# ID: svediakorp-gov2139
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 115,325
# sentences: 2,732
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


B I HÄNG
TILL
BAHKHUKM
t&QYOCOll
• vid
Urtima Riksdagen i Stockholm
Åren 1844 och 1845.
ÅTTONDE SAMLINGEN.
Allmänna Besvärs- och Oeconomie-Utskotlets Memorial,
Utlåtanden och Betänkanden.
Allm. Best - och Ekon.-Utskottets Memorial, AVo 1.
1
Memorial.
För alt befordra skyndsamhet vid behandlingen af de flerfaldiga olikarlade
mål, som till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets åtgärd,
öfverlemnas, har Utskottet inom sig utsett tvenne Afdelningar för ärendenas
beredning, innan de till Utskottets slutliga handläggning förekomma,
till följd hvaraf Utskottet, som, enligt 24 § al Riksdags-Ord ningen, eger
att antaga tvenne Cancellister, har att påräkna en af dessa till biträde vid
hvardera Afdelningen; men då, vid sådant förhållande, oundvikligen ytterligare
erfordras ett pålitligt biträde vid Diariernes förande och för att gå
Secreteraren tillhanda, äfvensom till bestridande af Notarie-göromål, så får
Etskottet hos de Respectiva Stånden vördsammast anhålla, att Utskottet må
tillåtas att, utöfver
Å Högloflige Ridderskapets och Adelns Leda- Å Högvördig Preste-Ståndets Leda
-
hvad Riksdags-Ordningen medgifver, antaga en Cancellist,
med åtnjutande af enahanda aflöning, som för de öfriga Cancellisterne
kan varda bestämd. Stockholm den 5 Augusti
1844.
möters vägnar:
möters vägnar:
H. Hamilton.
J. A. Butsch.
A Välloflige Borgare-Ståndets Ledamöters
vägnar:
Å Hedervärda Bonde-Ståndets Ledamöters
vägnar:
J. TV. Boström.
Ola Jeppson.
Bih. till B. St. Prof. 1844. 8 Sami. 1 haft.
Fritz Rythén.
2
' Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsliottets Memorial, N:o 2.
M 2-
Ank. till Exp. Utsk. den 27 Aug. 1844, kl. 10 f. m.
Memorial, om beräkning af Notarie-arfvode för de såsom Notarier
hos Utskottet anställde Cancellister.
Som de, enligt 24 § Riksdags-Ordningen, af Utskottet antagne Cancellister
äro anställde att, såsom Notarier, tjenstgöra hos Utskottets serskilda
Afdelningar, och tjenstgöringen blifver enahanda för de Cancellister,
Utskottet kan finna nödigt att, på grund af åberopade stadgandet, ytterligare
antaga, i den moa göromålens mängd och beskaffenhet kunna påkalla,
att de af flera Afdelningar förberedande handläggas, så får Utskottet
vördsamt
hemställa, att notarie-arfvode må tilldelas de Cancellister,
som Utskottet, på grund af 24 § Riksdags-Ordningen, antagit
eller linner nödigt att antaga, för att anställas såsom
Notarier hos serskildta Afdelningar af Utskottet, samt att sådant
arfvode beräknas för hvar och en från antagningsdagen;
och som den Cancellist, hvilkens antagande Rikets Högloflige Ständer serskildt
tillåtit, efter Utskottets hemställan den 5 innevarande månad, N:o 1,
eger sig ombetrodda lika vigtiga och grannlaga göromål, som de, hvilka
tillhöra omförmälde Notarier, samt Rikets Högloflige Ständer derföre redan,
genom bifall till berörde hemställan, täckts medgifva alt han må tillgodonjuta
lika aflöning med de hos Afdelningarne anställde Cancellisterne, får Utskottet
vördsammast hemställa,
att, äfven för denne Cancellist, notarie-arfvode må få beräknas
från antagningsdagen. Stockholm den 26 Augusti 1844.
Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskotlets Utlåtande, N:ris 3 o. 4.
3
JV2 3
Ank. till Exp. Utsk. d. 27 Aug 1844, kl. 10 f. m.
Utlåtande , i anledning af väckta motioner, angående indeldta räntors
förvandling till penningar.
Från Hedervärda Bonde-Ståndet har Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
fått emottaga, under den 14 innevarande månad, ett Protocolls-Utdrag,
innefattande underrättelse, att Erik Norbergs från Westerås
Län och Jon Olssons från Gefleborgs Län motioner, rörande indeldta räntors
förvandling till penningar och ingående till Stats-Verket, jemte åtskilliga,
angående samma ämne afgifna, anföranden af Anders Göransson
i rån Stora Kopparbergs Län, Anders Ericsson från Elfsborgs Län, Anders
Johan Sandstedt från Jönköpings Län, Jöns Jönsson från Christianstads
Län, samt Hans Pehrsson från Gefleborgs Län blifvit till Stats- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskotten remitterade. Alldenstund berörde
motioner och anföranden icke medföljt Protocolls-Utdraget, så har Utskottet
denna dag hos Stats-Utskottet begärt och erhållit del af desamma; och
har Utskottet, efter tagen kännedom deraf, trott sig finna dem endast angå
ärenden, som, enligt 30 § af Riksdags-Ordningen, tillhöra Stats-Utskottets
handläggning, hvarföre Utskottet anser sig icke tillkomma att dermed
laga befattning, utan får, enligt 44 § Riksdags-Ordningen,
vördsamt återlemna ifrågavarande motioner och anföranden
samt underställa Rikets Högloflige Ständers pröfning till hvilket
Utskott de rätteligen höra. Stockholm den 26 Aug. 1844.
Jhs 4.
Ank. till Exp. Utsk. den 27 Aug. 1844, kl. 10 f. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion, om rättighet för en del
räntegifvare på Gottland att med penningar få lösa räntepersedlarne.
Från Hedervärda Bonde-Ståndet har Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet,
under den 19 innevarande månad, fått emottaga ett Pro
-
4
Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskottets Utlåtande, N:o 4.
tocolls-Utdrag, innefattande underrättelse, att Lars Norrbys från Gottlands
Län motion, 0111 rättighet för vissa räntegifvare på Gottland att få lösa de
dem ålagda räntepersedlar med penningar, efter markegångspris, blifvit remitterad
till Stats- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten. Som
denna motion likväl icke medföljt Protocoils-Utdraget, så har Utskottet
denne dag hos Stats-Utskottet begärt och erhållit del af densamma, samt,
efter tagen kännedom deraf, trott sig finna den angå ett ärende, som, enligt
30 § af Riksdags-Ordningen, tillhörer Stats-Utskottets handläggning,
hvadan Utskottet anser sig icke tillkomma att dermed taga befattning, utan
får, enligt 44 § Riksdags-Ordningen,
vördsamt återlemna ifrågavarande motion och underställa
Rikets Högloflige Ständers pröfning, till hvilket UtskolL den
rätteligen hörer. Stockholm den 26 Augusti 1844.
STOCKHOLM, elmén & granbergs tryckeri. 1844.
Allm. Besv.- och Ekon.'Utskottets Betänkande, N.-o S.
t
N:o 5.
Ank. lill Exp. Utsk. den 2 Sept.j kl. 1 e. m.
Betänkande t i anledning af väckt motion > om upphörande af
bruket att utkasta Krönings-penningar.
Uli en från Hedervärda Bonde-Ståndet till detta Ulskolt remitterad
motion, liar Riksdags-Fullmägligen JVils Strindlund från Wester-Norrlands
Lin föreslagit, att, vid de snart förestående krönings-högtidligheterna, det
gamla bruket med Kröningspenningars utkastande på gatorna och torgen i
Lufvudstaden måtte inställas, samt anfört, att han med detta förslag ej åsyftade
att inspara den summa, som dertill kan åtgå, och hvilken icke bör
kunna blifva af synnerligen högt värde, men väl att förekomma de större
folksamlingar, sorn kunde bildas vid ett sådant tillfälle, och hvarigenom oordningar
och ledsamma uppträden samt någon gång äfven olyckshändelser
kunna inträffa.
Denna motion, jemte de i anledning deraf inom Bonde-Ståndet afgifna
yttranden, har Utskottet tagit i öfvervägande och dervid funnit Motionärens
framställning på goda skäl grundad; hvadan ock Utskottet anser sig
böra vördsamt tillstyrka:
att Rikets Ständer måtte hos Kongl, Maj:t i underdånighet anhålla,
aLt Kongl. Maj:t täcktes i Nåder bestämma något annat sätt för
utdelandet af de, till minne af Kongl, Maj:ts snart stundande kröning,
slagna skådepenningar, än det hittills brukliga, då nemligen
desammma utkastats bland folket på gator och torg, hvilket föranledt
folkträngsel, oordning och bullersamma uppträden, minst passande
vid ett så högtidligt och för hela Nationen kärt tillfälle, som
det ifrågavarande.
Slockholm den 2 September 1844.
Bih. till R. St. Prot. 1844■ $ Sami. 2 Haft.
1
Allm- Besv.- och Ekon.-UIskottets Betänkande, N-o 6-
N:o 6.
Ank. lill Exp. Utsk. den 7 Sept.j kl. 12.
Betänkande, angående väckt motion, om tillsättande af Civila
Fängelse-Directörer och upphörande af Commendanternes
å Rikets fästningar befattning med fängelsernas inre förhållanden.
Ifrån Ilöglofl. Ridderskapet och Adeln har till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet blifvit remilteradt ett af Hans Excellence Herr Grefve
Löwenhielm, Gustaf, väckt förslag, att på de af Rikets Fästningar, der
fångar förvaras, mätte tillsättas Civila Fängelse-Directörer och Commendanternes
befattning med fängelsernes inre förhållanden alldeles upphöra; och
har Motionären såsom skäl härför anfört: att det nuvarande skicket först och
främst innebure en grof princip-vidrighet, nemligen militärers magt öfver
icke militära personer, enär fästningsfångar icke voro att hänföra till calhegorien
af Pionnier-corpser och Arbets-compagnier, hvilka äro militäriskt organiserade
och ställde under Krigs-lagarne; alt detta skick, som jemväl innebure
en annan princip-vidrighet, nemligen militärers subordinerande under
civila myndigheter, dessutom vore ändamålslöst, enär fängelsets och fångarnes
behöriga handhaf vande naturligtvis måste åsyftas, men den skickligaste
OJUcer ofta kunde vara den odugligaste Fång-vaktmästaren, helst Oflicerare,
när de nämnas till Commendanter, icke egnat något studium åt den behandling
af fångar, hvilken i moa af stigande upplysning och humanitet
blifvit ett så grannlaga ämne; att således en skriande orättvisa skulle ligga
deri, att en uti militäriskt hänseende oförvitlig Olllcers hela bana och framtid
skulle kunnä, såsom redan inträffat, lida mehn af misstag, begångne af
honom i egenskap af Fängelse-Directör; att i alla andra constitutionella
Stater fängelserna hafva sina civila Styresmän, som lyda under Inrikes Ministern
, hvaremot Commendanter å Fästningar, der fångar förvaras, ansvara
endast för fängelsets yttre bevakning och lemna den handräckning, som den
civila Fängelse-Directören, till den inre ordningens vidmagthållunde, stundom
behöfver reqvirera; tilläggande Motionären, alt, i händelse antagandet
af hvad sålunda blifvit föreslaget skulle fördröjas, Armeens och Flottans
Tjenstgörings-Reglemenlen och Läroböcker måste förstärkas med ett capitel
om Fång-Vaktmästares åligganden.
Vid föredragningen hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln af denna motion,
har Herr Friherre Cederström, Jacob, afslyrkt den föreslagna förän
-
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande > N.~o 7.
3
dringen, under anförande: att, om Commendanten skall vara Kongl. Maj:t
ansvarig för fästningen, mäste han äfven ega disposition öfver fångarne, för
hvilkas behandling han ansvarar efter Lagens stadganden; att uti de fästningar,
som innesluta släder, må Commendanterne icke befatta sig med de
civila fångar, hvilka derstädes förvaras, utan böra de stå under civil myndighets
vård och inseende; samt slutligen att Herr Friherren föreställt sig,
det en person af militärslånd, som kan erhålla förtroende att vara Commendant
på en fästning, också mäste hafva den bildning, att han vet, hvad
som fordras för fångvården, och befröfvet således icke påkallar någon tillökning
i examina för OJlicerare, angående Fångvårds-Direktörers åligganden.
Deremot har Herr Grefve Löwenhielm., C. G.j uti skriftligt anförande,
förklarat sig till alla delar instämma med Motionären.
Hvad så väl motionen innehåller, som hvad i anledning af densamma
blifvit yttradt, har Utskottet uti öfvervägande tagit; men, då det ej lärer
kunna förmodas, att någon emot sin egen önskan blifver lill Commendant
på en af Rikets fästningar utnämnd, och det äfven lärer kunna förutsättas,
att de, som anmäla sig såsom sökande till en dylik befattning, böra förut
göra sig bekanta med alla de föreskrifter, som för dess rätta utöfning äro
gifne, samt det slutligen torde vara af högsta vigt, att Commendanten, i
händelse af uppkommen oordning inom fästningen eller dess belägrande,
må, utan hinder af en Civil-Guvernör, ega att ensam förfoga öfver fångarne,
får Utskottet, som derjemte funnit, att förslaget, derest det antoges, skulle
förorsaka en föga gagnande Stats-utgift, vördsamt föreslå Rikets Höglofl,
Ständer,
att de af Herr Grefve Löwenhielm väckta ofvanberörde förslag
mätte förfalla.
Stockholm den 6 September 1844.
N:o 7.
Arik. till Exp. Ulsk. den 7 Sept.kl. 12.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förbud för anläggande
af Hållstugor vid Kjrkorna.
Uti en till Högvördiga Preste - Ståndet ingifven och derifrån till
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterad motion, har Contracts
-
4
Allm. Besv. och Ekon.-Utskottets Betänkande, N.-o 8.
Prosten Helén anfört klagan deröfver, alt gästgifvare på landet låta, då
gäslgifvaregårdarnes egor sträcka sig ända intill kyrkan, uppbygga hållstugor
ju närmare kyrkan desto bättre, hvarigenom den Kongl. Förordningen
af den 20 December 1815, som stadgar, att ingen krogrörelse får hållas på
i mil från kyrkan, enligt motionärens tanka, helt och hållet eluderas. På
grund häraf yrkar motionären, att ett förbud för anläggande af hållstugor
vid kyrkorna må blifva utfärdadt, af följande lydelse:
”Ej må Gästgifvare på landet, som besitta gästgifvaregårdar, hvilkas
”egor sträcka sig intill kyrka, uppföra hållstugor närmare kyrkan, än sjelfva
”gästgifvaregården; och der sådane hållstugor redan finnas uppförda, böra
”de genom Konungens Befallningshafvandes åtgärd ofördröjligen blifva bortflyttade,
helst till gästgifvaregården.”
Utskottet, som tagit motionen i öfvervägande, anser det af motionären
öfverklagade förhållande vara af en så enskild beskaffenhet, alt det sannolikt
icke på många ställen eger rum, samt att de olägenheter, som deraf
äro en följd, lätteligen håde böra och kunna afhjelpas med biträde af de
administrativa myndigheter, hvilka, i händelse af behof, ega att tillse, det
gällande Författningar efterlefvas; på grund hvaraf, och då en gästgifvare
icke lagligen kan förmenas alt hvar som helst, inom egande område, bygga
sin hällstuga, Utskottet
anser sig icke höra tillstyrka någon Rikets Höglofl. Ständers åtgärd,
i anledning af denna motion.
Stockholm den 6 September 1844.
N:o 8.
Ank. till Exp. Ut sk. den 7 Sept. kl. 11.
Betänkande, i anledning af väckt motion, om upphörandet af
all förhöjd tjenstårsberåkning vid ansökning till presterlig
befordran.
Frän Högv. Preste-Slåndet har till Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet
blifvit remitterad en af Comministern Jon Janzon ingifven motion;
att all förhöjd tjenstårsberäkning vid ansökning lill preslerlig befordran må
upphöra. Såsom skäl härför har han framställt orättvisan af det förtryck,
kyrkan lider af skolan genom nu gällande befordringslagar, enligt hvilka
skolans tjenstemän räkna förhöjda tjenstår mot kyrkans.
Allm. Desv. och Ekon.-Utskollets Betankande, N.o 8.
5
Motionären liar vidare ansett, alt, om skolan och kyrkan upplälos fritt
så väl för Philosophiae Magistrar, hvilka skulle kunna få flera år for sin grad,
som ock för icke graduerade prestman, hvilkas ordination bör vara en borgen
för kunskap atti Trivia'-skolor kunna undervisa, skulle, genom gåfvornas
och anlagens olika rigtniug hos olika individer, hvarken skola eller
kyrka komma att sakna duglige lärare, förutsatt, att lönerna för skolans
tjenstemän höjdes till fullkomlig likhet med kyrkans af lika tjenstår. För
att tillgångar till en sådan jemkning af lönerna må kunna beredas, och till
ersättning för den förhöjda tjenstbeiåkningens borttagande har motionären
föreslagit:
l:o att Trivial-skolorna i flera småstäder böra indragas; 2:o alt, då i
hvarje Stift gifvas, om icke mångå , dock några Ecclesiastika beställningar,
så väl lönade, att de, vid inträffande ledigheler, kunna tåla ett afdrag till
skolans förmon, så borde ett sådant afdrag vid slika tillfällen göras. För
öfrigt hoppas motionären, alt det anslag till Läroverken inom Riket, hvarom
Regeringen redan gjort Nådig Proposition, mätte beviljas till det belopp,
att icke blott Lärares billiga anspråk må uppfyllas, utan ock en pensionsfond
bildas för emeriterade skicklige skollärare, hvilka sakna håg och anlag
för prest-embetel, och som nu nödgas ”kasta sig i kyrkan*, såsom enda
räddningen mot nöd på ålderdomen. Vid föredragningen hos Högv. Preste-S'åndet
af denna motion hafva Doctor Anjou, Contracts-Proslen Sandberg
och Corn ministern Bergstrand önskat all framgång åt motionen och
uttalat sin klagan öfver orättvisan af den föi höjda årsheräkningen. Contracls-Prosten
Gumcelius och Biskop Holmström hafva yttrat sig visserligen
instämma i buf vudsyftningen af motionen ; men de önskade rättvisa icke
blott åt kyrkans tjenstemannapersonal, utan ock åt skolans, och hvad de
skattade af ännu högre värde, icke blott åt kyrkan, utan ock åt skolan.
Contruels Prosten Gumcelius ansåg, alt den förhöjda tjentsåisberäkningen icke
bör afsk ulfås, förr än åtminstone tillgång blifvit betedd till emerili-löner
löt alla dem, som tröttna i skolans tjenst och icke lyckas att finna
någon plats uti kyrkans; men Biskop Holmström inskränkte sig icke endast
hätlill, ulan ansåg sig för skolans upprälthållelse nödgas yrka: att ingen
enda förmon beröfvas dess tjenstemän, utan att på samma gång ersättning
åt de verkligen tjenstgörande derföre gifves, i förökade löner af staten. Biskop
Hedrén, Prosten Ljungdahl och Lector Wallman hafva äfven, hvad
hufvudsaken beträffar, instämt med motionären, men yrkat, att, i händelse
motionen vid denna Riksdag skulle vinna afseende, så borde, i sammanhang
dermed, företagas ftagan om förbättring af Skollärarnes löner, som likväl ic
-
6
Allm. Besv.* o c/j Ekon.-Utskotlels Betänkande } IV: o 8.
le måtte, på sätt motionären föreslagit, ske genom orättvis förminskning af
andra Ecclesiastika tjenstemäns löner, utan endast genom Stats-anslag. Professor
Knös instämde med motionären, men inskränkte sig till det vördsamma
förslag, att Rikets Ständer mätte förena sig om en underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t af det bufvudsakliga innehåll, att Kongl. Maj:t måtte täckas,
vid den föreslående regleringen af Läroverken, så bestämma Lärarnes
löner, att all förhöjd årsberäkning derefter komme att upphöra.
Upplysningsvis får Utskottet meddela, att detta ämne, sednast under
sist förflutna Riksdag, utgjort föremål för Rikets Ständers öfverläggning. Rikets
Ständer ingingo då, under åberopande af de, uti underdånig skrifvelse
den 29 September 1834, anförde skäl till H. M. Konungen med en ny
underdånig skrifvelse den 2 Juni 1841 om upphörande, med vissa undantag
, af dubbla årsberäkningen vid befordran till Ecclesiastika embeten och
tjenster; hvarefter Kongl. Maj:t, genom Nådigt Circulair af den 6 Oetober
1842 till Consistorierna i Riket, bland annat, beslutat och förordnat: l:o
att all dubbel och, med nedan i Nåder medgifna undantag, äfven all annan
förhöjd tjenslårsberäkning vid de Ecclesiastika tjenster, med hvilka en sådan
hittills varit förenad, kommer, då de nuvarande innehafvarne från
dessa tjenster afgå, att upphöra; likväl med rättighet för nuvarande ordinarie
Lärare vid Rikets Allmänna Läroverk, att, äfven vid flyttning eller befordran
till annan offentlig lärarebefattning, få tillgodonjuta den IjenslårsLeräkning,
hvilken med samma beställning hittills varit förenad; 2:o att,
med undantag af Universitetens ordinarie Professorer, hvilka blott komma
att beräkna enkla tjenstår, alla presterlig befordringsrätt åtnjutande ordinarie
tjenstemän, hvilka hädanefter komma att utnämnas vid de, på Statens
bekostnad, underhållna, offentliga Läroverk, äfvensom de ålla äldste Doceuterne
vid hvartdera Universitetet, må tills vidare ega alt för ett års
tjenstgöring beräkna tjenstår; 3:o att enahanda från den nuvarande
dubbla till ett och ett halft år nedsatta tjenstårsberäkning må åtnjutas af
ordinarie Notarierne vid Dom-Capitlen samt af Fångpredikanter, intill dess
de erhållit en skälig löneförbättring, äfvensom af Krigsprester, för den tid
de äro i fält.
Utskottet, som tagit ämnet i behörigt öfvervägande, medgifver visserligen,
att Motionairen ej saknat grund för sin framställning, om behofvet
af all förhöjd tjenstårsberäknings upphörande, samt erkänner derjemte, att
den af Motionairen åsyftade förändringen är af billigheten högt påkallad;
men då skolan, genom dess omätliga inflytande på hela Nationens bildning,
äfven i lika hög grad påkallar Rikets Ständers uppmärksamhet, och den
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, IV.-0 8.
7
ifrågasatta förändringen, under närvarande förhållanden, icke skulle kunna
ske utan skada för Elementar-läroverken, hvilkas organisation, enligt Kongl.
Maj:ts till Rikets Ständer allåtna Nådiga Proposition, ännu icke får anses
såsom definitivt afgjord, samt dertill kommer, att Kongl. Maj:ts Nådiga Circulair
af den 6 October 1842 redan i ej ringa moa afhjelpt de öfverklagade
olägenheterne, sa anser Utskottet
tiden ännu icke vara inne att föreslå någon förändring uti nyssberörde,
knappt 2 år gamla, författning samt hemställer, att motionen
icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Emot detta Utskottets beslut reserverade sig Herr Prosten Lignell samt
Herr Comministern Hedin, hvilken afgaf följande reservation:
”Emot Utskottets beslut får jag reservera mig och anhåller att få anföra
följande, för att ådagalägga skälen till min reservation.
Här yttrades, att förhöjd årsberäkning borde bibehållas, för att befordra
frisk omsättning af lärarepersonalen i skolan och delta cardinal-skäl
antogs, såsom jag tyckte mig finna, för ovedersägligt och såsom en aldeles
ofelbar rättsgrund. Nog har omsättningen varit och är frisk i skolan, i följd
af denna orimliga befordringslag, men om friskhet dermed befordrats i skola
och kyrka är en annan fråga. Vill man se saken ur dess rätta synpunkt,
så är onekligt, att en viss betänklig sjuklighet råder inom både skola och
kyrka, såsom en oundviklig följd af den beprisade friska omsättningen. Den
dubbla årsberäkningen har lockat till skolan många, som icke haft ringaste
hog och anlag för undervisning, emedan skolljeusten varit en genväg att snart
få en förmonlig befordran. På sådant sätt har skolan fått en mängd oskicklige
och håglöse Lärare, som långt mer skadat än gagnat, hvilket nästan alltid är
förhållandet med dem, som af främmande afsigter och enskilda beräkningar
söka och emottaga en tjenst, för hvilken de icke hafva fallenhet och böjelse.
När sådana lycksökare, såsom ofta handt, blifvit svikne i sina förhoppningar
att snart genom de dubbla åren få befordran, och nödgats qvarstanna
vida längre, än de påräknat, hafva de vanligen till slut blifvit så håglöse
och oskicklige, alt deras förflyttning från Läroverket blifvit föremål för
allmän önskan hos deras kamrater och förmän. Huru vill man förklara detta
förhållande, som visst icke är sällsynt? Hvad är orsaken till de oupphörliga
nödropen från trötte skollärare, som så otåligt vänta att befrias ur
skolan, för att få sätta sig i ro, såsom de mena, vid ett Pastorat? — Jag
svarar utan tvekan, att den förhöjda årsberäkningen är dertill orsaken, emedan
8
Allm. Besv.- och Ekon. Utskottets Betänkande j if.-o 8.
jusi denna förleder dea obetänksamme lycksökaren att söka en plats, sorn icke
ar hans, och på hvilken han derföre snart tröttnar. Om denna trötthet inom
skolan vore allmän, så skulle den kunna lillskrifvas sjelfva tjenslens beskaffenhet;
men månge skol-lärare hafva funnits, som aldrig sökt befordran från
skolan och icke tröttna!. Jag känner en skol-lärare, som efter 23 års
tjenstgöring med den utmärklaste skicklighet, ännu fortfar lika nitiskt och
har ännu icke talat om någon trötthet. Sannolikt ärnar han icke eller
tröttna framdeles, emedan han ännu vid mer än 50 års ålder icke antagit
sacros ordines, hvilket de trötte vanligen i god tid göra. Är också skoltjensten,
om man opartiskt granskar saken, så utomordentligt trägen? Skolläraren
läser 30 veckor af året och har 22 veckor lediga. Under dessa 30
veckor läser han 6 timmar om dagen under 4 dagar, och på de 2 öfriga
dagarne 4 timmar hvardera dagen. All den öfriga tiden har han ledig och
för denna tjenstgöring uppbär en Collega 50 tunnor. Är denna belöning
så ringa, att den nödvändigt måste höjas med dubbel befordringsrätt? Vid
hvilket annat Embetsverk får väl en 24- eller 25-årig yngling mot 30 veckors
tjenstgöring en lön af 50 tunnor? Församlings-lärarens tjenstgöring är
oafbruten hela året igenom, och beräknas icke timvis. Vill han vårda sin
kallelse såsom sig bör, så har han alltid full sysselsättning. Hans lön utgör
på många ställen 20 å 25 tunnor tillika med ett litet boställe, ofta nog så
svagt, att det skötes med förlust. Om den förhöjda årsberäkningen borttages
och fritt tillträde i skolan öppnas för hvar och en, som bevisar sig ega
kunskaper och skicklighet, han må för öfrigt hafva eller icke hafva eltCandidal-protocoll
att uppvisa, så är säkert, att ingen annan söker skol-ljenst
än den, som har hog och nitälskan för saken, och både skola och kyrka
befrias från obetänksamme lycksökare, som tröttna på begge platserna.”
Stockholm den 6 September 1844.
STOCKHOLM, ecksteinska. boktryckeriet, 1844.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N;o 9.
1
jn 9-
Ank. till Exp. Utsk. d. 13 Sept. kL 11 f. m.
Betänkande, i anledning af •väckt motion örn befrielse för
sockenhandtverkare från skyldigheten att anmäla antagandet
hos Konungens Befallningshafvande, samt att
utlösa så kalladt försvars-bref
Högv. Preste-Ståndet har lill Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
remitterat en af Conträr Is-Prosten, Doctor Björkman vackt
»notion, om upphäfvande af stadgandet, att sockenhandtverkare eller så
kilade gerningsmän skola, medelst sockenstämmo-protocolls insändande,
aiunäla sitt antagande hos Konungens Befallningshafvande samt anhållit
oip tillåtelse att utöfva sitt handtverk, och att få utlösa så kalladt försvarsbref.
Enligt motionärens tanke, tillskyndas Staten af detta v eder hörandes
deltagande uti sockenstyrelserna numera icke den ringaste nytta; utan
länder det endast Konungens Befallningshafvande till besvär och de antagne
oftast fattige gerningsmännen till tunga.
Utskottet, som tagit motionen i öfvervägande, har dervid funnit,
att det från äldre tider varit sockenhandtverkare eiler gerningsmän ålagdt
ätt hos Konungens Befallningshafvande anmäla sig till erhållande af så
kalladt försvarsbref, samt att detta blifvit bekräftadt i 6 § af Kongl.
Idaj:ts Resolution den 20 November 1786 å allmogens besvär, hvilken Resolution
föranleddes af en alldeles lika klagan, som den af motionären nu
framställda. Men, då det ej kan bestridas, att sjelfva inställelsen vid
Eandshöfdinge-E tube tet samt lösen af försvars-bref vet medförer en utgift,
stStti för den fattige handtverkaren måste kännas betungande, och då, enligt
hvad Utskottet har sig bekant, denna Förordning numera högst sällan
efterlefves, och således torde vara helt och hållet obehöflig, anser sig
Utskottet^
böra tillstyrka Rikets Ständer att hos Kongl. Maj:t i under
derdånighet
hemställa, det ifrågavarande stadgande måtte
upphäfvas. Stockholm den 13 September 1844.
liih. till R. St. Fröt. 1844. 8 Sami. 3 Haft.
2
Allm, Besv.- och Ekon.- Ut sk ofets Betänkande, N:o to.
JIS 10
Auk. till Exp. UtsL den 13 Sept. kl. 11. f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, angående förändring
uti hittills gällande föreskrifter, i afseende ci
återbesättande af Ledamot splatser i Rikets Collegier.
Uti en till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet från Vällofl.
Borgare-Ståndet remitterad motion, liar Herr Gustafson, C. G., under framställning
af olämplighetefi deri, att, enligt de för Rikets Hof-Rätter, Kammar-Rätt
och Collegier gällande Instructioner, det ankommer på Presidenterne
att, vid inträffad ledighet af ledamolsbefattning med Tromansgrad,
eller Råds embete, hos Kongl. Majit i underdånighet anmäla den person,
sorn Presidenten önskar mätte vid Embetet återbesättande komma i Nådig
åtanka, anfört: alt den tid, denna ordning uppkom, föga olägenhet deraf
kunde uppstå, enär i de Hesla Embets-Verk då funnos 2:ne ledamots-grader,
och till den lista, eller Assessors-graden, ansökning borde ingifvas samt
förslag af Presidenten och Verkets Ledamöter upprättas, hvarefter till högre
graden uppllyttning vanligen verkställdes ifrån den lägre; hvaremot
nu, då, utom i Hof-Rätterna, Assessorer icke vidare finnas, utan alla ledamöter
i förutnämnde Embetsverk utgöras af Råder, förhållandet blifvit betydligt
olika; att, då Presidenterne vid ledigheter af dylika Embeten icke
äro pliglige alt uppgifva de personer, som möjligen åstunda att dervid
komma i åtanka, ega de derigenom tillfälle att främja egna afsigter på bekostnad
af andra möjligen mera förtjente personer, om hvilka Regenten icke
erhåller kännedom, och således icke eller kommer i tillfälle att pröfva
rättvisan af deras anspråk; samt slutligen, att, genom ett sådant förhållande,
mången Ijenstemans välfärd blifver beroende af Presidentens välbehag,
och följaktligen, i händelse denne sednare någon gång af en eller amian
orsak skulle önska att utöfva inflytande på tjenstemännens åtgärder, sådant
lätteligen kunde blifva menligt för tjenstens behöriga utöfvande och framkalla
lycksökeri, i stället för nit, skicklighet och redbarhet.
Af dessa omständigheter, hvilka motionären ansett uppenbarligen ådagalägga
behofvet af en förändring i berörde hänseende, har motionären
Allm. Bcsv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 10.
hemtat anledning föreslå, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, att den förändring i de för ofvanberörde Embetsverk
utfärdade Instructioner måtte Nådigst meddelas, att vid inträffad ledighet
af ledamotsplatsev af Tromans-graden, hvartill Presidenten nu eger
ensam anmäla, en sådan anmälan hädanefter bör af honom, i samråd med
Verkets Ledamöter, göras; till hvilken framställning motionären ansett skäl
så mycket mera förefinnas, sorn, genom den föreslagna åtgärden, Konungens
magt att utnämna hvem Han behagar ej inskränkes, utan endast tillförlitligare
upplysningar rörande befordrings-ärendena erhållas.
Vid föredragningen hos Vällofl. Borgare-Ståndet af denna motion,
instämde med motionären Herrar Blinck, Schartau, Lundelius, Vallej, Gillberg,
Maechel och Akeson; hvaremot Herr Lagergren förklarade sig betvifla
ändamålsenligheten af den föreslagna förändringen, hvad de förvaltande
Verken beträffade, enär inom desamma tillgång på skicklige Candidater
till Rådsplatserne icke alltid förefunnes, och det således ofta kunde komma
att bero af Presidenten att bedöma arbetsförmågan och skickligheten
hos sökande utom Embets-Verket, då deremot, om förslag skulle upprättas,
man kunde taga för afgjordt, att sådane sökandes anställande alltid
skulle motarbetas af Verkets egne Ledamöter.
Som, enligt de för de förvaltande Verken gällande Instructiöner,
Presidenterne endast ega att, vid Ledamots afgång, hos Kongl. Majit i underdånighet
anmäla den inträffade ledigheten för tjenstens återbesättande,
men icke att dertill föreslå någon viss person, och ledamotsplatserne i
dessa Verk således icke höra till de Embeten, för hvilkas återbesättande förslag
skola till Kongl. Majit ingifvas, grundar sig följaktligen motionärens
framställning pä förutsättningen af ett förhållande, hvilket icke, enligt någon
Författning, eger rum; och då motionärens förslag derjemte, såsom åsyftande
en ändring uti 28 § Regeringsformen, enligt hvilken förslag till ledige
tjenster skola ingifvas endast i de fall, der sådant hittills egt ram,
innefattar ett ämne, med hvilket det icke kan tillhöra Utskottet att taga
befattning; så får Utskottet, som icke kan linna den, Presidenten, enligt instructionen,
åliggande skyldighet alt ledigheten hos Kongl. Majit endast
anmäla, vara en åtgärd af den vigt, att, i afseende derå, någon förändring
i gällande instructioner för ofvan omförmäldte Embets-Verk kan vara af
behof vet påkallad, hos Rikets Ständer hemställa,
Allm. Besv.- och Ekon -Utskottets Betänkande, N:o 10.
att det af motionären framställda förslag icke må till någon
Rikets Ständers åtgärd föranleda. Stockholm den 13
Segtejnher 1844.
STOCKHOLM, elmén & granbergs tryckeri. 1844.
Ailm. Besv. och Ekon. Viik. Betänkande, N:o 11.
x
N:o ii.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 24 Sept,, kl. 1 t. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om indragning af Landshöfdinge-Embetenaj
m. m.
Från Heder v. Bonde-Ståndet har till Utskottet blifvit remitterad
•en motion af Riksdags-fullmägtigen Gustaf Pettersson från Östergöthlands
Län, hvari han anfört, att Landshöfdinge-Embetena synas vara umbärlige,
när man afser Landshöfdingarnes täta resor, än till hufvudstaden, än till
bad och än på ambassader samt deras ofta årslånga frånvaro från Länen
vid Riksdagarne, under hvilka tider Lands-Secreterare och Lands-Kamererare
måste utgöra Läns-Styrelser, hvilket motionären dessutom förmodat
ofta inträffa, äfven då Landshöfdingarne vistas inom sine Län, i så måtto,
att de i sjelfva verket uträtta det, hvarför Landshöfdingarne få namnet; och
har motionären derföre hemställt: att Landshöfdingarnes löner, i mon af
deras innehafvares bortgång, måtte indragas och deras löneförmoner ingå
till Stats-Verket, men att, om sådant ej ansåges ändamålsenligt, Rikets Ständer
måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att, då Landshöfding
begagnar tjenstledighet utöfver 14 dagar, annan man må i dess ställe förordnas
att Embete! förestå, emot erhållande af halfva lönen.
Vid remitterandet af denna motion hafva emot densamma sig yttrat
Riksdags-Fullmäktige Nils Strindlund från Wester-Norrlands Län, Petter
Classon och Anders Ericsson från Elfsborgs Län, Eric Andersson, Johan
Ericsson och Lars Olssoti från Stora Kopparbergs Län, Johan Fredric Dahllöf
från Elfsborgs Län, samt med honom många Ledamöter i Ståndet,
Johan Andersson från Upsala Län, Olof Nilsson från Westerbottens Län
och Matts Pehrsson från Stockholms Län; samt dessutom emot första alternativet
af motionen, men med instämmande i det andra, Fredric von
Zweigbergk från Skaraborgs Län, Pehr Sahlström från Stockholms Län,
jemte flere af Ståndets Ledamöter, Carl Gustaf Bruhn från Hallands Län
»arnt Henric Andersson från Örebro Län.
Hvad först beträffar förslaget om indragning af Landshöfdinge-Embetena,
så och då dessa Embeten, i Utskottets tanke, äro oumbärliga för lanBik.
till R. St. Fröt. 1844- Sami. 4 Haft. 1
Allm. Besv. och Ekon. Etsk. Betänkande N:o 12.
dets inre förkofran, äfvensom för ordnings vidmagthållande, hvilket äfven
synes vara erkändt inom motionärens eget Stånd, der inånga Ledamöter
yttrat sig emot, men ingen enda för, detta förslag, anser Utskottet sig böra
vördsamt hemställa, att motionen i denna del må förfalla.
Vidkommande sedermera motionärens förslag om vicariers anställande
under Landshöfdingars tjenstledighet, så anser Utskottet Landshöfdingar
under de tider, då de kunna vara från Länen bortreste, icke vara
förhindrade att i vigtiga frågor, rörande Länens styrelse, meddela nödiga föreskrifter
genom brefvexling. Dessutom skulle det oftast vara omöjligt att
kunna finna tjenlige personer, som vore villige att på kortare och afbrutna
tider förvalta ett så vigtigt Embete. Lands-Secreterarne och Lands-Kamererarne,
hvilka sådane vicariat åligga, hafva äfven, efter motionärens medgifvande,
hittills sådant lättast fullgjort, i anseende till deras närmare kännedom
om dithörande ämnen; och får derföre Utskottet, med öfvertygelse
om berörde förslags olämplighet, vördsamt
hemställa, att äfven detsamma må lemnäs ulan afseende
Stockholm den a3 September 1844*
JMro 12.
Ank. till Exp. Utsk. d. 24 Sept. kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om förändring i föreskri
fterne om indelade Soldaters tillträdande af torp,, med afseende
å deras ålder.
Från Ilöglofl. Ridderskapet och Adeln har till detta Utskott blifvit
Öfverlemnad en motion af Herr Ribbing, Arvid, hvari han fästat uppmärksamheten
derå, att omogne ynglingar antagas till indelda Soldater och
följaktligen måste emottaga torp, hvilket motionären förment vara skadligt,
emedan en sådan yngling derigenom nödgas att gifta sig, för att vid commenderingar
hafva någon, som efterser hemmet, och får sålunda hustru och
harn, emot hvilka han ej är i stånd att rätt uppfylla sina pligter, då han
icke hunnit att förvärfva nödig stadga; om det dertill inträffar, att han, af
brist på erfarenhet, ej kan sköta sin hushållning och sitt jordbruk, så kommer
han på obestånd och blifver för fylleri, vårdslöshet eller mindre godt
Allm. Bcsv. och Ekon. Utsk. Mern. N:o 13, Betänkande N:o 14. 3
rykte, afskedad, då församlingen har i honom en backstugosittare med en
talrik familj, proletärer, pauperism, m. m. På dessa skäl har motionären
föreslagit, att Pikets Ständer ville i underdånighet fästa Kongl. Majrts Nådiga
uppmärksamhet på skadligheten af att antaga ynglingar såsom Soldater
till åboer å torp, så att detta förhållande måtte kunna förändras vid de
regleringar med indelda armeen, som förestå.
Vid remitterandet af denna motion hafva emot densamma sig yttrat:
Herr af Dahlström, Gustaf Jacob samt Herr Friherre von Kraemer, Robert.
Utskottet har tagit motionärens framställning, med hvad deremot
anfördt blifvit, i öfvervägande; och anser, olika med motionären, det vara
af lång erfarenhet bestyrkt, så väl att de indelade Soldaternes sedlighet
och duglighet, i lika hög grad, befrämjas derigenom att de tidigt måste
vänja sig vid uppfyllandet af husfaderliga pligter och dermed förenade ordning
och alfvar, som att de minst pålitlige bland dem vanligen utgjorts af
sådane, som icke ingått ägtenskap och i följd deraf varit mindre fästade
vid varaktiga bostäder; hvadan Utskottet får
vördsamt hemställa, att ifrågavarande motion må förfalla.
Stockholm den 2 3 September 1844-
N:o i3.
Ani. till Exp. Utsi. d. 24 Sept. 11. 1 e. m.
Memorial till Borgare-Ståndet^ i anledning af åter remiss utaf
Betänkandet N:o 5.
Vällofl. Borgare-Ståndet har återremitterat Utskottets, under ofvanstående
nummer afgifna, Betänkande, i anledning af motion, om upphörande
af bruket att utkasta kröningspenningar; men som de öfrige Riks-Stånden
bifallit Utskottets ofvanberörde Betänkande, kan återremissen icke
föranleda till någon Utskottets vidare åtgärd.
Stockholm den a3 September 1844*
N:o 14.
Ani. till Exp.-Utsl. d. 24 Sept. 11. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om Stadsprivilegier för
Höganäs.
Uti en till Högloft. Ridderskapet och Adeln ingifven och till detta
Utskott remitterad motion, bar Herr Munck af Rosenschöld, Nils Rudolf,
4
Ålim. Besv. och Ekon. Utsk. Betänkande, N:o i5.
föreslagit, ”att Höganäs by måtte förvandlas till Stadj så väl för att rädda
det i Skåne anlagda Stenkolsverket, sorn ock för att upphjelpa den omkringliggande
landsorteneller den så kallade Kul la-by g gdenj hvars ymniga tillgäng
på alla slags producter” motionären förmenat ”kräfva en friskare afsättning.
”
Utskottet har tagit detta förslag i Öfvervägande och dels funnit de
till stöd för motionen gjorda uppgifter icke vara af den utredda beskaffenhet,
att Utskottet deraf kunnat hemta någon upplysning i frågan, dels ej
eller förbisett det förhållande, att Höganäs är föga aflägse från redan anlagde
Städer, och får derföre
vördsamt hemställa, att denna motion må förfalla
Stockholm
den 23 September 1844-
N:o i5.
Ank. till Exp.-Utsk. den 24 Sept. kl. r e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändringar uti Kongl.
Förordningen den 16 Januari 1844, rörande Gesällvandringen.
Yällofl. Borgare-Ståndet har till Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet
remitterat en utaf Herr Gustafsson väckt motion derom, att den
Kongl. Förordningen, den 16 Januari 1844 0111 Gesällvandringen, blifvit, i
väsendtlig olikhet med Rikets Ständers underdåniga förslag, betydligen skärpt
samt att den, i all sin stränghet tillämpad, måste bidraga att öka antalet af
försvarslöse och häktade personer.
Herr Gustafssons anmärkningar gälla hufvudsakligast ryde, 1 o:de och
ii:te §§ i den nämnde Kongl. Förordningen. Uti <yde §. stadgas, att i passet
bör utsättas tiden, inom hvilken Gesällen antages skola framkomma till
uppgifven ort. Motionären anser det vara nästan omöjligt för en fattig Gesäll,
vid företagandet af en längre resa, att på förhand bestämma tiden för
framkomsten till uppgifven ort, och föreslår således, att <yde §. måtte f'å
följande lydelse: ”Passet utfärdas endast för viss resa, och skall i detsamma
utsättas orten, dit Gesällen vill begifva sig. Resan anträdes ofördröjligen
och fortsattes, utan onödigt uppehåll till lands eller sjös, efter den resandes
eget val.”
Allm. Betv. och Ekon. Utsk. Betänkande, Ar:o lo.
5
io:de §. i den Kongl. Förordningen innehåller bland annat, ”Gesällen
må hvarken afvika fran den utsatta vägen &c.” Ett sådant förbud synes
motionären vara lika härut, som obilligt. Vidare förekommer i samma
§. ”Hvar, som af Gesällen finnér sig besvärad eller förnärmad, eger att anteckna
förhållandet i Gesällens pass.” Motionären anser, att orden "besvärad
eller förnärmad” lenina rum till allt för många tydningar till den värnlöse
vandrarens förfång, och föreslår derföre, att io:de §. måtte erhålla följande
lydelse: ”Gesällen må icke genom tiggande eller pockande söka förskaffa
sig mat eller herberge. Sker detta, vare Gesällen förfallen att såsom
passlös behandlas. Hvar, som af Gesällen finnér sig besvärad, eger att,
i ojäfvige vittnens närvaro, noga anteckna förhållandet i Gesällens pass>
hvilket denne är skyldig att, i sådant ändamål, på anfordran genast förete,
vid vite af 3 R:dr 16 sk. 33:co.” ii §. af samma Nådiga Författning förbjuder
Gesäll att under resan antaga arbete på mindre tid än en månad. Motionären
anser härmed vara stadgadt icke mer eller mindre än ett förbud
för Gesällen, ”att under sin vandring medelst arbete, om han derom anlitas,
tillfredsställa dagens mest trängande behof,” och föreslår derföre, att
urte §. må få följande lydelse: ”Om, under vägen till den ort, hvarå passet
lyder, Gesällen finner tillfälle till arbete, för längre eller kortare tid,
är honom ej förbudet att, för emottagande deraf, inställa eller uppehålla sig
på resan.” Dessutom har motionären yrkat, att de böter, som enligt iooch
12 §§. i den Kongl. Förordningen kunna utfordras af en resande Gesäll, må,
enligt i5 §., tillfalla endast Kronan, samt att vandringsböcker, till förekommande
af missbruk, icke må till salu finnas å boklådor och tryckerier, utan
endast hos Borgmästare i städerna och andra Polismyndigheter samt Åldermän
vara att tillgå. Då motionen föredrogs uti Väliofl. Borgare-Ståndet,
instämde Herrar Akesson och Hoström till alla delar med motionären, hvaremot
Herr de Maré önskade bibehållandet af det stadgande i io §., som
säger, att gesällen icke må från den utsatta vägen afvika; och ansåg dessutom
högst olämpligt, om, på sätt Herr Gustafsson föreslagit, det förskrefs,
att 2:ne tillstädesvarande ojäfvige personers vittnesmål skall erfordras, för
alt å Gesällens pass få anteckna, att man af honom funnit sig besvärad eller
förnärmad.
Vid handläggningen af detta ärende har Utskottet inhemtat: att förslag
lill afhjelpande af de menliga följder, hvilka härflyta från Gesällers
kringvandrande, redan blifvit gjorde af Ridderskapet och Adeln samt Presteoch
Bonde-Stånden vid 1823 års Riksdag, äfvensom af Borgare-Ståndet vid
6
Allm. Besv. och Elton. Vult. Betänkande, N:o 15.
i83o års Riksdag, i sammanhang med ett förslag till ordning för handtverkerien,
och hvilka Commerce-Collegium sedermera år 1836 utarbetat; samt
att Rikets Ständer ytterligare, vid sistlidne Riksdag, varit betänkte på mera
omfattande stadganden, hvilka de trott sig hufvudsakligen finna uti det af
serskitde Committerade för fattigvårdens reglerande, i fråga om Gesällers
kringvandring, till Kongl. Majit öfverlemnade och Rikets Ständer Nådigst
meddelade underdåniga förslag, den 8 Juni i83g. På grund af detsamma
anhöllo Rikets Ständer den i3 Februari 1841, i en underdånig skrifvelse
till Kongl. Majit, om utfärdande af en allmän författning, hvarigenom åtskilliga
förhållanden, Mästare och Gesäller emellan, samt i afseende på de
sistnämndes skyldigheter, kunde bestämmas, stödjande sig på vissa i den
underdåniga skrifvelsen föreslagna hufvudgrunder. Och har Kongl. Majit sedermera
funnit godt, efter vederbörandes börande, att till, inskränkande och
ordnande af gesällvandringen, under den 16 Januari innevarande år, utgifva
en Nådig Förordning.
De af motionären föreslagna förändringar uti sistnämnde Nådiga Förordning
har Utskottet tagit i öfvervägande. Hvad gide §. beträffar, så hyser
UtskoLtet den öfvertygelse, att tiden för en Gesällsresa, från en ort till
en annan, af vederbörande icke bestämmes kortare, än att lian till fots och
utan stor ansträngning må kunna hinna fram till det ställe dit passet är
uttaget, samt att någon olägenhet för öfrigt icke kan vederfaras Gesällen,
äfven om han skulle dröja utöfver den i passet, för framkomsten till uppgifven
ort, bestämda tiden, blott lian styrker sig ”genom sjukdom eller annan
giltig orsak” hafva varit förhindrad; och anser sig derföre
icke kunna tillstyrka någon förändring af denna §.
Hvad io §. beträffar, förmodar Utskottet, att de der förekommande
orden ”afvika från utsatta vägen” icke innebära ett större tvång för den
resande Gesällen, än blott att han, i händelse af förändrad destinationsort,
ovilkorligen hos närmaste Landshöfdinge-Embete eller annan vederbörlig
auctoritet, måste göra anmälan derom, för att å passet få antecknadt till
hvad ny ort han bestämdt sig att resa, jemte den förändring i tid, som derigenom
kan blifva nödvändig. För öfrigt tror Utskottet ej, att någon ordentlig
och i sitt uppförande anständig Gesäll, äfven om lian skulle göra någon
liten afvikelse från den i passet bestämda vägen, behöfver fruktar att såsom
passlös behandlas. Hvad slutligen vidkommer den i io §. af motionären
föreslagna förändringen, ”att 2ine tillstädesvarande, ojäfvige personers vittnesmål
skola erfordras, för att å Gesällens pass få anteckna, att man af bo
-
Allm. Best. och Ekon. Etsk. Betänkande, N:o 15.
7
norn funnit sig besvärad elier förnärmad,” så finner Utskottet en sådan förändring
endast skola leda till upphäfvande af sjelfva lagen, ty ganska sällan
liar man i sitt eget hemvist tillgång på a:ne ojäfvige personer; på grund
hvaraf ULskottet anser sig
icke kunna tillstyrka någon förändring af io:de §.
Beträffande i i §. och den af motionären öfverklagade föreskriften: ”att
Gesäll endast må inställa resa, så framt han med behörig person uppgjort
ordentligt contract att i arbetet minst en månad qvarstanna,” så innebär,
enligt Utskottets åsigt, detta stadgande en förmon för Gesällen, som derigenom
åtminstone för en månad kan veta sig tryggad i sin tjenst. Att den
i Författningen stadgade tiden af en månad dessutom icke synes vara för
långt tilltagen, tror Utskottet sig finna deraf, att, då Rikets Ständer vid sistlidne
Riksdag hos Kongl. Majit i underdånighet anhölloom: ”att Gesäll hör
arbeta hos mästare eller vid fabrik eller manufacturverk minst trenne månader,
oberäknad t r j dagars pröfningstid,” så skedde detta på grund af, och
i enlighet med Borgare-Ståndets, vid i83o års Riksdag, förslag till ny
Handtverkeri-ordning, Commerce-Collegii år i836 upprättade förslag till ordning
för fabriker och handtverkerier, samt Committerades för utarbetande
O _
af stadga för fattigvården utlåtande. Meningen med detta stadgande synes
vara ej mindre att förekomma Gesällers kringvandrande och godtycklig upp •
sugning å deras sida, än att motverka det förhållande, att Mästarne söka
ställa arbetarne på så rörlig fot som möjligt, hvarigenom tätare ombyten
och ömsesidig osäkerhet, till skada för handtverkeriens uppkomst och idkarnes
önskvärda stadga, blir följden. Utskottet anser sig således
icke kunna tillstyrka, någon förändring af 11 §.
Vidkommande motionärens yrkande ”att de böter, som, enligt ro och
12 §§. i den Nådiga Förordningen, kunna utfordras af resande Gesäller, endast
må komma att tillfalla Kronan,” så finner Utskottet ingen anledning
alt tillstyrka detta, helst Pass-stadgan af 1812 bestämmer, att böterna endast
skola tillfalla åklagaren. På grund af hvad sålunda är anfördl, hemställer
Utskottet,
att Herr Gustafssons motion, i här ofvan anförde afseenden
icke må föranleda till någon Rikets Ständers åtgärd.
Beträffande deremot den gjorda framställningen derom, att Gesällvandringsböcker,
till förekommande af missbruk, icke må till salu hållas å
boklådor och tryckerier, utan endast hos Borgmästare i Städerna, Polismyndigheter
samt Handtverks-Embetenas Åldermän vara att tillgå; så har
Allm. Besv. och Ekon. Vt sk. Betänkande N:o 16.
Utskottet, med afseende å de stora olägenheter, som kunna uppslå derigenom,
att lösa och kringstrykande personer samt äfven förrymda brottslingar
nu möjligen kunna åtkomma sådana vandringsböeker och blifva i tillfälle
att bedraga allmänheten, ansett
sig böra vördsamt tillstyrka bifall till motionärens framställning
i denna del, och således hemställa, att Rikets Ständer
måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om utfärdande
af föreskrifter i berörde afseende.
Stockholm den o3 September 18/j/j
Emot
Utskottets sålunda fattade beslut anmäldes reservationer af
Herr Prosten Gahne samt Herr Åldermannen Boström.
N:o 16.
Betänkandej i anledning af väckt fråga örn Köpings privilegier
för Grebbestads fiskeläge.
Ankom till Exp. Utsk. den 24 Sept. kl. 1 e. rn.
Uti en till Heder v. Bonde-Ståndet ingifven och lill Utskottet remitterad
moLion af Riksdags-fullmägtigen Tobias Lind från Götheborgs
och Bohus Län, har framställning blifvit gjord om vigten deraf, att Köpings
rättigheter förunnades fiskeläget Grebbestöd. Motionären uppgifver,
att frågan härom först pupstod år iSzjo, då allmogen i Tanums och Lurs
socknar hos Kongl. Maj:t i underdånighet anliöllo om sådan förmon för besagde
fiskeläge, hvarefter Kongl. Maj:t infordrat sockneboarnes utlåtande i
ämnet, då vid sockenstämma en enhällig önskan för ändamålets vinnande
skall hafva yttrats. Sockenstämmo-protocoliet ingafs på föreskrifven ort,
med dermed syntes saken hafva afstannat, hvarföre en skriftlig anhållan, i
början af detta år, gjordes hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Götheborgs
och Bohus Län, om dess kraftiga medverkan till ärendets lyckliga
afgörande, hvarförutan begärdes stadfästelse å en i Grebbestöd påbörjad handelsrörelse,
afslag meddelades härå så i ena som andra afseendet.
Utskottet får härvid vördsamt upplysa, att Kongl. Maj:t redan i
April månad innevarande år afslagit här ofvanomförmälde underdåniga anhållan;
hvadan och enär Kongl. Maj:ts Nådiga beslut fattats, efter föregången
undersökning och inkomne Utlåtanden i ämnet af vederbörande Embetsmyndigheter,
Utskottet anser sig böra hem -
Allm. Besv. och Ekon. TJtsk. Betänkande, N:o 17<
9
hemställa, att elen nu väckta frågan om Köpings rättigheter
för Grebbestöds fiskeläge icke må till någon Rikets Ständers
O O
åtgärd föranleda.
Stockholm den a3 September 1844*
N:o 17.
Ank. till Exp. Utsk. d. 24 Sept. kl. 1 e. ra.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphörande af
Kammar-Rättens anmärkningsrätt vid Taxerings- och Profnings-Comitéers
åtgärder att befria utfattiga från bevillning.
Uti en hos Heder v. Bonde-Ståndet väckt och till Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottet remitterad motion, har Riksdags-fullmäktigen
A. Sandstedt från Jönköpings Län, anfört, att, efter hvad erfarenheten visat,
den Kammar-Rätten tillagda rättigheten att göra anmärkningar vid
Taxerings- och Pröfnings-Comiteernes åtgärder att från all debitering befria
utfattiga personer, endast har ledt till en hård och orättvis tillämpning af
Bevillnings-Förordningens föreskrifter och derföre föreslagit, att, till förekommande
så väl häraf, som af de kostnader och besvär, denna anmärkningsrätt
förorsakar både allmogen och krouobetjeningen, ”nämnde rättighet
måtte alldeles upphöra.”
Utskottet, som tagit motionen i öfvervägande, finnér icke motionären
hafva anfört så väl beskaffade skäl, att Utskottet deraf kunnat hemta
anledning att tillstyrka, hvad han i förrberörde afseende föreslagit, utan anser
deremot Kammar-Rättens nu ifrågasatte rättighet böra, såsom en nödvändig
controll, bibehållas. Då dessutom erfarenheten icke visat, att Kammar-Rätten
i detta fall gjort andra, än behöriga anmärkningar, samt följ-^
aktligen hvarken allmoge eiler krono-beljening kunnat genom desamma ådragas
några synnerliga kostnader eller besvär, så hemställer Utskottet,
aLt denna motion må förfalla.
Stockholm den 20 September 1844-
Bih. till R. St. Prot. 1844. 8 Sami. 4 Haft.
2
1 0
Allm. Besv. och Ekon. Utsk. Betänkande, N:o 18.
N:o 18.
Ank. till Exp. Utsk. d. 24 Sept., kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om befrielse för rotehållare
från skyldigheten att för Regements-Officerare förevisa
recryterj innan de antagas, samt om vidtagande af åtgärder
emot Befälets olagliga inblandning vid uppgörande af
contract emellan rotehållare och Knektar.
Från Hederv. Bonde-Ståndet har till detta Utskott blifvit remitterad
ett af Riksdagsfullmägtigen Tobias Lind från Götheborgs och Bohus
Län ingifvet memorial, hvaruti motionären fört klagan ej mindre deröfver,
att i hans hemort de, som föreslås till recryter, skola inför Regements-Olficerarne
vid Chefs-Canzliet hesigligas, samt deras antaglighet derstädes pröfvas,
hvarigenom rust- och rotehåliarne förorsakas flera och ofta långväga
resor, då likväl berörde besigtning och pröfning lika väl kunna verkställas
af Compagni-Chefen, som är skyldig att ho inom Compagniets stånd, och
till hvilken rust- och rotehåliarne merendels hafva vida kortare väg att färdas
; än äfven deröfver, att Befälet obehörigen inblandar sig uti de aftal,
som träffas mellan rust- och rotehållare samt recryter, och detta på ett
sätt, som strider både emot de uppgjorda aftalen och emot knekte-eontracten;
anhållande motionären, att Rikets Ständer måtte vidtaga någon åtgärd
till rättelse uti hvad af honom sålunda blifvit öfverklagadt.
Vid sistlidne Riksdag hafva samma ämnen varit underställda Rikets
Ständers pröfning af Riksdags-fullmäktigen Hans Hansson, då Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, till hvars Utlåtande de äfven då remitterades,
uti Betänkande N:o 16, anförde: att i Kongl. Maj:ts Nådiga Resolutioner
på Allmogens besvär den 10 September 1743, 5 §., samt den 29
Nov. 1756, 29 och 3o §§. Kongl. Värfnings-stadgan den 7 April 1802,
23 §., samt Kongl. Brefvet den i4 April 1818 och 3:dje Delen 12 §. i
Kongl. Tjenstgörings-Reglementet för Armeen af år 1819, stadgas: att manskaps
antagande och inskrifvande, så väl af indelda Cavalleriet som Infanteriet,
alltid skola ske vid recryteringsmöte; att Regements-Chefen skall öfverenskomma
med Landshöfdingen i Länet om termin och ställe lör berörde
möten, hvarom rust- och rotehåliarne genom Landshöfdingens kungörelse
skola förständigas; att Regements-Befälhafvaren dervid bör vara tillstädes
och ansvara, det dugligt och tjenstbart manskap för numer insattes, äfven
-
Allm. Besv. och Ekon. Utsk. Betänkande, N:o 18.
sorn Landshöfdingen i Länet eller dess ombud, för att iagttaga och handhafva
rust- och rotehållarnes rätt; att, så vida emellan Landshöfdingen och
Öfversten vid recrjteringen uppstår tvist om karlens duglighet till krigstjenst,
bör en sådan karl likafullt införas i recryterings-rullan och saken
derefter underställas Kongl. Maj:ts eller den blifvande General-mönsterherrens
bepröfvande och utslag; att rust- och rotehållare väl ega rättighet, men
ingen skyldighet, att, förr än recryterings-mötet infaller, uppvisa den karl,
som de önska få antagen, för Compagni-Chefen och af honom deröfver begära
skriftligt bevis, hvarefter och i den händelse, att karlen vid recryteringsmötet
antages, rust- eller rotehållaren befrias från erläggande af vacans-afgift
längre, än till den dag, karlen för Compagni-Chefen uppvisades. Deremot
finnes icke något stadgadt om recryters förevisande för Regements-Officerare
å Chefs-Canzliet; och det ankommer på vederbörande myndigheter att
meddela rättelse, om någon föreskrift derom skulle, utan laglig anledning,
vara gifven; hvarefter Utskottet, på dessa skäl, hemställde, att moticnen
finge förfalla, hvilket af samtlige Riks-Stånden bifölls.
Utskottet, som anser, att, derest de af motionären öfverklagade olägenheter
för rust- och rotehållare i dess hemort, vid antagning af recryter,
ännu skulle fortfara, sådant i hvarje fall kan och hör, enligt här ofvan omförmälde
stadganden, uppå anmälan, rättas,
hemställer derföre vördsamt, att motionen i denna del icke må
till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Hvad sedermera beträffar motionärens klagan öfver Befälets obehöriga
inblandning i de aftal, som träffas emellan rust- och rotehållare samt
recryter, så anser Utskottet, att, då Rikets Ständer vid sistlidne Riksdag i
underdånig skrifvelse N:o 214 hos Kongl. Majit anhållit om rättelse i berörde
afseenden, hvilket dock icke till någon Nådig åtgärd föranledt, enär
klagomål deröfver, enligt Kongl. Krigs-Collegii uppgift, hvarken vid General-mönstringar
eller eljest skola blifvit anförda, någonting ytterligare, vid
sådant förhållande, icke kunna denna fråga från Rikets Ständers sida åtgöras,
hvadan, och då det heror på rust- och rotehållare att i laga ordning öfverklaga
berörde missbruk, der de kunna ega rum, Utskottet
vördsamt hemställer, att motionen, äfven i denna del, icke
må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den a3 September 1844-
12
Allm. Besv. och Ekon. Etsk. Betänkande, N:o 19.
N:o 19.
Ank. till Exp. Utsk. d. 24 Sept. kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om en Köpings anläggande
vid Wrigstads Gästgifvaregård inom Vestra Härad af
Jönköpings Län.
Från Heclerv. Bonde-Ståndet har Utskottet fått till siff remitteradt
O
ett memorial af Riksdags-fullmågtigen A. F. Sandstedt från Jönköpings
Län, hvari Vestra Härad af samma Län framställes såsom serdeles vanlottadt
genom ortens stora aflägsenhet från närmaste städer, nemligen Jönköping,
Eksjö och Wexiö, alla på ett afstånd af minst tio mil, hvarigenom
inträffar, att häradsboernes behållning å försållda varor blir ingen, då man
derifrån afräknar transportkostnaden, och att hela fördelen af deras resor
till nämnde städer således inskränker sig dertill, att de då kunna inköpa
en del af de förnödenheter, som landtmannen måste ifrån städerne förskaffa
sig. Motionären fäster äfvenledes uppmärksamheten derå, att Vestra
Härad eger många slags land tiri anna-producler, och ett läge, som, utom dess
naturskönhet, har för communicationen åt alla sidor, samt för industriella
anläggningar användbara vattendrag, och anser, uppå sålunda anförde skäl,
samt då erfarenheten både här och i andra länder visat, huru städer och
köpingar bidraga att, dels inom sig sprida lif och förkofran åt en eljest
tynande industriel verksamhet, dels åt kringliggande orter gifva väckelse till
en ökad production genom ökad afsättning, sig böra föreslå anläggandet
inom häradet af en köping, för hvilken lämpligaste platsen torde blifva
Wrigstads gästgifvaregård, der tre landsvägar och flere häradsvägar sammanlöpa.
Utskottet har tagit denna motion i noggrant öfvervägande, hvarvid Utskottet
ej kunnat undgå att fästa afseende derå, att den förnyade framställningen
af denna fråga, som nu för andra gången återkommit till Rikets
Ständers behandling, synes föranledd deraf, att Vestra härads invånare
äro i verkligt och stort behof af att erhålla tillfälle till afsättning af sina
landtmannavaror och till inköp af förnödenheter på någon plats, som är
närmare dem belägen, än de af motionären uppräknade städer; likväl och
då Utskottet anser olämpligt att föreslå någon underdånig framställning till
Kongl. Maj:t, sådan sora motionären åsyftat, innan en ändamålsenlig under
-
Allm. Besv. och Elton. Visit. Betänkande, N:o 20.
i3
sökning på stället af vederbörande Embetsmyndiglieter föregått, inskränker
Utskottet sig till att
vördsamt hemställa, det Rikets Ständer måtte i underdånighet
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes anbefalla en undersökning
om lämpligheten att anlägga en köping vid Vrigstad,
och sedermera, på grund af de derigenom vunne upplysningarne,
el ter omständigheterne, Nådigst förfoga. Stockholm den
20 September 1844*
N:o 20.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 24 Sept., kl 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om bemyndigande för
Öfver-Ståt/ulllare-Embetet för Polis-Ärenden i Stockholm att
ifrån hamnar och torg afvisa
säkerheten farliga personer.
Herr L. FP. Lundelius bar uti en till Vällofl. Borgare-Ståndet ingifven
och derifrån till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterad
motion andragil, att betydliga förluster för så väl köpare som säljare
vid Stockholms handelshamnar och torg uppkomma deraf, att en mängd
så kallade hamnbusar der inställer sig, helst under den lifligaste handelstiden
å dagen och med oförskämd djerfhet tränger sig emellan de köpande
och säljande, i afsigt, som dem ofta lyckas, att stjäla. Till förhindrande
häraf har motionären föreslagit:
i:o att Kongl. Polis-Kammaren i Stockholm må bemyndigas att ifrån
hamnar och torg samt marknader, der allmän köpenskap med landtmanna-producler
och varor drifves, afvisa alla sådane för allmänna säkerheten
högst farliga personer;
2:0 att afskiljda platser må utses, der, med polisens tillstånd och af
polisen utdelade tecken, sådana kunde uppehålla sig, för att betjena med
handräckning emot skälig betalning, då de blifva dertill anmodade.
Vid föredragningen inom Vällofl. Borgare-Ståndet af denna motion,
yttrade Herr vice Talmannen Brinck, att de olägenheter, sora motionären
anfört, visserligen ega rum, men ansåg han sig likväl böra hemställa, hvad
följden blefve, om man utsträckte polismagtens myndighet derhän, att den
skulle ega rätt att från torg och allmänna platser förvisa hvem det vara
sysslolösa och för allmänna
All. Besv. och Ekon. lisk. Betänkande. N:o 21.
må; detta vore att öfverlemna en större magt åt policens betjente, än den
Grundlagarne medgifva Kongl. Maj:t.
Herrar Valley och Schartau yttrade sig i öfverensstämmelse härmed;
och med dem instämde flere af Ståndet.
Utskottet, som tagit motionen i öfvervägande och funnit densamma
vara förtjent af all uppmärksamhet, anser dock det gjorda förslaget icke vara
förtjent af all uppmärksamhet, anser dock det gjorda förslaget icke vara
lämpligt, emedan det skulle leda till för stor inskränkning af den allmänna
friheten. På grund häraf och i den öfvertygelse, att det nya Arbets
huset,
som innan kort uti hufvudstaden kommer att öppnas, skall blifva
ett godt correctiv mot det öfverklagade onda, samt under förhoppning, att
policen, med den magt den redan har i sina händer, icke skall underlåta
att, medelst sträng vaksamhet på alla för den allmänna ordningen och säkerheten
farliga personer, söka förhindra desamma från att tillfoga de på
allmänna handelsplatserna trafikerande någon större eller mindre förlust,
anser Utskottet
denna motion ej böra lill någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 23 September 1844-
N:o 2i.
Ank. till Exp. Utsk. d. 24 Sept. kl. 1 *. ra.
Betänkande j i anledning af väckt motion om Kongl, stadfä
stelse
å Hypotheks-Föreningar.
Till Ekonomi-Utskottets handläggning har Högv. Preste-Ståndet remitterat
en af Herr Lector Wallman väckt motion, deruti motionären,
hvilken ansett, att, då stor penningeförlägenhet för närvarande trycker det
djupt skuldsatta jordbruket i landet, det vore af största vigt, att de åtgärder,
hvilka af communernas egen omtanka framkallades till dess undsättning,
icke måtte i administrativ väg, såsom någon gång förut inträffat, möta
oförutsedda hinder, af sådan anledning föreslagit, att till Kongl. Maj:t den
underdåniga önskan måtte frambäras, det Kongl. Maj:t täcktes med Sin höga
stadfästelse till verkställighet befordra Hypotheks-Föreningar inom Länen,
när desse inrättningar blifvit byggda på sådane grunder, som lemnade tillräcklig
garanti för deras bestånd.
Allm. Besv. och Elion. Etsk. Betänkande, N:o 22,
i5
Utskottet anser detta af motionären vidrörda ämne vara af synnerlig
vigt och detsamma fordra en serdeles grundlig och utförlig behandling, i
sammanhang med regleringen af öfriga landets penninge-förhållanden; men
då en sådan ligger utom kretsen för Utskottets verksamhet, och en underdånig
framställning i ämnet, sådan, sorn motionären ifrågasatt, ej åtföljd
hvarken af försök till utredning af sjelfva frågan eller af förslag till ett
ändamålsenligt ordnande deraf, i Utskottets tanke, vore utan vigt, helst det
beror på hvar och en Hypotheks-förening att hos Kongl. Maj:t anhålla om
Nådig stadfästelse å de stadgar, som den önskar att få gällande,
så får Utskottet vördsamt hemställa, att ifrågavarande Lector
W(Himans motion icke må föranleda till någon åtgärd, som
af detta Utskott kan vara beroende. Stockholm den 23 September
1844-
N:o 22.
Betänkandei anledning af väckt motion om ändring af 61 0ch
63 uti Instructionen för Jägeri-betjeningen af den 16
Mars i838.
Genom remiss från Hederv. Bonde-Ståndet har till Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet ankommit en af Riksdags-fulimägtigen
Johannes Andersson från Skaraborgs Län väckt motion om ändring af 6i
och 63 §§. uti Instructionen för Jägeri-betjeningen af den iö Mars i838.
Den förra af dessa §§., som frånkänner Jägeri-betjeningen rätt till laga fardag
å deras boställsjord är, enligt motionärens åsigt, både orimlig och orättvis,
emedan hvarje annan tjensteman, som innehar sådan, eger rätt till laga
fardag, och yrkas således ändring af 6i §. Hvad den sednare eller 63 §.
beträffar, har motionären föreslagit, att den deruti Konungens Befallningshafvande
tillerkända rättigheten ”att bötfälla, suspendera och från tjensten
för alltid skilja Jägeri- och Skogs-betjente,” må upphäfvas, såsom stridande
emot den, efter motionärens förmenande, uti 16 §. Regerings-Formen hvarje
Svensk man tillerkända fri- och rättigheten att icke utan ransakning och
dom afhändas sin tillhörighet.
Utskottet, som tagit motionen i öfvervägande, anser det öfverklagade
stadgandet uti 6i §. icke medföra större olägenhet för Jägeri-betjeningen,
16
Allm. Besv. och Ekon. Etsk. Betänkande, N:o 23.
än för alla andra, som, lika nied dem, innehafva sina tjensler på grund af
constitutorial, och linner således icke skäl till ändring af detsamma.
Beträffande 63 §., som rörer den Konungens Befallningshafvande lemnade
rättighen att bötfälla, suspendera och från tjensten för alltid skilja
Under-Jägare,Skog- eller Planterings-vaktare, uti hvilken motionären, på
grund af 16 §. Regerings-Formen, yrkat förändring, så delar Utskottet ej
motionärens åsigt härutinan, emedan detta stadgande, föranledt af behofvet
att ega en sträng controll öfver Jägeri-betjeningens förtärande med Kronoskogarne,
visat sig högst behöfligt, och har Utskottet sig icke bekant, att det
med någon orättvis stränghet blifvit handbafdt. För öfrigt linner Utskottet
den af motionären åberopade §. af Regerings-Formen alldeles icke vara här tilllämplig,
hvadan Utskottet hemställer,
att denna motion må förfalla. Stockholm den 23 September
1844-
N:o 23.
Betänkande, i anledning af vackt motion om förenkling af de
militära och civila uniformerna.
Genom remiss från Hederv. Bonde-Ståndet har Utskottet fått emottaga
ett utaf Riksdags-fulimägtigen Johan Johansson från Örebro Län ingifvet
memorial, deruti han anfört: att de Svenska såväl civile som militäre
uniformerne voro säkerligen bland de grannaste och kostsammaste i Europa;
att mången ynglings ekipering, vid inträdet på tjenstemannabanan, utgjorde
två till tre gånger den lön, han först efter några års förlopp erhölle; att
mångå föräldrar eller anförvandter måste beröfva sig snart sagdt det nödvändiga
för att anskaffa guld och prydnader på den unge slägtingens kläder;
samt att de skattdragande fattige rust- och rotehållarne ådragas dryga
omkostnader genom lid efter annan skeende uniforms-förändringar. På desse
och andre anförde skäl har motionären föreslagit, det Rikets Ständer måtte
förnya sin vid sistförflutne Riksmöte gjorda underdåniga anhållan om uniformernes
snara förenkling samt guldets och broderiens afskaflände, utom
hvad sorn tilläfventyrs hehöfdes till några grad-distinclioner, hvilka för öfrigt
äfven kunde anses öfverflödige, emedan inga sådane finnas på åtskiliige uniformer,
såsom Hof-Rätternes, Cavalleri-Regementenas, m. fl.; och hafva Riksdagsmännen
-
Allm. Best. och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 24
*7
dagsmännen Henric Andersson och A. Andersson ifrån ofvanberörde Län uti
motionärens sålunda gjorda framställning sig förenat.
Utskottet, som tagit detta i öfvervägande, anser, lika med motionären,
en till besparing ledande förenkling af uniformerne vara både nyttig
och nödvändig; men då Kongl. Maj:t, under den 17 sistlidne Juni, genom
Nådig General-Ordres förklarat, det Kongl. Majit, som vore betänkt på att
för Armeens serskilda vapen antaga ett förändradt, enkelt, till mera enbet
och besparing ledande, beklädnadsätt, emedlertid velat anbefalla, det anskaffning
af nya lifmunderings-persedlar icke skall vid något Regemente eller
Corps ega rum utan föregående förfrågan i Landtförsvars-Departementets
Cornmando-Expedition, så anser Utskottet, att, enär Kongl. Majit på berörde
sätt gifvit tillkänna, det Kongl. Majit redan fästat Sin Nådiga uppmärksamhet
å detta ämne, en underdånig framställning derom från Rikets Ständers
sida för närvarande ej är af behofvet påkallad, hvadan Utskottet
vördsamt tillstyrker, att denna motion icke må till någon
Rikets Ständers åtgärd föranleda. Stockholm den 23 September
1344*
Nio 24.
Ank. till Exp. Utsk. d. 24 Sept. kl. 1 e. ra.
Betänkande j i anledning af väckt motion om sammanslående af
3:ne Länsmanstjenster inom Östra Härad af Jönköpings Län
till a:ne sådana.
Uti en från Ilederv. Bonde-Ståndet till detta Utskotts handläggning
remitterad af Petter Persson från ofvanberörde Län väckt motion, uti hvilken
Riksdags-fullmägtigen från samma Län A. F. Sandstedt sig förenat, har
motionären, under anförande, att, då inom Östra Härad af nämnde Län för
närvarande funnos trenne Länsmän med lön på stat, men öfverflödig kronobetjening
förorsakade kostsamma besvär i flera hänseenden, såsom onödige
brefbäringar, m. m., samt Östra Härad ej vore mera vidsträckt, än att 2ine
Länsmän med lätthet kunde sköta göromålen, föreslagit, att den ena af de
trenne Länsmans-sysslorna inom nämnde Härad måtte indragas vid blifvande
ledighet, och att de tvänne Länsmän, som derefter qvarblefve, kunde,
intilldess en ny Landtstatsreglering hunne verkställas, få åtnjuta den 3:dje
Länsmannens nu innehafvande lön; och har motionären ansett sig nu böra
Bih. till R. St. Prot. 18 44- 8 Sami. 4 Haft. 3
13 Allm. Bese. och Ekon. Utsk. Betänkande, N:o 25.
göra denna framställning hos Rikets Ständer, enär häradsboerne redan om
detta förhållande underrättat Konungens Befallningshafvande i Länet, som
likväl förmenat sig icke kunna bifalla deras önskan, utan förklarat, att den
borde blifva föremål för Rikets Ständers pröfning.
Utskottet har tagit detta ärende i öfvervägande, men funnit detsamma
vara af en sådan enskild beskaffenhet och så beroende af närmare undersökningar
på stället, att Utskottet med utredningen deraf icke kunnat eller bordt
sig befatta; hvadan och då häradsboerne, derest de skulle finna den ifrågasatte
förändringen behöflig, derom kunna framställa underdånig anhållan hos
Kongl. Maj:t, Utskottet anser sig böra
vördsamt tillstyrka, att denna motion icke må till någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda. Stockholm den a3 September
i844*
N:o a5.
Ank. till Exp. Utsk. d. 24 Sept. kl. 1 e. na.
Betänkcmdej i anledning af väckt fråga om inköp till kyrkorna
i Riket af en ny upplaga af psalmboken med choral-melodierna
och mossan.
Från Högvörd. Preste-Ståndet har till Utskottet blifvit remitterad
en motion af Herr Contracts-Prosten Ödmann, hvari anföres: att, genom
Kongl. Resolution den 7 October i83o, väl beviljats Hof-predikanten Joh.
Dillner för utgifvande af hans Psalmodikon ett lånbiträde af i,5oo R:dr
B:co, att till honom utgå, i den mon af betalningarne å det för utgifvande
af Scriptores rerum Suecicarum Nådigst förunnade förskott inflöto, men att
denna förmon aldrig kommit honom till godo, hvarföre han endast genom
ihärdigt bemödande och egna uppoffringar lyckats att först utgifva och sedan
fullkomna detta utmärkta medel till den Svenska choral-sångens upphjelpande,
samt att bemälde Hof-predikant, alltid och oaflåtligen sträfvande
till samma mål, kyrkosångens fullkomnande, nu ämnar utgifva en upplaga
af kyrko- och psalmboken med choral-melodierna och messan i fyrstämmig
zifferskrift, för samma ändamål, som den, hvilken utgafs efter gamla psalmbokens
införande, men tili detta arbetes förläggande saknar nödige medel,
så framt icke försäljning af ett större antal exemplar kan med säkerhet
påräknas; och har derföre motionären, som anser utgifvandet af detta arbete
Allm. Besv. och ,Ekon.-Utsk. Betänkande, N.o 26
>9
af behofvet ännu mera påkalladt, sedan Musikaliska Academien gjort ett melodi-val,
hvarigenom Hceffners choralbok blifvit ofullständig, hemställt, att
Rikets Ständer läcktes förordna, det ett exemplar af nyssnämnde arbete må
af hvarje kyrka i Riket inköpas.
Vid remiss häraf har Herr Prosten Sidner instämt i motionärens hemställan,
med tillägg, att den föreslagna psalmboken måtte förses med starkt
och passande hand.
Utskottet, hvilket anser det vara af verklig och stor vigt, att den nya
upplaga af vår kyrko-psalmbok, som motionären omförmält, att Herr Hofpredikanten
Dillner ämnar utgifva, må varda snart och så fullständigt som
möjligt spridd, då den, lika med samma författares psalmodikon ,skall bidraga så
väl till utbildandet af en harmonisk kyrkosång, som väckandet af en känsla för
tonkonsten, hvilken på national-bildningen i allmänhet måste hafva ett mägtigt
och godt inflytande, tror sig höra till alla delar tillstyrka det af motionären
väckta förslag, helst som detta nyttiga arbete ej på den förtjenst
fulle
författarens eget förlag lärer kanna utgifvas, och den utgift, hvilken
skulle af kyrko-cassorna utgå, hlifver föga betydlig; och får Utskottet
derföre vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes anbefalla, att hvarje kyrka i
Riket skall inköpa ett exemplar utaf den af Herr Hof-predikanten
Dillner utarbetade nya upplagan af kyrko-psalmboken
med choral-melodierna och messan i fyrstämmig zifferskrift.
Stockholm den 23 September 1844-
!N:o 26.
Ank. till Exp. Ulsk. d. 24 Sept. kl. [ e. ra.
Betänkande, i ättledning af väckt fråga om den Kongl. Theaterns
utarrendering till enskilde personer.
Hederv. Bonde-Ståndet har till Allmännna Besvärs- och Ekonomiutskottet
remitterat en motion af Riksdagsfullmägtigen Henrik Andersson
från Örebro Län, hvaruti andragits, att, i anseende till landets nödställda
belägenhet och för att erhålla medel till de ständigt sig ökande utgifterne
Allm. Besv. och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o sB
det vöre en skyldighet att uppsöka och begagna alla möjliga inkomstkällor,
hvaribland en närmast för handen varande funnes i försäljning eller uthyrande
at de Kronans hus och lägenheter, som ej för Statens nytta oundgängligen
erfordras. Till dessa har motionären räknat den Kongl. Theatern,
hvilken egentligen syntes vara till för beredande af nöjen åt Stockholms
invånare, hvartill Staten icke egde någon skyldighet att bidraga, samt
derföre hemställt, att Kongl, theaterbyggnaden måtte utarrenderas åt den
mestbjudande, med vilkor, att den till theater begagnas, och på så lång tid,
att arrendatorn kan finna uträkning vid företaget; hvarjemte alla Kongl,
theaterns förråd borde medfölja arrendet, emot antaglig borgen, att de ej
förskingras.
Denna fråga har jemväl varit väckt vid sistlidne Riksdag, då Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, till hvars behandling den öfverlemna •
des, uti afgifvet Betänkande N:o 83 yttrade:
”Utskottet har trott det för hvarje folk vara en ovilkorlig pligt håde
mot sig sjelf och sina efterkommande att med yttersta sorgfällighet vårda
och, om ej förbättra, åtminstone bibehålla de inrättningar till spridande af
upplysning samt finare hildning och känsla för snillets och konstens producter,
som af deras fäder och dessas regenter stiftats. Under det förra århundradet
och serdeles under den snillrike Konung Gustaf lil uttalade sig
inom Sverige lifligt ett behof att, äfven inom vårt land, gå i bredd med tidens
stigande odling, och vi hafva också denna tid att tacka nästan för allt hvad
i denna väg hos oss är gjordt. En af de sköna konster, som till äfventyrs utöfvar
det starkaste inflytande på folklynnet, både i moraliskt och aesthetiskt hänseende,
är skådespelarens, om denna konst rätt vårdas och utbildas till den höjd,
den kan uppnå, i synnerhet om skådespelen blifva, så mycket möjligt är, nationella.
Folkens sinnen vänjas derigenom till känsla för snillets alster
samt lill högre aesthetiska njutningar; och var det i detta syfte, som ofvannämnde
Konung inrättade den Kongliga theatern i Stockholm och dermed
fyllde en verklig brist inom vårt land. Det kan ej eller nekas, att
den under olika skiften till större eller mindre del motsvarat de fordringar,
man, med afseende på det ringa understöd, den å Statens sida åtnjutit,
rättvisligen kunnat göra, och så länge den med sakkännedom och med afseende
på sitt nationella ändamål omsorgsfullt vårdas, skall den alltid komma
att göra det.”
Vid bedömandet af det förslag, som blifvit framstäldt, att Kongl,
Theatern måtte indragas och utarrenderas åt enskilde, böra icke förbises
Allm. Besv. och Ekon. Utsk. Betänkande, N.o 25.
de omständigheter, som häremot förekomma. Det är icke troligt, att någon
enskild skulle öfvertaga den Kongl, theatern, med mindre han dermed åsyftade
vinning för sig, samt å penningevinsten fästade mera afseende, än
å det ändamål, hvarför, enligt Utskottets ofvan uttryckta tanka, en theater
är af nytta och vigt för ett samhälle. I anseende härtill måste också eller
kunde åtminstone lätteligen inträffa, att detta ändamål helt och hållet förfelades,
och att, i stället för att utöfva ett aesthetiskt och moraliskt inflytande
å folklynnet, theaterns representationer komma att leda till motsatsen
deraf. Att genom någon controll motverka sådant skulle, efter hvad
Utskottet föreställer sig, åtminstone medföra större obehag och mera stridigheter
och tvister, än som uppvägas af de förmenta skäl, som blifvit anförde
till stöd för förslaget. Det kunde derjemte, likasom erfarenheten visat
i andra länder, äfven här lätteligen inträffa, att den enskilde, som öfvertoge
theatern, blelve urståndsatt att uppfylla de skyldigheter, till hvilka
han, såsom vilkor derför, sig förbundit; att han vanvårdade theatern
och dess inventarier, och att han sedermera icke egde medel att ersätta den
derigenom orsakade skada; och då en theater i allt fall icke kunde undvaras,
skulle det sålunda inträffa, att Staten nödgades med stora uppoffringar
ersätta den förlust, som af den föreslagne åtgärden blifvit en följd.
Utom allt detta förekomme jemväl, dels att de vid Kongl, theatern anställde
personer hafva contraet upprättade, hvilka gälla för flera år, dels
att många af dem, hvilka uppoffrat sin tid och sina krafter åt skårlespelareyrket,
skulle genom verkställighet af den föreslagna åtgärden, försättas i
en ganska nödställd belägenhet.
Ett ytterligare skäl för bibehållande af en större under nödig controll
slältcb och efter högre åsigter skött theater är det, att de mindre i
landsorterne äfvensom i hufvudstaden inrättade theatrar behöfva ett mönster
för sina bemödanden, ett tillfälle att äfven inom vårt land lära känna
den fullkomligare utveckling, hvaraf skådespelarekonsten är mägtig, för att
sedan i sin nion söka uppnå en, emot deras tillgångar svarande, fullkomlighet,
och derigenom bidraga till spridandet af bildning och smak inom nationen;
och tillstyrkte Utskottet, på dessa sålunda anförde skäl, att ifrågavarande
förslag, om den Kongl, theaterns indragning och utarrendering åt
enskilde personer, måtte förfalla.
Detta Betänkande, som innehöll flere punkter, blef, på grund af
gjorda anmärkningar emot ofvanberörde del deraf, ensamt inom Bonde
Bih.
till R. St. Prot. 1844• $ Sand. 4 Haft. 4
22
Allm. Besv. och Ekon. Utsk. Betänkande, TV.-o 26.
Ståndet återremitteradt, men Utskottet vidblef sitt i ämnet förut afgifna yttrande;
hvarefter frågan förföll.
Utskottet,, som i allo delar de af Ekonomi-Utskottet vid sistlidne
Riksdag här ofvan anförda, uttalade åsigter rörande detta ämne, anser sig
nu blott böra tillägga, att närvarande tidpunkt, då den Kongl, theatern
nyligen blifvit på, som det synes Utskottet, kloka och billiga grunder reorganiserad,
torde vara den minst lämpliga för antagandet af ett sådant förslag,
som det af motionären framställda; och får Utskottet derföre och med
åberopande af dess nyssberörde Betänkande
vördsamt hemställa, att Henrik Anderssons väckta förslag om
den Kongl, theaterns utarrendering må förfalla. Stockholn»
den a3 September i844*
STOCKHOLM, I. Marcus. 1844.
Rättelser.
Bihanget till B. St. Prof. 1844- $ Sami. 4 Häftet.
6 rad. 4 nedifr. steir: behöfver fruktår läs: behöfver frukta
8 — i5 — — pupstod — uppstod
_ — 10 — — med — men
_ — (1 _ — delsrörelse, afslag — delsrörelse. Afslag'
<) — — så väl beskaffade — så beskaffade
9
14 — 7 uppifr. — förtjent afall uppmärk- 1
samhet, anser dock det ( utgår.
gjorda förslaget icke vara ^
18 — in nedifr. — af betalningarne — afbetalningarne
Bih. till R. St. Pral. 1844- $ Sami. 7 Haft.
t
STOCKHOLM, 1844. I. Marcus.
Allm. Bcsv. och Ekon.-Utsk. Betänkande, N.o 2~],
I
N:o 27.
Ank. till Exp.-Uisk. d. 29 Sept., kl. 12 midd.
Betänkande , i anledning af väckt motion om nödvändigheten att.
tillintetgöra det intrång, sorn genom Correctionisters och Fäst •
ningsfängars sysselsättning med Borgerliga näringar förorsakas
Städernes Handtverkare.
Uti en från Vällofl. Borgare-Ståndet till Utskottets handläggning
remitterad motion, har Herr Palander andragit, hurusom förhållandena vid
fängelse-anstallerne inom flere Städer förhindrade de borgerliga näringarnes
tillväxt och förkofran, hvilket i första rummet drabbade staden Carlscrona,
som innesluter öfver 5oo correctionisler och fästningsfångar, bland hvilka
en stor del lärt sig något handtverk och tillverkar Skräddare-, Skomakare-,
Snickare- och Bleckslagare-arbeten m. m., hvilka tillverkningar sedermera,
lili stort mehn för handtverkarne, uti öppen salubod försäljas; samt att de
författningar, som medgifva rättighet för fångar att befatta sig med arbete,
till en del ulgifne åren 1748 och 1763, således tillkommit under en period,
då endast omkring 3oo personer befunno sig inom fängelsernes murar, hvaremot
nu, då förhållandena under den långa tid, som förflutit, sedan dessa
Författningar utkomino, så väsendtligen förändrat sig, behofvet påkallade
nya lagar för de borgerliga näringarnes skyddande; med anledning hvaraf
motionären föreslagit, att Rikets Ständer mätte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
framställa nödvändigheten deraf, att det orättvisa intrång, som handtverkarne
i allmänhet förorsakas af correctionisler och fästningsfångar, måtte
genom skärpta lagar tillintetgöras.
Vid denna motions remitterande hafva med motionären sig förenat
Herrar Gustafson, Boström, K. A. Almgren, C. J. Koch, Akeson och Ekholm,
hvilken sednare anfört: att, då staten bidrager till fångarnes underhåll,
kunna de naturligtvis arbeta för bättre pris, än handtverkaren, som
af sitt arbete måste hämta sin lefnadskostnad och dessutom betala dryga
skatter; att staten således antingen måste befria handtverkarne från alla
skatter, eller ock att andra åtgärder måste vidtagas, såsom t. ex, alt genom
Bill. till R. St. Brot. 1844- Sami. S Haft. 1 I
2
Ali. Besv. och Ekon. Ut sk. BetänkandeN.-o 28.
någon slags entreprenad-auction för statens räkning låta fångarne arbeta åt
den, som sådant åstundade, då äfven handtverkarne sjelfve kunde blifva i
tillfälle att använda fångarnes arbetsskicklighet; hvaremot Herrar Wcern
och E. G. Lindström bestridt motionen, så vidt den går ut på att betaga
fångarne tillfälle till någon liten enskild arbetsförtjenst.
Hvad sålunda förekommit, bar Utskottet i öfvervägande tagit, och
får för sin del fästa Rikets Ständers uppmärksamhet derå, att fångarnes
sysselsättning är oundvikligt nödvändig, så väl för deras egen skuld, som
till vinnande af minskning i statens kostnader för fångvården, hvadan och
då det för öfrigt står den enskilde fritt att så väl i sitt yrke hemma i sitt
hus använda correctionister, som att, efter öfverenskommelse med vederbörande
myndigheter, ingå i entreprenadcontract om fångars arbete, Utskottet
får vördsamt tillstyrka,
att ifrågavarande motion ej må leda till någon Rikets Ständers
åtgärd. Stockholm den a3 September 1844-
N:o 28.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 1 Oct., kl 6 e. m.
Betänkande^ i anledning af väckt motion om sättet för lumpsamlingen.
Genom remiss från Ilederv. Bonde-Ståndet har Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet erhållit del af en uLaf Riksdags-fullmäktigen Pehr
Olsson från Upsala Län ingifven motion, deruti olägenheter öfverklagas,
hvilka förmenas vara följder af den frihet, som, genom Kongl. CommerceCollegii,
på grund af Kongl. Majrts till högbemälde Collegium afgifna Nådiga
Skrifvelse af den 20 Januari 1824, utfärdade Kungörelse af den 9 Febr.
samma år, blifvit pappersbruks-egare förunnad att till insamling af lump
använda icke allenast sådane personer, hvilka vid bruken äro skattskrifne,
utan också annorstädes boende, när de ega laga försvar och god frejd. Desse
vanligtvis kringstrykande personer förete nemligen, enligt motionärens förmenande,
mångfalldigt bedröfliga exempel af till och med missdåd under
deras framfart å landsbygden, hvadan motionären, såsom botemedel häremot,
föreslagit, att endast vid pappersbruken skattskrifne personer måtte lör
Allm. Besv. och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 28. 3
ifrågavarande sysselsättning få begagnas, samt att Landshöfdinge-Embetena
måtte berättigas att pröfva, huru många personer för hvarje pappersbruk
inom Länet skola till lumpsamlande användas, äfvensom samma myndighet
måtte erhålla uppdrag att bestämma, huruvida de af bruksegarne föreslagna
personerne kunna till ålder, uppförande o. s. v. vara lämplige att utskickas,
allt på det att icke hädanefter såsom hittills vanfrejdade personer
dertill måtte begagnas.
Denna motion, uti hvilken Riksdags-fullmäktige Joli. Persson och
Johan Andersson, båda från Upsala Län, instämt, har Utskottet tagit i öfvervägande,
och väl å ena sidan funnit de härofvan sednast anförde anspråken
alltför mycket inskränka bruksegarnes rättigheter, men deremot på den
andra insett nödvändigheten deraf, att sådana mått och steg vidtagas, genom
hvilka landsbygden kan sättas i säkerhet mot följderne af det nu af
motionären öfverklagade, allmänt erkända, oskicket, samt fördenskull ansett
sig böra, med ledning af Rikets Höglofl. Ständers vid nästlidne Riksdag
afgifna underdåniga Skrifvelse till Kongl. Maj:t i detta ämne, nu tillstyrka
en förnyad underdånig hemställan:
att 1, 5 och 6 momenten i Kongl. Commerce-Collegii utfärdade
Kungörelse af den g Febr. 1824 mätte i Nåder sålunda
förklaras: att inga andra personer må till lumpsamling
användas, än sådane, hvilka äro hos pappersbruks-egaren mantals-
och skattskrifne, samt derstädes ega sin bostad; att dertill
företrädesvis böra användas personer, hvilka till annat
arbete äro mindre tjenlige, såsom afskedade krigsmän m. fl.;
att desse icke, under hvilken förevändning som helst, få medhafva
hustru och barn; samt att passet dels icke må för
hvarje gång utfärdas för längre tid än tre månader, dels icke
gälla för flere än en enda person, och dels innehålla bestämd
uppgift, huruvida passhafvaren eger att medföra något eller
några slag af bytesvaror, och i sådant fall äfven bestämdt utsatt,
hvilka slag; äfvensom att 7 mom. måtte erhålla den förändrade
lydelse, att ”om lumpsamlare, som med pass är försedd,
besvärar allmänheten med tiggande, eller idkar annan
handel eller rörelse än den, hvarå passet lyder, eller eljest
öfverträder ordning och sedlighet, han skall anses hafva förverkat
rättigheten att vidare begagna sig af passet, och då
böra, genom Kongl. Maj:ts Belällningshafvandes försorg, för
-
4
Allm. Besv. och Ekon-Utsk. Betänkande, IV.-o 2g.
sändas till sin hemort, på husbondens bekostnad, så vida han
icke sjelf eger tillgångar att ersätta kostnaden för sitt hemförskaffande.
”
Ulskottet har i öfrigt ansett gällande allmänna Författningars stadganden
i närvarande ämne vara fullt ändamålsenliga, äfvensom tillIyllestgörande
att hindra missbruk, orri de noggrant eflerlefvas, och får i sådant
afseende ytterligare vördsamt tillstyrka, det Rikets Högloft. Ständer mätte
hos Kongl. Maj:t anmäla deras underdåniga önskan:
att Kongl. Maj:t måtte i Nåder anbefalla noggrann efterlefnad
af nu gällande stadgande om Konungens Befallningshafvandes
åliggande att uppmana pappersbruks-egarne att i hvarje
socken, der de vilja samla lump, hålla en bofast man såsom
ombud, genom hvilkens försorg lumpen uppköpes och
till bruken afsändes, så att dymedelst behofvet af kringstrykande
lumpsamlare undanrödjes. Stockholm den i Oct. 1844-
N:o a g.
Arik. till Exp. Utsk. d. i Oct. kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, att fu/lmagter å namn
heder och värdighetj utan verklig tjenst befattningj icke mätte
meddelas.
Från Yällofl. Borgare-Ståndet har till detta Utskott blifvit remitterad
en af Herr C. G. Gustafsson väckt motion, deruti han, under anförande
deraf, att, med undantag af Högloft. Ridderskapet och Adeln, de öfrige respective
Riks-Stånden vid innevarande Riksmöte, bland flera hvilande Grundlagsförändringar,
jemväl antagit tillägget till 28 §. Regerings-formen, af den
lydelse: att "titlar, utan medföljande embete eller tjenst, eller med högre
värdighet, än innehafvande embete eller tjenst medförde, ej må förlänas,”
samt med åberopande af hvad Rikets sist församlade Ständer uti underdånig
skrifvelse yttrat: ”att detta slags nådebevisningar i det närmaste förfelade
det dermed åsyftade ändamålet att uppmuntra embetsmanna-nitet och
belöna förljensten, och att den flärdfria föi tjensten fann föga deri någon belöning;
hvaremot utmärkelserna utgjorde en lockelse för fåfängan och ytligheten,
så mycket mera förderflig, i den nion den leder till yppighet i lefnadssät
-
Allm. Tlesv. och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 3o.
5
tet, som störer det ekonomiska sjelfbeståndet;” föreslagit, med stöd af 56 §.
Riksdags-Ordningen, alt, i likhet med hvad detta Utskott vid sistförflutne
Riksmöte tillstyrkt, Rikets Högloft. Ständer måtte hos Kongl. Maj:t anmäla
den underdåniga önskan, att fullmakter å namn, heder och värdighet, utan
verklig tjenstbefattning, icke mätte meddelas.
Vid remiss af ofvannämnde motion, hafva Herrar Ekholm, Valley,
Schartau, And. Berg, Odmansson, Grape, Geyer, Palander, C. P. Almgren,
K. A. Almgren, Akeson, Malmqvist, Thomi, Sorbon, P. Berg, Di
dricsson
och Gillberg med motionären sig förenat.
Ehuru Utskottet till alla delar instämmer uti den åsigt, som vid sista
Riksdag uti detta ämne blifvit i underdånig Skrifvelse till Kongl. Maj:t uttalad,
anser Utskottet sig likväl icke böra tillstyrka Rikets Ständer att nu
förnya den då gjorda underdåniga framställningen derom, enär Utskottet har
all anledning att hoppas, det Kongl. Maj:t täckes lyssna till denna af Rikets
Ständer sålunda redan uttalade underdåniga önskan, hvarföre, i Utskottets
tanka, det ej vore med en skyldig grannlagenhet öfverensstämmande att
ånyo upprepa densamma, innan Rikets Sländer hafva några erfarenhets-skäl
till stöd för en förnyad anhållan; och får Utskottet i följd deraf
vördsamt hemställa, att Herr Gustafssons motion ej måtte
till någon Rikets Ständers åtgärd för närvarande föranleda.
Slockholm den i October 1844*
N:o 3o.
Ank. till Exp. Utsk. den i Oct. kl. 6 p. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, att förslags upprättande
och vals anställande till regaht Pastorat mätte upphöra.
Från Hederv. Bonde-Ståndet har Lill Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet
blifvit remitterad en af Riksdags-fullmägtigen Johan Andersson
o o <'
från Upsala Län väckt motion derom, ”att den hittills öfvade praxis af
förslags upprättande och vals anställande till Regala pastorat måtte förklaras
böra hädanefter alldeles upphöra.”
Motionären yrkar detta på grund deraf, att då, enligt 3o §. Regeringsformen,
Kongl. Majit eger att tillsätta Kyrkoherde-beställningar i Regala
6
Allm. Besv. och Ekon. Utslc. Betänkande, N:o 3i.
Pastorat, utan alt dervid vara bunden af de utaf Consistorierna upprättade
förslag, det högst sällan inträffar, att den, som vid valet fått de flesta
rösterna, eller till hvilken församlingen hyser det största förtroendet,
erhåller den lediga sysslan; samt att det är en högst sällspord händelse,
om sådan lycka ens vederfares någon bland de å förslaget uppsatte. Yid
sådant förhållande anser motionären håde detta och det val, församlingen
förrättar, endast vara ett onödigt besvär, samt att den sökande al den icke
obetydliga kostnad, som han för profpredikandets skull måste vidkännas,
icke har att vänta någon enda fördel.
Utskottet, som tagit ifrågavarande ämne i öfvervägande, har härvid
funnit, dels att församlingar ne i Regala Pastorat sannolikt icke skulle vilja
gå miste om den rättighet, som hittills varit dem i Författningarne tillerkänd,
att vid Kyrkoherde-ledighet höra de föreslagne profpredikanterne samt emellan
dem val anställa; dels att Regeringsformen i 3o §. tillägger Konungen
rättighet att, ”på det sätt förr öfligt varit, tillsätta Kyrkoherde-beställningar
i Regala Pastorat,” hvartill hörer uppsättandet af förslag hos vederbörande
Consistorier, profpredikningars hållande samt vals anställande; på grund
hvaraf Utskottet anser sig böra
å ifrågavarande motion tillstyrka afslag. Stockholm den i
October 1844-
N:o 3i.
Ank. till Exp. Utsk. d. i Oct. kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring af 16 Suti
i836 urs Militice-Boställs-ordning.
Från Höglofl. Ridderskapet och Adeln har till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottets handläggning blifvit remitterad en utaf Herr af Donner
väckt motion, hvari han framställt anmärkningar emot 16 §• af i836 års
Militiae-Boställs-ordning, som stadgar, att vid Chefs- eller Regements-Olli -  cers-boslälle må Regementets manskap, i tour öfver hela Regementet, samt
vid Compagnie-Chefs-boställe, i tour öfver hela Compagniet, få till handtlangning
vid om- och nybyggnad af caracteVshus begagnas, efter den fördelning,
Regements-chefen, till beredande af likhet i denna skyldighets utgörande,
låter uppgöra och gilla; kommandes det till sådan handtlangning
Allm. Besv. och Ekon. Etsk. Betänkande, N:o 3t.
7
vid Chefs- eller Regements-Ofticers-boställe commenderade manskapet, då bostället
är beläget utom de beordrade Compagniernas stånd, att undfå samma
aflöning af Boställs-cassan för marscliedagarne från Compagniets samlingsplats
och dit tillbaka, som under arbetet bestås, ”hvarjemte, enligt Kongl.
Brefvet den 5 November 1811 och Kongl. Krigs-Collegii derpå grundade
Circulaire af den a3 i samma månad blifvit förordnadt, att betalningen för
berörde handtlangning bör med 6 sk. b:co om dagen för hvarje man utgå.
Motionären har, såväl med afseende på soldatens förpligtelse att ovillkorligen
ställa sig till efterrättelse ordalydelsen af förestående §, som, i anseende
till den högst obetydliga ersättning, honom för detta åliggande lemnäs,
ansett sig böra fästa Rikets Ständers uppmärksamhet på det obilliga i
detta förhållande, och dymedelst söka bereda någon lindring för soldaten i
detta besvär, hvars tyngd bäst ådagalägges deraf, att han kan beordras till
handtlangning vid om- och nybyggnad af Chefs- och Regements-Ofticers-boställen
mot 6 sk. b:co om dagen, till och med under sjelfva den brådaste tiden
af året, då han annars skulle kunna förtjena mycket större dagspenning;
och har motionären alternativt föreslagit, att stadgandet i 16 §. af nu gällande
Boställs-ordning, i hvad det rörer soldatens arbetskyldighet, må utgå,
eller ock att soldaten, såvida han derifrån icke helt och hållet befrias, må
få beräkna ersättning för sitt dagsverke efter i orten bestämdt markegångspris.
Vid föredragningen af denna motion hos Högloft. Ridderskapet och Adeln,
har Herr von Troil, Emil, yttrat, att, enär kronan, vid marscher och
möten, då karlen ej erhåller portion in natura, består honom i3 sk. 6 rst.
B:co om dagen, billigheten synes fordra, att han erhåller aflöning, efter
samma grund, vid arbeten å caractershus. Utan att bestrida olägenheterna
deraf, att Boställs-cassan härigenom i någon mon skulle komma att betungas
och boställenas förseende med caractershus något fördröjas, trodde
han likväl, att rättvisan mot manskapet borde i främsta rummet afses.
Utskottet, som tagit ämnet i öfvervägande, anser sig' icke kunna
tillstyrka det af motionären, såsom alternativ, väckta förslag, att soldaten
må helt och hållet befrias ifrån den honom, enligt Militias-Boställs-ordningen
åliggande handtlangnings-skyldighet vid Chefs- eller Regements-Oflicersboställens
om- eller nybyggande, emedan ett dylikt åliggande torde kunna
ställas i jemn bredd med öfriga arbetsförrättningar, hvartill manskapet kan
commenderas. Deremot anser Utskottet, lika med motionären, att den dagspenning,
som nu för dylikt arbete bestås, eller endast 6 sk. B:ko om dagen,
är alldeles för ringa. Likväl, då det ej får lemnäs ur sigte, att en dylik
8
Allm. Besv. och Ekon. Utsk. Betänkande, N:o 3i.
corn mender ing är ett den indeldta soldaten tillhörande tjenste-åliggande, så
har Utskottet ansett sig icke kunna bi träda motionärens förslag om dagspenningens
bestämmande efter Länens markegångslaxor, men trott billigheten
kräfva, att nämnde dagspenning ökas till det belopp, som vanligen
bestås karlen, då han för kronans räkning är till annat arbete commenderad,
och erhåller aflöning i contant, eller i3 sk. 6 rst b:co, tobaksskillingen
inberäknad; hvarföre Utskottet vördsamt föreslår Rikets Höglofl.
Ständer
att bos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att den dagspenning
af 6 sk. b:co, som, enligt Krigs-Collegii Circulaire af den
ao November 1811, blifvit bestämd för de handtlangningsdagsverken,
hvilka gemenskapen af den indelda armeen, enligt
16 §. af i836 års Militias-Boställs-ordning, bör utgöra
vid om- eller nybyggnad af caractershus å Regementenas
Chefs- eller Regements-Officers-boställen måtte hädanefter komma
att beräknas till x 3 sk. 6 rst b:co. Stockholm den i
October i S44*
N:o 3a.
Ant. till Exp. Utsk. d. i Oct. kl 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förändring af föreskrifterncij
rörande Militie-boställens utarrendering.
Genom remiss från Högv. Preste-Ståndet liar till Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet ankommit en af Prosten Almqvist väckt motion,
hvaruti han begärt få fästa Rikets Ständers uppmärksamhet på det för landet
menliga förhållande, som under sednare åren uppstått derigenom, att
Militias-statens boställen på offentlig auction utarrenderas till den mestbjudande.
Vid sådana tillfällen samlas alltid en mängd speculanter, hvilka
öfverbjuda hvarandra till så orimligt höga belopp, att den, som slutligen
stannar för arrendet, snart finnér sig ur stånd att uppfylla sina ingångna
förbindelser, och derigenom drager både sig sjelf och sina borgensmän i förderf
och obestånd. Detta allmänt öfverklagade onda anser motionären kunna
afhjelpas, om Boställs-Directionerne ålades att, liksom de nu bestämma minimum,
Alim. Besv. och Ekon. Usk. Betänkande, N:o 32.
9
mura, äfven väl utsätta maximum af arrende-suraman. Om flere anbud skedde
till detta senare, kunde options-rätt medgifvas förre arrendatorn oell derefter
företrädes-rätten bestämmas åt den, som hade att erbjuda största säkerheten
för arrendets fullgörande. Om flera erbjödelika stor säkerhet, kunde
lottning mellan dera anställas. I den öfvertygelse, att, om en sådan ordning
infördes vid Militioe-boställenas bortarrenderande, mångens undergång skulle
förekommas, äfvensom att boställs-jorden icke då skulle, såsom nu ofta är
fallet, utsättas för vanhäfd, har motionären föreslagit, att Rikets Ständer
måtte ingå till Kongl. Maj:t med underdånig anhållan om vidtagande af
nödig ändring i Boställs-förordningen, i öfverensstämmelse med ofvan gjorda
framställning.
Utskottet, som medgifver, att de af motionären öfverklagade olägenheter
någon gång kunnat inträffa genom Militise-boställens utarrendering
på nu öfliga sätt, anser sig likväl icke kunna föreslå Rikets Ständer
att till Kongl. Maj:t ingå med en så beskaffad underdånig anhållan, som
den motionären föreslagit, emedan, enligt Utskottets förmenande, i begreppet
af en sådan auction som den i frågavarande ligger en rättighet förvarad
åt den högstbjudande att, dä han för arrendesummans utgörande ställer
vederhäftig borgen, få framför andra speculanter emottaga arrendet. Dessutom
är hvarje individs förmåga att betala ett högre eller lägre arrende
beroende af dess drift samt större eller mindre skicklighet att häfda jorden;
hvadan det för vederbörande Boställs-Directioner skulle blifva, om icke
omöjligt, åtminstone ytterst svårt, att på förhand bedöma de olika speculanternes
relativa förmåga att utan egen skada utgöra arrende-beloppet, utom
det att Boställs-Directionerna ofta torde komma att blottställas för misstankar
om väld, derest options-rätten emellan flere likbjudande blefve åt
riem öfverlåten; på grund af hvilket allt Utskottet anser sig vördsamt böra
till Rikets Högloft. Ständer hemställa,
att ifrågavarande motion må förfalla. Stockholm den i October
1844.
Bilt. till R. St. Brot. 18f.f. 8 Sam!. S Haft.
STOCKHOLM, 1844. I. Marcus.
Allm, Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 33. 1
JTs 33.
Ank. till Exp. Utsk. den" 2 Oct. kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om nedsättning af
räntan vid utlåning af spanmål från socken- eller fattig-magazin.
Från Högv. Preste-Ståndet liar till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
blifvit remitterad en af Herr Prosten Ulterström väckt motion,
’’att intet socken- eiler fattig-magazin må tillåtas taga högre ränta än 2
kappar på tunnan, församlingarnes skyldighet derigenom ingalunda förminskad
att underhålla sina fattiga.’’ Motionären har till stöd för detta
sitt yrkande framställt orättvisan af att fattig-magazin finnas, som från
uttägt om våren tili intägt om hösten taga 4 kappar på tunnan, eller på
halfåret 121 procent, och dessutom anmärkt, att dessa spanmåls-disconter
hafva oftast derutöfver ålagdt straffräntor, hvarigenom interesset uppgått tilt
18| procent, samt att, i gynnsamma år, då säden icke utgått genom frivilliga
lån, socknemännen åläggas att taga tvångslån, på det fattigvården
må kunna bestridas genom vanliga intrader. Vidare har motionären yttrat,
att, ”då låntagarne i fattig-magazinen utgöras af mindre hemmansegare,
torpare och inhyseshjon, så föijer deraf, att de fattige sjelfve underhålla
de fattiga.” De öfrige, som icke behöfva låna, åtkommas blott vid tillfällen
af tvångslån, och som dessa vidtagas endast under goda år, så äro
possessionater och de förmögnare merändels befriade från alia faltigvårdsskyldigheter.
Genom detta utlånings-system och ett sådant underhållssätt
främjas, enligt motionärens åsigt, det allmänna armodet, hvadan han ock
funnit sig ega fullt skäl till sin ofvan gjorda framställning.
Under discussionen i ämnet hos Högv. Preste-Ståndet har Herr Doctor
Björkman, med hvilken Prostarne Uddén, Nibelius och Sandberg instämt,
yttrat, att antagandet af Prosten Utterströms förslag skulle vara ett
af behof vet alldeles icke påkalladt försök att ingripa i sådana ärenden,
som numera böra tillhöra sockenstyrelserna. Herr Doctorn trodde för öfrigt
ingen commun nu mera vara så oupplyst, att den icke skulle rättast och
Bi/i. till K. St. Prot. 1844. 8 Sami. C Haft.
1
2 Allm. Besv.- och Ekoiu-Utskottets Betänkande, N:o 3a.
bäst sjelf på sockenstämma afgöra, om den med skäl kan eller icke kan
nedsätta räntan å sina spanmåls-belåningar frun 12 tili 6 procent. Det förebärande,
att de fattige sjelfve äro de, sorn mest bidraga till den underiältnad
vid de fattiges försörjande, som, genom den öfverklagade höga
räntan, för socknarne afsetts, ansåg Herr Doeton» vara af föga vigt, när
man besinnar, att endast fastighetsegare hafva rätt att låna eller borga för
låntagare, m. m.
Utskottet anser förhållandet uti ifrågavarande fall icke vara alldeles
likartadt med hvad Lagen i allmänhet innehåller, angående ränta,
samt att stadgandet härom således icke är hit tillämpligt. Utskottet håller
före, att en sådan anstalt, som den, hvarom nu är fråga, rättligen bör
afses och betragtas såsom en communens enskilda angelägenhet, hvarom
den ensamt eger att bestämma. Härvid förekomma dessutom åtskilliga
omständigheter, hvilka göra ett undantag från den allmänna regeln båtte
lillåtligt och nödvändigt Dessa sockeu-magazin-inrättningar äro nemligen
underkastade åtskillige, ofia dryga, förluster, utom det alt spanmålen stundom
en längre tid kan komma alt blifva inneliggande outlånad och således
ofruktbar; hvarjemte härvid icke eller må lemnäs utan afseende, dels
att priset å spanmålen om våren merändels, om ej alltid, är högre, än om
hösten, dels ock fördelen för låntagare att in natura få återgälda lårtet.
Och då dessa inrättningar hufvudsakligen afse församlingarnes enskilde
behof och deras underlättande, såsom de fattiges försörjande, barnmorskors
och skolmästares aflöning, m. m., synes äfven communen sjelf böra
vara berättigad att för så nyttiga syftemål enskildt å allmän sockenstämma
besluta ändamålsenliga åtgärder. Vid öfvervägande af allt detta, och
enär Kongl. Maj:t, uppå derom gjorda underdåniga ansökningar, vid stadfästandet
af åtskillige reglementen för dylika magazins-inrättningar, täckts
medgifva, att afraden å utlånad dylik spanmål må beräknas till 4 kappar
på tunna, anser Utskottet sig böra tillstyrka,
att ifrågavarande motion icke må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda. Stockholm den 1 October 1844.
Alm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande> N:o 34. 3
M 34.
Ank. till Exp. Utsk. elen 2 Oet. kl. G e. m.
Betänkande, i anledning af Täckt motion om upphörandet
af Interims-hesigtningar å Prestebol.
Genom remiss från Hederv. Bonde-Ståndet har till Alllmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottet ankommit en af Riksdags-fullmägtigen Lars
Larsson från Gefleborgs Län väckt motion, hvari han, enär erfarenheten
visat, huru öfverflödiga till större delen de så kallade interims-besigtningarne
å prestebol äro, och i betragtande af de större eller mindre kostnader,
hvilka derigenom tillskyndas boställenas innehafvare och kyrkorne, föreslagit,
att sådane besigtningar må upphöra, eller åtminstone icke anställas
hos andra, än dem, som visa försumlighet i de dem åliggande skyldigheter,
under förutsättning likväl, att kostnaderne härföre skola bestridas
af den försumlige prestehols-innehafvaren, och kyrkorne för framtiden dermed
icke betungas.
Motionären har ansett sig böra så mycket heldre göra detta yrkande,
som, enligt hans åsigt, lagstiftaren med de ofvannämnde besigtningarne
icke afsett annat, än att tillhålla den felande 'att fullgöra sina skyldigheter
och alt tvinga en vårdslös boställs-innehafvare att väl sköta och
häfda den honom upplåtna egendomen; men dä, enligt motionärens åsigt,
i allmänhet högst sällan inträffar, att någon Pastor gör sig känd för vanhäfd
af sitt boställe, anser han dylika kostsamma förrättningar föga gagneliga
å de boställen, der innehafvärne gjort sig kände för att samvetsgrann!
bruka och häfda desamma.
Utskottet, som tagit motionen i öfvervägande, kan ingalunda dela
motionärens öfvertygelse om de Ekonomiska besigtningarnes obehöflighet,
och det så mvcket mindre, som Utskottet har ali anledning förmoda, att,
derest, såsom motionären uppgifvit, vanhäfd vid prest-bostäilen numera
högst sällan inträliar, ett så lyckligt förhållande ofelbart måste tillskrifvas
just dessa ekonomiska besigtningar, hvilka, enligt Författningarne, höra förrättas
hvart 3:dje år, med undantag för det fall, att laga husesyn blifvit
hållen, då besigtningen uppskjutes lili 5 år derefter. Utskottet anser deremot,
att dessa ekonomiska besigtningar, derest de behörigen förrättas, i
4 Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 35.
flera hänseenden äro högst nödiga och nyttiga, och alt, om också måste
medgifvas, det dylika besigtningar flerestädes icke äro af något egentligt behof
påkallade, sådant dock för ingen del bör verka till Förordningens
upphäfvande i sin helhet. Beträffande de kostnader, sorn, i och för dessa
förrättningar, drabba kyrkorna, så utgöras dessa endast af ersättning för
skjuls och tractamenle åt den kronobetjent, som besigtningen förrättar,
samt de 2:ne honom biträdande nämndemännen, jemte lösen för expeditionen
af besigtnings-inslrumentet, och kunna således icke anses serdeles
betungande, synnerligen då härvid tages i betraglände den låga tariff, söm
Författningen i ihy fall stadgar. För öfrigt måste den nytta, som dessa
besigtningar onekligen hafva med sig, anses vida öfverväga den anmärkte,
icke betydliga, kostnaden. På grund af nu anförde skäl, får Utskottet liös
Rikets Högh Ständer vördsamt föreslå,
alt motionen må förfalla. Stockholm den 1 October 1844.
Jfä 35.
Ank. till Exp. Utsk. ii. 2 Oct. kl. 6 e. n>.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphäfvande
af föreskri/terne, rörande lnländske Skådespelares
och Konslidkarcs skyldighet att erlägga afgifter till
Kongl. Theaterns och Hof-Capc/lets Pensions-Cassor.
Från Vällofl. Borgare-Ståndet har till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
blifvit remitterad en motion af Herr J. Thorn, hvari han
föreslagit, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
alt Kongl. Brefven den 14 Maj 1789 och den 30 Juli 1831, så vidt
de angå utländske skådespelares och konstidkares ofvanberörde åliggande,
varda upphäfde. Motionären har ansett lagliga tillkomsten af denna beskattning
vara tvifvelaktig, och förment, alt sådana afgifter kunde på lika
goda grunder åläggas alla offentliga lustbarheter och folknöjen samt slutligen
till och med lekstugor i landsorterna; — dessutom vore, i motionärens
tanke, ifrågavarande afgifter, som utgå till dubbelt belopp af den lie
-
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 35. 5
villning, hvilken af Rikets Ständer är skådespelare ålagd, desto mera betungande
för desse, då man afsåge deras ekonomiska ställning; ej eller syntes
det rättvist och med Kongl. Theaterns värdighet förenligt, att den vidare
mottoge bidrag till sina pensions-anstalter af personer, hvilka likväl
aldrig kunna vinna delagtighet deri på grund af dessa bidrag.
Utskottet har, vid behandlingen af denna fråga, ansett nödigt inhemta
fullständiga upplysningar rörande Kongl. Theaterns Pensions-Cassas närvarande
ställning samt huruvida densamma numera kan umbära de understöd,
som af framlidne Konungar blifvit åt densamma ansiagne; och har
dervid blifvit upplyst, att denna Pensions-Cassa, ursprungligen bildad genom
ett af Konung Gustaf lil doneradt capital, sedermera, till följd af delegares
sammanskott, årliga benefice-spektakler och de afgifter, som af främmande
skådespelare af alla slag till densamma erlagts, uppgått till ett capital-belopp
af R:dr 143,283: 23. 1.
Cassans inkomster bestå för närvarande af:
a) Räntor å ofvannämnde capital  6,929: 36. 8.
b) Delegares afgifter, beräknade efter medeltal för
de sista 5 åren
1,515: — —
c) Bötesmedel, medium för samma 5 år ... 103:
dl Afgifter, erlagde af främmande skådespelare, medeltal
1,877:
e) Behållen inkomst af ett årligt benefice-speklakel,
hvilken summa således utgör Gassans inkomst, beräknad efter medeltal
enligt de sista 5 årens förhållanden.
5 års medeltal
636:
11,060: 36. 8.
Cassans utgifter deremot utgöra:
Aflöning till Embetsmän .
Expenser, m. m
Bestämda pensioner, enligt reglementet ; 9,000:
916: 32.
175: —
Summa R:dr 10,091: 32.
6 Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 35.
Enligt reglementet skola Ärligen R:dr 1,000 B:co afsältas
till capilalel, intill dess detsamma uppgår
till 150,000 R:dr • . 1,000: —
Summa R:dr 11,091: 32.
Således uppstår redan der en brist af 31 R:dr 32 B:co, men derutöfver
linnas pensions-berätligade expectanter inom acleurs-staten för ett
sammanlagdt pensions-belopp af 6,065 R:dr Banco, till hvilkas pensionerande
Gassan saknar alla medel.
Kongl. Maj:t bar, med erkännande af billigheten, att konstnärer, som
under en Lid af 30 tili 40 år tjenstgjort, ej måtte, såsom hittills skett, ytterligare
under många år nödgas vänta på den pension, hvartill de äro berättigade,
täckts, genom Dess Nådiga Bref af den 6 Augusti innevarande år,
försäkra desamma om dessa pensioners utgående af Dess Hofhållnings-surama,
så vida andra medel ej dertill skulle af Rikets Ständer, till följd af
den meddelade JNådiga Propositionen rörande anslag åt Kongl. Theatern,
beviljas.
Dervid är dock påräknadt, att Kongl. Theaterns Pensions-Cassa må
kunna allt framgent behålla alla de inkomster, hvaraf den hittills varit i
åtnjutande, ibland hvilka de af alla kringvandrande personer, som uppföra
skådespel elier för allmänheten visa konstridning, lindansning, menagerie!-  rn. m. erlagde afgifter, såsom ofvan visadt är, uppgått till ett medelbelopp
af 1,877 R:dr Banco, af hvilket belopp i Stockholm influtit, likaledes i medeltal,
från inländske personer 71 R:dr och från utiändningar 378 R:dr; varande
ldi- sådane afgifter i landsorlerne serskilda redovisningar för in-, och
serskilda för utländske personer ej afgifne, hvadan ej elier de olika beloppen
här kunna meddelas. Här bör ej eller förbigås med tystnad det
förhållande, att, då ]\ya Teatern började sina representationer 1842, des-s
egare, Capitaine Lindeberg, genom Theaterns pensions-cassse-directions beslut,
lick afgiften nedsatt från 2 R:dr till 1 R:dr för hvarje representation, samt
att hail hittills af Hof-Capeliets Pensions-Cassa varit från all afgift befriad,
hvaraf synes, att Pensions-Cassorna ej på obilligt sätt begagnat den ifrågavarande
rättigheten, ,0m dessa . afgifter, på sätt motionären yrkat,
skulle alldeles indragas, blefve deraf en följd, att den derigenom uppkommande
brist ytterligare skulle öka de redan stora uppoffringar, KongL
Maj:t i och för den Kongl. Theaterns upprätthållande fått vidkännas, så
Allm. Besv. och Eleo n . -Ut skott cl s Betänkande , JY:o 35. 7
vida nemligen Rikets Ständer ej i stället beslöle, att ytterligare pä stat anslå
en motsvarande summa till Kongl. Theaterns Pensions-Cassa.
Hvad Hol’-Capellets Gassa serskildt beträffar, så eger der visserligen
ingen brist rum, men en sådan skulle äfven vid densamma uppkomma, om
e»i rubbning i dess påräknade inkomster beslötes.
Då nu Utskottet för sin del erkänner vigten af, att en NationalThe&ler
ailt framgent finnes, såsom en i sin nion mäglig häfstång till natioiialbildningens
utveckling, och möjligheten för denna Theater alt bestå
och till någorlunda billiga vilkor kunna förskaffa sig biträde af utmärkte
konstnärer, i första rummet beror på säkerheten för dessa ali vid en högre
ålder kunna påräkna ett nödigt understöd för deras återstående dagar,
samt denna säkerhet ej kan påräknas, med mindre antingen att Kongl.
TReaterns Pensions-Cassa allt framgent får bibehålla de inkomster, den sedan
mera än ett halft århundrade uppburit, eller ock att Kongl. Majit skulle
i och derför få vidkännas ytterligare utgifter från Dess enskilda Gassa,
så anser Utskottet sig ej kunna för närvarande tillstyrka, att, enligt motionärens
förslag, de afgifter må upphöra, som enskilde Theatrar sedan år
1789 erlagt.
Utskottet erkänner visserligen, att dessa afgifter, ehuru ej serdeles
betydande, kunna vara för de enskilde Thealrarne betungande, men dådet
äfven för dessa måste vara af verklig vigt, att en cenlral-anslalt finnes
inom Riket, vid hvilken de kunna inhemta en fullständig kännedom i sin
konst och i hvilken de må ega en värdig föresyn, och det å andra sidan
slår för hvarje utmärktare konstnär vid de enskilda Theatrarne öppet, att å
den Kongl. Theatern söka inträde, samt dymedelst blifva delagtige uti
dess Pensions-Cassa, tror Utskottet det ej eller sakna allt skäl, att de
med någon ringa afgift bidraga till denna Pensions-cassas förkofran och
bestånd, hvilken är bestämd till ett så godt ändamål, som att bereda en
tarflig bergning under ålderns dagar åt konstnärer, hvilka under en lång
lefnad Ijenat till föresyn åt samtlige den dramatiska konstens idkare inom
Riket.
På dessa samfälda skäl anser Utskottet sig böra vördsamt
hemställa, att of vanberörde af Herr Thorn väckta motion
icke för närvarande må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Emot Utskottets sålunda fattade beslut anmäldes reservationer af Herr
Brukspatronen Bergsten och Herr Brukspatronen Langenberg, hvilken ytt
-
8 Allm. Besv. och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 36.
rade: ”Jag reserverar mig derföre, att jag anser, det skådespelare-sällskap
i landsorterne äro pålagde alltför dryga afgifler, helst när man besinnar,
att de i städer, der de för egen räkning gifva representationer, oftast
äfven gifva ett spektakel till förmon för de fattige eller för annat välgörande
ändamål. Dessutom händer det ej sällan, alt de skickligaste af
dessa sällskaps personal, till stor förlust för desamma, lemna dem, sedan
de blifvit väl inöfvade, för att erhålla engagement vid den Kongl. Theatern.
Jag tror derföre, att inländske skådespelare böra befrias från all
skyldighet att erlägga någon afgift till den Kongl. Theaterns och Hof-Capeilets
Pensions-Cassor, då dem derigenom väl tillskyndas förlust, men ingen
förmon.” Slockholm den 1 October 1844.
M 36.
Ank. till Exp, Utsk. d. 3 Oct. kl. Ii f. ra.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om förändring af
Patent-lagen af den i3 December i834.
Från Vällofl. Borgare-Ståndet har Utskottet genom remiss emottagit en
motion af Herr Yice Talmannen A. M Brinkj hvaruti främmande nationers
uppskattning af patentlagars vigt i allmänhet, såsom impuls åt industrien, anlöres
såsom maning till efterföljd hos oss. Motionären har derjemte anfört tre
hufvudsakliga puncter, som han önskat iagltagna vid utarbetningen af en
ny lag: l:o egande-rätts-principen, hvilken icke skall ligga till grund för
den nu gällande lagen; 2:o patentstillämplighet å principer; 3:o en bestämdare
säkerhet för patenters bibehållande.
Denna motion, uti hvilken Herr Boström instämt, har Utskottet tagit
i öfvervägande, men, som motionären icke uppgifvit något förslag eller
några bestämda grunder för utarbetandet af en patent-lag, så, alldenstund
Utskottet inhemtat, det Kongl. Maj:t redan, i Nådig Skrifvelse af den 27
Mars innevarande år, ålagt Dess och Rikets Commerce-Collegium, att utarbeta
ett nytt förslag till patent-lag, och de öfverklagade olägenheter säle*
Allm. Besv. och Ekotu-UIskottets Betänkande3 N:o 3y. 9
cles, ifall de egt rum, sannolikt genom Kongl. Maj:ts egen Nådiga försorg
varda afhulpne, får Utskottet vördsamt hemställa till Rikets HöglofL
Ständer,
att Herr Brincks motion icke må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 1 October 1844.
JM 37.
Ank. till Exp. Utsk. elen 3 Oct. kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, rörande Mäklare
slut i afseende pä deri sä kallade leverans-handeln.
Från Vällofl. Borgare-Ståndet har Utskottet genom remiss erhållit del af
den motion, hvaruti Herr Schartau framställer en önskan, alt Rikets Höglofl.
Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, att Kongl.
Majit täcktes, genom ändring eller tillägg uti Mäklare-Instructionen, förbjuda
mäklare-slut om varors levererande på aflägsnare terminer, än 14 dagar
från slutsedelns datum, med mindre än alt köparen vid sådan afhandlings
ingående förpligta t sig att genast och contant betala lill säljaren en
handpenning af minst tio procent af den slutade varans värde, hvilken bestämmelse
motionären anser nödig, för att undanrödja det förderfiiga och
oefterrättliga missbruk, som nu lärer bed rit vas förmedelst dylika slutningar,
hvilkas närmaste följder motionären beskrifver genom, allmänna exempel
sålunda, att A förbinder sig, medelst af Mäklaren utfärdad slutsedel,
att, efter tre, sex eller nio månader, leverera tili B ett . visst quantum
vara, vanligast spanmål elier bränvin, till faslstäldt pris och mot rättighet
till liquids erhållande vid skeende leverans, men hvarvid, enligt erfarenheten
, sällan händer, alt säljaren innehar, eller ens ämnar att anskaffa
den bortslutade varan, lika litet, som det lärer ingå i köparens beräkning
att emottaga densamma, utan är den ömsesidiga speculationen dervid att
skörda en vinst på den andra contrahenlens bekostnad sålunda, att, vid
leverans-terminens inträffande, en contant ersättning skall utbetalas till det
belopp, som svarar mot prisskillnaden emellan det i conlractet bestämda och
Bih. till R. St. Prot. 1844. 8 Sami. C Haft. 2
10 Allm. Be sv.- och Elion.-Utskottets Betänkande, A:o 3j.
det vid sistnämnde tid verkligen existerande priset ä den vara, som är
i fråga, och hvilket sednare pris dessutom icke lätt kan utrönas, alldenstund
falska pris blifva noterade, till följd af fingerade försäljningar,
hvilka utgöra ett serskildt vingleri, föranledi af det nu öfverklagade. Unden-
liden kan B. hafva sålt slulsedeln till C. och således på honom ölvei
flyttat rättighet och skyldighet att emottaga den contra hera de varan,
eller, enligt praxis, göra liqvid om prisskillnaden; äfven C. kan hafva sålt
vidare, och ännu flere förfarit på samma sätt med samma slutsedel, man
ifrån man, så långt möjligt. Om den primitiva säljaren ingått enahanda
förbindelser med 20—30 eller flere personer, och desse sedermera hvar
för sig med lika manga andra, så skönjes ljusligen hvilket ändelöst trassel
dervid skall uppkomma, äfven om de primitiva contrahenterne uppfylla
deras förbindelser, men sedan skola taga sitt igen af de efterföljande, hvilka
utgöra länkarne i denna vådliga kedja, som vanligen snart är bruten,
och då aldrig utan stora förluster och merändels ej utan total undergång
för mången, hvaraf åter uppslå farliga förluster för andra affärsmän, hvilka
väl aldrig deltagit i denna farliga lek eller ens afvetal densamma, men
likväl genom de deri deltagande finna sig neddragne i eoncursernes bottenlösa
djup.
Utskottet liar ansett nödigt alt taga närmare kännedom af förhållandena
med den öfverklagade, och serdeles i hufvudstaden förekommande,
leverans-handeln, samt funnit motionärens uppgifter vara med
verkligheten öfverensstämmande, och kan följaktligen icke underkänna vigten
af det lagbehof, som här framslälles.
Det juridiska försvaret för motionärens åsigt synes ligga i följande:
Den enskilde har obestridlig rätt att träffa öfverenskommelser Om
hvad, sorn till dess natur icke är stridande mot lag, och en inskränkning
deri, helst under den fria utveckling, som vår tids öfvertygelse medgilver
åt företagsandan, bör icke ega rum. Denna rättighet må honom fördenskull
också här medgifvas. Men Statens idee tillåter icke, att offentlig
myndighet stadfäster öfverenskommelser, hvilka i sig sjelfva hafva något
orätt till deras innehåll. Mäklaren är en sådan offentlig myndighet; fich
leverans-conlracterne hafva, så som leveranserne nu bedrifvas, någonting
rättlöst, emedan man dervid uppenbarligen afstår från det, Som
uppgifves vara föremål för den ömsesidiga förpligtelse!!; alltså bör iqke
mäklaren, såsom organ för samhällsmyndigheten och på dess vägnar, deråt
lemna stadfästelse.
Allm. Bes v- och Ekon.-Utskottets Betänkande, JS:o 3y. 11
Delta skulle också med allt skäl kunna utsträckas ännu längre, såväl
för ett följdrigtigt iagttagande af principen, som ock för att mera i
roten angripa det öfverklagade onda. Sjelfva slulsedlarne, när de äro af
lörenämnde beskaffenhet, borde icke mera än emellan de primitiva contrahenterne
hafva den giltighet, att de af domaren i civil tvist må kulina
tilldömas bindande kraft. Exemplet af ett Preussiskt Påbud, utfärdad* i
Maji månad innevarande år, angående leveranser på tid af jernvägs-actier,
visar, huru ett land, der man onekligen gått långt i den juridiska forsjtningen,
vågat gifva efterdömel af en sådan bestämmelse.
Der stadgas nemligen, utom tjenstens förlust för mäklaren, sorn
gjort slutning om ”differencer", äfven att domstol ej får till pröfning
upptaga en klagan om sådana skillnader, som uppkomma emellan prisön
vid slutningen och prisen vid leverencens uppfyllande; hvarjemte öfriga
bestämmelser i samma Påbud äro af den beskaffenhet, att de med
ens gjort slut på hela denna hasard-spelshandel.
De contraherandes personliga beskaffenhet utgör en slutsedels egfentliga
garanlie. Vid en öfverlåtelse kan denna garantie ej så uteslutande
åtfölja, att icke affairen sedan blir något helt annat, i följd af tredje,
fjerde, o. s. v., contrahentens beskaffenhet.
På grund af dessa åsigter, tvekar icke Utskottet att såsom nyttiga
äfven anse mera omfattande åtgärder mot de öfverklagade vinglerierne, än
de nu föreslagna; likväl anser Utskottet sig för närvarande böra inskränka
sitt tillstyrkande i detta afseende till hvad af motionären blifvit hegardt,
oell får derföre vördsamt hemställa, att Rikets Högloft. Ständer måtte bos
Kongl. Majit i Underdånighet anhålla,
att Kongl. Maj.t i Nåder täcktes utfärda en Förordning,
hvarigenom det blefve Mäklare förbjudet att afsluta någon
liandei eller något contract om varors levererande på aflägsna
terminer, eiler sednare än 14 dagar från slutsedelns datum,
med mindre än köparen, vid afhandlingens ingående, bär
ulfäst sig alt lill säljaren genast erlägga en handpenning af
tio procent utaf den slutade varans värde; börande sådan*
vara uttryckligen i slulsedein intaget, och Mäklaren hemfallen
till lika belopp i böter, derest någon afvikelse ifrån denna
bestämmelse, å hans sida, eger rum.
12 Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 3j.
Herr RAfelt reserverade sig emot Utskottets beslut att handlägga
detta ärende, hvilket, efter hans mening, bordt jemväl af Lag-Utskottet behandlas.
Stockholm den 1 October 1844.
S T,O C K H O L M , elmén & granbergs tryckeri, 1844.
Allm. Besv. och Ekon.-Utskottets Betänkande, 2V.-0 38.
I
N:o 38.
Ant. till Exp. Utsk. d. 8 Oct. kl 5 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om uppliörenide af stadgandet
rörande Cavalleri-hästars förseende med Se/vadronsmärken.
Riksdagsfullmägtigen Johan Johansson från Örebro Län, med hvilken
sig förenat samtlige Riksdagsmännen från Östergöthlands Län, samt i
viss del Peter Pehrsson_, Anders Johan Sandstedt och Andreas Bengtsson
från Jönköpings Län, har, uti ett till Hederv. Bonde-Ståndet ingifvet memorial,
sorn till Utskottets handläggning blifvit remitteradt, anfört: att,
ibland de besvärligheter, hvarmed rustnings-skyldigheten blifvit i sednare
tider ökad, utan någon egentlig Statens båtnad, torde kunna räknas den genom
Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvelse af den a5 October i83c) meddelade
föreskrift om nurnerhästarnes vid indeldta Cavalleriet förseende med sqvadronsmärken,
medelst brännstämplars begagnande; att om någon nytta,
och icke blotL ett förment vackert utseende af sqvadronsmärket, skulle afses
med det Nådiga Stadgandet, så vore det väl att derigenom hindra
rusthållaren att afyttra en inskrifven numerhäst; att en sådan afyttring
redan vore med böter belagd, men att då rusthållarnes skyldighet
i alla fall qvarslode, att alltid hafva sitt åboende rusthåll med
duglig häst försedt, och med dess fördel all Lid vore förenadt både att väl
vårda och således länge bibehålla densamme, de fall måste vara serdeles få,
då sådane otillåtna utbyten inträffat, helst dessa hos allmogen jemväl ytterligare
försvårades deraf, att ej många rusthållare egde ensamt ett helt
rusthåll; att deremot, då det förhållande stöde fast, att numerhästen vore
att anse för rusthåliarens egendom, åtminstone när den till honom återfölle
vid cassation, rusthållarnes rätt syntes vara förnärmad derigenom, att en
sådan rusthållet hemfallen häst komme att bära ett outplånligt märke af
sin förra bestämmelse, som ingalunda ökade hästens värde, utan tvärtom
minskade detsamma, oberäknadt svårigheten att kunna försälja en casserad
bäst, enär behörigheten dertill skulle kunna ifrågasättas och det derigenom
blefve nödigt, att ytterligare ett cassalions-märke påtrycktes hästen. På
dessa skäl bar motionären yrkat upphäfvande af Kongl. Maj:ts Högstberörde
Nådiga Skrifvelse af den 2 5 October i83q, samt, såsom följd deraf, upplröBih.
till R. St. Prot. 1844• $ Sami. Haft. i
2
Allm. Besv. och Ekon. Etsk. Betänkande, N:o 38.
rande af ifrågavarande stämplingsåtgärd; och har motionären ansett sig nu
böra göra denna framställning hos Rikets Ständer anhängig, enär det icke
lyckats för ålskillige rusthållare vid Lif-Reg*en enlets Husarer att, efter
derom gjord underdånig anhållan, få nämnde stämpling afskaffad, utan Kongl.
Maj:t deremot under den a5 Juli sistlidet år, efter vederbörandes hörande, i
INåder förklarat Sig icke finna skäl att å deras framställda anhållan fästa
något afseende.
Utskottet har tagit ofvanberörde motion i behörigt öfvervägande och
får, på grund af de utaf motionären uppgifne skäl,
vördsamt tillstyrka Rikets Höglofl. Ständer alt hos Kongl.
Maj:t i underdånighet anhålla, det Kongl. Circulairet af den
a5 October i83t), angående numer-hästarnes vid indeldla
Cavalieriet förseende med Sqvadrons-märken måtte till all
kraft och verkan upphöra. Stockholm den i Oct. i844-
Emot Utskottets beslut anmäldes följande reservation al Herr von
TroilS. G:
”Emot Utskottets nu fattade beslut får jag anmäla min reservation.
Numerliästarnes vid det indeldta Cavalieriet märkning med brännstämpel,
härleder sig nemligen icke, såsom motionären synes förmena, ifrån lusten
att ernå ett vackert utseende, utan snarare derifrån, att man med dessa
märken åsyftat att erhålla ett för befälet ej mindre än för rusthållaren ofta
nödigt igenkänningstecken. En stor del af reinonterne vid våra Cavallenregementen
inskrifvas för numer vid knappa 4 års ålder, men commenderas
sällan till Recrut- och Remont-mölet förr än vid uppnådda 5 år. Under
denna mellantid, som vanligen tillika är hästens egentliga utbildningsperiod,
undergår den oftast en så betydlig förändring till sitt utseende, att
den, derest icke brännmärket funnes, mången gång vore för befälet oigenkänlig,
synnerligen vid Regementen, som hafva hästar af endast mörka färger.
Otänkbart är det ej eller, att en rusthållare, som sett sin unga fåle uppvexa
till en ståtlig ridhästfigur, skulle kunna frestas att för en vacker mellangift
utbyta den, emot en annan likfärgad och någorlunda likbildad häst.
Al minstone kunde, så vida det inbrända igenkänningstecknet saknades, misstankar
derom någongång uppstå vid de tillfällen då hästen, blifvit mindre
väl utbildad, än man vid inskrifningen haft anledning förmoda.
Flere rusthållare, som sjelfve sakna godt sommarbete, hafva ej sällan
den omtankan att inhysa sina unga numerhästar på aflägsna hagmarker,
understundom på öar i skärgården, hvarest de fritt vandra omkring under
Allm. Besv. och Ekon. Utsk. Betänkande, K:o 3g.
3
loppet af flere månader, och skulle, då de om höstarne upptagas, svårligen
igenkännas, äfven af sina egare, derest brännmärket felade.
Mången gång inträffar äfven, att hästar bortstjälas ifrån betesmarkerna.
Sqvadronsmärket bidrager då i ej ringa mon till deras återfående. Ej eller
saknas exempel, att vid möten en stor del af ett Regementes hästar, skrämda
af en tillfällig orsak, skocktals slitit och spridt sig till kringliggande trakter.
En sådan händelse, flere andra dylika att förtiga, inträffade i slutet
af förra århundradet vid Strömsholm med dåvarande Lif-Regementets Curassierers
hästar och den svårighet, man hade att igenkänna de olika Sqvadronernes
om hvarandra blandade Numerhästar, lärer hafva gifvit första
anledningen till den föreskrift, som då lemnades att förse dem med Regementets
och Sqvadronens initial-bokstäfver. Oin, såsom jag förmodar, dessa
nu anförda skäl ådagalägga nödvändigheten af märkningens bibehållande under
fred, inses lätt, att den är ännu mera afbehofvet påkallad i krigstider,
och får jag således för min del afstyrka den af Utskottet föreslagna underdåniga
skrifvelsen.
Uti denna reservation instämde Herr Schmiterlöw.
N:o 39.
Ank. till Expj Ulsk. d. 8 Oct, kl. 5 e. m.
Betänkande , i anledning af väckta frågor om upphörande af Indelade
Cavalleriets fotmöten, samt om förändring i föreskri
f terne, rörande remonteringen vid Dragon-Regementena,
m. m.
Från Hederv. Bonde-Ståndet hafva till Utskottet blifvit remitterade
följande motioner rörande dessa ämnen, nemligen:
1:0 af Riksdagsfullmägtigen Johannes Pehrsson från Upsala Län,
hvilken fästat uppmärksamheten på den olägenhet, som rusthållare vid Lif'
Regementets Dragon-Corps hafva deraf, att de, ensamme bland rusthållarne
i Riket, nödgas anskaffa Dragonhästar af endast svart färg och ej under 9
qvarter 4 tunis höjd, och derföre yrkat:
att, då, så vidt motionären bekant vore, rusthållare vid nämnde
Corps ejäro, mera än andre rusthållare, förpligtade att anskaffa Cavallen
-
4
Allm. Besv. och Ekon. Etsk. Betänkande, j\~.-o 3g.
hästar af endast svart färg, det borde bestämdt tillåtas deni att hålla hästar
af hvilken färg sorn helst; att, då hästarnes duglighet icke beror af deras
höjd, sådane mätte antagas, då de uppnått 9 qvarter 2 tuni; att, till befrämjande
af dessa, efter motionärens uppgift, samtlige rusthållares vid
Lif-regementets Dragon-Corps enhälliga fordringar, en Direction af sä väl
befäl som rusthållare mätte utses för att öfvervara approbations- och
cassations-mönstr ingar ne; och slutligen, att fotmötena, såsom besvärande ej
mindre för dragonerna, hvilka vid den tid, då dessa möten inträffa, behöfvas
för jordbrukets skötande, än för rusthållarne, hvilka det åligger att
till dessa möten fortskaffa dragonerne, måtte förenas med Regementsmötena.
Med motionären hafva sig förrenat Riksdagsfullmägtige Pehr Olssoti
från Upsala Län och Johan Olsson från Stockholms Län, hvarvid den sistnämnde
dock gjort den anmärkning, att, inom Stockholms Län, rusthållare
äro tillstädes vid approbations- och cassations-mönstringarne, hvadan han
ansåg sig icke kunna yrkandet derom biträda;
2:0 af Riksdagsfullmägtigen Jöns Månsson från Malmöhus Län, hvilken
yrkat, att de rustande vid Skånska Dragon-regementet måtte, i anseende
till den ökade kostnad, hvartill anskaffande utaf remonter af de bestämda
färger, sorn för detta Regementes hästar äro fastställda, föranleder,
tillåtas att remontera med hästar af hvilken färg och hvilka tecken som
helst, så vidt de befinnas felfrie och målfyliige; uti hvilken motion Riksdagsfullmägtige
Pehr Nilsson från Christianstads Län, samt Christen Andersson
och Ola Sve/isson från Malmöhus Län instämt.
Utskottet, har tagit detta allt i öfvervägande; och, hvad först angår
det föreslagna borttagandet af fotmötena vid Lif-regementets Dragon-Corps
och deras sammanslående med Regements-mötena, funnit, i likhet med hvad
af Rikets Ständer vid sistlidne Riksdag blifvit gilladt, att, då vissa dagar
äro för fotmötena bestämda, under hvilken tid hästarne icke medföras, utan
qvailemnäs hemma och underhållas på rusthållarnes bekostnad, genom bifall
tili motionärens berörde hemställan, hästarne skulle komma att på
Statens bekostnad underhållas under en längre exercis-tid, än den, sorn blifvit
tagen i beräkning vid passevolance-contractens uppgörande. Detta skulle
således leda till en Statsutgift, hvartill medel, utan passevolancens ökande,
i och för detta ändamål, icke förefinnas; hvadan Utskottet ej anser sig
kunna, under sådana förhållanden,
tillstyrka Rikets Ständer att bifalla ifrågavarande förslag.
Allm. Besv. och Ekon. Ulsk. Betänkande, AT:0 3g.
5
Beträffande yrkandet, att dragonliästar måtte antagas äfven då de
blott uppnå en höjd af 9 qvarter 2 turn, så får Utskottet anföra, att, genom
Kongl Brefvet den 21 Juni 1806 samt General-mönstrings-instructionen
den 16 Nov. 18 [c>, det finnes stadgadt, att, vid Lif-regemenlets Dragon-Corps
och Skånska Dragon-regementet, hästarne böra innehafva en höjd
af minst 9 qvarter 4 turn; och sorn Utskottet, vid sådant förhållande, anser
sig icke kunna föreslå någon förändring häri, utan att tillika ingå i
pröfning af de militäriska skäl, sorn föranled t nämnde Nådiga stadganden,
hvilket torde ligga utom Utskottets åligganden, så får Utskottet, af detta
skäl, vördsamt hemställa,
att berörde förslag icke må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Hvad dernäst vidkommer de gjorda framställningarna om upphäfvande
af föreskrifterne om Lif-regementets Dragon-Corps och Skånska Dragon-Regementets
remontering med hästar af mörkare färger; så, och då
Kongl. Maj:t, genom Kongl. Förordningen den 11 Maj 1795, befallt, att
vid Skånska Dragon-regementet endast svarta, svartbruna, caslanie- och
mörkbruna hästar få antagas, samt genom Kongl. Brefvet den 6 April 1813
i Nåder föreskrifvit, att vid Lif-regementets Dragon-Corps endast hästar af
mörka färger skola antagas, och således hvarken hvita, grå, skäckar, eller
gula, ej heller sådane, som hafva ljus mahn och sehweif, och då Kongl.
Mai:t dessutom, under d. 4 April i835, afslagit Rikets Ständers underdåniga
anhållan i nu ifrågavarande ämne, med Nådigt tillkännagifvande af
de militäriska och öfriga skäl, som föranledt det Nådiga afslaget, anser
Utskottet, som för sin del gillar dessa skäl, sig ej böra tillstyrka
Rikets Ständers bifall till berörde framställningar.
Vidkommande slutligen yrkandet, att Directioner af befäl och rusthållare
måtte utses, för att öfvervara Approbations- och Cassations-mön -  stringarne; så är redan genom Nådigt Bref den 6 Februarii 1816 stadgadt,
att rusthållare ega rätt och höra uttryckligen antydas alt vid nämnde mönstringar
tillstädeskomma, för bevakandet af deras bästa; hvarförutan Kongl.
Maj:ts och Rikets Krigs-Collegii Kungörelse den 19 Maj 1829 innehåller,
att, vid Approbations- och Cassations-mönstringar med General-mönstrings
kraft, Kongl. Maj:ts vederbörande Befallningshafvande skall till bevakande
af de ruslandes rätt antingen sjelf eller genom ombud tillstädesvara. Då
6
Allm. Desv. och Ekon. Utsk. Betänkande, IV.-o 3g.
ändamålet med de af motionären föreslagna Directioner sålunda redan synes
vara upp fy ld t, hemställer Utskottet vördsamt,
att det härom väckta förslag må förfalla. Stockholm den i
October 1844-
Emot Utskottets beslut, i afseende på frågan om tillåtelse för rusthållarne
vid Lif-regementets Dragon-Corps och Skånska Dragon-regementet
att få remontera med hästar af ljusa färger, anmäldes reservationer af
Riksdagsfullmägtige Johan Andersson från Upsala Län och Jöns Jönsson
från Christianstads Län, hvilken yttrade:
”Emot det af Utskottet nu fattade beslut kan jag icke underlåta att
nedlägga min reservation:
För pröfningen af motionen har jag ansett tvänne omständigheter
böra tagas i betraktande, den ena, hvad fordel de rustande kunna vänta,
om den af motionären gjorda framställning vinner bifall, och den andra
om och i hvad nion samma förändring må kunna menligt inverka på truppens
tjenstbarhet.
I förra hänseendet synes motionären hafva lemnat tillräcklige upplysningar
och hvarken bevis eller exempel torde behöfva åberopas derom,
att ju en betydlig lindring för de rustande skulle vinnas, om vid reraonteringar
valet vore öppet emellan hästar af alla färger, och icke, såsom nu,
de rustande voro nödsakade att, till hvad pris som helst, anskaffa en svart
eller mörkbrun remont. Det är nemligen naturligt, att, om hästar äfven af
andra färger finge såsom remonter insättas, den concurrence af säljare, som
deraf blefve en följd, skulle nedtvinga de nu högt uppdrifna prisen och
att de rustande då ofta sjelfve kunde uppföda behöflige remonter, oberäknadt
att ett verksamt correctiv derigenom äfven erhölles emot de å många
orter ännu öfverklagade missbruk, att befälet, i trotts af alla förbud, påtvingar
de rustande remonter, som till qualiteten sällan motsvara det alltid
höga priset.
Hvad åter angår den sednare frågan, eller huruvida någon minskning
i truppens tjenstbarhet kunde befaras deraf, att hästar äfven af andra färjor
än de nu foreskrifna finge vid remonteringar användas, så vill jag erinra
om det gamla ordspråket, ”det man icke bör skåda hunden elter håren.”
Enligt min tanka, äro styrka, vighet och uthållighet de egenskaper, som vid
anskaffandet af en rustningshäst egentligen böra afses, och att icke dessa
bero af färgen, torde jag knappast behöfva erinra. Yi ega ett talande ex
empel
derföre i våra Husar-Regementen, hvilka, såsom bekant är, reinon
-
Allm. Besv. och Ekon. Utsk. Betänkande, N.o 4°-
7
terås nied hästar af alla färger, men icke destomindre, då det gällt, alltid
visat sig fullt så duglige och användbare, som trotts någon annan Cavalleri-trupp
— ja, jag vågar till och med påstå, att truppen, i stället att förlora,
tvertom skulle vinna på förändringen, då truppen derigenom mången
gång skulle kunna tillegna sig en duglig häst, som den blott för färgen nu
måste försaka och icke så sällan ersätta med en annan af vida sämre beskaffenhet.
Då således den föreslagna förändringen otvifvelaktigt blefve välgörande
för de rustande och snarare gagnelig än skadlig för truppens tjenstbarhet,
återstår intet annat skäl för det af Utskottet nu fattade beslut, än
att militär-lyxen fordrar denna uppoffring af de rustande. Vi veta likväl,
att till och med Lif gardet till Häst, som torde kunna anses såsom det
egentliga parad-regementet inom Cavalleriet, finnes remonteradt med hästar
af snart sagdt alla färger; och då härtill kommer, att Rikets Ständer redan
vid tvänne föregående Riksdagar gjort underdånig framställning i samma
syfte, som motionen afser, ehuru den dåvarande Regeringen af anledningar,
dem vi alla känna, ej fästat afseende derå, kan jag icke anse det vara med
billigheten öfvensstämmande, att för ett skäl af så ytlig beskaffenhet, som
det jag uppgifvit, motsätta sig en reform, hvilken, ulan att betunga öfrige
samhällsklasserne, kunde åt de rustande bereda en lindring, hvaraf de i högsta
måtto äro i behof. För min del kan jag åtminstone icke biträda en
sådan åsigt utan bifaller motionen.”
N:o 4°-
Ank. till Exp. Utsk. den 8 Oct. kl. 5 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion att Mynt- och Controll
Werken
måtte ställas under Kongl. Bergs-Collegii öfverinseende.
Vällofl. Borgare-Ståndet har till Utskottet remitterat en motion af
Herr E. E. Falhem, hvari motionären framställt den önskan, att Rikets
Ständer mätte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att öfverinseende!
af Mynt- och Conlroll-Verken varder från Stats-Conloret förflyttadt och
ånyo uppdraget åt Bergs-Collegium. Motionären har, till stöd härför, åberopat
Stats-Utskottets vid sistlidne Riksdag Utlåtande N:o 208 i samma
8
Allm. Besv. och Ekon. Utsk. Bciänkando. IV.-o 4°r
ämne, deruti Utskottet tillstyrkt bifall till ett likadant, då väckt, förslag
och såsom skäl dertill anfört, att, för ett ändamålsenligt bestridande af öfverinseendet
öfver Mynt- och Controll-Verken, onekligen erfordras sådana
kunskaper i metallurgiska och dermed sammanhang egande vetenskaper,
hvilka icke kunna förutsättas hos Ledamöterne af Stats-Contoret, till hvars
befattning endast höra uppbörden och redovisningen af Stats-Verkets tillgångar,
men så beskaffade insigter deremot såsom en hufvudsaklig beståndsdel
ingå bland de kunskapsprof, som skola afläggas för vinnande af inträde
i Bergs-Collegium.
Dessutom har motionären fästat uppmärksamheten derå, att det förmenta
hinder emot hans förslag, sorn skall ligga deri, att Bergs-Collegii
mål i allmänhet föredragas genom Civil-Departementet samt Mynt- och
Controll-Verkens genom Finans-Departementet, ej kan utgöra något sådant,
enär redan en del af Bergs-Collegii ärenden, såsom förmedlingsmål, föredragas
genom Finans-Departementet. Slutligen har motionären ansett en
ytterligare anledning för bifall till hans förslag böra hemtas från de uti
Bikets Ständers Revisorers Berättelse år 1843 intagna anmärkningar, rörande
Mynt- och Controll-Verken.
Vid remitterandet af denna motion hafva Vice Talmannen Herr
Brink samt med honom flere af Ståndets Ledamöter instämt i densamma.
Då Rikets Ständer vid sistlidne Riksdag i underdånighet anhållit, att
Kongl. Maj:t skulle täckas aflåta Nådig Proposition om Bergs-Collegii indragning,
samt huru de göromål, hvilka hittills ålegat samma Collegium, derefter böra
bestridas, men Kongl. Maj:t ännu icke till Nådigt afgörande företagit
denna fråga, enär Bergs-Collegii deröfver redan den 29 September 1841
infordrade utlåtande först nyligen afgifvits, så anser Utskottet, vid sådant
förhållande, och innan Nådigt Svar härå blifvit meddeladt, det ej vara
lämpligt, att tillstyrka bifall till motionärens förslag, hvarigenom åsyftas att
åt Bergs-Collegium uppdraga ett nytt och vigtigt åliggande; hvadan och då
dessutom Kongl. Maj:t i Dess Tal till Rikets Ständer, vid innevarande Riksdags
öppnande, behagat yttra, att Kongl. Maj:t skulle egna oafbrutna omsorger
åt den inre förvaltningens förenkling, Utskottet
får vördsamt hemställa, att Herr Falhems ifrågavarande motion
icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda,
Stockholm den 8 October 1844-
N:o 41.
Allm, Besv. och Ekon. Utsk. Betänkande, iV.o 4,1.
9
N:o 41.
Ank. till Exp. Utsk. den 9 Oct. kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt fråga, om ändrad beskaffenhet
af sä väl gäst gifverierne, sorn dervarande åkdon för resandes
förskaffande.
Uti en till Högloft. Ridderskapet och Adeln ingifven och derifrån
till Utskottet remitterad motion, har Herr v. Troil, E., på anförde skäl,
hemställt, huruvida icke bättre qvarter och beqvämligare åkdon borde finnas
tillgänglige för resande och, såsom ett hufvudsakligt vilkor för den
förstnämnda förbättringen, uppgifvit, att hvad han kallar ambulatoriska gästgifverier
måtte sammandragas, samt för den sednare föreslagit, att hvarje
Landshöfdingeembete borde få fastställa en efter ortens beskaffenhet afpassad
modell för åkdon, hvilka inom Länet skulle tillhandahållas åt resande
mot en afgift af Tolf skillingar för enbetsvagn och Aderton skillingar allt
Riksgälds för en parvagn per mil. Den gemensamma beskaffenheten hos
dessa åkdon skulle vara att, antingen till korg eller säte, hvila på fjädrar
af jern eller träd, hafva stoppad sitts, vara försedda med fotsack och flyglar
samt så inrättade, att medföljande person ej sitter bredvid den resande,
hvarigenom denne, då vägarne aro djupa, löper fara att blifva nedsmutsad;
men att, för öfrigt, dessa åkdon ej behöfdes kostbarare, än att de kunde
förfärdigas af handtverkare på landet.
Utskottet liar tagit denna motion i öfvervägande och väl funnit
önskvärdt att bättre åkdon vöre tillgänglige för de resande, men ansett denna
fråga vara väckt för tidigt, enär man ännu ej vunnit erfarenhet af de
följder, som, äfven i detta afseende, kunna uppstå genom Kongl. Maj:ts Nådiga
Circulair af den 2 Augusti innevarande år, angående tillvägabringande
af entreprenader för skjutshåliningen; men, emedan motionärens framställning
om de så kallade ambulatoriska gästgifveriernes afskaftände har synts Utskottet
väl grundad, och en förbättring i det afseendet är oberoende af
hvad Kongl. Maj:t i Dess förrbemälda Nådiga Circulair befallt, anser sig Utskottet
böra vördsamt tillstyrka Rikets Högloft. Ständer att hos Kongl.
Maj:t i underdånighet anhålla:
Bih. till R. St. Prat. 1844 8 Sami. 8 Haft. 2
jo Allm. Besv. och Ekon. Utsk. Betänkande, N.-o 41-
att på de ställen, der sådant sig göra låter, det hittills varande
bruket, att Gästgifveri-skyldigheten flyttas emellan serskilda
åboer å de olika delarne af det eller de till Gästgifvaregård
bestämda hemman måtte upphöra. Stockholm den i
October 1844-
Emot beslutet anmäldes följande reservationer.
1:0 Af Herr Friherre Hamilton, //.: ”Emot detta af Höglofl. Utskottet
fattade beslut får jag anmäla min reservation på den grund, dels att
äldre Författning redan lemnar Konungens Befallningshafvande all behöflig
magt att anbefalla hvad motionären i denna del åsyftar, dels att den nya
Skjutsstadgan, der den kan tillämpas, leder just till samma mål, hvarföre
någon ny föreskrift efter min förmening ej är af behofvet påkallad.
På de ställen, der gästgifveri-skyldigheten ännu flyttas emellan de
serskilda åboerne af det till gästgifveri bestämda hemman, torde i de flesta
fall orsaken härtill böra sökas deruti, alt de ligga vid någon aå litet befaren
landsväg, att ingen af åboerne velat eller kunnat åtaga sig de kostnader,
som medfölja inrättandet af ett ordentligt gästgifveri. Att då an
befalla
en sak, som skulle leda till dens undergång, som blefve tvungen att
åtaga sig ett sådant onus utan motsvarande fördelar, torde hädanefter som
hittills af vederbörande anses betänkligt, hvarföre en ovilkorlig! bindande
författning äfven af denna orsak synes mindre lämplig, ehuru det ej kan
nekas att densamma vore för de resande nyttig och angenäm”.
Häruti instämde Herr Grefve Sparre.
2:0 Af Riksdagsfullmägtigen Nils Strindlund: ”Emot det af Ut
skottet
fattade beslut får jag mig reservera: först på den grund, att
det af Kongl. Maj:t nyligen fattade Beslut rörande skjutsväsendet icke
ännu blifvit satt i verkställighet, och det således icke eller ännu kunnat
visa sig, hvilka ändringar eller förbättringar äro af nöden; dernäst
derföre, att gällande Författningar äro ganska tillämplige, för att tillvägabringa
de förändringar, som, utan enskildes förnärmande, kunna vidtagas,
och för det tredje, att Utskottet ej uti Betänkandet tillstyrkt att de,
som skola blifva ålagde gästgifveri-besväret, må erhålla någon ersättning för
de nya mödor och besvär, som på dem öfverflyttas.
Och som möjligen på sina ställen gästgifveri-hållningen skulle medföra
en fördel, så må icke eller en sådan, utan att densamma blifvit ftjrverkad,
innehafvaren orättvisligen fråntagas, hvadan jag anser den före
-
Allm. Besv. och Ekon. Utsk. Betänkande, N.-o I I
slagna underdåniga skrifvelsen onödig, för tidigt framställd och orättvis till
sina följder.
Häruti instämde Riksdagsfullmägtige Matts Persson, Johan Andersson,
Hans Persson, Efraim Larsson, Pengt Ericsson och Jonas Kylander.
N:o \i.
Ank. till Exp. Utsk. d. 9 Oct. kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt fråga, om förändring uti lönev
il kor en för Conrectorn vid Örebro Schola.
Från Vällofl. Borgare-Ståndet har blifvit till detta Utskott remitterad
en motion af Herr C. C. Hörnstein, hvaruti anföres, att Conrector vid
Orebro Schola har, såsom lönefjllnad, Ekers Prasbende-pastorat, utgörande
i5 hemman, hvaraf han uppbär omkring i3 tunnor spanmål, och att han
således mäste, för att kunna tillträda denna inkomst, blifva prest, hvilket
motionären förmenat vara serdeles menligt för Scholan, då der kunna finnas
dugliga lärare, som icke vilja låta prestviga sig, och följaktligen blifva stängde
i befordringsväg inom Scholan. Till alhjelpande häraf har motionären föreslagit,
att, af de ^5 tunnor kronotionde spanrnål, som hestås Kyrkoherden i
Örebro, såsom Inspector öfver Scholan, mätte tagas den lönefyllnad, Conrector
derstädes nu har af Ekers pastorat, hvilket deremot kunde, såsom ersättning,
tillfalla Kyrkoherden i Örebro.
Vid öfvervägande häraf har Utskottet funnit sig destoheldre böra tillstyrka
hvad af motionären blifvit framstäldt i afseende på förändrad reglering
af lönen vid ifrågavarande lärare-befattning, som Utskottet anser såsom
håde nyttig och nödig hvarje åtgärd, hvarigenom de offentliga läraretjensterne
frigöras från presterliga och andra främmande bestyr, hvilka
kunna draga lärarnes omsorger från det vigtiga kall, de bekläda, hvarföre
och då, hvad Conrectors-tjensten i Örebro serskildt beträffar, en lönereglering
för densamma, sådan som motionären föreslagit, synes lätt verkställbar,
Utskottet anser sig böra
vördsamt hemställa, att Rikets Ilöglofl. Ständer måtte hos
Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t måtte
täckas låta höra vederbörande härom samt, derest ej några
AU. Besv. och Ekon. Utsk. Betankande, N:o 42-
hinder af betänkligare art allt för mycket försvåra berörde ■
lönreglering, sedermera i Nåder anbefalla dess verkställande.
Stockholm den 8 October 1844-
STOCKHOLM, 1. Marcks. 1844.
Allm. Best.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 43.
1
N:o 43.
Ank. till Exp.Utsk. d. 12 Oct., kl. 12 f. m.
Betänkande, t anledning af väckt motion om rättighet för fabrikanter
att, genom utbjudande i husen, afyttra deras tillverkningar.
Från Välluf]. Borgare-Ståndet liar Utskottet fått emottaga en af Herr
K. A. Almgren väckt motion, hvaruti öfverklagas 1} den så kallade näringsfriheten,
hvarmed motionären synes förstå landsortens skattefria täflan med
städernas af drygare utskylder betungade industri, och 2) serskildt, och såsom
anfördt hufvudföremåi för motionen, Vestgötha-allmogens rätt att i husen
utbjuda varor, under det att Fabrikanter i Städerne, i synnerhet de, hvilka
tillverka bomullsväfnader, endast ega rätt att i öppna bodar och mot serskild
skatt till staden försälja deras egna fabrikat. Orättvisan häraf ligger, enligt
motionärens förmenande, i öppen dag, helst då man besinner, att Westgötharne
jemväl drifva handel medelst uppköp af andras tillverkningar, och dervid
äfven mången gång ololligen medföra utländska fabrikat. På grund häraf
önskar motionären, att, om landtmännens rättighet att, genom utbjudande i husen,
afyttra sina tillverkningar, skall fortfara, 1749 års Författning, angående
förbud för bomulls-, linne- och yllefabrikanterne att ej utan i öppna bodar
jrkfdla sina tillverkningar till salu, ock måtte upphäfvas, så att åtminstone fabrikanter
i Hufvudstaden erhålla samma rätt, hvaraf landtmännen nu der äro
i åtnjutande, eller, i vidrigt fall, att äfven landtmännen och deras kringvandrande
drängar betagas rättigheten till sådan utprångling.
Utskottet har tagit denna motion i öfvervägande och dels icke kunnat
erkänna giltigheten af de anförda anmärkningarne öfver Westgötha-gårdfarihandeln,
hvilkens lagliga grund går så långt tillbaka, att man till och med af
uttryck i gamla Westgöthalagen velat se bevis för dess urminneshäfd, och
hvilken således ej kan anses tillhöra det i motionen öfverklagade sträfvandet
under de sednare åren att till skattfria binäringar för landtmännen förvandla
stadsmanna-yrkena, hvilket motionären uppgifver hafva namn af näringsfrihet,
dels icke trott sig böra föreslå någon förändring med nämnde handel, enär,
Bih. till R. St. Fröt. 1844. 8 Sami. 9 Haft,
1
2 Allm. Besv. och Ekon.-Uttkottels Betänkande, N:o 43.
under en lång följd af år, lagstiftningen derför blifvit af både Konung och
Ständer bibehållen, oaktadt de olägenheter, sorn dermed äro förknippade.
I betraktande af dessa har det ock synts Utskottet betänkligt att tillstyrka
en utvidgning af rättigheten att genom kringbärande utbjuda varor till
salu, då Utskottet anser sådant kunna leda till ytterligare oskick.
Hvad åter angår den underlägsenhet, som, enligt motionärens förmenande,
fabrikantens tillverkningar skola röna i tällan med landtmannens, har det
förekommit Utskottet såsom af en öfver hela Europa utbredd erfarenhet vitsordadt
och såsom ämne för serskildt bitter klagan bekant, att fabrikernes ojemn*
förliga öfverlägsenhet i användning af naturkrafterne, med ständigt ökadt öfvervälde,
är på väg att utöda husslöjden.
På dessa grunder, anser sig Utskottet böra instämma uti hvad Allmäiiua
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet vid sistförflutna Riksmöte i samma fråga
anfört, att nemligen det åberopade Kongl. Reglementet af den 27 October
1749 synes lemna näringsidkarne tillräcklig utväg till afyttrande af deras fabrikat;
och finner Utskottet
fördenskull sig icke kunna tillstyrka bifall till motionärens förslag
om rättighet för nämnde persouer att jemväl i husen kringbära och
afyttra sina tillverkningar..
Hvad dernäst vidkommer yrkadt förbud för landtmän att i hufvudstaden
försälja varor och tillverkningar, så enär, genom Kongl. Kungörelsen den 28
Augusti 1834, det är förklaradt, att landtmän, till följd af gällande Författningar,
äro berättigade att hvar som helst på landet och i städerne, äfven vid
tillfällen, då frimarknad ej hålles, föryttra deras och grannars afvel och af
dem åstadkomna tillverkningar, äfvensom att slika tillverkningar uti öppna bodar
i städerne till salu hålla, hemställer Utskottet vördsamt,
att Herr Almgrens, motion jemväl i denna del må förfalla.
Stockholm den 8 October 1844.
Häremot reserverade sig Herr Rådmannen Wahlgren_
Allm. Besv.~ och Ekon.-Utshottets Betänkande, Nio 44.
3
N:o 44.
Ank. till Exp. Utsk. d. 12 Oct., kl. 2 e. ra.
Betänkande, i anledning af ingi feen motion om förbättring af
Lots-Statens lönevillkor.
Till Vällofl. Borgare-Ståndet liar Herr Palander ingifvit en motion,
hvilken, genom remiss, kommit Utskottet tillhanda; och har motionären deruti
framställt, huru lotsarne ofta äro ganska illa lönade, hvilket, i afseende på
de södra delarne af Riket, vitsordas af en tabell, sorn motionären bifogat och
hvari uppräknas lotsarnes inkomster af uppburne lotspenningar under medel belopp
af fern år, och hvilka, om de också åt några få, som bo vid mycket besökte
farleder, lemnat så mycket, att de derigenom kunnat anses väl burgne,
deremot åt mängden af dem gifvit ringa inkomst, och åt ganska många så litet,
att de deraf alldeles icke haft sin bergning, såsom exempelvis nämnde
Ättatiosju personer, dels lotsar, dels lotslärlingar, af hvilka ingen egt 70 R:dr
B:co årlig inkomst af lotsafgifter, och mången icke ens 10 R:dr för år. Ett
sådant förhållande af svaga löne-inkomster sammanställer motionären med de
stora anspråken på lotsarnes skicklighet, påpasslighet och uppoffrande mod,
och som aldrig tillåta desse tjenstemän ett ögonblicks tveksamhet att våga sitt
eget lif för att frälsa andras, ej eller att fästa minsta afseende på sin helsa,
när andras nöd kallar dem ut ur hemmet, att, ofta under stormar oell köld, gå
mödorna och ögonskenliga faror till mötes, hotade, ej blott af elementens
våld, utan ock af lagens ansvarsbestämmelser vid minsta fel.
Utskottet har i öfvervägande tagit denna framställning, som motionären
linderstedt nied fullaste skäl till behjertande, och, i öfverensstämmelse med
hans begäran, anser sig Utskottet böra vördsamt tillstyrka Rikets Höglofl.
Ständer, att hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmäla den önskan,
att Kongl. Maj:t ville i Nåder låta undersöka, i hvilken mon lotsarnes
lönevillkor, der så behöfves, må kunna blifva förbättrade, samt
att resultatet af detta vigtiga ämnes utredande måtte inför Rikets
näst sammanträdande Ständer framläggas.
Stockholm den 8 October 1844.
4
Allm. Best,- och Ekon,*11iskottets Betänkande, N:o_45.
N:o 45.
Ank. till Exp Utsk. d. 12 Oct., kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckte motioner, dels om nedsättning i,
dels ock om upphörande af den afgift, som, under namn af
''Bro- och Quai-afgift”, uppbäres för till Stockholm sjöledes
inkommande målbara väta varor.
Till Utskottets handläggning hafva i detta amne blifvit remitterade följande
2:ne motioner, nemligen:
l:o från Vallöf!. Borgare-Ståndet: af Herr A. G. Akesson, derom, att
den för berörde varor, såsom bränvin och andia spirituosa, olja, tran, vin och
ättika, fastställda afgift af 24 sk. B:o för hvarje fat af 60 kannors rymd och
i proportionerlig! förhållande derefter för fastager af större eller mindre kannetal
måtte, i eldighet med hvad motionären vid sistlidne Riksdag föreslagit,
nedsättas till halfva beloppet, eller fastmera till 8 sk. Banco per fat om 100
kannor; uti hvilken hemställan Herrar Ericsson, Lundgren och Palander inom
Vällofl. Ståndet sig förenat;
2:o från Hederv. Bonde-Ståndet af Riksdagsfullmägtigen från Östergöthlands
Län Anders Trysén, med hvilken förenat sig J. A. Zetterberg från
Stockolms Län, som, under åberopande af sin, vid sistlidne Riksdag, i ämnet
väckta motion, samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets deröfver afgifna
utlåtande, yrkat, att ofvannämnde afgift, enligt motionärens förmenande,
tillkommen i strid emot 73 § Regeringsformen, måtte alldeles upphöra, helst
densamma uppg inge till ‘l\fi procent af varans välde, då denna utgöres af
bränvin, samt Stads-Cassans inkomst af Tolagen årligen uppgått till omkring
94,000 R:dr B:co, af hvilken summa icke mera än 30,000 R:dr samma mynt
under lika lång tid varit använda för nybyggnad eller underhåll af broar
och quaier.
Utskottet har inhemtat, att, sedan Rikets sednast församlade Ständer, i
anledning af de i förevarande ämne vid sistlidne Riksdag väckte åtskilliga motioner,
hos Kongl. Majit i underdånighet anhållit, dels att, enär ofvannämnde,
genom Kongl. Majrts Nådiga Förordning af den 23 Februari 1838 fastställ
-
Allm. Besv. och Ekon.-Uiiliollets Betänkande, N:o 45.
5
da, bro- och quai-afgift, ”för till Stockholm sjöledes inkommande målbara våta
varor i fat,” icke utginge ensamt till bro- och quai-byggnaders underhåll, utan
äfven till andra ändamål, af beskaffenhet, att trafikerande, hvilka icke tillhörde
Stockholms Stad, icke skäligen syntes böra med afgift dertill belastas, berörde påbudna
afgift måtte, efter Nådigst derom föranstaltad behörig undersökning,
lämpas och bestämmas till ett, emot verkliga behofvet för broars och quaiers
nybyggnad och underhåll svarande belopp, med beräkning af alla de inkomster,
som Stockholms Stad förut egde till betäckande af kostnaderne för berörde
ändamål, dels att, på det bro- och quai-afgifterne hädanefter icke må användas
annorlunda, än för deras rätta ändamål, vederbörande måtte i Nåder
anbefallas att föra serskild räkning öfver inkomster och utgifter för bro- och
quai-bvggnader i Stockholm, så har, efter det omberörde undersökning i behörig
ordning försiggått och Ofver-Ståthållare-Embetet sig i ämnet yttrat,
samt Kongl. Commerce-Collegium underdånigt utlåtande deröfver afgifvit,
Kongl. Majit, uti Nådigt Bref till nämnde Collegium af den 25 Februari 1843,
förklarat ifrågavarande bro- och quai-afgift icke kunna upphöra, utan, jemlikt
Commerce-Collegii, uppå anförde skäl, derom gjorda hemställan, fortfarande
böra utgå, hvarvid Kongl. Majrt likväl i Nåder förordnat, att serskild räkning
hädanefter skulle föras öfver inkomster och utgifter för bro- och quai-bygg.-  naderne i Stockholm.
Utskottet har ingalunda kunnat förbise de skäl, sorn' föranledt Kongl.
Maj :ts nyssberörde Nådiga beslut, hufvudsakligen stödjande sig så väl på
billigheten deraf, att Stockholms Stad åtnjöte någon lämplig ersättning för
kostnaden att underhålla broar och hamnskoningar, till nytta och beqvämlighet
för trafiken med sådane flytande varor, hvarför tull och tolag icke erläggas,
sorn ock på den omständigheten, att tolags-inkomsterne vore beräknade för
större omkostnader till hufvudstadens publika byggnader och södra slussens
underhåll t utom åtskilliga andra utgifter, men då det åter måste betraktas
såsom en erkänd sanning, att all vami—trafik, ifall den skall fortgå med ledighet
och båtnad för den trafikerande, såväl sorn för det allmänna , samt kunna
tillväxa, bör, så litet som möjligt, belastas med afgifter, isynnerhet sådane,
hvilka äro så betungande, att trafiken derigenom slutligen skulle komma att,
om icke afstadna, åtminstone lida en betydlig minskning, ty och enär Utskottet,
efter jagen kännedom af sednaste Revisorers för Stockholms Drätselverk Berättelse.
blifvit upplyst derom, att bro- och quai-afgilterna, öfver nvilkas användande
någon specificerad räkning ännu icke upprättats, såsom det vill synas,
blifvit till största delen uppförde under de för tolags-medien afsedda om kost
-
6
Allm. Best.- och Elion.-Ulshotlels Betänkande, N;o 45.
nader, helst blott en ringa del deraf synes åtgått till broars och quaiers nybyggnad
och underhåll, så och då härtill kommer, att, vid jemförelsen emellan
Stockholms Drätselverks inkomster och utgifter, ett betydligt öfverskott, förnämligast
genom tolags-intraderne, uppstått, anser Utskottet, som likväl äfven
i betraktande deraf, att dessa tolags-intrader under år 1843 och innevarande
år måste hafva undergått en väsendtlig minskning, genom nedsättning i utförseltullen
för stångjern, linner betänkligt att hemställa, om bro- och quai-afgiftens
totala upphörande för närvarande, sig ega skäl att vördsamt tillstyrka Rikets
Ständer
att hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det de, enligt Kongl.
Brefven den 13 Februari 1838 ocb 25 Februari 1843, påbjudna avgifter
för varor, sorn sjöledes införas till Stockholm, måtte hädanefter
nedsättas till deras halfva belopp, eller till allenast 12 skillingar B:co
per fat om 00 kannor, och i proportion derefter för fat af större eller
mindre kannerymd, samt att, när tillgångarne sådant medgifva.,
Kongl. Maj:t måtte i Nåder anbefalla dessa afgifters upphörande.
Stockholm den 8 October 1844.
Häremot anförde Herr Doctor Wallin: ”1 anledning af hvad Äldeimän»
nen Boström och Lundelius under discussionen om detta ärende yttrat, anser
jag mig ej kunna biträda Utskottets utlåtande, utan får deremot afgifva följande
reservation: Visserligen lemnar hufvudstadens tolag icke obetydligt årligt
öfverskott ; och illa om så icke vore. Men detta oagtadt är det ett kändt
förhållande, att Stadens Drätsel-Commission, som verkställer de för handelstrafiken
behöfliga quai- och brobyggnader, årligen befinner sig i penningeförlägenhet
och för sina åtgöranden nödsakas upptaga betydliga lån. Jag anser
de hittills utgående afgifterna böra oförminskade bibehållas äfven af det
skäl, att det i min tanka långt ifrån att vara skadligt, .tvärtom vore gagnelig!,
om bränvinet och andra ifrån främmande länder inkommande spirituosa fördyrades
: hvarigenom det både för stad och land förderfliga bruket af dessa varor
möjligen kunde i någon mon förminskas.”
Häruti instämde Herr Munck och Herr Kröningsvärd samt Åldermannen
Boström och Lundelius.
Alin. Besv.- och Ekotu-Ultkotlels Betänkande, N.o 46.
7
N:o 46.
ArA. till Exp.-Utsk. A 12 Oct., kl. 2 e. ra.
Betänkande, i anledning af vackt motion, o/n undersökning rörande
Technologiska Institutets förvaltning, m. m.
Från Vällofl. Borgare-Ståndet har till Högloft. Stats-Utskottet blifvit
remitterad och af detta Utskott derefter till Ekonomi-Utskottets handläggning
öfverlemnad en af Herr C. G. Gustafsson väckt motion, hvaruti lian anfort,
att, ehuru Konung och Ständer med frikostighet understöd! det Technologiska
Institutet, samt detsamma, under loppet af 18 år, fått uppbära ett Statsanslag
af 14,000 R:dr årligen, resultatet af samma Instituts tillgöranden likväl, långt
ifrån att tillfredsställa ens det billigaste anspråk, deremot ådagalade, att föga
blifvit uträttadt till landets bästa och det med Institutets inrättande afsedda
ändamål, och såsom skäl derför åberopat: l:o att flertalet af Eleverne derstädes
ingått utan föreskrifna förkunskaper, och utgått derifrån utan någon generel
technisk bildning eller användbarhet för slöjderna; att från Institutet deremot
med Gesällbref utrustats ynglingar, som deraf endast haft olägenheter,
emedan de ofta befunnits så föga konstfärdige, att de ej en gång kunnat förtjena
ett ringa bidrag till sitt uppehälle; 2:o att från Institutet hvarken utgått
årsberättelser, expositioner eller handlingar till gagn eller ledning för den större
allmänheten, ehuru sådant vore ovilkorligen föreskrifvet; 3:o att vid Institutet
antingen icke bibehållits eller aldrig utbildats practiskt skicklige och kunskapsrike
lärare , hvaraf följden varit, att de vid Institutet anställde undersökningar
haft föga tillförlitlighet, och de der gjorda upptäckter eller förbättringar aldrig
setts använda i yrkena; 4:o att Institutets medel icke blifvit behörigen förvaltade,
dels i följd af en förvänd hushållning, så att materialier blifvit inköpta
antingen skillingsvis eller på dyraste tider och ställen, o. s. v., dels emedan
Institutets inventarier, effecter m. m. så illa vårdats, att tillförlitliga uppgifter
på hvad det eger i Bibliothek, Samlingar etc. saknas, hvadan det blifver omöjligt
att derför redogöra inför andra, — ett tillstånd, som motionären förment
skola göra hela dess verksamhet gagnlös, om ej rent af skadlig; och 5:0 att
Institutets tjeustemanna-personal försummat att systematiskt sammanställa dels
ur egna samlingar, dels från andra publika Verk och Inrättningar de upplysningar
för näringarne, hvilka den vore skyldig att inhemta och för allmänheten
tillgängliga hålla. Många flera dylika försummelser vore lagda Kongl. Technologiska
Institutet till last, hvilka motionären ansett sig icke behöfva upprepa..
8
Allm. Best.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 46,
Motionären har ansett för sin pligt att fästa Rikets Ständers uppmärksamhet
pä dessa förhållanden samt, i följd deraf, föreslagit, att Rikets Ständer
ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet begära nedsättande af en Comitée
af sakkunnige män, sorn skulle undersöka och efterforska orsaken till den
Technologiska undervisnings-anstaltens ringa framgång, och hvarvid borde utredas,
om denna orsak ligger i sjelfva dess stadgar och instructioner, eller i
desammas försummade efterlefnad. Skulle då befinnas, att stadgandena voro
felaktige, så har motionären önskat, att den grundsatts följdes vid deras omarbetning,
att Institutets göromål, så mycket som möjligt, fördelades emellan
Tjenstenvännen, på deras ansvar, under Directeurens ledning och öfverinseende,
samt att samlingar och effecter, emot hvad nu egde rum, till vårdande öfverlemnades
åt vederbörande passande tjenstemän, enär det måste vara öfver
En mans höfva att vara allmän ledare af så många och olikartade göromål,
rågifvare, administratör och på samma gång vårdare af en sådan Inrättnings
vidsträckta samlingar. Skulle deremot befinnas, att hufvudsakliga felet legat
hos en eller annan af Institutets tjenstemän, så torde det vara mest lämpligt att
den felaktige aflägsnades och ofördröjligen ersattes med en annan, af hvilken
nian kunde hoppas något bättre: och har motionären slutligen hemställt, att,
innan, genom en sådan undersökning, verkliga förhållandet med denna dyra
Anställt hunnit utrönas, Rikets Ständer måtte vägra anslag för densamma.
Rå denna motion hos Vällofl. Borgare-Ståndet förevar, hafva Herrar
Lagergren, Schartau, Noring Hörnstein, Nordvall, A. Berg, Petré, vice
Talmannen Brinck, Boström, K. A. Almgren och Langenberg samt flere
andre af Borgare-Ståndets ledamöter hufvusaldigen förenat sig med motionären,
i afseende på behöfligheten af en snar undersökning, rörande Technologiska
Institutet och dess förvaltning; hvarjemte Herrar Lagergren, Hörnstein
Nordvall, Almgren och Brinck yrkat, att någon indragning af anslaget till
Technologiska Institutet för närvarande icke måtte ega rum, enär sådant endast
skulle leda till Inrättningens förfall; då deremot Herr Schartau.med hvilken
Herr Norin sig förenat, ansett att ifrågavarande anslag boivie på Indragnings-Stat
uppföras; och har Herr vice Talmannen Brinck derjemte fästat
uppmärksamheten på den rådande, och äfven uttalade missbelåtenheten med föreståndaren
vid Institutet Herr Ofver-Directeuren och Riddaren Schwartz’s
förvaltnings-åtgärder samt med exempel visat, luiru föga Technologiska Institutet
motsvarar det dermed åsyftade ändamål.
Då
Allm, Besv. och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 46.
9
Då de väckta frågorna, dels om upphörande af Statsbidrag till Technologiska
Institutet och dels oiri det nuvarande anslagets uppförande på Indragnings-stat,
tillhöra Stats-Utskottets ensamma handläggning, liar Utskottet inskränkt
sin behandling af denna motion till det af Herr Guslaf sson i förrberörde
hänseende gjorda förslag 0111 undersökning af Technologiska Institutets förvaltning
och verksamhet, m. m.
Vid pröfningen häraf har Utskottet, å ena sidan, funnit betänkligt att
biträda detsamma, då det innebär en anmärkning emot Styrelsen af en allmän
Inrättning, hvilken anmärkning, för att understödjas af Rikets Ständer, synes
erfordra en så noggrann pröfning af alla dithörande förhållanden, som ej gerna
kan af ett Rikets Ständers Utskott begäras; men, å den andra sidan, har
Utskottet likväl ej kunnat andgå att fästa synnerlig vigt dervid, att frågan
må blifva till fullo utredd, då den ifrågavarande Inrättningen, om den rätt uppfyller
sitt ändamål, med skäl måste anses för en af dem, hvilka mest kunna
bidraga till den inhemska industriens förkofran och utveckling; och har Utskottet
derföre, enär de af motionären gjorda anmärkningar blifvit understödde af
de fleste ledamöterne inom det Stånd, som närmast är i tillfälle att bedöma,
huruvida det Technologiska Institutet uppfyller de rättvisa anspråk, som allmänheten
har på denna Inrättning, hvilken "af Staten uppbär ett betydligt anslag,
trott sig böra
vördsamt tillstyrka Rikets Ständer, att hos Kongl. Makt i underdånighet
begära nedsättande af en Comité af sakkunnige män, till utrönande
af tillståndet inom den Technologiska undervisningsanstalten,
samt, ifall skäl till anmärkningar förefinnas, till utredande, huruvida
orsaken dertill ligger i Institutets Stadgar, eller i detsannnas försummade
efterlefnad.
Stockholm den 8 October 1844.
Bih. till R. St. Prot. 1844. 8 Sami 9 Haft.
2
STOCKHOLM.
Tryckt hos W. F. DALMAN, 1844
Allm. Besv- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N.-o 47.
1
M n.
Ank. till Exp. Utsk. den 22 Oct. kl. 4 e. m.
Betänkandej i anledning af väckt motion om indragning af
den för den högre Skogs- och Jäger i-bet jetlin gen fastställda
Aflönings-Stat.
Uti ett Lill Ilederv. Bonde-Ståndet ingifvet och till Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottet remitteradt Memorial, har Riksdags-fullmägtigen
A- Andersson från Örebro Län föreslagit, att Rikets Ständer måtte indraga
den för den högre Jägeri-betjeningen bestämda Stat, och hos Kongl.
Maj:t i underdånighet anhålla om indragning af denna corps, hvilken med
allt skäl kunde räknas bland den mängd öfverflödige Embets- och Tjenstecorpser,
hvarmed Sverige är betungadt, och för hvilkas bibehållande någon
annan grund icke lärer finnas, än den, att då de en gång tillkommit, de äfven
böra fortfara; förmenande motionären, att kronans och häradsboernes
skogar icke skulle af denna indragning någonting lida, om skogvaktarne bibehöllos
och skogshushållningen underordnades Häradsfullmäglige och Länsstyrelserne,
samt att, hvad rofdjuren beträffade, den enskilda omtankan, hädanefter
sorn hittills, kraftigast skulle bidraga till deras utrotande och tvinga
dem att iagttaga samma fredliga förhållande mot landsbygdens kreatur,
som Jägeri-Staten hittills i allmänhet iagttagit emot rofdjuren.
Detta förslag, ehuru uti ifrågavarande motion lösligt framstäldt och
icke understödt af några skäl, som kunna föranleda till en allvarligare undersökning,
har dock synts Utskottet fordra en närmare uppmärksamhet, ej
allenast i anseende till ämnets vigt, utan äfven derföre, att nämnde förslag
varit vid föregående Riksdagar, äfvensom vid andra tillfällen, å bane bragt,
såsom t. ex. af den, till följd af Rikets Ständers år 1818 derom gjorda underdåniga
anhållan, den i Februari 1819 förordnade Comité till reglerande
af Rikets Styrelseverk, som yttrade, att Skogs- och Jägeri-betjeningen skulle,
efter Committerades tanke, kunna nästan helt och hållet indragas, om krono
Bih.
till 11. St. Fröt. 1844, 8 Sami. 10 Haft.
2
Allm. Besv. och Ekon.-Utsk, Betänkande, IV.-o 47.
allmänningar, parker och djurgårdar blefve på ett fördelaktigare sätt till
Statens nytta använde.
Til! en början får Utskottet anföra: Enligt Kongl. Majrts Nådiga I11-  struotion för Skogs- och Jägeri-Staten i Riket a f deri i6 Mars 1838, består
denne Stat dels af den förvaltande personalen, hvartill höra Öfver-Jägmästare,
Jägmästare och Öfver-Jägnre, hvilka alla böra ega fullständig både theoretisk
och practisk kännedom i Skogs- och Jagt-väsendet, dels af den bevakande
personalen, sorn utgöres af Under-Jägare, Skogvaktare och Planteringsvaktare,
hvilka samtlige egentligen böra vara endast practiskt öfvade. Motionären
kan således ej, då han nämner den högre Jägeri-Staten, afse annan
än samme Stats förvaltande personal, helst hvarken Öfver-Hof-Jägmästare eller
Hof-Jägmästare hafva någon aflöning af Stats-medel.
O O O
Sedan det sålunda blifvit utredt, hvilken del af Skogs- och Jägeristaten,
motionärens förslag åsyftar, har Utskottet aktat nödigt att tillse, hu
ruvida
densamma är öfverflödig eller ej för införande af en förbättrad vård
af Rikets skogar.
Utom enskilde jordegare?, utgöras desse af Kronans parker samt allmänningar.
Enligt sednast verkställd undersökning och uppmätning af Kronoparkerne,
intaga de eu areal af 143,224 tunnland, hvaraf ungefär en tredjedel
är för Kronans räkning bibehållen. Denne besås med skog, efter skedd
indelning och trakthuggning, vårdas och bevakas på ett sätt, som i längden
måste blifva för Kronan vinstgifvande och för skogstillväxten tjenlig. Ållmännings-skogarne
äro äfven underkastade en ändamålsenligare behandling,
än den, som tillförene dermed egt rum, men regleringen af dem har ej kunnat
ske så hastigt, som varit önskvärdt för åstadkommandet afen bättre hushållning
och en tillökad skogsproduction. Öfver 2000 qvadrat mil tiliskogsfångst
tjenlig mark beräknas uti riket. Huru skogarne å denna stora egovidd
nyttjats, synes af den skogsbrist, som redan förefinnes på många ställen,
hvilka förr haft öfverflöd af skog. och hvilken brist år från år tilltager
och i samma nion blifver kännbarare. Tvifvelsutan skulle äfven Rikets trädvaru-export
kunna betydligt ökas, utan fara för skogarnes bestånd, om dessa
mer allmänt kunde erhålla den vård, som i andra länder deråt lemnäs.
Den ringa omsorg, som förr egnats åt denna hushållningsgren, har äfven
gifyit anledning till mångå och grundade klagomål, hvilka i första rum
-
Allm. Besv. och Ekon,-TJt sk. Betänkandej IV.-o 47.
3
niet rigtals emot de af Staten anställde och aflönade tjenstemän, enär desse
i allmänhet ansetts icke ega det nit och den skicklighet, som man af deni
fordrade. Kongl Maj:l har ock tinder de sednare åren egnat åt denna villiga
gren af förvaltningen serskild Nådig uppmärksamhet. Skogs-Inslitulet
i Stockholm inrättades Ar 1829, för bildande af en kunnig skogsbetjening,
sorn, jemte det den väl vårdar Kronans skogar, kan bland landets jordegare
sprida sina förväifvade kunskaper. En interims-reglering af Skogs- och Jågeri-Slaten
skedde år i836, och en nj Inslruction för densamma utfärdades
den 16 Mars i838. Denna Instruclion ålägger den förvaltande personalen,
bland annat: all, för införande af en förbättrad skogshushållning i landet,
efter verkställd uppmätning af skogarne, författa chartor deröfver, .samt elen
växande skogen dervid uppskatta och till traklbuggning förslagsvis indela och
dertill äfven foga areal-uträkningar, laxeringslängder, huggningsberäkningar och
hushållningsplanev; att besigtiga skogs- och jägeri-stats-boställen, plantskolor,
årshyggen och skogsnysådder, samt, då det ena eller andra icke betinnes i vederbörligt
skick, erforderlig åtgärd till rättelse och förbättring vidtaga; att
med råd och undervisning biträda enskilde i skogsskötsel och hvad dertill
hörer, då sådant begäres; och slutligen alt äfven, så vidt möjligt är, söka
utöda rofdjur och roffoglar, samt freda villebråd.
Följderne af dessa genomgripande åtgärder hafva också blifvit efter
förväntan gvnnsamme, så vidt man kan bedöma sådant under den korta
tid, som förflutit efter deras vidtagande.
Hvad sålunda blifvit anfördt, torde ådagalägga vigten af alt här i riket
ega en skogsbetjening af högre bildning i sitt yrke, och det mindre betänkta
uti förslaget om dess indragning.
Uti de >4 Län, der skogsbetjening ansetts för närvarande nödvändig,
äro ej anställde flere än 7 Öfverjägmästare och 5 Jägmästare, hvilka uppbära
i årliga löneinkomster tillsammans 9,200 K:dr, hvaraf synes, attsparsamliet
iagttagits både vid uppgörandet och regleringen af den förvaltande Skogsstaten
samt vid bestämmandet af dess löner. Detta framstår ännu tydligare,
när man, besinnar: att Dalarne och de Norrländska Länen, der den ännu
rika skogstil Igången gör en sådan betjening mindre behöflig, icke hafva någon
skogsslat; att Nerikes och Wermlands Län tillsammans hafva en Öfverjägmästare,
samt Christianstads, Malmöhus och Hallands Län, der jemväl
stora flygsandsplanteringar skola vårdas, äfvenledes tillsammans en Öfverjägmästare,
och att skogs!jenstemännen på många ställen ej utan yttersta ansträngning
medhunnit sina åligganden, och i några Län, såsom i Östergöthl
4
Allm. Be sv.- och Ekon.-TJtsk. MemorialN.-o 48.
lands och Skaraborgs, varit alltför fåtalige, för att verkställa afmätningarne
och inde-lningarne af de vidlyftiga skogarne, hvadan denna personal der
äfven måst tillökas.
Att, på sätt motionären föreslagit, häradsfullmägtige skulle öfvertaga de
åligganden, som för närvarande tillhöra den förvaltande skogsbetjeningen, är
påtagligen overkställbar^ hvilket Utskottet förmodar ligga i öppen dag, efter
hvad utaf Instructionen lör denna betjening blifvit utdraget och bär förut
omförmäld t,
I anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, och då Skogs- och Jägeristaten
hufvudsakligen har sig uppdragen skogarnes vård, hvilken Utskottet
anser serdeles vigtig, samt enär den dessutom för närvarande endast är en
Interims-Stat, hvilkens slutliga reglering, efter hvad Utskottet har anledning
att hoppas, blifver verkställd så, som den för hvarje landskaps olika behof
kan vara nödig,
får Utskottet vördsamt hemställa, att den ifrågavarande
motionen icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 21 October 1844-
J\t 4t§»
Anti. till Exp. U.tsk din 22 Oe'. kl. 4 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss utaf Utskottets Betänkande,
N:o 32.
Det af Utskottet, under ofvanstående N:o, afgifne betänkande, i anledning
af väckt motion om förändring af föreskrifterne, rörande Militiae-boställens
utarrendering, har väl af Högv. Preste-Ståndet blifvit återremittera
dt; men som de öfrige Riks-Stånden Betänkandet bifallit,
kan återremissen icke föranleda till någon Utskottets vidare
åtgärd.
Stockholm den 21 October 1844•
Allm. Bcsv.- och Ekon.-Utsh. Memorial, iV.o 49, 50.
J\i 4L®.
Ank. till Exp. Utsk. den 22 Oct. kl. 4 e. ra.
Memorial, i anledning af återremiss utaf Betänkandet, N:o äö.
Hederv. Bonde-Ståndet liar återremitterat Utskottets Betänkande
N:o 26, i anledning af väckt fråga om den Kongl. Tlieaterns utarrendering
till enskilda personer; men sorn de öfrige Riks-Stånden Betänkandet bi
fallit,
kan åter rem issen icke föranleda Lill nu0on Utskottets vidare
åtgärd.
Stockholm den 21 October 1844»
Ank. till Exp. Utsk. den 22 Oct. kl. 4 e. ra.
Memorial, i anledning af återremiss utaf Utskottets Betänkande
IV:0 i5, angående ändringar uti Kongl. Förordningen
den 16 Januari nSff, rörande Gesäll-vandringen.
Från Vällofl. Borgare-Ståndet liar förenämnde Betänkande blifvit till
Utskottet återremitteradt, i anledning af deremot gjorda anmärkningar; men
som Betänkandet, enligt ankomne Protocolls-ntdrag, är bifallet af Högloft.
Ridderskapet och Adeln den 5, af Ilögv. Preste-Ståndet den 9, och af
Hederv. Bonde-Ståndet den 12 innevarande månad, anser Utskottet, jemlikt
75 §. Riksdags-Ordningen, frågan vara afgjord och återremissen således icke
kunna föranleda till någon Utskottets åtgärd.
Stockholm den 21 October 1844*
6
Allm. Besv- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N.-O 51.
M Si.
Ank. till Exp. Utsk. den 22 Oct. kl. 4 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphörande
af väg- och mätaregafgifter för varor, hvilka sjöledes till
hufviulstaden in Joras, men der endast köpare teli säljare
emellan af yttras, utan anlitande af Stadens vågar eller
mätarepersonal.
Från Ilederv. Bonde-Ståndet har Utskottet fått emottaga en motion
af Riksdagsfuilmägtigen yl. Sundholm från Stockholms Län, hvari yrkas avskaffandet
af alla umgälder, utom Bro- och Hamn-afgifter, för sådana varor,
som köpare och säljare hafva rätt att, sig emellan, utan all controll af myndigheter,
uppväga eller mäta.
Vidare har Utskottet, genom en sednare remiss, erhållit del af ett serskildt
anförande af samme motionär, hvaruti tillkännagifves,att hvad, som i
motionen yrkats, hade afseende på de afgifter, som utgå, på grund af ÖfverSlåthållare-Emhetets
Taxa af den 22 Mars i838, och hvilka, enligt motionärens
förmenande, ej borde erläggas för varor, som icke äro underkastade serskild
våg- och mätare-afgift, utan af allmogen sjelf kunna i köparens närvaro
åt honom vägas och mätas, hufvudsakligen af det skäl, att ingen mätning
eller, vägning af dessa varor under allmän tillsyn förekommer, hvarföre
motionären äfven hemställt, alt ifrågavarande afgifter höra utgå endast vid
de tillfällen, då stadens mätare-personal eller vågar anlitas.
Utskottet har, efter öfvervägande häraf, i betraktande tagit, att de ifrågasatta
afgiflerne tillika, under en annan benämning, utgöra ersättning för
pann-, bro-, torg- och renhål! 11 ings-afgifter; hvarföre och då det synts billigt,
alt, för dithörande kostnader, hufvudstaden må kunna påräkna en motsvarande
ersättning, Utskottet icke eller funnit skäligt alt|förorda en förändring
i närvarande förhållanden; och får Utskottet på dessa grunder vördsamt
lil! Rikets Höglofl. Ständer hemställa,
alt Riksdagsfullmägtigen yl. Sundholms motion om upphörande
af våg- och mätare-afgifter för sjöledes till huf
-
Allm. Besv. och Ekon.-Utsk. Betänkande, N.-o 52.
7
vadstaden ankommande landtmannävaror icke må lill
någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 21 Oetober 1844-
Häremot anmäldes reservation af Riksdagsfullmäktige!! Matts Perssen
från Stockholms Län.
Ji 51.
Auli. till Exp. Etisk. elen 22 Oct. kl. 4 e. 111.
Betänkande, i anledning af vackt motion om, ifrån utrikes
ort inkommande, äkta Bokgulds controll-behandlin g.
Från Vällofl. Borgare-Ståndet harv Utskottet fått emottaga en af Herr
C. G. Gustafsson väckt motion, hvaruti öfverklagas de olägenheter, hvilka den
inhemska tillverkaren af äkta bokguld är underkastad, derigenom att, då
den Svenska tillverkningen, på grund af en Kongl. Majrts skrifvelse af år
1 ^58, är bunden af betsämmelsenom dukats, eller a3 karats och tre gräns finhethos
Madguldet, det utländska, i anseende till halten, icke är underkastadt, någon undersökning,
samt derföre äfven bevisligen funnits hålla blott 22 karat; oell
har motionären ansett detta förhållande försäkra åt den utländska tillverkaren
en afgjord öfvervigt öfver den inhemske.
Till afhjelpande häraf har han föreslagit, att det utländska bokguld,
som införes, måtte blifva undersökt ocb, ifall det ej befinnes hålla dukats
finhet, varda confisceradt.
Utskottet har tagit denna motion i öfvervägande och funnit ej allenast
motionärens framställning grundad,, utan äfven utredt,genom Utskottet delgifna vetenskapliga
och techniska, upplysningar, att encontroll å det utländska, såväl som
å det inhemska bladguldet, är verkställbar, åtminstone så, att, icke i stort, underslef
eller svek dermed kan ega rum. Utskottet får fördenskull vördsamt
tillstyrka Rikets Högloft. Ständer att hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmäla
den önskan,
att Kongl. Majrt måtte i Nåder låta utfärda en Författning,
till följd hvaraf allt, till Riket inkommande, äkta Bokguld,
kommer att undergå lika controllbehandling med det i
Riket tillverkade.
Stockholm den 21 Oetober 1844*
STOCKHOL M, Lundberg & Comp, i844-
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N.o 53.
t
N:o 53.
A ak. till Exp. Utsk. den 23 Oct. kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphörande af
Starnböcker och Collecter till Kyrkobyggnader.
Uti en från Hed er v. Bonde - Slåndet till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet remitterad motion, har Riksdagsfullmägtigen Eric Christensson
från Götheborgs och Bohus Län yrkat afskafiände af bruket alt
genom Stamböcker och Collecter insamla medel, samt anmärkt, hurusom
delta sätt alt hopsamla, "eller rättare sagdt tigga” penningar, medförer
stort besvär för Sexmännen, hvilka ofta nödgas uppoffra en tid af 2
till 3 dagar, för alt emottaga några få Riksdaler. För Bohus Län har motionären
ansett kringsändandet af Stamböcker så mycket mera tryckande,
som en slik Slamboks-rätlighet icke är samma provins upplåten. Vidare
har motionären yttrat, alt, om en Kyrka, som stått uti 60, 80 å 100 år
behöfver ombyggas, och icke under denna tidrymd tillräckliga medel för
nvbyggnaden hunnit samlas, så tyckes församlingen dertill billigtvis böra
tillskjuta en del, och hvad derutöfver behöfves kunna utgå af Statsmedel;
hvarjemte Banco-lån i och för dylika byggnader böra beviljas.
I denna motion hafva Riksdagsfullmägtige Tobias Lind och Lars Ras
musson
från Götheborgs och Bohus Län instämt.
Utskottet, som tagit motionen i öfvervägande, anser det nu brukliga
sättet att, genom Stambok och Collect, insamla medel till understöd vid
Kyrkors nybyggnad eller betydligare reparation i de församlingar, der inbyggarne
sjelfve ej förmå sådant fullgöra, för ingen del medföra så stor
tunga, som motionären velat förespegla, enär tvång här ic¥j»^kommer i fråga,
utan det står hvar och en fritt att, efter råd och lägenheg lemna bidragen,
hvaremot den nödställda församlingen på detta sätt erhåller ett för
behofvet ofta oundgängeligen nödigt understöd, som dock för ingen del utesluter
eller gör öfverflödige communens egna bidrag och omkostnader,
dels i contanta utgifter, dels i malerialier, dagsverken, körslor rn. m.,
och hvilka bidrag i de flesta fall olvifvelagtigt utgöra den drygaste delen.
Beträffande serskilt uppbörden af Stamboksmedlen, hvilken motionären fin
nér
så känbar och tidspillande för socknarnes sexmän, lärer förhållandet i
detta afseende icke vara öfver allt enahanda, enär flerestädes dessa medel
Bilt. till R. St. Prot. 1844. 8 Sami., 11 Haft. 1
2 Allm. Besv. och Ekon.-TJ tskoltets Betänkande,N:0 54.
insamlas dels af presterskapet vid husförhör, dels i sammanhang med
andra communens afgälder af Kronobetjeningen uppbäras o. s. v. Slutligen
hör Utskottet icke lemna oanmärkt, det motionärens uppgift, att Bohus
Län ej eger rättighet att från andra församlingar uppbära Stamboks- och
Collectmedel, icke är med rätta förhållandet enligt, då, så vidt Utskottet
har sig bekant, ett slikt undantag endast gäller Wisby Stift samt några få
serskildt privilegierade församlingar, dock mot villkor att sjelfve vara befriade
från dylika bidrag.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och upplyst, och enär, för
vinnande af Nådig tillåtelse att, genom Stambok och Collect, insamla medel
för omförmälde behof, Kongl. Brefven den 22 Mars 1759 och den 28
Augusti 1764 meddela noggranna och fullständiga föreskrifter, hvarigenom
endast sådane församlingar, som af dylika bidrag äro oundgängligen i behof,
berättigas att dem tillgodonjuta, finner Utskottet sig böra vördsamt
hemställa,
att motionen må lemnäs ulan afseende.
Stockholm den 21 October 1844.
N:o 54.
Ank. till. Exp. Ulsk den 23 Oct. kl. i e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion derom, att de Stif
tens
byggnads-cassor hittills anslagna behållna löne-inkomster
under ledighet efter död eller af gången Ecclesiastik tjensteman,
måtte tillfalla Prest-enke-cassan inom det Stift, der
ledigheten inträffat.
Uti en till Allmänna Besvärs- och Ekonomi - U'skoltet fiån Hög v.
• • O
Preste-Ståndet remitterad motion, har Herr Doctor Elfström anfört, att
stadgandet uti Kongl. Skol-ordningen af den 16 December 182<\ 2 Sec . 3
Cap., som föreskrifver, att hvarje Stift skall hafva, bland andra intrader
till dess byggnads cassa för Skole- och Gymnasie-hus, äfven ”ett års behållna
inkomster, sedan aflöning och utskylder blifvit vederbörligen best
ridd e, efter den ecclesiastike tjensteman, som dör eller afgår, utan att
efterlemna enka eller omyndige barn, hvilka lagligen kunde få nådår
f synes honom mindre rällvist af följande skäl; i:o emedan nämnde
Allm. Desv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, IV.-o 54•
3
lärohus icke endast och uteslutande äro ämnade och tillgänglige för bildande
af ecclesiaslike tjenstemän, ulan slä öppna för ynglingar, sorn kunna
med tiden egna sig åt hvilket yrke som helst inom samhället; hvadan preslerskapel
ingalunda bör anses skyldigt att, med större uppoffring, än andra
medborgareclasser, merberörde lärohus bekosta; och 2:o, enär presterskapet
i vårt land i allmänhet är ringa aflönadt och fattigt, men, det oagtadt,
vägen till befordran for de fleste är både besvärlig och lång, så borde väl,
då nådår icke mellankomma, den ledigblifna ordinarie beställning, som sent
omsider erhållits och vanligen icke lernnar mera än en jemn, men oftare
en knapp bergning, åtminstone utan Ett års vidare uppskof och väntan få
tillträdas och tillgodonjutas. <På grund häraf har motionären, som icke
trott sig kunna hafva att förvänta en sådan rättelse, yrkat ”att de Stiftens
byggnads-cassor hittills anslagna behållna inkomster ne efter död eller
afgången ecclesiastik tjensteman, då nådår icke ifrågakomma, måtte
tillfalla Prest-enke-cassan i det Stift, till hvilket den yppade ledigheten
hörer.”
Då denna motion hos Ilögv. Preste-Ståndet föredrogs, instämde uti
densamma D>clor Bexell samt Prostarne Helén, Lundblad, Stabeck,
Thudén och Sandberg. Den sistnämde förklarade, att han så mycket heldre
instämde med den värde motionären, som han sjelf vid sista Riksdag
väckte enahanda motion.
Hvad sålunda blifvit framsläldt, har hos Utskottet kommit under behörigt
ompröfvande. Utskottet kan härvid, å ena sidan, icke undgå att erkänna
riktigheten af det anmärkta förhållandet, att ifrågakomne allmänna läroverk
stå öppna för barn af aila med borga re-classer, äfvensom att den bildning,
som i dessa meddelas, ingalunda är uteslutande presterlig, och att det
följaktligen icke vill synas fullt rättvist, att läroverkshuset! skola byggas
och underhållas på de ecclesiastike tjenslemännens bekostnad, hvilket dock
nu i visst hänseende kan sägas vara fallet, enär vid återbesättandet af en sådan
ecclesiastik lägenhet, der Skolordningens stadgande örn pr i vi legii-år för
Stiftens byggnads-cassor nu finnér tillämpning, den utnämnde skulle ega rättighet
att, ett år förr än nu är medgifvet, tillträda den lediga beställningen,
derest ej detta lagstadgande stöde i vägen. Om denna satts antages såsom
riktig, synes ock deraf böra följa, att nu ifrågasatta inkomster med större
skäl skola anses böra tillfalla de inom Stiften organiserade Enke- och
Pupill-fonder, än Stiftens byggnadscassor, helst som äfven i della fall, så
framt det goda syftemålet skall kunna ernås, upjoffringar å Presterskapets
sida derefter likasom tillförene blifva oundgängligen nödiga, Ut
-
4
Allm, Besv.- och Ekon.-TJtskotlets Betänkande, N.-o 55.
slottet anser således motionären icke hafva saknat gillig anledning till sin
nu gjorda framställning, den Utskottet jemväl önskade kunna i allo biträda;
men,'då å andra sidan förekommer, att de allmänna Läroverkens byggnadscassor,
enligt hvad Utskottet bar sig bekant, i de flesta Stift ännu icke upphunnit
det belopp, att de, utan skada och afsaknad, kunna för framtiden
umbära ifrågastäilde intrader, derest ej ersättning derför genom statsanslag
blefve dem förunnad, finner Utskottet sig icke kunna annorlunda än vilkorligen
motionen förorda, i så måtto, att Utskottet vördsamt hemställer Lill
Rikets Ständer,
att de ville hos Kongl. Majit göra underdånig framställning derom,
alt inom de Stift, der de allmänna Läroverkens byggnadskassör
redan uppgå, eller då de uppgå till det belopp, som för det med
dem afsedcla ändamålet finnes erforderligt, samma privilegium i
afseende å inkomster af ecclesiastike lägenheter, som för närvarande,
enligt 2 Sect. 3:dje Cap. 1 §. af nu gällande Nådiga Skolordning,
tillkommer de allmänna Läroverkens byggnadscassor, må öfverflyltas
på Ecclesiaslik-stalens Enke- och Pupil-fonder inom det
Stift, dit lägenheten hörer, dock, under förbehåll, att, derest, genom
oförutsedda händelser, byggnadscassorna framdeles deraf å nyo komma
i behof, på Kongl. Ma:Is Nådiga pröfning då må bero, huruvida
dessa inkomster åter böra för någon tid dem tillfalla.
Stockholm den 21 October 1844.
N:o 55.
Ank, till Exp. Etsk. d. 13 Oct., kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion dels derom, att, vid
penninge-remisser pä posten, endast sedlar öfver 10 Riksdaler
Banco valeur hädanefter må behöfva upptecknas till
nummer och data, dels om en snar revision af Postförfattningarne.
Uti en från Yällofl. Borgare-Ståndet till Allmänna Besvärs» och Ekonomi-Ulskottet
remitterad motion, har Herr C. C. Hörnstein anmärkt,
att den nuvarande skyldigheten att, vid penningeremisser på posten, till
nummer och datum, specificera hvarje sedel på 5 R:dr och deröfver, är ser
-
'Allm. Besv.- och Ekon.-Ulskottels Betänkandej JV.-O 56.
5
deles besvärande för affairsmannen och allmänna rörelsen, då större sedlar
äro sällsynta och ersättas snart sagdt endast af valeurer på 10 R:rJr B:co;
hvarföre han framställt den önskan, att allenast sedlar öfver sistnämnde belopp
behöfde upptecknas lill numer och data ; hvarförutan motionären hemställt,
attén snar revision af Post-författningarne måtte företagas och en ändamålsenlig
Författning om Postväsendet derefter utfärdas.
Utskottet har under målets handläggning erhållit upplysningar dels
derom, att, uti afgifvet förslag till ny Författning angående recommenderade
bref, som för det närvarande är på Kongl. Maj:ls pröfning beroende,
åliggandet att tili numer och data m. m. anteckna i dylika bref inneslutna
sedlar, är inskränkt till sådane af 16 R:dr 32 sk. valeur och deröfver,
dels ock derom att, sedan frågan om förändrade stadganden, i afseende
på recommenderade bref, blifvit af Kongl. Maj:t slutligen pröfvad, hvilket
lärer vara att snart emotse, Post-lörfattningarne jemväl i öfriga delar
komma att undergå granskning, med ledning af från Öfver-Post-Directeursembetet.
införväntade förslag; och anser Utskottet sig derföre böra till Rikets
Ständer vördsamt hemställa,
alt ifrågavarande motion icke må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 21 Oclober 1844.
N:o 56.
Ank. till Exp. Utsk. den 23 Oct■, kl. 2 e. tn.
Betänkandej i anledning af väckt motion om befrielse för
Kyrkorna från vissa extra utgifter.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har från Hederv.
Bonde-Ståndet ankommit en af Riksdagsfullmägtigen L. Larssofi från Gefleborgs
Län väckt motion, bvari han anmärkt, att kyrkorna tid efter annan
blifvit betungade med extra utgifter och detta, enligt hans förmenande,
utan några giltiga skäl och anledningar. Bland sådana extra utgifter
anföras: Enkehjelpen och ”lösen för de så kallade Herdaminnena.” Motionären
har derföre yrkat, att, då kyrkan är helt och hållet beroende af
församlingen och icke kan anses ega mer än de lå, af kronotionden utgående,
tunnor spanmål, hvilka äro anslagna till vin- och byggnadshjelp, samt
då kändt är, alt detta anslag ofta icke är tillräckligt att dermed betacka
6
Allm. Fes v.- och Ekon.-Vtskottels Betänkande , N.o Sy.
kostnaden för communionvin åt församlingen, kyrkan ej eller må vara förbunden
alt utgöra och bestrida sådana extra utgifter, som de ofvannämnda.
Med anledning af hvad motionären framställt, får Utskottet, hvad först
angår den omnämnda eukehjelpen, upplysa, alt, sedan presterskapet på
allmänt Riksmöle 1653 sig förenat om ett förslag till beredande af hjelp
oell understöd åt deras efterlefvande enkor, Kongl. Majit under den 13 Augusti
1685, med gillande och godkännande af aila de punkter, som uti det
upprättade förenings-instrumentet innefattas, tillika Nådigst förordnat, alt ”lill
enkornas hjelp derjemte mätte tagas utur Kyr hörnes hista En Riksdaler,
eiler som Kyrkan kan förmå och församlingens lägenhet är/’ hvilken
afgift ock, på grund häraf, allt sedermera utgått af kyrkans cassa oförämlrad
och lill enahanda belopp, oaktadt myntvärdet under tiden betydligen
stegrats; hvadan Utskottet icke kan annat finna, än att ifrågaställde
afgift är på tydlig lag grundad samt, på sätt nyss antydt är, i förhållande
till närvarande myntvärde, icke af någon serdeles betydenhet. Vidkommande
öfriga extra utgifter, hvilka, efter motionärens mening, blifvit kyrko-cassan
obehörigt påförde, så måste för visso antagas, alt sådana utgifter i
allmänhet dels äro obetydliga, dels ganska sällan förekomma och vanligtvis
ej utan efter samråd med socknemännen, så framt icke antingen Kongl.
Majit eller vederbörande embetsmyndighet, på sätt stundom händer, påbjuder
inköp af sådana böcker eller persedlar, hvilka för kyrkan eller församlingen
anses i något afseende vara af nytta eller interesse. Utskottet, som
för öfrigt ingalunda kan i sin allmänlighet godkänna motionärens påstående,
det kyrkan, i fråga om användande af dess medel, är af församlingen
helt och hållet beroende, såsom varande i strid med stadgandet uti
Kongl. Brefvet den 6 Junii 1797, hemställer till Rikets Ständer vördsamt,
all Lars Larssons ifrågavarande motion icke må till någon åtgärd
föranleda.
Stockholm den 2l October 1844.
N:o 57.
Ank. till Exp. Ulsk. den 13 Oct., kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, om förändring af
Författningarne rörande tiggande fattighjons återsändande
med skjuts till hemorten.
Genom remiss från Högv. Preste-Ståndet har lill Allmänna Besvärs
-
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskoltets Betänkande, N.o 58.
7
och Ekonomi-U.skoltet ankommit en af Herr Prosten Lundblad väckt
motion, hvari lian anfört, att, bland de betungande utgifter, hvilka försa
m linga ine äro underkastade i och för fattigvården, torde ingen vara iner
i saknad af rättsgrund och behörighet, änden, som fatligcassorna få vidkännas
för hemforslande med skjuts af fattiga, som blifvit erlappade med bettlande
i främmande församlingar. Motionären liar i berörde afseende yttrat,
att, om ett fattigvårds-samhälle hade rättighet att nyttja tvångsåtgärder emot
sådane ”Vagabonderf det visserligen då äfven, om de ej läte sig rättas
af varningar, egde medel i händerne både att förekomma fattighjonens
lösdrifveri och att bespara sig sjelf onödiga utgifter; men ansett detsamma
icke hafva en sådan rättighet, då fattigvård ej får förvandlas till fångvård.
På grund af obilligheten i nu gällande Författningar härom , har motionären
yrkat den förändring deri, att, då allmosehjon beträdes med bettlande
utom det samhälle, det tillhörer, det antingen måtte återsändas till hemorten,
gående till fots, så vida dess krafter skäligen det medgifva, eller, i
händelse af bristande förmåga dertill, med skjuls, hvars betalning förskjutes
utur fattigcassan, men ersättes densamma utur Landt-Ränteriet.
Utskottet medgifver visserligen, att det af motionären uppgifna förhållande
mångenstädes kan vara för fattigcassorna betungande, men, som just
delta åliggande eller skyldigheten för församlingarne att sjelfve vidkännas
kostnaderne för hemforslandet af de fattiga, som blifvit ertappade med
bettlande inom främmande socknar, synes vara det säkraste medel att, sä
vidt med nuvarande förhållanden slår att förena, förekomma dylikt kringstrykande,
då utgiften för hemsändandet drabbar den församling, den fattige
egentligen tillhörer, hemställer Utskottet,
att motionen må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 21 October 1844.
N:o 58.
Alik. tili Exp. Etsk. den i3 Oct kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förbud för godsegare
att hädanefter lägga hemman, som äro med åboer
försedde, under eget bruk.
Uti en från Högv. Preste-Ståndet till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
remitterad motion, har Herr Conlracls-Prosten Udden an
-
8 Allm. Besv.- och Ekon. Ulskollcls Belänkandej IV.-o 58.
fört, alt, bland de på landsbyggden mest verksamma orsaker lill den oerhörda
tillvexten af löst folk och derjemte öfverhandtagande fattigdomen,
bör, framför andra, räknas den ibland godsegare mera allmänblifna seden
all lägga det ena hemmanet efter del andra under eget bruk och att sköta
det med så kallade Staltorpare. Att byars raserande och hopslående i sambruk,
genom lindrigare brukningskostnad och äfven någon gång slörre production,
medförer större materiell vinst för egaren, medgifver motionären
icke kunna bestridas, ehuru mången gång denna påräknade vinst uteblifver;
men lika litet torde kunna förnekas, att detta jordbiukssystem för samhället
bereder förlust. Deraf förorsakas en, i fordna tider oerhörd, lättsinnighet
bland ungdomen, obetänksamma giftermål, hastig tillväxt af löst folk,
oberäkneliga svårigheter vid fattigförsörjningen o. s. v. Då Staten hittills
ansett sig ega rättighet alt inskränka hemmansklyfning och jordafsöndring,
mäste den äfven ega samma rättighet att inskränka jords sammanslående under
samma bruk, så vida detta skulle befinnas vara mot landets väl stridande.
Ingreppet uti eganderätten är i det sednare fallet ej slörre, än uti
det förra. Till förekommande af de uppgifna olägenheterna, har motionären
föreslagit, att det måtle förbjudas att hädanefter under eget bruk
lägga hemman, som för närvarande äro med åboer förseddej så framt
ej genom föregången laga undersökning visas, att för något större odlings
företag fri disposition af något hemman vore oundgängligen påkallad;
och att godsegare må förpligtas att, mot afgäld i penningar, spantnål
eller tjenstbarheter, helst på längre tid, upplåta sina bondhemman.
Utskottet, som tagit motionen i öfvervägande, erkänner visserligen, att
det af motionären öfverklagade förhållande mångenstädes medfört de beklagliga
påföljder, som af honom blifvjl uppgifne, men då ett förbud för jordegare
att, efter godtlinnaude, och på sätt honom lämpligast synes, besluta
Öfver brukandet af den jord, han besitter, vore en, i Utskottets tanka, uti
eganderätten allt för mycket ingripande åtgärd, och Utskottet dessutom har
sig bekant, att man redan på flere ställen funnit sig af det egna interesset
föranledd att, der sambrukssystemet i allt för stor scala tillämpats, i någon
mon införa jordtorpare-systemet, samt det onda således till viss del torde
bota sig sjelft, anser sig Utskottet böra föreslå,
att motionen icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 21 October 1844.
N:o 59.
Allm. Desv och Ekon.Altskottcts betänkande, „V. o 5 g.
9
N:o 59.
Ank. till Exp. Vtik elni a3 Okt. kl. s e m.
Betänkande, i anledning af väckt motion derom, att personer
frän Arbets- och Pionnier-Corpserna hädanefter endast må
förpassas till de församlingar, frän hvilka de medfört
Prestbetyg, eller der de sist varit skattskrifne och bosatte.
Uti en från Uögv. Prtste-Ståndet lill Allmänna Besvärs- och Ekonomi-UlskoUet
remitterad motion, har Doctor Elfström anhållit, det måtte
i laglig väg varda förbjudet personer af Arbets- och P.onier-Corpserna,
äfvensom fästningsfångar i allmänhet, hvilka sin fängelsetid utstått, att begära
pass och sig begifva lill hvilken socken de sjelfve för godt finna, utan
att de måtte förpligtas att förfoga sig till den, hvarest de sednast varit
skattskrifne eller i Kyrkobok antecknade och hvarifrån de prestbetyg utbekommit.
Utskottet har tagit denna motion i behörigt öfvervägande och får med
anledning deraf anföra, att, hvad hemförpassning af fästningsfångar beträffar,
det är genom Kongl. Brefvet den 17 April 1823 ålagd t Konungens
Befallningshafvande i den ort, der fästningen är belägen, att underrätta
Konungens Befallningshafvande i den ort, dit den på fri fot ställde personen
erhåller pass alt afgå, om hins lösgifvande, på det behörig tillsyn öfver
hans uppförande må kunna hafvas.
Som Pionnier-corpsen, under sådan benämning, upphört och i dess
ställe Krono-arbels-cörpsen blifvit organiserad, så får Utskottet inskränka
sitt yttrande rörande den rdel af Motionärens förslag, som åsyftar dessa
Corpser, till endast den sednare, och dervid anföra, att 33 § af Kongl.
Muj;ts, under den 8 Augusti 1842, utfärdade Reglemente för denna Corps
föreski ifver : att befälet skall låta sig angeläget vara att på förhand söka bereda
näringsfång åt den arbetskarl, som, efter slutad Ijensletid, kommer alt från
Corpsen utgå, antingen på det sätt, att han sättes i tillfälle lill utöfning af
något handlveik eller slöjd, hvartill han, efter afskedstagande^ i likhet med
hvad för Kronans manskap redan finues stadgadt, är berättigad, eller genom
erhållande af Dgl:g årstjenst, eller genom värfning vid annat Regemente
eller Corps. 34 § 3 Morn. af samma reglemente stadgar, ”att arbetskarl,
som ultjent den bestämda arbetstiden, skall, vid samma tids utgång,
Bih Aili R- St. Prot. i8f$. 8 Sami , it Haft. ] 2
10 Allm. Besv. och Ekon.-Utskottets Betänkande, N-o 5g.
ändå att laga försvar icke yppats, af vederbörande frigifvas och behörigen
förpassas.”
Då, enligt Utskottets förmenande, man bör hoppas, att Kronc-arbelscompagnien
skola blifva ett verksamt medel att med samhället åter införlifva
de vilseförda likar, till hvilkas förbättrande de blifvit inrättade, så
anser Utskottet det äfven vara af högsta vigt, att ej genom i förväg lagda
binder motverka delta syftemål. Såsom sådant skulle Utskottet betrakta
ett förbud för manskapet vid Arbets-compagnien att, efter ultjenad arbetstid,
få begifva sig lill den trakt, der de genom anförvanters eller vänners
bemedling kunna hoppas att på ärligt sätt förvärfva sitt lifs uppehälle,
hvilken ej alltid torde vara den socken, der de sednast voro skattskrifne,
och får Utskottet på dessa skäl hemställa,
att denna motion ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Slockholm den 21 October 1844.
STOCKHOLM, Ecksteinska. boktryckeriet, 1844.
Allm. Bcsv. och Ekon. Vtsk■ Meni. N.o 60, Bet. N.o 61. I
N:o 60.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 3i Oct., Ll. 6 e. ra.
Memorial, angående rättelse af Utskottets Betänkande N:o 3i , i
anledning af väckt motion om ändring af 16 § uti i836 års
Militice-Boställs-Ordning.
Uli nämnde Betänkande liar Utskottet föreslagit, att Rikets Ständer
måtte lios Kongl. Majit i underdånighet anhålla, att den dagspenning af 6
sk. Banco, sorn är bestämd för de handtlangnings-arbeten, hvilka gemenskapen
af den indelda armeen, enligt ofvannämnde §. af Militias-BoställsOrdningen,
bör utgöra vid om- eller nybyggnad af caractershus å Regementernes
Chefs- elier Regements-Officers-boställen, måtte hädanefter komma
att beräknas till i3 sk. 6 rist B:co; men, som stadgandena rörande
denna dagspenning äfven omfatta Compagni-Chefs-boställen,
torde ett tillägg af orden ”jemte Compagni-Cliefs-boställen,’’
hvilka, uti den af Utskottet gjorda framställningen af motionärens
förslag i ämnet äfven upptagits, få inflyta vid de
ställen uti Betänkandet, der, med uteglömmande af dessa,
Regements-Chefs- och Regements-Officers-boställen blifvit omnämnda.
Stockholm den 29 October 1844*
N:o 61.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 3i Oct., kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta frågor om reorganisation af
St frel se-verken, m. 111.
Ilos Ilederv. Bonde-Ståndet hafva tvenne motioner i detta ämne
blifvit väckta och till Ulskottet remitterade, nemligen:
1:0 af vice Talmannen Nils Persson, som anfört: att behofvet af de
förvaltande Verkens ställande under direct ledning och controll af de ansvarige
Ministrarne varit insedt och erkändt alltifrån den tid, då här i riBili.
till R. St. Brot. 1844- $ Sami. 12 Haft, t
3 Allm. Besv. och Ekon.-Utsk. Betänkandej IV.-o 61,
ket tillämpades den constitutionella grundsatsen, att Stats-Secreterarne skulle
vara ansvarige för regeringsåtgärderne, och att detta behof blifvit än mera
känbart, sedan regerings-bestyret fördelats på Stats-Departementer, med ansvarige
Stats-Råd, såsom Chefer. Motionären har vidare anmärkt, att en
framställning från Rikets Ständer i detta ämne, vid närvarande tidpunkt,
möjligen kunde synas öfverflödig, enär Kongl. Maj:t i Nåder förklarat Sig
redan vara betänkt på att vidtaga nödiga åtgärder i afseende härå, men
har likväl trott, att Rikets Ständer, just för att befästa Konungen i denna
Dess Nådigst yttrade föresats, samt för att uppfylla en pligt mot nationen,
borde i underdånighet frambära den önskan: att Kongl. Maj:t, vid skeende
förberedande åtgärder till en ny organisation af Embetsverken, mätte Nådigst
afse den grundsats, att, sedan all domsrätt blifvit med sorgfällighet
skiljd från de administrativa Verken, dessa alla måtte förändras till Byråer
eller Contoir under Stats-Departementen.
I fråga om sättet för denna förändrings verkställande, har motionären
önskat, att det måtte tagas i betraktande, huruledes en Minister skulle
komma i svår belägenhet, om han ej kunde för Expeditions-arbetet välja
sina tjenstemän, samt bjuda öfver deras verksamhet och å en annan sida,
huru det för den allmänna och enskilda säkerheten är lika nödigt, att de
tjenstemän, som föra Protocoll, Diarier och Registratur samt handhafva de
Fiscaliska controllerna, i sin tjensteutöfning ej äro underkastade något godtycke;
hvadan motionären ock ansett det vara nyttigast, om stadgadt blefve,
att Departementens och Byråernas Expeditions-personal skulle vara afsättlig
eller kunna transporteras till likartade embets- och tjenstebefattningar,
men att deremot Protocollsförande, Actuarier, Arcliivarier, Registratorer,
Revisorer, Fiscaler m. fl. endast under laglig ansvarighet skulle
utföra sina Embetsgöromål efter lag och fastställda Instructioner.
Härförutan har motionären framställt lämpligheten deraf, att i hvarje
Verk funnes en tjensteman, som, under benämning af Ombudsman, hade
sig uppdraget att vårda enskildes rätt, samt att, emot i taxa bestämd ersättning,
upplysa dem i afseende på iakttagandet af föreskrifna former, och
meddela dem nödiga råd 1 och för målens fullständiggörande m. m.; och
skulle allt sådant sammanlagdt, efter motionärens förmenande, komma att
leda till en stor förenkling inom Embetsverken, emedan, om det antoges,
de mesta af expeditions-göromålen kunde ställas på beting och endast få
platser behöfva besättas, samt dessa på det sätt, att för hvarje gren eller
detalj funnes en ordinarie embetsman, hvilken på egen ansvarighet antog
och sysselsatte sina biträden.
Allm. Besv. och Ekon.-Utsk. Betänkande, j\~:o 6t.
2:0 af Riksdagsfullmäktigen Johan Johansson från Örebro Län, hvilken
anfört, alt behörigt afseende borde fästas på den bittra klagan, som
med största skäl och från lång tid tillbaka förts öfver jordbrukets höga beskattning
och förmenat, att således en nedsättning deri borde tillvägabringas,
hvarigenom jorden ej blefve högre skatt ålagd, än annan fast egendom,
samt att detta ändamål lämpligast kunde vinnas genom förminskande af
Stats-utgifterna, hvilket återigen bäst kunde åstadkommas genom öfverflödiga
embetens indragning, samt Försvars-systemets ordnande på ett till
besparingar ledande sätt. Motionären har derföre, och med anförande för
öfrigt af hufvudsakligen enahanda grunder för aflåtande af en underdånig
skrifvelse från Rikets Ständer uti ofvanberörde hänseenden, som af vice Talmannen
Nils Persson blifvit framställda, föreslagit, att en sådan underdånig
skrifvelse måtte afgifvas, med uttryckande af den mening: ”ali besparingar
kunna och böra tillvägabringas inom alla Hufvudtillar , serdeles
inom den Salje , /jule och 5:te, för beredande af tillgångar till utgifter,
som snarast kunde anses blifva del allmänna ersatte , nemligen för folkundervisningen
, konsters och vetenskapers förkofran, samt slöjd-idkares
utbildning; att indragningar böra ske inom Arméen, i synnerhet inom den
värf vade; att landets tillgångar omöjligen medgifva underhållet af en Linieflotta,
och att Cleredets organisation och lönevi/kor tåla förändring,
hvarvid hufvudsakligt afseende borde fästas ä Biskops-Embetenas umbärlighet,
samt de dertill anslagna lönernas höga belopp m. m.”
Utskottet, som åt det högst vigtiga ämne, hvilket utgör föremålet
för dessa motioner, egnat all tillbörlig uppmärksamhet, kan ej annat än
till fullo instämma i den deruti uttalade åsigt, att defö så väl för ärendenas
skyndsamma och fullständiga behandling, som för vinnande af det nödiga
sammanhang mellan Förvaltningens olika delar, hvarförutan det hela
måste blifva lidande, är af behofvet i högsta måtto påkalladt; att den re~
organisation af samtlige Embefsverken, som alltsedan vår Grundlags stiftande
utgjort ett föremål för nationens och dess ombuds upprepade önskningar,
nu måtte, så snart sig göra låter, varda verkställd.
Detta synes Utskottet vara ännu mera oundgängligt under när
varande
omständigheter, då, genom Departemental-Styrelsens införande för
4 år sedan, grunden till ett väl ordnadt Administrations-sätt blifvit lagd;
men denna styrelseform måste sakna den enhet och den kraft, som för den
samma
är nödig, örn, bredvid densamma, den Collegiala Styrelse-formen
än ytterligare skall bibehållas och således ej samtlige de förvaltande Yer
-
4
Allm. Bcsv. och Ekon. Utsk. Betänkandej N:o 61.
ken ställas under de ansvarige Departements-Chefernes omedelbara ledning
och controll. Denna Collegiala Styrelseform, införd under en enväldig Regering,
och då högst nyttig, såsom innebärande den enda lagliga återhåilskraften
emot maktens missbruk, står, efter Utskottets förmening, i strid med nuvarande
statsskick, der denna återhållskraft är nedlagd hos Representationen,
och der, om densamma derjemte bevaras åt en del af Förvaltningen,
den kraft och den enhet måste förlamas, hvarförutan Styrelsen ej lill fullo
kan inför Representationen ansvara för sina åtgärder.
I öfverensstämmelse med motionärens, vice Talmannen Nils Perssons
^ förslag, anser Utskottet äfven af en sådan förändring nödvändigt böra
följa, att den domsrätt, som hiltills af några utai Collegierna ulöfvals, må
till någon annan myndighet öfverlemnas, äfvensom att alla Fiscaliska controllör
och revisions-åtgärder ifrån samtlige dessa Verk öfverflyttas till ett
enda, som äger att, efter lag och fastställd instruction, desamma utföra.
Hvad åter angår den del af motionärens förslag, som vidrörer frågan
om samtlige de embets- och tjenstemäns afsättlighet, hvilka, efter en
sådan förändring, skulle komma att slå omedelbart under Departements -  Cheferne, så anser Utskottet sig ej äga rättighet att afgifva yttrande om
denna visserligen vigtiga fråga, enär den, till följd af 53 § Regeringsformen,
såsom afseende ändring i 30 §. af samma Regeringsform, måste af
Constitutions-Utskottet behandlas, för att på vederbörligt sätt komma under
Rikets Ständers pröfning, hvadan denna motionärens framställning
för närvarande ej torde föranleda till någon Rikets Ständers
åtgärd.
Motionärens förslag om anställande af en Ombudsman vid hvarje
Verk, som hade att vårda och iakttaga enskild mans rätt m. m., anser äfvenledes
Utskottet vara en så beskaffad detalj-bestämmelse, som bäst och
lämpligast tages i öfvervägande, sedan Rikets Ständer komma i tillfälle alt
pröfva den önskade nya organisationen i sin helhet, hvarföre Utskottet
vördsamt föreslår, att ej heller detta motionärens förslag
måtte leda till någon framställning från Rikets Ständers sida.
Då Utskottet, med undantag af de tvenne sednast omnämnde punkter,
således går att tillstyrka hvad vice Talmannen Nils Persson i öfrigt
löreslagit, åligger det ännu Utskottet att upptaga den invändning, som med
skäl skulle kunna göras emot en så beskaffad underdåning framställning
till Kongl. Maj:t, som den nu föreslagna, nemligen, att en sådan ej är af
behofvet påkallad och mindre lämplig, då Kongl. Majit redan behagat i
Allm. Besv. och Ekon. Ulsk. Betänkande, N.o 61•
Nåder förklara Sig vara betänkt uppå att låta utarbeta ett förslag i samma syfte,
eller afseende Embetsverkens förenkling. Utskottet har ej förbisett, att,
under sådane förhållanden, en förnyad framställning å Rikets Ständers sida
kan anses öfverflödig, men vågar dock å andra sidan tro, att det kunde för
Kongl. Maj:t vara af vigt ali i ett så maktpåliggande ämne ånyo inhemta
Rikets Ständers tanka, heldst då Departemental-Styrelsen under en längre
lid varit införd och Rikets Ständer således nu kunna yttra sig i ämnet
med den sakkännedom, som endast erfarenheten kan lemna.
På sålunda anförde skäl, får Utskottet vördsamt tillstyrka Rikets
Ständer,
att till Kongl. Maj:t frambära uttrycken af deras underdåniga
tacksamhet för den af Kongl. Maj:t Nådigst meddelade
förklaring, att Embets-Verkens förenkling och reorganisation
utgöra ett af föremålen för Kongl. Maj:ts Nådiga omtanka,
samt hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att denna
reorganisation måtte få byggas på den grund, att, sedan
all domsrätt, äfvensom alla fiscaliska och revisionsbestyr blifvit
från de Administrativa Yerken öfverflyttade på de andra
Verk, Kongl. Maj:t dertill kan finna lämpliga, samtliga de
Administrativa Yerken måtte förändras lill Byråer eller AU
delningar under de respective Stats-Departementen.
Beträffande slutligen Riksdags-fullmäkligen Julian Johanssons serskilda
framställning derom, att Rikets Ständer, i underdånig skrifvelse, måtte fästa
Kongl. Maj:ts Nådiga uppmärksamhet på nödvändigheten af indragningar
inom Armeen, Flottan och Presterskapet, m. m. så och då de ämnen, dit
dessa frågor höra, dels förekommit vid uppgörandet af Stats-Regleringen,
och dels komma, hvad Presterskapets löner och indragning af Biskops- med
flere Embeten och tjensler beträffar, att af Stats- samt Allmänna Besvärsoch
Ekonomi Utskotten gemensamt behandlas, har Utskottet ej nu kunnat
förslagen härom till besvarande upptaga, utan hemställer
vördsamt, att de må, i den ordning, hvari de här förekommit,
lemnäs utan afseende. Stockholm den 29 October 1844-
Emot Utskottets beslut reserverade sig Herr Lectorn Ljungdahl och
Riksdags-fullmäktigen Nils Strindlund; den förre i följande ordalag:
Reservation.
”Då Kongl. Maj:t vid Riksdagens öppnande i Nåder förklarat Sig vara
betänkt på den inre förvaltningens förenkling, samt sinnad att för detta
6
Allm. DcSv. och Ekon.-Utsk. Memorialj IV.-is 6 a, 63.
ändamål snarligen påkalla Riksens Ständers medverkan, liar jag för min
del icke kunnat inse behöfiigheten af den åtgärd, hvilken Utskottet tillstyrkt.
Mig vill det tvärtom synas, som om frambärandet af en så beskaffad underdånig
önskan, i afseende på de administrativa embetsverkens reorganisation,
vore mindre lämpligt, då Riksens Ständer icke för närvarande torde vara
i tillfälle att gifva ett mera detailleradt förslag till den önskade förändringens
verkställighet. Dessutom betviflar jag högeligen, att den blott för
få år sedan hos oss införda Departemental-styrelsen ännu hunnit frambringa
någon full tillförlitlig erfarenhet af dess fördelar. Jag måste således reservera
mig emot den del af Utskottets Betänkande, som rörer frågan om aflåtandetafen
underdånig Skrifvelse till Kongl. Majit i förrberörde ämne.”
N:o 62.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 3i Oct., k!. 6. e. ra.
Memorialj i anledning af återremiss utaf Betänkandet3 N:o 1~.
Hederv.Bonde-Ståndet har återremitterat Utskottets Betänkande N:o 17,
i anledning af väckt motion om upphörande af Kammar-Rättens anmärknings-rätt
vid Taxerings- och Pröfnings-Comitéers åtgärder, att befria
utfattiga från bevillning; men, som de öfrige Riks-Stånden Betänkandet
bifallit,
kan återremissen icke föranleda tili någon Utskottets vidare
åtgärd. Stockholm d. 29 Oct. 1844-
N:o 63.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 3i Oct., kl. 6. c. m.
Memorial, i anledning af äter remiss utaf Betänkandet JY:o 18.
Det af Utskottet under ofvanstående Nummer afgifne Betänkande, i
anledning af yäckt motion om befrielse för rotehållare från skyldigheten
Allm. Besv. och Ekon.-Utsk. Memorial, IV:is 64* 65. rj
alt för Regementets-olUcerare förevisa recryter, innan de antagas, samt om
vidtagande af åtgärder emot Befälets olagliga inblandning vid uppgörande af
contracter emellan rotehållare och knecktar, har väl af Hederv. Bonde-Ståndet
blifvit återremitteradt; men, som de öfrige Riks-Stånden Betänkandet bifallit.
kan återremissen icke föranleda till någon Utskottets vidare
åtgärd. Stockholm den 29 Oct. 1844*
N:o 64.
Ank. till Exp. Utsk. d. 3i Oct., kl. 6 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss utaf Betänkandet, N:o 22.
Hederv. Bonde-Ståndet har återremitterat Utskottets under ofvanstående
nummer afgifna Betänkande, i anledning af väckt motion om
ändring af 61 och 63 §§. uti Instructionen för Jägeri-betieningen af den
16 Mars 1838; men, som de öfrige Riks-Stånden Betänkandet bifallit,
kan återremissen icke föranleda till någon Utskottets vidare
åtgärd. Stockholm den 29 October 1844*
N:o 65.
Ank. till Exp. Ulsk. d. 3i Oct., kl. 6 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss utaf Betänkandet, N:o 23.
Det af Utskottet under ofvanstående nummer afgifna Betänkande, i
anledning af väckt motion om förenkling af de militaira och civila uniformerna,
har väl af Hederv. Bonde-Ståndet blifvit återremitteradt; men,
som de öfrige Riks-Stånden Betänkandet bifallit,
kan återremissen icke föranleda till någon Utskottets ridare
åtgärd. Stockholm den 29 October 1844-
3
Allm. Besv. och Ekon. Ut..\k Betänkandej N.o 66.
N:o 66.
Arik. till Exp. Utsk. d. i Nov. kl. i i f. rn.
Betänkande, i anledning af väckt motion derom, att kronoarbetskarlarne
A Carlsborg må hädanefter inom f ästningen
fä undergå de dem ådömda kroppsstraff.
Uli en från Hederv. Bonde-Ståndet till Allmänna Besvärs-och Ekonomi-Utskottet
remitterad motion, har Riksdagsfullmägtigen Auders Andersson
från Skaraborgs Län förnyat ett af honora vid sistlidne Riksdag ingifvet
förslag, till beredande af minskning uti de dryga oell öfverflödiga
utgifter, hvilka drabba Statsverket genom pionnierernas på Carlsborgs fästning,
eller de numera så kallade krono-arbetskarlarnes, forsling, då de, i
följd af begångna förbrytelser, skola undergå bestraffning; oell dervid ytterl
gara andragit, att hans förenämnde förslag visserligen haft till följd, att
Rikets Ständer ingingo med en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:l,
hvaruti de framställde den önskan, att Kongl. Maj:t täcktes, för de fall, då
omförmälda bestraffningar kunna lagligen ega rum inom fästningen, Nådigst
anbefalla sådana åtgärder, att den kostnad, som genom fångarnes öfverklagade
forsling uppkom, så vidt ske kunde, måtte undvikas; samt att dessutom
en serskild Länsman, för tillsyn af pionniererna ocb dessas befordrande
lill ransakning och straff, blifvit i Mölltorps, till Carlsborg närbelägna,
socken tillsatt; men, då afstralfningen likafullt utom fästningen fortfore, så
har motionären ansett sig ånyo böra fästa Rikets Ständers uppmärksamhet
deruppå, att detta förfarande ådrager staten en så dryg kostnad, att densamma,
enligt motionärens beräkning, skall, för hvarje forsling från Carlsborg
till Mariestad, af en till straff dömd krono-arbelskarl utgöra 18 Rrdr
23 sk. 6 rst B:co, och sålunda med antagande deraf, att 5o personer årligen
från fästningen måste göra en sådan resa, för dessa uppgå till 924
R:dr 18 sk. Broo om året. Till undvikande af denna utgift har motionären
ånyo föreslagit, att krono-arbetskarlar må inom fästningen Carlsborg
utstå det kroppsstraff, hvartill de blifvit dömda.
Utskottet, sorn tagit denna motion i noggrannt öfvervägande, får,
med anledning af hvad motionären framställt, meddela: att, lill följd af
Kongl, brefvet den 17 October 1760, som anbefaller ett noga iagttagande
af lagens stadgande i 5:te Capillet 5 § Straff-Balken, alt den brottslige må
straffas
Allm. Besv. och Ekon.-Ulsk. Betänkande, N.o 66.
9
straffas med fängelse vid vatten och bröd, der domaren pröfvar, att hans
välfärd och heder genom annan kroppsplikt spilles, enkel stöld begången af
pionnier eller krono-arbetskarl, med eiler utan förening af åtalad militärförbrytelse,
vanligen blifvit, af den vid Carlsborg varande permanenta
Krigsrätten belagd med fängelse vid vatten och bröd, i stället för annat
svårare kroppsstraff; att Kongl. Brefvet den a5 November 1802 stadgar,
att fängelse vid vatten och bröd icke må verkställas annorstädes än i allmänna
kronohäkten; att Tjenstgörings-reglementet för Armeen i i:sta Delen
155 § föresklifver, att soldat, sorn blifvit dömd till nesligt straff, skall,
för dess undergående, öfverlemnas till Konungens Befallningshafvande, för
straffets behöriga verkställande, och för sådant ändamål under bevakning
föras till och emot qvitto aflemnas i ortens häkte; samt att, på grund af
alla dessa stadganden, de vid Carlsborg förlagde pionnierer eller krono-arbetskarlar,
sorn blifvit dömde, såväl till fängelse vid vatten och bröd, som
till spöstraff, öfverlemnas till Konungens Befallningshafvande, ej blott för
att genom dess föranstaltande undergå straff, utan äfven den åtföljande
kyrkoplikten.
Hvad serskildt beträffar den utgift för Statsverket, som skall föranledas
af krono-arbetskarlarnes transporterande till Mariestads länshäkte, för
undergående af bestraffning, och hvilken motionären förslagsvis beräknat
för 5o brottslingar lill 92/; R:dr 18 sk. B:co, får Utskottet meddela: att
Chefen för Pionnier-corpsen, i sitt den 21 Mars 1841, med anledning af
Rikets Ständers, af motionären ofvan åberopade underdåniga skrifvelse, afgifna
yttrande, upplyst, att summan af de ifrån dåvarande Pionnier-corpsen,
under loppet af 10 är, för brott dömde personer utgjorde ett antal af 186,
eller, i medeltal, omkring 18 0111 året; att, serskildt för år 1840, 22 pionnierer
blifvit till Konungens Befallningshafvande insände för bestraffnings
undergående, hvarföre forslingskostnaden, enligt de upplysningar, som blifvit
nämnde Chef meddelade af den kronorättare, hvilken det ålegat att
transportera Tångarne, uppgått till ett sammanräknadt belopp af i5p R:dr
4o sk. B:co, hvaremot Chefen, derest bestraffningarne borde inom fästningen
undergås och gevaldiger samt nödig fångbetjening derstädes, för sådant
ändamål, skulle anställas, beräknat, att aflöningen för densamma skulle
uppgå till 4yo R:dr 0111 året, utom boningsrum, kostnad för ved och iysnings-ämnen,
111. 111.
Bih. till R. St. Brot. 1844* 8 Sami. 12 Haft. 2
jo Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N.o 6~j.
Af hvad sålunda blifvit upplyst, anser sig Utskottet hafva full anledning
föreslå Rikets Ständer,
att den väckta motionen ej må till någon vidare åtgärd föranleda.
Slockholm den 29 October 1844*
N:o 67.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 1 Nov, kl 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om meddelande af närmare
föreskrifter _, i afseende på Utländningars bosättning i
Sverige, och tillåtelse för dem att der idka borgerliga näringar.
Uti en från Höglofl. Ridderskapet och Adeln till Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet remitterad motion, har Herr C. U. Roos öfverklagat,
att utländningar tillåtas inkomma hit i riket och, till förfång för landets
egna invånare, idka åtskilliga näringsgrenar, samt dervid serskildt
anmärkt: dels att personer från Tyskland hit öfverkomma och nästan uteslutande
slå under sig vissa lönande yrken, för hvilkas utöfning de vanligen
icke skola söka Svensk medborgare-rätt, utan blott, antingen såsom
betjenande eller associerade, deltaga i någon här förut varande Tysks rörelse,
hvarefter de, så snart sig göra låter, för egen räkning och i eget namn
hörja införa i landet ^onödigt kram och lyxartiklar” samt öppna sina bodar
eller verkstäder; dels alt från Finland hit öfverflytta fattige och folk
af arbetsklassen, som icke sällan falla fattig-försörjningen till last, hvilket
förhållande motionären ansett vara så mycket mera anmärkningsvärdt, som
allmänt kändt är, att, om fattige och näringslöse personer från Sverige öfverkomma
till Finland, de genast blifva återskiskade. Motionären har, i
anledning häraf, hemställt, att Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
måtte föreslå mera bestämda och ändamålsenliga föreskrifter, i afseende på
utlänningars bosättning härstädes än de, som i detta afseende äro gällande.
Utskottet, som tagit motionen i öfvervägande, får upplysningsvis
meddela, att, rörande rättigheten för utländningar att i riket idka näring,
föreskrifter redan finnas meddelade uti 3 Cap. 1, 2 §§ samt 5 Cap. Handels-Balken,
Kongl, brefvet den 12 December 1811, Kongl. Resolutionen den
16 October 1723, 29 §, och Kongl. Handelsordningen den ^December 1734,
hufvudsakligen af följande innehåll: att ingen må, utan Magistratens vetskap
Allm. Besv.-och Ekon.-Utsk. Betänkande, N'.o 67.
och tillåtelse, sätta sig ned i stad och idka näring, att sådant icke tillåtes
utländsk man, förr än han, efter af Kongl. Maj:t erhållen Nådig tillåtelse,
vunnit burskap; att, vid ansökning om burskap, bör af sökanden ställas
borgen, det han skall till det minsta i sex år i staden bo och stadens rätt
efter magt uppehålla, eller i brist deraf erlägga utskylder för sex år; att
utländsk man, som vill sig i staden nedsätta, der burskap vinna och med
kram handla, skall förete bevis, det han å den ort, >der han sig uppehållit,
lärt och tjenat den tid, Förordningen fordrar, såsom vilkor för rättighet att
drifva handel; eller i annat fall fylla tiden upp med tjenst hos köpman
i den stad, der han ämnar sig nedsätta; hvarjemte sökanden, såvida han
icke utomlands egen handel drifvit och ”kunbar förmögenhet eger,” bör
erlägga till Handels-Societeten eller Borgerskapets Cassa 200 daler silfver
myn t.
Utländning åter, som icke vunnit burskap, må endast i stapelstad å
de rum, Borgmästare och Råd utse, men icke i ”sitt herberge eller öppna bodar”
försälja sina varor, och detta allenast i gross. Enligt Kongl, Förordningen
den 19 Februari 1811, må resande utländning icke eller i riket inkomma
utan Kongl. Maj:ts tillstånd
Beträffande serskildt de personer som ifrån Finland hit till riket
inkomma, finnes uti 11 § af nyssnämnda Kongl. Förordning stadgadt, att de
böra vara försedde med pass af Landshöfdingen eller Magistraten i den
Finska ort, hvarifrån resan börjad är. Till förekommande åter deraf, att
sådane personer må falla fattigförsörjningen till last, är emellan Kongl.
Maj:t och Kejsaren af Ryssland afslutad en convention, hvilken, enligt Kongl.
Kungörelsen den 2 Juni 1840, blifvit förnyad att gälla till den 12 Maj
1846, af innehåll: att lösdrifvare samt andre från det ena riket till det
andra, inkomne personer skola, äfven om icke kunnat utredas, när de till
det sednare landet anländt, i sitt fädernesland emottagas, så framt de icke
i det andra riket varit anställde i allmän tjenst eller för egen räkning förestått
landtbruk eller annat näringsfång.
Då Utskottet, långt ifrån att instämma i motionärens klagan deröfver,
att utländningar kunna här i riket idka näringar, anser såsom en förmon
för samhället, att främmande länders undersåtare kunna använda sin
arbets-skicklighet eller capitaler i näringar inom landet eller till befordrande
af varuomsättning genom handel, så kan Utskottet för ingen del
tillstyrka någon inskränkning i den åt utländningar medgifna rättighet att i
riket inkomma och nedsätta sig, genom hvilken inskränkning ofvanberörde
förmon skulle motverkas.
ta
Allm. Besv.- och Ekon.-TJtsk. Betänkande , N:o 68.
Om vissa liit inkomna utländningar, vid bedrifvande af sin bandel,
bidragit till införande af åtskilliga öfverflöds-artiklar, så torde sådant icke
kunna förekommas annorledes, än medelst tillintetgörande af den frihet,
utan hvilken handel icke kan ega rum. Alla ytterligare hinder för en lätt
och liflig communication staterna emellan skulle också ofelbart menligt inverka
på näringarnes och industriens förkofran och tillväxt. På vederbörande
myndigheter torde det ankomma att afvärja, det främlingar falla
fattigvården till last, derigenom att de återsända sådane personer till hemorterne.
På dessa skäl får Utskottet vördsamt hemställa,
att Herr Roos’s ofvannämnde motion må förfalla. Stockholm
den 2() October 1844*
N:o 68.
Ank. lill Exp.-Ulsk. d. i Nov., kl. ii f. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion om förändring i bestämmelsen
af Protocolls- och Doms-lösen vid Rådstuf vu-Rätter ,
samt lösen för fastebref och burbref i städerna.
Uti en från Yälofl. Borgare-Ståndet lill Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet remitterad motion, har Herr Fridstedt anmärkt ”den
Uppenbara obillighet,” som skall ligga deruti, att Kongl. Förordningen
den 2 Februari 1842, angående åtskilliga förändrigar och tillägg
i Kongl. Majrts den i5 Maj 1821 utfärdade Taxa på Expeditions-lösen,
tillägger Kämners-Rätt enahanda protocolls-lösen med Härads-Rätt, under
det Rådstufvu-Rätt i stad, der Kämners-Rätt är, för första arket af dess
protocolls-utdrag fortfarande åtnjuter 6 sk. lägre lösen; och har motionären,
på grund häraf, ansett sig böra föreslå, det Rikets Ständer måtte bos
Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att protocolls-och doms-lösen samt lösen
för fastebref och burbref i städerna måtte fastställas till det belopp,
som linnes upptaget i det af Herrar Commitlerade till Kongl Maj:t afgifna
underdåniga förslag till förnyad Expeditions-taxa.
Vid föredragning af denna motion i Yälofl. Borgare-Ståndet, har
Herr Ekholm anmärkt, att, enligt Expedilions-taxan, lösen vid RådstufvuRätt
ingalunda vore mindre, än vid Kämners-Rätt, samt att det vid några
Kämners-Rätter förelupne missbruk att beräkna lika stor lösen för protocolls-utdrag,
som för resolutioner, torde hafva föranledt motionen.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänkande, N:o 68.
Utskottet får till en början meddela den upplysning: att, enligt Ex*
peditionstaxan af den i5 Maj 1821, lösen vid Rådstufvu-Rätt utgör: för Dogmar,
hvilka vid denna domstol utfärdas med rubrik: i:sta arket /p sk->
a:dra arket 24 sk. samt för hvarldera af de öfriga arken 12 sk.; för Resolution
så ock Protocolls-utdrag, sorn innefattar ett eller flere Utslag: i:sta
arket 3o sk., 2.:dra arket 18 sk. samt för hvartdera af de öfriga arken 12
sk.; alt vid Härads-Rätt, hvarest domar ej utfärdas med Rubrik, utan alltid
i sammanhang med Protocollet, lösen för Protocolls-utdrag, ehvad det
innefattar definitiv dom eller annat beslut, utgör för i:sta arket] 36 sk.,
2:dra arket 18 sk. samt för hvartdera af öfriga arken 9 sk.; att, genom
Kongl. Förordningen den 2 Februari 1842, 4:^e Morn., blifvit föreskrifvct,
”att lösen hos Kämners-Rält, äfvensom der sadan ej finnes, hos RådstufvuRätt
i de mål, som efter lag icke i allmänhet till Rådstufvu-Rälts omedelbara
upptagande höra, skall utgöra lika belopp, som för Ilärads-Rätten
stadgadt är.”
Då således vid Härads-Rätt och Kämnärs-Rätt enahanda lösen finnes
bestämd för Protocolls-utdrag, ehvad det innehåller dom eller annat beslut,
inträffar det af motionären anmärkte förhållande, att lösen för i:sta arket
af Iiämners-Rätts resolution med 6 sk. öfverstiger lösen för i:sta arket af
en så beskaffad expedition från Rådstufvu-Rätt, ehuru detta missförhållande
i någon mon minskas, så snart expedilionen öfverstiger 2:ne ark, emedan
lösen hos Rådstufvu-Rätt för 3:dje och påföljande arken är 12 sk., då deremot
denna lösen lios^ Härads-Rätt och Kämners Rätt är bestämd till endast
9 sk.
Utskottet medgifver visserligen, att detta förhållande står i strid
med den antagna principen, att lösen vid en lägre domstol i allmänhet
icke må öfverstiga lösen vid en högre; men, då denna inconsesqvens ej synes
vara af serdeles betydenhet, heldst då, såsom redan blifvit anmärkt,
detta missförhållande jernnäs derigenom, att lösen för 3:je och följande ark
vid KämnersRätt understiger, hvad derför erlägges vid Rådhus-Rätt, samt
den, genom Kongl. Förordningen den 2:dre Februari 184.2, Kämners-Rätterne
förunnade tillökning i expeditionslösen synes afse en skälig förhöjning i
de knappa löne-inkomster, som åtnjutas af de vid dessa domstolar anställde
tjenstemän, anser Utskottet denna del af motionen ej böra föranleda lill
någon Rikets Ständers åtgärd.
Hvad derefter beträffar motionärens framställning om förändring i
lösen för Fastebref och Burbref i Städerne, finner Utskottet ej eller skäl
att deri tillstyrka någon sådan tillökning, som den committerade för upp
-
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.-Utl. N.-o 6$j Bet. N:o 70.
görande af en ny Expeditionstaxa i detta afseende föreslagit. På grund af
hvad sålunda i ena som i andra afseendet blifvit anfördt, anser Utskottet
sig vördsamt böra hemställa,
att ifrågavarande motion måtte förfalla. Stockholm den 219
October 1844»
N:o 69.
Ank. till Exp. Utsk. d. 1 Nov., kl. 11 f. ra.
Utlåtande j i anledning af väckt fråga om indragning af Förvaltningen
af Sjö-Ärendena.
Hos Vällofl. Borgare-Ståndet har Herr Gustafsson väckt en motion,
som blifvit till Utskottet remitterad, hvari yrkas, att Förvaltningen af SjöÄrendena
måtte indragas, samt de göromål, som tillhöra dess behandling,
öfverflyttas till Sjöförsvars-Departementet, hvilket, enligt motionärens förmenande,
ganska väl kan medhinna desamma, med biträde af den Kamrerare,
Cassör samt Kammarskrifvare, som nu finnas i Förvaltningen.
Utskottet, som fått emottaga till handläggning åtskilliga motioner,
rörande reorganisation af samtlige Administrativa Embets-Verken, och deröfver
afgifvit Betänkande, N:o6i, anser den nu väckta frågan om Förvaltningens
af Sjö-Ärendena indragning icke böra föranleda till serskild utredning,
utan får, för besvarande deraf, åberopa sitt nyssnämnda Betänkande,
och derföre
vördsamt hemställa, att nämnde motion icke må till någon
Rikets Ständers serskilda åtgärd föranleda. Stockholm den
29 October 1844*
N:o 70.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 1 Nov., kl. 11 f. ra.
Betänkande, i anledning af väckt motion, om Stads-sko/ans i Sköfde
förening med Folkskolan derstädes.
Uti Vällofl. Borgare-Ståndet har en motion blifvit väckt af Herr A.
N. Lagerstedt, och derifrån remitterad till Utskottet, hvari anförts: att i
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. BetänkandeN.o jo, i5
staden Sköfde finnes en år 1597 stiftad skola, hvarvid ar anställd en lärare
med årlig lön af 28 tunnor, 28 kappar kronotionde-spannmål, samt
att denna lärare-befattning, alltsedan år 1806, efter derom då gjord underdånig
ansökning, har varit förenad med Comministers-tjensten i staden.
Motionären anser föreningen af dessa håda befattningar vara af menligt inflytande
på skolans verksamhet, och derföre Önskat, att detta förhållande
måtte upphöra. Deremot har han, såsom lämpligt, föreslagit, att ifrågavarande
skola måtte förenas med den folkskola, som i staden skall för både
stads- och den dermed förenade landsförsamlingen inrättas, med afseende
derå, att undervisning i folkskolan kommer att meddelas i ungefärligen samma
läroämnen, som för närvarande förekomma i stadsskolan, och att arne
Lärare komma att vid den förra anställas, då densamma blifver ensam
för communens behof tillräcklig, och lärarelönen vid stadsskolan kunde tillfalla
den ene af lärarne vid folkskolan. För att ytterligare ådagalägga möjligheten
af detta förslags sättande i verket, har motionären upplyst, att
med nuvarande innehafvarens af de förenade comministers- och skollärarebefattningarne
afgång, dessa tjenster påräknas att blifva åtskiljda, och att
stadens invånare derföre beslutat att, i den händelse ifrågavarande förslag
vunne bifall, serskildt aflöna den blifvande andre läraren vid folkskolan,
intilldess stadsskole-lärarelönen dertill kunde användas.
Utskottet har tagit denna motion i öfvervägande, och då det synes
höra blifva fördelaktigare för Sköfde stad och landsförsamling att hafva en
skola i fullständigt och godt skick, än tvänne, hvaraf åtminstone den ena
ej fullt motsvarar sitt ändamål, så kan Utskottet för sin del ej tveka att
anse den af motionären föreslagna föreningen emellan stads- och folk-skolan
såsom gagnelig; men, enär ärendet ej befinner sig uti det fullt utredda
skick, att ju icke en närmare undersökning torde böra föregå dess slutliga
afgörande, får Utskottet endast föreslå,
att Rikets Ständer ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes anbefalla en undersökning
om lämpligheten af en förening emellan Sköfde stadsskola
samt den derstädes blifvande folkskolan, samt, i händelse ej
alltför betydliga svårigheter häremot skulle möta, till en sådan
förening lemna Nådigt bifall. Stockholm den 3i October
i844*
i6
Allm. Besv. och Ekon. Ulsk. Betänkandej N:o "J1.
N:o 7 r.
Ar.k. till Exp.-Utsk. d. i Nov. kl. n f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphörande aj
Nämndemäns befrielse från skjutsningsbesvär.
Uti en från Hederv. Bonde-Ståndet till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
remitterad motion, liar Riksdagsfullmägtigen Anders Andersson
från Östergöthlands Län hemställt, att, då på sednare tider Nämndemäns
skyldighet att sina befattningar innehafva blifvit inskränkt till a:ne
år, och dessa förtroendeposter icke äro förenade med någon betungande
tjenstgöring, den dem tillagda frihet från håll- och reserv-skjuts måtte upphöra,
och Nämndemän således lika med andra hemmans-innehafvare, hvilka ett
sådant besvär åligger, förpligtas att dylik skjutsning hädanefter utgöra, eller
i kostnaden derför deltaga; Lill stöd hvarför motionären ytterligare antori:
att denna Nämndemännen tillagda frihet voro ganska betungande tor öfrige
skjutsskyldige, serdeles då, såsom ofia inträffar, llere bland Häradets Nämnd
bo inom samma skjutslag; att erfarenheten visat, det Nämndemän, som eg a
flere hemmansdelar, med stöd af denna dem förunnade frihet, ansetts för
dem alla vara från skjutsnings-besväret fritagne; samt slutligen att, då numera
skjutsskyldigheten troligen komme att ställas på entreprenad, något
skäl ej förefunnes till Nämndemännens befrielse från deltagande i kostnaden
för håll- och reserv-skjutsen, om ock billigheten skulle fordra deras befrielse
från kungs- och krono-skjuts.
Vid föredragningen hos Hederv. Bonde-Ståndet af denna motion,
hafva åtskilliga Ståndets Ledamöter yttrat sig och, med ogillande af motionärens
framställning, ansett billigheten fordra, att Nämndemännen fortfarande
voro i åtnjutande af den dem tillagda frihet från en del af skjutsningsbesväret;
hvarjemte motionären upplyst, att i motionärens ort Nämndemännen
icke allenast under tjenstgöringstiden, utan äfven sedan de upphört
att vara Nämndemän, voro från allt skjutsningsbesvär befriade, samt
att denna omständighet, hvilken syntes orättvis och obillig, gifvit anledning
till motionen.
Med anledning af hvad sålunda förekommit, för Utskottet upplysa,
att
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Utlåtande IV.o 72.
att de föreskrifter, sora i delta ämne blifvit gifne, hufvudsakligen innefattas
i en af Kongl. Kammar-Collegium den 3 December 1821 utfärdad kungörelse,
som stadgar, att under den ordinarie Ilärads-Nämnden förunnade
skjulsningsfriheten icke får begripas reserv-hemmans och gästgifvaregårdars
skjutsningsskyldighet, utan att denna frihet endast eger ruin vid utgörande
af håll- och kronoskjuts i mon af den hemmansdel, Nämndemannen sjelf
bebor och för hvilken han, såsom egare, värd eller åbo, är skrifven, samt
icke längre än för den tid, han tjensten bestrider, från hvilket stadgande
likväl blifvit gjorda undantag för vissa Län i Riket.
Häraf synes, att åtskillige af motionären uppgifne förhållanden icke
kunna inträffa, utan att derigenom uppenbarligen lemnäs å sido föreskrifterne
i gällande Författningar, hvilket i sådant fall kan rättas genom påkallad
beifran af vederbörande embetsmyndighet.
Hvad åter beträffar den Nämndemännen lagligen tillkommande frihet
från en del af skjutsnings-besväret; så, enär Nämndemännen, för deras
ofta trägna och mödosamma bestyr, icke äro i åtnjutande af någon bestämd
aflöning, synes billigheten påkalla, att de på något annat sätt derför vedergällas,
och då den i Författningarne dem tillagde frihet från nu ifrågavarande
besvär icke kan anses vara så långt utsträckt, att någon inskränkning
deri billigt vis bör kunna ifrågakomma, hemställer Utskottet,
att ifrågavarande motion må lemnäs utan afseende. Stockholm
den 29 October 1844-
N:o 72.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 1 Nov., kl. 11 F. m.
Utlåtande j i anledning af åter remiss utaf Utskottets Betänkande,
N:o 29, af gifvet, i anledning af väckt fråga j att fullmagter
å namn heder och värdighet, utan verklig tjenstebefattning,
icke måtte meddelas.
Nämnde Betänkande, som Höglofl. Ridderskapet och Adeln samt
Högv. Preste-Ståndet bifallit, har deremot blifvit återremitteradt af de öfriga
båda Riks-Stånden, på grund af hufvudsakligast följande anmärkningar
1:0 inom Vällofl. Borgare-Ståndet, af Herrar Schartau, kV ceni och
Bih. till R. St. Prot. 1844. 8 Sami. ta Haft. 3
Allm. Bcsv.- oeh Ekon.-Utsk. BetänkandeN.o 72.
Petre, med hvilka Herrar SundlerPaul Berg, Berglund och Norin, med
flere af Ståndets ledamöter, sig förenat, att, enär Utskottet, för sitt afstyrkande
af motionen, bland andra skäl, antagit, att det ej vore med cn skyldig
grannlagenhet öfverensstämmande, att, då Rikets Ständer vid nästförflutne
Riksdag i underdånighet framställt enahanda önskan med den, som
nu vore ifrågasatt, ånyo upprepa densamma, innan Rikets Ständer egde någre
erfarenhetsskäl för cn förnyad anhållan i berörde afseende, ett sådant
förfarande, enligt nyssbemälde Herrars åsigt, snarare skulle strida mot
grannlagenhelen, emedan, om en dylik anhållan skedde först, sedan man
genom erfarenheten funnit densamma behöflig, den då innebure ett klander,
hvilket säkrast undvekes derigenom, att Rikets Ständer i förväg gifva Kongl.
Maj:t sina önskningar i underdånighet tillkänna, äfvensom att ötverläggningarne
inom samtlige Riks-Stånden om det i detta afseende hvilande Grundlags-förslagets
behandling, för öfrigt torde tjena till ledning för Regeringens
åtgärder i denna fråga; och
2:0 inom Hederv. Bonde-Ståndet: af Piiksdagsfullmägtige Jan Andersson
från Upsala Län och Johan Jacob Butberg från Norrbottens Län,
med hvilka Lars Johan Boethius från Stora Kopparbergs Län, Pehr Jönsson
från Christianstads Län och David Andersson från Hallands Län instämt,
att, då titel-begäret gått allt för långt, en underdånig skrifvelse i
ämnet borde, i likhet med hvad vid förra Riksdagen skedde, afgå från Rikets
Ständer till Kongl. Majrt, hvars afslag å en så billig begäran ej vore
att befara.
Utskottet, som med skyldig uppmärksamhet tagit i öfvervägande, hvad
i detta ämne sålunda förekommit, anser de gjorda anmärkningarne, hvilka
föranledt återremissen af ifrågavarande Betänkande, icke vara af egenskap
att förändra Utskottets redan uttalade åsigt i frågan, heldst då tvänne Riksstånd
densamma biträdl, och finner sig sålunda icke kunna frångå sitt förra
Betänkande, ulan
får detsamma i allo vidblifva. Stockholm den 3i October
1844*
Stockholm, 1844» tryckt hos I. Marcus.
Allm. Bcsv.- och Ekon.-Utskoltcls Betankandej N.-o 73.
t
N:o 73.
Ank. till Exp. TJlsk. den 6 Nov. kl. 1 e. m.
Betänkande , i anledning af väckt motion om upphörande af
rättigheten för Calmar Städ och Domkyrka att uppbära
bropenningar för underhållet af s:ne , inom stadens område
belägna, bryggor.
Riksdags-fullmägtigen Niclas Nilsson från Calmar Län, med hvilken
Riksdags-fullmägtigen Sven Isacsson från Öland sig förenat, har, uti en
från Hederv. Bonde-Ståndet till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
remitterad motion, yrkat, att den genom Kongl. Brefvet den 21
Februari 1826 åt Calmar Stad och Domkyrka öfverlålna rättighet att,
för underhållet af 2:ne, inom stadens område belägna, bryggor, uppbära
bropenningar, måtte, såsom onödigtvis betungande för vägfarande, serdeles
för den i stadens grannskap boende allmoge, samt för det afsedda ändamålet
numera icke behöflig, hädanefter helt och hållet upphöra; och har
motionären, såsom skäl för detta yrkande, andragit, att, då Calmar stad
på 1600 talet flyttades från fasta landet till den bredvid gamla staden
liggande ön, Qvarnholmen kallad, och denna plats starkt befästades, uppfördes
äfven, för communicationen emellan fästningsverken och fasta landet,
tvänne, helt och hållet för det militäriska ändamålet construerade,
kostsamma vindbryggor. För att betacka kostnaderne för underhållet af
dessa dyrbara bryggor, pålades och uppbars af Kongl. Maj:t och Kronan
en viss afgift för öfverfarten; hvaröfver, vid dåvarande förhållanden, någon
skälig klagan icke kunde ega rum; men då numera fästningsverken
icke vidare underhållas, de kostsamma vindbryggorne försvunnit och
smärre fasta bryggor i stället blifvit anlagde, hvilka, slagne öfver stillastående
vatten, icke äro svårare att underhålla, än de broar, hvilka i allmänhet
af communerne sjelfva, utan de vägfarandes betungande, byggas
och underhållas och således icke kunna räknas bland de synnerligen kostsamma,
för hvilkas byggande och underhållande tillåtelse understundom
erhålles lill bropenningars uppbärande, så syntes något skäl för denna afgifts
fortfarande utgående icke vidare förefinnas; hvadan motionären föreslagit,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
aLt Kongl. Brefvet af den 21 Februari 1826, hvarigenom rättigheten att
Bilt. till R, St. Brot. 1844• 8 Sami., 13 Haft, 1
Allm, Besv,- och Ekon.-Utskottets Betänkande> N-o 74,
uppbära ifrågavarande bropenningar blifvit Calmar Stad och Domkyrka
tillerkänd, måtte i Nåder upphäfvas.
Utskottet har tagit detta ärende uti öfvervägande; och ehuru Utskottet,
lika med motionären, erkänner, att afgifter af ifrågavarande beskaffenhet,
hvilka alltid verka menligt på den allmänna rörelsen, icke bora ega rum
i andra fall, än då de lör det afsedda ändamålet äro oundgängligen nodvändige,
och de af motionären uppgifne förhållanden, i afseende å bro-afgifterne
i Calmar, visserligen synas böra föranleda till en i berörde hänseende
nödig rättelse, anser likväl Utskottet det vara för en fullständig
pröfning af den nu väckta frågan nödigt, att behörig undersökning om de
locala förhållanden, m. m., som derpå kunna hafva inflytande, derförinnan
varder anställd; hvadan, och då ärendet således är af den beskaffenhet,
att detsamma bör i administrativ väg behandlas, Utskottet får hemställa,
att ifrågavarande motion icke må, å Rikets Ständers sida, till någon
åtgärd föranleda.
Stockholm den 31 October 1844.
N:o 74.
Ank. till. Exp. Utsk. den 6 Nov. kl 1 e. m.
Betänkande } i anledning aj väckt motion om stadgande af viss
afgijt för öfve rf arten öfver Längebro i Christianstads
Län.
Uti en från Höglofl. Ridderskapet och Adeln till Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet remitterad motion, har Herr Ehrenborgy C. Al.,
fästat uppmärksamheten å orättvisan deruLi, att underhållandet af Långebro
öfver Helgeå, invid Christianstad, i långliga tider ålegat Sju Härader,
dels inom Christianstads och dels inom Malmöhus Län, då deremot hvarken
Christianstads stads eller åtskilige andre orters invånare, hvilka
oftare, än ofvannämnde underhåtlsskyldige färdas öfver Långebro, på ringaste
sätt deltaga uti underhållet af nämnde bro; och har motionären,
såsom egare af hemman, belägne inom ett af beiörde Sju Härader, och
med bekymmer emotseende den snart instundande tid, då Långebro skall
ombyggas, af sådan anledning och för åstadkommande af någon lindring i
detta besvär, föreslagit, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:l i onder
-
Allm Bexv.- och Ekon.-Utskoltets, Betänkande N-o 75.
Z
dunighet anhålla om bes lä tuni ande af någon viss afgift för alla, som färdas
öfver ifrågavarande bio.
Då, enligt motionärens egen uppgift, det nu öfverklagade förhållandet
från lång tid tillbaka egt rum, och berörde skyldighet således är att anse
såsom ett hemmanen i omförmälde Sju Härader åliggande besvär, hvaruti
någon lindring icke lärer, utan föregående undersökning om uppkomsten
deraf, rn. m., kunna ifrågakomma, så anser Ulskottet föremålet för ifrågavarande
motion vara af den beskaffenhet, alt detsamma bör, i händelse
vederbörande finna sig dertill befogade, bos behörig auetoritet anmälas och
i administrativ väg behandlas, hvarefter och sedan ärendet sålunda blifvit
vederbörligen utredt, Kongl. Maj:t komme i tillfälle att deröfver i Nåder
besluta; och tillstyrker Ulskottet derföre,
att ifrågavarande motion icke må till någon åtgärd, å Rikets
Ständers sida, föranleda.
Stockholm den 31 October 1844.
N:o 75.
Ank. iil! Exp. Utsk. den 6 Nov. kl i e. rn.
Betänkande , i anledning af väckt motion om åliggande för
Commerce-Collegium att kungöra, hvilka handlingar, sorn
för bestyrkande af utländska, hit ankommande, fartygs
nationalitet erfordras.
För afhjelpande af de olägenheter, som uppkomma deraf, att det icke
i allmänhet är bestämdt, huru beskaffade documenler utländsk skeppare
af sådan nation, som, i följd af Handelstraclater, bör behandlas lika med
inhemsk, mäste medföra, för att denna förmon åtnjuta, och då det veder
tagna
bruket att affordra honom Svensk Consuls cerlifical, icke alltid är
tillämpligt, emedan sådan embetsman på mångfaldiga mindre handelsplatser
icke finnes, bar, uti en till Vä Hofi. Borgare-Ståndet ingifven och tid
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterad motion, Herr C. J.
Kock yrkat, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla, att antingen Commerce-Collegium i Nåder blefve förständigadt
att uti dess årliga Kungörelse, angående de förmoner, som i Sveriges
hamnar äro främmande nationers fartyg beviljade, fullständigt föreskrifva,
4
Allm. Besv.- och Ekon.-Ulskoltets Belänkande, N.-o 75.
hvilka skeppshandlingar hvarje så beskaffad nations fartyg eller skeppare
för sig skall medhafva, för att tillgodonjuta den uti Tractaterna medgifna lindring
i umgälder, eller ock att det i Nåder stadgades, att för slikt ändamål
endast erfordras Tullkammare-pass från afseglingsorten.
Med anledning häraf, får Utskottet upptysa, att, i afseende å kungörandet
af de i berörde hänseende gällande föreskrifter, för närvarande sålunda
tillgår, att General-Tull-Styrelsen, vid hvarje häruti inträffad förändring
och serskildt för hvarje främmande Stat, uti Circulärer till samtlige
Sjötullkamrarna i Riket lillkännagifver, hvilka handlingar, till följd af gällande
föreskrifter, skola, för bestyrkande af samma Stat tillhörige fartygs
drägtighet och nationalitet, förevisas, för att de må komma i åtnjutande af
de fördelar, som gällande Handels-Tractater dem tillerkänna; men, som
Utskottet inser svårigheten för utländske skeppare att förskaffa sig kännedom
om dessa spridda, å serskilde tider af General-Tull-Styrelsen utfärdade,
Circulärer, och lika med motionären finner det vara ändamålsenligare,
att Commerce-Collegium, uti den Kungörelse, angående de förmoner, som i
Sveriges hamnar äro främmande nationers fartyg beviljade, hvilken, enligt
Kongl. Brefvet den 6 Juli 1833, bör vid. hvarje års början utfärdas.» tillika
införer förteckning på de handlingar, hvilka i ofvanomförmälde ändamål
erfordras, hvarigenom den fördel vunnes, alt alla dessa sladganden,
sådana de för hvarje år äro gällande, voro att på ett ställe igenfinna; så
och då detta kan verkställas utan något vidare besvär för nämnde Collegiurn,
än att ifrågavarande Kungörelse, blefve något längre än förut, anser
sig Utskottet, med bifall till motionärens framställning i denna del, böra
vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes i Nåder anbefalla Commerce-Collegium att,
vid utfärdandet af dess ofvanomförmälda Kungörelse, deruti hvarje
gång införa förteckning å de handlingar, hvilka utländska skeppare
böra, vid ankomsten hit till Riket, medföra, för alt komma i
åtnjutande af de uti gällande Handels-Tractater dem tillerkände
fördelar.
Stockholm den 31 October 1844.
Mim. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, IV:o 76.
5
N:o 76.
Ank. till Exp. Utsk. den 6 Nov. kl. i e. m.
Betänkande i anledning af väckt motion Iom upphörande af
den/genom Hande/stractaten med Ryssland, stadgade nedsatta
tull ä från Finland inkommande varor.
Uti en från Vällofl. Borgare-Ståndet tili Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
handläggning remitterad motion, har Herr P. Berg hemställt,
att, som den med Ryssland ingångne Tractat, angående varuinförsel
från Finland, snart tilländalöper, Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t
göra underdånig framställning derom, attsådane vilkor för införseln efter denne
tid varda i Nåder stadgade, att importen af victualie varor blefve försvårad;
till stöd för hvilken hemställan motionären anfört, alt, i följd af ett sådant
stadgande, en stor nationalvinst skulle uppkomma, dels genom minskning
i utförseln af Svenskt mynt, hvilken för varor, införda från Finland,
lärer årligen hafva uppgått till 3 millioner R:dr Banco, dels ock af den
förkofran, Svenska jordbruket i allmänhet skulle vinna derigenom, att ängsoch
boskaps-skötseln tillvunne sig den uppmärksamhet, som nu nästan uteslutande
egnas åt bränvinsproduetionen; förmenande motionären, att det ofördelagtiga
förhållande, som genom den föreslagna åtgärden skulle uppkomma
för Stockholm, snart skulle upphöra genom en ökad tillförsel af landets
egna produeter.
Vid föredragningen hos Vällofl. Borgare-Ståndet af denna motion, hafva
åtskillige Ståndets Ledamöter i ämnet sig yttrat, hufvudsakligen instämmande
med motionären, i afseende å upphörandet af den undantagsvis medgifna
rättighet att, emot nedsatt tull, i Riket få införa åtskillige Finska produeter,
bestående egentligen i victualievaror; hvarjemte en del ledamöter
ansett nuvarande, i allmänhet gällande tull, å victualievaror för hög.
Utskottet, hvilket det icke tillhörer alt yttra sig i fråga om bestämmande
af den tull, som i allmänhet bör för dessa varor erläggas, då de
från utrikes ort införas, inskränker sitt yttrande endast till frågan om lämpligheten
och nyttan i ekonomiskt hänseende af upphörandet utaf den, genom
Ilandels-Träctaten med R3rssland den 8 Maj 1838, Finska produeter medgifva
lindring i införsels-tull.
6
Allm, Besv,- och Ekon.-Ulskottets Betänkande, N.o 76.
Utskottet medgifver visserligen, alt det tillförene kan hafva varit af
hehofvet påkalladt att underlätta tillförseln till Rikets hufvudstad af de
från Finland inkommande nödvändighets-artiklar, för att förekomma prisens
oskäliga stegring, till mehn i synnerhet för de fattige; men, under
numera förändrade förhållanden, då communicationsmedlen inom landet
blifvit betydligt ökade, och således transporten af dessa varor från Rikets
egne provincer underlättad, bör det med säkerhet kunna antagas, att, om
prisen blifva stadgade, så att landtmannen, vid varans ankomst till hufvudstaden,
kan vara förvissad alt få den skäligen betald, någon brist å dessa
förnödenheter aldrig kommer att ega rum. Att tillförseln från landsorten
hitintills varit mindre jemn, härleder sig deraf att, i anseende till den
lätta communicationen emellan Finland och Stockholm sommartiden, har,
under nuvarande förhållanden, en inträffande starkare tillförsel understundom
kunnat nedtrycka prisen så lågt, att från aflägsnare landsorter ankommande
varor icke kunnat utan förlust afyttras, hvarigenom landtmannen
naturligtvis blifvit afskräckt från dylika speculationers förnyande. Utskottet
tror derföre, att tillförseln af victualie-varor för hufvudstaden framdeles
skulle, långt ifrån att förminskas genom borttagande af ifrågavarande,
Finland tillagde, handelsförmoner, snarare ökas derigenom, att, under
skydd af lämpliga lullafgifter, Svenska landtmannen finner tillfälle öppnadt
att kunna ingå i täflan med ett främmande lands producenter; samt
att den af sig sjelf uppkommande concurrencen icke allenast kommer att
motverka uppjagade pris på nödvändighetsvarorna, utan äfven att bidraga
dertill, att en större uppmärksamhet egnas åt ängs- och boskaps-skötseln,
och således denna med landets naturliga beskaffenhet så öfverensstämmande
näringsgren derigenom inom korrt vinna den förkofran, att den för närvarande
ganska betydliga import af victualievaror, hvilken med ett ändamålsenligt
användande af landets egne tillgångar aldrig bordt ega rum, efter
all anledning snart skall upphöra.
Med fästadt afseende sålunda å de stora fördelar, som af den ifrågavarande,
Finland förunnade, handelsförmonens upphörande böra för landet
i allmänhet uppkomma, får Utskottet vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att
den, uti Additionel Artikel till Handels-tractaten emellan Sverige
och Ryssland af den 8 Maj 1838, Finska produeter vid införsel
till Sverige, på sätt en denna Tractat bilagd Tariff närmare utvisar,
medgifna lindring i tull, hvilken med innevarande års slut
tilländalöper, icke måtte vidare förlängas, utan dessa produeter,
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande j N:o 77. 7
från och med nästa år, blifva underkastade samma tullafgifter,
som i allmänhet af Rikets Ständer å inkommande varor blifva
bestämde.
Stockholm den 31 October 1844.
Häremot reserverade sig Herr Åldermannen Boström.
N:o 77.
Ank. till Exp. Utsk. den 6 Nov. kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om bestämmande
af aflöning för Fjerdingsmän; om Säteriägares rn. fl.
skyldighet att deltaga i Fjerdingsmanna-bestyret; om ordningen
för denna tjensts bestridande af sockenboarne; samt
om utfärdande af ett Reglemente för Fjerdingsmän.
Hederv. Bonde-Ståndet har till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
remitterat följande motioner, rörande ofvanstående ämnen:
l:o af Riksdagsfuilmägtigen G. Pettersson från Östergöthlands Län,
som har anmärkt, dels att, då man under förra styrelsens tid egnado en
faderlig uppmärksamhet åt förbättrandet af tjenstemanna-corpsens lönevilkor,
glömde man nästan helt och hållet dem, som stå på det lägsta trappsteget
af tjenstemannabanan, nemligen fjerdingsmäunen, hvilkas åligganden
likväl äro bland de mest mödosamma och besvärliga, dels att på åtskilliga
orter boställen hittills varit anslagna åt f jerdingsroännen, men då dessa,
eldigt vid sistlidne Riksdag fattadt beslut, skola indragas i nion som inruka
f värne afgå, så blir häraf följden, alt fjerdingsmsnnens underhåll kommer
att drabba socknarne, och att hvarje hemman derigenom får sig pålagd
en ny förhöjning i sina utgifter af 8 å 10 kappar spanmål om Aret
hvilket redan inträffat på de ställen, der sådan indragning skett. På
grund häraf, har motionären hemställt, att Rikets Ständer måtte bevilja ett
lämpligt anslag till aflöning åt fjerdingsmäunen. J>å föröfrigt, enligt motionärens
tanke, billigheten synes fordra, att säleri-innehafvare och Ståndspersoner
på landet icke mer än andra hemmansegare må vara befriade från
skyldigheten alt åtaga sig fjerdingsmannatjensler, eller ock sätta andra
personer s sitt ställe, så har han derjemte anhållit, att, till vinnande
s
'Alim, Besv.- och Ekon.-UlskoUels Betänkandej N.-o 77.
af rättelse häruti, Rikets Ständer måtte till Kongl. Maj:t ingå med en underdånig
skrifvelse i ämnet;
2:o af Riksdagsfulimägtigen Jöns Jönsson från Christianstads Län, som
öfverklagat, att Kronobetjeningen, icke blott inom hans hemort, utan äfven
i åtskilliga andra Län, under åberopande af ett ”Plakat” från sextonhundradetalet,
på sednare tider tillåtit sig det oskick, att den, i stället för att
låta fjerdingsmanstjensten bytas om emellan de serskilda hemmanen inom
socknarne, efter godtfinnande utsett till fjerdingsman hemmansegare och åboer;
och har motionären, i anledning deraf, ansett sig böra hos Rikets
Ständer anhålla, det de för sin del täcktes besluta och hos Kongl. Maj:t i
underdånighet begära, att den rättighet, hvarå Kronobetjeningen sålunda
gör anspråk, måLte upphöra, och allmogens skyldighet att bestrida fjerdingsmannatjensten
så ordnas, att detta besvär får turvis utgöras af samtlige
socknens invånare ”nummer efter nummer,” samt der någon by eller
hemmansdel finnes så aflägsen, att innehafvarne deraf sjelfve icke lämpligen
kunna till fjerdingsman indelas, de då må ega rättighet att, efter aftal
med närmare boende, låta sitt åliggande i detta hänseende för lega verkställas.
Derjemte har motionären anfört såsom högst anmärkningsvärd!,
att å de orter, der reservskjuts utgöres, kronobetjeningen vanligtvis utser de
förmögnaste och störste hemmansegarne till fjerdingsman, hvarigenom desse
befrias från hela skjutsningsbesväret, och de öfrige skjutsnings-skyldige
blifva så mycket kännbarare betungade. Härförutan har han serskildt,
men i sammanhang med denna motion, äfven framställt behofvet af ett
Reglemente, som bestämde de skyldigheter, hvilka äro med fjerdingsmannabefattningen
förenade, och i anledning deraf föreslagit, att Rikets Ständer
nu måtte i en underdånig skrifvelse förnya sin vid sistlidne Riksdag
gjorda anhållan, att Kongl. Maj:t i Nåder täcktes låta utförda ett Reglemente
för fjerdingsman;
3;o af Riksdagsfulimägtigen Peter Mårtensson från Jönköpings Län,
med hvilken sig förenat Rikdagsfullmägtige Johannes Andersson och Petter
Johansson från Skaraborgs Län, Lars Rasmusson och Erik Christensson
från Götheborgs och Bohus Län, Anders Bengtsson från Jönköpings
och Johan Pehrsson från Upsala Län, jemte flere ledamöter af Ståndet,
och som hufvudsakligen gjort enahanda framställning om utfärdande af ett
Reglemente, hvarigenom fjerdingsmännens åligganden bestämdes, eller oek
att hvad, uti Kongl. Förordningarne den 23 November 1686, den 4 Juli
1695 samt Kongl. Taxan den 18 Juli 1661, rörande fjerdingsmäunen finnes
före
-
Allm. Eesv. oeh Ekon.-UtsJiollett Betänkande, 7f.® ft. §
föreskrifvet, måtte förnyas och upplifvas med tillägg, alt intet bestyr, utom
de der uppräknade, finge dem aläggas.
Utskottet har tagit dessa motioner i öfvervägande, och hvad först angår
den af Gustaf Pettersson väckta fråga, att ett lämpligt snslag till aflöning
åt fjerdingsmännen matte »arda beviljad t; så, och enär Rikets Höglofl.
Ständer i deras underdåniga skrifvelse lill Kongl. Maj:t den 23 September
1840, under åberopande, dels deraf, att fjerdingsmaima-befattningen utgjorde
ett municipal-bestyr, som, i följd af Rikets Ständers redan vid 1828
och 1830 årens Riksdag fattade beslut, åtföljde såväl krono- och kronoskatte
som frälse-hemman, dels deraf, att Fjerdingsmännen, sedan Länsmännen
erhållit förbättrade lönevilkor, borde befrias ifrån sådane göromål,
som rätteligen tillkomma Kronobetjeningen att besörja, ansett att fjerdingsmanslönerna,
hvilka icke ens i alla delar af Riket utginge, borde vid nuvarande
inuehafvares afgång indragas; finnér Utskottet sig icke hafva anledning
tillstyrka
bifall å denna del af motionen.
Beträffande sednare delen af Gustaf Petterssons motion, att säteri-egare
och ståndspersoner å landet icke mer än andra hemmansegare må vara
befriade från skyldigheten att åtaga sig fjerdingsmanna-tjensten; så, ehuru
det genom 8 §. i Adeliga Privilegierna den 16 October 1723 är stadgadt,
att Ridderskapet och Adelns sätesgårdar med deras torp, äfvensom
alla rå- och rörshemman skola vara fria icke allenast för Rust-tjensten,
Konungstionden, Utskrifningar, Durchtågs- och andra gärder, Inqvarteringar,
Prestegårds-, samt Tings- och Gästgifvaregårds-byggnad och contributioner,
utan ock för alla andra Kronobesvär, af hvad namn de vara må;
likväl, och som härvid förekommer, dels att Kongl. Majit i dess nådiga
Proposition till Rikets Ständer rörande Statsverket vid 1828 och 1830 årens
Riksdag förklarat fjerdingsmanna-befattningen böra, såsom den till sin
grund varit, fortfarande utgöra ett municipal-bestyr, som menigheten åligger
att, emot hittills åtnjutna fribeter och de af enskilde för vissa uppdrag
bestådda afgifter, under kortare tid för hvar och en, fullgöra, med tillägg
likväl att, sedan Kronobetjeningen blifvit med tillräckliga löner försedd,
fjerdingsmännen ej med sådane pligter, som icke dem, utan rätteligen kronobetjeningen
, tillhöra, böra belastas; dels att Kongl. Kungörelsen den 13
Februari 1830, hvarigenom stadgas, att frälsehemman skola hädanefter, lika
med krono- och krono-skatLehemman, i utöfningen af fjerdingsmannabefattningen,
deltaga, derjemte medgifver undantag derifrån för säterier,
Bih. till R. St. Prot. tS44> & Sami,, i3 Haft. 2
10
Allm. Besv.- och Ekon.-Ulskotlets Betänkande, N.o 77.
rå och rörs- samt insockne-frälsehemman, der desse sistnämnde icke, efler
hvad hittills varit föreskiifvet, haft ett sådant åliggande; så och emedan
fjerdingsmanna-befattningen följaktligen ej, emot Kongl. Maj:ts och Rikets
Ständers uttryckta, här ofvan anförda, åsigter, kan af Utskottet såsom något
vanligt kronbesvär betraktas, utan deremot måste anses såsom ett municipal-bestyr,
uti hvilket, efter billighet och rättsgrund, enligt hvad det
vill synas Utskottet, egare af all slags jord utan undantag böra deltaga,
finner Utskottet sig
böra tillstyrka bifall till denna del af motionen, samt följaktligen
föreslå Rikets Ständer att i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes, gonom en allmän författning, bestämma att säterier, råoch
rörs- samt insockne frälse-hemmans-egare må hädanefter vara
pligtige att i utöfningen af fjerdingsmanna-kallet deltaga.
Vidkommande sedermera den af Jöns Jönsson väckta motion om bestämmande
af en viss ordning för fjerdingsmanna-tjenstens tillträdande och
bestridande; så och enär åtskilliga författningar, och ibland dem Kongl.
Resolutionen å Allmogens besvär den 28 Juni 1731 §. 31, Kongl. Brefven
den 13 Januari 1743, den 17 September 1755 och den 12 Januari 1757
m, fl. redan antyda och jemväl i vissa hänseenden bestämma, huru härmed
förhållas bör, torde, så vida missbruk i berörda hänseende ega rum,
det bero af den missnöjde att i behörig ordning deröfver föra klagan; hvadan
och då det dessutom synes på menigheterna sjelfva böra få ankomma,
att uppgöra den ordning, hvarefter denna befattning bör af vederbörande
jordegare öfvertagas och bestridas, Utskottet anser,
alt motionärens hemställan i denna del icke bör lill någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda.
Hvad slutligen angår den af samme motionär jemte Peter Mårtensson
väckta fråga, att ett Reglemente för fjerdingsmän måtte varda ulfärdadt;
så och då Rikets Ständer, enligt oivanåberopade skrifvelse, ansett
fjerdingsmännens befattningar, såsom rent municipala, men, enbet hvad inom
Utskottet upplyst blifvit, fjerdingsmännen i flera orter af Riket äro ålagde
åtskilliga bestyr, hvilka ej såsom municipala kunna betraktas, t. ex.
att biträda länsmannen vid kronoskjuts, verkställa utmätningar, indrifva efter
uppbördsstämma utestående restantier, uppbära dessemellan påkommande
utgifter, såsom saköre-medel, riksdagsmanna-arfvoden, m. m., samt det
dessutom synes vara af synnerlig vigt, att menigheterne, om de skola aflöna
fjerdingsmännen, äfven må sältas i tillfälle, att känna beskaffenheten
Mim. Bcsvoch
Ii
och vidden af de flera serskilda åligganden, hvilka både kunna och böra
ål dem uppdragas, föreslår Ulskollet,
alt Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
att en författning må blifva utfärdad, som närmare bestämmer
de åligganden, hvilka af fjerdingsman böra ombesörjas, samt
de friheter från vissa servituter, som de för denna befattning .böra
få tillgodonjuta.
Slockholm den 31 October 1844.
Häremot anmäldes följande Reservationer, nemligen:
Iso af Herr Friherre Hamilton_, Hugo: ”Utskottet har uti detta Betänkande,
till följd af en genom den förseglade sedeln afgjord votering, förklarat,
att den ifrån ålder såkallade Krono-fjerdingsmasnljensten är en rent municipalbefattning,
och lill stöd för denna förklaring åberopat ordalagen uti
R. Slrdrs den 23 Sept. år 1840 afgifna underd. skrifvelse
Som det, ehuruväl känd en sak ock för öfrigt må vara, kan blifva skadligt,
om ett uttryck, som innefattar ett origtigt begrepp om denna sak småningom
får inrota sig, så nödgas jag reservera mig emot en sådan förklaring,
hvilken, om den af menigheterne på alfvar tillämpades, skulle beröfva
Staten den nedersta, men derföre ej mindre vigtiga, länken i landets förvaltning,
till följd hvaraf antingen en mängd nya på stat drygt aflönade
tjenstemän skulle nödgas sättas i stället, eller ock läns-styrelserne genom
denna länks borttagande försättas nära nog i omöjlighet alt fullgöra sitt kall.
Jag tror derföre, att Utskottet, då frågan om rätta beskaffenheten af
fjerdingsmans- eller, som det på andra orter säges, Krono-rättare-sysslan
nu åter var bragdt å bane, hade bordt, till undvikande af framtida strider
af samma art, utreda, huru dermed rätteligen sig förhåller.
Det hade då, så väl till följd af utkomna äldre författningar, som afen uråldrig
praxis varit klart, att denna befattning, i anseende till dess åligganden,
är af ren krono-tjenstemans-natur, så mycket mera som fjerdingsmannen
ej har att emottaga den aldraringaste befattning af communen, utan i
sjelfva verket endast eger alt fullgöra hvad länsmannen åt honom uppdrager,;
Eger ett annat förhållande någonstädes rum, hvarpå dock ingen ledamot
af Utskottet kunnat anföra bevis, så har detta troligen tillkommit deraf,
att i någon landsort socknarne öfverenskommit derom, att fjerdingsmanne
n, som nu en gång fanns, skulle äfven vara socknen behjelplig med ett
eller annat municipalt bestyr. — Att delta dock måste höra till de få un
-
Mini. Besv.- och Ekon.-Ulskollets Betänkande , Klo T7.
dantagen, synes deraf, att Utskottet ej kunnat just i detta Betänkande" anföra
ett enda sådant verkligt municipalt åliggande, såsom fjerdingsmannen
till följd af lag tillhörigt, men, sällsamt nog, ibland de, efter Utskottets
mening, honom undantagsvis åliggande kronobestyr uppfört en mängd ganska
vigtiga göromål, såsom restantiers uppbärande, tillsyn vid väglagning,
kronoskjuts m. fl., hvaribland äfven hade bordt nämnas ett af de vigtigaste,
nemligen vakandet i första rummet öfver den allmänna säkerheten, gripandet
af förbrytare och deras transporterande till närmaste häkte.
Efter en sådan riktig utredning af sjelfva befattningens rätta natur,
bade Utskottet, efter min tanka, bordt förklara i hvad fall den kan kallas
municipal, nemligen att det åligger församlingarne att bestrida densamma,
och att den derföre af ålder utgjorts i ambulatorisk ordning emellan hemmansåboerne,
med undantag af säteri rå- och rörs- m. fl. hemmansegare,
samt att, just derföre, att den ålegat alla andra jordegare inom en socken,
för densamma ej ansetts böra på annat sätt utgå aflöning, än genom befrielse
från vissa servituter, ty den lön för denna syssla, som indrogs vid
förra Riksdagen, utgick ej i alla, utan tvärtom blott i några få orter. Dessa
befattningens egenskaper gåfvo troligen anledning dertill, att den ansågs såsom
municipal, och som sådan benämndes i R. S:drs ofvan åberopade skrifvelse,
hvilken endast afsåg aflöningssättet, helst ingen rimligen kunde förutse,
att, så snart som nu skedt, en utsträckning skulle kunna gifvas åt denna
benämning, hvilken consequent tillämpad, måste upphäfva bela befattningen,
lill oberäknelig skada för det allmänna.
Sedan jag sålunda sökt utreda det efter min tanka rätta förhållandet
med denna i sig sjelf så enkla sak, får jag för öfrigt instämma i Utskottets
betänkande, först i hvad sorn rörer frågan om löns anslående af
statsmedel lill denna befattning. Just för det att den utgöres af alla jordegare,
skulle detta blott blifva en onödig och äfven kostsam omgång, i ty
alt de medel, som sålunda skulle först lill slaten inbetalas och sedan till
menigheterne utdelas, vida enklare utgå på sätt hittills skett, antingen derigenom
att sysslan verkligen ambulatorisk förrättas af dem, som vederbör,
eller alt de, emot en billig ersättning, alltid lindrigare, än om den af Staten
skulle utbetalas, uppdraga denna befattning åt en viss dertill beredvillig
person.
Likaledes instämmer jag såväl i Utskottets åsigt, alt egare till rå- och
rörs samt utsockne frälsehemman böra deltaga i detta jorden för öfrigt åtföljande
besvär, äfvensom i dess tillstyrkande, att ett Reglemente för denna
-
Allm. Besv.- och Ekon.-Vtskottels Betänkandej N.o 77,
i3
lia befattnings utgörande är af behofvet numera påkalladt, på det att länsmännen
ej allt framgent må pålägga fjerdingsmännen de göremål, sorn de
efter erhållen löneförhöjning sjelfve anses böra fullgöra.”
Häruti i rista inde Herr Friherre Cederström C. E.j Herr Möllersvärd
Herr Räfelt, Herr Professor Wahlberg, Herr Prosten Carlander, Herr Lector
Ljungdahl^ Herr Comministern Hedin, Herr Comminislern Hardin,
Herr Doctor Grafström, Herr Prosten Gahne, Herr Lundgrens Herr Boberg
och Ilei r Akerberg.
2:o Af Herr Doctor Wallin'. ”Emot Utskottets föreslående utlåtande
nödsakas jag reservera mig, förnämligast af det skäl, att Utskottet leninat
frågan om fjerdingsmanna-befattningens beskaffenhet belt och hållet outredd;
hvaraf blifvit en följd, att Utskottet i sitt utlåtande råkat i flerahanda motsägelser
med sig sjelft.
Utskottet har nemligen såsom allmän bestämmelse antagit, att befattningen
vore municipal, och likväl funnit, att åtskilliga bestyr densamma
varit ålagde, och förmodligen äfven framgent skola åläggas, hvilka ej sdsom
municipala torde kunna betraktas. Det har derföre ansett, att fjerdingsmanna-befattningen
borde åligga innebafvarne af hvad slags jord som helst,
afslagit G. Petterssons motion om löne-ansiag, af skäl, att befallningen
borde vara skiljd från sådana göromål, som rätteligen tillhöra Kronobeljeningen,
och slutat sitt betänkande med det förslag, att Fjerdingsmännen
böra af Communerne aflönas, och att för deras tjenstgöring ett Reglemente
bör af H. M. Konungen i underdånighet begäras. Vöre befattningen municipal,
så vore ock gifvet, att den åligger hvarje jordegare, att den ej bör aflönas
hvarken af Staten eller Communerna; då vore för densamma tillräckligt
reg'ementeradt genom Kongl. Stadgan om Socken-Nämnder; då vore fjerdiogsmanna-befattningen,
sådan den hittills ulöfvats, i sjelfva verket upphåfven.
Fjerdingsmännen vore då communens ordningsman, och ej annat.
I Rikets sist församlade Ständers underdåniga hemställan till Kongl.
Majit i detta ämne har befattningen äfven blifvit ansedd såsom municipal, vare
sig med afseende på dess aflöning af communerna, eller, hvilket jag snarare
förmodar, såsom ett lill communernas fastighetsegare turvis fortgående åliggande.
Mig synes det ovedersägligt,att befattningens åligganden icke varit, och
icke kunna blifva municipala, utan endast äro att anse såsom krono-bestyr,
hvilka jag ock förmodar måste fortfara ungefärligen på enahanda sätt
hädanefter såsom hittills, derest en läns-styrelse skall blifva möjlig, ty för
dennas underordnade tjenstemän äro fjerdingsmännen sannolikt oumbärlige.
Bih. till R. St, Fröt. tS44‘ $ Sami, i3 Haft. 3
>4
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande} N.o 77.
Med Utskottet förenar jag mig i förslaget till den underdåniga begäran, att
ett Reglemente måtte för fjerdingsmanna-befattningen blifva utfärdade Men
ehuru befattningen hädanefter såsom hittills måste åligga communerna, skulle
jag dock förmoda, alt den icke nödvändigt måste vara ambulatorisk, helst
icke alla fastighetsegare torde hafva skicklighet eller läglighet att sig dermed
befatta. Men just derföre måste fjerdingsmännen allönas. Likgiltigt
kan vara, om detta sker af staten eller communerna; dock måhända verkställes
det med mindre kännbar tyngd af de sednare, vare sig genom befrielse
från vissa ser vi t uter, eller betingade aflöningsvilkor i förhållande till
communernas olika vidd, eller olika locala och tillfälliga förhållanden.”
Härmed förenade sig Herr Doctor Utterström.
3:o Af RiksdagstidImägligen Ola Jeppsson: ”Jag anser, att Utskottet hade
bordt uttrycka den mening, att fjerdingsman äro ställda under KronoLänsmannens
lydnad i de delar af dennes befattning, der han rätteligen hör
kunna påräkna deras biträde; äfvensom att de göromål, fjerdingsman tillkomma,
bort i de liesta fallen hafva varit uppräknade. Jag anser tillika,
att sältet hvarpå fjerdingsmans-tjensten tillsättes hade bordt i mer bestämda
ordalag uttryckas, på det att sådant icke må hero på kronofogdes eller
länsmans godtycke.”
I denna sistnämnde punkt af reservationen instämde Riksdagsfullmägtigen
Jöns Jönsson från Christianstads län.
Härförutan anmäldes reservationer emot ifråga varande Betänkande af
Herr Muncka Herr Björnstjerna och Herr d’Orchimont.
STOCKHOLM, ÉCKSTEINSKA BOKTRYCKERIET, 1844.
Ålita. Besv.- och Elion.-Utskottets Betänkande, N:o 78.
I
N:o 78.
Ank till Exp.-Utsk. d. 17 Bfov., kl. 2 «. sa.
Meltuikan.de
löner för afskedstagande Cons is t orii-No ta rier.
Högv. Preste-Ståndet har lill detta Utskott remitterat en af Herr Biskop
Hullström vackt motion, deruti blifvit framstäldt, att, genom en i hvarje Stift
inrättad Cassa Emeri torum , det hade blifvit åfeldt att åt fört jente skollärare
bereda en tarflig utkomst vid deras afskedstagande, och att Kongl. Maj:t, vid
innevarande Riksmöte, i samma Nådiga syftning utaf Rikets Ständer äskat
anslag, för att såmedelst underlätta de vid allmänna Läroverken anställde personers
afgång ifrån tjensteme, utan att de, vid en långt framskriden ålder,
skulle behöfva inom kyrkans område söka sin befordran och sin bergning;
men, att vid sidan af desse lärare funnes en annan tjensteman, som icke mindre
i samma hänseende borde ihågkommas , nemligen Con si storii-N öian en ,
hvilkens tjenstebefattning vore i allmänhet af natur, att kräfva den yngre ålderns
drift, påpasslighet och raska oförtröttade verksamhet , men hvartill åter han
funnes föga tjenlig och beqväm, då år och bräckligheter försvagat hans kraft,
måhända (ill och med derhän, att lian endast sällan förmådde lemna sitt rum;
och då härtill komme, att hans klena löne-inkomster ej satte honom i tillfälle
att aflöna en vicarie, och lian ej eller kunde, genom afskedstagande, helt och
hållet försaka desamma, befunne Stifts- och Läioverks-styrelsen sig i sådant
fall i ett ganska obehagligt trångmål, enär den, å ena sidan, icke gerna kan af
den ålderstigne fordra mer, än han förmår och , å den andra , måste, genom
hans bristande förmåga att kunna fullgöra sina åligganden, känna sig likasom
förlamad; hvadan det vore af vigt, att en utväg uppsöktes för att åt afskedstagande
Consistorii-Notarier bereda en lämplig ersättning för den lön, sorn de
afstode; och har motionären trott, att Cassa Emeritorum i detta afseende lämpligen
borde ifrågakomma. Consisforii-Notarien vore nemligen icke allenast
räkenskapsförare för Läroverkens cassör, och sålunda i första rummet redogörare
derför, utan äfven, ex officio, Ephori Secreterare, och ur dessa hänseenden,
såsom det ville synas, qualificerad att erhålla ifrågavarande ersättning ur
förrberörde cassa, helst det borde vara förunnadt den gamle, sorn egnat Stif
-
Bih. till R. St. Brot. £844. 8 Sami. £4 lläft.
I
2
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N-.o 79.
tets och Läroverkens angelägenheter en trägen och långvarig möda , att, då
han dervid icke förmådde lägga vidare hand, få uppbära sin lön af de medel,
som blifvit inom Stiltet samlade, och som han så länge förvaltat. På dessa
skäl, och då ifrågavarande fall icke ofta torde inträffa, har motionären föreslagit,
att afskedstagande Consistorii-Notarie må, om lian uppnått 65 år, vara
berättigad att ur Cassa Emeritorum erhålla ersättning för sin afträdande lön ,
till ett belopp af hälften utaf äldste Lectorns lön, eller 80 tunnor, beräknade
efter 6 R:dr per tunna.
Utskottet, som tagit denna motion i öfvervägande, delar fullkomligt motionärens
öfvertygelse om nyttan och nödvändigheten deraf, att ConsistoriiNotarier,
genom åt dem beredd ersättning för innehafvande lönförmoner , må
kunna afträda från sina tjenstebefattningar, då ålderdom och bräcklighet göra
dem oförmögne att desamma med tillbörlig drift bestrida. Deremot kan Utskottet
icke instämma i motionärens förslag , att denna ersättning borde utgå
från Elementar-Läroverkens Emerid-Cassör, enär detta vore ett förnärmande
af Skollärares rätt, för deni så mycket mera kännbart, som, enligt hvad sist
församlade Skol-revision i afgifvet underdånigt Betänkande upplyst, dessa
Cassör på de ställen, der de hunnit bildas, äro alltför otillräckliga för det behof,
hvars afhjelpande genom dem blifvit afsedt, och således icke skäligen
kunna besväras med för dem främmande utgifter. Af sådan anledning anser
sig Utskottet böra
afstyrka bifall till ifrågavarande motion.
Stockholm den 12 November 1844.
N:o 79.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 17 Nov., kl. 2 e. ra.
Betänkande, i anledning af täckt motion om bestämmande af Minimioch
Maximi-belopp för arrende-afgiften m. m. vid utarrenderande
af Lunds Academi-hemman.
Uti en i Hederv. Bonde-,Ståndet väckt, och derifrån till detta Utskotts
handläggning remitterad, motion, har lliksdagsfullmägtigen Christen Andersson
från Christianstads Län ansett sig böra fästa Rikets fotänders uppmärksamhet
Allm. Besv.- och Ekon.-Vtskottets Betänkande, N:o 79.
3
på de både för Lunds Academi och för arrendatorerne af dess hemman, efter
motionärens förmenande, skadliga förhållanden, dels att vid utarrenderandet af
berörde hemman någon annan gräns för arrende-afgiften icke finnes bestämd,
an högsta anbudet, hvarigenom denna afgift uppstegras till den höjd, att ingen,
äfven med den bästa omtanka, förmår utgöra densamma, och dels att åboen
icke har företrädesrätt till hemmanet vid nytt arrende; samt att dessutom
Acadeinien eger rättighet att fordra arrende-spanmålens leverering in natura
och, vid uraktlåtenhet häraf, upphandla spanmålen på auction, till ett pris, som
ofta med 2 å 3 R:dr ötverstiger det i orten gångbara.
För afhjelpande häraf har motionären föreslagit:
i:o att, vid utarrenderande af ifrågavarande hemman eller lägenheter,
ett minimi- och ett maximi-belopp för arrende-afgiften må bestämmas , i likhet
med hvad för Lunds Domkyrko-hemman m. 11. är stadgadt, med rättighet
derjemte för siste innehafvaren att, emot ett af desse belopp, bibehålla arrenderätten,
om lian inom en viss tid sig dertill anmäler; och
2:o att både nuvarande och framdeles blifvande arrenden må alltid få
lösas med penningar efter den af Länets Deputerade satta Markegångs-taxa,
utan forsel-lön eller annan förhöjning.
Detta ärende har Utskottet tagit i öfvervägande och dervid trott sig,
innan hufvudsakligt yttrande deröfver afgifves, vördsamt böra upplysa : att,
sedan Kongl. Maj:t, under den 27 Augusti 1817, i Nåder utfärdat ett Reglemente
för utarrenderande af Lunds Domkyrko-hemman , så hafva åtskiliige af
desse hemmans åboer hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhållit, att berörde
Reglemente måtte i Nåder varda förändradt så, att sökanderne eller deras rättsinnehafvare
förunnades perpetuel optionsrätt å ifrågavarande hemman, af skäl,
att de ej kunde vid besittningstidens slut, å de blifvande auctionerna, täfla med
speculanter, sorn, utan att afse annat än uppehälle för ögonblicket, bjuda högre
afgift, än hemmanen rimligen kunna bära, samt att hemmanen i desse nye inuehafvares
händer måste innan kort utsugas och förderfvas, och Domkyrkan
således i sjelfva verket komme att af de öfverdrifna arrendena hemta skada i
stället för vinst; i anledning hvaraf Kongl. Maj:t, under den 3 Maj 1821, i
Nåder förklarat, att, då Domkyrkan i Lund genom öfverdrifna arrende-anbud
å de densamma tillhörande hemman i tidens längd snarare kunde förlora än
vinna , Kongl. Maj:t funné skäligt att*, med afseende derjemte å de serskilda
omständigheter. sorn med ifrågavarande hemman och åboerne dervid in
-
4
Ålim. Best-, ock Ekon.- Utskottets Betänkande r N:o 79.
träffa, göra åtskilliga jemkningar uti 1817 års Reglemente för dessa hemmans
utarrenderande, hvaribland här må anföras:
l:o Sedan Domkyrko-Rådet och Hushållnings-Sällskapet i Länet blifvit
hörde, utsätta Landshöfdingen och Biskopen ett minimum, hvarunder, och ett
maximum, hvaröfver det årliga arrendet, som alltid bestämmes i spanmäl, icke
lar ga.
5:o Förre hemmansinnehafvaren och, i fall han död är, hans enka eller
barn, må till arrendet njuta optionsrätt, det vill säga rättighet att antaga det
vid auctionen gjorda högsta anbud, som dock icke får öfverstiga det bestämda
maximum; men skulle vid auctionen hvarken förre hemmansinnehafvaren eller
någon annan bjuda det utsatta minimum, då bör hemmanet på auction bortarrendera»
till den mestbjudande , utan att förre innehafvareit dervid någon
optionsrätt njuter.
Bemälde hemmansåboer hafva äfven i underdånighet anhållit, att dem?
måtte tillerkännas rättighet att lösa arrende-spanmålen efter markegångspris,
in. m., men Kongl. Majit har, uppå anförda skäl, under den 16 Januari 1828y
denna anhållan afslagit.
Uppå af vederbörande gjorda underdåniga anmälanden och ansökningar,
har Kongl. Majrt äfvenledes i Nåder förordnat, att här ofvan omförmälda Nådigst
vidtagna förändringar i Kongl. Reglementet, rörande arrenden af Lunds
Domkyrko-hemman, jemväl skola gälla i afseende på utarrendeiingen af Kyrkoech
Skole- m. 11. hemman i Malmöhus, Blekings, Christianstads, Hallands
samt Götheborgs och Bohus Län,
Af hvad sålunda blifvit anfördt synes, att Kongl. Maj:t redan funnit
skäl vara för handen att, i afseende på utarrenderingen af Lunds Domkyrkas
hemman samt Kyrko- och Skole- m. tl. hemman inom nyssnämnde Län, meddela
sådana föreskrifter, som motionären ansett äfven böra blifva af stort gagn
vid arrenden af Lunds Academis hemman; hvadan Utskottet, som lör sin del
hyser den öfvertygelse!) , att förhållandet emellan sistnämnde hemman och
Domkyrko-hemmanen m. fl. i berörde afseende är enahanda, och att således
de föreskrifter, som befunnits tjenliga för de sednare, jemväl skola blifva af
nytta både för Aeademien och dess hemmans-åboer, ansett ,sig böra till hufvudsaklig
del understödja motionärens anhållan 5 men, enär det icke är af honom
till fullo utredt, huruvida den dispositionsrätt, Lunds Academi, till följd af en
-
Allm. Besv.- och Ekon-UIskoitets Betänkande, Nm 801
5
skildta gåfvobref, möjligen kan ega öfver dessa hemman, lagger något hinder
* vågen för meddelandet af dylika föreskrifter, så tror Utskottet sig endast
feöra föreslå:
att Rikets Ständer ville i underdånighet anhålla, att Kongl. Majrt
måtte, sedan rätta förhållandet med den dispositionsrätt, sorn Lunds
Academi eger öfver de till densamma donerade hemman blifvit utredt,
samt, i händelse ej deruti något hinder förefinnes, täckas utfärda
sådana Nådiga föreskrifter, i afseende på utarrenderingen af
Lunds Aeademis hemman, som förut äro för dylika fall meddelade
för Lunds Domkyrkas hemman samt Kyrko- och Skole-hemmanen
inom Malmöhus, Blekings, Christianstads, Hallands samt Götheborgs
och Bohus Län.
istockholm den 12 November 1814.
N:o 80..
Asak till Exp. Ulsk d. 17 Nov., kt 1 r. n.
Betänkande, i anledning af väckt motion om rättighet för Tiondegifvare
i Skäne att få liisa den lill Stockholms Allmänna Barnhus
anslagne Krono-tionde efter markegång spris, med tillökning
af i lag stadgad forsel-lön.
Uti ett till Hederv. Bonde-Ståndet ingifvet och till Allmänna Besvärs©eh
Ekonomi-Utskottets handläggning remitteradt memorial, har Riksdagsmannen
Pehr Jönsson från Christianstads Län, såsom fullmägtig för en ort i
Skåne, derifrån Tionde-spanmålen utgår till Stockholms Allmänna Barnhus,
omförmält, hurusom Directionen öfver nämnde Inrättning, vid lösen efter markegång
af den till Barnhuset anslagne Kronotionde-spanmål, ålagt Tiondegifvarne
att derutöfver betala 1 R:dr Banco för tunnan såsom forsel-lön, då
deremot de, som betala tionde till Malmö Barnhus, enligt 12 <§. i Kongl. Instruetionen
för Scraphimer-Gillet af den 18 April 1791, få lösa denna tionde
efter markegång med den i Kongl. Förordningen den 22 Juli 1803 sedermera
stadgade förhöjning af 10 sk. B:co tunnan för korn och råg. Af sådan anledning
och då, i anseende till den svåra och betungande forslingsskyldigheten,
lefverering in natura, oaktadt de vanligen låga spanmälsprisen, vore för dea
6 Allm. Best.- och Ekon.-Ulskoltets Betänkande, N:o SO.
ifrågavarande orten nästan omöjlig, har motionären anhållit, att allmogen i
södra delen af Skåne måtte tillerkännas samma rätt, sorn tiondegifvarne till
Malmö Barnhus åtnjuta, samt att det lika oerhörda som olagliga prejeri}
sorn Directionen öfver Stockholms Allmänna Barnhus, oaktadt deröfver förd
klagan, hitintills tillåtit sig, måtte upphöra.
Utskottet har af erhållne upplysningar i ämnet inhemta!, att, då Malmö
Barnhus spanmål löses med penningar efter markegångspris, erlägges vanlig
forsel-lön med 16 sk. för hvarje tunna råg eller korn, samt 12 sk. för en
tunna hafre; äfvensom att den Stockholms Allmänna Barnhus tillkommande
tionde-spanmål, som utgöres af 15 Län i Riket, för det mesta löses med penningar
efter markegångspris, med tillökning af endast vanlig forsel-lön till
nyssnämnde belopp, utom i de Skånska Länen, hvarest Barnhus-Directionen,
efter årlig och inom behörig tid skedd öfverenskommelse med tiondegifvarne,
oftast erhållit en ytterligare tillökning uti forsel-Jönen af 32 sk. B:eo för
hvarje tunna råg eller korn och 20 sk. för en tunna hafre.
Utskottet kan, vid sådant förhållande, icke annat än dela motionärens
åsigt i afseende å obilligheten deraf, att de i Skånska Länen boende tiondegifvarne
till Stockholms Allmänna Barnhus skola vara underkastade hårdare
vilkor, än andre tiondegifvare, hvilkas spanmål blifvit till lika beskaffade ändamål
anslagen; och då det öfverklagade förhållandet uppkommit derigenom,
att tiondegifvarne, i anseende till den för berörde ort serdeles betungande
forslings-skyldigheten, kunna af tiondetagarne tvingas att ingå på sådane svårare
villkor, för att undvika lefvereringen in natura, anser Utskottet rättvisa
och billighet påkalla den rättelse i berörde hänseende, att tiondegifvarne i Skåne
varda berättigade att, i enlighet med stadgandet i 12 § af Kongl, instructionen
för Sera phimer-Gillet den 18 April 1791, lösa jemväl den Stockholms
Allmänna Barnhus anslagna spanmål efter markegångspris, med tillökning af
den i lag föreskrift!a forsellön; och får Utskottet i sådant ändamål tillstyrka,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
att, med upphäfvande af hvad i Kongl. Brefvet den 19 November
1799 serskildt för Stockholms Allmänna Barnhus i berörde hänseende
blifvit föreskrifvet, stadgandet i sista mom. af 12 §. uti nyssåberopade
Kongl. Instruction för Seraphimer-Gillet, angående rättighet
för Skånska allmogen att efter markegångspris och vanlig
förhöjning få lösa den Barnhusen tillagda Tionde-spanmålen, måtte
Allm. Best.- och Ekon -Utskottets Betänkande, N:o 81. 7
äfven för tionde-gifvare till Stockholms Allmänna Barnhus blifva
gällande.
Stockholm den 12 November 1844.
N:o 81.
Arik. till Exp.-Utsk. d. 17 Nov., kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphörande af den
afgift, sorn erlägges för begagnande af vägume å Kongl.
Djurgården.
Uti ett från Hederv. Bonde-Ståndet till Allmänna Besvärs och Ekot
nomi-Utskottets handläggning remitteradt memorial, har Riksdags-fullmägligen
Johan August Zetterberg från Stockholms Län, med hvilken sig förenat Riksdags-fullmägtige
Fredrikson Zweigbergk från Skaraborgs Län, Nils Nilsson
från Wermlands Iiän och Carl Ersson från Westmanlands Län, förnyat den
vid sistlidne Riksdag väckta frågan om upphörande af den afgift, som erlägges
vid inträde å Kongl. Djurgården, hvilken afgift, enligt motionärens förmenande,
utgjorde en allmänheten pålagd lagstridig beskattning, så mycket
mera obillig, som Kongl. Djurgården från andre håll egde inkomster, fullt till—
räcklige, så väl för de der befintlige vägars och broars underhållande, som för
öfrige utgifter, så vida de inskränkas inom det verkliga behofvets gräns, hvarom
närmare upplysning skulle vinnas, om Djurgårds-cassans räkenskaper för
de sednaste åren i sådant ändamål infordrades; hvarjemte motionären, för den
händelse, att detta hans yrkande icke skulle vinna bifall, hemställt, att åtminstone
invånarne å Lidingön, hvilka hafva sin enda utfartsväg till Hufvudstaden
och det öfriga fasta landet öfver Kongl. Djurgården, måtte från denna
afgift befrias, hvilket, i motionärens tanka, vore desto mera billigt och rättsenligt,
som de sjelfva underhålla en betydlig del af deras utfartsväg öfver Djurgården,
samt de, lika med andra menigheter, måste, enligt gällande författningar,
vara berättigade att utan afgift begagna den till deras hemvist ledande
allmänna väg, då de å deras sida fullgöra den väghållningsskyldighet, dem för
deras hemman å allmänna vägen åligger; och har motionären af sådan anledning
anhållit, att Rikets Ständer ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet begå
-
s
Allra. Besv - och Ekon-VIskottels Betänkande., N:o SI.
ra, att ifrågavarande afgift måtte helt och hållet a (skaffas, eller ock, om det ej
kunde ske, åtminstone Lidingöboerne derifrån befrias.
I afseende härå får Utskottet upplysa, att, i anledning af en vid sist—
litine Riksdag vackt motion i enahanda syftning, liar Allmänna Besvärs- oell
Ekonomi-Utskottet uti ett af 3:ne Iliks-Stånd bifallet Betänkande N:o 101 förklarat,
att upphäfvaKde af ifrågavarande afgifter, hvilka tillkommit genom Konungens
och Ständernes gemensamma beslut, vore så mycket mindre lämpligt,
som underhållet af vägarne och broarne å Kongl. Djurgården deraf uteslutande
berodde, äfvensom att, om invåuarne å Lidingön ansåge sig berättigade,
att utan afgift begagna vägarne, det ankomme på dem att i behörig ordning
göra en sådan rätt gällande.
Instämmanhe i denna åsigt, får Utskottet tillika, med anledning af hvad
motionären anmärkt, fästa uppmärksamheten derå, att Kongl. Djurgården, belägen
på en i och för sig afskiljd udde, tillförene varit genom höga gärdesgårdar
och lästa portar afstängd, innan tillträde till densamma blifvit allmänheten
medgilvet, hvarefter de der befintlige vägar för allmänhetens beqvämlig- ,
het och nöje blifvit anlagde. Häraf synes, att någon i lag stadgad skyldighet
för Kongl. Djurgårdens egare att underhålla de derstädes befintlige vägar, vid
sådant förhållande, icke lärer kunna ifrågakomma; hvaremot det tyckes vara
med lättvisa och billighet öfverensstämmande, att Hufvudstadens och kringliggande
ortens invånare, sorn deraf draga nyttan, äfven bidraga till dessa vägars
underhållande, medelst erläggande af ifrågavarande vägafgift, hvilken, utarrenderad
för omkring 3000 R:dr B:co. icke synes öfverstiga det för ändamålet
erforderliga behofvet, då i betragtande iages, att det icke allenast är
vägames underhållande, utan äfven kostsamma broars byggande och reparerande,
som dermed skall bestridas, För öfrigt och då Kongl. Djurgården
blifvit af Rikets Ständer år 1809 till Kongl. Maj:ts enskilda disposition öfverlemnad,
lärer någon granskning hvarken af den nu ifrågavarande eller af
Djurgårds-Cassans öfrige inkomster kunna af Rikets Ständer äskas.
Hvad serskildt beträffar den för invåuarne å Lidingön yrkade befrielse
från ifrågavarande afgift, får Utskottet, i afseende å uppgiften, att desse
skulle underhålla en betydlig del af vägen öfver Djurgården, erinra, att den
väg, som af dem derstädes underhålles, är endast det vägstycke, som från
Lidingöbro leder till de å Djurgården anlagde vägar, hvilket alltså ensamt för
deras egen räkning måste af dem vidmagthållas; och då de i allmänhet icke
er
-
yillm. Besv.- ock Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 82.
0
erlägga mer än i/3:del af hvad andre betala, tyckes icke någon obillighet härigenom
uppkomma, helst, i händelse de anse fördelen att få taga genvägen
öfver Djurgården till Hufvudstaden icke motsvara denna ringa afgift, det berm-
af deni sjelfve att begagna sjövägen eller deras gamla väg förbi den så
kallade Rödstugan och Stocksund.
På grund af hvad sålunda i ena och andra afseendet blifvit anfördt,
och med åberopande af Rikets Ständers vid sistlidne Riksdag i ämnet fattade
beslut, hemställer Utskottet,
att ifrågavarande motion icke må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 12 November 1844.
N:o 82.
Ank. till Exp.-TJtsk. d. 17 Hov., kl. 2 e. n».
Betänkande, i anledning af väckt motion om Landsfiscals-beställningarnes
indragning.
Riksdags-fullmägtigen Sven Jonsson från Jemtlands Län har, uti ett
från Hederv. Bonde-Ståndet till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitteradt
memorial, hemställt, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i
underdånighet förnya deras vid flere föregående Riksdagar gjorda anhållan, att
Iiandsfiscals-tjensterne måtte vid nuvarande innehafvarnes afgång indragas,
enär, efter motionärens öfvertygelse, en embetsmannacorps, som, utan all ordinarie
lön eller inkomst, icke eger annan utsigt för sin bergning, än att i tid
och otid uppträda såsom åklagare, mången gång för de obetydligaste förseelser,
måste blifva lika förhatlig sorn betungande; hvarföre och då härtill kommer,
att Länsmännen, hvilka vida bättre skulle vara i tillfälle att känna
och bedöma förhållanden, ega enahanda rått att å tjenstens vägnar beifra lagöfverträdelser,
motionären ansett något verkligt skäl för Landsfiscals-bcställningarnes
bibehållande svårligen kunna utletas.
Bih. tift B. St. Trot. J844. 8 Sami M Haft.
Ålim. Besv. och Ekon.-Utskottett Betänkande,' N:o 82:
I anledning häraf får Utskottet meddela den upplysning, att, sedan denna
fråga vid flere föregående Riksdagar utgjort föremål för Rikets Ständers
öfverläggningar, dervid dessa tjenstebefattningar städse blifvit ansedde såsom
hvarken ändamålsenlige eller oumbärlige,, hafva sednast vid Riksdagen åren
1840 och 1841 församlade Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anmält deras önskan, att Landsfiscals-tjensterne måtte vid in nelia fvarnes afgång
indragas, hufvudsakligen af det skäl, att de icke voro behöllige i och för
actorats utförande å Kronans vägnar, enär dertill tjenlige personer kunde utfinnas,
antingen bland Kronobetjeningen i hvarje ort, eller andra inom Länet
befintlige tjenstemän, hvilka Kongl. Maj:ls Befallningshafvande egde tillfälle
att i sådant ändamål föreslå eller förordna; och har Kongl. Majit, i likhet med
hvad sorn blifvit förklaradt, i anledning af Rikets Ständers vid de 3:ne nästföregående
Riksdagarne gjorda enahanda underdåniga begäran, under den 11 Mars
1841, förklarat Sig icke vilja godkänna Rikets Ständers ifrågavarande förslag..
Utskottet, som instämmer i de vid förra Riksdagen yttrade åsigter i
ämnet,, får endast för egen del tillägga, att, om det i allmänhet är angeläget,
att hvarje tjenstebefattning, så vida ett ordentligt handhafvande deraf skall
kunna påräknas, är förenad med löneförmoner, sorn åtminstone motsvara de
nödvändigaste vilkor,en för bergning, så anser Utskottet det äfven vara af
synnerlig vigt,, att tjenstemän, sådane sorn de nu ifrågavarande, äro försatte
i den ekonomiska ställning, att de kunna vid utöfvandet af det grannlaga
åklagarekallet ega nödigt oberoende; men då till Landsfiscals-tjensterne ingen
annan löneinkomst är tillslagen, än det i allmänhet säkerligen högst otillräckliga
belopp, hvartill andelen i ådömde böter kan uppgå, har Utskottet häraf
hemtat ytterligare anledning att, med bifall till motionen, tillstyrka
Rikets Ständer att hos Kongl. Majit ytterligare förnya deras förut gjorda
underdåniga anhållan om Landsfiscals-tjensternes afskafiände, samt
att desse tjenstemäns åligganden måtte öfv.erlemnas åt Kronobetjeningen,.
Stockholm den 12 November 1844..
Häremot anmäldes följande reservation
af
Herr Råfelt, Anton: ”Emot förestående af Utskottet genom votering
fattade beslut att hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla om Landsfiscalstjensternes
indragning, får jag mig reservera, emedan jag anser genom en sådan
åtgärd Justitife-Canzleren blifva uturståndsatt uppfylla de honom tillhörige
åligganden, hvarom stadgas i 27 §. Regeringsformen.”
A lim. Bese.- och Ekon.-Utshotlem Betänkande, N:o 83.
11
Häruti instämde Herr von Troil, Samuel Gustafa Herr Friherre Klingsporr,
Herr Grefve Sparre, Erik, Herr Doctor Wallin, Herr Prosten Ljungdahl,
Herr Prosten Åhlstrand samt Herr Doctor Norström.
N:o 83,
Änk, till Exp. Utsk. d. 17 Nov, kk 2 e. m.
betänkande, i anledning af väckta motioner om ändring uti hittills
gällande bestämmelser, i afseende a Sveriges och Norriges ömsesidiga
handelsförhållanden.
Uti detta ämne hafva till Utskottets handläggning blifvit remitterade
följande motioner:
från Vällojl„ Borgare-Ståndet:
l:o af Herr J. von Koch, sorn anmärkt, att, vid utfärdandet af Kongl.
Förordningen den 24 Maj 1825, angående de förenade Rikenas ömsesidiga
handels-och sjöfarts-förhållanden, den åsigt, att de begge Rikenas inbördes
handel med egna producter och tillverkningar borde vara obehindrad och
fri från af gifter, endast gjort sig gällande, i afseende å den landväga comirmnicationen,
hvaremot, i afseende å den egentliga varuvexlings-vägen eller
den,som eger rum sjöledes, blifvit stadgadt, att dervid skulle iagttagas de uti
hvartdera landet i allmänhet gällande föreskrifter; dock att för större delen af
varor utaf Svensk eller Norrsk afvel eller tillverkning en lindring af i allmänhet
hälften utaf den uti gällande taxa för dylika varor utsatta afgift blifvit
medgifven. Då likväl den lättnad i communicationen, sorn genom ifrågavarande
Författning bereddes, otvilvelagtigt redan bidragit att fastare sammanknyta
bandet emellan de begge folken och äfven ur stats-ekonomisk synpunkt på dem
-ömsesidigt utöfvat en välgörande inverkan, har motionären ansett, att en fullständigare
tillämpning af ofvanomförmäldta grundsatts, än som medelst denna
Författning skett, skulle vara det ändamålsenligaste medlet att ytterligare fullkomna
den politiska föreningen och att befrämja utvecklingen af begge Rikenas
industri; hvarföre motionären föreslagit, att vilkoren och bestämmelserna för
varuvexlingen sjöledes de förenade Rikena emellan måtte, hvad deras egna
producter och tillverkningar anginge, blifva desamma, som äro gällande, då
varuvexlingen sker landvägen, helst den minskning i tullintraderne, som deraf
12
'Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottels Betänkande, N:o 83.
skulle blifva en följd, rikligen blefve ersatt genom vinsten för de båda Jänderne
att erhålla en ökad afsättning för sina väsendtligaste producter, spanmål
och fisk, jemte det att tullfriheten för dessa varor skulle åstadkomma lägre
pris, till fördel för den fattigare delen af befolkningen; Och har motionären,
under förutsättning, att dessa åsigter skulle hos Rikets Ständer göra sig gällande,
hemställt, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes utse en Comité af Svenske och Norrske
män att, sedan alla erforderliga upplysningar blifvit inhemtade och dervid kunnat
utrönas, i hvilken mon inskränkning eller utsträckning af de allmänna föreskrifterna
funnes för en eller annan artikel böra eg* ram, uppgöra och af
gifva
detaljeradt förslag till ny allmän, för begge Rikena gemensam och på
fullkomlig reciprocitet grundad, Författning i ämnet, samt att Kongl. Maj:t sedermera
ville deröfver fatta Dess Nådiga beslut.
2:o Af Herr Paul Berg, som anfört, att Kongl. Förordningen den 24
Maj 1825, angående Sveriges och Norriges handelsförhållanden, skall alltsedan
berörde tid tillräckligt hafva visat den menliga inverkan, densamma haft på
Rikets Städer i allmänhet och i synnerhet på Städerna vid vestra kusten, emedan
de båda Rikenas olika lagstiftning förorsakat, att de Svenska Städerna
omöjligen kunnat concurrera med de Norrska i pris på de utländska varor,
hvilka för Sverige blifvit ett nödvändigt behof, och hvilka alltså, likasom bränvin,
i större quantiteter till Sverige landvägen inkommit, utan att Svenska
Statsverket deraf erhållit någon tull, hvilken deremot ensamt tillfallit det Norrska;
hvarföre motionären förmält sig så mycket heldre uppmanad att påyrka
nämnde Förordnings upphäfvande, som förtullning af utländska varor, hvilka
transporteras från det ena till det andra Riket, icke skall vara tänkbar, emedan
en vara, som blifvit förtullad antingen i Norrige eller Sverige, icke skall
tåla att ytterligare få vidkännas half tull utöfver den, som blifvit erlagd uti
det Riket, hvartill varan först varit införd.
Från Hederv. Bonde-Ståndet:
3:o Af Riksdagsfullmägtigen David Andersson från Hallands Län, som
andragit, att, då det under de sednare åren visat sig, att jordbruket i Sverige
redan vunnit den tillväxt, att utskeppning af spanmål under de sednare åren
varit möjlig till ett icke så obetydligt belopp, samt det är att hoppas, det ett
ändamålsenligare statshushållningssystem i framtiden skall sätta jordbrukaren i
den bättre belägenhet, att han ännu mer kunde draga fördel af jorden samt
©ka dess afkastning, vore det, i motionärens tanke, äfven af vigt att börja
Allm. Besv.- och Ekon.-TJtskottets Betänkande, N:o 83.
tänka på afsättningsorter för den spanmålsproduction, som kunde uppkomma
utöfver landets egne behof. Vårt land vore visserligen, i anseende till sitt
läge och naturliga beskaffenhet, icke i tillfälle att nied fördel till de fleste andre
länder kunna afsätta sine landtmannaprodueter; men då vi äro förenade
under samma regering med ett brödrafolk, som har årligt behof af spanmål
och landtmannaprodueter, syntes det lända till en gemensam fördel, om de
begge folken gynnade företrädesvis, hvart och ett hos sig, afsättningen af det
andras alster och produeter; och då detta å Sveriges sida redan till en del'gått
i verkställighet derigenom, att Norrmännens handel blifvit gynnad genom tullafgifternes
nedsättande på en del Norrska produeter och i synnerhet å sill,
salt och torkad fisk, syntes billigheten påkalla, att Svensk spanmål, mjöl och
gryn borde kunna få tullfritt, eller åtminstone emot en mycket nedsatt tull, införas
till Norrige, helst den härigenom uppkommande minskning i tullinkomst
för Norrige, likasom för Sverige, af den låga tullafgiften å Norrska produeter,
lätteligen skulle kunna ersättas genom andra ändamålsenligare beskattningar.
4:o Af Riksdags-fullmägtigen Tobias Lind från Götheborgs och Bohus
liän, som föreslagit, alt den, genom Kongl. Maj:ts Nådiga Kungörelse den 25
Februari 1843, meddelade tillåtelse att öfver Idefjorden öster om Svinesund
uti båtar eller pråmar under 2:ne lästers drägtighet till Norrige öfverföra produeter
och varor utan erläggande af någon tull måtte utsträckas äfven till
den del af Bohus Län, som ligger vester om Svinesundemedan den förmon,
som genom denna Kongl. Kungörelse blifvit beredd dem, hvilka, till följd af
loenia förhållanden, äro i tillfälle att begagna sig deraf, för närvarande kommer
endast 2:ne Härader af Bohus liän till godo; hvarjemte motionären hemställt,
att, om detta förslag icke kunde bifallas, utan att ett dylikt medgifvamde
äfven å Norrska sidan lemnades, Rikets Ständer måtte i underdånighet anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes taga ärendet uti Nådigt öfvervägande och bringa
detsamma till ett för ifrågavarande fattiga landsort gynnsamt slut.
Utskottet, som hufvudsakligen delar de af motionärerne framställde åsigter
i afseende å vigten af de ömsesidiga fördelar, de förenade Rikena skulle
kunna vinna genom ett lifligare utbyte af kvartdera landets produeter, har, efter
öfvervägande af hvad i detta hänseende blifvit anfördt och föreslaget, hvad
först beträffar Herr J. von Köchs motion, visserligen funnit, att det åsyftade
ändamålet lämpligast skulle kunna vinnas derigenom, att äfven communicationen
sjövägen blefve reglerad på ett sätt, som, mera än hitintills, underlättade
trafiken emellan de båda Rikena, så att fördelen häraf komme att sträcka sig
till ländernes samtlige invånare, och icke endast till den mindre del deraf, sorn,
14
4llm. Eesv.~ och Ekon.-ZJtslcottet» Betänkande, N:o 84.
boende vid gränsen, är i tillfälle att draga nytta af de större, endast för den
landväga communicationen medgifne sers k il de törmönen men då de begge likenäs
så väl ekonomiska författningar som tull-lagstiftning äro af den skiljaktiga
beskaffenhet, att de deraf beroende, för hvartdera Riket egna. förhållanden,
hvilka, vid en förändrad reglering af ländernes handelsförbindelser, naturligtvis
böra tagas i noga öfvervägande, svårligen kunna antagas blifva med
den sakkännedom, ärendets vigt fördrar, mot hvarandra afvägde och till ömsesidig
belåtenhet afsedde, om icke för detta uppdrag skicklige personer från
båda Rikena samtidigt komma i tillfälle att deröfver samråda och yttrande d
ämnet afgifva, innan någon mera genomgripande förändring i nu gällande bestämmelser
om de båda Rikenas handelsförhållanden beslutas, har, på grund
häraf, Utskottet ansett sig böra vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer mätte hos Kongl'. Majrt i underdånighet anhålla,
att Kongl. Majrt täcktes i Nåder utse och förordna en Comité af
Svenske och Norrske män, för att undersöka, hvilka förändringar uti
nu gällande bestämmelser i afseende på handels- och sjöfarts-förhållandena
emellan Sverige och Norrige kunna vara, för trafikens ändamålsenliga
underlättande Rikena emellan, af béhofvet påkallade, samt
derefter uppgöra ett förslag till Författning i ämnet, som torde Rikets
Ständer i Nåder meddelas.
Till följd af hvad sålunda blifvit tillstyrkt, anser Utskottet någre serskilde
yttranden, i anledning af hvad motionärerne uti ifrågavarande ämne serskildt
yrkat och framställt, numera icke erfordras.
Stockholm den 12 November 1844.
N:o 84.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 17 Nov., kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphörande af rättigheten
alt använda Finska och Åländska fartyg för transport
af trädvaror och tjära frän de Norra Länen till andra inrikes
orter.
Efter framställning af de många olägenheter, som uppkommit af den
sednast genom Kongl. Majus Nådiga Skrifvelse den 14 Maj 1842 medgifna
Allin. Besv.- ock Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 8■£. 15
rättighet att intill innevarande års skit använda Finska och Åländska fartyg
till transport af trädvaror och tjära från de Norra Länen till andre inrikes
orter, har , uti en från Hederv. Bonde-Ståndet till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottets handläggning remitterad motionRiksdags-fullmägtigen från
Stockholms Imil Matts■ Persson, med hvilken åtskillige Ståndets Ledamöter sig
förenat, yrkat, att denna för den inhemska sjöfarten och serdeles för den å
norra kusten bosatta allmoge menliga, samt i stats-ekonomiskt hänseende för
landet i allmänhet högst skadliga tillåtelse mätte, vid innevarande års slut,
icke vidare prolongeras, enär antagas kunde,, att Svenska fartyg redan nu
skulle kunna uppfylla behofvet af all befraktning inrikes orter emellan och ,
till följd af en fortfarande säkerhet emot intrång i fraktförtjensten , inom få år
äfven motsvara handelns anspråk på billiga frakt-kostnader, så att de för berörde
tillåtelse hittills gällande skäl numera kunna anses hafva upphört; och
bar, med anledning häraf, motionären föreslagit, att Rikets Ständer mätte hos
Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att, lmrudana de yttranden än må blifva,
som af vederbörande, till följd af Commerce-Coliegii Kungörelse i ämnet af
den 30 Maj 1842, komma att vid innevarande års slut afgjfvas, Kongl.. Maj:t
täcktes låta denna åt Finska och Åländska fartyg förunnade rättighet till fraktfart
inländsk© orter emellan upphöra, på det att den inländska kust-och fraktfarten
må öfver allt erhålla lika skydd och uppmuntran, samt denna för landets
förkofran, för nationens utbildning i sjömanskap och äfven för ett möjligen
behölligt kustförsvar vigtiga näringsgren må kunna vinnaj nödig säkerhet och
trefnad.
I sammanhang härmed, har motionären, uti ett serskildt till Hederv. BondeStåndet
ingifvet och till Utskottet remitteradt anförande, såsom tillägg till
ifrågavarande motion, andragit, att, om den föreslagna åtgärden skall medföra
åsyftad verkan till den inhemska kustfartens betryggande , det äfven vore nödigt
att hos Kongl. Maja anhålla om utfärdande af förbud för Rysk undersåte
att föra Svenskt fartyg, emedan det i annan händelse kunde vara att befara ,
det en mängd Finska fartyg skulle komma att gå med Svensk flagga , under
skydd af mer eller mindre verkliga köp, förda af Finska skeppare och med
Finska besättningar.
Utskottet får, i afseende å ifrågavarande ämne, vördsamt upplysa, att.
genom Kongl. Majäs Nådiga Bref den 2 September 1818, blef, uppå vissa
bruks- och sågverks-egares i Norra Länen gjorda underdåniga ansökning,
i Nåder medgifvet: att till samma års slut Finska och Åländska skutor finge,
16 Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N-.o 84-,
med samma friheter, som förut egt rum, begagnas till varors ttansporterande
inrikes orter emellan; att, då sedermera, af förekommen anledning, en undersökning
blifvit verkställd, hvarigenom utreddes, att de, inrikes orter emellan,
erforderliga befraktningar ej allestädes kunde med egna fartyg besörjas, Kongl.
Majrt, under den 24 November 1820, förklarat, att de föreskrifter, sorn, genom
Kongl. Brefvet den 2 September 1818, blifvit i detta afseende gifne, skulle
derefter och intilldess annorlunda förordnades, lända till efterrättelse; att, sedan
år 1828 en ny Handelstractat med Ryssland blifvit afslutad, Kongl. Maj:t,
under den 20 Augusti samma år, till lättnad i den Svenska trädvaruhandeln,
tillåtit, att tills vidare och så länge erforderligt antal Svenska fartyg för
transport af träd varor emellan Svenska orter ej funnos att tillgå, Finska och
Åländska fartyg finge under vissa villkor till denna segelfart fortfarande begagnas;
att Kongl. Maj:t, efter afslutandet af 1838 års Handelstractat med
Ryssland, förordnat, att rättighet till begagnande af Finska och Åländska fartyg
för nyssberörde ändamål skulle än vidare vara medgifven till 1841 års slut;
att af de vid sistnämnde tid från vederbörande infordrade yttranden och upplysningar
i ämnet, de fleste innehållit, att behofvet. påkallade en ytterligare
prolongation af ifrågavarande tillåtelse; hvaremot Magistraten i Umeå , jemte
Burträsks och Umeå socknemän, ansett Finska och Åländska fartygens användande
i berörde ändamål onödigt, äfvensom Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Stockholms Län upplyst, att så väl antalet sorn lästetalet af de större
fartyg inom Länet, hvarmed sjöfart å Norrland idkats, under sednast förflutne
tre åren betydligen aftagit, hvartill någon annan orsak icke kunde angifva»,
än det af de sjöfartidkande öfverklagade svåra intrång, som de lida i sin rörelse
genom Finnar och Aländningar, i synnerhet då skickligheten och hågen
för sjömans-yrket och konstfärdigheten i skeppsbvggeriet under tiden icke
varit i aftagande, utan snarare i tillväxt; att det derföre, för näringens uppehållande,
vore af största vigt, att den Finnar och Aländningar medgifne seglationsrätt
å Svenska kusten komme att upphöra, hvilket äfven vore så mycket
mera billigt och rättsenligt, som Svenskarne icke ega någon dylik seglationsrätt
å Ryska och Finska kusterne; att Kongl. Majrts Befallningshafvande, med
kännedom om driften och ihärdigheten hos skärgårds-allmogen i de orter, der
sjöfart egentligen idkas, vore fullt öfvertygad, att, om den Finnar och Åländningar
medgifna fraktfart å Svenska kusten upphörde , inom ganska kort tid
en sådan mängd fartyg af allmogen skulle inom Stockholms skärgård byggas,
att transporten af trädvaror och tjära från de Norra Länen dermed skulle
kunna bestridas utan någon oskälig stegring i fraktprisen, och att, då upphörande
-
Allm. Besv- och Ekon.-Ulskoftett Betänkande, N:o 84. 17
hörande af Finska och Åländska allmogens ifrågavarande seglationsrätl derjemte
blefve af stor nytta för landet, så väl derigenom, att den ej obetydliga
fraktförtjenst, som nu utgår till Finland och Åland, kornme att stanna inom
Riket; som ock deraf, att, genom den utvidgade sjöfarten, ett större antal
duglige sjömän utbildades med noggrann kännedom af farvattnen utmed kusterne,
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ansåge sig böra fästa uppmärksamheten
å fördelarne af meranämnde seglationsrätts upphörande, hvarvid likväl den
försigtighet syutes böra iagttagas. att beslutet derom så tidigt kungöres , att
skärgårds-allmogen må blifva i tillfälle att, innan detsamma träder i verkställighet,
bygga och utrusta de för fraktfartens bestridande erforderlige fartyg.
Efter inherntande af samtlige vederbörandes underdåniga yttranden, har
Kongl. Maj:t, genom Nådigt Bref af den 14 Maj 1842, ytterligare förklarat,
att Finska och Åländska fartyg må än vidare, under 3:ne års tid, eller till
1844 års slut, användas för transport af trädvaror och tjära från de Norra
Länen till andre inrikes orter, under iagttagande af enahanda vilkor och föreskrifter,
som förut egt rum, samt dessutom i Nåder förordnat, att vederbörande
skulle inom October månads utgång år 1844 inkomma med yttranden och
upplysningar i ämnet till Commerce-Collegium , som egde att, med ledning
häraf, inom 1844 års slut, till Kongl, Majit afgifva underdånigt utlåtande,
huruvida rättigheten till Finska oell Åländska fartygs begagnande för omförmälde
ändamål må upphäfvas eller icke, och att, derest vid 1844 års utgång
det skulle visa sig, att tillgången å Svenska fartyg för ifrågavarande frakthandel
tilltagit så, att Finska och Åländska fartygs biträde dervid funnes,
utan verklig olägenhet för trädvaruhandeln, kunna undvaras, Nådigt beslut om
upphörande vid nämnde tid af den för dessa fartyg medgifna serskilda seglationsfrihet
då komme att meddelas.
Af de sålunda infordrade yttranden, hvilka inom sisth October månads
utgång bordt vara till Commerce-Collegium insände, har endast ett från Landshöfdinge-Embetet
i Norrbottens Län blifvit afgifvet, hvaruti tillkännagifvits, att
sedan, till följd af Nådig befallning, vederbörande Magistrater, Skepps-rederier,
Sågverksegare och Allmoge kommit i tillfälle att yttra sig i ämnet, desse,
med få undantag, afstyrkt fortfarande rättighet för Finska och Åländska fartyg
att idka fraktfart inom Riket; hvarjemte Landshöfdinge-Embetet, för egen del,
bland annat, yttrat: att det betydliga antal af Finska och Åländska fartyg,
hvilka under en viss tidrymd varit gagnade för ifrågavarande fraktfart, icke
Bih. till R. St. Fröt. 1844. 8 Sami. 14 Höft.
3
18
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N-.o 84.
utmärkte ett oundgängligt behof af dessa fartygs begagnande för den inhemska
sjöfarten, utan blott visade, hurudant förhållandet under mindre gynsamma
conjuncturer verkligen varit; att enda orsaken till den mindre Miga verksamhet,
Svenska allmogen hitintills i detta afseende visat, återfunnes uti tillvaron
af berörde Finska och Åländska' allmogen förunnade rättighet, hvaraf fruktan
för förlust vid anställande försök uppkommit samt all lust till tällan blifvit
qväfd; att deremot, med upphäfvande af denna rättighet, det vore föga tvifvel
underkastadt, att inom kort tid landets egne invånare, till lättnad för sin egen
utkomst, skulle hafva frambragt en flotta, tillräcklig att inom inrikes orter
transportera deras trädvaror och tjära; samt att Landshöfdinge-Embetet alltså
ansåge sig böra afstyrka en fortfarande rättighet för Finska och Åländska
fartyg att idka fraktfart med dessa producter från Länet till andre inländska
orter, dock så, att denna rättighet icke skulle upphöra förr, än med 1845 års
slut, på det att för ändamålet tillräckliga Svenska fartyg under tiden måtte
hinna byggas.
Hvad sålunda förekommit har Utskottet i öfvervägande tagit; och ehuru
behörigt afseende blifvit fästadt derå, att behofvet för Jern- och Sågverksegare
i de Norra Länen af ett tillräckligt antal fartyg för deras producters
transporterande varit egentliga orsaken till ifrågavarande, Ryska undersåter i
Finland och på Åland lemnade, frihet att, emot vissa vilkor, idka fraktfart på
Rikets Norra kust, hafva likväl de uti ifrågavarande ämne inhemtade upplysningar
hos Utskottet stadgat den öfvertygelse, att, så snart den å Nona Länens
kuster boende Allmogen blir bestämdt förvissad derom, att den utländska
undersåter förunnade frihet att här i Riket idka kustfart komme att vid
en bestämd tid upphöra, hos densamma äfven skall uppstå en allmännare hågad
bygga flere för denna fraktfart tjenlige fartyg, samt att de möjligen i början
något stigande fraktprisen inom kort tid skola nedgå till hvad de för närvarande
utgöra. Bet har nemligen visat sig och jemväl blifvit af vederbörande
Embetsmyndigheter vitsordadt, att hufvudsakliga grunden till den mindre
verksamhet, som kust-allmogen i omförmälde hänseende hitintills ådagalagt,
mäste sökas deri, att den under nuvarande missgynnande förhållanden ansett
det omöjligt att täfla med utländningen, hvilken är i tillfälle, att anskaffa de
för fartygs byggande och utredande erforderlige effecter för vida lägre pris ,
än de härstädes gångbara, till följd hvaraf fruktan för förlust afskräckt allmogen
från utrustande af egne fartyg för idkande af ifrågavarande fraktfart.
Utskottet anser derföre upphörandet af detta undantagsstadgande vara
med billighet och rättvisa så mycket mera öfverensstämmande, som detsamma tili
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 84.
19
sine menlige följder drabbar endast en viss del af Riket, och således strider emot
den antagna grundsattsen, att landets samtlige invånare böra i samina mon,
som de äro underkastade lika skyldigheter, äfven åtnjuta lika rättigheter, bland
hvilka sednare synes böra räknas jemväl den att kunna, utan obehörigt intrång
af främmande magts undersåter, vända sig landets locala fördelar till
godo.
Men, som äfven, å andra sidan, rättvisan emot producenterne fordrar, att,
genom en alltför hastig öfvergång till det nu föreslagna, i alla hänseenden mest
naturliga, förhållandet, de interessen icke förfördelas, hvilka möjligen i början
skulle komma att i någon mon lida af ökade fraktpris , så anser Utskottet
nödigt, att ifrågavarande, Finnarne och Åländningarne inedgifna, rättighet att
bär i Riket idka kustfart bör fortfara till nästa års slut, på det de Norra Länens
kust-allmoge må hinna att under denna tid genom fartygs byggande
m. m. bereda sig att sedermera kunna bestrida äfven den del af kustfarten ,
hvartill hitintills utländska fartyg blifvit använde; och anser Utskottet äfvenväl,
med fästad! afseende å den ståndpunkt, som skeppsbyggeriet i de Norra Länen,
ehuru under mindre gynnsamma conjuncturer, redan uppnått, den nu föreslagna
tiden vara fullt tillräcklig för anskaffande af de till denna sjöfart erforderlige
fartyg, då dessa, i anseende till deras enklare byggnadssätt och mindre kostsamma
utrustning, lätteligen kunna på året blifva färdigbyggde och utrustade.
På grund häraf och med åberopande af hvad Kongl, Maj:ts Befallningshafvande
så väl i Stockholms som Nonbottens Län, till stöd för samma åsigt,
andragit, anser sig Utskottet ega all anledning tillstyrka,
att Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet måtte anhålla,
att, så vida den hitintills medgifna rättighet att använda Finska och
Åländska fartyg till transport af träd varor och tjära från de Norra
Länen till andre inrikes orter varder utöfver innevarande års utgång,
då densamma löper till ända, prolongerad, det då måtte i Nåder
förordnas, att denna rättighet med 1845 års slut kominer att ovillkorligen
upphöra, och att, i sådan händelse, detta måtte, så fort sig
göra låter, varda genom Allmän Kungörelse tillkännagifvet.
Hvad derefter beträffar det af motionären yrkade förbud för Rysk undersåte
att föra Svenskt fartyg, i ändamål att förekomma befaradt missbruk af
Svenska flaggans begagnande å Finska fartyg med Rysk skeppare och besättning;
så enär ifrågavarande framställning hvilar på den förutsättning, att
20
Allm. Besv.- och Ekon.-XJIskottets Betänkande, N:o 84.
det skulle vara en främmande magts undersåte tillåtet, att föra Svenskt fartyg,
hvilket likväl icke ar enligt med förhållandet, samt härtill kommer , att erforderlige
och i detta fall lätt verkställbara controller emot det befarade missbruket
uti gällande författningar redan förefinnas, anser Utskottet
motionärens i denna del gjorde framställning böra förfalla.
Stockholm den 12 November 1844.
Häremot reserverade sig:
Herr Friherre Cederström, Carl Emanuel, som yttrade:
”Instämmande fullkomligt i Utskottets önskan, att kustfarten endast må
bedrifvas af landets egne inbyggare, får jag likväl i så måtto reservera mig
emot Utskottets nu fattade beslut, att jag anser den tid, vid hvars förlopp
ifrågavarande rättighet för Finska och Åländska fartyg att idka kustfart här i
Riket skulle upphöra, böra utsträckas till 1846 års slut. Jag skulle visserligen
icke bestrida Utskottets uppgift, att för kustfart passande fartyg med
lätthet kunna byggas och utrustas inom den af Utskottet föreslagne tid, om
jag vore öfvertygad, att tillräckligt virke, jern, hampa och penningar samt i
synnerhet driftig verksamhet voro till finnandes; men som härmed icke häfver
sig så lätt, då fråga blifver om ett större antal fartyg, hvilka på en gång
skola iordningsättas, tror jag den af mig yrkade utsträckning af tiden vara
högst nödvändig, emedan i annan händelse så väl de norra provincerne sorn
Stockholm skulle komma att lida brist på passande fartyg för de Norrländska
producternes fraktande, hvaremot prolongationen af ifrågavarande rättighet ännu
ett år icke kunde verka serdeles menligt för kustallmogen, blott den blefve
förvissad, att denna rättighet vid den sålunda bestämda tiden komme att ovilkorligen
upphöra.”
Häruti instämde Herr Björnstjerna och Herr Doctor Wallin.
Herr Grefve Sparre, Erik: ”.lag måste reservera mig emot Utskottets,
i förevarande ämne, fattade beslut, hvars ändamål är att på en gång afbryta
ett från urminnes tider existerande och, enligt Utskottets medgifvande, på naturliga
förhållanden grundadt communicationsmedel emellan det aflägsna
Norrland och Rikets öfriga provincer. Det är för de nona landskapen af
högsta vigt, att, under den korta tid af stundom blott 4 månader, då skeppsfarten
för deni är öppen, ett stort antal fartvg må vara till hands så väl för
Allm. Besv.- och Ekon-Utskottets Betänkande, N:o 84.
21
att, mot billig frakt, verkställa den långväga transporten af deras producter,
bland hvilka en del äro af den beskaffenhet, att de, fördyrade genom höga
fraktumgälder, icke kunna afsättas, som ock, på det att, vid inträffande missvextår,
dessa provincers behof af säd må kunna dit transporteras, och detta
jemväl med möjligaste minsta kostnad. Det torde icke vara sannolikt, eller
ens möjligt, att inom den korta tiden af mindre än ett år från kungörandet af
förbudet mot Finnarnes frakthandel till förbudets trädande i verkställighet, dea
såmedelst uppkommande minskning till i/3:del af det antal för ändamålet lämpliga
lastfartyg, hvarmed fraktfarten på Norrland bedrifves, skulle kunna ersättas
genom Skeppsbyggerien inom Riket. Vid sådant förhållande skulle en
stor del af Norrlands producter icke kunna utföras, eller dess behof dit ankomma,
och den för Provincerne härigenom uppkommande förlust skulle ingalunda
motvägas af den vinst, som, genom ökade fraktumgälder, komme att
beredas vissa skeppsegare. Jemväl för Stockholm och andra consumtionsorter
för de Norrländska producterne skulle denna hastiga förminskning af
fraktfartygens antal verka högst menligt, serdeles då, vid motsedt upphörande
af den Finska Handelstractaten, ökad tillförsel af Norrlands producter torde
blifva behöflig. Man torde böra tillse, att icke, genom missunsamhet mot Finnarnes
lilla fiaktförtjenst, motverkas det stora afsedda ändamålet: lättad afsättning
på inhemska producter, för hvilken afsättning coromunicationsmedel äro
ett oeftergifligt vilkor. Om en öfvergång från en urgammal och naturlig frihet
till restrictioner i handels- och näringsförhållanden kan och bör ske, så
måste åtminstone den högsta varsamhet vid öfvergången vara af billig omtanka
påkallad.”
Riksdags- fullmägtigen från Wester-Norrlands Län Nils Strindlund:
”Emot det af Högloft. Utskottet fattade beslut, att Finnar och Aländningar
icke elter 1845 års slut få verkställa frakter från norra delen af Sverige till
annan inrikes ort, får jag mig reservera på den grund, att, då det är upplyst,
att Finnar och Aländningar, under vanliga förhållanden, under föregående åren,
bestridt en tredjedel af trädvaru-transporten från ifrågavarande orter, så -skall
nödvändigt inträffa, om Rikets Ständer bifalla och Kongl. Majit gillar, hvad
Utskottet i denna del hemställt, eller att icke efter år 1845 Finnar och Äländningar
få verkställa frakter, att nära en tredjedel af Norrländska trädvarorne
och tjära skola blifva i orterna qvarstående, i blist på fraktfartyg, och i
synnerhet skall det inträffa, att all den Norrländska veden, som förr kommit
till Stockholm, skall helt och hållet uteblifva, hvarigenom en ökad import af
denna vara från Finland blir nödvändig. En stor förlust komme på så sätt
22
Allm. Best.- och Ehon.-Vtshottets Betänkande, N:o 85.
att drabba de norra orterne, i det att de ej finge sina varor afyttra, förr än i
synnerhet bröderne blifva ganda och mörka till färgen, och således osäljbara,
utom det att fraktprisen blefve för högt uppjagade, hvilket producenterne äfven
måste vidkännas.”
N:o 85.
Ank. till Exp. Utsk. d. 17 Nov., kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förtydligande af
Kongl. Förordningen den 11 Februari 1832, angående Landtm
anna-S eg l altonen.
Uti en från Vällofl. Borgare-Ståndet till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
handläggning remitterad motion, har Herr E. Sjöstedt anfört,
att meningen med den i Kongl. Förordningen den 11 Februari 1832 Jandtinannen
medgifna rättighet att till Norrige, Dap.mark och Finland med egne
däckade eller odäckade fartyg och båtar utföra Rikets till utförsel lofgifna producter
och tillverkningar, oell derifrån hemta dylike lill införsel tillåtne, troligen
varit att bereda landtmannen och bruksidkaren tillfälle att på fördelaktigaste
sätt realisera de alster, sorn deras egendom och handtering producera; men
att afsigten ej kunnat vara, såsom orden i Författningen lyd a, att det vore
hvar och en på landet bosatt fritt och obetaget, att begagna sig af ofvan
omförmäldte förmoner, hvarigenom inträffar, att åtskillige för sjömansyrket helt
och hållet främmande personer nedsätta sig på landet i en stuga invid lastageplats,
köpa sig del i fartyg och skaffa sig af allmogen trädvaror till last,,,samt
blifva på sådant sätt privilegierade att drifva utrikes handel, utan att besväras
af någon skatt til! Staten; och har motionären, till förebyggande af ett dylikt
obehörigt förhållande, ansett ett förtydligande i berörde hänseende af ifrågavarande
författning vara af behofvet påkalladt.
Utskottet har hvad sålunda framstäldt blifvit i öfvervägande tagit; men
som Kongl. Förordningen af den 11 Februari 1832 föreskrifver, att de å landet
bosatte personer, hvilka till ifrågavarande seglationsförmon äro berättigade,
skola för deras fartyg och båtar erlägga den bevillning och de tullumgälder
samt vara underkastade de tullcontroller, som i allmänhet äro föreskrifne, och
någon classilication af de å landet boende, hvilka af denna förmon ega att sig
begagua, synes Utskottet hvarken behöflig eller lämplig, samt härtill kommer,
Allm. Besv.- och Ekon.-U t slottets Betänkande, N:o 86.
23
att Rikets Ständer redan vid de 2:ne föregående Riksdagarne, med fästadt
afseende å vigten af det med berörde Kongl. Författning åsyftade ändamål,
afslagit då väckta motioner, åsyftande lika beskaffade inskränkningar i Landtmanna-seglationen,
så hemställer Utskottet,
att ifrågavarande motion icke må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 14 November 1844.
N:o 86.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 17 Nov., kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphörande af Stapelstädernes
åliggande att importera vissa quantiteter Salt.
Uti en från Vällofl. Borgare-Ståndet till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
remitterad motion, har Herr Paul Berg, under förmenande, att
grunden för de stadganden, hvilka ålägga stapelstäderne att till Riket införa
vissa quantiteter Salt, numera skulle kunna anses hafva i väsendtlig nion upphört,
föreslagit, att samma stadganden måtte upphäfvas, helst de påbudne saltquantiteterne
för vissa städer äro betydligt större, än att de der kunna finna
afsättning, serdeles för Uddevalla stad, hvarest jemväl det förhållandet skall
ega rum, att de bland Borgerskapet, som befatta sig med utrikes handel, äro
så få, att denna skyldighet för dem medförer en kännbar förlust; och har motionären
uti serskilda till Utskottet ingifna skriftliga anföranden i ämnet uppgifvit,
att den Uddevalla stad åliggande saltimport uti Kongl. Kungörelsen den
7 April 1841 blifvit bestämd till 4500 tunnor, ehuru åtgången på platsen skulle
uppgå till endast 2500 tunnor; hvarföre motionären anhållit, att, i händelse Stapelstäderne
icke kunde helt och hållet från berörde skyldighet befrias, det för
Uddevalla bestämda belopp åtminstone måtte nedsättas till högst 2500 tunnor.
Utskottet, som tagit denna motion i öfvervägande, har, med fästadt afseende
å angelägenheten att förhindra, det brist å denna äfven för den fattigaste
oumbärliga nödvändighetsvara skulle kunna uppkomma eller priset derå
oskäligen stegras, ansett sig icke böra tillstyrka någon förändring i den af
Kongl. Maj:t rörande detta ämne sednast utfärdade Nådiga Kungörelse af den
7 April 1841, uti hvilken, efter inhemtade fullständiga upplysningar om hvarje
24
elllin. Besv.- och Ekon.-VIshotlet» 1)flätande, N:o 87.
oris förbrukning och sannolika hellof af denna vara, i Nåder blifvit bestämde
de belopp, hvilka af hvarje Stapelstad böra till Riket årligen införas; och då
de i detta hänseende meddelade föreskrifter äro så mycket nödvändigare, som,
genom hvarjehanda inträffande tillfälligheter, dels tillförseln af denna vara skulle
kunna för någon viss tid hämmas och dels behofvet deraf, genom oförutsedda
händelser, utöfver det vanliga förhållandet, ökas, anser sig Utskottet böra vördsamt
hemställa ,
att ifrågavarande motion icke må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 14 November 1844.
N:o 87.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 17 Nov., kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af återremtss af Betänkandet, N:o 85.
Efter anmärkningar emot Utskottets under ofvanstående numer afgifna
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af föreskrifterne rörande
inländske Skådespelares och Konst-idkares skyldighet att erlägga afgifter
till Kongl. Theaterns och Hof-Capellets Pensions-Cassor , hafva Preste-,
Borgare- och Bonde-Stånden återremitterat detsamma, hvaremot det blifvit af
Ridderskapet och Adeln bifallet.
Dessa anmärkningar hafva hufvudsakligen innehållit, dels att de ifrågavarande
afgifterne ej blifvit i laga ordning påbjudne, enär sådant ej skett genom
något af Konung och Rikets Ständer gemensamt fattadt beslut, dels ,
med upprepande af hvad motionen i detta ämne innehållit, att det vore i hög
grad obilligt, att en dass af medborgare skulle vara skyldig att erlägga bidrag
till en enskild Pensions-cassa, i hvilken den ej sjelf egde någon del—
agtighet, samt dels alt berörde afgifter lade ett band på utbildningen af ädlare
folknöjen, då en sådan beskattning försvårade möjligheten att på ett oskyldigt
vis förlusta den större och mindre bemedlade allmänheten m. m.
Utskottet har tagit detta i öfvervägande, och hvad beträffar den första
af dessa anmärkningar, ansett sig ej ega rättighet att deröfver yttrande afgifva,
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskotlets Utlåtande, N:o 87.
25
va, då dylika anmärkningar emot af Regeringen utfärdade beslut, enligt Grundlagen,
böra till Constitutions-Utskottet inlemnas, om dertill finues skäl. Enligt
Utskottets förmening, måste dock detta Kongl, Bref, likaväl som alla andra
Kongl. Beslut, lända till efterrättelse intilldess det blifvit återkalladt; och
kan derföre Utskottet ej tillstyrka hvad utaf en Ledamot af Bonde-Ståndet
blifvit yrkadt, eller att den förmenta olagligheten i tillkomsten af dessa Kongl.
Bref skulle lemna rättighet att ej erlägga de deruti anbefallda afgift er.
Att dessa afgifter, likasom alla andra, kunna kännas betungande för
dem, som skola erlägga dem, har Utskottet aldrig betvillat, men tror äfven
att, å andra sidan, billigheten fordrar, att de personer, som, genom de oftaberörde
Kongl. Brefven, fått sig tillförsäkrade ett årligt bidrag till sina Pensions-cassor
och, i förlitande derpå, åtagit sig att årligen fullgöra äfvenledes
ganska dryga inbetalningar till dessa cassör, ej nu på en gång, genom dessa
medels indragning, skola se sig, under en längre lid än hittills, beröfvade ett
påräknadt understöd under ålderns dagar.
Hvad beträffar anmärkningen att, genom dessa afgifters upphörande, eu
lättare tillgång på ädlare folknöjen skulle beredas, anser sig Utskottet ej derom
förvissadt, enär det ej är sannolikt, atf de Skådespelare in. 11. personer,
sorn i motionerne äro afsedde, derföre skulle nedsätta sina inträdes-afgifter så
att detta visserligen vackra ändamål i någon betydligare nion derigenom
vunnes.
Utskottet kan derföre ej annat än vidhålla sin redan uttalade öfvertygelse
, att de Kongl. Theaterns Pensions-cassor beviljade, under mera
än ett halft århundrade redan utgångne, bidrag äfven ifrån inhemske enskilda
Theatrar och Förevisare af konster, djur, m. m., ej rättvisligen böra desamma
fråntagas, utan att en motsvarande ersättnings-summa åt dem anslås på
annan väg.
Då nu motionerne, äfvensom de vid återremisserne afgifne yttranden, ej
gifva anledning till att föreslå en sådan ersättning, anser Utskottet sig
för närvarande ej kunna annat än till Rikets Ständer hemställa, alt,
på sätt Betänkandet N:o 35 ej innehåller, afseende ej må fästas å
det af motionärerne väckte förslag om upphäfvande af ifrågavarande
Kongl. Bref.
Stockholm den 14 November 1844.
Bih. till fl. St. Fröt. 1844. 8 Sami. 14 Baft. i
26
Allm. Bese- och Efton-V (slottets Memorial, N:o 88.
Häremot anmäldes reservationer af Herr Prosten Carlander, Herr Åldermannen
Lundelius, Herr Brukspatronen Bergsten, Herr Lundgren samt Herr
Brukspatron Langenberg, soin åberopade sin vid ofvanberörde Betänkande N:o
35 afgifna reservation.
N:o 88.
Ank. till Exp. Utsk. d. 17 Nov., kl. 2 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss utaf Betänkandet N:o *3.9.
Hederv. Bonde-Ståndet har återremitterat Utskottets Betänkande N:o 39,
i anledning af väckta frågor om upphörande af det Indeldta Cavalleriets fotmöten,
samt förändring i föreskrifterne rörande remonteringen vid DragonRegementena,
m. m.; men som de öfrige Riks-Stånden Betänkandet bifallit,
kan återremissen icke föranleda till någon Utskottets vidare åtgärd.
Stockholm den 14 November 1844.
STOCKHOLM, tricät hos W. F Djlwai», 1844.
Ålim. Ben.- och Ekon.-Uttkottete Betänkande, N:o 89.
i
N:o 89.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 29 Nov., kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om Ränte-försäkrings-,
Lif-ränle- och Lif-försäkring s-anstalters inrättande i Sverige.
Från Höglofl. Ridderskapet och Adeln samt Vällofl. Borgare-Ståndet
hafva a:ne motioner rörande detta ämne, af hulvudsakligen enahanda innehåll,
blifvit remitterade till Allmänna Besvärs- oeh Ekonomi-Utskottets
handläggning, nemligen: i:o a( Friherre Adam Christian Raab, samt
2:0 af Herr Fr. Sundler, hvilka anfört: att frågan om Ränteförsäkringsanstalters
inrättning för några år sedan väl omfattades med ett allmänt
deltagande inom vårt iand, samt «tt förberedande åtgärder för deras framgång
äfven då vidtogos; men att dessa åtgärder synas hafva blifvit afbrutna,
troligen till följd dels af de betänkligheter, som blifvit framkastade emot Inrättningens
möjlighet i Sverige, i anseende till dess invecklade form och
kostsamma förvaltning, dels af några motståndares förmenande, att en sådan
inrättning skulle medföra ett skadligt inflytande på folkmassans moralitet,
qväfva omtankan för framtiden och befordra lättja samt slöseri.
Motionärerne hafva deremot ansett, att, om en sådan Ränteförsäkringsanstalt
ändamålsenligt inrättas och uppfattas såsom en allmän, på fullkomlig
rättvisa och ömsesidig säkerhet grundad, pensions-anstalt, hvilken står öppen
för hvar och en af hvilken samhälls-class, ålder eller kön som heldst, och
som, jemte det den bereder de högsta möjliga pensioner, innebär i sig sjelf
borgen för sitt framtida bestånd, så bör verkan af en sådan inrättning,
efter all förnuftig slutledning, blifva för allmänheten serdeles välgörande,
då dessa inrättningar just lifva omtankan för framtiden, i stället för att
qväfva densamma. Dessutom hafva, enligt motionäiernes åsigt, fördelarne
af pensions-inrältningar för de samhälls-classer, hvilka endast kunna påräkna
den personliga skickligheten och förtjensten under lifvets kraftfulla ålder
såsom inkomstkälla, blifvit af erfarenheten så bekräftade, och tidens behof
af desamma så tydligt uttaladt, att derom icke bör kunna uppstå minsta
tvifvelsmål. Deremot hafva motionärerne ansett sig böra medgifva, att inrättningen,
för alt motsvara sitt ändamål, måste först och främst blifva så
enkel i sin uppställning, att den icke genom dryga omkostnader under
-
Bih. till R. St. Prof. 184*. 8 Sami. 15 Rtft.
1
2 Allm, Besv.- och Ekon.-Ulskottels Betänkande, N:o 89.
gräfver sitt eget bestånd, och att capitalen icke böra på ett onaturligt
sätt hopas tillsammans, samt slutligen att hvad, som insattes, bör till större
delen återgå till delegarne under form af lifräntor, om de lefva till dea
ålder, då de äro lill pensioner berättigade.
Såsom bevis, att man i Tyskland ännu hyser öfvertygelsen om sjelfva
idéens stora och välgörande sanning, hafva motionärerne anfort, att
inom ett år tvänne nya Ränteförsäkrings-anslalter uppstått i Hannover och i
Hessen-Darmstadt. Dessutom har den person, som uppträdde med största
fiendtlighet mot grunderna för de äldre Tyska försäkrings-anstalterna, nera»
ligen Herr Becker i Berlin, nu i år från trycket utgifvitett ganska förtjenstfull
arbete om de ändamålsenliga grunder, hvarpå en Ränteförsäkringsanstalt
bör inrättas. Äfven inom fäderneslandet hafva många förslag till
sådana inrättningar blifvit framställda; hvaribland må nämnas ett nytt af
Herr Löjtnant Flygare, deruti han jemte denna inrättning vill förena Lifförsäkrings-
och Ldränte-anstalterne, och öfver hvilket förslag Kongl. Vetenskaps-Academien
afgifvit ett ganska fördelaktigt yttrande i afseende på dea*
malhematiska rigtigbet.
Utgående från enahanda åsigt om sakens stora vigt, och under anförande
af samma skäl och önskningar för dess framgång, hafva begge motionärerne
föreslagit, att Rikets Ständer skulle hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla om tillsättande af en Comité för frågans närmare granskning,
samt att Kongl. Majit, i händelse förslaget vunne Dess höga^ bifall,
ville i Nåder befordra dess verkställighet.
Utskottet, som visserligen ej bestrider motionärérnes yttrade mening
om vigten af väl ordnade Ränteförsäkrings-, Lif-försäkrings- och Lif-ränt«-  anstalter, anser likväl, der de pröfvas nyttiga och nödiga, sådana kunna ,
genom enskildes omtanka och utan någon serskild framställning derom till
Kongl. Majit, tillvägabringas, desto heldre, sorn åtskillige sakkunnige män
här i landet redan utredt ämnet och om berörde anstalter utgifvit afhandKngar,
hvilka kunna tjena till ledning vid inrättandet deraf; och får Utskottet
af sådan anledning, och med afseende derå, att frågan är af belt
och hållet enskild natur och skiljd från statsärenden, vördsamt
tillstyrka, att berörde förslag ieke må till någon Rikets Stände*»
åtgärd föranleda.
Slockholm den 39 November 1844*
A Un. Best.- och Ekon.'Vt »hot tets Betänkande, iV:o 89. 3
Emot delta beslut reserverade sig Herr von Troil, Samuel Gustaf,
p& sätt som foijer:
”Emot Utskottets med endast arne rösters öfvervigt fattade beslut,
fär jng anmäla min reservation. Den grundsalts, som af majoriteten blifvit
åberopad såsom skäl för motionernes afstyrkande, att Rikets Ständer i
önskningsmål, som saknade fullständig utredning, borde så litet som möjligt
till Kongl. Majit ingå med underdåniga sknfvelser, gillar äfven jag till siu
allmänlig lie t; inen tillfällen gifvas, då undantag från denna regel böra ega
rum, oell sällan hafva väl mera grundade anledningar företett sig för ea
dylik afvikelse än nu. Af de vid denna Riksdag väckta molioner hafva
kanske få, mera verksamt än de nu förkastade, åsyftat beredandet
af de mindre bemedlade folkklassernes bergning och trefnad, samt afvärjandet
af den nöd , som så ofta alstrar brott. Rån teförsäkrings-, Lif-försäkrings-
och Lifrante-anslallernes nytta är af främmande länders erfarenhet
fullkomligen bestyrkt, och torde ej eller hos oss kunna förnekas af
dem, som vilja närmare undersöka förhållandet. Menniskoälskande fosterlandsvänner
hafva på enskild väg sökt bringa denna stora national-angelägenhet
å bane, men deras bemödanden hafva strandat emot det motstånd,
som nya obekanta företag, synnerligen af en omfattning som detta, vanligen
röna, och emot det misstroende, som de framlagde beräkningarne hos mången
måste uppväcka. Emedlertid har en ränteförsäkr ings-litteratur uppstått,
som öfver ämnet spridt en ej ringa dager. Ibland de i detta afseende utgifne
skrifter, torde den af Herr Löjtnant Eljgare i första rummet böra
åberopas. Den är af Vetenskaps-Academien till beräkningarnes matbematiska
riktighet ganska fördelaktigt vitsordad. Att här ingå i en utförligare
redovisning för detta arbete, skulle vida öfverstiga gränsen af en reservation.
Må det endast tillåtas mig alt ur detsamma anföra ett par lättfatt-:
liga exempel.
"Anlag, alt en arbetare eller tjenare, sorn förblifver ogift, efter fylld-a
i8 och till 5o års ålder, i medeltal gör en besparing af 12 skillingar
Rgs i veckan eller i3 R:dr Rgs om året, och att han insätter dessa besparingar,
i den mon de uppkomma, i Sparbanken, och flyttar dem derifrån
till ränteförsäkrings-anstailen, allt efter som de vexa till slorleken af
en insats. Han erhåller då vid 5i års ålder en pension, som årligen ökas,
så att den, under förutsättning, att anstaltens medel bära 4 & 5 proeents
Fänta, för hans 55:te år blifver io3 k iaö, samt för hans 65?te och följande
lefnadsår 135 a 172 R:dr Rgs”
eller
4
Allm. Bese.- oek Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 89.
"om 5oo R:dr insättas för ett barn, fou ännu ej fyllt i år, erhåller
detsamma vid 5i års ålder en pension at /po å 690 R:lr, hvilken pension
årligen ökas under lo år, så att densamma för det 6i:sta och följande
år utgör 585 å 1000 R:dr."
Dessa beräkningar förefalla vid första påseendet overkställbar, och
de, som ej närmare tänkt sig in i saken, förklara derföre vanligen alltsammans
för ett bedrägligt charlataneri. Så är likväl icke förhållandet. Förklaringsgrunden
ligger deruti, alt de föreslagna inrättningarne måste betraktas
såsom arfsföreningar, der den enskildes besparingar öfvergå till andre
behöfvande, då han sjelf icke mera kan draga någon fördel af dem, det
vill säga, när han dör. Man försäksar sig der om vinst, för den händelse,
att man uppnår den ålder, då krafternes förminskning påkallar understöd,
emot det att man befarar förlust, i händelse man skulle dö tidigare — en
förlust således, hvaraf man ej lider.
Till de många moraliska skäl, sorn tala för bifall till molionerne,
torde ett icke mindre vigtigt statsekonomiskt böra läggas, det nemligen att
de betydliga praemier, som nu utgå till Englands och Tysklands Lif-försäkrings-anstalter,
blifva för landet besparade, i händelse en dylik inrättning
hos oss kommer till stånd.
Skall emedlertid det af motionärerne åsyftade vackra ändamålet vinnas,
måste det föregås af ett genom sakkunnige män uppgjordt, efter Sveriges
förhållanden lämpadt och den strängaste granskning underkastadf, förslag.
Det måsle med värme omfattas, såsom en stor och vigtig nationalangelägenhet,
af både landets representanter och af dess styrelse; och det
är i anledning deraf jag, i likhet med det förslag, som på Afdelningen uppgjordes,
vågar vördsammast föreslå, ”att Rikets Ständer måtte i underdånighet
anhålla, det Kongl. May.t täcktes, genom sakkunnige män, låta utarbeta
ett efter Sveriges förhållanden lämpadt förslag, till inrättande af
Ränte-försäkrings-, Lif försäkrings- och Lif ränte-anstalten och derefter
Nådigst vidtaga de åtgärder, som för dylika anstalters befordrande kunna
anses mest ändamålsenliga *
Uti denna reservation instämde Herr Munck, Bror, Herr Doctor
Norström, Herr Doctor Grafström, samt Herr Brukspatronen Langenberg.
Härförutan anmäldes reservationer emot Utskottets beslut af Herr
Friherre Hamilton, Herr Oxehufvud, Herr Grefve Sparre, Herr Doctor
Alin. Beio.- och Ekon-Utskotlett Betänkande, N:o 90.
5
Utterstrontj Herr Professor dahlberg, Herr Prosten Carlander, Herr Lector
Ahlstrand, Herr Brukspatronen Bergsten, Herr Åldermannen Lundelius,
samt Herr Rådmannen Wahlgren.
N:o 90.
i Ånk. till Exp.-Utsk. d. 29 Nor., kl. 6 e. na.
Betänkande, i anledning af väckt motion' om hämmande af handeln
med Apotheks-privilegier.
Uti en hos Vällofl. Borgare-Ståndet väckt och till Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottet remitterad motion, har Herr P: E. Winge
fästat Rikets Ständers uppmärksamhet på nödvändigheten af att söka hämma
handeln med Apotheks-privilegier och i afseende härå anfört, att det
svårligen skulle kunna afgöras, vid hvilken tid det numera hedrifna oskicket
först uppkommit att sälja och köpa Apotheks-privilegier, likasom handelsvaror,
eller huru länge denna handel bedrifvits i tysthet, innan den vågade
framföra sina anspråk att vara en af bruket och genom Embetsmyndigheternes
tystnad sanctionerad rättighet; men att det vöre obestridligt,
det någon bestämd tillåtelse till detta säljande och köpande icke blifvit
gifven af Regeringen, hvilken deremot, genom det ännu icke upphäfna
Kongl. Brefvet till Öfver-Stålhållare-Embetet af den 8 September I73r,
förklarat, att ”de af Kongl. Majrt till Apotheks-inrättning meddelade privilegier
äro att anse för en Konglig benådning, hvarföre de ej heller kunda
anslås till gälds betalning eller på öppen auction till den mestbjudande
försäljas.” Detta oaktadt skota Apothek ofta till salu utbjudas och inköps-summorna
för Apotheks-privilegier skola äfven småningom hafva stegrats
så, att dessa privilegier betalts med ända till 20 å 3o,ooo R:dr B:co.
Det enklaste sättet att bota detta onda vore väl ett blott och bart
återupplifvande till full kraft och verksamhet af förutnämnda Kongl. Bref,
samt en noggrann controll öfver dess efterlefnad, men då, enligt motionärens
förmenande, största delen af Rikets Apothekare genom detta, i grunden
rättvisa, förfarande skulle ruinerasj har motionären ansett billigheten
fordra, att en så sträng åtgärd icke måtte vidtagas; men då saken likväl
vore af största vigt för samhället, och icke horde lemnäs utan uppmärk
-
6
Allm. Besa. och Ekon.-U [slottets Utlåtande, N:o 91.
samhet, föreslagit: "att Rikets Ständer, till vinnande af samtlige Apothek*-  mccordens amortering, mätte anvisa en lån<>fond, deruti Apotheks privilegier
finge belånas till en lika stor summa, sorn den, hvarmed de blifvit betalde,
mot de för Banco-lån gällande betalningsvilkor, samt med det förbehåll,
att ett sä belänadt Privilegium åter vore i Statens våld, alltså icke vidaro
säljbart."
Utskottet, sorn tagit motionens innehåll i noggrannt öfvervägande,
erkänner visserligen olägenheternaa af Apotbeks-privilegiers försäljning, men
anser ej detta missbruk genom den föreslagna åtgärden till fullo kunna förebyggas,
då tysta öfverenskommelser icke dessmindre kunna fortfara; och
tror det dessutom icke vara Statens åliggande att förskjuta en enskild Corporation
nödige medel lill en reglering, som bör vara dess ensak att åvägabringa.
Med anledning häraf får Utskottet vördsamt tillstyrka, alt
Herr Winges motion om anslag till en lånefend för amorterande
af Apotheks-privilegier, må förfalla.
Stockholm den 29 November 1844*
N:o 01.
Ank. till Exp. Utsk. d. 29 Nov., kl. 6 e. m.
Utlåtande, i anledning af åt erremiss af Betänkandet N:o 25, angående
väckt fråga om inköp lill Kyrkorna i Riket af en ny
upplaga utaf Psalmboken med Choral-melodierne och Mossan.
Enligt Utskottet tillhandakomne Protocolls-utdrag, har omförmälde
Betänkande blifvit bifallet af Preste- och Borgare-Stånden, men återremitteradt
af Ridderskapet och Adeln samt Bonde-Ståndet, efter anmärkningar,
sora hufvudsakligen innehålla: alt det syntes olämpligt att på det af Utskottet
föreslagna sätt skaffa prrenunieranter åt författaren af ett arbete, innan
detsammas duglighet och priset derå voro kända, samt att, om arbetet,
när det utgifvits, vore förtjent af uppmuntran, det borde kunna påräkna
en nödig afsättning, och att, i händelse sådant ändock uleblefve,
Kongl. Maj:t egde medel att, utan communernes betungande, ersätta den
förlust, som drabbade utgifvare», om han på eget förlag nödgades utgifva
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande, JV:o 91.
7
sitt arbete; alt det dessutom vöre form vidrigt, att Rikets Ständer, pä sätt
föreslaget blifvit, skulle ingå till Kongl. Maj:t med en underdånig anhållan,
att Kongl. Maj:t måtte befalla församlingarne att för sina Kyikor inköpa
berörde Psalmbok, enär Kyrkornas medel tillkommit på sätt, att ingen utom
communerne sjelfve egde att deröfver förfoga, samt alt då någon befallning
till försam lingarne icke utgått om inköpande af det Psahnodicon
m. m., som Hofpredikanten Dillner redan utgifvit, något påbud nu ej eller
borde ske i afseende på inköp af ifrågavarande Psalmbok, emedan för»amlingarne,
sådant oaktadt, om arbetet blefve nyttigt och användbart, tvifvelsutan
komme att förskaffa sig detsamma, till gagn och bruk både inom
Kyrkan och Folkskolan,
Utskottet får i anledning häraf anföra: alt Utskottet hemtat sin förmodan
om nämnde arbetes blifvande användbarhet dels deraf, alt dess förfaltare
redan inlagt stor förtjenst i hvad han förut åtgjort för den allmänna
kyrkosångens upphjelpande, dels af det vitsord, sorn både motionären och
och åtskillige ledamöter inom Preste-Ståndet lemnat om detsammas duglighet,
och att Utskottet dessutom har ansett sig kunna vara förvissad t derom,
att Kongl. Majrt ej vidtager några mått och steg för att uppmuntra
afsältningen deraf till kyrkorna, innan dess gagnelighet blifver till fullo erkänd
samt ett billigt pris derå utsatt; att Utskottets tillstyrkande till berörde arbetes
inköpande för kyrkorna härrört egentligen deraf, att det är afsedt
att utgifvas till nytta, hufvudsakligen för församlingarne och de nybildade
folkskolorna, samt att det derföre synts Utskottet, att communerne i företa
rummet böra lemna den uppmuntran åt detta företag, hvarförutan det
ej lärer kunna fullbordas, enär författaren förklarat sådant ej kunna ske
utan visshet derom, att han kan påräkna afsättning af ett bestämdt antal
exemplar deraf, hvadan ock Utskottet anser förslaget, alt Kongl. Maj:t af
till Dess höga disposition stående medel skulle bekosta det nödigt ansedde
understödet, ej hafva kunnat föranleda till någon ändring i Utskottets uttalade
åsigter, hvilka Utskottet äfven i ofvanberörde afseenden får vidhålla,
Beträffande deremot anmärkningarne mot Utskottets tillstyrkande, eller
egentligen det i den föreslagna underdåniga skrifvelsen begagnade uttrycket:
”att Kongl. Maj:t täcktes anbefallas att” m. m., så har Utskottet
trott sig kunna förändra detta uttryck, på sätt, som inom de Stånd, hvarifrån
betänkandet blifvit återremitleradt, yrkats, utan att det med skrifyelsen
åsyftade ändamål förfelas; och får Utskottet derföre hemställa hos
6 Allm. Beit).- och Ekon-XJ t »hotteli Betänkande, N:o 92.
de a:ne Riks-Stånd, som bifallit Utskottets förra förslag, att de måtte sitt
beslut härutinnan i så måtto frångå, att den underdåniga skrifvelsen komme
att innehålla en underdånig önskan,
att Kongl. Maj:t måtte täckas låta, på sätt, som till uppmuntran
för utgifvande af andra, för församlingarnes nytta afsedda, verk
och arbeten tillförene egt rum, äfven nu, i afseende på den af
Herr Hof-Predikanten Dillner utarbetade nya upplagan af KyrkoPsalmboken
med choral melodierne och messan i fyrstämmig zifferskrift,
vidtaga sådane Nådiga åtgärder, som kunna leda till det af
motionären åsyftade ändamål.
Stockholm den ag November i844*
N:o 92.
Ank. till Exp. Utsk. d. 29 Nov., kl. 6 e. na.
Betänkande, i anledning af väckt motion om tillåtelse att få inrymma
skattlagd qvarn och husbehofs-qvarn i samma qvarnhus.
Från Hederv. Bonde-Ståndet hafva i detta ämne a:ne motioner blifvit
till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets handläggning remitterade,
nemligen:
r:o af Riksdags-fullmägtigen Anders Nilsson från Östergöthlands Län,
med hvilken sig förenat Riksdags-fullmägtige Gustaf Pettersson från nämnde
Län, Ephraim Larsson från Elfsborgs Län samt Petter Pehrsson och
Anders Johan Sandstedt från Jönköpings Län, och som, med anledning
deraf, att det i sednare tider förmenats qvarnegare att hafva skattlagd qvarn
och husbehofs-qvarn i samma qvarnhus, samt Kammar-Collegii AdvocatFiscals-Embete
till och med yrkat, att, der ett sådant förhållande från äldre
tider egt rum, sådane husbehofs-qvarnar antingen måtte utrifvas eller
förseglas, begärt att få fästa Rikets Ständers uppmärksamhet å orättvisan
i ett dylikt förfarande, som saknar allt stöd i gällande författningar.
Häraf
Allm. Best.- och Ekon.-Utsl-oitets Betänkande, N:o 92.
9
Häraf skulle följa, att då, såsom kändt vöre, vid qvarnars skattläggning något
afdrag för husbehofs-mälden aldrig eger rum, qvarnegaren skulle få
contribuera till Kronan för förnaalningen af sin egen säd, och mången gång
nödgas att forsla sin säd lång väg, för att få den emot tull förmald, då
om sommaren ofta inträffar, att en större skattlagd qvarn i brist af vatten
icke kan begagnas, hvaremot vattentillgången kunde vara ganska tillräcklig
för en mindre husbehofsqvarn. Och vöre, enligt motionärens färmenande,
denna inskränkning i eganderätlen icke eller nödvändig till förekommande
af underslef och försnillning, emedan missbruk i berörde hänseende lika lätt
kunde ega rum, om de båda qvarnarne äro anlagda i bredvid hvarandra
uppbyggda qvarnhus, som om de finnas i ett och samma qvarnhus;
Då, utom alla dessa, af det ifrågavarande förbudet härrörande olägenheter
vattentillgången och localen ofta icke medgifva 2:ne serskilda anläggningar,
och stora kostnader dessutom alltid tillskyndas de qvarnegare, hvilka
nödgas uppföra nya hus för sina husbehols-qvarnar, har motionären yrkat,
att egare af skattlagd tullqvarn må erhålla rättighet att i samma qvarnhus
äfven inrymma husbehofs-qvarn;
2:0 af Riksdags-fullmägligen Tobias Lind från Bohus Län, hvilken
på hufvudsakligen enahanda skäl ansett rättigheten att få bjugga tull- och
husbehofs-qvarn i samma hus kunna, till nytta för landet och utan skada
för staten, medgifvas, samt derföre anhållit om Rikets Ständers medverkan
för detta ändamåls vinnande.
Utskottet har tagit dessa motioner uti öfvervägande; och ehuru Utskottet
visserligen medgifver, alt en så beskaffad tillåtelse, som den nu
ifrågasatta, skulle i vissa fall medföra fördel för den enskilde, äfvensom att
underslef och försnillning icke helt och hållet kunna förebygges genom förbudet,
att inom samma qvarnhus inrymma tull- och husbehofs-qvarnar,
finner likväl Utskottet, att de i berörde hänseende nödige controller skulle
genom en dylik tillåtelse så försvåras, att de blefvo nära nog 0verkställbara.
Då det, i Utskottets tanke, vore olämpligt, att på sådant sätt liksom bereda
lagbrytaren lättare tillfälle, att ansvarslöst kunna kringgå i lag och författningar
gifne föreskrifter, samt härtill kommer, att den inskränkning, sorn
den enskilde i detta fall måste underkasta sig, icke är af serdeles betydenhet,
då, enligt Kong). Brefvet den 8 October 1828, vid skattläggning af
Bih. Ull R. St. Prot. 1844. 8 Sami. 15 Höft.
2
10
Allm. Besv.- och Ehon.-U Iskottets Utlåtande, N:o 93.
qvarnar, qvarnegarens egen husbehofs-mäld icke får till ränta upptagas och
beräknas, så anser Utskottet sig böra hemställa,
att ifi åga varande motioner icke må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Slockholm den 29 November 1844*
N:o 93.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 2 Dec., kl. 10 1. m.
Utlåtande, i anledning af erhållen äterremiss af Betänkandet
N:o 37.
Uti Betänkandet N:o 37, i anledning af väckt fråga om inskränkningar
i den så kallade leverancehandeln, som blifvit bifallet af Ridderskapet
och Adeln samt Preste-Ståndet, men deremot återremitteradt af Borgareoch
Bonde-Stånden till följd af dervid gjorde snmärkningar, hade Utskottet
hemställt, att Rikets Ständer, för undanrödjande af de missbruk och de
vinglerier, hvartill berörde handel gifvit anledning, måtte hos Kongl. Majit
i underdånighet anhålla, att Konel. Majit i Nåder täcktes utfärda en Förordning,
hvarigenom det blefve Mäklare förbjudet att afsluta någon handel
eller något contract om varors levererande på aflägsna terminer, eller sednare
än 14 dagar efter slutsedelns datum, med mindre än köparen, vid afhandlingens
ingående, har utfäst sig att till säljaren genast erlägga en handpenning
af tio procent utaf den slutade varans värde; börande sådant vara
uttryckligen i slutsedeln intaget och mäklaren hemfallen till lika belopp i
böter, derest någon afvikelse ifrån denna bestämmelse, å hans sida,
eger rum.
De anmärkningar, hvilka inom förrbemälde aine Riks-Stånd föranledt
återremissen, innehålla hufvudsakligen: att det i en tid, då opinion och
lagstiftning syfta åt näringsfrihetens obehindrade utveckling, icke kan vara
skäl, att för ett missbruk, sorn lätt innästlar sig i hvarje slags företag, omgärda
en i sig sjelf nyttig handelsgren med stadganden, huru och under
hvilka villkor den får utöfvas; att ett stadgande, sådant som det föreslagna,
Allm. Besv.- och Ekon.-Utikottets Utlåtande, N:o 93.
11
skulle blifva ett hinderligt och betungande ingrepp i den allmänna rörelsen;
att föreskriften lätt kunde eluderas, emedan man icke kunde förhindra
mäklare, att hemligen, utan slutsedels uppgörande och följaktligen utan betungande
af förskott, sammanlänka en hel kedja af säljare och köpare till
en och samma vara; att, då leverancehandeln är loflig och af lagen godkänd,
det vore orimligt att förhindra mäklares befattning dermed, alldenstund
desse äro tillsatte, för att, vid handels-afFärers uppgörande, lemna erforderligt
biträde; att, om man icke tilltrodde sig eller lunne beböfligt alt
göra inskränkningar uti leverancehandeln man och man emellan, skulle deraf
följa, att man icke eller borde lägga band på mäklares, genom en serskild
för dem utfärdad Stadga, ovillkorligt gifna rätt, alt med slutsedel bekräfta
dylik handel; samt slutligen att genom det föreslagna stadgandet endast
den enes af contrahenterne, nemligen säljarens, säkerhet och fördel blifvit
afsedd, hvarigenom olvifvelaktigt ofta skulle inträffa, att den af köparen på
god tro lemnade handpenning skulle gå förlorad och derigenom framlockas
en mängd säljare, hvilka slutade bort varor, endast för att åtkomma penningar,
utan afsigt att fullgöra sine förbindelser.
Utskottet har tagit dessa anmärkningar i öfvervägande, men icke
funnit desamma vara af den vigt, att Utskottet, med föranledande deraf,
bordt frångå sitt i förra Betänkandet afgifna förslag, att, vid dylika aftals
afslulande genom mäklare, en handpenning af io procent utaf varans värde
skall af köparen erläggas eller motsvarande antaglig säkerhet ställas, helst
a:ne Riks-Stånd bifallit betänkandet och jemväl åtskillige af de öfrige 2:ne
Riks-Ståndens Ledamöter detsamma gillat, hvadan Utskottet vidblifver berörde
förslag; men får likväl, med anledning af de betänkligheter, som deremot
blifvit anförde, hemställa
att Rikets Ständer, vid aflåtande af den underdåniga skrifvelsen i
ämnet, måtte tillika i underdånighet anhålla, att Kongl. Majrt, sedan
Commerce-Collegium och Handels-Societeterne i Rikets städer
blifvit deröfver hörde, täcktes göra de förändringar i MäklareStadgan,
som kunna vara för ändamålets vinnande lämplige.
Slockholm den 29 November x844*
12
Allm. Be sv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande, N:o 94■.
N:o 94.
Ank. till Exp. Utsk. d. 2 Dec., kl. 10 f. ra.
Utlåtande, i anledning af erhållen återremiss af Betänkandet Nto
44. angående täckt fråga om förbättring af Lois-Statens lönevilkor.
Uti nämnde Betänkande bade Utskottet, med anledning af väckt motion
i ämnet, tillstyrkt, att Rikets Ständer mätte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, alt Kongl. Majit ville i Nåder låta undersöka i hvilken
mån Lolsarnes lönevilkor, der så behöfve», må kunna blifva förbättrade,
samt att resultatet af denna undersökning måtte Rikets Ständer föreläggas.
Delta Betänkande hafva Högv. Preste-Ståndet och Hederv. BondeStåndet
bifallit, hvaremot Vällofl. Borgare-Ståndet detsamma återremitterat
samt Höglofl. Ridderskapet och Adeln beslutat, att Rikets Ständer skulle
hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, att Kongl. Majit täcktes, efter
skedd undersökning om förhållandet med Lots-statens lönevilkor, taga frågan
om hehofvet al förbättring i Lotsarnes löneförmåner i Nådigt öfvervägande.
De af Herr Ekholm framställde anmärkningar, hvilka föranledt återremissen
från Vällofl. Borgare-Ståndet, innehålla hufvudsakligen: att, ehuru
det vore af vigt att Lotsarnes lönevilkor förbättrades, vore det lika vigtigt,
att en annan reglering af Lots-districten och sådane förfoganden vidtogos,
att fullt skicklige, och duglige Lotsar måtte öfverallt på kusterne finnas,
der hehofvet så erfordrar; hvarföre en underdånig framställning om Lotsdistrictens
reglering borde afgifvas samtidigt med den om förbättringen
af Lolsarnes lönevilkor.
t afseende härå får Utskottet erinra, dels att den väckta motionen
icke gifvit anledning till den utsträckning i behandlingen deraf, som uti
anmärkoingarne blifvit yrkad, och dels att, enligt hvad Utskottet har sig
bekant, en Comité lör närvarande är sysselsatt att utarbeta ett nytt LotsReglemente;
till följd hvaraf någon åtgärd i detta hänseende från Riket*
Ständers sida icke är behöflig; och då 2tne Riks-Stånd dessutom hafva bifallit
betänkandet i sin helhet, anser sig Utskottet
böra vidblifva sitt deruti afgifna förslag.
Stockholm den 2g November iS44-
STOCKHOLM, thuckt uos W. F. Dalman, 1844.
Allm, Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande3 N:o g5.
1
N:o 95.
Ank. till Exp. Utsk. cl. 3 Dec., kl. io f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om tillåtelse att årligen få
utföra 50,000 Skeppund Tackjern.
Uti en från Vållofl. Borgare-ståndet till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
handläggning remitterad motion har Herr C. Berglund, anfört,
att, sedan den vid sisla Riksdag väckta fråga om fri utförsel af tackjern
då lemnades utan det afseende, densamma enligt motionärens förmenande
fört jente, hade de under sednare åren för tackjerns-till verkningen
inträffade menliga förhållanden, medelst nedtryckta priser vida under ti 11—
verknings-kostnaden, jemte bristande afsättning, ådagalagt behofvet af upphäfvandet
utaf det hittills följda prohibitiv-system i denna för landet högst
vigtiga näringsgren; hvarföre ock då, enligt hvad Bergs-Collegium uti sina
Berättelser åren 1841 och 1842 upplyst, för hvartdera af dessa åren blifvit
lillverkaclt emellan 5 å 600,000 Skepp. Tackjern, motionären föreslagit,
att en årlig export af 30,000 å 60,000 Skepp, måtte tillåtas, för att
till någon del bidraga till afsältningen och öfverproduetionens minskning,
utan att derföre på något sätt skada eller inverka på Bruksegarnes behof
för deras privilegierade smiden; hvarjemte motionären hemställt, dels att
denna utförsel, för att motsvara ändamålet, icke måtte belastas med någon
utförsels-tull, emedan de dermed förenade dryga transporter, provisioner,
våg-omkostnader, arbetspenningar, m. m. utgjorde tillräcklig skyddstull,
och dels att exporten endast måtte ske ifrån Stockholm, af den orsak,
att nödig conlroll å qvantiteten derigenom vunnes, och derföre att de
Bergslager, som hafva deras exportväg öfver Stockholm, såsom Norrberke,
Grangärde, Söderberke, Lindes och Kopparbergs, Rambergs med Nora
Bergslag och Norbergs egde slörsla öfverproduetion af varan.
Vid föredragningen inom Vällofl. Borgare-ståndet af denna motion,
yttrade Herr JVcorn, att rältsenligheten af Tackjerns-tillverkarnes anspråk
på fri dispositions-rätt af deras välfångna, med tungt arbete förvärfvade,
egendom visserligen vore obestridlig, men om det kloka bemödandet hos
Bih. till R. St. Prot. 1844. 8 Sami. 16 Haft. 1
2
Allm, Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande j N\o f)5.
producenterne att sälja der de få bäst betald t gynnades, måste det äfven
tillåtas consumenterne att söka deras förnödenheter der de få dem för
bästa priset, så att om Tackjernet skulle få exporteras, det äfven måtte frigifvas
till import: att sträng consequence måtte råda alltigenom, så att man
icke förunnade ett stadium af bergshandteringen fördelar på det andras
bekostnad; samt att innan Regeringen fattat något beslut i anledning af
1840 års Ständers begäran om lossande efter hand af alla de band, som
i sekler hindrat Svenska jernhandteringens utveckling, det vore för tidigt,
att bryta någon serskild länk af kedjan; Herr Wedberg: att det vore angeläget,
att man till Kongl. Maj:t inginge med underdånig begäran om bifall
till Ständernes vid 1840 års Riksdag uttryckta önskan, i afseende på
rättighet till fri förädling af jern så inom sorn utom Bergslag, förrän lii
utförsel af Tackjern linge ega rum; samt Herr Petre': alt så länge råämnet
Tackjern icke inom landet finge fritt förädlas, utan tillstånd dertill icke
kunde allmänneligen vinnas, annorlunda än genom Kongl. Nåd, vore det,
i hans tanka, en afvikelse från en, som det ville synas, sund statsekonomisk
grundsats, derest utländningen skulle, i afseende å Svenskt Tackjern,
förunnas en rättighet, hvilken ännu vore Konungens egne undersåtare
förvägrad.
Med anledning af de vid sistlidne Riksdag i förevarande ämne väckta
motioner, utlät sig Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet uti Betänkandet
N:o 109, att tillåtelse till utförsel af Tackjern obestridligen skulle
högst menligt inverka på den Svenska jernhandteringen och den talrika
befolkning, som nu erhölle sitt uppehälle genom denna näringsgren, enär
vinsten af jernförädlingen i sådan händelse öfverByltades på andra länders
fabrikanter. Isynnerhet skulle Englands jern lill verkning, hvilken redan i
qvantitet vore ilen Svenska betydligt öfverlägsen, vinna en för oss förstörande
öfverlägsenhet, äfven i afseende på productionens beskaffenhet, om
Engelsmännen komrno i besittning af Svenska Tackjernet, hvars företräde
framför det Engelska förefunnes, dels i våra bergmalmers ursprungliga
bättre beskaffenhet, dels i deras utsmältning till tackjern med begagnande
af trädkol, då deremot det Engelska Tackjernet utsmältes med stenkol,
sorn icke åstadkommer samma renhet i produelen. Om också en hög tull
försvårade utförseln, skulle den, enligt Utskottets lanke, i detta fall svårligen
kunna bestämmas så hög, att icke Englands mägtiga fabriks-intresss,
oni blott utförseln i allmänhet vore medgifven, kunde kringgå densamma,
medelst nedsättning i afgifterna vid införseln eller till och med införsel -
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Ulskottels Betänkande , N:o g5. 3
pr&mier, hvilka i förening med en höjd import-tull å det då ej mera oumbärliga
Svenska Stång jernet, med visshet skulle göra en utförsel af åtminstone
de ädlaste af Svenska tackjeins-sorlerne möjlig. De menliga följder,
som deraf skulle uppstå för den Svenska ( jern-förädlingen, lage i en klar
dag för hvar och en, som tänkt i ämnet, och skulle innebära en så mycket
större orättvisa emot de Svenska jern-tillverkarne, sorn de hittills saknat
den för hvarje fabrikant oumbärliga friheten, att efter bästa förmåga
utvidga och bedrifva sin näring. Och om den äskade friheten till export
af Tackjern någonsin skulle kunna med rättvisa och gagn för det hela förenas,
så skulle det först inträffa, sedan Rikets Ständer och Kongl. Maj:t
bifallit det framställda förslaget till smides-handteringens frigörande, och
sedan de för densamma föreslagna öfvergångs-perioder tiiländalupit. Först
då, sedan den Svenska jern-handteringen erhållit full och oinskränkt frihet
att ernå all den höjd af utveckling, hvaraf den vore mäglig, och när tackjerns-lillverkaren
kunde visa, att, oaktadt sålunda mångdubbelt ökad consumtion
inom Riket, han likväl saknade full afsättning af sin vara, till ett
pris, som ersatte hans nedlagde kostnader och derutöfver lemnade en skälig
vinst, vid sådant förhållande och ej förr vore det som tillfälle tili export
borde beredas, men äfven då med en nödig försigtighet, så att beståndet
af denna Sveriges mest vigtiga och mest naturliga fabrication ej
måtte rubbas. —• På grund af desse skäl hade Utskottet afstyrkt upphäfvandet
af förbudet att ulfcra Tackjern, hvilken åsigt äfven af Rikets sednast
församlade Ständer godkändes.
Då sedermera förändrade förhållanden inträffat i så måtto, att tackjerns-tillverkningen
de sistförflutne åren inom Bergslagerne uppdrifvits till
den höjd, att priserne derå betydligt fallit, enär motsvarande afsättning i
följd af missgynnande conjuncturer för jern-exporten icke varit att påräkna,
hade sådant föranledt åtskillige Riksdags-Fullmägtige inom Hedervärda
Bonde-ståndet, nemligen Anders Ericsson, Anders Johansson och Petter
Pehrnsson för Wermlands och Örebro Läns Tackjerns-Bergslager, samt Lars
Boéthius och Anders Jansson för Wesler-Bergslagen i Stora Kopparbergs
Län, äfvensom för Norbergs och Skinnskattebergs Bergslager inom Westmanlands
Län, alt hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om nådig tillåtelse
för Bergslagerne, att under en tid af 5 år få till utrikes orter, emot
eo af Sökanderne i underdånighet föreslagen tull af o. sk. per Skepp., årligen
exportera 5o,ooo Skepp. Tackjern från Stockholms, Götheborgs och
Gelle Jernvägar efter en viss vågjarne emellan uppgjord fördelning.
4
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o g5.
Öfver denna underdåniga ansökning hade Bergs-Collegium Lill Kongl.
Maj:t under den 22 sisllidne Augusti afgifvit in ford rad t underdånigt utlåtande
och deruti, efter en fullständig utveckling af de fördelar jernhandteringen
och landet i allmänhet skördat af förbudet mot utförande af landets
förnämsta rå-ämne Tackjernet, samt under åberopande af de flere
skäl, som talade för samma förbuds vidare fortfarande, i underdånighet
afstyrkt Nådigt bifall till omberörde ansökning, men tillika för den händelse,
att Kongl. Maj:t under nuvarande ovanliga omständigheter skulle,
med behjertande af Bergsmännens för tillfället svåra ställning, Nådigst
bevilja ett undantag ifrån det hittills gällande förbudet emot export af
Tackjern, i underdånighet hemställt, att sådant åtminstone icke måtte ske
annorlunda än för en gång eller på försök under en viss kortare tid och
till ett bestämdt belopp af 50 ä 60,000 Skepp, årligen emot en exporttull
af 1 R:dr 24 sk. Skeppundet.
Ifrån detta Bergs-Collegii beslut var en Collegii ledamot i så måtto
skiljagtig, att han ovilkorligen afstyrkte all export, äfven för den kortaste
tid; hvaremot en annan ledamot, som med Collegium instämde uti afstyrkande
af tillåtelse till export af Tackjern under någon längre tid, enär
icke föreses kunde, huruvida icke handels-conjuncluren ett annat år kunde
blifva sådan, att tackjernstillgångarne för inrikes behofvet blefvo erforderlige,
likväl å andra sidan anförde, att då kändt vore, det förlidna årets
minskade stångjerns-export varit af den svåraste inverkan på Bergslagernes
ställning, så att de derigenom blifvit urståndsatte att till ett skäligt pris
kunna afyttra Tackjernet, hvilket fallit till och under |:delar af hvad det
förut gällt; samt att ett öfverskott af 56 a 60,000 Skepp, sålunda funnes,
hvilket i närvarande stund, då Brukens smiden antingen till en del blifvit
inställde eller icke med någon vinst kunde bedrifvas, vore nära osäljbart,
åtminstone till ett pris, som försloge att belacka tillverkningskostnaden,
samt afvaktandet af en bättre period, hvarförinnan det befintliga öfverskotta
skulle ligga till last, än vidare skulle nedtrycka priset och försvåra
Bergslagernes ställning, ansåge sig bemälde ledamot, med åliggandet
att lika mycket se på bergsmanna- som bruks-intresset och ulan att frånträda
förut yttrad åsigt, att en fortfarande lackjerns-export skulle blifva
skadlig, böra till Kongl. Maj:ls Nådiga bifall framställa, att till afhjelpande
af den närvarande förlägenheten, hvari Bergsmännen sig befinna, 50,000
Skepp. Tackjern måtte under loppet af detta och nästkommande år 1845
under behöriga kontroller och emot en utförselstull af högst 1 R:dr B:co,
Allm, Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N\o gS,
5
få exporleras, med fördelning af 30,000 Skepp, på Stockholms och 10,000
Skepp, på hvardera af Götheborgs och Gefle vågar; och har Kongl. Maj:t
öfver ifrågavarande underdåniga ansökning ännu icke fattat Dess Nådiga
beslut.
Efter att sålunda hafva omförmält hvad så väl vid sistlidne Riksdag
soin sedermera i denna fråga förekommit, får Utskottet, som tagit den nu
väckta motionen i ämnet uti noggrann t öfvervägande, deröfver sitt yttrande
afgifva.
Hvad först beträffar den af motionären föreslagna fortfarande årliga
export af 30 å 50,000 Skepp. Tackjern, så instämmer UtskoLtet till alla
delar i de så väl af Rikets Ständer vid förra Riksdagen som af Bergscollegium
häremot anförde betänkligheter, hvarför det hemtar ett ökadt
stöd af de yttranden, som inom Välloflige Borgare-ståndet Herrar Waern»
Petre och Wedberg, med full sakkännedom i ämnet afgifvit, och anser
följaktligen den nu gjorda framställningen om en till tiden obegränsad
tackjerns-export icke böra bifallas.
Vidkommande åter förslaget att det undantagsvis och för en kortare
tid måtte medgifvas export af ett visst belopp utaf Tackjern, så tror Utskottet
härvid böra utredas, huruvida behofvet verkligen kräfver ett undantag
från grundsatsen att ej utföra Tackjern, som under en lång tidsföljd
gjort sig gällande till landets fördel, samt om ej genom ett sådant
af vikande skulle uppstå följder, hvilka genom skadligt inflytande på jernhandeln
i sin helhet öfvervägde det gagn, som en del tackjernstillverkare
derutaf korame att draga.
Utskottet anser likväl dessa frågor böra föregås af en undersökning,
rörande förhållandet emellan tackjerns- och sinides-lillverkningarne, samt
beloppet af det tackjerns-öfverskott som kan vara för handen, och får Utskottet
i afseende härå anföra, att enligt de upplysningar, som Utskottet
inhemlat rörande det förra af dessa ämnen eller förhållandet emellan tackjernstill
verkningen och slångjernssmidet i Riket under de sistförflutne sex
åren, detsamma har varit följande:
För år 1838 utgjorde smidestillverkningen i Riket . . 525,705 Skepp,
och Tackjernstill verkningen efter afdrag af hvad,
som åtgått lill gjutgods och export till Finland 518,841. 53(34
— 1839 Smidestill verkningen  583,144.
Tackjerns dito
552,593.
6 Allm. Besvärs* och Ekoliomi-U(skottets Betänkande > N.-o 95.
För år 1841 Smidestillverkning  590,779.
Tackjei os dito ••••••«•• o85, /0o. ^ 074
Samma mindre tackjerns- än smides-tillverkning för dessa trenne år 42,489.
Ett motsatt förhållande har egt ram under åren:
För år 1840, då Tackjernstillverkningen utgjorde . . 597,636 Skepp.
samt Smides dito  583,646. j3gqQ
— 1842 Tackjernstillverkning  590,205.
Smides dito .
576,845.
— 1843 Tackjernslillverkning  637,397.
Smides dito
541,847.
Summa överskjutande Tackjärnstillverkning 122,900.
Då härifrån afdrages bristen för åren 1838, 1839 och 1840 . . 42,489.
O
.
så utgör skillnaden Skepp. 80,411.
hvilket belopp skulle utgöra det af motionären omförmälda öfverskottel af
Tackjern; men då uppgiflerne om smidet ej innefatta mera än hvad sorn
blifvit vågfördt och deri således ej finnes upptaget allt det smidesjern, sorn
vid sjelfva Bruken blifvit till kringboende försåldt, så torde den beräknade
tackjernsbehållningen skäligen böra nedsättas med minst 20,000 Skeppund.
Då de Svenska Tackjerns-sorterna äro af mycket olika beskaffenhet,
så är det mer än sannolikt, att en del af öfverskotlet uppkommit derigenom,
att Bruks-egarne, hvilka under en svårare conjunctur måst tillse, att
de genom ett noggrannt urval af Tackjern satts i stånd att kunna bereda
ett smide, som i handeln blefve begärligt, derföre företrädesvis köpt det
bättre Tackjernet, hvilket åter haft till följd, att de sämre Tackjerns-sqirterne
saknat afsättning. När härtill kommer, att under de sednare åren
vattenbrist vållat, det mångå Stångjernsverk, ej hafva kunnat bedrifvas så
starkt som vanligt, samt alt tackjernstillverkningen under sislförflutne året
tillökats så betydligt som ifrån 590,205 Skepp, till 637,397 Skepp., så synas
orsakerne till uppkomsten af det nu för handen varande tackjerns-öfverskottet
ligga i öppen dag.
Alin». Besvärs- och Ekonomi-Utskollels Betänkande, IV:o
7
Emedlertid hafva priserne å denna vara hållit sig uppe i en förmånligare
proportion än de å Slångjernet ända till sisllidne och synnerligast
innevarande år, då de sammanstötande tillfälligheterne af Stångjernets
nedtryckta pris, lill omkring £ af hvad det för 8 år sedan gällde,
minskning i tillverkning af denna vara lill följd dels af ringare afsättning,
dels af vattenbristen vid jernverken och dels af den alla näringar tryckande
penninge-förlägenheten, vållat en nedsättning af taekjerns-priset,
som visserligen i så mycket högre grad måste kännas svår för Bergslagerne,
som dessa allt hittills varit vane att erhålla en hög betalning för
sin vara.
Dessutom torde det äfven hafva bidragit till minskad afsättning af
Bergslagernes Tackjern, dels att under den tid, då Tackjernet hölls i ett
pris, som var högre, än hvad Slångjerns-lillverkarne skäligen kunde betala,
de Bruksegare som besitta utom Bergslag belägna hyttor, sågo sig tvungne
att inköpa grufvudelar och uppdrifva deras egen taekjerns-lillverkning
så högt som möjligt, dels att dessa under den svårare conjuneturen måst,
innan de försedde sig med nytt Tackjern, anlita de äldre förlager deraf,
som under bättre tider samlats.
Att alla dessa sammanstötande orsaker försvårat afsältningen af Bergslagernes
hufvudsakligasle produkt kan ej nekas, men å andra sidan har
Utskottet, innan det kunde tillstyrka ett sådant botemedel deremot, sorn
motionären föreslagit, trott sig böra undersöka, om den närvarande ställningen
ej är af öfvergående natur, och om det således ej är sannolikt,
alt den kan på en annan, och med hittills följde grundsattser mera förenlig,
väg afhjelpas.
Utskottet tror och hoppas då i första rummet, att den betydliga
skeppning af stångjern som della år, ehuru till nedsatta priser, egt ruin,
och som å alla vågar belydligt minskat de från föregående åren hopade
invenlarierne, skall åter lifva den tynande näringen, samt, då äfven vattenbrist
för det kommande året nu ej synes vara att befara, gifva en. ökad
fart åt densamma. Derigenom kunna Bergslagerne i så mycket högre moa
påräkna en liflig afsättning å sina tillverkningar, som dels egarne till de
utom Bergslag belägna tackjernshyttorna, till följd af det nedsatta priset å
varan, mäste finna det vara mera lönande att köpa Tackjern än att sjelfve
med förlust tillverka detsamma, och dels de vid Bruken varande äldre
förlägen deraf nu måsle i det närmaste vara uttömde.
8
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande , N\o gS.
Då nu härtill kommer, att priset å Bergslagernes hufvudsakligaste
förnödenheter, spanraål och sill, har fallit lägre än det på många år varit,
så att en lunna råg i de flesta orter kan erhållas för samma pris som
ett Skepp. Tackjern, ett förhållande som Bergslagerne alltid ansett vara
serdeles förmånligt, så tror Utskottet, ali det ej misstager sig, om det
vid här ofvan uppgifne förhållanden ej kan anse Bergslagernes ställning
vara så tryckande, att ett undantag ifrån hittills antagne grunder i afseende
på jernhushållningen i Riket, af den vådliga art, som det af motionären
föreslagne, är af behofvet oundgängligen påkalladt.
Det återstår nu att utreda, huruvida ett sådant undantag är vådligt
ur Stats-ekonomisk synpunkt, så att, äfven om behofvet påkallade detsamma,
det skulle kunna tillstyrkas.
Utskottet anser sig härvid försl böra upprepa den af all erfarenhet,
vitsordade grundsatsen, att. ett land drager största nyttan af sina producter,
om de, så mycket ske kan, förädlas inom landel innan de derifrån
utföras, och sedermera fästa uppmärksamheten på det serskildta förhållande,
som här eger rum, eller att det Svenska jernet, som uti fullständig
behandling öfverträffas af det Engelska, hvilket äfven står i högre pris,
ändock hittills varit och troligen städse kommer att blifva begärligt, i och
för dess inre godhet. Dess afsättning och i följd deraf den vinst landet
drager deraf, hvilar således i första rummet på den hittills följda grundsatsen,
att ej medgifva export af råämnet, hvilket, behandladt med den
omsorg, som de Engelska Stål-fabrikerne, ej inskränkta genom några tryckande
band, kunna derpå använda, snart skulle göra vårt Stångjern umbärligt,
och ytterligare nedtrycka priset derå. En mängd af Stångjernsverk
skulle derigenom gå under, ty, redan bragle till det yttersta, genom
en långvarig svår conjunctur, skulle egarne säkerligen ej kunna uthärda
en saknad afsättning under trenne år. Att genom en sådan våldsam
rubbning i de hittills varande förhållande! ne, ej blott dessa egare,
ulan alla de som för öfrigt nu hafva sitt uppehälle genom denna näring,
skulle komma i det största betryck, synes vara lika klart, som att den
redan svaga allmänna krediten i landet derigenom skulle lida ännu större
skada.
Om man kunde förutse , att en export af Tackjern skulle kunna beredas,
så betydlig, att den för landet i det hela inbringade en större
behåll
-
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o gS,
9
behållning än den nuvarande exporfen af Stångjern, så skulle det utur
rent Stats-ekonomisk synpunkt måhända kunna försvaras, att man gjorde
ett försök dermed, men detta är ej att förmoda. Utlänningen skulle nemligen
då lika litet vilja köpa våra mindre goda Tackjerns-sorter, som han
nu velat begagna sig af den redan medgifna rättigheten att utföra myrmalmsjern.
Utförseln kommer således att inskränka sig till våra aldrabästa
tackjerns-sorter, eller de företrädesvis till Slåljern användbara, och
för dessa betalade Engelsmännen säkert så mycket, att samtlige våra
Stål-tillverkare ej kunde med dem uthärda täflan, utan nödgades inställa
sin fabrikation, hvarefter den utländske köparen, sedan han väl krossat de
Svenske medläflarne, väl skulle veta att nedtrycka priset å en vara, som
då saknade afsättning inom landet.
Den förmån, som man åsyftar att bereda åt Bergslagerne, skulle på
detta sätt endast vinnas för de förut bäst lottade bland dem, och detta
endast för en kort tid, under det Tackjerns-näringen i sin helhet blefve
lidande genom de förluster, som genom ett sådant steg bereddes åt dess
säkraste stöd, eller de inhemske Slångjerns-tillverkarne. Dessutom skulle
de Engelske fabrikanterne, som hittills endast kunnat förfalska de Svenska
slångjerns-sorterna, då de ej mera sågo sig genom förbuden utförsel
från riket af Tackjern, förhindrade att äfven till detta utsträcka samma
industri, säkerligen ej försumma att under falska stämplar utbjuda äfven
sådant. Någon controll härå vore ej möjlig, då ingen kunde säga, om det
utbjudna Tackjernet verkligen hörde till de, till utförsel tillåtne, 5o,ooo
Skepp., eller ej, och torde det icke behöfva omtalas, alt det Svenska jernets
redan förut rubbade credit derigenom skulle måhända alldeles undergräfvas.
Slutligen skulle det alltid blifva svårt att reglera den föreslagna, både
till tid och qvantitet inskränktare exporten så, att den komme de egentliga
Bergsmännen i allmänhet lill godo, emedan detta tackjernsbelopp
snart vore utfördt af dem, som nu uppköpt Tackjern af Bergsmännen,
hvarefter desse troligen ej erhölle af deras förläggare i Bergslags-städerna
mera än en ganska ringa andel af den möjligen uppkomna vinsten.
Då derföre, på sätt Utskottet sökt bevisa, en tillåtelse att i allmänhet
fritt exportera Tackjern ej kan tillstyrkas, och då ett undantag från den
allmänna regeln, enligt Utskottets tanka, hvarken af ett oeftergifligt beBih,
till R. St, Prot, 1844 j 8 Sami, 16 Haft, 2
10 Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande , If:o gS.
hof för närvarande påkallas, ej heller kan annat än högst menligt inverka
så väl på den för landets bestånd vigtiga stångjernstill verkningen, sorn i
längden på flertalet af de tackjernsproducerande orterna i landet, så kan
Utskottet ej annat än tillstyrka:
att den ifrågavarande motionen, ej måtte leda till någon Rikets
Ständers åtgärd.
Stockholm den 2 December 1844.
Häremot anfördes följande Reservationer af Herr v. Ehrenheim, C. IV.,
som yttrade:
”Ehuru jag delar Utskottets åsigt i så måtto att jag anser en till tiden
obegränsad tackjerns-export ieke böra tillstyrkas, har jag likväl icke kunnat
biträda Utskottets beslut alt afstyrka all export af Tackjern äfven för
en kortare tid, ulan måste mig deremot reservera. I betraktande nemligen
deraf, att den till närmare 100,000 Skepp, calculerade öfverproductionen
af Tackjern, hvilken, vid Bergslagshyttorna uppkommit genom behof för
ökade smiden och varm bläslers användande, icke kunnat vinna afsättning
till följd af förlidna årets minskade stångjerns-export, hvilken, ehuru för
innevarande år betydlig, men hemlad till en stor del från det höga slångjerns-inventarium
på vågarne, icke förmått att höja de sedan 2:ne år tillbaka
mycket nedtryckte tackjerns-priserne, har jag icke kunnat undgå att
finna Bergsmännens belägenhet för närvarande högst brydsam, ja vida svårare
än Bruksegarnes, och anser jag rättvisa och billighet påkalla att tillfälle
beredes Bergslagerne att på utrikes ort få afsätta det för den inrikes
Bruksrörelsen icke behöfliga Tackjern, så vida ett dylikt medgifvande, inskränkt
lill ett belopp motsvarande den för handen varande öfverproductionen
och endast till en kortare tidrymd utsträckt, icke pröfvades blifva
för den Svenska jernförädlingen skadligt. — I motsatts mot Utskottets pluralitet
tror jag en sådan tillåtelse utan fara för Sveriges jernhandtering
kunna beviljas. Skulle man nemligen frukta att England i fall tackjernsexport
blefve tillåten, kunde försöka att i grund förstöra vår jernförädling
genom hög import-tulls läggande å Svenskt Stångjern och borttagande af
ali tull å Svenskt Tackjern, så är denna fruktan lätt håfven då man besinnar
det tillförlitliga factum, att Engelskt Tackjern, behandlad t med
trädkol i härd gifver ett Stångjern, sorn är jern förligt med vårt bättre
Stångjern, äfvensom att å andra sidan Svenskt Tackjern med användande
Allm, Besrtärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N.o gS.
1!
af Pucldlingsmelhoden, lemnat elt otalt Stångjern, ingalunda egande de
egenskaper, sorn det, hvilket med trädkol tillverkats. — Om således England
och andra länder, der Puddlingsmelhoden i allmänhet begagnas, vilja
använda vårt Tackjern lill ulsmidning, måste de vara betänkte på att nyttja
trädkol, för att kunna förskaffa sig godt Stångjern, men trädkolen stå der
så högt i pris, att dessa länder endast med få undantag kunna finna uträkning
uti att dermed utsmida vårt dyra Tackjern, då de hafva eget till
nära hälften billigare pris, som med trädkol beredt gifver dugligt Stångjern.
— Skulle alltså, såsom all anledning är att förmoda, det icke blifva
någon uträkning att exportera Tackjern, i anseende lill de stora kostnader
och svårigheter, som i alla händelser skulle blifva med en så beskaffad
export förenade, vore likväl det ändamål genom tillåtelsen vunnet, att vederbörande
Bergslags-Intressenler blefve derom öfvertygade, så att de troligen
icke vidare skulle finna med deras fördel öfverensstämmande att förnya
yrkandet om tackjerns-export, heldst de otvifvelaktig! skulle komma
att inse den stora fördel de hafva framför Stångjerns—ti 11 verkare, genom afsättning
inom landet af deras Tackjern, hvilket när blåsningarne och ännu
mera den för närvarande så litet vårdade Stångjernsti 11 verkningen vunnit
en nödig förbättring, sannolikt icke skall komma att sakna afsättning till
ett pris, hvarmed Bergsmännen böra vara belåtne.
Då det således i Statsekonomiskl hänseende icke synes vara äfventyrligt
att såsom ett försök för någon kortare tid, hvilken lämpligast skulle
kunna bestämmas till 3:ne år, tillåta en årlig export af 50,000 Skepp.
Tackjern under nödiga conlroller och emot en utförselstull, som icke blefve
så hög att den i likhet med den af Bergs-Collegium föreslagna innefattade
en omöjlighet för Bergsmännen att på den jemväl föreslagna korta tiden
af ett år kunna tillvägabringa någon export, anser jag mig böra vördsamt
tillstyrka:
att Rikets Ständer målle hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, att, med upphäfvande af nu gällande förbud emot
exporl af Tackjern i Nåder mätte tillåtas, att, utöfver de
6,000 Skepp., hvilka enligt. Handels-Tractaten med Ryssland
få lill Finland årligen exporteras, ytterligare 50,000 Skepp,
af den tillverkning, som vid Bergslagshyltorna åstadkommits,
måtte under loppet af nästkommande 3:ne år 1845, 1846
och 1847 få ur riket årligen utföras, emot den tull Kongl.
Maj:t funne för godt i Nåder bestämma, samt med fördel
-
12
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande , N\o g.5.
ning af 30,000 Skepp, på Stockholms våg och 10,000 Skepp,
på hvardera af Götheborgs och Gefle jernvägar.”
Denna Reservation biträddes af Herr Brukspatronen Langenberg, Herr
Rådmannen Berglund samt Herr Lundgren jemte Riksdagsfullmägtige Anders
Trysén och Anders Jansson, hvarvid likväl Herr Langenberg för sin
del tilläde, det lian, med afseende å det verkliga öfverflöd af Tackjern,
som förefinnes, samt de för närvarande nedtryckta priserne derå, önskat,
att Utskottet hade tillstyrkt en underdånig anhållan om tillåtelse, att
50,000 Skepp. Tackjern finge under ett år exporteras. Herr Berglund anförde
äfven, att, om någon utförsel af Tackjern icke beviljades, skulle
tackjernstillverkarne, i anseende till bristande afsättning, nödgas afskeda
en del af gruf-arbetarne samt inskränka malmbrytningarne och blåsningarne,
och deremot söka att utvidga sitt jordbruk; hvarefter, då en bättre
conjunctur inträffade, det blefve med stora svårigheter förenadt att återuppbringa
tackjernsproduktionen lill den höjd, som behofvet då kunde kräfva.
Af Herr Prosten Gahne: ”Emot Utskottets nu justerade beslut, sorn
upphäfver Afdelningens förslag till underdånig skrifvelse, ”att 50,000 Skepp.
Tackjern må under loppet af 3 år mot en lindrig lull exporteras”, får jag
min reservation anmala. Den högst ogynnsamma conjunctur, som serdeles
i det förflutna året nedtryckt priserna från 8 ä 9 R:dr ända till 5 R:dr
per Skepp., förljenar att behjertas, i synnerhet när behållningen af Taekjernet
uppgått till omkring 100,000 Skepp. När Kongl. Bergs-Collegium,
å den klagan åtskillige tackjernsti 11verkare fört, i det underdåniga utlåtandet
tillstyrkt, att 60,000 Skepp. Tackjern må i tvenne år utföras, och när
Högloft Bevillnings-Ulskoltet nyligen visat så stor liberaliLe att föreslå utförsel
af 50,000 Skepp, på ett år; så var det i sanning oväntadt att stångjerns
haft en sådan verkan på det Högloft Ekonomi-Utskottet, att det
kunnat förbise det verkliga lidande och svåra beroende, som hårdast drabbar
tackjernstill verkarne.”
Häruti instämde Herr Prosten Carlander, Herr Comininistern Hardin
samt Riksdagsfullmägtigen Matts Persson.
STOCKHOLM, tryckt hos P. G. Berg, i844'
Allm. Beiv.- oeh Ekon.-Ut shott eli Betänkande, 1V:o 96.
i
N:o 96.
Ani. till Exp.-Utsk. d. 4 Dec., kl. 1 c. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring i Kongl.
Förordningen elen 29 Januari 1831, angående stämpling af
Tackjern.
Uti ett från Hederv. Bonde-Ståndet till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
remitteradt memorial, har Riksdags-fullmägligen Pehr Pehrsson
från Örebro Län andragit: att genom Kongl. Förordningen den 17 Maj
1814 hafva Bergsbetjening och Jernvräkare erhållit rättighet att med qvarstad
belägga sådant tackjern, som i någon mon kan befinnas vara otydligt
slämpladt, ehuru samma tackjern för öfrigt kan vara med omsorg tillverkadt
oeh af god egenskap, samt vidare, att genom Kongl. Förordningen den
39 Januari 1831 blifvit stadgadt, att egaren af det, såsom otydligt stämpladt
befunna gödsel, för denna lörsurcmelse skall, med afdrag af 6 procent
utaf hela postens vigt, plikta i/3:dei af dess återstående värde; hvilka
stadganden motionären ansett så mycket hårdare, som stämplingen, enligt
hvad bekant vore, verkställdes af hylt-arbetarne vid masugnarne, hvilka,
i anseende till deras fattigdom, icke kunde lemna deras husbonde någon
ersättning, i händelse stämplingen genom deras vårdslöshet blifvit otydlig,
hvilket äfven vid sjelfva smältningen lätteligen kunde utan deras förvållande
inträffa; och har motionären, till följd häraf, ansett en jemkning af hvad
genom Kongl. Förordningen den 29 Januari 1831 blifvit föreskrifvet vara
af rättvisa och billighet påkallad och derföre föreslagit, att i stället måtfce
stadgas, det Tackjern skall vara märkt med den för hvarje masugn tillåtne
stämpel, och att, i fall uti någon tackjernspost påträffas stycken, som antingen
sakna stämpel eller äro sA otydligt stämplade, att det icke kan urskiljas,
hvarest jernet blifvit till verk a cl t, sådane stycken, i händelse de icke utgöra
mer än 25, eller minst 20, procent af hela posten, må lemnäs utan åtal;
men att, för hvad derutöfver stiger, tillverkaren eller säljaren må fällas att
böta i/^tdel af delsammas värde, beräknadt efter Kronans sist fastställda
pris å tackjern i den ort, derifrån jernet blifvit afyttradt.
Härmed förenade sig till alla delar Riksdags-fullmägtige Anders Ja.
Bih. till B. St. Brot. ISU. S Semi. i7 Baft
i
2
Allm. Best.- och Ekon.-Utskottels Betänkande, N:o 97.
hansson frän Wermland, Anders Ericsson från Örebro Län, Lars Boethius
från Stora Kopparbergs Län och Anders Jansson från Westerås Län.
Utskottet har tagit denna motion uti öfvervägande; men som den
controll å tillverkningens beskaffenhet, hvilken ligger i tackjernets behöriga
stämpling, numera är så mycket nödvändigare, sedan tackjernshandeln blifvit
frigifven inom Riket, och den för närvarande högt uppdrifna productionen
jemväl påkallar en noggrannare tillsyn deröfver, att qvantiteten icke
må ökas på qvalitetens bekostnad, så och enär det dessutom måste vara
högst angeläget för stångjerns-tillverkaren att med bestämdhet vela, hvad
»lags tackjern han använder, anser Utskottet någon eftergift uti de bestämmelser,
som i afseende å tackjernsstämplingen blifvit uti Kongl. Förordningen
den 29 Januari i83i gifne, icke vara lämplig; hvadan Utskottet hemställer,
att ifrågavarande motion må förfalla.
Stockholm den 2 December 1844*
N:o 97.
Ank. till Exp. Utsk. d. 4 Dec., kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af Kongl.
Förordningen den 19 Juni 1843, angående kol-mät ning en inom
Bergslagen.
Hederr. Bonde-Ståndet har till Allmänna Besvärs- och EkonomiUtskottets
handläggning remitterat en af Riksdags-fullmägtigen Lars Jacob
Boéthius från Stora Kopparbergs Län väckt motion , deruti öfverklagas, att
Kongl. Förordningen den 19 Juni i8^3, som tillerkänner Stora Kopparbergs
Bergslag de genom Bergs-Collegii Reglemente den i3 Febr. 1826, angående
kol-mätningen, förunnade rättigheter, för öfrige Bergslagen stadgat, att
kolen skola framföras uti fordon af hvilken storlek, form och beskaffenhet
som helst, utan att fordonen behöfva vara af justerare eller kolmätare krönta;
hvilket stadgande, enligt motionärens förmenande, skulle föranleda dryga
kostnader för så väl köpare som säljare, helst samma åboer, som till Stora
Kopparbergs Bergslag aflemna kol i krönta kolskrindor eller stigar, skulle
Alin. Berooch Ekon-Vtskottels Betänkande, N:o 9T.
3
derigenom blifva förhindrade att med dessa fordon betjena närmast kringliggande
bruk och hyttor; i anseende hvartill och då det i 3 §. i mom.
af högstberörde Nådiga Förordning föreskrrfna mätningssätt vore förenadt
med flere olägenheter, som kunde undvikas, om fordonet vore krönt, motionären
yrkat, alt, med upphäfvande af samma Nådiga Förordning, BergsCollegii
Reglemente af den i3 Februari 1826 äfven för motionärens ort
må blifva gällande.
Häruti instämde Riksdags-fullmägtigen Anders Jansson från'Westerås
Län; hvaremot Riksdags-fnllmägtige Eric Andersson och Anders Göransson,
med hvilka sig förenat L. J. S. Gezelius och Lars Olsson, alla från Stora
Kopparbergs Län, uti afgifne serskilda anföranden, med ogillande af motionen,
hufvudsakligen andragit, hurusom skyldigheten att vara försedd med
krönta fordon åstadkomme fler fald ige kostnader och svårigheter för den
kolande allmogen, utan att derigenom kunde undvikas besväret med mätning,
om köpare och säljare icke annorledes åsämjas; hvarföre sistbemälde
ledamöter af Hederv. Bonde-Ståndet yrkat, att motionen måtte lemnäs ettan
afseende och förrberörde Kongl. Förordning förblifva gällande.
Instämmande uti de af flere bland Hederv. Bonde-Ståndets Ledamöter
från Stora Kopparbergs Län yttrade åsigler, anser Utskottet det uti
Kongl. Förordningen den 19 Juni 1843 föreskrifna mätningssätt för trädkol
säkrast förekomma tvister emellan köpare och säljare, hvaremot begagnandet
af krönta skrindor eller stigar funnits medföra kostnad och olägenhet
för allmogen, utan att bereda den säkerhet i afseende å kol-mätningen, sorn.
dermed åsyftats; och då härtill kommer, alt ifrågavarande Författning, hvilken
först med nästa års början skall gälla till efterlefnad, således icke ännu
kunnat till sine verkningar bedömas, finnér Utskottet det icke vara lämpligt
att nu söka tillvägabringa densammas upphäfvande,
hvadan Utskottet hemställer, att ifrågavarande motion må förfalla.
Stockholm den 2 December 1844*
Häremot reserverade sig Herr Brukspatronen Langenberg, Herr Rådmannen
Berglund och Herr Rådmannen TV ahlgren, hvilken sistnämnde ansåg
lämpligast, att de uti Bergs-Collegii Reglemente den r3 Februari 1826
meddelade föreskrifter, i afseende å kol-mätningen inom Stora Kopparbergs
Bergslag, måtte, med upphäfvande af Kongl. Förordningen den 19 Juni 1843,
utsträckas till öfrige orter inom Riket
4 Allm. Beiv.- och Ekon.-Vtskottets Memorial, N:o 98, Betänk. N:o 99.
N:o 98.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 4 Dec, kl. 1 e. ».
Memoria/, i anledning af återremiss utaf Betänkandet, N:o 69.
Det af Utskottet, under ofvanstående numer, afgifne Betänkande,
i anledning af väckt fråga om indragning utaf Förvaltningen af Sjöärendena,
har af Vällofl. Borgare-Ståndet blifvit återremitteradt; men som de öfrige
Biks-Stånden Betänkandet bifallit,
kan återremissen icke föranleda till någon Utskottets vidare
åtgärd.
Stockholm den i December 1844-
N:o 99.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 4 Dee., kl. 1 e. hs.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om försäljning af Kronan
tillhöriga oanvändbara persedlar och effecter.
Från Vällofl. Borgare-Ståndet har till Utskottet remitterats en motion
al Herr C. G. Gustafsson, hvaruti han föreslagit, att för Kronan icke mera
användbara persedlar och efFecter, hvaraf, enligt hvad utaf räkenskaperna
skall synas, ett betydligt antal i Kronans förrådshus finnes, måtte ju förr
desto heldre försäljas samt de derför inflytande medlen till förmon för Staten
användas, såsom, exempelvis anfördt, till uppbyggande af boställshus,
hvarigenom någon del af de Statsverket betungande inqvarterings-afgifterne
kunde besparas.
Utskottet får, i anledning häraf, vördsamt upplysa: att de Kronans
effecter och persedlar, som tillhöra Landtförsvaret, årligen i föreskrifvem
ordning besigtigas vid inventeringar och mönstringar, då öfver desamma
■pprättas förteckningar och inventerings-instrument, hvilka, behörigen
styrkta, insändas till Kongl. Maj:ts och Rikets Kiigs-Collegium, som der
-
Allm. Bes».- och Ehon.-UIskot tels Betänkande, N:o 99.
5
efter ombesörjer de casserade och för Kronan öarivändbare persedlarnes
försäljning på allmän auction, enligt Kongl, Reglementet af den 20 December
1820; samt att Instruclionen för Kongl. Förvaltningen af Sjöärendena
af den 18 Januari j84>. 6 §. 13 morn., meddelar den föreskrift, i afseende
på förfarandet med de under dess vård varande casserade persedlar:
”att den må ombesörja försäljning af för Flottan oanvändbara eller cassera”de
fartyg samt till deras armering och inventarium hörande persedlar,
”sedan Kongl. Maj:t, uppå Förvaltningens underdåniga, i laglig ordning framställda,
anmälan, dertill lemnat Nådigt tillstånd; men casserade förråds”effecter
får Förvaltningen på för Kronan förmonligaste sätt afyttra, när
”deras ungefärliga värde ej öfverstiger jooo Riksdaler.”
De medel, sorn influtit för de, enligt nämnda föreskrifter, försålda persedlar
och effecter, hafva uti vederbörande Embetsverks räkenskaper blifvit
uppdebiterade, samt för vederbörande Depai tementers behof i fastställd
ordning använda, och torde något anmärkningsvärd! fel härvid ej hafva
inder de sednare åren förelupit, enär Rikets Ständers Revisorers berättelser
sådant icke upptagit.
Utskottet har äfven ansett sig bär ej böra med tystnad förbigå ett
förhållande, sorn tilläfventyrs kunnat gifva anledning till den ifrågavarande
motionen, nemligen, att en del för Kronan numera oanvändbara persedlar
från äldre tider qvarligga i förråden, men hvilka likväl blott äro modellpersedlar,
hvaraf en samling ansetts böra finnas och fortfarande tillökas.
Då det af flera skäl torde anses nödigt att bibehålla och coraplettera densamma,
samt vid försäljning deraf endast ett, dess verkliga värde föga motsvarande,
penningebelopp troligen Klefve att derför påräkna, så har Utskottet
ansett sig häraf ej kunna hemta skäl att tillstyrka bifall till motionärens
förslag.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet vördsamt
hemställa,
att ifrågavarande motion icke må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 2 December 1844-
6
Ålim. Beiv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N.o 100.
N:o 100.
Ank. till Exp. Utsk. d. 4 Dcc., kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner, angående befordringsförfattning
arne för prester.
Till Utskottets handläggning hafva från Högv. Preste-Ståndet blifvit
öfverlemnade serskilda motioner af:
i:o Doctor Björkman, som anfört, att, vid förekomne frågor om
Theologice-Candidaters förslagsrättighet till första och andra classens pastorat,
denna rättighet blifvit inom Domcapitlen i Riket, ja stundom inom
samma Domcapitel, på olika sätt afgjord, emedan man än ansett detta lärdomsprof
ovilkorligen berättiga Theologiae-Candidater till företräde å förslag
till de bättre pastoraten, framför alla i öfrigt för lärdom lika vitsordade,
samt i tjenstår vida öfverlägsne medsökande icke Theolog se-Candidater,
än funnit pastoral-examens-betyget framför allt böra afses, då en
Theologim-Candidat fått vika för medsökandes minsta öfverlägsenhet i pastoral-examens-betyget;
äfvensom slutligen medsökandes längre tjenste-meriter,
då pastoral-examens-betygen varit lika, undanträngt allt afseende på
betyget öfver Theologias-Candidat-examen. Med anledning häraf har motionären
föreslagit, att, i likhet med hvad redan är stadgadt för Magistergraden,
en viss tjenstårs-beräkning af t. ex. 2 å 3 år lör aflagd TheologiseCandidat-examen
måtte stadgas;
2:0 Contractsprosten Arborelius', med anförande, hurusom ännu gällande
befordrings-lagar icke kunna anses vara med ett constitutionelt samhälles
rättsskick öfverensstämmande, samt att, vid deras tillämpning, det föreskrifna
jemförandet och jemkande! emellan lärdom och tjenste-meriter, vid
upprättandet af förslag till de större pastoraten, framkallat en till hög
grad stegrad obillighet, har motionären, som ansåge det hufvudsakliga felet
i denna del af lagstiftningen ligga deruti, att icke någon bestämd norm
blifvit funnen och antydd, efter hvilken lagstiftaren må kunna mäta alla
befordrings-sökandes förtjenster af lärdom, skicklighet och tjenstår, emedan
dessa qvalificationer äro till sin natur ojemförbara, trott den orättvisa
och de olägenheter, som häraf måst blifva en ovilkorlig följd, bäst och
säkrast kunna undanrödjas, om man vid ecclesiastika befordringar hufvud
-
Allm. Bese.- och Ekon.-Ut skot tets Betänkande, JV:o 101.
7
sakligen fästade afseende å de tvänne sistnämnda categorierna: skicklighet
och tjenstetid. I sammanhang härmed, och utan att vilja underkänna dea
hägre theologiska lärdomens billiga anspråk på tillbörligt afseende vid befordringar,
såvidt andras bättre rätt derigenom icke förnärmas, har motionären
yrkat, att hittills gällande befordrings-lagar måtte upphäfvas och i
stället en ny lag stiftas, som tager tjenstår och i tjensten ådagalagd skicklighet
till enda grunderna för förslagsrätt till alla pastorat; dock Konungen
förbehållet att till domprosterier och dermed jemförliga lägenheter utnämna
så qvalificerade personer, som det högre lärarekallet kräfver.
Dessa båda motioner, af hvilka den sistnämnda åsyftar en hufvudsaklig
rubbning af nu gällande ecclesiastika befordrings-lagar, har Utskottet
i öfvervägande tagit, och dervid funnit ämnet vara af den vigt, att det otvifvelakligt
förtjenar en allvarligare uppmärksamhet. Då emedlertid, på
sätt inom Högv. Preste-Ståndet blifvit upplyst, den i Nåder tillförordnade
Kyrkol ags-Comiteen, uti sitt förslag till Kyrkolag upptagit och handlagt alla
de frågor, som röra ecclesiastike tjenstemäns befordran, tjenstårs-beräkning,
betyg m. m., samt detta förslag framdeles kommer att i vederbörlig ordning
till Rikets Ständer öfverlemnas, för att i den ordning, grundlagen föreskrifver,
granskas, finner utskottet sig böra tillstyrka,
att ifrågavarande motioner för närvarande icke må till någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den a December 1844-
N:o 101.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 4 Dec , kl. i e, m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om bestämmande af vissa
grander för befor äring arne inom Postverket.
Uti en från Hederv. Bonde-Ståndet till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
remitterad motion, har Riksdags-fullmägtigen Petter Mårtenssorij
från Jönköpings Län, anmärkt, huru det nästan hör till undantagen att
se en Post-tjensteman komma i åtanka vid en befordran till något ledigt
Postcontor, ulan anses dessa tjenster nära nog som fideicommisser inom
8
Allm. Best. och Ekoti-Utskottets Betänkande, N:o 101.
militärståndet, så vidt de äro så indrägtig», att de äro värda att söka. Då
extra ordinarie tjenslemännen inom Postverket äro nödvändige för dess
göromål, och då sådane antagas och eonstitueras af Post-styrelsen, nsed
skyldighet till tjenstgöring inom 3:ne månader och med vilkor att i annat
fall anses vara från Postverket skiljde; och då ändtligen deras tjenstgöring
fortgår i5 a 20, ja ofta 3o år, utan annan lön än ljuspenningar och möjligen
5o ä 60 R:dr i årligt arfvode, så har det synts motionären iske vara
obilligt hegardt, om desse tjenstemän, i likhet med hvad som sker inom
andra verk, hade att emotse en framtida befordran inom Postverket. På
grund häraf och till vinnande af framgång åt Post-tjenstemännens rättmätiga
anspråk härutinnan, har motionären föreslagit:
1:0 ”att Rikets Höglofl. Ständer måtte ingå till Kongl. Maj:t med underdånig
anhållan derom, att de Postverkets tjenstemän, som med nit, ordning
och skicklighet användt en längre lid i Postverkets tjenst, till lediga
post-tjenster måtte företrädesvis befordras och framför militärer;"
2:0 ”att extraordinarie tjenstemän, som varit anställde inom Postverket
i tio år utan lön, må anses såsom competente sökande till postcontor
i lägre lönegraden, och att, sedan de i denna grad bestridt ordinarie
tjenst i fem år, de må vara berättigade till att söka en post-ljenst med
högre lön, samt, efter ytterligare fem års tjenstgöring, meriterade att söka
en ännu indrägligare befattning, och slutligen, då deras tjenstgöringstid
inom verket uppgått till 25 år, extraordinarie-liden inberäknad, de må ega
rättighet att söka poslcontor i högsta lönegraden; allt med företräde framför
militärer eller sökande, som ej tillhora verket. Skulle likväl sökande
inom verket med föreskrifven competence till någon tjenst icke sig anmäla,
må Kongl. Maj:t utnämna den Han i sådant fall finner lämpligast, så inom
som utom Postverket;”
3:o ”att, om Kongl. Majrt icke skulle finna skäl att lemna Nådigt
bifall till denna af Rikets Ständer i underdånighet framställda önskan, Rikets
Ständer då måtte underdånigst anhålla, alt Kongl. Maj:t täcktes på
lämpligt sätt befordra alla de, som nu äro antagne och tjenstgjort i tio år
inom verket, samt derefter anbefalla Post-styrelsen att ej vidare antaga
några extra-ordinarier inom Postverket, utan borde då ordinarie lön anslås
för den personal, som är behöflig för göromålens jemna och oafbrulna
gång.”
Ut
-
Allm. Bett.» och Ekon.-Vt skot tets B t tänkande, N:o 102.
9
Utskottet, som tagitj hvad sålunda anmärkt och föreslaget blifvit uti
behörigt öfvervägande, anser de med Postinspectors- och Postför valta retjensterne
förenade åligganden, ehuru visserligen vigtiga, likväl vara af den
enkla beskaffenhet, att for deras behöriga fullgörande erfordras hvarken någon
längre tjenstetid inom verket eller de föregående academiska examina,
sorn för intiäde och befordran inom andra embetsverk äro oundgängligen
nödvändiga; hvaremot hufvudsakligaste vilkoret för en sådan tjenstemans
duglighet måste vara ordentlighet och pålitlighet i penningars förvaltande;
egenskaper, hvilka böra kunna förutsättas hos hvilken tjensteman som helst,
vare sig civil eller militär, som efter en längre tjenstetid kan komma i
Nådig åtanka till erhållande af en dylik befattning. Då det dessutom är
allmänt bekant, att flere och deribland ganska indrägtiga postmästare-sysslor
nyligen blifvit till tjenstemän inom Postverket bortgifna, samt de af
motionären föreslagne vilkor för befordringar inom nämnde verk innebära
en inskränkning i den Konungen, enligt 28 §. Regeringsformen, tillerkända
rätt att utnämna och beordra infödde Svenske män till alla de embeten
och tjenster, hvarå Konungen fullmagter utfärdar, med afseende endast å
de sökandes förtjenst och skicklighet, anser sig Utskottet
icke kunna tillstyrka någon Rikets Ständers åtgärd i anledning af
denna motion.
Stockholm den 2 December 1844-
N:o 102.
Ank. till Exp. Utsk. d. 4 Dec., kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, angående Rikets Ständers
underrättande om de åtgärder, som i afseende på folkskolorna
blifvit vidtagne.
Uti en till sammansätta Stats- och Ekonomi-Uukotten remitterad,
nten sedermera till enson behandling af detta Utskott öfverlemuad, motion,
har Hnr Ribbing, Arvid, anfört, att, då han af ett vid Kongl. Majris Nådiga
Pioposition onr Statsverkets tillstånd och behof fogadt Stats-Råds-protokoll
inhemtat, all, så snart äskade upplysningar hunnit inkomma, angående
tilli äckligheten af de vid sisla Riksdag beviljade anslag för folkskolorBth.
liil R. St. Erot. 1844. 8 Samt. 17 Haft. 2
10
AUm. Be sv.- och Ekon.-Utskoltets Betänkande, N:o i02.
ca, Rikets Ständer hade att från Kongl. Majit förvänta Nådig Proposition
j ämnet, funne motionären, som redan sistförflutne Riksdag framställt den
önskan, att Kongl. Majit läcktes låta utarbeta en Ordnings-Stadga, hvarefter
Presterskapet, enligt Kyrkolagen, skulle fullgöra deras embelspligt i afseende
på undervisnings-väsendet, sig föranlåten att, med fästadt afseende
på föreskriften i 23 Cap. Kyrkolagen, i synnerhet hvad deri stadgas om
Biskoparnes närmare inseende och tillsyn å Skol-lärarne och huru desse
handhafva sine befattningar, anhålla, det, jemte den förväntade Nådiga Propositionen,
fullständiga upplysningar måtte meddelas om, hvad verkan det
anslaget och synnerligen Skolstadgan af den 18 Juni 1842 haft på folkundervisningens
befrämjande, der ordentliga folkskolor redan finnas, samt
hvad Presterskapet för sin del i detta afseende tillgjort; och har motionären
för sådant ändamål föreslagit, att Rikets Ständer måtte framställa den
underdåniga önskan, det Kongl. Majit, vid afgifvande af Dess Nådiga Proposition,
som Rikets Ständer denna eller nästa Riksdag hade alt förvänta,
1 Nåder täcktes underrätta Rikets Ständer, hvad så väl i lag- och ordningsstiftning
från Kongl. Majits sida, sorn i verkställighet från Presterskapets
blifvit för folkskolorna åtgjordt.
Då Kongl. Majits Nådiga Stadga angående folkundervisningen af den
18 Juni 1842 i i3 §. 2 mom. bjuder, alt hvarje Skolstyrelse årligen bör
till Domcapitlet ingifva berättelse om förhållandet med folkundervisningsanstalterne
inom skoldistrictet, samt att Dom-Capitlet skall, med ledning
af dessa berättelser, hvart tredje år till Kongl. Majit insända underdånigt
utlåtande öfver folkundervisningens tillstånd inom Stiftet, med alla till upplysning
derom ländande uppgifter, samt serskilda föreskrifter, angående Presterskapets
åligganden vid folkundervisningen, blifvit i samma Nådiga Stadgas
2 §. 1 morn., io §. 1 mom. och i4 §• meddelade, så synes häraf, att
Kongl. Majit redan vidtagit nödiga åtgärder både för vinnande af upplysningar,
angående fortgången af undervisningsverket och för detsammas befordrande
genom Presterskapet; hvadan, och enär Utskottet hyser den öfvertygelsen,
att, då Kongl. Majit på öfligt sätt meddelar Rikets Ständer underrättelse
om hvad i Riks-styrelsen sig tilldragit, den nu ifrågavarande
serskilda förvaltningsgrenen ej blifver derifrån utesluten, Utskottet anse*
sig böra vördsamt hemställa, -
att ifrågavarande motion må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 2 Deeember 1844*
Allm. Besv.- ocä Ekon.-Vtslottet» Betänkande, N:o 103.
Ii
N:o 103.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 4 Dec., kl. 1 e. m.
« ' ' .
Betänkande, i anledning af väckta motioner om förordnande af en
Comité till granskning och ordnande af Rikets ekonomiska författningar.
Hos Högloft. Ridderskapet och Adeln hafva tvänne motioner, rörande
detta ämne, blifvit väckta och derifrån till Allmänna Besvärs- och EkonomiUtskottets
handläggning remitterade, nemligen:
i:o af Herr Danckwardt, M. G., som anfört, att serskilde Committerade
redan, under den a Februari 1819, blifvit förordnade att samla och
i ordning bringa Rikets ekonomiska författningar, dem derefter granska och
med hvarandra jemföra, samt till Kongl. Maj:t uppgifva förslag till nödiga
rättelser och ändringar i desamma. Desse Committerade verkställde likväl
endast den förra delen af deras erhållna uppdrag, eller samlandet och
iordningbringandet af de gällande författningarne. Den sednare delen åter
af ifrågavarande vigtiga arbete, eller uppgörande af förslag till nödiga
rättelser och förbättringar i desse författningar, yttrade Committerade öfverstiga
deras förmåga, hvadan de afsade sig det, och vid underdånig anmälan
derom, förklarade Kongl. Maj:t Sig vilja vara framdeles betänkt uppå
att dertill utse andra skickliga personer.
Motionären har vidare yttrat, att angelägenheten af detta arbetes företagande
är allmänt erkänd. Att uppgifva och föreslå det närmare sättet
för dess utförande tillhör, enligt hans förmenande, icke Rikets Ständer, då
det bör bero på Regeringens pröfning och beslut. Men hvad han deremot
ansåge för ytterst vigtigt, vore tillsättandet af en ständig Lag- och Författnings-Comite'.
Det skulle hufvudsakligen åligga densamma: 1:0 att utarbeta
förslag till de författningar octa föreskrifter, Regeringen kunde tid efter
alman finna nödige; att granska och omarbeta de förslag i ämnet, sorn.
till Regeringen inkomma, samt i öfrigt att verkställa de uppdrag och afgifva
de utlåtanden härutinnan, som Regeringen kunde anbefalla; 2:0 att
med uppmärksamhet följa tillämpningen af lagar och författningar vid samtlige
embetsverk, och för Regeringen föreslå de förklaringar eller tillägg, sorn
Cemitéen kunde anse behöfliga; 3:o att, efter hvad tiden i öfrigt medgåfve,
12
Allm. Besv - och Ekon.-TJ t skottet» Betänkande, N:o 103
arbeta på förbättring, sammandragning ocb förenkling af Lag- och Författnings-verket.
Tillförordnandet afen sådan ständig Lag- och FörfaltningsComite
borde dock icke förr komma i fråga, än den föreslagna Comitéen
för de ekonomiska för faltningarnes granskande ocb förbättrande i allmänhet,
samt HerrarLag-committerade fullgjort deras uppdrag, hvarjemte motionären
äfven föreslagit, att Rikets Ständer ville, för ändamålets vinnande, tili
Kongl. Maj:ts disposition ställa nödiga medel, hvilka af motionären förslagsvis
upptagits till 8,000 R:dr B:co;
2:0 af Herr Cederschiöld, R. Th.} som ansett det vara af högsta behof
påkalladt, att tillförlitlig kännedom med det snaraste vinnes om hvilka
af nu befintliga författningar äro gällande och således böra uti förekommande
frågor tjena till efterrättelse, helst för närvarande den största osäkerhet
i afseende härå torde förefinnas äfven hos dem, som hafva till åliggande
att författningarne tillämpa. På det att denna stora olägenhet för
framliden må kunna afhjelpas, har motionären hemställt, alt Rikets Ständer
behagade hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla:
ilo att, på sätt H err Danckwardt föreslagit, en Comité' måtte förordnas,
för att samla och iordningbringa alla gällande författningar, dem
granska och med hvarannan jemföra, samt derefter föreslå nödiga rättelser
och ändringar deri;
2:0 att denna Comité' måtte er hålla uppdrag att, så snart de nu
gällande författningarne blifvit samlade, genast låta författa ett i alfabetisk
ordning upprättadt, fullständigt sak-register öfver samma författningar och
detsamma, efter Kongl M*j:ts Nådiga förordnande på trycket till embetsverkens
och allmänhetens kännedom utgifva;
3:o ali Comiteen derefter till hvarje Riksdag måtte från trycket utgifva
ett nytt så beskaffadt sakregister, hvaruti de sedan förr- Riksdagen
upphäfna författningar uteslutas, men de under tiden tillkomne deremot intagas;.
samt
4 o 4,11 hvarje författning, hvaruti någon, äfven den minsta, ändring
eller, tillägg eger rum, måtte förklaras upphäfven, och en ny fullständig
författning i stället utfärdas, på det att icke mer, än en sådan, för hvarj»
förekommande fall, måtte tjena lill efterrättelse.
I händelse den föreslagna Comiteen icke blefve permanent, så torde
det i tredje punkten för densamma föreslagne åliggande i stället kunna fullgöras
af Rikets Sänders Justitie ombudsman, hvilken det, enligt i4 §• i
Allm. Betr.- och Ekon-Utskottets Betänkande, N:o i03.
13
den för bemälde tjensteman utfärdade instruction, tillkommer att vid hvarje
Riksdag för Rikets Ständer uppgifva, hvilka af deras vid sistförflutne Riksmöte
fattade beslut och gjorde hemställningar blifvit af Konungen gillade,
utfärdade och i verket släilde.
Utskottet, som tagit nämnde motioner i öfvervägande, får med anledning
deraf anföra, att fiåga i ungefär enahanda syftning varit väckt vid
sistförflutne Riksdag, samt att Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet,
till svar derå, i dess Betänkande ]V:o 85, anfört: ”Hvad beträffar lagstiftningen
i kameral-, ekonomi- och politie-mål. anser Utskottet, att, då denna
lagstiftning, till följd af föremålens beskaffenhet, mäste vara underkastad
«n ofta återkommande förändring, för att lämpas efter olika förhållanden
under serskilda tider, kan en samling af äldre föreskrifter derom icke blifva
gagnelig, i förhållande till den kostnad, som derå måste användas; och
i anseende till mångfalden af föreskrifterne och de serskilda ställen, derifrån
de skulle framletas, kunde man föga hoppas, att samlingen skulle blifva så
fullständig, att den alltid vore alt anse för tillförlitlig, så myckel mindre,
som man svårligen kunde bestämma någon viss tid , hvarifrån den borde
taga sin början. Deremot anser Utskottet det vara angeläget och väsendtligen
leda till det med motionerna åsyftade ändamålet, att, då författningar
i omförmalda ämnen utfärdas, de icke inskränkas till de delar, hvarom förändrade
föreskrifter elier föi klal ingar meddelas, utan tillika fullständigt
upptaga ännu bibehållna sladganden i de ämnen , hvarom de handla , på
det man i en enda författning må igenfinna allt, hvad i hvarje ämne är
stadgadt och vid tillämpningen undgå den ofta tidödande forskningen efter
spridda lagbud och jemväl äfveutyret att icke alltid fullkomligt lyckas i
denna forskning.”
''Utskottet kan icke instämma i förslaget att åt en serskild Comité
uppdraga tillsynen å redact öten af utkommande föi fattningar. Då förfallningarne
måste öfverensstämma med de derom fattade besluten , bör uppställningen
ankomma på Kongl. Maj:ts rådgifvare, eller den Embetsmyndighet,
sorn författningarne utfärdar, såsom ansvarige för så väl beslutet,
som uppställningen. Med en sådan ansvarighet kan svårligen förenas, alf
uppställningen underkastas serskild uppsigt och en föreskrift derom vore
således stiidande emot den nödvändiga formen för ärendenas behandling','
jemte det man mäste anse den ändamålslös, då man icke kan föreställa sig
ofelbar heten säkrare hos den föreslagne Comitéen, än hos de embetsmärt, jpä
hvilka redaclionen af författningar enligt nu gällande ordning ankommer.’
14
Allm. Besv.- och Ehon.-Utshottets Uttänkande, N:o /04.
Nuvarande Ekonomi-Utskott, som för sin del visserligen icke kan
neka nyttan af en Comité för ordnandet af de mänga spridda, hvarannan
stundom korssande, ekonomiska författningar, som nu lända till efterrättelse,
anser likväl, på grund af alla de skäl, hvilka i8/{0 års Ekonomi-Utskott
anfört, och då derjemte den Nya Civil- och Criminal-lagens slutliga pröfning
icke länge torde uteblifva, att tiden för samlandet af äldre författningar
icke nu synes vara den mest lämpliga. Utskottet hyser tillika den öfvertygelse,
att, derest Kongl. Maj:t skulle finna en sådan revision af be-'
hofvet snart påkallad, Kongl. Majrt sjelf icke lärer underlåta att vidtaga de
åtgärder, som för ändamålets vinnande kunna anses behöfliga.
På grund af dessa skäl, får Utskottet vördsamt hemställa,
att ifrågavarande motioner icke måtte föranleda till någon Rikets
Ständers åtgärd.
Stockholm den a December 1844*
N:o 104.
Ank. till Exp. Utsk d. 4 Dec., kl. 1 e, i».
Betänkande, i anledning af väckt motion, i afseende å användandet
af de under namn af "besparade Pastoralier' till stiftens byggnads-cassor
ingående medel.
Uti en till Utskottet från Hederv. Bonde-Slåndet remitterad motion,
Inar Riksdags-fulimägtigen C. G. Bruhn från Hallands Län, med anledning
deraf, att vissa besparade pastoralier inom Götheborgs stift ingå och användas
till Biskopshusets i Götheborg underhåll, anmärkt, dels att ett sådant
användande af berörde medel icke vore rätt och tillbörligt, dels ock
i allmänhet, att dessa medel icke borde användas till dylika eller andra
för dem främmande ändamål , utan endast till församlingarnes enskilda
nytta och fördel. I följd häraf har motionären föreslagit: att, då Pastor
dör, utan att efter sig lemna enka eller barn, hvilkas rätt till nådår kan
ifrågakomma, pastoratet måtte, under ett års tid, eller intill dess den utnämnde
Kyrkoherden detsamma tillträder, utarrenderas, och arrendesumman,
sedan derifrån afgålt löne-arvode till vicarierande pastorn, tillfalla pastoratets
undervisnings-anstalt eller skol-cassa.
Allm. Bett - och Ekon-XJt shott et t Betänkande, N:o i04.
I anledning häraf får Utskottet upplysa, hurusom Biskopshusen i
stiften vanligen byggas och underhållas genom de allmänna medel, som tili
hvarje domkyrka äro på stat anslagna , hvilket dock för Götheborgs stift
icke eger rum, i anseende dertill, att domkyrkan derstädes icke har att
påräkna några betydligare anslag, än som väl behöfvas för dess enskilda
behof. Då således nuvarande Biskopshus i nämnde stad år 1818 inköptes
för statens läkning till boställe åt stiftets Biskop, sorn tillförene af Staten
uppburit hushyresmedel, förordnades genom Kongl. Brefvet den 3 Februari
1819, att ”allt hvad af besparade Pastoralier i Götheborgs stift kan inflyta,
bör användas till dervarande Biskopshusets behof.” Som emedlertid den
kort derpå utfärdade Kongl. Skol-ordningen den 16 December >820, uti
3 Seel. 3 Cap. 1 §. föreskrifver, att ”lill stiftets bjrggnads-cassa skola ingå
ett års behållna inkomster efter den ecclesiastike tjensteman, som dör eller
afgår, ulan alt efterlemna enka eller omyndige barn, hvilka lagligen kunna
erhålla nådår*'’, samt den Biskopshuset i Götheborg kort förut tillerkända
rättighet alt uppbära alla besparade pastoralier, i följd af detta Skolordningens
stadgande, syntes i väsendtlig mon inskränkt, täcktes Kongl. Majit,
uppå derom gjord underdånig förfrågan, genom skrifvelse af den 12 December
1821, i Nåder förordna, ”att, då fråga är om ett nådår, som ej af
någon enka eller barn åtDjufes, det första nådåret skall, utan afseende på
tiden, till hälften delas emellan den för Biskopshusets behof anslagne fond
och Stiftets byggnads-cassa; men att, då Pastoratet, genom tvist eller af
annan orsak, kommer att längre tid stå ledigt, alltsammans bör tillfalla
fonden för Biskopshusets behof”; på grund hvaraf Biskopshusets i Götheborg
rättighet till ifrågakomne besparade medel således mäste finnas ostridiga
Utskottet anser för öfrigt, derest ofvannämnde inkomst-medel af ett eller
annat skäl skulle frångå den för Biskopshusets i Götheborg underhåll behofliga
fonden, det vara nödigt och billigt, att i deras ställe anslag af allmänna
medel för detta ändamål måtte beviljas, i likhet med hvad för dylika
boställshus i andra Rikets Stift eger rum.
Hvad dernäst angår motionärens yrkande, att meranämnde pastoralier
måtte användas till församlingarues enskilda nytta och förmon, så har Utskottet
redan tillförene under delta Riksmöte, i sitt under N:o 54 afgifne
Betänkande, uttalat sin åsigt i detta ämne, hvilken i så måtto öfverensstämmer
med motionärens yttrade mening, att Utskottet ansett Lärohusens
i stiften byggande och underhållande vara ett för dessa medels användande
främmande föremål, hvaremot Utskottet skiljer sig från motionären derutin»
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N.o 105.
nan, ali Utskottet anser merberörde pastoralier, på dt* skal och under de
▼ likör, som samma Betänkande innehåller, företrädesvis höra tillfalla de
inom Stiften organiserade Enke- och Pupillfonder, en åsigt, som Utskottet
Ännu icke funnit anledning att frånträda. Utskottet hemställer alltså,
att förevarande motion icke må lill någon åtgärd å Rikets Ständers
sida föranleda.
Stockholm den a December 1844*
N:o 105.
Ank. till Exp-Utsk- d. 4 Dec., kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om beredande af lindring
för allmogen i väghållning s-skyldighet en.
Uti en hos Hederv. Bonde ståndet väckt och till Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet remitterad motion, har R ksdags-fullmägtigen Måns
Pehrsson från Malmöhus Län anfört, att bland de allmänna åligganden,
som uteslutande trycka jordbruket, vore väghålIn ngs-skyldigheten i högsta
måtto betungande derigenom, att rödjningen och grusriingen sommartiden
medtoge en dyrbar del af allmogens tid och en mängd dagsverken, samt
vägarnes hållande i farbart skick under vintern, medelst snöplogning och
skottning, medförde ett knappt uthärdligt besvär, synnerligast som stadgandet
i Kongl. Förordningen den t3 September ■ 79° oftast tillämpades, utan
afseende på förhållanden, hvilka för en ort kunna göra overkställbar! hvad,
sorn på en annan kunde ega rum.
Hvad serskildt Malmöhus Län beträffar, så har motionären anfört, att
Landshöfdingarne der, tid efter annan, sökt införa snöplogning, samt inrätta
snöskotlningslag bland de hemmansegare, hvilka bo närmast landsvägarne;
men erfarenheten har hvarje gång visat, dels att snöplog icke kan begagnas
på de dervarande vidsträckta slätterna, der snön vid minsta vinddrag
vrer tillsammans till nästan ogenomträngliga drifvor, samt dels att skottningen
medför en så oafbruten sysselsättning, att densamma omöjligen kan
Allm, Beiv.- och Ekon.-Utskottets Botänliande, N:o 105.
17
bestridas endast af några få hemmansegare, hvilkas ersättning, fastän otillräcklig
i förhållande till arbetet under strägare vintrar och ymnigare snöfall,
stiger till ett belopp, hvars utgörande blir för öfrige väghållningsskyldige
högst kännbart.
Till vinnande af lindring för jordbrukarne uti ifrågavarande, under
hvilken reglering som helst, dryga och tryckande besvär, har motionären
föreslagit:
1:0 att, der snöskottningslag redan äro inrättade, desamma genast
mätte upphöra, såvida väglotts-egarne sådant önska', och vägrödjningen besörjas
på sätt förut varit brukligt eller väghällnings-skyldige emellan kan
öfverenskommas;
2:0 att, med ändring af Kongl. Förordningen den i3 September
179°? vintervägarnes underhåll må för framtiden besörjas af hemmans-åboerne
inom hvarje by, på sätt de sins emellan åsämjas och med ändamålet
öfverensstämmer;
3:o att, i följd häraf, något serskildt sätt för verkställigheten icke
må kunna väglottsegarne föreskrifvas; utan desse allenast, efter gällande
lag och författningar, vara ansvarige för vägarnes farbarhet under hvilken
årstid som helst.
Med kännedom af de olägenheter, som väghållnings-skyldigheten vintertiden
för jordegare medför, anser Utskottet att genom de uti Kongl.
Förordningen den i3 September 1790 meddelade föreskrifter, om de till
landsvägen närboende jordegares indelande i snöploglag, med åliggande
för desse, att, ”emot betalning, som skälig pröfvas,” fullgöra jemväl de afiägsnares
väghållnings-skyldighet, på ett efter landets förhållanden lämpadt
sätt, afses, å ena sidan, nödvändigheten att vägarne hållas i farbart skick,
och, å den andra, väglotts-egarnes interesse genom en i möjligaste måtto jemnad
fördelning af ifrågavarande besvär. Det skulle nemligen för dem bland
väghållningsskyldige, hvilkas vägstycken äro på längre afstånd , af stundom
1 å 2 till flere mil från deras hemvist, vara omöjligt, att efter inträffadt
snöfall genast inställa sig vid landsvägen , hvilkens uppskottning således ,
i händelse den af väglottsegarne sjelfve skulle verkställas, komme att, till
mehn för de vägfarande, fördröjas. Men, äfven detta förhållande oafsedt,
Bih. till R. St. Fröt. 1844. 8 Sami 17 Höft.
18
Allm. Besv. och Ekon-UIsiottett Betänkande, N:o iOG.
skulle genom den längre väg, som desse aflägse boende väglottsegare för
fullgörande af deras åliggande esomoftast nödgades tillryggalägga, berörde
besvär för dem blifva vida mera tryckande, än för de närboende. Då desse
sednare äro de ende, som kunna åtaga sig de aflägsnares väghållningsskyldighet,
så synes, till förekommande af öfverdrifna ersättningsanspråk,
det stadgande i den Kongl. Förordningen vara påkalladt, att sådant dem
ålägges emot skälig betalning. Då, enligt 7 §. af ofvanåberopade Kongl.
Förordning, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande bör så fördela ploglagen, alt
alla Hemman, som dertill kunna anslås, blifva i möjligaste målto lika
nyttjade, samt undantag från förordningens stadgande beviljats för de ställen,
der öfverenskommelser redan kunde vara träffade, eller allmänna vägdelningar,
med skyldighet att jemväl vintertiden underhålla vägarne, verkställde,
och då derjemte öfverenskommelser om snöploglags inrättande icke må
ingås på längre tid, än fem år i sender, efter hvars förlopp det beror på
menigheterna att öfverenskomma om ändamålsenligare åtgärder och derefter
Konungens Befallmngshafvandes pröfning sådant underställa, så anser
Utskottet den af motionären yrkade förändring i berörde Kongl. Förordning
icke vara af behofvet påkallad och får således tillstyrka,
att ifrågavarande motion måtte lemnäs utan afseende.
Stockholm den 2 December 1844-
N:o 106.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 5 Dec., kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion derom, att förbudet mot
fiskande med Härkla måtte upphäfvas.
Uti en hos Hederv. Bonde-Ståndet väckt och till Allmänna Bevärsoch
Ekonomi-Utskottet remitterad motion, har Riksdags-fullmägtigen Lars
Pettersson från Blekinge, med hvilken sig förenat G. B. Appelqvist från
samma Län, öfverklagat, ”att uti de allmänna Kongl. Stadganden” rörande
fiskerierna i Riket, förbjudes, vid Sex Riksdaler 32 sk. B:co böter, allt idkande
af fiske med så kallad härkla, och härvid anfört, att, vid utfärdandet
af detta lagbud, den åsigt förmodligen gjort sig gällande, alt, der fiske med
härkla verkställes, sjöbotten genom dess upprifvande och sammanfösande
Allm. Best.- och Ekon.-Utskotlets Betänkande, N:o i06.
19
skall taga skada till den grad, att fisken skyr från dylika ställen. Enligt
motionärens åsigt och erfarenhet, vore deremot fiskandet med härkla långt
ifrån menligt för fiskens fortplantning och trefnad, utan tvertom gagneligt
för densamma. Det har derföre synts honom som lagstiftarne sökt att
hämma ett ondt, som icke finnes. På grund af denna sin öfvertygelse och
i stöd af den kännedom han eger om de många bedröfliga exempel på
fattiga fiskare, hvilka, för öfverträdelse af ifrågavarande lagstadgande, sorn
skett icke af vanart, utan af deras christliga omtanka alt ärligt försörja sig
och de sina, blifvit sakfällde till omförmälde bötesbelopp, för hvilkas godtgörande,
med tby åtföljande expencer, många af dem blifvit husvilla och
i saknad af det enda nödvändiga de för sin utkomst kunnat ega, har motionären
föreslagit, att Rikets Ständer hos Kongl. Majit i underdånighet
måtte begära, att jnerbemäldte Kongl. Förbud mot ”fiskande med Härkla",
Nådigst må till all kiaft och verkan upphäfvas.
Utskottet, som tagit ämnet i öfvervägande, får med anledning deraf
upplysa, att 8 §. af Kongl. Förordningen, den io Maj 1748, angående
fiskeriernas upphjelpande i Riket, har följande lydelse: ”Det på några orter
brukliga härklandet, hvilket skadar bottnen, som är gräsvuxen, varder
i saltsjön och på de orter1 hvarest strandbottnen är bevuxen, vid so daler
silfvermynts vite, alldeles förbudet,” samt att detta förbud hvarken genom
Kongl. Majlis Nådiga Fiskeri-stadga, af den r4 November 1766, eller genom
Kongl. Mnjlts Förklaring öfver nämnde Stadga af den 24 Januari
1771 blifvit upphäfvet. Då således fiskandet med härkla, hvilket endast är
brukligt i vissa vid hafvet belägna provincer, såsom dessa Författningar utvisa,
ansetts mehnligt för de orter, der bottnen är gräsbevuxen, och då
Utskottet icke kunnat förskaffa sig den kännedom om ifrågaställde fiske,
som erfordras för sakens fullständiga bedömande, samt ämnet dessutom är
af den beskaffenhet, att det rätteligen torde böra bero på vederbörande
locd-auctoriteters pröfning, får Utskottet vördsamt hemställa,
att motionen ej måtte till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den a December 1844*
20
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 107,
N:o 107.
Ank. till Exp, Utsk. d. 5 Dec., kl, 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner, dels att arbetsskolor
mätte i förening med folkskolorna inrättas, och dels att
vid alla lär o-anstalter och folkskolor i städerna och pä landet
undervisning mätte meddelas ej allenast uti gymnastik och fäktning
, utan äfven i andra vapen-öfning ar.
Från Högv. Preste-Ståndet samt Vällofl. Borgare-Ståndet hafva uti
ofvannämnde ämnen till detta Utskotts handläggning blifvit remitterade följande
motioner, nemligen:
i:o af Herr Lector Wallman, med hvilken Herr Biskopen Doctor
Agardh sig förenat, att, som, vid ordnandet af folkundervisningen, otillräckligt
blifvit sörjd t för det unga slägtets uppfostran, enär uti folkskolorna
för närvarande endast meddelades undervisning uti bokliga kunskaper,
men ej i practiska yrken, såsom handtverk, slöjder, jordbruk m. m., ehuru
des’sa skolor hufvudsakligast vore inrättade för fattiga barn, hvilkas framtida
lott och ära arbetet vöre, och derför borde vara på en gång kunskapsoch
arbets-skolor, samt de sednare så inrättade, att dermed förenades ett
tarfligt kosthåll och beklädnad för de fattigaste barnen, så funne motionären
sig både af hvad erfarenheten vitsordat och andra länders tillgöranden
i detta hänseende gifva vid handen , föranlåten föreslå , att i alla
församlingar, hvaruti fasta skolor komma att inrättas, med dessa måtte
förenas arbetsskolor, der alla barnen egde tillfälle, men de fattige , som
er hötlo fri kost och kläder på communernas bekostnad , ovillkorligen måste
undervisas i de för deras ålder och framtida bestämmelser mest passande
handayrken ;
2:0 af Herr C. G. Gustafsson, som föreslagit, att vid alla undervisningsverk
och folkskolor, i städerna och på landet, undervisning måtte meddelas
icke allenast uti gymnastik och fäktning, utan ock uti dermed sammanhang
egande dagliga vapenöfningar, samt att för detta ändamål exercitie-mästare-
vid alla sådana skolor borde anställas och af Staten lönas'.
Såsom skäl för denna sin framställning har motionären anfört, att krigiska
öfningar hos våra förfäder utgjorde en väsendtlig del af ungdomens bild
-
Allm. Betvoch Ekon.-VtsJcottets Betänkande, 2V:o i07.
21
ning och att vårt uppfostringsväsende ej eller torde helt och hållet åsidosätta
ungdomens förberedande inöfning i vapens handtering, samt att, om
motionärens förslag antoges, bland annat den nuvarande bevärings-exercisen
derigenom betydligen komme att underlättas och tilläfventyrs gjorde det
möjligt att i en icke aflägsen framtid inskränka om icke helt och hållet indraga
densamma och låta bero vid de årliga mönstringarne, hvarigenom
äfven de stora summor, som nu utginge i och för dessa vapenöfningar,
skulle ofelbart vida ändamålsenligare kunna användas till folkskolorna och
undervisningsverken, der desse öfningar, utan serskild uppoffring af en dyrbar
tid och stora kostnader för staten, lika grundligt kunde inhemtas.
Utskottet har tagit dessa förslag i öfvervägande och dervid ej kunnat
förbise de goda afsigter, som för desamma legat till grund, men, då vid
innevarande Riksmöte mångfalldiga framställningar skett, för att ådagalägga
otillräckligheten af de statsanslag och öfriga tillgångar, som undervisningsanstalterne
i Riket för närvarande hafva att påräkna samt, i följd deraf,
äfven förhöjda statsbidrag för detta ändamål blifvit äskade, så bar Utskottet,
vid sådant förhållande, ej ansett sig kunna understödja berörda motioner,
enär, genom bifall dertill, åtskilliga betydligare utgifter för undervisningsverket
skulle, utöfver de nuvarande, tillkomma i och för anskaffande, underhållande
och aflönande af olika handtverkslärare samt af i vapenhandtering
och exercis kunnige personer, och får Utskottet derföre, samt då, hvad
undervisning i gymnastik serskildt beträffar, sådan är i folkskolestadgan
föreskrifven, äfvensom den i Rikets högre läroanstalter meddelas, vördsamt
hemställa,
att de af Herr Lector Wallman och Herr Gustafsson i ofvanberörde
afseenden väckta förslag ej må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 2 December 1844-
Häremot anmäldes följande reservation af
Herr von Trolig S. G.: ”Utan att bestrida rigtigheten af den slutsatts,
hvartill Utskottet kommit att, i anseende till otillräckligheten af för folkskolorna
anslagne tillgångar, för närvarande afstyrka bifall till Herrar Wallmans
och Gustafssons motioner, har jag likväl trott att åtminstone den för
-
22
Allm. Besv.- och Ekon.-Vtskollets Betänkande, N-.o 101.
sta af dessa framställningar är af den vigt, alt den forljenat med något mera
uppmärksamhet behandlas.
Då man med hvarandra jemförer 6:te och 7:de §§. af Kongl. Majrts
Nådiga Stadga angående folkundervisningen af den 18 Juni 1842, finnér
raan visserligen, att det minimum af kunskaps-mått, som erfordras vid utgången
ur skolan, utgöres af innanläsning, religionskunskap, kyrkosång,
skrifva och de fyra räknesätten, men att derjemte fysisk och politisk geografi,
fäderneslandets och den allmänna historien, räknekonsten till och med
Regula de tri uti hela och brutna tal, geometri, linear-teckning och naturlära
äfven utgöra föremål för undervisningen. För mitt begrepp synes det
obestridligt, att de fattiga barnens framtida utkomst och bergning vida
mera befordrades, samt att de danades till långt nyttigare medlemmar i
samhället, om dessa sednare iäro-ämnen utbyttes emot undervisning i practiska
yrken, handtverk, slöjder, trädgårdsskötsel m. m. Lector hallmans
motion häntyder visserligen icke bestämdt på ett sådant utbyte, utan kanske
snarare på en tillökning i dessa afseenden, men då det sednare icke gerna
låter sig verkställa, hade, enligt mitt förmenande, Utskottet bordt omfatta
detta tillfälle att uttrycka den åsigt, att alla de Järo-ämnen, som, utöfver
det fastställda minimum, i folkskolorna genomgås^ borde, med mera nytta
för de flesta af barnen, kunna utbytas emot undervisning i practiska slöjder.
Alla tiders och länders erfarenhet visar, att de provincer, der hus-slöjden
varit ibland invånarne mera allmänt utbildad, vanligen alltid i välmåga,
trefnad och sedlighet stått långt framför de trakter, der ett motsatt förhållande
egt ram. Det är denna allmänna, stundliga idoghet inom hemmet,
hvartill vi, enligt mitt förmenande, böra sträfva; men huru uppnå
detta mål, om ej barnets lust och duglighet till practiska yrken, redan 1
folkskolan, utbildas?”
Häruti instämde Herr Rådman Berglund.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o i08.
23
N:o 108.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 5 Dec., kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion derom, Privat-BanksBolagen
mätte åläggas hälla ett Utvexlings-contor i Piteå stad.
Uti en lios Vällofl. Borgare-Ståndet väckt och till Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet remitterad motion, har Herr Jon Boberg anfört, att
han, med kännedom om de menliga ech ofta svåra följder, som, åtminstone
i Norrbotten, tillskyndas innehafvare af privatbanks-sedlar derigenom,
att sådana icke emottagas i kronans uppbörd, ansett sig böra föreslå, det
privat-banks-bolagen måtte åläggas, vid deras privilegiers förlust, att i Piteå
stad hålla utvexlings-contor, der allmänheten vore berättigad att, emot
privat-bankernas sedlar, tillvexla sig svenska banco-sedlar.
Utskottet, som tagit motionen i behörigt öfvervägande, anser, för sin
del, att de redan varande privat-banks-bolagen, hvilka för sine utgifna
creditsedlar måste anses såsom gäldenärer till innehafvarne, icke kunna förpligtas
att på annat sätt, eller utöfver hvad de för dem utfärdade Reglementen
derom föreskrifva, inlösa sina utelöpande förbindelser, hvadan Utskottet,
som för öfrigt har sig bekant, att utlåtande, rörande privat-bankslagstiftningen
i sin helhet, och således omfattande de privat-banker, som
komma att inrättas, innan kort blifver från Banco- och Lag-Utskotten afgifvet,
får med anledning häraf vördsamt hemställa,
att ifrågavarande motion ej må för närvarande till någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 2 December 1844-
Emot detta beslut reserverade sig Herr Boberg.
STOCKHOLM,
Tryckt hos W. F. DALMAN, 1844.
AUm, Besv.- och Ekon.-Utskottels Betänkande N.o log
I
N:o 109.
Ank. till Exp. Etsk. den to Dec. kl. 2 e. m.
Betänkandej i anledning af väckta motioner, angående presterskapets
löneinkomster m. m.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskoltets handläggning hafva i
della ämne blifvit öfverlemnade följande motioner, nemligen af:
l:o Herr Comminister Bergstrandj, med hvilken sig förenat Comministrarne
Delin och Hedin: att Kongl. Förordningen af den 8 Februari
1681, i hvad den rörer Capellanernes lönerättigheter af deras åhörare, vore
både obillig och obestämd; att stadgandet, det Capellanen borde af allmogen
uppbära, "till det högsta en half span säd af hvar hel- eller halfgård,
men af fjerdedels eller mindre torpare allenast en åttondedels tunna om
året”, gifvit anledning till olika, sins emellan stridiga, tolkningssätt, i det
nit man velat finna än matlagen än hemmantalet lagde till grund för löneberåkningen,
hvarpå såsom exempel anförts Rikets Ständers olika beslut
vid 1762 och 1766 årens Riksdagar, i det all, vid förra Riksmölet, 1681 års
förordning ansågs angå matlagen, i sammanhang hvarmed jemväl stadgades,
att, då hemman delas i mindre delar, bör hvarje åbo, efter sin erhållna
och åboende andel, lill Capellanen utgifva, hvad derföre i anledning af
1681 års Kongl. Förordning belöper; hvaremot, vid Riksdagen 1766, på
grund deraf, alt, enligt nyssberörde .författning, hemman, klufna lill |:del,
Jgtdel o. s. v., nödgades erlägga |:dels tunna, Rikets Ständer funno rättvist
alt, med upphäfvande af hvad i detta ämne vid nästföregående Riksdag
blifvit stadgadt rörande matlagen, förklara, det ”1681 års författning, hvad
Capellanernes lön angår, bör lill dess tydliga innehåll oförryckt handhafvas.”
Såsom jemkning emellan de ski 1 jagliga åsigter, som uttalat sig öfver nyssberörde
stadgande i 1681 års Kongl Författning, och då det vill synas
billigt att, när J^els hemman skall betala 4 kappar och i hemman 8 kapkap,
ett helt äfven bör betala 16 kappar, helst som å hela hemman finnes
så mycket större personal af antingen egande åboer eller derunder lag
de
dagsverkstorpare^ föreslår motionären: att capellanslönen öfverallt, hvarest
icke finnas serskildte contract och stadgade öfverenskommelser, måtte
bestämmas till 4 kappar af hvarje skattlagd J-;dels eller mindre hemmansdel,
samt att för alla hemman af i jordebok upptagen högre storlek än |;dels
lill och med ett helt mantal, bestämmelsen måtte ske efter 16 kappar för
helt, så att hvar och en härvid har afgiften i proportion till storleken af
det hemman eller den hemmansdel, han besitter.
Bih, lill R. St. Erot. l844‘ & Sami., 18 Haft. i
2
'Allm. Besv,- och Ekon.-Utskottets Blänkande, N.-o tog.
Derjemte har samme motionär serskildt velat fästa Rikets Ständers
uppmärksamhet derå, att Comministrarne, hvilka lill boställe vanligen hafva
sig anslaget — mantal, icke åtnjuta någon byggnadshjelp, hvaraf följden
också ofta blir den, att deras bostälIsbyggnader befinna sig i högst dåligt
skick, emedan de, i anseende lill sina ringa villkor, icke magta vederbörligen
underhålla dem; hvartill kommer, att, för bristande tillgång i sterbhus
efter afliden Comminister, en efterträdare stundom går miste om den husröteersättning,
honom bordt tillkomma. I anledning häraf hemställer motionären
till Rikets Ständers behjertande, att de måtte få tillgodonjuta någon
byggnadshjelp så väl som Pastorerne.
2:o Niklas Nilsson från Calmare Län, med hvilken instämt Sven
Isacsson från Öland och Per Bengtsson från Calmare Län. Motionären,
som förmenar, dels att presterskapets nuvarande löningssält vore i flera
hänseenden olämpligt, samt föranledde till småagtiga och obehagliga tvister
emellan lärare och åhörare, dels att skötandet af prestebohlet! medförde för
presterskapet en betydlig tidsförlust, till mehn för deras egentliga befattning,
föreslår derföre: lrmo att presterskapets löneinkomster inom hvarje pasto
rat
på landet uträknas efter medium af de sistförflutna 10 årens uppgifter
till Taxerings-Comiteerna. Summan för hvarje ordinarie presLmun förvandlas
derefter i spanmål, hälften råg och korn, efter dessa sädesslags rnedii»
pris under samma år. Denna qvantitet spanmål utgör prestens lön, men
erlägges allt framgent icke in natura, utan med penningar efter medium
af de 10 närmast föregående årens sädespris. 2:o Hvarje närvarande innehafvare
af prestlägenhet får, om han så vill, bibehålla sitt gamla Inningssätt,
men vid ombyte inträder genast det nya här föreslagna. 3:o Så siurl
det nya löningssättet vidtagit, öfverlages boslällsjorden med dertill hörande
hus af församlingen, som eger densamma efter godtfinnande förvalta. Deremot
tillhandahålles presten ett passande boningshus med nödige uthus och
jord till en husbehofslrädgård. De tillägg, som församlingen utöfver hvad
boställsjorden kan inbringa, mäste göra, utgå lill och med år 1860 efter
oförmedlade hemmantalet, men derefter fördelas de på församlingshoerne,
efter hvad hvarje medlem betalar i bevillning till Kronan. 4:o Ehuru det
bör stå församlingarne frill alt sjelfva debitera och verkställa uppbörden
för prestlönerna, så, och då detta endast med många svårigheter låter verkställa
sig, skall det åligga Häradsskrifvare» och Kronofogden att, om församlingen
det önskar, sådant förrätta.
3:o Olof Johansson från Stockholms Län, som, lika med nästföregående
motionär, anser en förändring i presterskapets aflöning af Le hofvet på
-
Alinia Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, IV.-o teg.
kallad, har, till ernående al detta ändamål, föreslagit ungefär enahanda åtgärder,
nemligen: Alla prestboslällen och hemman, anslagne till lönevillkorens
förbättrande, böra, genom Kronans försorg, till dea högstbjudande
utarrenderas, på samma sätt, som nu sker med lägre miiitioe-boställen. Presten
uppbär arrendet samt erhåller dessutom af arrendatorn åtskillige förnödenheter,
jemte disposition af boningshuset saint öfrige lill mangården hörande hus m. m.;
hvaremot öfrige till församlingen hörande ladugårdshus af Kronan inlösas efter
värde, derest de kunna anses behötliga för gårdi 11; men i annat fall bör församlingen
dem på annat sätt föryttra, åled corn ministers-boställena bör på enahanda
sätt förhållas, med den skilnad, att boningshuset skall af arrendatorn
utvändigt underhållas till tak och väggar, men presten ansvara för alla
inre reparationer m. rn. Vidare skulle, enligt motionärens förslag, den
af församlingen utgående lönen, tillså väl Pastor som Comminister, utgöraS
efter nuvarande beloppet i spanmål, efter markegång, förvandladt i penningar,
af Häradsskrifvarén debiteras, af Kronofogden uppbäras och i ränteriet
lefverera.', derifrån presten skulle erhålla sin lön. På de orter, der
skafttionde hittills levererats, borde den, efter skeende värdering, uträknas
först i spanmål, och sedermera i penningar efter markegång, samt på enahanda
sätt uigi.
4:o Per Haraldsson från Elfsborgs Län. Efter anförande, alt det nu
vanliga löuingssättet för presterskapet vore oformligt, yrkar motionären eu
firändrad lönereglering i förenämnde hänseende, såsom af behofvet påkallad;
dervid han likväl icke tilltror sig kunna bestämma, hvarken till hvilket
belopp eller på hvad sätt prestens lön bör utgå, emedan sådant torde
böra lämpas efie" de olika provincerna, men anser bäst, att, sedan
prestens årliga inkomst vore bestämd i contant, bostället taxerades, i likhet
med hvad som sker för andra med boställe försedde löntagare* till sitt
rätta värde, och, med afdrag häraf, återstoden utginge autingen i penningar
eller spanmål.
Samme motionär har tillika trott sig böra fästa Rikets Ständers uppmärksamhet
på angelägenheten att ega en fullständig samling af alla de
förordningar, som angå presterskapets aflöning; samt har i detta hänseende
föreslagit: alt en dylik samling, innefattande alla nu gällande förordningar,
bref och resolutioner, so.n röra presterskapets löneinkomster i alla rikets
provincer, måtte utgifvas antingen fullständige till hela siLt innehåll
eller heldre i sammandrag* på det att arbetet härigenom måtte blifva lindrigare
i pris; i sammanhang hvarmed underdånig anhållan borde göras
hos Kongl. Maj:t derom, att en eller flere sakkunnige personer matte er
-
4
Allm. Besv.- och Ekon.-UtskoLlels Betänkande, N.-o 10$.
hålla ett sådant uppdrag, samt att arbetet måtte Hgranskas af vederbörlig
myndighet och derefter med Kongl. Maj;ts sanction förses; hemställande
motionären för Öfrigt till vederborandes ompröfvande, huruvida nyss be rörde
granskning eller kanske sjelfva utarbetandet må uppdragas åt den redan
nedsalta Kyrkolags-Comileen.
5:o Anders Pehrsson från Örebro Lån. Motionären, som Önskar, att
rättelse och jemkning i regleringen af presterskapets! löner måtte kunna åstadkommas,
föreslår i sådant ändamål: 1 ;o. att Capellanen inom hvar
je
församling, der han är skyldig alt tjenstgöra, då nuvarande Kyrkoherden
genom högre befordran eller genom döden afgår, blir tilldeladt så
mycket af den nu inom samma församling åt de ordinarie presterne der
Obestämda lön, att den nya tillträdande Kyrkoherden ej kommer att uppbära
mer än |;delar af densamma, så framt icke dennes hela lönebelopp,
beräknadt efter det årets markegång, då ledigheten inträffar, eller snarare
efter medeltalet, af de tio sislförflutne åren, på detta sätt skulle understiga
1200 R;dr B:co; i hvilket fal! ingen ny delning med Comministern må
ifrågakomma, utan comminastiaturen vid innehafvarens framtida afgång indragas,
och äfven comministerslönen tillfalla Kyrkoherden, som, genom en
extraordinarie medhjelpare i embetet, då eger att tillika bestrida den afgångnes
befattning; 2:do. att det må åligga Consistorierna att, vid inträffad
kyrkoherdeledighet, genom ombud i sockenstämma utröna, huru stor
den afgångnes lön varit, om ej detta vore förut tillräckligen kändt, samt
låta uppgöra lönefördelningen emellan Comministern och den blifvande
Kyrkoherden så tidigt, att, då ledigheten sista gången i stiftets tidningar
kungöres, förhållandet med den blifvande lönen äfven i möjligaste korthet
må kungöras; 3:o. att i de landsförsamlingar, der åt Comministern ej är
förunnad någon boställsjord eller motsvarande ersättning för densamma,
honom nu måtte tillkomma antingen sådan jord eller motsvarande ersättning
derföre af församlingen eller af allmänna medel, så att han äfven i
detta afseende blir lika lottad med en inom en lika församling tjenstgörande
embetslike, och att det må åligga Consistorierna att uppgöra med församlingen
om erhållande af en sådan boställsjord eller ersättning derföre,
så vida icke nu förordnas, att denna ersättning skall utgå af allmänna medel;
och 4;o att, om detta förslag icke i sin helhet finnes lämpligt, det då
jnåtte sammanjemkas med andra möjligen i samma syftning gjorda förslag,
eller ock ett annat vederbörligen uppgöras, så att jemkning och rättelse i
denna lönereglering med det första möjliga blifva verkställda.
Allm. Besv.- och Ekon.- Ulskolens Betänkande, N.o 109.]
5
6:0 Samuel Samuelsson från Östergöthland, sora erinrat, alt Kongl.
Förordningen den 8 Februari 1681, rörande Coraministrars och Klockares
aflöningssätt, numera och med afseende å närvarande förhållanden, vore o>-  lämplig och rättsvidrig; i följd hvaraf motionären föreslagit, att, sedan, genom
nedsättande af Comitéer af sakkunnige män inom hvarje socken,
blifvit ulröndt hvad comministers- och klockare-lönerne hiltills utgjort, beloppet
deraf må fördelas lika på alla hemman efter förmedlade hemmantalet,
samt lönerna derefter utgå, i öfverensstämmelse med denna fördelning.
Samme motionär har derjemte, med fästadt afseende på det dryga onus,
som församlingarnes Comministrar hafva att vidkännas, i thy att de
måste, utan bidrag af socknen eller staten, på egen bekostnad bygga och
underhålla sina boställshus, trott sig böra föreslå: att den i lag Kyrkoherdarne
tillerkända byggnadsrättighet af församlingarne må hädanefter till
minst tredjedelen förflyttas på Cormninistrarne.
7:o Carl Fredrik Huss från Vester-Norrlands län. Med omförmälande,
hurusom Kyrkoherdarne åtminstone i de nordligare trakterna, hafva sig
anslagna, utom de egentliga prestboställena, ett större eller mindre antal
s. k. mensal-eller stom-hemman, hvilka finnas spridda på serskilda trakter af
så väl moderfösamlingen som annexen, framställer motionären sin önskan,
att, då nämnde hemman, som ofta befinnas på långt afsånd dels ifrån hvarandra
dels ifrån det egentliga prestbohlet, och stundom skötas af enskilde
jordbrukare, af sådant skäl icke torde lemna innehafvaren någon serdeles
behållning, de målte, till någon del, varda anslagne till boställen åt sådane
Cappellaner inom annexen, som ännu sakna boställen, samt föreslår
altså: alt alla, eller åtminstone något eller några af de inom annex-församlingens
område befintliga, Kyrkoherden tillslagna, mensal- och stomhemman
måtte, vid inträffande kyrkoherde-ledighet, blifva upplålne och
tillslagne församlingens Cappellan, der sådan finnes anställd, och der han
redan förut ej är med boställe af åtminstone \ hemmans storlek försedd.
8:0 Andreas Bengtson från Jönköpings, Lars Larsson från Gefleborgs
samt Henrik Andersson från Örebro län, hvilka samtlige, åberopande
det serdeles olämpliga och betungande i likstolns utgörande, hvilket ock
löranledt Itikels Ständer vid sistlidne Riksdag att till Kongl. Maj:t aflåta
underdånig skrifvelse i ämnet, under den 8:de Maj 1841, anhållit, att, som
någon verkan härå icke följt, Rikets nu församlade Ständer ville till Kongl.
Maj:t aflåta förnyad underdånig skrifvelse, med anhållan om Dess Nådiga
bifall till deras förut framställda underdåniga begäran, att denna afgift
måtte utgå med | procent af behållningen i den aflidnes bo, dock icke
6
Allm. Bcsv- och Ekon.-Ulsko tets Betänkande., N:o 109.
med högre belopp i någon händelse, än 50 R:di' B:co; hvarjemte Erik
Ersson från "Westerås län, i hufvudsaken instämmande med förenämnde
motionärer, föreslagit, att ifiågaställde likstolsafgifu måtte utgå, antingen med
|:dels procent af behållningen, i likhet med hvad f>r filtig-procenten stadgadt
är, eller ock med liögst S procent af samma behållning.
9:o David Andersson f ån Hallands län, sorn förmäler, det en del
Pastorer i Halland i sednare tider lyckats ftrskaffa sig en tillökning i deras
inkomster, derigenom att torpare och backstugusittare bl fv it ålagde att
till deras Pastorer årligen, vid ai firdran, i prest-rättigheter utgöra 2:ne
dagsverken på egen kost, då torparen eller backstugusittaren innehar under
eller högst 2:ne tunnland jord att bruka, och, då hans jordbruk sträcker
sig utöfver förenämnde rymd, ett dubbelt antal dagsverken; hvaremot
i äldre lider ej allenast dagsverks-skyidigheten varit vida mindre, eller allenast
ett dagsverke, utan ock den dagsverksskyldige, vid arbetsskyldighelens
utgörande, af Pastor erhållit kosten. Med anledning häraf, och
under åberopande af hvad i thy afseende af ålder vanligt vaiit, har motionären
hos Rikets Ständer anhållit, att, genom deras benägna medverkan,
nu ifrågasatte dagsverkskyldighet lill Pastor måtte återställas i sitt fordna
skick.
10:o Anders Olsson från Jemtlands län. Med anledning af hvad forfattniugarne
stadga, torande soldatens vid indeldta Armeen skyldighet alt
under andliden på egen kost utgöra eli dagsverke tili Kyrkoherden i församlingen,
anför motionären, hurusom åtskilliga hinder och svårigheter möta
vid fullgörandet af della soldatens åliggande, enär denne vanligtvis under
hela såuingsliden ligger boi tcommenderad på möten och exercitier;
hvaraf åter följer, att rusthållaren nödgas föranstalta om torpets häfd och
brukning; i följd af hvilket allt motionären anser detta onus vara ganska
kännbart, serdeles inom Rikets norra Län, der skördetiden, i anseende till de
nästan årligen inträffande frostnätterna, är högst knapp, samt yrkar, af sådan
anledning, alt ilrågaställde lagstadgande, rörande soldatens dagsverksskyldighet
till Pastor, måtte varda upphäfvet. Vid förnyad föredragning af
denna motion inom Hederv. Bonde-Ståndet, har Nils Strindlund från Wester
Norrlands Län anfört och upplyst: att inom Jemtlands Län förhållandet
i nu nämnde afseende vore helt annat, än i det öfriga fäderneslandet,
i thy att, då på andra ställen i Riket finnes en soldat på ett mantal, är
deremot Jemtland så ovanligt starkt roteradt, alt det vanligen har 3 soldater
på ett mantal; att ganska ofta husbondens egen son eller dräng tillika
är soldat för faderns eller husbondens hemmantal, samt vistas i hans
Allm. Besv.- och Ekon.-Utiko tens Betänkande, N:o tog. ^
kost och bröd ; att, då soldalen icke har något eget hushåll, det vore obilligt,
att han utom den dagsverksskyldighet, som honom i förenämnde egenskap
af sou eller tjenare åligger, liliika ålägges utgöra dagsverke tili Pastor.
Med anförande af de hinder för främjandet af större och kostsammare
odlingsförelag, hvilka, till en del, anses härröra från den presterskapet,
enligt gällande privilegier, tillkommande rättighet att åtnjuta tionde af ali
slags säd, har ofvaniiämnde cinders Olsson, jemväl till undanrödjande af
dessa hinder för jordbrukets forkofian, och på det större odlingsföretag måtte
erhålla skälig uppmuntran, föreslagit, att Rikets Ständer ville för sin del
besluta och till Kongl. Majrts Nådiga sanction hemställa, alt, å de orter, der,
i fråga om presterskapets aflöning, ej annorlunda blifvit öfverenskommet eller
förordnadt, utan deras löner i skafttionde utgå, den åbo eller hemmansegare,
som verkställt odling af sådan mark, sorn bevisligen förut icke
varit till åker upplagen, må, utan alla föregående kostsamma syner och
värderingar, för sådan odlingslägenhet åtnjuta befrielse från tiondes utgifvande
i 20 år, räknadt från den tid, lägenheten första gången besåddes.
Hvad motionerna innehålla h,.r Utskottet i öfvervägande tagit^och får, till
en början, vördsamt upplysa, ali föreskrifterna för bestämmandet af presterskapets
ordinarie och extra ordinarie inkomster linnas hufvudsakligast i
Kongl. Förordningen den 8 Febr. 1681, men äro äfven gifna i serskilda
äldre förklaringar oell resolutioner, nästan för hvarje province i riket, samt
alt, i afseende å con ventioners upprättande, angående desse inkomster, Kongl.
Maj:t under den 3 April 1816, förordnat, att, om pastor och församlingen
gemensamt åstunda och begära en öfverenskommelse om presträttigheternas
utgörande, eller oek, om en sådan öfverenskommelse blott å ena sidan begäres
och åslundas, vare sig ensamt af pastor i församlingen elier ock af
församlingens pluralitet, bör dertill, på da grunder, 1681 års förordning och
flere dermed gemenskap egande Kongl, bref och författningar innehålla,
upprättas ordentligt förslag, lämpadt efter gällets beskaffenhet, för att, vid
allmän sockenstämma, i närvaro af vederbörlige Krono- och Cousistorii-ombud,
leda till vänlig förening lärare och åhörare emellan, då, i händelse af
vänlig öfverenskommelse, föreningen bör till Nådig stadfästelse anmälas.;
men skulle ändamålet motverkande stridigheter uppstå, underställes förslaget
vederbörande Landshöfding och Dom-captlel, i afsigt att godvillig förening
åstadkomma, hvilken, om den ernås, likaledes till Nådig stadfästelse
nnmäles. Skulle åter öfv erenskommelsen icke genom Landshöfdingens och
Dom-capitfets bemedling stå alt vinna, komma såväl det uppgjorda förslaget,
som den vägrande partens andragne skäl, jemte de begge förenämnde pu
-
8
Allm, Besv.- Och Ehon.-Utskotlets Betänkande j N.-o tog.
blikå auetoriteternas utlåtanden, att till Kongl. Maj:ls Nådiga granskning i
underdånighet öfverlemnas, för att, efter i hvarje fall förekommande omständigheter,
blifva i Nåder regleradt och för en lid af 25 till högst 50 år
fastsläldt, ulan att likväl, intill dess sådant hinner afgöras, någon rubbning
eller försök dertill, i det vanliga, på gällande lagar och författningar grundade,
aflönings-sältet må, till någondera partens förfång, under tiden vara
tillåtet; öfver hvilken förordning det Nådiga förklarande den 12 November
1819 utkommit, alt Kyrkoherdarne ega för deras tjenstetid med sine församlingsboer,
uti allmänna och lagligen tillkomne sockenstämmor, öfverenskomma
oin pastoraliernes utgörande, utan att dervid vara biträdde af Kronooch
Consistorii-fullmägtige; men då fråga uppstår, antingen om öfverenskommelsens
bestånd utöfver den Kyrkoherdes tjenstetid, söm contractet ingått,
eller om en efterträdares rätt, samt, i händelse de contraherande sinsemellan
icke åsämjas, skola föreskrifterna i 1816 års kungörelse om Kronooch
Consistorii-fullmägtiges närvaro vid löneregleringen för presterskapet,
äfvensom uti allt öfrigt, i sådane fall tjena till noggrann efterlefnad. Och
har Kongl. Maj:t, genom Circulär till Dess samtlige Befallningshafvande samt
Consistorierna, den 28 Maj 1830, i anledning af Rikets Ständers underdåniga
hemställan, i nåder anbefallt bemälde auetoriteter att söka befrämja
frivilliga öfverenskommelser om prest-rältigheLernes utgörande i de gäll,
der sådane icke egt rum, hvarvid bör tillses, att ifrågavarande conventioner
må omfatta alla slags preste-rätligheter af hvad namn som helst, och
således ej mindre de serskilda slagen af tionde, än äfven likstolar och de
såkallade jura stolas, taxerade efter de olika grunder, hvartill omständigheterna
kunna föranleda, jemte det äfven, under vacance-liden, församlingarne
må vara tillåtet att begära och afsluta dylika öfverenskommelser, hvarvid
den blifvande Kyrkoherdens rätt bör af Conlraclsprosten bevakas, och
för öfrigt förfares, enligt ofvannämnda åren 1816 och 1819 ulgifne förordningar;
hvilket sistnämnde stadgande dock är, genom Kongl. Brefvet den
25 November 1836, i så måtto förändradt, att, då Contractsprosten tillförene
på en gång var ordförande och consistorii-fullmägtig vid de sockenstämmor,
der detta ärende handlades, härtill numera böra förordnas serskilde
personer.
Hvad serskildt angår uppgörandet af öfverenskommelser om Comministrarnes
lönerälligheter, så har Kongl. Maj:t, genom Circulärbref af den 3
Juli 1829, föreskrifvit, att, derest någon Comminister anser sig till klagan
öfver förhållen eller orätt beräknad lön någorstädes befogad, bör sådant,
om
Allm. Besv,- och Ekon.-Utfkottels Betänkandej N.o log.
9
om det ej i godo kan utan rättegång aflijelpas, innan målet drages för domstol,
anmälas hos Consistorium, som då eger att efter omständigheterna föranstalta,
det å allmän sockenstämma, i närvaro af Konungens Befallningshafvandes
ombud, en billig sämja om capellansrättigheternas utgörande varder
uppgjord, till samma kraft och verkan, som en i lagbehörig ordning
träffad öfverenskommelse om pastoralier, samt att derefter conventionen, om
den kunnat upprältas, insändes till Consistorium, som, derest den finnes på
lag och billighet grundad, densamma till Nådig stadfästelse för längre eller
kortare tid i underdånighet anmäler; men, i händelse sämja på sådant sätt
icke kan tillvägabringas, åligger det Consistorium att, på sätt Kongl. Kungörelsen
den 3 April 1816, rörande pastorsrättigheter, bestämmer, i samråd
med Konungens Befallningshafvande, sedan församlingens invånare, der
så nödigt pröfvas, ytterligare blifvit hörde, på grund af insände handlingar
och inhemtade upplysningar, uppgöra förslag till lagligt och billigt contract
om capellans-lönens utgörande af församlingen, och detsamma Kongl. Maj:ts
Nådiga bepröfvande och sanction i underdånighet underställa.
Sedan Utskottet sålunda redogjort för hvad författningarne i ofvanskrifne
ämnen hufvudsakligen innehålla och föreskrifva, går Utskottet att upptaga
och besvara de till Utskottet remitterade motionerna. Hvad först angår
det af åtskillige motionärer framställda förslag, att presterskapets löneinkomster
mätte utgöras i contant i stället för in natura, samt att uppbörden borde
ske genom Häradsskrifvare och Kronofogde, så förekommer dervid, hvad
förra punkten angår, hurusom det otvifvelaktigt måste vara lättare och vigare
för lönegifvaren att, på sätt hittills skett, afbörda sig sina utskylder
in natura i sådane persedlar, som för honom äro lättast tillgänglige, och
hvilka jemväl äro desamma, som, antingen genom allmänna förordningar
eller till följd af enskilda öfverenskommelser, äro bestämda att såsom aflöning
till presterskapet utgöras; då häremot, och derest den lönings-skyldige
skulle åläggas att i reda penningar afbörda sina utskylder till presterskapet,
detta utan tvifvel måste för honom blifva vida svårare och med mera omgång
förknippadt, enär sådant, åtminstone hvad allmogen beträffar, icke lärer
i de flesta händelser kunna åstadkommas under annat vilkor, än att
han nödgas först i penningar förvandla dessa natura - prajstationer, utom
det, att sådant i ganska många fall icke torde låta göra sig utan mehn och
uppoffring å dennes sida, och att således, vid jeranförelse med nu nämnde
utskylder in natura, detta aflönings-sätt ofelbart måste för honom blifva
mera betungande och med större omgång förenadt. Derjemte torde få smBih.
till R. St. Prot. >844• ^ Sami. >8 Hafi. 2
IO
tillm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande^ N.O ioq.
tagas, att många församlingar finna sig nöjde med det af ålder brukliga löjiingssättet
i persedlar, och att de, på ofvan anförde skäl, sannolikt icke
skulle blifva serdeles belåtne med en sådan förändring, som nu är föreslagen,
hvilken Utskottet
alltså anser sig icke kunna förorda.
Hvad dernäst vidkominer sältet för uppbörden, hvilken, enligt förslaget,
borde genom Häradsskrifvare och Kronofogde besorjas, så och då Ut
skottet
redan förklarat sig icke kunna, för sin del, godkänna det nu föreslagna
aflöningssättet i conlante penningar, med hvilket frågan om sättet
för uppbörden står i omedelbart sammanhang, såsom af detsamma beroende,
är alltså något serskildt yttrande öfver denna del af motionen numera
icke behöfl igt.
Beträffande förslaget att å arrende upplåta presterskapets boställen, så
skulle väl härigenom till en del ernås det ändamål, som motionärerne åsyftat,
nemligen att presterskapet sålunda finge tillfälle att egna en mera
odelad tid och omtanka åt de mångå och vigliga åligganden, som tillhöra
dess egentliga kall, men, å andra sidan, förekomma likväl mot detta förslag
åtskilliga hinder och betänkligheter, hvilka svårligen låta sig undanrödjas.
Det måste nemligen såsom ostridigt få antagas, att boställen i allmänhet,
der de skötas med behörig drift och omtanka af indelnings-innehafvarne
sjelfva, a i 1 Lid lemna större behållning, än der de å arrende äro upplåtne;
likasom det icke eller lärer vara obekant, att vid ganska många presterliga
lägenheter bostället anses utgöra den förnämligaste delen af inkomsterna,
hvadan, och om bostäl Ishaf va ren beröfvas tillfälle att sjelf odla och bruka
sitt botälle, han också med detsamma går miste om en fördel, som, serdeles
vid de mindre indrägliga lägenheterna, för honom måste vara af icke
ringa vigt och betydenhet, då den oftast, och enkannerligen vid de mindre
sacellanien å landet, der den egentliga lönen är ringa och obetydlig, utgör
nästan den enda och hufvudsakligaste källan till boställsha fvarens tarfliga
utkomst. Föröfrigt, och då prest-boställen blifvit ställda i likhet med
lägre militias-boställen, i så måtto, att man ansett arrenden vid de förra
kunna och böra ega rum, likasom vid de sednare, så måste häremot anmärkas,
att förhållandet icke är i båda fallen till alla delar lika, i ihy att vid
de ecclesiastika boställena innehafvaren alltid är här åboende, då deremot,
hvad militias-boställena angår, sådant icke alltid är fallet, och alldeles icke
eger rum vid de militia3-boställen, sorn genom boställs-directionerna å arrende
upplåtas, enär någon indelningshafvare hvarken är å dessa boende eller
från dem ens uppbär arrendet, hvilket aflemuas och ingår till regementets
Allm. Besv.- och Ekon. Utskottets Betänkande> N.-o log.
Jöningsfond; hvadan alltså den allmänna slutföljd, som häraf velat härledas
till stöd för yrkandet om prest-bostälienas utarrenderande, icke kan erkännas
såsom i allo riktig. På de skäl, som sålunda blifvit här ofvan utvecklade,
hemställer Utskottet,
att motionärernes framställningar i ofvanskrifna delar må förfalla.
Vidare är yrkadt: att Comminister, under vissa uppgifna vilkor och
omständigheter, borde tillerkännas rättighet till någon del af Kyrkoherdens
löne-inkomster, på det salt, att, sedan bådas löner blifvit sammanräknade,
Kyrkoherden skulle ega att af samfälda summan uppbära två tredjedelar
och Comministern återstående tredjedelen, samt att, der Kyrkoherdens lön
på detta sätt icke uppginge till det fastställda beloppet 1,200 R:dr B:co,
comministraturen borde vid innehafvarens afgång indragas, samt lönen tillfalla
Kyrkoherden, med åtföljande skyldighet att genom extraordinarie medhjelpare
bestrida den afgångnes befattning; att Comiteer borde tillsättas
inom hvarje socken, för att utröna, hvad comminister- och klockare-lönerne
hittills utgjort, hvarefter, och sedan detta skett, liela beloppet borde fördelas
lika på alla hemman efter förmedlade hemmantalet, samt, i öfverensstämmelse
med denna fördelning, allt framgent utgå; att 1681 års Kongl,
firordning, i hvad deri röier Capellanernes lönerättigheter af deras åhörare,
vore både obestämd och obillig, hvilket ock ofta föranlédt tvister, dervid
icke sällan olika, sinsemellan stridiga, tolkningssätt hos vederbörande domare
och auctoriteter nogsamt ådagalagt riktigheten af motionärens förstberorde
påstående, samt att ändring och rättelse härutinnan alltså vore af
behofvet påkallade; i sammanhang hvarmed, såsom jemkning och förmedling
emellan de olika åsigter, som vid författningens tillämpning uppenbarat sig;
och då det syntes billigt, att, enär i hemman skall erlägga 4 kappar och
1 dito 8 kappar, ett helt hemman också bör betala 16 kappar, helst
som egande åboer eller dithörande dagsverkstorpare måste antagas vara till
personalen betydligt flere å helt än å halft hemman, blifvit föreslaget:
att cappellanslönen öfverallt, hvarest icke finnas serskilda contract och
stadgade öfverenskommelse!-, måtte bestämmas till 4 kappar af hvarje skallbud
|:dels eller mindre hemmandel, samt att för alla hemman af i jordebok
upptagen högre storlek än J-dels till och med ett helt mantal, bestämmelsen
måtte ske efter 16 kappar för helt, så att hvar och en härvid
får afgiften i förhållande till storleken af det hemman eller den hemmansdel,
som han besitter.
Hvad härvid först angår förslaget att, genom minskning af Pastors löneinkomster,
förhöja Gomministerns, så synes detta förslag, sådant det af mc»
12
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N.-o 10g.
tionären här blifvit framstäldt, alltförmycket ingripa i de rättigheter och
förmoner, hvilka, till följd af lag och bestående privilegier, församlingarnes
Kyrkoherdar ega att oqvald t tillgodonjuta, hvadan Utskottet ej tilltror sig
hunna, för sin del, detsamma godkänna och understödja. Dessutom skulle,
i Utskottets tanka, ett sådant förslag i verkställigheten ofelbart möta allehanda
hinder och betänkligheter, hvilka icke så lätt kunna ur vägen rödjas,
samt för öfrigt i sin tillämpning leda till resultat, de der hvarken med
den allmänna rättvisans anspråk eller med riktiga befordringslagar låta sig
förena. Serskildt kan Utskottet icke undgå att anmärka, hurusom den af
motionären föreslagna delningsgrunden alldeles icke låter sig användas för
de fall, då inom ett pastorat linnas flere än en Comminister, hvilket fall
dock mångenstädes inom riket är för handen. Icke eller vill det synas
fullt lämpligt att, såsom allmänt gällande vilkor för en comministraturs bibehållande
eller indragning, fastställa ett visst belopp af Kyrkoherdens behållna
löneinkomster, emedan sådant understundom måste ställas i beroende
af helt andra förhållanden och omständigheter, hvilka icke låta på förhand
bestämma sig genom en allmän regel, hvarföre Utskottet af nu andragna
skäl icke eller kan godkänna eller förorda det nu framlagda förslaget.
Hvad dernäst beträffar 1681 års Kongl. Förordning om comministerslönens
utgörande, i afseende hvarå stadgas, det Capellanen eger af allmogen
uppbära ”till det högsta en half span säd af hvar hel- eller half-gård, men
af fjerdedels eller mindre torpare allenast en åttondels tunna om året”, så
har erfarenheten tillräckligen bestyrkt dess olämplighet för närvarande tid
genom de mångfaldiga tvister, som den framkallat och allt framgent måste
föranleda, så länge den ännu qvarstår i sin föråldrade och till nuvarande
tidsförhållanden opassande form. Då comminister-lönen, enligt denna författning,
utgår endast i spanmål, och dennas utgörande icke är grundad på
hemmanens afkastning, såsom pastors löneinkomster,'utan utgår till lika belopp,
ehvad afkastningen är större eller mindre, ligger redan härutinnan
en orättvisa, men denna orättvisa blir ännu påtagligare, då man tager i
betraktande, att hel- och half-gård erlägga lika, samt att för mindre torpare
än fjerdedels ända ner till den lägsta fraction af helgård, afgiften måsta
antagas vara lika stor som för fjerdedels gård. För afhjelpande af denna
ojemnhet och orättvisa i grunden för beskattningen, har man föreslagit att
nedsätta Comiléer, som borde närmare undersöka förhållandet inom hvarje
socken; hvarjemte är föreslaget, att spanmålsafgiften till Comminister
borde bestämmas efter 16 kappar för helt hemman och i proportionerligt
förhållande för alla mindre delar häraf ända ned till f.'del> för hvilken
Allni. Eesv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N-o log.
sistnämnde hemmansdel, likasom för alla mindre hemmansdelar derunder,
afgiften borde utgå med enahanda belopp eller 4 kappar. Hvad det förra
förslaget angår, anser Utskottet samma ändamål, som här åsyftas genom
bildandet af Comiteer, kunna lika tillförlitligt ernås genom upprättandet
af conventioner, i hvilket hänseende ofvan intagna Kongl. Bref den 3 Juli
1829, jemte det en dylik convention om Comministers lönerättigheter här
tillerkännes samma kraft och verkan, som en i lagbehörig ordning träffad
öfverenskommelse om pastoraliernas utgörande, tillika anvisar och föreskrifter
sättet för dylika conventioners uppgörande; äfvensom Utskottet anser
serskild undersökning om klockarnes lönerättigheter, på sätt jemväl blifvit
föreslaget, icke vara af något egentligt behof föranledd. Angående det i
sednare punkten framställda jemkningsförslag, måste öppet erkännas, att ett
på rättvisare grunder bygdt lagstadgande i detta hänseende är af högsta
behof påkalladt, men Utskottet tror likväl icke, att ofvan uppgifna förslag
till ifrågaställde lönerättigheters utgörande, enär fråga är om en för hela
riket gällande lag, vore den bästa och lämpligaste, då hemman icke allenast
inom serskilda landskap, i riket, utan till och med inom en och samma socken
befinnas till värde och beskaffenhet så olika, att de för ingen del kunna
ställas med hvarandra på samma linea ; hvadan också, vid conventioners
upprättande inom socknarne, hemmanen af denna orsak vanligen indelas i
flera classer efter deras olika värde, på det att utskylderne, med afseende
härå, måtte med större rättvisa kunna fördelas och bestämmas. Utskottet
har derjemte icke kunnat undgå att vid förslaget anmärka, dels hurusom,
alla hemmansdelar under *:del, så små och obetydliga de än må vara, blifvit
påförde lika afgift med denna |:del, dels att för alia delar från ett helt ned
till ^;del grunden för löneafgiften beräknas efter hemmanens storlek; då
häremot, i fråga om alla underliggande hemmansdelar, denna hittills antagna
grund lemnäs å sido, och i dess ställe bestämmes en för alla lika
beräkning, hvilket ingalunda torde anses hvarken billigt eller följdrigtigt;
hvarföre Utskottet också icke eller kan godkänna och understödja förslaget i
detta hänseende. Men, om också mot de anförda grunderna för förslaget,
någon gillig anmärkning icke förefunnes, har Utskottet likväl anledning
befara, att icke alla Comministrar i Riket skola finnas nöjde med förslaget.
Åtminstone torde sådant inträffa i de socknar, der hemmansklyfningen icke
är bragt till någon större höjd, eller der afgiften till Comminister utgöres,
icke efter hemman, utan efter matlag, såsom ännu på åtskilliga orter lärer
ske. Utskottet, som emedlertid i allo delar motionärernes åsigter i fråga om
olämpligheten af 1681 års förordning om comminister - lönens utgörande,
'4
Allm. Besv.- och Ekon-Utskottets Betänkande j N.o tog.
{inner dock icke någon annan eller tjenligare utväg öfrig, till undanrödjande
af den orättvisa och de olägenheter, som måste blifva en nödvändig
följd af dess ordagranna tillämpning, än att hänvisa lill 1829 års Förordning,
angående convenlioners uppgörande om Comministrarnes lönerättighe
ter
; hvarvid Utskottet tillika anser sig böra uttrycka den uppriktiga önskan
och förhoppning, att nämnde Förordning, mera allmänt än som hittills
skett, måtte tjena till ledning och efterrättelse vid bestämmandet af Comministrarnes
löneförmoner. I sammanhang härmed, och på det att detta
angelägna ändamål, genom vederbörande auetoriteters åtgärd, måtte desto
säkrare ernås, och de anförde klagomålen med rättvist slut afhjelpas, har
Utskottet ansett sig böra tillstyrka Rikets Ständer
att hos Kongl. Maj;t i underdånighet anhålla, det Kongl. Mij:t,
genom utfärdande Nådigt Circulär, läcktes uppmana Consistorierua
i Riket att söka befrämja conventioners uppgörande om Comministrarnes
lönerättigheter af forsamlingarne, samt att, i sådant ändamål,
vid inträffande comminister-ledighet i församling, der eri
dylik convention icke finnes redan afslutad och behörigen stadfästad,
inhemta församlingens tanka, huruvida den åstundar, att eu
förening om comminister-lönen varder i behörig ordning upprättad;
hvarefter, och derest en sådan förening begäres, ärendet kommer
att handläggas på det sätt och i den ordning, som Kongl.
Förordningen den 3 Juli 1829 föreskrifver.
Angående Comministrarnes förseende med boställen, jemte hjelp och
understöd i deras byggnadsskyldighet, så är i detta afseende föreslaget,
dels att Comministrarne borde få byggnadshjelp likasom Pastorerne, dels
att den i lag Kyrkoherdarne tillerkända byggnadsrättighet borde till en
tredjedel öfverflyltas på Comministrarne, dels jemväl, att i de pastorat,
der Kyrkoherden, utom det egentliga prestbostället, har sig anslagna flera
mensal- och stom-heruman, samt jemväl finnas annexer, något eller några
sådane hemman inom annexerne måtte upplåtas åt Comministrarne, der de
ej redan äro med boställen försedde; dels ock slutligen att, i de församlingar,
hvarest Comminister för närvarande ej har boställs-jord eller motsvarande
ersättning, honom måtte varda tillslagen sådan jord eller motsvarande
ersättning derföre, antingen af församlingen eller af allmänna medel; i
sammanhang hvarmed Consistorierna borde få sig ålagdtatt härom med försaadingarue
uppgöra. — Att Comministrarne i sådane församlingar, der de
icke af dessa erhålla hjelp och lindring i den tryckande byggnadsskyldighet,
som lagen dem ålägger, i allmänhet äro i en ganska bekymmersam
Allni. Benoch Ekon.-Ulskottets Betänkandej N:0 1og.
i5
ställning, lärer lika litet kunna förnekas, som det är ovedersägligt, att denna
deras nödställda belägenhet påkallar ett alfvarligare behjertande. Utsk<
ttet önskade att i detta afseende hafva några sådana medel och utvägar
all föreslå, som kunde säkert leda lill det åsyftade målet, och hvarigenom
den öfverklagade förlägenheten till alla delar undanröjdes. Härvid synes
det dock betänkligt att, såsom en motionär föreslagit, på Kyrkoherdens bekostnad,
öfverflytta en del af dennes i lag grundade rättighet till byggnadshjelp
af församlingen på Comministern, likasom det jern väl lärer böra få hero
på den förres frivilliga begifvande att, der vederbörande auctorileter derjemte
härtill lemna bifall, under sin lifstid lill den sistnämnde öfverlåta
såsom boställe innehafvande, å lön anslagne, mensal- eller slom-hemman;
varande församlingen i Öfrigt obetaget att, der någon sådan läsenhet, som
bär blifvit ställd i fråga, utan serdeles skada och förfång lör pastorsbostället,
må kunna från detsamma afsöndras, vid inträffande kyrkoherdei-ledighet
härom i vederbörlig ordning anmälan göra. Utskottet finner för öfrigt af
flera giltiga skäl, de der lätt af en hvar' torde inses, angeläget, att Commiiristrarne
ega fasta bostäder. Då emedlertid, enligt hvad upplyst blifvit,
desse tjenstemän flerestädes äro helt och hållet i saknad af dylika boställshus,
torde ett sådant för hållande böra påkalla någon lämplig åtgärd å Rikets
Ständers sida; i följd hvaraf Utskottet vördsamt föreslår,
att Rikets Ständer ville till Kongl. Maj:t aflåta underdånig skrifvelse,
med anhållan, att i de Stift, der Comnrinistrar finnas, hvilka
ej äro med boställshus forsed de eller derföre åtnjuta vederlag,
vederbörande Consistorium måtte lå sig ålagdt föranstalta, det
socknemännen varda till allmän sockenstämma kallade, i ändamål,
att vänlig förening om beredandet af ifrågavarande, för församlingens
bemälde lärare nödiga, förmon der må kunna lilivägabi
ingas.
Med åberopande af det olämpliga och betungande i den så kallade likstolns
utgörande, hafva åtskillige ledamöter af Ronde-Slåndet förnyat deri
vid sisttidne Riksdag gjorda framställning om ändring härutinnan, samt, i
sådant ändamål, föreslagit, att Rikets Ständer måtte förnya deras i detta afseende
till Kongl. Majit framburna underdåniga önskan och anhållan, att
denna afgift mätte utgå med i procent af behållningen i den aflidnes bo,
dock icke med högre belopp än 50 R:dr B:co. Utskottet har all anledning
förmoda, att denna afgift, ehuru i 1681 års författning med de sedermera
från äldre tid utkomna förordningar och resolutioner, uttryckligen påbjuden,
nu mera dock sällan tolde in natura utgöras, hvarigenom således både det
iS Allm. Besv.- och Ehon.-Vlskollcls Betänkande, N-o 109.
olämpliga och obilliga i förordningens stadgande redan är, genom presterskapets
eftergift, i allmänhet de facto undanröjdt; men Utskottet anser tillika
nödigt, att ifrågakomne författning, såsom varande i strid med en
upplystare tids anda, genom formligt påbud, i laga ordning upphäfves, under
behörigt iagttagande af presterskapets härvid beroende tillbörliga rätt.
Bestämmandet af denna löneafgift torde lämpligast kunna ske vid de tillfällen,
då conventioner om Pastors lönerättigheter uppgöras, i hvilket hänseende
Kongl. Brefvet den 28 Maj 1830 meddelar bestämd och tydlig föreskrift,
ehuru Utskottet tillika anser, derest Kongl. Maj;t, till hvars höga
bepröfvande saken bör öfverlemnas, finner sådant nödigt och lämpligt, att
ett serskildt stadgande härom, utan samband med conventionens uppgörande,
må till efterrättelse utfärdas. Emedlertid återstår att bestämma, huru
och efter hvilka grunder den ersättning, som, i stället för denna lönerättighet,
rätteligen bör tillkomma Kyrkoherdarne, skall beräknas och utgå; i
hvilket afseende de conventioner, som redan äro uppgjorda och af Kongl.
Maj;t i Nåder stadfästade, enligt hvad Utskottet har sig bekant, anvisa olika
beräkningsgrunder.
Då emedlertid Rikets Ständer vid sednaste Riksmöte antogo, alt denna
afgift borde utgöras med en viss procent af boels tillgångar, får Utskottet,
i öfverensstämmelse härmed, och på grund af hvad ofvan blifvit anfördt,
tillstyrka ,
det Rikets Ständer ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
att, derest Kongl. Maj:t pröfvade lämpligt, att serskild föreskrift
härom må meddelas, Kongl. Maj:t måtte täckas utfärda en författning
af innehåll, att, der ej annorlunda finnes stadgadt eller serskild
öfverenskommelse är träffad, denna likstols-afgift bör till
Pastor utgöras med J procent af den aflidnes behållna qvarlåtenkap,
enligt bouppteckning; dock att en dylik afgift aldrig må
öfverstiga 50 R:dr B:co,
Beträffande P. Haraldsson hemställan, att en eller flere sakkunnige
personer måtte erhålla uppdrag att granska och, antingen till hela deras
innehåll eller i sammandrag, af trycket utgifna alla ännu gällande förordningar,
bref och resolutioner, som röra presterskapets löneinkomster i alla
rikets provincer, så anser Utskottet en sådan samling i närvarande tidpunkt
föga gagnelig och ingalunda svarande mot den möda och kostnad, som härå
nedlägges, enär dels nya föreningar om prest-rättigheternas utgörande mång*
slädes redan äro uppgjorda, dels årligen uppgöras; hvarigenom, och då sålunda
-
Allm. Besv.- och Ekon.'Utskottets Betänkande, N.-O 10g.
»7
lunda dessa äldre författningar blifvit och blifva till kraft och verkan upphäfda,
det med ifrågasatte samling och dess utgifvande af trycket afsedda
ändamål, att nemligen tjena icke blott lill upplysning och närmare kännedom
om författningarnes äldre stadganden, utan ock till rättelse för iönerältigheternas
utgörande till Presterskapet, sålunda måste anses i hufvudsaklig
måtto förfeladt; hvadan Utskottet tillstyrker,
att motionen må förfalla,
Angående den till Pastor utgående dagsverks-skyldigheten har David
åndersson från Hallands län förmält, hurusom i vissa församlingar af
nämnde Län torpare och backstugusittare blifvit ålagde att till deras Kyrkoherdar
utgöra 2:ne dagsverken på egen kost, då torparen eller backstugusittaren
innehar under eller högst 2 tunnland jord att bruka, och, när hans
jordbruk sträcker sig utöfver denna rymd, ett dubbelt antal dagsverken, då
häremot i äldre tider nämnde dagsverks-skyldige icke behöfde utgöra mera än ett
dagsverke och det på Pastors kost; hvarföre motionären yrkar, att, genom
Rikets Sländers medverkan, ifrågasatte dagsverksskyldighet måtte återställas
i sitt fordna skick. Dessutom har Ander Olssons från Jemtlands län, på
anförde skäl, yrkat, att lagstadgandet, rörande soldatens dagsverks-skyldighet
till Pastor, för så vidt det rörer Jemtlands jemte de öfriga Norra länen,
måtte varda uppbäfdt. Hvad nu först angår dagsverkskyldigheten för torpare
m. fl. i Hallands län, så är, genom Kongl Resolutionerne den 5 Juni
1807, 10 Augusti 1808 och den 30 Maj 1811, torpare och husmän inom
provincerne Skåne och Halland ålagdt att till Pastor utgöra dagsverken på
det sätt, att de, som innehafva ett halft till och med ett helt tunnland öp
pen
jord, skola vid prestgården utgöra 2 dagsverken, samt de, hvilka ega
derutöfver till 2 tunnland och mera, 4 dagsverken, allt på egen kost, hälften
örn våren och hälften om hösten, hvaremot de äro från tertial-tionde befriade.
Vidkommande åter roldaternes i de norra länen skyldighet i detta
afseende, anser Utskottet sig böra upplysa, hurusom, sedan Högv. PresteStåndet
vid sistförlidne Rikdng i detta ämne infordradt underdånigt yttrande
afgifvit, och derutinnan förklarat sig beredvilligt att, i stället för 3;ne
dagsverken, hvilka, jemlikt förfatlningarne, borde tillkomma Pastor, fordra
endast 2:ne, Kongl. Majit, genom utfärdad allmän förordning under den 22
October 1842, stadgat, att gemenskapen af indeldta arméen och flottan
skall till Kyrkoherden utgöra 2:ne dagsverken på dess kost, eller ett dylikt på
egen kost; hvarjemte, och derest den dagsverksskyldige önskar med penningar
derifrån lösa sig, denna lösen blifvit bestämd till yärdet af ett mans
Bih.
till R. St. Fröt. t$44■ $ Sami., 18 Haft. 3
i8
Allm. Bcsv- och Ekon.-Utskottets Betan1 ande, N:o 109.
dagsverke efter markegångspris. På grund häraf oell då förfallningarne för
ofvan omförmälde fall meddela tydliga och bestämda föreskrifter, finner
Utskottet dessa böra lända vederbörande till ömsesidig efterrättelse. Utskottet
anser sig således böra tillstyrka,
att förenämnde motioner icke må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Slutligen bar Utskottet att yttra sig Öfver den af sistnämnde motionär
gjorda framställning, att, örn åbo eller hemmansegare verkställt od ling af sådan
mark, som bevisligen förut icke varit till åker upptagen, han måtte vara befriad
från tiondes erläggande till Kyrkoherden under 20 års tid, i de socknar,
der dennes lön ännu utgår i skaft-tionde, samt i afseende å pastorslönen ej
blifvit annorlunda öfverenskommet och förord nåd t. I anledning häraf får
Utskottet anmärka och upplysa, hurusom forfattningarne synas göra en bestämd
skilnad emellan sådana odlingar, sorn ske på äng och betesmark jemte
oländig mark, mossar och kärr samt s. k. nybyggen. Rörande det förra
slaget af odlingar sammanstämma så vä 1 äldre som nyare förordningar, rescript
och resolutioner deruti, att lertiallionde skall erläggas till presterskapet
af all säd, som å dylike odlingar växer, i hvilket hänseende redan
Kongl. Förordningen om tionde-uppbörden af den 24 Februari 1617, med
Bi-afskedet den 15 Februari 1627 samt Kongl. Förordningen den 8 Februari
1681 tillägga preslerskapet tionde af allehanda säd, ”efter som årsväxten
varit, så väl af svedje- sorn åkerbt ukning/’ hvilken presterskapets rättighet
ytterligare bekräftas genom Kongl. Rescriplel till Kongl. Kammar-Collegium
af den 15 Februari 1757. Slutligen må här ock åberopas Kongl. Resolutionen
den 16 Augusti 1780 samt Kongl. Resolutionen å allmogens besvär
af år 1800, som innehålla, att ”den i forfattningarne lemnade befrielse från
alla skatter af nyodlingar icke kan minska ett Stånds, genom privilegier
befästade, rättigheter, i följd hvaraf också prest-tionde bör af sådana odlingar
utgå.” Hvad åter angår de så kallade nybyggen, hvarmed forstås de i
norra orterne å Kronans öfverloppsmarker, eller i Rikets öfriga delar å allmänningar
och kronoparker upptagne odlingar, äro sådane, under de af
Kongl. Maj:t beviljade frihetsår, lagligen befriade från tiondes utgörande
äfven till presterskapet, genom Kongl. Brefvet den 21 Mars 1781, Kongl.
Kuugörelserne den 24 Juli 1783 och 15 Augusti 1789, samt Kongl. KamroarCollegii
Circulär-Bref den 2 Maj 1810; hvarjemte denna frihet från tiondes
utgörande till presterskapet, i hvad den angår sistberörde lägenheter , blifvit
af detsamma vid 1810 års Riksdagj genom formlig concession, medgifven
och bekräftad, på sätt ej mindre Riksdagsbeslutet, än Kongl. Brefvet
Allm, Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N.o icg.
'9
flen 6 April s. å. utvisa, i det att åt nyby^en och nyodlingar af förut icke
barande oländig mark lemnades vissa ars frihet, lika med den Kongl.
Majit och Kronan, i afseende å kronotionde, nyodlare diltiils förunnat;
hvarvid likväl, såsom villkor för denna tiondefrihels tillgodonjutande, lärer
böra förutsättas, att befrielse från omförmälde skatt till Kongl. Majit och
Kronan förut är i laga ordning sökt och vunnen. Sedan ÖLskottet sålunda
redogjort för hvad författningarna, rörande de serskilda slagen af nyodlingar
och presterskapets rättighet till tionde af dem, till vederbörandes kännedom
och behöriga efterrättelse, innehålla och föreskrifva, finner Utskottet,
å sin sida, icke något vara att härutinnan vidare åtgöra, än att vördsamt
hemställa,
det motionen icke må anses påkalla någon serskild åtgärd å Rikets
Ständers sida.
Stockholm den 5 December 1844.
Reservati o n e r.
Af Herr Lector Ljungdahl;*om ansåg den föreslagna underdåniga skrifvelsen
rörande comministers-lonerne böra innehålla en önskan, att Kongl.
Majit, efter infordrande af nödiga upplysningar i ämnet, måtte i Nåder täckas
göra de förändringar uti 1681 års förordning, sorn kunna finnas vara
af behofvet påkallade.
Häruti instämde Herr Prosten Carlander samt Herr Rådmannen Lagerstedt.
Af Herr Comministern Hardin samt Herr Comministern Hedin ,
hvilken sistnämnde yttrade:
”.Jag han icke instämma i Utskottets betänkande, angående presterskapets
aflöning, hvarföre jag anhåller alt reservationsvis få anföra följande:
Sju motioner äro i detta ämne ingifna, hvilka alla tydligen ådagalägga,
att motionärerna finna sig obelatne med nu gällande författningar och yrka,
att någon lättelse och förbättring måtte deri af Rikets Ständer tillvägabnngas.
Hvad serskildt angar comministrarnes loner, har jag funnit syftemålet
af förenämnda 7 motioner vara:
1 :o alt en bestämd författning måtte utfärdas, som kunde undanrödja
all anledning till tvister och rättegångar, hvilka ofta, till följd af nu gällande
mångtydiga och otydliga författningar, uppkomma;
20
Allm. Besv.- och Ekon.-Ulskollels Blänkande, N.-o tog.
2:o att den uppenbara orättvisa måtte afhjelpas, som genom origtig tolkning
af 1681 års författning uppkommit, att en hemmansdel inom by-lag
stundom betalar hälften mindre, än en lika stor hemmansdel, som är enstaka,
ehuru den förra liemmansdelen kan hafva större egovidd och personal
än den sednare;
3:o att comministrarnes löner, som nästan öfverallt äro ganska knappa,
måtte i någon mon förbättras;
4:o att comministrarnes byggnads-skyldighet måtte genom församlmgarnes
deltagande deri lindras.
Detta tyckes vara hufvudsakliga syftemålet af de 7 motioner, Utskottet
haft att behandla. Utskottet har gjort alls intet af allt det, som rootionärerne
begärt; men deremot har Utskottet gjort, hvad ingen motionär mig
veterligen begärt. Utskottet har nemligen författat en vidlyftig historia
öfver lagstiftningen om presterskapets aflöning från den 8 Febr. 1681 till
närvarande tid. Jag lemnar detta historiska arbete i sitt värde; men tror
icke, att det öfverklagade onda dermed afhjelpes. Hänvisningen till 1829
års Kongl. Förordning är alldeles öfverflödig och lärer icke leda till något
resultat. Hvar och en församling kan ju, utan Ekonomi-Utskottets både
anvisning och hänvisning, ställa sig, om den så behagar, nämnde författning
till efterättelse. Enär jag anser för ända målslöst att för Utskottet vidare
framlägga mina tankar i detta ämne, begagnar jag rättigheten alt härom
väcka ny motion”.
STOCKHOLM, E c k s t e i n s k a e o e t r y c k i ; r i f. t , 1844.
Allm. Besv,- och Ekon.-Utskotlets Betänkande } JV\o ilo.
1
N:o 110.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 3o Dec. kl. i e. ra.
Betänkande, i anledning af vackt motion om upphörande af äldre
förhud för åtskillige socknar i JVestcr-Dalarnc att fritt begagna
deras skogsproducter. *
Hederv. Bonde-Slåndet har till Allmänna Besvärs- och EkonomiUlskottels
handläggning remitterat ett af Riksdagsfullmägligen Lars Johan
Gezelius ingifvet memorial, deruti öfverklagas: att genom flere, tid efter
annan, utkomne Förordningar den fria nyttjande- och dispositions-rätten
af skogarne i Wesler-Dalarne, som bordt dervarande skatte-hemmansegare
tillkomma, blifvit, till förmon för det i och för Slöra Kopparbergs
Bergslags behof privilegierade så kallade Wede-Compagniet, i betydlig
nion inskränkt; att ehuru, å andra sidan, föreskrifter i liberalare syftning
jemväl blifvit meddelade, förekomme likväl, dels att af skogarne i WesterDalarne
allenast de, som tillkomma Floda, Näs och Järna Socknar, efter
dem öfvergångne allmänna storskiften, blifvit emellan Kronan och hemmansegarne
afvittrade; att, änskönt allmänt storskifte jemväl för inånga
år sedan öfvergått Äppelbo Socken, någon dylik skogsafvittring derstädes
hvarken emellan kronan och hemmansegarne eller emellan desse sednare
ännu blifvit verkställd; att Malungs och Lima socknar troligen ännu under
en lång följd af år skola blifva i saknad af dylike för deras invånare
högst behöfiiga åtgärder; samt att skyldigheten för hemmansegarne att, enligt
Kongl. Brefvet den 17 October 1793, hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla om tillåtelse att från Wester-Dalarne få försälja ved och timmer,
då allmogen tillen dylik ansökning kunde hafva anledning, medförde
för dem både tidsutdrägt och kostnader. Och har motionären derföre å
Allmogens i Wesler-Dalarne vägnar hemställt: att hemmansegarne i Floda,
Näs och Järna Socknar må, utan hinder af Wede-Compagniets ännu qvarstående
rättighet att i och för Stora Kopparbergs Grufvas behof, från deras
skogar bekomma erforderligt byggnads- och sågtimmer, vara berättigade,
att lill hvilken annan som helst, både inom och utom orten,^dy
Bih,
till B. St, Fröt, l844> 8 Sami, 1g Haft, 1
2
Allm. Besv.- och Ekon,-Utskottets Betänkande , N:o ilo.
like skogsprodueter aflåta; att en sådan fri skogsförsäljning äfven må tillkomma
hemmansegarne i Äppelbo, Malung och Lima, hvilkas ulskogar
till största delen äro belägna vid vattendrag, hvarå någon flottning för
Bergslagets räkning icke kan verkställas, och att denna försäljning måtte,
intilldess ordentliga skogsafvittringar i berörde socknar försiggått, efter
den gamla häfden få utöfvas; samt att det slutligen på hemmansegarne
sjelfve .måtte få ankomma, att i allmänna socknestämmor bestämma så
väl det antal såg- och byggnadstimmer, en hvar bland dem skulle, i nion
af innehafvande rote-andel eller annan rättvis beräkningsgrund, utan att
skogarne hlefve öfver höfvan medtagne, få hugga och utom orten aflåta,
som äfven den skäliga betalning afnämaren af desse skogsprodueter borde
för dem erlägga.
I afseende här å får Utskottet upplysa, att Kongl. Maj:t, genom Nådigt
Bref till Kammar- och Bergs-Collegiei ne af den 12 Januar i 1802, förklarat,
alt, sedan de så kallade Wester-Dalsskogarne blifvit frånskiljde och
utbrutne från Allmogens enskilde hemmansskegar, hemmansegarne så mycket
mindre kunde betagas en med allmänna Författningarne öfverensstämmande
fri disposition öfver deras enskilda skogar-, på sätt de för sig förin
o n 1 i g a s t finna, som det understöd bergverken är förunnadt, enligt Kongl.
Maj:ts Nådiga Resolution den 26 Mars 1782, icke kan sträcka sig till andra,
än Kongl. Majrts och Kronans Allmänningsskogar, men icke lill den
skog, skattehemman med rätta tillhörer och till deras bestånd erfordras;
hvarjemte Kongl. Maj:!, genom Nådigt Bref af den 17 October 1798, förordnal,
att då Allmogen i Wester-Dalarne kan hafva anledning alt söka
tillåtelse till försäljning af ved och timmer från allmännings-skogarne, de
då dermed böra vända sig till Kongl. Maj:t, för att erhålla det utlåtande,
som efter målets beskaffenhet kan i Nåder meddelas.
Häraf synes således, att de socknar af Wester-Dalarne, hvarest afvittringarne
redan försiggått, hafva full dispositionsrätt öfver deras skattehemmansskogar,
äfvensom att å de ställen, hvarest sådant ännu icke skett,
Allmogen har sig öppet lemnadt, att i ansökningsväg vända sig till Kongl.
Maj:t för erhållande af tillåtelse att från allmännings-skogarne sälja ved
oell timmer; och lära de olägenheter, hvilka af sistberörde förhållande
uppkomma, icke kunna på annat sätt afhjelpas, än att, genom påskyndande
af afvittringarne derstädes, hvarje skattehemman erhåller sig tilldelad
den detsamma tillkommande skogsandel.
Allm, Desv.- och Ekon.-Vlskottcts Betänkande, N:o 111,
3
Utskottet, som vid sådant förhållande ansett sig icke kunna understödja
motionärens framställning om rättighet för hemmansegarne i de
socknar af Wesler-Dalai ne, hvarest skogsafvittringarne ännu icke blifvit
verkställde, att, utan föregången, i behörig ordning derom gjord, ansökning,
få å Kronans allmännings skogar, till afsalu utom orten, hugga
såg- och byggnadstimmer, enär för en sådan rättighet måste förutsättas
full eganderätt, finner sig icke kunna tillstyrka någon annan åtgärd i anledning
af ifrågavarande motion, än att
Rikets Ständer måtte i underdånighet anhålla, att Kongl. Majit
täcktes anbefalla vederbörande att tillse, det afviltringarne i
Wester-Dalarne med all möjlig skyndsamhet varda verkställda.
Stockholm den 16 December 1844*
N:o lil.
Ank. till Exp Utsk. d. 3o Dec. kl. i c. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om förändring i Förfatlningarnc
angående mått, mål och vigt.
I detta ämne hafva från Högloft. Ridderskapet och Adeln till Utskottets
behandling blifvit remitterade aine motioner, nemligen:
i:o. Af Herr Aminoff', Fredric, som anfört: hurusom en af behof
vet
högt påkallad förändring uti Rikets mått, mål och vigt redan långt
för detta hade bordt vara tillyägabringad, helst Regering och Rikets Ständer
samverkat till vinnande af detta ändamål; att det af Wetenskaps
Åcademien
på Nådig befallning för längre lid tillbaka uppgjorda förslag
härutinnan blifvit at Rikets Ständer vid i823 års Riksdag gilludt, hvarefter
detsamma infördes i 1826 och 1826 årens Ålmanachor samt år 1827
genom Kungörelse allinängjordes; att Kongl. Majit, genom Nådig Proposition
den 10 December 1828, lill Rikets Ständers förnyade granskning öfverlemnat
nyssberörde, vid t8a3 års Riksdag antagna, på deeimal-systemet
grundade Förslag, med tillkännagifvande, att tillämpningen deraf ännu
borde fördröjas i 10 år; deruti Rikets Ständer instämde och tillslyikte i
underdånighet den nya Stadgans utfärdande till efterlefnad från och med
4
i Allm, Besv,- och Ekon,-Utskottets Betänkande , N:o 111,
år i84o; samt att, då den nya Författningen vid iSzfo års Riksdag annu
icke var utkommen, nya motioner i ämnet väcktes, hvarefter Rikets Ständer
beslöto, att hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det undervisning
deruti skulle från och med år 1842 i Folkskolorna meddelas, och alt
sednast 10 år derefter Kongl. Maj:t täcktes låta utfärda Nådig författning
om det nya Förslagets antagande till efterlefnad; och har, med anledning
häraf, motionären, som för sin del icke anser 10 år behöfvas, för alt göra
sig bekant med decimal-räkningen, i hvad densamma har gemenskap med
förändringen af Rikets mått, mål och vigt, föreslagit, att Rikets Ständer
måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, det Kongl. Majit, under
loppet af innevarande år, täcktes låta till allmän efterlefnad från och med
år i845 utfärda den af Konung och Ständer redan antagna nya Författningen
om Rikets mått, mål och vigt.
Vid föredragningen hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln af denna
motion, upplyste Herr Fåhreeus, Olof Immanuel, att den Rikets Ständers
under Riksdagen 1840 till Kongl. Majit aflåtna underdåniga skrifvelse, som
afsåg utarbetande af en handbok, rörande Rikets mått, mål och vigt, oförtöfvadt
blifvit Kongl. Majit föredragen, som åt Dess Wetenskaps-Academi
uppdragit att en sådan handbok utarbeta, för att vara i folkskolorna
tillgänglig; men att Kongl. AVetenskaps-Academien, efter förnyade förfrågningar,
gifvit det besked, att arbetet vore under handläggning, menännu
icke färdigt;
2:0. Af Herr Bråkenhjelm, P., som, med anledning af deni landels
mått, mål och vigt rådande förbistring, föreslagit, att Rikets Ständer måtte
hos Kongl. Majit anmäla till förändring nu gällande Författning om mått,
mål och vigt, enligt följande grunder:
1) Inga nya mått eller vigter och inga nya benämningar i måltoch
vigt-systemen införas;
2) Längdmåtten med sina afdelningar förblifva oförändrade, såsom de
nu öfverallt i Riket brukas;
3) a. För rymndmåtlen antages kannan till enhet;
b. E11 tunna för torra varor innehåller 63 kannor eller 36 kappar;
c. Alla målkärl böra, strukna, jemnt innehålla den rymd, hvarå
de lyda, så att tunnemåttet i cubisk form blifver i8t~95 decimaltum
högt, långt och bredt, och så vidare för de mindre måtten.
Härigenom undvikes den orimligheten, alt behöfva använda
Allm, Bcsv.- och Ekon.-Ulskoltcts Betänkande, N.o 111,
5
2:ne målkärl, för att uppmäta en tunna, nemligen både lunneoch
kappe-måttet;
il. En Tunna våta varor innehåller 48 kannor;
4) a. Till vigt antages den nu brukliga viclualie-viglen med sina uii
derafdelningar;
b.
Till pyndare för 1 W och derutöfver antagas de enligt Fransysk
och Rysk modell af tackjern gjutna vigter, som ej fordra någon
tillsats af bly i och för justeringen, utan justeras medelst utsväfning
af en con i botten, hvari stämpeln slås. Dessa vigter kunna
svårligen, utan synbart våld, förfalskas och behöfva ej hvarje
år justeras, hvilket nu utgör ett tryckande onus för allmänna
rörelsen;
5) All handel efter andra mått och vigter, än de påbudna, förklaras
olaglig.
Utskottet har tagit dessa framställningar uti öfvervägande; och hvad
först beträffar antagandet till efterlefnad från nästa års början af det vid
1823 års Riksdag godkända Förslag till Författning rörande Rikets mått,
mål och vigt, får Utskottet upplysa: att, sedan frågan härom sednast utgjort
föremål för Rikets år i84o församlade Ständers öfverläggningar, Rikets
Ständer, för alt i möjligaste måtto påskynda ett snart införande af
det nya systemet för mått, mål och vigt, hos Kongl. Maj:t i underdånighetanhållit,
att Kongl. Maj:t täcktes låta genom Dess Wettenskaps-Academi
utarbeta en kort handledning i ämnet med comparativa tabeller och
anbefalla vederbörande, att undervisning skulle i Folkskolorne från och
med år 1842 meddelas i det nya, på decimalräkning fotade, systemet för
mått, mål och vigt; samt att, så snart någon allmännare kännedom derom
kunde anses spridd, Kongl. Maj:t täcktes, dock sednast inom 10 år, låta
utfärda Nådig Författning om det nya systemets antagande till efterlefnad.
Enligt hvad upplyst blifvit, har den handbok, hvilken 'WettenskapsAcademien
blifvit i Nåder anbefalld att i berörde ändamål utarbeta,
ännu icke blifvit färdig. Det nya systemet för mått, mål och vigt har
således ännu icke kunnat utgöra föremål för den allmänna folkundervisningen.
Vid sådant förhållande och då Utskottet delar den vid förra
Riksdagen yttrade åsigt, alt, innan tillämpningen af det nya systemet tager
sin början, en allmän kännedom derom bör vara spridd, finner Utskottet
tiden för dess påbjudande ännu icke yara inne.
<5
Allm. Besv,- och Ekon.-Ulskottets Betänkande3 N:o 111.
Då Utskottet dessutom anser detta systems införande böra åtföljas af
decimal-räkuingens antagande i afseende å myntet, men Rikets Sländer
vid innevarande Riksdag afslagit framställningen härom, har Utskottet
icke kunnat i vidsträcktare måtto understödja den nu uti ifrågavarande
ämne väckta motionen, än alt tillstyrka,
det Rikets Ständer måtte i underdånighet anhålla, att Kongl.
Maj:t, sedan den Handbok uti ifrågavarande ämne, hvilken
Vetenskaps-Academien fått sig uppdraget att utarbeta, blifvit
färdig, täcktes anbefalla vederbörande att undervisning
i Folk-skolorne malte meddelas, uti det nya, på deciinal-räkningen
grundade, systemet för mått, mål och vigt, samt att,
så snart någon allmännare kännedom derom kan anses vara
spridd, Kongl. Maj:t täcktes låta utfärda 'ådig Författning
om det nya systemets antagande till efterlefnad från den
tid , Kongl. Maj:t kan finna lämpligt att bestämma.
Vidkommande derefter de af Herr Bråkenhjelm föreslagne förändringar
i Författningen angående mått, mål och vigt, så, ehuru del icke kunnat
undfalla Utskotlet, att en förenkling, serdeles hvad de flerfalldiga olika
slags vigterna beträffar, vore af behofvet påkallad, anser dock Utskottet,
lika med Rikets sednast församlade Stäuder, att olägenheterne af det närvarande
förhållandet borde kunna fördragas den kortare tid, som, efter hvad
Utskotlet hoppas, numera återstår, innan fäderneslandet kommer i åtnjutande
af de fördelar, som ett snart införande af det nya systemet för
mått, mål och vigt i sin helhet måste medföra, samt att en partiel förändring
af det gamla, äfven om det innebure en förbättring, icke kunde
vid sådant förhållande anses vara oundgängligen nödvändig, helst den
icke skulle kunna tillvägabringas utan kostnader, hvilka vid en snart derpåföljande
ny förändring skulle blifva utan nytta; hvadan Utskottet tillstyrker,
att Herr Bråkenhjelms ifrågavarande motion icke för närvarande
må till någon RiketsStänders åtgärd föranleda.
Stockholm den 16 December 1844.
Allm, Besv,- och Ekon.-ULskotlets Utlåtandej iV:o 112,
7
N:o 112.
Ank. till Exp.-LJtsk. don 30 Dec., kl. 2 e. ra.
Ullätande, i anledning af erhållen äterremiss af Betänkandet N:o
19, angående vackt motion om Köpings anläggande vid JVrig~
stad gästgifvaregård i Jönkopings Län.
Nämnde betänkande, uti hvilket Utskottet hemställt, att Rikets Ständer
mätte i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes anbefalla en
undersökning om lämpligheten af en köpings anläggande vid Wrigstad,
och sedermera, på grund af derigenom vunna upplysningar, efter omständigheterne,
derom Nådigst besluta, hafva Högv. Preste-slåndet och
Hederv. Bonde-ståndet bifallit, men Högloft Ridderskapet och Adela
afslagit, samt Välofl. Borgare-ståndet återremitterat, till följd af anmärkningar,
som hufvudsakligen innehålla: att en sådan åtgärd, som den Utskottet
föreslagit, vore alldeles öfverflödig, emedan Kongl. Maj:t kunde
när som helst, utan någon framställning derom från Rikets Ständers sida,
låta anställa en dylik undersökning; att det i allmänhet icke vore nyttigt,
att flere smärre släder och köpingar bildade sig; att en köping just i denia
trakt af Småland skulle vara af föga vigt och inflytande för en större
afsättning af landlmanna-producter; men deremot lemna Jandlmannen till
fälle
att utvidga sina inbillade behof, hvilket icke borde uppmuntras;
hvarjemte den upplysning blifvit lemnad, att Wrigstad af ålder varit
ansedd såsom en köpe- och marknadsplats för Jönköpings stad, utan att
man försport alt handtverkare eller handlande åslundat att å förstnämnde,
i en mager ort belägna, ställe sig nedsätta, samt att nämnde plats äfven
redan torde ega köpings privilegier under Jönköping.
I afseende å sistnämnde uppgift, eller att Wrigstad redan skulle ega
köpings-privilegier, har Utskottet från Commerce-Collegium erhållit den
upplysning, att privilegier för någon köping med namnet Wrigstad under
de sednast förflutne Ett hundrade åren icke blifvit utfärdade.
Hvad anmärkningarne i öfrigt innehålla, har Utskottet i öfvervägande
tagit; men som å I sk i 11 i ge af de emot anläggande af en köping å ifråga
-
8
Allm, Besv.- och Ekon,-Utskottets Utlåtande, N:o u3.
vara'nde ställe anförde betänkligheter icke kunna med erforderlig noggrannhet
bedömas, innan en så beskaffad undersökning, som den Utskottet
föreslagit, föregått, finner Utskottet icke någon anledning att frångå
sitt afgifna förslag, helst 2:ne Riksstånd betänkandet redan bifallit;
hvadan Utskottet detsamma vidblifver.
Stockholm den 16 December 1844.
N:o 113.
Ank. till Exp.-Utsk. den 3o Dec., kl. a e. m.
Utlåtande, i anledning af återremiss utaf Betänkandet N:o 8, angående
upphörandet af all förhöjd tjcnstårsb er åkning vid ansökning
till presterlig befordran.
Nämnde Betänkande, hvilket af Borgare- och Bonde-stånden blifvit
gilladt, har deremot af Ridderskapet och Adeln samt Preste-ståndet återremitterats
med följande hufvudsakliga anmärkningar: att Utskoltet, vid
frågans behandling, ej fästat tillbörligt afseende på klagandernes billiga
anspråk, att uti länder, hvarest skolverket åtnjuter lika mycket, om ej
högre, anseende än i Sverige, icke skall finnas ett sådant sätt att belöna
skol-lärare som härstädes, nemligen på bekostnad af kyrkans tjenstemän;
att kyrkan måste lida deraf, att till pastorater befordras personer, som
icke tjenstgjort inom församlingen; att då, vid sednaste Riksdag, half vallvisa.
blifvit medgifven åt det lägre presterskapet, genom stadgandet att
skolans lärare skulle, i stället för förut åtnjutne t vänne få beräkna ett
och ett halft år för hvarje tjenstår, så borde nu full rättvisa utöfvas derigenom
att ali förhöjd tjenstårsberäkning afskaffades, samt täflingsbanan till
kyrkans bättre lägenheter gjordes lika öppen och fri för Corn ministern
som för Collegan. Borttagandet af berörde förhöjda tjenstårs-beräkning
borde visserligen icke ifrågasättas, ulan att, såsom ersättning derför, högre
löneförmoner lemnades skol-lärarne, men Rikets Ständer, likasom de
vid
Allm Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, N:o 113.
9
vid sisllidne Riksdag med 42,000 R:dr friköpte församlingarnes presterskap
från den halfva oförrätten, borde nu finna skäligt att genom ytterligare
anslag lösa desse tjenstemän från dea andra hälften. För detta
ändamål har blifvit föreslaget dels att Rikets Ständer måtte till Kongl.
Maj:t framställa den underdåniga önskan, att äfven den återstående högre
tjenstårsberäkningen för Gymnasii- och Skole-lärarne må upphöra, samt
att Kongl. Maj:t läcktes uppgifva, hvilken summa ansåges erforderlig för
att dermed kunna godtgöra be malde tjenstemän för ifrågavarande förmon,
dels att Rikets Ständer skulle hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla
om Nådig Proposition vid nästkommande Riksdag, angående sådan
förhöjning i lönerna för lä rame vid Rikets Elementar-läroverk, som kunde
bereda möjligheten alt afskaffa ali förhöjd tjenstårsberäkning, o. s. v.
Vid besvarandet af hvad sålunda blifvit, i anledning af Betänkandet,
erinradt och föreslaget, får Utskottet först upptaga den anmärkning, att
Utskottet vid denna frågas behandling icke fastat tillbörligt afseende å
klagandernes billiga anspråk. Utskottet har visserligen icke förbisett rättmätigheten
i den klagan, som temligen högljudt förspörjes öfver det intrång,
som kyrkans tjenare lida af skolans, genom den åt desse sednare
medgifna högre årsberäkning, men Utskottet har trott det vara sin pligt
att tillse; det man icke, genom bortrödjande af en orättvisa å ena sidan,
gjorde sig skyldig till orättvisa emot den andra, samt att, utan ensidighet
och mannamon, pröfva bådas tillbörliga rätt, så väl skolans som kyrkans.
Ville man anställa en jemförelse emellan Skollärarnes aflöning i främmande
länder och i vårt eget, så torde böra ihågkommas, att i de länder,
der en förhöjd tjenstårsberäkning icke eger rum, icke heller, såsom
hos oss, förefinnes ett närmare samband emellan kyrkan och skolan, hvarken
i afseende på styrelsen af den sednare eller i afseende å rättigheten
för kyrkans tjenare att ingå i skolans tjenst. En rubbning, ett sönderslitande
af detta samband synes Utskottet för närvarande mindre rådligt.
Alt skollärarnes löner, sadane de nu befinnas, äro allt för ringa och icke
svarande emot hvad Järarne skäligen böra hafva att påräkna, lärer väl
svårligen kunna bestridas. Om man, detta oaktadt, enligt hvad yrkad t
blifvit, nu skulle beröfva dem den högre årsberäkningen, utan att lemna
dem någon ersättning för hvad de förlorade, och låta dem qvarstå i skolans
tjenst med sina otillräckliga löner, så vore detta, enligt Utskottets
Bill. till R, St. Prot, 1844. 8 Sami, 19 Haft, 2
10
Allm, Besvärs- och Ekonomi-Ulskottcls Utlåtandej N-.o n3.
tanka, en orättvisa, lika hård och klandervärd, som den, hvaröfver det i
församlingarne tjenande presterskapet klagar, likasom det, med afseende på
skolan och dess sanna fördel, vore mindre välbetänkt. Visserligen hafva
skollärarnes löner hos oss i sednare åren blifvit ökade, men för att bringa
dem till jern förlighet med hvad i andra länder eger rum, så tror Utskottet
långt större summa erfordras, än ett nytt anslag af 42,000 R:dr.
Hvad påståendet om skol-lärarnes mindre skicklighet i skötandet af presterliga
värf beträffar och hvarifrån man velat hemta bevis för behofvet af
den ifrågavarande förändringen, så, om erfarenheten äfven någon gång visat,
att personer, som utgått från skolverket, icke såsom Kyrkoherdar varit
jemförlige med dem, som, inom kyrkan tjenstgörande, erhållit samma befattning,
har det likväl, äfven å andra sidan, ganska ofta visat sig, att
skolverkets tjenstemän, då de erhållil dylika platser, varit desamma fullt
vuxne; äfvensom att församlingar, som sjelfva egt rätt att välja sig själasörjare,
bland de sökande icke sällan derlill utsett skollärare. Detta tyckes
utvisa, att skollärarnes inträde i kyrkans tjenst icke är, för församlingarnes
vård, så äfventyrligt, som man synes föreställa sig. Beträffande
yrkandet, att täflingsbanan till kyrkans bättre lägenheter hädanefter måtte
lemnäs lika öppen och fri för hvarje prestman, får Utskottet fästa uppmärksamheten
derpå, att, enligt nu gällande Skol-ordning, intet hinder
finnes för ograduerade personer, hvilka ega dertill erforderlig skicklighet,
att vinna inträde såsom lärare vid Elementar-läroverken. Skol-ordningen
fordrar allenast, att de skola hafva tjenstgjort en termin såsom vicarier,
en fordran, hvilken icke skäligen lärer kunna synas obillig, då de icke
haft tillfälle att på annat sätt documentera sin skicklighet för skollärarekallet.
Slutligen får Utskottet förklara, att det icke inser behofvet att, på sätt
blifvit föreslaget, nu till Kongl. Maj:t aflåta en underdånig skrifvelse i
ämnet, enär Kongl. Maj:t, uti sin till Rikets nu församlade Ständer aflåtna
Nådiga Proposition, angående Statsverkets tillstånd och behof, behagat
meddela, dels att flera förändringar i Elemenlar-läroverkens organisation
i allmänhet förestode, dels att en allmän löneförhöjning åt skolans tjenstemän,
äfvensom emeriti-löner för åldrige skollärare, vore af behofvet högligen
påkallade; hvarjemte Kongl. Majit förklarat Sig vara betänkt på afhjelpandet
af dessa behof samt, i följd häraf, till en början gjort framställning
om erforderligt anslag till emeriti-löner. Då Kongl. Majit sålunda
tydligen visat Sig känna och erkänna behofvet i omförmälte hanse
-
Allm, Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlätandej AT',o 114.
11
enden, och då sednaste Skol-Revisionens Betänkande, som upplager både
frågan om förhöjda tjenslårs-beräkningens upphäfvande och om dermed
förenade löne-förbättringar, tvifvelsutan kommer till föredragning, då
Kongl. Maj:t förelager slutliga pröfningen af alla de frågor, som röra Elementar-lärovei
ken, har Utskottet icke ansett sig nu behöfva ingå i serskild
pröfning af hufvudfrågan, eller tillstyrka någon underdånig hemställan i
ämnet till Kongl. Majit.
Af dessa skäl och då tvänne Riks-Stånd godkänt Utskottets i ämnet
afgifna Betänkande, anser Utskottet sig böra
i allo vidblifva detsamma.
Stockholm den 16 December 1844.
N:o 114.
Ank. till Exp.-Utsk, d. 3o Dec., kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af dterremiss af Betänkandet N:o 77, rörande
väckta motioner om bestämmande af aflöning för Fjerdingsman',
om Sätcriegares m. fl. skyldighet att deltaga i Fjcrdingsmannalestyret-,
om ordningen för denna tjensts bestridande af Sockenboarne
•, samt om utfärdande af ett Reglemente för Fjerdingsman.
Nämnde Betänkande har Höglofl. Ridderskapet och Adeln återremitterat
samt Högv. Preste-Ståndet afslagit, men, då Vällofl. Borgare-Ständet
och Hederv. Bonde-Ståndet detsamma bifallit och de af Höglofl. Ridderskapet
och Adelil anförde skäl icke förmått Utskottet att frångå sin förra
menång, anser sig Utskottet
böra vidblifva hvad, som i Betänkandet N:o 77 blifvit ytlradt.
Stockholm den 16 December 1844.
12
Allm, Besvärs- och Ekonomi-Utskotlcls Betänkande> N'.o v5,
N:o 115.
Ank. till Exp.-Ulsk. den 3o Dec. , kl. half 5 e- na.
Betänkande, i anledning af vackt motion om fri Kolhandel.
Uli ett från Hederv. Bonde-Ståndet till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
remilteradt memorial, har Riksdagsfullmägtigen Anders
Eriksson från Elfsborgs Län anmärkt: att de Författningar, som hittills
legat till grund för inskränkning af en fri kolförsäljning, i synnerhet
utom Bergslagen, icke öfverensstämma med nuvarande tidsförhållanden;
att de band, som derigenom äro lagde på den kolande allmogen, numera
icke äro ändamålsenliga, utan tvertom, genom alt bruksegaren och koltillverkaren
i strid med hvarandra, hafva den påföljd, att bruksegaren
icke eger de koltillgångar, som utan detta tvång skulle erbjuda sig, samt
att det syntes vara en bland de största orimligheter alt, om vid ett Jernbruks
anläggande för århundraden tillbaka någre hemmansegare låtit anteckna
sig för tillhandahållande af brukets kolbehof eller någon myndighet
godtyckligt uppdragit en geometrisk skillnad emellan vissa landsträckor,
som sedan hvar för sig skulle vara förbundne att afyttra sina kol till
endast det Bruk, inom hvars så kallade frihetsmil, de blifvit indeldte,
dessa hemman skola vara i en oändlig framlid af dylika tillgöranden
bundne; och har af sådan anledning motionären föreslagit, att alla de
Förordningar, Resolutioner, Domslut och Afhandlingar, som i någon del
lägga band på den fria kolförsäljningen, utom Bergs- och Hyttelag, måtte
till alla delar upphöra att vara gällande, och så väl de skattebönder,
hvilka, enligt 1740 års Förordning, skola, i följd af ingångne contract,
betjena Bruken med kol, sorn alla öfriga, komma i åtnjutande af fri rättighet
att afyttra sin vara, hvarhelst de för godt finna.
I afseende å denna fråga får Utskottet upplysa: att Rikets sednast
församlade Ständer, uti den lill Kongl. Maj:t om jernhandteringen i Riket
aflåtna underdåniga skrifvelsen, hafva, rörande kolhandelns Ingifvande,
yttrat, att det vore för denna, liksom för hvarje annan industri angeläget,
att den, så fort som möjligt, befrias från de tryckande band, som ända
till de sista tiderna förqväft omtankan för införande af en bättre hushåll
-
Allm, Besvärs- och Ekonomi-Ul skottets Betänkandej N:o itS, 13
ning, i afseende å denna för hela landet vigtiga näring; att förbud för
egare af skog att få till sin största fördel, sjelf sköta och använda densamma,
liksom all annan dess rättfångna egendom, ej annat kunde än förslöa
hans håg att vårda den, och att detta utan tvifvef har varit samt
ännu är den förnämsta orsaken till den liknöjdhet för ali bättre hushållning,
som hittills dervid egt rum; att det välmenta syfte, som legat till
grund för detta alltför länge följda förmyndaresyslem, sålunda alldeles
förfelats, så att det vore hög tid att frångå detsamma öfver allt, der det
lagligen kunde ske; att Rikets Ständer härvid icke förbisett, att hinder
för ett allmänt lifgifvande af kolhandeln i vissa fall möta i lagligen contraherade
förhållanden, uti hvilka det icke vore Rikets Ständers afsigt att
åstadkomma en våldsam rubbning, utan att i dessa fall endast den åtgärd
torde kunna vidtagas, alt, der ifrågavarande contracler äro så tryckande,
att allmogen ej erhåller en emot skogsvärdet svarande ersättning, vilkoren
genom frivillig öfverenskommelse, om möjligt är, mildras så, att väl skyldigheten
till kol-lefverering fortfar, men kolen likväl betalas efter det i
orten allmänna priset; att det i alla fal! derutöfver qvarstode en mängd
förhållanden, der allmogens skogar i fordna tider blifvit i annan ordning,
som icke har samma bindande kraft, underlagde jernverken, hvilkas innehafvare
begagnat sig deraf, för att obilligt nedtrycka kolprisen; och vore
rättelse härutinnan i första rummet nödig; samt att Rikets Ständer, sorn
tagit kännedom om den åtgärd, Kongl. Majit, till följd af Bruks-Socieletens
underdåniga anhållan i ämnet, anbefallt, nemligen att en allmän undersökning
skall företagas, för att utreda alla härtill hörande förhållanden ,
ansett sig böra i underdånighet anhålla, att, der inga laga hinder möta,
kolhandeln må, så inom som utom Bergslag, så fort ske kan, förklaras
fri, så att det för hvar och en må varå öppet lemnadt att sälja och köpa
kol från och till hvilken inrikes ort och till hvilket belopp, som helst,
samt att, der en sådan frihet, i följd af lagligen bindande skäl, ej kan
för det närvarande beviljas, vederbörande måtte anbefallas, att, så vidt
sig göra låter, söka, genom frivillig öfverenskommelse, bereda någon lindring
i de beslående contracten och möjlighet för skogsegarne att erhålla
sina produeter betalda med ett pris, som åtminstone i det närmaste
motsvarade deras värde.
Utskottet, som fullkomligt instämmer uti hvad Rikets sednast församlade
Ständer, i afseende å kolhandelns frigifvande, sålunda yttrat, tror
likväl, alt, då frågan, med anledning af den vid sista Riksdag aflåtna un
-
14
Allm, Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande , N:o 116.
derdåniga skrifvelsen, blifvit, efter föregångne undersökningar och infordrade
underdåniga utlåtanden från vederbörande Embetsmyndigheter, Kongl.
Maj:t i underdånighet föredragen och numera lärer bero på Dess Nådiga
afgörande, det vid sådant förhållande icke är lämpligt att, innan det Nådiga
beslutet blifvit fattadt och bekantgjordt, till Kongl. Maj:t med förnyad
skrifvelse i ämnet inkomma; hvadan Utskottet hemställer,
att Anders Ericssons ifrågavarande motion icke må till någon
Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 19 December 1S44-
N:o i!6.
Ank. till Exp.Utsk. dea 3o Dec., kl. half 5 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om utvidgad Smidesrätt
inom Bergslagen.
Uti ett från Hederv. Bonde-Ståndet till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskoltets
handläggning remitteradt memorial,, har Riksdagsfullmägtigen
Anders Jansson från Westerås Län andragit, hurusom de vid
Jernhandteringens första uppkomst inom fäderneslandet till densammas
förmon stiftade lagar visserligen varit ändamålsenliga för denna tid, hvaremot
de numera, sedan handteringen vunnit stadga och utveckling, inverka
högst menligt på industrien och arbetsförmågan, samt förhindra näringsidkaren
att använda de alster, som naturen för hans utkomst i ymnigt
mått erbjuder. I början hade nemligen de så kallade Bergslagens
effecter blifvit afyttrade till utom landet varande afnämare, men, sedan
man insett fördelen att inom desse orter förädla tackjernet, uppmuntrades
slångjernssmidet, som den tiden var tillåtet för alla och efter en alltmer
tilltagande afsättning anlades nya Slångjernsverk utom de egentliga Bergslagen,
hvilkas tackjern erhölls för de nya verkens behof. Härigenom
blef tackjernslillverkningen så lönande, att de fleste bergsmännen nedlade
deras smiden och anställde blåsningar för stångjernverkens behof, hvilket
slutligen ansågs som en skyldighet och blef derefter en bestämd lag.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utshottets Betänkandej IV.-o 116.
15
Bergsmännen hafva sedermera icke kunnat återfå deras fordna rättigheter,
hvaremot malmanledningar blifvit upptäckte utom Bergslagen celi” flera
masugnar anlagde i serskilde delar af Riket, så att en stor del bruksegare
satt sig i oberoende af Bergslagens tackjern. Länge hafva Bergslagen
varit underkastade denna onaturliga lag, som väl medgifver dem rättighet
att fortsätta sina lackjernslillverkningar, men förbjuder dem alt förädla
råämnet eller föryttra detsamma på verldsmarknaden, hvaraf följden blifvit,
att dessa orter äro på branten af deras undergång. Sedan de flere gånger
genom deras ombud sökt att, i likhet med andre näringsidkare inom landet,
komma i åtnjutande af handels- och näringsfrihet, beviljade ändtligen
Rikets sist församlade Ständer, att nya smiden skulle inom Bergslagen
få anläggas vid de masugnar, hvarest tackjernsblåsningen under de
10 sistförflutna åren uppgått lill minst 2500 Skepp, tackjern. Med anledning
häraf och då högst få masugnar genom det föreslagna lillverkningsbeloppet
skulle komma i åtnjutande af den beviljade smidesrätten, bar
motionären anhållit om det ytterligare medgifvande, att, der 2:ne masugnar
tillsammans under de sistförflutna 10 åren haft en årlig tillverkning
af 2500 Skepp., de måtte berättigas att anlägga en stångjernshärd med
oinskränkt smidesrätt.
Frågan om en i allmänhet utvidgad smides-rätt utgjorde under sistlidne
Riksdag ett bland föremålen för Rikets då församlade Ständers öfverläggningar,
hvilka föranledde till det beslut, att en underdånig skrifvelse
i ämnet lill Kongl. Maj:t afläts, hvaruti, bland annat, yttrades: att
jernhandteringen inom fäderneslandet icke kunde bestå i striden med andra
länders industri, om den icke tillerkändes samma frihet, som den utländska
fabricationen åtnjuter, nemligen att, utan band af ett skadligt om
också välment förmyndare-system, få använda alla de tillgångar, som landet
i ymnigt mått erbjuder åt densamma, blott de rätt och efter vetenskapliga
grunder anlitas och begagnas; att vid betraktande af förhållandet
emellan jernbruks-rörelsen och tack jerns- lill verkningen företedde sig ytterligare
skäl, som mägtigt talade för beviljande af frihet åt den inhemska
fabricationen, på det vinsten och fördelen af jernförädlingen måtte stadna
inom landet och ej till stort mehn för den talrika befolkning, som nu erhåller
sitt uppehälle och sitt välstånd genom jern-tillverkningen, öfverfly ttas
på andra länders fabrikanter; att afsättningen af den alltmer vexande
tackjernsproductionen snart skulle blifva alltför mycket begränsad, om de
band på jernförädlingen, som ännu finnas inom riket, fortfarande skola be
-
IG
Allm, Besv, och Ekon.-Utskottets Betänkande, N.-o 116,
stå, hvilket föranledt bergsmännens alltmera stegrade anspråk på frihet,
dels alt sjelfva förädla sin prodtidion dels alt utföra den till andra länder;
att billigheten af dessa anspråk, så snart tackjerns-lillverkningen öfverstege
hvad, som inom landet kunde afyttras för ett pris, motsvarande
kostnaderne, vore lika så obestridlig, som att tackjerns-utförseln, om den
beviljades, skulle högst menligt inverka, ja måhända alldeles undergräfva
och förtrycka den Svenska jernförädlingen, om icke, med undanrödjande
af de tryckande banden, den lemnäs alla nödiga medel lill förkofran och
sjelfbestånd; samt alt Rikets Ständer alltså ansett, att full frihet må förunnas
åt jerntiiiverkarne inom fäderneslandet att bedrifva sin näring så,
sorn de med sin fördel finna mest förenligt; under förklarande likväl, att,
då en sådan frihet, på en gång medgifven, utan ytterligare förberedelser,
skulle åstadkomma en måhända alltför hastig brytning i nuvarande förhållanden,
byggda på gällande, om också till sin grund oriktiga, lagar,
vore det nödvändigt, att inskränkningen endast successivt upphörer och
att för öfvergången till friheten bestämmas vissa tider, på det livar och
en må hafva rådrum för de nödige förberedelserna, genom utvidgande
af sina verk eller genom andra åtgärder, hvilka det förändrade förhållandet
kunde påkalla; under hvilken öfvergångsperiod jemväl blefve nödigt,
att den hittills gällande skillnaden emellan bruk inom och utom Bergslag,
i någon nion bihehålles.
I öfverenstämmefse med dessa åsigter, anhöllo Rikets Ständer i underdånighet,
att hvad de egentliga lackjerns-bergslagen beträffade, följande
stadganden måtte blifva utfärdade, nemligen:
l:o Under de första fem åren medgifves, att vid lackjernshytta, der
tackjemsblåsningen under de sistförflutne 10 åren uppgått till minst 2500
Skepp, årligen, må begagnas en härd med oinskränkt smidesrält;
2:o Under de derpåföljande 5 åren beviljas oinskränkt smidesrätt för
alla inom Bergslagen befintliga verkstäder, äfven då de äro förenade
med tackjernshyttor, så vida hytlegarne afsäga sig den för tackjernsblåsningens
bedrifvande beviljade friheten från roteringen och vissa andra
hemmansbesvär;
3:o Efter tio års förlopp medgifves fri rättighet att äfven inom
Bergslagen anlägga jernbruk samt oinskränkt smidesrätt; dock att, då
sådan anläggning förenas med tackjernshytta, hyttelaget afstår från bergsmansfrihelerna.
Till
I
Ålim, Besv,, och Ekon,-Utskottets BetänkandeN:o 116, UT
Till alla delar instämmande uti de af Rikets sednast församlade
Ständer yttrade åsigter, i afseende på fördelarne af en i allmänhet utvidgad
smidesfrihet, så val inom som utom Bergslag, har Utskottet icke kunnat
undgå att inse billigheten i Bergsmännens anspråk, att sjelfve få förädla
det tackjern, de icke kunna få sälja eller ur Riket exportera, helst
den befarade öfverproduetionen och bristande afsättning deraf redan inträffat;
men, då likväl de betänkligheter, hvilka vid förra Riksdagen
gjorde sig gällande emot en för hastig brytning i 1111 bestående förhållanden,
äfven synas Utskottet vara af den vigt, att de icke böra lemnäs
utan behörigt afseende, har Utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka bifall
till den af motionären yrkade utsträckning af Bergsmännens smidesfi
ihet utöfver b vad Rikets Ständer då beslutade i detta afseende, eller
att det måtte ske småningom och med bestämmande af vissa öfvergångsperioder,
under hvilka de nuvarande inskränkningarne skola komma att
successivt upphöra; hvadan och då Rikets Ständers förrberörde underdåniga
skrifvelse angående jernhandteringen i Riket, jemte berättelserne om de,
med anledning deraf, verkställda undersökningar samt af vederbörande i
ämnet afgifne underdåniga utlåtanden, för närvarande äro under Kongl.
Maj:ts Nådiga pröfning, anser Utskotlet vid sådant förhållande det hvarken
vara behöfligt eller lämpligt, att med förnyad underdånig skrifvelse
i ämnet till Kongl. Maj:t inkomma, och tillstyrker alltså
att ifrågavarande motion icke må till någon Rikets Ständersåtgärd
föranleda.
Stockholm den 19 December 1844-,
Reservati one r.
Af Herr von Ehrenheim, C. IV., som yttrade: "Ehuru jag, lika med
Utskottet, anser förevarande motion icke böra föranleda till någon åtgärd
från Rikets Ständers sida, kan jag likväl icke biträda det af Utskottet
gjorda förklarande: ”att till alla delar instämma uti de af Rikets sednast
församlade Ständer yttrade åsigter i afseende på fördelarne af en i allmänhet
utvidgad smidesfrihet, så väl inom som utom Bergslag”, dels emedan
jag anser Bergslags-skogarne, sorn redan äro mycket anlitade, hufvudsakligen
böra användas för tack jerns-b låsning, som endast r grannskapet
af de större malmfälten med fördel kan bedrifvas, och der anläggning
Bill,, till R. St. Prot, l844j 8 Sami. 1Q Raft. 3,
IB
Allm. Bcsv. och Elon-Vtskottets Betänkande , JV.o 116r
af nya hardar med oinskränkt smidesrätt skulle åstadkomma en alltför'
kännbar minskning i tackjerns-tillgången för Bruken utom Bergslag, dels
ock derföre att det är af högsta vigt för beståndet af vår stångjerns-tillverkning,
att densamma med all omsorg skötes, och icke, såsom i sednare
tider egt rum, utvidgas på bekostnad af dess halt och godhet, hvilket
redan medfört så betänkliga följder och skulle blifva ännu mera vådligt
om Bergsmannen linge i större sea la befatta sig med Stångjerns-smide ”
Af Herr Rådmannen Berglund, samt af Riksdagsfullmägtigen från
Westmanlands Län Anders Jansson, som anförde: ”Inom vårt fädernesland
linnes säkerligen ingen näringsgren, som är omgifven af en så oerhörd
lagstiftning, som lackjernstillverkningen. Man tillåter väl Bergsmannen
alt, med svett och möda, ur jordens inre frambringa de alster,
som naturen i serskildta delar af landet nedlaggt, men man förbjuder
honom icke allenast att, på ett ändamålsenligt sätt, af sin skattlagdt och
lagligen förvärfvade egendom få använda de tillgångar, som för haus utkomst
i ymnigt mått erbjudas, utan man förbjuder honom oek ali sätta
sina skatter i circulation på ver'hismarknaden, då en öfverproduction af
hans tillverkning inträffar och afnämare saknas inom hemlandet.
Rikets sist församlade Ständer medgåfvo visserligen en skvmt till
frihet för de under oket längre nosr suckande Bergslagerne, då under vissa
00 o Ö 7
vilkor en stångjernshärd skulle få anläggas vid de masugnar, som under
de Tio nästföregående åren i medeltal haft en årlig tillverkning af. 2500
Skepp., men häruti finner jag likväl ingen rättvisa ligga Lill grund. Ibland
nuvarande Bergsmans-masugnar inom Norbergs Bergslag, finnes visserligen
en och annan, som i 25,å 30 år haft en årlig tillverkning af öfver 2000
Skepp., men likväl icke en enda, som under de tio sislförflutna åren kan
beräkna 2500 Skeppts afverkning årligen, hvilket förhållande torde vara
händelsen i flera af Rikets Bergslager, hvadan således den förmenta friheten
icke på ett ändamålsenligt sätt synes uppfylla sin bestämmelse.
För att närmare komma till målet och i någon mån kunna lätta de band,
som hitintills fjettrat vår jernhandtering, hade jag trott det Höglofl. Utskottet
borde vågat sig så långt ut på djupet och lemnat bifall till min
framställning, samt tillstyrkt alt en Stångjernshärd fått anläggas vid de
Masugnar, som tillsammans under de Tio sislförflutna åren haft en årlig
tillverkning af 2500 Skepp, och derutöfver.”
STOCK. HOLM, tryckt hos L>.‘ G, Berg, 1844.
Ailm. Besv.- ock Ekon.-ZJtshottels Betänkande, Nio H7.
1
N:o 117.
Ank. till Expi Utsk. d. 8 Jan. 1845, kl. 2 e. na.
Betänkande, i anledning af väckta motioner, rörande förändringar
uti Rikets Element ar-Lär över k.
Följande motioner angående detta ämne hafva blifvit uti Riks-Stånden
väckta och till Utskottet remitterade, nemligen:
Hos Höglojl. Ridderskapet och Adeln:
af Herr Westerstrand j P., som anfört, att uppfostran till medborgare
bör, efter naturlig ordning, föregå den till lärd, men att denna grundsatts
icke följes vid Eiementar-Läroverken i Riket, der ännu den så kallade lärdomen
utgör hufvudföremålet för ynglingarnes undervisning, ehuru i sednare
tider rum der äfven måst lemnäs åt läroämnen, som äro för allmänna
medborgerliga lifvet mera nyttiga och nödiga. För att detta i någon mon
skulle kunna förenas med den gamla skolformen, hafva Lärdomsskolorna
val fått tillsatts af s. k. Apologistclasser , samt på andra ställen blifvit förvandlade
till Apologistskolor, men likväl vore ej saken härmed hulpen,utan
qvarstode det olämpliga i detta förhållande, hvarigenom den enhet, som
borde furnäs i allmänna undervisningen, alldeles gått förlorad, och hvarigenom
lärjungarne vid den späda ålder, då de i skolan inträda, och då deras
anlag ännu ej hunnit visa sig, tvingas att välja emellan de båda bildnings11
nier, som onaturligt uppstått; och har motionären ansett, att, till afhjelpande
af dessa med flere olägenheter , både läroämnena och den ordning,
hvari de vid undervisningen förekomma, borde förändras, samt äfven Elementar-skolorna,
likväl med bibehållande af Gymnasierne, pi annat sätt
inrättas, till en del i likhet med Nya Elementarskolan i Slockholm , och
med Fem classer, hvari undervisningen meddelades af En Rector, Fyra Colleger
samt En Dupplicant, i följande ämnen och ordning:
Första classen'. Christendom efter catechesen, Välskrifning, Allmän
Sattslära, använd på modersmålet, Arithmetik , Historia, Fäderneslandets;
Geografi, Fysik samt Botanik, första grunderna; Andra classen'. Christendom
efter catechesen, Biblisk Historia, Välskrifning, Svenska språkets gram
-
Bih. lill R. St. Pro t. 1845. 8 Sami. 20 Haft.
1
2
Ailm. Besv.- och Ekon.- Utskottets Betänkande, Nio 117.
naatik och rättskrifning, Fransyska språkets innanläsning med brit jan till
explication, Arithmetik och Geometri, Historia, Fäderneslandets, och början
till allmänna: Geografi likaledes, Botanik, Zoologi, första grunderna;
Tredje classen: Christendom efter c-techesen, samt Biblisk Historia, Svenska
språkets rättskrifning, Fransyska språkets explication med grammaticaliska
öfnrngar. Tyska språkets innanläsning med början till explication, Geometri
och Algebra, Historia och Geografi, Botanik och Zoologi, Mineralogi,
första grunderna* Fjerde classen: Christendom efter lärobok, Svenska
skriföfningar, Fransyska språkets läsning och skrifning, Tyska språkets explication
med grammaticaliska öfningar, Engelska språkets innanläsning
med början tilt explication, Geometri och Algebra, Fysik, första grunderna.
Historia och Geografi, Naturalhistoria; Femte classen: Christendom efter
lärobok, samt Kyrkohistoria, Svenska skrif- och declamations-öfningar ,
Fra nsyska språkets läsning, med skrif- och tal öfningar deruti, Tyska språkets
läsning, Engelska språkets explication med grammatiealiska öfningar.
Latinska språkets studium till de första grunderna, Geometri och Algebra ,
Fysik, Astronomi, första grunderna med Globlära, Historia och Geografi,
Naturalhistoria. — För de lärjungar, som ej öfvergå till Gymnasium , skulle
dispens från Latinska språket tillåtas, men ej från något annat lät oämne.
Öfnirigarne i Musik och Sång samt Teckning och Gymnastik, skulle
Blifva de förut vanliga, gemensamma med Gymnasium, der sådant fiunes ,
mea på andra ställen under serskilde, Skolan tillhörande , lärare.
För Gymnasium, dit lärjungar, i ofvanberörde stycken behörigen underviste,
skulle uppflyttas, bar motionären, till Irka antal soro förut, föreslagit
följande ordinarie lärare, nemligen: en Lector i Theologi, Moral och
Ky rkohistoria samt Hebreiska språket; en Lector i Grekiska spiåket och
dess Litteratur samt Mythologien; en Lector i Latinska språket och dess
Litteratur samt Rhetoriken och Metriken; en Lector i Fransyska, Tyska och
Engelska språken, Litteratur, samt skrif- och tal-öfningar i det Fransyska;
en Lector i Mathematiken, Fysiken och Astronomien samt Naturafhistorien;
en Lector i Historien, äfven orri Konst och Litteratur, samt Geografien och
Statskunskapen; en Adjunct i Filosofien samt Svenska skrif-och deelaraationsöfningar;
hvartill komma törutnämnde lärare i Musik och Sång, Teckning
och Gymnastik; men serskilde lärare i Natnralhistorien, och främmande
lefvande språk skulle blifva obehöflige. För Cathedralskola skulfe naturligtvis
läroämnena blifva desamma i öfre och nedre afdelningai ne, som i Gymnasium
och Elementarskolan.
Allm. Besv.- ock Ekon.-Utskottels Betänkande, N:o 117.
3
På anförda grunder har motionären derefter föreslagit följande fördelning
af Elementar-Liäioverken, utom Centralskolan i Stockholm och
Athenasum i Gefle, nemligen; Gymnasier i Gefle, Linköping, Skara, Strengnäs,
Westerås, Wexiö, Götheborg, Calmar, Carlstad, Hernösand, Wisby.
Slockholm, 12 st.; Cathedralskolor i Upsala och Lund, 2 st,; Fullständiga
Elementarskolor3 3i st.; Mindie Elementarskolor med 3 classer, 16 si,;
Mindre Elementarskolor med 52 classer, 44 sl 5 och skulle, efter motionärens
förmenande, nya utgifter ej ifrågakomma, utom för dessa sistnämnde skolor,
hvilka dock ej kunde blifva betydliga , enär åtskilliga skolor redan funnes,
hvardera med på Stat uppförda En eller Två Lärare, samt då de öfrige städernas
Pas fagogier hade indeld Kronotioude till ett sammanräknadt belopp
af 565 tunnor;
inom Hogvard. Pr este-Ståndet'.
af Herr Prosten Almqvist, hvilken andragit, att den allmänna caracteren
hos gamla skolan bestått deri, att den utgjort en föreläsnings- och
för höis-anstalt, med tillhörande hemläsnings-system samt att den nu framställer,
hvilande på 1600-talets skolsystem, ett besynnerligt aggregat af
nytt och gammalt, ulan inre organiskt sammanhang.
I Riket finnas Folkskolor, Pfedagogier, lägre och högre Apologistskola-,
på 2 till 4 °ch 5 afdelningar, lägre och högre Lärdomsskolor likaså
indelade, Gymnasier med 2 till 4 afdelningar, Cathedralskolor, Real-Gymnasier,
Militär- och andra tillämpningsskolor, de der, med serskilda syften
och Styrelser, meddela undervisning efter methoder och läroböcker, olika
till och med inom samma slags skolor. Deremot har den nya Elementarskolan
lemnat lyckliga och lysande resultat. Den utgör ett fullständigt
sammanhängande Läroverk, grundadt på vexelundervisning, ämnesläsning
och fri flyttning, 1 alla delar lemnande den för inträdet vid Academien nödiga
undervisningen, som är fördelad på alla våra gamla Läioverk i Apologistien,
Lärdomsskolan och Gymnasium.
Motionären har ansett, att, utan afseende på de i de gamla eller nya
skolorna bestämda läsemethoder, det vöre af hufvudsaklig vigt att återföra
undervisningsverkens spridda och med hvarandra i strid varande elementer
till ett enda sammanhängande och inom sig fullständigt utbildadt ElementarLäto^erk.
Den lägre Apologistskola!!. från början bestämd att utgöra en så
kallad räkne-class, har gått utöfver sin bestämmelse, och bör nu kunna er-»
4
Atlm. Besv.- och Ekon.-Vtakottets Betänkande, N:o 117,
sättas af Folkskolan. Den högre deremot kan utan svårighet inympas på
Lärdomsskolan, i hvars lägre afdelningar den allmänna humanistiska undervisningen
bör meddelas, såsom ock redan på flere ställen sker.
En sådan förening medgifver sjelfva sednast församlade Skol-Revision
ur det skäl, att bildmngslinierna ej böra afsöndras ifrån hvarandra, innan
gossens anlag hinna utvecklas och kännas. Sjelfva dessa olika bildningslinier
hafva numera upphört alt utgöra något hinder för skolans förening,
sedan man funnit, att de alltmer uppgå i hvarandra, och alt den allmänna
skolan kan omfattaj begge, enär erfarenheten Järt, att Latin ej behöfver
grundlägga språkundervisningen, utan först med 3:dje eller 4^de afdelningen
vidtaga, sedan modersmålet och Tyska språket föregått, samt då dispens
från Grekiska och Hebreiska medgifves dem, som taga vägen åt näringarne.
Enligt nyssberörde Skol-Revisions berättelse, har förtroendet till Gymnasierne
minskats, samt äfven den farhågan blifvit yttrad, att desse läroverks
undervisning skall komma att af många lemnäs obegagnad. Från Cathedralskolorna
i Upsala och Lund, samt några af Lärdomsskolorna, hafva ynglingar
dimitterats tifl Universiteten.
Dessa omständigheter har motionären ansett högt tala för Gymnasiernes
samt Skolornas bringande till enhet, hvarför några hinder ej heller
böra uppstå genom Gymnasii-lärarnes egenskap af Consistorii-ledamöter, då
ju Biskopen med Notarie kan administrera Stiftet, Consistoriernas examensskyldighet
öfverflyttas till Academien, der prest- och pasloral-profven förenas
med afgångs-examen i Theologiska Faculteten; Skollarare pröfvas och
tillsättas af Biskop med Skolans, af Konungen utnämnde, Rector; domsrätten,
tillika med förslags upprättande, utöfvas af ett Consistorium, sammansatt
af Domprosten eller Stilts-stadens Pastor med arne närboende Pastorer,
med hvilkas embeten ett sådant tjenste-åliggande förenas och ersättes genom
serskildt måttligt löneanslag, hvartill sjelfva reformen torde bereda tillgång.
Ty med den föreslagna reorganisationen af Svenska elementar-läroverket till
ett sammanhängande helt, i sig innefattande både högre och lägre, så väl
Lärdoms- som Apologist-skolor tillika med Gymnasium, med den modification
i läro-methoden, som pröfvas lämplig, borde ett minskadt behof af
lärare uppstå, enär, med Cathedral-skolan till föresyn, endast 8 å q lärare
behöfvas i det nya, men 17 å 18 äro nödvändiga i det gamla läroverket.
På alla ställen erfordras icke fullständiga Skolor, ehuru öfverallt äfven de
ofullständiga borde uppföras på samma grund och verka i öfverensstäm
-
Allm. Besr.- och Ekon-Utskottets Betänkande, N:o 117.
5
melse med principen för det hela. Sålunda torde alla vidare anslag till Skolverken
blifva öfver flöd iga , och de för handen varande tillgångar ti 11 räck 1 i ge
både till emeriti-löner och sådane lönförhöjningar, att den af kyrkan så
lange och så högt ölverklagade tjenstårsberäkningen kunde upphöra.
I följd af. allt detta, och under förutsättning, att tiden mognat den
öfvertygelse, att Statens väl beror af Skolans återställda välstånd, liksom
mensklighetens framtid af ungdomens uppfostran, har motionären föreslagit,
att Rikets Ständer under innevarande Riksmöte ville upprätta förslag till
de allmänna grunder, hvarpå de för sin del önska, att Läroverkens reform
måtte företagas, samt detsamma till Kongl. Maj:t öfverlemna, med den underdåniga
önskan, att Kongl. Majrt måtte till näst sammanträdande Ständer
afgifva i Nådig Proposition en fullständigt utarbetad plan för Svenska Eiementar-läroverkets
definitiva organisation, hvartill en glad förhoppning blifvit
väckt af den framställning, Kongl. Maj:t i denna syftning behagat göra
i Dess Nådiga Berättelse om Statsverkets tillstånd och behof;
inom Vällojl, Bor gare-Ståndet:
af Herr G. F. Ekholm, som, angående de nuvarande Elementar-läroverken,
eller Gytnnasierne och Skolorna, hufvudsakligen anfört: att de förfelat
sitt ändamål, som är inhemtandet af en förberedande och för idkande
af special-studier, eller rigtning åt hvilket yrke som helst inom samhället,
tillfyllestgörande, allmän bildning; alt Gymnasierne, som från början varit att
betrakta dels såsom Landsorts-universiteter och dels såsom Prest-seminarier,
samt i begge fallen afsedde för mognare ynglingars undervisning, hvilken
numera egentligen tillhörer Academien, borde, för att, enligt tidens kraf,
kunna uppfylla deras ofvanberörde ändamål, sammansmälta med skolorna,
helst afsöndringen i Skola och Gymnasium i närvarande tid är onaturlig,
då den hvarken grundar sig på läro-coursernes beskaffenhet eller ynglingarnes
ålder, och högst skadlig, emedan den upphäfver den enhet och harmoni, sorn
böra råda uti alla institutioner; att dessa större skolor måste blifva icke
allenast tillgängliga för alla, utan äfven så inrättade, att föräldrar af aila
stånd funne sin uträkning vid att der låta sina barn uppfostras, hvarigenom
hos desse, till stor båtnad för det allmänna, åstadkommes sammansmältning
och vexelverkan af begrepp och böjelser, men sorn hittills förfelats,
då det vore af erfarenheten bekräftadt, att Ledamöterne af Rikets första
Stånd, samt äfven de förmögnare, oftast låtit sina barn begagna andra un
-
6
Allm. Best;,- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 117.
dervisnings-anstalter än de nuvarande Läidoms-skolorna och Gymnasierne;
att i dessa föreslagna Skolor blott en skillnad borde bestämmas, å eria sidan,
med afseende å vunnen skolvana bos ungdomen, och, å den andra,
med hänseende till läroämnenas mängd och beskaffenhet, samt att dessa
ämnen, i det fall, att classläsningeri korn me att der fortfara, måtte fördelas
emellan lärarne, på sätt sorn vid Gymnasierne nu eger rum, och att i hvarje
dass alltid en lärare borde vaka öfver de deri upptagne ynglingarues helsa,
seder och sysselsättning.
Härjemte har motionären fästat uppmärksamheten dels å nödvändigheten
af Skolans emancipation från Kyrkan, och dels å nyttan af en förändring
i afseende å Ephoraten, samt dervid anfört, att Lectorernes befattningar
såsom Assessorer i Consistorierne och understundom äfven såsom
innehafvare af Prasbende-pastorat upptaga deras tid i så väsendtlig måtto,
att det nitiska uppfyllandet af deras lärarekall derför måste stå tillbaka,
samt att Biskoparne, hvilka vanligen vöre Ephorer, sysselsattes af stifts-angelägenheterne
med flere dem åliggande bestyr, så att de ofta betraktade
sina Ephorat såsom besvärliga, och ej heller egnade åt desamma all den omsorg,
som dessa vigliga bestyr erfordrade. För att ådagalägga möjligheten
att häri åstadkomma en önskvärd förändring, har motionären, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad af Herr Prosten Almqvist uti samma ämne
blifvit anfördt, sökt uppgifva de sätt, hvaruppå Kyrkans ärenden, skiljda
från Skolans, kunde komma att behandlas.
Slutligen har motionären, med afseende derå, att Skollärarrie borde
erhålla förbättrade lönevilkor, uppgjort förslag härtill, hvaruti lönebeloppen
upptagits till 100 tunnor spanmål för de yngste lärarne, samt derifiån,
under gradvis stigande, till 25o tunnor för Hectorerne.
På grund af allt hvad sålunda blifvit anfördt, har motionären föreslagit:
1:0 att den af Kongl. Maj:t redan förordnade Comité för Kyrkolagens
öfverseende och omarbetning måtte, derest sådant icke redan skett,
anbefallas att skyndsamt fullborda dess arbete, samt ibland annat uppgifva
förslag till Stifts-styrelsens skiljande från undervisnings-kallet;
2:0 att de nu befintlige Gymnasierne måtte skyndsamt sammanslås
med högre Lärdoms-skolorna i de städer, der dessa serskilda bildnirigs-an*-  stalter finnas, samt, efter nuvarande innehafvares succ ssira afgång, lönerna
Allm. Best.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 117.
7
till Skollärare rättas, en ligt en fullständigt och för hvarje Stift serskildt
uppgjord plan, iuotn nuvarande statsanslag, meri hvad derutöfver erfordras,
for organisationers fullständiga tillvägahringande, fyllas genom ökade statsbidrag,
hvarom Korrgl. lVlajrts Nådiga Proposition till Rikets Ständer vid
nästinfallande Riksmöte torde få afvaktas;
3:o att något publikt Embetsverk eller ock serskildt förordnad Comité
måtte i Nåder erhålla uppdrag att upprätta förslag till annan Skolstyrelsens
sammansättning och instruction, jemte uppgifvande af de förändringar
i nuvarande Skol-ordning, som af forändrade omständigheter påkallas,
äfvensom af de upplysningar, hvilka under sist hållue skol-revisioner
blifvit för värfvade ;
4:0 att de så kallade Cathedral-skolorna måtte antingen tjena till
mönster, eller också undergå reorganisation, i fullkomlig enlighet med de
föreskrifter, som kunna komma alt fastställas, i afseende på de i andra punkten
nu löreslagna Skolornas beskaffenhet, samt lönevilkoren för de dervid
anställde lärare okas, der behofvet så erfordrar ; och
5:o *tt, efter det de allmänna Elementar-läroverken erhållit en sådan
0111;jutning, ferierna måtte inskränkas, så vidt möjligt är, samt alltid
minst en lärare hafva åliggande att, emellan Jäseterminerne, några timmar
dagligen fortsätta undervisningar för de lärjungar, hvilka af en eller annan
orsak äio i tillfälle att af undervisningen derunder sig begagna.
Af Herr Kock, som föreslagit, att Rikets Ständer måtte genom underdånig
skrifvelse till Kongl. Majit frambära den önskan, att, sedan den säkra
sluLsals kan dragas af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition den 19 Juli 1844»
angående den nya Elementar-skolan i Stockholm, att ändamålet, som med
denna Skolas organiserande åsyftades, eller att utröna den dervid införda
ämnesläsningens användbarhet, som tillförene varit underkastad tvifvelsmål,
numera vunnits, samt då Rikets Ständer förmoda, att på grund häraf alla
betänkligheter mot berörde läromeihods allmänna begagnande skäligen kunna
anses undanröjda, Kongl. Majit i Nåder täcktes förordna om en dermed
enlig reorganisation af undervisnmgs-sättet vid alla de Lärdoms- och Apologist
skolor i Riket, vid hvilka minst Irenne lärare äio anställde.
Vid denna motion bar ett tillägg blifvit gjordt af Herr Sundler, som,
med instämmande i Herr Kocks framställning, dessutom föreslagit, att de
8
Allm. Bett.- och Ehon-lltshottett Betänkande, N;o 117.
lägre Lärdoms-skolorna måtte utvidgas till så kallade nya Elemenlar-skolor,
om möjligt med så omfattande valfri läsning, att lärjungen kunde derifrån
undergå student-examen, samt helst med 4 lärare i Skolorna å de orter,
som äro belägne på längre afstånd från de högre Lärdoms-skolorna.
Utskottet har tagit dessa motioner, jemte de, i anledning deraf, inom
förrbemälde 3:ne Riks-Stånd afgifna yttranden, i noggrannt öfvervägande,
hvarförutan Utskottet äfven inhemtat kännedom om senaste Skol-revisionens
berättelse samt åtskilliga andra handlingar, som Utskottet ansett vara af
synnerlig vigt och stor nytta för bedömandet af den väckta frågan om
elementar-under visningens förändring.
Med erkännande af svårigheten för ett Rikets Ständers Utskott att,
under den mängd af hopade göromål, som af detsamma måste handläggas,
såsom sig bör, intränga i ett ämne af den omfattning och grannlagenhet
som detta, hyser dock Utskottet den öfvertygelsen, att, sedan frågan under
mer än tjugu år varit offentligen behandlad och den nya skolmethoden under
tiden med framgång blifvit använd, det icke må kunna anses förtidigt,
att äfven Rrkets Ständer derom uttalade sin öfvertygelse.
Redan vid i8a3 års Riksdag anhöllo Rikets Ständer i underdånighet
hos Kongl. Maj:t om en undersökning om Elementar-Läroverkens tillstånd
och ändamålsenlighet i deras dåvarande skick, med anledning hvaraf Kongl,
Majtt år 1827 täcktes sammankalla en Comité till verkställande af en sådan
granskning. Denna Comité tillstyrkte väsendtliga förändringar i de allmänna
Läroverken, samt inrättandet af en Skola, der de nya förslagen borde
underkastas erfarenhetens pröfning och dom. Denna skola, som redan år
1828- trädde i verksamhet, har rättfärdigat de förhoppningar, det nya skolsystemets
vänner hyste, samt tillvunnit sig allmänhetens förtroende. Äfven
den sednaste Skol-Revisionen har vitsordat ”det hedrande sätt, hvarpå idéen
”af ep enda skola i den nya Elementarskolan blifvit ställd i verket.” Förbättringarne
i vår skol-inrättning synas således nu från Folkombudens sida
förtjena ett lifligare deltagande. Likväl torde Rikets Ständer härvid endast
kunna och böra uttala de allmänna grunder, på hvilka de i underdånighet
Önska fästa Kongl. Maj:ts Nådiga uppmärksamhet, men alla detaljfrågor deremot
ensamt bero af de åtgärder, s®m Kongl. Maj:t kan finna för godt i
Nåder vidtaga.
Att
Allm. Best.- och Ekon.-Vtskotlets Betänkande, N:o 117.
9
Åtl en betydligare förändring af Skol-inrättningen i landet är af bebofvet
påkallad, synes vara temligen allmänt antaget, derför tala ej blott
Rik ets Ständers redan för längesedan uttryckta och ofvan anförda önskan,
liksom de motioner, hvilka inom Irenne Riks-Stånd i detta hänseende vid
innevarande Riksdag blifvit väckte, utan äfven flerhddige yttranden och förslag
i den sednaste Skol-Revisionens berättelse. Ett sådant förhållande kan
ej eller vara oväntadt. Vår Skol-inrättning härleder sig nemligen från tider,
då kunskapsmedlen voro få, då deri så kallade classiska lärdomen utesluslutande
herrskade, och då den allmänna undervisningen hufvudsakligen afsåg
bildandet af Kyrkans tjenare. Skolorna formades efter tidens behof
och läroämnena bestämdes derefter. Bristen på tjenliga läroböcker påkallade
lärarens omedelbara biträde, utanlexor och class-läsning måste deraf
uppkomma. Sednare tiders förändrade förhållanden hafva val föranledt
partiella jemkningar, men den af ålder antagna formen och det gamla lärosältet,
samt de från början framhållna läroämnena hafva dock alltjemnt
bibehållit sin öfvervigt. En naturlig följd häraf har derföre blifvit, att
Skolan ej numera rätt passar för tiden, att den är för mycket en föreläsnings-
och förbörs-anstalt och befrämjar för litet sjelfverksamhet, hvarföre
ock lärjungarne efter inträdet i allmänna lifvet ej sällan sakna förmåga att
använda de förvärfvade kunskaperne. Den enskilda undervisningen anlitas
ofta af misstroende till den allmänna, ett förhållande, som af flere anledningar
ej bör vara Staten likgiltigt. Den allmänna undervisningen bidrager
nemligen i väsendtlig mon till samhällighet, liksom till kännedom om sig
sjelf och andra, samt förebygger ensidighet. Den offentliga skolan bör derföre
ej blott stå öppen för alla, dess undervisning bör äfven vara lämpad
efter allas behof af allmän bildning, den bör utvisa kunskapernes hufvudvägar.
Hitintills har den vetenskapliga sidan stått alltför mycket tillbaka
för den linguistiska och på denna senare de lefvande språken för de döda.
Läroämnen föredragas, som endast gagna på vissa platser i samhället, under
det andra, för allmän bildning behöfliga, eftersättas. Ett nödigt samband
saknas emellan Elementar-läroverkets serskilda delar, likasom emellan detta
och Academien. Skolans form hindrar ej mindre en noggrannare disciplin
än de individuella anslagens utveckling, och de lärjungar, som afgå på
olika stadier, hafva ej erhållit de i allmänhet mest behöflige kunskaperne,
t. ex. den yngling, som ur Lärdomsskolan afgår till ett närande yrke. Af
dessa och flera orsaker synes den ifrågasatta reorganisationen af ElementarLäroverket
vara af behofvet påkallad.
Bih. till R. St. Fröt. 18*5. 8 Sami. SO Haft. 2
10
Allm. Besv.- och Ekon-V (slottet» Betänkande, N;o 117.
Sedan Utskottet nu sökt att i korthet antyda den ståndpunkt, hvarpå
denna fråga för närvarande befinner sig, går Utskottet att besvara de af
motionärerne rörande densamma gjorda framställningar, och dervid först
den om Skolornas förening.
Våra Elementar-Läroverk beslå af tvänne väsendtligt skilda delar»
Lärdoms- och Apologist-skolan, af hvilka den förra åter är afdelad i den
så kallade Nederskolan och Gymnasium. Hvad först beträffar de båda
hufvudslagen af skolor, så härflyta af deras åtskiljande betydande olägen=
heter. Gossen insättes nemligen redan i spädare ålder» utan möjlighet för
målsmannen att då rådfråga hans förmåga och fallenhet, af tillfälliga anledningar,
i den ena eller andra skolan och fortsätter der sin väg längre
eller kortare tid, dock alltid för länge, om han blifvit införd på en för sig
olämplig bana... Månget lofvande anlag går sålunda förloradt, eller tvingas
att, efter missledda studier» återbörja, ehuru ofta alltför sent, på en annan
väg. Mången yngling framföres åter utan anlag och derför tillräcklig förmåga
t. ex. på lärdomsbanan, ej sällan ditförd endast af lyckligare ekonomiska
förhållanden, eller det större anseende denna skola förmenas ega ,,
och bidrager i framtiden att öka trängseln på embetsmannabanan, till föga
båtnad för sig och Staten. Då dessutom den första allmänna bildningen
inhemtas i skilda slag af Läroverk» utbildas ståndsinteressc och skråsinne»
som stämmer de blifvande medborgarne mot hvarandra, eller för det minsta
motverkar den samhällighetsanda, som för hvarje Stat är af så stort inflytande,
och hvilket inger en föreställning om egna eller sitt stånds företräden,
ej om den sanna förtjenstens. Förenäs åter de skilda Skolorna»
undvikas dessa olägenheter och, då läroämnena lämpligen ordnas, inhemtar
gossen den första tiden sådane kunskaper, sorn, på hvilken linea han sedan
fortgår, blifva honom af verklig nytta, och hvarje Skola, äfven den närmast
belägna, erbjuder honom tillfälle dertill. Först vid mera utvecklad ålder,
sedan hans anlag och förmåga af Lärarne och honom sjelf hunnit inses»
behöfver han eller hans målsman bestämma det blifvande lefnadsyrket»
och skulle äfven nu ett misstag begås, kan lian, utan olägenhet» när sorn
helst återvända på den lemnade vägen. — När och hvar lärjungen nödgas
afbryta sina studier, innehar han ett, om än litet, förråd af, för alla förhållanden
och lägen nyttiga, kunskaper. Alla Statens bildade medlemmar»
embetsmannen, krigaren, borgaren, den bildade landtmannen m. fl. hafva
åtnjutit sin första intellectuella vård i samma Skola och längre eller kortare
tid fortgått tillsammans under lika förhållandan, de hafva från barndomen»
Allm. Besv.- och Ekon -Utskottets Betänkande, N:o 117.
11
lärt känna och agta hvarandra och knutit fortfarande vänskapsband. På
dessa grunder anser Utskottet Lärdoms- och Apologist-skolornas förening ,
såsom tvänrie bildnings-linier i en Skola, vara af synnerlig vigt.
Hvad åter föreningen af Lärdomsskola och Gymnasium angår, så kunde
fordom möjligen något giltigt motskäl anföras, då Gymnasierne voro ett
slags landsorts-universiteter eller prestseminarier, och ej sällan upptogo ynglingar
vid tjugu års ålder. Nu deremot, då gymnasisten vid sin afgång
till Academien sällan uppnått denna ålder, medförer deras åtskillnad väsendtliga
olägenheter. Ingen betydligare olikhet i ålder eller kunskaper eger
numera rum emellan Skolans äldre och Gymnasii yngre lärjungar. Gymnasium
behöfves ej såsom en serskild ölvergångslänk till Academien, ty hela
Skolan bör nemligen utgöra en småningom dertill ledande förberedelse,
hvilken otvifvelaktig! i den förenade skolan med ämnesläsning säkrare vinnes
genom vanan att vara monitör och ordningsman. Lärjungen sluter sig
derigenom i stadga gradvis allt närmare till lärarne och mognar efter hand
för det academiska lifvet och studierna samt vinner härunder en nyttig
öfning i att handleda andra. Uti ingen händelse synes ett så tvärt afbrott
i lärosätt och disciplin vara tjenligt, som det vid inträdet på Gymnasium
du rådande, hvarigenom ofta längre tid erfordras innan ynglingen hinner
.göra sig hemmastadd i sitt nya läge, och hvarigenom han, ehuru föga äldre
eller kunnigare än skolgossen i högsta classen, på en gång tycker sig hafva
tagit ett stort steg framåt, hvilket hos honom så lätt vacker ett falskt frihetsbegrepp
och tro på förmenta företräden, tillräckliga anledningar att göra
honom lill öfversittare mot yngre kamrater och underordnade, trotsig mot
lärare och förmän, samt ofta i förening dermed försumlig i att lära och verka.
Ordning, flit och sedlighet bibehållas vida lättare, om denna onaturliga
skillnad försvinner. Cathedral-skolorna visa redan möjligheten af en sådan
förening, äfven med bibehållande af den gamla undervisnings-methoden.
Slutligen måste äfven tagas i betraktande att, genom förening af Apologist-
och Lärdomsskolan samt Gymnasium , det nuvarande lärare-antalet
kunde, utan mehn för undervisningen, förminskas, hvilket torde inses deraf
att, enligt Skol-Revisionens uppgift för år i843, då funnos 98 lärare för
619 lärjungar vid Gymnasierne i Gefle, Linköping, Skara, Strengnäs, Westerås,
Wexiö, Götheborg, Kalmar, Hernösand, Carlstad och Wisby, samt 79 lärare
för i,645 lärjungar vid Skolorna i nämnde städer, eller tillsammans 177
lärare; men att, efter skedd beräkning, i enlighet med dels den utaf Skol
-
12
Allm. Best.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o 117,
Revisionen godkända grund i afseende på lärjungarnes antal i förhållande
till lärarnes, och dels de uppgifter, som blifvit Utskottet i berörde hänseende
från Nya Elementarskolan meddelade, vid de förenade Skolorna endast
skulle erfordras ii5 lärare för ofvannämnde antal lärjungar, och således
en minskning af öfver 60 uti det nuvarande lärare-antalet komma
att genom Skolverkens förening ega rum. Härigenom lemnades tillfälle till
en besparing, väl behöflig till förbättrande af de svagare lönte lärarnes inkomster.
Serdeles i ögonen fallande blir denna besparing, då man besinnar,
dels att härigenom undvekes den stora tillökning i nuvarande lärarelönerne
af öfver 1 1,000 tunnor spanmål, som Skol-Revisionen ansett nödigt att föreslå,
utom hvad för Stockholms Läroverk kunde blifva af nöden, och dels
att det gamla skolsystemet, enligt hvad redan visat sig, ovilkorligen fordrar
talrikare dyrbara realskolor, hvilka, med antagande af det nya, blifva öfverflödiga.
Den befarade kostnad, hvartill lämpliga localers anskaffande skulle
föranleda, är visserligen ej så stor, som man föreställer sig, då de flesta
nu begagnade skolhus för ändamålet säkerligen lätt låta aptera sig. På dessa
förenade skäl, har Utskottet vunnit öfvertygelse om vigten och fördelarne
af Skolans förening med Gymnasium, och får således, med anledning af
hvad nu blifvit anfördt, tillstyrka Rikets Ständer, att till Kongl. Majit i
underdånighet frambära den önskan,
att Kongl. Majit, vid den i Nåder utlofvade definitiva organisationen
af Rikets undervisnings-anstalter, täcktes förordna om en sådan
förändring af Elementar-Läroverket, att nuvarande Apologistoch
Lärdomsskola samt Gymnasium lomme att utgöra en enda
fullständigt sammanhängande Skola med tvänne biidningslinier.
De ingifne motionerna föranleda vidare till betraktandet af frågan om
införande i våra Skolor af den så kallade Ambalatoriska och Jmnes/äsaingen.
Hvad först angår den ambalatoriska läseordningen, eller ämnesläsningen för
Läraren, så medför den för honom sjelf den fördel, att han får egna sig
åt det läroämne, som han med förkärlek omfattat, och hvaruti han eger
största skicklighet, äfvensom omvexlingen emellan de högre och lägre delarne
deraf, genom undervisandet af äldre och yngre lärjungar, på honom
måste verka mera underhållande, än ett ständigt framställande af samma
delar för samma ålder. Dessutom måste läraren erhålla en närmare kännedom
om, samt större interesse och kärlek för sina lärjungar, då han genom
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, JV:o 117.
13
hela Elementar-Läroverket följer hvar och en af dera, i stället för att snart
öfverlemna dem åt andras ledning. Läraren tvingas äfven för sin egen skull
att uppbjuda sin förmåga, då han annars i de högre classerna sjelf får
känna olägenheten af hvad han i de lägre försummat. För lärjungarne beredes
härigenom en bättre och mera lefvande undervisning och genom längre
sammanvaro med läraren uppstår större förtroende och kärlek lill honom,
hvarigenom hail sättes i tillfälle att med den närmare kännedom, lian
om hvarje lärjunge eger, kunna lemna honom tillförlitligare råd och ömmare
omvårdnad. Endast i Skolans förberedande dass torde möjligeti undervisningen
af en enda lärare böra meddelas, då de ur föräldrahemmet
nyss utgårrgne barnen ännu ej blifvit vane vid fleies ledning, och den serskilda
fallenhet, sorn hos en sådan lärare erfordras, ej alltid hos i öfrigt
skicklige män inträffar. Större vigt synes ock i denna barnens tidigare ålder
ligga på väckandet af desses håg för studier, än på betydligare framsteg i
kunskapernes olika arter. Genom den ambulatoriska läsningen blir ett jemnt
fortskridande i studier möjligt; vid classläsningen kan den nye läraren sällan
vidtaga der den förre slutat, åtminstone måste större eller mindre olikheter
i methoien inträffa, och således äfven lika många afbrott i undervisningen
uppkomma, som classer finnas. Slutligen böra ock goda läroböcker häraf
blifva en följd, då de utgöra resultaten af skicklige lärares långvariga och
hvarje ämne i ett helt omfattande bemödanden. Med afseende på samtlige
dessa skäl, får Utskottet vördsamt tillstyrka Rikets Ständer, att i den föreslagna
underdåniga skrifvelsen till Kongl. Majrt äfven uttala sin önskan,
att den ambulatoriska läsningen, eller ämnesläsning, hvad lärarne
angår, hvilken redan på Gymnasium eger rum, vid det förenade
Undervisningsverket, i Nåder måtte anbefallas; börande det dock
få bero på närmare pröfning, huruvida detta lärosätt äfven i den
första eller förberedande classen kan tillämpas.
Den vigtiga frågan om ämnesläsning för lärjungarne och fri flyttning
har Utskottet, med anledning af motionerna, tagit i noga öfvervägande, och
inser så väl dess nära samband med föregående frågor, som de betydande
fördelar, hvilka genom dess antagande skulle vinnas. Genom ämnestäsningen
och den fria flyttningen, tvingas nemligen gossen redan tidigt till sjelfverksamhet
under ledning af läraren, sorn rättar det felaktigt uppfattade;
då han sjelf får göra sig reda för sitt ämne, inser och behåller han det
14
Allm. Besv.~ och Ekon.-UtsJcottets Betänkande, N:o 117.
äfven bättre, än om han blott hörer det förklaras, och förhöres deri. Lärjungen
väckes till flit, då lian ser sig genom sitt bemödande endast efter
förtjenst fortgå på sin väg, han lärer känna sina anlag och uppfattar värdet
af lärarens biträde, han täflar blott med sina likar i kunskaper, ej med
ofverlägsna, och han vinner tid för nödig förströelse, då hemlexor icke
upptaga densamma. Ämnesläsningen inplantar kärlek till studier, arbetsamhet,
begär att ej vara den sämste, vana att med lust fullgöra sina skyldigheter,
hjelpsamhet mot kamrater och aktning för förtjensten. Läraren kan
derföre med lätthet handhafva disciplinen och genom monitörsystemets användning
blifva tillräckligare för flere lärjungar. Dessa synes vara de stora
fördelarne af ifrågavarande läromethod, men då densamma svårligen med
framgång torde kunna tillämpas inom Rikets samtliga Skolor, innan ett större
antal tjenlige lärare derföre hunnit bildas, och då en vidsträcktare erfarenhet
ännu torde fordras, innan Kongl. Maj:t i denna magtpåliggande fråga
kan fatta Sitt Nådiga beslut, så tillstyrker Utskottet,
att denna fråga för närvarande ej må leda till någon annan Rikets
Ständers åtgärd, än en underdånig anhållan hos Kongl. Maj:t, att,
då Ephorus och Lärarne derom äro ense, äfven ämnesläsning för
lärjungarne i Nåder måtte vid det allmänna Elementar-Läroverket
varda tillåten,
Om de öfriga i motionerne föreslagna, till en del speciellare, åtgärder
och bestämmelser, nemligen beträffande rätta tiden för classiska språkens
läsande, bestämmandet af de läroämnen, som i Skolorna böra meddelas,
feriernes inskränkning , dispens från vissa kunskapsarter, förordnande af
serskild Skol-Styrelse och revision af Skolordningen, samt Consistorialbestyrens
åtskiljande från Lärare-befattningen, anser Utskottet något yttrande,
å Rikets Ständers sida, nu så mycket mindre uttalas,
som en ytterligare noggrann och fullständig undersökning derom
torde böra föregå, innan något beslut med full säkerhet kan
fattas.
Hvad slutligen angår den framställning, att inga nya lärarelöner borde
beviljas förr, än Skolans reform är afgjord, så kan Utskottet ej deruti instämma,
enär under tiden möjligen så högt påkallade behof i detta hän
-
Alin. Besv.- och Ekon.-Utskoltets Betänkande, N:o 117. 15
seende kunna inträffa, alt hvarje uppskof dermed vore menligt, och således
mindre väl beräknadt, och hemställer derföre,
att den härom väckta frågan må förfalla.
Stockholm den 19 December 1844*
Reservationer.
Af Herr Doctor Wallirij som yttrade: ”Jag reserverar mig emot förestående
utlåtande af det skäl, att den fråga, hvarom Utskottet företagit
sig att opinera, och som, genom pluralitetens beslut, blifvit framställd till
Riks-Ståndens bepröfvande, enligt mitt förmenande, icke är af beskaffenhet
att på ett för närvarande och kommande generationer tillfredsställande sätt
kunna eller böra besvaras genom omröstning inom Representationen. Vöre
också elementar-bildningen en gemensam besittning för hvarje individ inom
densamma, så är dock lätt att förutse, det mången samvetsgrann, som väl
inser frågans stora vigt och betydelse, men ej genom egen handläggning
vid undervisning, iagttagelser eller studier, varit i tillfälle att för valet
emellan Skol-metoder och organisationer bilda sig ett säkert och sjelfständigt
omdöme, skulle befinna sig i en ganska plågsam ställning, om han detta
oaktadt tvingas att uttala en mening — en mening, som han väl för ögonblicket
kan öfvertalas att fatta, men hvarom den knappa tiden och de
många riksdagsgöromålen ej tillåta honom att förvärfva öfvertygelse. Och
då sannolikt pluraliteten inom Riks-Stånden befinner sig i sådan belägenhet,
så vet jag i sanning icke, hvad en opinions-yttring i ämnet skulle bevisa,
eller hvad afseende en vis och upplyst Regering möjligen kan anses^ derpå
böra fästa.
Sjelfva detta af Utskottet nu afgifna utlåtande synes mig öka betänkligheten.
Då sjelfva det Utskott, hvilket det åleget att granska de remitterade
motionerna, och som nu afgifvit sin opinion, icke haft eller gifvit
sig tillräcklig tid för inhemtande af nödig kunskap om hvarken de äldre
eller yngre läroverkens tillstånd och organisation, hvad kan då skäligen
väntas af representationen i massa? Exempelvis ville jag, hvad de äldre
läroverken angår, nämna, att Utskottet synes mig helt och hållet vara i
16
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, N:o lii.
okunnighet om de betydliga reformer, dessa, synnerligast under sist förflutna
decennier, undergått; och hvad det yngre, fö ordade läroverket angår,
att Utskottet anser det böra bero af Ephorers och Lärares sammanstämmande
godtfinnande, huruvida ämnesläsning för lärjungarne derstädes må
varda tillåten, då likväl hvar och en, som inhemtat någon slags kännedom
om detta läroverks organisation eller någon gång besökt den Nya Elementarskolan
i hufvudstaden, ej kan vara i okunnighet om, att denna ämnesläsning
är hufvudvillkoret för den undervisning, der kan erhållas.
Angående giltigheten så vät af de resultat, som af de rationella
grunder, hvarpå det Nya Läroverkets företräde framför del Gamla förmenes
hvila, hyser jag flerfaldiga tvifvel — och icke tvifvel blott. Desse kunna
dock ej få plats inom det skäliga utrymmet för en reservation.”
Af Herr Lector Ljungdahl, som anförde: ”Emot detta Betänkande får
jag mig på följande grunder reservera: 1:0 emedan den här behandlade
hufvudfrågan ännu befinner sig i ett alltför outredt skick, för att af Rikets
Ständer kunna med någon säkerhet bedömas; 2:0 emedan flere bland de
här yttrade åsigter, rörande såväl det gamla, som nya skolsystemet, äro
oriktiga; samt 3:o emedan den besparing i kostnad, hvilken genom antagandet
af den föreslagna nya organisationen af Elementar-Läroverket skulle
uppkomma, enligt min öfvertygelse, är ett tomt föregifvande, hvaraf den
mindre sakkunnige möjligen kan missledas.”
Härförutan reserverade sig emot Utskottets beslut Herr Grefve Sparre,
Herr Doctor Utterström, Herr Prosten Odelberg, Herr Doctor Norström,
Herr Lector Ahlstrand samt Herr Prosten Schröder.
N:o 118.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 9 Jan., kl. 1 e. na.
Betänkande, i anledning af väckt fråga, om anställande af flere
Lärare vid Apologist-skolorna.
Uti en hos Högv. Preste-Ståndet väckt och till detta Utskott remitterad
motion, har Herr Comminister Hedin föreslagit tvänne nya Lärares
till
-
Allm. Bete.- ock Eion.-Ulsiollels Betänkande, N:o 118.
17
tillsättande vid de Apologist-skolor, sorn, enligt Kongl. Majus Nådiga Bref
den i November 18 , blifvit utvidgade efter en så vidsträckt plan tor
undervisningen, att lärjungarne skola derifrån afgå täll Universiteten, med
tillräckliga kunskaper för undergående af Student-examen i alla dithörande
Ämnen, med undantag af de gamla språken. Motionären har nemligen an•ett
otillräekligt det antal af 3:ne Lärare, sorn i berörde Skolor for närvarande
bestrider undervisningen, hvilken, utom hvad beträffar de gamla
språket), är lika vidsträckt med den uti både Lärdoms-skolan och Gymnasium,
hvarest likväl omkring 14 lärare äro anställde; och har han, till
Stöd för sitt andragande, åberopat, att det 'ore bestyrkt al erfarenheten vid.
örebro Apologistskola, att lärjungarnes antal vore allt för stort i förhållande
till lärare-personalen. Vid remitterandet af denna motion, har Herr
Biskopen Holmström deri instämt, med vitsordandet af det uppgifna behofTet
lör berörde Skolor af en ökad lärare-personal.
Då Kongl. Majus Nådiga Proposition, angående ny organisation af Rikets
Elemeutar-Lär overk, torde vara att redan vid nästkommande Riksdag
förvänta, samt, i anledning af vid denna Riksdag väckta motioner rörande
Undervisningsverken, Utskottet i sitt Betänkande, N:o iin, hemställt, att
Rikets Ständer ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Elementarläroverket
vid dess förestående förändring Klefve så regleradt, att nuvarande
Apologist- och Lärdomsskola, äfvensom Gymnasium, komrne att utgörs
en enda fullständig Skola, hvarigenom, enligt Utskottets förmenande,
•11 anledning är att hoppas, att de brister, som ännu måhända vidhäfta
Apologi st-skolornas organisation, böra kunna utan nya anslag afhjelpas, si
•ynes det Utskottet, för dess del, som några smärre, af högsta behofvet ej
påkallade, förändringar i denna del ieke böra för närvarande vidtagas;
och
hemställer Utskottet derföre, att ifrågavarande motion icke må till
någon serskild Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholn# den 23 December i84i
-
Bih. till R. St. Prat. 18U. 8 Sami. 2Q Bäft.
18
Allm, Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande, iV;o i 19.
N:o 119.
Ank. till Exp. UtsL cL 9 Jan., hl, 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om bildande af ett & kol
li
åd för hvarje Lärdomsskola, samt inrättande af Apologisteller
Real- och Söndags-skolor l städerna.
Till Utskottets handläggning har Tällofl. Borgare-Ståndet remitterat
ett af Herr A. G. Akesson afgifvet memorial, af innehåll, att motionären,
med fästadt afseende å Undervisningsverkens närvarande tillstånd, synnerligast
deras, som serskildt äro bildningsanstalter för städernas uppväxande
»ngdorn, funne föga till deras förbättrande i sednare tidor hafvet blifvit
tillgjordt, serdeles med hänsigt till hvad uti andra länder i detta hänseende
uträttats; och förmenade motionären, att huffudsaåliga skäist härtill
vore, att vården cm Läroverken blifvit öfverlemnad åt da Episeopala myndigheteine,
helst det öfverstege en mans förmåga att kunna vara så hemmastadd
i alla vetenskapernas mår.gfalldiga utgreningar, att han skulle kunna
med insigt och kraft leda undervisningen till full verksamhet i tidehvarf
vets
anda m. m.; och har motionären, i anledning häraf, föreslagit, att för
hvarje lärdomsskola måtte bildas ett Skolråd, sammansatt af ortens mest
upplysta och aktningsvärda män, hvilka hade sig anförtrodd den närmast*
tillsynen öfver Läroverket, samt att detta Skolråd måtte ställas under d*
Academiska Consistorierne, hvilkas medlemmar, såsom varande hvar för sig
vetenskapernas målsmän i landet, bäst vore i tillfälle att bevaka under^
jVisningsveikens framåtskridande.
Vidare har motionären anfört, att, utcm i några af de större städerna,
icke funnes några undervisningsanstalter för ynglingar sorn bestämde
sig för handeln, hvadan desse äfven ofta, utan bildning för sitt yrke,
lemmil att inträda i samhället, och derföre hemställt, dels att Rikets Ständer
måtte föranstalta, det Apologist- cih Real-skclor inrättades i städerne
för den ungdom, sorn egnar sig åt de borgerliga näringarne, och dels, att
en större uppmärksamhet lemnadrs åt de så kallade Söndags-skolorna, hvilka,
cm de, såsom tillbörligt vöre, understöddes af Staten, kunde uträtta mycket
godt, ecb utgjoide, eller motior arens förmenande, den enda läroanstalt
der den cbrmedlsde ungdomen inom näringarne och den fattigaste medlem
af samhället kur de erhålla en, elter bihofvet afpessad, bildning; och harr
Allm. och Ehon.-Utshottets Betänkande, N;o 119. 1
IB
motionären i sednare hänseendet föreslagit, att sådana Skolor, med ordentligt
aflönade lärare, måtte i städerne inrättas, samt att styrelsen deröfver
mätte uppdragas åt delegerade bland städernes invånare.
Då Utskottet, i sitt Betänkande, Nto 117, dels afgifvit det yttrande
om föreslagen förändring af Skol-Styrelserne, att Utskottet, för sin del, anser
denna med flere frågor icke kunna, utan en föregången noggrann och.
fullständig undersökning derom, till afgörande företagas, och i sammanhang
med ny reglering af hela Eiementar-Läroverket, dels, hrad Apologist-skolor
beträffar, tillstyrkt Rikets Ständer att, på anförda skäl, bos Kongl. Majtfc
i underdånighet anhålla om en sådan definitiv organisation af Rikets undervisningsanstalter,
att nuvarande Apologist- och Lärdomsskoior samt Gymnasier
komma att utgöra en enda fullständigt sammanhängande Skola, så fåE>
Utskottet, med åberopande häraf, hemställa,
att motionärens förslag, både om förändring af Skol-Styrelserne
och inrättande af Apologist- eller Real-skolor i städerna, såsom ej
af något tvingande behof påkallade, icke måtte till andre eller serskilde
beslut för närvarande föranleda.
Vidkommande framställningen om Söndags-skolors inrättande i städerne,
så hyser Utskottet den öfvertygelsen, att sådant bör åligga comraunerne
sjelf ve, utan att Statsbidrag dertill äro af nöden; hvarföre och då föreskrift
härom redan finnes i 10 §. 2 mom. af Kongl. Maj:ts Nådiga Stadga om
folkundervisningen den 18 Juni 1842,
Utskottet anser sig böra hemställa, att berörde förslag icke må
till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 23 December 1844-
STOCKHOLM,
tryefct fcos W. F. DALMAN, 1»
rättelser
uti Allmänna Be sv.- och Ekon.-Utskottets BetänkandeJ JV:o 117.
Sid. ar. 7 nedfr. st. äfven om /. äfvensom
g — 5 — — anslagens — anlagens
13 — i3uppfr.— inträffar. — anträffas.
1^
7 nedfr.— mindre uttalas, /.mindre böra uttalas,
Bih. tilt R■ St- Fröt. 1845. 8 Sunil. 22 Ilnjt.
1
STOCKHOLM I. Marcus, 1845.
Allm, Besv.- och Ekon.-Ulskottels Betänkande N\o 120.
1
N:o 120.
Arik. till Exp.-Utsk. d. g Jan. 1845, kl. 2 e. m.
Itclänkande, i anledning af väckt motion om indragning af Bergsjo
g de - tj ens tern e.
Uti en af Hederv. Bonde-Ståndet till detta Utskott remitterad motion,
har Riksdagsfullmägtigen Anders Johansson från Wermlands Län,
med hvilken sig förenat Riksdagsfullmäktige Peter Persson från Örebro Län
och Lars J. Boethius från Stora Kopparbergs Län, anfört: att Bergsfogdarne
med allt skäl kunde räknas bland de många umbärlige tjenstemän,
med hvilka Sverige är belastadt, då deras hufvudsakligaste åligganden bestode
uti att uppbära och redovisa krono-utskylderne af Bruken och Bergverken
, samt att såsom åklagare närvara vid Bergstings-i ätternes sammanträden;
men deras göromål i och för uppbörden vöre högst ringa, samt
det dem uppdragna åklagare-kallet snart sagdt af ingen betydenhet, i anseende
dertill, att endast elt litet antal af mål förekomma vid Bergstingsrätterne,
och dessa Domstolar dessutom, enligt motionärens förmenande,
såsom öfvertlödiga, snart torde blifva helt och hållet afskaffade; och har
motionären, på sålunda anförda skäl, föreslagit, att Bergsfogde-tjensterne
måtte indragas och de dermed förenade åligganden uppdragas åt Kronobetjeningen,
dock med skyldighet för de nuvarande Bergsfogdarne att tjensterne
fortfarande förvalta under sin öfriga lifstid, eller intilldess de erhålla
annan tjenst med motsvarande löneförmoner.
Härförutan har Utskottet fått emottaga ett af Herr C. Berglund afgifvet
skriftligt anförande, hvaruti han framställt olägenheterne deraf, att
Bergsfogdarne, enligt gällande författningar, jemväl hade att befatta sig
med så kallade utmätningsmål, iså måtto, att, då fast egendom i Bergslagen
blifvit af vederbörande Kronofogde utmätt, det ålåge utmätningsförrättaren
att inom viss föreskrifven tid öfversända utmätningsdoeumentet
till ortens Bergsfogde, som derefter hade att uppskatta och värdera den
utmätta fastigheten, och sedermera aflemna det deröfver författade värde
rings-instrumentet
till Kronofogden, hvilken åter borde desse handlingar,
jemte förslag till auctionskungörelse, öfversända till Konungens Befallnings
Rih.
till Ii. St. Prot. 1845, 8 Sami. 21 Uäft. I
2
Allm. Besv,- och Ekon.-Utskottets BetänkandeN:o 120.
hafvande. Utom det att en sådan behandling af dessa frågor medförde
en högst onödig tidsutdrägt, tillskyndade densamma äfven gäldenären ganska
dryga rättegångskostnader~-och förhindrade honom ofta att i godo få
uppgöra saken med fordringsegaren; och då ifrågavarande tillgöranden från
Bergsfogdarnes sida egde sin grund uti Kongl. Bergs-Collegii Bref till Landshöfdingarne
af den 7 April 1786, men detta åter stöde i strid med Kongl.
Maj:ts Nådiga Taxa och Förordning af den i5 Maji 1821, angående expeditions-lösen
m. m.; så yrkades, att berörde Bref måtte till all kraft
och verkan varda upphäfvet.
Innan Utskottet går att besvara dessa framställningar, har Utskottet
ansett sig böra meddela följande upplysningar.
Enligt gällande Instruction och tid efter annan utfärdade författningar,
åligger det Bergsfogdarne, utom den allmänna tillsynen öfver Grufvors
upptagande och bearbetning, samt jernförädlingen i allmänhet, att
årligen till Bergs-Collegium insända förteckningar så väl öfver blåsningarne,
som öfver Stångjerns- och Manufactur-smidet i Riket, jemte dithörande
uppgifter; att, efter Bergs-Collegii föreskrift, försegla och utrifva stångjernshärdar;
att vid Bergstings-Rätterne bevaka Kongl. Maj:ts och Kronans
rätt och utföra Dess talan; samt att verkställa utmätningar, värderingar
och försäljning af Bergsmanshemman; hvarförutan de skola debitera och
af Bruks- och Bergverken uppbära de kronan deraf tillkommande utskylder,
såsom tiondeafgift, hammarskatt ro. m. samt emottaga åtskillig annan
penningeuppbörd till Grufve- och Bergslags-cassor m. m. Den nuvarande
staten upptager Bergsfogdarnes antal till 16, hvilka tillsammans
uppbära i årlig lön 2,026 R:dr 16 sk. Banco, men icke någon af dem till
högre belopp än 196 R:dr 24 sk. samma mynt, utom Bergsfogden i Wermland,
som, jemte 110 R:dr i lön, innehar boställe.
Utskottet anser sig ej heller med tystnad böra förbigå, att Kongl.
Bergs-Collegium har, i anledning af tillförordnade committerades underdåniga
yttrande om Bergs-Domstolarnes samt Bergs-Statens i orterna reorganisation,
under den 2 Juli innevarande år, sig i underdånighet utlåtit: att,
derest Kongl. Mäj:t, med bifall till committerades derom framställda förslag,
skulle besluta, att, till förenkling af Krono-Uppbörds-verket, de ordinarie
Bergs-ulskylderne borde af vederbörande Kronofogdar hädanefter indrifvas
och redovisas,, Bergsfogdarnes antal i allmänhet väl kunde inskränkas
tili sex, eller lill en för hvarje af nuvarande Bergmästaredömen, men. då'
Allm, Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande , N:o 120.
3
det jemväl ålåge desse tjenstemän att bevaka Kronans rätt vid allmänna
Domstolarne och vid förefallande undersökningar m. m., hvartill komme
angelägenheten deraf, att desamma måtte, i händelse af behof, kunna till
Bergmästare-förrättningars verkställande förordnas, så ansåg Collegium, i
öfverensstämmelse med committerades derom yttrade tanke, att löneförmonerna
böra derefter någorlunda lämpas, men äfven att framgent ej heller
någon må till Bergsfogde förordnas, så framt han ej undergått vederbörlig
Bergs-examen.
Utskottet har, hvad sålunda förekommit, i öfvervägande tagit; och,
beträffande frågan om Bergsfogde-tjensternes indragning, ansett böra i betraktande
tagas: att Geschworner för närvarande hufvudsakligen åligger att
hafva tillsynen öfver grufvubrytning och hvad dermed sammanhang eger,
hvarjemte desse tjenstemän, såsom varande behörigen examinerade, vanligen
blifva, i händelse af behof, till Bergmästare-förrättningar förordnade;
att för öfrigt Bergsfogdarnes bestyr med Krono- och annan uppbörd,
samt utmätningar, jemte åliggandet att bevaka Kronans rätt m. m., synas
böra utan svårighet kunna å Kronofogdarne, Häradsskrifvarne m. fl. öfvertlyttas;
hvadan, och då härtill kommer, att antingen Bergmästare eller
Geschworner lätteligen torde blifva i tillfälle att afgifva de årliga förteckningarne
tili Bergs-Coliegium öfver tackjerns- och smidestillverkningarne,
äfvensom att utrifva stängjernshurdar, samt att med större sakkännedom,
än som hos de oexaminerade Bergsfogdarne kan förutsättas, utöfva tillsyn
öfver jernförädiingen, Utskottet for sin del hyser den öfvertygelse!!, att
Bergsfogdetjensterna utan olägenhet kunna upphöra; och får Utskottet, på
dessa skäl, och med fästadt afseende dessutom å nödvändigheten af att
undanrödja de olägenheter, som uppkomma deraf, att Bergsfogdarnes nuvarande
löner icke i allmänhet förslå till deras bergning, vördsamt
hemställa, att Rikets Högloft. Ständer behagade hos Kongl.
Majrt i underdånighet anhålla, att de Bergsfogdarne hittills
åliggande göromål måtte, i nion af innehafvarnes afgång, öfverflyttas
dels på vederbörande Kronofogdar och Häradsskrifvare
i afseende på debiteringen och uppbörden af Kronans
inkomster, samt actoralers utförande 111. 111., och dels
på Bergmästare och Geschworner, hvad deras befattning med
bergsväsendet vidkommer.
Hvad deremot beträffar den af Herr Berglund gjorda framställnin
om upphäfvande af Bergs-Gollegii bref den 7 April 178G, så, enär de olä
4 Allm, Besv,- och Ekon,-Utskottets Betänkande j N'.o 121.
olägenheter, som derigenom uppstått, redan finnas undanröjda genom
Kongl. Majrts Nådiga Förordning den 27 April 181 o, angående värdering
och försäljning af fastighet å landet, som för gäld i mät tages, anser Utskottet
berörde
framställning ej till någon serskild Rikets Ständers åtgärd
höra föranleda.
Stockholm den 28 December 1844*
N:o 121.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 9 Jan., kl. 1 t. ra.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af alla
hittills gällande stadganden , som ansetts lägga hinder i vägen
för Adelsman att söka tjenstebefattning ar i Städerne.
Från Högloft. Ridderskapet och Adeln har till Allmänna Besvärs-‘och
Ekonomi-Utskottets handläggning blifvit remitterad en af Grefve Mörner,
Carl Göran Detlof, väckt motion, hvaruti anförts, att, då genom Konungs
och Ständers sammanstämmande beslut, den föreslagna förändringen uti
17 §. Regeringsformen numera vore gillad, och således vid tillsättande af
Ledamotsplatser uti Högste Domstolen hädanefter intet afseende komme
att fästas deruppå, huruvida sökanderne äro af Frälse eller Ofrälse Stånd,
så vore derigenom det sista stadgande upphäfdl, på grund hvaraf en Adelsman
kunde, under åberopande af sin börd, framställa anspråk på befordran
i Statens tjenst. Då således Ridderskapet och Adeln hädanefter icke
hade något annat att i detta afseende stödja sig vid, än skicklighet och
förtjenst, så syntes det vara billigt, att der dessa qualificalioner finnas, de
också böra få i allo göra sig gällande. Detta vöre likväl icke fallet, så
länge Adelsmän ansågos uteslutne från rättigheten att vinna befordran vid
städernas Embetsverk. Orättvisan utaf detta interdict mot Adelsmän vore
för mycket i ögonen fallande för att kunna försvaras. På grund här
-
Allm, Bcsv.- och Ekon,-Utskottets Betänkande, IV.o 121,
5
af har motionären föreslagit, ”att, med upphäfvande af alla hittills gällande
stadganden, som ansetts lägga hinder i vägen för Adelsman att söka
tjenstebefattningar i städerne, det måtte förklaras, att det står hvarje
Svensk man, utan afseende på börd, öppet att söka lediga embeten, tjenster
och beställningar i städerna, och att vid deras återbesättande kunna
komma i åtanka i den ordning, för hvarje serskildt embete, tjenst eller
befattning, finnes stadgadt.”
Vid motionens föredragning hos Ridderskapet och Adeln har blifvit
anmärkt af Herr Cederschjöld, R. Th.: att, så vidt han hade sig bekant,
de i detta ämne utfärdade författningar endast innefattade rättighet för
Borgerskapet att utvälja och föreslå Borgmästare och Rådmän, så att ”ingen
skulle Städerne påtvingas;” att således något hinder af dessa författningar
icke mötte för Adelsmäns utnämnande till tjenster i Städerna; samt
att, om också någon sådan författning skulle finnas utfärdad, densamma
måste anses hafva upphört genom stadgandena i 28 §. Regeringsformen:
att Konungen eger utnämna och befordra infödde Svenske män till alla
embeten och tjenster inom riket, hvilka äro af den egenskap, att Konungen
fullmagt derå utfärdar, samt att Konungen fäste vid alla befordringar
afseende endast å de sökandes förtjenst och skicklighet, men ej på deras
börd.
Utskottet får i anledning häraf upplysningsvis meddela, att, då det i
Stads-lagen stadgade valsätt för Borgmästare och Rådmän i i6:de århundradet
synes hafva kommit ur bruk samt Borgmästare i städerna utan föregånget
val af Borgerskapet blifvit tillsatte, hvarvid Adelns medlemmar
ofta torde hafva kommit i åtanka, så synes denna omständighet, i förening
med de vid samma tid uppkommande Ståndsstridighelerna, hafva föranledt
Borgerskapet att, vid försvarandet af deras gamla rättighet att genom val
utse Borgmästare, anhålla om företrädesrätt för medlemmar af eget stånd
till sådane tjenster. De uti ifrågavarande ämne utfärdade Kongl. Resolutioner
äro hufvudsakligen följande: Kongl. Resolutionen på Städernas besvär
den 1 September 1664• §• Såsom Riksens Borgerskap underdånigst anhåller
om dess frie val af Borgmästare och Råd, Kyrkoherdar, Skolmästare,
samt alle andre andlige och verldslige betjente efter privilegier och
sedvanor att kesa och utvälja, alltså vill 11. K- Maj:t härmed INådigst hafva
resolverat, alt hvad Borgmästare- och Råds-valet anlangar, det skall i
gemen förblifva efier Lag och att Borgmästare och Råd med Stadsens Borgerskap
, föregående Landshöfdingen intåd, må hafva frihet till utvälja af
3
Allm. Besv.- och Ekon-Viskottets Betänkande, N:o I21.
dess medel, den, sorn till den vacerande tjensten bäst kan vara fallen oell
dägelig, och skall i detta fallet ingen hafva magt anten genom förbön eller
annat medel bringa någon utom stadzens Borgerskap till förbemäldte tjenst
och plats. Kongl Resolutionen på Städernes Besvär den 3 October i6j5,
§. 5. Öfver det fria val, Städerne äska uli Borgmästare och Råds och andre
Stadsbetjentes tillsättande vid förefallande vacanser af sådane personer, som
äro af Borgar-Ståndet,—-—•—- bäfver Kongl. Maj:t Sig förklarat, att Landshöfdingarne
härmed allvarligen blifva förmante att förfara härutinnan efter
Lag och SLädernes priviligier. Kongl. Resolutionen pä Städernes Besvär
den 3 December 1680, § 3. Eftersom de Städer, som hafva Adelsoch
Frälsemän till Presidenter och Borgmästare i anseende till det ringa
förtroende, de öfriga Stadsens Ledamöter till dem hafva för Ståndzens åtskilliga
intressens skull underdånigst begära, att desamma må med andra
goda Ijensler förses och Magistraten deras fria val tillåtas vid Borgmästare
och Rådmäns tillsättande, thy lofvar H. K. Maj:t härmed att Nådigst
vilja befordra ofvanbemälte Presidenter och Borgmästare derifrån till andra
anständiga tjenster, när dertill någon öppning gifves; såsom ock att
handhafva Städerne vid ett fritt val uti Borgmästare och Rådmäns tillsättjande,
så vida dem efter lag och Priviligier tillkomma. Kongl. Resolutionen
på Städernes Besvär den iy Juli i~ig. .§'■ %4- Andraga Städerne, huru
dem högst skadeligt vara månde, att Adels- och Frälsemän på några
orter äro blifne Presidenter och Borgmästare, hvilket orsakat stor oreda
fär Ståndens skiljaktiga intressens skull; begärandes till bibehållande af
godt förtroende emellan Magistraten och Borgerskapet, det inga Adelige
personer måge antagas till Borgmästare i Städerne likmätigt Högstsalig
Konung Carl Xis Resolution den 3 December 1680, så lärer Hennes K,
Maj:t draga den Nådige försorg, så snart något tillfälle sig yppande varder,
att kunna de personer till några andra dem anständige lägenheter
befordra och förhjelpa, hvilka af Adelsståndet äro och för tiden uti någon
6tad kunna Magistrats-Embeten bekläda, Städerne då måge på det sättet
i denna sin begäran blifva vilifarne, och således hädanefter komma att
njuta den åberopade Kongl. Resolutionen af 1680 och flera tillförene gifne
fullkomligen tillgodo. Hvarjemte slutligen Kongl. Resolutionen pä Städernes
Besvär den 8 Juli 1J20. 2. försäkrar Städerne om oförkränkt till—
godonjutande af den rättighet, som, enligt åberopade Resolutioner eller hvarje
Stads enskilta priviligier, deni tillkomma att få utvälja och föreslå Borgmästare,
Rådmän och andra stads underbetjente.
Allm. Besv.- och Ekon.-Vtskottets Betänkande, N.o 121.
7
Af hvad sålunda blifvit anfördt anser Utskottet stöd kunnat hemtas
för den mening, att Adelsmän icke skulle ega att söka ifrågavarande tjenster,
och då, enligt 31 §. Regerings-formen, Städernes Borgerskap bibehåller
den rätt, sorn de tillförene innehaft, att till Borgmästare-tjenster föreslå
behörige personer, samt 114 §. Regerings-Formen försäkrar hvarje Riksstånd
0111 fortfarande åtnjutande af dess priviligier och förmoner, hvartill
borde kunna räknas rättigheten att utse deras Embetsmän inom sin egen
klass, med uteslutande af andra, så anser Utskottet de ofvan åberopade
Resolutiouerne, oaktadt innehållet af 28 §. Regerings-Formen, kunna gifva
skälig anledning till tvekan om Adelsmäns rättighet att i Städernes
Embetsverk vinna befordran. Då likväl de förhållanden, som gifvit anledning
till dessa Resolutioner, nu icke förefinnas, och då de serskilda
Ståndsintressena alltmera vika för en allmän medborgerlig anda, så anser
Utskottet, med hänsigt jemväl till den i Regeringsformen uttalade grundsats,
att vid alla befordringar afseende endast bör fästas å de sökandes
skicklighet och förtjenst, men icke å deras börd; sig böra instämma i motionärens
åsigt, att åt berörde Resolutioner bör gifvas en med tidsandan öfverensstämmande
tydning; och hyser Utskottet jemväl den öfvertygelse,
att, sedan Ridderskapet och Adeln uppgifvit all uteslutande eiler företrädesrätt
till vissa tjenster, Borgare-Ståndet icke skall tveka att samtycka
till en sådan förklaring af ifrågavarande Resolution, att intet hinder deraf
må hemtas för Adelsmän att i Städernes Styrelseverk vinna befordran.
Utskottet får således vördsamt tillstyrka, att,
så vida Vällofl. Borgare-Ståndet dertill samtycker, Rikets Ständer
hos Kongl. Maj:t i underdånighet ville anhålla om utfärdande af
den förklaring, att det skall stå hvarje Svensk man, utan afseende
på börd, öppet att, vid återbesättande af lediga embeten,
tjenster och beställningar i Städerne, komma i åtanka i den ord
ning,
för hvarje serskildt Embete, tjenst ellar befattning finnes
stadgadt.
Stockholm den 23 Dec. 1S44*
8
Ålim, Besv.~ och Ekon.-Utskottcts Betänkande j N:o 122,
N:o 122.
Ank. till Exp.-CJtsk. den 10 Jan., kl. i e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion om ändring i de genom
Kongl. Förordningen den 7 Maji 1842 stadgade vilkor för behörigheten
att föra befäl ä Svenskt Handelsfartyg.
Uti en från Ilederv. Bonde-Ståndet till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottets handläggning remitterad motion, har Riksdagsfullmägtigen
Johannes Johansson från Götheborgs och Bohus Län anmärkt, att
genom Kongl. Förordningen den 7 Maji 1842 blifvit, såsom vilkor för
rättigheten att föra Svenskt fartyg annorledes än vid kustfart inrikes orter
emellan eller lill hamnar i Norrige, Danmark och Finland, stadgadt,
att Skeppare böra antingen hafva här i Riket aflagt Sjö-Oflicers-examen
eller vid Navigalions-Skola genomgått Sjökaptens-examen; hvaraf blefve en
nödvändig följd, att alla de, hvilka fört och nu föra fartyg med bestämmelse
for inrikes kustfart, äfven om de skulle ega den största practiska
skicklighet i sjömansyrket, äro oberättigade att till andfe utrikes orter föra
Svenskt Handelsfartyg, i händelse de icke kunna undergå en sådan examen
och således komma att sakna nödig förtjenst, sedan numera fraktförtjensten
inrikes orter emellan till största delen tillfaller ångfartygen; och
har af sådan anledning motionären föreslagit den ändring i Kongl. Förordningen
den 7 Maji 1842, att hvar och en, som kan visa sig ega practisk
skicklighet i sjömansyrket, må erhålla rättighet att föra Svenskt Handelsfartyg
till hvilken utrikes ort som helst.
Yid föredragningen af denna motion inom Hederv. Bonde-Ståndet,
yttrade Riksdagsfullmägtigen Carl Gustaf Brulin från Hallands Län: att i
detta Län, hvarest mycken sjöfart idkas, skulle de egentliga sjömännen,
hvilka förvärfvat practisk kännedom af yrket, mycket förlora derigenom,
att de icke aflagt föreskrifna examina, hvilka blifvit så försvårade, att
ganska få af allmogens söner kunna genomgå dem; att de handelshus,
hvilka hittills till utrikes sjöfart användt oexaminerade skeppare, icke
haft skäl att beklaga sig öfver dem, samt att således någon förändring
uti
Allm, Besv,- och Ekon.-Utskottets Utlåtande, N:o 128,
9
uli de i berörde Kongl. Förordning gifne föreskrifter vore önskvärd.
Hvad sålunda förekommit har Utskottet i öfvervägande tagit, men,
som lör den större insigt i navigationen, hvilken erfordras, för att under
vidsträcktare sjöresor kunna med erforderlig skicklighet föra befäl å fartyg,
måste förutsättas den grundligare vetenskapliga bildning, som med de i
Kongl. Förordningen den 7 Maji 1842 föreskrifna examina blifvit afsedd,
synas dessa för behörigheten att föra fartyg till aflägsnare orter stadgade
vilkor vara påkallade af skyldig omtanka så väl för besättningarnes och
passagerares, som skepps- och godsegares säkerhet; och då härtill kommer
att de, hvilka, utan att hafva tagit ifrågavarande examina, idka utrikes
sjöfart, jemväl ega att föra fartyg till närmare utrikes orter, samt dessutom
genom 2 §. af nämnde Förordning blifvit från dessa examina befriade,
så väl de, hvilka vid Förordningens utfärdande redan i behörig ordning
förvärfva! sig rättighet att under vidsträcktare utrikes fart, än till
Norrige, Danmark och Finland föra Svenskt handelsfartyg, som ock de,
hvilka före den 1 October 1845 undergå examen i de kunskapsämnen,
som i Commerce-Collegii Kungörelse den 1 Mars 1827 för Coopvaerdi-Skeppare
äro bestämde, så har, i Utskottets tanke, jemväl de oexaminerade
skepparnes rätt blifvit behörigen afsedd; hvadan Utskottet, som alltså
icke anser sig hafva någon anledning att tillstyrka ändring uti ifrågavarande,
så nyligen utfärdade, författning, hemställer
att Johannes Johanssons ifrågavarande motion icke må till någon
Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Slockholm den 23 December 1844.
N:o 125.
Ant. till Exp.-Utsk. d. 10 Jan., kl. i e. ta.
Utlåtande, i anledning af erhållen återremiss af Betänkandet N:o 28.
Uti detta Betänkande, sorn Preste- och Bonde-Stånden bifallit, Borgare-Ståndet
afslagit och Ridderskapet och Adeln återremitterat, hade Utgift.
till R. St, Prot. 1845, 8 Sami, 21 Haft, 2
10 Allm, Besv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande, lY:o 123,
skottet föreslagit, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla: att 1, 5 och 6 momenten i Kongl. Commerce-Collegii Kungörelse
af den g Februari 1824, angående lumpsamlingen, måtte sålunda
i Nåder förklaras, att inga andra personer må till lumpsamling användas,
än sådane, hvilka äro hos Pappersbruksägaren mantals- och skattskrifne
samt derstädes ega sin bostad; att dertill företrädesvis böra användas personer,
hvilka till annat arbete äro mindre tjenlige, såsom afskedade krigsmän
m. fl.; att desse icke, under hvilken förevändning som helst, få medhafva
hustru och barn; att passet dels icke må för hvarje gång utfärdas
för längre tid än tre månader, dels icke gälla för flere än en enda person,
och dels innehålla bestämd uppgift, huruvida passhafvaren eger att
medföra något eller några slag af bytesvaror, och i sådant fall äfven bestämdt
utsatt, hvilka slag; samt att y:de momentet måtte erhålla den förändrade
lydelse, att ”om lumpsamlare, som med pass är försedd, besvärar
allmänheten med tiggande eller idkar annan handel eller rörelse än
den, hvarå passet lyder, eller eljest öfverträder ordning och sedlighet,
han skall anses hafva förverkat rättigheten att vidare begagna sig af passet,
och då böra genom Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes försorg försändas
till sin hemort, på husbondens bekostnad, så vida han icke sjelf eger
tillgångar att ersätta kostnaden för sitt hemförskaffande; äfvensom att
Kongl. Majit i Nåder måtte anbefalla noggrann efterlefnad af nu gällande
stadgande om Konungens Befallningshafvandes åliggande att uppmana pappersbruksägarne
att i hvarje socken, der de vilja samla lump, hålla en
bofast man såsom ombud, genom hvilkens försorg lumpen uppköpes och
till Bruken afsändes, så att dymedelst behofvet af kringstrykande lumpsamlare
undanrödjes.
De anmärkningar, hvilka föranledt återremissen hos Höglofl. Ridderskapet
och Adeln, innehålla hufvudsakligen: att, i afseende å föreskriften,
att lumpsamlarne borde vara vid Bruken skattskrifne och derstädes
hafva deras bostad, det vore nära nog omöjligt, att för den mängd af ofta
öfver 100 Lumpsamlare, som för de större Verken erfordrades, hafva
bostäder vid Bruken uppbyggde; att Utskottets förslag, det Pappersbruksegarne
skulle hålla en beständig commissionär i hvarje socken, hvarest nu
lumpsamlare infinna sig, vore opractiskt och för Bruksegarne särdeles betungande;
att det vore olämpligt tillstyrka, det Kongl, Maj:t skulle utse
den ena eller andra klassen af fattige till denna sysselsättning; att det
icke vöre ändamålsenligt, att i en författning gifva föreskrifter, som man
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskotlets Utlåtande, N\o 123.
11
icke kan absolut sätta i verket; samt att, hvad angick frågan om controll
derå, alt de pass, hvarmed Lumpsamlare förses, icke må kunna begagnas
af andra personer, det redan vore uti Kungörelsen den 9 Februari 1824
stadgadt, att passet bör vara stäldt på en viss person, hvilken föreskrift,
noggrannt handhafd, borde för det åsyftade ändamålet vara tillfyllestgörande.
Dessa anmärkningar har "Utskottet i öfvervägande tagit; och ehuru
Utskottet icke vill bestrida, att de föreslagna ytterligare controllerna, serdeles
hvad beträffar den i irsta punkten gifna föreskrift, att Lumpsamlarne
böra vara hos Pappersbruksegaren skattskrifne, samt derstädes ega deras
bostad, möjligen kunna i vissa fall medföra svårigheter för Bruksegarne,
tror likväl Utskottet, att å andra sidan allmänheten eger rätt att fordra,
det behörigt afseende fästes å afhjelpandet af de uti nu förevarande
förhållanden länge och allmänt öfverklagade missbruken. Dessutom innehåller
denna föreskrift icke något så betungande, att Pappersbruks-egarne
derigenom kunna anses försatte i svårare ställning, än andre näringsidkare,
hvilka måste hafva de till deras näringars bedrifvande behöflige personer
hos sig skattskrifne och bosatte. Några synnerliga betänkligheter
böra, i Utskottets tanka, alltså icke uppslå emot bifall till de af Utskottet
föreslagne och redan af Rikets Ständer vid förra Riksdagen godkände strängare
controller. Och hemtar Utskottet ytterligare stöd för denna åsigt af
den uppgift, att hvartdera af de större Pappersbruken ofta utskicka öfver
100 Lumpsamlare, hvilket förhållande tyckes påkalla en serskild och närmare
uppmärksamhet å bestämmandet af de vilkor, under hvilka ett så
stort antal dylika personer får i Riket kringvandra, helst då, med föranledande
af anmärkta oordentligheter, fråga härom flere gånger blifvit
väckt.
För öfrigt och då, i händelse, lill följd af de nu föreslagne controllerne
och deraf följande inskränkningar i afseende å dylika personers kringvandrande,
svårigheter skulle möta för antagande af erforderligt antal
Lumpsamlare, det alltid står Papparsbruks-egarne öppet, att begagna den,
vid ett och annat af de större Bruken redan vidtagna, med god ordning
mest öfverensstämmande och så väl för allmänheten som troligen äfven
för Bruksegarne sjelfva fördelaktigaste methoden för deras rudimateriersupphandling,
nemligen att för vissa district hafva bestämda upplagsställen,
deraf dem utsedde, i orten boende, ombud emottaga lumpen och se
-
12
Allm, Besvoch Ekon.-Utskottets Betänkande, N'.o 124,
dermera densamma i större partier till Bruken afsända, anser vid sådant
förhållande Utskottet sig icke hafva någon anledning att frånträda sitt uti
förra Betänkandet afgifna, af a:ne Riks-Stånd dessutom redan bifallna, förslag
,
hvadan Utskottet detsamma i allo vidblifver.
Stockholm den 23 December 1844*
Häremot reserverade sig Herr Grefve Hamilton, Malcolm.
N:o 124.
Ank. till Exp.-Utsk. den 10 Jan., kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om tillsättande vid Gijmnasierne
af ser skilde Lector er för Natural-Historien m, m.
Hos Högv. Preste-Stånde! har en motion i detta afseende blifvit
af Herr Professor Wahlberg väckt, samt derefter till detta Utskott remitterad.
Uti densamma anföres, att organisationen af våra Gymnasier härleder
sig från den tid, då den så kallade klassiska bildningen nästan ensamt
afsågs vid undervisningen. Berörde läroanstalter besöktes då till
största delen af dem, som egnade sig åt det andliga ståndet, hvadan äfven
serskildt afseende måste fästas å desses behof af läroämnen, till följd
hvaraf åter Gymnasierne erhöllo serskilda lärostolar för Theologi, Hebreiska
och Philosophi. Sednare lider hafva utvecklat nya bildningsmedel,
hvaribland finnas flere, som numera visa sig vara oumbärliga och med afseende
härå hafva äfven åtskilliga förändringar vid Läroverken blifvit vidtagne,
såsom, att af de gamla läroämnena Hebreiska språket upphört att
utgöra föremål för en serskild lection m. m.; dock synes ännu mången förändring
återstå, om de till fullo skola motsvara vår tids behof. 1843 års
Skol
-
Ålim, Besv- och Ekon.~Utskottels BetänkandeN;o 124.
IX
Skol-Revision har ansett Lectorerne i Tiieologi och Philosophi, med hänsyn
till de delar af deras vetenskaper, sorn för Gymnasii-undervisningen
•aro nödige, ej behöfva använda hela den hitintills vanliga leclions-tiden,
hvarföre deras läroämnens förenande i en Lärares hand inom Revisionen
varit ifrågasatt, och då man slutligen funnit skäl att bibehålla dem åtskiljda,
hafva nya undervisningsämnen för hvardera läraren blifvit tillsgde.
Revisionen har äfven föreslagit förbättring i lönvilkoren för läraren
i Natural-Historien, likväl ingalunda motsvarande lectorernes.
Motionären anser att, vid afgifvandet af ett sådant förslag, alltför liten
vigt blifvit lagd å sislberörde ämne, enär den allmänna elementära
undervisningen icke bör omfatta de slag af läroämnen, hvilka blott afse
ett visst stånd eller yrke, utan synnerligast dem, som erfordras till allmän
bildning i vidsträcktare mening. Ibland dessa räknar motionären
naturvetenskaperne, i betraktande af deras värde såsom bildningsmedel.
De utgöra nemligen en väsendtlig grund för flere vetenskaper och yrken,
de vänja ynglingen vid oafbruten sysselsättning, än i studerkammaren,
än i den fria naturen, de leda honom till sjelfverksamhet, utbilda ordningssinne,
uppöfva minne, observationsförmåga och eftertanke, de medverka
i alla lefnadsåldrar till menniskans andliga och kroppsliga helsa, de
utöfva ett förädlande och förmildrande inflytande och bereda en af de skönaste
njutningar, då de uppväcka beundran af skapelsens mångfald, samt
ingifva slutligen, genom den orubbliga ordning och höga fulländning de i
det hela, likasom i hvarje föremåls minsta delar, upptäcka, en innerlig
kärlek och förtröstan till den allsmäktige Skaparen. Stor vigt är dem ock
tillerkänd öfver nästan hela Europa och hos oss påkallar undervisningen i
dem en vida större uppmärksamhet, än som hittills blifvit deråt lemnad.
Motionären har, på grund af hvad sålunda blifvit anfördt, (framslällt
den önskan, att, vid Rikets Gymnasier, en Lector i, Natural-Historien måtte
anställas, med lika förmoner, som tillkomma öfriga Lectorer. Detta
skulle, enligt motionärens förmenande, kunna vid de flesta Gymnasier
åstadkommas utan något serskildt Statens penningebidrag, om, efter nuvarande
innehafvares afgång, Theologiska och Philosophiska Lectionerne
förenades, och den ledigblifvande lönen ansloges åt en Lector i NaturalHistorien,
då åter dennes förra lön kunde användas till af behofvet på
Bih.
till R. St. Prot. 1845j & Sami. 21 Haft, 3
14
Allm. Besv.- och Ekon,-Utskottets Betänkandcj N-.o a4'
kallad förbättring i lön vill koren för läraren i moderna språken. Motionären
har slutligen föreslagit, att Rikets Ständer ville bos Kongl. Maj:t
härom göra en underdånig framställning, så att en serskild Lector - för
Natural-Ilistorien blefve tillsatt, med lika förmoner som de öfrige Lectorerne
åtnjuta, och för hvilkens aflönande tillgång på ofvanberörde sätt
bereddes.
Vid remitterandet af denna motion hafva inom Presle-Ståndet åtskilliga
yttranden afgifvits, dels för, och dels emot motionärens förslag, hvarförutan,
i sammanhang härmed, framställningar blifvit gjorda: af Herr
Lector Ljungdahl, om lönetillökning för Lärarne i moderna språken vid
Gymnasierne, m. m., samt af Herr Doctor Sandberg, i afseende på nödig
ansedd förbättring af läromethoden samt äfven af läroböckerne vid Gymnasierne,
m. m.
Utskottet har tagit så väl motionen, som de i anledning deraf afgifna
yttranden, i noggrann! öfvervägande; men, ehuru Utskottet, lika med
motionären, inser Naural-Historiens stora värde, såsom undervisnings-ämne
vid de allmänna Läroverken, äfvensom vigten deraf, att läraren häruti
försättes i lika förhållanden med nuvarande Leclorer, tror likväl Utskottet,
enär det i sitt Betänkande N:o 117 hemställt, att Rikets Ständer måtte
lill Kongl. Maj:t aflåta en underdånig skrifvelse, rörande ElementarLäroverkens
reorganisation i sin helhet, och man kan vara förvissad, att
Kongl. Majit härvid skall å denna vigtiga kunskapsgren fästa ali den uppmärksamhet,
som den förtjenar, sig ej för närvarande böra tillstyrka någon
åtgärd, i anledning af denna motion, då ett enskildt läroämne, huru
vigtigt det än må vara, ej serskildt torde böra af Rikets Ständer förordas.
Af samma skäl anser Utskottet sig ej heller böra ingå i närmare
granskning af Herr Doctor Sandbergs samt Herr Lector Ljungdahls ofvanberörde
framställningar, och får på grund häraf vördsamt hemställa,
att Herr Professor Wahlbergs motion samt de i sammanhang
dermed väckte förslag ej må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 31 December 1844.
STOCKHOLM, tryckt hos P. G. Berg, lö/jS
-
Allm. Bcsv.- och Ekon.-Utsk. Utlåtande, IV.-is 125, 126.
1
Jfä 1S5.
Ank. till Exp. Utsk. d. 6 Febr. kl. 11 f. m.
Utlåtande, i anledning af återremiss utaf Utskottets Betänkande,
N:o 54.
Högloft. Ridderskapet och Adela har till Utskottet återremitterat Betänkandet
N:o, 54, afgifvet i anledning af väckt motion derom, att de Stiftens
Byggnads-Cnssor hittills anslagna behållna löneinkomster under ledighet
efter död eller afgången ecclesiastik tjensteman, måtte tillfalla Prest-Enke-Cassan
inom det Stift, der ledigheten inträffat; men, som Borgare- och BondeStånden
afslagit detta Betänkande, hvilket deremot är af Preste-Ståndet bifallet,
samt den sålunda väckta frågan, jemlikt ^5 § Riksdags-Ordningen, kommer
att förfalla, anser Utskottet
återremissen icke föranleda till någon dess vidare åtgärd.
Stockholm den 16 Januari 1845.
JtS«««.
Ank. till Exp.-Utsk. den 6 Febr. kl. 11. f. na.
Utlåtande, i anledning af återremiss af Betänkandet, JY:o g6.
Det Betänkande, som Utskottet under ofvanstående N:o afgifvit, i anledning
af väckt motion om ändring i Kongl. Förordningen den 29 JanuaBih.
till R. S(. Prot. 1845, 8 Sami. 22 Haft. t
2
Allm. Besv- och Ekon.-Ulsk. Utlåtanden, N.-is 127, 128.
ri 1831, angående stämpling af tackjern, har af llederv. Bonde-Ståndet blifvit
återremitterad t, men är af de öfriga Riks-Stånden bifallet, hvarföre, då
beslut deröfver sålunda redan är fattadt,
Utskottet anser ålerremissen icke föranleda lill någon dess
vidare åtgärd.
Stockholm den 16 Januari i845.
Alik. till Exp.-Utsk. d. 6 Febr. 1845, kl. 11 f. m.
Utlåtande, i ättledning af återremiss utaf Utskottets Betänkande,
JV:o 106.
llederv. Bonde-Ståndet har till Utskottet återremitterat Betänkandet,
N:o 106, afgifvet i anledning af väckt motion derom, att förbudet mot fiskande
med ”Härida’’ måtte upphäfvas; men, som Betänkandet är af de öfriga
Riks-Stånden bifallet och beslut sålunda deröfver fattadt,
föranleder återremissen icke till någon Utskottets vidare
åtgärd.
Stockholm, den 16 Januari 1845.
Jo. i^§.
Ank. till Exp. Utsk. d. 6 Febi-, kl. 11 f. no.
Utlåtande, i anledning af väckt motion, i fråga om förändring af lagstiftningen,
rörande brännvinsbränningen m. m.
Vid föredragningen hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln af Bevillnings-,
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Utlåtande, N:o
Allm. Besv.- och ELon.-Utsk. UtlåtandeN.-o 128.
3
i, angående bränvinsbränningen i Riket, har Herr Friherre Palmstjerna,
Nils Predrik, fästat uppmärksamheten å otjenlighelen af den nu gällande
Bränvins förordningen samt å den skada, som för landet af densamma blefve
en följd, hvarföre det vore nödvändigt, att denna del af lagstiftningen underginge
en sådan förändring, att den, i stället för att skada, befrämjade
landets fördel. Det vore nemligen ej rimligt att fastställa ett maximum
för tillverkning af hvilken vara som helst, och härförutan medförde nu gällande
Författning i ämnet en betydlig national-förlust derigenom, att, då tillverkningen
utöfvades på ett ofördelaktigt sätt, ett betydligt värde i råämne,
bränsle och arbetslöner ginge förloradt; det låga priset å bränvin och
den omständighet, att det tillverkades i nästan hvarje koja, bidroge jemväl
till en öfverhand tagande sedeslöshet och deraf följande brott. Motionären,
som derföre ansett en ändamålsenlig förändring af förevarande lagstiftning
vara af behofvet högt påkallad, har i sådant afseende föreslagit: att Rikets
Ilöglofl. Ständer mätte åt Kongl. Maj:t öfverlemna att i denna fråga vidtaga
de åtgärder, som kunna pröfvas ändamålsenliga, intilldess Kongl. Maj:t, efter
anställd närmare undersökning af de grunder för beskattning å bränvin,
som, i andra länder försökta, skulle kunna i Sverige mer eller mindre
användas, samt i synnerhet af förhållandet mellan rymden af mäsk-karen och
det belopp af bränvin, som med dessa kan afverkas, läcktes till Rikets näst
sammanträdande Ständer aflåta Kådig Proposition om hvad härutinnan på
deras beslut ankommer; äfvensom att Rikets Ständer tillika måtte i underdånighet
anhålla, att i de åtgärder, som dessförinnan kunde af Kongl Maj:t
anbefallas, serskildt afseende måtte fästas å förderfligheten af den gårdfarihandel
med brännvin, som för närvarande öfverklagas. Vid bos Högloft.
Ridderskapet och Adelil härom uppstådd discussion, har motionären, i anledning
af ålskillige ledamöters och serdeles Hr Friherre EuabSj A. C-, yttranden
i ämnet, förklarat sig vilja sin förrberörde framställning frångå, samt
i stället föreslå: att Rikets Ständer ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes innan nästa Riksdag låta utarbeta och till
Rikets Ständer uti Nådig Proposition då afgifva förslag lill en författning,
rörande brännvinslagstiftningen, så väl i hvad angår de reglementariska föreskrifterne,
som ock beräkningsgrunden för beskattningen.
Utskottet har således endast kunnat taga detta sednare af motionären
framställde förslag i öfvervägande, hvilket Utskottet anser i hög grad förtjena
Rikets Ständers bifall och understöd.
4
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Uilat andej N.o 128.
För hvar och en, som känner den ekonomiska lagstiftningens historia
inom värt land, måste det nemligen vara klart, att den vigtiga gren af denna
lagstiftning, som rörer bränvinsbränningen och dess beskattning, alltsedan
äldre Lider och vid hvarje återkommande Riksdag, väl utgjort föremål för
skarpa strider emellan olika intressen, och derföre äfven omvexlat efter än
den ena åsigten och än den andra, allteftersom det ena eller andra intressets
anhängare vunnit seger vid omröstningarne, men just härigenom aldrig förmått
vinna den stadga, som endast kan byggas derpå, att princip, ej interesse,
förestafva!* lagen. Än har man förbjudit tillverkningen, än ytterligt
frigifvit den, snart derefter lika ytterligt inskränkt densamma; och då frukterna
af alla dessa stridiga åtgärder nu tagas i betraktande, så måste fosterlandsvännen
med sorg erkänna, att dessa frukter just blifvit sådane, som.
de till följd af utsädet måst blifva, nemligen att näringen, som doek, i anseende
till massan af de producter, som deruti användas, troligen är för landets
välstånd en af de vigtigaste, står, såsom sådan, på en ytterst låg ståndpunkt
till oberäknelig skada för såväl det allmänna, som för den enskilde;
att vårt landtbruk, lill följd deraf, införts på en så oriktig bana, att nära
//4-del af landels import utgöres af landtmanna-producter; att staten af
densamma ej erhåller en inkomst, som ens någorlunda svarar emot hvad
denna näring borde och kunde lemna, just för det att producten är skadlig,
och slutligen, ehuru i första rummet, att den verkat menligt å sedligheten,
oaktadt alla de ansträngningar, som blifvit gjorda, för att bland folket sprida
bildning och Gudsfruktan. Ingen lärer väl nemligen kunna numera bestrida,
att bränvinslillverkningen i det skick, hvari den nu bedrifves, är en
af grundorsakerne härtill.
Då Utskottet sålunda funnit, att följder af en så bedröflig och för hela
samhällets bestånd vådlig art hafva uppkommit af den hittills följda lagstiftningen
lör berörde näring, och erfarenheten äfvenledes numera torde hafva
ådagalagt, att en, på sunda grundsatser byggd, bättre lagstiftning härför
knappt torde kunna erhållas på den väg, som hittills blifvit följd, med
mindre, än alt ett på full sakkännedom och rationella grunder byggdt förslag
till författning i ämnet blifver ularbetadt och för Rikets Ständer framlagdt,
för att af dem discuteras och antagas; så kan Utskottet, instämmande
i hufvudsaken af motionärens förslag, ej annat än
vördsamt tillstyrka, att Rikets Ständer måtte i underdånighet
anhålla, att Kongl. Majrt läcktes låta, med fästadt afseende
såväl å vårt lands förhållanden, sorn å hvad inom
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Utlåtande, N;o 128.
5
andra länder blifvit i afseende på bränvinslillverkningen
och beskattningen derå tillgjordt, af sakkunnige män utarbeta
ett förslag till Författning, omfattande såväl nödige
reglementariske föreskrifter för brunvinsLi 11 verkningen,
som den grund för beskattningen å densamma, hvilken
kan anses innefatta den säkraste controll, och alt Kongl.
Maj:t derefter Läcktes i ämnet afgifva Nådig Proposition
till nästsammanträdande Rikets Ständer*
Stockholm den 16 Januari 1845.
Reservationer.
Af Riksdagsfullmäktigen Ola Jeppsson: ’Då 56 §. Riksdags-Ordningen
uttryckeligen stadgar, att, med undanlag af grundlagsfrågor, inga nya ämnen
af Riksdagsmän må väckas sedan en månad från Riksdagens början tilländalupil,
på sätt i 27 §. blifvit föreskrifvet, såvida icke sådana frågor af
redan fattade beslut, eller redan upptagna ärenden, eller under Riksdagen
inträffande händelser omedelbarligen föranledas; då nu icke något af hvad
här ofvan blifvit antydt inträffat rörande denna fråga, har jag trott och
ännu tror, att den af Herr Friherre Palmstjerna i detta ämne väckta motion
icke bordt lill någon Rikets Ständers åtgärd föranleda. Vid behandling
af frågan, har denna min åsigt blifvit understödd af åskilliga Ledamöter
inom Utskottet, hvilket beslyrkes deraf, att vid den anställda voteringen,
den aflagde sedeln måst öppnas, hvaraf lik vist följde, att med en rösts pluralitet
segren utföll för dem, som med mig hyste olika mening. Emot ett
sådant beslut nödgas jag reservera mig, ity att jag anser prsejudicatet vådligt,
såsom föranledande till väckande af nya motioner i hvad ämne som
helst, under Riksdagens hela lopp.
Hvad nu åter sjelfva hufvudfrågan vidkommer, så har Utskottet på ett
sannolikt och nära nog tillfredsställande sätt skildrat de för landet skadliga
följderne, hvilka af den mindre välgörande bränvins-lagstiftningen tillkommit,
och nu i hög grad icke utan skäl öfverklagas; deremot hafva icke de
verkliga orsakerne till detta onda så öppet blifvit uttalade, som jag hade önskat.
Skall en sjukdom botas, måste den lidande uppgifva, hvari den består,
för att komma i tillfälle att begagna tjenliga läkemedel; så förhåller
det sig med statskroppen; finnes i densamma en lidande lem, bör man no
-
6
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Utlåtande, JV.-o 128.
ga undersöka grundorsaken lill delta onda, för alt kunna återfå den frisk;
då della icke har skedt, och jag således icke kan gilla Utskottets betänkande
i det skick, det blifvit uppstäldt, om än det grundlagsenlig! hade tillkommit,
anser jag mig pligtig i denna min reservation i korthet nämna några
ord, som torde förtjena uppmärksamhet.
Önskelig! vore, att det lyckliga tidehvarf snart inträder, då man på de
i betänkandet omlörmälde hårda strider fick för alltid se ett efterlängtadt
slut, och med samma förnimma Svenska folkets förkofran så val i ekonomiskt
som i moraliskt afseende; men, för att ernå detta sköna mål, tror jag
icke man bör taga främmande länders exempel, hvarken i tillverkningskonsten
eller beskattningen; i stället torde böra närmare tagas i betraktande
och jemförelse vårt kära fäderneslands ställning för circa ett fjerdedels sekel
sedan, och nu, och vid denna jemförelse lärer man beklagligt finna, att
nationen i ekonomiskt välstånd gått tillbaka och icke framåt. Om det är
sanning, hvad allmänna rösten höres uttala, nemligen att den öfverdrifna
bränvins-produclionen är orsaken till en sådan olycka, hvilket jag till en
del gerna vill medgifva, så är det just de stora bran vins-fabrikanterna, med
sina förfärliga konst-apparater och ångmaschinerier, som i första rummet frambringa
denna syndaflod till öfverflöd, till oberäknelig skada, ej mindre för
producenten, än consuinenten; ty tänker man sig tillbaka före den tid, eller
1823 års Riksdag, då det blef en frigifven rättighet att genom konstens uppfinning
förstora bränvinslillverkningen i möjligaste högsta grad, med apparater
af alla upptänkliga slag, så erinrar man sig, att bränvinet hade mera
värde och nyttjades mera sparsamt, och med måtta bland den arbetande
folkklassen, än nu, då den snart sagdt gäller intet, och är lättare åtkomlig för
bränvinsälskaren. Att den före denna Lid, i ordets rätta bemärkelse, bedrif11a
husbehofsbränning varit gagnelig, ej mindre för den större än den mindre
jordbrukaren, lärer icke med skäl kunna bestridas; åtminstone intill dess
stod näringen väl tillsamman med en klokt inrättad ladugårdsskötsel, hvarigenom
landels uppodling i betydlig nion valdt befrämjad, till allmänt gagn
och bästa; meri nu är det beklagligtvis helt annorlunda; flere tusende, ja
milliontals, tunnor säd och potates förstöras i de stora bränvinsfabrikerne,
och Utskottet erkänner sjelf i motiven till detta Betänkande, att vårt
landtbruk, till följd af denna lagstiftning, införts på en så oriktig bana, att
nära en fjerdedel af landets import utgöres af landtmanna-produeter; är
eller bör då icke tiden snart vara inne alt rätta de misstag, man begått, eller
skola de för alltid fortfara ? Frågan besvaras sålunda: afskaffa den stora
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Utlåtande, N.-o 128.
7
fabriksbränningen, hvilken numera är en kräfta, icke allenast för fabrikanterne
sjelfve, utan tillika för hela landet. Låt näringen bedrifvas endast
med enkla redskap, under stränga controller, inskränk tillverkningstiden
och åsätt en medelmåttig beskattning; snart skall man då finna de välgörande
verkmngarne, att våra landtmanna-producter skola blifva till räck lige, Finska
handeln utan saknad kunna upphöra, det silfver, sorn ytterligare skulle
komma alt för landtmanna-producter öfver hafvet utföras, qvarstanna i Bankens
egna hvalf, det ekonomiska välståndet i allmänhet tilltaga, och det, sorn
ännu vigtigare är, nationens moraliska krafter förstärkas och utvecklas. Att
i denna lagstiftning vinna erforderlig rättelse, möter likvisst svåra hinder; detta
har jag mig nogsamt bekant; och för att gifva så tillsägandes en dödsstöt
åt alla enkla bran vins-redskap, hafva konst-apparaternes mäktige skyddsherrar,
tid efter annan, omsorgsfullt sökt framlägga såsom sanning, det allmogen
i allmänhet har kommit på den olyckliga vanan att vid tillverkningen
af varan, under benämning af klar-kalas o. s. v., insuga delta fluidum till
den grad, att de glömma sina vigtigaste göromål och sitt eget väl. Om detta
vore enligt med sanna förhållandet, vore det visserligen den lagstiltande
magiens pligt att förebygga detta onda; men då så viii i min hemort, sorn
i kringliggande för mig bekanta orter, sådane casus äro alldeles främmande,
och hvilket jag förmodar skall; med ganska få undantag vara fallet inom
hela fäderneslandet, så kan jag icke undertrycka min öfvertygelse, att samma
uppgift har af ett mäktigare intresse, på sanningens bekostnad, tillkommit,
endast för att undergräfva den med ringa jordbruk mindre bemedlade
hemmansegaren rättigheten att till sitt husbehof, äfvensom något till afsalu,
tillverka bränvin, hvilken rättighet således komme att öfverflyttas på fabrikanten.
Huruvida detta vore välbetänkt, eller biefve en nationalvinst',
lemnar jag åt hvar och en rättänkande att efter en noggrann pröfning bedöma
— jag tror det icke, — tvärtom föreställer jag mig, alt, om än bränvinstillverknings-lagstiftning
etableras, som underkufvar och inskränker allmogens
rättigheter, och med samma hyllar fabrikanlernes, skall denna lagstiftning
med ännu hastigare fart bereda landels och folkets missöden. Yi hafva
talande bevis och exempel på, huru konstuppfinningen med bran vinstillverkningen,
som ty värr så högt beprisas, förorsakat den stora och landsförderfveliga
öfverproduclionen af bränvin, enär man vet, att år 1834 hefanus
i4o,ooo enkla bränvinsredskap, och nu befinnas endast n3,ooo af
detta slag, således nära hälften af första klassens redskap nedlagd; —
man skulle trott, att bränvins-qvantitelen i samma nion skolat minskas, och
8
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Utlåtande, N.-o 128.
hade ovedersägeligen också gjort det, om endast rättigheten att få begagna
enkla redskap hade fått qvarstå.
Väl är det snnnt, att all konstuppfinning till sköna och lyckliga föremål
bör hyllas och befordras till framgång, men då vi alla måste medgifva,
att bränvin till öfverflöd är ett olycksbringande ondt, så torde jag billigt
få fråga, om det icke vore hvarje sann fosterlandsvän värdigt alt hellre
förqväfva denna uppfinning, hvarigenom detta onda till en mängd utrotas, än
utbreda den; ty icke lärer det fattiga folket blifva mera förbättradt hvarken
lill kropp eller själ, eller till sin ekonomiska ställning, för det bränvinet
hemtades från fabrikanten.
Fabrikstillverkningen af bränvin verkar således lika skadligt på helsa
och moral, som husbehofsbränningen; men den verkar ännu skadligare, än
den sistnämnde på folkets, eller i synnerhet allmogens ekonomiska ställning,
och det år tvifvelsutan, att, om bränvinsbrännings-lagstiftningen skall fortskridande
framgå på den bana, att konstbränningen får obegränsadt utbreda
sig och sina skadliga verkningar, blifva dessa lika som privatbankerne de
kraftigaste medel att indirect förstöra hela nationens välstånd, och inom få
år omstörta den förut temmeligen kraftfulla stora massan af folket, den
svenska almogen, till trälar och fattighjon.
Emedlertid sedan det nu blifvit Utskottets beslut att i underdånighet
ingå till Kongl. Maj:t med den föreslagna skrifvelsen, såvida Ständerne sådant
tillstyrka, vågar jag vördsamt föreslå, alt denna skrifvelse underdånigst
innefattade den önskan, att Kongl. Maj:t, med fästadt afseende å vårt lands
förhållande, äfvensom det öfverflöd af bränvin, hvarmed det besväras, täcktes
fästa Nådigt afseende å den allmänna klagan, som inom hela landet förspörjes
öfver den mängd bränvin, hvilken fabriksmässigt med konst-apparater
nu tillverkas, samt framlägga det förslag uti Nådig Proposition till nästkommande
Rikets Ständer, att all konstbränning, som bedrifves med eller utan
Anga, måtte upphöra, och tillverkningen i det ställe endast ske med enkla
redskap, dein Ständerne utan all villrådighet, och med tillförlitelig noggrannhet
rätlsenligt kunna beskatta.”
Häruti instämde Herrar Lundgren och Akerberg samt Riksdagsfullmäktige
Per Olsson, Lars Pettersson, Jonas Kylander, Lars Larsson, Efraim
Larsson, Bengt Ericsson, Jöns Jönsson och Per Bengtsson.
Af
Allm. Besv.- och Ekon. Utsk. UtlåtandeN.-o 128.
9
Af Riksdags full magt igen Andreas Benglsson från Jönköpings län: ”Då Utskottet
beslutat att, emot ordalydelsen i 56 § . jdiksdags-Ordningen, upptaga
en alldeles ny fråga, sorn icke blifvit väckt under motionstiden, får jag så
väl emot ett sådant beslut, som äfven emot redactionen i den tillstyrkta
skrifvelse!!, mig reservera.
Bränvinsbrännings-lagstiflningen, som under de sednast förflutna Riksdagarne
varit ett vidlyftigt föremål för Rikets Ständers pröfning och öfverläggningar,
med hvarje steg denna lagstiftning förment sig taga framåt, och
till förbättring, har den i stället blifvit försämrad, både i ekonomiskt och
moraliskt hänseende: i ekonomiskt, att den, igenom inskränkningen af husbehofsbränningen,
blifvit fabriksbränning, oell således till vissa possessionaten
och egendomsförvaltares fördel; i moraliskt hänseende dertill, att, igenom
den i sednare tider uppfunna konstbränningen, en så stegrad produetion
uppstått, att det helt och hållet öfversvämmat landet och städer, alt det
onda derigenom gripit omkring sig i en fasansfull grad, och säkerligen, om
inga mått och steg vidtagas lill branvinsflodens förminskande, sjunker samhället
i en så lag moralite, att det knappast derur kan återställas. Åtskilliga
motioner i detta ämne blefvo vid denna Riksdags början afgifne, och man
hoppades, att Rikets Ständer skulle uågot vidtaga. Utskottet tillstyrkte visserligen,
det dels en fördubblad skatt skulle af konstkännare erläggas, och
dels att ett motsvarande jordegendomsvärde skulle ligga till grund för den
stora afverkningsförmågan, som äfven förbud emot gårdfarihandel^ men hvad
blef frukten häraf? Utaf nationens störste och vittraste män blef det afslaget,
emedan det låg i deras intresse, och på ett sådant sätt och för det samma
iagttogs icke landets och det allmännas bästa. Och då det visat sig, så
väl nu, som vid föregående Riksdagar, att intet Rikets Ständer å sin sida
vilja vidtaga de åtgärder, som äro af nöden och behofvet påkallade, är det
alldeles öfverflödigt att besvära Kongl. Maj:t att utarbeta något förslag i detta
ämne, helst ett sådant förslag med all sannolikhet icke kan blifva antagligt
för alla de meningsfractioner och intressen, som inom Representationen
för närvarande ega rum.
Skulle Rikets Ständer tillstyrka den underdåniga skrifvelse!!, föreslår jag
vördsamt, "att det", i anseende till den närvarande bränvinslagstiftningen, vi
nu ega, måtte få följande förändrade lydelse:
”Att Rikets Ständer täcktes ingå till Kongl. Maj:t med en underdånig
skrifvelse, med anhållan, det Kongl. Maj:t täcktes till näBih.
lill R. St. Prot. 1845, 8 Sami. 22 Haft. 2
10
Allm. Besv. och Ekon.Utsk. Uilatanle, N.-o 129.
sta Riksdag låta utarbeta ett förslag till brän vinsbrännings-författning,
och vid delta förslags uppgörande ej mindre taga landets
ekonomiska fördel i betraktande, utan äfven det moraliska förderf,
som i anseende till nuvarande bränvinslagsliftning eger rum, oell
så väl med inskränkningen, som äfven beskattningen af konst- eller
fabriks-brännerien måtte blifva Kongl. Maj:ts Nådiga omtanka
och uppmärksamhet vid de reglementariska stadganden för bränvinstillverkningen,
och vid nästa Riksdag till Rikets Ständer framlägga
Nådig Proposition i ämnet.
M f«9.
Ank. till Exp.
Utlåtande, i anledning af erhåll ne återremisser å Betänkandet N:o 8g,
angående Ränte försäkrings-, Lif ränte- och Liffor säkringsanstalters
inrättande i Sverige.
Nämnde Betänkande har af Höglofl. Ridderskapet och Adeln samt af
Hederv. Bonde-Ståndet blifvit Aterremitteradt; hvaremot Ilögv. Preste-Ståndet
samt Vällofl. Borgare-Ståndet, med afslag å detsamma, heslutat, att Rikets
Ständer böra hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, det Kongl. Majit
täcktes, genom sakkunnige män, låta utarbeta elt, efter Sveriges förhållanden
lämpadt, förslag till inrättande af Ränteförsäkrings-, Lifförsäkrings- och Lifränteanslalter;
och derefter Nådigst vidtaga de åtgärder, som för dylika anslalters
befordrande kunna anses mest ändamålsensliga: BorgareStåndet likväl
med tillägg af följande slutmening: ”dock utan att staten härföre betungas
med andra utgifter, än för skrifvare-hiträden, skrif-rnaterialier, tryckning
och andra dylika omkostnader.”
Då således Preste- och Borgare-Stånden redan beslutat, att en underdånig
skrifvelse i ämnet bör lill Kongl. Maj:t aflåtas, samt de anmärkningar,
hvilka inom Ridderskapet ooh Adeln samt Bonde-Ståndet föranledt återre
-
Allm. Bcsv.- och Ekon.-Utsk, Utlåtande, 2Vto 129.
Ii
miss af UlskoLlets Betänkande öfverenstämma med de 2:ne öfriga Ståndens
beslut, samt hufvudsakligen grunda sig på de skäl, som blifvit anförda uti
den mot Betänkandet af Herr von 'Froil, Samuel Gustaf, afgifna reservation
och hvilka Utskottet följaktligen anser öfverflödigt att nu upprepa, finner sig
Utskottet, vid sådant förhållande, böra frångå sin i Betänkandet JV:o 89 ytrade
åsigt, och deremot, i likhet med hvad Preste- och Borgare-Stånden beslutat,
hemställa:
”att Rikets Ständer måtte i underdånighet anhålla, det
Kong), Maj:t läcktes genom sakkunnige män, låta utarbeta
ett elter Sveriges förhållanden lämpadt förslag, till inrät
tande
al Ränleförsäkrings-, Lifförsäkrings- och Lifränteanslalter;
och derefter Nådigst vidtaga de åtgärder, som
för dylika anstalters befordrande kunna anses mest ändamålsenliga.
”
Hvad serskildt beträffar den af Vällofl. BorgareStånrlet föreslagna
slutmeningen, ”dock utan alt Slaten härföre betungas med andra utgifter,
än leir skrifvarebiträden, skrifmateralier, tryckning och andra dylika omkostnader
, så fruktar Utskottet, tor sin del, alt ett dylikt tillägg kunde
bli 1 va hinderligt för det goda ändamålets vinnande. Utskottet föreställer sig
nemligen, alt möjligtvis en eller annan sakkunnig person kunde behöfva ifrån
landsorten tillkallas, för att lägga hand vid förslagets uppgörande och att
derjemte, lill undvikande af misstag, vidlyftiga och noggranna arithmetiska
beräkningar torde komma i fråga. I båda dessa fall lärer det ej billigtvis
kunna begäras, att de personer, som för ifrågavarande arbete måste lemna å
sido sina vanliga göromål, skulle utan all slags ersättning kunna uppdragas
en dylik befattning. Dessa utgifter torde i alla fall blifva af ringa betydenhet
i jemförelse med det vigliga ändamål, som dermed afses, och Utskottet
får, på grund af hvad sålunda blifvit anfördt, vördsamt hemställa,
att Vällofl Borgare-Ståndet måtte frångå sitt i berörde hänseende
fattade beslut.
Stockholm den 3i Januari 1845.
Emot Utskottets beslut om en underdånig skrifvelses afgifvande tili
Kongl. Majit, i berörde ämne, reserverade sig Riksdagsfullmägtigen Anders
Trysén.
12
Allm. Bcsv,~ och Ekon.-Utskl Memorial, N.-o 130.
1V0 130.
Ank. till Exp. Utsk. d. 7 Febi-., kl. 11 f. m.
Memorial, angående minskning i Uskottets Canzli-personal
och Vakt-betjening,
Sedan göromålen inom Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet i
den nion minskats, att indragning af Canzli-personalen och Yakthetjeningen
kunnat företagas, så hafva en Notarie och en Canzlist blifvit från och med
den i innevarande månad från Utskottets tjenst endtledigade, samt beslut
fattadt, att ytterligare 2tne Notarier och en Vaktmästare skola från och med
den 16 nästkommande Februari med sin tjenstgöring hos Utskottet upphöra;
varande således Utskottets tjenst, efter sistnämnde dag, endast qvarstående,
utom Secreteraren, En Notarie och Två Vaktmästare, hvilket Utskottet härmed
skolat
hos Rikets Höglofl. Ständer vördsamt anmäla.
Stockholm den 3i Januari 1845.
STO C K U 01 M, Lundberg k Comp., 184%.
Allm. Besv.• och Ekon.-lllskollett Memorial, N.-o i3i, 13a.
X
N:o 131.
Ank. lill Exp.-Utsk. den 6 Mars, kl. 7 e. m.
Memorial, i anledning af äterremiss af Utskottets Betänkande
JV:o 111, angående ifrågaställd förändring i författningarne,
rörande mått, mål och vigt
Välofl. Borgare-Ståndet har till Utskottet återremitterat 2:dra punkten
af nämnde Betänkande; men som detsamma blifvit i sin helhet bifallet
af de öfrige Riks-Stånden, och beslut deröfver sålunda redan är fattadt,
så kan återremissen icke föranleda till någon Utskottets vidare
åtgärd.
Stockholm den 17 Februari 1845.
N:o 132.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 6 Mars, kl. j e. m.
Memorial, i anledning af äterremiss utaf Utskottets Betänkande
JV:o gg, rörande if rågaställd försäljning af Kronan tillhöriga,
oanvändbara persedlar och effecter.
Vällofl. Borgare-Ståndet har till Utskottet återremitterat nämnde Betänkande;
men som detsamma blifvit af de öfriga Riks-Stånden bifallet och
beslut deröfver sålunda redan är fattadt,
så kan återremissen icke föranleda till någon Utskottets vitLreåtgärd.
Stockholm den 17 Februari 1845.
Bih. till R. St. Prat. 1845. 8 Sarnl i3 Haft.
1
*
Allm. Besv - och Eken.-Utskottets Memorial, N.& iS3.
N:o 133.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 6 Mars kl. 7 e m.
Memorial, i anledning af Riks-Ståndens beslut om Betänkandet
N:o 84. angående upphörandet af rättigheten att använda
Finska och Åländska fartyg till fraktfart från de
Norra Länen.
' Nämnde Betänkande, hvari Utskottet tillstyrkt Rikets Ständer att i
underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes förordna, att rättigheten
till användande af Finska och Åländska fartyg för transport af trädvaror
m. m. från Rikets Norra Län måtte med 1843 års slut komma att
ovilkorligen upphöra, samt att sådant måtte varda genom Allmän Kungörelse
tillkännagilvet, har blifvit godkändt af Borgare- och Bonde-Slånden,
hvaremot Ridderskapet och Adeln samt Preste-Slåndet väl bifallit, att den underdåniga
skrifvelsen afgåfves, men beslutat den förändring deri, att orden
”med 184b års slut" skulle utbytas emot orden "senast med 1846 års
slut."
Sedan dessa Riks-Ståndens beslut blifvit fattade, har Kongl. Maj;t under
den 28 sistlidne Januari, behagat i Nåder förordna, att den, genom
Kongl. Brefvet den 14 Maj 1842, intill sis lidne års slut förlängda rättighet
tilt Finska och Åländska fartygs begagnande för transport af trädvaror och
tjära från Norrbottens, Westerbottens och Wester-Norrlands Län till andra
inrikes orter, må, under enahanda vilkor som hittills, enligt CommerceCollegii
den 23 Maj 1839 på Nådig befallning utfärdade kungörelse, varit
bestämda, fortfara till slutet af innevarande år 1845, men att, efter denna
tidpunkt, någon ytterligare förlängning af samma tillåtelse icke kommer
att ega rum; hvarefter bemälde Collegium, på Nådig befallning, under den
3 i denna månad härom utfärdat kungörelse till vederbörandes kännedom
och underdåniga efterrättelse.
Vid sådant förhållande, då Kongl. Maj;t redan låtit kungöra Dess Nådiga
beslut rörande denna sak, lärer frågan om en underdånig framställning
derom från Rikets Ständer böra förfalla; och får Utskottet derföre
vördsamt hemställa,
att Rikets Ständer, med frångående af de förut fattade besluten
om detta ärende, måtte förklara, att någon åtgärd dervid från
deras sida icke bör ega rum.
Stockholm den 17 Februari 1845.
Allm Besv - och Ekon.-TJtskoltets Memorialj N:o i34-
N:o 134.
Arik. till Exp.-Utsk. den 6 Mars, kl. 7 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss af Betänkandet JV:o tog,
angående Presterskapets löneinkomster, m. m.
Omförmäldte Betänkande, hvilket blifvit i sin helhet af Vällofl. Borgare-Ståndet
bifallet och af liögv. Preste-Ståndet återremitteradt, har i
sine serskilde punkter blifvit af HögloQ. Ridderskapet och Adeln samt af
Hederv. Bonde-Ståndet dels alslaget, dels bifallet och dels återremitteradt.
I afseende å Irsta och 2:dra punkterne, angående det af åtskillige motionärer
väckta förslag, att presterskapets löneinkomster måtte utgöras i
contant i stället för in natura samt uppbörden deraf genom Kronofogde
och Häradsskrifvare besörjas, hafva hos Ridderskapet och Adeln blifvit einot
Utskottets afstyrkande häraf framställde de, jemväl af motionärerne
för den föreslagna förändringen anförde skäl, hvilkas vigt Utskottet
visserligen icke vill bestrida, men då Utskottet derjemte tror, att de
svårigheter, hvilka komme att möta en dylik förändring i aflöningssättet,
skulle vida öfverväga de dermed åsyftade fördelar, helst detsamma blef—
ve, serdeles för allmogen, på det högsta betungande, anser Utskottet sig
icke kunna frångå sitt af Borgare- och Bonde-Stånden bifallna, samt af Preste-Ståndet
utan anmärkning lemnade yttrande i detta hänseende.
Hvad angår 3:dje punkten rörande förslaget att å arrende upplåta presterskapets
boställen, så enär Utskottets afstyrkande af detta förslag blifvit
• f 3:ne Riks-Stånd bifallet, kan återremissen häraf från Högv.. Preste-Ståndet
icke föranleda till någon vidare åtgärd.
Beträffande de uti 4:de och påföljande punkter, pag. 11—13, af Utskottet
gjorde tillstyrkanden i afseende å förbättring och förändrad reglering
af Comministrarnes lönevilkor, har blifvit anmärkt: att, ehuru
Utskottet erkänt olämpligheten af 1681 års Förordning, i hvad den
angår Comministrarnes aflöning, har Utskottet likväl icke föreslagit någon
ändring i dessa stadganden; att Utskottet lemnat obesvaradt, hvad i
sådant hänseende blifvit molioneradt; att någon mera verksam åtgärd bordt
föreslås, än att endast hänvisa frågan till conventioners uppgörande, hvarmed
icke det ringaste skulle vara vunnet; att i första rummet en förklaring
af 1681 års Förordning i afseende å Comminister-lönernes bestämmande
varit af behofvet påkallad, hvarigenom en med rättvisa och billighet mera
4
Allm. Besv- och Ekon.-ZJIskotlets Memorial, Tilo i3$.
öfverensstämmande tillämpning deraf blefve möjlig; och att Utskottet alltså
bordt föreslå Rikets Ständer alt hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
det förslag till nödig förklaring af sagde Förordning måtte blifva till Rikets
näslsammanträdande Ständer afleronadt; hvarjemte blifvit emot de af
Utskottet förordade conventionerne, i och för reglering af Comministrarnes
löner, anmärkt, att detta förslag endast skulle föranleda till församlingarnes
ytterligare betungande, i stället för att det egentligen tillhörde Pastorerne
att aflöna sina medhjelpare Comministrarne, på sätt meibel orde Förordning
jemväl innehåller, hvaremot det i samma Förordning bestämda bidrag
af församlingarne från början varit helt och hållet frivilligt; och har,
i sammanhang med återremissen från Högv. Presle-Ståndet, blifvit till
Utskottet öfverlemnad en af Commiuistern Hardin den 17 Augusti sistlidne
år ingifven motion, angående en förändrad reglering af Pastoraten
inom Carlstads Stift, för tillvägabringande af en jemnare fördelning
af inkomsterne det högre och lägre presterskapet emellan, hvilken motion
förut varit remitterad lill Ståndets Ecclesiastika Utskotts Lag-Afdelnings
utlåtande.
Utskottet har hvad sålunda anmärkt blifvit och i öfrigt härvid förekommit
i öfvervägande tagit; och ehuru Utskottet, likasom i förra Betänkandet,
erkänner behofvet af en förbättring i Comministrarnes lönevilkor,
anser sig Utskottet likväl icke kunna tillstyrka delsammas afhjelpande genom
en församlingarne ålagd ökad beskattning; hvadan ifrågavarande, af rättvisa
och billighet högt påkallade, förhöjning i Comministrarnes löner, uti Utskottets
tanka, icke kan åstadkommas annorledes, än i sammanhang med en
mera genomgripande reglering af samtlige presterskapets löneinkomster;
hvarjemte Utskottet trott det tillhöra presterskapet i allmänhet och SliftsSlyrelserne
i synnerhet, att, till afhjelpande af ifrågavarande, så länge och
allmänt öfverklagade, missförhållande, i afseende å fördelningen af Presterskapets
löneinkomster vidtaga sådane ändamålsenlige åtgärder, som kunde
förbereda en lämplig och till ömsesidig belåtenhet ledande rättelse härutinnan.
Vidare har emot Utskottets förslag i 6 punkten, angående Comministrarnes
förseende med boställen, blifvit anmärkt, att Utskottet fästat alltför litet afseende
å de väckta förslagen att till boställen åt Comministrarne använda
de så kallade mensal- eller stom-hemmanneen, hvilka på åtskilliga ställen redan
skola blifvit Lill detta ändamål upplåtne, samt att Utskottet, som genom
de föreslagne vänlige öfverenskommelserne å utlyste sockenstämmor liksom
häntydt på en ökad byggnadsskyldighet för församlingarne, i stället hade
bordt föreslå Rikets Ständer att hos Kongl. Maj:t anhålla om det Nådiga
Allni. Besv.- ocA Ekon.-Ut skottets Memorial, N.-o 13 4'
5
Förord Bande, att på de ställen, der mensal- eller stom-hemman finnas, men
Comministrarne äro i saknad af boställen, dessa hemman skulle, vid blifvande
Kyrkoherde-ledigheter, åt Comministrarne upplåtas.
För besvarande af dessa anmärkningar får Utskottet fästa uppmärsamheten
derå, att den föreslagna utvägen alt till Comministerboställe!! använder
de så kallade mensal- eller stom-hemnuannen, så mycket mindre varit
af Utskottet förbisedd, sorn uti betänkandet tydligen blifvit framstäldt, att
det vore församlingarne obetaget att, vid iutraffande Kyrkoherde-ledigheter,
derom bos vederbörande auctoriteter göra anmälan, för tillvägabringande af
en så beskaffad reglering, hvilket äfven på flere ställen skett; men i anseende
till de i hvarje landsort förevarande olika förhållanden, hvilka skulle i
mer eller mindre mon inverka på verkställigheten häraf, har Utskottet icke
tilltrott sig alt i en fråga, sådan som denna, tillstyrka några för hela Riket
gällande föreskrifter, utan deremot ansett det åsyftade ändamålet lättast
kunna vinnas genom vänliga öfverenskommelse!' emellan vederbörande inom
hvarje församling, då socknemännen egde tillfälle alt, elter pröfning af
i hvarje fall förekommande omständigheter, förfoga om de inom församlingen
befintlige hemman af ifrågavarande beskaffenhet, under iagttagande af
dåvarande innehafvares rätt, och dessa hemman således kunna, om icke
förr, åtminstone vid nuvarande Kyrkoherdars afgång, till nämnde ändamål
disponeras.
Utskottet har sålunda sökt ytterligare redogöra för de skäl, som ligga
till grund för den af Utskottet i förra betänkandet uttalade åsigt, alt for
närvarande, uti det outredda skick, frågan sig befunne, någon annan utväg
icke vore att vidtaga, än att genom frivilliga öfverenskommelser inom församlingarne
söka tillvägabringa en reglering af Comminislrarnes lönevilkor;
men då, under ärendets behandling inom Riks-Stånden, detta förslag i allmänhet
ansetts icke leda till det åsyftade ändamålet, med den säkerhet
och skyndsamhet, som sakens vigt obestridligen fordrar, har Utskottet, under
fullt behjertande af Comministrarnes nödställda belägenhet, och med fästadi
serskildt afseende å hvad inom Högv. Preste-Ståndet emot Utskottets
ofvanberörde åsigt blifvit i denna syftning anmärkt, ansett sig böra i så
målto frångå, hvad i dess» punkter blifvit föreslaget, att Utskottet tillstyrker
Rikets Ständer, att i underdånighet anhålla, det Kongl. Majit täcktes
i JNåder anbefalla vederbörande auctoriteter att låta anställa
noggranna undeisökningar rörande de nuvarande förhållandena
inom hvarje ort, i afseende å presterskapets löneinkomster, för att
med ledning häraf uppgöra eu för de serskilde orterne lämplig,
$ Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottels Memorial, N:o i3jj..
på rättvisa och billighet grundad, fördelning af de befintliga lönetillgångarne,
der sådant kan vara af behofvet påkaliadt, samt att
Kongl. Majit derefter täcktes till Rikets Ständer aflåta Nådig Proposition,
med förslag till de förändrade stadganden i detta ämne,
hvartill det sålunda utredda förhållandet kan föranleda.
Till följd af hvad sålunda blifvit tillstyrkt, anser Utskottet något serskildt
yttrande, i anledning af Comminister Hardins motion, icke vara erforderligt.
Emot Utskottets tillstyrkande i 7:de punkten, om den så kallade likstolen*
utgörande med | procent af den afiidnes behållna qvarlåtenskap, enligt bouppteckning,
har inom Hög v. Preste-Ståndet blifvit anmärkt, att den föreslagna
förändringen skulle föranleda till en obillig nedsättning af Pastors
löneinkomster, helst ofta inträffar, dels att icke alla tillgångar blifva i bouppteckningen
upptagne, dels ock att den aflidne flere år före dödsfallet
öfverlemnat all sin egendom åt sine anförvandter, med åliggande för desse
att försörja personen till dödsdagen, hvarigenom bouppteckningen kommer
att innehålla endast några få lösörepersedlar, och £ procenten således att
utgöra i bästa fället några få skillingar eller runstycken.
Utskottet, som visserligen icke vill bestrida, att en minskning i denna
löneinkomst härigenom kan uppkomma, finner dock denna olägenhet likaval
kunna ega rum under iagttagande af nu gällande beräkningsgrund, som i
afseende å den af Utskottet föreslagna. Utskottet har likväl, för undanrödjande
deraf, alt denna inkomst skulle kunna nedgå till ett alltför ringa
belopp, ansett sig böra föreslå ett visst minimum för ifrågavarande afgift,
och har, med ledning af 1681 års Förordning, som stadgar, att, der mindra
är än 4 kor, gifves efter hustru eller bonde 1 daler silfvermynt, samt efter
barn eller legohjon 8 öre och efter ärfda barn 16 öre, Utskottet trott
delta minimum lämpligast kunna bestämmas till 16 sk. B:co för man eller
hustru, och till 8 sk. för barn eller tjenstehjon. Utskottet får af sådan anledning,
med vidhållande i öfrigt af sitt utaf 2:ne Riks-Stånd i hufvudsakea
gillade förslag, tillstyrka,
att Rikets Ständer malte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
att Kongl. Majit täcktes i Nåder utfärda en författning af innehåll,
att, der ej annorlnnda finnes genom serskilde öfverenskommelser
stadgadt, likstols-afgiften bör till Pastor utgöras med *
procent af den afl i d nes behållna qvarlåtenskap enligt bouppteckning}
dock att en dylik afgift aldrig må öfverstiga 50 R:dr B:«»
Allm. Besv- och Ekon.-Utskottets Memorial N.o /34«
7
eller understiga 16 sk. B;co efter man eller hustru och 8 sk. efter
harn eller tjenstehjon.
Beträffande slutligen 8;de punkten, angående väckt förslag om samlande
och utgifvande å trycket af alla ännu gällande Författningar, som röra
presterskapets löneinkomster, 9:de punkten, angående den lill Pastor utgågående
dagsverksskyldigheten och 10:de punkten, rörande befrielse från tionde
till Pastor för nyodlingar, så, enär af dessa punkter den 8:de blifvit
af 3:ne Riks-Stånd bifallen, samt den 9:de och 10:de blifvit bifallne af
tvänne och lemnade utan anmärkning af ett Riks-Stånd, finner Utskottet sig
icke kunna frångå sine, i afseende å dessa punkter, uti förra betänkandet
afgifna yttranden,
utan får alltså detsamma i allo vidblifva.
Stockholm den 20 Februari 1845.
Häremot anmäldes följande Reservationer:
af Herr Doctor Norström: *’Utskottet har öppet förklarat, det någon
tillökning i Comministrarnes loner icke kan på annat sätt åstadkommas, än
"i sammanhang med en mera genomgripande reglering af samtlige presterskapet
löneinkomstei*'; i följd hvaraf Utskottet funnit sig böra uppmana
Rikets Ständer att hos Kongl. Maj:t anhålla om en noggrann undersöknings
anställande i thy afseende, *'på det att, med ledning häraf, en på rättvisa
och billighet grundad fördelning af de befintliga lönetillgångarne må kunna
uppgöras’*, det vill, för att tala med tydliga och oförtäckta ord, säga,
att på de bättre lottades bekostnad förhjelpa de mindre väl lönade till förmånligare
vilkor. För min del har jag icke något att erinra mot den sålunda
föreslagna undersökningen, men befarar, att det härmed egentligen
åsyftade ändamålet icke ernås, så länge ännu bestående privilegier tillförsäkra
hvarje ecclesiastik tjensteman om ett oförryckt bibehållande af alla
de rättigheter och förmåner, hvilka åtfölja innehafvande embete eller tjenst,
och dem han således eger lagligen tillgodonjuta. Men om också dessa stötestenar
skulle kunna ur vägen rödjas, hvilket dock icke torde blifva något
lätt arbete, och privilegierne således icke mera anses innebära något skydd
för innehafvaren, synes mig dock, vid förslagets sättande i verket, sådane
betänkligheter förete sig, att de väl förtjena tagas i närmare öfvervägande.
Först och främst lärer det vara angeläget, att för samtliga ecclesiastika lägenheter
bestämmes dels det minimum af löneinkomster, hvilket må anses oundgängeligen
nödigt för innehafvarens anständiga bergning, dels också det maximum, derutéfvar
hvarje öfverskott må anses såsom ett för mycket, hvilket således bör al
-
8
Allm. flesv.- och Eknom-Vt slottets Memorial, If.-o i3i.
knappas. Så framt det här icke går an att tillämpa och använda nivelleringssystemet,
eller att skära alla lägenheter af samma klass efter elt och samma mått,
lärer det således blifva nödvändigt att, vid uppgörandet, tillika låta komma i behörigt
öfvervägande såväl set kilda locala forhållanden, med den olika lefnadskostnad,
som för olika orter påkallar derefter lämpade anslag, som boställenas
relativa storlek och afkastning m. m. Sedan nu denna i sanning svåra
uppgift lyckligen och väl, såsom man vill hoppas, blifvit löst, återstår sjelfva
hufvudsaken eller regleringen, hvilken naturligtvis icke kan .tillgå på annat
sätt än alt, der öfverskott på elt ställe finnes, detsamma frånskiljes lägenheten
och användes att dermed fylla bristen på annat håll. Att regleringen
enligt ifrågavarande förslag, sålunda skall blifva "genomgripande” kan visst
icke förnekas. Mången torde dock, såsom jag formodar, anse den tillika blifva
i visst hänseende något för mycket ingripande, och att den svårligen låter sig
förenas med tillbörlig aktning för lagligen tillförsäkrade rättigheters helgd.
Det lärer i thy fall icke få anses såsom någon obillig fordran, att frågan betraktas
icke blott ur den Statsekonomiska nyttans synpunkt, utan ock från
den allmänna rättvisans. Serskildt må härvid anmärkas, hurusom de lönerättigheter,
dem en församling är skyldig att lill sine själasörjare utgifva, i
närvarande fall måste anvisas såsom lönefyllnad till andra socknars presterskap;
och jag tager mig, i anledning häraf, friheten hemställa, huru belåtne
lönegifvarne, serdeles af allmogen, skola blifva med den föreslagna regleringen,
då de sålunda flerstädes icke mera såsom tillförene till siu egen
Pastor och Comminister få aflemna sina presterliga utskylder, utan nödgas
utgöra dessa till för dem kanske helt och hållet främmande personer. Och
att detta mångenstädes blir en nödvändig följd af förslaget, derest det kommer
till verkställighet, är icke svårt att inse. — Hvad serskildt angår
Sacellanierne, är jag af den tanka, att, der dylika lägenheter finnas med
så ringa löneförmåner, alt de ej lemna innehafvaren tillräcklig bergning, de
böra indragas, och de ringa löneinkomsterna anslås åt Pastor, mot åliggande
att ständigt hafva embels-medhjelpare, såsom ock i åtskilliga församlingar
inom Westerås Stift, till dessas fullkomliga belåtenhet och fördel,
under sednare lider denna angelägenhet blifvit ordnad. Denna utväg alt
i någon mån afhjelpa de anförda klagomålen, som, då ärendet första gången
inom Utskottets Afdelning handlades, antogs och gillades, men i dess plenum
förkastades, måste jag ännu anse såsom den under närvarande tidsförhållanden
mest lämpliga och lättast verkslälbara.
Vidare, och i afseende å dea s. k. iikstolsafgiflen, kan jag ej biträda
Ut
-
Allm. Cesv.- och Ekon.-Utskotte!s Hetinkanclc, N.o i34• 5
Utskottets förslag, alt Rikets Ständer nu ånyo skola lill Kongl, Maj:t affärda
underdånig skrifvelse i della ämne. På sätt som jag inotn det Höglofl.
Utskottet haft tillfälle upplysa, har Kongl. Maj:t helt nyligen, nemligen
under den 23 September sisllidne, till slutlig pröfning förehaft'
Rikets sednast församlade Sländers enahanda underdåniga hemställan, rörande
nämnde lönerätlighets utgörande, hvarvid Kongl. Majit förklarat Sig icke
hafva funnit skäl alt till samma underdåniga framställning Sitt bifall lemna.
Att nu några få månader derefter ingå med en förnyad underdånig skrifvelse
i äninet af ungefär enahanda innehåll med den förra, synes mig röja,
ii ena sidan, allt för liten granlagenhet, å den andra, alltför mycken brådska
och otålighet. Icke eller torde några sådane förändrade omständigheter under
denna korta liderymd af några månader hafva förekommit, som kunna
gifva skälig anledning alt hoppas ett annat beslut härutinnan, än det nu
sednast i nåder meddelade. För öfrigt kan jag, för min del, ingalunda
frångå den mening och öfvertygelse, som Utskottet i sitt förra betänkande
Klo 109, pag. 16, öppet uttalat, men nu, oaktadt gifven försäkran, att densamvidhålin,
icke vidhållit, nemligen, ”att frågan om likslolens bestämmande
lämpligast förekommer vid de tillfällen, då conventioner om Pastors lönerätligheter
uppgöras, ”på sätt jemväl Kongl Circulair-Brefvet den 28 Maj
183U anvisar och föreskrifver; hvadan således ifråjgaställde löneafgift, efter mitt
förmenande, icke bör, såsom Utskottet nu föreslagit, genom ett serskildt
stadgande i allmänhet, bestämmas”.
Uti denna reservation instämde Herr Contracts-Prosten Odelberg, Herr
Lector Ahlstrand och Herr Brukspatronen Bergste'n.
Af Herr 11 actor Wallin snut af Riksdags-Fulkmägtige Ola. Jeppssen
och Jöns Jönsson, hvilken sistnämnde anförde:
”Fmot Utskottets beslut, i afseende å frågan om utgörande af likstol, reserverar
jag mig af det skäl, att jag tror, det Utskottet hade bordt, vid förslaget till
förändring uti stadgandena härom, låta inflyta ett tillägg af innehåll, alt
denna förändring endast anginge 1681 års Förordning samt de Rikets landskap,
der denna är gällande, och således icke komma alt utsträcka sig till
Skåne, Halland och Blekinge, hvilka, enligt Malmö Recess den 18 September
1662, iiro från utgörandet af likstol befriade samt i stället utgöra begrafningsafgifter
till stadgade belopp. Hvad Skåne serskildt beträffar, är denna
befrielse trän likstol ytterligare bekräftad genom Kongl. Förordningen
den 16 October 1723 uti dess^ 5 §. Som nämnde landskapers invånare,
efter hvad jag har mig bekant, öro nöjde med hvad i detta afseende stadBih,
till R. St. Prot. 1845. 8 Sami., i3 Häjt. 2
t
10 Allm. Bcsv.. och Ekon.-Utskottets Betänkande, N-o 735.
gadt är samt deruti icke önska någon förändring, så har jag, af fruktan, att
de allmänna ordalagen i Utskottets utlåtande rörande denna fråga möjligen
dertill skulle kunna gifva anledning, äfven inom dessa landskap, ansett mig
böra fästa uppmärksamheten härå, på det den tilläfventyrs blifvande forändringen
i lörfaltningarne om likstol icke må utstiäckas äfven till hvad
Malmö Recess härom innehåller. För öfrigt gillar jag utlåtandet i denna
punkt/’
N:o 135.
Ank. lill Exp.-Ulsk. den 6 Mirt, kl. 7 e. m.
Betänkande, i anledning aj väckt motion om revision af Bergsförfattningarne.
Uti en lili Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens handläggning
från Hederv. Bonde-Ståndet remitterad motion, har Riksdagsfullluägligcn
Anders Johansson från Wermlands Län, med hvilken sig förenat
Ri tsdagsfnllmhglige Per Persson oeh Anders Ericsson från Örebro
Län, Anders Jansson Ulin Westnäs Län samt Lars J. Boéthius från Stora
Kopparbergs Län, anmärkt: att åtskillige i äldre tider tillkomne Författningar
i afseende å jernbandteringen, hvilka från början varit ämnade att värna
och uppmuntra samma handtering, numera endast utgöra ett svårt hinder
för näringsidkaren alt fritt röra sig inom de gränsor, som de allmänna
samhällsförfattningarne för honom öppnat; att dessa så kallade Bergsförfattningar
till en del äro så urmodiga, att de tala om galulopp och arbitraira
straff samt innehålla flera för närvarande lid alldeles olämpligaoch
orimliga stadgande!»; saint att det således är af nöden, alt dylika la-*
gar up.phäfvas, enär de icke kunna efterlefvas, utan att åstadkomma skada
oc!» förtrytelse; och har af sådan anledning motionären föreslagit, del Bits
hets Ständer för deras del må besluta, att en revision af de i afseende*,
på Bergshandteringen utfärdade stadganden och författningar mått- anställas,
hvarvid alla föråldrade, olämplige sådana må föreslås till upphäfvande
och de öfriga, sorn kunna finnas nödige, inrättas efter tidens
fordringar och handteringens nuvarande skick.
Vid föredragningen at denna motion inom de sammansatta Utskotten,
har densamma ansetts tillhöra Ekonomi-Utskottets, handläggning ensamt,
Allm. Bessy— och Ekon.-UtskotUts Betänkandet N-o t35. n
och af sådan anledning blifvit aflemnad till Utskottet, som nn går alt deröfver
afgifva sitt yttrande.
Hvad först beträffar de Författningar, hvilka, på sätt motionären anfört,
skola innehålla sådane straffbestämmelser, hvilka äro för närvarande
tid helt och hållet olämpliga, så anser Utskottet, att, då en ny Strafflag nu
är beroende på Rikets Ständers profning, genom antagande hvaraf följaktligen
alla andra straffarter, än de deruti upptagne, komma alt förfalla, på
säll äfven finnes stadgadt uti den föreslagna Piomulgations-Lagen, vid sådant
förhållande en revision af dylika föråldrade Författningar vore öfverflödig;
hvadan någon framställning derom från Rikets Ständers sida, åtminstone
vid denna tidpunkt, synes Utskottet obehöflig.
Vidkommande i öfrigt de Författningar, som afse bergshandteringens
ekonomi m. in., så hafva dessa varit och måste äfven, fika med Ekonomiska
Författningar i allmänhet, vara underkastade ofta återkommande förändringar,
för att lämpas efter olika förhållanden under serskilda tider. Sålunda
hafva under de sednare åren, jemväl i de ämnen, som afse och hafva gemenskap
med bergshandteringen, åtskiliige nya författningar, genom hvilka
dylika äldre mäste anses upphäfne, blifvit utfärdade, hvarförutan några sådane
äfven äro under utarbetning. Utskottet anser, vid dessa förhållanden,
att en serskild revision af de i dessa ämnen meddelade äldre
föreskrifter icke är af bebofvet påkallad, och dessutom skulle vara
föga gagnande och alldeles icke komma alt motsvara den kostnad och deu
moda, sorn derå måste användas.
På dessa skäl och då Utskottet i sitt under N:o 103 afgifna, af samtlige
Riks-Stånden bifallna, betänkande, i anledning af vackt båga om revision
af de Ekonomiska Foi futlningarue i allmänhet, åfstyrkt någon åtgärds
vidtagande i berörde hänseende från Rikets Ständers sida, i strid hvaremot
någon partiell revision, sådan sorn deu nu ifrågasatta, icke lärer böra föreslås,
lår Utskottet vördsamt tillstyrka,
att icke heller ifrågavarande motion må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 20 Februari 1845,
Häremot anmäldes följande reservation af Riksdagsfullmägtigen Andera
Jansson .♦ ”Emot Utskottets beslut får jag mig reservera, ty ibland föremålen
at landets Ekonomiska lagstiltuing bar man äfven för sekler tili
-
12
Allm. Besv.~ och Eken.-Utskottets Betänkande, Tf.o 13S.
baka anseLt bergshandteringen utgöra en bland våra vigligaste näringar, oeh
lagstiftaren liar for denna industri utfärdat sådane författningar, sorn under
den tiden och först efter jernhandteiingens uppkomst, på ett ändamålsenligt
sätt uppfyllt sin vigliga bestämmelse; men sedan den kommit till stadga
och utveckling, äro i mångfaldiga afseenden menliga både för Staten
och näringsidkaren. Man har väl under den sednare liden i någon mon
sökt att lätta de band, som fjettra! vår jernhandtering, men att kunna
uppnå det mål, sorn naturen oss framför andra länder erbjuder, synes egen»
nyttan ännu vilja emolarbeta. Utskottet har, såsom skäl till afslyrkande af
den föreslagna revisionen, hufvudsakligast befarat den kostnad, sorn derigenom
skulle komma att tillskyndas Staten, men helt och hållet förbisett
den förlust, som desse numera föråldrade författningar åstadkomma densamma;
men skall en bland vårt gamla jemlands vigtigaste industrigrenar
ega bestånd och kunna täfla med andra länders fabrication på den utländska
marknaden, så måste ovilkorligen, efter tidens kraf, en revision af bergsförfattningarne
snarligen till vägabringas, hvarigenom Slaten kan beredas
tillfälle att af till verkningsbeloppet erhålla den beskattning, som efter nu
gällande eller framdeles blifvande grunder bestämmes, samt Bergslagen
tillerkännas en sådan rättvisa, hvilken ett mägtigt bruLs-intresse med alla
sina magtspråk icke skall förmå bekämpa.
Af dessa skäl yrkar jag, det Rikets Höglo!]. Ständer läcktes gemm
skrifvelse hos Kongl. Maj.L i underdånighet framställa nödvändigheten af
eu revision utaf bergsfot fallningarne.”
STOCKHOLM, Ecksteimsica boktryckerif.t, 1845.
Ålim. Be sv..- och Ekan.-Utskottets Utlåtande, N:o 136.
1
N:o 136.
Ani. til Exp.-Utsk. d. 2 April, kl. 11 f. rn.
Utlåtande, i anledning af vackt motion, om tillsättande af en
Comit ée för att utarbeta Förslag till en förändrad Nationalrepresentation.
Från Vällofl. Borgare-Ståndet har till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet,
under den 22 innevarande månad, blifvit öfverlemnad ea
motion af Herr B. de Maré, hvaruti han föreslagit, att, med anledning af
det mindre hopptulla skick, hvari frågan om National-representationens
ombildning nu befinner sig, Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majrt i underdånighet
anhålla, ”att, derest Kongl. Majrt funne det för ett snart och
lyckligt afgörande af den vigtiga frågan om National-representationens ombildning
behöfligt, Kongl. Majrt täcktes, genom en Comitée, låta dertill utarbeta
ett förslag och detsamma komma till allmänhetens kännedom, för
att derefter inför Rikets nästsammanträdande Ständer föreläggas.’'
Då Utskottet inhemlat kännedom derom, att motioner, af enahanda
syftning, sorn den ifrågavarande, äfven blifvit väckta både hos Ridderskapet
och Adeln samt Preste-Ståndet, men derifrån remitterats till Constitutions-Utskottets
handläggning, så har Utskottet af sådan anledning och med
stöd af 44 § Riksdags ordningen ansett sig böra vördsamt
återlemna berörde motion samt underställa Rikets Högloft. Ständers
pröfning till hvilket Utskott den rätteligen hörer.
Stockholm den 28 Mars i845.
Häremot reserverade sig Riksdagsfullmägtigen Nils Strindlund i så mått®,
som han ansåg Utskottet hafva bordt, på grund af 34 och 44 §§ Riksdags-Ordningen,
återlemna den ifrågavarande motionen, med uttryckligt
förklararande, alt Utskottet funne handläggningen af densamma ej höra till
dess befattning. Uti denna mening instämde Riksdags-Fullmägtige Ola
Jeppsson och Ephraim Larsson.
Bih. till R. St. Erot. 1815. 8 Samt. 2* Håft.
t
Kesv.- eoh Ekon.-Utskottet» Betänkande, N:o i$7
N:o 137.
Ank. lill Exp.-Utsk. d. 2 April, kl. lii f. «.
Betänkande, i anledning af väckt motion, om utfärdande af en ny
Skrå-Ordning.
Uli en inom Hederv. Bonde-Ståndet vackt motion har Riksdagsfuilmägtigen
Petter Haraldsson från Elfsborgs Län anmärkt, hurusom den
inom Riket gällande Skrå-Ordningen af den 27 Juni 1720 vöre numera alldeles
olämplig, enär handtverks-klasserne efter den tiden undergått ganska
stora forändi ingar och derföre ej längre skördade någon uppmuntran eller
fördel af denna Ordning samt i följd häraf föreslagit, att den måtte upphäfvfis
och en ny Stadga utarbetas samt till efterlefnad utfärdas, hvilken
befordrade sitt ändamål eller handtverkerieroes uppkomst och förkofring.
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten, till hvilkas gemensamma
handläggning denna motion blifvit remitterad, hafva, vid föredragningen
deraf, ansett den böra behandlas af sistnämnde Utskott ensamt,
som derföre lår vördsamt anföra: Att Rikets Ständer, vid 1840—184*
årens Riksdag, aflälo, i fråga om näringsfriheten, en underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj;t, N:o 186, hvaruti, efter en historisk framställning af denna
vigtiga samhällsfrågas behandling ända från *80^—1810 till och med
i834—»835 årens Riksdagar, samt en derpå grundad utredning afdetskick,
hvari den sig då befann, Rikets Ständer, uppå anförde skäl, anhötlo, att
Kongl. Maj:t, t öfverensstämmelse med så väl de tre Riks-Ståndens, som
älven Borgare-Ståndeis serskildt, tid efter annan, samt serdeles vid Riksdagen
åren 1829 och i83o i underdånighet anmälda önskningar, täcktes i
Nåder, ju förr dess heldre, utfärda de allmänna Författningar, som komma
»tt i förevarande ämne till efterrättelse lända.
Rikets Ständer synas således redan hafva vidgjort frågan om näringsfriheten
så mycket som hittills kunnat från deras sid» ske, och hafva derefter
öfverlemnat den till Kongl. Majrts Nådiga pröfning och afgörande,
hvaruppå den för närvarande är beroende. Enligt livad Utskottet har
sig bekant, lärer jemväl nytt förslag i afseende å en del deraf redan hafva
varit i underdånighet föredraget, men afgörandet deraf blifvit uppskjutet.
Alim. Betv.- ock Ekon -Utikoitete Betänkande, A’:«
3
Vid sådant förhållande anser Utskottet den allmänna frågan om näringsfriheten
för närvarande ej böra leda till någon förnyad framställning från
Rikets Ständer, och i följd häraf destomindre endast den serskilda del af
densamma, som omfattar Skrå-Ordningen; och får Utskottet
derföre vördsamt hemställa, att ofvanberörde, af Petter' Haraldsson
väckta, motion icke må tili någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 28 Mars 1845-
STOCKHOLM, tryckt nos W. F. Dai.han , 1845.
■Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial, N:o 138. 1
N:o 138.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 21 April, kl 11 f. m.
Memorial, i anledning af återremiss af Utlåtandet, N:o 136, angående
våckt motion om tillsättande af en Comité för att utarbeta
förslag till en förändrad N alional-representation.
Nämnde Utlåtande, hvari Utskottet, på anförde skäl, förklarat sig
anse nödigt att återlemna ifrågavarande al Herr de Maré inom BörgareStåndet
väckta motion samt underställa Rikets Ständers pröfning; till hvilket
Utskott den rätteligen hörde, har af Borgare-Ståndet blifvit återremitteradt,
med föreläggande för Utskottet att grundlagsenlig! behandla motionen, hvaremot,
enligt Utskottet tillbandakomna Protocolls-utdrag, Ridderskapet och
Adeln samt Pieste-Ståndet ansett lämpligast, att berörde motion behandlades
af Constitutions-Utskottet och sålunda godkänt dess återlemnande
från Ekonomi-Utskottet, samt Bonde-Ståndet förklarat, att, så vida denna
motion för närvarande, då frågan om National-representationens ombildning
beror på Constitutions-Ulskottets förnyade Utlåtande, grundlagsenlig! kan
erhålla remiss lill något af Rikets Ständers Utskott, den då lämpligast borde
öfverlemnas till Constitutions-Utskoltets handläggning.
Vid sådant förhållande, då 3:ne Riks Stånd beslutat, att berörde ärende
bör handläggas af Constitutions-Utskottet, så anser Utskottet BorgareStåndets
föreläggande
för detsamma, att grundlagsenlig! behandla ifrågavarande motton,
icke kunna föranleda till någon Utskottets vidare åtgärd.
Stockholm den 17 April 1845.
På Höglofl. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnät :
S. von TROIL.
O. PH. UTTERSTRÖM.
På Högv. Preste-Ståndets
Ledamöters vägnar:
På VäUofl. Borgare-Ståndets
Ledamöters vägnar:
J. W. BOSTRÖM.
På Hederv. Bonde-Ståndet*
Ledamöters vägnar:
OLA JEPPSSON.
Fritz Rythén.
m. till R. St. Prot. 184-5. 8 Sami 25 Håft.
1
2
Register
öfter de af Rikets Högloft. Ständers Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskott
under Urtima Riksdagen åren 1844 och 1845 afgifne
Betänkanden.
A.
Nummer å
Betänkandet.
Adelsmans rätt att söka tjenstebefattningar i Städerna, angående 121.
Akademihemman, Lunds, angående deras utarrenderande . . . 79.
Apologist- eller real- och Söndags-skolor i städerne, angående 119.
Apologist-skolorne, angående flere lärares anställande derstädes 118.
Apotheks-privilegier, angående deras amortering 90.
Arbets- och pionnier-corpserne, angående derifrån frigifnes förpassande
till hemorten
59.
„ angående kroppstsaffs undergående å Carlsborg, inom
fästningen 66.
Arbetsskolor i förening med Folkskolorne, angående. ► . . , 107.
B.
Bergsfogdetjensterne, angående deras indragning 120.
Bergsförfattuingarne, angående revision deraf * . i35.
Besigtningar, interims, å prestebohl, angående 34-
Bokguld, angående dess controll-behandling 52,
Boställen, Militiae-, om deras utarrendering 32. 46*
Boställs-Ordning, Militice-, af år i836, angående ändring af 16 §. 3|. 60.
Bro- och Quai-afgifter för till Stockholm sjöledes inkommande
målbara våta varor, angående
45.
Bran vinsbränningen, angående lagstiftningen derför 128.
Byggnads-cassor, Stiftens, angående deras inkomster under ledighet
efter död eller afgången ecclesiastik tjensteman i . 54. ia5.
3
C.
Calmar stad, angående upphörande af bropenningars erläggande
vid arne derstädes befintlige bryggor y3.'
Cancellibiträde, om tillökning deraf
i.
„ om arfvode för Notarierne a.
„ om minskning deraf . .
i3o.
Cavallerihästar, angående deras förseende med sqvadronsmärken 38.
Collegier, Rikets, om sättet för ledamotsplatsers återbesättande
derinom ........ ......... IO.
Commerce-Coliegium, angående kungörande af handlingar, erfor
derlige
för bestyrkande af utländska fartygs nationalitet ^5.
Con-Rectorn vid Örebro skola, angående ändring i lönevilkoren
för honom ................ 43*
Consistorii-notarier, angående emeriti-löner för dem .... 78.
Controll- och Myntverken, angående deras ställande under Bergscollegium
. . . 4°*
Correctionister och fästningsfångar, angående deras intrång i
handtverkeriens rättigheter ;
27.
D.
Djurgården, Kongl., angående upphörande af vägafgiften derstädes 81.
Di agon-Regementen, angående remonteringen vid dem .... 3g. 88.
E.
Elementar-Läroverken, angående förändrad organisation deraf .117.
■F.
Fabrikanter, angående deras rättighet att i husen utbjuda sina
fabrikater ................ 43"
Fattighjon, tiggande, deras återsändande till hemorten .... 67.
Fjerdingsman, angående deras aflöning m; m. ...... . 77* "I*
Finska och Åländska fartygs kustfart i Sverige, angående . . • 84* i33.
Folkskolorne, angående underrättelse om dervid vidtagne åtgärder 102.
Fotmöten, Cavalleriets, angående upphörande deraf ..... 3g. 88.
Fullmagter å namn, heder och värdighet, utan verklig tjenstebefattning,
om upphörande deraf ......... 2g. 72.
Fängelse-Directörer, angående tillsättande deraf å fästningarne , 6.
Förvaltningen af Sjö-Ärendena, angående indragning deraf , . 69. 98.
G.
Gesällvandringen, angående ändring i stadgandena derför . . . i5. 5o.
Godsegare, angående förbud lör dem att lägga hemman, som äro
med åboer försedda, under eget bruk . . - * . . 58.
Gottland,, räntegifvares derstädes rättighet alt med penningar
få lösa räntepersedlarne  . i. 4-
Grebbestöd, om Köpingsprivilegier för . . . 16.
Gymnastik och fäktning m. m., angående undervisning deri vid
Folkskolorne  . . 107-
Gästgif verien i Riket, angående förändring med dem . . . . 4(r
II.
Hamnbusar, angående deras afvisande från hamnar och torg i
Stockholm .. , . , . .
20.
Handelsfartyg, om behörighet att derå föra befäl ... ... 122.
Handelsförhållanden, Sveriges och Noiriges, angående . ... 83.
Handelstraktaten med Ryssland, angående ........ . yö.
Hypolheksföreningar, om Kongl, stadfästelse derå .... . 21.
Hållstugor, om förbud för deras anläggande nära kyrkor ... 7.
Harkla, angående förbudet att fiska dermed ....... 106. 127.
Hästar, Cavallen-, angående deras förseende med sqjvadronsmärken 38.
I. J.
Indelta räntor, om deras förvandling till penningar .... 3.
Inländska skådespelares och konstidkares befrielse från algifter
till Kongl. Theaterns och Hof-Capellels pensions-cassor 35. 87.
Interimsbesigtningar å prestebohl, angående ....... 34-
Jägeribetjeningen, angående ändring i Instructionen d. i6Marsi833 22. 64.
„ angående indragning deraf .. .... . 47*
K.
Kammarrättens anmärkningsrätt i afseende å utfattiges befrielse
från bevillning, om uphörande deraf
17. 62.
5
Kolfundeln, angående dess frigifvande . * ii5.
Koltnätnirigen inom IWgslagerne, angående  9,7.
Kom itc för granskning af Rikets Ekonomiska Författningar,
angående . ' » . . . , . „ . . , , . , . io3
för upprä' tande af förslag till en förändrad Nationalrepresentation
i36.
Krono-Ar bets-Compagnierne, angående derifrån frigifnes förpassande
till hemorten
5g.
„ angående Krono-arbetskarlarnes å Carlsborg undergående
af kroppsstraff inom fästningen ...... 66.
Krono-Tionde i Skåne, anslagen till Stockholms Allmänna Barnhus,
angående dess lösen efter markegång 8o.
Kröningspenningar, om upphörande af bruket att utkasta sådane 5.
Kyi kobyggnader, angående stamböckers och collecters upphörande
..... i 53.
Kyrkors befrielse från vissa extra utgifter, angående .... 56.
[38
i3.
L.
Landsfiscalsljensterne, angående deras indragning ....
Landshöfdinge Embetena, angående deras indragning rn. m. .
Landtmanna-Seglation, angående
Lefveranshandeln, angående föreskrifter derför . . . . t
Lifränte- och Lifförsäkrings-anstalters intättande, angående
Lots-Statens Lönevillkor, angående förbättring deri ....
Lumpsamlingen, angående
Lunds Academi-lremman, i afseende å deras utarrenderande
Långebro i Christianstads Län, angående broafgift derstädes .
Länsmanst jenster inom Östra Härad af Jönköpings Län, om deras
förminskning från 3:ne till 2tue
.
82.
1 r.
85.
37.
93
8g.
1 2 g
44-
94
28.
123
79-
74-
24.
M.
Militite-Boställs-Ordning, i836 års, angående ändring i 16 § . 3i. 6o
Militiae-Bostallen, om deras utarrendering ........ 32. 4^
Mynt- och Controll-verken, angående deras ställande under Bergscollegium
. , 4°.
Mått, Mål och Vigt, angående ändring i författningarne derom . iii. i3r
e
N.
National-representation. angående en Komité för upprättande
af förslag dertill . . ,  136, 138.
Natural-historien, angående inrättande af serskildt Lectorat deri
vid Gymnasierna m, m. , . .
; . 124.
Nämndemän, angående deras befrielse från skjutsningsbesväret . 71.
P.
Pastoralier, besparade, hvilka ingå till Stiftens Byggnads-cas
sor,
angående
104.
Pastorater, Regala, angående Förslags upprättande och val dertill 3o.
Patentlagen af den i3 December 1834» angående ändring deri . 36.
Penningeremisser med posten, angående
55.
Persedlar och effecter, Kronans, oanvändbare, angående deras
försäljning gg. i3a.
Postförfattningarne, angående revision af dem 55.
Postverket, angående grunderna för befordringarne derstädes. . ior.j
Prestebohl, angående upphörande af Interimsbesigtningar derå . 34- 15
Presterskapet, angående befordrings-förfatLningarne för detsamma 100.
r angående dess Löneinkomster 109. 134"
Privat-Bankerne, angående skyldighet för dem att hålla utvex
Jings-contor
i Piteå , . . .
108.
Psalmboken med choralmelodier och messan, om inköp deraf för
kyrkorne i Riket . ... 20. 91.
0.
Qvarnar, skattlagd och husbehofsqvarns inrymmande i samma
Qvarnhus
’. 9a.
R.
Regala Pastorater, angående förslags upprättande och val dertill 3o.
Remontering vid Dragon-Regementena, angående 39. 88.
Rotehållarnes befrielse från skyldigheten att för Regements-Offi
cerare
förevisa recryter, innan de antagas 18. 63.
Ryska Handeis-Traktaten, angående
76.
7
Rådslufvu-Rätt, angående ändring i bestämmelsen af lösen derstädes 63.
Räntelörsäkrings-anstalters inrättande, angående
89. 129*
s.
Salt, angående Stapelstädernas skyldighet alt importera vissa
qvantiteter
86.
Skogs- och Jägeri-betjeningen, angående indragning deraf . , 47-
Skol-Råd, om bildande deraf för hvarje Lärdomskola .... 119.
Skrå-Ordning, om utfärdande af en ny 187.
Skådespelare och konstidkare, inländska, angående deras befrielse
från afgifter lill Kongl. Theaterns och Hof-Capellets
pensions-cassor .
. 35. 87.
Sköfde, angående stads- och folkskolans förening ..... 70.
Smidesrätt inom Bergslagen, angående dess utvidgning . . . 116.
Sockenhandtverkare, om deras befrielse från skyldigheten att hos
Konungens Befallningshafvande anmäla deras antagande 9.
Soldater, indelte, om deras tillträdande af torp, med afseende å
deras ålder
12.
„ angående deras handtlangningsskyldighet vid Militias
Boställens
om- eller nybyggande
3i. 60.
Spanmål, som utlånas från Socken-eller Fattig-Magasin, om ned»'
sättning af räntan derå 33.
Stamböcker och collecter för kyrkobyggnader, angående upphörande
deraf
53.
Styrelseverkens reorganisation, angående : . . 6r.
Sveriges och Norriges Handelsförhållanden, angående .... 83.
Sysslolösa och för allmänna säkerheten farliga personer, angående
deras af visande från hamnar och torg i Stockholm . 20.
T.
Tackjern, angående export deraf
95.
,, angående dess stämpling
96. 126.
Technologiska Institutet, angående dess förvaltning m. m. . . 46.
Theatern, Kongl, angående dess utarrendering ....,». 26. 49-
Tjensteårsberäkning vid presterliga befordringar, förhöjd, om
upphörande deraf . . . . . . . . . . . . . 8. 113.
8
u.
Uniformer, civila och militära, om förenkling af dem .... 23. 65
Utländningar, angående deras bosättning i Sverige 67.
Utländska fartygs nationalitet, handlingar för bestyrkande deraf 75.
w.
Wester-Dalarne, angående rättighet att begagna skogsprodukter
derstädes
. 110.
Wrigstad, angående köpings anläggande derstädes 19. 112
Wåg- och Mätare-afgifter för varor, som sjöledes till hufiudsta
den
inkomma  5r.
Vägliållningsskyldigheten, angående lindring deri ..... io5.
ö.
Örebro skola, angående ändring i Conrectors lönevillkor . . . 42-
STOCKHOLM,
Tryckt hos W. F. DALMAN, 1645.
