# ID: svediakorp-gov2138
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 106,189
# sentences: 2,326
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


5
Lag-Utskottett Utlåtande, N:o i02.
heten att stämma borde, på sätt Utskottet föreslagit, åligga den, som vill
tillegna sig godset, och ej utmätningssökanden, emedan dennes rätt alltid
vore genom lagligen gällande beslut bekräftad; och i afseende på föreskrifva
edgångeu, att densamma borde innefatta, dels att köpet blifvit gjordt
till hvarken vederpartens eller någon annans förfång, dels ock att godsets
rätta värde blifvit ej allenast betingadt, utan äfven betaldt; hvarjemte en
talare hemställt, om icke omförmälda författning borde tillökas med ett
moment af följande innehåll: ”Gör eller tvingas säljaren, inom en månad
efter sedan ett sådant köp kungjordt varder, göra cession, redovise för köpeskillingen;
kan han det ej, eller visar sig, att den försålda egendomen
blifvit lemnad köparen såsom betäckning för fordran, vare köpet ogildt och
köparen sin fordran förlustig, och straffes säljaren såsom bedräglig gäldenär.
Är ej anledning att köpet svekfullt afslutadt är, ehuru ej säljaren
kan nöjaktigt redovisa köpeskillingen, vare köpet ståndande, då köparen,
i fall så fordras och domaren ej finner laga hinder möta, med ed intygat,
att han ärliga köpt häfver. Påslår någon egendomen blifvit till vanpris
försåld, och pröfvar Domaren så vara, bör densamma å offentlig auktion till
den mestbjudande försäljas, och njute köparen ersättning för sin köpeskilling
af inflytande auktionsmedel och varde från konkursen skiljd.
I öfrigt hafva serskilde talare dels ytterligare väckt fråga, huruvida lösoreköp
utan godsets öfverlemnande till köparen må ega bestånd, och dels ansett edgång
ej böra ega rum i frågor af förevarande beskaffenhet, helst sådant skulle
kunna leda till minskad aktning, om ej missbruk af eden, hvars helgd böriså
vidt möjligt är bevaras; hvarförutan förslag blifvit framstäldt derom, att
köp af lösören ej skall anses kraftegande, så framt icke godset varit i köparens
vård under trettio dagar efter köpslutet, innan det till säljaren
åtel flyttades.
Hvad sålunda och i öfrigt under öfverläggningarne inom Riks-Stånden
blifvit anfördt har Utskottet tagit i öfvervägande; och då Ledamöterne
inom Riks-Stånden allmänt uttalat den mening, att principen i Kongl. Förordningen
den q Maj 1835 bör fortfarande bibehållas, och att man blott
bör söka att utfinna sådana ytterligare bestämmelser till förekommande af
svekfulla och bedrägliga köpaftal om lös egendom, som kunna stå tillsammans
med berörde föi fattning, anser Utskottet deD väg jemväl vara
utstakad, hvilken Utskottet har att följa tid den förnyade behandling af
6
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 102.
förevaranda fråga, som tillkommer Utskottet, Det torde således här hora
anmärkas, hurusom omförmälda författning stadgar: att den, som tillhandlar
sig lösören och tillåter att desamma få i säljarens vård qvarblifva, böp, så
vida de skola Iredas från utmätning för säljarens skuld, upprätta skriftlig
afhandling om köpet, med förteckning å de köpta persedlarne och vittnens
underskrift, samt berörde handling, om egendomen finnes i stad, uppvisa
inom åtta dagar derefter, i Stockholm, hos Öfver-Ståthållare-Embetets Kansli
och i Rikets öfriga städer inför Rådstufvu-Rätt, för att i dess Protokoll intagas,
samt, om egendomen finnes å landet, ej allenast inom berörde tid
för Kronofogden i orten uppvisa och i bestyrkt afskrift honom tillställa,
utan ock sednast vid det lagtima Ting, som näst efter en månad infaller,
inför Härads-Rätten, till intagande i dess Protokoll, förete. För vinnande
af nu åsyftade ändamål har man i allmänhet ansett af nöden, dels att åt
köpafhandlingarne gifves en större offentlighet, än den nämnda författning
föreskrifver, dels att viss tid bestämmes, hvarinom tvist, som vid utmätningstillfälle
uppstår angående bättre rätt till gods, bör göras anhängig
vid Domstol, och dels att köparen alltid skall vara skyldig med ed betyga
köpaftalets riktighet, ehuru åsigterna varit delade i afseende på beskaffenheten
af bestämmelserne i berörde hänseenden; och går nu Utskottet
att taga i betraktande de förslag, som i dessa serskilda fall blifvit
framställda.
Hvad således först angår offentliggörelsén; så har man föreslagit köpafhandlingarnes
kungörande i allmänna Tidningarne, eller Länens Tidningar
eller genom Konungens Bef*llningsb»fv«nd«s Kungörelser, samt antingen blott i
kyrkan uti den församling, der säljaren bor, eller ock äfven i angränsande
socknars kyrkor. Emot kungörandet i Tidningarne förekommer emedlertid,
att läsning deraf bland allmogen, och således den största delen af folket,
ej är allmänt bruklig; att man ej kan föreskrifva någon bestämd tid
för kungörelsernes införande, emedan sådant måste bero på tid och utrymme,
och således ej på köparen; att utgifvare af Länstidningar icke ovilkorligen
lära kunna åläggas införa omförmälda kungörelser, och att ett dylikt
kungörande dessutom skulle medföra alltför betydliga kostnader för de mindre
bemedlade, bland hvilka köp af ifrågavarande art dock allmännast förekomma.
Då Utskottet således ej kan instämma ijförslagen om nu omförmälda
kungörande, finner Utskottet deremot lämpligt, att underrättelse
om skedt köp meddelas från predikstolen i kyrkan uti den församling der
7
Lag-Utslcottets Utlåtande, Ti-.o 102.
säljaren bor, på det de personer, med hvilka han snarastkommer i beröring,
må lära känna hans ställning; men något kungörande i angränsande kyrkor
synes Utskottet icke behöfligt; hvaremot Utskottet, i öfverensstämmelse
med hvad en motionär föreslagit, finner så väl Öfver-Ståtbållare-Embetets Kansli,
som vederbörande Domstolar, böra hos sig låta gorå anslag om anmälda
köpafhsndlingar, såsom jemväl ledande till den allmännare kunskap
om förhållandena, som åsyftas med ofFentliggörelsen; och anser Utskottet
kungörandet i Sockenkyrkan böra försiggå den söndag, näst efter köpslutet,
då Gudstjenst inträffar, samt att först derefter afhandlingen, med
åtecknadt bevis om skedt kungörande, bör uppvisas för Kronofogde å landet
eller vederbörlig auktoritet i stad inom åtta dagar, hvilken ordning Utskottet
ansett nödig för att vinna visshet derom, att kungörandet ginge för
sig, innan afhandlingen genom dess aflemnande till Kronofogden eller Domaren
ikläddes full giltighet.
Beträffande åter öfriga ifrågaställa två bestämmelser; så äro de till
en viss del öfverensstämmande med Utskottets förra förslag; men härvid
anser dock Utskottet den väsendtliga skiljaktighet böra ega rum, att icke
den, som på grund af uppvist köpafhandling söker undantaga gods
vid utmätning, utan fordringsegarey bör vara pligtig stämma, derest tvist
om bättre rätt till godset uppstår. Då nemligen en i behörig ordning upprättad
och kungjord afhandling anses innefatta bevis om verkstäldt köp till
binder emot utmätning, synes den, som beropar sig på handlingen, ej eller
vara skyldig sjelf påkalla Domarens åtgärd för handlingens pröfning. Enligt
Utskottets förra förslag medförde en dylik handling icke bevisning,
utan måste köparen på annat sätt styrka sin rätt, oeh derföre ansågs han
sjelf höra gorå tvisten anhängig. Förhållandet är numera omvändt; men
älven nu anser Utskottet tvisten böra genom stämning vara anhängiggjord
inom tre månader efter utmätningen.
Emot användandet af edgång i förevarande frågor har väl en och
annan talare gjort erinran; men då verkligheten och redligheten af nu ifrågaställa
af handlingar icke lära kunna på annat sätt utrönas, kan Utskottet
icke frångå sin i denna del yttrade, inom Riks-Stånden i allmänhet jemväl
gillade åsigt. I afseende på omfattningen och beskaffenheten af edgången,
hafva emedlertid serskilda meningar tillkännagifvits; men då ändamålet
med eden endast är att, på sätt nyss nämndt blifvit, få utrönt huruvida
8
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 102.
aftalet ä köparens sida är redligt, anser Utskottet köparen blott böra betyga,
att emellan honom och säljaren är på god tro så tingadt och belaldt,
som afliandlingen innehåller. En sådan ed måste likväl köparen alltid gi,
så framt utmätningssokanden så yrkar; till stöd hvarför Utskottet hänför
sig till de skäl, som återremitterade Betänkandet i denna del innefattar.
Ehuru en ordentlig köpafhandling hindrar utmätning, innefattar
den dock icke fullt bevis om köpets verklighet, enligt hvad ofvan antydt
blifvit. Då i följd af utmätningssökandens jäf, frågan om denna verklighet
måste vid Domstol slitas, synes följaktligen någon säkerhet böra beredas
denne sistnämnde, i händelse köpet skulle finnas icke förbindande; och
Utskottet anser godset vid detta förhållande böra sättas i qvarstad, intilldess
eganderättstvisten blifvit afgjord, derest sökanden ställer borgen för
den kostnad och skada åtgärden kan för vederparten medföra.
Dessa äro de grunder, hvilka Utskottet tror böra följas i det tillägg
till 1835 års Förordning, hvarom nu är fråga; i följd hvaraf Utskottet ej
kan understödja de öfriga väckta förslagen, deröfver Utskottet lika litet anser
sig behölva afgifva serskilda yttranden, som Utskottet finner nödigt besvara
de anmärkningar, hvilka blifvit framställda emot Utskottets förra förslag,
hvilket Utskottet, lör att gå de inom Riks-Stånden yttrade önskningar
till mötes, nu frånträder, och i stället framlägger ett i enlighet med
de åsigter, som allmännast gjort sig gällande, upprättadt förslag; dervid
Utskottet dock finner lämpligast att i en enda författning sammandraga de
bestämmelser, som innefattas uti 1835 års Kongl. Förordning, och dem, som
Utskottet ytterligare ansett ändamålsenliga.
Utskottet föreslår således,
det måtte Rikets Ständer för deras del besluta utfärdandet af
en författning, hvarigenom, med undanrödjande af Kongl. Förordningen
den 9 Maj 1835, angående hvad iakttagas bör vid
handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård qvarblifva,
stadgas, som följer;
§ i
Den.
som tillhandlar sig lösören, och tillåter, att desamma få
i
9
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 102.
i säljarens vård qvarblifva, bör, så vida de skola fredas från
utmätning för säljarens skuld, upprätta skriftlig afhandling om
köpet, med förteckning å de köpte persedlarna och vittnens underskrift;
och sedermera från predikstolen i kyrkan uti den församling,
der säljaren bor, å nästa söndag, rfa gudstjenst derstädes
hålles, låta om samma afhandling uppläsa kungörelse,
upptagande säljarens och köparens namn och yrken, dagen då
köpafhandling en blifvit uppgjord samt köpeskillingens belopp,
öfver hvilket uppläsande bevis bör tecknas å handlingen; hvarefter
densamma bör, om egendomen finnes i stad, inom åtta dagar
efter kungörandet, uppvisas, i Stockholm hos Öfverståthållare-
Embetets Kansli, och i Rikets öfriga städer inför Rädstufvu-Rätt,
för att i dess Protokoll intagas,
om egendo
men
finnes å landet, e; allenast inom berörde tid för Kronofog
den i orten uppvisas och i bestyrkt afskrift honom tillställas,
utan ock sednast vid det lagtima Ting, som näst efter en månad
infaller, inför Härads-Rälten till intagande i dess Protokoll
företes.
§ 2.
Öfver-Stålhållare-Embetets Kansli samt Rädstufvu- och Härads-Rät
ler böra genast hos sig till allmänhetens kännedom,
angående uppvisade och inprotokollerade köphandlingar offentligen
anslå kungörelser af enahanda innehåll, som ofvan
är nämndt.
$ 3.
(iöres af fordringsegare vid utmätning still fälle jäf emot dä
företedd köp afhandling, som befinnes så upprättad och behandlad,
som i $ 1 sägs, vare han skyldig, derest han jäfvet fullfölja
vill, att inom tre månader derefter instämma så väl säljaren,
som köparen, till Domstolen i den ort, der godset finnes,
eller vare all takm i t hy mål qvitt; och stånds godset i qvarstad,
derest sökanden, inom fjorton dagar efter utmätnings förrättningen,
hos Konungens Befallningshafvande i Länet ställer full
borgen för den kostnad och skada, som af qvarstaden följa kan.
Bih. till R. St. Frot. 1845, 7 Sami. i Afl. 32 käft.
2
10
Lag-Utskottets Utlåtande, N;o i&£.
§ 4-
Utan hinder deraf, att med köp afhandling om lösegendom
bli fe it så förfaret, som här ofvan sagdt är, ege Domaren efter
omständigheterna pröfva afhandlingens giltighet; och vare köparen
alltid pligtig, der för äring segar en det äskar, att med ed
betyga, att emellan honom och säljaren är, på god tro, sä Ungadt
och betaldt, som afhandlingen innehåller.
§; 5.
Hvad nu föreskrifvet blifvit skall tjena till efterrättelse, ycefter
denna författnings utfärdande, ?! fråga om alla de
köpafhandling ar om lösören, som derefter upprättas, men först
sex månader efter utfärdandet, i fråga om dem, som dessförinnan
blifvit upprättade, och med hvilka det inom sistnämnde tid
skall så förfaras, som här stadgadt finnes, så framt de skola
fortfara att ega gällande kraft mot andra, än köpare och säljare
sins emellan,
Stockholm den 14 April 1845.
Reservationer:
af Herr Grefve Mornery C. G.: ”Emot sista punkten uti Utskottets
förslag får jag mig reservera. Att Lagstiftande makten genom sednare stadganden
tillintetgör verkan af aftal, åt hvilka den Lag, som var gällande,
då aftalen ingingos, redan gifvit fullt förbindande kraft, anser jag alltför
vådligt för att kunna detsamma tillstyrka. Då genom Lag är vordet påbjudet,
att för tillgodonjutande af den äganderätt till lösegendom, som man
genom köp sig förvärfvat, vissa föreskrifter och formaliteter måste iakttagas,
bör den, som ställt sig Lagens berörde bud till ovilkorlig och noggrann
efterrättelse, äfven enligt min tanka utaf Lagen skyddas vid sin rätt. Någon
annan fördel utaf det föreslagna nya stadgandet kan jag ej eller finna,
än att det skall förskaffa åtskilliga Under-Domstolar ökade sportler genom
ii
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 102.
det förnyade inprotocollerandet utaf alla äldre köpe-afhandlingar om lösegendom.
Dä dessa afbandlingar redan genom de åtgärder, som till följd
af 1835 års Förordning blifvit med dem vidtagne, vunnit offentlighet, och
all möjlighet af antedatering är derigenom förekommen, uppkommer icke
det ringaste äfventyr utaf att låta berörde köpe-aftal qvarstå med den kraft
och verkan de enligt 1835 års författning ägde, helst nämnde författning
ingalunda uteslöt rättigheten till undersökning vid Domstol om köpe-aftalens
riktighet och ärliga beskaffenhet/’
af Herr Gunther, C. E., som åberopat det förslag till författning i
ämnet, som hans vid Betänkandet N:o 6g, fogade reservation innehåller.
STOCKHOLM
TRYCKT HOS V. F. DALMAN 1845.
Las,- Utskottets Utlåtande, N:o io3.
i
N:o io3.
Ank. till Exp.-Utsk. (En 17 April, kl. it f. m.
Utlåtande, i anledning af gjorda anmärkningar vid Utskottets Betänkande
N:0 56 öfver dels Kongl. May.ts JVådiga Proposition,
med f örslag till Förordning om jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof, dels ock väckt motion i samma
ämne.
Berörde Betänkande, It vilket Vällofl. Borgare-Ståndet och Hederv.
Bonde-Ståndet bifallit, har deremot blifvit af Höglofl. Ridderskap^ och
Adeln samt Högv. Preste-Ståndet till Lag-Utskottet återremitteradt, på grund
af åtskilliga anmärkningar vid det af Utskottet uti ifrågaställa ämne framställda
lagförslag, hvilka anmärkningar Utskottet far i följande ordning
upptaga och besvara.
/ och 14.
Emot förra §'en bar Herr Giinther anmärkt, att hufvudföremålet föi
den föreslagna lagen, som vore att bestämma, när och under hvilka vilkor
den enskildes eganderätt borde vika för allmän nytta, syntes alltför knapphändigt
behandlad t, med orden ”der Konungen pröfvar nödigt.” Om än, 1
följd af Konungens makt att efter godtfinnande i administrativa ärenden förordna,
ett omständligt reglementerande i förevarande hänseende^ vore obehöfligt,
så borde man dock förvissa sig, att af alla tvistiga frågor endast
den om ersättningens belopp återstod, då saken hänsköts till serskild a
Nämnden, hvars pröfning, efter förslaget, icke finge sträcka sig derutöfver.
Härtill hörde emedlertid dels att, i sammanhang med det beslut, hvarigenom
Konungen pröfvade behofvet af en expropriation vara för banden, jemväl
blefve, efter en förut uppgjord fullständig plan för det allmänna löietag,
som vore i fråga, med noggrannhet bestämdt, huru mycket den enskilde
e-raren skulle af sin egendom afstå, och dels att, i händelse det härvid skulle
befinnas, att blott en del af en viss lägenhet för ändamålet erfordrades,
men alt återstoden blefve för egaren onyttig eller icke medförde besutenUili.
till R. St. Prot. 1845, 7 Sand. 1 Afd. 33 Haft.
2
Las,-Utskottets Utlåtande, N‘.o lo3.
het, han då vore berättigad att få lösen för hela lägenbelen. Nu hade likväl
Utskottet, uti t.j §., låtit frågan angående vidsträcklheten af expropriationen,
om densamma skall sträcka sig till hela lägenheten eller till blott
en del deraf, förblifva oafgjord, till dess serskilda Nämnden sättes, och gjort
den till föremål för Rättens pröfning, samtidigt med Nämndens åtgärd, hvaraf
skulle följa, att en sedermera sökt och vunnen ändring i Rättens härom
meddelade beslut kunde verka till upphäfvande af berörde åtgärd, oansedt
intet tel i formen vid Nämndens tillsättande förefunnes, hvilket dock utgjorde
den enda orsak, som principenligt borde verka till ett dylikt upphäfvande.
Till förekommande af ett sådant förhållande ansåg talaren, att,
i likhet med hvad a5 Kap. i §. Byggninga-Balken innehåller, föreskrifvas
borde, alt då emellan egaren och expropriationssökanden stridigheter uppstå,
som icke röra ersättningens belopp, frågan alltid bör, innan' Konungen
fattai sitt beslut, hänskjutas till Domstolen i orten, som skulle ega att, efter
föregången undersökning, meddela utlåtande öfver alla sä beskaffade
sti idigheter, pa det desamma må kunna i ett sammanhang af Konungen
pröfvas och algöras.
Bitiädande denna anmärkning har Herr Grefve Lagerbfe/ke, Gustaf
derjemte erinrat, att det syntes mindre visligt af lagstiftaren, att göra äfven
de mest obetydliga fall af omförmälda beskaffenhet till föremål för
Kong!. Mdj.ts pröfning, enär Hans tid torde vara upptagen af vigtigare saker,
utan borde frågor om smärre väganläggningar m. m. dylikt jemväl
hädanefter behandlas i den ordning, r §. af Bvggninga-Balkens a5 Kap.
Herr Doctor Ödmann samt Herr Le.ctor Wallman hafva likaledes
framställt anmärkningar i enahanda syftning, som Herr Gimtlier, med tillagg
af dels den sistnämnde: att allmänna lagens berörde stadgande syntes
innebära säkrare garanti för den enskilda eganderätten, än om åt Administrationen
öfverlemnas att i frågor af förevarande art förfoga, helst då
på sätt förhållandet blefve, den enskilde icke tillförsäkras ens nåmn rätt
alt i saken sig yttra; samt att sjelf va bestämningen ”allmänt behof” vore
underkastad mångtydighet och kunde inbegripa äfven de obetydligaste foretag;
— och dels Herr Doctor Ödmann, alt om vid laga undersökning belinnes
all en egendom i betydlig mån försämras genom expropriation, borde
sökanden vara förbunden att den helt och hållet inlösa, der egaren så
askar, efter de i forslaget bestämda grunder. Utskottets förslag vore i denna
del dessutom mindre bestämdt, emedan en del af en egendom, den må
3
Lag-Utskottets Utlåtande, N.o 1o3.
vara så obetydlig som helst, ej knode kallas onyttig. Men genom afsöndringen
kunde egendomen hafva förlorat sitt egentliga värde och återstoden vara
till föga nytta, serdeles om tillfälle i grannskapet ej funnes att (å inköpa
mot den afsöndrade svarande jord; hvarförutan förslaget ej upptog något
stadgande derom, huru förhållas borde, derest en del jord söndrades tran
ett boställe. Detsamma kunde derigenom förvandlas tran ett godt till ett
dåligt. Då ersättningen icke kunde lemnas åt boslällsinnehalvaren, enär
han då ensam finge ersättning för hvad alla hans efterträdare förlorade,
skulle väl, om t. ex. bostället vore åt ecclesiastik natur, ersättningen ned«
sättas och förräntas af vederbörande Dom-Kapitel; men denna ersättning kunde
blifva af föga betydenhet genom penningevärdets försämring. En bestämmelse
i denna del vore således af nöden; i hvilken anmärkning Herr Biskop
Hallström instämt.
Efter öfvervägande al hvad sålunda blifvit anfördt och erinradt, får
Utskottet till en början förklara, att något missförstånd om de ändamål,
hvartill enskildes egor må tagas, destomindre bör kunna uppstå, som förslagets
i §. tydligt angifver beskaffenheten deraf, samt alt dessutom den Konungen
i dessa frågor förbehållna pröfningsrätt synes innebära tillräcklig
garanti deremot, att uppoffring af den enskilde icke kommer att erfordras
i andra fall, än då sådant ovilkorligen pakallas för det allmänna bästa, derför
den enskildes rätt emedlertid alltid måste stå tillbaka; och har Ulskottet
icke anledning att befara, det Konungens tid är otillräcklig för utöfning
af denna pröfningsrätt, enär förslaget derom blifvit af Kongl. Maj:t sjelf i
Nåder framstäldt. Serdeles ofta lära icke eller frågor af förevarande art
förekomma; men lämpligast synes det, att de, som uppstå, varda i enahanda
ordning pröfvade, utan afseende å deras större eller mindre vigt, isynnerhet
som en olikhet i denna del mången gång kunde medföra olägenhet
och ored i, i anseende till svårigheten att bestämma gränsen emellan iner
eller mindre vigtiga frågor. Anmärkningarne i dessa delar anser Utskottet
följaktligen lika litet kunna leda till ändring af förslaget, som den yttrade farhågan,
att den enskilde skulle kunna skiljas från sin egendom, utan att förut hafva
blifvit ens hörd, derest detta förslag upphöjes till lag, synes grundad.
Visserligen innehåller icke förslaget någon uttrycklig föreskrift deiom, att
jordens eller lägenhetens innehafvare skall höras innan Konungen pröfvar,
om samma jord eller lägenhet, eller en del deraf, skall för allmänt behof
afstås; men sättet huru ärenden böra hos Kongl. Maj:l behandlas lärer icke
kunna blifva föremål för ifrågaställda lagstiftning. Derom finnes redan så
/j
Z«g- Utskottets Utlåtande, N.o io3.
beskaffade stadgar, som utesluta all farhåga i omförmälda hänseende. Men
härmed sammanfaller det serskilda förslag, att Konungen bör, på samma
gång lian pröfvar frågan huruvida jord eller lägenhet skall afstås, yttra sig
öfver de stridigheter, som emellan sökanden och jordens eller lägenhetens
egare kunna uppstå, och röra icke ersättningens belopp, utan vidsträcktheten
af expropriationen, eller om densamma skall sträcka sig till hela jorden
eller lägenheten, eller till blott den del deraf, som för ändamålet erfordras,
sedan likväl vederbörlig Domstol, efter föregången undersökning, afgifvit
utlåtande i ämnet. Efter granskning af detta förslag, kan Utskottet emedlertid
ej återhålla den erinran, att detsamma till en del härledes från en
oriktig uppfattning af i/\ §. i Utskottets förslag, eller från antagandet, att
den serskilda Nämnden skulle komma att sättas samt bestämma ersättningens
belopp, innan frågan om expropriationens vidsträckthet blifvit i den
ordning, Utskottet utstakat, bestämd. Uti berörde §., som föreskrifver, att
ifrågaställa stridighet skall lösas af Rätten, der Nämnden sättes, stadgas
nemligen uttryckligen, att frågan skall vara afgjord innan Nämnden sättes,
och följaktligen lärer det antydda missförhållandet, alt Nämndens beslut
skulle kunna omintetgöras i följd af berörde frågas utgång, ej vara att befara.
Men härförutan förekommer emot detta serskilda förslag: att frågan,
huruvida expropriation skall ega rum, måste föregå den om sättet för dess
verkställighet: att om egare eller innehafvare af jord eller lägenhet helt
och hållet bestrider all uppoffring, och således ej uppger de vilkor, hvarunder
han derpå vill ingå, det vore obilligt att, sedan Konungen det oaktadt
förklarat den till företagets utförande behöfliga jord böra afträdas, betaga
honom tillfället att ej allenast uppgifva vilkoren, utan ock få de stridigheter,
som derom yppas, i Jaga ordning pröfvade: att som den omständighet,
att en egendom genom frånskiljandet af en del försämras, ej lärer
utgöra tillräcklig grund för sökandens förpligtande att inlösa hela egendomen,
ulan frågan i denna del måste bero på de i förslagets 14 §• upptagna
förhållanden, om nemligen återstod af lägenhet blir för ega ren onyttig, h vilket
i lagstiftningen för lika beskaffade fall tillförene nyttjade ord tillfyllest
uttrycker meningen, eller om den del, som återstår af jord, uppgår till besutenhet,
frågans afgörande synes böra tillhöra Domstol, helst dylika frågor
i allmänhet för närvarande ankomma på Domarens pröfning, h vilket jemväl
öfverensstämmer med naturen deraf, enär olika åsigter lätteligen kunna göra
sig gällande derom, huruvida jord uppgår till besutenhet eller återstoden
af en söndrad lägenhet kan anses för egaren nyttig; hvarförutan och då
5
Lag-Utskottets Utlåtandej N:o 1o3.
pröfningen i dessa hänseenden ofta kan vara beroende af bevisning, det
måste vara parterne öppet att förete vidare bevisning, derest den först
åstadkomna ej ansetts tillräcklig och de ega tillgång på ytterligare, hvilken
förmån dock vore dem helt och hållet beröfvad, om Kongl. Maj:t i första
och sista hand skulle pröfva frågan; samt ändtligen att, då anspråk på enskilds
egendom oftast torde komma att väckas från statens sida, försigtigheten
synes bjuda att omförmälda fråga bedömes af Domaren, emedan all
anledning till misstanka om våld derigenom undanrödjes; och då Utskottet
således ej eller kan godkänna nu granskade förslag och i sammanhang dermed
besvarade anmärkningar, får Utskottet slutligen tillkännagifva, att bestämmandet
af sättet huru den ersättning, som tillkommer boställe för derifrån
afsöndrad jord, skall användas, för att åt boställsinnehafvaren bereda godtgörelse
för den minskning i löneinkomster, som kan följa genom boställets
försämring, och tillika betrygga framtida boställsinnehafvares rätt, icke hörer
till ifrågavarande lagstiftning, utan ankommer på serskild pröfning, i
den ordning, som för dylika frågor är utstakad.
2.
Vid denna har Herr Doctor Ödinunn anmärkt, att om Konungen
skulle ega bestämma tiden för jordens eller lägenhetens afstående, egaren möjligen
torde betagas tillfälle att derförinnan förskaffa sig annan bostad; men
afl fruktan i denna del synes öfverflödig, emedan fråga om skyldighet att
afträda ej kan väckas förr, än ersättningen blifvit bestämd, hvartill så lång
tid alltid erfordras, att egaren kan medhinna att förskaffa sig annan bostad.
tf. 3.
Herr von Hartjnansdorff, A, har förmenat, att det i denna §. bestämda
antal ledamöter i serskilda Nämnden borde minskas till fem, emedan
tillräckliga ämnen till denna befattning eljest torde saknas vid fleia
tillfällen, i synnerhet när fråga är om större företag, då de fleste näs boende
tilläfventyrs kunde vara intresserade i företaget och således jäfvige att
sitta i Nämnden.
Utskottet delar emedlertid ej denna fruktan, och kan således destomindre
godkänna anmärkningen, som beskaffenheten af förevaiande fiågor
påkallar den noggrannare pröfning af ämnet, hvilken snarare är att vänta
af det större antal ledamöter, Utskottet i öfverensstämmelse med Kongl.
6
Lag-Utsfcottets Utlåtande, N:0 1o3.
Maj:ls Nådiga Proposition föreslagit, än det ringare, hvarom fråga nu blifvit
väckt.
20.
Då ändamålet med den serskilda Nämnden, enligt i3 §., vore att få
rätta värdet af den jord eller lägenhet, som skall afstås, bestämdt, har Herr
Doctor Odmann ansett Nämndens pröfningsrätt i denna del, ej höra vara beroende
af hvad ersältningslagande eller ersättningsskyldig yrkat eller erbjudit;
hvadan han klandrat den inskränkning ifrågavarande §. härutinnan innefattar;
men som ersättningstagande icke synes böra erhålla mera än han
fordrat, eller ersättningsgifvaren undgå att erlägga hvad han en gång medgifvit,
lärer den begränsning förevarande §. innefattar äfven vara nödig, serdeles
om man besinnar, att Nämndens ändamål blott är att skilja emellan
parterne i den del, hvarom tvist är, hvilket ej kan vara om högsta och
minsta beloppet, enär parterne derom måste antagas ense, utan om det belopp,
som deremellan utgör det rätta.
s3.
Tagande för afgjordt, all Nämnden i de flesta fall kommer att fordra
ersättning, har Herr Doctor Odmann vidare ansett nödigt, att, på sätt
lian yttrar, ”Nämndens arfvode här uttryckligen bestämmes.” Då emedlertid
beloppet deraf måste blifva beroende på åtskilliga förhållanden, såsom den
tid, som åtgår till förrättningen, längden af den väg den ersät tningsfordrande
har till förrättningsställe.t m. m., lärer den påkallade utliyckliga bestämmelsen
ej vara möjlig. Om de grunder angifvas, hvarefter en bestämmelse
kan ske, synes det vara tillfyllest; och dessa grunder finnas äfven uti ifråga
varaode §.
S- M
Uti
denna §. bar Herr Gunther trott sig finna en inkonseqvens.
Utskottet både nemligen deri tillåtit inteckningshafvare att, sedan jord blifvit
aflrädil, äska jordens uppskattning af Nämnd, derest ersättningen biifvit
genom parternes öfverenskommelse bestämd, oansedt Utskottet förut, i
motsats mot hvad Kongl. Maj:ls i ämnet afgifna Nådiga Proposition innehåller,
förklarat, att expropriationsbeslulet ej finge gå i verkställighet förr,
än ersättningen är vorden bestämd.
Till svar å denna anmärkning får Utskottet åberopa de skal, som i
återremitterade Betänkandet blifvil anförda till stöd för Utskottets förslag i
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o lo3.
rj
denna del. Da inteckningshafvare icke få inblanda sig i sjelfva rättegången
har nu ifrågastäilda rättighet måst dem förbehållas. JNågon inkonseqvens
deri kan Utskottet ej eller inse, ty då Utskottet förklarat expropriationens
verkställighet ej kunna komma i fråga före det ersättningen hlifvit
bestämd, har ULskottet blott tagit egaies och innehafvares rätt i betraktande,
eller deras, som i frågan kunde träffa öfverenskommelse, enär det vore
oförenligt med det skydd eganderälten bör åtnjuta, att densamma uppoffras,
innan den uppoffrande varder försäkrad om fullkomlig ersättning för hvad
han afstår. Då ersättningen genom öfverenskommelse bestämmes, eller egaren
förklarar sig med gjordt anbud nöjd, måste fullkomlig ersättning åt egaren
anses vara bestämd, och expropriationen få gå i fullbordan. Deremot
kan inteckningsinnehafvare ej lägga binder i vägen, lika litet som han kan
hindra jordegaren att på annat sätt afyttra den psntförskrifna egendomen;
men likasom lian i sednare fallet bibehåller rättig,heten alt få egendomen
till dess fulla värde till fordringens godtgörande använd, oansedt den kommit
i annans ego, likaså synes denna rätt böra i nu ifrågastäilda händelse
fortfara, så framt icke värdet förut blifvit i laga ordning utrönt. I principen
bar Utskottet således ej infört någon nyhet, och kan derföre destomindre
erkänna den förmenta inkonseqvensen. Anmärkningen derom torde alltså
anses böra förfalla; hvaremot Utskottet, med godkännande af en utaf
Herr Doctor Ödmarin framställd samt af Herr Biskop Hallström och Herr
Doctor Björkman biträdd anmärkning, anser från ifrågastäilda §. följande
ord böra uteslutas: ”eller ock, så framt berörde yrkande nedlägges, härom,
inom sex veckor ifrån det Nämndens beslut meddelades, men inom afträdestiden,
derest den förr infaller, gifva vederparten bevislig underrättelse.” På
sätt anmärkt blifvit, finner nemligen Utskottet expropriationssökanden ej
böra ega att, sedan ersättningsbeloppet blifvit bestämdt, nedlägga sitt yrkande,
utan alt en sådan fördel motsvaras af någon annan å vederpartens
sida, enär stadgandet möjligen skulle kunna medföra olägenhet för den sistnämnde;
hvartill kommer, att omförmähhi föreskrift synes mindre behöflig,
då man tager i betraktande, alt Konungen pröfvat angelägenheten af
det ändamål, för hvilket expropriationen blifvit beslutad.
I öfrigt bar Ilerr Doctor Ödtnann, under förmenande att Utskottets
förslag vore i nedannämnde hänseenden otydligt, framställt följande frågor:
a) hvem skall gälda rättegångskostnaden, derest tvist, enligt 25 §•,
uppslår om bättre rätt till ersättning?
8
Lag-Utskottets Utlåtande N:o io3.
b)
hvad betyder den i slutet af denna §. intagna mening: ”dock
utan den förhöjning, hvarom ofvan stadgas?” och
c)
huru skall förhållas, då expropriation af frälse-skatte hemman
kommer i fråga, derest hemmanet etter afsöndringen icke kan bära räntan?
Härå svaras:
att i tvist af förenämnde art skall rättegångskostnad gäldas efter
derom i lag redan gifna föreskrifter;
att meningen med slutorden i 25 §. är den, att nyttjanderälts innehafvare
blott skall hållas skadeslös för sin verkliga förlust, och således ej
vara berättigad till den förhöjning af 5o procent, som tillkommer egendomens
egare_, hvartill grunden synes lika lätt att finna, som nu omförmälda
mening blifvit med anmärkta orden klart uttryckt; samt
att då egare af frälseränta är sakegare och således, enligt 3 § , bör
i saken stämmas, han är i tillfälle bevaka sin rätt och dervid betrygga
sig emot den förlust, som genom hemmanets minskning kunde uppkomma.
I följd af hvad Utskottet således anfört, och då Utskottet ej kan instämma
med Herr von Hartmansdorff deri, att 26 §. blefve språkriktigare,
derest ordet ”ehvad,” som deruti förekommer, utbyttes mot ”antingen,” får
Utskottet, som härmed besvarat de emot Utskottets förslag framställda anmärkningar,
till förnyad pröfning af Rikets Ständer återlemna sitt förra
Betänkande, utan annan förändring än den, som föranledes af uteslutandet
af förenämnda mening ur
den der således skulle komma att erhålla
följande lydelse:
Efter detj genom träffad öfverenskommelse eller serskilda
Nämndens, på sätt i ,$*. /</ sägs, part er ne meddelade beslut,
ersättningsbeloppet bestämdt blifvit, vare den, som användandet
yrkat, skyldig att, inom den för afträdande t bestämda
tid, beloppet till ersättningstaganden utgifva. Är jord eller
lägenhet, som afträdas skall, intecknad, varde ersättningsbeloppet,
inom färrberörde tid, nedsatt i Ränteriet hos Konungens
Befallningshafvande, som kungör sådant vederbörande
ersättningstagande och inteckningsegare, samt liqvid dem emellan
sedermera i laga ordning uppgör. Finnes härvid ersättningsbeloppet
vara faststäldt genom öfverenskommelse emellan
den ersättningstagande och den, som ersättningen gifvit,
och förmenar inteckningsegaren värdet hafva blifvit för lågt
be
-
9
La g-Ut.skot! ets Memorial, N:o lo4-
beräknadt, vare denne berättigad att, der ej juli In/vid för
hans fordran honom lemnas, äska jordens uppskattning aj
Nämnd i den ordning, förut, i denna lag är vordet stadgadt ;
dock <rfinge beslutet om jordens afträdande icke. dess mindre i
verkställighet; och skall, så snart betalning eller nedsättning
af behörigen öfverens kommet eller fastsiäildt ersättningsbelopp
inom stadgad tid skett, vederbörande hafva rättighet
att, utan hinder af talan, som efter 2/ och 22
föras
kali, jorden eller lägenheten genast tillträda. Fördröjes utöfver
den här ofvan nämnda tid betalningen, dä skall, 1
händelse någon till ersättning berättigad det yrkar, frågan
om inlösande af hans rätt vara för den gången förfallen
och ankomma på ny pröf ning.
Stockholm den 17 April 1845.
Reservat ion
af Hcir Friherre Stjernstedt, som åberopat sin vid Utskottets luna
Betänkande fogade serskild» mening.
N:o 104.
Ank. till Exp.-Utsk. cl. 17 April, kf. i r (. ro.
Memorial, i anledning af skedd återremiss utaf Utskottets Betänkande
No 8g öfver väckt motion, att för reverser och invisningar,
ställda till viss man eller ordres, måtte bestämmas
enahanda betalningsansvar iglietsom för
vexlar m. in.
Höglofl. Ridderskapet och Adeln samt Hög v. Preste-Ståndet hafva
till Lag-Utskottet återremitterat berörde Betänkande, på grund al deremot,
framställda anmärkningar; men som Utskottet deri förklarat sig ej kunna
tillstyrka bifall till väckta motionen, samt denna åsigt blifvit al de tva ötrige
Riks-Stånden godkänd; så enär frågan följaktligen, jemlikt 87 §. . Re-erings-Formen,
förfallit, lärer något yttrande öfver de framställda anmärkningarna
icke erfordras; bvilket Utskottet härmed får vördsamligen anmäla
för '"de Riks-Stånd, som Betänkandet återremitterat.
Stockholm den 17 April 184lo.
Bih. till R. St. Prat. 184S. 7 Sami. 1 Afd. 33 Höft.
STOCKHOLM, I. Margus, 1845.
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o i05.
1
N:o 105.
Ank. till Exp.-Utsk. cl. 22 April, kl. 11 f. m.
Utlåtande, i anledning) af gjorda anmärkningar vid Utskottets Betänkande
N:o 76, öfver väckta motioner om en förändrad ordning
för lag sökning smals behandling i vissa fall.
Uti nämnde Betänkande har Lag-Utskottet meddelat yttranden öfver
tre serskilda förslag, nemligen:
i:o af Herr Arnberg, att reverser till viss man, då utgifvaren är
boende i stad, samt accepterade räkningar och räkningar, som blifvit, på
sätt 1798 års Kong]. Förordning stadgar, bevisligen tillställda, men ej
inom behörig tid klandrade, då den gäldskyldige likaledes är boende i
stad, må kunna i utsökningsväg anhängiggöras hos stadens Rådhus-Rätt, som
skulle ega att å krafvet meddela utslag och detsamma till verkställighet
låta befordra;
2:0 af Herr JSordenanckar: att för erhållande af Konungens Befallningshafvandes
utslag på ostridiga fordringar, det borde vara tillfyllestgörande,
om vid lagsokningshandlingarnes ingifvande fogas bevis, det gäldenären
förut erhållit del af samma handlingar; och
3:o af Riksdagsfullmäktige Niklas Nilsson och Nils Petter Pettersson
från Calmar Län: dels att om utmätning sökes hos flere personer i en
skrift, på grund af samma auktions-protokoll, Konungens Befallningshafvande
skulle vara skyldig utfärda en enda så beskaffad resolution å alla de
lagsökte, som omförmäles i Kong!. Förordningen den 10 Juni i84i» dels
ock att denna föreskrift måtte utsträckas till ej allenast fordringar, som
grundas på godkänd eller laga kraftvunnen räkning på arfvode för verkställd
landtmäteriförrättning, än äfven Socken-Magasins fordringar.
Enligt från Riks-Stånden ankomna Protokolls-Utdrag har detta Betänkande
blifvit återremitteradt, beträffande Herr Arnbergs förslag, af samt-,
Bih. till R. St. Frot. iS43. 7 Sami, i Afd. 34 Höft.
1
2
Lag-Utskottets Utlåtande, 2V;o 105.
]ige Riks-Stånden, hvad angår Herr Nordenanckcirs, af bloll Högv. PresteStåndet,
och i afseende på Nik/as Nilssons och Ni/s Petter Petterssons, af
sistnämnde Riks-Stånd samt Yäliofl. Borgare-Ståndet; hvaremot Betänkandet
blifvit bifallet, rörande sednare föislaget, åt Höglefl. Riddeiskåpet och Adeln
samt Hederv. Bonde-Ståndet, och vidkommande Herr Nordencnickars, af tre
Riks-Stånd, eller Riddeiskapet och Adeln jemte Borgare- och BondeStånden.
På nu tre Stånds mening i ämnen af förevarande art, jemlikt Regerings-Formens
87 § samt 3 punkten i § Riksdags-Ordningen, utgör Rikets
Ständers beslut, kommer följaktligen den af Herr Aordenanckar väckta,
men af Utskottet icke understödda framställning alt, såsom redan afgjord,
förfalla; vid h vi t ket förhållande något yttrande icke erfordras öfver de anmärkningar,
som inom Preste-Slåndet blifvit gjotda emot denna del af
Utskottets Betänkande; h vilket, i anledning af åleritmissen deraf, hos samma
Riks-Stånd vördsamligen anmäles.
Hvad dernäst angår den af Herr Arnberg väckta fråga; så har motionären
sjelf anfört, att han med sitt förslag icke åsyftat något annat, än
att återföra den ordning, som fordom skall varit gängse, att, med föi bigående af
Konungens Befallningshafvande, kunna vända sig till Rådhus-Rätt, för att
erhålla verkställighet på en klar fordran och dermed undvika deri långsamhet,
som uppkommer, då man först anlitar nänrnde myndighet, men
densamma anser målet vara af den tvistiga beskaffenhet, att det icke kan
handräckningsvis afgöras, ulan bör i laga ordning vid Domstol anhängiggöras
och utföras; att någon sammanblandning af exekutiva och domar, bestyr
derigenom icke uppkom, utan skulle sådant snarare verka till enhet,
enär Jagsökningsmåls pröfning för närvarande tillhör Konungens Befallningshafvande,
men sjelfva verkställigheten Rådhus-Rätter ne; att förförslagets
antagande den omständighet dessutom syntes tillräckligt talande, att
Rådhus-Rätterne i Götheborg och Landskrona länge upptagit och behandlat
lagsökning!mål, utan att någon klagat öfver förnärmelse; hvaremot det
är kändt, alt exekutionen går bättre i dessa städer än annorstädes, der Rådhus-Rätlerne
ej hafva lika rätt; samt att det dessutom borde tagas i betraktande,
alt nämnde Domstolar redan utöfva den makt, hvarom nu är fråga,
uti vexelsaker.
Hvad sålunda blifvit anfordt, dermed de af ölrige talare inom Riks
-
3
lag'-Utskottets Uildlande, N:o 105.
Stånden framställda anmärkningar hufvudsakligen öfverensstämma, har Utskottet
tagit i öfvervägande; och får Utskottet, med afseende å motionärens
förklarande rörande syftningen af förslaget, vördsamt erinra, att, derest
samma förslag antoges, den i lagstiftningen bestämda väsendtligen olika ordning
för behandlingen af lagsöknings- och tvistemål, det oansedt, kommer att
for Tfa ra. Frågan är nemligen i sjelfva verket den, huruvida den exekutiva
myndighet, som nu tillkommer Konungens Befallningshafvande i allmänhet,
bör i afseende på vissa fordringar öfve-flyttas på Rådhus-Rätlerne i
städerne, eller om man vid dessa Rätter borde få i serskilda fall begära
den handräckning, Konungens Befallningshafvande nu meddelar. Genom
denna öfverflyttning upphäfdes emedlertid icke skillnaden i behandlingen
af mål i exekutiv väg och hos Domstol. Rådhus-Ratterne kommo väl att,
lika med Konungens Befallningshafvande, kunna på ansökning förordna
om handräckning för uttagande af vissa ostridiga fordringar; men derest
tvist derom yppades, så att fordringarne icke handräckningsvis kunde pröfvas,
inträffade enahanda förhållande, som nu eger rum, eller att saken måste
hänskjutas till pröfning af Domaren i laga ordning. I denna händelse uppstod
en rättsfråga, som i den för dylika frågor föreskrifna ordning borde
handläggas. I de släder, der blott finnes en Domstol eller Rådhus-Ratt,
blefve då följden, att saken måste instämmas till samma Rätt, som förut
dermed icke kunnat taga befattning; men der, hvarest Kämners-Rätt äfven
är, måste saken derstädes göras anhängig. Men härmed fortfor äfven den
olägenhet motionären trott med förslaget kunna förekoramas, eller att ett
fordringsanspråk, som finnes tvistigt, måste hänvisas till Domarens pröfning.
Förhållandet är icke eller annorlunda i de af motionären åberopade städer,
eller Götheborg och Landskrona, der den exekutiva pröfningsrälten dock
icke tillkommer Rådhus-Rätt, utan Magistrat; och egentliga fördelen af forslagets
antagande skulle således bestå deruti, att man icke skulle behöfva
begära handräckning hos Konungens Befallningshafvande för vissa ostridiga
fordringars utfående hos städernes invånare, utan kunna i sådant afseende
vända sig till myndigheter inom samhällena. Nu ehuru det icke kan förnekas,
att någon lättnad dymedelst tilläfventyrs kunde beredas fordrinesegare,
möta likväl flera omständigheter emot antagande af ifrågaställa
förslag. Utom den af Utskottet redan anförda, förekommer nemligen,
att förslaget endast afser några få slags fordringar, eller dem, som.
grundas på skuldebref till viss man, på accepterade räkningar och på rakningar,
hvilka, enligt ,798 års Kongl. Förordning, blifvit de gäldskyldige
ordentligen tillställda, tnen icke inom behörig tid af dem klandrade.
4
Lag-Utslotlets Utlåtande, N:o i05.
Visserligen synes anledningen till denna inskränkning böra sökas i
motionärens förutsättning om bifall till hans serskildt väckta motion, att
reverser och invisningar till ordres skulle tillerkännas samma natur, ’ som
vexlar, och följaktligen komma att lika dermed i utsökningsväg behandlasmen
som denna af Utskottet afstyrkta motion ej eller vunnit Rikets Ständers
bifall, utan, på sätt Memorialet N:o io4 utvisar, kommit att förfalla,
så att de fordringar, som grundas på omförmälda förbindelser, fortfarande
i utsökningsväg måste behandlas så, som tillförene, skulle genom antagande
af Herr Arnbergs förevarande förslag en olikhet i ärendens behandling
uppkomma, som i alltför hög grad skulle störa den enhet, som i frågor af
denna art icke utan våda kan lemnas ur sigte. Och denna omständighet
ensam anser Utskottet innefatta tillräckligt skäl emot antagandet af oftanämnda
förslag; hvadan Utskottet, vidhållande Betänkandet i denna del,
oförändradt återlemnar detsamma till förnyad pröfning af Rikets Ständer.
\idkommande deremot Niklas Nilssons och Nils Petter Petterssons
förslag; så ehuru Utskottet ej kan godkänna den af flere talare gjorda anmärkning,
att det af Utskottet föreslagna stadgande jemväl borde utsträckas
till fordringar i allmänhet, eller åtminstone till dem, som grundas på
godkänd och laga kraftvunnen räkning på arfvode för verkställd landtmäteriförrättning,
och andra dermed likartade fordringar, enär, enligt hvad Utskottet
redan yttrat, de förhållanden, som göra ett undantag för auktionsfordringar uti
ifrågaställa hänseende mindre vådligt, äro för samma fordringar helt och
bållet egna, hvartill kommer, att motionären icke väckt fråga om grundsatsens
tillämpning på fordringar i allmänhet; finner likväl Utskottet sig
böra tillstyrka den utsträckning af förslaget, som Herr Billström i sin emot
Utskottets Betänkande afgifna reservation påyrkat, och ålskillige Ledamöter
inom de Riks-Stånd, som i denna del återremitterat Betänkandet, ansett ändamålsenlig;
i följd hvaraf Utskottet vördsamligen hemställer,
att den af Utskottet föreslagna författning måtte till innehållet så
förändras, att derigenom varder stadgadt: att om uti en skrift
hos Konungens Befallningshafvande utmätning sökes å flere
inom samma fögderi eller stad boende personer för serkilda
fordringar, som härledes från inrop af varor å en och samma
auktion, samt sökanden i öfrigt iakttagit hvad som fordras för
erhållande af sådan vilkorlig utmätnings-resolution, som omförmäles
i Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841, Konungens
s
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 106.
Befallningshafvande har alt meddela en enda så beskaffad resolution
å alla dem, å livilka utmätning sökes.
Stockholm den 21 April 184^-
N:o 106.
Ant. till Exp.-Utsk. d. 22 April, kl. 11 f. m,
Utlåtande, i anledning af gjorda anmärkningar vid Utskottets Betänkande
N:o 46, öfver väckta motioner om förändring af
24 Kap. 8 §. Missgernings-Balken, i afseende på ansvaret för
den, som oträngd och af vredesmode drager och begagnar
vapen.
Berörde Betänkande, livilket Högv. Preste-Ståndet och Vällofl. BorgareStåndet
bifallit, har deremot blifvit till Lag-Utskottet återremitteradt af
Höglofl. Ridderskapet och Adeln, med anmodan till Utskottet att taga de
bestämmelser i förevarande ämne, som innefattas i förslaget till ny Strafflag,
i öfvervägande, samt i anledning deraf göra de jemkningar uti Utskottets
förslag, som kunde finnas nödiga, och af Hederv. Bonde-Ståndet,
efter det åtskillige talare, med anmärkning att det af Utskottet för nu ifrå•aställda
brott föreslagna straff vore alltför mildt, yrkat, dels att ej allenast
bruket af, utan ock hotet med knif eller annat lifsfarligt vapen borde beläggas
med urbota straff, såsom företrädesvis spö eller fästning, och dels
att nya Strafflagsförslagets bestämmelser :i afseende på omförmälda brott
måtte på förhand varda antagna.
I anledning häraf torde till en början böra erinras, alt sedan uti26,
27, 29 och 3o §§ i 17 Kapitlet af nämnde Lagförslag stadgadt blifvit, att
för misshandel af person, medförande större eller svårare skada, skall till
fängelse på längre eller kortare tid dömas, samt att, om af misshandel, som
skett af hastigt mod, ringare eller ingen skada följt, den brottslige borde
dömas till fängelse eller böter; så innehåller 36 § i samma Kapitel, bland
annat, att den, som i uppsåt att skada göra, eller eljest i vredesmode, emot
annan drager knif eller svärd, spänner bössa eller reser annat lifsfarligt
6
Lag-Utskottets Utlåtande, å?:o i06.
vapen, skall, der ingen skada sker, straffas med böter till tjugufem Riksdaler
nämnde myntslag, samt att, derest skada kommer af sådant brott, fängelse
från trettio till och med etthundraåttatio dagar ock må ådömas,
der eljest blott till böter dömas skulle. Jemför man dessa stadganden med
dem, som gällande lagstiftning innefattar angående de förbiylelser, hvarom
nu är fråga, eller lifsfarligt vapens dragande eller våldsamma begagnande,
så visa sig hufvudsakligen följande skiljaktigheter: att ansvaret för dylikt
vapens diagande i vredesmode, då skada ej sker, är vida läg e, enligt
gällande lag, än det, som efter förslaget kunde komma i fråga; samt att
då, jemlikt Kongl. Ilrefvet den 20 September 1786, den, som tillfogat skada
med lifsfarligt vapen, alltid för vapnets begagnande skall dömas att
bota tjugu daler, utom det i lag utsatta ansvar för skadan, så skulle deremot
serskild påföljd för vapnets bruk icke efter förslaget ega rum, då
skada dermed biifvit föröfvad, derest icke för skadan eljest borde åläggas
böter, i Ii vilket fall till sistberörde fängelsestraff finge för brottet dömas;
men i alla andra händelser, då misshandel vore med urbota fängelse belagd,
komme ansvaret för vapnets bruk att inbegripas i det serskilda för
misshandeln bestämda straff.
Ehuru den gällande och den föreslagna lagstiftningen således i nu
anmäikts omständigheter äio skiljaktiga, synes likväl af det anförda, hurusom
de öfverensstämma deri, alt blotta hotet med lifsfarligt vapen i båda
biifvit med böter belagdt, fastän förslaget medgifver ådömandet af så väl
högre som lägre böteslopp, än det i 24 Kap. 8 § Missgernings-Balken
ovilkorligen fastställda, eller tjugu daler. Nu har väl biifvit yrkadt, att för
sådant hot måtte bestämmas urbota straff; men Utskottet kan lika litet
understödjs samma yrkande, som Utskottet anser lämpligt att för närvarande
höja den i detta fall stadgade bötespåföljd. Eu bestämmelse af förstnämnde
beskaffenhet vore helt och hållet stridande mot handlingens art;
och genom bötesbeloppets förböjande skulle ett missförhållande uppstå emellan
de i gällande lagstiftning utsatta bötespåföljder, enär botet dymedelst
skulle k unna komma att beläggas med strängare ansvar, än som, enligt 34
och 35 Kapitlen Missgernings-Balken, kunde ådömas, derest deri omnämnda
skador biifvit med vapnet tillfogade. Om det emedlertid än är nödigt alt,
med afseende å den våda lör andra, som är förenad med bruk af lifsfarliga
vapen, söka förekomma blotta hotet dermed, är dock ostridigt, att någon
egentlig brottslighet icke förr uppenbaras, än då hotelsen öfvergår till
Tåld. Men ej eller häri delar Utskottet deras åsigter, som fordra ovilkor
-
7
Lag-Vlskotlets Utlåtande, N:o i06.
ligen urbota straff. Genom det förslag Utskottet i denna del framställt,
tror Utskottet sig hafva gått så långt, som det varit möjligt, med hänsigt
till öfriga stadganden i gällande lag. Man måste nemligen taga i betraktande,
att en skada, tillfogad med ett icke lifsfarligt vapen, i sjelfva verket
kan vara lika svår, som den, hvilken blifvit tillskyndad med ett lifsfarligt.
Om nu förhållandena mana lagstiftningen att, genom strängare ansvar, söka
förekomma del öfverhandtagande bruket af dylika vapen, får den likväl dervid
ej förbise, hurusom skador, som genom andra medel tillfogas, få försonas
med böter, samt att ett ovilkorligen urbota straff i förra fallet följaktligen
ej vore öfverensstämmande med de grunder, hvarpå gällande lagstiftning
hvilar. Men emedlertid får Utskottet upplysa, att det sökt, så vidt möjligt
varit, i sitt förslag närma sig till nya Strafflagen. På sätt uppgifvet blifvit,
stadgar nemligen densamma, att den, som drager knif eller svärd, skall, derest
skada kommer af sådant brott, straffas med fängelse från trettio till etthundraåtiatio
dagar, der skadan eljest blott medförde bötesansvar. Nu är i allmänhet
all misshandel i gällande lag belagd med bötesansvar, och derföre
bär jemväl Utskottet tagit ledning af nyssb^rörde stadgande, då Utskottet
föreslagit, att om skada tillfogas med lifsfarligt vapen, skall den brottslige
bota för skadan serskildt enligt lag, samt der förutan straffas med antingen
böter, eller arbete å fästning eller koriektioi simäitning till högst sex månader,
i hvilken sednare omständighet Utskottets förslag således helt och
hållet öfverensstämmer med förslaget till ny Strafflag. En fullkomlig öfverensstämmelse
kan icke ega rum, utan en mera vidsträckt och omfattande
förändring i lagstiftningen, hvarom dock nu ej är fråga. Det nu anförda
torde emedlertid innefatta tillfyllestgörande anledning till Utskottets åtgärd
att till förnyad pröfning af Rikets Ständer oföiändradt återlemna ifrågavarande
Betänkande.
Stockholm den 21 April i845.
STOCKHOLM
TRYCKT H03 W. F. SAfcMAH 1845.’
Jjag-Utskotteta Utlåtande, N:o 107.
1
N:o 107.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 25 April, kl. 7 e. m.
Utlåtande, i anledning af gjorda anmärkningar vid Utskottets Betänkande
N:o 91 öfver väckt motion om förmånsrätt för förskott,
lemnadt på varor, som blifvit till försäljning emottagna
m. m.
Emot nämnde Belänkande, hvilket Höglofl. Ridderskapet och Adeln
bifallit, men öfrige Riks-Stånden till Lag-Utskottet återremitterat, har blifvit
anmärkt, att Utskottet saknat fullt giltiga grunder att afstyrka den ifrågaställda
förmånsrätten för förskott, lemnadt på konnässement öfver skeppade
varor. Om nemligen varorna ännu icke blifvit till förskottsgifvaren
uttryckligen öfverlemnade, så voro de likväl i sjelfva verket ställda till
hans förfogande. Skepparen tecknade icke konnässement förr, än han fått
varorna ombord; men ifrån detta ögonblick stod han i ansvar derför, och vore
egentligen att anse såsom ombud åt den, till hvilken konnässementet blifvit
stäldt. Härpå grundades jemväl den af Utskottet omnämnda sed, att förskott
lemnas på konnässement öfver skeppade varor, hvilken för handelslifvet
vigtiga sed jemväl funnes i andra länder. Men der egde ock den
förmånsrätt, som nu är i fråga, rum; och det vore desto nödvändigare,
att en dylik rätt äfven blefve fastställd här i landet, emedan det förhållande
eljest inträffade, att om Svensk man försköt penningar på konnässement
å varor, hvilka utländsk man låtit å utrikes ort inlasta, den förre åtnjöt
förmånsrätt i varorna, derest den sednare, innan de hit ankommit och af förskottsgifvaren
emottagits, gjorde konkurs; men att deremot, i händelse Svensk
man emottagit förskott af utländsk på lemuadt konnässement å skeppade
varor, den sistnämnde ej egde ringaste företrädesrätt, om förskottstagaren
till borgenärerne afträdde sin egendom före varornas framkomst. I detta
missförhållande läge ett bindande skäl för påyrkade lagstiftningen, den
der desto mindre kunde anses strida emot gällande lagstiftningsgrunder,
som den öfverensstämde med hvad angående Bodmeri- och Bilbref funnes
stadgadt. Härförutan har en talare inom Bonde-Ståndet erinrat, att den i
3 § af Utskottets förslag gjorda inskränkning, att nemligen förmånsrätt i
Bih. till R. St. Prof. 1845. 7 Samt i Afd. 35 Raft.
1
2
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 107.
varor ej finge ega rum, om förskottstagare och förskottsgifvare äro boende
på samma ort och varorna der blifvit till försäljning öfverlemnade, syntes
hafva mindre skäl för sig, utan borde, enligt talarens åsigt, förmånsrätten
iå åtnjutas, antingen kontrahenterne bo i samma stad eller på skilda
oiter.
Utskottet har tagit i öfvervägande hvad sålunda blifvit anfördt; och
enär någon anmärkning emot 3 § i den af Utskottet föreslagna författning
icke blifvit gjord inom Preste- och Borgare-Stånden, hvi 1 ka för ålerförvisningen
af ifrågavarande Betänkande endast hemtat anledning från den omständighet,
att förmånsrätt icke blifvit fastställd för förskott, lemnadt på
konnässement öfver skeppade varor, synes det kunna antagas, att dessa
Riks-Stånd i öfriga delar godkänt Betänkandet, och således derutinnan instämt
med Ridderskapet och Adeln; men ehuru denna tre Riks-Stånds
sammanstämmighet skulle kunna ensamt åberopas emot den inom BondeStåndet
framställda anmärkning emot nyssberörde §, får likväl Utskottet
såsom svar å samma anmärkning hänvisa till det SKäl, som föranledt den
bestämmelse omförmälda § innefattar. Om nemligen den nu ifrågaställda
förmånsrätten gällde för förskott, lemnadt på varor, som blifvit nedsatta hos
en person, hvilken bor på samma ort, som förskottstagaren, skulle, på sätt
Utskottet yttrat, ett ökadt tillfälle yppas för den mindre redlige gäldenären
att gynna sina närmast boende borgenärer på de öfriges bekostnad.
Under sken af kommission skulle en säkerhet kunna dem beredas för deTas
fordringar vid gäldenärens iråkade obestånd, och således en pantsättning
i sjelfva verket ega rum, utan att bära namnet deraf. Då emedlertid
äfven frånvarande borgenärers rätt måste så vidt möjligt är bevaras, anser
Utskottet försigtigheten bjuda, det icke lagstiftaren inför bestämmelser, som
underlätta åtgärder till deras förfång; och häri torde en giltig förklaringsgrund
finnas till stadgandet i förevarande §, hvars bibehållande, efter Utskottets
åsigt, är af serdeles vigt; men hvad deremot angår frågan om förmånsrätt
för förskott, lemnadt på konnässement öfver skeppade varor; så
ehuru denna förmånsrätt ej är så förenlig med i gällande lagstiftning antagna
grundsatser, som den af Utskottet föreslagna, anser likväl Utskottet
sig destomindre böra vidhålla sin i denna del yttrade åsigt, som en motsatt
blifvit inom tre Riks-Stånd, uttalad, samt samma förmånsrätt, den der
af för handen varande förhållanden påkallas, dessutom ej torde kunna sägas
stå i strid med lagstiftningen i öfrigt. Uti i Kap. Skiplego-Balken af gällande
Sjölag stadgas bland annat: ”så skal ock Skiparen för hvar och en,
hag-Utskottets Utlålandej N:o iOl.
3
som något gods i hans Skip lastar, underteckna trenne Yederkännelse Skrifter,
som Cognoscementer kallas, alla tree af liika innehåld, så åt när then
ene fullgöres, tå blifva tbe andre utban värde”; och i enlighet härmed ans»s
den8skeppare, som emottagit gods för att öfverföras till någon på annan
ort boende, och medelst konnässenaenters undertecknande sig dertill
förbundit, ej befriad från sin förbindelse förr,, än han densamma, enligt konnässementets
lydelse, fullgjort, ehvad befraklaren eller afsändaren annorlunda
förordnar, derest han icke återställer alla konnässementerne. Godset är
således att betrakta såsom åt skepparen anförlrodt för en tredje persons
räkning, eller, med andra ord, stäldt under den sistnämndes förfogande. På
sådan grund kan jemväl den påyrkade utsträckningen af förmånsrätten försvaras;
men häraf följer äfven, att densamma icke kan ega rum i annan
händelse, än att konnässementet blifvit stäldt till viss person, och ej ensamt
till innehafvaren. Och Utskottet, som alltså understödjer omförmälda yrkande,
hemställer följaktligen,
att i punkten i den af Utskottet föreslagna författningen måtte erhålla
följande förändrade lydelse:
Den, som från annan ort till försäljning emottagit varor, eller
till honom eller hans ordres stäldt konnässement derå, samt
på hlifvande köpeskilling för varorna lemnat förskott, eller i
och för för säljning suppdrag et haft omkostnad, njute för sådant
förskott och omkostnad med ränta, i händelse förskottstagaren
före försäljningen gör konkurs, förmånsrätt utur värdet af varorna,
derest de finnas till för skottsgifvar ens förfogande eller
under hans vård.
Blifvande till följd häraf Utskottets förslag, vid hvilket någon anmärkning
i öfrigt inom Riks-Stånden icke blifvit gjord, endast med denna förändring
tull förnyad pröfning af Rikets Ständer härmedelst vördsamligen
återlemnadt.
Stockholm den April i845.
4
Lag-Utskottets Utlåtande, N;o 108.
N:o 108.
Ant. till Exp.-Utsk. d. 25 April, kl. 7 e. as.
Utlåtande, f anledning af gjorda anmärkningar vid Utskottets Betänkande
N:o 92 öfver väckta motioner om förändring af 17
Kap. 2 § llättegängs-Balken, angående den kraft till bevisning,
som bör tillkomma böcker öfver handel och köpenskap.
Genom serskild» från Rikjs-Slånden till Lag-Utskottet ankomna Protokolls-Utdrag
inhemtas, att berörde Belänkande blifvit bifallet af Högv. Preste-Ståndet
i sin helhet och af Vällofl. Borgare-Ståndet endast med den förändring,
som Herr Lagergren, i sin mot Betänkandet afgifua reservation,
påyrkat, eller med uieslutande af följande period af föreslagna författningens
3 § nemligen: Beropar sig både kärande och svarande på handelsbok,
och är bokföringen dem emellan skiljaktig; vare då den till edgång berättigad,
hvilken kan förete bref eller skriftlig reqvisition, eller faktura,
eller konnässement, eller forsedel, eller annan handling, som till styrka
för bokföringen länder"; men att detsamma deremot blifvit till Utskottet
återförvisadt af ölrige två Riks-Stånd, på grund af åtskilliga anmärkningar,
som hufvudsakligen blifvit framställda,
hos Höglofl. Riddeiskapet och Adeln:
af Herr Friherre Raab, A. Chr., hvilken anfört: att om det vore
■vådligt tillåta handlande att med ed bekräfta deras fordringsanspråk, så
syntes det än mera farligt, att medgifva köpare rättigheten alt befria sig
från anspråken genom ed; alt Utskottet således, för att undvika detta ömsesidigt
menliga förhållande, bordt taga steget ut och dermed föreslå, att
den, som utborgar varor, alltid skulle vara skyldig lemna motbok, och att
liandelsboken derförutan ej egde någon bevisande kraft; samt att, enligt
denna Herr Friherrens åsigt, i och 2 §§ i Utskottets förslag borde komma
att lyda sålunda:
1 §. Handlandes bok medför öfver skedd utborgning icke bevis emot
annan, än handlande, med mindre än att motbok lemnad blifvit;’* och
5
Lag-U tslottets Utlåtande, N;o 108.
7 §. ”Har handlande tillställt den, som varor af honom borgat, motbok,
deri tecknadt finnes hvad borgadt och betaldt blifvit, och kan ej fel
deri visas, gälle den bok för fullt bevis, der den, som motbok åberopar,
gitter med gäldenärens skriftliga qvitto eller annorledes styrka, att han motbok
äskat och emottagit. Har motbok lemnad varit, och säger den, som
kräfves, alt den förkommit, eller kan handlande i motbok visa fel, som
utan hans åtgärd eller vållande tillkommit; då ege han, eller den hans
handelsbok hållit, rätt att den med ed styrka.”
Hvarförutan Herr Fiiherren, som instämt i Herr Lagergrens ofvananmärkla
reservation, hemställt, om det icke vore lämpligt, att, ehvad bevisningskraft
än må tilläggas handelsbok, bestämma, det en sådan ej gällde
uiöfver viss tid, t. ex. tre månader efter årets slut, helst ett dylikt stadgande
skulle tvinga fordringsegare att inom nämnde tid fordra antingen
kontant betalning eller skuldens omsättning i skuldebref eller vexlar, hvilket
åter vore serdeles välgörande för krediten i allmänhet.
af Herr Grefve Posse, E„ samt af Herr Grefve Cronhjelm, P., hvilka
båda understödt Herr Friherre Raabs anmärkningar emot i och 2 §§
samt det af honom uppgjorda förslag till förändrad lydelse af samma
med tillägg, dels af Herr Grefve Posse, att han jemväl biträdde den mening,
som Herr G tint her uttalat i sin emot Utskottets Betänkande afgifna
reservation, eller att den af Utskottet föreslagna förändringen i afseende
på handelsboks vitsord borde göras generel, eller utan undantag för förhållandet
emellan handlande inbördes, samt alt, i följd deraf, ur 2 § orden.
emot annan än handlande, borde uteslutas, tillika med hela 3:dje § och citationen
i den
> hvilken åsigt Herr Rosenblad, B., instämt, och dels
af Herr Grefve Cronhjelm, att ordet hatt, i slutet af 1 § borde utbytas
emot denne, emedan meningen deraf blefve tydligare.
af Herr Friherre Cederström, J., som hemställt, om icke för undvikande
af edgång, der motbok ej blifvit lemnad, det borde föreskrifvas, att
den, som utborgar varor, skulle vara pligtig taga skuldsedel eller qvitto,
hvilket borde innehålla bestämd tid för betalningen, allt utan afseende på
förhållandet emellan handlande inbördes eller emellan handlande och andra
personer.
af Herr Lagerhjelm, P., som erinrat, att den af Utskottet föreslagna
6
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 108.
”innovationen i lagen”, att den, som blifvit krafd, skulle vara skyldig att
med ed fria sig från krafvel, Borde förekommas, enär personer funnos, som,
ej tillräckligt upplyste om edens vigt, ej kunde emotstå fieslelsen att missbruka
densamma; utan att han likväl godkände den princip, att varuutborgare,
å andra sidan, skulle ega en ovilkorlig rätt att besvärja sin handelsbok;
men ansåg talaren det böra på Domarens pröfning bero, huruvida
den handlande kunde anses berättigad att med ed styrka sin fordran ,
den der i annat fall måste underkännas,
af Herr Åkerman, hvilken ansett en väsendtlig skillnad böra göras
emellan den mindre och den större handeln. Ehuru önskligt det i afseende
på den förra vore, att vid försäljning af vara, som icke kontant betaldes,
aftalet åtföljdes af en skriftlig handling i form af vexel eller skuldsedel,
syntes likväl Utskottets förslag i denna del vara antagligt, derest i §
sammanbundes med 2 mom. i 2 §, hvars 1 mom. deremot helt och hållet
borde utgå, så att det komme att af Domaren bero att, i fall der motbok
ej funnes, efter omsländigheterne pröfva, om för frågans lösning edgång behöfde
uppdragas åt den ena eller andra parten. Deremot borde i den
större handeln, eller angående förhållandet handlande emellan, handelsbok
ej medföra vitsord och således ej få bekräftas med ed. Här borde vexlar
eller skuldsedlar framtvingas, såsom säkrast ledande till ett klokt kreditsystem;
och då sådant motverkades genom stadgandet i 3 §, ansåg talaren
denna § böra ur förslaget försvinna, hvaremot den 4-'da borde qvarstå, såsom
ett nödvändigt bihang till den första.
af Herr Grefve Sparre, E.} som, hufvudsakligen instämmande med hvad.
Herrar Åkerman och Lagerhjelm anfört, utom hvad angår 3 den Herr
Grefven ansett böra bibehållas, emedlertid anmärkt, att 1 § föreföll mindre
tydlig. Der stod nemligen ”galle den bok för fullt bevis, der den, som
motbok åberopar, gitter med gäldenärens skriftliga qvitto eller annorledes
styrka, att han motbok äskat och emottagit,” men om motbok fonnes, så beböfdes
väl icke ådagaläggas, att den blifvit begärd och emottagen, emedan
motbokens företeende och åberopande derom innefattade bevis. Utskottets
mening syntes dock hafva varit den, att om motbok icke funnes, då skulle med
bevis styrkas, att sådan blifvit lemnad och emottagen, för att handelsboken
skulle kunna gälla såsom bevisning.
och af Herr von Troll, S, G., m. fl., hvilka med Herr Friherre Raab
Lag-Utskottets Utlutande, N:o 108,
7
förenat sig i den åsigt, som blifvit uttryckt i Herr Lagergrens reservation
;
och hos Hederv. Bonde-Ståndet:
af Riksdagsfulimäktigen Ola Jeppsson från Blekinge, som emot i och
2 §§ framställt anmärkningar i enahanda syftning, som de af Herr Friherre
ftaab gjorda, samt i öfrig t åberopat innehållet af Herrar Gunthers och Lagergrens
omförmälda reservationer.
af Riksdagsfulimäktigen Nils Strindluncl från Wester-Norrlands Län,
hvilken anmärkt, att man af Utskottets förslag ej fann, huruledes förhållas
borde, om i tvist emellan handlande ingendera kunde förete sådana bevis,
som 3 § fordrar för handelsböckernas bestyrkande, eller då endera parten
dött; samt slutligen
a<f Riksdagsfulimäktigen Carl Gustaf Bruhn från Hallands Län,
som, instämmande i Ola Jeppssons åsigter, dessutom, såsom olämplig,
i Utskottets förslag anmärkt den rättighet, som 2 § lemnar gäldenär, att
låta handlanden edfästa sin bok.
Efter öfvervägande af hvad sålunda blifvit anfördt, har Utskottet först
alt besvara den af flere talare väckta frågan, huruvida handelsbok må medföra
någon eller ingen bevisning i den mindre handelsrörelsen , eller i afseende
på förhållandet emellan handlande och andra personer, så framt
motbok icke blifvit lemnad och emottagen. I denna del får dock Utskottet
åberopa innehållet af sill afgifna Betänkande. Utskottet har visserligen
ej kunnat förbise, hurusom åtskilliga betänkligheter möta mot bibehållande
af äfven den modifierade verkan, som Utskottet, vid berörde förhållande,
ansett handelsbok böra medföra; men olägenheterna af att helt och hållet
betaga en dylik bok allt vitsord synas Utskottet så öfvervägande, att Utskottet
ej tvekar att vidhålla sin härutinnan tillkännagifna åsigt. Då, på
sätt Utskottet yttrat, handeln hvilar på förtroende; då till dess natur höra
raskhet och enkelhet i formerna för aftal och köpslut, och då det således
mången gång skulle verka hämmande, om sådana föreskrifter meddelades,
som gjorde all utborgning omöjlig, utan att motbok vore tillställd
köparen, har Utskottet ansett nödigt att icke skilja den handlandes an
-
8
Lag-Utskottets Utlåtande, N;o 108.
teckningar från allt vitsord. Att det vidsträcktare och i flera hänseenden
menliga utborgningssystemet skulle finna en gräns i den lagutskottet föreslagit,
derom är Utskottet fullkomligt öfvertygadt; ty det är icke att befara,
det de handlande, sedan deras ovilkorliga rätt att med ed bekräfta en
ordentligen förd handelsbok upphört, vidare fortsätta en kreditrörelse, blott
i förlitande på gäldenärens redlighet. Egen omtanka måste således i främsta
rummet mana dem att följa den väg, Utskottet anvisat, medelst bestämmelsen
om motbok. Att edgång härvid måste komma i fråga har icke kunnat
undvikas. Visserligen bör detta bevisningsmedel, så vidt möjligt är,
sparas; men Utskottet anser detsamma böra användas, der det är nödigt
för sanningens utrönande; och så är händelsen i förevarande fall. Utskottet
har emedlertid icke föreslagit en tillökning i edgångar, utan blott öfverflyttat
skyldigheten i denna del på dem, som synas vara dertill närmast.
Man antager nemligen i allmänhet, att edgång bör åläggas part endast
i afseende på hans egna personliga handlingar, derom han anses ega
full kännedom. Nn kan handlande endast i det fall, då svaranden i egen
person af honom borgat varor, med full öfvertygelse fästa sin fordran, emedan
hans ed eljest ej bevisar annat, än att varan blifvit i svarandens namn begärd
och afhemtad, eller att denne såsom gäldenär är i kärandens bok antecknad,
hvaremot antagas måste, att svaranden alltid kan med säkerhet
veta, om han begärt och på kredit uttagit varan; och häri torde ett tillfyllestgörande
skäl till förslaget i denna del förefinnas, hvilket, såsom öfverensstämmande
med stadgandet i 34 § af Rältegångs-Balkens ij Kap,, att
”med ed kan man svara och ej kära,” ej lärer, på sätt en talare förmenat,
kunna anses såsom en nyhet i lagstiftningen.
Utskottet, som således ej kan frånträda sin åsigt i nu omförmälda
hänseende, för hvars riktighet två Riks-Stånds godkännande derjemte åberopas,
kan ej eller biträda deras mening, som velat betaga handelsbok allt
vitsord handlande emellan. Hänförande sig till hvad Utskottet jemväl i
denna del yttrat, får Utskottet derjemte erinra, att de, som idka handel
såsom ett egentligt yrke, ej kunna i allmänhet underkastas samma reglor
och föreskrifter vid transaktioner dem emellan, som de, hvilka ej äro handlande.
Den skyndsamhet hvarmed handelsärenden måste afslutas, det oftast
varande långa afstånd emellan de handlande, som med hvarandra hafva
affarer, och det förtroende, som den ene måste gifva åt den andre,
Lag-Utikottels Utlåtande, 1V;o 108.
9
och sjelf väntar sig af dem, om handel skall vara möjlig eller vinna det
Jif, hvarigenom den kan blifva fördelaktig för enskilde och båtande för det
allmänna, äro, bland annat, de orsaker, hvarföre handlandes transaklioner
1 afseende på formerna äro och alltid skola vara skilde ifrån det sätt
att afhandla, som lagarne stadga till iakttagande för andra medlemmar i
ett samhälle; och på grund häraf kunna äfven de handlandes böcker, dem
emellan, anses mera bevisande, än emot andra.
Den grundsats Utskottet i denna del antagit och som äfvenledes vunnit
två Riks-Stånds bifall, vidhåller följaktligen Utskottet fortfarande; men
ehuru Utskottet således ej eller godkänner de i sistberörde hänseende förekomna
anmärkningar, eller anser behöfligt att meddela vidare yttrande i anledning
af de, emot sjelf va principerna i Ut kottets foislag gjorda erimingar, finner
likväl Utskottet, med afseende å de inom Ridderskapet och Adeln samt BondeSlåndet
framställda anmärkningar,alt sista momentet måtte, t enlighet med Herr
Lagergrens reservation och Borgare-Ståndets beslut, ur förslagets 3 g uteslutas,
sig äfven höra härutinnan frångå sin mening; och som, på sätt anmärkt
blifvit, behofvet för handlande alt styrka, det gäldenär emottagit
motbok, ej inträder föir, än gäldenären dertill nekar, samt stadgandet om
en sådan bevisuingsskyldighet rätteligen har sin plats i 2 §, så anser Utskottet,
att, med uteslutande af berörde stadgande ur 1
§7 redaktionen af
den stdia i enlighet härmed bör rättas; i följd hvaraf Utskottet, som förmodar,
att de af Riksdagsfullroäktigen Strindlund yttrade betänkligheter i
afseende på tolkningen af 3 § blifva undan) öjde, då sista momentet af samma
§ utgår, simt ej anser lämpligt stadga någon viss lid, hvarutöfver handelsbok
ej må medföra bevisande kraft, vördsamligen hemställer, om icke 1, 1
och 3 §§ i den af Utskottet föreslagna författning måtte erhålla följande
förändrade lydelse:
* tf»
Har handlande tillställt dett, setn varor af honom borgat, motbok,
deri tecknadt finnes In ad borgadi och belaldt blifvit., och
kan ej fel deri visas; galle den bok för fullt bevis,
2 tf.
År ej motbok gifven, och bero),ar handlande sig å egen hantill
JR. St. Prot. 1S4S. f Jtcml. i A få. SS lléft.
2
IQ
Lag-V tufrot tets Utlåtande, JV:o JOS.
delsbok, emot annan, rån handlande, «« dermed styrka fordran
för borgade varor: finnes den bok ordentligen förd, or/i gitter
ej vederparten visa fel deri, eller att hem varorna betalt, mera
nekar ändå till krafvel', vare skyldig med ed sig derifrån fria,
c/er rånn ej heldre vill öfverlåta åt handlanden eller den, serra
boken fört, att fordringens riktighet edligen sanna. Nekar gäldenär
alt hafva motbok bekommit, men handlanden gitter med
gäldenärens skriftliga civilt o eller annorledes styrka, ratt denne
motbok äskat eller emottagit, då ege handlanden, eller den hans
handelsbok hållit, rätt att den med ed styrka. Lag sammet
vare, råer motbok lemnad varit, men den, som kräfves, säger, att
den förkommit, eller handlanden kan i motbok visa fet, som
ulan hans åtgärd eller vållande tillkommit.
3
Emellan handlande inbördes må han del sb ocker, som ordentligen
förde äro, godkännas såsom bevis om den handel, de med
hvarannan slutit, då skäl ej företes, som böckernas vitsord förringa,
och de edligen sannas kunna, om så fordras.
Hvaremot 4 och 5 §§ oförändrade öfverlemnas till förnyad profning
af Rikets Ständer.
Stockholm den aS April i845.
Reservation
af Herr Gunther, som, på de uti hans vid Betänkandet N:o Q2 fogade
reservation anförda skäl, ansett ur 2 § af Utskottets förslag de orden z
emot annan,, än handlande, böra uteslutas, tillika med 3 § och citationen
deraf i den 4:de.
STOCKHOLM,
Taycfet hos W. F. DÅ LM ÅN, 1845.
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 10g.
t
N:o 109.
Ank. till Exp.-Utsk. d« 3 Maj, kl. 12 mitld.
Utlutande, i anledning af gjorda anmärkningar vid Utskottets Betänkande
N:o 82 öfver väckta motioner om förändring af lagens
stadgande rörande testamentsfriheten och gåfva med varm hand.
Berörde Betänkande, hvilket Högv. Preste-Ståndet afslagit, har deremot
blifvit till Lag-Utskoltet återremitteradt af Höglofl. Ridderskapel och
Adeln, efter anmärkning derom, att, enär förevarande fråga angick testamentsfriheten
efter stadsrätt, och således egentligfen rörde slädernes Borgerskap,
det icke vore öfverensstämmande med billighet och de grundsatser
Ridderskapet och Adeln tillförene uttalat, om Ståndet fattade beslut
angående förändring af nu ifrågavarande lag, innan man kände, huruvida
samma beslut vunne bifall af ej allenast Yällofl. Borgare-Ståndet, utan ock
dess hemmavarande kommitenler; af sistnämnde Riks-Stånd, sedan serskilde
talare, under åberopande af Herr Thorns emot Betänkandet afgifna
reservation, yrkat, att det af Rikets Ständer i förevarande ämne vid
sista Riksdag beslutade lagförslag måtte, i enlighet med Herr Ekholms
motion, ånyo antagas, med de förändringar likväl, som kunna föranledas
af de anmärkningar, hvilka lära förekommit emot förslaget inom Högsta
Domstolen; och af Hedervärda Bonde-Ståndet, som, vid beslutet om återremiss,
yttrat den åsigt, att Utskottet borde vid ärendets ytterligare behandling
fästa synnerligt afseende vid innehållet af Herr Thorns reservation,
jemte de under diskussionen inom Ståndet framställda anmärkningar,
hvilka emedlertid, enligt hvad det Utskottet tillhandakomna ProtokollsUtdrag
utvisar, blott afsett utbyte af orden ”stånd och värde” i 4 §■ af
Utskottets förslag till ”råd och lägenhet.”
Derjemte har Ridderskapet och Adeln till Utskottet öfverlemnat ett
af Herr Dalman (V. F., efter återremissen, ingifvet anförande, deruti han
anmärkt, att ehuru Utskottet sagt sig instämma i den åsigt, som låg till
grund för Herr Dalmans i förevarande ämne väckta motion , eller att testamenLsfriheten
borde vara lika för alla medborgareklasser, utan afseen
Bih.
till R. St. Prat. 184S, 7 Sami. 1 Afd. 36 Haft.
1
2
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o log.
de på stånd eller bostad, hade likväl Utskottet, utan att motionen dertill
föranledde, företagit sig att föreslå förändring, der sådan ej blifvit påkallad,
samt införande af nya stadganden i den syftning, som motionären
aldrig anvisat. Någon förändring af testamentsfriheten utaf ärfd fastighet
i stad vore nemligen ej ifrågasatt; och den inskränkning, som i denna del
blifvit föreslagen, vore derföre helt och hållet i strid med motionärens
afsigt, den der allenast skall varit: 'att äfven för borgare, ofrälsemän i
städerne, samt dem, som tillhöra Preste-Ståndet, inskränkningen i disposition
af förvärfd faslighet samt ärfda och förvärfda lösören måtte upphäfvas’,
samt alt ”inskränkningen i dispositionsrätten öfver ärfd jord eller
fastighet; vare sig å landet eller staden, skulle qvarstå, såsom för närvarande,
eller lika för alla medborgareklasser ulan afseende på stånd eller
hostad. Härmed bereddes i möjligaste måtto enhet och öfverensstämmelse
i förhållandena; och har Herr Dalman hemställt, om icke, för vinnande äf
omförmälda syftemål, nedannämnda lagrum borde erhålla följande förändrade
lydelse, nemligen:
17 Kap. Ärfda-Balken.
§• All aflingefaslighet å land och i stad samt alla ärfda och förvärfda
lösören må man bortgifva eller testamentera till hvem man vill,
skyld eller oskyld, barn eller andra arfvingar. Dock der omyndig bröstarfvinge
är” etc.
”5 §. Af ärfd fastighet i stad må ej någon gifva i testamente mer än
hvar sjette penning, der bröstarfvinge lefver efter. Har man ej bröstarfvinge,
ulan andra inländska arfvingar, ege då makt att gifva hälften af
den fastighet man i staden ärft; äro ej inländske arfvingar, utan utländske
allena, då må man gifva alltsammans till inländsk man. Vilja barn
och inländske arfvingar till sig lösa i stad ärfdt hus, jord, gård eller tomt,
stånde det dem fritt inom natt och år. Samma rätt ega utländske arfvingar,
om de i landet inflytta och der bygga och bo.”
8 Kap. Jorda-Balken.
3 §• "Eger man jord, hus eller tomt i staden, hafve våld att, der
det förvärfdt är, detsamma helt och hållet bortgifva. Är det ärfdt, då må
man endast bortgifva en sjettedel deraf.”
Hvad sålunda blifvit anfördt och erinradt har Utskottet tagit i öfver
-
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o loff.
3
ylande- och enär det förslag, Utskottet framlagt, icke vunnit Rikets Sländers
bifall, lärer Utskottet ej eller kunna vidhålla samma förslag eller
fortfarande’tillstyrka förändring i enahanda syftning. Att förändring uti
omförmäla förhållanden emedlertid varit ett länge erkämlt behof, synes
kunna an'agas af ej allenast de beslut, hvari Rikets Ständer vid tre föregående
Riksmöten slädnät, utan ock af de ås.gter, som vid forehaR
vande af Utskottets Betänkande gjort sig gällande inom Boigate- oc i
Bonde-Stånden, af hvilka det förra i synnerhet måste anses uttala den
opinion, som hyses af dem, hvilka saken närmast rorer. Frågan ar således
blott den, huruvida förändringen hor tillvägabringa på det satt
Dalman åsyftat, eller i enlighet med de grundsatser, hvarpa det åt Herr
Ekhohn framlagda förslag blifvit bygdt.
Vid pröfningen af denna fråga förekommer dock, att om än det första
Harr Dalman framställt i viss mån skulle kunna leda til! en li i
inför lagen, som under nuvarande förhållanden e, egerrum, sa hafva deremot
Rikets Ständer vid de två sista Riksdagarne beslutat den af Herr
Ekholm påyrkade förändring, den der, så vidt man kan döma a;t de åsigler
som i sjelfva saken blifvit yttrade hos de Riks-Stånd, hvilka nu
terförvisat frågan, jemväl synes vara den, som närvarande Ständer företrädesvis
anse lämplig.
I denna mening stadnar äfven Utskottet vid valet emellan de sers,kilda
förslagen. Ehuru önskligt det vore, att kunna ordna förhållandena i förevarande
hänseende till fullkomlig likhet hos alla medborgareklasser, utan
afseende på stånd eller hostad, möta dock häremot för närvarande oofvervinnerli-a
hinder; och det första är motionernes inskränkta syftning.
Här är °nemligen endast fråga derom, alt utvidga, lestamenlsfr.heteii
efter stadsrätt och i sammanhang dermed, så vidt möjligt ar, loienkla .
ganus i denna del. Denna fråga synes jemväl kunna behandlas oberoende
af den angående testa men tsr» t ten efter landsrätt, hvilken hvilar pa en
nan princip, än den förra, eller det uråldriga arfyejords-systemet, hvilket
är hell och hållet främmande för städerne, hvilkas testamen slagar åter
utbildats efter andra grundsatser, andra åsigter Sa bestämeks ^ på a
redan anmärkt blifvit, uti ,?34 ^s lag, testamentsfrihe en efte städs,a
till en sjettedel af all egendom, om bröstarfvmgar voro till, och till
Z 1 man endast håle .»dr. tnländska arfving.r; hvaremot man konde
bortgifva alltsammans till inländsk man, derest blott utländska arf.tn
-
4
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o tog.
gar funnos; men genom Kongl. Förordningen den ip Augusti 1763 beviljades
frihet för den, som ej hade bröstarfvingar, att bortgifva all aflinge
fastighet samt ärfda och förvärfda lösören till hvem man ville, hvaraf
ansetts följa, att lagens förra förordnande fortfor att vara gällande* i afseende
på ärfd stadsfastighet, så att ej mera än hälften deraf kunde borttestamenteras,
då inländsk arfvinge fanns. Ehvad afsiglen varit med denna,
således äfven i stad införda, skillnad emellan ärfd och förvärfd fastighet,
torde dock ej kunna bestridas, att den varit oförenlig med de grunder,
hvarpå städernes testamentsrätt hvilar. Denna testamentsrätt blef
emedlertid äfven gällande för dem, som till Presle-Ståndet höra, antingen
de bo å land eller i stad, fastän endast i afseende på sådan egendom, hvari
de hafva giftorätt efter stadsrätt, men ett undanlag i hänseende till omförmälda
testamentsrätt gjordes dock för Ridderskapet och Adeln, som,
efter 1723 års Privilegier, hade en fri dispositionsrätt öfver deras aflinge
hus och jord i städerne, hvilket undantag likväl icke blef infördt i 1734
års lag enligt hvilken, jemförd med öfriga gällande stadgar och författningar,
efter stadsrätt må disponeras om följande egendom, nemligen: fastighet
1 stad, utom den, som adlige personer aflat, fastighet å bandet,
ivilken personer, som höra till Preste-Ståndet, under äktenskapet förvärfvat,
samt lösören, tillhörande antingen borgare eller ofrälse personer, som
1 stad bo, eller personer af Preste-Ståndet.
Emot den vidare utsträckning af testamentsfriheten, som vid föregående
Riksdagar blifvit beslutad, synas några bindande skäl ej kunna anföras.
Från lagens tdlåtelse för skyldeman, att taga arf efter död person,
torde man ej kunna härleda någon ovilkorlig rätt för hvilken skyldeman,
som helst, att kunna vinna egendom från annan, åt hvilken den
dode sjelf 1 lifstiden den gifvit. Del måste bero på en fjermare skyldeman
att söka förtjena och bibehålla dens välvilja, af hvilken han väntar
f.g D)3§0t.rarf- Har annan varit i tillfälle att deraf göra sig mera förtjent
,°r
St.ä e§aren fritt att skänka sin egendom åt honom, tv för
s agtförbindelse i allmänhet må de vida heligare banden, som knytas af
tacksamhet, tdlgifvenhet och förtroende, ej brytas. Då emedlertid föräldrar
hafva en 1 naturen grundad pligt att sörja för sina barns underhåll,
torde en inskränkning 1 testamentsfriheten, till förmån för barn och bröst
fV1
irjpr afven bora ega runa, på sätt jemväl redan till en viss del är
forhållandet, enligt hvad ofvan blifvit visadt. Om denna inskränkning i
tes.amentsfnheten, eller bröstarfvingars bestämda laglott, bestämmes till
5
Lag-Utskottets Utlåtande , N:o 10g,
hälften af qvarlåtenskapen, tror Utskottet, att man på en gång förekommit
de missbruk och olägenheter, hvartill en obegränsad testamentsfrihet kunde
leda, och gifvit åt föräldrars och förfäders dispositionsrätt tillräckligt
utrymme, för att innebära ett Ijenligt medel i deras händer att belöna
eller straffa, i fall barnens uppförande förtjente det ena eller det andra,
och att äfven visa tacksamhet och erkänsla mot oskylde personer, som dertill
kunde hafva gjort sig förtjente. Någon våda af denna utsträckning
kan ej eller vara att befara med afseende å de bestämmelser, som förelinnas
i föreslagna 5 §. 17 Kap. Ärfda-Balken, för de händelser, då
testamentsgifvare efterlemna!' omyndigt, ofärdigl, med svår sjukdom behäfladt
eller litet vetande barn, som af sitt arf ej kan njuta föda och
uppfostran.
Då Utskottet följaktligen understödjer den af Herr Ekholm påyrkade
förändring, den der öfverensstämmer med de grundsatser, som gjort sig
gällande vid utarbetande af förslaget till ny Civillag, anser sig Utskottet
böra fästa Rikets Ständers uppmärksamhet derpå, att, enligt hvad Utskottet
varit i tillfälle inhemta , Högsta Domstolen, vid föredragning af
Rikets sist församlade Ständers underdåniga skrifvelse i ämnet, med godkännande
af berörde grundsatser, förklarat förändringen leda till en vigtig
förbättring i lagstiftningen, ehuru två Ledamöter funnit redaktionen af
föreslagna \ §. i nyssnämnde Kapitel och Balk böra förenklas, i hvilket
afseende förslag äfven blifvit uppgjordt. Utskottet har alltså vid uppgörande
af det förslag, som Utskottet nu går att inför Rikets Ständer framlägga,
tagit det förra uti öfvervägande; men då, med afseende å Rikets
Ständers beslut om lika arfs- och giftorätt för båda könen, det varit nödigt
undvika de i 1734 års lag begagnade benämningarne lands-och stadsrätt,
finner deremot Utskottet ej skäl att borttaga samma till föikortning
ledande uttrjmk, derest berörde beslut ej skulle vinna Nådigt bifall,
utan anser sig Utskottet böra framlägga två förslag uti nu ifrågaställda
hänseende.
På grund häraf får Utskottet, med frånträdande af sitt förra Betänkande,
vördsamligen tillstyrka,
det måtte Rikets Ständer, med upphäfvande af Kongl. Förordningen
den 1g Augusti 1762, angående utvidgad testamentsfrihet efter
stadsrätt, besluta, att f och 5 §§• i 1J Kap. Arfda-Balken samt
8 Kap. 3 §. 1 mom. Jorda-Balken skola erhålla följande förändrade
lydelse:
6
Lag-Utskottets Utlåtande, Av o loff.
a) l:sta alternativet, eller om beslutet om lika arfs- och giftorätt
i Nåder bifalles.
Ärfda-Balken.
17 Kap.
4
§■ 1 mom. Aflin gejord å landet, med undantag af den
personer af Preste-Ståndet under äktenskap förvärfvat, må man
i testamente gifva till hvem man vill, skyld eller oskyld. Lag
samma vare, ej mindre hvad angår den fastighet i stad, som
frälseman förvärfvat, än äfven i afseende på lösören, tillhörande
frälsemän eller å landet bosatte ofrälse personer, utom P resteStåndet.
2 mom. Af faslighet i stad, undantagen den, hvarom i
föregående moment nänmes, må man icke testamentera mer, än
hälften, der bröstarfvinge lefver efter: har man ej bröstarfvinge;
då må man alltsammans i testamente gifva. Är fråga
om fastighet å landet, hvilken personer af P reste-Ståndet under
äktenskap förvärfvat, eller om lösören, tillhörande Borgare eller
ofrälse personer, som i stad bo, eller personer af P reste-Ståndet ;
vare lag samma. Pilja barn och inläiulske arfvingar till sig
lösa hus, tomt, gård eller jord; stånde det dem fritt inom natt
och år. Samma rätt ega utländske arfvingar, om de i landet
inflytta, och der bygga och bo.
5
Lemnar testamentsgifvaren efter sig omyndigt barn,
och kan det ej af sitt arj njuta föda och uppfostran; då skall
af egendom, som i testamente gifven är, så mycket af sättas,
som Rätten prof var barnet, efter stånd och vilkor, nödigt hafva,
till dess det sig sjelft nära kan, dock ej för längre tid, än
till dess barnet uppnått tjuguett år. Är barn ofärdigt, med svår
sjukdom behäjtadt eller litet vetande; då skall ock af sättas hvad
till barnets underhåll tarf vas, der dess arf ej dertill förslår;
och gånge det understöd ut, så länge behof vet fortfar: kommer
barnet till helsan eller varda dess vilkor eljest så förbättrade, att
det sig sjelft försörja kan; upphöre då understödet. Nu har
man genom testamente anslagit viss årlig inkomst till sitt omyndiga
barns föda och uppfostran, eller till underhåll för sitt barn,
som är o färdigt, med svår sjukdom behäftadt eller litet vetande;
7
Lag-Utskottets Utlåtande, A.o log.
kan ej det barn, som omyndigt är, af eget arf njuta föda och
uppfostran, eller det, som ofärdigt, sjukt eller litet vetande är,
med eget arf underhållas; då må det testamente gälla, för tid,
som här ofvan sägs, ändå att arfvejord eller bröstarfvingars
lott dermed belastas skulle.
Jor da-Balken.
8 Kap.
3
§■ i mom. Eger man jord, hus eller tomt i staden; hafve
våld bortgifva hälften deraf, ehvad det är ärfdt eller afladt.
b) 2:dra alternativet, eller i händelse förändring af giftorättsoch
arfslagarne ej bifalles.
Ärfda-Balken.
17 Kap.
4
§. 1 mom. All af inge jord och ärfda. eller förvärf da
lösören må man, efter landsrätt, gifva i testamente till hvem
man vill, skyld eller oskyld.
2 mom. Efter stadsrätt må ej någon af ärfdt eller förvärf
dt, rörligt eller orörligt gods gifva i testamente mera, än
hälften, der bröstarfvinge lefver efter. Har man ej bröstarfvinge;
då må man alltsammans i testamente gifva. Vil/a barn
och inländske arf vingar till sig lösa hus, tomt, gård eller jord;
stände det dem fritt inom natt och är. Samma rätt ega utländske
arf vingar, om de i landet infytta, och der bygga och bo.
Vilja de göra testamente, som till P reste -Ståndet höra, om den
egendom, deri de giftorätt hafva efter stadsrätt, som i 10 Kap.
4 §. Gijtermåls-Balken sägs; vare då lag samma, som här stadgadt
är, ehvad de bo å landet eller i staden. Med deras arfvejord
ä landet och den, som före äktenskapet der af ad är, gånge
i thy fall efter landsrätt.
5
§. i detta Kapitel och 8 Kap. 3 §• 1 mom. Jorda-Balken
blifva jemväl i detta sednare fall sådana, som de i förra alter *
nativet äro af Utskottet föreslagna.
Stockholm den 2 Maj 1845.
&
Lag-Utshottels Utlåtande, N\o 109.
Reserva tioner:
af Herr Grefve Mörner: ''Emot Utskottets uti delta Utlåtande framställda
förslag får jag mig reservera.
Friheten för enskild man att, genom upprättande af testamente, sträcka
dispositionsrätten öfver sin egendom utöfver gränsen af hans e^en lifstid,
har ej sin grund i någon naturlig eller menniskan medfödd rättighet
utan härleder sig helt och hållet från och stödjer sig endast uppå kfrgeriga
lagens föreskrifter. Det måste då äfven uteslutande bero af denna
lag att bestämma, huru vidsträckt den ifrågavarande friheten bör vara,
och härvid skulle jag för min del anse med samhällets rätt förstådda intresse
närmast öfverensstämmande, att ej samma frihet till den grad utsträckes,
att den må kunna leda till försv-agande af da grundvalar, på hvilka samhället
hvilar. Familjen och den något vidsträcktare förening, som slagen
bildar, utgöra den naturliga roten för samhället, och det är derföre, att
ifrågavarande förslag åsyftar att lossa ett utaf de band, hvilka sammaulalla
dessa föreningar, utan att, så vidt jag kunnat finna, en sådan åtgärd
är af något verkligt behof påkallad eller godtgöres genom någon öfvervägande
fördel för det allmänna, som jag motsätter mig förslaget. Här
Il
°m utvidgande af testamentsrätten efter stadsrätt i det fall,
^ örä‘“‘'ar efterlemna ägta barn, dels ock om borttagande af den genom
1762 års Förordning införda skillnad mellan ärfd och förvärfd fasthet i
staden; och då den förstnämnda förändringen alldeles icke, på sätt &motiven
i Betänkandet antyda, föranleder till någon större enhet i afseende
på prmciperne för testamentsrätten, utan endast innnefattar ett utbyte af
ett stadgande emot ett annat, lika afsöndradt från grundsatserna för
testamentsrätten i öfrigt uti 1734 års lag, samt dertill åsyftande minsk”'“S
barns rätt uti boet efter deras föräldrar, samt i fråga om
1/62 års Förordning förekommer, att ehuru den uti samma Förordning
stadgade skillnad emellan ärfd och förvärfd fastighet i stad ej uti 1734
års lag omtalas vid bestämmandet, hvarken af arfs-, gifto- eller testamentsrätt
efter stadsrätt, samma skillnad likväl på det nogaste öfverensstammer
med hvad efter landsrätt i dessa mål stadgas, afstyrker jag
för min del för närvarande bifall till den föreslagna förändringen."
af Herr Giinther, Herr Prosten Ode/berg samt Herr Lasergren. hvilka
instämt 1 Herr Grefve Mömers reservation.
N:o
Lag-Ut skottets Betänkande, N:o 110.
9
N:o 110.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 3 Maj, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af vackt motion rörande omarbetning af
Kongl. Förklaringen den 14 Maj 1805, angående lagens rätta
förstånd och tillämpning i mål, som röra klander å fast egendom,
samt hvad ytterligare vid lagfarts beviljande bör iakttagas.
Uti ett till Högv. Preste-Ståndet ingifvet och till Lag-Utskottet
hänvisadt memorial, har Herr Doctor Säve anmärkt, hurusom åtskilliga
brister skola vidlåda nämnde författning, den der, i följd deraf, ingalunda
uppfyllt dermed åsyftade ändamål, att betrygga eganderätten till fast
egendom. Afsigten med samma författning hade nemligen varit, att afhjelpa
en ofullständighet i 1734 års lag, hvilken icke, lika med de äldre
lagarne, bestämde någon häfd eller viss tid, efter hvars förlopp den, som
köpt jord af orätt man och densamma oklandradt besuttit, blef vid eganderätlen
betryggad. Af sådan anledning fastställde denna författning två
slag af prasscription, nemligen l:o för de händelser, då tid till klander
förut funnes i lag bestämd, och 2:o för de fall, då sådan tid icke vore
utsatt. Hvad nu det förra slaget angick, så förklarades väl, att lid för
klander vore ett år, räknadt från den tid, som i hvarje serskild händelse
blifvit bestämd; men betydelsen deraf vore ej lätt att finna, ty om man
jemförde forfattningens praemisser med berörde stadgande, så syntes detsamma
icke kunna förstås annorlunda, än att rätte egaren kunde klandra
inom natt och år efter laga-stånds-tidens slut och att, om han sådant försummade,
klander sedermera ej egde rum. I afseende åter på det andra
slaget praescription, så innehöll författningen, att i de händelser, då tid
icke funnes utsatt, rätte egaren kunde klandra inom natt och år från den
dag anledningen till slikt klander för honom yppades och han kom i tillstånd
att sin rätt bevaka och lagligen utföra, med tillägg likväl att all
åtkomst till fast egendom, hvilken ej blifvit klandrad af rätte egaren, som
egendomen afhänd vore, i hans lifstid, eller af hans arfvingar eller rättsinnehafvare
inom tjugu år från hans dödsdag, vore sedan från vidare åtal
Bih. till R. St, Prot, i8^Sj 7 Samt, 1 Afd, 36 Haft,
2
10
Lag-Utskottets Betänkande , N\o 110,
fri. Delta tillägg upphäfde emedlertid hvad som förut blifvit stadgadt,
och ledde i verkställigheten till orimliga resultater, ty om rätte egaren
vore ett nyfödt barn, som uppväxte till man, hvilken först dog vid några
och åttatio års ålder, uppginge praescriptionen till mer än hundra år,
hvaremot om han dog genast efter det egendomen blif vit honom afhänd,
praescriptionen blef icke stort mer än tjugu år. Dessutom funnes en annan
motsägelse i författningen. Den förklarade nemligen, å ena sidan, att all den
rätt, som icke blifvit bevakad inom omförmälde lid, kunde sedermera icke
göras gällande, men å den andra, att afhänd egendom kunde utan afseende
å tid återtagas, derest egendomen icke varit af sådan beskaffenhet,
att derom emellan enskilde kunnat afhandlas, eller om åtkomsten icke
varit laglig, eller om innehafvare!! ej vore i god tro eller om han ej varit
i verklig besittning af egendomen. Nu, emedan det vore nödigt, att
dylika brister, som de nu antydda, afbjelpas i eu så vigtig lag, som den
ifrågastälida, samt att, enär fasta icke vidare hindrade klander af jordafång,
utan häfden vore det enda medlet, hvari man kunde söka skydd,
denna häfd till sina gränsor noga utstakas genom en konseqvent genomförd
lagstiftning, har motionären för sådant ändamål föreslagit, ”att Kongl.
Förklaringen den 14 Maj 1805 måtte upphäfvas och en ny Förklaring,
livilande på strängt vetenskapliga grunder och utarbetad med all nödig
sorgfällighet, utfärdas, uti hvilken en lämplig tidrymd för vinnandet af
häfd, under vilkor, att rätter ägaren sålt, utstakas och beräknas, ej från
rätte ägarens dödsdag, utan från den dag, då köpeafhandlingen skedde, så
att efter denna tids förlopp klander, hvilka skäl derför som helst ock må
förebäras, icke kan äga rum”; derifrån undantag ej borde ske för Kronans
eller Kyrkors fasta gods, om detsamma blifvit afyttradt med vederbörande
myndigheters bifall, eller för fideikommiss-egendom, derest Konungen och
slägteu till dess afhändande lemnat tillåtelse, utan skulle sådan afyttring
anses gjord af rätter egare.
Utskottet, som tagit i öfvervägande hvad sålunda blifvit anfördt och
föreslaget, finner, lika med motionären, att egentliga afsigten med ifrågaställda
författning varit att afhjelpa den ofullständighet i 1734 års lag,
att någon viss tid deri icke blifvit bestämd, hvarefter den, som köpt jord
al orätt man, men densamma oklandradt besuttit, kunde blifva vid egandelätten
betryggad. Denna författning säger nemligen uttryckligen, att om
än de lagens rum, hvilka med frågan om klander af fast egendom hade
gemenskap, tarfvade öfverseende, så hade likväl erfaren-heten visat, att de
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 110.
11
flesta så beskaffade klander ledde sin upprinnelse från den i 10 Kap. 1 §.
Jorda-Balken omförmälda grund, att fast egendom blifvit rälter egare afhänd
utan hans öppna bref och fullmakt. För sådant klander funnes
emedlertid icke någon tid bestämd, utan hade man ansett det när som
helst kunna anställas, änskönt fastigheten i flere efter hvarannan följande
innehafvares hand varit med serskildt fastebref bekräftad. Men då det
vore nödigt alt förekomma den osäkerhet i eganderätten, som deraf härflöte,
ansåg Kongl. Maj:t nödigt genom en tidsbestämmelse sätta en gräns
i förevarande hänseende. Så stadgades, att en hvar, som ville klandra annans
åtkomst till fast egendom, skulle vara skyldig att inom natt och år
från den tid, som i hvarje serskild händelse är vorden bestämd, eller,
när sådan tid icke funnes utsatt, från den dag, anledningen till slikt klander
yppades ocb han kom i tillfälle att sin rätt bevaka och lagligen utföra,
detsamma genom uttagen stämning hos Domaren fullfölja, vid äfventyr
att anses hafva vidare talan derå försuttit, äfvensom att, enär tiden,
hvarifrån dessa fatalier rätteligen borde räknas, icke alltid kunde med
visshet utredas, all på god tro vunnen och med verklig besittning förenad
åtkomst till jord å landet samt hus och tomt i staden, af sådan beskaffenhet,
att derom emellan enskilde kunnat afhandlas, vare sig genom arf,
köp, pant, gåfva och förlikning, hvilken icke blifvit i behörig ordning
klandrad af den förmente cigarett eller innehafvaren, som egendomen afhänd
vore i hans lifstid, ej eller af hans arfvingar eller rätts-innehafvare
inom tjugu år från hans dödsdag, vore efter samma tids förlopp från allt
vidare åtal fri.
Nu, ehuru oftanämnde författning, på sätt motionären anmärkt, i
vissa fall synes mindre bestämd och ej eller torde kunna anses på ett tillfyllestgörande
sätt hafva uppfyllt dermed åsyftade ändamål, kan likväl
Utskottet ej understödja motionärens framställning. Deremot förekommer
nemligen först och främst den allmänna anmärkning, att motionären icke
framlagt något fullständigt eller till grunderna närmare bestämdt förslag
till den författning, motionären önskat få satt i stället för den ifrågaställda
författningen, hvars upphäfvande han påyrkat; men dessutom skulle
en lag i den syftning, som den af motionären föreslagna, ingalunda afhjelpa
de brister, hvilkas undanrödjande varit ändamålet med 1805 års
Kongl. Förklaring, utan snarare återförsätta lagstiftningen i det ofullständiga
skick, hvari den sig befann, då samma Förklaring utfärdades. Motionären
har nemligen endast föreslagit utfärdande af en författning, hvit—
12
Lag-Utskottets Memorial} N:o 111.
ken utstakar en lämplig tidrymd för anställande af klander då rätter egare
sålt, och således för ett annat förhållande, än det, som hufvudsakligen afsetts
i den Kongl. Förklaringen, eller det i Jorda-Balkens 10 Kap. omförmälda,
att icke rätter egare afyttrat fast egendom. För detta sednare förhållande
komme således den nödiga lagstiftningen att saknas, derest, enligt
motionärens yrkande, törrberörde Kongl. Förklaring upphäfdes och en
annan utfärdades i den syftning, som blifvit anvisad; men ehuru det nu
anförda innebär tillräckligt skäl för det omdöme, Utskottet redan antydt
i afseende på förevarande motion, får dock UtskoLtet ytterligare erinra,
att då frågan om prtescription synes böra i sin helhet behandlas, på
det att enhet och sammanhang deri må vinnas, torde den nu väckta fråga
böra anstå till den allmännare behandling af ämnet, som lärer komma att
företagas vid granskning af Lag-Kommitéens förslag till ny Civillag, i synnerhet
som de tall, då tillämpning af författningen itrågakommer, höra
till de mera sällsynta, samt de brister, man trott sig finna i denna del af
gällande lagstiftning, följaktligen ej medföra några serdeles kännbara olägenheter.
Utskottet tillstyrker alltså vördsamligen,
att Herr Doctor Säves motion ej mätte bifallas.
Stockholm den 2 Maj 1845.
Reservation
åt Herr Doctor Säve, som åberopat sin i ämnet afgifna motion.
N:o 1H.
Ank. till Exp.-Utsk. den 3 Maj, kl. 12 midd.
Memorial, i anledning af skedd återremiss af Utskottets Betänkande
N:o 54, öfver väckta motioner om dels upphäfvande af lagens
stadgande angående summa appellabilis, dels ock nedsättning af
det belopp, hvartill densamma är bestämd vid Rådstufou-Rätten
i staden Fahlun.
Enligt till Lag-U(skottet ankomna Protokolls-Utdrag har frågan om
upphäfvande åt lagens stadgande angående summa appellabilis blifvit af
samt
-
13
Lag-Ulskollets MemorialN\o 112,
samtlige Riks-Stånden slutligen afgjord; hvaremot Betänkandet, i hvad det
angår yikad nedsättning af det belopp, hvartill berörde summa är bestämd
vid Rådstufvu-Rätten i staden Fahlun, är vordet af Höglofl. Ridderskapet
och Adeln till Utskottet återremitteradt, i anledning af gjord anmärkning
att, enär frågan vore af privilegii-natur och Betänkandet icke skulle upplysa,
huruvida nämnde stads Borgerskap blifvit i ämnet hördt, Utskottet
borde förklara, om denna fråga kunde anses utredd utan Borgerskapets hörande,
eller om samma Borgerskaps mening blifvit inhemtad och huru den
i sådan händelse varit. Men då Betänkandet upplyser, alt Magistraten och
Borgerskapets Äldste i staden Fahlun blifvit i ämnet hörde samt förklarat
motionen vara i öfverensstämmelse med samhällets önskan, hvilken med
offentliga handlingar ådagalagda omständighet Utskottet jemväl åberopat
såsom skäl för sitt i denna del afgifna yttrande; så, enär förevarande fråga
dessutom icke rörer något Riks-Stånds privilegium, så att samtlige RiksStånden
derom, enligt Regeringsformens 114 måste vara ense,-utan är
att hänföra till sådan lagstiftningsfråga, hvari tre Riks-Stånds mening, likmätigt
nämnde Grundlags 87 §., utgör Rikets Ständers beslut, lärer, sedan
så väl Högv. Preste-Slåndet, som Vällofl. Borgare-Ståndet och Hederv.
Bonde-Ståndet bifallit Betänkandet 1 denna del, den skedda återremissen
icke kunna till någon åtgärd föranleda; hvilket härmed vördsamligen för
Ridderskapet och Adeln anmäles.
Stockholm den 2 Maj 1845.
N:o 112.
Ank. till Exp.-TJtsk. d. 3 Maj, kl. 12 midd.
Memorial, i anledning af äterremiss utaf Utskottets Betänkande N:o
94, Öfver väckt motion om förändring af sättet för utmätt fastighets
försäljning»
Berörde Betänkande, hvari Lag-Utskottet tillstyrkt, att väckta motionen
måtte lemnas ulan afseende, har blifvit till Utskottet återremitteradt
Bih, till R, St, Prof, 184S, 7 Sami, 1 Afd, 36 Haft.
3
14
Lag-Utskottets Memorial, N:o 112*
af Hederv. Bonde-Ståndet, på grund af deremot framställda anmärkningar;
men som öfrige Riks-Slånden bifallit samma Betänkande, Höglofl.
Ridderskapet och Adeln den 22 samt Högv. Presle-Ståndet och Vällofl.
Borgare-Ståndet den 19 innevarande månad, och tre Riks-Stånds mening
i frågor af förevarande art, enligt 87 §. Regeringsformen, utgör Rikets
Ständers beslut, lärer något yttrande öfver de gjorda anmärkningarna icke
erfordras; livilket härmed vördsamligen anmäles för det Riks-Stånd, som
Betänkandet återremitterat,
Stockholm den 2 Maj 1845.
STOCKHOLM, tryckt hos P. G. Berg, 1845.
Lag-Utskottets Memorial, N.-o 113.
1
M 113.
Ank. till Exp.-Utsk. den 6 Maj, kl. 12 m.
Memorial, angående verkställd omröstning i anledning af de hos RiksStånden
f attade skiljaktiga beslut, vid f örehaf vande af Kong/. Maj:ts
Nådiga 'Proposition om förändrad lydelse af / i sj Kap. ArfdaBalken
och tillägg till y Jj“. i 20 Kap. af samma Balk.
Sedan Rikets Ständer godkänt Lag-Utskottets Memorial N:o 79, innefattande
förslag till voterings-propositioner i ämnet; sä har Förstärkta Lagutskottet
denna dag, i enlighet dermed, anställt följande omröstning:
lista Voteringen-.
Den, som vill, att den af Bonde-Ståndet antagna mening skall uppställas
till contra-proposition, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, kommer det af Ridderskapet och Adeln beslutade förslag
alt till contra-proposition antagas.”
Som voteringen utfallit med 61 Ja och 58 Nej, har Bonde-Ståndets
beslut blilvit till contra-proposition antaget.
Härefter har i hufvudsaken röstats enligt denna proposition för
a-.dra Voteringen 1
”Den, som vill, att Kongl. Majrts Nådiga Proposition angående förändrad
lydelse af 23 Kap. 1 Ärfda-Baiken och tillägg till 7 §. i 20 Kap.
samma Balk skall oförändrad antagas, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, anses Rikets Ständer hafva, med förkastande af Kongl.
Maj:ts ifrågavarande Nådiga Proposition, beslutat: att 1 i 23 Kap. Ärfda
-
JJth. till R. St. Prot. 1845. 7 Sami. 1 Afd. 37 Haft.
1
2
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 113.
Balken skall erhålla den af Bonde-Slåndet beslutade förändrade lydelse; att
till 7 §. i 20 Kap. samma Balk skall göras det tillägg, Kongl. Maj:t i Nåder
föreslagit, och således att contra-proposition i enlighet härmed skall i underdånighet
framställas; i sammanhang hvarmed till Kongl. Maj:t bör aflåtas
en underdånig skrifvelse rörande reglementariska föreskrifter i ämnet, till innehållet
öfverensstämmande med det af Bonde-Ståndet i denna del fattade beslut.”
Voteringen har utfallit med 97 Ja och 22 Nej; och som Ja vunnit,
hafva Rikets Ständer bifallit Kongl. Majrts ifrågavarande Nådiga Proposition.
Stockholm deu 5 Maj 1845.
1V0 Hå.
Ant, till Exp,-Utsk. den G Maj, kl. 12 no.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förändrade föreskrifter
i afseende på Kungörelsers publicerande i kyrkorne.
Hos Högv. Preste-Slåndet har Ilerr Komministern Iiardin, uti
ingifvet memorial, anmärkt, att det nu föreskrifna sätt för Kungörelsers publicerande
i kyrkorne medförde två väsendtliga olägenheter, den ena, att
andakten i hög grad stördes, och den andra, att gudstjensten varade alltför
länge, så att både prest och åhörare slutligen tröttnade; och har, för afhjelpande
häraf, motionären föreslagit, att föreskrifvas måtte, det alla kungörelser
böra, efter gudstjenstens slut, uppläsas antingen i sockenstugan eller på
gången i kyrkan, då endast de, som egentligen måste deraf laga del, behöfde
qvarstadna och de andra, eller qvinnor och barn, kunde förfoga sig hem.
I anledning häraf får Utskottet till en början upplysa, att sedan uti
2 Kap. 5 §. af 168C års Kyrkolag stadgadt blifvit: ”att på predikstolen skall
af kunnas allt hvad Konungen eller Dess Befallningshafvande, på Konungens
vägnar, kan hafva att bjuda och tillkännagifva, men att alla andra verhlsliga
saker skola på kyrkovallen eller i sockenstugan kungöras, med det undantag
likväl, att frän predikstolen må lysas efter det, som borttappadt och stulet
är samt tjenligen nämnas kan”, så anhöll Presterskapet redan åren 1719
och 1720, att denna lag måtte inskränkas; men, enligt hvad Kongl. Resolu
-
3
Lag-V 1 skottets Betänkande, N:o 114-
tionerne på Preslerskapets Besvär af deri io Mars 1719 och den \\ Juni
1720 visa, stadfästades hvad Kyrko-Ordningen förmår. Piesteiskapels skyldighet
i denna del utvidgades derefter så småningom; och genom Kongl.
Maj:ls Resolution på Allmogens Besvär den 9 December 1766 iöreskrels uttryckligen,
att Kungörelser af Konungens Befallningshafvande, Embetsman
eller någon undersåte höra å predikstolen och icke pa kyrkovallen uppläsas.
Efter den Liden har jemväl ett sådant kungörande icke blott bli fvit iakttaget,
utan ock ytterligare påbjudet, på sätt inhemlas af åtskilliga sedermera utkomna
föi fattningar, dervid det likväl blifvit Presterskapet förbjudet att i vissa
fall uppläsa enskildes Kungörelser, innan de blifvit med vederbörande Kionobetjenls
påskrift försedde; och har slutligen uti den af Rikets Ständer vid 1809 års
Riksdag, med Kongl. Maj:ts Nådiga bifall, antagna Kyrkohandbok, som stadgar
huru gudstjensten skall i Svenska Församlingen behandlas, blifvit föreskrifvet,
alt, under gudstjensten, böra från predikstolen uppläsas Konungens
Förordningar samt vederbörande Collegiers och Embelsmäns Kungörelser
m. m., sedan de blifvit till Presterskapet före gudstjensten aflemnade, hvilken
föreskrift fortfar att lända till efterrättelse, oansedt ändring i omförmälda
förhållande blifvit yrkad vid flera utaf sist hållna Riksdagar.
Af denna framställning visar sig således, att det vidsträcktare publicerande
af Kungörelser från predikstolarne under gudstjensten, som nu eger
ruin, icke ovilkorligen blifvit föreskrifvet uti Kyrkolagen, den der hufvudsakligen
inskränker sådan publikation till hvad Konungen eller Hans Befallningshafvande
kan hafva att påbjuda, äfvensom att fråga om föiäudiing i
omförmälda hänseende redan tillförene flera gånger varit väckt. Ehuru denna
fråga alltjemt kommit alt förfalla, torde dock icke kunna bestridas, alt densamma
förtjenar serdeles uppmärksamhet. Det synes nemligen mindre lämpligt
alt under den offentliga gudstjensten, under de stunder då församlingen bör,
befriad från verldsliga bestyr och omsorger, ostörd kunna öfverlemna sig åt
andaktsöfningar, medelst uppläsning af Kungörelser angående dylika förrättningar
af ofta den mest underordnade art, störa andakten och sammanblanda
förkunnandet af Religionens läror med timliga värf. Men om således en
förändring i denna del än är önskvärd, så förekommer likväl, att nu ifrågaställa
kungörandet är det enda vedertagna och äfven påbjudna sätt för
publikationen af lagar och författningar; att för närvarande något lämpligare
icke finnes, serdeles å landet, hvarest allmogen är van att i kyrkan blifva
underrättad om allmänna åligganden och skyldigheter; samt att lagarne i
flera fall föreskrifva dylik publikation Om det emedlertid kunde synas be
-
4
Lag-Utsko/tets Betänkande, N.-o 115.
tänkligt att helt och hållet tillvägabringa förändring härutinnan, så tror dock
Utskottet föi sin del, alt en inskränkning till hvad Kyrkolagen i denna del
innehåller skulle innebära ett vigligt steg till vinnande af det ändamål, som
asyftas. Men häraf följerock, att Utskottet ej eller anser sig nu kunna tillstyrka
någon förändring i Kyrkolagens ifrågavarande stadgande; och då i
öfrigt frågan i sin helhet torde komma under öfvei vägande i sammanhang
med pröfningen af det förslag till ny Kyrkolag, til! hvars utåt betande en
serskild Kommite blifvit i Nåder nedsatt, samt densamma lärer utan olägenhet
dittills kunna anstå, får Utskottet vördsamligen tillstyrka,
att ifrågavarande motion nu icke mätte till åtgärd föranleda.
Stockholm den 6 Maj 1845-
M 115.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 6 Maj, kl. 12 midd.
Betänkande, i ättledning af väckt motion om förklaring af q Ka t. 1
Arfda-Balken, i fråga om sättet för bouppiecktängs upprättande.
Uti ett till Högv. Preste-Slåndet ingifvet och till Lag-Utskottet hänvisadt
memorial, har Herr Prosten Lignell anfört, att sedan Bevillningsutskottet
vid innevarande Riksmöte hemställt, om icke den minskning i
stats-inkomsterne, som kunde blifva en följd af föreslagen nedsättning i allmänna
bevillningen å åtskillige artiklar, lämpligast kunde ersättas, medelst
förhöjning af stämplade pappersafgifteu för behållna summan vid bouppteckningar
efter aflidne personer, så vore det äfven nödigt alt tillse, del de således
påräknade inkomster komme alt utgå i förenlighet med lagstiftarens
afsigt. Den vore nemligen, efter motionärens uppfattning af g Kap. i
Ärfda Balken, att allt, som vid dödsfall finnes i ho, så löst som låst, skall
utan undantag upptecknas och värderas, och någon skillnad således dervid
icke göras derpå, om egendomen vore den aflidne eller den efterlefvande makans
enskilda gods. Nu följdes emedlertid i allmänhet den princip vid bouppteckningar,
att efterlefvande makas ärfda eller före äktenskapet förvärfda
fasta gods å landet icke upptogs och värderades; hvaremot all boets gäld,
vare sig den, som makarne före äktenskapet eller derunder sig åsamkat, för
-
5
Bag-Utskottets Betänkande, lS~:o 115.
des boet till last, till förminskande af ej allenast Kronans utan ock de fattiges
ratt. Då detta förfarande ostridigt både sin grund uti Högsta Domstolens
den 23 Mars 1829 uti ett enskildt mål meddelade Dom, hvilken, odeutliggjord
i serskilda juridiska skri 1 Ler, fått anseende a( en lagförklaring, ansag
motionären nödigt, alt den verkan, som berörde Dom således haft på omlörmälda
förhållanden, undanröjdes, helst syftemålet med stämplade pappersafgiftens
förökande thy förutan komme alt förlelas; och l<ar alltså motionären
med hemtad anledning af Bevillnings-Utskotlels förenämnde hemställning,
föreslagit, det måtte genom en serskild författmng olvariberörde lagrum
ålergifvas sin lulla kraft och verkan, samt följaktligen uttryckligen förklaras
och påbjudas: att när dödsfall tiiuar, all i bett befintlig fast och lös,
lagligen tillkommen egendom, äfven den, som efterlefvande makan före eller
under äktenskapet med den ajlidne ärft eller serskildt förvärf t, skall, sa
väl som all gä/den, upptecknas samt till sitt tätta värde i kolumnen utföras
Och beräknas.
Efter öfvervägande af denna, efter motionstidens slut väckta, fråga
anser sig Utskottet ej kunna understödja motionärens framställning. Om man
nemligen granskar 1 §. af 9 Kap. Ärfda-Balken, så finner man, hurusom densamma
afscr och bestämdt serskiljer två förhållanden, det ena, sjelfva boets
uppteckning vid in träffad t dödsfall, och det andra, egendomens väidering.
1 förra hänseendet föreskrifves väl, att när dödsfall timar, da skall man eller
hustru, som lefver efter, riktigt uppgifva och låta noga uppteckna alltsammans
i boel, så löst som fast, sådant, som det vid dödstimman varmed
fordringar och gäld; men i det sednare deremot stadgas, alt blott sådan egendom
skall värderas, som i följd af dödsfallet gar i åt f eller till delning,
hvilket lagstiftaren klart uttryckt genom följande stadgande: ”är egendomen
å landet, eller sådan, som ärfnes efter landsrätt, kalle då gode män, som efter
bästa förstånd den värdera.” Då nu efterlefvande makas ärfda eller före
äktenskapet förvärfda fasta gods å landet icke genom andra makans
död går i arf eller till delning, eller med andra ord ärfve<t, följer att
den enligt berörde lagrum , allenast bör upptagas, men ej värderas i
den af dödsfallet föranledda bouppteckning; men häraf följer åter, att
en förklaring i den syftning, som den af motionären föreslagna, skulle
stå i strid med den lag, hvars mening borde tydas. Utskottet, som således
ej kan tillstyrka en dylik förklaring, finner ej eller skäl till förändring i
förevarande fall. Då ändamålet med värderingen egentligen är att skaffa
en säker kännedom om beskaffenheten af sterbhusets tillhörigheter, till led
-
6
Lag-Utskottets MemorialN.-o 116.
mng för dem, som derpå hafva anspråk, finnes redan deri ett talande skal
or den inskränkning, lagstiftaren gjort i afseende på värderingen. Om emedlertid
a statens eller det allmännas sida någon fordran härvid kan göras
sjnes den åtminstone ej höra utsträckas till sådan egendom, deri den af1.
, ne e) haU ringaste lott, eller som genom dödsfallet ej kommer alt delas
e er öfvergå till annan egare. Sådant vore hvarken förenligt med rättvisa
eller hd ighet; och häraf hemlar Utskottet ytterligare anledning till den
vördsamma hemställan,
0
att ifrågavarande motion icke måtte vinna Rikets Ständers
bifall.
Stockholm den 6 Maj i845.
Ä‘so Slö.
Ank. till Exp.-Utsk. cl. 6 Maj, kl. 12 midt).
Memorial, med förslag till samman jemkning af de inom Riks-Stånden
fattade^ skiljaktiga beslut vid förehafvande af Utskottets Utlåtande
j\:o (jo, i anledning af gjorda anmärkningar vid Utskottets Betänkande
Nio Go öf ver vackt motion angående upphäfvande af 3 och
4 §•§• i Kong/. Förordningen den to Juni tSfi rörande bysättning.
Sedan Lag-Utskottet i dess berörde Betänkande afstyrkl bifall till den
uti ifrågaställa ämne väckta motion, men samma Betänkande, hvilket Högv.
Pieste-Slandet godkänt, hlifvit af öfrige Riks-Stånden återremitteradt; så har
Utskottet^ i dess förenämnda Utlåtande, vidhållande sitt afstyrkande, oförändradt
atsrlemnat Betänkandet Lill förnyad pröfning af Rikets Ständer;
och inhemtas af sedermera ankomna Protokolls-Utdrag: att Hederv. BondeStandet,
med upphäfvande af Kong!. Förordningen den io Juni i84i, beslutat,
att förut gällande sladganden rörande bysättning skulle åter träda i
verksamhet samt inbjudit öfrige Riks-Stånden att i delta beslut sig förena;
alt emedlertid denna inbjudning icke blifvit antagen af någotdera Ståndet;
men att Höglofl. Ridderskapet och Adeln samt Vällofl. Borgare-Ståndet i
så måtto bifallit väckta motionen, som de antagit Herr Grefve Mörners emot
7
Lag Utskottets Betänkande, IV;o 117.
Betänkandet afgifna reservation, deruti Herr Grefven tillstyrkt, alt, med ändring
af 4 §• uti nämnde Kongl. Förordning, samma §. måtte erhålla följande
förändrade lydelse: ”Har gäldenär gjort konkurs, ankomme det pa Konkursdomaren
att pröfva, huruvida för fordringar, som i konkursen bevakade blif\it,
bysättning å gäldenären sedermera må äga rum. Om gäldenärs skyldighet
alt för sin gäld svara med hvad han framdeles ärfva eller förvärfva
kan, skils i Konkurslagen”; hvaremot Preste-Ståndet vidblifvil sitt förra
beslut i ämnet.
Då den förändring, Bonde-Ståndet uti ifrågavarande hänseende beslutat,
följaktligen är olika med den, som Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet
ansett böra ega rum, och då desse Riks-Stånd ej velat ined
Bonde-Ståndet sig förena, föranlåtes Utskottet, för sammanjemkning af de
således yppade skiljaktiga meningarne i saken, vördsamligen inbjuda BondeStåndet
alt öfvergå på Ridderskapets och Adelns samt Dorgare-Ståndets mening,
hvilken, derest denna inbjudning antages, kommer att utgöra Rikets
Ständers beslut.
Stockholm den 6 Maj 1845.
m® iw.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 6 Maj, U. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion angående införande af ett nytt
- stadgande i iS Kan. Ärfdtt-B a!ken, rörande testamentsklander.
Uti ett af llöglofl. Ridderskapet och Adeln till Lag-Utskottets utlåtande
hänvisadt memorial, har Herr Srå/e, A/A, anfört, att olika åsigter gjort
sig i lagskipningen gällande, i fråga derom, huruvida arfvinge, med hvilken
testamente icke blifvit i laga ordning kommuniceradt, vore berättigad att
deremot anställa klander, änskönt sådan talan icke blifvit väckt inom den
längsta lid, lagen bestämmer för arfs utsökande. Så hade nemligen Domstolarne
än uttalat den grundsats, att arfvinge förlorat sin rätt i berörde hänseende,
derest han ej iakttagit nämnde tid, hvaraf skulle följa, att då den i
i5 Kap. 5 §. Ärfda-Balken bestämda längsta tid för arfs utsökande, eller tjuga
år blifvit, genom Kongl. Förordningen den 3o Maj 1835, inskränkt till half
-
8
Lag-Utskottets Betänkande, N.o 117.
ten, den arfvinge, som af testamente ej erhållit dd, men försummat att
inom tio år klandra detsamma, vore, då han ej kunde visa laga förfall, skiljd
ej allenast från arfvet, utan ock från rättigheten alt klandra'ett om samma
ad gjordt testamente, än hyllat den åsigL, att testamente kunde klandras å
hvilken aflägsen tid som helst, så vida icke testa mentarien eller hans rätlsinnehalvai
e vore i tillhdle visa, alt testamentet Llifvit i behörig ordnin0,
med testators närmaste arfvinge komrnuniceradt och af denne lemnadt oklandradt.
Af dessa åsigter vore emedlertid den förstnämnda, enligt motionärens
omdöme, den närmast öfverensstämmande med lagstiftarens mening.
Om, å ena sidan, testamentstagare, som försummade att med arfvingar kommunicera
testamente, derigenom rättvisligen blottställdes för arfvingars klander,
under hela den tid lagen berättigade arfvinge att utsöka arf eller död
skyldeman, så syntes, å den andra, nrfvinges rätt att anställa sådant klander
ej eller böra utsträckas öfver nämnde tidsrymd, enär det måste vara fullt
rättsenligt, att den arfvinge, som försummat iakttaga laga tid alt göra arfsanspråk
gällande, och sålunda gått miste om en eljest ostridig arfsrätt, äfven
derigenom betagit sig tillfälle att, på grund af samma arfsrätt, klandia
det testamente, som skyhlemannen må hafva till hans förfång nppialtat. Då
man jern förde de serskdde stadgandena i Ärfda-Balkens ofvannämnde Kapitel
med föihandlingarne under 1734 års Riksdag vid antagandet af nu gällande
Jag, vore uppenbart, alt enligt-samma lag den, som efter död skyldeman
önskade taga arf, äfven hade af nöden att sjelf skaffa sig underrättelse om
tiden, då skyldemannens död inträffat, och att derefter inom stadgad tid
bevaka sin rätt. Utrikes boende arfvinge underrättades ej om dödsfallet
genom Domaren, men förlorade ändock sin arfsrätt, om han ej anmälde sig
inom natt och ar derefter; och den inrikes vistande närmaste arfvingi n finge
ej träda till arfvet, om lian ej lagligen bevakade sin rätt inom tre månader (ftjp
det den föjre gått förlustig om sin. I de fall att rätter inländsk arfvinge
vore så fjerran boende, aLt han ej kunde hafva kunskap om arfvet, eller
vistades utrikes på känd ort, stadgades visserligen, att han genom Domaren
skulle underrättas, att arf fallit honom till, derefter han inom natt och år
borde göra sitt arfsanspråk gällande; men deraf kunde ej dragas den slutföljd,
alt hvarje inländsk arfvinge och således äftfen den, som ej bor fjerran samt
förthy ej eller vore att anse såsom okunnig om dödsfallet, skulle serskildt
underrättas om arfvet och än mindre att, om en dylik underrättelse uleblefVe,
arfsanspråket alltjemt stod Öppet för ej allenast honom, utan ock hans efterkommande.
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 117-
kommande. Tvärtom syntes lagstiftaren hafva velat afskala langvariga anspråk;
och då känd inländsk arfvinge, för hvars rakning arf blifvit, enligt
oftanämnde Kapitels 5 §., satt under säkert förvar skiljdes från samma art,
om han ej korn inom tio år eller visade laga förfall oansedt han under hela
tiden varit å utrikes ort i lofliga ärenden, utan att derunder hafva fatt kunskap
om sky Idemannens död, så vore än mera skäl, alt den kände arfvinge,
som stadigt bodde och vistades inrikes, men under loppet af tio ar icke
anmälde sig att ärfva en afliden anhörig, om hvars frånfälle lian under en
så lång tidsrymd ej kunde vara okunnig, borde hafva forloral sina arfsanspråk.
Om en annan åsigt antoges, skulle mycken< osäkerhet i ^andera
och en mångfald af rättegångar uppkomma. I följd af hvad sålunda bill vit
an förd t och då arfvinges behörighet att klandra testamente grundades pa
larfsrätten, samt nödigt vore, det i lagen utmärktes, att den, som fo.sulit
denna rätt, äfven förlorat rättigheten att klandra testamente, fastan lian de,a
ej erhållit del, har motionären, för tiUvägabrn,gande af enhet i denna 1 el
af lagskipningen, föreslagit, att en ny §. måtte inläggas i 18 Kap. Arlda
Bulken.
^uf d ^^7 ^ som> enligt hvad i i5 Kap. denna Balk sägs, forsutit
sin arfsrätt, ege ej klandra det testamente, sou, om arfvet gjordt ar, aiven 1
den händelse, att ej visas kan, det testamentet blifvit honom delgifvet, pa
sätt i i §. af detta Kapitel stadgadt är.
» c
Utskottet, som tagit denna motion i öfvervägande, delar äfven den a
motionären yttrade åsigt, att den, som försummat iakttaga laga tid alt gorå
anspråk på arf efter afliden skyldeman gällande, derigenom forlorat rättigheten
att klandra det testamente, som skyldemannen kan hafva om samma
arf upprättat. Berörde rättighet grundas nemligen helt och hållet pa aiIsrätten,
och derföre säger lagen uttryckligen i 4 §• af Arfda-Balkens 18 Kap.,
att ej annar än närmaste arfvinge må klandra testamente. Men da den,
som förlorat sin arfsrätt, icke vidare inför lag kan anses såsom arfvinge,
följer ock, att honom ej eller kan tillerkännas en rättighet, som endast tillkommer
rätter arfvinge. Huruvida mindre tydlighet eller fullständighet foiefinnes
i lagens bestämmelser, om och när artsrätten ar vorden förlorad, och
om förändring af lagstiftningen i denna del i följd deraf ar nodig, a, åler
ett ämne, hvarom framställning icke blifvit gjord, och som således nui«) elle‘
kan blifva föremål för Utskottets yttrande. För närvarande hai Utskottet
blott att bedöma behofvet af ett stadgande rörande förstnämnda foihållande,
Bih. till R. St. Prot. 1845, 7 Sami. 1 Afd. 37 Häjt.
10
La”-Utskottets Betänkande, IV.-o 118.
eller rättigheten att klandra testamente; men enligt Utskottets redan antydda
omdöme, påkallas dock icke ett dylikt stadgande af någon lagens obestämdhet;
hvadan Utskottet vördsamligen tillstyrker,
att Herr Stråles motion icke måtte till någon utgärd föranleda.
Stockholm den 6 Maj 1845-
•M 118.
Ank. till Exp. Utsk. d. 8 Maj, kl. 12 midd.
Betänkande, t anledning af väckta motioner angående dels förändring
af Stifts-Stjrelsemes organisation, dels ock upphörande
af Consistoriernes domsrätt.
a h t HT; P,'este-Slän(]et samt Hederv. Bonde-Ståndet hafva till Lag-Utkottets
utlåtande remitterat serskilda memorial, af Herr Doctor Sandberg
och R.ksdagsfullmäkt.oen Carl Ersson från Vesterås Län, af hvilka den förre
anmarkt, att förändring af Stifts-Styrelsernes organisation syntes nödig. För
närvarande utgjordes dessa Styrelser hufvudsakligen af personer, hvilka väl
TZTT l “l11 lärd,°m i°Ch Skickli8het att undervisa, men i allmänhet
att r^ .Uöf kanSkap.°nh erfarenhet 1 presterliga göromål, som fordrades för
fan skm fvta
H ’ *äs?m ledamöter 1 nämnde Styrelse. Denna obe
f
re f ^ amnena fge, äfve° 1 Sakens natur- Egentligen kallade till Lä
fnfd
d GjmT'S,(Tne’ llad? de föSa tid öflig till andra befattningar. Åt
ungdomens undervisning och vård borde de jemväl egna en odelad upp.
svärefmed Stifts sf T° derfd,e1.des‘° angelägnare att befria dem från beförsietf
om S f S f"6 SCrne' ?,n,,gtHerr Doclorns åsigt kunde äfvensådant
le afeöraTl f‘amfa ra™me.1 BiskoPen ensam med Consistorii-Notarien finnande
l^of od Pk T “ • kUranta °C,h Vanli8a mäL Dä ™ra maktpåligemot
hafva fl iy,rkanS V,Sf1,f1re angelägenheter förekommo, borde han der
ra
använd s f6
1,11 biträde» men deitil1 syntes sädane män bö
anvandas,
som uti dylika ämnen egde den största möjliga kännedom och
Tag-U. t skot tets Betänkande, N.-o 118.
{ £
erfarenhet. Huru för öfrigt Stifts-Styrelsernes ombildning skulle ske, har
emedlertid Herr Doclorn öfverlemnat åt dem, som ega insigt i så beskaffad
lagstiftning, under förklarande, att hufvudsakligast vore för det närvarande,
att frågan kom under pröfning och behofvet af förändring' i Stifts-Styrelsernes
organisation bleive erkändt, emedan förslag sedermera icke torde
ute' lifva.
Kiksdagsfullmäkligen Carl Ersson åter har föreslagit, att Consistoriernes
domsrätt måtte upphöra, och alla de mål och ärenden, som tillhöra
dessa myndigheters upptagande och pröfning i rättegångsväg, öfverflyttas till
behandling af de allmänna Domstolarne efter allmän rättegångsordning.
Till stöd härför har motionären anfört, att man redan länge försport missnöje
öfver Consistoriel nes sätt alt skipa lag och rätt; att sådant ej eller
vore underligt, emedan dessa embetsmyndigheter hvarken egde lagfarne ledamöter
eller allmänna åklagare, som handhade rättegångsordningen; samt att,
enär blott ett färre antal Consistorier funnes i landet, de som derstädes
hade rättegångar, måste vidkännas större besvär och kostnader, än som voro
förenade med rättegången i allmänhet.
Hvad nu först angår Herr Doctor Sandbergs framställning, den der
Utskottet tagit i öfvervägande, i sammanhang med deremot af Herr Lector
TVallman gjorda anmä kningar; så enär motionären icke framställt
något förslag till den af honom ifrågaställa förändringen, eller ens fullständigt
uppgifvit, utan blott till en del antydt, de grunder, hvarpå han trött
förändringen kunna till vägabringas, får Utskottet vördsamt tillstyrka,
att ifrågavarande framställning ej mätte till någon åtgärd
föranleda.
Beträffande derefter Carl Erssons motion, den flere af Bonde-Ståndets
Ledamöter understöd!; så och då frågan om upphörande af Consistoriernes
domsrätt lärer förekomma i sammanhang med pröfningen af det förslag till
uy Kyrkolag, till hvars utarbetande Kongl. Maj:t i Nåder förordnat en serskild
Kommite, anser Utskottet någon serskild åtgärd i denna del för närvarande
icke böra ega rum, serdeles som den nu gällande ordningen för de
ifrågavarande målens handläggning icke kan anses hafva medfört några så
betydliga olägenheter, alt en förändring nu genast är af behofvet oundgängligen
påkallad, utan hemställer Utskottet,
om icke Carl Erssons motion måtte lemnas utan afseende.
Stockholm den 8 Maj 1845-
STOCKHOLM, Lundberg 8C Comp. 1845.
Lag-Utskottets Betänkande, N;o 119,
M IS®.
Ank. till Exp.-Utsk. den 10 Maj, kl. 6 e. m.
Betänkande, i ättledning af väckt motion angående bestämmande af
påföljd för fästehjons underlåtenhet att efter slutad lysning
till äktenskap lätta sig sammanvigas.
Sedan Herr" Kontrakts-Prosten Thudén vid innevarande Riksmöte yrkat,
att en tid af två, högst tre månader måtte bestämmas, hvarinom vigsel,
efter slutad lysning till äktenskap, borde vara verkställd, derest icke laga hinder
mötte, samt att lämpliga böter måtte stadgas för hvarje månad, som vigseln
uppsköts utöfver nämnde tid, men Lag-Utskottet, enligt hvad Betänkandet
N:o 26 visar, på anförda skäl tillstyrkt, att motionen icke måtte till
någon åtgärd föranleda; så efter det delta Betänkande blifvit af Rikets Ständer
bifallet, har Herr Doctor Knös, under åberopande af Riksdags-Ordningens
56 §., med tillkännagifvande, att han ansåg åsyftade ändamålet kunna
vinnas på annan väg än ofvanberörde, uti ett till Högv. Preste-Ståndet ingifvet
memorial, efter en utredning af lagstiftningen i omförmälda hänseende
så väl härstädes, som i flera andra länder, föreslagit, att, såsom tillägg
till nu gällande sladganden om lysning och vigsel, en författning måtte utfärdas
af följande innehåll: ”Äro tre månader efter slutad lysning emellan fästehjon
ute, och undandraga sig de fästehjon vigsel, och visa de ej förfall,
skolade förmanas såsom i Kyrko-Ordningen säges. Följer ej derpå rättelse,
förelägge dem Rätten, under hvilken qvinnan lyder, viss tid efter omständigheterna.
Undandraga de sig ändå vigsel, och visa de ej förfall, och
hafva de hvarannan ej häfdat, gifve Kyrkoherden det Kapitlet tillkänna, och
gång’e fästning åter.”
Denna efter motionstidens slut väckta och till Lag-Utskottet remitterade
motion finner Utskottet i syftningen helt och hållet öfverensstämmande
med den af Herr Kontrakts-Prosten J1huden väckta, men af Rikets
Ständer icke bifallna. De betänkligheter, som hindrat Utskottet att under
Bih.
till R. St. Prot. 1845, 7 Sami. 1 Afd. 38 Höft.
1
2
Lag-IJtskottets Betänkande» N.-o 120;
ndJfa den sistnämnda, måste således, i afseende på den nu- i frågas tallda medföia
enahanda verkan. Ehuru Utskottet erkänt, att långa uppskof i omför—
mälda hänseende kanna leda till oordningar och osedlighet, har likväl Utskottet
ej kunnat förbise, alt ej någon må mot i Kap. 5 §. Giftermåls-Balken till äktenskap
tvingas, utan att så qvinnans som mannens frivilliga ja och samtvcke
bör giftermålet fästa; att ett påbud för fästehjon att, inom viss lid, fullborda
den handling, som lagstiftaren således ansett höra grundas på deras
fria vilja, skulle stå i uppenbar strid mot berörde lagrum , och alt enär Presterskapet
i i5 Kap. ly Kyrkolagen fått sig ålagdt att varna emot ”i lång
tid anstående förlolningar”, lagstiftaren dermed anvisat den väg, som, med
bibehållande af den frihet, som utgör hufvudvilkoret för äktenskapet, lämpligast
bör kunna leda till det af motionären åsyftade mål.. Då Utskottet således
äfven nu hänför sig till dessa skäl, för Utskottet dessutom erinra, att
förevarande förslag ej, enligt Utskottets omdöme, skulle komma att på eft
tillfyllestgörande sätt afhjelpa de ifrågaställda olägenheterna; och får Utskottet
alltså vördsamligen hemställa,
att Herr Doctor Knös’ motion icke måtte till någon åtgärd
j föranleda.
Stockholm den 9 Maj 18{5.
•M
Ank. till Exp. Utsk. d. 13 Maj, kl. 1 e. ro.
1 tterligare Betänkande» 1 anledning af Kongl. Majds Nådiga Propositioner,
angående antagande af dels ny Strafflag, dels
ock Lag om verkställighet af fängelsestraff.
tv
f “J1?
LaS-Utskoltet ankomna Protokolls-Utdrag bar Utskottets under
Vr'1'V ® U “? feta"k;‘Jnie‘0rnförraälda ämne blifvit fallet af Höglofl. Ridderskapet
och Adeln, Yällofl, Borgare-Ståndet och Hederv. Bonde-Ståndet, hvaremot
Hogv Preste-Ståndet som ansett sig icke nu kunna bifalla Betänkandet, städat
hvdket beslut likväl, enär Betänkandet är vordet
3 tre R,ksStånd bifallet, ej kan till någon åtgärd föranleda. Frågan om
Bag-Utshottets Betänkande, IV:o 120»
J
godkännande af de uti berörde Betänkande upptagna hufvudgrunder för de
ämnen, som afhandlas i 2 och 6 Kapitlen af förslaget till ny Strafflag samt
i den serskilda Lagen om verkställighet af fängelsestraff, är således af Rikets
Ständer pröfvad; och då någon vidsträcktare pröfning af lagförslaget, än den
som sålunda blifvit verkställd, icke lärer af Rikets Ständer vid innevarande
Riksmöte kunna företagas, sedan Kong!. Maj:t numera tillkännagifvit sin Nådiga
afsigt vara, att redan den 24 dennes afsluta Riksdagen, får Utskottet,
som vid den fortsatta granskning, Utskottet i förrberörde Betänkande omförmält,
funnit sig ej kunna medhinna att inom nämnde tid både afsluta granskningen
af förslagets återstående hufvudgrunder och deröfver så tidigt afgifva
utlåtande, alt Rikets Ständer kunna blifva i tillfälle att derom besluta, således,
enär likväl Kongl. Maj:ts Nådiga Propositioner böra af Rikets Ständer
besvaras, för sådant ändamål vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer i underdånig skrifvelse anmäla, att
Rikets Ständer vät ej medhunnit att vid innevarande Riksmöte
fullständigt granska och pröfva de af Kongl. Maj:t
till Rikets Ständers antagande öfverlemnade förslag till ny
Strafflag och till serskild Lag om verkställighet af fängelsestraff;
men att Rikets Ständer likväl, med erkännande
utaf behofvet af en ny brottmålslag, antagit de hufvudgrunder
derför, som innefattas i 2 och 6 Kapitlen af förslaget
till ny Strafflag samt i den serskilda Fängelselagen,
nemligen:
a) att allmänna straffart erna böra vara följande:
1.
Dödsstraff,
2.
3.
4‘
5»
6-
7*
8.
g. Böter;
b} att fängelsestraffen böra vara:
första grad, på lifstid,
andra grad, från åtta till och med tio år,
Fängelse i sju gfader,
4
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 120.
tredje grad, från sex till och med åtta är,
fjerde grad, från fyra till och med sex år,
femte grad, från två till och med fyra år,
sjette grad, från sex månader till och med två är,
sjunde grad, frän och med trettio till och med etthundraät
t åt io dagar;
c)
att fängelsestraffen skola undergås i allmänna straffanstalter,
inrättade dels till ensamhets fängelse, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med det så kallade Philadelphia-systemet,
dels till gemensamhets fängelse, i hufvudsaklig
likhet med det sä kallade Auburn-systemet;
d)
att till en början och i den mån tillfälle dertill gifves,
ensamhetsfängelse skall begagnas för dem, som dömas
till fängelse i sjunde eller sjette grad;
e)
att dä de i lagen bestämda fängelsestraff verkställas
i ensamhetsfängelse, en viss del af strafftiden skall
af kortas ;
f)
att böter skola i allmänhet i lagen bestämmas till ett
visst minsta och högsta belopp, dock med förbehåll att
för ser skilda fall, der sä prof vas nödigt, härifrån göra
undantag;
g)
att böter, vid saknad tillgång till deras gäldande, skola
förvandlas till fängelse, som dock bör vara af lindrigare art,
'än det fängelse, hvilket såsom urbota straff åtdömes;
h)
att utom förstnämnda allmänna straffarter, vissa
brott jemväl må beläggas med den serskilda påföljd, att
den dömde ej må i allmänt värf brukas;
i)
att härförutan serskilda straff för embetsman böra
vara:
1- afsättning,
s. mistning af embete;
t) att domaren skall ega att, inom vissa i lagen utsätta
gränsor, mäta straffet efter brottets beskaffenhet
samt
j
5
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 12(.
samt dervid förekommande mildrande eller försvårande
omständigheter ;
1) att derut a åt domaren lemnade latitud vid straffmätningen
icke blott må gälla inom en viss straffart eller
grad deraf, utan bör äfven, i de f all, der sådant'profvas
nödigt, i lagen utsträckas till mer än en straff ärt eller
grad.
Stockholm den io Maj i8/{5-
J'o 121.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 13 Maj, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om sättet för behandlingen
aj förslaget till ny Kriminallag.
Sedan Kongl. Maj:t vid början af innevarande Riksmöte tillkännagifvit
sin afsigt vara, att till Rikets Sländers antagande öfverlemna förslag till ny
Kriminallag, samt det från förra Riksdagen hyllande förslag att i vissa fall
förstärka Lag-Utskottet samt åt detsamma uppdraga Rikets Ständers beslutanderätt
förfallit; så har Herr Grefve Lagerbje/ke, G., uti ett till Ilögtofl. Ridderskapet
och Adeln ingifvet och den g sistlidne Oktober till Lag-Utskottet
remitteradt memorial, fästat uppmärksamheten på nödvändigheten att utfinna
något annat lämpligt sätt för behandlingen af Kriminal-lagförslaget, derest
detsamma i Nåder blefve till Rikets Ständer öfverlemnadt. I sådant afseende
och enär tiden ej medgåfve någon grundlagsförändring, trodde Herr Grefven
lämpligast, om Lag-Utskottet finge, efter Riksdagens slut,såsom Kommite
fortsätta sina arbeten, för alt vid nästa Riksdag aflemna fullständigt beredt
memorial i ämnet. Visserligen kunde saken ej omedelbart förekomma till
afgörande, förr än det då tillsatta Lag-Utskott hade afgifvit utlåtande, men
det vore dock en fördel, alt ärendet blifvit granskadt af en delegation af
Ständerna, serdeles som det vore att förmoda, det de fleste i denna delegation
konime att i blifvande Utskottet qvarstadna. På grund häraf, och under
åberopande af Riksdags-Ordningens 56 §, har motionären föreslagit, det
måtte Rikets Ständer besluta: ’alt i händelse Kongl. Maj:t till Rikets StänBih.
tiiyR. St. Prot. 1845. 7 Sand. 1 A/d. 38 Haft.
2
6
Lag-Utskottets Betänkande, N:0 121.
der under innevarande Riksmöte öfverlemnade Nådig Proposition till antagande
af det nya Kriminal-lagförslaget, i och för granskningen af berörde
förslag, till ett antal af nio ledamöter från hvarje Stånd, förstärka Lag-Utskottet,
hvilket skulle ega alt i sådant afseende, jemväl efter Piiksdagens
slut, såsom Kommité fortsätta sina arbeten, samt borde i denna händelse
med fullständigt bered t memorial i ämnet vid början af nästkommande
Riksmöte till Rikets då församlade Ständer inkomma, samt alt Rikets
Ständer genom underdånig skrifvelse underrätta Kongl. Maj:t om detta deras
beslut.”
Utskottet bar tagit detta förslag i öfvervägande; och ehuru Utskottet
ej vid innevarande Riksmöte medhunnit att i dess helhet granska
och meddela utlåtande öfver det förslag till Kriminallag, som Kongl.
Maj:l, i enlighet med sitt förrberörde tillkännagifvande, till antagande
åt Rikets Ständer öfverlemnat, så att ärendet nu kunnat afslutas; likväl
och då den föreslagna Kommitéen ej skulle grundlagsenlig! kunna betraktas
såsom en afdelning af Rikets Ständer eller utöfva någon del af
Rikets Ständers granskningsrätt; då en blifvande Riksdags Ulkolt i allt
fall ej vore bundet af hvad en dylik Kommité emellan Riksdagarne kunde
hafva tillgjort , serdeles som ringaste visshet ej är derom, att några
af Kommitéens ledamöter skulle komma att i Utskottet inväljas, och
då det emedlertid ej tillhör Rikets Ständer, utan Konungen, att tillsätta en
sådan Kommité, hvaraf något behof dessutom ej synes vara, sedan, med anledning
af Rikets Ständers underdåniga anhållan vid sisllidne Riksdag,
en Lagberedning blifvit i Nåder utsedd; anser sig Utskottet ega tillräckligt
skål
att afstyrka bifall till Herr Grefve Lagerbjelkes motion.
Stockholm den i3 Maj 1845.
STOCKHOLM, Lundberg k Comp., tS45.
Lag-Utskottet» Utlåtande, N:o 122.
1
JW 122.
Ank. till Exp.-Utsk. den 15 Maj, kl. 1 e. in.
Utlåtande, i anledning af gjorda anmärkningar vid Utskottets
Betänkande N:o 8j, öfver väckta motioner angående Konkurslagstiftningen.
Samilige Riks-Stånden hafva till Lag-Utskottet återremitterat berörde
Betänkande, på grund af åtskilliga deremot framställda anmärkningar,
k vilka Utskottet får upptaga och besvara i den ordning, som följer.
Vid förehafvande af Herrar Arnbergs och Almgrens förslag, att den
omständighet, att gäldenären ej vid afträdesansökningen fogat uppgift på
tillgångar och skulder, icke borde utgöra länder för ansökningens upptagande
och konkursens början, har inom Riks-Stånden den åsigt hufvudsakligen
gjort sig gällande, som Herr Lagergren uttalat i sin mot Betänkandet afgifna
reservation. Man har således, i öfverensstämmelse dermed, i allmänhet
ansett 4 § i Konkurslagen böra förändras i likhet med 3 § 18 Kap.
Handels-Balken uti förslaget till ny Civillag, hvilken § är af följande lydelse:
”Ilar ej gäldenär sjelf vid afträdesansökning fogat uppteckning, som i
1 § sägs, läte Domaren eller Ordföranden, genom Kronofogde, Länsman,
Stadsfogde eller Rättens betjente, genast uppteckningen förrättas; och åligge
gäldenären att allt, under edsförpligtelse, redligen uppgifva”; äfvensom att,
i sammanhang härmed, nödiga ändringar i 8 och 69 §§ af Konkurslagen
borde vidtagas. Denna förändring har man funnit nödig till förekommande
deraf, att icke närboende borgenärer skulle kunna, sedan gäldenären råkat
i obestånd, aftvinga honom betäckning för sina fordringar till de öfnges
förfång. Nu inträffade sådant emedlertid esomoftast, emedan längre
lid mången gång fordrades för uppgörande af de förteckningar, som borde
åtfölja cessionsansökning, derunder gäldenären bestormades af de närmaste
borgenärerne, hvilka varit i tillfälle att få kännedom om obeståndet.
Bih. till R. St. Prof. 1845., 7 Sami 1 Afd. 39 Iliift.
i
Lay-ZlUkotUU Utlåtande, N:o 122.
jNågra betänkligheter emot föreslagna förändringen syntes ej eller böra
komma i fråga, med afseende ä dess verkliga nytta. En namnuppgift
borgenärerne vore tillräcklig för deras inkallande till första förhöret,
och en dylik borde gäldenären alltid, antingen genast eller ut?n synnerligt
dröjsmål, kunna lemna. I lagen skulle dock regeln blifva, att fullständiga
uppgifter borde åtfölja cessionsansökning, och nu föreslagna stadgandet, blott
i så måtto inskränka regeln, som saknaden af clessa uppgifter icke förpligtade
Domaren att å ansökningen, teckna afslae.
Nu ehuru åtskilliga omständigheter synas tala för ifrågaställda förändring;
likväl och som, enligt hvad Utskottet redan anmärkt, flera för
hållanden förekomma, som göra förändringen betänklig, samt densamma
dessutom icke skulle kunna vidtagas, utan att serskilda andra ruin i Kon
kurslagen i sammanhang dermed förändrades, helst enheten i denna del af
lagstiftningen tv förutan i hög grad hlefve störd, anser Utskottet oiägeuheterne
af deri påyrkade partiella förändringen vara så öfvervägande de
möjliga fö vdelar ne, att Utskottet ej tvekar att vidhålla sitt härutinnan afgifna
utlåtande.
I afseende på den af Herr Sundler väckta fråga, huruvida gäldenär,
sam saknar tillgäng vid anstäldt utmätnings försök, hör varu skyldig att,
derest borgenärerne så yrka, göra konkurs, har man äfven funnit Utskol!i,
ts yttrande mindre tillfredsställande, under förmenande, alt framställningen
i denna del förtjena! mera afseende, än Utskottet derå fästat; varande
derjemte af en talare hemstäldt, om icke orden: ”då någon af hans bor:.-  näiei, i Hen Sundlers förslag, borde utbytas emot dessa: dä en eller flere
af hans borgenärer”. Men häri finner Utskottet hvarken någon veder1
aggning af de skäl, Utskottet i denna del anfört, eller något bevis derom,
att Utskottet icke fästat all den uppmärksamhet vid frågan, som den iörtjénat;
och Utskottet, som således ej har anledning att frånträda sin rörande
förevarande fråga yttrade åsigt, om hvars riktighet Utskottet blifvit. än
mera öfvertyga dt genom ett ytterligare begrundande af ämnet, vidblilver
följaktligen det omdöme, som Utskottet i denna del uttalat.
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 122.
3
Hvad derefter angår Herr Arnbergs förslag rörande bokföringen, sä
hafva största delen af talare helt och hållet hänfört sig till Herr °Lagergrens
härutinnan afgifna reservation. Deruti erinras, att 17 Kap. 2 § Rätlegångs-Balken
icke, på sätt Utskottet antagit, utgjorde någon ledning uti
jm ifrågaställa fall, utan vore det helt och hållet lagdt i Domarensliand
att pröfva, om och när en bokföring kunde anses ordentlig, hvilken pröfningsiätt
vore desto vådligare, som den saknade all begränsning genom
analoga bud i andra lagens rum. Ehuru Konkurs-Stadgan af den 28 Juni
iiäfven led af obestämdhet i förevarande hänseende, innefattade den
dock en föreskrift, som åtminstone i någon mån kunde tjena till ledning
lor Domarens omdöme. Den stadgade nemligen i 5 § 2 mom., att om gäldenär,
som bok öfver sin rörelse hålla borde, ”icke gitte med ordentligen förd.
c och är från ar afslulade böcker bestyrka riktigheten af sin om boets
tillstånd och orsakerne till dess iråkade obestånd gjorde uppgift”, sä utgjorde
detta en grund för åtal emot gäldenären. Detta stadgande uteslöt den
åt gällande Konkurslag åt Domaren lemnade rätt att efter godtycke pröfva;
h .ilket vore beklagligt i ej mindre domstolens och rättvisans, än allmänna
k i ed i tens intiesse. Resultatet af denna Konkurslagens obestämdhet vore
emedleitid, att de fleste gäldenärer gingo frie, huru felaktig och oordentlig
deras bokföring än varit. Det kunde dock ej bestridas, att svårigheter möi.
i vid bestämmande af ett minimum för bokföringen, hvilket kunde gälla
och tillämpas för näringsidkare af alla klasser; och motionärens förslag eh
nu öfverensstämmande med de flesta andra länders lagar i detta^fall.
vore här i landet ej helt och hållet antagligt. Men om än detta förslag
icke kunde antagas, syntes dock Konkurslagens 42 § böra undergå den förändring,
att bokföring, för att anses ordentlig, skall grunda sig på de föregående
årens behöriga bokslut och tillika vara så fullständig, att den kunde
tjena till utredande och bestyrkande af gäldenärens uppgift om orsakerne
till och utvecklingen af hans obestånd.
fram
-
narings
-
Instämmande i motionens syftning, hafva andre talare åter
si,dit särskilda förslag om hvilka böcker böra af handlande och
idka re föras. Sä hafva en del ansett följande böcker af nöden, nemligen
en kassabok, hvari inkomster och utgifter dagligen antecknas, en minnesbok
eilci sa kallad kladd, samt en hufvudbok ^ utvisande fordringar, tillgångar
och skulder; hvaremot andre funnit det vara tillfyllestgörande, om man
4
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 122.
håller kassabokjemte en annan bok, som upptager alla på kredit gjorda
affärer och lån.
Hvad sålunda blifvit anfördt har Utskottet i öfvervägande tagit,
men finner sig deraf icke föranlåtet, hvarken alt förändra sill afstyrkande
yttrande i anledning al Herr Arnbergs nu ifrågaställa förslag, eller att
understödja den modifikation deraf, som Herr Lagergren föreslagit. Denna
modifikation stod visserligen tillsammans med de bestämmelser, som innefattas
i Kongl. Förordningen den 28 Juni 1798, angående afträdes- och förmåns-
samt boskillnads- och urarfva-mål, men synes deremot ej förenlig
med de grundsatser, hvarpå gällande konkurslagstiftning är vorden byggd.
Förstberörde författning, som hyllade samma åsigter i ämnet, som 1734 års
lagstiftare, förutsatte nemligen, alt gäldenär blott kunde söka att få afstå all sin
egendom till borgenärer, derest han förmenade sig böra från deras vidare
tilltal befrias, samt ålade honom derföre uttryckligen att i sin ansökning
anföra de skäl, ”för hvilka han menade sig kunna den sökta aftiädes- och
befrielse-förmånen vinna”. Kunde han ådagalägga, att obeståndet uppkommit
genom olyckor, blef lian äfven befriad från skyldigbeten att godtgöra
hvad af gälden ej ur afträdda boet utgick; och med hänsigt till denna
författningens syftning blef honom, såsom ett vilkor för förmånens åtnjutan
de, ålagdt att, i händelse han fört sådan rörelse, deröfver bok hållas borde,
”med ordentligen förde och år ifrån år afslutade böcker bestyrka riktigheten
af sin om boets tillstånd och orsakerne till dess iråkade obestånd gjorde
uppgift,” med förklarande derjemte, att, om borgenärerne kunde öfvertyga
gäldenären om svekfullt förhållande härutinnan, vore gäldenären pligtig
att derför hos Domaren till svars stå. Men då sednare lagstiftare frångingo
hufvudgrundsatsen i berörde författning och förordnade, att gäldenären,
ehvad olyckor han än lidit, fortfarande måste vidkännas gälden och
således ej vinna befrielse från betalning med den egendom, han framdeles
kunde ärfva och förvärfva, lämpades äfven fordringarne på gäldenären derefter.
Man erkände väl, att gäldenären borde skyddas, om hans oförmögenhet
härrörde af olyckor, fällas till ansvar, om han till sin oförmögenhet
sjelf varit vållande, och strängt straffas, om han varit bedragare; men enligt
hvad nyss antydt blifvit, ansågs ol}Tckan ej höra medföra befrielse från
gälden, utan blott till personen; och ehuru den gäldenär, sorn ville åtnjuta
berörde förmån, ålades att sjelf bevisa sin olycka, fami man likväl det
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 122.
5
ensamt böra ankomma på borgenäreine alt ådagalägga vållandet och bedrägeriet.
Anspråket på gäldenären inskränktes till en fordran på ordentlig
redogörelse för hans befintliga ställning. Att man sjelf skall förete bevis
om förhållanden, som ådraga ansvar, är ej eller rätt öfverensstämmande
med grundsatserne i gällande lagstiftning; och att införa ett stadgande
derom i den lag, som hvilar på berörde grundsatser, torde derföre ej kunna
komma i fråga. Utskottet betvifla!' i öfrigt, att åsyftade ändamålet skulle
vinnas medelst återupptagande af omförmälda stadgande, och det synes
jemväl Utskottet mindre lämpligt att meddela föreskrifter i afseende på
beskaffenheten af bokföring och de personer, som böra hålla böcker, för
endast det serskilda fall, hvarom nu är fråga, eller då konkurs inträffar. I
andra länder, der man, på sätt motionären anmärkt, meddelat bestämmelser
angående bokförings beskaffenhet i handel och näringar, fästes visserligen,
vid inlrälfadt obestånd, afseende derpå, om dessa bestämmelser blil vit
iakttagna eller ej, men syftemålet med desamma är emedlertid af vidsträcktare
art. Den lag, hvarur motionärens förslag hufvudsakligen är hemtadt,
eller den Franska Ilandels-Codex, som tjenat till förebild för flera så beskaffade
lagstiftningar i andra Europeiska stater, ålägger hvarje handlande
att föra vissa böcker, och meddelar ytterligare föreskrifter i denna del, ritan
afseende å möjligen inträffande konkurs. För att inför lag blifva ansedd
såsom handlande, måste den bestämda bokföringsskyldigheten vara iakttagen;
och endast en i enlighet med föreskrifterna verkställd bokföring eger
der vitsord. Om således behofvet äfven häri landet erkändes af föreskrifter i
donna syftning, så borde desamma äfven gifvas den vidsträcktare omfattning,
som de i andra länder ega. Dertill föranleder emedlertid icke motionärens
framställning, den der allenast har afseende å den händelse, då konkurs
inträffar. Hvad lagen redan stadgat i afseende på beskaffenheten al
den handelsbok, som må medföra bevisningskraft, skulle fortfarande komma
alt gälla; men dermed stod ett stadgande, sådant som det nu ifrågaställa,
ej val tillsammans. Det, som lagen på ena stället erkänner såsom
ordentligt, måste på det andra äfven så anses. Så fordrar enheten och
sammanhanget i lagstiftningen; men häraf följer ock, att meddelandet al
föreskrifter utaf ifrågavarande art nu icke skulle kunna föreslås af Utskottet,
hvars åtgärder härutinnan äro af motionären begränsade, äfven om Utskottet
insåg behofvet deraf. Att en brist i denna del af lagstiltoingen
förefinnes, synes dock Utskottet ej helt och hållet kunna förnekas. Frågan
är emedlertid, huru vidsträckt den bokföring bör vara, som kan anses till
-
c
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 122.
fyllestgörande, utan att vara alltför betungande eller för de bokföringsskyldige
i allmänhet omöjlig att verkställa, med afseende å för handen
varande förhållanden. I denna del hafva serskilda länders lagstiftningar
haft olika fordringar, allt efter ländernas behof och bildningsgrad. Ätt
man icke utan svårighet kan finna någon bestämmelse i denna del, bevilt11
as jemväl tillräckligen deraf, att bland de talare, som i detta ämne böra
ega den största kännedom, meningarna varit väsendtligen skiljaktiga; och
härmed liar Utskottet vela! antyda ett ytterligare skäl emot framläggandet
m ett förslag i omförmälda hänseende. Då emedlertid, enligt hvad Utskottet
yttrat, den förbättring, som i denna del af lagstiftningen kan anses
behöflig, ej på ett tillfyllestgörande sätt kan tiilvägabringas, i anseende till
motionens inskränkta syftning, samt en så partiel förändring härutinnan,
som den påyrkade, efter Utskottets omdöme, ej är lämplig, kan Utskottet
ej eller frånträda den åsigt, att förslaget om denna inskränkta förändring
icke bör vinna Rikets Ständer bifall.
Vidare har, beträffande Herr Sund/ers yrkande, alt den gäldenär,
som gör konkurs och icke kan uppgifva tillgångar eller bevisliga förluster,
motsvarande sin skuld, måtte anses såsom vårdslös gäldenär, blifvit erinvadt,
, alt om än Utskottet haft skäl till sitt yttrande i anledning af berörde
yrkande, så vore likväl ostridigt, att, derest den gäldenär, som ej
kunde nöjaktigt redogöra för sitt obestånd och hvars afträdda tillgångar
icke lemnade en utdelning af minst 50 procent, vore underkastad ett strängare
ansvar, än nu eger rum, sådant skulle i betydlig mån förminska antahf
af konkurser; hvadan ett stadgande af sådant innehåll blifvit föreslaget.
Men då anmärkning i denna del blott blifvit framställd inom ett RiksSiand,
hvadan antagas kan, att öfrige Riks-Stånden godkänt Utskottets
yttrande i denna fråga, samt de af Utskottet till stöd för nämnde yttrande
anförde skäl dessutom tala emot antagandet al det numera framställda
modifierade förslaget, anser Utskottet sig deraf hindradt att understödja
detta förslag, äfvensom att frånträda det utlåtande, som Utskottet i detta
ämne redan afgifyit.
Vidkommande sedermera den af Utskottet jemväl behandlade frå
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 122.
7
gan om tillsättandet af officiella Curatorer i konkurser, bredvid de
gode män och syssloman, som borgenärerne utse, så hav man äfven
härutinnan funnit Utskottets förfarande otillfredsställande. Man har anmärkt,
att denna inrättning väl här i landet vore en nyhet, men i ändra
länder deremot allmänt vedertagen. Behofvet häraf bevittnades dock af
dagliga erfarenheten, som ådagalade, huruledes konkursmassor vanvårdades
af syssloman, hvilka mången gång först efter långa och besvärliga rätte
gångar kunde förmås att aflemna redogörelser, sedan de till större delen
förstört hvad de om händer haft, utan tillgång att sådant ersätta. Ul:
inrättningen helt och hållet vore för vår lagstiftning främmande, kunde tmedlertid
icke antagas, enär det redan blifvit Domareu ålagdt att, så snart
konkurs inträffar, tillkalla allmän åklagare, att i saken föra talan, hvilkel
tillkallande vore utan ändamål, om dermed ej åsyftats, att åklagaren borde
af böcker och handlingar taga en på egen forskning grundad kännedom
om gäldenärens förhållande. Dertill saknade dock desse tjensteman tid
och i allmänhet den insigt och vana i sådana ämnen, som för en dylik
forskning vore nödiga. Blefve åter det i denna del framlagda förslag antaget,
så vore att hoppas, att ej allenast det allmännas fordringar bättre
motsvarades, utan äfven att samtlige borgenärernes rätt och basta på ett
verksamt sätt befordrades, genom en fortgående kontroll å de enskilde
sysslomannen.
Hvad Utskottet i denna del yttrat kan dock Utskottet icke frångå.
Utskottet betviflar emedlertid icke, det ju en inrättning af omförmälda
art, sådan den i andra länder finnes, kan vara ändamålsenlig; men deremot
anser Utskottet densamma ej förenlig med bär i landet gällande lagstiftning
i öfrigt. Här uppträder nemligen Domaren i konkursmål endast
såsom dömande. Han pröfvar borgenärers anspråk så väl emot gäldenären,
som inbördes emellan, men från all förvaltning är han skiljd. Så är
deremot icke förhållandet i de länder, hvarifrån motionären synes hafva
hemtat sitt förslag. Der finnas serskilda myndigheter, som upptaga och
behandla konkurser. De ingripa omedelbarligen i förvaltningen och äro i
sjelf va verket att betrakta såsom utredningsmän eller egentligen skiljesjmin.
På sådant sätt blifver visserligen konkurs-behandlingen mera enkel
<• :h tilläfventyrs med mera hastighet afslutad; men huruvida samtlige
borgenärers rättigheter blifva lika betryggade, är en oafgjord sak. Derpå
.lana deremot stiftarne åt gällande Konkurslag haft oullatligt ögonmärke.
8
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 122.
Hyllande den åsigt, att Domaren ej har annat mål, än att skipa rätt, och
att staten, så vidt möjligt är, bör undvika inblandning i enskildes angelägenheter,
har man ansett förvaltningen af gäldbundet bo helt och hållet
böra bero på borgenärernes omtanka och pröfning. Emot deras vilja bör
således icke en inblandning från statens sida ega rum; och behofvet deraf
synes desto mindre, som borgenärerne kunna, jemlikt Konkurslagens 21
§, utse två eller flere, att hvar tredje månad eller oftare låta sysslomannen
för sig visa redo. Dermed har lagstiftaren redan lemnat tillfälle
till utöfvande af en kontroll, som öfverensstämmer med de grundsatser
lian hyllat, och som i lagens bestämmelser uttalas. Så länge en på dessa
grundsatser byggd lagstiftning finnes, lärer den ifrågastälida inrättningen
således ej vara lämplig.
Flera anmärkningar emot Utskottets Betänkande* än de nu besvarade,
hafva icke blifvit framställda; men vid delsammas återförvisning
af Vällofl. Bo rgare-Ståndet har Herr Gillberg yrkat, alt Utskottet måtts öfverse
den § i Konkurslagen, som handlar om gäldenärs underhåll af konkursmassa,
emedan olika åsigter skola vara rådande angående tiden, då
underhållet bör upphöra; dock som motion i detla ämne e blifvit vackt
och tiil Utskottets behandling hänvisad, samt Utskottet ej eller har anledning
af öfriga framställningar, att härutinnan meddela yttrande,
torde omförmälda yrkande ej böra till någon åtgärd föranleda; hvadan
Utskottet följaktligen oförändrad t återlemnar sitt afgifna Betänkande till
förnyad pröfning af Rikets Ständer.
Stockholm den 15 Maj 1845.
Reservationer:
al Herr Lagergren■ "Lag-Utskottet har genom föreslående Utlåtande
förklarat sig icke kunna tillstyrka bifall å någon af de ändringar i nu
gällande Konkurslag, som. jag uti min vid Betänkandet N:o 87 fogade reservation
föreslagit. De skäl Utskottet härtill anfört vill jag icke frånkänna
all
Lag-Utskottets Utlåtande, No 122.
9
na all giltighet, ehuru denna giltighet blott är relativ; men frågan ar af
den vigt för allmänna krediten och redligheten, att, om tiden det medgifvit
och Riksdagens snart förestående slut icke gjort ett sådant arbete Iruktr
löst, jag skulle ansett mig uppfordrad att försöka, medelst en noggrannare
granskning af Konkurslagen och hänvisande till dess tillämpning och verkningar,
ådagalägga felaktigheten af de grunder, hvarpå den är byggd, och
det högst trängande behofvet af denna lags revision och förändring.
Rådfrågande så väl tidens knapphet, som det ringa måttet af min förmåga,
finner jag mig nödsakad inskränka denna reservation till några få erinringar,
åsyftande blott till en del en ändring, den jag tror kunna vidtagas,
men egentligen att fästa allmänna uppmärksamheten å ämnet, såsom
ett angeläget föremål för Regerings och Ständers snara och allvarliga
handläggning.
Utskottet har riktigt och träffande angifvit den skiljaktighet i sjelfva
grunden för lagstiftningen om bankrutter, som finnes emellan Kongl.
Stadgan den 28 Juni 1798 och den gällande Konkurslagen, hvilken, stiftad
den 13 Juli 1818, nu dateras från den 12 Mars 1830, och Utskottet,
har jemväl erkänt, att den förra i de väsendlligaste delarne öfverensstäminer
med de principer för denna gren af lagstiftningen, som äro uttryckle
i 16 Kap. Harideis-Balken. Märkligt är härvid, att sistberörde äldre
lag vida mer harmonierar med de i det öfriga Europa nu gällande Cessions-lagar,
än vår sednare Konkurslag. Denna afvikelse visar sig redan
i ändamålet med egendomens afträdande, den röjer sig vidare deri, att domaren,
efter den nya lagen, blott är dömande, men efter den äldre jemväl
hade, såsom värdare af alla borgenärers rätt, vissa administrativa
åligganden (jemför 3 § i inom. i 1798 års Stadga), och den
framstår tydligL och klart i de civila påföljderna af obeståndet, som
blefvo olika för den arbetsamme och redlige, men olycklige gäldenären,
och för den, som genom vanvård och oordentlighet sjelf vållat sin
oförmåga att betala. Vid hvarje jemnförelse af de begge lagame, framte
sig dessa skiljaktigheter i grundsatser och tillämpning. Att den äldre
lagen i mycket närmar sig de i andra länder antagna Konkurslagar, synes då
frågan rörer en del af handelslagstiftningen, hvilken är mera universel än andra
delar al civillagarne, vittna snarare till förmån för den äldre lagen;
ttih till It. St, Vrot. 1845. 7 Sami. 1 Afd. 39 Uäft.
2
10
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 122.
och icke utan betydelse är det jemväl, att de af motionärerne föreslagne
nya eller ändrade stadganden, som Utskottet rätteligen angifvit vara hem*
tade ui utländska lagar, alla kafva fiumils, ehuru med något alvikande
bestämmelser, uti 1798 års Stadga. Så innehåller denna Stadgas 1 §, att
gäldenär, som till domaren inlemnat sin med boförteckning beledsagade
cessionsinlaga, skulle vara "förbunden att ytterligare uppgifva h vad ° Lill
boet hörer, i fall han bevisligen ej genast kunnat fullständig bouppteckning
författa”; och då deri talas om domarens skyldighet att afslå cessionsansökningen,
nämnes väl huru ansökningen bör vara inrättad, men ej att bouppteckningens
form skulle utgöra grunden för afslaget. Denna Stadga medgaf
således just ett sadant förfaringssätt, som det i Deri*
motion
enligt civillagförslaget framställda. Så säges i 3 § 1 mom., °att om vid
j öi sta föi höret la borgenärer eller sadane, åt h vilka boets egendom ej med
säkerhet kunde anförtros, skulle komma tillstädes, domaren egde det Åliggande
att sjelf utse och förordna tvänne eller flere skicklige och vederhäftige
män, som, jemte de närvarande borgenärerne, borde taga boet under
utredning. Huruledes åter 1798 års Konkurs-Stadga, i afseende på gäldenäreos
bokföringsskyldighet, är mera noggrann och omständlig, än nu gällande
lag, har jag förr visat, och jag tillägger nu, att enligt denna Stadga
det förhållande, att gäldenärs bokföring varit oordentlig, icke blott hide
giund föi atal efter 5 § 1 mom., utan jemväl i alla händelser, äfven
då olyckor kunde visas, betog honom förmånen att tillgodonjuta kraffrihet.
J
Om tjenligheten af en lag skall bedömas icke blott efter den ralionela
riktigheten i grundsatserna, utan äfven efter dess prakliska verkningar
i allmänna lilvet, så torde 1/98 års Stadga hafva bättre motsvarat
sitt ändamål, än 1818 års; och den omarbetning denna lag fordrar torde
komma hufvudsakligen att återföra de i den äldre lagen befintliga bestämmelser.
Erkännande svårigheten att uti Konkurslagen inpassa de föreslagna
förändringarne i afseende på proceduren vid egendomens afträdande
och utseende af ofliciele Curatorer, har jag inom Utskottet måst derifrån
afstå. Men detta är ej förhållandet med min tanka om nödvändigheten
af en ny redaktion utaf 42 § i Konkurslagen. Dervid möta, efter mitt
förmenande, inga sådana hinder, som i de begge andra fallen. Det för
-
La g-Utskottets Utlåtande, N:o 122.
11
slag, jag här nedan framlägger, är blott ett förtydligande af ett redan befintligt
lagbud, hvilket förtydligande innebär, att gäldenärerne icke skola
hädanefter anse sig fritagne från all utredning af orsakerne till sitt obestånd
och all förklaring öfver de åtgärder och vägar, på hvilka de förspillt
sina borgenärers dem anförtrodda egendom.
Mitt förslag är följande: att uti 42 § af Konkurslagen den 12
Mars 1830 orden: ”eller har gäldenär, som idkat handel eller annan rö”relse,
deröf ver bok hållas bör, icke fört ordentliga böcker”
utgå, och i stället införas:
”eller gitter icke gäldenär, som idkat handel eller annan rörelse,
”deröfver bok hållas bör, med ordentligen förda samt år från är af slutande
böcker visa, huru hans obestånd tillkommit
Då jag nu vördsamt hemställer detta förslag till Rikets Höglofl.
Ständers pröfning, erkänner jag visserligen, att den förbättring, som härmed
åstadkommes, icke är af stort inflytande; men det skulle likväl,
derest det godkännes, ådagalägga lagstiftande maktens afsigt att, genom anspråket
på större ordentlighet bland mängden af affärsmän, hejda den bekymmerslöshet
i detta hänseende, hvarom mängden af cessioner i landet
här ett så bedröfligt vittnesmål.”
af Herr Prosten Odelberg samt Herrar Eklund och Thorn jemte
Riksdagsfullmäktigen Nils Nilsson från Wermland, hvilka, till följd af de
inom Riks-Stånden framställda anmärkningar, biträdt Herr Lagergrens förslag
angående förändring af Konkurslagens 42 §.
12
lag-Ulskotleis Betänkande, N:o 123.
INT:o 123.
Ank. till Exp.-Utsk. <1 15 Maj. kl. 1 e. in.
Betänkande, i anledning af väckta motioner angående dels befrielse
för i Hof-Rätten uteblifven svarande part från skyldighet
att lösa Rättens dom eller utslag, dels ock förklaring af sf
Kap. 7
Rätt egångs-Balken.
Uti ett till Höglofl. Ridderskapet och Adeln ingifvet memorial har
Hen Stråle, IV., anmärkt, hurusom stadgandet i 24 Kap. 7 § RättegångsBal
ken, "att alla Rättens domar och utslag, som efter kungörelse å Rättens
dörr afsägas eller utgiftas, böra förut tvefallt färdiga skrifvas utan fel, att
delomännen mage dem med Rättens underskrift och insegel utan uppsköt
midja mot den lösen, som serskild! stadgadt är.” hade blilvit i så måtto
olika tolkadt, som Svea och Götha Hof-Rätler, på grund deraf, ansett i
Hot-Rätt uleblifven svarande part skyldig att lösa Rättens dom eller utslag,
som alltså utskrifvits för hans räkning; deremot ett annat förhållande egt
lum i Hof-Rätten öfver Skåne och Blekinge samt Konungens Högsta Domstol.
Enligt motionärens åsigt vore jemväl den i sistnämnde Domstolar
följda praxis den, som öfverénsstämde med ralla meningen af berörde lagrum,
hviiket synbarligen förutsatte, atl begge parlerne skulle tillstädeskomma,
derest dom eller utslag borde tvefallt färdigskrilvas. Då en svarande pal t
icke vid första Domstol kunde åläggas utlösa protokoll och utslag, så borde
-cj eller sådant vara hans .skyldighet vid högre Rätt, der han, i förlitande
på rättvisan af sin sak, uteblifver, för att undgå de rättegångar alltid åtföljande
kostnader, helst det syntes böra få ankomnia på svaranden sjelf
att för bevakande af sin talan sig infinna eller ej. Enär emedlertid olika
iis i g ter i denna fråga jemväl uttalats inom Högsta Domstolen, ansåge motionären
en närmare föreskrift af nöden, lör befordran af enbet i lagskipningen
i denna del; i anledning hvaraf han yrkat, att genom eu författning förklaras
måtte: att stadgandet i ef. Kap. y § Rättegångs Ba/ken, att dom skall
t te fullt färdigskrifvag är vordet mcdddtdt under den förutsättning, att
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 123.
13
sä väl kärande, som svarande, tillstädeskommit, samt förthy ej eger tillämpning,
då endera af dem uteblifvit.
I sammanhang med denna till Lag-Utskottet remitterade motion,
har Utskottet förehaft ett från Vällofl. Borgare-Ståndet ankommet memorial,
deruti Herr Boberg, J., påyrkat den bestämmelse, att uteblifven svarande
part ej är skyldig att i Hof-Rätt lösa protokoll och utslag, så framt
han ej sjelf eller genom ombud deraf begär del.
Utskottet har tagit dessa motioner i öfvervägande; och hvad först
angår Herr Bobergs framställning, att svarande part borde befrias från
skyldigheten att i Hof-Rätt lösa protokoll; så enär Hof-Rätternes protokoll
uke lagligen må utskrifvas, hvarken åt kärande eller svarande parter, utan
att de sådant begära, eller då något beslut i rättegången måste genom protokolls-utdrag
kungöras frånvarande part, som icke lör sig ställt ombud,
h vilket när är, och Herr Bobergs berörde förslag således afser afskaffande af
eu skyldighet, hvilken icke eger rum, får Utskottet vördsamt föreslå,
att Herr Bobergs framställning i denna del lemnas utan afseende.
Beträffande sedermera frågan om upphäfvande af skyldigheten för
svarande part att lösa ett exemplar af Hof-Rättens dom eller utslag, sä får
Utskottet till en början erinra, att den olikhet, som härvid företer sig uti
förfaringssättet uti Konungens Högsta Domstol, emot hvad uti Svea och Götha
IIof-Rätter lärer brukas, bar en naturlig grund deruti, att sistnämnde
Domstolars beslut kunna underkastas ytterligare skärskådan och pröfning
och således böra för parterne finnas att tillgå, innan tiden till ändringssökandet
är ute, hvaremot ett sådant förhållande icke eger rum med
Ivoiigl. Maj:ts Nådiga beslut. Den ledning för omdömet, som man velat
hemta derutaf, att hos Kongl. Maj:t endast ett exemplar af dom eller utslag
utskrifves, saknar således tillämplighet i alseende på Hof-Rätterne; och då
man vill ingå i pröfning utaf hvad som med hänseende till desse sistnämnde
Domstolar synes böra i allmänhet mest leda till befrämjande af parternes
bästa och fördel, torde det icke höra förbises; att hos Hof-Rätterne
fn Rf oljas mål icke allenast genom vad, utan äfven genom besvär; alt uti
dessa sistnämnda mål, den klagandes vederpart hvarken kan anses såsom
14
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 123.
uteblifven eller såsom tillstädeskommen, derest målet afgöres utan föregången
communication, men att det likväl uti alla de fall, der den icke klagande
fått sig genom Under-Rättens eller Konungens Befallningshafvandes
utslag någon rättighet eller fördel tillagd, är lör honom oftast nödvändigt
att undfå ett exemplar af Hof-Rättens beslut, för alt med stöd derutaf kunna
erhålla exekutiv handräckning för utkräfvande af sin rätt, samt att, då
svarande parten, derest han i Hof-Rätten vinner, får sig tillagd ersättning
för utslagslösen af sin vederpart, men, om han deremot tappar, behöfyer
utslaget, lör att kunna i beslutet söka ändring, derest han sig dertill befogad
finner, någon oskälig kostnad ej eller kan anses svaranden tillskyndas,
derigenom alt ett exemplar af Hof-Rättens beslut varder åt honom utskrifvet.
Med afseende på dessa förhållanden, och enär lagen i 24 Kap. 7
§ Rättegångs-Balken ovilkorligen föreskrifver, att alla Rättens domar och
utslag, som efter kungörelse å Rättens dörr afsägas eller utgifvas, böra
förut tvefallt färdige skrifvas, alt delomännen må dem emot lösen undfå,
utan att något undantag finnes stadgadt för den händelse, att endera parten
från Rätten uteblifvit, hvaraf, enligt Utskottets tanka, följer, att lagens mening
är tillräckligt klart uttryckt, finner Utskottet ej skäl tillstyrka förändring
uti ett stadgande, som uppenbarligen tillkommit af omsorg för
rättsökande parters rätt, och ostridigt i de flesta fall leder till deras fördel,
utan hemställer Utskottet,
att Herrar Stråles och Bobergs uti det ifrågavarande hänseendet
väckta motioner icke må bifallas.
Stockholm den 13 Maj 1845.
Reservationer:
af Herr Billström: ”Då frågan huruvida uteblifne eller icke hördeparter äro
pligtige att utlösa exemplar af dom, utslag eller resolution hos Domstolar och
embetsverk blifvit olika bedömd, lärer svårligen kunna nekas, att en förklaring
öfver hvad i detta hänseende finnes stadgadt är af behof påkallad. Uti Kongl.
Svea Hof-Rätt lärer nemligen en så vidsträckt tolkning af 24 Kap. 7 §
Rättegångs-Balken ega rum, som den Lag-Utskottet i för utstående Betänkande
Lag-UtsJcottets Betänkande, N:o 123.
15
trött sig böra gifva, hvaremot i Kongl. Maj:ts Juslitiae-Revision, Kongl. Götha
Hof-RäLt och Kongl. Hof-Rälten öfver Skåne och Blekinge den praxis varit
antagen, att uteblifne och ej hörde parter äro frie från skyldighet att
utlösa expeditioner, hvilka de ej sjelfve begärt; och den af Kongl. Maj:t
år 1836 tillförordnade Kom mild för utarbetning af förslag till ny expeditionstaxa
har äfven gillat sistnämnde praxis samt i motiverne till dess afgifna
förslag bland annat yttrat, att den part, ”hvilken icke aktat nödigt bevaka
sin rätt, utan uteblifvit och såmedelst öfvergifvit sin talan, billigtvis må
befrias från utgifvande af ersättning för besvär och möda, som han vidare icke
förorsakar”, hvadan Kommiteen ansett uteblifne parter böra från ofvanberörde
åliggande frikallas. Yäl innehållar 24 Kap. 7 § Rättegångs-Balken, att "alla
Rättens domar eller ulslag, som efter kungörelse å Rättens dörr afsägas
eller utgifvas, böra förut tvefallt färdige skrifvas”; men detta stadgande
iöratsätter^uppenbarligen allenast det fall, som lagstiftaren ansett oftast inträffa,
eller att en kärande och en svarande part skulle tillstädeskomma; hvaremot
det är öfverlemnadt åt Domaren att, om blott en eller ock flere prärier
uti något mål sig infinna, då förfara efter omständigheterna, i öfverenstämmelse
med grunderna i nämnde § och de flera Jagrum, som dermed ega sammanhang.
Ibland de sednare visa 27 Kap. Rättegångs-Balken och 9 Kap.
Handels-Balken med tillhörande Författningar samt Konkurslagen den 12 Mars
1830, att det är tillåtet svarander uti vädjade och instämde saker samt
förklarander uti Utsökningsmål, att i Hof-Rätten uteblifva, utan annan
påföljd än förlust af deras svarande- eller förklarande-talan, och utan att
iörklaranderne ens äro skyldige att återställa besvärs-handlingar, som de,
för att deröfver höras, emottagit. Långt mindre kunna de då vara skyldige
att utlösa expeditioner i mål, som det sålunda berott på dem sjelfva
alt helt och hållet öfvergifva; och före undfången del af anförda besvär
lärer ingen, som ej sjelf klagat, vara förbunden att i något mål söka eller
taga kännedom, om målet i Hof-Rätten är anhängiggjordt och huruledes
det der kan aflöpa, emedan en hvar efter lag eger trygga sig dervid, att,
honom ohörd, Konungens Befallningshafvandes eller Under-Rätts beslut
icke ändras. Uteblifne eller ej hörde parters behof af expeditioner kan
väl någon gång förmodas, men aldrig innan de sådant tilikännagifvit med
lull visshet bedömas af Hof-Rätten, som ej heller fått sig uttryckligen ålagdt
att, i afseende på tillfälles beredande åt dem till deras rätts bevakande,
vidtaga annan åtgärd, än att om doms eller utslags utgifvande låta
utfärda anslag, samt alt af dylika expeditioner lemna den, som sådant
jg
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 123.
be^är, ofördröjlig del genom bestyrkt afskrift. Dessutom är lag-grundsatsen,
att den, som käres till, skall “i allo anses berättigad till befrielse, mull
dess motsatt förhållande blifvit bevist, icke allenast hvad lösen vidkommer,
antydt i 1821 års Expeditions-taxa, utan äfven utsträckt ända derhän,
att svaranderne vid Härads- och Kämners-Rätt äro Irikallade tian
expeditionslösen, ehvad utgång målen der kunna få.
På dessa skäl och grunder anser jag Utskottet hafva bort hos Rikets
Ständer tillstyrka bifall till hvad Herr Stråle i sin motion föreslagit.”
af Herr Lector IVallman samt Riksdagsfullmägtige Fredrik von Zweigbergk
från Skaraborgs Län, Johan August Zetterberg från Stockholms Län,
Ni)s Nilsson från Werm lands Län och Carl Er sson tran Westerns Län,
hvilka instämt i Herr Billströms reservation.
S T O C K HOLM, elmék & granbergs tryckeri,
1845.
Lag-Utskottets Utlåtande, N.-o 124.
1
K:© 194.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 15 Maj, k/. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af gjorda anmärkningar vid Utskottets Betänkande
J\:o 62. öfver väckt motion, angående gemensam
Lag för Inrikes och Utrikes Vext ar.
Enligt till Lag-Utskottet ankomna Protokolls-Utdrag liar berörde
Betänkande blifvil till Utskottet återförvisadt, i sin helhet af Höglofl. Ridderskapet
och Adeln, Högv. Preste-Ståndet och Heder v. Bonde-Ståndet, men
endast hvad angår 2, 7, 9, 10, 12, 18, 20 och 26 §§. i det af Utskottet
framställda 1 agförslag utaf Vällofl. Borgare-Ståndet, livilket deremot, med
godkännande af öfrige §§., ogillat Utskottets tillstyrkande, att Rikets Ständer
måtte öfverlemna åt Kongl. Maj: t att, utan afbidan på Rikets Ständers sammankomst,
i afseende på den utrikes vexelrörelsen vidtaga de ändringar
uti ifrågavarande lag, hvartill omständigheterna kunde föranleda.
Innan Utskottet emedlertid ingår i besvarande af de emot lagförslagets
serskilda stadganden gjorda anmärkningar, anser sig Utskottet höra tillkännagifva,
att Utskottet ej kan godkänna den hos Ridderskapet och Adeln framställda
erinran, att, enär den inrikes vexelrörelsen utgjorde föremål för civil—
lagstiftningen, eller RegeringS-Formens 87 §., men den utrikes deremot vore
alt hänföra till sådana frågor, som afses i samma Grundlags 89 §., och hvari
Konungen ensam egde beslutanderätt, så borde dessa ämnen i serskilda lagar
behandlas. Det hör nemligen tagas i betraktande, att, utom det att ett sådant
serskiljande icke hos något af öfrige Riks-Stånden blifvit påyrkadt, så
röra de ämnen, som lagförslaget af ser, blott sådana rättsförhållanden, som äro
hänförliga till civillagstiftningen. Att dock Utskottet ansett nödigt, att Konungen
må vidtaga de ändringar i lagen beträffande den utrikes vexelrörelsen,
hvartill omständigheterna föranleda, står icke i strid med Utskottets
1 erörde åsigt. Sådant påkallas, enligt hvad Utskottet yttrat, af den omständighet,
att berörde vexelrötelse kan vara beroende af Rikets förhållanden till
andra länder, och alltså behöfva lämpas till enlighet med de förändringar,
som dessa förhållanden kunna undergå. Genom delta öfverlåtande åt KoBih.
ull II. St. Prat. 1845, 7 Samt. 1 Ajä. 4Q Maj t.
I
2
Lag-V(skottds Utlåtande, tV.-o 124-
nungen har Utskottet sökt bereda ett nödvän ligt skydd för cvenska medborgare,
som hafva affärer å utrikes ort, enär de tilläfventyrs i annat fall
kunde komma att vidkännas skyldigheter, som å andra sidan ej uppvägdes
af motsvarande rättigheter. För att jemna förhållandena härutinnan, tror
Utskottet den makt hvarom nu är fråga, böra åt Konungen uppdragas; och
Utskottet, som följaktligen ej anser någon förändring, i afseende på formen
för behandlingen af förevarande ärende, höra ega rum, har jemväl härmed
besvarat de inkast, som blifvit gjorda mot Utskottets tillstyrkande rörande
detta ämne.
Det återstår således för Utskottet att upptaga och besvara de anmärkningar,
som mot sjelfva lagförslaget blifvit framställda ; och dervid anser
sig Utskottet böra följa den ordning, hvari de stadganden förekomma,
emot hvilka anmärkningarna blifvit riktade.
* §•
Vid denna §. är vordet anmärkt: att ehuru hvarje vexel borde vara
transportabel, saknades likväl all föreskrift i sådant hänseende uti förevarande
§., den der blott stadgade, att vexel skall innehålla den persons namn,
på hvilken den äi utfärdad; — att om meningen vore, alt vexel endast
linge utgifvas till viss man, så borde 4 § i öfverensstämmelse dermed lättas;
— att emedlertid stadgas borde, att vexel skall vara ställd till viss man
eller ordres, i synnerhet som rexniltenten eljest ej vore berättigad endossera
vexeln, den der jemväl måste innehålla, att valuta är bekommen i antingen
varor eller kontant, helst en vexel, som hvarken blifvit ställd till ordres
eller innefattade aLL valuta bekommits, ej kunde betraktas annorlunda, än
hvarje annan invisning, som vanligen blott vore en fullmakt alt för annans
läkning uppbära penningar; — alt i stället för den persons namn, hvilken anmodas
inlösa vexeln, det borde hela ”den eller de personers namn etc.”, emedan
sådant lände till tydlighet; — att en motsägelse funnes deri, att fastän 3 §.
tillåter vexels utgifvande efter fullmakt, ifrågaställa §. dock föreski ifver, att
vexel skall vara försedd med ulgifvarens egenhändiga underskrift; — alt
stadgandet om vexels minimi-belopp vore öfverflödigt, serdeles om endossement
in blanco ej tillätes, samt alt i denna § borde bestämmas, alt, derest
vexel icke vore inrättad, såsom samma §. föreskrifver, densamma dermed
förlorat sin vexelnalur; hvarjemte liemstäldt blifvit, om icke del borde stadgas,
alt vexel ej må dragas på samma ort der den utgifves.
3
Lag-TJtsfio/lels Utlåtande, N:o 124.
I anledning af livad sålunda blifvit anlordt, får Utskottet vördsamt
förklara, att någon föreskrift derom, att vexel ovilkorligen bör ställas till
viss man eller ordres, ej lärer kunna meddelas. Då aftal om vexel bör,
likasom andra lofliga aftal, grundas på de aftalandes fria vilja, måste det
äfven på dem bero alt i omförmälda hänseende öfverenskomma. I denna
frihet gör emedlertid denna §. ej någon inskränkning; — den liar blott till
föremål alt meddela de nödvändiga vilkoren för en vexel. Att saknaden
af uttryckliga bestämmelser i denna del skulle leda till den förmodan, att
remittenlen vore oberättigad endossera vexeln, bar Ulskoltel destoinindre kunnat
inse, som \ §. uttryckligen gifver rätt till öfverlåtelse, utan berörde vilkor.
I allt fall lärer det böra till sällsynlheteina, alt vexel ulgifves till viss man
ulan ordres. I Iskottet kan följaktligen lika litet erkänna någon ofullständighet
härutinnan, som Utskottet kan medgifva, det vexel ovilkorligen hör innehålla
alt valuta är bekommen. En föreskrift i denna del skulle, enligt Utskottets
omdöme, hindra vexelröielsen, enär betalning för vexel, efter allmän
sedvänjo, ej erlägges förr än några (lagar efter köpslutet, bvaremedlei lid
köparen erhåller och begagnar vexeln, hvilket, derest nämnde anmärkning godkändes,
ej vidare kunde ega rum. Nyttan och fördelen af en dylik föreskrift
kunde ej eller blifva betydlig,
åtminstone ej
till den grad,
att den
kunde
uppväga de olägenheter, som
komme alt
uppstå genom
rubbning
af på
gammal sed grundade förhållanden i bandelslifvel; och
då ve el ej kan
dragas på mer än en person,
dertill ett af
flera personer
bestående
bolag
är att hänföra; då föreskriften angående vexels minimi-belopp endast afser
den inrikes vexelröielsen, deruti det ej vore lådligt medgifva en obegränsad
frihet i denna del; d i den, som efter fullmakt utgifver ve el, är vexelutgifvare,
hvadan hans underskrift är lilliäcklig, och då den handling, som ej
blifvit upprättad i enlighet med föreskriflerne rörande ve el, ej eller är vexel,
hvilket synes kunna antagas utan serskild bestämmelse, lära öfriga anmärkningarna
ej eller förtjena vidare afseende; vid hvilket förhållande Utskottet
vidblifver förslaget i denna del, under tillkännagifvande, alt Uskoltet
destoinindre kan understöd ja hemstälioingen derom, att vexel ej må dragas
pa samma ort, der den ulgifves, som gällande lag för inrikes vcxlar, härutinnan
ej gör någon inskränkning, ntan att någon olägenhet, så vidt Ulskoltel
bar sig bekant, deraf försports.
' 2 §•'
Det bar väl blifvit anmärkt, afl denna f. borde sättas i sammanhang
med den 26 §., och således n d fly Uas till densamma, så framt den sist
-
4
Lag-Utskollets Utlåtande> N.-o 124.
nämnda ej kunde uppflyttas ocli stallas såsom cn anmärkning under den nu
ili agaställda, emedan den ej kan rätt fattas eller förklaras utan den förra;
men enär den förevarande tillhör de bestämmelser, som röra formen för vexel'
da den andra deremot angår godkännarens betalningsskyldighet, samt omförmälda
§. ■§. derefter bl i f vit ordnade, anser Utskottet påyrkade omflyttningen
icke kunna vidtagas utan rubbning af det i lagen följda system, samt frågan
derom följaktligen böra förfalla.
Af samma anledning, som man ansett orden ”eller till ordres’ ’b öra
tilläggas i i §., har man funnit ett sådant tillägg böra göras i denna §. efter
orden att betalas till vexelgifvaren sjell”; men samma skäl, som hindrat
Utskottet alt understödja framställningen i förra fallet, hindra äfven
godkännandet af förevarande anmärkning; och då det är trassentens egen skada,
derest han underlåter att lemna acceptanlen underrättelse derom, att vexel
å honom blifvit dragen, och denne derigenom ej är i tillfälle att vexeln
å bestämd dag inlösa, finner Utskottet ej eller nödigt att, i enlighet med
derom gjord erinran, ålägga trassent att alltid underrätta acceptant, att vexel
är vorden utgifven, hvadan ntevaron af ett dylikt stadgande i denna §. ej,
pa sätt anmärkare!! förmenat, kan anses såsom en brist.
4 §•
Emot stadgandet i denna §. bar man hufvudsakligen haft alt anmärka,
det blanco-cndossementer å inrikes vexlar ej borde tillåtas, enär ett slag
al kreditsedlar dymedelst skulle sättas i omlopp, hvilka voro af sämre art
<in privatbankernas; hvarjemte man trott att i lagen borde bestämdt skiljas
emellan endossement till full eganderätt och endast öfverlåtelse till inkassering.
Nu ehuru flera utländska lagar förbjuda endossement in blanco, anser
likväl Utskottet ett sådant förbud här icke nödigt. Någon fara af omförmälda
tillåtelse knn Utskottet icke inse, men deremot äro fördelande deraf serdeles vigtiga.
Först och främst erhåller vexeln derigenom en rörlighet i penningeaffärer,
som utgör ett bland syftemålen med dylika papper; och derest den, som
till inkassering erhållit vexel, ej skulle vilja uppträda eller ock synas hafva
handlat emot acceptanten, är ett endossement in blanco af vigt, emedan
den förre då är i tillfälle att öfverlemna uppdraget åt en annan person,
utan att hans handling behöfver blifva känd. På dessa grunder kan Utskot
-
5
La ^-Utskottets Uilåtanclcj N:o 124.
let ej godkänna anmärkningen i denna del, likasom och enär det skulle leda
till oreda odi olägenhet alt skilja emellan endossement Lill full eganderätt och
till blott öfverlåtelse, Utskottet ej eller anser derom gjorda erinran böra till
åtgärd föranleda.
O
6 §.
Härvid har blifvit anmärkt, å ena sidan, att vexeltagare borde vara
skyldig att afhemta vexel efter skedt vexelslut, vid samma tid, då vexelgdvaren
skall hålla vexeln tillhanda, samt, å den andra, att det vore nödigt
stadga, huru vexeltagare skall förhålla sig, derest vexelgifvaren vägrar att å
bestämd tid utlemna vexel, helst en sådan vägran kunde för vexeltagaren
medföra stor förlägenhet och skada, om t. ex. kursen skulle stiga till en blifvande
börsdag; och syntes alltså vexelgilvaren böra underkastas ansvar lör
sitt förhållande.
Då hvarje vexelslut är ett kontrakt, som ömsesidigt är förbindande,
följer ock, att, derest endera af de aft'a lan de vägrar att uppfylla aflalet, han
jemväl dermed ådrager sig skyldigheten alt godtgöra medkonfrahenten den
skada, han genom sin försummelse eller underlåtenhet orsakar. Således måste
den vexeltagare, som icke hemtar betingad vexel och derigenom iörorsakar
vexelgilvaren förlust, vara pligtig alt godtgöra sådant, likasom vexelgifvaren
bör ersätta hvad vexeltagaren kan lida genom en underlåtenhet å den
förres sida. Så bjuder redan allmänna lagen, och några ytterligare bestämmelser
härom äro alltså icke af nöden; men deraf följer äfven, att i vexellagen
ej behöfver bestämmas någon tid, hvarinom vexeltagare bör afhemta
vexel, eller något ansvar, om vexelgifvare vägrar utlemna vexel, emedan tideri
1 förra hänseendet beror på aftalet, och är således förbindande lör båda kontrahenterne;
och häraf torde finnas, att nu besvarade anmärkningar icke
föranledas af någon ofullständighet i förslaget.
7 §•
En talare bar väl yrkat, alt all vexelhandel borde, vid vexelrättens
förlust, ske kontant, för undvikande af missbruk i vexelhandel, deraf åter
skulle följa, alt förevarande §., som afser den händelse, att vexeln blifvit aflemnud,
utan att vexeltagaren derföre erlagt öfverenskommen betalning, borde
utgå; men denna åsigt har ej vunnit något allmännare understöd;
hvaremot i afseende på förevarande §. blifvit anmärkt, att deri bestämda
tid för protest borde inskränkas till en eller två dagar; att stämning
6
Lag-Utskottets Utlåtande, N.o 124-
å vexeltagare!! borde lagas inom tre, fem eller högst sex dagar; att det icke
blifvit bestämdt uttryckt, om tiden för protesten borde räknas från den dag
vexeln aflemnades, eller från den, då vexelslutet skedde, samt slutligen alt,
enär i 6 stadgas, att vexelgifvare skall utlemna vexel å bestämd tid, emot
undfående af öfverenskommen betalning, ifrågaställda . som talar derom,
att vexel blifvit aflemnad, utan att betalningen är vorden erlagd, således stod
i uppenbar strid med den förra.
Då, på sätt redan anmärkt blifvit, vexefaffärer böra grundas på fria
aftal, synes det ej eller kunna förvägras vexelgifvare att utlemna vexel, utan
att betingad liqvid vid tillfället erlägges. En föreskrift derom skulle jemväl
helt och hållet strida emot de allmänt gängse bruken i vexelhandel
och derpå hafva ett menligt inflytande. Då vexel vanligen köpes under
börstimman samma dag, den med posten måste afgå, medgifver ej eller tiden
uppgörande af liqviden. Emedlertid är vexelgifvare icke pligtig att utlemna
vexel förr, än han erhåller betalning, och delta förhållande afses i 6
Den nu ifrågaställda rörer undantaget, eller alt betalningen icke blifvit
erlagd, och slår således icke i strid med den förra. Ehuru skyndsamhet i
åtgärder höra till yexelaffärers natur, anser dock Ulskoltet sig icke kunna
tillstyrka någon inskränkning i den tid, Ulskoltet föreslagit för protest och
instämning. Det är visserligen under diskussionen inom Borgare-Ståndet
upplyst, att betalning för vexel i Gölheborg vanligen erlägges dagen efter det
vexeln ullemnats, men deremot förekommer, att en längre betalningstid begagnas
i Stockholm och i de flesta andra släder, der vexelaffärer bedrifvas;
och då lagen i denna del måste lämpas efter de allmännast gällande bruken,
tror Utskottet, att en inskränkning i förevarande hänseende skulle blifva vådlig
eller åtminstone mindre välgörande. Alt tiden för protesten skall räknas
från dagen, då vexeln aflemnas, finner Utskottet tydligen utmärkt i denna
§., uti hvilken Utskottet följaktligen ej finner sig föranlåtet föreslå någon
förändring.
& 5*
Uti denna §. har man ansett nödigt införa etl stadgande, som berättigar
syssloman, som för annans räkning upphandlar vexel, att derå teckna
endossement efter fullmakt, enär sysslomannen eljest alltid behöfde öfversända
vexeln till hufvudmannen, för att gndosseras, hvilket kunde medföra
serdeles olägenhet, om t. ex. en person i Gölheborg låter upphandla vexel i
Stockholm, för att afsändas till Hamburg, men tiden vore så kort, att man icke
7
Lag-Utskottets UtlåtandeN;0 124.
inedhunne alt först skicka vexeln till hufvudmannen; dock som, på sätt häremot
blifvit anmärkt, öfligt ar, att vexeln omedelbart ställes till dens ordres,
till hvilken den skall ölversändas, finner Utskottet ej behöfligl att för omförmäla
förhållande tillstyrka förändring af ifrågaställa §.
10 §.
Häremot är vordet anmärkt, att enär uttrycket ”så fort ske kan” är
alltför obestämdt, det i stället borde stadgas, att den, som vexel om händer
fått, att derå söka godkännande, är skyldig, derest han förrättningen sig påtagit,
alt sådant verkställa inom den postdag, som näst efter tre dagar inträffar,
samt att ett stadgande borde inflyta derom, alt den, som einottager
vexel till godkännande, men sådan förrättning hvarken sig påtagit eller vill
verkställa, bör skyndsamt återsända vexelbrefvet, derest han ej skall anses
hafva åtagit sig uppdraget; för hvilket ändamål näst efter orden ”sig påtagit’
följande mening borde inflyta; ”hvilket anses hafva egt rum, om icke
vexeln med nästa afgående post återsändes”; hvarförutan blifvit föreslaget,
att början af denna §. måtte komma alt lyda antingen sålunda: ”Hvar, som vexel
om händer fått, antingen såsom egare eller såsom ombud, att derå söka godkännande
etc”, eller som följer: ”Hvar och en, till hvilken vexel är ötverlåten,
vare sig såsom egare eller syssloman, etc.”
Hvad nu först angår sistnämnda förslag; så enär förevarande §. icke
har till föremål alt bestämma vexellagares skyldigheter, utan blott hvad det
åligger den, som emollagit vexel till godkännande för annans räkning, lärer
omförmälda förslag, som hafva en helt annan syftning, ej eller förtjena afseende;
likasom och då det ofta kunde blifva omöjligt för den, till hvilken
vexeln blifvit öfversänd, att inom den postdag, som näst efter tre dagar
infaller, hafva sökt godkännande, helst han vid vexelns ankomst kan vara
borta, utan att återkomma före nämnde tids förlopp, anser Utskottet en bestämmelse
derom icke lämplig, med förklarande derjemte, att, enligt Utskottets
omdöme, det af Utskottet begaenade uttrycket ”så fort ske kan” icke
innefattar någon obestämdhet, utan fast heldre bör leda till den största skyndsamhet,
med nödigt afseende på för handen varande förhållanden; men likasom
icke hvar och en, som emotlager vexel för att uppvisas till godkännande,
kan åläggas alt en sådan förrättning ombesörja, så bör ej eller skyldigheten
i denna del ensamt vara beroende på åtagande, utan synes hvar
och en, som står i affärsförhållanden till vexel-afsändaren, vara förbunden att
härutinnan biträda. Så lärer jemväl redan bruket vara i handels- och affärs
-
8
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 124.
verklen, och det är således nödigt att detta för all vexel-rörelse vigtiga bruk
bevaras af lagstiftaren, hvilken redan deråt gifvit sanktion, medelst sladgangandet
i 5 Art. i §. af Kongl. Vexel-Stadgan den 21 Januari 1748, att icke
någon är skyldig att, emot sin vilja, påtaga sig en sådan förrättning, som
den om förmälda, der han ej förut gifvit sin man tillstånd och samtycke dertill,
eller häfver med honom löpande handel och brefvexling; och anser 'således
Utskottet, att elt tillägg i denna syftning bör göras vid ifrågaställa §.,
den der alltså måste till öfverensstämmelse dermed rättas.
11
§.
Då hastighet i liqvider hörer till vexelrörelsens natur, har en talare
funnit, att, om vexel är ställd att betalas viss tid efter uppvisandet, borde,
derest vexeln är utgifven i Sverige och dragen å Svensk ort, densamma till
godkännande uppvisas, icke tre, utan halfannan månad efter utgifningsdagen,
helst betalningstiden eljest kunde blifva alltför lång; hvarjemte en annan
ansett uppvisandet böra ske genast; men då de bestämmelser, som härutinnan
blifvit föreslagna, ej hindra vexeltagare att genast uppvisa vexel och
dermed förkorta betalningstiden, hvilket synes böra vara hans egen omsorg,
torde omförmälda anmärkningar ej eller böra till åtgärd föranleda, serdeles
som samma anmärkningar ej vunnit något allmännare understöd inom RiksStånden.
12 §.
Till denna §. har följande tillägg ansetts böra göras, nemh: ”Har vexelutgifvare
råkat i konkurs-tillstånd, och är sådant för den, å hvilken vexeln är
dragen, veterligt förr än densamma till godkännande förevisas, hafve då ej rätt alt
vexeln godkänna. Vexel, dragen alt betalas vid uppvisandet, må ej eller
inlösas, om utgifvarens konkurs är känd”. Till stöd härför har blifvit anfordt,
att om godkännaren hade penningar inne för utgifvarens räkning, så borde
dessa penningar komma alla borgenärerne till godo, och ej en enda gynnas
med liqvid på de andras bekostnad.
Ett sådant tillägg kan dock Utskottet icke tillstyrka. Då vexel-utgifvare
dragit vexel på egen tillgång hos annan, har lian ock dermed i sjelfva
verket lagligen öfverlåtit eganderätten till samma tillgång på vexeltagaren,
hvilken följaktligen har obestridlig rätt att uttaga tillgången, såsom en sin
egendom. Vid det förhållande, att utgifvaren ej dragit på egna medel, lärer
väl
Tm "-Utskottets Utlutande > IV.-o 124-
9
val icke någon acceptera vexeln, sedan den förre gjort konkurs; nuen i sädan
händelse blir förlusten icke borgenärernes, utan acceptantens, och honom lärer
icke kunna förbjudas att, på eget äfventyr, uppfylla utgifvarens förbindelser.
Dessutom skulle ett tillägg i den syftning, som det ifrågaställda, leda till tvister
och rättegångar, i anseende till svårigheten att ådagalägga, det acceptant
ten känt utgilvarens obestånd, då vexeln accepterades.
i5 §.
I anledning af hvad denna innehåller år vordet erinradt, dels att
föreskrift saknades derom, hvarest protest skall ske, derest den person, genom
hvilken betalningen bör erläggas, icke betalar, dels ock att protesten
borde ske hos både domiciliaten och domicilianten eller nyssnämnde person
och acceptaliten.
Härå svaras, att, enligt de grundsatser, som i förslagna lagen gjort
sig gällande, bör protesten ske, der betalningen uteblir; derefter acceptanten
måste sökas. Vägrar han betala, måste äfven hos honom protesteras; men
i dessa delar finner Utskottet några serskilda bestämmelser icke af nöden,
enär, på sätt Utskottet yttrat, tillräcklig ledning redan finnes i lagen.
18 §.
I afseende på denna §. har blifvit anfördt: att deri jemväl borde stadgas,
dels att en person, hos hvilken annan har fordran, ovilkorligen skall
vara skyldig acceptera de vexlar, soni af den sednare å honom dragas, dels ock
att i händelse vexelgifvaren blott eger tillåtelse att draga vexel på godkännaren
till ett visst fixeradt belopp, godkännaren bör vara pligtig acceptera
vexlar, så länge utgifvaren håller sig inom fixerade beloppet, hvilket icke
följde af stadgandet i förevarande §., som blott hade afseende på blancokredit;
hvarjemte den anmärkning blifvit gjord, att det vore obilligt, att acceptant,
som lemnat dylik kredit, ej finge vägra antaga vexel, efter hvars
utgifvande trassenten råkat i konkurs-tillstånd.
Då fordringsegare ej ensidigt eger förändra naturen af sina fordringar,
möter redan häri ett hinder mot ett stadgande derom, att borgenär alltid
skulle vara berättigad draga vexel hos gäldenär, blott på grund af fordringsrälten,
hvadan Utskottet ej kan tillstyrka ett sådant stadgande; likasom Utskottet
ej eller finner en bestämmelse i den syftning, som den i öfrigt föreslagna,
af nöden ; och beträffande anmärkningen rörande rättigheten för den,
som lemnat blanco-kredit, att vägra accept å vexel, sedan uLgifvaren gjort
Bill. till R. St. Prot. 1845. 7 Sami. 1 Afd. 40 Haft,
2
10
Lag-Utskotléts Utlåtande, N.-o 124.
konkurs, så bör erinras, att den, som gifvit ovilkorlig tillåtelse åt annan att
å den förre draga vexel, synes ock vara ovilkorligen förbunden att vexeln
inlaga. Ett annat förhållande vore ej rällsenligt och skulle dessutom föranleda
bedrägerier.emot ve elköpare, som, med kännedom om tillvaron af
■en sådan tillåtelse, och i förlitande derpå, tillhandlat sig vexel. Stadgandet
i denna del står ock L öfverensstämmelse med 13 §., enligt hvilken den,
som godkänt ve el, ej må undandraga sig betalning, om än veselg.fvaren
råkat” i konkurs-tillstånd innan meddelandet af accept, derför omförmälda
ovil k örliga tillåtelse i sjelfva verket kan betraktas. Och härmed har Utskottet
besvarat berörde anmärkning, den der således ej torde böra föranleda
till vidare afseende.
\9 §•
Vid denna §. är den erinran gjord, att om meningen vore, att ifrågavarande
la" skall omfatta både den utrikes och inrikes vexelhandel^ borde man
bestämma tiden icke blott för inhemska uso, utan ock för utländska, hvilka
‘voro olika på olika orter, samt att enär månader köpmän, emellan räknades
efter kalender, det varit rättast alt följa samma beräkning, för undvikande
af otydlighet och misstag.
„
,
Då emedlertid här icke kan komma i fråga att gifva nagla bestämmelser
för utrikes förhållanden, samt någon otydlighet ej kan anses
hafva
uppstått derigenom, att
det blifvit
uttryckligen sagdt, alt
hvarje
månad skall räknas till 3o dagar,
torde hvad
i denna del blifvit anmarkt
böra förfalla.
20 §.
Emot denna §. hafva följande anmärkningar blifvit framställda, nemligen:
all vexelinnehafvare borde vara ovilkorligen skyldigemottaga den afbetalning på
ve el, som erbjudes, enär vexelgifvares och föregående innehafvare ratt deraf
vore beroende; samt att stadgandet derom, alt, derest ve el å förfallodag icke
betalas, protest bör ske påföljde dag, i stad, och andra dagen derefter, å landet
vore
alltför strängt, enär en uteblifven
post och dylikt kan
valla
jo förmågan
att betala, h vilket för
en i öfrigt
ordentlig affärsman ej
bor
de
medföra obehaget af en protest; i följd hvaraf yrkadt blifvit, att nuvarande
stadgande om 6 respitdugar efter förfallodagen fortfarande matte
bibehållas.
ra
Dessa anmärkningar kan Ulskollet ej eller godkänna. Det vore nemligen
il
Lag-Utskottets Utlutande, N.-o 124-
alldeles oförenligt med vexlars natur och ändamål, alt ålägga innehafvare
att emottaga den afbetalning å ve el, som erbjudes, och Utskottet kan ej
inse, hvarföre icke godkännare af vexel bör vara pligtig att fullgöra sin
betalningsskyldighet å förfallodagen, eller hvarföre den till betalning berättigade
icke skulle ega att genast, efter det betalning uteblifvit, göra sill
riitt i laga ordning gällande, serdeles som lian i afseende på andra fordringar
af mindre exekutiv beskaffenhet eger en sådan rätt.
22
§.
Denna §. innehåller, bland annat, att, om vexel-innehafvare försummat
hvad honom efter i i, 20 och 21
§§. åligger, angående ve els uppvi
sande
och betalnings utkräfvande, så har han förlorat sin vexelrätt emot godkännaren.
Man har likväl härvid erinrat, att det syntes obilligt, att vexelrätten
förloras, derest icke ve eln till inlösen presenteras å förfallodagen j
hvadan man jemväl funnit en kort praescriplionstid i denna del behöflig}
men då godkännaren å förfallodagen måste vara beredd med penningar,
och då den yttersta punktlighet och noggrannhet höra till vilkoren för affärer
af denna art, finner Utskottet stadgandet i denna del böra oförändradt
qvarstå.
23
§.
Vid denna §. är blott anmärkt, att stadgandet om betalning efter
vexelkurs vore i så måtto otydligt, som det icke vore bestämdt, hvilken kursnotering
borde följas, derest noteringen vore olika; men denna anmärkning
saknar dock giltig anledning. Väl talas icke här om olika kursnoteringar
och huru i sådan händelse förhållas bör; men likasom man, der lagen bestämmer
betalning efter gängse pris, antager det allmännast gällande såsom
måttstock, så bör ock den allmännast gällande vexelkursen blifva rättesnöret
i förevarande fall, h vil ket ej påkallar någon serskild bestämmelse,
3o §.
Enär det syntes alltför hardt, alt, derest vexel protesteras, innehafvaren,
oansedt ve^eln ej ännu till betalning förfallit, egde hos utgifvaren
utkräfva ve elns belopp, med all den e ekuliva stränghet, som är förenad
med ve elrätt; så har blifvit hemstäldt, om icke utgifvaren borde få ställa
borgen derför, att beloppet erlägges å förfallodagen, derefter den strängare
ve eirätten först skulle inträda.
12
Lag-Utskottets Utlåtande, N.-o 124-
Denna hemställning anser emedlertid Utskottet sig icke kunna understödja.
Vexelinnehafvarens ställning blir nemligen helt och hållet förändrad, sedan vexeln
blifvit protesterad. Derefter är densammas värde minskadt; hvaremot den i annat
fall kunnat begagnas, än i liqvider, än i andra affärer. Då vexeltagaren
tillhandlade sig vexeln, beräknade han emedlertid att erhålla en så användbar
handling, och under en dylik förutsättning erlade han betalningen. Nu kan det
icke drabba vexeltagaren eller innehafvaren, att beräkningen slagit fel, utan måste
sadant återfalla på utgifvaren; men vid detta förhållande vore det ej rättsenligt att
tillåta utgifvaren fortfarande behålla och draga fördel af de penningar, för livilka
lian ej kunnat lemna nöjaktig ersättning. Vexelinnehafvaren måste i denna händelse
vara ostridigt berättigad att genast återfordra penningarne.
33 och 35 §§.
Som Utskottet ej kan godkänna den anmärkning, att den tid, som för
atergangstalans anställande blifvit i dessa §§. bestämd, är alltför lång, kan Utskottet
ej eller, på grund af samma anmärkning, tillstyrka någon förkortning i
berörde tid.
42 §.
I afseende på föreskriften i donna §., att för vexel, som med protest återkommit,
utmätning eller bysättning ej må kunna emot vexelgifvare eller öfverlåtare
verkställas förr, än tre dagar förflutit, ifrån det han bevisligen blifvit krafd, har
blifvit erinradt, att denna tid för verkställighet vore olämplig, helst man, på
grund af ett löpande skuldebref, kan å vissa orter erhålla utmätning å vida kortare
tid; i följd hvaraf yrkats, att åtminstone utmätningen må verkställas genast.'
Efter öfvervägande häraf, får Utskottet förklara, att billigheten synes tala
för det i förevarande hänseende bestämda rådrum, hvilket ej eller bör kunna
medföra någon skada, helst tiden beräknas, icke från utslagets dag, utan ifrån det
gäldenären blifvit krafd, hvadan troligt är, att tiden oftast förflyter, innan någon
verkställighet hinner ske. Någon sämre rätt far icke derföre innehafvare af vexel,
än innehafvare af löpande skuldebref. Man måste nemligen härvid taga i betraktande,
att nu endast är fråga om protesterad vexel, då återgångstalan anställes emot utgi
vare eller öfverlåtare; att desse ej äro att anse annorlunda, än såsom löftesmän,
oci att verkställighet af utslag å löpande skuldebref ej får ske hos löftesman förr
än atta dagar efter af lagsökningen erhållen del; hvaraf visar sig att vexelrättens
natm ärven härutinnan blifvit bevarad. Anmärkningen i denna del lärer således
bora förfalla.,
13
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 124.
Slutligen hafva åtskillige talare anmärkt, att stadganden saknas i följande
hänseenden, nemligen:
a)
huru förhållas bör då vexel förkommer;
b)
om vexel förfalskas;
c)
om hvilka personer skola anses behörige att, med full vexelrätt, utställa,
endossera och acceptera vexlar;
d)
om vexel endosseras efter förfallodagen, och
e)
angående accept för heder.
1 sistnämnda hänseende saknas dock icke bestämmelser uti förslaget, pa sätt
synes af 27 §; och då några förslag i öfriga delar icke blifvit framställda, eller
beskaffenheten af de stadganden, som härutinnan åsyftas, närmare angifven eller
ens antydd, anser Utskottet oinförmälda anmärkningar ej böra till någon åtgärd
föranleda»
På grund af hvad Utskottet sålunda anfört, vidblifver Utskottet sitt förra
Betänkande, utom hvad angår 10 §. i framställda förslaget, den Utskottet anser
böra erhålla följande förändrade lydelse:
Hvar, som vexel om händer fått, att derå söka godkännande,
vare skyldig att, så fort ske kan, uppvisa vexeln
för honom, på hvilken den är dragen, samt äska hans.
uttryckliga förklarande, om han den godkännna vill eller ej;
försummas det, och förefaller emedlertid något till dens
förfång, som vexeln öfversändt, vare den försumlige
skyldig gifva skadestånd; dock vare icke någon pligtig
att, emot sin vilja, påtaga sig en sådan honom uppdragen
förrättning, der han ej förut gifvit sin man tillstånd och
samtycke dertill, eller har med honom löpande handel eller
brefvexling.
Och får alltså Utskottet, med endast denna förändring, återlemna Betänkandet
till förnyad pröfning af Båkets Ständer.
Stockholm den 15 Maj 1845.
Reservationen
af Herr Friherre Stjernstedt, som åberopat sin emot Utskottets förra Betänkande
i ämnet afgifna reservation.
14
Lag-Utskottets Utlåtande, N.-0 124-
af Herr Lagergren: "Uti Lag-Utskottets förestående Utlåtande har jag icke
mstamt. De mångfaldiga anmärkningar, som inom Riks-Stånden gjordes” vid
Lag-Utskottets Betänkande JV:o 62, kunna gifva ett begrepp om svårigheterna att
sammangjuta lagarne för inrikes och utrikes vexlar till en gemensam La-?; och de
underrättelser jag under tiden sökt förskaffa mig om vexel-lagsliftning i allmänhet,
hafva till fullo öfvertyga t mig om otjenligheten af hvarje försök till en sådan
sammangjutning. Utskottets försök har, efter mitt omdöme, icke lyckats. Stadganden,
som kunna betraktas såsom universela inom hela handelsverlden Och som
finnes i Vexel-Stadgan den 21 Januari 1748, hafva måst utelemnas, emedan de
icke ansetts lämplige i den serskilda Lag för Inrikes Vexlar, som den 20 Maj
1835 antogs, och hvilken blifvit lagd till grund för Utskottets omarbetning Då
jag således kommit till den mening, att förslaget om de begge Vexel-Ordningarnes
sammanförande till en enda Lag icke bör bifallas, går jag nu att framlägga några
åt de vigtigaste motiverna lör denna mening.
Åtskilliga andra länder, såsom t. ex. England och Danmark, hafva olika
lagstiftning for inrikes och utrikes vexlar, och de skäl, som derför åberopas, äro
att den inrikes och utrikes rörelsen i dessa hänseenden är af en ganska väsendtlig
olikhet, hvilken i sm ordning måste medföra mycken olikhet i stadganden. Den utrikes
vexel-rorelsen bednfves nästan uteslutande af handlande, den angår större summor
och ar underkastad en oupphörlig inverkan af förändrade rörelse-förhållanden, usancer
och lagskipning pa främmande orter. Den inrikes vexel-rörelsen åter, om den komme
till lil och verkställighet, omfattar alla inrikes näringar, måste lämpa sig efter alla
skalor för trafik och omsättning, äfven de jemnfÖrelsevis obetydligare, och kan no-a
regleras, i anseende till förfaringssättet, efter de inhemska lagafne och rättsbruken
i allmänhet.
„
Flera skäl finnas derjemte, som tala för bibehållande tills vidare af 1748
ars Stadga. Sveriges mest hufvudsakliga utländska vexelrörelse drifves på Hambur-,
och kommer således väsendtligen att bero af der gällande vexel-ordning och usan:er.
Men 1748 års Svenska Vexel-Stadga är i sjelfva verket blott en travesterad
omarbetning af den ännu gällande Vexel-lagen i Hamburg, utfärdad år 1710,,,
“ * f?r S:;ensl:a, hande,n är det således en fördel och en trygghet, att, så länge
17 0 ai; Vex®*'laS fort(ar att gälla i Hamburg, äfven här bibehålla 1748 års VeXel-Stadga.
I Hamburg är väl, sedan många år tillbaka, fråga väckt om utarbetande
af en ny Vexel-lag; — förberedande arbeten äro derpå nedlagde, och ett
orslag ar af en dertill satt Commission upprättadt; men detta har ännu icke kommit
under defimtif öfverläggning, än mindre blifvit antaget. Orsaken dertill torde
15
Lag-Utskottets Utlåtande, N.-o 124-
vara* att sedan en ordentlig liandels-domstol blifvit, korrt efter Continentalkrigets
slut, inrättad i Hamburg, vid hvilken alla vexelmål afdömas af erlarne och i handeln
kunnige män, vexelrätten kan i förekommande frågor, genom lagskipningen,
conseqvent och systematiskt utbildas efter de usancer och reglor, hvilka sakens
öatur infört och fortfarande införer inom handels-verlden och credit-rörelsen. Beholvet
af en formligen förändrad lagstiftning kännes härigenom i Hamburg nu mindre
än förr. Skulle man emedlertid anse utarbetandet åt en ny stadga rörande utrikes
vexelhandeln oundgängligen behöfva i Sverige företagas, utan att afbida utfärdandet
af ilen nya Vexel-lagen i Hamburg, så tror jag likväl, med afseende på
hvad jag här ofvan anfört om nyttan af likstämmighet emellan Svenska författa
ningen om utrikes vexlar, och den Hamburgska, att, vid ett sådant arbete, noga
kännedom bör tagas om de grundsatser och sedvanor i vexelrätten, som genonj.
handels-domstolens lagskipning under de sista decennierne i Hamburg erhållit
kraft af lag. Af en sådan kännedom erkänner jag öppet mig vara i saknad, och
jag har ingen anledning att tro den för öfrigt hafva varit inom Lag-Utskottet
för handen.
De föreskrifter om utsökning för obetalte eller återgångne vexel-bref, som
i 1748 års Stadga äro intagne uti 11 Art. 4 §■, hafva ej fått ett rum i Utskottets
förslag. Ordalagen i denna §. äro dessa: ”Förorsakas någon att lagsöka sin man
»'för Hätta, antingen för det han icke erhållit betalning för dess utgifne vexel-bref
”eller att ett vexel-bref icke blifvit godkändt eller betalt, och eljest uti all annan
”uppkommande tvist om vexel-bref, gånge då straxt till Borgmästare och l»ad i
”Staden och vise der fram den gjorda protesten eller något annat laga skal, som
”saken är till, och det kortast som ske kan. Pröfvar då Rätten dess talan ostri”di",
tillhålie straxt svaranden, utan anseende till dess person, stånd och värde, att
”antingen sätta penningarne i qvarstad hos Rätten, eller ställa full och nöjaktig
”borgen derföre, eller ock att inlefverera i Rätten så stor pant, som der kan
”svara till. Vill eller förmår han icke något af dessa tre, blifve då sjelf borgen
•'med sin person och slippe icke undan, utan kärandens vilja, förr än allt af”dömdt
och utsökt blifvit. Sedan käranden nu förmedelst summans nedsättning
”eller borgen, eller pant eller svarandens egen person försäkrad är, då bör Rätten
"sjelfva saken företaga, jemväl den igenom Dom afhjelpa å nästa Rådstufvudag
”derefter, och hvad då dömdt eller afsagdt blifver, det skall då af den saklällde
”straxt efterkommas och fullgöras eller i vidrigt fall af Konungens Befallningshafvande
ofördröjligen utsökas. Dock stånde den sakfällde fritt under Hof-Rätten
”vädja, som lag säger, om han förmenar sig ega fog dertill, men käranden tage
"icke dessmindre, emot borgen, hvad honom tilldÖmdt blifvit’. Denna skyldighet
16
Lag-Utskottets Utlåtande, N.-o 124.
f°r,ISVaranden att Senast °cli innan hans invändningar i saken kunna blifva hörde,
stalla säkerhet för sig, en skyldighet som har något motsvarande uti 8 Cap. 1 S.
Ltsokn.ngs-Balken af vår allmänna Lag, är det som öfver hela verlden förstås med
vexel-ratt, och ett stadgande derom får ej saknas i en stadga rörande utrikes
vexlar. De högst ofullkomliga stipulationer om vexel-rättens påföljder, som finnas
i 7 Cap. af 1835 års Lag för inrikes vexlar, äro något helt annat. De afse
allenast verkställighet af Rättens redan fällda dom, och kunna ej på något sätt
ersatta det nödvändiga lagbudet, att vexel-innehafvaren skall vara försäkrad om
sina penningar eller om motpartens personliga ansvarighet innan tvisten börjar och
domen faller. — Tages detta lagbud bort, skulle, såsom nu är fallet med inrikes
vexlar, äfven utrikes vexlar icke ega någon bättre rätt än vanliga löpande för*
skrifningar, hvilket vore betänkligt att medgifva i afseende på credithandlingar,
under hvilka en mängd både inhemska och utländska affärsmäns rätt kan bero,
som, derest reciprocitet i förtroende skall kunna påräknas, nödvändigt måste tillerkannas
reciprocitet i kraft och verkan.
De önskningar om en allmännare förändring uti vår credit-lagstiftning,
som under denna Riksdag låtit förnimma sig, hafva, ty värr, endast i ringa mån
kunnat efterkommas. Hindren hafva legat i sakens natur. Credit- och handelsJagarne
utgöra en hel och afskild gren af civil-lagstiftningen, — mera rörlig,
men också inom sig mera sammanhängande än civil-lagarne i allmänhet. Partiela
lorandringar deri äro förenade med stora svårigheter, och så vida angelägenheten af
en skyndsam och grundlig revision af dessa författningar blilvit fn sedd, har
denna Riksdags förslager och åtgärder icke blifvit utan frukt, om än mo-maden
endast kan forväntas vid ett annat Riksmöte. Då det nu är sista gången ja- yttrar
mig i dessa ämnen, kan jag ej återhålla uttrycket af den tanka, att orsaken
hvartore 1835 års lag om inrikes vexlar icke medfört de goda verkningar, man
vid dess antagande hoppades, är till en stor del alt söka uti dess inskränkning
till allenast formliga vexlar, jemte andra bristfälligheter. — Om denna
lag med sig inforlifvat de credit-papper, som redan voro af bruket införde i allmanna
rörelsen, såsom assignationer och reverser till ordres eller till innehafvaren,
yivuket med andra länders stadgar om inhemska vexlar inträffar), och om denna
lag med mera fullständighet och noggranhet utstakat vilkoren och påföljderna af
endossementer; så skulle den längesedan fått lif i allmänna rörelsen. Ett stadgande
om solidarisk ansvarighet vid öfverlåtelse från man till man af assignationer och
reverser med löpande egenskap, skulle åt dessa nu vanliga credit-papper gifvit
samma natur, som vexlar, och på det sättet gjort dessa senare mindre afskräckande
i den
17
Lag-TJtskottcts Betänkande, N.-o 125.
i den dagliga rörelsen. Denna har, serdeles med det rådande utborgnings-svstemet,
ett stort behof af cireulations-papper; men, innan endossenters ansvarighet
och rättsförhållande blifvit genom lag utstakade, kan en lifvande circulation af de
redan mera brukliga credit-papperen, än mindre af de till sin beskaffenhet mera
främmande vexlarne, icke vara att förvänta.”
af Ilerr Eklund, som på de af Herr Lagergren anförda skäl ansette de
uti 11 Art. 4 §. al 1/48 ars Vexel-Stadga meddelade föreskrifter om utsökning för
obetalde eller återgångne vexlar bordt intagas i det nu afgifua förslaget.
Jfå. If5.
Ank. till Exp.-Utsk. den 15 Maj, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af räckt motion om sättet för behandlingen
af de allmänna lagförslag a) större omfattning, som
Kong/. Maj.t vid en kommande Riksdag kan vara sinnad
att till Rikets Ständer framställa.
Hos Höglofl. Ridderskap^! och Adeln bar Ilerr Stråle, N. PK,, uti ingifvet
memorial, anfört, att sedan det från sistlidne Riksdag hvilande grundlagsförslag
angående rättighet lör Riks-Stånden att till ett serskildt Lag-Utskott öfverlemna
att, med Rikets Ständers rätt, besitfia öfver af Konungen framställda lagförslag, i
följd af Ridderskapet och Adelns beslut förfallit; så ansåg motionären det böra tillses,
om icke samma ändamål, som asyltades med berörde lörslag, kunde vinnas,
utan grundlagsförändring. Alsigten med nämnde förslag hade nemligen varit, att
undvika, det ett vidlyftigt lagförslag skulle i detalj komma under öfverläggning och
pröfning, först uti Lag-Utskottet och sedan uti Riks-Ståndens plena, emedan dertill
fordrades längre lid, än som under en Riksdag kunde i sådant hänseende användas.
Huruvida resultatet blifvit gynsamt, derest förslaget antagits, behöfde nu
icke undersökas; men da förslag till allmän Civillag och Rättegångsordning, Brottmålslag,
med dertill hörande Rättegångsordning, samt Sjölag och Kyrkolag vore
dels uppgjorda och dels under arbete, för att komma under Rikets Ständers pröfning,
samt för beredande af öfverensstämmelse emellan dessa la>ar, armé lä "et vo
Bih.
till R. S.t Prot. 1845., 7 Samt. j Afd, 4(J Häjt.
3
IS
Lag-Utskottets Betänkandej IV.-o 125.
re, att de någorlunda samtidigt pröfvades, hvilket emedlertid ej lät sig gorå med
nuvarande arbetsordning, syntes det äfven nödigt, att något annat behandlingssätt,
än det, som i vanliga fall iakttages, kom/ne att ega runa med omförmälda
lagförslag, sa framt ej flera år eller flera Riksdagar skola åtgå, innan Rikets Ständer
hinna deröfver fatta sina beslut. För vinnande af detta ändamål har således
motionären, under åberopande af Riksdags-Ordningens 56 framställt följande förslag:
”l:o Riksens Ständer anhålla hos Konungen i underdånighet, att de allmänna
lagförslag af större omfattning, som Konungen vid en kommande Riksdag
kan vara sinnad att till Riksens Ständer framställa, måtte så tidigt vara i tryck
färdiga, att desamma kunna till hvar och en Riksdagsman vid inträdes-pollettens
erhållande utdelas.
2:o Konungens till Riksens Ständer vid Riksdagen, jemte lagförslaget, aflat—
na Nådiga Proposition, remitteras i grundlagsenlig ordning till Lag-Utskottet, med
den föreskrift, som då af Riksens Ständer beslutas, att någon vidsträcktare granskning
af lagförslaget icke erfordras, än den, som föranledes af gjorda anmärkningar
eller Lag-Kommitéens här nedan omnämnda utlåtanden. Hvarje Utskottets Ledamot
obetaget att anmärkningar i sitt Stånds plena framställa.
3:o Riksens Ständer utsätta motionstidens slut såsom den tid, inom hvilken
alla anmärkningar emot lagförslaget höra vara till Riks-Ståndens plena inlemnade,
hvarefter desamma till Lag-Utskottet
4:o Då Utskottet finner gjorda anmärkningar, innefattande ändring i lagförslaget
vara af den beskaffenhet, att de synas höra antagas, lemnar Utskottet del
deraf till Lag-Kommitéen» hvilken eger att deröfver afgifva yttrande, samt dervid
tillika uppgifva de, med de ifrågavarande förändringarne sammanhang egande, stadgande:!
i lagen, li vil ka, om anmärkningarne godkännas, jemväl böra undergå ändring.
Utskottet affattar derefter sitt betänkande och lemnar Riksens Ständer del
af Lag-Kommitéens utlåtande.
5:o Skulle andra ändringar, än de, som således varit af Lag-Utskottet tillstyrkte,
blifva af Riksens Ständer beslutade, bör jemväl Lag-Utskottet deraf lemna
Lag-Kommitéen del, för att yttra sig, huruvida andra rättelser och tillägg böra af
de fattade besluten blifva en följd, hvarefter Lag-Utskottet med sitt betänkande till
Riksens Ständer inkommer.
6:o Sedan ärendet sålunda är till fullo beredt, framställes lagförslaget i
dess helhet till antagande af Riks-Stånden/’
Lag-Utskottet, till hvars behandling denna motion blifvit öfverlemnad, har
tagit densamma i öfvervägande, tillika med de yttranden, som vid motionens föredragning
hos Ridderskapet och Ådeln blifvit afgifna; men Utskottet anser för sin del
19
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 125.
samma motion ej böra bifallas. Om nemligen motionen åsyftar förändring af den
i Grundlagen föreskrifna ordning för behandling af lagfrågor, så tillhör det icke
Lag-Utskottet att i ämnet meddela yttrande; och om åter meningen dermed blott
varit, att tillvägabringa reglementariska föreskrifter för en dylik behandling vid en
kommande Riksdag, så lära närvarande Ständer icke kunna med förbindande kraft
i denna del besluta; och på grund häraf får Utskottet vördsamligen hemställa,
att Herr Sträles motion icke måtte till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 15 Maj 1845.
STOCKHOLM, Lundberg 8C Comp. 184S.
Lag-Utskottets Betänkandej N‘.o 126.
I
N:o 126.
Ank. till Exp.-TJtsk. d. 17 Maj, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af Kongl.
Förordningen den 24 April r~5f, angående revisions-sökandes
skyldighet att i Hof-Rätten erlägga lösen för handlingarne
i målet 1 n. m.
Uti ett hos Ilederv. Bonde-Ståndet ingifvet och till Lag-Utskottet
hänvisadt memorial, har Riksdagsfullmäktigen Andreas Bengtsson från Jönköpings
Län yrkat, att, enär Hof-Rätt i revisions-sak numera i original
insänder handlingarne till Kongl. Maj:t, den sökande således måtte befrias
ifrån den i förrberörde Förordning bestämda skyldighet att i Hof-Rätten
erlägga lösen för så väl samma handlingar, som Hof-Rättens protokoll, jemte
stämpladt papper till både handlingarne och protokollet, samt att nämnde
författning följaktligen måtte helt och hållet upphäfvas.
Utskottet, som tagit detta yrkande i öfvervägande, får i anledning
deraf till en början erinra, att; sedan genom ofvannämnde Kongl. Förordning
stadgadt blifvit, att den part, som sökt att Kongl Maj:t må pröfva HofRätts
dom eller utslag, bör, inom viss tid, efter det han Hof-Rättens tillstånd
erhållit, gifva in penningar till lösen för handlingarne och Hof-Rättens
protokoll, jemte stämpladt papper till så väl handlingarne, som protokollen,
så förklarades, medelst Kongl. Brefvet den 3i Januari 1777, jemfördt
med Kongl. Förordningen den 12 November 1766, att det ej vore nödigt,
att akten afskrefves vid revisions-sökande, utan borde densamma till Kongl.
Maj:t insändas, sedan parten derför efter taxa lösen erlagt.
Hvad nu först angår frågan om lösen för handlingarne i revisionssaker;
så enär, enligt hvad nyss är visadt, nämnde handlingar numera icke
skola i Hof-Rätten afskrifvas, utan böra i hufvudskrift till Konungen
insändas, synes det ej eller billigt, att lösen för samma handlingar hos HofRätten
af revisions-sökanden erlägges; men då denna lösen för närvarande
utgör en del af löne-inkomsterne för åtskillige af IIof-Rätternes tjenstemän,
anser Utskottet, å andra sidan, det ej eller vara billigt, att samma lösen afskaffas,
ulan att motsvarande ersättning beredes dessa tjenstemän för den
Bih. till R. St. Prot. 1846, 7 Sami. 1 Afd. 41 Haft.
?
2
Lag-Utskottets BetänkandeN:o 127.
förlust, de lida genom afskaffandet; hvaremot Utskottet, beträffande skyldigheten
att erlägga lösen för Hof-Rätlens protokoll, finner denna skyldighet
icke skäligen böra ifrågasättas, alldenstund protokollet måste utskrifvas
och af Hof-Rätten insändas till Konungen i och för den talan revisionssökanden
erhållit tillstånd föra, hvadan utskriften, såsom för hans räkning
verkställd, äfven måste af honom gäldas med derför bestämda belopp; och
föranlåtes alltså Utskottet, som anser frågan om revisions-sökandes skyldighet
att till Hof-Rätten ingifva stämpladt papper till liandlingarne vara af
den beskaffenhet, att den bör gemensamt med Bevillnings-Utskottet behandlas,
i öfrigt i så måtto understödja motionen, som Utskottet vördsamligen
tillstyrker,
det måtte Rikets Ständer för sin del besluta, att stadgandet
i Kong/. Förordningen den 24 April iy5f, att den part_, som
sökt att Kongl. Maj;t må pröfva Hof-Rätts dom eller utslag,
bör inom fjorton dagar„ efter det han Hof-Rättens tillstånd
er hållit, gifva in penningar till lösen för handlingarna,
upphört att vara gällande.
Dock får Utskottet, i sammanhang härmed, fästa Rikets Ständers
uppmärksamhet på angelägenheten deraf, att, derest förslaget bifalles, ersättning
beredes åt vederbörande tjensteman inom IIof-Rätterne för den förlust,
som genom ifrågavarande lösens upphörande dem tillskyndas.
Stockholm den 16 Maj 1845.
N:o 127.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 17 Maj kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner angående gemensamma
ransakningshäkten och tingsställen för serskilda härader.
Enligt ankomna Protokolls-Utdrag hafva Höglofl. Ridderskapet och
Adeln samt Vällofl. Borgare-Ståndet den 13 i denna månad till Lag-Utskottets
behandling öfverlemna t serskilda hos samma Riks-Slånd af Herr Friherre
Hermelin, August Söderling, samt Herr Ekholm, ingifna memorial, deruti blifvit
anmäikt, hurusom Rikets sist församlade Ständer, genom underdånig Skrifvelse
den 5 Juni 1841 angående anstalter för en förbättrad fångvård, an
-
3
Lag-Utskottets BetänkandeN:o 12~J.
malt, att, enär häradernes i 26 Kap. 4 §• Byggninga-Balken bestämda skyldighet
att bygga häradsfängelser icke kunde utsträckas derhän, att häraderne
borde vidkännas de betydligt ökade byggnadskostnader, som måste
blifva förenade med de i nämnde Skrifvelse åsyftade anstalter för en mera
grannlaga fångbehandling, borde dessa fängelsers ombyggnad och inredning
till celler af allmänna medel bekostas, samt i sammanhang dermed anhållit,
att vid uppgörande af plan för dessa fängelsers ordnande inom hela
Riket matte iakttagas, att, till besparing af kostnad, antalet varder i möjligaste
måtto inskränkt, äfven derigenom, alt läns- och stadshäkte tillika begagnas
för angränsande landsort. Härmed hade Rikets Ständer'jern väl den afsigt,
att fångar skulle kunna i ransakningshäkten qvarhållas under ransakningstiden,
och således först efter det första Domstol meddelat utslag afsändas till
länshäktena. Nödvändigheten att serskilda härader få gemensamt ransakningshäkte
vore följaktligen af Rikets Ständer redan erkänd; och då tingsstaden
för ransakning och dom öfver häktad person i allmänhet måste vara
invid eller i grannskapet al fängelset, der den häktade förvaras, så innefattade
berörde erkännande ett medgifvande, å Rikets Ständers sida, att
många härader erhålla sina tingställen för sådana ransakningsmål, likasom
sina häkten, utom häradernes vanliga områden. Men en så beskaffad förändring
å nuvarande förhållanden, den der ingrep i allmänna rättegångsordningen,
syntes dock böra stödjas på ett bestämdt lagbud; och det vore
jemväl nödigt, att, i sammanhang härmed, ett stadgande meddelades, som utvidgade
Nämndens behörighet att deltaga i ransakningsmål rörande häktade
personer, enär det kunde blifva betungande för Nämnden att, utan ersättning,
ofta göra resor till ett mera aflägset tingsställe, samt medföra onödiga
besvär och kostnader jemte tidsförlust, om, när Domhafvanden till en
och samma dag utsatt ransakning öfver serskilda brott, begångna inom flera
härader, t. ex. 3 eller 4> ända till 21 eller 28 Nämndemän behöfde vara
tillstädes, föt att skiftevis taga plats vid dombordet. Dessa olägenheter
kunde emedlertid afhjelpas, derest alla de härader, som hade gemensamt
häkte, betraktades såsom en samfälld jurisdiktion, beträffande mål, deri häktad
person tilltalas; och hafva motionärerne, på grund häraf, och enär detta ämne
fordrade skyndsam åtgärd, sedan Rikets Ständer numera godkänt det
system för fångbehandlingen i allmänhet, hvarefter,omförmälda fängelser borde
uppföras, för användandet af hvilket system dessa fängelsers ombyggnad
i främsta rummet dock utgjorde ett nödvändigt vilkor, under åberopande af
f
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 12J.
Riksdags-Ordningens 56 §., föreslagit, att genom en allmän författning måtte
stadgas, som följer:
”Utan hinder af domsagornas nuvarande indelning, må, efter ty, som
Konungen derom förordnar, serskilda härader hafva gemensamt häkte, inrättadt
för de häktades förvarande i enrum, så ock, i närheten af det häkte, gemensam
tingsstad, hvarest ransakas och dömas skall i brottmål, deri häktad
person tilltalas för gerning, den han begått inom något af [de härader, för
hvilka häktet gemensamt är. Ransakning och dom i sådant mål tillhöre
den Härads-Rält, inom hvars dom värjo gerningen, som åtalas, blifvit begången;
dock må Nämnd tagas äfven från annat af de härader, för hvilka
tingsstaden gemensam är, efter ty, som Konungen derom förordnat. '
Utskottet, som tagit i öfvervägande hvad sålunda blifvit anfördt och
föreslaget, erkänner äfven vigten och nödvändigheten af en författning i den
syftning, som den föreslagna, emedan det af Rikets Ständer vid sista Riksdag
afsedda mål ty förutan ej kan uppnås, och då fattade beslut om ransakningshäktenas
ombyggnad, hvartill medel jemväl blifvit anslagna, i annan
händelse ej kan komma till verkställighet. Utskottet förutser visserligen
härvid den invändning, att förslagets antagande i allt för hög grad
koninic att rubba bestående förhallanden, i afseende pa i ätter Domstol och
Nämndens tjenstgöringsskyldighet; men häremot bör erinras, att fråga icke
är om ringaste förändring, hvad civila tvister eller mindre brottmål beträffar.
Endast då den tilltalade är häktad, skulle i hvarje domsaga, änskönt den
hestår af flera härader, med hvar sin tingsstad, kunna ransakas och dömas
på ett enda ställe, beläget invid ransakningsliäktet. På sätt Utskottet redan
nämnt, skulle Rikets sist församlade Ständers syftemål derförutan ej
kunna fullständigt vinnas; och fördelarne deraf torde lätt inses, om man tager
i betraktande, alt de betydliga kostnader, som staten nu måste vidkännas
för fångtransporter, då den tilltalade flera gånger måste undergå ransakning,
till större delen undvekes, äfvensom alt dylika transporter, som
ofta lemna tillfälle till flykt, dessutom ej hafva något välgörande inflytande
på fångar, serdeles som deras sammanvaro med andra fångar ofta derigenom
kommealt ega rum, så framt icke hvarje fånge skulle serskildt transporteras,
livilket åter skulle alltför mycket öka omförmälda kostnader. Att
under ransakningstiden en sådan sammanvaro menligt inverkar på anklagades
sinnesstämning och förhållanden, har erfarenheten nogsamt bevittnat, och
det är just denna erfarenhet, som i första rummet grundlagt Rikets Ständers
i denna del vid sista Riksdag fattade beslut.
I
Lag-Utskottets Betänkande, N.o 12J.
5
I afseende på Nämndens t jenstgöringsskyldighel förekommer val, alt,
så vida icke Nämnden skall hesvävas alltför mycket, ar nödigt, att de närmast
boende Nämndemännen kunna begagnas vid nu ifrågavarande förrättningar,
och således att andra än de, som egentligen tillhöra den Härads-Rätt,
till hvilken målet hörer, kunna komma att utgöra ledamöter af Rätten;
men hvarje domsaga kan, oansedt den utgöres af flera härader med serskilda
tingsstäder, i sjelfva verket betraktas såsom en jurisdiktion. På alla ställen
är nendigen samma person ordförande i Rätten och den hufvudsakligen
ansvarige. Det är blott ledamöternes tjenstgöringsskyldighet, som är begränsad
inom vissa distrikter, hvilka dock gemensamt utgöra ett hell. Emedlertid
skulle det vara önskligt,orn, derest förslaget vinner framgång, så ordnades,
att alltid någon eller någre af Nämnden från det härad, hvarest brottet blifvit begånget,
lomme att biträda, enär deras närvaro torde vara af vigt för meddelande
af upplysningar, hvilka de, såsom med förhållandena i orten närmast bekante,
torde bäst kunna lemna; och då det icke ovilkorligen föreskritves, att
blott den närboende Nämnden skall biträda, synes äfven tjenstgöringsskyldigheten
inom domsagan kunna så regleras emellan Nämnden, att detta syftemål
kan uppnås. För en sådan reglering lägger ej eller förslaget något
hinder; men då detsamma kunde gifva anledning dertill, att Nämnd äfven
kunde tagas från annan domsaga, ån den, hvarest brottet är föröfvadt, men
sådant ej är förenligt med grundsatserne i lagstiftningen, anser Utskottet förslaget
böra i öfverensstämmelse härmed förändras; likasom derest åtal
emot häktad person under lagtima Ting förekommer, Utskottet finner något
binder ej böra möta för åtalets upptagande dervid, och således aLt författningen
ej bör ovilkorligen innehålla, alt sådant åtal skall vid häktet
verkställas. Men med dessa rättelser anser Utskottet förslaget antagligt, isynnerhet
som Rikets Ständer vid innevarande Riksmöte beviljat anslag till
ersättning åt vittnen i grölre brottmål, så att den betänklighet, son) eljest
kunde uppstått derigenom, att vittnen kunde komma att besväras med längre
resor än nu är förhållandet, bör förfalla; och lur Utkottet alltså vördsamligen
föreslå,
att Rikets Ständer besluta utfärdande af en författning, hvarigenom
stadgas, som följer:
Utan hinder af domsagornas nuvarande indelning, må, ef ler
ty, som Konungen derom förordnar, serskilda härader hafva
gemensamt häckte, inrcittadt för de häktades förvarande i
Bih. till R. St. Prot. 1845, 7 Sami. 1 Afd. 41 Haft.
2
6
Lag- Ltskottels Betänkande, N'.o m*].
enrum, så ock, i närheten af det häkte, gemensam tingsstad
hvarest rån sakas och dömas må i brottmål, der häktad person
tilltalas jör gerning, den han begått inom något af de
härader, för hvilka häktet gemensamt är. Ransakning och
dom i sådant mål tillhöre den Härads-Rätt, inom h vars domvärj
o gemm gen, som åtalas, blif vit begången; dock må Nämnd
tagas äfven från annat af de till samma domsaga hörande
härader, för hvilka häktet gemensamt är.
Stockholm den j6 Maj 18/p.
På Höglofl. Ridderskapet och
Adelns Ledamöters vägnar,
Pa Högv. Preste-Ståndets
Ledamöters vägnar,
A E. Knös.
Lars Stiernstedt.
På Vällofl. Borgare-Ståndets
Ledamöters vägnar,
J. F. Eklund.
Pa Hederv. Bonde-Ståndets
Ledamöters vägnar,
F. von Zweigbergk.
A. von Feilitzen,
STOCKHOLM, I. Makcus, i845.
Lag-Utskottets Betänkande, N\o t£8.
t
N:o 128.
Ank. till Exp.-Utsk. d. aa Maj, kl. half 7 aa.
Betänkande, i anledning af väckt motion angående meddelande af
ett stadgande derom, att den af Rikets Ständer beslutade och af
Kongl. Maj:t bifallna förändring i lagens bestämmelser rörande
giftorätt ej måtte medföra retroaktiv kraft.
Enär det af Rikets Ständer, vid innevarande Riksmöte, beslutade och
numera af Kongl. Maj:t i Nåder bifallna förslag om en förändrad giftorätt
och arfsrätt icke bestämdt innehöll, att den nya giftorättslagen ej verkade
retroaktivt eller gjorde rubbning uti redan uppkomna rättigheter makar
emellan, och att således, vid upplösning af de äktenskap, som kunde vara
afslutade förr, än nya lagen träder i verksamhet, eller vid delning eljest af
dessa makars bo, hvarderas giftoiätt borde urskiljas helt och hållet efter
gamla lagen; men såsom otvifvelaktigt borde antagas, att meningen dock varit
sådan; har Ilerr Friherre Tersmeden, W., uti ett till Höglofl. Ridderskapet
och Adeln ingifvet och förliden gårdag till Lag-Utskottet remitteradt
memorial, under åberopande af Riksdags-Ordningens 56 §., föreslagit,
det måtte antingen i sammanhang med den beslutade lagen, eller genom
serskild författning, det stadgande meddelas, att omförmälda lagföräudring
ej skall, hvad giftorätten angår, tillämpas i frågor om redan ingångna
äktenskap.
Denna framställning bär Utskottet tagit i öfvervägande; och ehuru
1 §. i 10 Kap. Giftermåls-Balken af 1734 års lag uttryckligen sladgar, alt
när man och qvinna äro sammanvigde, då eger hvardera giftorätt i boet,
samt 2 i samma Kapitel förordnar, hurusom Frälseman och| Bonde giftas
till två delar och hustrun till tridiung i sådan egendom, der giftorätt
eger rum; hvaraf synes följa, att då giftorätten är makarne, hvar för sig,
gifven och tillerkänd i samma stund äktenskapet ingicks, deras rätt i detta
afseende måste vara bestämd enligt den lag, som vid samma tillfälle var
gällande, utan att sedermera tillkommen lagförändring deri kan medföra
tillbaka verkande kraft eller till annat förhållande föranleda; likväl och då
Bih. till R. St. Prot. 1845, 7 Samt. 1 Afd. 42 Hä/t.
1
2
Lag-Utskottets Betänkande, If:o 128.
den af Kongl. Maj:t gillade nya redaktion af sistberörde §. börjas med de
ordalag, "att man och hustru hafva giftorätt till hälften hvardera/'hvilka
ordalag tilläfventyrs kunde tolkas så, som annan giftorätt ej finge ega rum,
än den som samma §. bestämmer, får Utskottet, till förekommande af
misstydning, med hemtad anledning af förevarande framställning, vördsamt
föreslå,
att Rikets Ständer mätte besluta utfärdande af en författning,
hvarigenom stadgas, att med giftorätten uti sådana äktenskap,
som äro ingångna förr, än den af Kongl. Maj:t och Rikets Ständer,
■ vid innevarande Riksdag, beslutade förändring af lagen
rörande arfs- och giftorätt blifvit till efterlefnad kungjord,
skall förhållas efter hvad förut stadgadt var.
Stockholm den 22 Maj 1845.
Reservation
af Herr Leclor IVallman: "Ehuru Lag-Utskottet vid pröfningen af Friherre
Tersmedens motion icke kunnat afvakta remissen af en på samma gång af
Grefve Sparre väckt motion, med förslag,.att den nya lagen, hvad arfsrätten
beträffar, icke må tillämpas för barn af andra äktenskap, än d*
som äro efter lagens promulgerande ingångna; hade dock Utskottet, efter
min öfvertygelse, när en förklaring rörande giftorätten, i den syftning Friherre
Tersmeden föreslagit, ansågs behöflig, bort utsträcka densamma till ett
närmare bestämmande af lagens tillämpning äfven i afseende på arfsrätten.
Den i lagen anmärkta bristen hade, genom en sådan behandling af
frågan, hvartill Utskottet i praxis icke saknat anledning, blifvit fullständigt
afhjelpt.
STOCKHOLM, tryckt bos P. G. Bise, 1845,
1
Register
öfver Lag-Utskottets Expeditioner vid Riksdagen 1844—1845.
A.
Expeditionernei
Nummer.
Adel. Privtlegterne, om förklaring af 32 § deri ........6.
Aktie-Bolag, om stiftande af Lag derför...........99.
Ansvarighetslagen löv Stats-Rådets Ledamöter, om ändring deri 18, 86.
Ansökningar, se Besvär sskrifter.
Arf om oäkta barns rätt dertill efter moder........IT, 58.
Arfsrätt, se Giftorätt.
Arfvode, om 2 Notarii* arf voden
.............
4.
B.
Barn, oäkta, om deras Arfsrätt, se Arf.
Bergs-Tings-Rälter, om deras
indragning .
.
.
. .
.
.
.
.
.
65.
Besvär sskrifter, om förklaring af Kongl. Kungörelsen d. i Oktober
1812, i afseende derå......... 30, 64.
Bouppteckning, angående förklaring af lagens stadgande om sättet ,
för upprättande deraf
. . . .
.
.
. .
.
.
.
.
J
115.
Bygqninga-Balken, om ändring
af 1 § i 26
Kap.
deraf
.
.
.
41,
78.
Bysättning, angående upphäfvande af 3 och 4 §§ i Kongl. Förordningen
den 10 Juni 1841 . . . . . . 60, 95, 116.
„ angående förklaring af 1 § i samma Kongl. Förordning
. .
. . ...
.
1
...
.....
.
59.
Böter, om deras förvandling...............80.
C.
Compromissarier, om lag för dem, se Gode Män.
Concur slag stiftning en, om ändringar och tillägg deri .... 87, 122.
a
Consistorium, om upphörande af dess domsrätt . >......118.
Criminallag, se Strafflag.
, om sättet för behandlingen af förslaget dertill . . . .121.
D.
Dom, Under-Rätts, om dess fullgörande, såsom vilkor för rättighet
till fullföljd af talan deiemot..........53.
Dombok^ -Under-Rätts, om renovation deraf . . ....... .
40.
Domstolarne, -or* ändring i deras ferier . . . . . . , . . . . 44.
. „ om en allmän organisation deraf, se Kämners-Dätten.
Dulgadråp, angående upphäfvande af lagens stadgande derom . .' . 57.
F.
Äganderätt, enskild, om dess vikande för allmänna ändamål .
56, 103.
F.
Fahlun, om nedsättning af sömma appellabilis vid Rådsufvu-Rät'
fen derstädes, Se Summa appellåbilts.
Fattig-procent, angående ändring af lägens stadgande derom .... 81.
Firiér, DomStolärnes, otta ändring deri, se Domstölarne.
Fjerdepartér i (Störa Kopparbeigs 'Grufva, om bestämmande, att
de tnå anSes såsom fäst egendom ........ 42, 77.
Fullgörande af Dom, se Ddin.
Frälseränta, om rättighet för jordegare att den inlösa efter förut
bestämda vilkor . ...............38.
Fängelsestraff, angående Lag om verkställighet deraf, se Strafflag.
Fördel, se Giftorätt.
*
Förfalskning, se PrivatbanksSedlar.
Förmyndarekamrar, om inrättande deraf ... 14, 65, 79, 101, 113.
Förmånsrätt, angående sådan till betalning i konkurs för fordran,
grundad på vexel, invisning eller skuldebref till
ordres ....
.........* .
90.
»
angående sådan till betalning för förskott å varor,
emottagne till försäljning........91, 107.
Förmånsrätter, (ysta,
.
Förskingring, af i qvarstad satt gods, om ansvar derför ! ! \
Förteckningar öfver sakfällde och under framtiden ställde personer
G.
3
Ux ee
T
it
Giftermåls-Balken, om ändring af 1 § i 12 Kap. deraF . . .
»
om upphäfvande af 3, 5 och 6 §§ och ändring
af 9 § i 2 Kap. deraf ......
»
o»' ändriirg af 12 § i 2 Kap. deraf, se Prest.
Giftorätt, arfsrätt, morgongåfva och fördel, angående ändring
af lagens stadganden derom ........ 31
Gode Män, om Lag för dem ......... ’
Gåfva, angående ändring af lagens stadganden derom, se Testamentsfrihet.
H.
8, 27.
.
29.
68, 128.
.
25.
Halländska Kyrkohemmanen, se Kyrkohemman.
Handels-Balken, om tillägg till 5 § i 3 Kap. deraF ....
*
om ändring af 8, 9 och 10 $§ samt förklaring
öfver 2 S i 17 Kap. deraf, se Förmånsrätter, tysta.
»
9 Kap. 12 § och Kong!. Förordningen den 13
Juni 1800, se Prcescripttonstid.
„
om ändring af 6 S i 9 Kap. deraf, se Ränta.
„
om ändring af 4 § i 12 Kap. deraf ....
»
( om ändring af 8 § i 9 Kap. deraf, samt 2 $ i
„
Kongl. Förordningen den 28 Juni 1798
.
Handel sböcker, om deras bevisningskraft . .
Hof-Räiteme, om Förändring i deras arbetssätt ....,.*
Husdjur, om ansvar för deras misshandlande......
Husesyn, om förlängd tid För klagan öfver Under-Rätts Utslag vid
dylika förrättningar a Prestebohl i Helsingland . , .
Häkten, se Ransakningshäkten.
'
Häktande, för brott emot 5 Kap. 4 § Missgernings-Balken,. se
Strajf-Balken.
Högste Domstolen, om förändring i dess organisation , * , .
Inbrottsstöld, se Stöld,
Inteckning af nyUja«deräUs-aftal, se Lagfart.
«.
84, 100.
• . 88.
92, 108.
. . 44.
2, 28.
. . 36.
. . 45.
Inteckning af lifstidsstädja, undantagsaftal och all annan afhandling
om nyttjanderätt till fast egendom it landet .
12,
2ö,
Invisning, se Reverser.
Jorda-Balken, oro ändring af 7 § och upphäfvande af 8 § i 16
Kap. deraf •
•
•
•
....... :
*, *
*
24’ 7
JustitUe-Ombudsmannens embetsberättelse, om granskning deraf . .
1.
n
instruktion, om tillägg till 15 § deri ...
9.
K.
Klander, å åtkomst till fast egendom, angående omarbetning af
Kong!. Förordningen den 14 Maj 1805 ...... . 110.
Kongl. Förordningen den 28 Juni 1798, om ändring af 2 § deri .
. 88.
Kungörelser, om förändrade föreskrifter för deras publicerande i
kyrkorne....................
Kyrkobyggnad, se Byggninga-Balken.
Kyrkoböcker, om förändradt sätt för deras förande och skarpta
, . .kontroller i afseende på deras förvarande .
.
.
.
.
.
.
33.
Kyrkohemman i Halland, om dispositions- och jord*eganderätt dertill .
3.
Kyrkolagen, om ändring af 4 §. i 15 Kap. deraf .
.
.
.
.
.8,
27.
Kyrkoplikt, uppenbar, om dess afskaffande....... 19, 49.
Kämners-Rätter, om deras indragning . ...... 52, 70, 98.
L.
Lagfart, om vissa förändrade föreskrifter derför .
.
.
.
11,
48,
72.
Lagförslag, allmänna, om sättet för behandling deraf
.
.
.
.
.
125.
Lagmans-Rätter, se Kämners-Rätter.
Lagsökning skostnad, om ersättning derför ., .
.
.
.
•••
•
74.
Laasökninqsmål, om förändrad ordning för deras behandling i
vissa fall .........*......76, 105.
Landbo, se Jorda-Balken.
Lifstidsstädja, om inteckning deraf, se Inteckning.
Lysning, se Vigsel.
Lösören, om köp af sådane, då de qvarblifva i säljarens vård .
69, 102.
M.
Missgernings-Balken, om förtydligande af 2 $ i 41 Kap. deraf . . 22.
5
Missgemings-Balken, om ändring af 8 § i 24 Kap. deraf, se
Vapens dragande.
„
om ändring af 9 § i 20 Kap. deraf,
se Rån.
„
om upphäfvande af dess 27 Kap., se
,
Dulgadråp.
Morgongåfva, se Gi/torätt.
, om bestämmande af en deremot svarande rätt i boet
för mannen .......... .... 97,
N.
Notarie, Utskottets, om serskild vedergällning för honom.....51.
Nyttjanderätt, angående inteckning af aftal derom, se Inteckning.
Ohägn, se Åverkan.
0.
P.
Prtescriptionslid, för fordringars utsökande.........32.
Prest., om ansvar för sammanvigning af personer, som ej uppnått
laga ålder................. 16.
Prestebohl i Helsingland, se Husesyn.
Prester, om ändring i befordringslagarne för dem......
.
7.
Privatbankssedlar, om ansvar för förfalskning deraf ......
39.
Privilegier, Adeliga, om förklaring af 32 $ deri, se Adel.
Privilegier.
Promotorial i lagsökningsmål, om meddelande deraf .....
13, 50.
,, . Q
Qvarstad,
om ansvar för förskingring äf dermed belagdt gods,
se Förskingring.
B.
Ransakning shäkten, om gemensamma sådane för serskilda härader .
.12
6
Reverser och invisningar till vis» man eller ordres, om betalnings*
ansvarigheten derför .
,.........
Revisionsskilling, om dess afskaffande . ........
Revisionssökande, om upphäfvande af deras skyldighet att i HofRällen
erlägga lösen för handlingarne i målet m. m.
Riddare-Syne-Rätter, se KämnersRätter.
Rån, om ändring af ansvaret derför ..........
Ränta, angående ändring af lagens stadgande derom ....
Rättegång s-Baiken, om ändring af 6 § i 30 Kap. deraf, se Revisionsskilling.
»
om ändring af 2 $ i 17 Kap. deraf, se Han
delsböcker.
. »
om förklaring af 7 $ i 24 Kap. deraf , .
89, 104.
. . 61,
. • 126.
. . 47.
r •
83.
. . 123.
S.
Stiftsstyrelserne, om förändring i deras organisation, se Consistorium.
Straff-Balken, om förtydligande af dess 1 Kap. i afseende på
häktande för brott emot 5 Kap. 1 § Missgernings-Balken . . 20.
Strafflag, ny, om antagande deraf........... 93 120.
Stöld, om ändring af ansvaret för 1 och 2 resan, se Kyrkoplikt.
„ inbrotts-, om förtydligande af i lag och författningar gifne
bestämmelser, angående straffet derför ....... . 34.
Summa appellabilis, angående upphäfvande af lagens stadgandén
derom ................ . ,
54, 111
Testamente, om bevakning och klander deraf .........
35.
Testamentsfrihet, angående förändring af stadgandena derom .
. 82. 109.
Testamentsklander, angående tillägg till lagens stadgandén derom . i 117.
Tid, om bestämmande deraf för måls afgörande i Hof-Rätterne och
Högste Domstolen samt bos Konungens Befallnineshafvande
....................
Tingsställen, om gemensamma för serskilda härader, se Rånsakningshäkten.
U.
Undwtagsaftal, om inteckning dejraf, se Inteckning.
7
Utmätning, om ändring i bestämmelserne derför . .......73.
Utmätt fastighet, om ändring i sättet för dess försäljning ...
94, 112.
Utslagslösen, om befrielse från skyldighet dertill för i Hof-Rätt
uteblifven svarande part.............123.
Utsökande af fordringar, om prxscriptionstid derför, se Prtescriptionstid.
Utsöknings-Balken, oro ändring af 8 § i 8 Kap. deraf, se Förskingring.
V.
Vadepenningar, om deras afskaffande, se Revisionsskilling.
Vapens dragande, om skärpning i ansvsret derför..... 46,
106.
Vexlar, inrikes och utrikes, om gemensam lag derför ....
62,
124.
Vigsel, om bestämmande af viss tid derför efter skedd lysning ... 26.
„ och lysning, om tillägg till lagens stadganden i afseende
derå............ r 449»
Vilkor, vid försäljning af fast ^gfefidöm . ........ 37,
67.
; * / ‘ ■ å.
Åverkan, om förhöjning af ansvaret derför.......... 25.
Ä.
Ärfda-Balken, om ändring af dess 19 Kap. ......... 10.
„
om ändring af 1 § i 23 Kap. och tillägg till 7 $
i 20 Kap. deraf, se Förmyndarekamrar.
„
om ändring af 7 § i 8 Kap. deraf, se Arf.
„
om
ändring af
10 § i
12 Kap. deraf . • ... '• 21.
„
om
förklaring
af dess
18 Kap., se Testamente.
„
om tillägg till 5 § i 15 Kap. deraf, sådan den ly
der
i Kong], förordningen den 30Maj 1835 . 63, 85.
„
om
förklaring
af dess
9 Kap., se Bouppteckning.
„
om
tillägg till
dess 18
Kap., se Testamentsklander.
•STOCKHOLM,
Tryckt bo* W. P. DALVAN, 1845.
BIH A N G
TILL
vid
Urtima Riksdagen i Stockholm
Åren 1844 och 1845.
SJUNDE SAMLINGEN.
gdF» Afdclningen:
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Oeconornie-Ut skottens
gemensamma Memorial, Utlåtanden och
Bet än handen.
Lag- samt"Allm. Best.- och Ehon.-Ulslioltens Betänkande, N.o 4.
1
N:o 1.
ÅnL till ExpJJtsk. d. 5 Octbr. 1844, kl. 11 f. m.'
Betänkande, i anledning af väckt motion om förbud för Beväringsskyldig
alt genom, lega befria sig från Krigstjenst.
Uti ett från Höglofl. Ridderskapet och Adeln till Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskotten remitterad t Memorial, har Herr Hallenborg,
L. Jandragit, att den uti nuvarande Beväringslag conscriberad lemnade tilllatelse
att sätta annan person i sitt ställe, icke vore af beskaffenhet att befordra
den krigiska anda, som borde finnas hos hvarje Svensk medborgare, enär
tanken att kunna genom penningar befria sig från den heligaste af alla plikter,
nemligen den, att uppoffra lif och blod för ett älskadt fäderneslands frihet och sjelfbestånd.
medförde veklighet och liknöjdhet, jemte det att en sådan rättighet vore
en orättvisa mot den fattige eller mindre bemedlade beväringsynglingen,
hvilken skulle finna det hardt, att han måste slitas från anhöriga och vänner,
under det bättre lottade likar kunde friköpa sig från krigets faror ocli besvärligheter;
med anledning hvaraf motionären föreslagit, att Rikets Ständer måtte
hos Ivongl. Maj:t i underdånighet anhålla om utfärdande af ett påbud, som förbjuder
beväringsskyldig att genom lega befria sig från krigstjenst.
Ilvad sålunda blifvit föreslaget, hafva Utskotten i öfvervägande tagit;
och ehuru Utskotten visserligen erkänna rigtigheten af den grundsats i allmänhet,
hvaruppå motionärens förslag hvilar, tro likväl Utskotten, att dess conseqventa
tillämpning i verkligheten skulle mötas af så många hinder och förorsaka
så stora olägenheter, att det föreslagna upphäfvandet af den beväringsskyldig
nu medgifna rätt, att ställa annan man i sitt ställe, skulle snarare motverka
än leda till det åsyftade ändamålet. Utskotten äro nemligen af den tanke, att Staten
skulle, vid inträffadt behof åt Nationalbeväringens användande, hafva mindre
gagn af den krigare, som mot sin vilja varit ovillkorligen tvungen att ingå på
eu bana, lör hvilken han saknade all håg, än af den, som frivilligt för eu annan,
om ock emot ersättning, åtagit sig denna skyldighet. För öfrigt och dåde
överenskommelser, genom hvilka beväringsskyldig på annan öfverflyttar denna
sin skyldighet, äro frivillige, kan så mycket mindre någon orättvisa anses värn
till R. St. Prat. 1844. 7 Sami. 2 Afd. i Haft.
1
2
Lag- samt Allm. Best.- och Ekon-Vtskottens Betänkande, N:o 2.
i'a
gällande föreskrifter begången emot de fattige och mindre be
medlade
i samhället, som tvärtom derigenom ett tillfälle beredes den till förtjenst,
hvilket under andra förhållanden icke stode dem öppet.
Pa grund häraf och enär Rikets Ständer, då de år 1812 åtogo sig den
allmänna National-Beväringen, dervid lastade det bestämda villkor, att det
skulle få bero på hvar och ens fria val att personligen eller genom legd fullgod
karl i sitt ställe uppfylla denna skyldighet, anse sig Utskotten böra tillstyrka,
att ifrågavarande motion icke må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 4 October 1844.
N:o 2.
Ank. till Exp> Utsk. d. 5 Oct 1844, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, att böter, förvandlade till
Fängelse vid vatten och bröd, matte i vissa fall få aftjenas i
Härads fängelserna.
Riksdagsful Smak tigen Jonas Johansson från Jönköpings Län, med hvilken
sig förenat A. J. Sandstedt, Petter Pehrsson, Petter Mårtensson och
Andreas Bengtsson, alla irån nämnde Län. har uti ingifvet Memorial, som
bliivit till Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens handläggning
i emitterad t, föreslagit, att da adömde böter förvandlas till fängelse vid
vatten och bröd, och den sakfällde icke förut är häktad eller brottet derjemte
belagd t med annan bestraffning, dessa böter måtte få, under pågående Ting, aftjenas
i Bäradsfängelserne, der sådana finnas, hvarigenom skulle besparas den
dryga kostnaden, att med Fånggevaldiger eller Kronobetjent afforsla den sakialltle
till det ofta 10 å 12 mil aflägsna Länshäktet, för att der aftjena ett
ringa bötesbelopp.
3
Lag- samt Alhn. Berv.- och Ekon.-Vt skot t ens Betänkande, N:o 3.
Detta förslag hafva Utskotten öfvervägat; men som, vid betraktande af
Häradshäktenas närvarande beskaffenhet och det sätt, hvaruppå bevakningen öfver
derstädes förvarade fångar för närvarande på de lleste ställen besörjes,
desamma icke kunna anses lemna någon garanti för straffets behöriga och
alfvarliga verkställande, anse Utskotten den af motionären föreslagna förändring
icke under nuvarande förhållanden kunna tillstyrkas; hvadan Utskotten
hemställa,
att Jonas Johanssons motion icke må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 4 October 1844.
N:o 3.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 5 Oct. 1844, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motionen, att ålderstigne Skeppare
ej allenast måtte, i de städer, der serskild afdelning af Rädstufvu-Rätten
handlägger Sjö-Rätts och Tullmål, blifva Ledamöter
i denna Afdelning, än och anses ega företrädesrätt till
Fy rmästare-, Lots-Åldermans- och Lots-Löjtnantstjenster.
Uti en från Högiofl. Ridderskapet och Adeln till Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskotten remitterad motion, har Herr Roos af Hjelmsäter,
Nicolaus Torsten, föreslagit, att uti de Städer, hvarest serskild Aldelning
af Rådstufvu-Rätten vore förordnad att handlägga Sjö-Rätts- och Tullmål,
denna Afdelning måtte, under ledning af en lagfaren Ordförande, i öl vigt
bestå af ålderstigne Skeppare; såsom Ledamöter med något lämpligt arfvode;
hvarigenom den dubbla fördelen skulle vinnas, att personer med fullständig
känuedom om Sjö-Rätts-saker kommo att deruti döma, samt ålderstigne sjöfarande
vinna en lättare utväg till bergning; i sammanhang hvarmed motionären
äfven föreslagit, att bemälde personer skulle anses äga företrädesrätt till
Fyrmästare-, Lots-Aldermans- och Lots-Löjtnants-tjenster.
4
Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-UUhottens Betänkande, N:o 4.
Nu emedan det ingalunda kan vara lämpligt, att Domare-befattningar
bill va pensionsplatser för ålderstigne Skeppare, hvilka med all den kännedom,
de kunna ega uti det praktiska i sjömansyrket, likväl icke kunna antagas äga
de kunskaper, som äro erforderliga för en Ledamot i en Domstol, samt städerne,
hvilka sjelfva välja och aflöna Ledamöterne i Rådstufvu-Rätterne, icke
skäligen böra eller kunna förvägras att vid detta val utse den ibland de till
befattningen behörigen qvalificerade sökande, till hvilken de hafva mesta förtroende,
utan afseende deruppå, om denne förut varit Skeppare eller icke; lärer det
af motionären i detta hänseende väckta förslag icke kunna anses hvarken af
behofvet påkalladt eller ändamålsenligt; äfvensom Utskotten, i afseende å motionärens
yrkande om företrädesrätt för bemälde personer till Fyrmästare-, LotsAldermans-
och Lots-Löjtnants-tjenster, finna jemväl dessa tjenster vara af
den beskaffenhet, att för deras behöriga skötande nödigt är, att vederbörande
vid deras tillsättande icke må vara bundne af föreskrifter, som skulle tvinga
dem att fästa afseende å annat, än de sökandes skicklighet och duglighet; hvadan
Utskotten anse sig all anledning tillstyrka,
00
'
att ifrågavarande motion måtte lemnas utan afseende.
Stockholm den 4 October 1844.
N:o 4.
Ank. till Exp.Utsk. d. 5 Oct. 1844, kl. 11 f. ml
Betänkande, i anledning af väckt motion, angående förtydligande af
För fattning ar ne om snöplogning.
Uti ett till Hederv. Bonde-Ståndet ingifvet Memorial, har Riksdagsfullmäktigen
Anders Ericsson från Elfsborgs Län, med hvilken Riksdagsfullmäktigen
Fredrik von Zweigbergk sig förenat, anmärkt, att Kongl. Förordningen
d. 13 September 1790, som föreskrifter, att inom hvarje socken eller
härad ploglag skola inrättas, hvilka hvartdera tilldelas ett stycke af de allmänna
ragar, som derinom finnas, hvilket de medelst plägning och skottning skola
lag- tamt AUm. Bes v.- och Ekon.-Utthoilen» Betänkande, N:o 4.
5
vintertiden vidmakthålla, äfvensom Kongl. Brefvet deri 10 Maj 1815, hvilket
stadgar, att den, som uraktlåter skyldigheten att förrätta plogning och
skottning, skall höta 3 R:dr 16 sk, voro i behof af förtydligande, enär genom
dessa stadganden icke blifvit i bestämda ord uttryckt, om vid h\arje sådan
förseelse hela ploglaget gemensamt skulle erlägga det stadgade vitet, eller om
hvarje delegare serskild! skulle beläggas med samma bot, hvilket haft till följd,
att Domstolarne härom hyst delade åsigter, så att en del Domstolar dömt hela
ploglaget tillsammans, att bota berörde vite, utan alseende derå, om plogfogden
eller någon enskild delegare i ploglaget vallat försummelsen, och andre
åter fällt delegarne i ploglaget, huru stort deras antal än varit, att hvar för
sig utgifva hela vitesbeloppet, samt, slutligen några endast ålagt den enskrlde
delegaren, som försummelsen vållat, ansvarspåföljd; och har motionären, med
anledning häraf, löreslagit, att ändring i dessa t örlattningar matte tillvägabiingas
och en mera ändamålsenlig och tydlig lag uppgöras, som tillerkände den
oskyldige sin frihet och öfverträdaren sin näpst.
Vid föredragningen hos Hederv. Bonde-Ståndet af denna motion hafva
åtskillige Ståndets Ledamöter i ämnet sig yttrat och hufvudsakligen instämt
med motionären, under vitsordande af de förhållanden, som gjorde ett förtydligande
af berörde stadgande behöflig!, och med tillägg al någre Ledamöter,
att detsamma skall icke allenast af Lnder-Domstolar, utan jemväl al HofRätterne
blifvit olika tillämpadt.
Hvad sålunda förekommit, hafva Lag- samt Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-U(skotten, till hvilkas gemensamma handläggning denna motion blifvit
remitterad, i öfvervägande tagit och, lika med motionären, funnit ett förtydligande
och närmare bestämmande af den i 2 mom. af Kongl. Brefvet den 10
Maj 1815 för försummad snöplogning och skottning stadgade påföljd vara af
behofvet påkallade, hvarvid Utskotten utgått från den åsigt, att på de orter,
der snöploglag äro inrättade, bör ansvaret drabba den, som är hufvudman för
ploglaget eller den så kallade plogfogden, derest han underlåter att å de öfrige
delegarne utfärda kallelse till snöskottning, da deraf göres behof, men deremot
desse sednare, om de försumma att hörsamma kallelsen eller att ordentligen
verkställa skottningen. Hen då vid tillämpning af dessa grunder, det icke
undfallit Utskotten, att, derest vid svåra snöfall snöploglag kunde åsidosätta
snöskottningsskyldigheten utan annat äfventyr, än att hufvudmannen skulle
plikta det ringa" beloppet af 3 R:dr 16 sk.,'ploglagen kunde icke sällan finna
Bih. i'.ill B. St Prat. *844. 7. Sami 2 Afd. i Höft.
2
<5
lAg- mmt Allm. Besv. och Ekon.-Unketlent Betänkande, fl.o 4.
det mera med sin beqvämlighet öfverensstämmande att sammanskjuta denna
mindre betydliga bötessumma, än att verkställa snöskottningen, hafva Utskotten,
med fästadt afseende å angelägenheten deraf, att det för ifrågavarande
försummelse stadgade vite må kunna verka till det dermed åsyftade ändamål,
att allmänna vägarne vintertiden hållas farbara, ansett nödigt, att, då plogfogde
låtit berörde försummelse komma sig till last, det nu stadgade vite af 3 R:dr
16 sk. må höjas til! 6 R:dr 32 sk., hvadan Utskotten föreslå,
att Rikets Ständer hos Kong]. Maj:t i underdånighet anhålla, det
måtte, med ändring och förklaring af 2 mom. af Kongl. Brefvet de»
10 Maj 1815, förordnas, att, om å de orter, der snöploglag äro inrättade,
hufvudmannen för ploglaget uraktlåter att, vid inträffande
snöfall till plogning och skottning buda dem, som uti ploglaget äro
indeldte, skall han bota 6 R:dr 32 sk., och att om den, som är
ploglag indelad, försummar att efter erhållen kallelse arbetet verkställa,
denne skall plikta 3 R:dr 16 sk., äfvensom att, der ej snöploglag
äro inrättade, den väglottsägare, hvilken underlåter sin skyldighet att
snöskottning och plogning verkställa, likaledes skall plikta 3 R:dr 16
sk. Banco.
Stockholm den 4 October 1844.
STOCKHOLM, tbvout ikh W. F.
1844.
Lag-, samt Altm. Best.- och Ekon.-Ut skottens Betänkande, N:o 5.
1
N:o 5.
Ank. till Exp. Ufesk. d. 23 Oct., kl. 4 *. m.
Betänkande, t anledning af så väl Kongl. Maj:ts Nådiga Propsition
till Rikets Ständer, angående ändring af 4, 5 och 6 §§.
24 Cap. Byggninga-Balken, som ock serskildt i detta ämne
väckte motioner.
Samtlige lliks-Standen hafva till Lag-Utskottet remitterat följande: j
”Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition till Rikets Ständer, angående ändring af
4, 5 och 6 §§. 24 Cap. Byggninga-Balken; Gifven Stockholms Slott dea
29 Augusti 1844.
Tid efter annan hafva i serskilda landsorter uppstått brandstodsbolag,
som begärt och vunnit Kongl. Maj:ts Nådiga stadfästelse, och hvilkas behöflighet
och gagn vitsordas af det allt mera växande förtroendet för sådana inrättningar.
Emedlertid försvåras och inskränkes deras ändamålsenliga verksamhet
sa vida egare och innehafvare af hemman, hvilka ingått i desse bolag, skola
det oaktadt vara underkastade skyldighet att deltaga i de brandstods-ersättningar,
hvarom stadgas i 4, 5 och G §§. af 24 Cap. Byggninga-Balken.
Genom Kongl. Resolutionen på allmogens besvär den 9December 1766,
§. 43, och Kongl. Förklaringen häröfver den 17 Augusti 1770, hvad beträffar
brandstods-föreningar, som inom serskilde pastorat eller socknar ingås, samt
Förordningen den 15 Juni 1818, i afseende på Allmänna BrandförsäkringsVerket,
hafva undantag från nämnde lagrum redan blifvit gjorde; och hufvudsakligen
samma skäl, hvilka gälla för dessa undantag synas äfven ega tillämplighet
på ifrågavarande bolag, då de med Konungens lof och stadfästelse
upprättas.
På grund häraf vill Kongl. Maj:t, efter Stats-Rådets och Högste Domstolens
hörande, härmedelst i Nåder föreslå Rikets Ständer, att, med ändring
mh. till R. St. Frot. 18U, 7 Samt. 3 Afd. 3 Hdft. .
t
2
Lag-, saml Alhn. Bvsv.- och Ekon,- Utskottens Betänkande, N-.o 5.
af 4. 5 och 6 §§. i 24 Cap. Byggninga-Balken, det varder stadgadt, som
följer:
Den egare eller innehafvare af hemman, hvilken, för sin åbyggnad eller
någon del deraf, eller för säd, foder eller boskap, som till gårdens bruk tarfvas,
tagit försäkring i brandstodsbolag, som för orten är af Konungen stadfästadt,
vare ej, så länge han i bolaget qvarstår, pligtig att gälda brandstodsersättning,
hvarom i Lag eller derpå grundad förening stadgas, och deremot
ej eller berättigad (ill den godtgörelse för liden brandskada, som efter Lag
eller föreningen skolat honom tillkomma.
Hvad eu del brandstodsbolags, af Konungen stadfästade, reglementen
innehålla, afvikande från den sålunda gifne föreskrift, kommer i följd häraf
att förfalla.
Uppgift på de hemman, hvilkas egare eller innehafvare, efter hvad ofvanberördt
är, deltaga i ortens af Konungen stadfästade brandstodsbolag, skall,
till efterrättelse, i fråga om andra hemman, af bolagets styrelse meddelas vederbörande
embets-myndighet, då så påfordras.
Kongl. Maj:t förblifver Rikets Ständer med all Kongl. Nåd och Ynnest
städse välbevågen. Stockholms Slott den 29 Augusti 1844.
OSCAR.
L. Herm. Gyllenhaal*
Till Lag-Utskottet, som jemväl fått emottaga de i afseende på förevarande
ämne uti Högste Domstolen och Siats-Rådet förda Protocoll, hafva derjemte
blifvifc remitterade följande hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln samt
Högv. Preste-Ståndet väckte motioner:
l:o af Herr Ramsay, B. J., som på hufvudsakligen enahanda skål,
hvilka finnas uti den Kong]. Propositionen anförde, föreslagit att Rikets Ständer
måtte fatta följande beslut:
"Inom de Län, der brandstodsbolag gemensamt för hela Länet finnas,
skall den vara befriad från brandstods-erläggande i enlighet med 4, 5 och 6
3
Lag-, mml Allm. Besv. och Ekon.-UUkottens Betänkande, N:o 5.
§<S. 24 Cap. Byggninga-Balken, som uti Länets allmänna Brandstods-bolag
" ° ' likhet med hvad i Kongl. Förordningen den 15 Juni 1818
ingått eller ingår, »•
—— .....- - —- — -.......a ..... ... . _r
stadgadt är för dem, som ingått eller inga i allmänna Brandförsäkrings-V erke!
för byggnader å landet.’’
2:o Af Herr Lector Wall man., hvilken föreslagit att, hvad Kongl. Förordningen
den 15 Juni 1818 stadgar till förmon för interessenter i Allmänna
Bra»dstods-Verket, måtte utsträckas till Länens Brandstods-bolag i afseende
på deras skyldigheter och rättigheter i förhållande till härads- och socknevis
ingångne brandstodsiöreningar, samt att, till följd häraf, 24 (_ap. 5 §. Byggninga-Balken
måtte iå följande förändrade lydelse.
Hemmans-innehafvare i häradet, livilka icke ingått i allmänna Biandförsäkrings-
Verket för byggnader å landet eller i Länens Brandstods-bolag,
tage och giive sinsemellan, brandstod eftei hemmantal.
Vidare hafva till Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten
blifvit öfverlemnade nedan omförmälde inom Hederv. Bonde-Standet
i samma ämne väckte motioner, nemligen:
ci ) af Pehr Sahlström från Stockholms Län, som jemte flere Ledamöter,
hvilka med honom instämt, ansett det obilligt ocli olämpligt att hemman segare,
hvilka ingått i Länens Brandstods-bolag, jemväl skola qvarstå i de garn a
Härads-föreningarne, och således j)å en gång deltaga i tva serskilde Bjamlstods-inrättningar,
samt derföre föreslagit den ändring i 4 och 5 §§. a* 24
Cap- Byggninga-Balken, att uti de Län, hvarest Brandstods-bolag redan blifvit
inrättade och vunnit Kongl. Maj:ts Nadiga fastställelse, eller sadane Bolag
framdeles upprättas och af Kongl. Maj:t godkännas, de hemmansegaie eller
egendoms-innehafvare, som uti desse Brandstods-bolag ingått, icke vidaie ma
vara delägare uti den inom häradet eller socknen varande Brandstods-mrättning,
samt således å ena sidan befriade från allt deltagande i ersättning för
tim ad brandskada å hemman, som till Länets Brandstods-bolag ingått; Hvarförutan
motionären hemställt, att Häradsskrifvare och Kronofogdar fortfaiande
måtte blifva förbundne till debitering, uppbörd och redovisning af de medel,
som till de nva Brandstods-bolagen utgå.
A) Af Johan Petter Brattström, som anfört, huru som de under sednare
tider länsvis ingångne Brandstods-bolag, hvilka voro byggde pa den rigtiga
grundsats, att icke bilda Gassa, utan genom delegarnes årliga bidrag bestrida omkostnader
och Brandstods-ersättningar, voro för bolagsmännen vida mindre be
-
4
Lag-, samt Allm, Bes v. och Ekon.-UtskoUens Betänkande, N-.o 5.
tungande och fordrade ojemförligt mindre både omsorg och omkostnad vid foi>
vattningen* an de, som voro fotade på höga prtemier och grundfond samt att
de förra derjemte erbjodo samma om ej större garanti; hvadan motionären, som
medelst en, memorialet bifogad, calcul öfver förhållandet emellan kostnaderne i
och för försäkring mot eldskada i Allmänna Brandförsäkrings-Verket och
eimlands Läns Lrandstods-Bolag, sökt visa, att prsemie-kostnaderne för
brand försäkring i det förra Verket vida öfverstege de bidrag, som drabba delegarne
uU Brandstod»-bolagen, hemställt, att stadgandet i Kongl. 'Förordning
Sen de;1 lo Jun.‘
till förmon för dem, hvilka såsom delegare i Allmän
na
Biaimforsakniigs-Verket ingått, måtte utsträckas och göras gällande för
alla de länsvis stiftade Brandstod*-bolag, hvilka grunda sig uppå gemensam
ansvarighet, enligt Reglementen, som hlifvit af Kongl. Maja fastställda.
Dessa frågor, med undantag af Riksdagsfullmägtigen Sahlströms förslag?
i o rån de debitering, uppbörd och redovisning af medel, som till de nya Branöstods-bolagen
utgå, hvilket förslag ansetts böra uti serskildt Betänkande afhandlas,
hafva de sammansatta Utskotten i ett sammanhang till afgörande företagit
och ga nu att deröfver meddela Utlåtande.
Utskotten anse sig dervid, utan fara för misstag, kunna uttala den öfvertygelse,
att de under sednare år länsvis stiftade Brandstods-bolag, i samma
moln), som de utgöras af ett vida större antal delegare, än de i Lag afsedda
harads- eller socknevis ingängne, Brandstods-föreningar, i samum förhållande
hora blifva for delegarne mindre betungande, då en åbörda, fördelad nå
manga, alltid blir lättare att bara, än då den endast drabbar några få, samt
att nämnde Bolags stiftelser jemväl för dem, som brandskada lidit, måste i
samma mobil, delegarnes antal är större och den förmögenhet betydligare hvilken
ersattnings-ansvaret åligger, innebära större säkerhet om erhållande af
lull godtgorelse; hvartill äfven kommer att uti ifrågavarande Bolag inträde är öppet
äfven för egare till sadane dyrbarare verk och byggnader, hvilka antingen vant
helt och hållet uteslutne från rättigheten till deltagande i Härads- eller
oocknevis inrättade Brandstods-föreningar, eller ock endast fått deruti ingå på
sadane vilkor, att ingen verklig fördel kunnat dem derigenom tillskyndas.
• i • Da nu, de,SS<? BoIaSso ändamålsenliga verksamhet, såsom anmärkt blifvit, uti
icke ringa mohn förlamas, så länge egare och innehafvare af hemman, hvilka uti dem
ingått, aro pbgtige att jemväl deltaga uti de braiidstods-ersättningar, hvarom
b niSt ‘J’ 1° fl' 6i m' Ui Vf-P\ B>8'g'li'iga-Baiken, finna Utskotten desto
bilbgaie att de från denina skyldighet befrias, som det bör stå hvar och e»
5
Lag-, samt Allm. Best. och Ekon.-Uttkoltens Betänkande, IS:o 5.
fritt att ingå i ilen försäkrings-anstalt, lian kan finna för sig lämpligast, utan
att tvingas derigenom ikläda sig en dubbel ansvarighet inom tvänne Bolag, hvilken
åsigt jemväl redan finnes antagen uti tillförene utfärdade, ofvan åberopade,
författningar till förmon för ej mindre socknevis ingångne föreningar, än äfven
Allmänna Brand försäkrings-Verket för byggnader å landet.
Jemte det Utskotten således till alla delar instämma uti de af Kong!.
Maj:t uttalade åsigter, anse Utskotten , då de af de enskilde motionärerne
framställde förslag till stadgande!) i ämnet till sin liufvudsakliga syftning öfverensstämma
med den Kong!. Propositionen, sig jemväl gå motionärernes
framställningar till mötes, derest bifall till densamma lemnas; men enär Utskotten
funnit den föreslagne lagförändringen kunna medföra den följd, att,
om antalet af de egare och innehafvare af hemman , livilka ej ingå i ortens,
af Konungen stadfästade, Brandstods-bolag blefve ringa, och brandskada för
någon af dem inträffade, en serdeles dryg brandstod komme alt af de öfrige
utgöras ; och lagstiftningen synes så mycket heldre böra söka förekomma ett
dylikt förhållande, hvarigenom ett icke obetydligt lidande kan oförskyldt tillskyndas
enskilde medborgare, som skyldigheten att sins emellan gifva brandstod,
hittills, enligt nu gällande Lag, varit och äfven hädanefter kommer att
förblifva ett tvång för dem, hvit ka icke genom inträde uti serskildt af Körningen
stadfästade Brandstods-Inrättningar vunnit befrielse från åliggandet att
deltaga uti de gamla, härads- eller socknevis inrättade, Brandstods-föreningarne;
så hafva Utskotten ansett angeläget att någon betänketid må lemnas allmänheten
att bereda sig på den inträffande förändringen, så att, innan Författningen
träder i verkställighet, hvar och en må hinna afgöra och besluta, huruvida han
bör i de nya Bolagen ingå, eller, med fara för de drygare brandstods-utgifter,
som möjligen kunna honom drabba, qvarstå i de gamla föreningarne; och tro
Utskotten således att i nämnde hänseende ett rådrum af sex månader bör
lemnas.
I följd af hvad Utskotten sålunda yttrat, och då den Kongl. Propositionen
ej grundlagsenligt kan med någon förändring eller modification antagas ,
tillstyrka Utskotten vördsamt,
*«r
'
att i underdånigt svar till Kongl. May.t varder tillkännagifvet,
det Rikets Ständer funnit sig vara förhindrade att ifrågavarande
Nådiga Proposition bifalla; men deremot för sin del beslutat:
att j med ändring af 4> 5 oc^ 6 VA * sf Cap. BjggningaBalkenj
det varder stadgadt som följer:
6
Lag-, samt Allm. Bese.- och Ekon -Utskottens Betänkande, N:o 5.
”Den egare eller innehafvare af hemman, hvilken, för sin
åbyggnad, eller någon del deraf, eller för säd, foder eller boskap,
som till gårdens bruk tarfvas, tagit försäkring i brandstodsbolag,
som för orten är af Körningen stadfästadt, vare ej. sä länge han
i bolaget qvar står, pligtig att gälda brandstods -ersättning, hvarom
i Lag eller derpå grundad förening stadgas, och deremot ej eller
berättigad till den godtgörelse för liden brandskada, som, efter
Lag eller föreningen, skolat honom tillkomma.
Hvad en del Brandstods bolags, af Konungen stadfästade, reglementen
innehålla, afvikande från den sålunda gif he föreskrift,
kommer, i följd häraf, att förfalla.
Uppgift å de hemman, hvilkas egare eller innehafvare, efter
hvad ofvanberördt är, deltaga i ortens, af Konungen stadfästade,
Brandstods-bo/ag, skall till eftenättelse, i fråga om andra hemman
, af Bolagets styrelse meddelas vederbörande embetsmyndighet,
då så påfordras; dock blifver denna Förordning icke gällande
förr, än sex månader efter densammas kungörande.
Stockholm den 18 October 1844.
R eservationer.
Af Herr Grefve Mörner, C. G.: ”Inom den sammansatta Afdelningen
utaf Lag- och Ekonomi-Utskotten, på hvilken ifrågavarande ärende först handlades,
gjorde sig den mening gällande, att, då de uti Kongk Maj:ts Nådiga
Proposition föreslagne stadganden endast innefattade ett undantag från hvad
uti 24 Cap. 4, 5 och 6 §§. Byggninga-Balken funnes påbudet , angående
brandstods utgörande, men ingalunda voro ämnade att sättas i stället för
nyssnämnde lagrum, kvilka måste antagas äfven härefter förblifva gällande ej
mindre på alla orter, der några Brandstods-bolag länsvis ej äro inrättade, än
ock för dem, som icke ingått uti de nya Bolagen, — det uti ingressen till det
nya Lagförslaget begagnade uttryck; ”med ändring af .f, 5 och 6
Byggninga-Balken det varder stadgadt, som följer', vore mindre egentligt,
enär detsamma möjligen kunde gifva anledning till tvekan , huruvida de omförmälde
lagrummen sedermera kunde såsom gällande Lag åberopas, eller om
ej de nya lagstadgandena skulle anses satta i deras ställe. På grund häraf
7
Lag , samt Allm. Besa.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 5.
föreslog Afdelningen att nyssberörde uttryck skulle utbytas emot en mening
af följande lydelse: att, i afseende ä Lagens föreskrifter i 24 Cap. Byggninga-Batken,
i fråga om brandstod, det måtte varda genom serskild författning
förklaradt, att etc., men uti de sammansatta Utskottens plenum förkastades
detta förslag vid anställd votering. För mig liar det emedlertid ej
blifvit klart, att det nu qvarstående uttrycket är lyckligt valdt och icke uttrycker
mera, än hvad dermed varit menadt, och då det är af högsta vigt
att vid Lagars författande söka undvika oegentliga uttryck, har jag trott mig
icke böra underlåta häruppå söka fästa Rikets Ständers uppmärksamhet.’’
Uti denna reservation instämde Grefve Sparre, E.
Af Herr Friherre Stjernstedt, L.: ”Emot Utskottens beslut, att icke tillstyrka
antagandet af Kongl. Maj:ts ifrågavarande Nådiga Proposition får jag
mig reservera. Utskotten hafva instämt uti de i den Kongl. Propositionen uttalade
åsigter och i följd deraf tillstyrkt utfärdande af ett stadgande alldeles
lika lydande med det, Kongl. Maj:t föreslagit, men med tillägg, att samma
stadgande ej skulle blifva gällande förr, än sex månader efter kungörandet;
och det är emot detta af Utskotten beslutade tillägg, som tillkommit genom
den förseglade voteringssedelns utslag, jag ber att få framställa några erinringar.
Genom 43 §. i Kongl. Resolutionen på Allmogens Besvär den 9 December
1706, tilläts hvarje Pastorat inom Sunnerbo Härad af Kronobergs Län,
att serskildt inom sig få öfverenskomma och fastställa den brandstodshjelp,
hvarmed de i Socknen, som komma att lida genom vådeld, skulle understödjas,
samt att lå samla och inrätta sin enskilda cassa till en dylik utgift och dermed
, såsom orden lyda, vara frie från deltagande i de brandstoder, som
hände utom Socknen. Detta stadgande blef genom Kongl. Förklaringen den
1 Augusti 1770 utsträckt sålunda, att alla Härader uti hvarje Län egde
socknevis ingå serskiide brandstodsföreningar inom sig med lika rätt och säkerhet,
som genom ofvanberörde Nådiga Resolution blifvit Sunnerbo Härad
beviljad; hvarjemte förordnades, att den Socken, hvilken hade för sig slik
Brandstodsförening serskildt ingången eller Cassa inrättad skulle derefter vara
alldeles befriad från brandstodshjelp till andra Socknars invånare uti Häradet,
utom i den händelse, att eldskadan timat innan föreningen kommit till stånd.
Och slutligen är uti Kongl. Förordningen den 15 Juni 1818, utfärdad till följd
af Konungens och Rikets Ständers sammanstämmande beslut, föreskrifvet, att
hemmans- eller egendoms-innehafvare, när han begagnat Allmänna Brandförsäkrings-inrättningen
och tagit försäkran å hela åbyggnaden eller någon del
s
Lag-, samt Allm. Besv.- och Ekon^Ulskottens Betänkande, N:o 5.
deraf, icke vidare vore pligtig att fullgöra hvad 5 §. af 24 Cap. ByggningaBalken,
i afseende å erläggande af brandstod, innehåller; hvarförutan samma
Kongl. Förordning jemväl innefattar det förklarande, att vederbörande vid ingående
af Brandstodsföreningar egde tillgodonjuta den frihet och oberoende
rätt, som i ofvanomförmälde Kongl. Resolution på allmogens besvär och Kongl.
Förklaringen deröfver blifvit brandstodsskyldige i allmänhet förunnad.
Vid utfärdande af alla dessa påbud har fråga icke uppstått derom, att
de endast efter någon tids förlopp skulle blifva gällande, utan hafva de
genast efter kungörandet kunnat tillämpas. Utskotten hafva således nu genom
deras här ofvan anmärkte tillägg följt en annan grundsatts rörande lagstiftningen
i detta ämne, än som tillförene ansetts vara den rätta; och då någon
påföljd deraf, att de sålunda redan för längre tid sedan meddelade föreskrifter utan
uppskof gått i verkställighet, icke försports, skulle jag tro, att Utskotten saknat
giltiga skäl till deras förfarande vid behandlingen af denna fråga. Det är obestridligt,
att inrättandet af Brandstods-bolag inom ett helt Län icke är annat än en
utvidgning af brandstodsföreningen inom en eller flere socknar, och man torde
utan fara för misstag kunna påstå, att hvad, som oklandradt egt rum i afseende
å de socknevis ingångne brandstodsföreningarne, icke skäligen bör antagas
medföra större våda blott derföre, att fråga är om en brandstodsförening af
större omfattning. Inrättandet af Brandstods-bolag inom Länen fordrar i allt
fall, i anseende till de nödvändiga förberedande åtgärderne, så lång tid, att
vederbörande hafva mera än tillräckligt rådrum att sig betänka, om de i föreningen
vilja ingå eller icke, och någon okunnighet om frågans väckande kaa
ej eller ega rum, då första åtgärden naturligtvis alltid varit och blifver att Konungens
Befallningshafvande genom allmän kungörelse sammankallar Länets
invånare för att öfver frågan höras.
I öfrigt förekommer, att det af Utskotten tillagde stadgande skulle ega
tillämpning endast i de Län, der Brandstods-bolag redan äro inrättade eller
under loppet af sex månader efter Författningens kungörande inrättas, men att i
alla andra Län den af Utskotten befarade olägenhet af den Kongl. Propositionens
antagande skulle i viss moln) qvarstå.
På alla dessa skäl får jag för min del tillstyrka bifall till den Kongl.
Propositionen, hvars ändamålsenlighet och billighet, så vidt sjelfva saken rörer,
blifvit allmänt insedd.”
Härs ti
.9
jLag-, samt Alhn. Bese. och Ekon--V tskottens Betänkande, N:o 6.
Häruti instämde: Herr Prosten Carl under} Herr Prosten Gahne och
Herr BUlström samt Johan August Zetterberg från Stockholms Län, Nils
Nilsson från Wermlands Län, Carl Ersson från Westerås Lön och Matts
Pehrsson från Stockholms Län.
N:o 6.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 23 Oetkl. 4 e. in.
Betänkande, l anledning af väckt fråga om skyldighet för Häradsskrifvare
och Kronofogdar alt debitera, uppbära och redovisa
bran dslodsmedel.
Uti en hos Hederv,. Bonde-Ståndet väckt och till Lag- samt Allmänna
Besvärs och Ekonomi-Utskotten remitterad motion, har Riksdagsfullmägtigen
P. Sahlström från Stockholms Län, jemte framstäldt förslag om ändring i 4,
5 och 6 §§ 24 Cap, Byggninga-Balken, i fråga om brandstods utgörande,
deröfver Utskotten afgifvit serskildt Betänkande, hemställt att Häradsskrifvare
och Kronofogdar fortfarande böra blifva förbundne till debitering, uppbörd och
redovisning af äfven de medel, som inom de under sednare tider länsvis
stiftade och af Konungen stadfästade Brandstods-bolag utgå.
Utskotten, som tagit detta förslag i öfvervägande, hafva funnit detsamma
af stor vigt för nämnde Bolag i anseende till den lättnad i förvaltningen,
samt den reda och säkerhet i uppbörden, som derigenom skulle beredas; och
då Utskotten, som icke kunnat förbise, att, till följd af Kongl. Brefvet den 3
Juni 1801, Krono betjente är pligtig, att utan betalning uppbära och vederbörande
tillställa dpn brandstod, som hittills, enligt särskilde härads- eller soc-knevis
inrättade föreningar, utgått, äro förvissade, att nu ifrågasatte uppbördssätt
bör kunna, utan serdeles ökad tunga för bemälde tjensteman, verkställas,,
enär Häradsskrifvaren, om han i god tid från Directionen för Brandstods-bolaget
erhåller vederbörligen upprättad debiteringslängd å hvarje bolagsmans bidrag
till brandskade-ersättningar och omkostnader, endast har att på de vanliga
debetssedlarne berörde bidrag uppföra, och Kronofogden åter icke får annat
att fullgöra, än att nämnde bidrag, jemte Krono-uppbörden, emottaga och i
Bik. till R. St. Prof. 1844. 7 Samt. 2 Afd. 2 Iläft.
2
10
Lagsamt Allm. Besa. och Ekon.-U Iskottens Betänkande, N:o 6.
Landt-Ränteriet nedsätta, så tveka icke Utskotten att, för den händelse, att
Brandstods-bolagen vilja af det föreslagne uppbördssätt sig begagna, till motionen
tillstyrka bifall, dock så, att skälig ersättning bör tilläggas ifrågavarande
tjenstemän för deras genom denna uppbörd ökade besvär. Af sådan
anledning hemställa Utskotten vördsamt,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
att, genom Allmän Kungörelse, stadgas:
'"alt. derest Direction för Brandstods-bolag, som är af Konun”gen
stadfäst ad t, före den 1 Augusti låter tillställa veder borrande
Häradsskrifvare inom Länet debiteringslängd å hvarje
''bolagsmans bidrag till brandskade-ersättningar och omkostna''der
för Bolagets förvaltning, det skall åligga Häradsskrif”varen,
att på de vanliga debetssedlarne ä utskjlderne till
”Kronan uppföra bolagsmännens bidraga derefter Kronofogden
’:bör ombesörja medlens indrifvande och nedsättning i Länets
’’Ränteri samtidigt med Kronans uppbörd och under enahanda
"ansvar; och för hvilket besvär med debitering, uppbörd och
”,redovisning En procent af uppbördsbeloppet må af dragas vid
”medlens leverering och delas lika emellan Kronofogden och
” Häradsskrifvaren”
Stockholm den 18 October 1844.
Res ervation
af Herr Billström: ”Sammansätta Utskottens förslag rörande åläggande
för Häradsskrifvare och Kronofogde att ombesörja debitering och uppbörd
af bidrag till brandskade-ersättning m. m., har jag ej kunnat biträda, dels
emedan jag anser bemälte tjenstemän icke kunna, emot sin vilja, påbördas slika
bestyr, dels och hufvudsakligen derföre, att jag finner det ifrågaställda
stadgandet vara af den reglementariska natur, att Rikets Ständer ej borde
dermed sig befatta; utan synes mig lämpligast och bäst vara, om det öfverlemnades
åt Brandstods-bolagen sjelfva, att, med afseende å olika förhållanden
och de åtgärder, som i denna del redan kunna vara vidtagna, härom efter eget
godtfinnande förordna.”
Med Herr Billström förenade sig: Herr Prosten Gahne, Herr Thorn,
Herr Lager ste dt, Herr Boberg och Ola Jeppson från Blekinge Län.
Lag-, samt Allm. Bese. och Ekon -Utskottens Betänkande, N:o 7.
11
N:o T.
Ank. till Exp. Utsk. d. 23 Oct., kl. 4 e. m.
Betänkande, i anledning af räckt motion, om vidtagande af företgtiglietsmått
emot Cathotictsmens utbredande.
II,i en från Ilö«v. Preste-Ståndet till Lag- samt Allmänna Besvärs
JmTn
”Ä Ä 11S£Ä* inflytande härstädes
™ l’,lan förr» Riksdagen väckte uppmärksamhet och sammanhang med
hvdka ie,Ja" ^'dismen ufgiorde föremSI för Rikets Ständers ofverlaggmngar,
- 3sr^Slige” m SÄ
X
SÄTSÄÄä synts S-W — pL£ a^den
stantiska Kyrkans s.da .eke vore öfverflödig, ntm
1
* bedref
verksamhet i proselytveg som
1 ^ SveriKe tillämnadt, Motionären, sä
lln^ätS^ÄÄ-ngar,
fämnet föres,agH:
Itc att vid blandade äktenskap n,ä stadgas,
dess ^
ansvara.-;
~:o - enär de, ja, sig ^
?SS
presteSap^ SläggaT^T qvartaliter till dessa Embe,smyndigheter förtecknntlar
öfver utfärdade lysningar ingifva;
lingen finnes å alla dess medlen.mai,
4:o att Vicarins Apostolicns i Sverige, säsom högste värdaren af e
12
Lag-, samt Allm. Besvoch Ehon -Utskultcns Betänkande, N:o 7.
catholska församlingarnes angelägenheter härstädes, må anses ansvarig för
alla åtgärder, som af hans underlydande kunna vidtagas den Evangelisk-Lutkerska
församligen i Sverige till förfång;
5:o att det ej må vara Vicarius Apostolicus tillåtet att medgifva någon
Svensk Luthersk undersåtes upptagande i Catholska församlingen vid äfventyr
att varda härifrån förvisad;
6:o att ingen må här som Vicarius Apostolicus erkännas, som ej kan
fulltyga att han ej tillhör Jesuiter-Orden.
Hvad sålunda föreslaget blifvit hafva Utskotten i öfvervägande tagit;
och ehuru Utskotten icke anse sådane förhållanden ännu hafva inträdt, som
gifva ful giltigt stöd åt de af motionären yttrade farhågor för catholicismens
utbredande i Sverige och således icke eller finna någre ytterligare försigtighetsmått
i detta hänseende vara af behofvet påkallade, än 'hvad gällande författningar
härom innehålla; likväl och då i hvarje stat den lagliga ordningen kräfver
att jemväl främmande religionsförvandt!?!' ställa sig det lands lagar, under
hvilkas skydd de lefva, till ofelbar efterrättelse, och, hvad Catholska församImgen
beträffar, det visat sig, att ytterligare coiitroller deröfver , att Lagar och
Korlattningar af denna församlings presterskap efterlefvas, äro behöflige, hafva
Ltskotten, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad motionären i 1 2
d ock 4 punkterne föreslagit, ansett nödigt att, vid blandade äktenskaps ’ ingående,
lysning afkunnas inom begge bekäunelsernes kyrkor, samt att den
lutherska presten densamma utfärdar och för dess laglighet ansvarar, på det
säkerhet matte vinnas derom, att Svenska Lagens stadganden, angående förbudna
leder, hinderslöshet och afvitring m. m. varda behörigen iagltagne: att
pa det jemväl de emellan catholiker ingångne äktenskap må f omförmälde
hänseende vara underkastade behöriga controller, det bör åligga catholska presterskap^
att qvartaliter tillställa Ofver-Ståthållare-Embetet, under hvars uppsigt
Catholska forsamlingen i Stockholm, för närvarande den enda i Sverige
ar stalld, förteckningar öfver utfärdade lysningar, åtföljde af behörigen charterade
lysningssedel-, hvarefter förteckningame Öfverlemnas till vederbörande
Consistorium, och med Iysningssedlarne förfan», såsom i allmänhet är derom
stadgadt; äfvensom att för rättelse vid Mantals- och Skattskifningarne, förteckningar
öfver Catholska församlingens alla medlemmar årligen böra ingifyas
till Ofver-Stathallare-Embefet, hvarest de sedermera kunna vara tillgängliga
för vederbörande Consistorium, i händelse detsamma skulle finna nödigt,
att deraf taga kännedom.
° ’
Lag-, samt Allm B<sv.~ och Ekon-Utskottens Betänkande, N:o 7.
13
Vidare och då det lärer bero på Vicarius Apostolicus i Sverige att hit
inkalla och härifrån återsända de prester, som i Catholska församlingen pastoralvården
besörja, och i följd häraf dessa ofta kunna blifva oåtkomlige, da ansvar
för be^ångne förseelser af dem bör ntkräfvas, hafva 1 tskotten Innint det
vara för ordnings vinnande i hög grad vigtigt och, med afseende pa den stränga
disciplin, som inom det Cotholska presterskapet är rådande, ej eller emot
rättvisa stridande, att Vicarius Apostolicus. såsom högste vårdaren af den
Catholska församlingens angelägenheter i Riket, må anses ansvarig rör alla
åtgärder, som af hans underlydande i tjensteväg vidtagas.
Hvad deremot beträffar motionärens yrkande i 5:te punkten, att det icke,
skulle vara Vicarius Apostolicus medgifvet ätt upptaga någon Svensk-Luthersk
undersåte i Catholska församlingen, vid äfventyr att varda ur Riket förvisad,
så anse sig Utskotten häruti icke kunna instämma med motionären , enär det
icke lärer kunna såsom brottsligt stämplas, att en religions-lärare upptager i
si-n kyrkas gemenskap den, som, under dervid lästadt äfventyr, önskar deiuti
ingå, så vida icke olollige medel för ändamålets vinnande begägnas , då
det tillhör vederbörande Myndigheter att i detta iall, i afseende å den brottslige,
vidtaga sådane åtgärdersom gällande författningar bjuda. Utskotten
kunna icke eller såsom vigtigt eller behöfligt understödja motionärens förslag
i tkte punkten, angående åliggande för Vicarius Apostolicus att fulltyga det
han icke tillhörer Jesuiter-Orden, enär dylikt förbud af allmännare^ syltning
redan innefattas i det genom Kongl. Kungörelsen den 24 Januari 1781 gilne
stadgande, "att Munkar ej tillåtas eller admitteras, af hvad religion eller seet
;'de vara måge”, hvarjemte vfil torde kunde sättas i fråga, om ej ett specielt förbud
sådant som motionären här föreslagit^ skulle vara ändamalslöst, alldenstund
vid tillämpningen deraf det troligen i de flesta fall skulle blifva svart, om icke
omöjligt, att få bestämdt utredt, huruvida en viss person tillhörer Jesuiterorden
eller icke, i händelse vederbörande skulle lägga någon vigt på fördöljandet
af detta förhållande.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, få Utskotten, med afstyrkande
af bifall till hvad motionären i 5:te och 6:te punkterna föreslagit, vördsamt
hemställa
Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla , att
Kongl. MajU täcktes i Nåder förordna:
1:0 att, vid blandade äktenskaps ingående, lysning afkunnas
så väl uti kyrkan inom den församling, r/vinnan tillhör, som mom
den, till hvilken mannen hör er;
n
Lag*, samt Allm. Best.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 8.
2:0 att förteckningar öfver utfärdade lysningar till äktenskola
e^ll(fn Cfll0ll^er-, lemte behörigen charterade lysningssedlar.,
mgenSj PresterskaP qvartaliter tillställas
/ver-Ståthållare-Lmhetet, som derefter aflemnar de förre till vederbörande
Consistorium och de sednare till Kammar-Rätten:
3:o att fullständiga förteckningar öfver Catholska församlingens
alla medlemmar årligen skota afgifvas till Öfver-Ståthållarehmbetef,
samt
J
4\o att Vicarius Jpostolicus i
ren af den Catholska församlingens
vara ansvarig för alla åtgärder
i tjensteväg vidtagas.
Sverige, såsom högste vårdaangelägenheter
härstädes, skall
, som af hans underlydande,
Stockholm den 18 October 1844.
*
N:o 8.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 24 Oct., kl. 10 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om ändring i Kong/. Brefvet
den 5 Februari 1808 samt Kammar-Collega derpå grundade
Kronohemman!1 *
rSrmde hesmn™d*räu uti
Uti en hos Hederv. Bonde-Ståndet väckt och till Lag- samt \\\.
nanna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten remitterad motion, har Olof JVilsson
l«ft*"eS etttenS f<"n '"'-nai5 att andnnS 1 Kong1- Brefvet den 5 Februari
180, samt Kammar-Collegii derpå grundade Kungörelse den 29 i samma
manad, rörande besittningsrätt till kronohemman, för den ort, motionären tillhoror
skulle vara af behofvet i högsta måtto påkallad , till stöd för hvilken
ppg'f motionaren anfört, hurusom, då anläggare af nya hemman vanligtvis
a.o fattige personer liv. ka, för att med drift kunna odla den åt dem uppfåtne
jord och derigenom bereda sig en tarflig utkomst, måste anlita crediten denna
vant och äfven framgent komme att blifva störd, så länge ifrågavarande för
-
Lag-, samt Allm. Best.- och Ekott.-Ulskoltens Betänkande, N;o 8.
15
fattning i sin helhet egde bestånd, emedan säkerhet för låntagne medel, genom
intecknings meddelande uti det uppodlade hemmanet, icke kunde längifvaren
tilläggas, hvaråt bleive en följd, att denne otta icke hade annan utväg, än att,
för att hålla sig skadeslös, inköpa hemmanet; genom hvilken åtgärd han dock
beredde sig löga säkerhet, enär det, enligt ifrågavarande Kungörelse, stode
odlarens barn eller deras förmyndare fritt, att, utan lösens erläggande för så
väl köpeskillingen, som den efter köpet nedlagde odlingskostnaden, tillvinna sig
hemmanet; derigenom inträffade, att den oskylde person, som på nämnde eller
annat sätt åtkommit en nyodlares hemman, icke förr, än han vunnit fullkomlig
säkerhet för sin besittning, vårdade sig om jorden, hvilken således komme att
försämras, så att den förste odlarens derå nedlagde arbete ofta blefve fruktlöst.
Till afhjelpande af dessa olägenheter har motionären alltså föreslagit,
att ofvannämnde Kungörelse och Kongl. Bref måtte i så måtto rättas, att nyodlare
lemnas rättighet ej allenast att, för vinnande af nödiga medel til! odlingens
skyndsamma fullbordande, låta inteckna den åt honom upplåtne jorden med
derå uppförde byggnader, utan äfven att, i händelse han ej förmådde företaget
fullborda, densamma försälja med lika rätt, han den sjelf innehar, till hvem
han vill, skyld eller oskyld; dock med öppen lemnad rätt för hans barn , att,
pa sätt i ölrige fall i afseende å börd finnes föreskrifvet, mot erläggande af
den utfäste köpeskillingen och betingade förmoner samt de nödige kostnader ,
köparen derå nedlagt, få den försålde hemmansdelen inlösa; åt hvilket förslag
Johan Andersson Lundberg från Norrbottens Län yrkat den utsträckning, att
besittningsrätt till nyodling jemväl skulle få tagas i mät för innehafvarens
skulder.
Kammar-Collegii ifrågavarande Kungörelse, som afser huru och på hvad
sätt, med förvarande å ena sidan af krono-åboers rätt till besittning af de
kronohemman, som deras föräldrar förut innehaft, å andra sidan osäkerhet i
besittningar må förekommas för den krono-åbo , åt hvilken, fastän fjermare
beslägtad eller oskyld, åbo-skapet å kronohemman vid serskilde tillfällen kan
blifva upplåtet, finnes innehålla bestämda föreskrifter derom, att den bonde, som
beflitar sig att väl häfda det kronohemman, hvarå han blifvit till åbo antagen,
skall för sig och hustru samt barn och efterkommande njuta den säkerhet, att
han och de allt framgent vid hemmanet varda bibehållne och orubbade, samt
till värdskapet å hemmanet i stadgad ordning ega företrädesrätt; i öfverensstämmelse
hvarmed vidare stadgas, dels att, om vid krono-åbos död eller afgång
hvarken finnes enka eller barn , eller andre bröstarfvingar i lätt nedstigande
led, som kunna träda i sine föräldrars rätt och ställe, Landshöfdingen
skall låta i Häradet kungöra, att det lediga hemmanet kommer att med åbo
16
Lagsamt Mim. Besv-, och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 8.
besättas, och att deri eller de, som tro sig rätt dertill ega, böra inom natt och
år efter kungörelsens uppläsande sig anmäla hos Landshöfdingen, som derefter
förordnar hvilken till åbo antagas må, hvarvid den bör till åboskapet anses
närmast berättigad, som är förre åboens närmaste arfvinge, samt kan ställa
behörig säkerhet för hemmanets byggnad, häfd och utskylder, och att vid
alla andra förekommande ombyten af åbo å kronohemman, än då enka efter
dess allidne man derå bibehålies, inrymning deruti icke anses gällande, så framt
ej densamma blifvit af Landshöfdingen beviljad, dels ock att, om krono-åbo öfveriåter
hemmanet genom afhandling, af hvad beskaffenhet den helst vara må, till någon
annan än den af dess barn, som, enligt stadgade grunder, dertill närmast
berättigad är, en på sådant sätt till hemmanet kommen åbo icke får af Landshöfdingen
annorlunda antagas, eller i hemmanet inrymmas, än vilkorligen eller
intill dess sig visar, huruvida någon till hemmanet bättre berättigad sig anmäler;
i hvilket hänseende det åligger Landshöfdingen att derom låta utlärda kunoörelse
i Häradet, med föreläggande för dem, som tro sig ega bättre rätt till
hemmanet, att inom ofvan bestämde tid samma rätt hos Landshöfdingen anmäla
och fulltyga, derefter han, sedan den vilkorligen antagne, tillika med den förra
åboen hörd blifvit, efter ofvan stadgade grunder dem emellan skiljer. Försumma
åter den eller de, som till åboskapet förmena sig vara berättigade, att iagttaga
den till klanders anmälan och deras rätts utförande föreskriIne tid al natt
och år, förfaller allt vidare anspråk å hemmanet och den emedlertid tillkomne
eller villkorligt antagjne åboen anses till framgeu ostörd besittning berättigad.
Efter att sålunda hafva redogjort för hufvudsakliga innehållet af Kammar-Collegii
ofvanberörde kungörelse, gå Utskotten att öfver de Iramställde förslagen
till ändringar deruti sig yttra.
Hvad dervid först angår den af motionären påyrkade rättighet till intecknings
erhållande uti ifrågavarande så kallade nya hemman; så enär en
oinskränkt eganderätt till den egendo :. hvars pantsättning är i fråga, utgör
yttersta villkoret för all inteckning, enär det dermed afsedde ändamål, att om
så skulle erfordras, medelst pantens realiserande, erhålla betalning lör hvad
deruti iutecknadt blifvit, derförutan icke skulle kunna ernås; men ifrågavarande
hemman, hvilka, såsom å kronojord upptagne, egas af Kronan, endast under
besigtningsrätt, med vissa vilkor, på sätt ofvan blifvit nämndt, äro upplatne
till de personer, som det uppodlat; alltså torde deraf följa, att rättigheten att
låta inteckna ifrågavarande hemman lika litet lärer kunna innehai vare af dem
med
-
17
Lag-, tamt Atlm. Eetv.- och Ekon.-Vtskollens Betänkande, N:o 8.
inedgifvas: som åboer och ärren datorer af andre Kronans eller enskilde personers
hemman.
På enahanda grunder och då af en oinskränkt egande rätt ovillkorligt
följer Kronans rättighet att, i fråga om värdskapet å samma hemman, utan
färnärmande af någons lätt, derom efter befogenhet förordna, anse Utskotten
besittningsrätten till meranämnde hemman hvarken kunna lagligen tagas i mät
lör innehålvarnes skulder eller af dem försäljas, eller å annor man transporteras
under andre vilkor, än som innehållas i Kammar-Collegii ifrågavarande
Kungörelse, hvarigenom så väl Kronans rätt och bästa, som hemmans-åboernes
fördel och säkerhet i möjligaste måtto blifvit betryggad; hvadan Utskotten alltså
vördsamt hemställa,
att de framställde förslagen måtte lenmas utan afseende.
Stockholm den 22 October 1844,
Reservation
ai Herr Professoren Doctor Grafström: 'Mot Utskottens fattade beslut
i denna fråga nödgas jag reservera mig. V al erkänner jag riktigheten af den
slutsatts, att då ingen annan än egaren af jord kan i den lemna inteckning
och Kronan men ej nybyggaren eller innehafvaren af nyhemman är jordegare
kan endast åt den förre en sådan rättighet tillerkännas; men som motionären
åsyftat en granskning af Kongl. Brefvet den 5 Februari 1808 "i sin helhet.”
och behofyet af ändring i vissa delar af detsamma är genom eu bedröflig erfarenhet,
isynnerhet i Rikets Norra P. ovincer, der nyodlingar årligen utsynas,
tillräckligen bestyrkt, hade jag trött, att Utskotten derpå bonit fästa afseende.
Det Kongl. Brefvet ger nemligen, i fråga om börd ett helt annat stadgande,
än det, som allmänna Lagen innehåller, hvilken fordrar bördeskillingens erläggande.
. Det Kongl. Brefvet fritager derifrån. Det gör Nybygget till ett
slags fideicommiss åt äldsta sonen, utan afseende på om denne är alldeles
oduglig att sköta detsamma. Fadren eger ej rättighet att öfverlemna det åt
något annat af sina barn. Jag tror, att här har den vackra filantropiska afsigt^'1
att skydda nyhemmanet inom slägten gått för långt och motverkat sitt
syftemål. Det vore mycket vunnet, om åtminstone detta blefve ändradt. Utom
det hårda i detta stadgande, är det Kongl. Brefvet, såsom det nu förefinnes,
Bih. till R. St. Prol. 1844. 7 Sami 2 Afd. 2 Häft.
3
18
Leg-, samt Allm. Besv.~ och Ekon.-Vlskotlens Betänkande, N.o 8.
hinderlig! för landets odling. Det lemnar ingen säkerhet åt nybyggare» för
det arbete och den kostnad, lian nedlagt på ett ur vilda skogen uppbrutet nvhemman.
Jag bör äfven namne att Lycksele socknemän år 1842 in»ått med
begäran om ändring i vissa delar af det ofvan anförda Kong!. Brefvet, att
denna ansökning hiifvit understödd af alla socknar inom Westerbotten och att
Konungens Befallningshafvande tillstyrkt de föreslagna ändringarna, samt att
detta mål ännu hvilar oafgjordt hos Kong!. Kammar-Collegium. På dessa anledningar
och då petitionen utgått från allmogen sjelf, hade jag ansett, att Utskotten
haft anledning föreslå Rikets Ständer att i underdånighet hos Kongl.
Maj:t begära den ändring i Kongl. Brefvet af den 8 Februari 1808, att, ifråga
om Krono-nybyggen, besittningsrätten må kunna öfverhitas tiil skyld eller
oskyld, och att, om åboens barn vilja börda, skall den summan för hvilken
nybygget blifvit såld t j likasom vid al! annan börd, till köparen af bördesmannen
återställas, äfvensom denne fullgöra öfrige vid öfverlåtelsen öfverenskomna
villkor och, i alla andra fall, ställa sig till efterrättelse hvad det Kongl. Brefvet
af 1808 innehåller.7
Häruti instämde Riksdagsfullmägtigen Nils Strindlund. från WesterNerrlands
Län.
S T O C K 11 O L M , tju ckt nos W. F. Daljian , 1844.
Lag- samt Allm. Bcsv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande , N-o g.
N:o 9.
i
Ank. till Exp. Utsk. den 5 Hov. kl. i e. m.
Betänkande, i anlednning af väckt fråga om ändring i Kongl.
Förordningen den 10 April iSto, rörande afgärda hemmansegares
rätt att söka skifte ä skog och utmark.
Uti en hos Hederv. Bonde-Ståndet väckt och till Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomie-Utskotten remitterad motion, har Per Pehrsson
från Örebro Län .indragit, att Kongl. Förordningen den 10 April 1810, —
hvarigenom, med upphäfvande af det i 19 Cap. 4 § Byggninga-Balken stadgade
förbud för afgärda hy att söka skifte i skog och utmark, blifvit stadgadt,
att egare utaf afgärda hemman skulle hafva lika rätt med bolby att
söka sådant skifte med såväl bolbyn, som andre hemman, med hvilka
afgärda hemmanet innehade gemensam mark, dervid detta hemman skulle,
efter sitt öre eller hemmantal, erhålla hälften mindre än bolby, och att
afgärda hemmanet derefter egde att å sine sålunda tillskiftade egor njuta
bolbvs rätt, — efter motionärens förmenande innefattade ett våldsamt ingrep
i eganderälten och tillintetgjorde det skydd; lagen borde en rättmätig
innehafvare meddela, enär det kunde hända, att oaktadt å bolbyn
funnes lagligen fastställd charta, och detta hemman hade godkända rågångar,
samt egaren jemväl erhållit Domarens bevis, att egendomen vore ograverad,
en angränsande hemmansegare likväl på den grund att hans egendom vore
från den andra byen afgärdad, och ulan hinder derutaf, att sådant under
seders förlopp råkat i glömska och ej fanns hvarken å chartan eller i andra
handlingar anmärkt, kunde väcka lagliga anspråk å lott och del i bolbyns
skog och mark, samt utan ersättning taga en tredjedel af sistnämnde hemmans
afrösningsjord, hvilket skulle bragt mången på obestånd; tillförekommande
af hvilka olägenheter motionären föreslagit: ”det Rikets Ständer
”måtte söka få en så beskaffad lag, som ofvannämnde författning, upp*'häfven
och kraftlös förklarad, eller åtminstone mera rättsenligt ordf'nad.
”
Motionärens berörde förslag hafva Utskotten tagit i öfvervägande och
anse sig, i anledning deraf, till en början böra erinra: att afgärda by,
hvarmed, enligt 1 § i 19 Cap. Byggninga-Balken, förstås den, som å
bolbys mark byggd är, och häfver sina ägor, inom hank och stör, af bolbyn,
är, jemlikt 2 § i samma Capitel och Balk, berättigad att med bolby å
Bih. till R. St. Prat. 1844. 7 Sund,, 2 Afd. 3 Haft.
1
a Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N-o 9.
dess utmark njuta timmer, gärdsel, vedbrand, näfverflät, lorfsliyrd, sand
och lertägt, samt muhlbete och lijordavall för sina kreatur, så ock kärr»
slåtter, som ej instängde äro, så länge bolby ej sjelf vill eller kan dem
häfda, och alt då byemän i odalby vilja skifta skog och utmark skall afgärda
by, på grund af 4 § förr åberopade Capitel i Lagen, efter sitt öreoch
hemmantal, erhålla häften mindre än bolby och sedan derå ega bolbys
rätt. Genom dessa stadgandeu, deruti motionären icke påyrkat någon ändring,
är således bestämdt, icke allenast att afgärda hemman är berätligadt
till delaktighet uti bolbys utmark, utan ock huru stor andel deruti, som vid
skifte tillkommer detsamma, och den öfverklagade Förordningen af 1810
gör häruti ingen annan ändring, än alt det vitsord att begära skifte, hvilket,
jemlikt nyss ofvanomförmäldte lagrum, endast blifvit delegare i odalbyn
tillagdt äfven är vordet tillerkändt egare af afgärda hemman, hvilken
rättighet ytterligare blifvit upplifvad och bekräftad uti 7 § af 1 Cap, Skiftes-Stadgan
den 4 Maj 1827. Uti denna Stadga är såsom allmän grundsatts
antaget, att, der jord å landet är oskiftad, hvar och en delegare, hvars
lott uppgår till besutenhet, skall ega rättighet derå erhålla laga skifte; och
som Utskotten icke kunna finna någon rättsgrund för det af motionären
föreslagne undantags-stadgande, hvarigenom egare af afgärda hemman skulle
förmenas utöfningen af denna rättighet, helst i de flesta fall någon
serdeles svårighet för egare till bolby att vinna tillförlitlig underrättelse
derom, huruvida på densammas egor något afgärda hemman finnes, icke
lärer möta, derest Jordeböckerna härom rådfrågas, samt, om äfven någon
gång förhållandet kan befinnas mera inveckladt och mörkt, sådant likväl icke
bör föranleda till förminskning uti rättigheten för egare af afgärda hemman
att, då lian kan styrka hemmanets rätta egenskap och natur, göra sina deruppå
grundade, icke lagligen förverkade, anspråk gällande, och således komma
i besittning utaf hvad som obehörigen varit honom eller hans företrädare
förhållet, tillstyrka Utskotten vördsamt,
att Pehr Pehrssons motion må lemnas utan ajseende.
Stockholm den 4 November 1844.
Zag- samt Allm. Besvoch Ekon.-Utskottcns Betänkande j N:o to
3
N:o 10.
duk. till Exp. Utsk, den 16 Hiov.j kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om vidtagande åtgär•
der att förekomma tilltagandet af så kallade Proletärer.
i'råa Höglofl. Ridderskapet och Adela hafva Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskotten fått emottaga en af Herr RosenbladBern«
hardj väckt motion, med förmälan, att bland de mest oroväckande föremål
mom våra samhällsförhållanden vore tilltagandet af den samhälls-class,
som, med på papperet åtnjutande af alla borgerliga rättigheter, i verkligheten
saknar nära allt, som kan gifva stöd åt hoppet och göra det samhälle
han tillhör för honom kärt”. En hufvudorsak till detta onda vore upplösningen
af de små föreningar, hvilka tillsammans bilda den stora kedja
af gemensam kraft, som utgör staternas styrka, och som under svåra skiften
sa efta räddat Sverige. Sålunda hade det patriaikaliska förhållandet emellan
husbonde och tjenare, som lät den ene anse den andres välgång lika
med sin egen och utvidgade familj-lifvet, allt mer och mer försvunnit och
lemnat rum för de torna juridiska contractsförhållandena. Husbonden ausåge
sig undgå besväret af tjenarens upptagande inom sitt hus genom tilldelande
af kostpenningar, — tjenaren öfverlemnades obarmhertigt åt kroglifvet
och dess förförelser och hans små bekymmer och deras lindring blefvo
för husbonden likgiltiga; men straffet följde — husbondens och hans familjs
välgång blefvo också för hans tjenare likgiltiga och man hade ofta sett
desse i husbondens boningar införa rånaren och tjufven. I fordna tider, då
det verkliga Borgare-Ståndet förvärfvade sin styrka och sitt anseende, var
föreningen emellan köpmannen och hans bodbeljening, handtverkare!! och
hans gesäller och lärgossar familjens. Förhållandet vore nu annorlunda och
krogarne voro nu de sistnämndes vanliga tillflyktsorter. Ännu mera hotande
vore det från Tyskland införde system, att, med förjagande af alla
landtbönder och jordtorpare, till egendomars skötsel i stället använda gifta
statdrängar, genom hvilket system, om det finge tilltaga, otvifvelaktigt skulle
i Sverige uppstå en klass af parias, främmande för dess ära, sjelfständighet
och samhällsordning. Motionären har alltså föreslagit, att Rikets Ständer
måtte uti underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Mai.t täcktes i
Nåder uppch aga åt lagberedningen att föreslå sådana lagbestämmelser„
som kunna anses erforderlige för att i möjligaste mätto förekomma till.
tagand.et af Proletärer.
4
Lag- tamt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N.-o 10.
Utskotten, som med motionären instämma i den önskan, att de af honom
anmärkte förhållanden, livilka utan tvifvel menligt inverka på samhällsordningens
bestånd och dess medlemmars trefnad och sedlighet, måtte
kunna förebyggas, betvifla dock, att dessa företeelser inom samhällsförhållandena
kunna genom lagbud undanrödjas, utan torde enda eorrectivet
vara att finna uti väckandet af en mera kristlig och fosterländsk anda, som
mera afser allmänt väl och medmenniskors bästa, än enskild vinning.
Utskotten böra jemväl erinra, att då Rikets Ständer vid nästlidne Riksdag
uti underdånig skrifvelse den 12 Juni 1841, fästat Kongl. Maj:ts Nådiga
Uppmärksam het på behofvet af förändrade föreskrifter rörande Jaga försvar
och lösdrifveriet, äfvensom i fråga om tvångsarbetshus, m. m., och anhållit,
att författningarne derom måtte omarbetas efter af Rikets Ständer
uppgjorde grunder, samt till Kongl. Maj:t då jemväl öfverlemnat förslag till
stadga om fattigvården i Riket, uti hvilken sittnämnda, bland andre bestämmelser,
finnas intagne föreskrifter derom, att för torpare, tjenstehjon och
statfolk, jemte deras hustrur och hemmavarande barn, busbonden skall ansvara
för försörjningen under den tid, arbets-aftalet eller contractet gäller,
så att de icke falla fattigvården till last, samt att den, som från annat fattig
vårds-sa mhälle intager arbetsfolk, som har minderårige barn, skall, utöfver
den ansvarighet, honom såsom husbonde åligger, under 2 år, räknade
från inflyttningen, enskildt vidkännas en fjerdedel af den fatligvårdskostnad,
som för sådane personer samt deras hemmavarande barn kan komma
att utgå och derjemte efter allmänna grunder deltaga i de öfrige tre-fjerdedelarne
af sådan kostnad; så anse Utskolten, som hafva sig bekant, att
nämnde förslag ännu hvila oafgjorde och hysa den öfvertygelse, att Kongl.
Maj:t deråt lemnar all den uppmärksamhet, som dessa samhällsvigtiga frågor
förtjena, någon ytterligare framställning i det af motionären åsyftade
hänseende icke vara af nöden; och hemställa således:
att motionen icke måtte föranleda till någon Rikets Ständers
åtgärd.
Stockholm den 15 November 1844.
Lag- samt Allm. Besv - och Ekon.-Utskottens Betänkande, IV:o 11.
5
N:o 11.
«
Ank. till Exp. Utsk. den 16 Nov. , kl. 2 e «.
Betänkande, i anledning aj väckta motioner om åläggande för
alla hemman att, utan afseende på deras olika natur, deltaga
i byggande och underhåll af Prestgård, Tingshus och Ilärads-fängelse.
Till Utskottens behandling hafva från Jlederv. Bonde-Ståndet blifvit
remitterade nedannämnde dit ingifna memorial:
Al A. J. Sandstedt och Petter Persson från Jönköpings län, hvilka
anfört, alt, då alla, som bo inom samma församling eller samma härad draga
gemensam nytta och fördel af prestgård, tingshus och härads-fängelse,
syntes det vara med rätts- och billighetsgrund öfverenstämmande, alt skyldigheten
alt uppföra och underhålla nämnde allmänna hus, åtminstone af
säterier och ladugårdar samt afhyste rå- och rörs-hemman delades, med de
hemman och lägenheter, som nu hafva denna byggnads- och underhållsskyldighet
sig ålagd; hvarföre molionärerne föreslagit, alt, med ändring af 2:dra
och 4:de §§ i 26 Cap. Bygguinga-Balken, den för säterier och ladugårdar
Slint af b yste ia- och rörs-hemman stadgade befrielse från förenämnde skyldighet
måtte upphöra; och hafva Ola Svensson från Malmöhus län, och C. P
Myr b rg från Westerås län, hvad angår byggnad och underhåll af tingshus
och härads-fängelse, med motionärerne sig förenat. Af Jöns Månsson
från Malmöhus län, hvilken, under åberopande deraf, att, ehuru vissa mål,
till följd af privilegier, upptagas vid andra domstolar, än de allmänna Underi
Rätterne, erfarheten likväl visat, alt tiugs husen å landet begagnades af alla
samhällsklasser, samt enär dessutom snart vore att förvänta, det de såkallade
Fora Privilegiata komme att helt och hållet upphöra, och alla mål att
vid de allmänna domstolarne behandlas, anselt föga billigt, att vissa hemman
voro befriade från skyldighet att deltaga i byggandet och underhållandet
af tingshus, helst, de förhållanden, hvilka egt rum, då lagens stadgande
om dessa undantag tillkom, numera till det mesta upphört, derigenom
alt en stor del frälse-jord samt säterier och rå- och rörs-hemman kommit
i ofrälse personers ego; i anledning hvaraf motionären yrkat, att, med ändring
af 26 Gap. 4:de § Byggninga-Balken, 2:dra § i Kongl. Förordningen
den 17:de September 1783, och lista § i Kongl. Kungörelsen den 19 Augusti
1801, förordnas måtte, att alla hemman inom häradet skall åligga att tingshus
och fängelse bygga och underhålla, samt den sätes- och ladugårdar, af
-
6
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon. Utskottens Betänkande, N.o 11.
I,vs(e rå- och rörs-hemman, preste- och klockare-bul samt lots- och posthemman
i berörde lagrum och författningar medgifna befrielse derifrån
således upphöra; hvarförutan motionären anhållit, att då Trelleborgs köping,
ehuru lydande under Skytts Härads-Rätts domvärjo, af gammalt bruk hittills
varit undantagen från deltagande uti ifrågavarande byggnadsskyldighet,
hvilket desloheldre saknade skäl, som mer än tredjedelen af de mål,
hvilka vid Skytts Härads-Rätt handläggas, anhängiggöras af köpingens invånare,
skyldighet för näm ide köping att bidraga till tingshus och
fängelsebyggnad måtte serskildt varda bestämd.
Dessa framställningar hafva Utskotten förehaft till pröfning; och hvad
först vidkommer den af samtliga molionärerne yrkade skyldighet för egare
af sätes- och ladugårdar samt rå- och rörs-hemman att deltaga i uppförandet
och underhållandet af prestgård, tingshus och häradsfängelse, så hafva-
då denna fråga vid 1834- och 1835 årens Riksdag förevar, Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten uti deras då under N:o 20 i
ämnet afgifna Betänkande yttrat; "att, ehuru de anledningar, som från
början föranledt nyssbemälde fastighetsegares befrielse från sådan skyldighet*
nu mera icke verkade till fortfarande bibehållande af samma frihet,
och ändamålet med tings- och fängelsebyggnader vore lika vigtigt och begagnandet
deraf lika nödvändigt 'för dem, som för häradets öfnge invånare.
måste likväl berörde fastigheter, genom en häfdavunnen befrielse från
deltagande i ett allmänt besvär, anses halva erhållit ett ökadt värde, som
vid verkställda arfskiften eller köp otvifvelaktigt kommit i beräkning, samt
att med rättvisa icke syntes förenligt, att uti berörde frihet tillvägabringa
en förändring, som ej utan eganderättens rubbning kunde verkställas, hvadan
Utskotten afstyrkle bifall till förslaget.” Dessa skäl, uti hvilka Ulskotten
till alla delar instämma, anse Utskotten gälla äfven hvad angår
den af Jöns Månsson ensam gjorda framställning om stadgande af enahanda
skyldighet jemväl för innehafvare af lots- och posthemman; hvarjemte
UtskoUen, i afseende på dessa hemman, få erinra, att den, deras innehafvare
i äldre Författningar och sednast genom Köhgl. Förordningarne
den 17 September 1783 och den 16 Maj 1827 samt Kong!.^ Kungörelsen
den 19 Augusti 1801 förunnade frihet, hvad lotshemman angår, från tings.?
husby^nad och för posthemman från körslor till alla allmänna byggnader,
blifvit dom tillagd både såsom en ersättning för de dessa hemman åtföljande
besvär med lotsning och postens forslande, hvilken ersättning ieke
skäligen lärer kunna dem fränkännas så länge dessa åligganden qvarstå, och
7
£ag- tamt Allm. Besvoch Ekon.-Vtskoltens B et ankan dej N.-o U.
derföre, att utgörandet af de ifrågavarande tjenslbarhelerne skulle lägga
hinder i vägen för bestridandet af nyssnämnde åligganden.
Hvad sålunda blifvit anfördt, anse Utskotten innefatta grundade anleda
ningar för deras vördsamma tillstyrkande,
att de i förrberörde afseenden gjorda yrkanden icke må till någon
Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Beträffande derefter Jöns Månssons motion om upphörande af den
för preste- och klockarebol stadgade frihet från deltagande uti tingshusoch
fängelse-byggnad, så enär denna frihet utgör en del af de nuvarande
BosLällsinnehafvarnes lönevillkor, och otvifvelaktigt kommit i beräkning då
dessa bestämdes, hvadan de icke lära kunna dem fråntagas utan alt godtgöras
på annat sätt, hvilket för församlingarne möjligen kunde blifva mera
betungande, än som motsvarade den lindring i byggnadsbesväret, som de
skulle få vidkännas genom nämnde hemmans deltagande deruti, samt denna
fråga dessutom icke har egenskap af en blott lagfråga, utan rörer ett
Preste - Ståndets Privilegium, hvilket nämnde Stånd icke mera vid denna
än vid de tvänne sistförflutne Riksdagarne, då fråga härom äfven varit
väckt, torde vara sinnadt att afsäga sig, får Utskotten vördsamt tillstyrka,
att Jöns Månssons motion i denna del må lemnas utan afseende.
Vidkommande slutligen Jöns Månssons begäran, att skyldighet för
Trelleborgs köping alt deltaga i byggandet och underhållandet af Skylts
härads tingshus och fängelse måtte bestämmas, så finna Utskotten denna
fråga vara af så enskild natur, att den icke lämpligen kan utgöra föremål
för någon Rikets Ständers åtgärd, utan måste blifva beroende utaf en undersökning
angåen le de förhållanden, hvaruppå den omnämnde friheten från
deltagande i byggnadsbesväret sig grundar, hvarföre Utskotten tillstyrka,
att framställningen härom måtte lemnas utan afseende.
Stockholm d. 15 November 1844,
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon -Utskottens Betänkandej N:o 12.
N:o 12.
Ånk. till Exp. Utsk. den 17 No v kl 1 J. m.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om åliggande för husbonde,
hvilken i sin tjenst antager vanfrejdad eller försvarslös
person från annan socken, att om den inflyttades
framtida bergning draga försorg.
"Uti en hos ldögv. Preste-Slåndet vackt och till Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskotten remitterad motion, har Herr Doctor Eifström
andragit, hurusom erfarenheten ofta visat, att egare och innehafvare
af jord på sina egor, än såsom stattorpare och än såsom inhyseshjon, från
andra socknar intaga vanfrejdade eller försvarslöse personer, hvilka icke sällan
föröfva lönnkrögeri, tjufnad och andra brott, samt slutligen merendels
falla fattigvården till last i den församling der de fått sig innästla; till förekommande
af h vilka olägenheter motionären föreslagit: ”att de husbönder,
hvilka vanfrejdade eller försvarslöse personer från andra socknar
intaga, måtte genom lagbud förpligtas, att ensamme, utan öfrige församlingsboers
betungande, om de inflyttades bergning draga försorg vid
dessas af sjukdom eller ålderdom inträffade orkeslöshet".
UtskoLten, som tagit berörde förslag i öfvervägande, få i anledning deraf
erinra, att, då Kongl. Brefvet den 29 Juni 1833 innehåller bestämda föreskrifter,
huru och i hvad ordning försvarslöse och vanfrejdade personer
få emottaga dem erbjuden tjenst, med stadgad skyldighet för den, som vanfrejdad
person i tjenst antager, att om dess uppförande sig vårda och att
skriftlig förbindelse derom till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande utgifva,
samt att, om försvarslös person, som från arbetsinrättning till tjenst eller
arbete utbegäres, skulle under sitt vistande å inrättningen hafva ådagalagt
serdeles okynne och så våldsamma eller brottsliga anlag, att dess personliga
frihet kunde anses vådlig för allmän säkerhet, den blifvande husbonden
skall ställa borgen för de böter och ersättningsbelopp, som under ett år
derefter möjligen kunna den utreqvirerade personen ådömas, i följd af olofligt
tillgrepp eller annan allmänna säkerheten störande förbrytelse; samt
Kongl. Kungörelsen den 5 December 1788, angående skyldigheten att underhålla
sådana, från den ena till den andra församlingen inflyttande, personer,
hvilka sedermera blifvit vanföre och icke kunna sig sjelfva försörja,
tillag
-
9
Lag- samt Allm. Desv.- och Ekon.-Uiskollens Betänkande, N.o 13.
i varje
församling
tillägger hvarje församling rättighet alt tillse, det icke något inhyseshjon
får sig der nedsätta eller något gammalt och mindre arbetsförd t tjenstehjon antagas,
innan sådant blifvit i allmän sockenstämma anmäld t och församlingen
dertill lemnat sitt bifall; så anse Utskotten allt det skydd emot de af
motionären öfverklagade olägenheter, som lämpligen kan ifrågasättas, redan
vara uti gällande författningar nedlagdt och att öfverskridandet af denna
gräns, medelst antagande af motionärens förslag, skulle leda till de mest
betänkliga följder och i de flesta fall göra det omöjligt för den, som en
gång gjort sig till någon förbrytelse förfallen, alt åter blifva i samhället upptagen;
enär förmpdligen ingen skulle vilja underkasta sig äfventyret alt i
sin tjenst antaga en person, som genom opålitligt eller brottsligt förhållande
gjort sig mindre val känd, äfven om man hade anledning att om hans
framtida förbättring hysa de säkraste förhoppningar, derest skyldigheten att,
vid af sjukdom eller ålderdom inträffande orkeslöshet, draga försorg om dennes
bergning vore dermed ovilkorligen förenad.
På dessa grunder och då härtill kommer, att motionären under samma
calhegori sammanfört försvarslöse och vanfrejdade personer, men det icke
lärer finnas lämpligt att söka försvåra möjligheten för de förre att erhålla
tjenst och försvar, tillstyrka Utskotten vördsamt,
att motionärens förslag måtte lemnas utan afseende.
Stockholm den 15 November 1844.
rättighet
sig der nedsätta eller något gammal
a,
N:o 13.
Auk. till Exp. Vtsk. den 21 Nov. kl. a e. m.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om prygelstraffets afskaffande
, m. m.
Rikets Ständers Justitise-Ombudsman, som uti dess vid innevarande
Riksdag afgifna, till Lag-Utskoltet remitterade, embets-berättelse, ånyo upptagit
denna, jemväl vid sista Riksdag förehafda, men då förfallna, fråga till
den del densamma bevärings-manskapet rörer, yttrar derom, att, för bibehållande
af ordning och lydnad inom krigsmagten samt för att tvinga hvarje
medlem deraf till ett punktligt och noggrannt fullgörande af dess IjenstBih.
till R. St. Prot. i844- 1 Sami., 2 Afd3 Hift.
2
?o
Lag- samt Allm Btsv.- och Ekon.-Utskc Ilens Betänkande , N.o 13.
åliooaniien, det lios oss, likasom i andra länder, ansetts nödigt att stifta serskilda
lagar, hvilkas bud krigaren ar underkastad. Det finge nemligen icke
nekas, att jemväl mindre felaktigheter och oordningar inom en armé kunde
medföra fördelfliga verkningai; och som det helas bestånd varit lagstiftarens
egentliga ögonmärke, syntes individernes anspråk på en skonsam eller
åtminstone mensklig behandling, i afseende på bestraffnings-sätt och
straffmått, någon gång hafva fått vika för hufvudändamålet, den så kallade
disciplinen, hvilken man föreställt sig icke kunna, utan denna uppoffring,
med säkerhet vidmagihållas; och kunde endast farhåga för förslappning i
krigstukten angifva förklaringsgrunden till såväl, den ovanliga hårdhet,
hvaraf Krigsartiklarne den 31 Mars 1798 lemna talrika vedermälen, som
den sorglöshet, hvarmed den extra judiciela bestraffningsrätten öfver manskapet
nästan oinskränkt blifvit öfvei lemuad åt befälets godtycke. Menliga
verkningar af öfverdrift i förra och obestämdhet i sednare hänseendet hade
icke eller uteblifvit, och det upptäcktes snart, att tillbörlig hofsamhet och
försigtighet blifvit åsidosatte vid författandet af Krigsartiklar!!?.
Justitiae Ombudsmannen anför härefter, alt, då fråga om organisation
af allmänna beväringsmanskapet väcktes och allmänna uppmärksamheten fästades
vid de special-lagar, dem hvaije medborgare under loppet af fem
år skulle lyda; så förordnade Kong!. Maj:t, till följd af Rikets Sänders i
underdånighet framställde önskningar, att kiigs.lagarne skulle öfveises och
granskas; men enär en längre lid härtill erfordrades, så utfärdades emedlertid
två Circulair-bref af den 26 November 1812, det ena till samtlige
Regements-cheffrne och det andra till vederbörande Befälhafvare vid de
serskilda flottorne, hvarigenom, bland annat, den mildring i krigslagarne bereddes,
att gatulopp afskaffades, och spöslitning inskränktes, samt begge utbyttes
emot prygelstraff; hvarjemte serskilda gradationer al arrest eller visst
antal prygel i den extra judiciela bestraffningen, äfvensom rättigheten att
densamma ålägga, jemte sättet för dess verkställande, med noggrannhet bestämdes.
Kort förut, eller den 12 Oolober sistnämnde år, både Kong!. Forordningen
om inrättningen af allmänna beväringsmanskapet utkommit, uti
hvars 18 § blifvit förklarad t, alt beväringsmanskapet, sedan det blifvit till
tjenst uppbådadl, skulle vara undeikastadt samma lydnad och skyldigheter,
som ålåge den öfrig;» krigs tiagten, enligt Författningar och Krigsartiklar, efter
h vilka äfven föi b r x te Iser deremot k( m me att sira flas ; h vilket stadgande gällde
för beväringsmanskapet i hela Riket, dock med flen uti 16 § af Circulairet
till Regements-cheferne föreskrifna inskränkning, ätt för de beväringssk
yld i ge på ön Goltland,, skulle hvad Kong!. Majit serskildl den 21 Mats
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon Utskottets Betänkande, N.-o i3.
11
1811 förordnat förblifva gällande. Vid sitt åtagande af en allmän beväring, både
nemligen öns invånare fästat det vilkor, att militära bestraffnings-sättet borde
förändras; och Kongl. Maj:t hade, med bifall härtill, genom nyssnämnde
Kong!. Bref till högste Befälhafvaren på ön, så vidt det angick manskapet,
hufvudsakligen förordnat:
l:o att 1798 års Krigsartiklar, i afseende på militärbrottens qvalification
och hvad deruti om militärens skyldigheter stadgades, skulle förblifva
oförändrade; 2:o att berörde Krigs-arliklar borde tjena till grund i allt,
der corporelt straff ej vore stadgadt; 3:o att all corporel bestraffning af gatlopp
och spöstraff för militärbrott, derå dödsstraff i Krigsartiklarne ej funnes
utsatt, skulle borttagas, och deremot ensligt fängelse i mörkt rum införas;
varande serskild förvandlingstariff i sådant hänseende upprättad; 4:o
alt extra judiciela bestraffningar skulle utgöras af följande gradalioner: a)
arrest från och med 24 timmar till och med 8 dagar i eget qvarter; b)
arrest från och med 8 till och med 15 dagar i eget qvarter utan sällskap;
c) arrest från 15 till och med 30 dagar på högvakt; och d) arrest från
30 till och med 45 dagar på högvakt i ensligt rum, med vissa serskildt
bestämda inskränkningar; samt 5:o alt mål rörande förbrytelser, som icke
innefattade egentligt militärbrott och hvilkas besli»Öfning allmänna lagen
utsatte, boide af ordinarie domstolar afgöras.
De hufvudsakliga skiljagtigheter, som, vid jemförelse af berörde Författningar
samt 1798 års Krigsartiklar, förefinnas i afseende på bestraffning,
bestraffnings-sätt och rättegångsordning för beväringskarl från Gottland samt
beväringsskyldig från Rikets öfrige landskap, har Justiliae-Ombudsmannen
sammanfattat i följande punkter:
l:o Beväringskarl i allmänhet skall, för brott, derå Krigs-artiklarne utsätta
spöstraff, undergå denna bestraffning, så vida ärans förlust, uppenbar
kyrkoplikt eller fängelse på fästning jemväl följa bör; hvaremot beväringskarl
på Gottland, om han begått militärförbrylelse, dömes till fängelse i
mörkt ensligt rum, och, om han föröfvat annat brott, belägges med det i
allmänna Lagen ulsatta straff;
2:o för militärbrott, derå Krigs-artiklarne utsätta gatulopp eller spöslitning,
skall den förre dömas, enligt serskild förvandlings-tariff, till prygel;
den sednare deremot får icke underkastas denna skymfliga behandling,
utan skall i stället hållas i ensligt fängelse uti mörkt rum;
3:o för olofligt undanhållande från tjenstgöring, första resan rymning,
dubbel legotagning, munderingspersedlars förskingring och dryckenskap eller
sofvande på post, skall den brottslige, så vida han tillhör be värings-man
-
12 Z«j- samt 'Allm. Bcsv- och Ekon.-Utskottens Betänkande j N:o 13.
skåpet på fasta landet, straffas i fredlig tid med Fyratio prygel och i krig
(när mildrande omständigheter sig förete och någon synnerlig skada deraf
icke liändQ med Femtio prygel; men är han insknfvcn vid Goltlands beväring,
skall han dömas, i vissa fall, alt arkebuseras och i andra till en
bestraffning, som efter stadgade förvändlingsgrunder stundom motsvarar ocii
någon gång kan öfverskrida nyssnämnde prygelstraff;
4:o exila-judiciel bestraffning för manskap och således äfven för heväringskarl
består i arrest, fängelse i mörkt rum eller vid vatten och bröd
samt prygel, högst femtion på en dag; hvaremot den beväringsskyldige på
ön Gottland, såsom förut är antyd t, icke kan extra judicialiter afstraffa*
annorledes, än med arrest i ensligt rum, högst fyratiofem dagar;
5:o då beväringskarl i allmänhet ololligen undanhållit sig från tjenstgöring
eller begått något af öfriga i tredje punkten uppräknade brott, utsätter
vederbörande befälhafvare extra judicialiter det straff, hvartill han
gjort sig skyldig; men har den på Gottland föröfvat sådan förbrytelse,
skall derom vid Krigs-Rätt ransakas och dömas;
6:o till Krigsdomstols pröfning höra alla mål, angående brott, begångna
af krigsman i eller under tjensten, eller dermed gemenskap egande
ämnen. Krigs-Rätten vid Goltlands beväring åter får endast till pröfning
upptaga mål rörande egentliga ruililärbrott; hvaremot alla andra brottmål
böra af de ordinarie Domslolarne afgöras.
Den olikhet inför Lagen, som genom dessa författningar vore fastställd
för invånare uti serskilda delar af Riket bar JustiticE-Ombudsmannen ansett
svårligen kunna med giltiga skäl försvaras; och då någre olägenheter
af de lindrigare straffarter, som användas vid Goltlands beväring, hvarken
försports, eller klagomål öfver förslappning i krigstukten derstädes låtit höra
sig, så alt erfarenhetens tillförlitliga vittnesbörd således kunde åberopas
för special-lagens lämplighet, samt rättvisan kräfde, att hårdare slraffarter
icke antogos, än som erfordrades för det åsyftade ändamålet, har JustiliacOmbudsmannen
trött, alt, om äfven extra judiciel bestraffning vore nödvändig
inom krigsmagten, der ovillkorlig lydnad samt ögonblicklig rättelse
af begångna fel erfordrades, det dock hvarken vore nödvändigt eller ändamålsenligt,
att bestraffningssätt skulle användas, livilka förnedrade den straffade
i hans eget och andras omdöme; till följd hvaraf och då stadgandet i
Kong!. Brefvet afår 1811, att förbrytelser, som ej innefatta egentligt militärbrott,
skulle af ordinarie domstolarne afgöras, syntes Justitim-Ombudsmannen
ega företräde framför Krigs-Ai tiklai nes föreskrift i samma ämne, samt
Juslitise Ombudsmannen ansåg det vara af behofvet påkallad t, dels alt före
-
Lag- Slunt Allm. Ecsv.- och Ekon.~Vtskot'.ens Betänkande; IV.o i3. i3
skrifter ne 11 ti ifrågavarande författningar med h varandra bragtes i närmare
öfverensstämmelse, och dels att de mildare bestraffningssätt, som egrle ruin
töv förbrytelser, begångna af beväringsmanskapet på Gottland, jemväl måtte
antagas, i afseende på beväringsmanskapet i alla öfrige delar af Riket,
Justiliae-Om budsman nen föreslagit, att Rikets Ständer måtte bos Kon<d.
Maj:t i underdånighet anhålla, det läcktes Kong!. Maj:t genom allmän lodfattning
förordna :
1:0 att det; genom Kongl. B ref vet till högste militärbefålita fvaren.
på Gottland den 2/ Mars 1811, för beväringsskapet pä ön fastställda
militära bestraffningssätt må antagas i afseende på sådant manskap i
dfri ga delar af Riket, samt att enahanda rättegångsordning, som, beträffande
förbrytelser, de der ej innefatta egentligt militärbrott, gäller
på Gott/and, jemväl må tillämpas, då beväringsskyldig från annan ort
i Riket för dylik förbrytelse till ansvar ställes; och
2:0 att den ändring af ijg8 års Iirigs-Artiklar, som, genom Åtta §§ i
Kongl. Circulairen den 26 November 1812, blifvit gjord sä väl i straffet
för vissa uti sistberörde lagrum uppräknde brott, som, i fråga om rättigheten
att bestraffningen ålägga, jemväl må ega tillämpning, dä någon
af manskapet vid Gottlands beväring begått sådant brott; dock att samma
bestraffning skulle utsättas, i öfverensstämmelse med de uti Kongl.
JJrefvet den 21 Mars 1811 stadgade grunder.
Uti en
hos Uederv.
Bonde-Ståndet vackt och till Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskotten remitterad motion,
har Jonas Johans
son
från Jönköpings Län åt omförmälde förslag gifvit en ännu större utsträckning
cell yrka i, alt prygelstraffet, åtminstone i fredstider, då man egde
inånga andra utvägar till disciplinens vidmagthällande, måtte inom hela
Svenska Arméen afskaffas.
Det vore nemligen, yttrar motionären, både inconsequent och orättvist
alt, då lagstiftande magien tid efter annan vidtagit mildrande åtgärder inom
våra brottrrjålslagar i allmänhet och sökt afskaffa alla vanärande straff,
till
och med
i de fall da
brottet i och för sig sjelft är
af neslig beskaffenhet,
låta för
en viss class
af medborgare qvarstå ett så
förnedrande straff,
som prygel. Sådant vore icke eller, för bibehållande af militärisk ordning
och lydnad, al behofvet påkallad, då man inom många större armeer,
an den Svenska, ledan utbytt detta sträft, emot fängelse 1 mörkt rum;
liviIket älven befunnits långt ändamålsenligare, på samma gång, som derigenom
vunnits en bedröflig controll emot godtyckliga bestraffningar. Då,
mi Sver ige allt sedan indelningsverkets uppkomst egt en armé, som i med
-
l4 £ag samt- Allnu Besv. och Ekon.-Utskottens Betänkande, N-0 i3.
boroerli*» anda och oförvitlighet i det enskilda stått och ännu stode långt
framom andra länders krigshärar, ansåg motionären olämpligt att inom
Svenska arméen längre bibehålla ett straff, hvilket, mången gång ådömdt
för en ringa förseelse, kunde, om det drabbade någon af de ibland landets
söner af alla classer, hvilka, såsom beväringsskyldige, voro, åtminstone
till någon tid, hemfallne under Krigslagarne, vara tillräckligt att undergräfva
dennes hela framtida väl.
Efter det desse förslag hos Utskotten på engång till öfverläggning förekommit,
få Utskotten nu deröfver meddela sitt utlåtande.
Redan vid sistlidne Riksdag har Lag-Utskottet, i anledning af då vackt
frå^a om spö- och risstraffens afskaffande, uttalat sitt ogillande af sådan»
straff, som förnedra menniskan och icke verka till den brottsliges förbättring/utan
till hans förhärdelse; och Utskotten hylla desto heldre denna
åsigt, som densamma öfverensstämmer med det uti lagstiftningen i allmänhet
mer och mer antagne höga och ädla syfte att, vid bestämmandet af
straff, företrädesvis söka välja sådane bestraffningar, som medelst den inverkan,
de utöfva på den straffades inre väsende,'kunna bereda hans förbättring.
Till följd häraf och enär prygelstraffet, ehuru detsamma visserligen
icke är i lika grad grymt och kiänkande, som spö- och risstraffen,
dock onekligen hörer till ofvannämnde art af straff, skulle Ulskolten icke
tveka att tillstyrka dess afskaffande helt och hållet, derest icke betänkliga
hinder och svårigheter deremot för närvarande mötte. Sedan nemligen,
genom ofvanberörde Kongl. Circulair, de i Krigs-Artiklarne utsatte straff af
gatulopp och spö blifvit, del sednare dock med vissa undantag, utbytte emot
prygel, och detta straff alltså numera utgör en hufvudsaklig beståndsdel
af straffen för brott emot Krigslagarne, synes detsamma ej kunna alldeles
borttagas, utan en sådan jomskapning af nämnde Lagar i deras helhet,
som nu icke är ifrågasatt, och hvarigenom stadgades andra straff, som
vöro afpassade efter hvarje brotts olika art, och som alltid voro verkställbara,
hvilket sednare icke är fallet med de föreslagne fängeselslrafferr, då
de icke under alla förhållanden, såsom under marcher eller då indelda Arméen
vistas hemma på roten, lämpligen kunna användas. Då dertill kommer
att, till följd af Kongl. Maj:ts Nådiga befallning, en omarbetning af
Krigslagarne för närvarande förehafves, och det icke bör betviflas, att jo
frågan om prygelstraffets afskaffande, och införandet af andra, mera ändamålsenliga,
straff dervid tages i noggrannt öfvervägande, samt minskning i
prygelstraffets begagnande dessutom redan är beredd, dels genom de i
nämnde Circulair meddelade bestämda föreskrifter, att fängelsestraff bör å
-
Lag samt- Allm. Bcsv,- och Ekon -Utskottens Betänkande, iV.o i3. i5
do rw,s för mi idre förseelser af manskapet, derest icke tillfälle saknas att
sådant Straff verkställa, dels ock derigenom, att, jemlikt Kongl. M.aj:ts Nådiga
föreskrift i Gneu air-bref till samllige Regeraents-Cheferne, noggranna
uppgiller, om och for livilka förseelser prygelstraff inom de serskilde Regem
cd t ena ega ruin, till Kongl. Maj:t höra ingifvas; så anse Utskotten
sig icke böra tillstyrka, att prygelstraff inom den indelta och
värfvade Armeen för närvarande helt och hållet af skaffas.
Deremot finna Utskotten det vara af nöden, att användandet af detta
svåta och klunkande straff, såsom extra-judiciei bestraffning, i möjligaste
måtto insktänkes, hvilkeL mål, efter Utskottens förmenande, lämpligast skulle
vinnas derigenom, att bestraffning med prygel ej fmge exlra-judicialiter
åläggas, med mindre den felaktige förut, efter föregångne varningsgradt-r
och lindrigare bestraffningar, blifvil nedflyttad uti en så kallad stråtf-class;
och då Utskotten äro öfvertygade, att de reglementarisk! föreskrifter, som
erfordras för tillämpning af denna gruudsatts, hvilken bör kunna, oberoende
af de förväntade nya Krigslagarne, genomföras, lämpl igast och säkrast öfverlemnas
tdl Kongl. Maj:t, såsom Krigsinagtens Högste Befälhafvare; så hemställa
Utskotten vördsamt,
att Rikets Ständer måtte uti underdånig skrifvelse anhålla, det
Kongl. Maj.t täcktes i Nåder vidtaga sådane åtgärder, hvarigenom
användandet af prygelstraffet, såsom extra-judiciel bestraffning,
inom den värfvade och indelda Armeen i möjligaste
måtto inskränkes.
Beträffande åter den af Justitite Ombudsmannen väckta fråga, dels att
de mildare heslraflningsält, som ega ru n för förbrytelser, begångna af Be\tii
ings-manskapet pa Goftlaiid, jemväl må antagas i afseende på samma
manskap i alla ölriga delar a.f Riket, hvarigenom allt prygelstraff' komme
altför beväringen upphöra, dels ock om tillä .i.puing af ö § i olUi ä.nnde
(>n culrtii e jemväi på Gottlands Be v ä ing s-manska p; så instämma Utskotten
desloheldre i hvad Justitiaft-Ombudsmannen yttrat om rättvisan och behofvet
af förändrade stadgandeil i dessa afseende», som Rikets Ständer uti
den underdåniga Skrifvelse al den 3 Julii 1812, hvarigenom Beväringens
inrättande bifölls, uttryckligen anhållit, alt Kongl, Matjl täckt* s gen >m bestämd
lag fö eskrilva, att Bevärings-manskapet ej, i och för fri i tjensten,
eller ulan föregången laglig dom må kunna bestraffas med nesliga eller
kroppsstraff, af hvad beskaffenhet som helst, och ej underkastas andra militära
hestafFuingar, än arrest, cassalion och dödsstraff; dock som de för
Gottlands beväi ings-rnanskap stiftade serskilda lagar, hvilka tillkommit med
j6
Bag- samt Alhn Bcsv.- cch Ekon.-Utskottens Betänkande, IV.o 13.
afseende på det förhållande, att samma manskap ej får till tjenstgöring ulom
GoUland användas, äro för bevärings-manskapet i PiikeLs öfriga delar
tillämplige och verkställare, endast då detta manskap är under vapenöfning
hemma i landet; samt rättvisan dessutom fordrar, att, under det bevärings-manskapet
i krig tjenstgör jemte den ständiga krigsmagten, Lagarna
för dem äro lika; torde den i i:sta af mom. Justitias-Ombndsmannens förslag
omförmälda förändring endast böra gälla i fredstid.
Utskotten få alltså vördsamt hemställa:
att Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
det Kongl. Maj.t täcktes, genom allmän författning, förordna:
1:0 att i fredstid må ej mindre det, genom Kongl. Brefvet
till högste Militär-Befälhafvaren på Gottland den 21 Mars 1S11
för Bevärings manskapet på ön fastställda militära bestraffningssätt
antagas, i afseende på sådant manskap i öfriga delar
af Riket, än ock enahanda Rättegångs*ordning, som, beträffande
förbrytelser, de der ej innefatta egentligt militär-brott,
gäller på Gottland, tillämpas, då någon af Bevärings manskapet
från annan ort i Riket för dylik förseelse till ansvar ställes;
och
2:0 att den ändring i typS års Krigsartiklar, som, genom
8:de S i Kongl. Circulairet den 26 November 1812, blifvit gjord,
så väl i straffet för vissa uti sistberörde lagrum uppräknade
brott, som, i fråga om rättigheten att bestraffningen ålägga,
jemväl må ega tillämpning, då någon af manskapet vid Gottlands
beväring begått sådant brott; dock att samma bestraffning
skall utsättas, i öfverensstämmelse med de uti Kongl. Brefvet
den 21 Mars 1811 stadgade grunder.
Stockholm den 4 November 1844.
Reservationer:
Af Herr von Troil: ”Jag har inom Utskottet varit af den tanka, att
d«u föreslagna underdåniga skrifvelsen vore, i hvad den rörer Arméan
obe
-
'7
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 13.
obehöflig, och i afseende på beväringen olämplig; och jag anhåller derföre
alt reservationsvis få framlägga skälen för denna min öfvertygelse.
Den är i afseende på Armeen obehöflig, derföre att den anda af humanitet,
den upplysning och bildning, som hos Armeens befäl allt mer
och mer gör sig gällande, årligen minskar prygelstraffets användande,
hvaruppå som bevis kan anföras, att Regementen, finnas, vid hvilka, under
loppet af ett helt möte, ej en enda prygel blifvit utdelad, oaktadt dessa
Regementen visserligen icke äro ibland dem, der man minst strängt ifrar för
ordningens och disciplinens upprätthållande; derföre att de grundsatser
hvilka, i afseende på straffbestämmelser i allmänhet, blifvit uttalade af Armeens
Högste Befälhafvare, äro en säker borgen, att alla missbruk af prygel-bestraffningen,
om äfven någorstädes sådana nu ega rum, för framtiden
skola förekommas ; och derföre slutligen, alt detta ämne redan länge utgjort
föremålet för Kongl. Majrts Nådiga uppmärksamhet, hvaruppå som bevis kan
anföras, ej blott att en Comité' sedan flere år tillbaka varit tillsatt för Krigslagarnes
öfverseende, ehuru dess verksamhet, i afvaktan på den nj^a brottmålslagen,
blifvit afbruten, utan äfven att vederbörande Regements-Chefer,
på Nådig befallning, ej längesedan afgifvit kostnadsförslag för arresters uppförande
inom Regementenas och Compagniernes stånd.
Dessutom synes det mig, att många bland dem, som mest obetingadt
böja sin röst för prygelstraffets afskaffande, ej rigtigt haft tillfälle att göra
sig bekante med föreskrifterne för dess tillämpning. Kongl. Majrts Nådiga
Circulär af den 26 Nov. 1812, 7:de §, stadgar nemligen: Rättigheten att
ålägga extra judiciel bestraffning tillkommer Regements- eller BataljonsBefälhafvare,
eller i deras ställe commenderande Capten, samt Commendant
å fästning, men ej någon officer af lägre grad, sä vida han
icke är befälhafvare för tågande, eller i krig på. längre afstånd detacherad
trupp. Så tillgår äfven inom armeen. Den felaktige anmäles till
tjenstgörande Majoren, som, efter anställdt noggrannt förhör, raporterar saken
till Regements-Chefen, hvilken sednare sjelf tillämpar straff-bestämmelsen,
så vida han ej åt Majoren öfverlåtit denna befattning. Skulle någorstädes
annorlunda förhålla sig, och prygelstraff åläggas af SubalternOfflcerare,
är det en öfverträdelse af gifna föreskrifter, som kan och bör
, eifras.
Ofvan åberopade 1812 års Circulär stadgar äfven, att första och andra
gradernes bestraffning skall bestå i arrest, men ej i prygel, hvilka sednare
endast ådömas för svårare och åter upprepade förbrytelser.
Bih. till R. St. Prat, i844' 7 Sami., 2 Afd,, 3 Haft.
3
|8
Zag- samt Atln. Bes v.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N.o i3.
Jag ifrar lika strängt, som Utskottets öfriga medlemmar, emot hvarje
godtycklig tillämpning åt prygelstraffet; men tillfällen gifvas, då denna bestraffning
ej kan emot någon annan utbytas till exempel under mardier.
Den föreslagna skrifvelsen är, i hvad den rorer bevärings-manskapet,
enligt mitt förmenande, olämplig, dels derföre, alt man ej gjort undantag
för den del af nämnde manskap, som är lejdt, och som ofta består af uttjente
capitulanler ifrån de värfvade regementena eller af soldater, i förtid
skiljde ifrån den indelda arméen; dels derföre, att, då man önskat få för
hela landets beväring antagna de för Gottland serskildt bestämda militäriska
bestraffnings-lagar, har man förbisett, att de ej kunna i verkligheten tillämpas
annorstädes, än på denna ö. Andra gradens bestraffning till exempel
(jag vill ej tala om tredje och fjerde), beslår i arrest från och med 8
till och med 15 dagar, och en förbrytelse, begången emot slutet af mötet,
blefve således obestraffad, så framt man ej ville, likasom på Gottland, låta i
eget qvarter bevaka den felagtige, en åtgärd, lika omililärisk, som oförenlig
med nu gällande bevärings-stadga.
Dessutom synes det mig vara ändamålsenligare att tills vidare låta
bero vid hvad, som nu är stadgadt, än att i en tidpunkt, då en förändrad
organisation af Arméen möjligen är att förutse, söka uppdraga en ytterligare
gränsskillnad emellan den stående hären och beväringen.
Då likväl denna vigliga fråga ånyo blifvit bragt å bane, anser jag för
min del att den underdåniga skrifvelsen, derest en sådan beslutes, borde
syfta derhän, att hos Kongl. Maj:t anhålla: det prygelst r af Jet endast skulle
få tillämpas å de individer af armeden och beväringen, hvilka, på
grund af föregående ransakning och domy blifvit nedflyttade i sä kallad
straff■ dass”.
Häruti instämde Herr Råfelt och Herr Möllersvärd.
Herr Lector Wallman: ”Skymfliga kropps-slralf för disciplinär-förseelser
inom militär-ståndet kunna icke från någon synpunkt rättfärdigas, aldraminst
i eu tid, då menniskorältigheternas helgd i alla rigtningar af samliälls-lifvet
erkännes. Soldaten, som har den ärofulla pligten att med sitt
lif försvara Konung och Fosterland, ställes, genom dessa straff, i en art af
lifegenskap, hvilken måste förqväfva hederskänslan och förlama den moraliska
energi, som alstar slöra handlingar. Man kan icke tänka sig en vidrigare
contrast, än en krigare: den ena dagen pryglad för ett ringa ordningsfel,
den andra blödande för ära och fädernesland. Det var icke på detta
sätt, Romare ooh Greker, eller våra fördna Nordmän uppfostrade de krigare,
som spridt ärans glans öfver häfderna; och Franska arméernas lysan
-
Lag- samt Attm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, JY.-o 33.
ig
tio exempel vittnar, att, äfven med vår tids förändrade krigskonst, disciplinen
k<*u upprätthållas, utan att soldaten, genom skymfliga strafF, beröfvas
aktningen för sig sjelf. För min del instämmer jag i motionärens önskan,
att prygelstraffet inom hela Svenska aimeen måtte utbytas emot andra
meia lämpliga straff, men att, om hinder deremot skulle möta, det under
intet vilkor må kunna tillämpas såsom extra judiciel bestraffning, hvarigenom
soldatens ära och välfärd öfverlemnas åt det enskildta godtycket,
Serskildt bill lider jag Juslitiae-Ornbudsmannens förslag, alt hvad genom Kong!.
Brefvet af 182-111 hlifvit i detta afseende stadgadt för bevärings-skyldige
på öri Gotlland, må förklaras gällande, såväl i freds- som krigstid för hela
rikets beväringsmanskap, och det desto heldr e, som rikets år 1812 församlade
Ständer, vid åtagandet af bevärings-skyldighelen för landets ungdom,
fästat det förbehåll, att detta manskap icke skulle underkastas andra militärisk»
bestraffningar, än dödsstraff, cassation och arrest”.
Med Herr Lector Wullmart förenade sig Herr Billström och Fredrik
v. Zveigbergk från Skaraborgs län.
STOCKHOLM, ecksteinska boktryckeriet,
1844.
La" samt- Ållm. Besv.- och Ekon -Utskottens Betänkande, N.-o
i
N:o 14.
Ank. till Exp. Utsk. den a6 Nov. kl. 5 e. m.
Betänkande> i anledning af väckta frågor om ändringar och
tillägg uti samt förklaring af Kongl. Maj.ts Nådiga Stadga
om Skiftesverket i Riket den 4 Maj 182^ samt Kongl.
Kungörelsen den g Juni 18 3a.
För vinnande af ändringar och tillägg uti samt förklaring af berörde
författningar hafva motioner blifvit väckta.
Inom Högvördiga Preste-Ståndet :
l:o af llerr Lector JK allman;
2;o af Herr Professoren Fries ; samt
Inom Hedervärda Bonde-Ståndet:
3;o af Matts Pehrsson från Stockholms Län;
4:o af Nils Nilsson från Wermlands Län, och
5;o af Pehr Jonsson från Skaraborgs Län; i anledning af hvilken
sistnämndes anförande Ola Jeppsson från Blekinge Län och förre Talmannen
Anders Eriksson från Örebro yttranden afgifvit.
Dessa till Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten remittera
le motioner hafva Utskotten, i anseende till deras med hvarannan egande
gemenskap, ansett sig böra i ett sammanhang till pröfning upptaga;
dervid Utskotten, i likhet med hvad vid föregående Riksdagar egt rum,
funnit lämpligast följa den ordning, hvaruti de ämnen, motionerne afse, uti
Skiftes-Stadgan förekomma, och att serskildt vid hvarje §, deremot anmärkningar
blifvit gjorde, desamma upptaga och pröfva: varande anmärkt mot
1 C a p.
3 §, af Matts Pehrsson från Stockholms Län: att, ehuru föreskriften i
denna § angående vitsord för skiftes erhållande i allmänhet kunde anses väl
betänkt och nödigt; så visade dock erfarenheten, att orter inom Riket funnos,
der detta stadgande icke vore lämpligt, utan medförde stora olägenheter.
Så vore åtminstone förhållandet i norra delen af Stockholms Län eller
Roslagen, der det ofta inträffade, att den å sluttningar af liöjderne i
denna bergiga trakt belägna åkerjorden icke kunde delas till allas belåtenhet,
och der, isynnerhet för några orter, stor- eller tegskiften yoro de enda
Bih. till R. St. Prot. 1844- ? Sand., a Afd., 4 Haft.
1
2
Lag- samt Allm. Desv.- cell Ekon.-Unkotlens Betänkande, N.o 14.
passande; pä grund hvaraf motionären föreslagit: att det undantag ifrån
Skiftes Stadgans berörde allmänna föreskrift mätte göras för ofvannärnnde
Norra del af Stockholms Län, att väl stor- eller tegskifte må, på en
enda hemmansde/egares yrkande, verkställas, men att för enskifte skulle
erfordras, att der, hvarest flere än tre delegare finnas, två utaf
dem, och der antalet öfverstiger sex, minst tre sig om jr kan det af laga
skifte förena.
Hvad nu först angår motionärens förslag att vid delning af ägorne i
By kunna erhålla så kalladt tegskifte, så skulle en återgång till detta delningssätt,
hviiket redan för mera, än en mansålder, måst gifva vika för de
då införde storskiften, innefatta ett, för jordbrukets förkofran och utveckling,
i högsta måtto menligt tillhakaskridande, hviiket säkerligen så allmänt
ogillas, alt någon vidlyftigare utveckling af skälen, hvarföre forslaget icke
kan af Utskotten godkännas, må.ste anses helt och hållet öfverflödig.
Beträffande sedermera den föreslagna skillnaden emellan stor- och enskiften,
så få Utskotten erinra, att, enligt nu gällaude skiftesförordningar,
icke någotdera eger rum, sedan de sei sk ild te förut antagne delningssätten
hlifvit utbytte emot laga skifte, hviiket, såsom utgörande en förmedling emellan
de, skarpt åtskiljde, stor- och enskiftes-delningarne, otvifvelaktigt är
det lämpligaste och rättvisaste af hittills kände salt för delning af jord.
ÖfverU-gelsen härom synes äfven blifva för hvarje år mera allmän, och
Skiftes-Stadgan saknar ej eller nödiga modificalioner för de fall, motionären
afsett, i fråga så väl om inskränkning uti vitsordet för den, som skifta vill,
som ock om större antal utaf skiften, der markens beskaffenhet gör sådant
nödvändigt.
12 Cap. 12 § Skiftes-Stadgan, sådan den lyder i Kongl. Kungörelsen
den 9 Juni 1832, innehåller nemligen i det förstnämnda hänseendet, att,
om storskifte förut öfvergått skifteslaget och någon delegare yrkar, att dervid
oförändradt bör förblifva; så skola skiftesmannen och gode männen
noga undersöka, huruvida skifteslagels egor må kunna genom nytt skifte erhålla
en för egornas skötsel lämpligare indelning och så val derigenom,
som genom beredde tillfällen till odling, uppbringas till högre afkastning,
samt hemmanens värde såmedelst i betydligare mon ökas; i hviiket fall
skiftet skall fortgå, men om egorne åter hafva det läge och äro af den beskaffenhet,
att nytt skifte, utan att i allmänhet blifva förmonligare, än det
förra storskiftet, skulle för delegarne medföra kostnad och olägenhet; då
ber vid storsskiftet oförändradt förblifva; och, i fråga om antalet af skiften
yid delning af förut oskiftad jord, stadga 10 och 11 §§ i samma Gapitel
3
Lag- samt Allm. Be.cv.- och Ekon.-TJukoUcns Betänkande, N.-o 14.
att, om egor, som skola skiltas, icke hafva den belägenhet eller äro af det
jernnförliga förhållande till hvarandra, att, med bibehållande af allas rätt och
utan någons verkliga lidande, de kunna i ett skifte till hvarje hemman utläggas,
då äro två skiften tillåtne, och att, om belägenheten på något ställe skulle
härifrån oundgängligen fordra undantag och sådant icke kunde genom en
eller flere delegares utflyttning afhjelpas, så få tre skiften hvarje delegare
tilldelas; alt i Rikets Norra Provincer, nemligen, Slöra Kopparbergs, Gefleborgs,
Wester-Norrlands, Jemtlands, Wester-och Norrbottens Län, der skogsmarkerne
i allmänhet hafva spridda och aflägsna lagen, må, då sådant, för bibehållande
af en eller flere delegares rätt, belinnes oundgängligen nödvändigt,
ännu ett skifle, utöfver hvad redan nämndt är, utläggas samt i allmänhet
att, om egorna äro af så olika beskaffenhet, eller hafva ett så spridi
och ålskiljdt läge, att, för iakttagande af allas rätt, ännu flere skiften erfordras;
så få, sedan provisionel plan till skiftet blifvit uppgjord samt Skiftesmannen
och Gode männen deröfver utlåtande afgifvit, egorne, efter Egodelnings-Rättens
pröfning och förordnande, delas i större antal skiften, dock
att de blifva så få, som belägenheten möjligen kan medgifva, och att vid
delningen hufvudsakligt afseende fästes deruppå, atl hvarje skift beqvämligen
må kunna inhägnas och serskildL brukas.
Om dessa föreskrifter, som afse just de fall, motionären åberopat, iagttagas
och rätt tillämpas, äro, enligt Utskottens tanka, några menliga följder
af skiftes-stadgans allmänna, äfven af motionären, såsom rigtig, erkända
grundsats, att den häfver vitsord, som skifta vill, icke att befara mera
i Roslagen, än i Rikets öfrige provincer, der skiftes-stadgan tillämpas. Utskotten
tillstyrka på grund af detta allt,
att Matts Pehrssom motion mi lemnas utan afseende.
3 § af Herr Lector JValltnan: att stadgandet i denna §, sådan den
lyder i Kongl. Kungörelsen den 9 Juni 1832, hvilket gjorde frågan, huruvida
laga skifte å jord, som till stad hörer, skulle ega rum eller icke, beroende
af pröfning i hvarje serskiidt fall och hvad derom blefve förordnadt,
— lemuade fritt spelrum åt godtycket. Händelsen, då laga skifte å
städernes jord vore af verkligt behof på kallad t, skulle sällan förefalla, och
der några hundrade egololter, hvilka genom köp, byte eller arf undergingo
ständiga förändringar, lågo tillsammans, hade företaget att genom laga
skifte omlägga dem, något tycke af leken med chinesiskt figurspel; hvaremot
olägcnbeterne af ett sådant skifte, hvilket icke kunde medföra någon
nytta, ofta voro ganska betydliga; hvadan motionären föreslagit den ändring
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkandex N.o 14
i
förevarande §, att det af de fleste delegarne, rösterne beräknade efter
tunnland^ borde beroj om skifte skulle ega rum eller icke.
Då lagen, i fråga om skifte af jord, soax till stad hörer och samfällig
är, innehåller, att derom, skall gälla hvad serskildt lör hvarje stad kan vara
stadgadt, eller, då fråga om skifte af sådan jord väckes, varder förord
ii
ad t, och alt, om delegare vill erhålla skifte i stadsjord, som genom teg
eller storskifte i flera skiften lagd är, det då, så framt ej alla delegarne derom
åsämjas, skall på pröfning i hvarje fall ankomma, huruvida sådant skifte,
till ännu större nytta och beqvämlighet för delegaten, må tillåtas;, så
förmoda Utskotten, att en långt större garanti emot tillvägabringandet af
onyttiga och menligt inverkande skiften i städerne samt ett säkrare skydd
för hvarje delegares rätt förefinnes uti desse nu gällande föreskrifter än uti
den af motionären föreslague, till delegarne sjelfve öfverlemnade, beslutande
rätt; enär antagas måste, att vid den pröfning af vederbörande embetsmyndigheler,
som sålunda blifvit föreskrifven, och hvarförinnan hvarje delegare
har tillfälle andraga, hvad han kan hafva att anföra för eller emot
det sökta skiftet, de skal, som sålunda förebringas,, komma under öfvervägande,
samt att, till följd häraf, delegarues sannskyldiga bästa, grundadt på
de vid undersökningen utredde förhållanden, men icke godtycke, blifver
grund för beslutet; hvadan Utskotten hemställa,
att något afseende å motionärens förslag icke måtte fästas..
2 Ca p,
1 §, sådan den lyder i Kong]. Kungörelsen den 9 Juni 1832, af Nils,
Nilsson från Wermlands län: att enär på Landtmätares större eller mindre
skicklighet, göda vilja, skyndsamhet och redbarhet liil icke obetydlig
del berodde jordbrukets förkofran och dess idkares bestånd, samt löljderne
af ett väl eller illa gjordt laga skifte läto känna sig icke allenast för innehafvarne
af jorden under och kort efter skiftet, utan i mansåldrar; så vore,
då flaga om laga skifte i en by uppstår, af högsta vigt, att skifteslaget
till förrättningsman erhölle den, till hvilken delegarne hyste största förtroende.
Denna fördel slode dock, enligt förevarande lagrum, så, som det nu
tillämpas, icke alltid alt vinna, då vanligast så tillginge, att en delegare,
ofta nog den, som hade minst att förlora, blef af en landtmätare, hvilken
hade litet eller intet att uträtta, öfvertalad att påyrka laga skifte, och att
till förrättningsman begära honom; derefter Kong!. Maj:ts Befallningshafvande
utfärdade förordnande för deri sålunda föreslagne landtmätaren, utan
5
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande> df.-0 *4-
a 11 derom förut höra skifteshget, som, om det Iiade blifvit rådfrågadt och
haft beslutande lätt i fråga om valet af landtmätare, säkert skulle af sin
egen fördel funnit sig föranlåtet att välja den skickligaste, och icke, såsom
nu understundom hände, låtit påtruga sig den minst duglige och pålitlige,
derigenom tidsutdrägt, ett illa verksläldt skifte och deraf uppkommande
rättegångar samt oberäkneliga olägenheter sedermera uj pstodo; till förekommande
hvaraf motionären alltså föreslagit den ändring i förenämnde §, att,
då laga skifte begäreSj ansökning derom borde communiceras öfrige delegare
i skifteslaget, med föreläggande att genast, med rösträttighet efter
hemmantalet, skrida till val af förrättningsman, samt att, inom en
månad efter delfåendet af ansökningen, gifva sitt beslut tillkänna för
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, vid äfventyr, att, om sådant försummades
, Kongl Maj:ts Befallningshafvande skulle ega att genast utfärda
förordnande till skiftesförrättare för den landtmätare, Kongl.
Majits Befallningshafvande dertill funne lämpligast.
I afseende på ifrågavarande förslag, få Utskotten till en böljan erinra,
att den anmärkte åtgärden af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
att, uppå en delegares ansökning, utfärda förordnande för landtmätare till
laga skiftes verkställande, utan att öfrige delegare i skifteslaget förut blifvit
öfver ansökningen hörde, grundar sig på den uti det omnämnde lagrummet
förekommande bestämda föreskrift, att, du ansökning om förordnande för
landtmätare till förrättande af laga skifte eller annan landtmäteri-förrättning
blifvit till Kongl. Maj:ls Befallningshafvande inlemnad, åtföljd af behörige
handlingar, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skall genast utfärda
det begärdia förordnandet. Det hittills iagttagne förfarings-sättet är således
fullkomligt lagenligt, men då i betraktande tages den grannlaga beskaffenheten
af skiftes-förrättningar, och enär det dessutom i allmänhet icke ansetts
med billighet och rättvisa förenligt, att, der fleres rätt är i fråga, det
uteslutande skall bero utaf en eller några få att bestämma hvem, som skall
skilja dem emellan, anse Utskotten sig desto heldre böra biträda motionärens
åsigt, alt delegarne uti skifteslag skola sättas i tillfälle att till skiftesförrättare
kunna erhålla den landtmätare, till hvilken de ega största förtroende,
som sådant öfverensslämmer med de grunder, som finnas uttryckte i
sista momentet af skiftes-stadgans ifrågavarande §, der det stadgas, 'att jordegare
icke må vägras alt till landtmäteri-föri ältning erhålla den landtmätare,
de begära, der hinder deremot icke möter *.
För beredande af den rättelse, som sålunda, enligt Utskottens omdöme,
bör ega rum uli den ifrågavarande utan att dock den före slagne
6
Lag- samt Allm. Fesv.- och Eken Utskottens Betänkande, N.o i4.
förändringen må kunna föranleda Lill obehörigt dröjsmål med handläggningen
af laga skiften; anse Utskotten af nöden, alt uti ifrågavarande §
intages ett bestämdt stadgande derom, alt de delegare i skifleslaget, som
uti ansökningen icke deltagit, varda hörde i fråga om valet af skifles-förrällare,
samt att Kongl. Majrts Befallningshafvande derefter utfärdar förordnande
för den Landtmätare, de fleste delegarne i skifteslaget begära, derest
hinder deremot icke möter, eller, om de underlåta att inom förelagd lid
öfver ansökningen sig yttra, för den landmätare, som föreslagen är, eller,
derest hinder deremot möter, för den, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
dertill finner lämpligast. Utskotten få alltså vördsamt föreslå:
alt 2:dra Cap. 1 § Skiftes Stadgan måtte erhålla följande
förändrade lydelse:
"Ansökning om förordnande för landtmätare till förrättande af laga
skifte skall inlemnas till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande; och bilägges
dervid en förteckning på hemmanen i skifleslaget, deras natur och egare samt
de sednares vistelseort. Hafva samtlige uti förteckningen upptagne delegare
i skifteslaget underskrifvit ansökningen, utfärde Kongl. Majtts
Befallningshafvande genast det begärda förordnandet. I annat fall
varde ansökningen utställd till förklaring med de delegare, hvilka icke
uti densamma deltagit, dervid dem förelägges att inom viss kort tid
med yttrande inkomma, vid äfventyr, att, derest sådant försummas, förordnande
ändock varder meddeladt. Möta desse delegare med svar och
förenar sig mer än halfva antalet af delegarne uti valet af samme
förrättnings man ; varde då förordnande utfärdadt för den landtmätare,
de fleste delegarne sålunda begära, der hinder deremot icke möter. Kommer
ej svar inom, den bestämda tiden, meddele Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
förordnande för den landtmätare, som i ansökningen
föreslagen är, eller, om hinder deremot förefinnes, för den, Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande dertill finner lämpligast. I fråga om annan
landtmäteri förrättning skall ansökningen om förordnande för landtmätare
äfven ingifvas till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande; och må
jordegare icke vägras att erhålla den landtmätare, de begära, så vidt
sådant lämpligen ske kan. Ej må förordnande annan landtmätare meddelas
,än den, som, enligt hvad serkildt föreskrifvet är, eger landlmäterigöromål
på eget ansvar förrätta.
7 Cap.
1 § af Herr Professor Fries: alt uti denna §, som afhandlar, huru
7
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Vtskollens Betänkande, N.-o 14.
råskillnader mot angränsande byar och hemman, hvilka gå i bugler och
luökningar, må, till besparing i hägnadsbesväret och lättnad i bäfcien, knuna
ledas efter räta linier, — icke kommit att tagas i betraktande, att stadsjord
kan möta egor å landet, och att behofvet af-råskilnads rätande till jemn
linea dervid äfven kunde uppstå.
Genom saknad af bestämd föreskrift, huru i sådant fall skall förfaras,
hade liändt, att, ehuru två jordegare, af hvilka den ene områdde stadsjord
och den andre en derintill angränsande ega på landet, frivilligt öfverenskommit
om rågångens rätande och genom begagnadt behörigt Jandtmätarebiträde
fått gränsen sig emellan reglerad, så hade likväl både Stads- och L indtauctoritelerne,
då de båda egarne velat åt förrättningen förskaffa vederbörlig
stadfästelse, förklarat sig, i brist af uLtrycklig lag, icke kunna den begärda
fastställelsen meddela. För afhjelpande af lagens brist i detta hänseende
bar motionären föreslagit ”det tillägg eller den lagförklaring, att hvad
stadgadt är om råskillnads reglerande emellan egor på landet, äfven
må gälla, dä desse möta stadsegor.”
Utskotten, som, lika med motionären, anse behofvet af oformlige rågångars
rötning icke vara mindre, då egor å landet mola stadsjord, än då
byar och hemman hvarannan angränsa, kunna väl, vid öfvervägande af
hvad i andra likartade fall hittills ansetts tydligt och klart, ej annat finna,
än att med lagstiftarens mening måste antagas öfverensstämma, att förevarande
§ skall vara tillämplig ej mindre i den förra, än uti den sednare
händelsen; men då bestämdt stadgande derom saknas, hemställa Utskotten
vördsamt, alt, till undanrödjande af all tvetydighet i nämnde hänseende,
ett nytt moment i slutet af ifrågavarande § måtte tilläggas af följande lydelse:
Hvad
om rågångs rätning emellan byar och hemman sålunda
stadgadt är, gälle äfven, då stadsjord möter egor å landet,
14 C a p.
4 §, af Nils Nilsson från Wermlands Län: all den uti nämnde §, sådan
den lyder i Kongl. Kungörelsen den 9 Juni 18J2, lemnade föreskrift,
alt landtmätare, efter afslutadt skifte, skall till dtdegarne utlemna alla under
skiftet förda protocoll, afslutade föreningar, jemte egograderingslängden
och häfdebeskrifningen, icke uppfyllde det härmed afsedda ändamål, —att
sätta delegarne i tillfälle alt om förrättningen eihålla den närmare kännedom,
som vore nödig för alt tillse, om skäl till klagan deremot förefunnes
8
Las, - samt Allm. Besv.- och Ekon -Utskottens Betänkande j N.o nj.
eller cj_ — enär den öfver skiftet upprättade charta icke på samma gång
a fle urna des. Af alla handlingar, deraf skiftets beskaffenhet kunde bedömas,
vore nemligen ingen väsendtligare än chartan, emedan man endast deraf
Unge en rätt 'åskådlig, sammandragen öfversigt af förhållanden, som eljest
ej, utan den största svårighet, kunde inhemtas. Nu vore det dock
denna handling, som undauhölles dem, hvilkas rättighet till en stor del
berodde på kännedomen deraf, och då samma handling i sjelfva verket tillhörde
det skifteslag, på hvars bekostnad hon blifvit upprättad, kunde motionären
ej inse, hvarför skifteslaget ej skulle vara berättigadt att deraf
mhålla del; hvadan motionären föreslagit, att till Sk/ftes Stadgans ofvanberörde
stadgande måtte göras det tillägg, att landtmätaren ovillkorligen
bör, utom de handlingar j han enligt nämnde stadgande är pligtig
meddela, lemna del aj den öfver skiftet upprättade charta.
Det lärer icke kunna bestridas, att ju, om deu öfver skiftet upprättade
charta, antingen renoverad eller i concept, kunde genast vid samma tillfälle,
som ölrige handlingar, till delegarne utlemnas, sådant skulle leda till
lättnad för delegarne i bedömandet af skiftets beskaffenhet och måhända
afböja många af missförstånd uppkommande tvister. Å andra sidan bör likväl
icke eller förbises, att landtmätaren under den korta sommartiden, då han
måste sysselsätta sig med mätningar och arbeten ute på marken, icke utan
en kännbar uppoffring af en för honom dyrbar tid, samt deraf uppkommande
dröjsmål med skiftets afslutande, deraf delegarne sjelfve kommo att
erfara den största olägenheten, skulle kunna företaga renovering af chartor,
livilket ock derföre blifvit i Instructionen såsom vintergöromåi för landtmätaren
bestämdt och i enlighet hvarmed 17 Cap. 2 § Skiftes-Stadgan
jemväl utsätter tiden för renoverad chartas öfverlemnande åt delegarne till
ett år, efter det skiftet blifvit faststält. Vid betraktande således af fördelarne
å ena samt olägenhelerne å den andra sidan al ett åliggande för landtmätaren
att genast aflemna renoverad charta, hafva Utskotten funnit de sednare
vara öfvervägande; hvadan Utskotten anse en sådan föreskrift skäligen
icke kunna meddelas. Att åter förpligta landtmätaren att till delegarne
utlemna concept-chartan skulle, enligt Utskottens förmenande, icke vara förenligt
hvarken med delegarnes eller med landtmätarens rätt och säkerhet,
enär chartan genom en mindre noggrann vård och medfart lätt kunde blifva
opålitlig och obrukbar, om ej helt och hållet förstörd; och hemställa Utskotten
således,
att Nils Nilssons ifrågavarande förslag måtte lemnas utan af*
seende.
18 Cap.
9
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Ut skottens BetänkandeN.o 14.
18 Ca p.
Kalf d
Pe\te£ Jonsson fr^n Skaraborgs län: att, då det vore en känd
sak, det Haradsliofdingarne i allmänhet funnos så upptagne af andra embetsgöromål
att skiftes-ärendena, hvilka enligt förevarande S äro dem an
iTiit
t3 frg° f t,iUbIaka’ S3mt Hof-R^erne, tillmehnför jo”dbruket,
icke sällan forordnade der anställde unga extraordinarie tjensteman
som i jordbruket voro alldeles okunnige och oerfarne, att egodelni„“en
i ordinarie domhafvande^ ställe handlägga, men det vore af stor ”vigt att
dessa ärenden till gagn och nytta för jordbruket väl handlades ifråeava
rande § måtte erhålla följande förändrade lydelse:
’ ltråSava*
Första Domstol i skiftes-mål å landet är Egodelnines rftn Tm n t
förande i Rätten-väljer hvarje härad genom socken Jmbui inför
ZrZ lJT,n °ttpä dennes kallehen mi länd,braket och Skiftes,
verket sktckhg och kunnig person. Vilja flera härader förena sd om
ts ssras ä -“»•"-Ä
Emot detta förslag hafva Ola Jeppsson från Blekinge Län samt förre
Talmannen Anders Ericsson från Örebro Län invändt, att det säkert skulle be
komma parter,ie vid Egodelnings-rätterne ganska illa, om SdföranSeme i
desse Ratter icke hehofde hafva undergått juridisk examen, enär de frågor
som vid dem behandlades, kräfde juridiska insigter lika mycket, om ei mer
an andra Domstols-ärenden; och hafva Jon Andersson från Upsala L^n
Ephraim Larsson och Petter Haraldsson från Elfsborgs Län samt förre
^Talmannen Pehr Ertksson frän Wermlands Län instämt uti denna
På de emot förslaget sålunda anförde skäl, hvilkas giltighet Utskotten
anse icke kunna jäfvas, och då Hof-Rätterne icke lära underlåta altTn
p igt likmätigt, till vicaner for ordinarie ordföranderne i Egodelnings-rätteriie
utse de skickligaste personer, som äro att tillgå, samt det dessutom, enligt
ifrågavarande §, står invånarne i hvarje ort fritt att h„« £ i
Ma]:t . underdånighet begära att serskild person för store eller S
distnct ma till ordförande i Egodelnings-rätt i nåder utses, hvarigenom
Bih. till R. St. Prot. 1844. 7 Sand., 2 Afd. 4 Höft.
2
to
Z«g- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N.-o l4-
de af motionären öfverklagade olägenheter, om de förefinnas, bäst kunna
afhjelpas; hemställa Utskotten,
att Petter Jonssons förslag icke må bifallas,
i Stockholm den 22 November 1844.
Reservationer.
Af Herr Eklund, J. F.: ”Vid jemnförelse af stadgandena i 2 Gap. 1 och
3 §§ af skiftes-författningen, visar det sig tydligen, att lagstiftaren genom
föreskrifterne att, när ansökning om förordnande för landtmätare till förrättande
af laga skifte inlemmas till Konungens Befallningshafvande, det
begärdte förordnandet genast skall utfärdas,samt att landtmätaren så skyndsamt
som möjligt skall företaga förrättningen, haft för afsigt att bereda en
snar verkställighet af det äskade skiftet, till förekommande deraf att egorna
i skifteslaget må af delegare deri försämras, i händelse förrättningen
under en längre tid blefve uppskjuten. Delta lagsliftarens syftemål kommer
likväl helt och hållet att förfelas genom den tidsutdrägt, som kan föranledas
genom tvist emellan skifteslags-delegarne om kndtmätares förordnande;
hvadan, till förebyggande af de olägenheter och den skada, som häraf
kan blifva en följd, jag ansett den yrkade förändringen i 1 § af skiftesstadgan
icke böra understödjas”.
Med Herr Eklund instämde Herr v. Troil, S., Herr Prosten Car~
länder, Herrar T horn, Boberg, Berglund, Åkerberg och Lager ste dt, samt
Johan August. Zetterberg från Stockholms Län, Carl Ersson från Westerås
Län, Nils Strindlund från Wester-Norrlands Län, Anders Trysén från
Östergöthlands Län, Pehr Olsson från Upsala Län och Jonas Kylander
från Wermlands Län.
Af Herr Professoren Doctor Beocel. ”Då vitsord åt den, som skifta
vill, på ganska goda skål, är den grund-ide, hvilken icke allenast bestämdt
uttalad, utan ock val motiverad, genomgår hela skiftes-stadgan; har jag icke
lemnat min röst för den föreslagna förändringen, att, på sjelfva de första
stegen till laga skifte, fråntaga skiftessökande detta vitsord» genom stadgandet,
alt alla deltagare i skifteslaget skola höras öfver hans ansökning om
förordnande för landtmätare.
I stället för att i lagstiftningsväg för de skiftande menigheterne undanrödja
hindren, underlätta åtgärderna och påskynda skiftet, inlägger det
11
Lag- samt Allm, Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande j ZV.-o 74.
föreslagna stadgandet, genom nya omvägar, en retarderande kraft, det öppnar
förut okända och oförsökta stridsbanor för grannar, livilka under striden
missvårda den jord, som påkallar att skiftas, och uttömma sjelfve emot
hvarandra krafter, bestämda för högre ändamål”.
Af Fredrik von Zweigbérgk från Skaraborgs län: ”Genom det förslag
till förändring i 2 Cap. 1 § i 1827 års skiftes-stadga, sådan den lyder 1
Kongl. Kungörelsen den 9 Juni 1832, som de sammansatte Utskotten lemnat,
nernl. att alla delegare i skifteslaget skola höras och vara berättigade
föreslå landtmätare, skall utan tvifvel krångel, chicaner och uppehåll i ett
begärdt laga skifte uppstå, så medelst, alt om de fleste icke önska skifte, [är
för dem genom detta stadgande beredd den största lätthet till uppehåll
deri, ty ingenting blir lättare, än vidtala en annan landtmätare emot skälig
vedergällning att emottaga förordnandet med vilkor att ej skiftet fullborda.
Han håller ett och annat sammanträde, men dervid blir det. _,
Kylt förordnande måste sökas, nya krångel uppstå och med ett ord, ett skifte
skall pa delta sätt kunna uppehållas i oändlighet, — Betänkandet är dessutom
inconsequent derigenom att det heter: ”hafva samtliga uti förteckningen
upptagne delegare underskrift ansökningen, utfärde Konungens Befallningshafvande
förordnandet, i annat fall skall den communiceras. Nu hafva
bland 10 delegare 9 underskrift ansökningen; men ej den 10:de, då skall
den icke desto mindre communiceras, ehuru Utskotten förut förklarat
alt om flere än] hälften förenat sig om en landtmätare, skall denne förordnas”.
Herr Grefve Mörner, C. G. ”Beträffande Utskottets förslag till förändring
utaf 2 Cap. 1 § uti 1827 års Skiftes-stadga, delar jag pluralitetens
åsigt, att samtlige delegare i Skiftes-lag böra lemnas tillfälle att öfver ansökningen
om förordnande för landtmätare till Skiftes-förrättning sig yttra,
innan det begärdta förordnandet utfärdas; men att dervid tillägga dem någon
rösträtt och bestämma, atl af voteringens utgång skall bero hvem, som
bör erhålla förordnandet, anser jag deremot i hög grad olämpligt, såsom efter
all sannolikhet grundläggande många tvister både om grunden för rÖstberäkningen
och om sättet för omröstningens verkställande, och äfven möjligen
föranledande till uppehåll med det begärdta Skiftets verkställande,
derest de fleste delégarne sammansätta sig om alt utse en Skiftesman, som
redan förut är af göromål öfverhopad eller som af andre orsaker kan finna
sig föranlåten att med långsamhet handlägga ärendet. Emot Utskottets förslag,
sådant det nu är framsläldt, nödgas jag således reservera mig.”
J»
Lag- samt Allm• Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N-o i4-
Emot den af Utskotten beslutade förändring af 2 Gap. 1 § Skiftesstadgan,
har Herr Friherre Hamilton sig jemväl reserverat.
Herr Lector LV^allman har, under åberopande af de uti dess motion
anförde skäl, emot Betänkandet sig reserverat,
Nils Nilsson från Wermlands län har jemväl, på grunder, som uti
dess motion finnas upptagne, reserverat sig emot Utskottens beslut, i fråga
om landtmätares skyldighet att vid skiftes slut, jemte öfrige handlingar af»
lemna en copia af concept-chartan.
STOCKHOLM, ecksteinska boktryckeriet, 1844.
Lag- samt Allm. Besv,- och Ekon.-Utskottens Memorial, N.o i o,
t
N:o 15.
Ank. till Exp. Utsk. den 4 Be c, kl 6 e. m.
Memorial, rörande TJlskottens Betänkande, N:o 'j, i anledning
af väckt motion om vidtagande af f örsigtighetsmått emot
catholicisrnens utbredande.
Vid förehafd pröfning af Comminister Janzons i berörde ämne väckte
motion, deruti lian, bland annat, föreslagit att, i fråga om blandade äktenskap,
stadgas måtte, att lysning bör afkunnas i begge bekänrielsernes kyrkor,
samt att Luthersk prest skall densamma utfärda och för dess laglighet
ansvara, hafva Utskotten uti deras ofvannämnde, af samtlige Riks-Stånden
bifallne, Betänkande, med uttryckligt godkännande af berörde framställning,
tillstyrkt Rikets Ständer att bos Kong!. Maj:t i underdånighet anhålla om
utfärdande af stadganden i ämnet, i enlighet med af Utskotten dertill upp»
gjordt förslag; men som vid uppsättningen af desse stadganden den, jemväl
vid Betänkandets justering förbisedde, oegentlighet inträffat, att bestämd
föreskrift icke kommit att inflyta derom, att lysningen skall utfärdas af
Luthersk prest, hvilken Således blefve för dess laglighet ansvarig, och saknad
af den ifrågavarande föreskriften möjligen vid författningens tillämpning
kan föranleda missförstånd om hvad som, efter Utskottens åsigt, med
det nya förslaget åsyftas; så hafva Utskotten ansett sig böra, med tillkännagifvande
af det inträffade förhållandet, vördsamt hemställa: att, vid slutet
af första punkten af de utaf Utskotten föreslagne lagbestämmelser måtte
få inflyta följande ord: samt att lysningen utfärdas af den Lutherske
presten, som för densammas laglighet ansvarar.
Tdl följd hvaraf nyssberörde punct skulle komma att erhålla denna
lydelse :
i:o att, vid blandade äktenskaps ingående, lysning afkunnas såväl
uti kyrkan inom den församling, tjvinnan tillhör, som inom den, till
hvilken mannen hörer, samt att lysningen utfärdas_ af den Lutherske
presten, som för densammas laglighet ansvarar.
Stockholm den d December 1844.
Bih. till R. St. Prot. 1844' 7 Sami. i Afd. 5 Haft»
1
® Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Vtskoltens Betänkande > IV.-o i6i
N:o 16.
Ank. till Exp. Utsk. den 4 Dec.j kl. 6 e. m.
Betänkande} i anledning af väckt fråga om beredande af strängare
cont roller emot missbruk vid gårdfariliandelns idkande.
Hederv. Bonde-Ståndet har till Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens
gemensamma behandling öfverlemnat två af Lars Pettersson
från Blekinge Län och Johannes Samuelsson från Jönköpings Län
i detta ämne väckte motioner, deruti, efter framställning af de missbruk,
som gemenligen skulle åtfölja gårdfarihandel^ derigenom att den begagnades
såsom medel att bland allmoge och tjenstefolk sprida utländska lyxartiklar
samt, förmedelst lättsinnigt ingångna köp och uppväckt praktlystnad,
föranledde skuldsättning och fattigdom, hafva motionärerne till hämmande
af dessa missbruk föreslagit, Lars Pettersson> med hvilken Gustaf Appelqvist
från Blekinge Län sig förenat, att strängare controller i afseende på
nämnde handels bedrifvande måtte bestämmas derigenom, att ett ansenligt
vite, såsom t. ex. Ett Hundra Riksdaler Banco, jemte varans förlust, utsattes
för den, som vid utöfningen af dess lofliga gårdfari- och landthandel
befunnes innehafva och till salu utbjuda andra varor, än dem, som äro af
inhemsk art och landels egne producter, samt Johannes Samuelsson: att
gårdfarihandlande skulle anses skyldig att, hvarhelst han anträffades, för
hvem det begärde, framvisa sitt pass, jemte dervid fogad förteckning å de
varor af ortens tillverkning, han till försäljning medförde; atl, om gårdfarihandlande
innehade andra, än de i samma förteckning upptagne varor,
eller icke vore med någon förteckning försedd, honom skulle åligga att
medfölja till närmaste Kronobetjent i orten, som hade att den brottsliga
till laga ansvar befordra; och alt gårdfarihandlande, som till q vinfolk eller
barn å landsbygden utborgade varor, som bevisligen icke voro af egen
eller af allmogens afvel och tillverkning, skulle vara sin fordringsrätt i
thy fall förlustig.
Ulskotten, som tagit berörde förslag i öfvervägande, få i anledning
deraf erinra, att samma ämnen, äfvensom frågan om gårdfarihandelns afskaffande,
varit föremål för Rikets Ständers uppmärksamhet och pröfning
vid alla Riksdagar sedan år 1815, med undantag endast af sisliidne Riksdag,
samt att, till följd af Rikets Ständers förnyade framställningar, än att
den Städerne Borås och Ulrica?hamn samt allmogen i sju Härader af Elfs
-
Lag- samt Allm. Besv - och Ekon.-Utskottens Betänkande, N.o 16•
3
borgs Län från längre tid tillbaka förunnade rättighet att utöfva gårdfarihandel
matte helt och hållet upphäfvas, och än — att, då invånarne från
nämnde landsort icke syntes mera än hvarje annan medborgare böra
formenas att, huru och på hvad sätt de för sig funno formenlig.*, afyttra
egne producter och t. Iverk,ungar, - sådane åtgärder likväl måtte vidtagas
som kunde finnas nödige till förekommande af de missbruk, vid eårdfaribandelns
utöfvande som kunde ega rum, så att endast det lofliga deraf
komme att qvarstå, Kongl. Maj.-t, för beredande af nödige controller i afseende
pa utolningen af ifrågavarande handelsfrihet, tid efter annan meddehtt
serskilde JNadiga stadganden genom följande författningar, nemligenKongl.
Forordmngarne den 5 Juni 1822, den 29 November 1826, den 29
Augusti 1827 och den 7 Juli 1828, Kongl. Kungörelsen den 6 Maj 1830
Kongl. Rescriptet samma dag samt Kongl. Brefvet den 12 December 183l’
Kongl. Förordningen den 5 Juni 1822 stadgar, bland annat, i afseende
pa allmogens gardfan-handel: alt gårdfari-handelsresor ej få företagas af
mera an en person från hvarje skatllagd eller besuten hemmansdel; alt en
sådan person skall vara försedd med pass på bestämd kort tid, för erhåiande
hvaraf erfordras frejde- och sundhetsbevis; att vid passet skall vara
bifogad fullständig förteckning på de varor af ortens alster och tillverkningar,
som till försäljning få medföras; att dessa varor skola, före utvandringen,
vid narmaste Tullkammare uppvisas, stämplas och med förteckningen
jemnforas; alt nytt pass icke får utfärdas förr, än det gamla blifvit återstå
lid t ; att passet bor innehålla uppgift om de orter, som få besökas och
liden, inom hvilken innehafvareu bör till hemorten återkomma; att passet
bo. hos Borgmästaren 1 hvarje Stad, som besökes, eller, der Landshöfdinge
R“',
dren“ 9n a !"ail.ds'Canzliet fö,eles och bevis derom passet åtecknas; !tt
gårdfarihandlande derjemte är pligtig att, då han af Krono- eller Tulibe
tjent anträffas, uppvisa sitt pass och låta besigtiga det gods, som han medför,
dervid det åligger den Krono- eller Tullbetjent, som en sådan besinning
forrattar, att å passet anmärka, huruvida allt befunnits i enlighet med
dess innehåll ; att gårdfarihandlande, som finnes medföra inhemska varor
hvilka icke aro af allmogen i orten tillverkade, skall, för ett sådant missbruk
af dess handelsrättighet, bota en tredjedel af dessa varors värde, och att om
lian medforer utländska, till införsel tillåtna och förtullade, varor, desamma ä,m
forbrutne, och rättigheten till vidare gårdfarihandel förverkad; ifrån hvilka
förbud dock blifvitundantagne sådane mindre partier af i allmän het lofaifne
handelsvaror3 hvilka såsom påtagligen ämnade till gårdfarihandlande,ns
eget ellei hans hushalls behof, blifvit af honom under resan upphand
-
Las
samt Allm. Etsv.- och Ekon Utskottens Betänkande, N,o i8.
J Ap- att om nå-ot af det medförda godset ar utländskt och till inför
\ f 11 nrk tillåtet men tulllörsnilladt, detsamma äfven skall vaia
sel förbjudet, eller ock tillätet men im
pårdfari-handels-rattighet,
förbrutet och innehafvare,,, r»U °u.t »« *'
,n_ och ^ „f
hetenTZ. andra hänseenden ytterligare begränsad och controllerne „,ot
d“S StfÄliT ansvar redan finnes stadgadt ter gärdfariUa
vid saaai
ntbiuder andre varor, an sadane,
handlande, som me oier 0
| delta ansvar, läropadt efter för
hvilka
äro , hans h »rott l.Uve kade och ^
(
lU| a„dta
d ^klTfven ädelse', »‘f förunnade handelsrättigheter och tull-lagar, redan
Ä stlgl åt, det hor anses fö* *>£££%■
börligen ti Hampas, och ic e ■*'■* P mjssföl,jlåuande emellan förbrytelse och
tan alt derigenom
e upp. .
f p. ,p, föresbi liter likaledes re
Ä’t
att medhafva Pass och för
teckning
öfver de varor, han medför och .tt namn e
oiägenhe
no-
och Tullbetjente uppv.sa; och h ad ang,r
j^. ^
terna af varors utborgning, Kongl. torord*» 8 eller uti föräldrars lifstid
att förskrifningar, soin
^ föräldrar eller anhörige njuta
underhåll8 äfve/som’ andra afhandlingar om lösegendom, som af sädane
undeihall, a/venS!
förbindelse till betalning, hvarigenom ifråga
att
ulfä lagligen
genien mäue len,™ «-
D-remo"
erfarenheten visat, att den gärdfari-handlande, en
Uviemot
, j - <099 förunnade rättighet att for eget
ligt Kongl. Förordningen den 5 Jon, 1822, oru. na de ra, g
»
hehnf medföra säd,ne mindre par ler
cd, lemn.r
uiiiäiVtil eludemnde af det för din, i allmänhet stadgade förhud åt
Us' """ Mm- “* Baiaim<k ,7_ t
andra, än i hemorten tillverkade varor Uinpför . • TT ,
förekom mande af dylika missbruk , i S° ’ Sa anse Utskotten, till
således vördsamt föreslå,
’ Iiaill,l< e 1 attighet böra upphöra och få
au Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse lins K r
anhålla, att den ^årdt„r~; 1 .. n ? **'i/veise nos Konst. Mai:t
den 5 Juni 1822 ^med^ifnT "tt' l* *enom ^engl. Förordningen
medföra mindre partier af T ,//
Z fi Sina handelsresor
hemort icke tillverkade handel
“ l°Mne>
i deras
^h ZärdfaridlZvt
Tf ^
hafva några andra varor "n
Under hfndelsresorne med
rättigade
att drifva handel ° l ape*
lvilka de äro be
egen
räkning beZnaoch) me*undanlta* endast af hvad de för
Stockholm den De c°eu£ Töj.’ ^
^ deras klädnad.
N:o 17.
dnk. till E.rp.-Vtsk. den 4 Dec. kl. 6 e m
BetUni BjggZn!a BatkJ^
tilUS8 till 5 S
skottets be h a m/l i ng* ‘ rem J tt erad t "afföra n de/ ° h u^r 6 ^He rr^ t'jT /" L^U''
förmenande att stadgandet i förenämnde- lagrum ”att * *ker?er8> »«I.r
,öå 1,11 boskaps bet uppeifvas förr än hva,J V “ a,l8 ocl* åker icke
«JTiT JtEfSJ?** •** «”<*«“ »rsäfie
ide vore förbudet ett om l,öste„ till betande insl»"'’ 'i"”1 *“ derlS<!"°"‘
nan person tillhörig, åker, som då blifvlt t
Pf,a kreatur å sådan, an
d**«
k""da *•»**•*'„L“S“sTi'Tf ic\> *"■än '“'i--
•oatte göras ett tillägg, innefattande, att nr sådd åkerZ B-Vf"'"W-Balker,
bete uppgtfvas; till hvilken framställn in, r ^
^ ™“ tiU hoskaps
fnled„i.
.g. de-s el Kongl.
TT*"” d*11*™' S'«
lagens stadgande i 6 § af olvaniiämnde Capilel och^JTdld^3' ddS ock af
Besvärs^och'" ElvonontbUtsktd^ts^beharnfling86^ f"’}} .tU[llft,a *»•*».
legd under öfver,ägande; och dä i 5 Gap.
g
us. sam 4Um Bese.- och Ekon.-UtskoUens Beiink.ndc, N.o ,8.
1 i
••
Lalp nr iord då bör om sädesåker täppt vara,
§: att ”när mark bär ar och ka
1
tiden inne är att så, ehvad
och hvar hafva sm gård (gärdesgård) g ,
„ker bö)a i hägn stå, tilldel
är höst eller var och i o
8S
nödvändigt vilkor, för att
dess hvardera bergad ar, m»
o ^ bergas. dä Kongl. Förordnin
mete
härmed, iMehål[er, «tt hägnad omkr g b
om nägon fi>l.
af året hällas uti svarsgildt stånd af den . t
f tiU tveskifte e
summar
detta, skall han bota E n i c0rknens fatti°e; att, om skada tiroellan
den jordegare, som k agar,pn°Cförsumlioe bör °ersätta denna skada,
mar genom sådan efterlåtenhet,
o skau bka anses, om krea
samt
till dubbla böter vara forf?}len; ^ eller stängsel, ändock de intur
inkomma genom annans ogi a g o bestämmer, huru förfaras skall,
gen skada göra; då 9 Gap. Byggningalken bes « ^ ^ fl> och tiU
der någon finner annan mans fa
f* ’ ö’sin "boskap i annans o
bvad
plikt den är förfallen, som med v, J.
Å ett eller fle
bärgade
åker eller oslagna äng, e ei
rsTter tid är och grannar derom
re, i gärde, äng, hagar eller oar, oir ‘
de Kongl. Förordningen den
ense äro, samt då den af motionaie
•fLinnsskvldighet för den, hvars
6 Augusti 1815 bestämmer böter ocdi ersattmn, ^
så tydliga
kreatur vintertiden & annans åker
derom alt besådd åker, alla tider
föreskrifter i nu gällande lag vara g
kreaturs betande,
af året, och således äfven om böste». inseende ej kan anses erforderligt;
alt något ytterligare stadgande detta hänseende j
hvarföre Utskotten vördsamt tillstyrka
afseende,
att Herr Åkerbergs motion mätte lemna
j
Stockholm den 3 December 1844.
N:o 18.
Ank. till Exp. Utsk. den 5 Dec., kl. t e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om inskränkning af
jura patronatus.
C'.i ett hos Högvördige
IragU, att
Ä'pre..=rshapetS och fOtsatniiu^tne. bnt.esi
-
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande j N-o 18.
7 )
diga rätt vid presterliga tjensters tillsättande vore afvägd efter billighet och
rättvisa, funnes docK en afvikelse derifrån i den Ridderskapet och Adeln
genom samma Kyrkolag samt adeliga privilegierna förunnade rättighet att,
utan förslag, utnämna kyrkoherdar. Då denna så kallade patronatsrält numera
icke öfverensstämde med allmänt gällande lagar och rättsbegrepp,
qvarstode den endast såsom elt privilegium, och lagstiftningen måste tillse,
att den icke utsträckes längre, än detta medgifver. Den undantagsrättighet,
Ridderskapet och Adeln, såsom Stånd och på grund af sina privilegier, i
detta afseende utöfvade, borde således icke kunna öfverflyttas på [säteriegare
utom denna klass, och då Kong], Resolutionerne på Presterskapets Besvär
af 1730 och 1766 bestämdt inskränkte patronats-rättigheten till kyrkoherdars
tillsättning, följde deraf, att den undantagsvis medgifna utsträckningen
till comministraturen icke hade samma stöd af Adeliga privilegierna. Och
har motionären i anledning häraf föreslagit: ”att patronats-rätten, när den
öfvergått till säteri-egare, som icke i följd af Adeliga privilegierna innehafva
denna rätt, äfvensom vid comministraturer i allmänhet, antingen måtte
aldeles upphöra, eller utöfvas i enlighet med befordringslagarne och således
inskränkas till val inom ett i laga ordning upprättadt förslag’''.
Denna motion, hvilken Lag-Utskottet ansett jemväl tillhöra Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskoilets behandling, hafva Utskotten gemensamt
till pröfning förehaft, och fa i anledning deraf vördsamt anföra: att då,
genom 9 § af Riksdags-beslutet den 2 Maj 1810, ”hvarje svensk man blifvit
förklarad berättigad att förvärfva och besitta fast egendom af hvad natur,
som helst och åtnjuta densamma tillhörande förmåner”, kan icke, utan
ingrepp i eganderätten, de ofrälse personer, som genom köp eller på annat
sätt förvärfvat sätesgårdar, med kvilkas besittning patronats-rätt varit förenad,
af lagstiftningen betagas rättigheten att samma rätt oförryckt tillgodonjuta;
hvaremot, om i något serskildt fall skulle kunna visas, att patronatsrält
antingen vore olagligen tillkommen, eller utöfvades vidsträcktare, än i
lag ål medgifvet, detta innefattar eu rättsfråga, som 1 laga ordning kan
och bör å vederbörlig ort utföras, utan att någon ytterligare föreskrift i sådant
afseende å lagstiftningens sida erfordras. Och få Utskotten i ansning
häraf vördsamt tillstyrka,
att ifrågavarande motion icke må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 3 December 1844.
Herr Lector TVallnian har, på grunder, som uti Herr Lectorns motion
finnas upptagne, emot Betänkandet sig reserverat.
S
Las,- samt All/n. Besv.- och Efson.-Vtskotlens Betänkande, N.o /g.
N:o 19.
Ank. till Exp. Utsk. den 6 Dec. kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om dels ändring
i och dels förklaring öfver stadgandet i <26 Cap. 2 J*
By g ninga-Balken, angående byggnadsskyldigheten å prestgårdar
på landet.
Uti detta ämne hafva till Hederv. Bonde-Ståndet blifvit ingifne ne
dannämnde
memorial :
.
Af Anders Andersson och Henrik Andersson från Örebro Län, hvil ka
gemensamt föreslagit, att, då det förhållande i afseende på prestgårdarnes
'bebyggande, som i ofta Sverige eger ram, att nemligen sådant verkställes
icke" af presterne sjelfve, utan af församiingarne, i många fall vore obehag1
i o t for såväl de förre, som de sednare, samt störde den kärlek och det
förtroende, som man borde önska bibehålla emellan lärare och åhörare,
helst det ofta gåfve anledning till tvister och rättegångar, då antingen forsamlingarne
erbjödo presten sådana hus, med h vilka han icke kunde vara
belåten, eller presten framställde större anspråk i detta afseende, än församiingarne
billigtvis kunde uppfylla, samt dessutom skäl icke förefutmes,
hvarföre presterskapet i det öfriga Sverige skulle mera, än presterne 1 Skåne
njuta befrielse från att sjelfve bebygga sina boställen, Rikets Ständer
måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, att, angående bebyggandet af prestboställen,
enahanda stadganden för hela Riket måtte utfärdas, som nu äro gällande
i Skåne, eller alt presterne skola vara skyldige att sjelfva bygga och
underhålla sina boställen, och att det förskott, h vilket en boställsinnehafvare,
i följd deraf, komme att utgifva för sina efterträdare, skall honom
godtgöras på samma sätt, som i nämnde landskap nu eger rum, genom inbetalande
af den såkallade öfverbyggnaden;
af Anders Nilsson från Östergölhland, hvilken anfört, att, ehuru lagen
i 26 Cap. 2 § Byggninga-Balken föreskrifver, att ”socknemän skola de så
kallade sju laga husen och ej flera, med tak och innanredet, Kyrkoherden
färdiga antvarda, och vare han sedan skyldig att hålla dem vid makt med
e°en kostnad, och att när, de af ålder och bruk, och ejafpreslens vanrykt
förfalla, då skola socknemän dem bygga och bättra pa deras kostnad, samt
det till följd häraf vore, efter motionärens åsigt, tydligt och klart, att se
*
.'j n
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskotlens Betänkande, N:o iq. g
dan församlingen en gång uppbyggt och i fullständigt skick till Pastor öfverlemna
t de hus, församlingen skulle bygga, det ålåg Pastor att, utan församlingens
vidare betungande, sjelf underhålla ifrågavarande hus och, i mon
af beholvet, å dem verkställa sådana mindre förbättringar, som voro erforderlige,
och att först då husen ej längre genom reparationer kunde försättas
i brukbart skick, fråga kunde uppstå om församlingens skyldighet till
nybyggnad ; hade likväl erfarenheten ofta visat, hurusom vederbörande erabetsmyndigheter
icke drogo enahanda slutsatser af berörde lagrum, enär
det vid af- och tillträdes-syner samt ekonomiska besigtningar,Önästan alltid
inträffade att afträdaren eller boställsinnehafvare!! frikändes från alla
åligganden härutinnan och församlingens innevånare deremot blefvo ansedde
skyldige att, åt tillträdaren eller boställsinnehafvaren, i fulDodt stånd
försätta alla ifrågavarande hus, och det följagtligen äfven stadnade på församlingarne
att bota och bättra alla de brister, som å husen tillkommit
under den tid, de af boställsinnehafvaren begagnats, och för hvilka han
ensam bordt ansvara; till bestyrkande af h vilka uppgifter åtskillige syneinstrument
och rättegångshandlingar blifvit motionen bifogade; och har motionären,
med anledning af hvad han sålunda andragit och sökt styrka, föreslagit,
att en förklaring öfver förenämnde § måtte utfärdas, af enahanda
innehall med det, som innefattas uti Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens
vid 1834 och 1835 årens Riksdag, i anledning af då
väckta motioner, afgifna förslag till allmän författning i ämnet, nemligen:
”att vid laga af- och tillträdes-husesyn å prestbol, samt vid de, enligt Kon<d!
Kungörelsen den 28 Maj 1830, föreskrifna ekonomiska besigtninga°r, skall,
der icke angående byggnadsskyldigheten serskildt är vordet stadgadt, noga
urskiljas och i serskilda columner utföras hvad, enligt 26 Cap. 2 § Byggninga-Balken,
bör hänföras till socknemäns nybyggnadsskyldighet af de sju
laga husen, och hvad deraf tillhörer Kyrkoherde på egen kostnad reparera
och underhålla.
”
r
Till socknemäns nybyggnadsskyldighet hörer :
Då hus genom ålder och bruk blifvit så bofälligt, att det måste orabyggas;
da rota å stock sig visar eller rappning å vägg bör bättras samt
sådan^ förbättringar, hvilka af dessas verkställande blifva en följd; då genom
husets sättning eller annan tillfällighet, som boställsinnehafvaren bevisligen
icke kunnat förekomma, rummens delar eller tillhörigheter varda
så skadade eller obrukbara, eller ock genom bruk och nötning under eu
längre tidrymd så bristfälliga, att de måste till det hela eller betydligaste
Bih. till R.St. Prot. 1844• 7 Sami, 2 Afd., 5 Haft.
2
10
Zag- samt Allm. Eesv.- och Ekon.'Utskottens Betänkande, N.o 19.
delen deraf ånyo göras; då någon eldstad, genom flera års bruk, är så utbränd
eller skadad, atl den icke vidare genom reparation kan brukbar göras
utan måste omsättas eller ånyo uppmuras; då det yttre taket maste
på eu eller begge sidor till större delen omläggas, eller annan sådan skada
derå uppkommer, hvarigenom röta å väggar eller bjelkar orsakas; da
hus behötver rappas eller väggar och knutar brädfodras, takrännor anläggas
eller vindskappor inrättas eller förbättras ; då nytt golf 1 rum eller bollstockar
med trossbottnar skola inläggas, eller ny inredning eller nytt tilde
i loga, stall eller fähus skall göras.
Till Kyrkoherdes reparation och underhållningsskyldighet räknas:
Husens fullständiga vård och renhållning i allmänhet; eldstädernas
vidmagthållande, så till kakel och murarbete, som till spjäll, pipor, dörrar
och luckor, samt sotning; rummens, förstufvors och trappors inre stånd
och således dörrar, dörrkarmar och foder, nycklar och lås samt luckor med
deras beslå"; fönsterkarmar och bågar med deras glas och beslag samt fönsterfoder
och smygar; tak af gips eller kalkrappning, taklistor, panelnmear,
golf och trösklar; tapeter, som rummen åtföljt samt hvitlimning och
målning; stenfriser och kakelugns- eller spiselplaner, skorstenar samt trappsteg
och ledstänger.”
.
,
... T
Dessa motioner, af hvilka den förstnämnda blifvit remitterad till Vågsamt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten och den sednare till LagUtskottet
ensamt, men af detta Utskolt ansedd jemväl tillhöra Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottets pröfning, hafva Utskotten i öfvervägande
la„it; och hvad först angår den af Anders Andersson och Henrik Andersson
föreslagna lagförändring, så hafva Utskotten icke tvekat att Godkänna
de skäl, på hvilka Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ltskotten
vid 1834 och 1835 årens Riksdag afstyrkl då gjord enahanda hemställning
i ämnet, nemligen: ”att Kyrkoherdarnes rättighet att erhålla och
forsanibngarnes skyldighet att bygga vissa hus å prestgård, utan tvifvel
varit beräknad ocb måste betraktas såsom en till presternes aflöning hörande
förmån, hvilken äfven från urminnes tid preslerskapet tillkommit, och
till hvars borttagande och derigenom skeende förminskning i nämnde em-.
betsmäns löner gällande skäl icke vore för handen”; hvarjemte Utskotten,
i afseende på det af motionärernc till stöd för framställningen åberopade
förhållande, alt, i Skåne, skyldigheten att bygga och underhålla prestgar.
darne åligger boställsiunehafvarne sjelfve, anse nämnde förhållande, som,
enligt 4 § i Kong!. Resolutionen på Allmogens Besvär den 13 D cember
1672, sedan långliga tider tillbaka, egt ruin, och lör liv il ket en ytterligaie
I
Tja" samt- Allm. fiesv. och Fiken,-TJiskoHens Betänkande j No i[).
grund förefinnes i 12 § af Kougl. Po. ord ningen den 16 Oclober 1723, angående
Skånska prestersksipets rättigheter, m. w„ hvarest stadgas, att 'prest
egärdar ne frikallas ifrån de hitintills vanlige Kronoutlagor och ^besvär,
skolandes Kyrkoherdarne dem sjelfve bygga och underhållaJ icke
hora i någon måtto inverka pä de prestei ska pel t olnge delar af Riket, genom
lag och privilegier beviljade formonn, helst presterne i Skåne åtnjuta
flera fördelar, som icke tillkomma det öfriga presterskapet, och hvilka kunna
anses utgöra ersättning för det ifrågaställa åliggandei.
1’ä grund al hvad sålunda hlifvit anfordt, få Utskotten vördsamt til 1—
stvi ka,
att ifrågavarande motion icke må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Hvad åter beträffar den af Anders Nilsson yrkade förklaring öfver
2:dra § i 26 Cap. Byggninga-Balken; så, ehuru Utskotten äro öfvertygade,
att med det. förhållande af förtroende, välvilja och samdrägt, som i äldre*
tider gjort sig gällande och ännu i allmänhet lortfar att vara rådande ernelian
lörsamlingarne och deras Kyrkoherdar, frågor om byggnads- och
underhållsskyldigheten af prestgårdarne på de flesta ställen i godo biläggs
och uppgöras, måste dock medgifvas, alt de enkla föreskrifter vår la« innehåller
om Kyrkoherdes och socknemäns skyldigheter i fråga om prest °årdstySgiwdenies
vidmagthållunde och bättrande, och hvilka voro fullt tillräckliga
för den tid, då de gåfvos, numera icke äro nog fullständiga för att
vid tvistig» fall gifva en säker ledning för omdömet. Då till följd häraf
älven händt, att domstolurne olika tillämpat lagen i denna del, och till
förekommande deraf noggrannare sladganden erfordras, anse Utskotten nödigt,
att vidden af Kyrkoherdes skyldighet att hålla vid magt och församlingens
att buttra de så kallade laga husen å prestgård varder närmare bestämd;
men dä Utskotten tillika tro, att någon fullkomligen skarp gräns j
detta hänseende icke kan al lagstiftningen uppdragas, utan att bedömandet
al hithörande förhållanden måste bero af sådana omständigheter, som omöjligen
kunna al lagen fullständigt förutses och uppräknas, samt således
måste öfver bunias till Syne-Rättens eller domarens pröfning i hvarje serskildl
fall, kunna Utskotten icke antaga det af motionären framställda förslag,
h vilket, såsom innefattande alltför speciella bestämmelser, i Utskottens
tanka, kornme att vid tillämpningen möta svårigheter; hvaremot Ut
skotten, hvilka, i likhet med Lag- samt Allmänna Besvärs- och EkonomiUtskotten
vid sista Riksdag, anse de föreskrifter, som, i afseende på boställs”
iliuehafvares skyldighet att deltaga i underhållet af Kong!, Maj.Us och K,0-
i»
Lag- samt Allm. Besv - och Ekon.-Utskottens Betänkande, IV.-o 1Q.
nans till boställen upplåtna hus, finnas meddelade i Kongl. Reglementena
den 22 Februari 1750, den ll Januari 1820 och den 11 Juni 1822, fullt
lämplige jemväl för fördelningen af undeihållsskyldigheten vid den, Kyrkoherde-boställen
å landet tillhörande, åbyggnad, som af församlingarne enligt
lag bestås, härmed tillstyrka
Rikets Ständer att hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes, antingen i Nåder låta utfärda ett serski/dt
reglemente till bestämmande af Kyrkoherdars åligganden i afseende
på underhållandet af den del utaf ecclesiastika boställens äbyggnad,
som af församlingarne bestås, öfverensstämmande
med grunderne i of vananförde Nådiga Reglementen, eller ock
meddela den förklaring, att samma Reglementen böra, i hvad
de röra boställsinnehafvarnes skyldighet att husen vårda och
underhålla, jemväl å ecclesiastika boställen tillämpas.
Stockholm den 22 November 1ÖJ4.
Reservation
af Herr Doctor Norström: I sammansatta Utskottens beslut kan jag icke
instämma, och det af följande skäl: Utskotten hafva antagit, att de för
byggnad och underhåll af Kronans till boställen upplåtna hus, uti Kongl.
Reglementena den 22 Februari 1750, den 11 Januari 1820 och den 11 junii
1822, meddelade föreskrifter vore fullt lämplige äfven till kyrkoherdeboställen
å landet, samt på denna förutsättning grundat sitt förevarande
beslut. Härvid torde man dock icke kunna undgå att mötas af den anmärkningen,
att berörde Reglementen, af hvilka det förstnämnda handlar om
”Landshöfdinge-Residens-husens byggnad och vidmagthållande”, det andra
innehåller föreskrifter, ”hvarefter de, som bebo kronans slott och hus, hafva
att sig rätta”, samt det i tredje rummet åberopade angår ”vården och
underhållet af kronans till landtförsvaret anslagne hus och byggnader*’, svårligen
kunna bringas till ett sammangjutet helt, för att i denna form tjena
till regel och rättesnöre i afseende å vården och underhållet af de ecclesiastike
bostadshusen på landet. Denna svårighet röjer sig isynnerhet, då man
vill försöka att sammansmälta de tvänne yngre reglementena, som, genom
tillagda flera stadganden och föreskrifter, i betydlig mån utvidga vederbörande
boslällshafvares underhållsskyldighet, med det äldre reglementet, byars
Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utskoltens BetänkandeN.-o 19.
i3
stadganden bära prägeln af en helt annan tids anda, lika sparsam i före
a"spir
,A“. sädT' .icte eller varit
syne*
;
’
' f ,182° “,s ['8
der det t 11
|,eter. -Hva(l säl^nda
bidx t , nåder stadgadt kominer icke att lärapas till Landshöfdin«e-residenshusens
byggnad och underhållande, utan bör det derom utfärdade ser
skildta reglemente den 22 Februari 1750, så hädanefter som hittills, tjena'
Ull underdånig efterrättelse'. Hvad lagstiftaren här på goda grunder åtskiljt
synas mig Utskotten icke eller hafva bordt utan tillräckliga skäl förena’
De omnamnda tvanne forfattoingarne af yngre härkomst äro ingalunda hvad
man möjligen föreställer sig, förklaringar eller tillägg till den äldre författningen,
i hvilken händelse den nu föreslagna amalgamerings-processen utan
serdeles betänklighet, kunnat försiggå. De afse tvärtom och behandla olika
lorerna! och aro, såsom sig bor, efter de skiljaktiga förhållanden, som häraf
^ föranledas, uppgjorda och lämpade; hvadan de icke eller hvar för sig
och ännu mindre sammantagne, kunna anses rätt tjenlige att sättas i stället
för Allmanna Lagens stadgande.! i 26 Gap. 2 § Byggninga-balken. De. jem
tet*yinteTdfre“
f^d
br5st vidlåda det nJa trefaldiga reglemen
tet.
intetdera af dessa reglementen upptager nemligen några bestämmelser
rörande de till boställen, sådane som kyrkoherdarnes på landet, höran<
lle.a ulhus och byggnader, samt deras underhållande; hvartill skälet doek
a lätt au finna I thy att dyhka hus och byggnader, till det antal, som
vid ett pastorsboslalle vanligen behöfvas, eller laglikmätigt byggas, hvarken
af Kronan bestas vederbörande boställshafvare, eller ens är dem ålande att
>ygga och underhålla, h vilket icke eller lärer böra komma i fråga, då dessa
reg ementen icke angå egenteliga boställen, utan endast bostäder med de
till boningsrummen hörande uthus,” sådane de vanligen finnas vid Kronans
nu ifragakorane publ.ke hus och byggnader. På dessa grunder kan jaicke
för valgruudadt erkänna Utskottens förslag att, såsom stadga för Underhållsskyldigheten
vid de ecclesiastike boställena å landet, antaga och fastslå
la förenämnde trenne reglementen. Detta försök att ställa nämnde bostallen
under samma stadga med Landshöfdinge-residens-husen samt Kronans
slott och hus m. fl. synes hafva lika litet skäl för sig, och derföre lika
litet hopp om framgång, som förslaget för några år sedan att sätta dem
i samma categon med milit.ae-boställen. Icke eller finner jag mig kunna
godkänna Utskottens alternativt framställda förslag, att ett reglemente
må, i öfverensstämmelse med grunderna för merbesagde nådiga reglementen
uppgöras och till efterrättelse utfärdas. På sätt jag redan haft tillfälle ådagaiaggo,
lata dessa icke här tillämpa sig. Ett prestbostäile med dess hus
<4
La”- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Ut kottens Betänkande, N.o 9.
och byggnader kan icke, hvarken i anseende till byggnads- eller underhållsskyldighet,
i allo uppfoias på samma grunder som ett Land.sholdinge-residens
eller ett Kronans slott och hus. Rikligast är ulan tvifvel, att hvarje
reglemente lämpas efter de mera enskilda förhållanden, som för hvarje la
närmast och hufvudsakligen böra komma i öfvervägande, en grundsats, som
jemväl torde få anses i viss mou bekräftad af hvad här torekommit, 1 det
att, ehuru omförmälda Kronans bus och byggnader torde synas vara af den
beskaffenhet, att de skulle kunna hänföras till samma categori, man ändock
funnit nödigt att för serskilda slag af dem utfärda serskilda reg ementen.
Pröfvas oundgängligen nödigt att för prestgårdars byggande och
underhållande uppgöra en ny serskild sladga, måste denna foljakteligen toi
j,ieen del grundas på andra förhållanden, än som med densamma anses hora
stå i närmaste gemenskap. Det går icke an att inympa denna mera an
någon annan, på främmande stam. En speciel lag, sådan som denna maste
uppväxa från sin egen rot och utveckla sig utur de egendomlig» fo. hållanden,
som utgöra dess grund och väsende. Till dess detta sker, .näste jag
anse hvad hittills gällande författningar 1 delta afseende föreskrifva med
större och giltigare skäl både kunna och böra bibehålla* an lo. kastas
eller mot främmande stadgar och reglementen utbytas, helst som jag tilh a
är öfvertygad derom, att, der i förevarande fall anspråken a ömse sidor
icke utsträckas öfver den gräns, som billighet och rättvisa utstaka det tvistig»
lätt låter sig biläggas och sammanjernkas utan agens mellankomst.
Del lärer väl ändock hädanefter som hittills i flera fall komma att heta.
>’pröfve domaren”. Denna åsigt hafva också Utskotten sjelfve bitiadt 1 förevarande
Betänkande, der det heter: "Utskotten tro, att någon fullkomligen
skarp gräns i detta hänseende icke kan af lagstiftningen uppdragas, titan
att bedömandet af hithörande förhållanden måste bero al sådane omständigheter,
som omöjligen kunna af lagen fullständigt förutses och uppta
nas samt således måste öfverlemnas till synerättens eller domarens profning
i hvarje serskild! fall”. Utskotten hafva också, i öfverensstämmelse med
denna åsigt af saken, förklarat sig icke kunna antaga motionären änders
Nilssons förslag i ämnet, ”såsom innefattande alltför speciella bestämmelser,
hvilka, i Utskottens tanka, komme alt vid tillämpningen mota svårighetei ;
men dessa ”speciela bestämmelser” befinnas, vid närmare jemfore se, icke vara
ara andra än de, h vilka Utskotten sjelfve redan gillat och god kant,
emedan de samtlige, ord för ord, återfinnas uti 5 § i ofvan åberopade åt
Utskotten antagne, 1820 års Kong!. Reglemente. Den anmärkta olägenheten
är sålunda, genom Utskottens förslag, för ingen del undanröjd; iastme
-
La*- samt Allm. Be si\- och Ekon.-Ulskoltens Betänkande > N.o 1g. i5
ra måste den anses ytterligare ökad, genom de nya bestämmelser, som innefattas
i de andra Ivänne, likaledes antayna, reglementena af åren 1750
och 1822. Slutligen, och då Utskotten i sitt Betänkande icke fästat afseende
på eller gjort något undantag för de äldre conventioner, som rörande
detta ärende bli f v i t afslutade och vederbörligen stadfäslade, och i kraft af
li v i 1 ka överenskommelser försarnlingatne inom vissa stift bar sig ålagd en
vidsträcktare förbindelse, i anseende till deras prostgårdars byggande och underhållande,
än som, enligt lag, anses dem åligga, måste jag tillika härigenom
reservera vederbörande presterskaps härvid beroende rätt. Dylika överenskommelser
äro för öfrigt, genom sedermera utfärdade Kongl. Förordningar,
bekräftade, serdeles genom Kongl. Resolutionen på allmogens besvär den 10
Au». 1762, som från den vanliga, i lag bestämda, byggnadsskyldigheten undantager
de landsorter i riket, ”hvarest, efter s.rskildt ingångne överenskommelser,
församlingarne, till sitt presterskaps hjelp och understöd, all nödig
byggnad vid prestgårdarne sig åtagit”
Uti denna Reservation hafva instämt Herr Doctor Utterström, Herr
Lector Wallman, Herr Lee tor Ahlstravd, Herr Prosten Carlander, Herr
Professoreu Doctor Bexell, Hen Professoren Doctor Grafström och Herr
Prosten Gahne.
llerr Doctor Wallin och Herr Doctor Siive hafva emot Betänkandet
sig jemväl reserverat.
STOCKHOLM, ECKSTEINSKA IOKT1VYCKEIUIT, 1844.
LaS' samt Allm- Bcsv- och Ekon.-U(skottens Betänkande, Nio 2o.
I
N:o 20.
Ank. till Exp,-Utsk. d. 14 Jan. 1845 kl. 5 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring af 9 CÅn
6 f t Katigt. Maj ds Nådiga Stadga an gnet,de \Rikets hafs-]
skår ■, ström- och insjö-ftske den if November iy66.
1 Ud enTT,10.s ViillofL Borgare-Ståndet väckt samt. till Allmänna BesvärsEk(,
n.°mi-Utskoltet remitterad motion, har Herr Åkerberg, 1\ anfört hurusom
ut, atsk.lbge Rikets mindre sjöstäder funnes en klass af borgare som
hufvudsak!igen egnade s.g åt fiskeri-yrket och derför erlade en icke ohetvdhg
[bevillning hvilken medborgare-dass i sednare åren med bekymmer lett
ka lorne lor sm utkomst , betydlig man inskränkte, bland anna/derigenom
het ffiSr6 Ii 7 f utst[äckJe sine anspråk på enskild fiskes rättighet
1 Ijaidai, segelleder och sund. Uti 7§
2 Cap. ofvannämnde KonS
eÄamini,"
skärgårdar, som fiskare oklandradt och
e u gammal vana ömsom fiskat vid hvarandras land och fölit saltsiö-fisken
efter dess dref, förbldver det ock efter förra vanligheten”; men det oaktadt
både under de sednast förflutne åren strandegare i skärgården, emot hvad
förr vant vanligt, företagit sig att vägra andra fiskare lägga strömmingssjotar,
ehuru desse sistnämnde ställt sådan redskap på djupet, så lånU fL
and, att strandegarne derutaf icke kunnat hindras från notdrägt och nät
ska7sk,
vldan 'l ''c(6t llkV7, V°re 1,öSst ;1»geläget, att betrygga hvarje
.kattskyldig vid utofningen af den rättighet, på grund hvaraf lian blifvit
till bevillning taxerad, har motionären till vinnande af detta mål föreslagit,
dle-V 7-7T-7 Konfl.,Sts"Sa miUte C! hAiJa
förändrade 1y:
‘ ' 0,11 Ll t v is tei s undvikande och vederbörandes efterrättelse nödigt
profvas att något visst stadgas om rätta förståndet af jordegande rätten vid
bars-fisket; sa varder härigenom forordnadt, att saltsjö-fisket inomskärs hör
01 deras enskilda egendom anses, som strand och holmar deromkring eeahvar
och en som bevillning för fiskeri-yrket erlägger likväl obetalt att
}
"ifnjore landgnmd, 1 öppen segelled, sund eller fjäril, der det
utan mehn för strandegares not-eller notdrägt ske kan, egna strömmingssjotar
lagga eller lagga låta.”
0
liUi. till Rik. St. Prot. 1845. 7 Sand. 2 Afd. 6 Haft.
1
3
Lag- samt Allm. Besv - och Ekon.-Ulskotlens Betänkande, TS.-o 20.
Utskotten, som ansett sig böra gemensamt handlägga förevarande
fråga, få till en början erinra, dels aLt förslag till en ny Fiskeri-Stadga b 1 ifvit°på
Kong!. Maj:ts Nådiga befallning af Commerce-Collegium utarbetadt,
dels ock att Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten vid sistlidne
Riksdag, i anledning af då väckta motioner om åtgärder till strömmings-fiskels"
i Bottniska Viken upphjelpande samt om ändring i och förklaring
af 6 och 7 £§• i 1766 års Fiskeri-Stadga, af berörde förslag tagit
kännedom och uti deröfver under N:o 67 afgifvet Betänkande, efter anförande
att uti nämnde förslags a3 § , hvilken motsvarade S §. i 2 Gap. af
1766 års Fiskeri Stadga, innefattade 1 mom. denna föreskrift: ”strömmingsfiske
i Norrbottens, WesterboLtens, Wester-Norrlands och Gefleborgs Län
må af hvar och en oqvaldt vid alla skogs-, bergs- och slen-stränder, men
ej vid stränder, der åker och äng möta, afgiltlrilt idkas gemensamt med
strandegaren, som dock är berättigad att hvarje Måndag och Onsdag, sa
länge fisket pågår, draga första notvarpet”; samt att 3 mom. al 25 §. i
förslaget, svarande emot 6 §. 2 Cap. Fiskeri-Stadgan, egde följande lydelse:
”1 Östersjön åter är fisket inomskärs att anse för deras enskilda egendom,
som strand och holmar deromkring ega, men vid öppna hatsstranden, eller
der ingen skärgård är, såsom ock utom skären, får jord- och strandägare ej
sträcka sin enskilda rättighet till fiske och vatten vidare, än dess landgrund
räcker, som vid stranden ligger och derifrån utlöper”, fästat uppmärksamheten
på vigten deraf, att på det nogaste blefve bestämdt, dels hvad med
orden "skärgård” samt ”inom och utom skärs” skall förstås och hvad som
utgör öppna hafs-, skogs-, bergs-och sten-stränder, dels ock hvarest och huru
långt strandegares land grunds-rätt eger rum och sig sträcker; hvarefter
Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse den 26 Maj 1841, med godkännande
af nämnde framställning, anhållit det Kongl. Maj:t täcktes, icke
allenast, så fort möjligen ske kunde, utfärda en sådan förklaring öfver 8 §.
i 2 Cap. af 1766 års Fiskeri-Stadga, som öfverensslämde med den mera
tydliga och lättfattliga, fastän till sitt hufvudsakliga innehåll lika beskaffade
redaction, som igenfunnes i 1 mom. till 23 §. al Cominerce-Collegii
ofvanberörde förslag till förnyad Fiskeri-Stadga, utan ock, i sammanhang med
den af nämnde Collegium tillstyrkta vetenskapliga undersökning af lax- och
strömmings-fisket, låta bestämma begreppen af skärgård, hafs-, skogs , bergsoch
sten-stränder samt landgrunds-rätt och, i den förväntade, till sin angelägenhet
erkända, förnyade Fiskeri-Stadgan, nödige förordnanden i berörde
hänseende meddela.
3
LaZ~ samt Allm. Besv.- och Ekon-Utskottens Betänkande, 2V:o af.
Da Rikets Ständer således genom ofvanomföfmälde underdåniga skrifvelse
redan ingått till Kongl. Majrt med underdånig framställning i det ämne,
li v i 1 ket motionärens förslag afser, och den af Rikets Ständers JustitiaeOmbudsman
vid innevarande Riksdag afgifna Embets-Berättelse (pag. 66)
upplysei, att äiendet, deruti Kongl. Maj:t behagat från vedei börande infordra nödige
ansedde upplysningar, ännu berör på Kongl. Maj:ts Nådiga pröfning, samt
det vid sadant (öi hållande och innan sig visathvad afseende den gjorda framställningen
kan vinna, torde vara mindre lämpligt att Rikets Ständer med förnyad.
sk i il velse i ämnet besvära Kongl. Maj:t; så och enär härtill kommer,
ej mindre att den af motionären föreslagna redaction af 6 §. uti FiskeriStadgan
utan tvifvel skulle, långt ifrån att förekomma tvister, tvärtom föranleda
otaliga sådana, enär det i de Reste fall blefve svårt att bestämma,
hvarest fiske i öppna segelleder, sund och fjärdar,” utan mehn för strandegarens
not- eller nät-drägt ske kunde, än ock att ett sådant stadgande, som
det motionaren föreslagit, skulle på många ställen innefatta ett ingrepp i
jordegares, på hittills gällande författningar grundade, häfdvunna fiske-rättigheter,
hvilka icke lära kunna uppoffras till förmån för någon annan medborgare-klass
och således ej eller Lill förmån för dem, som bevillning för
fiskeri-yrket erlägga, helst desse ej genom denna afgifts betalande kunna hafva
fatt någon rättighet att fiska i andras enskilda, frikallade fiskvatten,
hemställa Utskotten vördsamt,
att motionen måtte lemnas utan afseende.
Stockholm den i3 Januari i845.
N:o 21,
Ank. till Exp.-Utsk. d. 14 Jan. kl. 5 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss utaf Betänkandet J\J:o 1, angående
väckt motion om förbud för beväringsskyldig att genom
lega befria sig från krigstjenst.
Höglofl. Ridderskapet och Adeln har, på grund af framställde anmärkningar
under den 17 sistlidne October återremitterat förenämnde Betänkande
; men som detsamma berörde dag blifvit af de tre öfrige RiksStånden
bifallet, lärer å Utskottens sida någon vidare åtgärd icke erfordras.
Stockholm den i3 Januarii 1845.
4
Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utskottens Betänkande N.-o 22.
N:o 22.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 14 Jan. k!. 5 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion med grufegares åliggande
att deltaga i fattigvården.
Uti ett från Högv. Preste-Ståndet till Utskottens behandling öfverlemnadt
anförande, har Herr LecLor Wallman fästat uppmärksamheten
derå, att i de trakter, der grufvor funnos upptagne, församlingar nes fattig—
vård ofta belastades med en mängd utblottade grufarbetares och deras hustrurs
eller enkors samt barns underhåll, utan att lörsamlingarne kunde al
grufegarne erhålla ringaste bidrag dertill; och har Motionären, till vinnande
af rättelse härutinnan och såsom med billighet öfverensstämmande, föreslagit,
”att egare till grufvor måtte tillförbindas, antingen att gemensamt
med öfrige invånare i den församling der grufvan är belägen, bidraga
till de fattiges underhåll, eller ock sjelfve ansvara för det folk, som de antaga
i sin tjenst.
Utskotten hafva tagit denna motion i öfvervägande; och hvad först
angår motionärens framställning derom, att grufegarne skulle förpligtas sjelfve
ansvara för sine grufarbetare, hvilket skulle kunna tydas derhän, att dermed
afsåges en förbindelse för grufegare, att allt framgent ensamme draga försorg
om underhållet af de personer, tillika med deras hustrur och barn, hvilka
de en gång i tjenst såsom grufarbetare antagit; så, ehuru Utskotten medgifva
de olägenheter, som kunna drabba en församling derigenom, att åt de
vid grufbrytning använde arbetare, hvilka ofta utgöra ett större antal, flere
kunna, dels genom arbetets vådliga och ansträngande beskaffenhet, dels ock
derigenom, alt grufvor icke sällan upplagas af personer, som efter ett misslyckadt
försök öfvergifva både orten och företaget, flere falla församlingens
fattigvård till last, än vid en mängd andra näringar, samt det ej eller lärer
kunna bestridas, alt det i allmänhet borde af grufegaren anses såsom
en moralisk förbindelse att, då någon af hans arbetare, genom sjuklighet eller
vådlig händelse, kommer i behof af understöd, i främsta rummet bidraga
till försörjande af dessa för sitt tunga och äfventyrliga arbete icke sällan
ganska illa lönade personer, inse Utskotten likväl icke huru någon juridisk
skyldighet härutinnan skall kunna anses åligga grufegare i vidsträcktare måltö
än andre husbönder, hvilka för drifvande af jordbruk eller rörelse begagna
andras arbetsbiträde. Och då derjemte ett stadgande uti den af motionären
angifna syftning skulle vara stridande emot den i allmänhet i Pviket an
-
Zag- samt Allra Besv.~ och Ekon.-Utskottens Betänkande, IV.-o 22.
5
tagna grundsats, att fattigvården bör inom hvarje församling vara gemensam,
få Utskotten tillstyrka,
att denna del af motionen må förfalla.
Beträffa nde derefter frågan om åläggande for grufegare att gemensamt
med den församling, der grufvan är belägen, bidraga till dervarande fattiges
underhåll, så finna Utskotten ett sådant åläggande öfverensstämma med
den uti Kongl. Kungörelsen den \f\ Februari 181 r uttryckta grundsalts, att
skyldigheten att försörja de fattige, vare sig äldre eller barn, skall anses
åligga hvar och en, som icke sjelf är i behof af annans hjelp; hvadan
Utskotten biträda motionärens åsigt härutinnan. På flere ställen, serdeles
vid de större grufve-fälten, äro äfven åtgärder 00b beslut i den af niotionären
framställda syftning redan vidtagne, och ehuru Utskotten ej äro i tillfälle
att rörande detta ämne lemna någon fullständig och detaiilerad utredning,
hafva Utskotten sig dock bekant, att orter gifvas, der grufegarne frivilligt
inrättat serskild fattigförsörjning för grufarbetarne, och att, å andra
åter, grufegarnes bidrag till församlingens allmänna fattigförsörjning äro genom
öfverenskommelse bestämda. Men då, hvarken genom of vanberörde Kongl.
Kungörelse, eller genom någon annan författning, grunden för bestämmandet
af beloppet af de afgifter, hvarmed grufegarne skola till fattigvården
bidraga, blifvit stadgad, och det ej eller kan anses vara satt utom allt tvifvel,
huruvida en grufegare, då lian icke är bosatt inom den församling, der
grufvan är belägen, må vara ovillkorligen förpligta#, att till fattigvården
derstädes bidraga, hafva Utskotten, till vinnande af bestämda föreskrifter i
sistnämnde hänseende, ansett sig böra vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer måtte genom underdånig skrif velse hos
Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes förordna, att
grufegare skola, ehvad de äro boende inom den församling
der grufvan är belägen, eller icke, vara skyldige att för denna
sistnämnda lemna bidrag till fattigvården i den församling,
der grufvan finnes, eller arbetarne äro boende, så vida ej annorlunda
emellan grufegare och församlingen aftaladl är,
och att cler överenskommelser om beloppet af grufegares afgifter
till fattigvården icke redan blifvit träffade, grunden
för bestämmandet af nämnde af gifter skall, derest grufegarne
och församlingarne icke kunna derom åsämjas, af Konungens
Befallningshafvande efter vederbörandes hörande fastställas.
Stockholm den i3 Januari 1845.
6
Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 23.
N:o a3.
Ant. till Exp.-Utsk. d. i4 Jan. kl. 5 e. tn.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphörande af lotshemmans
frihet från deltagande i brobyggnads- och väghållnings-besväret.
Ilederv. Rond e-Ståndet’ liar till Utskottens behandling remitterat
ett till Ståndet ingifvit memorial, deruti Lars Pettersson från Blekinge Län,
under åberopande deraf, att lotshemmans frihet från deltagande i brobyggnad
och väghållning medförde ökad tunga för innehafvarne af andre hemman
samt föranledde till rubbning af äldre vägdelningar, hvaraf kostnader
och olägenheter vore en följd, yrkat, att lagens stadgande i 15 Cap. 8 <$*.
Byggninga-Balken oeftergifligen måtte tjena till grund för bestämmandet
af skyldighet att deltaga i brobyggnads- och väghållnings-besväret, samt
den genom Kongl. Förordningen d. rp September tj83 och i5i §. i Kongl.
Förordningen den 16 Maj 181J för lotshemman stadgade bef rielse frän
detta besvär således upphöra; hvarjemte motionären hemställt om icke ersättning
derför kunde, der en sådan ersättning pröfvades nödig, nämnde
hemmans-innehafvare beredas, antingen genom f örhöjde lotspenningar, eller
genom anslag af de allmänna medel sjöfarten inbringar.
Utskotten hafva gemensamt tagit denna motion i öfvervägande,
och få med erinran, att ett af samma motionär vid sistlidne Riksdag väckt
likartadt förslag då blifvit, i enlighet med dåvarande Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Economi-Utskottens tillstyrkande, af tre Riks-Stånd
afslaget, vördsamt upplysa, hurusom af Kongl, Resolutionen den i Mars
1680 §. 6, Kongl. Brefvet den 18 April 1^38 och Kong]. AmiralitetsCollegii
Circulaire-Bref den 8 November i y5 3, med flere äldre författningar,
inhemtas , det lotshemmanen, af ålder och redan före antagandet af nu
gällande lag, åtnjutit befrielse från brobyggnad och vägrödjning, samt att
deras frihet derifrån således icke, på sätt motionären förmenat, blifvit
stadgad först genom Kongl. Förordningen den 17 September 1783, hvars
2 §. ock uttryckligen endast stadfäster hvad i detta afseende, enligt äldre
författningar, då redan egde rum. Anledningen till lotshemmanens befrielse
från ifrågavarande besvär, anse Utskotten hafva haft sin grund i svårigheten
för desse hemmans innehafvare att utgöra detsamma, i förening med
ett ordentligt fullgörande af deras skyldigheter i afseende på lotsningen.
Lag- samt Allnu- Besv- och Econ.-Utskottens Betänkande1V.-o 23.
rj
Och da, enligt Utskottens tanka, nämnde svårighet ännu qvarstår; då lotsa
rne, äfven om de i penningar erhölle full ersättning för den kostnad, hvartill
den pa deras hemman belöpande andel af bro- och väghållning kunde
uppgå, likväl genom skyldigheten att för verkställigheten sjelfve ansvara,
skulle tillskyndas ett personligt besvär, från hvilket de af ålder varit fritagne;
da en förmån icke lagligen lärer kunna någon frånkännas, så länge
de skyldigheter lullgöras för hvilka den blilvit såsom ersättning beviljad,
och berörde frihet således icke, utan kränkning af ingångne aftal och äganderättens
förnärmande, kan de gande loishemmanen fråntagas, men frågan
derom, huruvida eller på hvad vilkor sådane hemman, som, efter att förut
hafva deltagit i väghållnings-skyldigheten, må hafva på sednare tider blifvit
till lotsmngens bestridande anslagne, kunna från fortsatt utgörande af
den dern af ålder åliggande väg- och brobyggnad befrias, utgör ett ämne,
som i hvarje serskildt fall maste bero pa undersökning och pröfning i vederbörlig
ordning, och då slutligen den lindring uti ifrågaställde besvär, som,
genom de gamla lotshemmanens deltagande deruti, skulle ölnge hemman beredas,
blefve för desse sednare af ringa betydenhet, tillstyrka Utskotten,
att den härmed besvarade delen af motionen icke må till någon
Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Och anse Utskotten i löljd häraf något utlåtande icke erfordras, angående
motionärens förslag om beredande al ersättning åt lotshemmanens
innehafvare, i händelse deras frihet i förevarande afseende konime att upphöra,
Stockholm den i3 Januari 1845.
N:o 24.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 17 Jan. kl. 5 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss af Betänkandet N:o 5, angående
så väl Kong/. Maj:ts Nådiga Proposition till Rikets
Ständer om ändring af 4> 5 och 6
24 Cnp. Bjggnin
ga-BaJkerij
som ock ser skilde i detta ämne väckte motioner.
Enligt till Utskotten från Riks-Stånden ankomne Protocolls-Utdrag
har Hederv. Bonde-Ståndet den 9 sistlidne November bifallit förenämnde Betänkande
samt Höglofl. Ridderskapet och Adeln under samma dag godkänt
detsamma med den förändring, att i ställel för det uti ingressen ull det
nya lagförslaget begagnade uttryck: ”att med ändring af 4, 5 och 6 §§. i
24 Gap. Byggninga-Balken, det varder stadgadt som följer:” skulle införas
8
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande , N:ö 2/j
följande
mening: ”alt i afseende å lagens föreskrifter i 24 Cap. ByggningaBalken
i fråga om brandstod, det måtle varda genom serskild författning
förklarad t att;” äfvensom Högv. Preste-Ståndet nämnde dag återremitterat
Betänkandet, med det förklarande, att de i början af Utskottets förslag
förekommande ord: ”att med ändring af 4> 5 och 6 §§. 24 Cap. ByggningsBalken
m. m.” borde utbytas emot: ”att med förklaring af eller tillägg till
4, 5 och 6 §§. etc”; hvaremot Vällofl Borgare-Ståndet den i3 i samma
Månad afslagit Betänkandet och bifallit Kongl. Maj:ts i ämnet afgifna Nådiga
Proposition.
Utom den skiljagtigbet, som i afseende på inledningen till det framställda
förslaget således uppkommit emellan de respective Riks-Stånden, och
hvarom Utskotten bär nedan skola sig yttra, skiljer sig Vällofl. Borgare-Ståndet,
genom dess fattade beslut, äfven från de öfrige lliks-Stånden deruti, att
detsamma afslagit Utskottens, hemställan att Författningen icke skulle blifva
gällande förr, än sex månader efter densammas kungörande; men då två
Stånd, Ridderskapel och Adeln samt Bonde-Ståndet, bifallit Utskottens berörde
hemställan, samt Preste-Ståndet emot Betänkandet i denna del icke haft
något att påminna, så anse Utskotten sig höra sitt derutinnan afgifna förslag
vidblifva och få således
inbjuda Högv. Preste-Ståndet att i Riddersk ipet och Adelns
samt Bonde-Ståndets beslut i nämnde hänseende sig förena.
Behållande åter den af Ridderskapet och Adeln beslutade samt af
Preste-Ståndet jern val påyrkade förändring af de uti ingressen till lagförslaget
begagnade orden: ”med ändring af /y 5 och 6 §§. 24 Cap. Byggninga-Balken
det varder stadgadt som löljer;’* så enär uti denna fråga två Stånd slädnät
emot två, och Utskotten måste medgifva att det anmärkta uttrycket
ar mindre egentligt, enär detsamma möjligen skulle kunna gifva anledning
till tvekan, huruvida de omformälde lagrummen sedermera kunde såsom
gällande Lag åberopas, eller om ej de nya lagsladgnndena skulle anses satta i
deras ställe; få Utskotten till sammanjemkning af de serskiJde besluten, hemställa,
huruvida ej samtliga Riks-Stånden skulle vilja förena sig om
följande något förändrade lydelse aj ifrågavarande mening:
”Att, i fråga om skyldigheten att gifva och rättigheten att
erhålla brandstod, en sådan förändring uti hittills i detta ämne,
i 24 Cap. Bj-ggninga-Ba/ken, gif ne f öreskrifter mätte genom
serskild författning varda påbjuden, att etc.”
Stockholm den r3 Januari i845.
STOCKHOLM, I. Marcus, i845.
Ll°~ samQAllm. Besv.- och Ekon.-UtskeUcns Betänkande IV.o 22.
,
T r y c k fe l
i Lag. samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande IS:o *a.
S,d 4' rad’ 4 uPPifr- rubr-» står: meJ grufegares åliggande
läs: o/n grufegares åläggande
u „
„ 11. nedifr. ordet flere utgår.
/5f7i. iiW /?. St. Prat. 1845 7 Sami. 2 A/d. 7 //ö/L
1
STOCKHOLM, Ecksteinska boktryckeriet, 1845.
Lag- samt Allm. Bes v.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 2S.
1
N:o 2 5.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 28 Jao. kl. 2 e. m.
BetänkandeJ i anledning af väckta motioner om skyldighet för
Bruk och Bergverk samt Qvarnar och Fabriks-inrättningar
a landet att deltaga i kostnaden för allmänna vägars och
broars underhåll.
0
Från Hederv. Bonde-Ständet hafva till Allmänna Besvärs och Ekorn™,
-Utskottets behandling blirvit öfvei lemnade nedannämnde till Ståndet
mgitna memorial:
al Lars Johan Gezelius, hvilken anfört: att, ehuru för Brukens och
iifce2r5T? 7tta 0Ch bjho,f nn nifnSd väSar
4 landet anlagde, hade
val det kostsamma underhållet deraf blifvit lagdt ensamt på det redan i
of ngt nog betungade jordbruket. Egarne af dylika verk hade ock, tid efter
annan, bered t sig 1 och för sjelfva Verken åtskilliga rättigheter, såsom att
losta vid 1 rest val och Socknestämmor samt att representera vid Riksdagarmen
oaktadt de, genom lättade transporter och genom den lifligare rörelse’
vagarnes upptagande för dem medfört, af desamma dragit den största fördelen,
saknade de likväl motsvarande skyldighet att för Bruken och Bergverken
1 vägunderhållet deltaga. Emot dessa verks förpligtande att ifrågavarande
besvär vidkännas, kunde invändas, att den rörelse, sura vid dem
hedrifves icke vore ständig, utan tillfällig, så att den det ena året kunde
okas, det andra året minskas eller helt och hållet upphöra, och att det således
icke vore lämpligt tilldela nämnde Verk vissa väglotter att underhålla,
JJa sadant ej eller, 1 motionärens tanka, vore tjenligt, men egare af ifrågavarande
Verk likväl på annat sätt kunde bidraga till kostnaden för vägarnes
underhåll, har motionären föreslagit, -att egare af Bruk och Bergverk,
som 1 och forVerken inom församlingarne njuta rösträtt och andre förmoner,
hädanefter ma vara skyldige att, så vidt Verken drifvas, deltaga i kostnaden
för vagars ech broars underhåll, samt att grunden för bestämmandet
af deras andel 1 kostnaden må blifva den, hvarefter de vid Prestval inom
forsa ml mgarne för Bruken ega rösträtt i förhållande till öfrige väghållning
skylld ige hemraansinnehafvare/’
0
®
^
Bih. till R. St. Prot. 184S. 7 Sami. 2 Afd. 8 Häft.
1
,
Las- samt Mm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o a5.
J,
D
Uti denna framställning hafva Anders Göransson, Erik Andersson■,
Lars Olsson och Joh. Eriksson från Störa Kopparbergs Län instämt.
Andreas Bengtsson från Jönköpings Län, med h vilken Anders Andersson
från Örebro Län sig förenat, har på hufvudsakligen enahanda grundei,
som af Lars Johan Gezelius blifvit framställde, yrkat, att ej mindie Bruk
och Bergverk, än äfven Q varnar och Fabriks-inrättnmgar a landet, ma
förhållande till den årliga inkomst, hvarför de äro taxerade, med någon vrss
afeift bidraga till allmänna vägars och broars undeiiiail.
ö Dessa motioner, hvarom Allmänna Besvärs- och
ansett si- höra gemensamt med Lag-Utskottet öfverlägga, hafva Utskotten
Lit under öfvervägande; dervid och ehuruväl Utskotten inhemta , att förslag
af enahanda syftning, som de nu väckte, redan vid ^egående Ri *^ agai?
utgjort föremål för Rikets Ständers öfver läggningar utan alt da kunna
tillvinna sig bifall, Utskotten likväl ansett sig böra åt forslaget egna all
den uppmärksamhet, frågans vigt förtjena.-. Det lärer nemhgen af ing
kunna bestridas att jordbruket i vårt land för närvarande drager de tyngsta
toZne. och .u’d—. sävida cj denna lande.s v.gUgaaU nannggrcn
skall alldeles aftyna, behöfva lättas- och pinare förde!las. Det ma ha va
Yarit i sin ordning att all landets tunga från början blifvit lagd pa jo.d
bruket, emedan denna äldsta näringsgren till en början var den enda so
i landet fanns; men sedan andre näringar uppstått och utbilda sig till
täflan med sjelfva modernäringen, tyckes äfven vara ostridigt, att dessa i sm
mon böra deltaga i allmänna besvär och utskylder, i samma erhållande,
som de'tillvunnit sig rättigheter och fördelar. Sa äfven med skyldighe e
att underhålla vägar och broar. Om det vant rättsenligt att denna tunga
till en början ensamt fördelats på jorden, lärer dock ingen kunna bestrida
att sedan med en framskridande odling andra nanngar uppkommit, för
hvilka en lätt och beqväm transport är af lika mycken vigt som för jordbruket,
äfven desse höra deltaga i allmänna vägars och broars underhåll,
helst det måste medgifvas, att den, som har behofvet och njuter foideiarne
af en inrättning, äfven bör vidkännas tliy åtföljande kostnad och tunga.
På dessa grunder och då Bruken och Bergverken i Riket, för transporterande
af ej mindre de för tillverkningarne erfoderhge råämnen, an ock j
va de tillverkade effeeterne på många orter begagna och nota v aga me vida
mera än de hemman, hvilka underhållsskyldigheten för närvarande alig ej,
samt detta förhållande i mer och mindre mon
sä»“
och rojölqvarnar samt Fabriks-inrättnmgar på landet; hafva Utskotten an
3
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.- Utskottens Betänkande, If.o a5
sett dylika Verk och Inrättningar jemväl böra bidraga till jordbrukets lättnad
uti ifrågavarande hänseende; men enär, på sätt motionärerne sjelfve anmärkt,
den rörelse, som vid dylika Verk bedrifves, i följd af förändrade
conjuncturer, kan ökas eller minskas från det ena året till det andra, eller
möjligen alldeles nedläggas, samt Verkens värde i följd deraf undergå täta
och betydliga förändringar; så hafva Utskotten funnit betänkligt ålägga dylika
Verk ett direct deltagande i väga mes underhåll. Derigenom skulle
nemligen, på alla de orter, der dylika Verk finnas, uppkomma behofvet
icke allenast af en helt och hållet ny' vägindelning, som redan vid första
öfvergången till den nya principen skulle medföra icke obetydliga
kostnader och besvär, utan äfven allt eftersom Verken förändrades eller
upphörde, en ständig rubbning uti vägindelningen, som utan tvifvel skulle,
utom besvär och kostnad, medföra menliga följder, enär ett vägstycke det ena
året kunde tillhöra ett och det andra ett annat hemman. Då hemmantalet
deremot såsom delningsgrund har den dubbla förtjensten af uråldrig häfd
och oföränderlighet, hafva Utskotten ansett densamma äfven framgent böra
bibehållas, och att, då menighetarna ofta nödgas gorå contanta sammanskott
till större broars nybyggnad och underhåll, nya vägars anläggning, eller andra
i och för communicationens lättnad erforderlige anstalter, ifrågavarande
Verk och Inrättningar deremot lämpligast kunna åläggas att vidkännas
årliga bidrag i contanta penningar, lämpade efter anläggningens rörelse och
betydenhet, att af menigheterna användas; och få Utskotten alltså vördsamt
föreslå:
att Rikets Ständer, med åberopande af billigheten och rättvisan
deraf, att väghällningsskfldigheten i möjligaste måtto
varder jemnt fördelad emellan alla, som i samma ort af vågarm
draga fördel, hvithet inträffar icke allenast med större
och mindre jordbruk, utan äfven med Bruk och Bergverk
Mjöl- och Sälg t/varnar samt andre Fabriksinrättningar på landet,
måtte uti underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj-t
täcktes låta undersöka, huruvida icke Bruks- och Bergverksanläggningar.
Mjöl- och Sågc/varnar samt andra fabriksinrättningar
på landet kunna lämpligen åläggas att till väghållningskostnaderne
bidraga genom årliga af gifter i contante
penningar, lämpade efter anläggningens rörelse och betydenhet,
hvit ka af gifter skulle användas till sådane broar, färgor
eller andra anstalter för communicalvonen, som böra af me
-
/J
Lag- samt Allm. Besv-- och Ekon.-Utskottens Betänkande, iV:o 2Ö.
nigheterne samfäldt vidmagthållas eller ombesörjas samt, efter
vederbörandes hörande, förorätta, enligt hvilka grunder
en sådan skyldighet bör eif nämnde werk och inrättningar
utgöras.
Stockholm den i3 Januari 1845-  Reservationer :
Af Herr von Troil, S. G.: ”Emot det af sammansatta Utskottenfat -  tade beslut får jag anmäla min reservation, emedan jag anser det af flere
anledningar vådligt att rubba den af ålder inom Sverige antagna grundsats:
att väghållningen är ett onus, som åtföljer jorden och som efter hemmantalet
skall utgöras. Från denna regel hafva vissa undantag alltid egt
rum. Sålunda äro Säterierne i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus Län,
Lotshemman och skattlagda utjordar derifrån befriade. Det är dock ingalunda
dessa undantag ifrån den allmänna regeln, man velat upphäfva. Tvertom
qvarstå de oanmärkta; men man har deremot sökt lägga en del af denna
börda på bruk, mjöl- och sågqvarnar samt andra fabriks-anläggningar, under
förebärande deraf att dessa inrättningar, genom de forslingar, som till
och ifrån dem verkställas, i ej ringa mon bidraga till vägarnes förderfvande.
Om också vid första ögonkastet en viss billighet synes ligga i detta
yrkande, tror jag likväl, att man, vid sakens närmare skärskådande skall
komma till en alldeles motsatt siutsatts.
De fleste bruks- och fabriksegare på landet äro derjemte innehafvare
af ej ringa jordegendom, och deltaga lör densamma, i likhet med öfriga fastighetsegare
inom Häradet i de allmänna vägarnes underhåll. Derjemte
måste de oftast, på egen bekostnad, hålla högst betydliga enskilda vägsträckor,
till nytta, ej blott för dem sjelfva, utan äfven för den kringboende allmänheten.
De körslor, som för brukens räkning ega rum, verkställas i ringa
mon med egna dragare. Vanligen är det den kringliggande ortens allmoge,
som dermed biträder, och som derför uppbär en contant forslingsförtjenst,
mångdubbelt öfverstigande den ökade kostnad för vägarnes underhåll,
som derigenom blir denna allmoge pålagd; helst då man betänker, att det
just är allmogens fordon, som på detta vis hufvudsakligen förderfva vägarne.
Dessutom är rörelsen vid bruk och fabriker af en så ombytlig och
tillfällig beskaffenhet, att den efter omständighelerne kan ökas, minskas eller
till och med alldeles upphöra. Hvad en del bland dem, såsom qvarnar
Zag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utskottens Betänkandex N:o 25.
5
och sågar beträffar, böra de betraktas såsom anläggningar, erforderlige för
orternes behof, hvilka sjelfva icke lemna någon prodnct, men dit jordens alster
föras till förädling för landtmannens eller producenLens egen räkning,
och de öfrige, om de äfven icke, lika med dessa, kunna anses vara tillkomne
för orternes behof, sprida likväl, just genom sin tillvaro, så mycken arbetsförtjenst
och så mycken välmåga i trakten, att det skulle synas mig
högst orättvist, om man ville pålägga den en ytterligare vägbehållnings-skyldighet,
utöfver den, de efter hemmantalet redan utgöra.
En sådan föreskrift skulle derjemte, äfven om den utfärdades, omöjligen
kunna så uppgöras, att den lika rättvist kom alla väghållnings-skyldige
till godo,-om man tager i betraktande att de löreslagne contanta bidragen
icke rimligtvis lära kunna fördelas utom häradet eller angränsande
trakter. Nu är likväl förhållandet att i Sverige bergslagernes producter i
allmänhet måste transporteras långa vägsträckor, innan de anlända till lastageptatsen.
Den del af de väghåilnings-skyldige, som äro från Bergslagerne
eller Fabrikerne mest aflägsna, skulle i sådant fall icke komma i åtnjutande
af samma lindring i väghållningsbesväret, som de mera närboende,
hvilka sednare derjemte fingo beräkna sig till godo vinsten af forslings-förtjensten.
En dylik grundsatts skulle ej eller kunna allmänt tillämpas. I huru
många städer finnas ej qvarnar och fabriker, hvilkas forsiingar i ej ringa
mon bidrager till de angränsande vägarnes förderivande? Städerne sjelfva
äro ej skyldige att underhålla vägarne längre än deras egor räcka. De inom
dem anlagde fabriker kunna således ej eller åläggas en dylik förpligtelse.
Dessutom visar erfarenheten att Städer ofta uppkommit derigenom
att bosättningarne kring de större fabriks-anläggningarne ökat sig, hvarigenom
bildats först en köping och sedan en stad. Nå väl! skulle uu fabrikerne
lemna bidrag till Häradets väghållning, så länge de hörde under landslagen,
men frikallas derifrån i samma ögonblick Stads-privilegierne utfärdades?
— eller skulle de nya städerna i detta fall få vidkännas ett svårare
onus än de äldre? — Man råkar alltid i en labyrint af svårigheter, då man
delvis vill förändra en, efter princip, uppgjord lag. Princip är att vägarne
skola underhållas' antingen af jorden efter hemmantalet, eller af de vägfarande.
Den sednare grunden är kanske den rättvisaste, men kan i vårt glest bebodda
land icke tillämpas; helst tungan deraf egentligen skulle drabba allmogen.
Må man derföre bibehålla den gamla grunden oförändrad, och ej
söka på densamma inflicka några så kallade förbättringar, som, utan att
6
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskotlets Memorial, N.-o 26.
medföra någon särdeles lättnad för de väghållnings-skyldige, hvälfva en del
af börden på andra, nu derifrån fritagne inrättningar, och hvilka förbättringar
dessutom äro orättvisa till sin grund och overkställbar i sin tilllämpning.
”
Häruti instämde Herr Friherre Reuterschöld, A., Herr Friherre
Cederström, C. E., samt Herrar Bergsten och Langenberg.
Af Herr Grefve Hamillon, M.: ”Då de hemmansegare, hvilka till
Bruken köra kohl, endast forsla sina egna effecter , som de såmedelst emot
betalning afyttra, samt bemälte hemmansegare, för rättigheten att i sådant
afseende vägarne begagna, äro belastade med den nämnde förmon motsvarande
skyldigheten att dem underhålla; så och enär i afseende å flere Bruk
och Vattenverk förekommer, att de för desamma erforderlige materialier,
äfvensom de vid verken åstadkomna effecter forslas antingen sjövägen,, på
Brukens egna eller främmande farkoster, eller ock på vägar, hvilka icke
äro till underhåll indelade, anser jag, för min del, den penninge-afgift,
som blifvit föreslagen att af Bruk och Vattenverk utgöras till communerne,
i och för färjors och broars nybyggnad och underhåll, och hvilken afgift
kunde blifva ganska betydlig i den mon Brukens eller Verkens rörelse
vore vidsträckt och omfattande, icke vara med billighet förenlig. På dessa
skäl får jag emot de sammansatte Utskottens, uti förevarande fråga, fattade
beslut, mig reservera, under åberopande derjemte af Herr Major von
Troils yttrande, deruti jag till alla delar instämmer.”
N:o 26.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 28 Jan. 11. 2 e. m.
Memorial, i anledning af Riks-Stundens skiljaktiga beslut rörande
Betänkandet N:o i3, angående väckt fråga om prygelstraffets
afskaffande, m. m.
Enligt från Riks-Stånden till Utskotten ankomne Protocolls-Utdrag,
har Ilöglofl. Ridderskapet och Adeln under den 11 sistlidne December bifallit
första punkten af ofvannämnde Betänkande, men deremot afslagit Utskottens
förslag i de två efterföljande punkterna, med förklarande, att, då
Ridderskapet och Adeln inhemtat, att Styrelsen redan till ärendets behandling
nedsatt en Comité inom hvilken de mildare åsigterne lyckats göra
sig gällande, ehuru dess arbete måst afbrytas i anseende till fördröjandet
af det nya Criminal-Lagförslagets pröfning, Ridderskapet och Adeln för
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-TJtskottets Betänkande, N:o 27.
7
närvarande funne öfverflödigt att till Kongl. Maj:t ingå med underdånig
skrifvelse i ämnet.
llögv. Pi este-Ståndet och Hederv. Bonde-Ståndet åter hafva under den
3o November nästlidet år bifallit Betänkandet i dess helhet och Vällofl.
Borgare-Ståndet har den 7 sistlidne December jemväl bifallit detsamma,
men med den förändring, att Ståndet, i stället för Utskottens hemställan i
andra punkten af Betänkandet, för sin del beslutat, att Rikets Ständer må,
i underdånig skrifvelse, anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes i Nåder vidtaga
sådana åtgärder, hvarigenom användandet af prygelstraffet såsom extra judiciel
bestraffning inom den värtvade och indeldta armeen ma helt och
hållet upphöra.
Vid sådant förhållande och då två Riks-Stånd bifallit Betänkandet
i dess helhet samt Borgare-Ståndet godkänt detsamma med endast den
förändring, att, då Utskotten 1 andra punkten af sitt fölslug hemställt, det
Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om vidtagande
af sådane åtgärder, hvarigenom prygelstraffet såsom extra judiciel
bestraffning inom den värfvade och indeldta armeen i möjligaste måtto inskränktes,
Borgare-Ståndet beslutat underdånig hemställan derom, att nämnde
straff måtte såsom extra judiciel bestraffning inom den indeldta och värfvade
arméen helt och hållet upphöra; få Utskotten, på det ärendet, i anseende
till sistnämnde skiljaktighet, icke måtte förfalla, vördsamt inbjuda
Vällofl. Borgare-Ståndet att med Preste- och Bonde-Stånden
sig förena uti bifall till Utskottens ofvanberörde hemställan
uti andra punkten af Betänkandet.
Stockholm den 28 Januari i845.
N:o 2y.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 28 Jan. kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckte frågor om upphäfvande af ej
mindre Kongl. B ref ven den g April i8o5 och den 6 November
1822, angående rättigheten till svedjande inom Blekinge
Län, än äfven det emot svedjande inom Bergslag stadgade
förbud.
Från Hederv. Bonde-Ståndet hafva Lag- samt Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskotten fått emottaga en utaf Riksdags-fullmägtige från
8
Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utskoltens Betänkande, N:0 27.
Blekinge Län, Ola Jeppsson, Gustaf Bernhard Appelqvist och Lars Pettersson
väckt motion, deruti de, med förmälan att de angående rättigheten
till och vilkoren för svedjande inom Blekinge Län under den 9 April
i8o5 och den 6 November 1822 till Kammar-Collegium utfärdade Kongl.
Bref, innefattade en obehörig och skadlig inskränkning uti den skatteman i
allmänhet, enligt Kongl. Förordningen den 1 Augusti i8o5 om skogarne i
Riket, medgifne fria och obehindrade egande- dispositions- och uppodlingsrätt
öfver enskild skog och mark, påyrkat att ej mindre berörde Kongl.
Bref, än äfven alla andra påbud och förordningar, som i enstaka fall förhindra
den fria rättigheten lill svedjande å Krono-skatte-hemman inom
Blekinge Län, måtte varda upphäfne och Blekingska Provincen såmedelst
i denna för orten vigtiga angelägenhet tilläggas enahanda fördelar, som
Krono-skatte-hemman i allmänhet inom Riket äro förunnade, vid föredragning
till remiss af hvilken motion förre Talmannen Anders Eriksson från
Örebro Län deråt yrkat den utsträckning, att det emot svedjande i skogsbygden
inom Bergslag stadgade förbud jemväl måtte upphäfvas, enär det
dermed åsyftade ändamål, skogens framtida bestånd, icke skulle derigenom
vinnas, utan den omväg, som för tillåtelse dertill erfordrades medelst ansökning
hos vederbörande och derpå följande utsyning, endast tillskyndade
jordinnehafvarne besvär och kostnader.
Innan Utskotten öfvergå till pröfning af motionärernes förslag, anse
Utskotten sig böra i korthet framställa ej mindre hvad, som i allmänhet
är stadgadt i afseende på rättighet att anställa så kalladt svedjande, än ock
hvad den i detta hänseende för Blekinge Län gällande special-lag innehåller
på det deraf må kunna skönjas i hvilka delar denna sistnämnda skiljer
sig från de i allmänhet derom gällande föreskrifter.
Den nu gällande Kongl. Förordningen om skogarne i Riket den 1
Augusti i8o5 innehåller i 53 § rörande svedjande, i enlighet med hvad
förut genom Kongl. Förordningen den 10 Dec. 1793 var stadgadt , att ”som
det är utaf erfarenheten uppdagadt och styrkt att svedjande å sandmo
samt bergaktig och stenbunden mark är i allmänhet för landet och det
allmänna skadligt; så vill Kongl. Maj:t hafva stadgat och förordnat, att
svedjande å alla så beskaffade, utom åker, äng och rätta beteshagar belägne
ställen, skall allmänneligen vara förbudet, de orter undantagne, der Kong!.
Maj:t, för serskilde omständigheter, annorlunda i Nåder förordnat.”
Uti
samt Allm. Besv. och Ekon.“-Ut skot tens Betänkande iVro 27.
Uli detta ovilkorliga förbud emot svedjande å sandmo samt bergaktig
och stenbunden mark, utom åker, ting och rätter beteshage, är genom
Kongl. Kungörelsen den 2 Mars 18it), den ändring gjord, att den
hemmansegare, som a dylika ställen vill svedja, skall, i de orter, der annorlunda
icke är derom serskildt tillförene förordnadt, anmäla sig hos Kon-d.
Maj:ts Befallningshafvande, som i sådant fall utser två erfarne och pålitlige
män, att besigtiga stället, der svedjandet tillämnas, och sedermera,
efter förekommande skäl, prof var, huruvida ansökningen kan utan olägenhet
bifallas, eller bör, efter ornständigheterne, inskränkas eller alldeles
förvägras. —
Å Allmänningar, Boställs-, K ron 0 - h e n 1 in ans- och annan Kronojord,
äi , fastän marken finnes till svedjande tjenlig, svedjande utom åker, äng
och ratter beteshage, enligt 54 § Skogs-Ordningen, icke annorledes tillåtet0,
an efter Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes iof och tillstånd; och är, jemlik
56 § samma Kongl. Förordning, svedjande, utan iof, förbjudet å Kronopaik
och Gehäg, vid bot af 66 R:dr 3.?. sk., å Allmänning 10 R:dr, å
Krono-hemman eller annan Kronojord utom bergslag 5 R:dr, å Krono-hemman
ellei Krono-jord inom bergslag eller å, inom eller utom bergslag belägen,
recognitions-skog, som till bergverk upplåten är, 5 R;dr, om marken,
som svedjad blifvit, ej varit bergaktig och stenbunden, utan för skogens'
återväxt tjenlig, samt 3o R:dr 16 sk., derest svedjandet skett i berg och
sandmo eller bergaktig och stenbunden grund, hvarförutan samma § förmå!,
att den, som a berg och sandmo eller bergaktig och stenbunden mark
sig med svedjande förbrutit, skall dessutom vara skyldig att den svedjade
marken med försvarlig gärdesgård förse samt i Åtta år inom sådan hägnad
halla vid 3 R:dr 16 sk. böter för hvarje år, som med hägnaden uppskjutes;
att om han svédje-fältet besår, utan att det förut hafva hägnat,
skall äfven grödan vara förbruten; att under den tid, svedjemarken med
hägnad hållas bör, den icke får till bete begagnas, vid 3 R:dr 16 böter;
alt om den, som icke behöfver lof till svedjande, skulle söka svedja å
sådana utom åker, äng och rätter beteshage belägne ställen, som bestå af
sandmo eller bergaktig och stenbunden mark, utom åker, äng och rätter
beteshage, sådant är belagd t med 5 R:dr böter; samt att i öfrigt om flere
äro uti olofligt och olagligt svedjande delaktige, hvar och en skall serskildt
med böter beläggas, såsom ock grödan af olaglig och otillåtelig svedja eller
ock grödans värde alltid skall vara förbruten och lika med böterna till
Bih. till It St. Prot. 1845. 7 Sami, 2 AjdJ 8 Haft.
2
IO
Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utskottens Betänkande, N.o 27.
skiftes gå; och stadgar 58 § att, om landtbo svedjar, utan hemmansegarens
' lof och minne, han skall bota som för olofligt svedjande är vordet
stadgadt.
Inom Blekinge Län åter är, genom Kongl. Brefvet den 9 April i8o5,
det i 1790 års Förordning om skogarna i Riket bestämda och i nu gällande
i8o5 års Förordning äfven bibehållna förbud emot svedjande å sandmo,
samt stenbunden och bergaktig mark upphäfvet; hvaremot blifvit
stadgadt:
1:0 att svedjande vid den bot och den påföljd, Lagen uti 14 Lap.
Byggninga-Balken utstakar, på hvad mark det helst vara må, inom eller
utom rätter hägnad och beteshage, icke får ega rum, der ek eller bok
finnes växande med annan skog, som svedjas vill, samt följaktligen icke
eller på de ställen, der endast bokträd finnes eller uti de egentligen så
kallade bokskogarne;
2:0 att hemnjansegare och åboer, så väl af skatte, som krono natur,
enär desse sednare lof till svedjande erhållit, äro vid vite af o Rdlr Specie
förpligtade att sex år efter det skog på svedjelandet blifvit skördad, hålla
den svedjade marken med laga hägnad instängd samt för bete af hästar,
får, getter och svinkreatur fredad, hvilka vitesböter skola erläggas för hvarje
år en sådan hägnads-skyldighet försummas och så ofta dylikt betande nyttjas;
och
3:o att på den mark, hvarå uppodling till åker icke genast företages,
all plantering af potatoes eller andra växter, sedan rågskörd efter svedjandet
är bärgad, icke är tillåten vid vite af 10 R:dr Specie; och är genom Kongl.
Brefvet den 6 November 1822 nyssnämnde Kongl. Bref åter upplifvadt;
likvist med den modificalion, att något binder för svedjande ej skall uppkomma
deraf, att bland surskogen å den mark, hvarå svedjande är i fråga,
ett eller annat bokträd finnes, endast att detsamma icke skadas; samt att,
till förekommande af missbruk härutinnan, det skall, på sätt och i den ordning,
ofvannämnde Kongl. Kungörelse den 2 Mars 1819, rörande svedjande
å sandmo samt bergaktig och stenbunden mark innehåller, på Kongl. Maj:ts
Befallningshafvandes pröfning bero, om svedjande å sådan mark, der bok
kan finnas bland surskogen, må tillåtas.
Vid jemförelse således af de för Riket i allmänhet och de serskildt
för Blekinge Län angående svedjande gällande föreskrifter, inhemtas, att,
då svedjande å skattehemman i allmänhet i Riket endast är förbjudet å sådane
utom åker, äng och rätter beteshage belägne egor, som beslå af sand
-
La"- samt Allm. Bcsv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande_, IV.-o 27.
jj
ino samt bergaktig och stenbunden mark, der Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
dock, efter sig företeende omständigheter, kan tillstädja svedjande; så
far inom Blekinge Län väl svedjande försiggå å så beskaffad mark, utan att
tillstånd dertill behöfver sökas, hvaremot svedjande icke får ega rum å
någon mark, der bok finnes växande, vare sig inom eller utom rätter hägnad
och beteshage, med den inskränkning likväl att, der endast en och annan
bok växer bland surskogen, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande eger meddela
tillåtelse till svedjande å sådan mark.
Om de för Blekinge Län i afsende på svedjande gifne föreskrifter
således, å ena sidan, innebära en inskränkning i de för Riket i allmänhet
derom gällande stadganden; så innefatta de, å andra sidan, jemväl en utvidgning
af svedje-rätten, enär svedjande inom Blekinge är tillåtet å alla egor
och således filven å sandmo samt bergaktig och stenbunden mark, endast
bok icke finnes der växande; och då det för Rikets öfrige Provincer stadgade
förbud emot svedjande grundar sig på markens beskaffenhet och dess
otjenlighet till svedjande; så finnes bokskogens skyddande utgöra grunden
för de inskränkningar, som svedje-rättens utöfning inom Blekinge är underkastad.
Då likväl nu egare af frälsejord, genom i8o5 års Kongl. Förordning
om skogarne i Riket, blifvit bibehållne vid deras rättighet att efter eget
godtfinnande använda deras enskilda skog och Krono-Skatte-hemmansegare,
enligt 3a § i samma Kongl. Förordning, blifvit tillagde en fri egande och
dispositionsrätt öfver så väl bok, som andre bärande träd, med undantag
endast af ek, samt egare af krono-skatte-hemman, berustade säterier och
stadsjord af kronoskatte natur, genom Kongl. Brefvet den 9 Juni i83i,
jemväl erhållit tillstånd att till sig lösa å deras egor växande ekeskog; alltså
och enär grunden för den inom Blekinge Län i förevarande hänseende
gällande special-lag således upphört, efter det vården om bokskogen, som
dermed afsetts, blifvit till hemmansegarne sjelfve öfverlemnad, samt markens
beskaffenhet och icke det derpå växande trädslag synes så väl inom
Blekinge Län, som Rikets öfriga Provincer, böra utgöra den enda naturliga grunden
för förbud emot svedjande; anse Utskotten sig desto heldre böra understödja
motionärens förslag, som derigenom skulle vinnas enhet uti lagstiftningen,
och Blekinge således, i afseende på svedjerätten, ställas under samma
lag, som gäller för Rikets öfrige Provincer; hvadan Utskotten alltså vördsamt
hemställa:
12 Lag- samt Allm. Bes v.- och Ekon.-JJlskottens Memorial, No 28.
t
det Rikets Ständer måtte hos Kong/. Maj:t i underdånighet
anhålla, att Kongl. Brefven den 9 April iSoö och den 6
November 1822, angående rättigheten till och vilkoren för
svedjande inom Blekinge Län, mätte till all kraft och verkan
varda upphäfne och de för svedjande i allmänhet inom Riket
bestämde föreskrifter förklaras gällande äfven, fur Blekinge
Län.
Beträffande åter det af förre Talmannen Anders Ericsson vid remitterandet
af förenämnde motion framställde förslag om upphäfvande af förbudet
emot svedjande inom bergslag; så enär denna fråga, hvilken icke eger
något oskiljaktigt sammanhang med motionärens yrkanden, ej blifvit väckt
i den ordning 5a §. Riksdags-Ordningen föreskrifver, rörande memorial, som
skola till Rikets Ständers Utskott remitteras, samt härtill kommer, att, hvad
sjelfva saken angår, erfarenheten af den skadliga verkan på skogens återväxt,
svedjande på sandmo samt bergaktig och stenbunden mark i allmänhet
medför, föranledt det deremot utfärdade förbud, såväl inom bergslag, som i
allmänhet i Riket , och någre förändrade förhållanden i detta afseende
icke inträdt; anse Utskotten sig böra hemställa,
att Anders Ericssons ifrågavarande
utan afseende.
Stockholm den 28 Januari 1845,
förslag måtte lenmas
N:o 28.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 28 Jan. kl. 2 e. m.
Memorial, i anledning af uterremiss utaf Betänkandet N:o 8, rörande
väckt fråga om ändring i Kojigl. Bref vet den 5 Fe
bruari 1808, samt Kammar-Collegi derpå grundade Kungörelse
den 29 i samma månad, angående besittnings-rätt till kronohemman.
Enligt till Utskotten ankomne Protocolls-Uldrag, har förenämnde
Betänkande blifvit bifallet af Höglofl. Ridderskapet och Adeln samt Högv.
Preste-Ståndet under den Q och af Yälofl. Borgare-Ståndet den i3 sistlidne
November; hvaremot detsamma under sistnämnde dag är vordet af Heder v.
Z/<zg- samt Allm. Besr.- och Ekon-,Utskottets Utlåtande, lV'.o 2g.
j3
Bonde Ståndet återremitteradt; vid hvilket förhållande, och då tre Stånd
således Idlallit Betänkandet, någon vidare åtgärd från Utskottets sida icke
lärer erfordras.
Stockholm den 28 Januaii 1845.
N:o 29.
Ank. till Exp.-Utsk., d. 29 Jan. kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af gjorda anmärkningar vid Utskottens Betänkande
Nio /j, öfver väckt motion om förtydligande af
Förf atlnmgarne rörande snöplogning.
Enligt till Utskotten från Respective Riks-Stånden ankomne Protokolls
Uldicig, hai detta Betänkande blitvit bifallet af Höglofl. Ridderskapet
och Adeln och Hög v. Preste-Ståndet, afslaget af Yällofl. Borgare-Ståndet
samt aterremitteradt af Idederv. Bonde-Ståndet, på grund af följande deremot
gjorde anmärkningar, nemligen:
’
1:0 att, då snöploglag funnos så stora och vidsträckta, att det vore
omöjligt lör plogfogden att på den tid, hvarinom allmän väg, efter inträffatlL
snöfall, hör vara farbar, hinna till skottning eller plogning uppbåda
alla Irån hvarannan vidt spridde delegare, en sådan skyldighet icke hordt
honom åläggas, utan hvarje delägare förpligtas, att, ulan kallelse, sjelfmant
sig infinna, med åliggande för plogfogden att tillse, det plogningen eller
skottningen blefve ändamålsenligt fullgjord, eller vid delegarnes underlåtenhet
verkställd för lega; i enlighet hvarmed ett förslag till förändrad redaction
af Kongl. Brefvet den to Maj 1815 hlifvit framstäldt;
2:0 att den förhöjning i ansvaret för plogfogdes försumlighet, som
Utskotten föreslagit, vore obehöflig och dessutom icke föranledd af den i
ämnet väckta motion ;
3:° att hötet ne för plogfogdens underlåtenhet att å delegarne utfärda
kallelse borde nedsättas till 3 R:dr 16 sk. samt för de sednares att
kallelsen åtlyda till 1 R:dr 3a sk., allt Banco; hvarjemte,
4:o hlifvit, föreslaget, att i den förklaring, som komme att i ämnet
utfärdas, 01 den. vid inträffande snöfall,” måtte utbytas emot: ”efter snöfall,
pa det att plogfogden icke måtte bli antastad med obehörige åtal.
Bih. till R. St. Prot, i8/i.5J 7 Sand. 2 Afd. 8 Haft.
3
I 4
Zag- samt Allm Btsv.- och Ekon.-Ulskottes Utlåtande, 2g.
Utskotten hafva tagit berörde anmärkningar i öfvervägande; och
enär till den plogfogden åliggande befattning, såsom hufvudman för snöploglaget,
måste höra, icke allenast, att, sedan delegarne till snöskottning
sig inställt, tillse, det snöskottnings-arbelet varder ordentligen verkstäldt,
ulan äfven föranstalta derom, att, då snöskottning erfordras, delegarne till
detta arbete med tillräckligt manskap sig infinna, och således att till arbetet
dem buda ; kunna Utskotten ej annat än fortfarande anse det vara med
rättvisa öfverensstämmande att, om snöplogfogden eftersätter fullgörandet
af sin skyldighet att, vid inträffande behof af snöskottning, kalla delegarne
till arbetets verkställande, han i första rummet bör för denna försummelse
vara ansvarig och serskildt botes påföljd underkastad; hvadan Utskotten
äfven, på de i förra Betänkandet upptagne skäl, finna sig förhindrade att
nedsätta det föreslagne bötesbeloppet, helst uti denna bestämmelse ingalunda,
såsom anmärkt blifvit, förefinnes någon förhöjning, utan snarare en
nedsättning uti det i 1815 års Kongl. Bref stadgade bötesbelopp, enär
detsamma oftast blifvit ålagd t hvarje serskild delegare i ploglagen, i hvilket
fall det ansvar, som drabbat ett stort ploglag, blifvit mångdubbelt
större än det för plogfogden nu bestämda; vid sådant förhållande och då
nedsättning i ansvaret för delegare, som, ehuru kallade, underlåta att till
snöskottning sig infinna, hvarken är lämplig eller af motionären påyrkad,
samt den föreslagne redactions-förändringen att orden: ”vid inträffande
snöfall” skulle utbytas emot: ”efter snöfall,” så mycket mindre kan anses
af behofvet påkallad, som förstberörde uttryck redan finnes uti ofvannärande
Kongl. Bref, utan att, vid tillämpning af stadgandet, någon tvekan om
uttryckets rätta förstånd hittills, Utskotten veterligen, försports; få Utskotten,
med vidhållande af sitt uti det förra Betänkandet afgifne, utaf
två Riks-Stånd bi fallne, förslag, ånyo öfverlemna detsamma till Heder v.
Bonde-Ståndets pröfning.
Stockholm den 28 Januari 1845.
STOCKHOLM, I. Makcus, 1845.
1
Lag- tomt Allm. Bese.- och Ekon-Utskottens Betänkande, N:o so.
N:o 30.
Ank. till Exp.-Ulsk. den 24 Mars, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckta frågor om förändringar i
Stängsel-Förfättningarnc.
Till Utskottens behandling hafva blifvit öfverlemnade följande, i
ämnet väckte, motioner, nemligen;
•j ,1:0 af.?I.err Grefve kagerbjelke, G„ som anfört, alt Kongl. Maj:t
7ld
da Resdagar, genom Nådiga Propositioner dm 31 Decem
ber
1828 och den 22 Februari 1834, till Rikets då församlade Ständer
ötverlemnat förslag till ny Stängsel-förordning, byggd på hufvudsakligen
enahanda grunder, som uti Lag-Comiteens förslag till ny Civil-Lag uti 5
<^ap. Ryggninga-Balken för stängsel-skyldigheten finnas antagne, nemligen:
att den, som stänga vill, eger dertill vitsordj sä vida egogränsen är
lagligen bestämd eller erkänd, men att delegare, som i tegskifte ligga^ icke
ega att stängsel mot hvarandra fordra;
att egare af skogs- eller betesmark, som mot åker, äng eller odlingsIxu
mark gränsar, skall vara pligtig att i hägnaden deltaga; samt
att delnings gr i luden bestämmes, hvarken efter hemmantal eller egorj
md, på sätt nu stadgadt ur, utan att, der egor af enahanda beskaffenhet,
vare sig åker, äng, skog eller betesmark, möta hvarandra, böra delegarne <1
ömse sidor, till hälften hvardera, fullgöra stängselskyldigheten', men att
deremot, dä åker, äng eller, vid laga skifte såsom inrösningsjord beräknad,
odlingsbar mark möter skogs- eller betesmark, bör den sednares innehafvare
endast till en tredjedel i stängseln deltaga;
och som dessa grunder för hägnaders fördelning voro mera rättvisa,
bestämda och enkla, än nu gällande stängselgrunder, har motionären,
på de uti Kongl. Maj:ts nyssnämnde Nådiga Propositioner och Lag-Comitéens
motiv till berörde Capitel samt Högste Domstolens i ämnet afgifne
utlåtande till stöd för förslaget anförde skäl, föreslagit Rikets Ständer att
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t, med
Oih. (til R. St. Prof. 1845. 7 Samt. 2 Afd. 0 Uäft.
1
2
Lag- samt Allm. Bcsv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 30.
upphäfvande af hvad i ämnet förr varit stadgadt, i N tiller utfärda ny
Stängsel-Förord/.ing, i öfverensstämmelse med Sotig7. MaJ:ts unförmähle
Nådiga Propositioner;
2:o af Andreas Bengtsson från Jönköpings Lan: alt redan under
den tid, nu gällande Stadga om Skiftes-verket i Riket utarbetades och antogs,
behofvet af en ny Stängsel-Förordning varit erkändt, emedan den nu
gällande i flera hänseenden vore högst olämplig och orättvis, i synnerhet
der laga skifte öfvergått skifteslagen; hvadan motionären föreslagit, alt det
uti Kongl. Maj:ts of vanberörde Nådiga Propositioner intagne förslag till
7iy Stängsel-Förordning måtte af Rikets Ständer godkännas;
3:o af Petter Pehr: son från Jönköpings Län, med hvilken Anders
Johan Sandstedt från samma Län sig förenat, atl, sedan laga skillen inom
nästan alla Rikets provincer så fortgått, att de flesta hemmans-egare i möjligaste
måtto fått sina egor sammandragne såsom enstaka hemman, nu gällande
Stängsel-Förordning vore i högsta måtto olämplig. Motionären har
föreslagit följande förändringar i 1802 urs Stängsel-Förordning nemligen:
l:o ”Alt alla skifleslag, der de med sina egor mola, laga hältteu
livar af stängseln uti alla skiljoiinier i ulegor eller afrösningsjord, samt i
inrösnings jorden efter uppskattnings-värdet’;
2-o ”Då åker, äng eller inrösningsjord möter utägor eller afrösningsjord,
vare den skyldig att hålla stängseln allena, som eger åker, äng eller
i nrösn ings jorden”;
hvarjemte molionären hemställt, att, om detta dclningssätt icke funnes
lämpligt för alla Rikets provincer, det åtminstone målte antagas för
Götha rike, der laga skiften försiggått;
4m af Johannes Andersson från Skaraborgs Län: att, ehuruväl det
ville synas, som stadgandena i 2 § 5 Gap. Byggninga-Balken och 1802
års Stängsel-Förordning, angående fördelning af den hägnad, som sträcker
sig byar emellan, till sina grunder vore billiga och rättvisa, så alt den
by gärdar för mer, som för mera ligger, och den mindre, som för mindre
ligger; blefvo dock dessa stadganden, då de tillämpades äfven emot byar,
som undergått laga skifte, till sine följder orättvisa och obilliga. Om nemligen
ett enstaka hemman om 2 mantal med 1000 tunnland åker och äng
på en sträcka af 4,400 alnar angränsade en by om 22 mantal med tillsammans
4000 tunnlands inegor, så vore, så länge byn hade sina egor sam
-
3
lag- samt Allm. Best' - och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 30.
ialde, ingenting vallare, ;in all byn i rågångshägnaden loge del efter sin
areal med Adelar enligt 17.34 års färg; och om man kunde antaga, att
iryn lödde icke 4, utan 11 gånger så många kreatur, som det enstaka heminanet,
vore äfven 1802 års Stängsel-Förordning rättvis; men då denna
1‘örordning tillämpades emot byn, sedan densamma genom laga skifte b 1 ifvil
(örvandlad till 22 enstaka hemman, af liv i 1 ka 2 mantal i den fordna
byn med 2,)0 tunnland hvardera angränsade det förstnämnde enstaka
hemmanet, föranledde Förordningen till orättvisa, enär, efter naturlig Lag,
hvarmed 1734 års Lagstiftning öfverensslämde, enstaka hemmanet bordt
hafva ?:delar af rågångsslräckan; hvaremot det, eldigt 1802 års Stängselförordning,
endast linge |:del. Af sådane anledningar har motionären föreslagit:
att
1 § af 1802 års Stängsel-Förordning måtte upphäfvas och 1734
års Lag uti 5 Gap. 2 § Byggninga-Balken upplifvas med det tillägg: ”att
då by genom laga skille bli t vi t sprängd, endast de hemman, som angränsa,
deltaga eller arealen mot de entaka hemmanen, eller då b v blifvit delad,
upphörer den gamla fördelnings-grunden”.
Då Utskollen nu gå att öfver ofvanberörde förslag sig utlåta, anse
Utskotten sig, i anledning af Herr Grefve Lagerbjelkes och Andreas Bengtssons
från Jönköpings Län yrkande om antagande af det uti Kong]. Maj:ls
Proposition Lill Rikets Ständer den 31 December 1828 intagne förslag till
ny Stängsel-Förordning, till en början böra i korthet redogöra för behandlingen
och utgången af berörde fråga vid de tre sednast förflutne Riksdagarne,
då den utgjort föremål för Rikets Ständers pröfning.
Vid 1828 års Riksdag, då frågan, genom Kongl. Maj:ts nyssnämnde
Nådiga Proposition först bragtes å bane, yttrade derom Lag- och Ekonomi-Utskotten
uti deras deröfver, under POo 33, afgifiie betänkande: att det
måste medgifvas, alt de uti Kongl. Förordningen den 9 Februari 1802 bestämde
grunder för slängselskyldighetens fördelning mången gång i tillämpningen
medförde verklig orättvisa, samt alt för vissa locala förhållanden
och der jorden i allmänhet vore af någorlunda jemngod beskaffenhet,
samt betydlig skillnad icke egde rum mellan hemmansdelarnes storlek, den
föreslagna förändrade delningsgrunden vore den mest lämpliga, likasom
den egde en bestämd fördel deruti, att den är enkel och för hvar och eft
lättfattlig, så att serskildl biträde för stängsel-delnings upprättande, i enlig*
het dermed, icke kan blifva erforderligt. Genom antagande af denna del
-
4
Lag- Mmt Allm. Besv. och Ekon.-Utskottcnt Betänkande, N:o 30.
ningsgrund skulle lik viil deri mindre hemmansegaren få vidkännas en betydligt
ökad, dess förmåga mången gång måhända öfverstigande, stängselskyldighet;
äfvensom de jordegare, livilka vid verkstäldt egoskifte fått taga
af den sämre jorden till större rymd, eller de, livilka erhållit sina egor
i flera serskilde lotter, icke allenast kommo alt vidkännas dessa
olägenheter, utan äfven den af ökad, stängselskyldighet. På grund
af dessa betänkligheter och då der Lill kom, ej mindre att genom antagande
af en ny, från den förut gällande så väsendtligen afvikande, grund
för slängselskyldighetens fördelning, rubbning skulle komma att ega rum.
i de, jordegare emellan, redan bestämda förhållanden, än ock ändring i
stadganden, som voro af större allmän omfattning och inverkan på medborgares
enskilda ekonomiska ställning, borde med yttersta varsamhet
tillvägabringas, samt att det framställda förslaget icke kunnat blifva tillräckligen
kändt af den jordbrukande allmänheten, hvilkens rätt derunder
egentligast vore beroende; så förklarade Rikets Ständer, uti underdånig
skrifvelse den 10 Augusti 1829, att de funnit betänkligt vid nämnde Riksdag
Lagförslaget antaga, men anhöllo, att dess pröfning och deraf följande
antagande eller icke antagande måtte få hvila till Ständernas nästa
sammanträde; samt att emedlertid förslaget, jemte Högste Domstolens
deröfver afgifna utlåtande och Lag-Comiteens bifogade motiv till 5
Gap. Byggninga-Balken i nya Civil-Lag-förslaget, målte på allmän bekostnad
tryckas, samt lämpliga antal exemplar deraf till Länens Hushålls-säilskap
utdelas, för att genom deras försorg komma allmänheten tillhanda
och blifva af den kändt.
Efter det Kongl. Maj:t, med bifall till denna Rikets Ständers underdåniga
anhållan, vidtagit de sålunda äskade åtgärder, och derjemte, till
beredande af ytterligare upplysningar, rörande förslaget i alla dess delar,
från Hushålls-sällskapen i Länen samt, der sådane ej finnas, från Konungens
Befallningshafvande infordrat underdåniga utlåtanden, blef samma förslag,
med åtskilliga af nämnde utlålanden föranledde förändringar och modificationer,
genom Nådig Skrifvelse den 22 Februari 1834, till Rikets Ständers
pröfning ånyo öfverlemnadt.
Rikets Ständer funno likväl, på hufvudsakligen enahanda skäl, som
vid 1828 års Riksdag blifvit emot förslaget anförde, sig icke kunna detsamma
godkänna och antaga; och vid sisllidne Riksdag, då frågan ånyo
väcktes, blef förslaget likaledes underkändt.
Lag- samt ÅUm. Bm. och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 30.
5
De mest väsendtlig,! skiljaktigheten emellan nu gällande stängselgrunder
och de uti Kongh Maj:ts Nådiga Proposition föreslagne, äro hufvudsakligen
följande:
Do alt, då vitsord till stängsels upprättande nu eger rum, endast
då lika beskaffade egor ligga å ömse sidor om egogränsen, såsom der åker
och äng möter åker eller äng och der skog och utmark möter enahanda
mark, det nya förslaget innehåller: alt den, som stänga vill, eger dertill
vitsord, sä vida egogränsen är lagligen bestämd eller erkänd;
2;o att, då nuvarande stängsel-lag stadgar, att der skog, beteshage
eller utmark möter åker och äng, den håller gården allena, som eger åker
och äng, samt att de förändringar, skog och utmark kunna undergå genom
ujfpodlingar till åker och äng, icke få verka till förändring i stängsel-skyldigheten,
ulan marken, oagtadt sina förbättringar, efter dess förra beskaflenhet
anses, skyldigheten lör grannar att deltaga uti skillnads-stängsel hädanefter
skulle blitva allmän, uLan afseende på jordens beskaffenhet eller
brukningssätt, och alt således egare aj skog och betesmark, som mot åker,
äng eller odlingsbar mark gränsar, skulle vara pligtig att i hägnaden taga
del; och
d:o att, då deltagandet uti stängsel hittills beräknats emellan serskilde
byar efter hemmantalet, det förmedlade i fråga om inegor samt
det oförmedlade i afseende på skog och utmark, men emellan delegare i.
samma by uti inegor etter deras delningsgrund samt i oskiftad skog och
mark efter oförmedladt hemmantal och, om den blifvit skiftad, efter den
grund, som vid delningen löljts, skulle deremot hädanefter regeln blifva,
att der egor af enajianda beskaffenhet, vare sig åker, äng, skog eller betesmark,
hvarannan möta, böra delegarne å ömse sidor till hälften hvardera
fullgöra stängsel skyldigheten; men all deremot, dä åker, äng, eller vid
laga skifte såsom inrösningsjord beräknad, odlingsbar mark möter skogse/ler
betesmark, den sedtiares innehafvare endast bör till en tredjedel i stängseln
deltaga.
Hvad nu först stängselvilsordet beträffar; så enär rättighet att fordra
grannes biträde till upprättande af hägnad i mellanliggande skilnad —
stängselskyldigheten må vara härledd från hvilken princip som helst, vare
sig från egande-rätt eller gemensam nytta — varit erkänd i alla äldre
6
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekcn.-Vlskottens Betänkande, N:o 30.
stängsellagar och utgör en slående grundsats, hvars rättvisa och ändamålsenlighet
icke lärer af någon betviflas, samt den utsträckning af nämnde
vitsord, som förevarande förslag innehåller, till äfven det fall, då egor af
olika beskaffenhet hvarannan angränsa, såsom då åker och äng möter skog
och utmark, är en följd af den för slängselsfördelning i samma förslag
stadgade grund, få Utskolten, under förutsättning, att förslaget i sistnämnde
hänseende vinner bifall, tillstyrka godkännande af ofvan förstnämnde, i
afseende på stängsel vitsordet antagne, grundsats.
Hvad dernäst angår tillämpningen af densamma vid de händelser,
då skog och betesmark möter inegor; så enär det lärer böra förutsättas,
att boskaps-egaren är lika pligtig att bidraga till (redande al grannes åker
och äng, som denne att sätta sina egor och grödor i lörsvarslillslåud mot
andras kreatur, och man måste antaga, att egaren al skog och betesmark,
om han icke i samma förhållande, som egaren till åker och äng, häfver
nytta af inhägnade gränsor, dock alltid i någon mon deraf hemlar fördel,
serdeles som för en ändamålsenlig skogshushållning, hvars nytta allt allmännare
böljat inses, skogens inhägnande och fredande utgör första vilkoret;
så anse Utskotten det både rättvist och billigt, att egare af skogs- eller
betesmark, som mot åker, äng eller odlingsbar mark gränsar, till någon
del bidrager till hägnadens uppförande och underhåll
Utskotten öfvergå härefter till frågan, efter hvad grund grannars
ömsesidiga deltagande i hägnads upprättande bör mätas eller Lill prutningen
af sjelf va deiuingsgrunden.
Denna fråga har lagstiftaren på olika lider olika afgjort. De äldsta
lagarne innehöllo derom helt enkelt, alt, der gemensam stängselskyldighet
egde rum, hvar och en skulle i hd g'luden lugn del till hälften. Så stadgades
i Uplands-Lagen Viderboa-Balken 17 Flocken, Westgötha-Lagen Bvggninga-Balken
1 och 6 Flockarne, Westmanna-Lagen B. B. 53 flocken, och
Sudermanna-Lagen B. B. 14 flocken. 1 Lands-Lagen åter påböds i 26 C ap.
B. B., att den bj skulle för mera gärda, som för mera låg och den för
mindre, som för mindre lag. Delta stadgande upplitvades i 5 Cap. 2 §
B. B. af 1734 års Lag, och äfven i 1802 år-s Stängsel-Förordning är samma
princip bibehållen. Att efter fyra århundradens förlopp fråga nu ånyo
ldifvit väckt om återinförande af ofvannämnde i Landskaps-lagarne stad
-
Lag- samt Allm. Bcsv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 30.
7
gade delningsgruud för stängsel-skyldighel, tyckes antyda, att förhållanden
in träd t, som påkalla en återgång till livad af ålder stadgadt varit; helst
grunderne för nu ifrågasatte förändring, den der icke lärer kunna anses såsom
ett hugskott för dagen, då den, vid 1815 års Riksdag inom BondeStåndet
väckt, sedermera vid nästan alla de efterföljande återkommit, äro
vordne godkände af så väl Kong!. Majvl, som i förnyade Propositioner framställt
detta vigtiga ärende till Rikets Ständers bepröfvande, som ock af
Högste Domstolen och Lag-Comitcen samt nästan alla ilushölls-sällskapen i
lliket. Om man följer odlingens gång och landlbrukets utveckling, torde
förslaget om upplifvande af den redan i Lands-Lagen förkastade stängselgrunden
vara lätt förklarlig. Vid åkerbrukets första uppkomst var det
gilvet, att den, som ernade odla ett stycke mark, hvilken ditintills legat
öppen till bete för boskap, måste ensam afstånga delta stycke; men
under del odlingen framskred ocii de serskilde odlarne derigenom närmade
sig hvarandra samt deras gränser slutligen möttes och sammanfölfo,
uppkom och stadgades helt naturligt den enkla slängselgrund, att de serskilde
odlarne togo hälften hvar af hägnadeu i gränsen. Då landthruket sedermera
utvidgades och befolkningen ökades samt de första enstaka hemmanen
slutligen förvandlades till stora byar, uppkom ett annat förhållande.
Det var då mera icke enhet, som mötte enhet, utan en samfällighet,
som mötte samfällighet; och då alla delegarne i dessa samfälligheler, eller
såsom de i Uplands-Lagen, Viderboa Baiken lf) Cup. 1 § kallas, Varna/ng,
icke hade lika loller samt hvar och eu borde deltaga i stängseln mot
angränsande byn, eller sin andel i Värnalaget, så uppkom lika naturligt
den regeln, sorti i Lands-Lagen sladfäsludes, att den skulle stänga för mer,
som för mera låg och den för mindre, som för mindre låg; och sedan den
meningen, all alla rättigheter och skyldigheter borde mätas efter de förhållanden,
som voro gällande i den tidens skattesystem, l-ner och mer vuniio
insteg i lagstiftningen, antogs äfven hemantalet till grund för hägnaders fördelning
de serskilde byarne emellan. Under sednare lider hafva samfälligheterne
åter börjat sönderfalla i enheter och sedan laga skiften numera
öfvergålt större delen af Riket, bar det ursprungliga förhållandet ånyo intr.
ädt, att enhet möter enhet och den gamla för dessa förhållanden gällande
siängsclgrunden blir åter användbar och efterlängtad i samma rnou deri
är enkel och bestämd samt i tillämpningen icke ledande till sådane ojeumheler,
som den- nu gällande och följaktligen mera rättvis.
8
Lag- samt Allm. Besv. o. Ekcm-, Utskottens Betänkande, Nio 30,
För clenna sistnämnde åsigt äro dock Utskotten skyldige redovisning.
—
Vid första påseendet tyckes ingen stängselgrnnd vara bättre än den,
efter hvilken skyldigheten beräknas i förhållande till jordegarnes ömsesidiga
ego-område. Följer man deremot denna hägnadsgrimd in uti sjelfva
dess tillämpning, så försvinna i de flesta fall de skenbara fördelande
deraf.
Emellan byar och enstaka hemman gäller intet annat mått för egoområdet,
än deras hemmantal; men det händer oftast att jordrymden å
endera sidan icke svarar emot hemmantalet. Sällan finnas isamma by hemman,
som i godhet och vidd äro hvarannan fullt jemnförliga och i serskilde
byar är skillnaden ännu större. En by kan dessutom med en ganska
obetydlig del af sine egor stöta intill en annan bys eller ett enstaka hemmans
hela egomassa. I dessa händelser blir hemmantalet en orättvis delliingsgrund,
om det på båda sidor är lika stort, och ännu orättvisare, om
den byn, hvars egor äro mindre, har större hemmantal, än den angränsande
byn eller hemmanet, livilket ej sällan inträffar.
Inom samma by åter, der sjelfva egobeloppet bestämmer hägnadsskyldigheten
hemmanen emellan, beror det likaledes af slumpen, huru denna
skyldighet kommer att falla ut. Omgifves en större egorymd af flere
mindre stycken, så kan dess hägnadsåliggande blifva ökadt, utan allt förhållande
till dessa små styckens tolal-summa, enär den större rymden skall
gå i serskild beräkning mot hvartdera af de angränsande mindre styckena.
Tuneslutes t. ex. ett hemman af fyra med detsamma lika stora ego-omfång,
erhåller det vida mindre del i stängseln på alla fyra sidorne, än om det
iuneslutes af fyra hälften mindre lotter; ehuru det i båda händelserne drager
lika mycken fördel af hägnaden. Likaså kommer inom ett skilteslag ett
hemmans hägnads-skyldighet att ökas eller minskas af den tillfällighet, att
det kommer att förläggas inuti skifteslagets område eller utmed rågång mot
angränsande by. I sednare händelsen blir dess stängselbesvär minskadt,
emedan uti rågångshägnaden alla uti byalaget taga del. I den förra åter
är det icke sällsynt, att ett hemman kan på flera olika ställen få sig
påfördt hägnads-sträckor, sammanlagde vida längre än alla hemmanets
gränsor sammanräknade, då det nemligen måste slängas icke allenast mot
angrän
-
9
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 30.
angränsande delegare i byn, utan äfven på flere aflägse ställen gemensamt
med ofrige hemmanen i skifteslaget deltaga uti rågångshägnader mot angränsande
byar, af hvilken hägnad det ingen nytta lian
Under sednast flydde århundraden, då man lät egorna lig«a i sitt
gamla bruk, ulan synnerlig omvexling och man följaktligen sällan äskade
någon ny stängsel, kändes föga olägenhet af berörde grund för slängselskvldigheten;
men nu, då hvar och en vill hafva sina egor afstängde för nya
odlingssätt samt byar dagligen skiftas och hemman klyfvas, uppslå derjemte
genom vidlyftigheten och svårigheten af de uträkningar, som för verkställande
af hägnads-delning efter nämnde grund måste göras, oberäkneliga
stridigheter och oredor, hvilket nogsamt bevittnas af de talrika rällegångarne,
rörande hägnads-skyldighetens fördelning samt de ständigt återkommande
förslagen om ändringar i nu gällande stängsel-lag.
Ehuru man för hägnads-skyldigheten förgäfves lärer söka en allmän
gt und, som, med afseende på den olikhet i odling och öfrige förhållanden,
som emellan Rikets serskilde provincer eger rum, icke någon gån<* i tilllämpningen
leder till ojemnheter, förmoda dock Utskotten, att den nu föreslagna
delningsgrunden i de flesta händelser hör blifva billig och icke
uti någon gifva anledning till olägenheter, jemförliga med dem, som
af den nu gällande varit en följd. Den har dertill det afgjorda företräde
alt den är enkel och bestämd samt lätt att falta och verkställa, så alt, efter
densamma, jordbrukare sjelfva i de flesta händelser kunna utan främmande
biträde upprätta stängseldelningar sig emellan.,
Emot denna delningsgrund har man dock invändt, att den icke fastade
tillbörligt afseende på den olika fördel, en större ocli en mindre egendom
egde af hägnad i mellanliggande skillnad och alt den, som droge
större nytta af hägnaden icke finge vidkännas mera kostnad än den, som
hade mindre förmon deraf.
Denna anmärkning kunde förtjena afseende, om man finge taga för
g'tvet, att den, som för mera ligger, alltid hade sina egor i ett stycke, ty
då fredades hela hans område genom skillnads-hägliaden; men ett' sådant
fall inträffar sällan, enär oftast händer, att af en stor egendom, som an
-
Bih till n. St. Prat. 1845. 7 Sami. 2 Afd. 9 Haft,
2
10
Lag- samt Allm. Bcsv. och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 30.
gränsar en mindre, blolt ett mindre stycke ligger vid gränsen, säl alt den,
som med den mindre egendomen möter, verkligen har lika stor, om ej
större, nytta af stängseln. Hägnader tjena nemligen i allmänhet till skillnad
icke emellan hela fastigheter, utan endast emellan serskilde delar deraf,
hvilka i godhet och vidd kunna vara i fullkomligt motsatt förhållande
till det, som eger rum emellan sjelfva fastigheterna. Huru litet den gemensamma
nyttan bestämmer hägnads-åliggandet, enligt nu gällande stängselgrund,
är dessutom i det föregående ådagalagdt.
Man har äfven emot den så kallade hälften-principen anmärkt, att
mindre hemmansegare, enligt densamma, skulle få vidkännas en betydligt
ökad stängsel-skyldighet. Denna anmärkning lärer dock förfalla, om man
besinnar, att en mindre hemmansdel, just till följd deraf, att den är mindre,
äfven har kortare gränser att inhägna, än en större, och att, om en
mindre jordrymd, till följd af en oformlig figur, hvilket dock enligt gällande
skiftes-författning icke får ega rum, på en sida har lika lång skillnadsslräeka
att inhägna som en större, så måste den, derigenom alt den
är mindre, hafva så mycket kortare råskillnad på en annan sida. Om t.
ex. ett helt hemmans yttre gränser utgöra en sträcka af ,1,600 famnar och
i: hemmans af l:del mindre, eller af 400 famnar, så erhåller, enligt den
nya delningsgrunden, det hela' mantalet 800 famnar att inhägna, då i:dels
hemmanet får 200, hvilket torde finnas rättvist. Ilar det mindre hemmanet
ännu kortare gränser, så blir dess stängselskyldighet i förhållande
derefter minskad. Har det längre gränser och, så vida båda hemmanen
ega lika formliga figurer, följagtligen mer att inhägna, bör det äfven taga
större anpart al stängseln. Om nu mindre liemmansdelar för närvarande
deltaga i stängselskyldigheten i ett oproportionerligt förhållande, så lärer sådant
vara ett ytterligare skäl för antagande af en mera rättvis delningsgrund.
Af nu gällande stängselgrund följa äfven andra olägenheter, hvilka
genom den nya skulle lörsvinna. Så skulle nemligen den af Johannes
Andersson i dess motion öfverklagade obillighet komma att upphöra, att,
om en större by, som angränsade ett enstaka hemman, biefvc skiftad, hela
byn efter dess total-område det oagtadt fortfarande skulle stänga emot
enstaka hemmanet, ehuru af den förra samfälligheten endast en obetydlig
hemmansdel, vida mindre än det enstaka hemmanet, komme att detsamma
angränsa $ äfvensom stadgandet i 1802 års Stängsel-Förordning, alt de
Lag- samt Allm. Besi\- och Elcon.-Utshottens Betänkande, N'.o 3Ö.
i£
föränd l ingar, skog och utmark kunna undergå genom uppodlingar till åker
och äng eller planteringar, ej böra verka till annat förhållande i stängselskyldighelen,
och den al delta stadgande uppkommande obillighet att en
till åker och äng uppodlad utmark frikallas från stängselskyldighet endast
al det skal, att uppodlingen skett under sednare lider, genom antagande
a den nya slängseJgrunden skulle upphöra, hvilket torde finnas desto mer
i ansenligt, som det icke sällan inträffar, att utmärker odlas till åkrar och
ängai, mangen gång af vida större bördighet och värde, än de gamla odalegorna.
Då Utskotten således icke tveka alt tillstyrka antagande af den nya
dier så kallade hälften-principen, är dock dervid att märka, att, på sätt
lörslaget äfven innehåller, densamma kommer att rent tillämpas endast i
de fall, då lika beskaffade egor skola genom stängsel skiljas; hvaremot då
åker och äng möter skog och utmark, den så modificeras, att egarne af
den sistnämnde marken , i anseende till den mindre fördel kan anses hafal
molla nslängsein, utaf densamma ansvarar endast eu tredjedel; hvarförutan
förslaget, i fråga om stängsel ulegor emellan, innehåller ytterligare
erforderlige jemkningar i hägnadsskyldigheten, såsom bland annat det stadgande,
att, om rågångslinea 2-‘ne skifteslag eller enstaka hemman emellan,
uti skogs- och betesmark utgör så stor sträckning, att, efter den antagne
stängsel-grunden, på helt oförmedlad! mantal belöpa öfver 500 famnar
och i förhållande derefter för mindre hemmansdelar, samt derjemte inträliar,
att det skifteslag eller enstaka hemman, hvars deltagande i stängsel
äskas, skulle märkligen betungas utan motsvarande nytta, sednare skifteslaget
eller enstaka hemmanet då bör en derefter jemkad skälD lindring
i slängsclskyldigheten erhålla, genom hvilken jemkning en egare af t. ex.
f,mumlal icke kan i ulegor erhålla mer än 621 famnars slängsel-slräekning,
utan att lian, der så skäligt finnes, blir till lindring berättigad, hvarigenom
ett så billigt förhållande uppkommer, att all anledning till oskäligt betungande
genom den föreslagne stängselgrundens antagande i denna del synes
fullkomligt undanröjd.
Dessutom och till undvikande af en brådstört och kostsam rubbning
uti nuvarande förhållanden i afseende på stängselskyldigheten och på
det att den nya stängsel-lagen blott småningom och under vilkor af ett
allmännare medgifvande af delegarne må införas, hafva Utskotten ansett sig
böra framför den i första förslaget bestämda rättighet att ovillkorligt er-)
12
Lag- tamt Atlm. Ben.- och Ehoa.-UUkotUnt Betänkande, N:o 30.
hålla lättelse i hägnads-besvär, i enlighet med nu föres la gne stängsel-lag,
föredraga det uti Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvelse den 22 Februari 1834
föreslagna stadgande, att om stängsel efter hittills gällande Författningar
blifvit upprättad, antingen på grund af fastställd stängseldelning, eller genom
domstols laga kraft egande beslut, dervid då bör förblifva, så länge
de fleste delegarne dermed åtnöjas, eller den redan varande stängseklelningen
icke genom laga skifte eller till betydligare förändringar ledande
ego-utbyten inom skifteslaget varder rubbad.
Då det uti Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition intagne förslag till ny
Stängsel-Förordning är på förenämnde, af Utskotten således gillade, grunder
bygdt, hafva Utskotten ansett sig böra detsamma antaga, med de förändringar
i redactionen, som funnits nödige- och då berörde förslag äfven
upptager de i Kongl. Förordningen den 31 Januari 1815 och Kongl. Circulair-Brefvet
den 17 October samma år stadgade bestämmelser om beskaffenheten
af laggild stängsel, hafva Utskotten för fullständighetens skull
och då dessa bestämmelser med sjelfva stängsel-grunderne hafva ett nära
sammanhang, ansett sig böra uti Stängsel-Förordningen äfven intaga bestämmelser
i nämnde hänseende, hvilka till alla delar öfverensstämma
med de uti nyssnämnde Kongl. Förordning och Circulair-Bref lemnade
föreskrifter, med endast följande tillägg, nemligen: i 2 punkten, alt stengard
bör vara högst d alnar bred i botten; i 3aije, att jordvall bör ega eu
bredd i botten af d alnar, och i 4de punkten, att jordvall vid kanten af
vattengraf bör hafva enahanda bredd i botten som böjd eller 1 aln.
Utskotten få således, med bifall till Herr Grefve Lagerbjelkes och
Andreas Bengtssons motioner, vördsamt föreslå Rikets Ständer att bos. Kongl.
Maj:t i underdånighet anhålla om utfärdande af författning i ämnet i enlighet
med följande:
Förslå g
till ny
Stängsel- Fö r o r d n i n g.
t Art.
Om stängsel-skyldighet sä väl i rågång, skifteslag eller en
-
13
Lag- samt Allm. B et v- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 3o.
staka hemman emellan, som i, skillnad slinter uti skifteslag
grannar emellan.
1 $.
I m/ies emellan serskilda, till hvarannan i egor attryrän sando, sklf es—
lag eller enstal a hemman lagligen faststii/hl eller eljest å ömse sidor ''godkänd
rågång; kåfve hemmansegare i ettdera skifteslaget eller enstaka hemmajiet,
som i rågången stänga vill, dertill vitsord; och tage, utan afseende
å hemmantal, eller egornas olika rymd, hvartdera skiftet laget eller enstaka
hemmanet i rägängs-stängsel dd till hälften., de fall likväl undan tagne, som
1 2 <JC^\ ^ sagde äro. Hvartdera skifteslaget eller enstaka hemmanet ertål/e
sm hälft i en sträckning, på det för hvartdera heqvämligaste ställe,
der ej annorledes åsämjas, under iakttagande likväl af hvad 11 $ i detta
ämne innehåller.
2 §.
Gränsar skogs- eller betesmark mot åker eller äng, eller sådan• odlingsbar
jord, som vid Enskifte eller Laga skifte blifvit som inrösningsjord
upptagen och beräknad; då skall den, som skogs- eller betesmarken eger,
till ert tredjedel i stängseln deltaga.
Verhställes odling till åker eller äng å skogs- eller betesmark, som
■vid rågång, skifteslag e.ler enstaka hemman emellan, möter åker, äng eller
inrösningsjord; då. skall hvardera sidan hålla half va stängseln, sä långt odlingen
emu rågången sig sträcker. Gränsar sådan odling emot skogs- eller
betesmark, hålle innehafvaren af skogs- eller betesmarken en tredjedel i
stängseln. Skulle egare af skogs- eller betesmark af hägnaden märkligen
betungas utan motsvarande nytta, då bör stängsel-skyldigheten derefter mätas.
3 §•
Utgör rågångs-lineen två skifteslag eller enstaka hemman emellan
uti skogs- eder betesmark, sä lång sträckning, att efter den stadgade
stängselgrunden, på helt oförmedladt mantal belöjser öfver äoo famnar
och i förhållande derefter för mindre hemmansdelar; inträffar derjemte,
att det skifte lag, eller det enstaka hemman, hvars deltagande i sådan stäng
-
14
man:
Lag- samt Allm. Bepv.- och Ekm.-Ulslcoiten Betänkande, N:o 30.
sel äskas, skulle märkligen betungas, utan motsvarande nytta, dä bör sednare
skifteslaget eller enstaka hemmanet en derefter jemkad skälig lindring i
stängsel: kjldigheten erhålla.
4 $.
Går allmän väg öfver rågång emellan skifteslag eller enstaka hemul
dä skall skyldigheten att till egornes fredande hålla grind, bestammas
efter enahanda grund, som gäller för den hägnad, hvari grinden ar uppförd
Eger skifteslag eller enstaka hemman rätt till enskild vag eller fädrift
öfver annat skifteslags eller annat enstaka hemmans egor, dä åligga
det förra skifteslaget eller enstaka hemmanet, att led eller grind derföre
ensamt hålla- Der skifteslag eller enstaka hemman har rätt till fädrift, öfver
annat skifteslags eder annat enstaka hemmans egor, hora delegarne i
förra skifeslaget eller enstaka hemmanet, hvar och en i man af den nytta,
de deraf hafva, hälla den stängsel, som för begagnandet af f ädriften kan
finnas nödig, sä att skada icke ä andra skiftesjagets eller enstaka hemmanets
egor förorsakas. Möter pä ena sidan af f ädrif ten rågång, galle da
om stängseln deri, livad här ofvan i allmänhet stadgadt äi.
5 §.
Hafva delegare i skifteslag, genom stor- eller enskiftes-delning, som
efter förra författningar vunnit fastställelse eller genom laga skifte, enligt
Kongl. Maj ds Nådiga Stadga om Skiftes-verket i Riket af den 4 Maj to vp,
b/ifvit från hvarannan i egor åtskiljde-, dä ege den delegare vitsord, som
sin egolott stänga vill, och vare delegare, som med egor möter, skyldig att,
uti skillnadslineerna lotterna emellan, med derå varande led och grind,
stänga efter de i 1, 2, 3 och 4 SS för Rågängsstängsel, emellan skif teslag
eller enstaka hemman, stadgade grunder. Delegare, som vid sådan t
skifte sin egolott intill rågång emot angränsande skifteslag eller enstaka hemman
erhållit, fullgöra, ensam skift eslagets stängs el skyldighet i rågången,
afseende pä stängsel för begagnande af fädrift, gäl/e härutinnan äfven
hvad nästföregående S innehåller.
6§.
Öfverenskomma två eller flere delegare i skifteslag, der stor- eller
Lag- samt Allm. Bcsv.- och Ekon -Utskottens Betänkande, N:o 30.
15
enskifte eller laga skifte skett, att, u'an stängsel sinsemellan, bruka dem tilldelade,
till hvarannan gränsande, egolotter; dä skola de, efter hvarderas
egoandel, emot det skift eslag eller enstaka hemman eller den granne inom
skifteslaget, som s änga vill, taga de! i den stängselskyldighet, som den till
stängsel-lineen med sina egor angränsande delegareti eljest ensam borde
tillkomma; h varje af dessa delegare dock ebetaget att, när han det yrkar,
utan hinder af sådan öfverenskommaise, få sin egclott af s'ängd och af
angränsande delegare, efter stadgade grunder, till stängsels upprättande,
biträde erhålla.
5 v
Nu kan det hända, att delegare i skifteslag vid stor- eller enskifte
eller laga skifte, erhållit sina egor så utlagde, att i skillnaden för dess
egclott ej någon möter, som del i stängsel tager; då skall hela skif teslaget
gemensamt, efter tliy som hvarje hemman i jord en del eger, hålla den stängsel,
som tillgränsande jordegare mot utskiftade hemmanet eljest taga skulle.
§ 8.
Nyttja hemmanen i skifteslag egor antingen samfälligt inom en hägnad,
eller i sä kalladt tegskif te, dä skola de uti den. andel af rågån gsstängselrt,
med derå varande led och grind, som sådant skifteslag, efter hvad här
förut stadgadt är, tillkommer, gemensamt taga del, och hvar sin lott deri
erhålla, efter den grund, hvarefter egor ne i skifteslaget skiftas bära. Delegare
i Skifieslag, som i tegskif te ligger, haf re ej rätt all stängsel mot
delegare i skifteslaget fordra.
9 §.
Hvad nu om slängselskyldighet stadgadt finnes, galle ock i fråga om
stängsel mot ut jordar och ur fjällar, mot lagligen beslående s katt/ägde lägenheter
med jord, hvilka ej under hemman höra, äf vensom mot lägenheter,
hvilka under egaiule-rätt eller på viss lid från hemman af söndrade blif vit,
der ej annorlunda vederbörande emellan, vid upplåtelsen af sistnämnde lägenheter,
öfver c 'iskom niet är. Lag samma vare ock, om stängsel så väl emellan
stailsegor inbördes, som emellan stadsegor å ena, och skif teslag eller
enstaka hemman och lägenheter på landet, å andra sidan; äfvensom i afse~
16
Lag- samt Allm, Bese.- och Ekm.-UtsLottens Betänkande, N:o 30.
ende på stängseln emot djurgårdar, Krono-parker, Krono-allmänningar och
andra Kronans lägenheter, Lands- och Här ads-allmänningar samt grufveskogar,
så länge de under allmän uppsigt ställde äro; dock att hvarken Kronan
eller menighet, som sistnämnde skogar begagnar, må till stängselns upprättande
kunna af angränsande jordegare tvingas. Men har någon af sådan
under allmän uppsigt varande mark fått någon del sig tillagd, antingen
såsom tillhörighet,, eller Understöd till hemman, eller eljest såsom
sjelfständig lägenhet, eller nytt hemman, hådle han ensam stängseln deromkring,
såvida ej hemman eller lägenhet möter, s m efter stadgade grunder
bör i stängseln deltaga.
10 s
Stängsel
skall i sjelfva råsträngen uppsättas, och den jordrymd,
som till stängseln efter dess beskaffenhet åtgår, af hvardera sidans delegare
till hälften tillsläppas. Går rågång eller skilnads-linea i ä eller ström,
den der ej utan stängsel fred gör; då skall hvar sin andel af stängseln
på sin egen sida hålla; och tage jemväl begge sidorna lott i den stängsel,
som deremellan öfver ån eller strömmen sättes. Lag samma vare, der
egor genom allmän farväg åtskiljas. Kan ej öfver å eller s‘röm stängsel
sättas, som fred gör emellan den hägnad, som å hvardera sidan uppföras
skall, efter hvad nu sagdt är, dä varde hela stängseln å ena sidan satt,
och njute den, å hvars sida den sättes, skäligt skadestånd af den andra,
om han af den stängsel mehn häfver.
Går rågång eller skilnads-linea öfver berg eller annorstädes, der hägnad
ej uppföras kan, varde stängseln satt å annat ställe, som närmast är
och tjenligt pröfvas, mot skadestånd, som sagdt är. Sträcker sig rågång eller
skilnads-linea ut mot sjö, ström, eller å, då skall stängsel på tjenligt
sätt, sä långt ut i sjön, strömmen eller ån uppsättas, att fred derigenom
vin nes.
JKid stängsel bör afseende göras på olika beskajf enhet af den mark,
hvarå stängsel upprättas, så alt, der större svårighet i denna del möter,
skälig minskning i hägnadens längd deremot beräknas, hvilket genom uppskattning
af göras skall, innan uppdelning af stängseln verkställes.
Grind
17
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon -LIskottens Betänkande, N:o 30.
Grind och led bör i delningen af stängsel-sträckan intagas och beräknas,
derest ej delegarne om dess underhållande annorlunda öfverenskomma,
J
11 §.
i/fr stängsel efter hittills gällande Författningar upprättad, antingen
på grund af fastställd stängseldelning, eder till följe af domstols laga kraftegande
beslut, då bör dervid förblifva och de om stängsi iskj Jdigheten nu
g tf na föreskrifter således icke derå tillämpas, sä länge de flesta ,delegarne,
efter personernes antal räknadt, dermed ätnöjas eller den redan varande
stängseldelningen icke genom laga skifte, eller till betydligare förändring,
letande egoutbyten inom skifteslage1 varder rubbad. Fil ny stängseldelrung,
der stängsel förut finnes upprä tad, bör iagttagas, att delegare, så
vidt ske. kan, bibehålies vid de stängselsträckor, deri han då eger uppford
hägnad, och att deri, som nödgas afstå förut innehafvande hägn åder," skäl/g
ersättning derf ör erhåller, derest ej annorlunda vederbörande emellan
åsämjes.
2 Art .
Om beskaffenheten, af laga stängsel, sä ock huru den upprättas
och underhållas skall.
12 §.
Såsom Laga Stängsel skall anses:
1:0 Stängsel af träd, såsom gärdesgård, staket eller plank. Gärdesgård
vare laggild, när den är tät och fast, två alnar hög och två alnar
emellan hvart par stör. JU annan stängsel af träd varf ock Iwgdd, då
den eger samma höjd och fas t hel, som angående gärdesgård sagdt är;
2/o St engärd, som lägges af sprängd sten eller af kullersten, bör
vara högst tre alnar bred i botten samt minst tvä alnar hög öfver jordytan;
men om ä lägre sten gömd ställes gärdesgård eller vall af torf hör den
med muren tillsammans utgöra tvä och en half alnars höjd;
Bih.tiU It. St. Prof. 1815. T Sami. 2 Afd. 9 Hiift.
3
18
Lag- samt Ällm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande) Nio 30.
3:o Jordvall, som bör ega en bredd i botten af tre, och en höjd af
två och trefjerdedels alnar, antingen öfver jordytan eller, om dike finnes
vid vallens kant, två och trefjerdedels alnar öfver dikets, botten; börande,
dock i sådant fall dikets bredd vara tre alnar;
Ställes gärdesgård på jordvall eller planteras derå häck af taggiga
växter, må den i höjden inberäknas; kommande den i Malmöhus Län brukliga
stängsel af tång uppå jordvall och diken att hädaneftert inbegripas och
med samma höjd såsom laggild anses;
4:o Tratten graf eller icke, som bör ega minst en och en fjerdedels
alns djup, samt tre alnars bredd upptill, och invid graf vens ena kant en
jordvall af en och en half alns höjd deröfver, med enahanda bredd i
botten;
5:o Lefvande häck, som bör ega den för gärdesgård bestämda täthet
och höjd, samt, intill dess den hunnit denna stadga, genom annan
stängsel förstärkas.
I öfrigt må de flera stängnings sätt, hvllka, efter tillgång af stängselämnen
och andra loca/a förhållanden, kunna i olika landsorter vara användbara,
eller genom serskilda Författningar antagne, jemväl för laggilcle
anses, såframt de ega den höjd, bredd, fasthet och täthet, att de ej kunna
af kreatur öfverstigas, stötas omkull eller genomträngas; och thj må
så kallade rishag eller brottgårcl afl sammanhopude rishögar eller nedfällda
oqvislade trän, som på några orter i Riket såsom stängsel brukas, icke för
laggild hägnad anses.
Vid stängsels upprättande i rågång eller annan egoskillnad må en
hvar, af nu gillade stängningssätt, nyttja det, som han för sig lindrigast
finner.
13 §.
Vill någon, då laga skifte icke är under verkställighet, antingen erhålla
rättelse i stängseldelning, som, efter hvad ofvan stadgadt är, får rubbas
eller jemkas, eller ock att ny stängsel, der den förut icke funnits, må
uppsättas; dä säge han angränsande delegare derom till. I ilja de stängseln
uppdela, bör sådant genast ske, och delnings-instrumentet, deri tiden för
verkställigheten af stängseln jemväl utsattes, af alla delegarne och två
19
Lag- samt Allm. Hest.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 30.
gode män, såsom vittnen underskrifvas, och guile sedan till efterrättelse,
der ej fel i sjelfva uppmätningen af stängseln kan finnas hafva tillkommit.
Sämjas åter icke de!egare om stungselns fördelning; dä ege den,
som sådant äskar, att hos Kongl M.aj:ts Befallningshafvande i Länet begära
och erhålla förordnande, antingen för landtmätare eller annan skicklig person,
att, jemte tvänne af de till biträde vid laga skiften valde gode män i
orten f örrätta stängseldelning, hvarlill dag bör utsättas och kungöras, samt
aUa vederbörande kallas på sätt i 3 Cap. af Kongl. Maj.-ts Nådiga Stadga
om Skiftesverket i Riket, rörande landtmäteri-förrättnings kungörande, föreskri
f vet finnes; och skall vid denna förrättning äfven viss tid för verkställigheten
af stängseln bestämmas.
, o
* delegat e med sålunda verkställd stängseldelning missnöjd; ege
då Öppet att i stad inom trettio dagar, och å landet inom etthundra åittatio
dagar, efter det delningen af slutades, sin talan genom stämning å alla
of t iga delegarne vid behörig domstol fullfölja. Försummas det, vare slångseldelning
gällande. Stängseldelning, hvilken icke efter hvad i 16 $ scFs,
som skiftesärende blifvit behandlad, gånge alltid i verkställighet, ändå °att
klander deremot anför es, och njute den delegare, som, i följd af sådant ansta/dt
klander genom laga kraftegande utslag, erhåller lindring i ålagd
stängselskyldighet, efter laga värdering, ersättning för den stängsel, som
han, utöfver hvad honom rätteligen hardt tillkomma, kan hafva upp
14
§.
Om sädesåker skall stängdt vara, sä snart marken bar är och käle
tu jorden; hafve ock hvar sin hägnad gild, när tid inne är alt så,
e ivad det är höst eller vår. AUa andra egor, som inhägnade äro, skola
stängde vara, i Götha Rike, utom ii er inland, den tionde dag i Maji månad,
och i Svea Rike sä ock i IVer mland, den förste dag i Juni månad.
Utsläpper någon kreatur å tid, dä man, efter hvad nu sagdt är, icke är skrl(■ig
att hägnad i fredgildt skick hafva, vare skyldig kreaturen så vårda,
att de ej å annars egor skada göra.
15
§.
Försummar någon att stängsel uppföra eller bättra u de tider,
som
20
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 30.
l nästföregående sagde äro, eller enligt i3 f>‘, eller vid stängseldelning
verkställd i förening med laga skifte, utsatte blifvit, eder att utsläppte kreatur
vårda den tid, då hägnad icke behöfver i fredgildt skick /uUlas, gälda
all den skada, som af försummelsen uppkommer. Uppföres ej ny stängsel
inom derföre bestämd tid, eller bättras ej ogild stängsel genast, då derom
til/säges; och vill den, som af försummelsen lida kan, stängseln sjelf
uppföra eller bättra-, kalle tvänne ojäfvige män att syn /mila, och n jute, sedan
bristen af dem vitsordad är, utmätning för kostnaden, dä hos vederbörande
Kronofogde eller Magistrat anmälan derom göres. 1Xöjes den, som
stängseln hålla skulle, ej deråt, göre sin talan vid behörig domstol anhängig,
inom den lid i i3 sagdt är.
16 §.
Kurder, under verkställighet af laga skifte ä landet, stängselskyldigheten
fördelad såsom i if Gap. 3 § af ofvarmämnde Nådiga Stadga om
Skiftes-verket i Riket sägs; dä bör derom uppkommande tvist, i sammanhang
med skiftet, inom den tid och i den ordning i 18 Gap. i3 af berörde
Stadga föreskrifves, hos Egodelnings-Rätten anmälas och såsom skiftes-ärende
behandlas; men alla andra uppkommande stängsel fr ägor skola, der
icke annorlunda för någon serskild ort finnes förordnadt, å landet vid 11 arads-Rätt
och i Stad vid Rådstuf vu-Rätt, såsom första domstol, upptagas,
hvarefter målen, i fall af missnöjen med dessa Rätters beslut må derifrån
besvärsvis till vederbörande Hoj-Rätt och vidare, ulan Revisionsskilling,
hos Kong/. Maja i Dess Justina Revisions-Expedition fullföljas.
Då det i Petter Perssons motion intagne förslag afser antagande
af den uti förestående Författning godkände grund för hägnaders fördelning,
samt de utaf Johannes Andersson öfverklagade olägenheter komma
att försvinna om Utskottens förslag vinner bifall;
torde något vidare yttrande, angående sistnämnde motioner,
icke erfordras.
Stockholm den 22 Mars 1845.
Reservationer:
Åf Anders Trjrsen: ”I en tid då ännu åkerbruket var i sin linda;
Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utshottens Betänkande, N:& so.
21
då de odlade delavne af landel lågo frånskilda hvarandra genom skog och
mildra iinpedimenter, och således oafhängighet genom stängsel sällan ifrågakom;
då ännu ingen mätare af det ena jordområdets förhållande till det
andra var gifven, var det naturligt, att,! då en afsöndring emellan olika
jotd-delar skall ske, ingen annan rättsgrund fanns tillämplig, än att hvardera
grannen deltog till hälften i skilje-liniens stängsel. En sådan stängselskyldighet,
som sträckte sig endast till åker och ång, kunde således icke
vara serdeles betungande dels för dess obetydliga utsträckning och dels
genom den ymniga tillgången af stängsel-material, som den tiden förefanns.
Den upptogs derför i våra Landskaps-lagar. Men i samma raon som
jordens odling fortgick och större beröring med grannens odlade marker
allt mer inträffade och förhållandena i allmänhet antogo en bestämdare
form, var det naturligt att missbelåtenhet skulle yppas med en sådan delningsgrund,
hvars olämplighet sednare Lagstiftare insett och på goda skäl
förkastat, samt i dess ställe antagit den nu gällande: Deri by gärde mer,
som för mer ligger och deri mindre, som för mindre ligger- Det rättsförhållande,
som uttalas i denna satts, måste erkännas såsom det enda,
sanna och rätta. Och ingen obelåtenhet har försports för bibehållandet
af en sådan, förr än Lag-Comitéen återfunnit en uråldrig, af våra förfäder
förkastad delningsgrund, som borde, undangömd af flere generationers
rättvisa ogillande, fått hvila såsom nu mindre än någonsin tillämplig, sedan
stängsel-vitsordet blifvit utsträckt till skog och utmark; hvarigenom
stängselkostnaden i betydlig mon ökats, och således af ännu större vigt;
att en rättvis och lämplig delningsgrund bibehålies.
Jag får derföre vördsamt reservera mig emot de Höglofl. sammansatta
Utskottens beslut, att förkasta nu gällande stängselgrund, och emot
antagandet af en fornåldrig, som på sin tid kunde vara tillämplig, men
som vid närvarande förhållanden skulle föranleda till den största orättvisa
vid tillämpningen.
Utskotten hafva grundat sitt beslut på Lag-Comiteens motiver. Jag
lemnar derhän hurusom dessa kunna försvaras på theoriens vidsträckta
område; på praktikens inskränktare kunna de icke inrymmas. Om det är
rätt, att den större jordegaren onereras mer i förhållande till dess jordvärde,
än den mindre, lika rätt måste då ock vara, att samma förhållande
inträffar då den ena jordlotten afsöndras från den andra, nemligen att äfven
då den egare, som innehar större jordrymd, får taga mer stängsel i
22
Lag- samt Allm. Bcsv- och Ekon.-Ut skott ens Betänkande, N:o SO.
förhållande till den mindre lottens område. JEtt absolut rättsförhållande
häri var, om icke omöjligt, åtminstone svårt att utföra. Lagstiftare af nu
gällande princip har derföre trott sig komma detta så nära som möjligt,
då han lagt hemmantalet till grund. Att oegenlligheter och missförhållanden
äfven vid tillämpningen häraf ej kunna undvikas, är väl en sanning,
men erkännas måste, att bj intill by eller hemman intill hemman i allmänhet
ej kan vara af så stor skiljagtighet i egovidd och dess relativa värde
eller i egofigurens beskaffenhet, att icke denna delningsgrund är deri,
som med största rättvisa och billighet blifver tillämplig framför den af
Lag-Comiteen tillstyrkte och af Utskotten godkände, hvilken grund alltid
och i hvarje fall på ett obilligt och tryckande sätt skall undergräfva den
mindre jordbrukarens bestånd.
I de åberopade motiverne synes stor vigt vara lagd på den enkla
delningsgrund, som skulle uppkomma genom hälften-delning; och man kan
irestas tro, då alla skäl sammanläggas, att Lag-comitéen ansett den liufvudsakligast
verka till återtagande af hälften-principen, hvarigenom jorbrukaren,
ulan fremmande biträde skulle kunna fördela stängseln med sin
granne. Den nu varande delningsgrunden är verkligen i flesta fall
så enkel att hvar och en, äfven den enfaldigare, kan reda sig dermed; så
vida icke allt lör stora skiljaktigheter af markens beskaffenhet i skiljelinien
gör en gradering nödvändig; och detta det svåraste hindret är på intet
sätt undanröjd t genom den af Utskotten tillstyrkte förändring, utan qvarstår
lika hinderlig! vid en sämjedelning: Häiften-delningen kan således icke
ens i detta fall ega något företräde, och Utskotten hafva, för att göra
antagandet mindre afskräckande, redan sett sig nödsakade i så måtto föreslå
icke allenast modification i sjelfva principen, nemligen att der skog och
utmark möter åker och äng, stänger egaren af den förra blott ^:del; utan
derjemte tillstyrka, att den blifvande stängselstadgan endast skulle tillämpas
vid blifvande skiften och icke inverka på stängsel-förhållanden. Redan
i dessa förändringar synas Utskotten i tysthet velat erkänna olämpligheten,
att åter upptaga ett lagstadgande, som flere generationer efter hvarandra
ansett förkastligt och med jordbrukets sanna utveckling oförenligt; hvarför
denna reservation kan hända varit öfverflödig för att väcka uppmärksamhet
på Utskottens tillstyrkande i denna vigtiga fråga, som djnpt ingriper
i jordbruksnäringen.
° h
23
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 30.
Jag vill icke förneka, att, med bibehållande af nu gällande stängsel-grund,
jemkningar i den af år 1802 utfärdade Kongl. Stängsel-Förordning
äro behöflige. Afdelningarne både i 5 § föreslagit en sådan, som likväl
i ocb med principfrågan i Utskotten förföll. Det är derför, som jag
bär åter upptager ocb underställer Rikets Ständer detta förslag till ändring
i denna § af följande lydelse:
5.
1
ing till åker,
De förändringar, skog ocb utmark kunna undergå, genom uppod■'
J och planteringar, böra icke verka till annat förhållande
uti skyldigheten till hägnads upprättande ocli underhållande, utan värde
joi den eller marken, oaktadt sina förbättringar, ansedd efter dess förra beskaffenhet;
dock att, om skog och utmark, som gränsar intill åker och äng,
•varder på ojvannärunde sätt uppodlad, egaren af densamma skall uti hägnaden
emellan åkern och ängen samt den odlade utmarken deltaga ejler järmedladt
hemmantal.
I denna reservation har Herr Lector IVallman instämt.
al JSils Strindlund: ”Emot Högloll. Lag- och Ekonomi-Utskottens pluralitet
lattade beslut, i frågan om utfärdandet al en ny förordning om stängseldelning
får jag mig reservera. Utskotten hafva beslutat, det grunden för
stängseldelning skall blifva i öfverensstämmelse med de Kongl. Propositionerne
som Rikets Ständer fingo emottaga och handlägga vid Riksdagarna
1828, 1829 och 1830 samt 1834 och 1835 hufvudsakligen, att principen
skall vara rätt, att då byar eller enstaka hemman möta hvarandra, och
grannar inom byalag, skall större eller mindre jordegare stänga och underhålla
lika mycken hägnad.
Det är bekymmersamt att ss, att uti så ringa invecklade frågor,
som stängselskyldighet är, sådana orättvisa och obilliga beslut kunna tagas,
då den regel inom vårt samhälle i så många fall inom vårt samhälle är
erkänd såsom rigtig, att alla skola njuta sin rätt. Icke betalar torparen och
Stats-Ministern lika stora contributioner, ty de hafva icke lika förmåga
dertill, icke har Rdels mantal inom by lika många tunnland att vårda för
ohägn, ieke hafva de lika stor skog att taga gärdsel och stör på, som den,
24'
Lag- samt Allm. Bcsv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 30.
som har ett helt mantal, och ännu mindre är jalels mantal jernförligl emot
10 mantal.
Skiftade egov sträcka sig vanligen, åtminstone der marken är couperad,
i stundom raka och stundom med knä på, från den högiändta marken
ner till det sanka landet, från berg till sjöar, från berg till eif var och
■åar, på det att aftlöde icke skall komma från den ena grannens åker på
högre land och göda den andre grannens åker,' som ligger nedanföre, utan
hvarje jordegare derigenom skall sjelf draga fördelarne af den gödsel lian
för på egen åker.
Det är föga tröstande att se och höra, att sådane män, som ofta
skola skipa lag emellan medborgare, så litet känna sitt fädernesland, att
de tro, det egofigurerna kunna uti ett skifteslag hafva samma utseende på
marken, som rutorna i ett schackspel, aldra helst som tvärdelningar äro
förbudna uti skiftes-stadgan, der icke den skiftade marken är alldeles jemn
och fri för lutning.
Jag frågar om det är rättvist, då vid ett laga skifte, den ena hemmansegaren
får tre å fyra skiften och den andre i samma by får ett skitte;
ock lika gerna kan den, som har ett mantal få ett skifte, då den, som
har mantal, får tre skiften, och efter den nu föreslagna grunden, skulle
då den, som har i mantal, stänga 300 alnar på långsidan emot sina granliar»
då den, som hade hela mantalet, blott stängde 100 alnar.
Betraktas åter Riksdagsöfveriäggningarne såsom en krigs-theater, der
kriget utföres emellan den större och mindre jordbrukaren, så att magten
afgör saken, då kan möjligen utslaget blifva, som Utskotten föreslagit, så
att äfven de smärre jordegarne få öfvertaga de störres stängselskyldighet.
Den Regering, som tillstyrkt Kongl. Maj:t, så väl 1828 som år 1834
att framställa till Rikets Ständer, att den stora och lilla hemmansegareu
skulle stänga lika, då de lågo intill hvarandra, erhöll så väl i denna sak,
som i många andra lika rimliga, en icke afundsvärd belöning för sine
mödor.
Orimligheten mång-fördubblas derigenom, då den granne i by eger
vitsord, som stänga vill inom odalegorne. Det har varit mindre farligt,
om
25
Lag- samt Allm. Besa.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 3o.
om det endast gällt byar emellan; ty hägn inom egorna ger ej den nytta,
som den kostnad stängsel der medför och den skada den förorsakar/ genom
den drifsnö, som der lägger sig vintertiden och förorsakar sen sådd
pa vararne i nordliga provinser, der nattfrost skadar de åkrar, som sent
mognar, hvilket inträffar då såningstiden fördröjes.
Älven jag är, ibland de små i min hembygd, en större hemmansegare
och således skulle erhålla en skamlös vinst på mina smärre medbroder
bekostnad, men som sanning och rätt är för mig dyrbarare, än oskälig
vinst på andra medborgare, så tvingar samvetet mig att ogilla Utskottets
förslag i denna del.
På de skäl och grunder, jag anfört, afstyrker jag det af Höglofb
sammansatte Utskotten gjorde tillstyrkande.”
Mauritz Sahlin och Johannes Samuelsson hafva häruti instämt och
yttiat. Omstående reservation förklarar tydligen den föreslagne Stängsel-förordningens
olämplighet och orimlighet uti vår hemort, der locala förhållanden
äro säd a ne, att vid laga skiften, i flesta fall händer, att en eller flere delegare
fåi o a 4 skilten och de öfrige kunna erhålla ett eller två, och i så
matto så kan icke sällan hända, att den ena grannen i byn, om ock den
minsta skattegare, kan komma att vidkännas mångdubbel stängselskvldi^het
mot de öfriga.”
o J 0
Al Sven Isacsson'. 'Höglofl. Utskotten hafva såsom grund för sitt fattade
beslut för den nya Stängsel-Författningen antagit hälften-principen, i hvilket
fall jag icke kunnat dela lika åsigter med Höglofl. Utskottens majoritet
och hemställer således deremot om detta beslut icke allenast är högst
skadligt utan ock medför en verklig orättvisa mot den mindre jorde^aren,
i mobn al denna Författnings tillämpande; derigenom att vid laga skiftesfördelning
nästan alltid den mindre hemmansegaren i ett och samma skifteslag
erhåller i skiljelineerne lika så lång sträcka som en egare af större
liemmansdelar, som efter naturförhållandet visst icke af en skiftesman kan.
så undanrödjas att rättvisa meddelas båda, hvaraf följden blifver lika i hägnad
både lör mindre och större hemmansegare, men för den förra alldeles
för hårdt tryckande, detta tyckes vara så klart i ögonen fallande
Bih. till R. St. Prot. 1845. 7 Sami 2 Afd. 9 Haft.
4
26
Lag- samt Allm. Best'.- och Elwn.-Utskotlens Betänkande, N:o 30.
för hvar och en som faster sin uppmärksamhet åt dess inre förhållande,
alt följden af en sådan Stängsel-författning som den nu föreslagna icke kan
lida något tvifvel derom, ulan att den mindre hemmansegaren, hvilken nästan
alltid är såsom fattigare i sjelfva verket att betrakta, skall också duka
under den mera förmögna, som är egare af större hemmansdel och derigenom
icke sällan falla ett offer för den mera egande af denna verldens
göda, utan ock slutligen med hustru och barn nödgas tillita faltigförsörjningarne,
hvilka nog ändå äro fyllda.
Tager man till exempel i betragtande ett skifte, der en åbo är egare
af | mantal och eu af samma mantal eger *:delar. Dessa skiften kunna
icke för locala förhållandet blifva annat än lika långa egostränger då
bör man med billighet fråga om det är rättvist att denne egare af 1 mantal
skall stänga hälften mellan egaren af [:delar, likväl hafva Höglofl. Utskotten
sådant tillstyrkt.
Fäster man än ytterligare uppmärksamheten härvid, så föreställes
icke sällan händelser, att jpdels mantal enstaka är beläget emellan 2:iie
större skifteslag, man föreställer sig det ena om 2 det andra om 4 mantal.
Desse i min hemtrakt hafva gemenligen lika långa ägostränger, hvarigenom
denna Författning | mantal är ålagd stänga lika mot 6. Sex; och
då man nu härvid föreställer sig, hvad icke sällan inträffar, den dryga
kostnad att uppföra hägnad af sten, som är enda utväg i en skoglös trakt,
der ej eller jordvall kan ens blifva möjlig alt till hägnad anlägga, för, dels
dess stengeltriga jordmohn, som höjer sig i sjelfva jordytan, dels ock flygsandagtig
jord; — alltså synes tydligen häraf, att hägnaden för de mindre
hemmansegare vida i kostnad öfverstiger jordens säljbara värde; om den
nu föreslagna Stängsel-författning af Rikets Ständer anlages, då uppstå betänkligheter,
huruvida icke härigenom fattigdom sprides bland de mindre
hemmansegare, hvilka man ålagt ett så svårt onus, eller heter det icke så:
att du mindre väl lottade af Svenska jorden, antingen måste du draga den
hörda lagstiftaren dig, i följd af denna författning ålagt, eller ock, i händelse
af oförmåga dertill, digna om icke alldeles dö -—- under denna bördans
ok, och till denna händelse skall blifva smärtande att vara åsyna
vittne af.
Till förekommande häraf vågar jag till Höglofl. Utskotten hemstäl
-
Lag- samt Allm. Hest;.- ttrh Ekon.-Utskottens Betänkande, A':o 30.
27
la, att i stället för häiften-principen om icke dels hemmanstalet dels inneliafvet
bordt lagls till grund för den nja Stängsel-Författningen, ty då
hafva, efter den kännedom man kan ega, samt med upphäfvande af 1802
års Stängselförfattning, ett sådant lagstadgande blifvit mer välgörande än
nu är framställ dt.”
Af Ola S vemson: ’’alt våra nu gällande lagbestämmelser i afseende på
stängselskyldighet larfva förändring och förbättring är länge både uttaladt
och erkändt, hvilket jemväl vitsordas af de motioner och deraf föranledda
Kongl. Propositioner som under en mängd af Riksdagar påkallat Rikets
Ständers åtgärd i ämnet; men svårigheten alt tillvägabringa någon ändamålsenlig
förändring utan alt kränka vissa individers rätt, vitsordas på samma
gång deraf att Ständerna vid alla dessa Riksdagar, ehuru de erkänt
vissa al de öf verk lagade olägenheterne, icke förmått åstadkomma något sådant
förbältrings-förslag som de vågat antaga. De hufvudsakligaste hindren
häremot hafva varit de många och stora locala skiljakligheter vårt
land nästan öfverallt företer, och dessa hinder har icke tiden, oaktadt de
i stor skala fortgående odlingarne, kunnat håfva, hvadan de ännu qvarstå,
och inskränkas icke till vissa orter eller endast finnas emellan den ena och
andra provincen, det ena och andra länet eller häradet, utan mola ofla
inom en socken samt ett och samma skifteslag.
Af hvad jag nu tänker yttra emot Utskottens förslag får hvarken
dragas den slutsats som skulle jag fullt godkänna gällande bestämmelser i
ämnet eller i sin helhet klandra den föresiagne häiften-principen, emedan
jag icke allenast anser förbättring af det gamla vara af behofvet påkallad,
utan erkänner jemväl häiften-principen, så vidt den rättvisligen kan lililämpas,
innefatta en så enkel, läLL verkställd, och för en hvar begriplig
slängseigrund, att den, endast från eu sådan synpunkt betraktad, eger ett
stort företräde; men sådant oaktadt och ehuru densamma skail af de fleste
hushåll-sällskaper i Riket vara förordad, kan jag icke underlåta att
dervid gorå åtskilliga anmärkningar: å Rikets verkliga slättbyggder, eller
alla de ställen der jorden är af någorlunda jemngod beskaffenhet, och såsom
följd hvaraf, icke allenast reguiiera skiften kunna deJegare tilläggas,
utan älven mindre betydliga skillnader uppstå i areala innehållet till iika
hemman, kan förslaget utan våda tillämpas, emedan det ligger i sakens natur
att vid så beskaffade egofigurer, en större egendom skall vara angrän
-
28
Lag- samt Allm. Best'.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, JS:o 30.
säd af många små, samt dymedelst äfven få en proportionerad stängsel;
men då hufvudvilkoret för all skiftesläggning måtte vara ett noggrant iakttagande
af en sådan egande-rättens helgd, att hvarje hemman eller lägenhet
blir tillagdt så beskaffade egor, att så väl den närvarande egarens rätt
som lägenhetens framtida bestånd blifva förvarade, och detta villkor genom
oöfvervinnerliga naturhinder på flere ställen icke kan uppfyllas på
annat sätt än att antingen det ena hemmanet tilläggas två, tre eller flere
skiften, då ett annat för sina egor sammandragne, eller att det ena tillägges
så dåliga och lågt taxerade egor att det får en mångdubbelt större areal
än ett annat med lika hemmantal- eller uppskattad jord som erhåller
bördiga egor; eller ock att ett mindre hemmans egor måste utläggas i lika
lång sträckning som ett större angränsande, skall hälften-principen i alla
dessa fall icke, utan orättvisa kunna tillämpas.
I 5 § af förslaget, som handlar om stängselskyldighet i dylika hänseenden,
hade derföre Utskotten bordt göra sådane undantag och modificationer,
som kunnat betrygga mot lidande i ofvan uppräknade eller likartade
fall, ty anvisandet till föreskriften i 3 §, som bestämmer vissa lindringar
vid stängsel å skog och betesmark emellan skifteslag och enstaka
hemman, innefattar icke någon tillräcklig borgen emot de missförhållanden,
som rätt ofta kunna inträffa i afseende på stängsel emellan egor af annan
eller olika natur samt emellan delegare inom skifteslag. I ll:te § föreslås,
att der stängsel efter nu gällande författningar är upprättad, på grund af
fastställd stängseldelning eller domstols laga kraftegande beslut må dervid
förblifva och hälften-principen derå icke tillämpas så länge de fleste delegarne,
efter personernas antal räknadt, dermed ålnöjas.
Hälften af delegarne kunde således, om de ansågo sådant för sig
förmonligt, fordra ny stängseldelning änskönt andras rätt derigenom äfventyrades;
och då det efter min tanke skulle vara ganska vådligt att upplåta
en sådan domsrätt åt en majoritet bland delegare, enär lagen, enligt sin
natur bör egna skydd åt hvarje individ mot medborgares godtyckliga behandling,
hade Utskotten bordt föreslå helt annan auetoritet, än delegarne
sjelfva för afgörandet af en fråga som, ehuru den endast angår stängsel
kring innehafvande egor, kunde genom följderna tvinga den mindre bemedlade
med en liten oformlig jordlott att åt en bättre lottad granne till
[vrakpris afträda sin yälfangna egendom.”
Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 30.
29
Med Ola Svensson förenade sig Hans Persson.
Af Ola Jeppsson: ”Då jag under min permissionstid varit hindrad att deltaga
i sammansatta Lag- och Ekonomi-Utskottens betänkande rörande förslag
till en nv Stängsel-Förordning, anser jag mig pligtig detta tillkännagifva;
hvarjemte jag tillika anhåller att få afgifva min reservation i nämnde
fråga nemligen:
Utskotten hafva utan betänklighet och med få undantag antagit den
så kallade hälften-principen vid stängselskvldighetens utgörande, så väl bvelag
och enstaka hemman emellan som äfven inom skifteslagen, utan afseende
derpå om den ene har större eller mindre hemman mer eller mindre
jord än den andra, om marken är så beskaffad att formeliga skiften
till egarnes förmon kunna utstakas eller icke: en sådan grund för stängselskyldighetens
utgörande finner jag hvarken lämplig eller rättvis, icke
ens på slättlandet såvida den mindre hemmansegaren skall erhålla del så
väl i den bättre som sämre jorden. Och ännu mindre der marken är mera
kuperad, stenbunden och bergagtig, der icke sällan den mindre hemmansegaren
nödgas taga lika lång skift som den större, såvida hans lidande
i egor icke skall bli allt för stort. Med lika skäl, som man ålägger dem
att i skiljelinien stänga lika utan afseende hvarken på hemmantal eller egoinnehaf,
kunde man ålägga dem lika skjutsnings- och rustnings-besvär. Det
vore så beqvämt att uppbuda lika många hästar hos hvardera åboen; Att
hvardera utrustade en soldat eller båtsman, eller åtminstone så, att de
hade hvardera lika lott i rustningstyngden; man kunde äfven påstå att
väghållningsskyldigheten delades lika, ty om den fattige bonden icke sliter
vägen så mycket med åkning, går han honom desto oftare, detta vore likväl
en vacker princip, att alla vägstycken inom socken eller härad voro
lika långa, dessutom blefvo vägdelningar mera lätta att verkställa; Om
alla öfriga skatLer och onera blefvo lika, utan beräkning att utgöras efter
hemmantal, vinnes mera enkelhet och lätthet vid debitering och uppbörd,
och man kunde säga detta vara en jemlikhets-prineip, bugnande för dem
som ega de större hemmanen, men man måste äfven tillse bur det kan
gå an för de mindre jordegarne; kan det gå an att antaga jemlikhets- eller
hälften-principen för stängselskyldighelens utgörande, hvilken är ett af
de svårare onus, som vidlåda jordbruket, måhända kan det tillämpas äfven
för de öfrige utskylderne; —- Jag tror likvisst att det icke går an, hvar
-
30
Lag- samt Allm Rest:.- och Ekon -Utskottens Betänkande, N:o 30.
ken i det ena eller andra afseende!; Jag kan ej annat föreställa mig, än
att den gamla grunden, den nemligen, alt den som för mera ligger skall
mer stänga, är eu sund princip, som både kan och bör tillämpas äfven
under nuvarande nymodiga tidsförhållanden; jag måste således uttala mitt
ogillande af sammansatta UlskotLens förslag.
Då jag sålunda i välment enfald tror mig hafva visat, att det icke
för mig synes nyttigt eller lämpligt antaga en Lag derföre, att den är lätt
att stifta och tillämpa, om den icke tillika är rättvis; vill jag icke dermed
hafva sagt att vår nu gällande Stängsel-Förordning är utan sina fel; jag
erkänner gerna, att den i vissa delar tarfvar rättelse och förbättring. Motioner
hafva blifvit väckta äfven i denna syftning-; väl om sammansatta
Utskotten med sorgfällighet omfattat desamma samt granskat 1802 års
Stängsel-Förordning och deri sökt göra de förbättringar och rättelser, hvilka
af behofvet äro påkallade, utan alt öfverändakasta hvad som legat till
grund för densamma.
I händelse, emot min förmodan, nu församlade Ständer skulle för
sin del antaga det nu frauilagde förslaget till ny Stängsel-Förordning, torde
tillåtas mig göra några få anmärkningar serskildt emot detsamma. I
4 § är stadgadt huru förfaras bör, der allmän väg går öfver rågång, äfvensom
för dem, hvilka ega rätt till enskild väg eller fädrift, huru grindar
skole hållas o. s. v.; men jag finner ingenstädes i hela förslaget huru
stängas bör, der en allmän väg utgör gränsen mellan tvenne skiften med
långsidan al desamma, icke heller om en allmän väg afskär flera skilten
på tvären. Då nu sådane vägar begagnas äfven till fädrift för dem, som
å sitt inägoskifte blilvit qvarboende å gamla bohlstaden, men fått markskiften
längre bort i byens egor, måste stängsel upprättas och underhållas
å båda sidor al sådane vägar, så vida egaren till hemmanet skall få fred
på sina egor, samt få någonting att inberga i ladan; skall då egaren af
ett sådant hemman stänga allting sjelf och dermed tjena andra? Eller skall
han understödjas af öfrige delegare inom skifteslaget? Så har hittills varit
brukligt att tillämpa efter nu gällande Stängsel-Förordning, men huru det
skall tillämpas efter Utskottens förslag kan man ej göra sig rätt begrepp
utaf. Väl stadgas i 7 § af ofta nämnde förslag, att der någon erhållit sina
egor så utlagda att i skillnaden för dess egolott ej någon möter, som
del i stängsel tager, då skall han ha hjelp alt stänga; meningen med det
-
31
Lag- samt Allm. Bese.- och Elcon.-Uiskottens Betänkande, N:o 30.
ta stadgande skulle jag önska blefve mera tydligt uttryckt, så att det kunde
med säkerhet tillampas älven i de fall jag här ofvan anlydt. Svårligen
lärer man kunna föreställa sig, att en allmän väg eller’' fädrift kan
utstakas me lan tvänne skiften eller tvärtöfver ett eller liera, med mindre vid
sådan väg skall slangas å båda sidor. Jag anser derföre lagen höra vara
tydelig huru vid sadane vagar stängas bör inom skifteslaget. I 10 S är
stadgadt hur förhållas hör, då skillnadslinea eller rågån- går i å eller
ström, hvarefter det i samma § derefter heter: Lag samma vare der e-or
genom allmän farväg åtskiljas. Kan meningen härmed vara att i å eller
ström skall upprättas tvenne gärdesgårdar i bredd med hvarandra- eller
ar meningen den atL der egor genom allmän farväg åtskiljas, endast ena
egaren skall la stangdt vid sidan af sin skift och den andra icke? Sannerigen
jag mägtar begripa annat, än att en sådan lagstiftning är både otydlig
och olämplig, ty stängas måste å båda sidor å’ en sådan allmän väsynnerligen
om den skall begagnas äfven till fädrift.
Serskildt har jag fästat min uppmärksamhet vid 11 §. De olägenheler
och kostnader, som igenom dess antagande i sin helhet skulle Ullskyndas
de skifteslag, hvilka genom enskifte eller laga skifte äfven undergått
laga slängseldelning, blefvo alldeles odräglige för iordegarne så vida
lörordningen i de trenne serskilda fall, som nämnde äro, kom att tillämpas.
.Någon relroactiv verkan i så vidsträckt mon tror jag ej är lämpliicke
heller utan våda kan antagas. Mera vore väl att anmärka emot förslaget,
men som jag hoppas hvar och en nogsamt lärer inse att en omarbetning,
bygd på andra grunder, är af behofvet påkallad, vill jag afbida
Puks-Ståndens yttrande i denna vigtiga och maktpåliggande sak.”
betänkandet hafva sig jemväl reserverat Herr Comminister
Har din j Nils Gustaf Nilsson och Anders Jonsson.
STOCKHOLM, elmén & granbergs tryckeri, 1845.
L/i"- samt All/n. Besv. o. Ekon.-Utskotlens Betänkande, N.-o 31,
1
M SI.
Anl. till Exp.-Ulsk. d. 26 Mars, kl. 1 e. in.
Betänkande_, i ättledning af väckte frågor om ändringar och tillägg uti
Kong/. Förordningen om Prestval den t April t8/fi.
För vinnande af ändringar och tillägg uti berörde Kong!. Förordning,
hafva inom Jlögv. Preste-Ståndet Herr Contracls-Prosten Ode/berg med
hvilken Herr Domprosten Doctor Hvasser sig förenat, samt Herr Doclor Sundbergs
väckt, till Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten remitterade,
motioner, dem Utskotten, i anseende till deras med hvarannan egande
gemenskap, ansett sig böra uti ett sammanhang till pröfning upptaga och
dervid Utskotten funnit lämpligast följa den ordning, hvaruti de frågor,
motionerne afse, uti Förordningen förekomma och alt serskildt vid hvarje
lagrum, deremot anmärkningar blifvit gjorde, desamma upptaga och pröfva.
Emot 5 Art. l6 §. har Herr Contracts-Prosten Odelberg anmärkt, att, i
fråga om rösträttighet för masugnar och stångjernshärdar, någon skillnad
icke blifvit gjord emellan Bruksegares stångjernshärdar och masugnar, [samt
de så kallade bergsmanshamrar och bergsmanshyttor, för hvilka sistnämnde,
enligt äldre Författningar, någon rösträttighet icke egt rum. Genom Kong!.
Brefvet den i4 December 1750, föranledt af underdåniga besvär uti ett serskildt
mål, angående bergsmäns rättighet att vid prestval, utom för deras
åboende hemman, åtnjuta serskild rösträttighet för deras hamrar och hyttor,
vore nemligen förklaradl: att hvad Kongl. Förordningen den 5 Juni 1789
uti 9 §. innehölle om rösträttighet vid Prestval för bruk och masugnar endast
hade afseende på Bruksegare, uppå hvilket sätt det jemväl dittills varit förhållet
och att Kongl. Majrts, öfver nyssnämnde Förordning den 22 Januari 1746
utfärdade, Nådiga Förklaring deruti icke eller gjorde ändring eller tilläde
bergsmän annan eller större förmon, än de likmätigt 1739 års Förordning
egde efter deras hemmans oförmedlade storlek samt att, i fall bergsmännen
icke allenast för sine hemman, utan ock dessutom för sine bergsmanshamrar
och hyttor, finge vid Prestval gifva sine röster, skulle de dervid hafva
Bih. till R. St. Prat. 1845, 7 Sami. 2 Afd. 10 Haft.
1
o
L /g- samt Allm, Bcsv. o. Ekon.-U(skottens Betänkande, N.-o 31.
dubbel förmon samt njuta större rätt, än Brukspatronerne för sjelfva Bruken,
oansedt de aro stora Verk, som underhålla många arbetare, då deremot
bergsmanshamrar och hyttor ofta drifvas af desamma, som förestå hemmansbruket;
hvadan Kongl. Maj:t fann, det bergsmännen uti den ifrågakomne församlingen
för sina bergsmanshamrar icke kunde njuta lika rätt med Brukspatronerne,
att votera vid Prestval, utan att dermed borde förhållas, på sätt
tillförene varit vanligt.
Som det troligen ej eller nu varit Lagstiftarens mening att tillerkänna
bergsmännen någon större rösträttighet vid Prestval, än de förut
fått utöfva, och delegarnes i en bergsmanshytta röstandelar, beroende ej allenast
af blåsnings-, utan ock af så kallade värmningsdygn, icke utan mycken
svårighet kunde bestämmas; så har motionären föreslagit, att vid ifrågavarande
moment uti 16 §. måtte göras följande tillägg: ”med undantag af sä
kallade bergsmanshamrar och hyttor; egande bergsmännen rösträttighet endast
efter deras innehafvande hemmans, oförmedlade storlek.”
Då stadgandet i förenämnde §., att 'fä landet räknas en hel röst
för hvarje helt oförmed/adt mantal, eu för hvarje masugn, för hvarje stångjernshärd,
äfvensom för a kniuhamrar tillsammans", till alla delar öfverensstämmer
med föreskriften i 1739 års förut gällande Förordning om Prestval,
att, om bruk eller masugn funnes i församlingen, egar en deraf skulle uti
Prestvalet hafva sm röst, och att hvarje härd cell masugn skulle anses lika
med elt helt hemman och 2 kniphammare svara mot en stångjernshärd, samt
detta stadgande i sistnämnde Förordning om rösträttighet för bruk och masugnar,
på sätt af 1750 års ofvannämnde Kongl. Bref inhemtas, endast haft
afseende på Bruksegare och att Bergsmännen icke ansetts berättigade att vid
Prestval rösta serskilt för deras bergsmanshamrar och hyttor; alltså och
enär någon förändring i detta afseende uti nu gällande Preslvals-Förordn
ing icke b! i f v i t gjord och någon tvätydighet om rätta förståndet af det från
! 739 ars förordning uti förevarande §. af nu gällande Författning öfverförde
stadgande i det af motionären anmärkte hänseende således icke lärer
förefinnas, tillstyrka Utskotten vördsamt,
att motionen i denna del mätte lemnas utan afseende.
Emot 5 Art. 17 §., som har följande lydelse:
för hvarje egendom och lägenhet röste-egaren, ehvad han derstädes
hor eller icke, så vida han densamma genom eget folk eller hälftenbrukare
förvaltar. För boställe rö te, under samma vilkor, innehafvaren. Är egen
-
3
Lag- samt Allm. Besv. o. Ekon.-Utskottms Betänkande, No 31.
dom eller lägenhet emot hyra, arrende eller andre vilkor upplåten åt annan
person, som för dess utskylder ansvarar, röste den sistnämnde, så framt
egaren ej styrker, att han denna rättighet sig sjelf uti contractet förbehållit;
för frälse-skaltejord röste, under enahanda vilkor, som för annan egendom,
jordegaren eller arrendatorn. Landtbönder, som hädanefter antagas och utgöra
de å hemmanet belöpande utskylder, bevillning för egande rätt deruti
inbegripen eller icke, äge ock rösträttighet, der icke genom contract annorlunda
bestämdt varder,”
hafva herr Doctor Sandberg och herr Contracts-Prosten Ode/berg
anmärkt, att sistnämnde Mom., som afser landtbondes rösträttighet, stode
i strid med föregående mom. angående rösträttighet för dem, som
emot hyra, arrende eller andra vilkor innehafva annans egendom eller
lägenhet, enär rösträttighet ovilkorligt blifvit desse sistnämnde tillagd, så
framt egaren ej styrker, att han denna rättighet sig sjelf uti contractet förbehållit;
hvaremot nämnde rösträttighet endast blifvit tillerkänd de landtbönder,
som ”hädanefter,” d. v. s. efter Författningens utfärdande antagne blifvil.
Denna skilnad hade vid Författningens tillämpning föranledt tvister
och rättegångar, enär det vore svårt, om ej omöjligt, alt afgöra huruvida eu
innehafvare af en annans jord borde anses såsom arrendator eller landtbonde.
I förra fallet finge han alltid rösta; i sednare åter endast för den
händelse, att han blifvit antagen efter den i April i843. Då emedlertid al
Kong!. Förordningen den i3 Juni 1800 angående städsel och lego af jord.
det syntes, att arrendalorer äro de, hvilka i lagen kallas landtboer, och landtbo-contract
är detsamma, som arrende contract, hvadan någon gräns emellan
arrendatorer och landtbönder icke kunde uppdragas; samt sista mom. angående
landlbönders rättighet vore helt och hållet öfverflödigt, enär föregående
inom., som afser rösträttighet för dem, h vilka emot ”hyra, arrende eller
andre vilkor” innehafva annans egendom, vore så omfattande, alt landtbönder
derunder jemväl måste kunna inbegripas, så hafva motionärerne föreslagit,
alt, till undvikande af tvätydighet och vinnande af enhet, ifrågavarande mom.
angående landtbönders rösträttighet måtte helt och hållet utgå; hvarvid dock
Herr Contracts-Prosten Ode/berg hemställt, att vid ordet ”arrende' i föregågående
mom. borde tilläggas ”In ridt bonde-skyldig heter.
Då förevarande Kong!. Förordning om Prestval vid 1828 års Riksdag
utgjorde föremål för Rikets Ständers pröfning, yttrade Lag- och Ekonomi-Utskotten
uti deras under N:o 35 deröfver afgifna Betänkande, i fråga
om den då beslutade förändringen, alt säteri egare icke skulle ega vidsträck
-
4
Lag- samt Allm. Besv. o. Ekon.- Utskottens Betänkande, N.-o 31.
tare rösträtt, än andre liemmansegare samt alt Frälse- eller landtbönder
skulle för deras innehafvande hemman sjelfve votera, så framt icke jordegaren
sig denna rättighet genom contract sjelf förbehållit: alt af den genom
Rikets Ständers ömsesidiga begifvanden år 1809 stadgade likhet emellan medborgare
af alla stånd i afseende på besittning af jord, äfven blefve en följd,
alt rösträttighet vid Prestval i enahanda förhållande blefve till fullkomlig
likhet emellan alla jemkad, samt att åboer å Frälsehemman, enär de derför
utgjorde alla åtföljande publika utskylder, i allmänhet, borde åtnjuta samma
rätt vid valet af själasörjare, som verklige liemmansegare.
På denna grund och enär enligt Lag någon skillnad emellan arrendator
och landtbo icke eger rum, samt bestämmandet af olika rösträttighet
vid Prestval för dem, vid sådant förhållande, utom det att en sådan skillnad
icke lärer finnas med rättvisa öfverensstämmande, otvifvelaktigt måste,
på sätt motionärerne anmärkt, föranleda till tvister och rättegångar, enär en
person, som innehafver en annans egendom enligt contract, utfärdadt sednare,
än förevarande Förordning, om han anses för arrendator,eger rösträttighet,
men om lian betraktas såsom landLbo, icke äger sådan rättighet, ehuru
benämningen landtbo och arrendator, enligt lag, innefatta samma begrepp;
alltså och då föregående inom uti §:n, angående rösträttighet för dem, som
emot byra, arrende eller andre vilkor innehafva annans egendom, är så allmänt
och omfattande, alt det tydligen äfven inbegriper landtbönder och deras
rösträttighet, få Utskotten, som anse det föreslagne tillägget af ordet
’'land/,bot.
vilkor ,” icke vara erforderligt, vördsamt tillstyrka,
att ifrågavarande moment eller orden: ”Landtbönder, som
hädanefter antagas och utgöra de å hemmanet belöpande
utskylder, bevillning för eganderätt deruti inbegripen eller
icke, ege ock rösträttighet, der icke genom contract
annorlunda bestämdt varder," måtte utur 17 helt och
hållet utgå.
Vid 7 Art. 42 §•> som, i fråga om vid valförrältn ng frånvarandes
rösträttighet, innehåller: ”En frånvarande äge dock rätt att under egen hand
och sigill skriftlig voteringssedel, öppen eller förseglad, lemna,” har Herr
Conlraets-Prosten Odelberg vidare anmärkt, att orden: ”under egen hand”
innefattade en dubbel mening, enär dermed så väl kunde förstås, att både
context och namnteckning borde vara egenhändiga, som äfven alt voterings
-
5
Lat- samt Allm, Besv. o. Ekon,-U'iskottens Betänkande, W:o 31.
sedeln vore giltig, endast namnteckningen vore egenhändig; till afhjelpande
af hvilken tvetydighet motionären, i öfverensstämmelse med hvad Kongl.
Förordningen den 28 Juni 1798, §. r, om skuldebref stadgar, föreslagit, att
oinförmälile mom. i 42 §• måtte erhålla följande förändrade lydelse:
”En frånvarande ege dock rätt alt sin egenhändigt skrifna och undertecknade,
samt med dess sigill bestyrkta voteringssedel lemna.” Den som ej
egenhändigt skrifver contexten, borde nemligen, enligt motionärens förmenande,
antingen han begagnade sigill eller ej, hänföras till dem, hvilkas skriftliga
votum behöfde med vittnen styrkas.
Utskotten få i anledning häraf anföra, att, om någon, tvetydighet uti
de i förevarande mom. begagnade orden: ”under egen hand” skulle förefinnas,
densamma likväl lärer försvinna, då med detta mom. jemföres det påföljande,
som innehåller, alt, i saknad af sigill, två ojäfvige vittnen böra å
voteringssedeln underteckna den mening, att de under edelig förbindelse intyga,
det röstgifvaren i deras närvaro egenhändigt sin voteringssedel skrifvit
eller sjelf sitt namn undertecknat. Häraf anse Utskotten nemligen otvätydi"t
följa, alt orden: under egen hand böra gifvas den vidsträckta tolkning,
atf dermed förslås icke allenast egenhändigt skrifven och underskrifven, utan
äfven af annan person skrifven, men af den röstegande egenhändigt undertecknad
voteringssedel.
Vid sådant förhållande och då man måste antaga, att den, som kan
egenhändigt skrifva sitt namn, jemväl förstår att läsa skrifven stil, och att
den, som med silt namn undertecknar en voteringssedel, följaktligen måste
kunna förstå dess innehåll, samt att dessutom något bedrägeri destomindre
lärer kunna ske med egenhändigt undertecknade voteringssedlar, som desamma,
för alt vara gällande, dertill måste vara antingen med sigill eller vittnen
bestvrkte; hemställa Utskotten,
att den föreslagne förändringen af f.2 icke måtte bifallas.
Samma Jrt. 45 ,§■ innehåller: att efter omröstningens slut och sedan
hvarje profpredikants röstetal blifvit i begge längderne utfördt, valförrättaren,
innan aclen slutas, skall tillkännagifva valets utgång, samt meddela besvärshänvisning.
Herr Contracts-Prosten Odelberg har, i anledning af detta stadgande
andragit, hurusom det för eu hvar, som hållit prestval i stora församlin
-
6
La«- samt Allm. Besv. o. Ekon.-Utskottens Betänkande, N.-o 31.
O
gar, der en ined vidlyftiga och svårhandterliga siffertal behäftad röstberäkning
ofta inträffade, vore nogsamt kunnigt, huru besvärlig, tidsödande och,
oaktadt räknefärdighet, Lill full precision nästan ogörlig vallängdens summering
i kyrkan, i synnerhet under mörk och kall årstid, ofta vore. Motionären
har derföre föreslagit den föndring uti ifrågavarande §., att ”summeringen
sker efter valets af slutande” och att ”utgången näst] oljande Söndag,
uti en af både Vuljörrättaren och FdlNotarien under skrifveri kungörelse J örtsan
din sen från predikstolen delgifves.”
Utskotten, som det ej kunnat undfalla, huru vigtigt och välbetänkt
stadgandet är, att vallängdens summering verkställes genast i de röstandes
närvaro, och att valets utgång tillkännagifves, innan förrättningen slutas,
emedan misstroende med deraf uppkommande obehag och tvister derigenom
säkrast undvikes, hafva dock å andra sidan trott sig äfven böra lemna uppmärksamhet
till det inom Utskotten al erfarenheten vitsordade förhållande,
att ifrågavarande stadgande understundom är overkställbar^
Inom en del landsorter, serdeles i Wermland och vissa andra provincer,
der hemmansklyfningen är vida utsträckt och der församlingar finnas,
hvarest rästberäkningen är splittrad i olika tusendedelar och milliondelar,
blir nemligen vallängdens summering å valdagen rent af omöjlig. Enligt
hvad inom Utskotten är vordet upplyst, förekomma ej sällan vallängder,
som innehålla många tusendetal brutna tal, deraf de flesta hafva 3 till
4 samt ganska många 6 å 7 siffror i täljare och nämnare, och den Comité,
som år 1822 afgaf förslag till förevarande Prestvalsförordning, anför i
sin underdåniga skrifvelse exempel på en stads-Lörsamling der 6HU borgerliga
ören motsvarade en hel röst och der denna reduction lemnat ett
tal af slifCf röst. Man föreställe sig en vallängd, deruti dylike röstetal på
hvarje sida förekomma, gifne än åt den ene och än åt den andre af de sökande
Prestmännen, och man inser nogsamt omöjligheten för en valförrättare,
vore han än den skickligaste räknemästare, att summera en sådan vallängd
på sjelfva valdagen, då efter valets slut tiden vanligen är långt
framskriden. Inom Utskotten hafva blifvit omnämnde flere Prestval, der
åbololterne varit så många och bråktalen så svårhandterlige, alt skicklige
personer varit sysselsatte flere dagar, innan vallängden hnnnit rätt
summeras. Vid sådant förhållande och då i Lag icke bör ovilkorligen påbjudas,
hvad som icke alltid kan verkställas, hafva Ulskotten ansett nödigt,
alt ilVågarande stadgande så modifieras, att i de fall, då vallängdens
summering icke är verkställbar å valdagen, dermed lemnas uppskof
7
Lag- samt Allm. Besr, o. Ekon,-Utskottens fl t tänkande, N.-o 31.
till nästa socknedag, samt alt, till förebyggande af ändringar eller tillägg i
vallängden, densamma innan förrättningens slut i de röstandes närvaro inlägges
i omslag, som med valförrättarens samt utsedde ombuds sigill förses,
och att denna försegling blifver orubbad, till dess summeringen i Valförrättarens
och ombudens närvaro verkställes; i hvi 1 ket fall valets utgång nästderpåföljande
Sön- eller Helgedag bör för församlingen lillkännagifvas, med underrättelse,
alt besvärstiden räknas från valdagen. Och få Utskotten, i öfverensstämmelse
härmed, föreslå, att 45 §• måtte erhålla följande tillägg:
Förrättas val i församling, der siort unlal af röstande,
samt rösternas fördelning i brutna ojenma tal, gör det cmöjhgt
att, utan valförrättningens oskäliga förlängande,
innan dess slut summera vallängden, dä ma, enär på framställning
af valförrättaren de fleste närvarande röstegande
sä besluta, med längdens summering till nästa söcknedag
anstå. I sådan händelse skola dock, innan förrättningen
af slutas, de röstande välja ombud att vallängdens summering
öf vervara; hvarefter längden, jemte dertill hörande
handlingar, inlägges i omslag, som med valförrättarens
samt någon af bemälde Ombuds sigill förses; och blif ver
denna försegling orubbad, till dess den på tid, som för summeringen
utsatt är, i val förrättarens och ombudens närvaro
bry tes. Val förrättaren vore då ock skyldig att nästföljande
Sön- eller Helge-dag låta meddela församlingen underrättelse
om valets utgång; och beräknas besvärstid äfven
i detta fall från den dag, valet hållitså
Slutligen har Herr ContractsProsten Ode/berg anmärkt, att då, enligt
ifrågavarande Förordning, icke mer än ett exemplar erfordrades af de å frågo-
och val-dagen hållne Protocoll, samt dessa höra till Dom-Capitlet genast
efter valet insändas; skulle deraf inträffa, alt intetdera af dessa Protocoll
komme att finnas qvar inom församlingen, h vil ket dock i flere fall vore nödigt.
Motionären har derföre, enär det för de eljest tillräckligt sysselsatte
iörrättningsmännen skulle blifva nog mödosamt att under sjelfva förrättningarne
föra Protocoll in dupplo, föreslagit, att Fal förrättaren borde till förvar i
Kyrkokistan qvarlemna en af honom och Fulnotarien vidimerad afskrift af
hvar t de ra Protokollet.
Hvad sålunda blifvit föreslaget hafva Utskotten funnit både nödigt
8
Lag- samt Allra- Be sv. o. Ekon ,-Ut skollens Betänkande, AT:o 31.
och nyttigt samt derjemte verkställbar!, utan serdeles tillökning i valförrättarens
göromål, och hemställa således,
att ett stadgande derom måtte i VII Art. fG intagas
och denne <$’. således erhålla följande förändrade lydelse:
”Alla skriftliga voteringssedlar etc. —
—
—
—
—
—
—
samt insändas ofördröjligen, tillika med ena exemplaret af vallängden och
de på frågo- och valdagarne hållne Protocoll, till Consistorium. — Det andra
exemplaret af Vallängden, äfvensom en af Val för rättar en och Valnotarien
till riktigheten bestyrkt afskrift af Frågo- och Valdags-Protocollen qvarlemna.
r Val förr ättar en, att i Kyrkokistan förvaras."
Stockholm den i g Mars i845.
Reservation :
Nils Strindlund från Vester-Norrlands Län har reserverat sig emot
Utskottens beslut, att tiden för besvärs anförande emot valförrättning skall
beräknas från valdagen, äfven i den händelse, att valets utgång kungöres först
Söndagen derpå. Detta stridde nemligen så väl emot hvad angående fatalietids
beräkning i Lag och Författningar i allmänhet finnes stadgadt, som äfven
emot hvad rätt och formenligt vore, enär fatalietid icke rimligtvis
borde börja löpa förr, än det beslut, som vore i fråga att öfverklagas, blefve
kunnigt.
N:o 32»
Ank. till Exp. IJtsk. den 26 Mars, kl. 1 e; m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om inskränkning i tiden
för besvärs anförande öfver Sockenstämmo-beslut.
Herr Doctor Eif ström har, uti en hos Högv. Preste-Slåndet väck
och till Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten remitterad
motion,
Lag- samt Allm, Dcsv. o. Ekon.-TJtskottens Betänkande, N:o 32.
9
motion, uti hvilken Herr Prosten T huden sig förenat, andragit, hurusom vid
jemförelse emellan Kong!. Förordningarne om Sockenstämmor den 26 Februari
1817 och den 29 Augusti 1843, den skillnad sig företedde, alt besvärstiden
olver Sockenstämmobeslut i den sistnämnde hlifvit utsträckt till 3o da°ar
eller 9 dagar längre än i den förra, hvarjemte klaganden hlifvit åla<nlt alt
inom 14 dagar, efter det besvären sednast bordt fullföljas, hos Sockenstämmans
Ordförande förete diarii-bevis öfver deras inlemnande, då det deremot
enligt Kongl. Kungörelsen den 24 Mars 1824, ålegat den klagande att sist
nästföljande Söndag, efter beslutets kungörande eller deraf erhållen del, hos
församlingens Pastor eller den prest, som Gudstjensten förrättade, sina tillämnade
besvär anmäla och deröfver taga bevis. Till följd utaf de förändrade
stadganden, som sålunda genom 1843 års Förordning hlifvit påbjudne,
Kunde det hända, att en tid af 45 dagar från ett sockenstämmo-besluts kungöiande
skulle förflyta, innan Pastor med säkerhet visste, huruvida beslutet
hlifv t öfveiklagadt eller ej; af hvilken tidsutdrägt och derunder fortfarande
ovisshet många olägenheter skulle uppstå, helst några åtgärder för att till
verkställighet bringa Sockenstämmans beslut, icke under nämnde Lid kunde
vicitagas. Vida ändamålsenligare voro deremot, enligt motionärens tanka, de
i beiörde hänseende förut gällande föreskrifter; och har motionären alltså föreslagit
den förändring i i843 års förrberörde Kongl. Förordning, att besvärstid
öfver sockenslämmo-beslut matte inskränkas till 21 dagar, såsom förut
varit stadgadt, och den klagande förklaras- skyldig att, i enlighet med
jaåbudet i 1824 års ofvannämnde Kongl. Kungörelse, sist 8 dagar efter beslutets
delfående, hos församlingens Pastor eller den prest, som gudstjensten
förrättar, sina til lämnade besvär anmäla och bevis deröfver taga.
Då den i 1817 ars Sockepstämmo-Förordning bestämde besvärstid,
efter mångårig erfarenhet, ansetts för kort och i nu gällande Förordning
hlifvit utsträckt till 3o dagar; så hafva Utskotten icke funnit det lämpligt, att,
innan ännu tvänne år förflutit, sedan sistnämnde Förordning utfärdades, uti
densamma nu vidtaga en förändring i berörde hänseende, helst allmogen, hvars
rätt häi- synnerligen är i fråga, såsom mindre skrifkunnig, i allmänhet behöfver
lång tid att få skrifter uppsatte och till vederbörlig ort insände; likasom^
Utskotten icke heller ansett sig böra tillstyrka upplifvande af det i
1824 ars Kongl Kungörelse stadgade åliggande för öfver sockenstämmo-beslut
klagande part, att inom 8 dagar efter beslutets kungörande, hos vederbörande
Bih. till R. St. Prot.- 1845., 7 Sami. 2 A/d. 10 Haft.
2
10
Lag- samt Allm. Besv. o. Ekon.-Utskottens Betänkande, N.-o 33.
presterskap anmäla sina tillämnade besvär och deröfver taga bevis, enär en
serskild fatalietid af endast 8 dagar derigenom skulle uppkomma; och hemställa
Utskotten således att,
motionen mätte lemnas utan afseende.
Stockholm den 19 Mars i845.
Reservation:
Af Herr Contracts-Prosten Odelberg: ”Emot den mening, hvari Utskotten
slädnät, får jag mig reservera. Jag kan ej annat finna, an att den
genom Kongl. Majtts Nådiga Förordning den 20 Augusti 1843 forlangda besvärstid
en, med dervid lemnade rättighet för klagandenatt kunna ännu 1
fjorton dagar låta Socknestämmas Ordförande förbldva 1 okunnighet, huruvida
besvär hlifvit inlemnade, eller icke, måste ofta medföra en menlig tidsutdrägt,
såsom vid communala byggnader då icke torutsedda händelser foidra
tillskott, hvarförutan arbetet skulle afstadna, vid oförmodadt nppkon
fatti" vårds frågor, då verkställigheten af beslutet icke medgifver långt uppskof,
o s.%. Man må ej invända, att frånvarande rostegandes ratt, genom återgång
till förut gällande författning, kunde äfventyras. Denne eget- ju u
rättighet att innan afresan befullmägtiga någon att fora sin talan lalla under
hans frånvaro förefallande socknestämmo-mål.
Häruti instämde Herr Doctor Norström och Herr Lector JVallman.
M 33.
Ank. till Exp.-Utsk. den 26 Mars, kl. i e. m.
Betänkande, i anledning af vackt fråga om återupplif vande af to Cap.
8 $■ Bfggningu-Baiken.
Uti en hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln väckt och till Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten remitterad motion, har Herr
11
La g- samt Allm. Desv. o, Ekon.-V/skottens Betänkande} IS:o 33.
Montgcivery, C. F., fästat uppmärksamheten på nyttan och nödvändigheten
deraf, alt, med upphäfvande af Kongl. Förordningen den 21 Februari 1789,
föreskrifterna i 10 Gap. 8 §. Byggninga-Balken, angående inskränkning i
skallebondes rätt att nyttja sin enskilda skog, måtte återupplifvas till deras
ursprungligt gällande kraft. Huru mycket den i nämnde Förordning stadgade
frihet skadat en af de vigtigaste och fordom rikaste tillgångar i Landet,
derom vittnade, enligt motionärens förmenande, den allmänna klagan, som
från alla orter förspordes öfver brist på ej allenast masteträd och spiror, ulan
ock på byggnadsvirke och ve brand. Då likväl vårt kalla elimat påkallade,
att en rätt omtanka och vård om skogen gjordes till en nationalangelägenhet,
har motionären yttrat den förmodan, att förslaget skulle af båda Statsmakterne
med värma omfattas.
Det af motionären omnämnde Lagrum, ro Cap. 8 §. B. B., lyder ursprungligen,
som följer:
”Skattebonde må nyttja sin enskilda skog till hustarf och salu; dock
det så sparsamt, att skogen ej utödes och hemmanet förderfvas. Vare ock
skyldig att först taga vindfälle, torra trän, qvistar och stubbar till vedbrand,
innan fr iska trän dertill fällas. Finnes skattebonde sin frihet missbruka, bote
10 Daler. Den räntan af hemmanet eger, halve ther inseende å.’’
1789 års ofvannämnde Förordning åter stadgar i 2 §., att ”alla skattemän,
ehvad de innehafva hemman, som redan ifrån Kongl. Maj:t och Kronan
äro försålde eller hädanefter kunna försäljas, eller ock urgamla skattehemman,
skola öfver skattehemmanet och dess genom laga retning och rågång
fastställde legomål, både uti in- och utägor samt skog och mark, med
derå varande fiske, jagt och djurfång, äga uti allt lika orubblig ägande och
lika fri dispositionsrätt, som frälseman öfver frälsehemman, enligt privilegier,
Lag och Författningar; dock alt derifrån undantagas de för Kronans
behof tjen 1 ige eke- och masleträd,” samt i 5 §. att egare af skalte-frälsehemman
skulle njuta lika fullkomlig fri och obehindrad egande- och dispositionsrätt
öfver sitt frälsehemman, som om skatte stadgadt blifvit; och är
denna skatteman tillagde fria ägande- och dispositionsrätt öfver skog och
mark upplifvad och ytterligare sladfästad genom Kongl. Förordningen om
Skogarne i Riket den 1 Aug. i8o5, hvars 3a §. dock innehåller, att om
Kronoskatte eller Frälseskattebonde skulle så missbruka den honom i berörde
hänseende lemnade rätt och frihet, att fara för hemmanets bestind och förmåga
att skatten utgöra, kunde deraf uppstå; så tillkommer det den, soin
räntan af hemmanet eger, att derutinnan söka rättelse.
6
L.i"- samt Alftn. Bcsv, o. Ekon.-U/skottens Bciiinkan de, I\T:o 34.
O
y
Då ej mindre i den af motionären öfverklagade 17O9 års Förordning,
iin äfven i nu gällande Kongl. Förordning om skogarne i Riket, den
åsigt gjort sig gällande, att skogarnes vård lämpligast och säkrast öfverlemnades
åt den enskilda omtankan, samt att egare af skattejord borde lillerkännas
enahanda fria och obehindrade dispositions- och eganderält öfver
sin egendom, som Säteri- och Frälsehemmansegaie af ålder åtnjutit, så vidt
tredje mans eller ränte-egarens rätt derigenom icke träddes för nära, samt
en återgång från denna på rättvisa och billighet grundade åsigt hvarken lärer
finnas tidsenlig och lämplig, eller till det af motionären åsyftade ändamål
ledande, tillstyrka Utskotten vördsamt,
att motionen måtte lemnas ulan afseende.
Stockholm den 19 Mars 1845-
M 81.
Ank. till Exp. Utsk. d. 26 Mars, kl. 1 e. ro.
Betänkande> i anledning af väckt fråga om upphörande af KammarCollegii
domsrätt i vissa ekonomiska null.
Uti en till Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten från
Uederv. Bonde-Ståndet remitterad motion, har Olof Nilsson från Vesterbottens
Län föreslagit, att Kamrnar-Collegii Domsrätt i så kallade ”Landtekonomimål,
såsom angående Kronohemman, skatteköp och fiskerier, m. m.”
måtte upphöra, hvilket enligt motionärens förmenande, vore af serdeles vigt,
emedan ingen aueloritet vore bättre i tillfälle att känna Länets förhållanden
och behof, än Konungens Befallningshafvande, som vore salt i Konungens
stad och ställe och icke borde lyda under någon annan än Konungen, till
hvars pröfning besvär öfver Dess Befallningshafvandes Utslag i mål af ofvanberörde
beskaffenhet äfven borde öfverlemnas.
I anledning af vid innevarande Riksdag jemväl väckt motion om Embetsverkens
förenkling och reorganisation, har Ekonomi-Utskottet, uti deröfver
La»- samt Allm. Res v. o. Ekon.-Utskottens BetänkandeJ JY.-o 35.
13
afgifvet Betänkande, föreslagit Rikets Ständer att hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, bland annat, att all domsrätt måtte blifva från de administrativa
Verken Överflyttad på de andra Verk, Kongl. Maj:t dertill kunde
finna lämpliga. Detta Betänkande är af Tre Riks-Stånd afslaget och af Borgare-Ståndet
lagd t till handlingarne. Vid sådant förhållande och då Rikets
Ständer funnit olämpligt att hos Kongl. Maj:t göra underdånig framställning
om förändrad organisation af Styrelse-Verken och öfverflyttande af deras
Domsrätt på andre Verk, anse Utskotten sig desto heldre höra lemna utan
afseende förevarande förslag, som det icke lärer kunna ifrågasättas, att de af
motionären omnämnde mål, mindre än andre, på Kammar-Collegii pröfning
beroende ärenden, inom delta Verk vinna en på sakkännedom grundad utredning,
som är i högsta måtto behöflig och som åtminstone för närvarande
annorstädes icke lärer vara att tillgå; och hemställa Utskotten således,
att motionen måtte lemnas utan ajseendeStockholm
den 19 Mars i845.
35.
Ank. till Exp. Utsk. d. 26 Mars, kl. 1 e. m.
Betänkandej i anledning af väckt motion om åläggande för Socken-Nämnd
att draga försorg om den i Kongl. Förordningen den g .November
sistlidet år föreskriftne inteckning af lifstidsstädja och undantagsaftal.
Hos Hederv. Bonde-Ståndet har Pehr Jönsson från Skåne, andragit,
hurusom ofvanberörde, i öfverensstämmelse med Kongl. Majrts och Rikets
Ständers vid innevarande Riksdag fattade sammanstämmande beslut, utiäidade
Töi01 ilning, ehuru nyttig och nödvändig till betryggande af jordegares
och innehafvares af nyttjande-rätt ömsesidiga säkerhet, likväl i många
fall skulle komma att förorsaka enskilda lidanden och förluster för sådane
ålderstigne, vid rättegångs angelägenheter ovane samt till förstånd och minne
förslöade, förde Is taga re, h vil ka icke sjelfve kunde bevaka sin rätt, och tillse,
att icke tiden för intecknings sökande och densammas förnyande försumma
-
14
Lag- samt Allm. Bcsv. o. Ekon,-Utskottens Betänkande> N.-o 35.
des, enär de personer, som eljest skulle bevaka fördelslagarnes rätt, oftast
voro egare till den jord, hvaraf fördelen skulle utgå, och till följd deraf interesserade
deraf, att inteckningen försummades, derigenom de befriades från
skyldigheten att fördelen utgifva; och har motionären, för att åt dylika ålderstigne
fördelstagare bereda laglig säkerhet, att det vilkor för deras rätt,
som ilråga varande Förordning påbjuder, måLte behörigen iagltagas, med stöd
af 56 §. Riksdags-Ordningen väckt den motion, alt Socken-lNämnderne måtte
genom utfärdande Författning åläggas att hvar inom sitt district ifrågavarande
inteckningssäkerhet för inom dislrictet varande fördelstagare, på dessas
bekostnad, vid vederbörande Domstolar iagltaga och bevaka, och alt i sådant
afseende hvarje fördels-contract, som inom dislrictet upprättas, borde så vida
fördelstagarne ville begagna Socken-Nämndens bilräde till contractets intecknande,
inom en månad efter dess upprättande till Socken-Nämnden ingifvas
och Nämnden derefter vara skyldig att om intecknings lagande och
förnyande inom behörig tid draga försorg; uti hvilken motion, som blifvit
till Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten remitterad, flere
Ledamöter af Bonde-Ståndet instämt.
Utskotten hafva tagit berörde framställning i öfvervägande; och ehuru
icke kan nekas, att det af motionären framställde föislag skulle vid många
tillfällen, serdeles vid den ifrågavarande författningens första tillämpning,
kunna medföra ökad säkerhet, derigenom att fördelslagares rätt skulle blifva
behörigen iagttagen; dock, som nu gällande Lag redan anvisar den väg, som
är att följa för alt skaffa dem laga målsmän till bevakande af deras angelägenheter,
hvilka äro af ett sådant biträde i behof; och med begagnande af
de utvägar, som sålunda redan finnas, det befarade äfventyret för fördelstagarne
bör kunna undanrödjas, samt ett sådant uppdrag, som det af motionären
ifrågasatta, lemnadt åt Socken-Nämnden, icke skulle medföra den önskade
säkei heten för fördelstagarne, derest ej Ledamöterne vid möjligen inträffad
försummelse att bevaka fördelstagarnes rätt, skulle derföre stadna uti ersättningsansvar,
men deremot en sådan ansvarsförbindelse skulle utsätta Ledamot
af Socken-Nämnd för vådan af förluster, som icke lämpligen kunna genom
Lag med nämnde befattning förenas; anse Utskotten sig icke kunna biträda
motionärens förslag, helst som menigheter, enligt 2 § 2 mom. af Kongl.
Förordningen den ap Augusti 1843 om Sockne-Nämnder å Landet, äro oförhindrade
alt utöfver de bestyr, som, enligt 1 mom. af berörde §., SockenNämnd
tiilkommer, åt Nämnden uppdraga sådane gemensamma ekonomiska
15
Lag- samt Allm. Besv. o. Ekon-Utskottens Betänkande, N.-o 35.
angelägenheter, hvilka icke tillhöra Embets- och Tjenstemäns befattning, och
det ändamål, motionären afsett, således synes kunna genom frivillige överenskommelser
inom de serskilde communerne uppnås. Utskotten hemställa
således,
att motionen icke måtte till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 19 Mars 1845.
Emot Betänkandet hafva Ola Jeppsson och Ola Svensson från Blekinge
Län sig reserverat.
STOCKHOLM, Lundberg SC Comp. 184S,
Lag- samt Allni. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkandej N:o 36.
I
N:o 36.
Ank. til! Exp.-Utsk. d. i4 April, kl. 7 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt fråga' om förändring i JustiticeStats-Expeditionens
organisation rn. m.
Uti en lios Yällofl. Borgare-Ståndet väckt motion har Herr Petre'
fästat uppmärksamheten å de olägenheter, som tillskyndades Staten genom
bildandet af onyttiga embets- och tjenstemanna-corpser, samt det misstag
Rikets Ständer vid sistlidne Riksdag i berörde hänseende skulle begått vid
bestämmandet af Siats-anslag för de då bildade nya Regerings-Departementen.
De inom dessa tillskapade Expeditions-Chefs-beställningar kunde
nemligen i hvarje Departement, der Departements-Ghefen sjelf förmådde hålla
tillsyn öfver underlydande, i det närmaste anses öfverflödige och erfarenheten
hade äfven redan visat, huruledes desse Expeditions-Chefs-beställningar
icke sällan i verkligheten varit att betrakta lika med sinecurer; hvilket
förhållande dock ingenstädes framträdde åskådligare, än inom den nya
Justitife-Stats-Expeditionen, der det, utom Expeditions-Chefen, funnos ej
mindre än tre Byrå-Chefer, en för Lagstiftnings-, en för Tryckfrihets- och en
för Statistiska ärenden, hvar och en med sin lilla stab af underbetjening.
Följden af denna frikostiga tillsättning af nya Chefs-platser hade redan vid
deras första tillkomst visat sig i en så uppenbar brist på göromål, att det
äfven allt sedan, enligt motionärens förmenande, varit omöjligt, att inom de
serskilda Chefs-Kategorierne bevara till och med skenet af en jemn, gagnande
verksamhet. Med häruppå fästad t afseende har motionären hemställt
det Lag-Utskottet måtte anmodas, att, efter inhemtad noggrann kännedom
om Juslilias-Stats-Expeditionens hvarjehanda oformligheter, till Rikets Ständer
afgifna förslag till de indragningar, hvilka inom denna Expedition borde
ega rum; hvarförutan motionären föreslagit, att, om Lag-Utskottet för
öfrigt skulle finna anledning att inom Justitise-Revisions, Justitias-Canzlersoch
Generals-Amditörs-Expeditionerne tillstyrka förändringar, ledande till
en bättre sammansättning och till Revisions-Secreterarnes fullgörande af
sine sysslor, i stället för att, såsom nu ofta sker, öfverlemna dessa åt viBih.
till R. St. Prot. 18^.6. 7 Sami. 2 Afd. 11 Haft.
I
2
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskotlens Befänkähdéj ät:o 36r
carier för att sjelfve omfatta andra uppdrag, nämnde Utskott äfven i dessa
delar måtte till Rikets Ständer med utlåtande och förslag inkomma.
Denna motion, som blifvit till Allmänna Besvärs och Ekonomi-Utskottet
remitterad, men som ansetts böra i sammansatt Lag- och Ekonomi-Utskott
behandlas, hafva Utskotten i behörigt öfvervägande tagit; och
hvad dervid först angår de ifrågasatte förändringarne i Justitiae-Revisions-,
Justi tise-Canzders- och General- Audrtörs-Expeditionernes organisation; så
enär motionären emot desse Embets-Verks sammansättning eller deras arbets-ordningar
icke haft något att anmärka, ännu mindre till någre förändringar
i berörde hänseenden framställt förslag, och det vid sådant förhållande
icke lärer vara Utskotten tillständigt alt med dylika framstå, samt
dessutom orsaken till de olägenheter, motionären ansett uppstå deraf alt
vederbörande Revisions-Secreterare, till följd af Kongl. Maj:ts Nådiga förordnanden,
Öfverlemnat sine Embets-göromål åt vicarier för att sjelfva omfatta
andra för samhället vigtigare uppdrag, icke lärer vara att söka i detta
Embets-Yerks organisation eller kunna läggas Embelsmännen derinom till
last; hemställa Utskotten vördsamt
citt motionen i denna del måtte lemnas utan afseende.
Innan Utskotten derefter öfvergå till pröfning af de föreslagna förändringarne
inom Justitiae-Stats-Expeditionen, anse Utskotten sig böra redogöra
för nämnde Embets-Yerks sammansättning och arbets-ordning.
Enligt den för Justitias-Stats-Departemenlet den 3 Juli 1840 utfärdede
Instruction, utgöras Embets- och tjenstemännen inom detta Departe*
ment af en Expedilions-Chef, trenne Byrå-Chefer, en Registrator, en Canzlist
och tvänne Gopister, hvilkas åliggande är:
Expeditions-Chefens'. att biträda J ustitiae-Stats-Ministern med utarbetande
och uppsättande af berättelser och betänkanden uti inkomne mål
och af förslag till författning ir m. m.; att hafva tillsyn deröfver, att em
bets- och tjenstemännen samt betjeningen inom Expeditionen noggrant uppfylla
sine tjensteåligganden; att föra de anteckningar, som fordras för att
sätta Justitise-Stats-Ministern i tillfälle att med uppmärksamhet följa Embets-Yerks
eller andre Einbets-myndigheters handläggning af de till Departementet
hörande ärenden, samt i ofrigt lemna Justitice-Stats-Ministern erforderligt
biträde i afseende å de föreskrifter och erinringar om verkställighet
af utfärdade beslut, hvilka Justitiae-Stats-Ministern, enligt RegeringsFormen,
eger att omedelbarligen till vederbörande expediera.
Lag- samt Allm. Bcsv,- och Ekon.-Utskollens Betänkande, N‘.o 36.
3
Byrå- Chef er nes i allmänhet: att, uLi de mål, som till dem öfverlemnas,
för Justitiiae-Slats-Ministerns underdåniga föredragning uppsätta erforderliga
berättelser; att jemväl ansvara för uppsättning och afsändande af Expeditioner
i allmänhet samt besörja, det Förordningar och andra Kong!. Maj:ts
beslut, som genom Författnings-Samlingen böra allmängöra», der varda behörigen
införde m. m. d.; hvarförutan
En af Byrå-Cheferne, som derjemte är Revisions-Secreterare, bör bereda
och i Högsta Domstolen föredraga alla der förekommande frågor om
stiftande, upphäfvande, ändring eller förklaringar af lagar eller författningar.
Af de öfrige Byrå-Cheferne biträder den ene vid de af Hof-Canzleren
hittills handlagde ärenden, som nu blifvit till Justitite-Stats-Ministern
öfverflyttade, samt den andre, i synnerhet vid de statistiska arbeten, som tillhöra
Justitiae-Departementet.
Registratorns: att halla antecknings-böeker öfver inkomne mål och
utgående expeditioner samt register till dessa böcker författa m. m. d.
Canz/istens: att uppsätta och renskrifva allt hvad honom i tjensten
anbefalles samt att afsända expeditioner m. m.
Copisternes: att tillhandagå med expeditioners uppsättning, utskrifning
och afsändande.
Dessutom och enär Instructionen, i afseende på Byrå-Chefernes för
tryckfrihets- och statistiska ärenden embets-åligganden, ej innehåller så detaillerade
bestämmelser, att deraf kan bedömas vidden och beskaffenheten
af dessa Embetsmäns göromål, hafva Utskotten sökt att derom förskaffa sig
närmare upplysningar; varande i berörde hänseende uppgifvet, att, hvad
Byrå-Chefen för tryck fri hets-ärenden angår, honom, utom of vanberörde för
Byrå-Cheferne gemensamma åligganden, serskildt tillkommer att utöfva den
tillsyn öfver Boktryckerierne och Bokhandeln i Riket, som, förut tillhörande
Hof-Canzlers-Expeditionen och der emellan flere personer fördelad, numera
af bemälde Byrå-Chef ensam ombesörjes, i hvilket afseende hans åligganden
ära:
1:0 alt genomgå och granska de öfver hela Riket utkommande Dagblad
och Periodiska Skrifter, hvilka för nuvarande uppgå till ett antal af
80, samt, då något deri förekommer, som kan påkalla serskild uppmärksamhet,
sådant för Justitiae-Stats-Ministern anmäla;
2:0 att likaledes emottaga, i Diarium anteckna samt genomgå och granska
de böcker och skrifter, som från Boktryckerierne i Stockholm utgifvas
nch directe till Justitiae-Stats-Expedilionen aflemna»;
4
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande., N.-o 36.
3:o att uppsätta och expediera Constitutorialer,, Permissions-Resolutioner
och afsked för Justiliae-Stats-Minislerns Ombud i landsorterne, nu 4°
till antalet; att vaka öfver, att dessa Ombud sina skyldigheter fullgöra;
emottaga, för JusLitice-Stats-Ministern anmäla och enligt hans föreskrift besvara
de förfrågningar och hemställanden, som af dessa Ombud göras, samt
uppsätta och expediera de skrifvelse!' och circulairer, som Justitias-SlatsMinistern
af förekommande anledningar kan finna nödigt att till dem aflåta;
4:o att för Justitise-Stals-Ministern föredraga sådane anmälanden om
Boktryckeriers anläggning, öfverflyttning och upphörande, Bokhandels öppnande
samt dagblads och periodiska skrifters utgifvande, som enligt Tryckfrihets-Förordningen
böra till Justitiae-Stals-Expeditionen inlemnas, samt
uppsätta och expediera de i anledning deraf utfärdande remisser, bref och
tillståndsbevis, och
5:o alt, i händelse anställande af tryckfrihet s-åtal inför allmän Domstol
ifrågakommer, de i sådant afseende nödige skrivelser uppsätta, föredraga
och expediera, samt att, hvad de såkallarle ordningsmål, beträffar hvilka,
jemlikt 4 §• 4 mom. TrycklVihets-Förordningen, tillhöra Justitias-StatsMinisterns
afgörande, antingen sjelf hos Juslitise-Stats-Ministern anmärkningarne
framställa och utföra, eller ock i de fall, då åtal af TryckfrihetsOmbud
eller publika actorer anställas, målet hos Justitiae-Stats-Ministern
föredraga, samt dess beslut uppsätta och till expedition befordra.
I afseende på de statistiska göromålen åter förekommer, att dessa,
efter antagandet af nu gällande plan för deras verkställande, skola vara så
vidlyftige, alt de af nuvarande Chefen för denna afdelning icke medhunnils,
änskönt han deråt skall egnat all sin tid och af Expeditionens tjenslemän
erhållit det biträde, hvartill öfrige ärenden lemnat tillfälle och oaktadt han
derutöfver skall på egen bekostnad Lill sitt biträde aflönat två och stundom
tre personer.
Af hvad sålunda förekommit har det icke kunnat undfalla Utskotten
att, hvad Expedilions-Chefens och Byrå-Chefens för Lagstiftnings-Ärenden
eller Revisions-Secreterarens befattningar vidkommer, desse Embetsmäns
åligganden tyckas vara temligen likartade och ligga hvaranndra så nära,
att de uti många och uti de väsendtligaste delar sammanfalla och torde
vara svåra att åtskilja. Så åligger det nemligen, enligt Instructionen, Revisions-Secreteraren
att uppsätta de för Justitias-Stats-Ministerns underdåniga
föredragning inför Kongl. Majrt erforderlige Berättelser uti mål, som till
Revisions-Secreteraren öfverlemnas, samt att bereda och i Högsta Domstolen
5
Lag- samt Allm. Besv.~ och Ekon.-Utskottens Betänkande, N.o 36.
föredraga alla der förekommande frågor om stiftande, upphäfvande, ändring
eller förklaring af Lagar och Författningar; då Expeditions-Chefens embetspligt
likaledes är att utarbeta och uppsätta Berättelser och Betänkanden
uti inkomne mål samt förslag till författningar; hvaraf således tyckes följa,
antingen att Expeditions-Chefen ej kom att taga någon befattning med de
vigtigaste målen, såsom lagstiftnings-ärendena utan tvifvel äro, eller ock
att, sedan Revisions-Secreteraren beredt och i Högsta Domstolen föredragit
ett sådant ärende samt med detsamma gjort sig hemmastadd, ExpeditionsChefen
derefter skulle arbeta sig in uti samma sak, för att till föredragning
inlör Kongl. Majrt uppsätta enahanda Berättelse och Lag-förslag, som Revisions-Secreleraren
måst uppgöra i och for ärendets föredragning inför
Högsta Domstolen, dervid den olägenhet äfven inträffade, att ExpeditionsChefen
vore i saknad af de upplysningar, som, utan att synas af handlingarne,
vid föredragningen i Högsta Domstolen vnnnits.
Dä nu en sådan dubbel handläggning af ett och samma ärende inom
samma Embets-Verk icke lärer bidraga till en större ärendenas utredning,
men väl kunna hafva till följd, att den enhet, som i lagstiftningsfrågor är
al vigt, derigenom går förlorad, samt alltid måste förorsaka onödig tidsutdrägt;
vill det synas Lftskotten, som ofvanbemäldej Embetsmäns åligganden
lämpligen skulle kunna åt en och samma person öfverlemnas, serdeles
som, derest göromålens mängd skulle göra sådant oundvikligt, någon andel
af den lön, som genom en dylik indragning blefve besparad, kunde användas
till erhållande af erforderligt biträde.
Hvad vidare angår de båda Byrå-Cheferne för tryckfrihets- och statiska
ärenden; så, om det än måste medgifvas, att genom indragnings-maktens
upphörande och de under sednare lider antagne liberalare åsigter i afseende
på tryckfrihetens begagnande, Byrå-Chefen lör dessa ärenden till någon
del erhållit minskade göromål, är det dock obestridligt, att fortfarande
uppmärksamhet och tillsyn öfver tryckfrihetens utöfning lika litet hädanefter
som hittills kan åsidosättas, så länge en Lag med utstakade gränser
för denna frihet finnes; äfvensom Utskotten inse att de statistiska
ärendena, om de med noggrannhet skola handhafvas, fordra tid och arbete,
ehuru det velat synas Utskotten, som om Byrå-Chefen för denna afdelning
borde kunna ega åtminstone någon del af åiet ledig för andre göromål.
Men då Utskotten om ofvanbeiörde föjhållandtn icke ega den visshet
eller den kännedom, att de kunna derom med sakenhet sig yttra, ännu mindre
uppgöra förslag till någon bestämd arbetets fördelning inom ifiågava
-
6
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskotlens Betänkande, N:o 3j.
rande Expedition, hvilket till Kong!. Maj:ts Nådiga bepröfvande säkrast och
lämpligast öfverlemnas; anse Utskotlen sig, i anledning af Herr Petres ifrågavarande
förslag, endast böra uttala den åsigt att en af de inom Juslitiae-Stats-Expeditionen
befintlige Byrå-Chefs-befattningarne torde höra
och kunna indragas; och föreslå således Rikets Ständer:
att uti underdånig Skrifvelse hos Kong!. Ma j:t anhålla, det en
af de inom Jus ti tiie-Stats-Expeditionen varande Byrå-Chefsheställningarnej
derest sådant skulle finnas lämpligt och
verkställ bart; måtte varda indragen. Stockholm den \l\ April
i8z;5.
Meserratimi
af Nils Strindlund, som ansett att uti Betänkandet bordt inflyta
underrättelse derom att, etter t. f. Expeditions-Chefen Arells för någon tid
sedan timade död, Byrå-Chefen för Lagstiftnings-ärenden, Herr Revisions-Seereteraren
Alex ander son, j e m likt Nådigt förordnande, ensam bestridt, jemte
sin Byrå-Chefs-hefattning, Expeditions-Chefs-Embetet inom .Justitice-StatsExpeditionen.
N:o 37.
Ank. till Exp.-Utsk. d. i4 April, kl. 7 e. m.
Betänkandej, i anledning af väckte motioner rörande Lag-beredningen.
Uti tvänne serskilde hos Vällofl. Borgare-Ståndet väckte och till
Lag-Utskottet remitterade motioner har Herr Petre's dels med förmälan, att
den vid slutet af år 1841 bildade Lag-beredning skulle fulländat sine göromål
och endast den under nästlidet år af nuvarande Hans Maj:t Konungen
tillsatta Committé vara med nya lagverket sysselsatt, på det att Staten
icke onödigtvis måtte betungas med öfverflödige utgifter, och de fem Embetsman,
hvilka utgjort den äldre Lagberedningen, måtte kunna återtaga sina
egentliga, till det allmännas skada, alltför länge åsidosatta ordinarie befattningar,
hemställt att Lag-Utskottet måtte föreslå. Rikets Ständer, att hos
Lag- samt Allra. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, IV.-O 38.
7
Kongl. Mnj:t begära 184.1 års Berednings skyndsamma upplösning, dels ock
föreslagit att, sedan nämnde Lag-beredning blifvit upplöst, den måtte efterträdas
af en ny, som, efter det Greminal-Lag-förslagets granskning blifvit
fullbordad, erhölle uppdrag att handlägga och bearbeta förslaget till ny civil-Lag
samt alt Lag-Utskottet måtte anmodas att till Rikets Ständer inkomma
med yttrande rörande de åtgärder, som, till ändamålets vinnande,
kunna anses nödige att vid innevarande Riksdag vidtaga.
I anledning af dessa motioner, som ansetts tillhöra Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskol tens gemensamma handläggning, få
Utskotten erinra, alt den år 1841 i Nåder tillförordnade och den 20 Maj
1844 med trenne nya ledamöter förstärkta Lagberedning, efter hvad densamma
uti underdånig skrifvelse den 3i sistlidne December hos Kongl.
Maj:t anmält, då afslutat dess Lill glanskning af Strafflagen hörande arbeten,
samt att Kongl. Majrt, uti Nådig Skrifvelse den 3i Januari innevarande år,
med förklarande af Dess höga välbehag öfver det sätt, hvarpå Beredningen
sitt åliggande fullgjort, förklarat nämnde Beredning vara upplöst och derjemte
förordnat en ny Lag-Beredning för slutlig granskning af de uppgjorda
förslagen till förbättrad Civil-Lag och rätlegångs-ordning; vid hvilket
förhållande och då syftemålet med ifrågavarande motioner således redan är
vunnet, desamma icke lära till någon åtgärd föranleda; hvadan Utskotten
hemställa,
om icke berörde motioner må förfalla. Stockholm den 14
April 1845.
N:o 38.
Ank. till Exp.-Utsk. d. i4 April, kl. 7 e. m.
Betänkande, i anledning af väckte motioner om ändring af Kongl.
Förordningen den ag Juni i833, huru med försvarslöse personer
förhållas bör.
I delta ämne hafva till Allmänna Besvärs- ocb Ekonomi-Utskottets
handläggning blifvit remmitterade följande motioner:
från Höglojl. Ridderskapet och Adeln
1:0 af Herr Lagerbjelke, Carl Oscar, som, efter framställning af de
8
La"- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N.o 38.
O
flerfalldige olägenheter och missförhållanden, hvartill en noggrann tillämpning
af Kongl. Förordningen den 29 Juni 1833, angående försvarslöse personer,
skulle gifva anledning, anmärkt bland annat, i afseende å föreskriften
i 1 §, om borgens ställande för krono-utskylder och böter, att denna föreskrift
dels icke skall tillämpas annorstädes än i bufvudstaden, dels på många
sätt kan kringgås och äfven, der den iagltages, otta endast lemnar tillfälle
för mindre väl kände personer att på de fattiges bekostnad låta drygt
betala sig för det försvar, de sålunda lemna; hvarföre motionären, hemställt,
om icke, ulan att anses såsom en äfventyrlig öfvergång från en utomordentligt
sträng lagstiftning till en alltför eftergifvande, förfallningarne i detta
ämne skulle kunna erkänna den grundsatis, att hvar och en person anses
såsom god; såsom icke vådlig, till dess motsattsen hlifver bovist: att denna
bevisning först då anses fullgjord, när personen blifvit öfvertygad antingen
om verkligen groft och vanfrejdande brott, eller att under hot, eller
ock utan tillfällig nöd söka sitt uppehälle med tiggeri, eller att föra en
lastbar, otuktig och liderlig lefnad-, och att man tilläte alla andra ostördt
och utan vidare efterfrågan draga sig fram bäst de kunde-, och har med
anledning häraf motionären framställt den önskan, att Rikets Ständer, med
tacksamt erkännande af hvad redan genom inrättning af allmänna arbelseompagnier
blifvit tillgjordt för regleringen af den vigtiga frågan om försvarslöse
personers behandling, täcktes hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
att 1833 års Författning, huru med försvarslöse personer förhållas
bör, måtte varda uppliäfd; att en ny författning rörande behandling af för
samhället vådlige personer måtte utarbetas; att dervid ingen annan måtte
såsom sådan anses, än den, som antingen begått verkligen groft och vanfrejdande
brott och det endast under en viss efter brottets beskaffenhet
lämpad tid, räknad ifrån utståndet straff, eller ock den, som belrädes att,
under hot eller, sjelf arbetsför, utan verklig nöd, utöfva tiggeri, eller den,
som förer en lastbar och liderlig vandel; samt slutligen, att Kongl. Maj:t
emedlertid och innan sådant allt medhinnes i Nåder täcktes förordna, att
den för visse invånare, ensamt i Stockholms Stad, hittils fordrade borgen
för krono-utskylder hädanefter icke må dem affordras;
2:0 af Herr Friherre Posse, Axel Göran, hvilken, med anledning af
den lifligare uppmärksamhet, Fängelse-väsendet och dermed sammanhang
egande frågor för närvarande tillvunnit sig, underställt Rikets Ständers bepröfvande
en från trycket utkommen, motionen bilagd, Brochyr, kallad;
Pro
-
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande_, N:o 38.
q
Promemoria angående Sveriges Försvarslös hets-sjste/n, ingifven till H. Ex.
Herr Justitice-Stats-Ministern af Claes Livijn, General Derecteur och Riddare
samt hemställt, att Rikets Ständer måtte med anledning deraf ingå
till Kong). Maj:t med underdånig framställning i dessa ämnen.
från Hedervärda Bonde-Ståndet'.
3:o al Riksdags-Fullmägtigen Eric Ericsson frän Westerås Län, hvilken
anmärkt: att bestämdare och enklare föreskrifter rörande försvarslöse
personer voro al behofvet påkallade; att bristerna i Kongl. Förordningen
den 2g Juni 1833 länge varit insedde samt en förbättrad redaction deraf
allmänt önskad; att bland de förändringar, som i sådan händelse borde
komma i fråga, uppmärksamheten i synnerhet borde fästas derå, att dylike
personer borde befrias från skyldigheten att ställa borgen för deras kronoutskylder
och de böter, som möjligen för brottslighet kunna ådragas, enär
det vore under Statens värdighet att fordra en sådan borgen och föreskriften
liksom innebure en tillåtelse till brottet, endast Staten fått säkerhet
för böterne; samt slutligen, att strängare åtgärder borde vidtagas att hindra
försvarslöse personers kringvandrande i landet för att tigga under förevändning
att skaffa sig tjenst; anhållande motionären alt, till förebyggande
al de anmärkte olägenhelerne och bristerne, 1833 års ofvanherörde Författning
måtte undergå en ändamålsenlig förändring.
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten, som ansett
sig böla gemensamt handlägga förenämnde förslag, få i anledning deraf erinra,
att Rikets Ständer vid sistlidne Riksdag, uti underdånig skrifvelse den
12 Juni 1841, fästat Kongl. Maj:ts Nådiga uppmärksamhet på behofvet af
förändrade föreskrifter rörande laga försvar och lösdrifveriet samt om förändrad
oganisation af tvångsarbetshus och Correctionsfängelser och anhållit
att författningarne derom måtte omarbetas efter af Rikets Ständer uppgjorde
grunder, samt att den Promemoria angående Sveriges försvarsjöshetssystem,
som Herr Friherre Posse ansett böra göras till föremål för en underdånig
framställning hos Kongl. Maj:t, blifvit af Ordföranden i Styrelsen
öfver fängelser och arbets-inrättningar i Riket, framlidne General Directeuren
Livijn afgifven just till följd af utaf Kongl. Maj:t från berörde Styrelse
infordradt utlåtande öfver Rikets Ständers ofvannämnde skrifvelse.
Aid sådant förhållande och då Utskotten af Rikets Ständers Justitias-Ombudsrnans
vid innevarande Riksdag afgifne Embets-Berättelse inhemtat,
att Rikets Ständers omförmälde förslag hos Kongl. Maj:t ännu hvila oBih.
till R. St. Prot. i84SJ 7 Sami. 2 A/d. 11 Haft.
2
IO
La"- samt Allm. Besv.- och Ekon.-TJtskotlens Betänkande s N:o 38.
afgjorde samt Utskotten äro fullt förvissade, det Kongl. Maj:t åt dessa samliällsvigtiga
frågor lemnar all den uppmärksamhet, som de förtjena; anse
Utskotten någon ytterligare framställning uti ifrågavarande ämne för närvarande
hvarken vara lämplig eller af nöden och hemställa således;
att motionerne icke måtte till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda. Stockholm den 11\ April 1845.
N:o 3g.
Ank. till Exp.-Utsk. den i4 April, kl. 7 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om förändring och tillägg
i Kongl. Förordningen den 2g Maj 1 j3g, angående mått,
mål och vigt.
Uti Fen [från Hederv. Bonde-Ståndet till Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskotten remitterad motion, har Anders Sundholm från
Stockholms Län anfört, att, vid leverering af Kronans eller löntagares spannemål,
tvist ofta skulle uppstå emellan räntegifvare och mätare om mätarepenningars
erläggande, hvarvid skulle inträffat, att, då ränte-gifvare nekat
att en sådan afgift erlägga, mätarne bemägtigat sig de uttömde säckarne,
dem ränte-gifvarne sedan nödgats till sig lösa emot en ä två skillingar för
stycket, utan afseende derpå om säcken innehållit en tunna eller en fjerding;
till förekommande af hvilket oskick motionären föreslagit: ”att Kongl.
”Förordningen den 29 Maj 1789 om matt, mål och vigt måtte blifva gäldande
med de förändringar: 1:0 att ordet ”packning” vid mätning af span"mål
begagnas, och 2:0 att samma vite måtte stadgas för den mätare,
”hvilken på ofvannämnde obehöriga sätt förfar, som är utsatt för den, hvilken
tillegnar sig det, som spilles vid mätningen.”
Utskotten få i anledning häraf erinra, dels att, enligt gällande författningar,
någre mätare-penningar icke erläggas vid leverering af Kronans
eller löntagares spanmål, dels ock att, i fråga om mätare-penningar i öfrigt,
genom Kongl. Brefvet den 5 Maj 1819 samt Commerce-Collegii derpå
grundade Kungörelse den 36 i samma månad, finnes stadgadt, att Rikets
Städer i allmänhet ej få uppbära våg- eller mätare-penningar för inrikes
orter emellan transporterade varor, i andra fall, än då antingen de
-
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande JV.o 4°- I r
samma, uppå begäran af köpare ocb säljare, vid Stats-våg eller mälare-hus
vägas eller mätas, eller då någon Stad, såsom Stockholm, genom serskilde
privilegier och Kongl. Resolutioner, är till dessa afgifters uppbärande berättigad,
ehvad de till Staden införda varor uudergå vågning eller mätning
eller icke, och hvilken rättighet hör behörigen styrkas inför Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Länet, som det åligger tillse, det våg- och mätarepenningar
ej afFordras eller upptagas i andre än förenämnde fall, och att
uppbörden deraf, då den eger rum, hvarken verkställes på el t sätt, som
för allmogen eller andre säljare kan medföra hinder och olägenhet, eller
utgå till högre belopp, än som bestämmes i gällande taxor, hvilka alltid
höra vara att tillgå på de rum, der afgifterne skola betalas.
Då vid sådant förhållande det af motionären öfverklagade förfarande
redan linnes genom gällande författning förbjudet, med stadgad skyldighet
för Kongl. Maj:ls Befallningshafvande i Länen att vaka öfver Författningens
efterlefnad, samt motionärens förslag, att ”packning” vid mätning af spanmål
skall ega rum, icke lärer finnas lämpligt, hemställa Utskotten vördsamt
alt motionen måtte lemnas utan afseende. Stockholm den
14 April i845.
N:o 40.
Ank. till Exp.-Utsk. den 14 April, kl. 7 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, angående förändring
af Kongl. Förordningen den 20 Januari 1824, om ändring
eller utrifning af Vattenverk.
Uti en till Lag- samt Allmänna Besvärs- och och Ekonomi-Utskottens
handläggning remitterad motion, har Riksdags-fullmägtigen Nils Petter
Pettersson från Calmar Län öfverklagat de många och svåra hinder, som
möta jordbrukets förkofran af vissa från äldre tider uppförde Såg- och "Vattenverk,
hvilka genom uppdämning minska den afkastning, som annars af
odlingsbar mark kunde påräknas. Dessa olägenheter hade visserligen till
en del, men ofullkomligt, blifvit undanröjde genom Kongl. Förordningen
den 20 Januari 1824, hvilken erfarenheten visat vara i behof af åtskilliga
förändringar. Denna Förordning föreskrifver, att skadan på den vatten
-
j 2 Lag- samt Al/m. Bcsv.- och Ekon.- Ut skottens Betänkande, N.-o 4°-
dränkta marken skall uppgå till dubbla värdet emot det skadliga verket,
hvarigenom ofta bänder, att omkring ioo tunnland äng, liggande ofvanför
ett mindre qvarnverk, icke kunnat blifva så bugt uppskattade, att de förmått
förorsaka utrifning af en enkelbladig, men nyreparerad sågqvarn,
skattlagd till endast några få lolfter sågstockar, så att högst sällan ett dylikt
verk kan lagligen borttagas, emedan höga fordringar och fyrfaldiga omgångar
med kostnader och besvär lägga deremot oöfvervinnerliga hinder för
den mindre bemedlade landtmannen Af dessa för landlbruket så föga uppmuntrande
förhållanden har motionären hem tat anledning att föreslå följande
förändringar i förrbemälde Kongl. Förordning, nemligen:
”1:0 att, då skadan af den vatlendränkta marken uppgår, efter laga laxering
af vederbörande Landtmätare och Gode Män, till fulla värdet mot
det öfverklagade verket, det må varda ansedt tillräckligt att undanrödja
den hinderliga uppdämningen;”
”2:0 att Sökanden måtte blifva berättigad att, sedan undersökning, afvägning
och värdering af Landtmätare och Gode Män är förrättad samt
utlåtande i ämnet meddelädt, i händelse molparterne dermed icke åtnöjas,
få kalla och till Härads-Rätt instämma sina merendels talrika parter genom
stämningens uppläsande a:ne söndagar å råd i sockenkyrkan, för att härigenom
kunna undvika större kostnad och besvär, som eljest dermed äro förknippade;
och bör denna praxis äfven vara gällande då communicerande
under rättegången är af nöden;”
’’3:o att vattenverksegare, hvad sågqvarnar isynnerhet vidkommer, icke
må vara berättigad till någon förhöjnings-afgjft,. då verket löses eller utrifves,
utan endast fulla värdet, så vida han icke eger en större tillgång på sågtimmer.
”
”4:o Som det oftast händer, alt käranderne och svaranderne äro både
jordegare och vattenverksegare,. och all kostnad, som detta rörer, af hvad
namn det vara må, ostridigt skall och bör fördelas på den jord, som genom
vattenaftappningen, båtnad vinner, tyckes de t vara icke allenast öfverflödigt,
utan äfven orättvist, alt käranderne skola nedsätta hela löseskillingen
i Härads-Råtten för omtvistade verket,.efter hvad Landtmätare och Gode
Män föreskrifvit, eller till det belopp i penningar, hvartill vattenverket af
pem blifvit uppskattadt,. då det rättvisligen först bör varda afräknadt, hvad
den förbättrade jorden ersätter, då sedan, endast det resterande beloppet hos^
Härads-Rätten bör deponeras;”
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.- Utskottets Betänkande, N'.o /±1. j3
’5:o att, på det en gräns måtte sättas för dessa långvariga rättegångar,
s-Eadgas måtte, att, sedan de undersökningar, hvilka Kong! Förordningen föieskiifver,
föisiggalt och saken sålunda blilvit tillräckligt utredd och utvecklad,
det skall vid Härads-Rältens fattade beslut bero.”
Utskotten, hafva tagit berörde förslag i öfvervägande; men enär föreskrifterne
derom, att den skada, uppdämning vid vattenverk gör, skall vara
så stor, att värdet af den jord, som ej kan brukas, eller af den förbättring
jorden kunde vinna, om vattnet aflappades, uppgår till dubbelt emot
vattenverkets fulla värde, så vida detta skall utrifvas, samt att verkets egare
då bör tilläggas ersättning för dess värde med förhöjning af hälften derutöfver,
lära finnas serdeles välbetänkte och på rättvisa grundade, då man tager
i betraktande det våldsamma ingrepp uti en förut bestående laglig äganderätt,
som den uti förevarande författning jordegare tillägde rättighet innebär, och
aLt med laga rätt och ordning tilikomne samt med kostnad och omtanka
anlagde vi rk och inrättningar, af hvilka innehafvarne kunnat påräkna en
tryggad utkomst, icke skäligen böra tillintetgöras eller rubbas, derest icke
de fördelar, man deraf hoppas vinna, och hvilka ofta torde vara svåra att
med full säkerhet beräkna, äro serdeles öfvervägande, och verkets egare til1-igges
en emot dess förlust och nödtvungna öfverlåtelse svarande ersättning;
alltså och då motionärens öfrige förslag, att för ifrågavarande mål skulle
stadgas ett serskild t stämningssält, eller att Härads-Rätt uti sådane ofta invecklade
tvister skulle döma i både första och sista instansen, eller att, i
strid med den säkerhet, egare till dylike verk böra kunna påräkna, jordeg;are
icke skulle vara skyldige att vid rättegångens början nedsätta det
penningebelopp, som motsvarar verkets fulla värde, icke eller lära finnas
lämplige eller antaglige, hemställa Utskotten vördsamt,.
alt motionen måtte lemnas utan afseende. Stockholm dem
i4; April 1845..
N:o 4 r.
Ank. till Exp.-Utsk. den 14 April, kl. fe. nn
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring af 8 ,§‘. 1
Kongl. Förordningen om Kyrko-Rud den st q Augusti 1848.
Herr Doctor Eif ström har uti en hos Högv. Preste-Ståndet väckt
oclb till Lag; samt Allmänna Besvärs- ocli Ekonomi-Utskotten remit
-
Lag- samt Allm. Besv- och Ekon.-Utskotlets Betänkande, N.-o 41-
terad motion anfört, att, då ett noggrannt handhafvande af ordning och kyrkodisciplin
vore ett i bland Pastors vigtigaste åligganden; så borde alla med
rättvisa och billighet sammanstående medel, som mer eller mindre ledde
till detta mål, till sin kraft och verkan bibehållas och ingalunda afskaffas;
och om alltså i den äldre kyrkolagsstifLningen något stadgande funnes, som
bättre och verksammare än ett nyare lcmnade bistånd och stöd åt en Pastors
nit att befrämja ordning och sedlighet; så vore det angeläget att detsamma
åtel’ upplifvades. Ett sådant fall företedde sig, enligt motionärens
tanka, vid jemförelse af i3 §. i Kongl. Förordningen om Sockenstämmor
och Kyrko-Råd den 26 Februari 1817 med 8 §. i Kongl. Förordningen om
Kvrko-Råd den 29 Augusti 1843.
Den förre §:n lyder sålunda:
Ilvar och en, som i Socknen bor, är skyldig att på Kyrko-Rådets
kallelse tillstädeskomma. Kallelsen sker genom Sex män eller Kyrkans betjente
och bör meddelas åtta dagar förut. Utebli/ver den, som sålunda
kallad är, böte 3 <2 sk till tväskiftes emellan Kyrkan och de fattiga och
til/hålles af Kyrko-Rådet genom förnyade viten, som dock tillsammans ej
md öfverstiga Tio Riksdaler, att sig inställa. Kan lian ej derigenom formås
till inställelse, anmäle Kyrko-Rådet förhållandet hos Konungens Befallningshafvande,
som vidtager de mått, med lag och sakens beskaffenhdt
instämma."
Den sednare Förordningen åter innehåller i 8 §.
”Hvar och en
—• — förut. Uteblifver den sålunda kallade
och kan han icke genom förnyad kallelse förmas att sig inställa, anmäle
Kyrko -Rådet förhållandet hos vår Befallningshafvande, eller i Städerne
hos Magistraten, som vidtager de mått, hvilka med lag och sakens beskaffenhet
öfverensstämma.
Då det likväl nu vore otvifvelaktigt att afskalFandet af böter för
sjelfrådigt uteblifvande vore för ändamålet i högsta grad menligt, emedan
fruktan för böter ofta förmått den motspänstige till inställelse, samt den
enda utväg, som nu återstode, eller anmälan om förhållandet hos Konungens
Befallningshafvande, dels vore föga verksam, emedan, bland den mängd af
göromål, som åligga en Länsstyrelse, ett ärende af ifrågavarande beskaffenhet
säkert skulle anses bland de minst magtpåliggande och följaktligen
komma att hvila veckor och månader utan handläggning, derefter en infordrad
förklaring från de tredskande möjligen blefve den enda, åtminstone
den första åtgärden med målet, dels ock olämplig, enär en nödtvungen in
-
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N:o 41 j 5
ställelse genom Kronobetjeningen, om en sådan åtgärd slutligen anbefalldes,
endast skulle vacka förbittring 1 sinnet bos den förekallade och ådraga honom
större kostnader; har motionären ansett föreskriften i äldre författningen
bättre och ändamålsenligare, att nemligen de tredskande först genom
viten tillhol os att sig inställa och alt anmälan hos Konungens Befallningshafvande
vidtoges såsom den sista utvägen. Utom det att den i i843 års
Förordning 1 berörde hänseende gjorde förändring! således vore olämplig
forekomme dessutom att den stode i ett påtagligt missförhållande till dm
under samma dag utfärdade Kongl. Förordningen om Socken-Nämnder på
Landet. Enligt 11 §. 1 denna förordning, egde nemligen Socken-Nämnd att
belägga den kallade, som utan laga förfall uteblefve, först med 3a sk. bold
till fattigvårdens Gassa, och derefter förnya dessa vilen till dess de sammanräknade
uppgingo till Tio R:dr. Blefvo åter dessa åtgärder fruktlösa
så egde Nämnden att vända sig till Konungens Befallningshafvande. I
Kyiko-Bad vore Kyrkoherde Ordförande; i Socken-Nämnd kunde hvarje
valfrejdad person fora ordet, som i Sockenstämma egde rösträtt. Det kunde
således med allt skal ifrågasättas, hvarföre den ensidighet skulle ega rum
att den forstnamnda mumcipal-inrättningens Ordförande och Ledamöter ei
lingo åtnjuta samma rätt, som hlifvit den sednare förunnad, då handhafvandel
af Kyrkodisciplin och hvad till Religionens och sedernes värd hörer”
icke kunde anses mindre magtpåligande än de ärenden, som i SockenNämnd
förekomma. Motionären har alltså föreslagit, att redactionen af 8
1 nu gällande Förordning om Kyrko-Råd måtte i hufvudsaken bringas
till öfverensstämmelse med i3 §. i den äldre Förordningen af den 26 Feruan
181 7.
Utskotten som tagit berörde förslag i öfvervägande, anse lika med
motionaren, pa af honom anförde skäl, af vigt att Kongl. Förordningen om
Kyrko-Rad den 29 Augusti ,843 uti ifrågavarande hänseende hringas till
öfverensstämmelse med Kongl. Förordningen af samma dag, angående SockenNämnder
å Landet, och föreslå således Rikets Ständer:
alt un underdånig Skrifvelse hos Kong). Maj:t anhålla, det
V 1 Kongl. Forordningen om Kjrko-Råd den 29 Augusti
f A3 SeTlom utfärdande Nådig Kungörelse, måtte erhålla
följande förändrade lydelse:
Hvar och en, som i Socknen bor, är skyldig att på KyrkaAdels
kallelse tillstcideskomma. Kallelse?i sker genom Sexmän
eller Kyrkans betjente och bör meddelas åtta dagar för
-
l(3 Lao~ sa,/it Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, N.o f.'1,
ut. Utebi ifver den, som sålunda kallad är, utan laga förfall,
bote 32 sk. till fattigvårdens Gassa och tillhållés af KyrkaRådet,
genom förnyade viten, som dock tillsammans ej ma
öfverstiga Rio R'.dr, att s/g inställa. Kan liaji derigenom ej
till inställelse förmås, anmäle Kyrko-Rådet förhållandet hos
Konungens Refallningshafvande, som vidlager de matt och
steg, hvilka med Lag och sakens beskaffenhet öfverensstämma.
Stockholm den i4 April i84'5.
N:o 42.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 4 April, kl. 7 e. m.
Betänka/ide, i anledning af väckt fråga om upphäfvande af Kongl.
Resolutionen den i3 November ij4j angående inskräkning uti
en del socknars i Dalarne rättighet att använda skog.
Uti ett till Hederv. Bonde-Ståndet ingifvet och till Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskotten remitteradt memorial, hafva Lars Olsson,
Erik Andersson och Johan Eriksson från Stora Kopparbergs-Län anfört,
hurusom, uppå Stora Kopparbergs Bergslags derom gjorde ansökning, genoin
Kongl. Resolutionen den i3 November 1747, vore stadgadt, att ingen åt
Allmogen uti de under bemälde Bergslags frihet lydande socknar, nemligen
Sundborn, Vika, Svärdsjö, Schedvi, Tana och T hor sång, samt Öster och
Vester Dalarne finge till annat än eget, samt Stora Kopparbergs Bergslags
och sådant behof, som af Kongl. Maj:t kunde godkännas, understå sig att
fälla timmer storverksträd samt såga bräder och sådant utom Bergslagens
frihet och den socken, hvarest sågen vore belägen, ailöra och till någon allåta
vid Femtio Daler Silfvermynts vite, så för säljaren som för köparen, för
hvart och ett storverks-träd samt hvarje tolft bräder och timmer jemte
varans förlust, eller dess ersättande i penningar, 1 fall den redan vore använd
och förbrukad; och ehuruväl berörde förbud, till följd af deruti so t
ändring, blifvit i så måtto modifierade dels att Kongl. Maj:t, medelst ti
Bergs-Collegium den 5 Mars 1750 aflåten skrifvelse, bifallit, att vid den
undersökning, som Kongl. Maj:t hade anbefallt Landshöfdingen 1 orten att
genom
La-~ samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottens Betänkande, Ko 42.
, 7
genom vederbörande .bergs- och Kronobetjente låta anställa om sågar ne derstädes,
äfven måtte undersökas, huru mycket sågtimmer med skogarnes bestånd
kunde tdl bräder årligen uppskäras vid de sågar, som funnos med
behörigt tillstånd vara uppförde, dels ock att jordegaren i så kallade Utornbron
af Stora Tima socken genom Kongl. Resolutionen den 14 Juli 1772
fatt tillstånd att uppköpa och afhemta sågbräden till eget behof från de
öfre Dal-socknarne, likasom från den Bergslaget tillhörande Damnafors sågen
i sistnämnde socken, dock vid äfventyr, att, om denna frihet medelst
upplag och afföring af bräder till förbjuden ort skulle missbrukas, densamma
utom plikten förlora; likväl och som den genom 1747 års ofvanberörde
Resolution stadgade och med ett hardt ansvar förenade inskränkning i skattdragande
menigheters rätt vore uppenbart stridande mot den fria egandeoch
dispositions-rätt, i afseende på skogarnes begagnade och användande,
hvilken icke blott genom 2 §. Kongl. Förordningen den 21 Februari 1789,
utan ock genom 18 och 47 §§• i nu gällande Kongl. Förordning om skogarne
i Riket den 1 Augusti 18o5, blifvit alla skatte-jordegare tillerkänd;
hafva motionärerne hemställt och påyrkat, att Högstberörde Kongl. Resolution
matte frankännas all vidare kraft och verkan och varda upphäfven,
hvilket vore deslomera 1 ättsenligt och lämpligt, som Stora Kopparbergs
Bergslag, hvars rätt frågan allenast rörde, om den öfver förslaget blefve
börd, säkert icke underläte att, i likstämmighet med dess priviligierade
Domstols, Grillve-Tings-Rättens nyligen afkunnade utslag i två dit instämde
mål angående öfverträdelser af ifrågavarande Resolution, förklara, att
all vidare tillämpning af densamma numera icke vore af något Bergslagets
behof påkallad.
& ö '
Hvad sålunda förekommit hafva Utskotten öfvervägat, dervid Utskotten
jemväl tagit kännedom af det underdåniga betänkande, angående Stora
Kopparbergs Berslags skattekols förläning in. m,, som Kongl. Bergs-Commissionen
på Kongl. Maj:ts Nådiga Befallning den a5 Juni nästlidet år afgifvit,
i anledning af Rikets Ständers vid sista Riksdag den 8 Maj 1841
aflålne underdåniga skrifvelse, deruti Rikets Ständer, med fästad uppmärksamhet
deruppå, att Koppartillverkningen vid Stora Kopparberget numera
nedgått till ett obetydligt belopp emot tillförene, då uppbärandet af de
så kallade hemmantals- och qvarntulls-kolen, blifvit bergslaget tillförsäkradt,
så att desse icke kunde vara för koppar-verkets drift och bestånd erforderlige,
i underdånighet anhållit, det Kongl. Maj:t täcktes låta i behörig ordBili.
till R. St. Prot. 1845. 7 Sami. 2 Afd. 11 Häft.
"
3
,3
Tuig- tana ALlm. Besv.- »‘h Ekon.-Utskottens Betänkande, jY.-o ^a.
ning .anställa undersökning tiil utrönande a! såväl beskaffenheten af de pri
vilegier, å hvilka Bergslagets rättighet till berörde förmon sig grundai,
som ock beloppet af den qvantitet kol, hvilken med afseende på grufvans
nuvarande tillstånd, kunde anses erforderlig för koppartillverkningens bestånd
och fortfarande bedrifvande; och hafva Utskotten af berörde betänkande inhämtat,
bland annat, dels alt koppartillverkningen, som på i6go:talet i
medeltal årligen uppgått till 19,923 SM, sedermera så småningom uftagit,
så att den under de sednaste åren icke kunnat uppbringas högre, än till
3,890 SM., dels ock att Fahlu Bergslags fjerdeparts-egare, i förening med
Hytte-egare och brukande Bergsmän, öfver Rikets Ständers olvanberörde
hemställan hörde, förklarat, att Bergslaget, emot det att Kopparverket så i
beskattning, som andra afseenden försattes i likhet med andra Bergverk,
vore villigt alt till Kong/. Maj.t och Kronan afträda de privilegier och
förmånerj som Bergslaget ännu åtnjuter, och deribland de Bergslaget för*
länta skattekolens åtnjutande.
Vid sådant förhållande och då anledningeu till det serskilda skydd
och de förmåner, hvarmed Stora Kopparbergs Bergslag kringgärdats från
den tid, då Kronan for egen räkning deltog i grufvebrytningen, numera till
stor del upphört, sedan koppartillverkningen, i anseende till bristande malmtillgång,
så betydligt nedsjunkit, som ofvan är nämndt, samt rättvisa och
billighet tyckes fordra att skattehemmans-egare inom ofvanberörde Socknar,
så vidt sådant med Bergslagets rätt och Koppartillverkningens bestånd kan
vara förenligt, tillerkännas samma förmåner i afseende på användandet af
å deras hemman växande skog, som andre skatteman inom Riket; så få
Utskotten vördsamt tillstyrka Rikets Ständer:
att uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, att,
efter vederbörandes hörande och sedan Störa Kopparbergs bergslag
fått sig yttra, huruvida och med hvad rätt Bergslaget kan
ifrågasätta att af de genom Kongl. Resolutionen den i3 November
1^47 Bergslaget tillagde förmoner sig vidare begagna,
eller under hvad vilkor Bergslaget skulle vilja derifrån
afstå, Kongl. Maj.t täcktes efter sig företeende omständigheter
i ärendet vidtaga de beslut och åtgärder, som kunna
finnas lämplige och erforderlige. Stockholm den i4 April
i845.
STOCKHOLM, I. Marcus i 845.
Lag- samt Allm. Besvärs- ock Ekonomi-Utskottens Utlåtande, N:o 43,
N:o 43.
1
Anfe. till Exp.-Utsl. d. 5 Maj, kl. 7 e. m.
Utlåtande, i anledning af erhållen återremiss å Utskottens Betänkande
N:o 19 öfver väckte motioner om dels ändring i och dels
förklaring öfver stadgandet i 26 Cap. 2 § Byggninga-Balken
angående byggnadsskyldigheten å pr estgårdar på landet.
Enligt till Utskotten ankomne Protocolls-utdrag har förenämnde Betänkande
blifvit bifallet af Vällofl. Borgare-Ståndet och Hederv. Bonde-Ståndet,
men afslaget af Högv. Preste-Ståndet samt återremitteradt af Höglotl. Ridderskapet
och Adeln.
Utskotten hade i det återremitterade Betänkandet, bland annat, föreslagit
Rikets Ständer, att hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla att Kong!.
Maj:t täcktes antingen i Nåder låta utfärda ett serskildt reglemente till bestämmande
af kyrkoherdars åligganden i afseende på underhållandet af den del
utaf ecclesiastika boställens åbyggnad, som af församlingarne bestås, öfverensstämmande
med grunderne i Kongl. Maj:ts Nådiga Reglementen den 22
Februari 1750, den 11 Januari 1820 och den 11 Juni 1822, angående boställsinnehafvares
skyldighet att deltaga i underhållet af Kongl. Maj:ts och Kronans
till boställen upplåtne hus, eller ock meddela den förklaring att samma reglementen
böra, i hvad de röra boställsinnehafvarnes skyldighet att husen vårda
och underhålla,jemväl å ecclesiastika boställen tillämpas.
Hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln har Herr von Hartmansdorjf
med hvilken flere ledamöter instämt, emot Utskottens berörde hemställan, anmärkt,
att nyssomförmälde Reglementen, som gällde endast för Kronans hus
och byggnader samt militie-boställen, icke voro tillämplige i afseende på ecclesiastika
boställshus och att Utskotten således antingen icke bordt uti det ifrågasatte
fallet föreslå någon underdånig anhållan, eller ock inskränka densamma
till endast en underdånig begäran om utfärdande af ett Reglemente till närmare
bestämmande af förhållanden i det anmärkta hänseendet, utan att omtala
de i förrberörde Reglementen följde grunder.
Utskotten, som tagit den sålunda framställda anmärkningen i öfvervägande,
få i anledning deraf erinra, att, då ofvanomförmälde Reglementen afse
underhålls-skyldigheten vid sådane till boställen åt embetsmän upplåtne allmänna
hus, som egas af Kronan, såsom landshöfdinge-residencer med flere, på
Bih. till R. St. Prat. 1843. 7 Sami 2 Afd. 12 lläft.
2
Lag- samt Allm. Bete.- och Ekon.-Utslotlens Memorial, N:o M.
hvilka det ar boställs-innehafvarens skyldighet att verkställa vissa mindre förbättringar,
hutvudsakligen i afseende på boställshusens invändiga underhåll, såsom
att reparera dörrar, lås och eldstäder m. m. d., men hvilkas nybyggnad
och vttre underhåll, i någon väsendtligare mon boställs-innehafvaren icke åligger
synes framställningen att de i berörde Reglementen i nämnde hänseende
befintlige stadganden ma tillämpas äfven pa sadana vid prestgardar vätande
hus, som af församlingen byggas, så mycket mindre kunna anses innefatta
nåoon syftning till inskränkning uti presterskapets för närvarande egande rättigheter,
som 2 § uti 26 Cap. Byggninga-Balken uttryckligen förmår, att, sedan
de omnämnde husen blifvit af församlingen kyrkoherden färdiga andtvardade,
han skall vara skyldig att hålla dem vid magt med egen kostnad och
att endast när de af ålder och bruk, men ej af prestens vanryckt föifalla,
socknemännen skola dem bygga och bättra på deras bekostnad.
Med stöd häraf och under åberopande af de uti förra Betänkandet i öfyigt
anförde skäl, anse sig Utskotten böra vidblifva sin i nämnde Betänkande
föreslagne, af två Stånd gillade hemställan, hvilken till Höglofl. Ridderskapet
och Adelns bepröfvande således ånya öfverlemnas.
Stockholm den 5 Maj 1845.
;
N:o 44.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 5 Maj, ki. 7 e. ro.
Memorial, med förslag till sammanjemkning af Riks-Ståndem
skiljaktiga beslut öfver Utskottens Betänkande, N:o 31, om andringar
och tillägg uti Kongl. Förordningen om prestval den
1 April 1843.
Till Utskotten ankomne Protocolls-utdrag utvisa, att Högvördiga
Preste-Ståndet och Vällofl, Borgare-Ståndet bifallit nämnde Betänkande i
dess helhet, att Höglofl. Ridderskapet och Adeln, som afslagit tillstyrkandet
att sista mom. af 17 § uti ifrågavarande förordning, angående laudtbönders
rösträttighet, måtte uteslutas, i öfrigt bifallit Betänkandet, utan annan förändring,
än att sista meningen i det föreslagna tillägget vid 45 § angåenda
beräkning af tiden för anförande af besvär öfver prestval, ansågs hora erhålla
följande lydelse: uoch beräknas besvärstid i detta fall från den dag då
*
3
Lag- samt Allm. Best.- och Ekon.-TJ tskottens Memorial, N:o invalets
utgång kungjorts”; samt att Hederv. Bonde-Ståndet likaledes bifallit
betänkandet, med endast den förändring, att tiden för anförande af besvär
öfver Prestval borde beräknas från den dag, valets utgång blefve
kungjord.
Genom tre Riks-Stånds sammanstämmande beslut är således Betänkandet
bifallet i allt öfrigt, utom hvad angår dagen, hvarifrån tiden till
besvärs anförande öfver prestvals-förrättning bör beräknas i det fall att, i
anseende till valförrättningens vidlyftighet, utgången af valet ej genast
samma dag kunnat kungöras. I detta hänseende hade Utskotten tillstyrkt
att, oagtadt underrättelse om resultatet af valet först påföljde Sön- eller
Helgedag efter förrättningen meddelades, besvärstiden ändock, till undvikande
af dröjsmål, borde beräknas från valdagen. Då Utskottens berörde
tillstyrkan icke lyckats tillvinna sig Rikets Ständers odelade bifall, utan i
denna fråga två Stånd stadnat uti ett, ifrån de andra båda Ståndens mening
afvikande, beslut, är det, jemlikt ^3 § Riksdags-Ordningen, Utskottens åliggande
att söka de skiljaktiga meningarne, så nära som möjligt, sammanjemka;
och enär vid den härutaf föranledda förnyade pröfning utaf ärendet»
Utskotten ansett den mindre olägenhet, som möjligen kan följa utaf den
obetydliga tidsutdrägt, hvilken är förenad dermed, att besvärstiden först
beräknas från den dag då valförrättningens utgång blir offentliggjord, böra
vika för de med allmän rätts-grundsats på det närmaste sammanhängande
åsigter, att hvarje uti en fråga interesserad part bör först ega tillfälle erhålla
kännedom om huru frågan blifvit afgjord, innan tiden för honom att uti
beslutet söka ändring börjar löpa; att det icke bör bero af andras tillgöranden,
, att för serskilda fall förminska i lag bestämda fatalie-tider; och att
dessa icke böra blifva inskränktare, då fråga är om vidlyftiga och invecklade
förhållanden, än då enklare sådane förekomma; alltså och då deo af
Ridderskapet och Adeln samt Bonde-Ståndet beslutade redactions-förändring
öfverensstämmer med livad för Överklagande af sockenstämmo-beslut finnes
stadgadt, få Utskotten, med frånträdande af sitt förra beslut, vördsamt inbjuda
Preste- och Borgare-Stånden, att med Ridderskapet och Adeln samt
Bonde-Ståndet förena sig om följande redactionsförändring af sista mom. uti
det af Utskotten föreslagna tillägg vid 4^ § Prestvals-Förordningen, nemligen:
”och beräknas besvärstid i detta fall från den dag, då valets utgång
kungöres
Stockholm den 5 Maj i845.
STOCKHOLM
TRYCKT HOS yf. t. DALMAN 1845.
STOCKHOLM
TRYCKT HOS ▼. V- DALMAN 1845,
f
Register
öfver de af Rikets Höglofl. Ständers Lag- samt Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskott under Urtima Riksdagen åren 1844 och
1845 afgifna gemensamma Betänkanden.
A.
Nummer &
Betänkandet.
Afgärda-bemman, om dess rätt till skifte å skog och utmark .
<)•
Allmänna Byggnader, om alla hemmans deltagande - i byggande
och underhåll deraf.............**•
B.
Bergslag, om rättighet till svedjande derstädes, se svedjande.
Beväringsskyldig, om förbud att genom lega befria sig från
krigstjenst.............«. . .
t»
„ återremiss............... 21.
Blekinge, om rättighet till svedjande derstädes, se svedjande,
Boställen, om underhåll af ecclesiastike, se B. B. 26: 2.
Brandstod, om ändring af 24 Gap. 4, 5 och 6 §§ B. B. . . .
5.
återremiss............... 24»
Brandstodsmedel, om deras debitering och uppbörd ....
6.
Broar, se "Vägar.
Byggnadsskyldighet å Prestgårdar, Tingshus och Häradsfängelser,
se Allmänna Byggnader.
Byggninga-Balken, om
tillägg till 5 cap. 5 § . .
•
•
•
•
•
*7*
n
om
återupplifvande af 10 cap.
8 §
*
•
•
•
33.
„
om
ändring af 24 cap. 4> 5
och
6
§§,
se
Brandstod.
tt
om förklaring af 26 cap. 2 § i afseende på
underhåll af prestgårds-Jbyggnader
.
.
.
ip*
„
återremiss............. 43*
2
Byggninga-Balken, om ändring af a6 cap. a och 4 §§ ‘ afseende
på byggande och underhållande af Prestgård.
• Tingshus ! oBb ftätadsfängelse, se Allmänna
'> ByggStatfrr.*'- f!': 1 •
'
Söter, om deras aftjenande i Häradsfängelse .
...
... a.
' C.
Catholicismen, om försigtighetsmått mot dess utbredande .
.
7.
„
ytterligare memorial derom i- . . ,
.
.
.
.
.
«5.
Dalarne, om en del JJsilaSebkntfrs rättighet att använda skog . " 4i
F.
Fattigvård, se Grnfegare.
Fiskeri-Stadgan, om ändring deri i .........
. ao.
G.
Grufegare, om skyldighet för dem att deltaga i fattigvården .
22.
Gårdfarihandel», om controiler emot missbruk deraf .
.
.
.
16.
H.
*
Häradsfängelse, om undergående af vatten och brödstraff i dy- ■'
likt häkte.............. . a.
,*<•
om alla hemmans deltagande i byggande och un. ,
derhåll deraf ..... . • i’ . ' i i- .
.
11.
J.
Jura Patronatus, om inskränkning deraf .
. . ... . . , .
18.
Justitiaj-Stats-Expeditionen, om ändring i dess organisation . 36.
-&
fvtvU
i
Karomar-Collegium, om upböra^d^ af de?s domsräUi, vissa mål 34*
Kronohemman, om besittningsrätt till och in teckning,,ut» dylika
hemman och nyodlingar- •, j ( ‘'Hjt if.^ i«iv'.%./ ,
-8»
„ återremiss ................
38.
Kyrko-Råd, om ändring i förordningen derom ......
41*
L
Ifiw,?.;
38.
Laga försvar, om ändring i förfaltningarne derom .
„
om skyldighet att underhålla i tjenst tagen försvarslös
eller vanfrejdad person ....... .
.
.
12.
Lagberedningen, om densammas upphörande och bildandet af en ny 3y.
Lifslids-slädja, om inteckning deraf genom Sockennämnd .
.
.
35.
Lotshemman,* om frihet för dem att deltaga i brobyggnad och
vägunderhåll...... .
......
.
.
......23.
M.
Mått, mål och vigt, om ändring i förordningen derom
N.
3 9‘
Nyodlingar, se Kronohemman.
Riv
P.
Prestgårdsbyggnader, se BB. 26: 2.
Prestval, om äudring i Förordningen derom
3f.
„ Memorial med sammanjemnkningsförslag.....44.
Proletärer, om åtgärder att förekomma tilltagande af dylika
persouer .
.......... .
.
.
.
I0.
Prygelstraff, om afskaffande
deraf....... .
.
.
.
i3.
„
återremiss.............. 36.
s.
Skeppare, om rättighet för dem att vara Ledamöter i Rådstufvu
Rätts-afdelning
förSjö-Rätts-och Tullmål m. m. . .
3.
4 '
Skiftes-författningarne, om ändribg i dem........ 14.
Skogs-Ordningen* se svedjande.
Socken-Nämnd, om dess skyldighet att lita inteckna lifstids
städja
Och undan tags-a ftal
...... .... 35.
Sockenstämmo-beslut, om tiden för dess Överklagande
.
.
.
32.
Snöplogning, om-förtydligande af författningarne derom ...
4.
» återremiss
.....29.
Statdrängar, se Proletärer.
Stora Kopparberget, se Dalarne.
Strömmingsfisket, se Fiskeri-stadgan.
Stängselskyldighet, om ändring i författningarne derom
.
.
.
3o.
Svedjande, om rättighet dertill inom Blekinge Län och Bergslag 27.
T.
Tingshus, om alla hemmans deltagande i byggande och under
•
'.r. häll-deraf- .
. ......... ,.
,
.....
.
.
.
,
n.
u.
Undantags-aftal, om inteckning deraf genom Socken-Nämnd . 35.
y.
Vattenverk, om ändring i författningarne rörande utrifning af
dylike Verk...............40.
Vägar och Broar, om skyldighet för Bruk och Bergverk samt
Qvarnar och Fabriker, att i byggande och underhållande
af dem deltaga ... i.
. . . . . a5.
. 1
..... ...
STOCKHOLM,
Tryckt hos W. F. DALMAN, 1845. .
