusti 1843 (199).
Sedan Kyrkolags-kommilteen häröfver blifvit hörd, har Kongl. Majit den 5
Mars 1847 förklarat Sig ej finna skäl Jlmi begärda ändringen i nåder bifalla.
2*:§S:o angående bildande af elt Nalional-museum (185).
Med anledning af Rikets Ständers i detta ämne vidtagna beslut, har Kongl.
Majit förordnat om de åtgärder, hvilka verkställigheten deraf påkallar.
24©:o angående en, emot skedd nedsättning i personliga skyddsafgiften
svarande, afgift till folkundervisningens befrämjande (202).
Öfverlcmnad lill Finans-departementet.
24É:o angående förhöjning af anslagen till folkundervisningens befi
jim jan de (203).
Med antagande af det utaf Rikets Ständer beviljade anslag, har Kongl. Majit
j afseende på användandet deraf meddelat nödiga föreskrifter.
242:o angående beviljadt lån lör reparation och utvidgning af Nyköpings
skolhus (214).
Sedan Konsistorium i Strengnäs stift blifvit bordt, har Kongl. Majit onder
den 27 Augusti 1845, med gillande och antagande, för Dess del, af ifrågava
-
Bil. till R- St. Justitie-ombudsmans Embetsberättelse den 15 Nov. 1847.
39
rande lån, härom försländigat Fullmäktige i Riksgäldskontoret samt ofvanbemälda
Konsistorium.
243:o angående lån för uppbvggaude af ny kvrka i Christinehamn
.(221>
Med gillande af det utaf Rikets Ständer beviljade lånanslaget, har Kongl.
Majit den 15 Juli 1845 härom aflålit nådig skrifvelse lill Fullmäktige i
Riksgäldskontoret samt Konsistorium i Carlstads stift.
244:o angående en gratifikation åt Akademi-adjunkten Ramström för
hans genom inrättandet af Stockholms Lvceum ådagalagda förtjensler
(222).
Kongl. Majit har under den 16 Juli 1845 i nåder förklarat Adjunkten Ramström
berättigad att uppbära ifrågavarande gratifikation, hvarom Fullmäktige
i Riksgäldskontoret, äfvensom Statskontoret, blifvit förständigadc.
245:o angående ändringar och tillägg i Kongl. Förordningen om
prestval af den 1 April 1843 (231).
Sedan Högsta Domstolen äfvensom Justitiekansiers-embetct i ämnet sig yttrat,
har Kongl. Majit under den 20 Maj 1846 förklarat Sig icke finna skäl
att, i anledning af Rikets Ständers förrberörda underdåniga skrifvelse, någon
åtgärd i nåder besluta.
246-’o angående den till skolorna i släder inom Lunds stift utgående
helgonskyld (227).
Dea 18 Juni 1845 infordrades häröfver Kammarkollegii underdåniga ullålan
O
de,
hvilket först den 16 uti innevarande månad till Kongl. Majit inkommit.
243':o angående beredande af ny lokal för Riksarkivet (234).
Kongl. Majit har, under den 18 Juni 1845, gifvit Fullmäktige i Riksgäldskontoret
tillkänna, att Kongl. Majit lill lokal för Riksarkivet samt, i mån
af utrymme och behof, till förvarande jemväl af Vitterhets-, Historie- och
Åutiqvitels-Akademiens samlingar, funnit godt antaga det af framt. Hofmarskalken
Friherre G. Ridderstolpes sterbhusdelägare till inköp erbjudna, vid
Stockholms Skeppsbro, emellan Slottsbacken och Sallkompani-gränden belägna
hus.
Stockholm och Kongl. Ecklesiastik-departemenlets expedition den 18 Oktober
1847.
Nils af Zellén.
40 Bil. lill R. St. Justitie-ombudsmans Embetsberättelse den 15 JVov. 1847.
Uppgift på de underdåniga skrifvelser från Rikets Ständer vid 1844
och 1845 årens riksdag, hvilka till Kongl. Maj:t ingifvits och tillhört Kongl.
Utrikes-departementets underdåniga föredragning, äfvensom de åtgärder, som
dermed vidtagits.
24&:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 30 Januari 1845,
angående reglering af utgifterna under Riksstatens Tredje hufvudtitel
(83).
Föredrogs inför Kongl. Regeringen den 24 Februari 1845, samt Statskontoret,
till följd af Regeringens beslut, förständigadt om innehållet af Rikets Ständers
förrberörde underdåniga skrifvelse.
249:o af den 7 Maj 1845, i anledning af Rikets Ständers Revisorers
berättelser för åren 1838, 1839, 1840 och 1841, hvaraf 12:te punkten,
rörande besparing af de för embeten och tjenster fastställda löner vid
de tillfällen, då embetenas eller tjensternas innehafvare varda i diplomatiska
befattningar anställda, blifvit genom Ulrikes-departementet
i underdånighet föredragen (173).
Föredrogs i Statsrådet den 31 Juli 1845, dervid Kongl. Maj:t behagade besluta,
att Kongl. Maj:t vid förekommande frågor, då sådane förhållanden inträffade,
ville pröfva och tillse i hvad mån den af Rikets Ständer i berörde
afseende framställda grundsats, den Kongl. Maj:t i allmänhet gillade, kunde
vinna tillämpning.
Stockholm den 10 November 1847.
L. Manderström,
KabineUs-Selreterare.
Tillägg och lättelser uti föreslående Förteckningar:
25©:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 11 Januari 1845,
angående förbättring i Lotsslatens lönevilkor (65). Fortsättning från
N:o 80.
Den 9 November 1847, uppå underdånig föredragning genom Sjöförsvarsdepartementet,
belöls nådig proposition i ämnet till Rikets Ständer.
251:o af den 15 Februari 1845, angående framtida bestämmelser,
i afseende på handels- och sjöfarts-förhållandena mellan Sverige och
Norrige (105). Fortsättning från N:o 104.
Efter det, enligt Kongl. Maj:ls genom Civil-departementet meddelade beslut,
förevarande fråga utgjort föremål för behandling af en särskild Kommitté,
bestå
-
jBil. till R. St. Justitie-ombudsmans Embetsberättelse den 15 JYov. 1847.
41
bestående af Svenska och Norrska män, hafva handlingarne i målet blifvit
till Finans-departementet öfverlemnade, för att tjena till upplysning vid utarbetande
af förslag till en förnyad tulltaxa.
252:o af den 22 Februari 1845, angående upphörande af Invalidinrättningen
å Ulriksdal (114). Fortsättning från N:o 69.
Den 29 Oktober 1847, uppå underdånig föredragning genom Landtförsvarsdepartementet,
slutligen pröfvad, hvarvid Kongl. Maj:t, som, till förberedande
af den utaf Rikets Ständer ifrågasatta förändring med Invalid-inrättningen,
i nåder förordnat, att tills vidare ingen invalid fmge å inrättningen
intagas, förklarade Sig vilja till Rikets Ständer aflåta nådig framställning
derom, att de till denna inrättnings underhåll anslagna hemmansräntor, äfvensom
Invalidfondens samlade kapital, fortfarande ställas till Kongl. Maj:ts
disposition, så att de härigenom inflytande årliga tillgångar må efter behof
kunna användas till pensioner och gratifikationer åt sådane afskedade krigsmän,
hvilka, enligt nu gällande föreskrifter, kunna å Invalid-inrättningen
intagas, samt uppkommande öfverskott tilläggas kapitalfonden.
253:0 af den 22 April 1845, angående bålsmans-roteringen för Falu
stad (169). Fortsättning från N:o 84.
Den 2 November 1847, uppå underdånig föredragning genom Sjöförsvarsdepartementet,
beslöts nådig skrifvelse i ämnet till Rikets Ständer.
254:o af den 7 Maj 1845, i anledning af Rikets Ständers Revisorers
afgifna berättelser om verkställda granskningar af statsverkets samt andra
af allmänna medel beslående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under åren 1838 till och med 1841 (173). Fortsättning från
N:o 191.
Den 18 Juli 1845 genom Finans-departementet i underdånighet föredragen,
hvarvid denna skrifvelse i vissa delar funnits tillhöra andia Departementers
behandling, i följd hvaraf blifvit öfverlemnade: till Justitie-departementet punkterna
N:ris 32, 33, 34, 35, 36 och 37 (se N:o 38 här ofvan); lill Utrikesdepartementet
punkten N:o 12 (se N:o 249); till Landtförsvarsdepartementet punkterna
N:ris 2, 11, 24, 25, 26, 27 och 38 (se N:o 78); till Sjöförsvar s-departementet
punkterna N:ris 28, 29 och 30 (se N:o 85): lill Civil-departementet
punkterna N:ris 8 och 23 (se N:o 129), samt till Ecklesiastik-departementel
punkterna N:ris 20, 41, 42, 43, 44, 45, 46 och 47.
I afseende på öfriga delar af skrifvelsen hafva genom Finans-departementet
särskilde åtgärder och beslut blifvit vidtagne, på sätt som följer:
Bill. till B. St. Prot, 1847. 2 Sami.
6
42 Bil. till R. St. Justitic-onibudsmans Embetsberättelse den 15 No v. 1847.
Rikets Sländers framställningar i Irsta, 3:dje, G:te och 7:de punkterna
angående balanserande af den å Riksstatens Andra Ilufvudtitel uppkomna
brist, angående anvisande å Postmedlen af ett Chefen för Topografiska korpsen
tillagdt arfvode för uppsigt öfver telegraf-inrättningen, angående sättet
för afioring af provision, postporto m. m. vid inköp och remitterande af
vexlar för Statsverkets räkning och angående det för Lejonbackens ombyggnad
upptagna lån, hafva af Kongl. Majit blifvit bifallne.
Framställningarne i 4:de och örte punkterna, angående byggnads- och
reparationskostnader vid Korrektions-inrättningarne och Stuterierna, har Kongl.
Majit förklarat Sig vilja taga under öfvervägande vid framdeles förekommande
fråeor om medels anvisande för enahanda ändamål.
O
I anledning af framställningarne i 9:de och 13ide punkterna om bestämmande
af preskriptionstid dels för återlyftning af depositionsmedel i ränterierna,
dels för inlösen af åtskilliga Statskontorets assignationer på Banken,
har Kongl. Majrt ansett nödigt inhämta Justitiekanslers-embetets underdåniga
utlåtande; och hafva desse frågor derefter, genom ett sednare beslut, blifvit
öfverlemnade lill Lagberedningen.
Rikets Ständers hemställan i 1 Olde och 3lista punkterna, om embetsrum
i kronans hus för Öfverslåthållare-embelets kansli samt Styrelsen för allmänna
väg- och vattenbyggnader, har Kongl. Majit, efter inhämtande af Öfverintendenls-embetels
utlåtande, funnit för det närvarande icke kunna bifallas.
Hvad Rikets Ständer uti 14:de, 39:de och 40:de punkterna hemställt i
afseende på nytt formulär för Rikshufvudboken, angående tidigare afslutande
af Landsböckerna och angående redovisningen för i Landsböckerna balanserade
förskotter rn. m., har ansetts böra komma under öfvervägande, i sammanhang
med öfriga frågor angående uppbörds- celi redogörelse verket, om
hvars reglering nådig proposition nu äfven kommer alt till Rikets Ständer
adåtas.
Framställningarne i 15:de och 16:de punkterna om nytt Reglemente för
Myntverket och om förändrad t formulär fördelia Verks hufvudbok har Kongl.
Majit lill framdeles pröfning uppskjutit.
I anledning af hvad i l'7:de punkten blifvit anfördi, rörande undsättningsskulderna
och dislriklmagasinen i Westerbottens län, hafva särskilde åtgärder,
ledande lill det åsyftade ändamålet, blifvit anbefallde.
Till Rikets Ständers hemställan i I8:de punkten, om förräntande af
Skogsplanterings-kassans tillgångar, har Kongl. Majit, efter vederbörandes hörande,
under den 4 December 1845 lemnat bifall.
Bil. till R- St. Justitie-ombudsmans Embetsberättelse den 15 Nov. 1847. 43
1 anledning af framställningen i 19:de punkten, angående en i Postverkets
räkenskaper balanserad fordran hos Norrska Postverket, hafva ytterligare
åtgärder, i afseende på denna frågas bringande till slut, blifvit vidtagne.
Beträffande hagan i 21 ista punkten, om tullfrihet för s. k. öfverskotlsproviant
å kronofartyg, har ett särskildt förklarande blifvit under den 5 November
1845 i nåder meddeladt.
livad slutligen angår Rikets Ständers anhållan i 22 punkten, rörande
en Tullverkets fordran i J. & O. Halls konkurs, har Kongl. Majit anbefallt
vederbörande att vidtaga nödige åtgärder, för att, i den mån omständighe
O
O O ' o
terna medgifva, söka bereda ersättning för denna fordran.
De till Ecklesiaslik-departementet, på sätt ofvan är upptaget, öfverlemnade
punkter hafva genom samma Departement vunnit följande handläggning,
nemligen:
20ide punkten, angående anmärkning vid Veterinär-inrättningens i Skara
räkenskaper.
Efter det Direktionen öfver berörda Inrättning samt Sundhetskollegium blifvit
i ämnet hörde, har Kongl. Majit den 12 November 1845 förklarat, alt
Kongl. Majit fann den begärda undersökningen rörande inrättningens tillstånd
för det närvarande icke erfordras; men, i öfverensstämmelse med Rikets Ständers
begäran, förordnat, att, då räkenskaperna till Kammarrättens granskning
hädanefter allernnas, dessa skola åtföljas af en förteckning öfver säkerhelshandiingarne
för de af inrättningens medel utgifna lån; hvilket Kongl.
Majit samma dag meddelat Sundhetskollegium lill Direktionens förständigande.
41:sta punkten, angående granskningsrält för Rikets Ständers Revisorer
af Serafimer-lasareltels räkenskaper oell såket hetshandlingar.
Vid underdånig föredragning häraf den 30 Oktober 1845, har Kongl. Majit,
på sätt Rikets Ständer hemställt, i nåder anbefallt Direktionen öfver Serafimer-lasarettet
alt till Rikets Ständers Revisorer för de tvenne år, hvarje revision
omfattar, låta öfverlemna räkenskaperna öfver alla under dess förvaltning
ställda medel, jemte dertill hörande säkerhelshandlingar.
42:dra punkten, om tillhandahållande åt Rikets Ständers Revisorer af
Danviks Hospitals räkenskaper.
Denna Rikets Ständers begäran har Kongl. Majit den 1 Oktober 1845 i nåder
bifallit och derom förständigat Hospitals-direklionen.
43:dje punkten, angående förvaltningen af den så kallade Scherp!ngska
fonden.
På grund af hvad Justiliekanslers-embetet uti infordradt utlåtande upplyst
och anfört, har Kongl. Majit den .19 December 1845 förklarat, det Kongl.
Majit fann detta mål icke erfordra någon vidare åtgärd.
44 Bil. till R. St. Juslitie-ombudsnmns Embetsberättelse den 15 Nov. 1847.
44:de punkten, angående förvaltningen af Göteborgs Biskopslius-fond.
Jemlikt Rikets Ständers underdåniga anhållan, har Kongl. Maj:t den 4 Augusti
1845 i nåder förordnat, att ifrågavarande fund skall af Konsistorium i
Göteborg förvaltas; hvarom Kongl. Majit under samma dag aflåtit nådigt
bref till Konsistorium.
45:le punkten, om frikallelse för Rikets Ständers Revisorer från granskning
af kyrkornas räkenskaper.
Hvad Rikets Ständer sålunda beslutat, bar Kongl. Maj:t den 4 Augusti 1845
meddelat Kammarrätten och Statskontoret till underdånig efterrättelse.
46:te punkten, angående insändande till Kammarrätten af summariska
extrakt öfver kyrkoräkenskaperna i Hallands och Blekinge län.
Vid underdånig föredragning häraf den 4 Augusti 1845, har Kongl. Majit
denna Rikets Ständers framställning bifallit och derom förständiga); Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i omförmälde tvenne län.
47:de punkten, angående åtskilliga i Christianstads läns kyrkoräkenskaper
balanserade äldre fordringar.
På grund af hvad Kammarrätten uti infordradt utlåtande upplyst, har Kongl.
Majit den 8 December 1846 förklarat någon åtgärd uLi ifrågavarande ämne
nu icke erfordras; derom nådigt bref till Kammarrätten afgått.
255:o af den 15 Maj 1845, angående en emot skedd nedsättning i
personliga skyddsafgiften svarande afgift till folkundervisningens befrämjande
(202). Fortsättning från Nio 240.
1 anledning af denna skrifvelse har, genom Finans-departementet, Kongl.
Ma j:ts nådiga Kungörelse, angående en allmän afgift i och för folkundervisningens
befrämjande den 13 Mars 1846 blifvit utfärdad.
256 » af den 24 Maj 1845, med förslag till lag för enskilda Banker
(237). Fortsättning från Nio 55.
Sedan denna skrifvelse blifvit, jemte protokollsutdrag den 20 November 1845,
ifrån Justitie-departementet öfverlemnad till Finans-departementet, härunder
den 9 Januari 1846 en allmän Författning, omfattande de reglementariska
och financiella delarne af frågan, blifvit, genom sistnämnda Departement, utfärdad.
257:o af den 30 November 1844, angående kontroll-behandling af
äkta bokguld från utrikes ort (38). Fortsättning från Nio 96.
Den 2 November 1847 anmäldes i underdånighet genom Civil-departemenlet
delta ärende, då Kongl. Majit i nåder fann godt att, med upphäfvande af
Kommerskollegii kungörelse i ämnet af den 9 Augusti 1758 och Kongl. Bref
-
Bil. till R. St. Justitie-ombudsmans Embetsberättelse den 15 Nov. 1847. 4j
vet den 15 December samma år i de delar, de ännu kunna anses vara gällande,
förklara, alt bladguld, inhemskt eller utländskt, hädanefter icke skall
vara hvarken probering vid Kontrollverket eller något slags tull- eller kontrollstämpling
underkastadt, såsom ej medförande någon säkerhet emot svek
i handel med nämnde vara, samt att bladguld af hvad halt som helst må
tillverkas, införas och försäljas af den eller dem, som dertill äga rättighet,
dock med åliggande för säljaren att alltid, då köparen sådant askar, meddela
honom ordentlig försäljningsräkning, hvari halten å det försålda bladguldet
utsattes; hvarjemte Kongl. Majit i nåder beslöt, att hvad i fråga om kontroll
och stämpling af bladguld sålunda af Kongl. Majit blifvit föreskrifvet, äfven
bör tillämpas å slaget silfver eller bladsilfver, som tillverkas och försäljes i
samma form som bladguld.
Stockholm af Rikets Ständers Justitie-ombudsmans-expedition den 15
November 1847.
Tabell, utvisande hvarest åtgärderna, i anledning af Rikets Ständers vid
1844 och 1845 årens riksdag allåtna, i lOide Samlingen af Bilianget
till Riksståndens Protokoll för samma riksdag införda skrifvelser, finnas
upptagna i Statsdepartementens afgifna Förteckningar, jemte Tillägget
dertill.
(Forsla siffertalet betecknar skrifvelsens nummer i nyssberörda samling, och det sednare takt
nummern i förenämnda Förteckningar eller Tillägg).
1.
88.
14.
92.
27.
10.
38.
257.
51.
220.
62.
97.
2.
130.
15.
91.
28.
O)
39.
217.
52.
16.
63.
221.
3.
1.
16.
7.
29.
°)
137.
40.
219.
53.
223.
64.
146.
4.
131.
17.
216.
30.
41.
12.
91
17.
65.
80.
5.
132.
18.
8.
31.
93.
42.
95.
54.
99.
>>
250.
6.
2.
19.
9.
32.
218.
43.
140.
55.
147.
66.
100.
7.
59.
20.
60.
33.
62.
44.
13.
56.
145.
67.
224.
8.
3.
21.
136.
34.
63.
45.
141.
57.
65.
68.
225.
9.
4.
22.
135.
35.
11.
46.
64.
58.
144.
91
157.
10.
5.
23.
134.
36.
94.
47.
142.
59.
98.
69.
148.
11.
6.
24.
133.
37.
**)
139.
48.
143.
60.
222.
70.
149.
12.
90.
25.
61.
38.
49.
14.
99
18.
71.
150.
13.
89.
26.
138.
9)
96.
50.
15.
61.
19.
72.
20.
46 B‘l- lill R- St. Justitic-omludsmans Embetsberättelse den 15 Nov. 1847.
73.
151.
102.
105.
130.
108.
74.
152.
103.
24.
131.
109.
75.
101.
104.
25.
132.
32.
76.
102.
105.
104.
133.
232.
77.
156.
99
251.
134.
114.
78.
153.
106.
26.
135.
33.
79.
154.
107.
27.
136.
113.
80.
155.
108.
28.
137.
112.
81.
21.
109.
171.
138.
83.
82.
22.
110.
170.
139.
176.
83.
248.
lil.
172.
140.
178.
84.
66.
99
118.
141.
177.
85.
81.
112.
169.
142.
175.
86.
103.
113.
68.
143.
34.
87.
158.
114.
69.
144.
115.
88.
226.
99
252.
145.
179.
89.
67.
115.
167.
146.
35.
>»
lil.
116.
168.
147.
36.
99
159.
117.
174.
148.
183.
90.
236.
118.
70.
149.
235.
91.
23.
119.
231.
150.
234.
92.
161.
120.
229.
151.
233.
93.
162.
121.
71.
152.
72.
94.
165.
122.
173.
153.
73.
95.
163.
123.
110.
154.
74.
96.
160.
124.
29.
155.
182.
97.
227.
125.
30.
156.
181.
98.
166.
126.
230.
157.
180.
99.
164.
127.
31.
158.
116.
100.
82.
123.
106.
159.
185.
101.
228.
129.
107.
160.
187.
161.
186.
186.
194.
215.
210.
162.
184.
187.
195.
216.
49.
163.
237.
188.
196.
217.
204.
164.
75.
189.
41.
218
203.
165.
117.
190.
192.
219.
125.
166.
119.
191.
199.
220.
205.
167.
76.
192.
121.
221.
243.
168.
188.
193.
127.
222.
244.
169.
84.
194.
42.
223.
50.
99
253.
195.
43.
224.
51.
170.
77.
196.
44.
225.
52.
171.
37.
197.
193.
226.
53.
172.
189.
198.
45.
227.
246.
173.
254.
199.
238.
228.
87.
99
38.
200.
126.
229.
213.
99
78.
99
214.
230.
54.
99
85.
201.
212.
231.
245.
99
129.
202.
240.
232.
206.
99
249.
99
255.
233.
209.
174.
190.
203.
241.
234.
247.
175.
124.
204.
201.
235
208.
176.
120.
205.
86.
236.
207.
177.
39.
206.
46.
237.
211.
178.
40.
207.
47.
99
55.
179.
123.
208.
48.
99
256.
180.
122.
209.
000).
238.
56.
181.
197.
210.
*)•
239.
57.
182.
79.
211.
128.
240.
58.
183.
198.
212.
215.
184.
200.
213.
202.
185.
239.
214.
242.
*) Utfärdade förordnanden.
**) Skrifvelse, som i anseende till återrcmiss ej blifvit expedierad.
***) Se Kommitterades till Tryckfrihetens vård berättelse den 15 November 1847.
TILL
MifictB fpsiofr. stätnut,
Berättelse
AF
Deras lill Tryckfrihetens vård utsedde Kommit terade,
-Afgifven vid lagtima Riksdagen i Stockholm år 1847.
Vördsamt M e m o r i a I.
Enligt elen förändrade lydelse, 59 § Riksdagsordningen genom Konungens
och Rikets Ständers sammanstämmande beslut vid sislförflutna riksdag erhållit,
har det ålegat Rikets Höglofl. Ständers lill Tryckfrihetens vård utsedde
Kommitterade alt efter riksdagens slut hafva uppsigt öfver fortgången
af tryckningen utaf de Hillänget till Riks-Slåndens protokoll tillhörande
handlingar, jemte Rikets Höglofl. Ständers förafskedade Riksdagsbeslut; hvarförutan
Rikets Höglofl. Ständer, genom öppet förordnande vid nämnde riksdag
den 15 Maj i845, åt Kommilterade uppdragit alt vaka deröfver, det
så väl grundlagarne, med de deruti vid samma riksdag antagne förändringar,
vid skeende omtryckning af dessa lagar, som ock Riksdagsbeslutet, blefve
felfritt tryckta.
Till fullgörande af de sålunda, dels genom Grundlagens föreskrift, dels
ock i följd af särskildt uppdrag, bestämda åligganden, hafva under Kommitterades
tillsyn alla de vid riksdagens slut från trycket icke utkomna handlingar,
hvilka bort i förutnämnda Bihang till Riks-Ståndens protokoll intagas,
blifvit inom 1845 års utgång färdigtryckta, jemte det öfver samma Bihang
upprättade Register; äfvensom, i afseende å tryckningen af Grundlagarne
och Riksdagsbeslutet, Kommitterade, efter det koncept-exemplaret af
Riksdagsbeslutet, jemte lmfvudskriften eller den med samtlige Riks-Ständens
2
godkännande aleck nåd e sa kallade Löparen, är vordet från Rikets Högloft
Ständers Expeditions-Utskolts Kansli aflemnadt, sammanträd t oell, i liket
med hvad tillförne iaktlagits, öfverenskommit, alt först skulle företagas tryckningen
af Riksdagsbeslutet, med tillägg dertill af innehålls-föi teckning öfver
hvarje särskild paragraf; alt, vid tryckningen och kollationeringen af Riksdagsbeslutet,
den förrberörde hufvudskriften borde lända till eftenättese:
att, efter det Riksdagsbeslutet lemnat pressen, omtryckningen af Grundlagarne
genast konime att verkställas; samt att för öfrigt, vid verkställigheten af
Kommitlerades åliggande, tre af dem, deribland Ordföranden, skulle gemensamt
granska de ifrån Redaktionen af Svensk Författningssamling ankommande
sista korrektur-arken, hvaråf, sedan befunna fel blifvit rättade, förnyade
afdrag borde hos Kommilterade företes, intill dess tillstånd lill hvarje arks
tryckning meddelades. Och hafva, efter en på sådant sätt samt med all
uppmärksamhet företagen och fulländad granskning, blifvit tryckta uti Svensk
Författningssamling för år 1845, Riksdagsbeslutet under N:o 19, Regeringsformen
under N:o 23, Riksdagsordningen under N:o 25 och Tryckfrihetsförordningen
under N:o 28.
Hvilket till Rikets Höglofl. Ständer härmed vördsamligen inberättas.
Stockholm den 15 November 1847.
C. L. LANDIN.
BROR EM. HILDEBRAND. J. G. RICHERT. ABR. Z. PETTERSSON.
NILS af ZELLÉN. CHR. SUNDIN. L. M. ENBERG.
J. N. Söllscher.
STOCKHOLM, 1847. P. A. Norstedt & Söner, Kongl. Boktryckare.
