# ID: svediakorp-gov2136
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 112,080
# sentences: 2,401
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


BIHANG
TILL
SA«EPM©IB IMIO-OTÅitBIESJ
Urtima Riksdagen i Stockholm
Åren 1844 och 1845.
SJUNDE SAMLINGEN.
Aftlelningen:
Lag-Utskottets Memorial, Utlåtanden, och
Betänkanden.
• . .'A
I
N:o 1.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 16 Aug. 1844 > kl. 9 f. ro.
Utlåtandej i anledning af verkställd granskning utaf Rikets Ständers
Justitie-Ombudsmans Embets-berättelser och Allmänna Redogörelse,
jemte Embets-diarier och registratur för den sedan
sista Riksmöte förflutna tid.
Samtlige Riks-Stånden hafva till Lag-Utskottets behandling remitterat
Rikets Ständers Justitie-Ombudsmans, genom trycket offentliggjorda, Embels-berätteiser
för åren 1840, 1841, 1842 och 1843, tillika med den allmänna
redogörelse för förvaltningen af Jirstitie-Ombudsmans-Embetet, som
Justitie-Ombudsmannen, i följd af 14 §. uti dess Instruktion till Rikets nu
församlade Ständer aflemnat; hvarjemte Utskottet erhållit del af Justitieombudsmannens
Embets-Diarier och Registratur för ej allenast nyssnämnde
tid, utan ock den, som vidare förflutit intill början af innevarande Urtima
Riksmöte.
Sedan Utskottet numera fullbordat den i Riksdags-Ordningens 33 §.
föreskrifna granskning al de Utskottet sålunda tillhandakomne handlingar,
går Utskottet att inför Rikets Ständer afgifva det i samma grundlags-bud
påkallade utlåtande.
Antalet af ärenden, som, enligt hvad de med synnerlig ordning och
noggrannhet förde Diarier och Registraturer ådagalägga, påkallat Justitieombudsmannens
åtgärder, utvisa så väl, å allmänhetens sida, en med förtroende
anlitad, som, å Justitie-Ombudsmannens, en oförminskad verksamhet.
Dessa ärenden hafva utgjort:
År
Enskilda personers
klagomål och anraä-  landen
Fiån Justitie-Om-
budsmannen ome-  delbart utgångne
åtgärder
Summa
1840
3.9
54
.....
9I * 3
1841
33
3i
64
1842
28
24
52
i843
27
52
79
I öfrigt innefatta de afgifne Embets-berättelserne ej allenast en ut
förlig
och sakrik redogörelse för Embetets förvaltning, utan äfven Justitie
Bih.
till R. St. Prot. 1844- 7 Sami. 1 Afd. 1 Haft.
i
2
Lag-Utskottets Utlåtandej N.o 1,
Ombudsmannens yttranden, i afseende på flere inom hans verkningskrets
liggande ämnen.
Deribland utgör ostridigt den honom i Regeringsformens 96 §. ålagde
tillsyn öfver Lagars efterlefnad af Domare och Embetsman, samt pligt, att
vid vederbörliga Domstolar tilltala dem, som uti sina Embetens utöfning af
vald, manna-mon eller annan orsak någon olaglighet begå eller underlåta
att sina embetspligter fullgöra, ett af de väsendtligaste. Åt detta åliggande
har äfven Justitie-Ombudsmannen egnat oaflåtlig uppmärksamhet, och ehuru
enskild part, som haft fog till klagan öfver Domares eller Domstols förfarande
i tvistemål, icke, efter hvad Diarierne utvisa, förgäfves anlitat Justitieombudsmannens
biträde, har det likväl hufvudsakligast varit brottmålslagskipningen,
som utgjort föremål för hans uppmärksamhet och åtgärder.
Denna rigtning af Justitie-Ombudsmannens verksamhet, torde jemväl så
mycket heldre böra gillas, som i betraktande måste tagas den större vigt,
som ligger å säkerhet till person, än å civila rättsförhållanden, åt bvilka
Justitie-Ombudsmannen ej omedelbarligen kunnat lemna en närmare uppmärksamhet,
med fortfarande af den vaksamma tillsyn, hvarmed han hittills
följt behandlingen af brottmål och dermed sammanhang egande ämnen,
och Utskottet har äfven med tillfredsställelse erfarit det ottröttliga nit,
hvarmed denna del af Justitie-Ombudsmannens verksamhet blifvit omfattad
och det sorgfälliga skydd, han lemnat den obehörigt lidande.
Mängden af de anmärkningar, som vid granskningen af de från vederbörande
till Justitie-Ombudsmannen insände fånglist jr blifvit gjorde, vittna
om den noggrannhet, hvarmed denna granskning blifvit verkställd. Af dessa
anmärkningar hafva emedlertid icke alla föranledt till åtal; och af enskilde
personers klagomål har största delen, efter vunne upplysningar om öfverklagade
förhållanderna, befunnits icke grundade. Juslitie-Ombudsmanaen
har, enligt egen uppgift, under förvaltningen af sitt embete, städse följt de^
grundsats, att endast förordna åtal i de händelser, då öfverklagade eller anmärkta
tilldragelser, om än icke härrörande från egennytta, vrångvisa eller
väld, likväl synts innefatta fel i embetets utöfning, vare sig genom åsidosättande
af skyldigheter eller genom öfverträdelse af lagar och författningar
eller misstag vid deras tillämpning, som medfört skada eller obehörigt
lidande för enskilde, samt då vederbörande sökt sina åtgärder, ehuru felagtige,
försvara. Sålunda har mången anmärkning förefallit, såsom nöjaktigt
förklarad; mången, såsom till framtida efterrättelse erkänd, sedaD den
Lag-Utskoltets Utlåtande> N.-o 1-
3
tilläfventyrs lidande enskilde förklarat sig tillfyllest förnöjd, utan att påkalla
vidare påföljd.
Utskottet, som godkänner Justitie-Ombudsmannens berörde grundsats,
såsom öfverensstämmande med den för honom utfärdade Instruktion och
egentliga målet för hans embete, har erfarit, hurusom anmärkningarne och
i bredd dermed de af Justitie-Ombudsmannen förordnade åtal emot Domare
och Embetsman, under sednare åren, i märklig mån aftagit. Då åtalen år
1840 uppgingo till 12, utgjorde de år 1841 blott 5, år 1842 8 samt år
i843 allenast 4* I anledning af denna minskning uppgifver Justitie-Ombudsmannen,
att de åtskilliga i några fall ofta återkommande anmärkningar,
hvilka under de förutgångna åren af honom blifvit väckta emot domareåtgärder,
de der antingen varit lagstridiga och tilldragit sig genom vårdslöshet,
eller ock ådagalagt uppenbara misstag om lagens rätta förstånd och
tillämpning, troligen, genom de tid efter annan af trycket utkomne berättelser,
vunnit en större allmänlighet, hvarigenom, då man erfarit, att sådane
lagskipningsfel blifvit anmärkta ocji åtalade, ett nogare aktgifvande å
sig sjelf kunnat hos lagskiparen främjas, der så af nöden varit, eller ock
förut fattade meningar om vissa lagstadganden och deras tillämpning förändras
och beriktigas i samma mån, som de deremot anförda skäl blifvit
af den högre lagskipande makten gillade och godkända eller eljest på öfvertygelsens
väg förmått göra sig gällande; att en annan orsak till förän
dringen otifvelaktigt igenfinnes uti det förhållande, att Konungens JustitieKansler
äfven egnat en oafbruten tillsyn åt dessa ämnen, samt slutligen
att en ytterligare anledning vore att hemta ifrån de af Konung och Ständer
vid sista Riksdagen beslutade författningar om ändring i 5 Cap. 4
§. Straff-Balken, i afseende å grunderna för bestraffning af fängelse vid vatten
och bröd samt om beräkning af kroppsplikt för stöld, som ligger i
tveböte.
Under den förehafda granskningen af Embets-berättelserne, upptagande
till en stor del sådane åtal, som före sista Riksdag blifvit förordnade,
men först numera med slut afhulpne, har Utskottet äfven inhemtat hurusom
flere Domare tillförene hyst oriktiga begrepp, i afseende på tillämpningen
af nyssnämde, sedermera ändrade, lagbud, jemte andra dermed i sammanhang
stående lagens rum, men att förändringen af omfönnälda lagstiftning
undanröjt dessa irriga begrepp och således verkat till säkerhet och enhet
i denna del af lagskipningen.
4
Lag-Utskottets Utlåtandej N.-o i.
Utskottet, som emedlertid anser sig böra erinra, ätt de anmärkningar,
som Justitie-Ombudsmannen, under den tid, som nu är i fråga, framställt,
endast varit föranledde af Under-Domares och lägre embetsmyndigheters
åtgärder, samt att de åtal, som deraf följt, blifvit till utförande af
vederbörande aktörer öfverlemnade, får i sammanhang härmed anmäla, hurusom
Justitie-Ombudsmannen tilikännagifvit, att det lika litet med föranledande
åt anförde klagomål, som eljest kunnat upptäckas någon af de i
Regeringsformens ioi § beskrifna, oförmodade händelser, då Embelels innehafvare
vore förbunden att Konungens Högste Domstol eller någon af Dess
Ledamöter tilltala.
Det förhållande, då Justitie-Ombudsmannen sjelf bord t, såsom åklagare,
uppträda, har, under denna tid, blott en gång inträffat. Enligt nämnde
Grundlags 106 §. har han vid Riks-Rätt fört talan emot de Ledamöter
af Stats-Rådet, hvilka Rikets Ständers Konstitutions-Utskott vid sistförlidna
Riksdag funnit skäl ställa under tilltal. Åt förhandlingarne uti denna sak,
livilka blifvit genom trycket allmängjorde och till Rikets Ständer öfverlemnade,
har Utskottet äfvenledes egnat sin uppmärksamhet och dervid funnit,
hurusom Justitie-Ombudsmannen vid utförandet noggrant följt de grunder,
som Konstitutions-Ulskottet i dess till Justitie-Ombudsmannen öfverlemnade
remisser uttalat.
Justitie-Ombudsmannens afgifna berättelser visa i öfrigt den omsorg,
hvarmed han iakttagit hvarje sak af allmännare vigt, derpå hans befattning
kunnat hafva inflytande. Justitie-Ombudsmannens verksamhet har
emedlertid erhållit en utsträckning genom det honom gifna uppdrag att
deltaga i den ytterligare granskning af förslagen till Allmän Civil- ocfl
Brottmålslag, som vid sista Riksdag ansågs nödig. För resultatet af denna
år i84a påbörjade granskning innefattar den till Rikets Ständer aflåtne berättelse
(pag. 10 och följande) redogörelse, deraf bland annåt inhemtas:
att Lagberedningen, som, under den 16 December sistnämnde år, afslutat
och sedermera till Kongl. Maj:t i underdånighet insändt utlåtanden 1:0 angående
Domstolarnes organisation, 2:0 om de straff, som i ny allmän Kriminallag
borde bestämmas och 3:o rörande Förliknings-komiteer, derefter
företagit den speciella granskningen af Straff-balken eller Lag-komileens
förslag till Brottmålslag, hvilken blifvit fulländad i April månad innevarande
år; att Lagberedningen sedermera varit sysselsatt med slutlig justering
af förändrade lagtexten, jemte dertill hörande motiver, så att omarbetade
förslaget, med motiver och dervid gjorda reservationer, är vordet vid
5
Lag-Utskottets Utlåtande, N.-o 1.
Lagberedningens allmänna sammanträde den 21 nästl. Juni framlagdt och
till Protocollet fogadt, men att, sedan Kongl. Maj:t, under den 20 Maj detta
år, ytterligare utsett och förordnat tre personer till arbetande Ledamöter
i Lagberedningen, lrvilka, med föranledande af hvad Hans Excellens
Herr Justitie-Stats-Ministern anfört om Kongl. Maj:ts Nådiga afsigt med deras
tillförordnande, borde taga kännedom om förenämnda redan uppgjorda
förslag, innan det af Lagberedningen till expedierande afslutades, så vore
förslaget, enär nämnde personer ej hittills medhunnit detta åliggande, följaktligen
ännu på Lagberedningens åtgärd beroende.
Uti allmänna redogörelsen, som, enligt 14 §• i den för Justitie-Ombudsmannen
utfärdade instruktion, bör innehålla en utredning af lagskipningens
tillstånd i Riket, meddelar jemväl Justitie-Ombudsmannen, under
åberopande af svårigheten att uppfylla detta åliggande, det yttrande, ”att då
ingen anledning sig företett, att lagskipande makten, under de sednaste åren
ådagalagt mindre verksamhet än tillförene, borde bär i betraktande tagas,
å ena sidan, vidden och mångfalden af denna verksamhet, och, å den andra,
de oordningar derutinnan och de i embetsutöfning begångne förseelser, som,
på sätt utredt är, emot vissa vederbörande blifvit anmärkta och åtalade.
Från denna jemförelse, ehvad antalet eller beskaffenheten af sistnämnde
händelser afsåges, kunde man ock otvifvelaktigt hemta grund för den tillfredsställande
slutsats, att samma upplysning, rättrådighet och drift, som
förr utmärkt lagskipningen i Riket, ännu äro dervid bibeliållne och att sålunda
dess vigtiga bestämmelse och ändamål må anses, genom de lagskipande
i allmänhet, uppfyllda.”
Erkännande svårigheten af en tillförlitlig utredning i denna del,
tror likväl Utskottet de omständigheter och förhållanden, som grundat Justitie-Ombudsmannens
omförmälda yttrande, lemna en öfvertygande ledning
för ett allmänt omdöme härutinnan. I anseende till de stränga och noggranna
kontroller, brottmålsdomaren är underkastad, förefalla icke gerna
sådane missbruk, som äro af väsendtligare art, utan att åtföljas af anmärkning;
och då man öfverväger den hos Svenska folket djupt rotfästade känslan
för rätt, tillfällena och lättheten att söka rättelse i hvarje förnärmelse,
samt den hos allmänheten rådande anda att ej med liknöjdhet fördraga
rättskränkningar, lärer man ifrån de uteblifna klagomålen, ej utan skäl, kunna
hemta stöd för ett omdöme i denna del. I
Nu emedan Utskottet, genom de uppgifter, Justitie-Ombudsmannen
meddelat, i afseende på mängden ochjjeskailenheten af de vid Rikets Dom
-
6
Lag-Utskoitcts Utlåtandej N.-o t.
stolar, under loppet af åren i838, 1889 och 1840 handlagde civil- och
brottmål, (se berättelsen för åren 1840 och 1841 pag. 84 och följande) de
sisla, derom Justitie-Ombudsmannen kunnat erhålla kännedom, inhemtat det
stora antal dylika mål, som årligen förekommit, uppgående vid Underr
Rätterne till närmare 100,000, deraf ej ens 5*5:del blifvit vid högre domstolar
fullföljde, samt att åtal för olaga dom och beslut, hvilka medfört
ansvar eller annan påföljd, under sistförflutna 4 åren (se sistnämnde berättelse
pag. 82 och berättelsen för 1842 och 1843 pag. 123) aldrig uppgått
i samtlige Hof-Rätterne till större antal än några och trettio, men
deremot till vida mindre, hvilket isynnerhet inträffat under sista åren, anser
Utskottet sig ega fullkomlig anledning att instämma i det af Justitie-r
Ombudsmannen afgifna tillfredsställande yttrande om lagskipningen i Riket,
ett yttrande, hvartill ytterligare stöd förefinnes uti de förhållanden, hvarföre
redovises uti Justitie-Ombudsmannens diarium öfver den sistlidet år af
honom verkställda resa uti en del af Norra Länen, derunder Domstolars
och Embetsverks förhandlingar och göromål voro ämnen för hans granskande
uppmärksamhet.
Ått densamma, under denna resa, äfven fastades vid fängelserne var r
öfverensstämmelse med den Justitie-Ombudsmannen i allmänhet uppdragna
allmänna tillsyn och hans i instruktionens 17 §. bestämda pligt att söka
kunskap om anledningarna till åklagade personers häktande och om tiden
för deras hållande i fängsligt förvar. De i följd af denna pligt afgifna redogörelser
(se berättelsen för 1840 och 1841 pag» 94 och följande, berättel*
sen för 1842 och 1843 pag. 129 och Allm. ber. pag. 8 och vidare)
lemna emedlertid det nedslående resultat, af en ständigt år efter år fortfarande
tillökning i fångpersonalen, hvilken tillökning uppgifves hufvudsakligast hafva
uppkommit genom dem, hvilka för vanart eller försvarslöshet blifvit till
allmänna arbetsinrättningarne dömde. Då JustiterOmbudsmannen af sådan
anledning äfven nu fästat uppmärksamheten på angelägenheten af rättelse
och ändring i lagstiftningen angående dylika personel’, har han likväl dermed
förenat det tillägg, att ett vigtigt steg i detta afseende innefattas utan
tvifvel i det af Kongl. Maj:t den 8 Augusti 1842 fattade beslut, till följd
hvaraf en Krono-Arbets-corps i fyra serskilda klasser blifvit inrättad, vid
hvilken i slutet af år 1843 voro anställde, jemte pionnierer å Carlsborgs
fästning, andra till allmänna arhets-inrättningar dömda fångar af mankön,
till ett sammanräknadt antal af ii5i, enär, om man på detta sätt, i stället
för dem, som i följd af vanart eller blott lättja fortfarit att befolka
Lag-Utskottets Utlåtande, N.-o i.
y
korrektions-inrättningarne och sålunda fallit staten till last, skulle kunna bilda
i doge och skickliga arbetare, h vilka derefter finge såsom frie i samhället
åter upptagas, berörde inrättningar sedermera blott blefve af nöden för så
dane, på hvilkas förbättring ej vore att hoppas.
Hvad Lagstiftningen i öfrigt angår, så är i Regerings-Formens ioo §.
ålagdt Justitie-Ombudsmannen, att i sin Allmänna redogörelse anmärka lagars
och författningars brister och uppgifva förslag till deras förbättring.
Under förmälan, att hans verksamhet i denna del, genom honom meddelade
serskilda uppdrag att deltaga i granskningen af förslagen till allmän Civiioch
Brottmålslag erhållit en bestämd riktning och ett gifvet föremål af den
omfattning och vigt, att ringa tid och tillfälle återstått för den närmare
granskning af nu gällande lagar, som varit nödig för utförande af speciella
anmärkningar emot dessa och uppgörande af förslag till ändring deraf, har
emedlertid Justitie-Ombudsmannen trott sig böra fästa Rikets Ständers uppmärksamhet
å några ämnen af större allmänlighet rörande dels brottmålslagstiftningen
och dels indragning af vissa Domstolar, samt således, i den
föreställning, att de af honom uppställda förslag kunna pröfvas, oberoende
af ett nytt lagverks antagande, emot hvars grunder de för öfrigt icke troddes
strida, till Rikets Ständer hemställt:
a)
att den vid tre Riksdagar väckta och af Rikets Ständer bifallna
fråga om upphörande af Kämners-Lagmans och Riddare-Syne-Rätter å nyo
måtte till Grundlagsenlig behandling upptagas.
b)
om afskaffande af uppenbar Kyrkoplikt.
c)
om ändring i straffet för stöld första och andra resan.
d)
om d:o i 4l Kap. 2 §. Missgernings-Balken.
e)
om upphäfvande af Kongl. Brefvet den 21 Juni 1820 och om bestämmelser
i afseende på straffet för andra och tredje gången inbrott.
f)
om ändring i 7 §. och upphäfvande af 8 §. i Jorda-Balkens 16 Kap,
g)
om förtydligande af Kongl. Brefvet den 25 Sept. 1777; och
h)
om ändring i Krigslagarne, så vidt de tillämpas på Beväringsmanskapet.
Derförutan Justitie-Ombudsmannen, enligt föreskriften i 14 §. af dess
instruktion, hos Rikets Ständer anmält en af Högste Domstolen, jemlikt Kongl.
Maj:ts till Dess och Rikets Svea Hof-Rätt den 29 October 1842 aflåtna bref,
meddelad förklaring af Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841 rörande bysättning,
samt, med tillkännagifvande, att denne varit den enda lagförklaring,
som under nu ifrågaställde tid blifvit af Högste Domstolen meddelad,
8
Lag-Utskottets Utlutande, N.-o 1.
hemställt, att, ehuru nyssnämnde förklaring, enligt Justitie-Ombudsmannens
åsigt, öfverensstämt med berörde Förordnings ordalydelse och således icke innefattat
stiftande af ny lag, densamma likväl måtte ogillas, såsom gifvande
författningen en inskränkning, som vore oförenlig med Lagstiftarens afsigt.
Utskottet, som anser lämpligast att med pröfningen af Justitie-Ombudsmannens
ofvanberörde lagförslag och af Högste Domstolen meddelade
lagförklaring låta anstå, på det dessa ämnen må varda behandlade i sammanhang
med dermed gemenskap egande frågor, hvilka inom Riks-Stånden redan
blifvit väckta, eller, innan motionstidens slut, tilläfventyrs komma att
väckas, derefter Utskottet ämnar med utlåtanden i omförmälda ämnen inkomna,
har slutligen inhemtat, hurusom Justitie-Ombudsmannen jemväl fullgjort
dess i instruktionens i4 §. bestämda åliggande att för Rikets Ständer
uppgifva, hvilka af deras vid sistförflutna Riksdag fattade beslut och gjorda
hemställningar blifvit föredragne och afgjorda eller ej, gillade eller ogillade,
samt till verkställighet befordrade eller utan afseende lemnade.
Al den öfversigt Utskottet, sålunda inför Rikets Ständer framlagt samt
hvad Utskottet i öfrigt af de detsamma förelagde handlingar haft tillfälle
inhemta, anser Utskottet sig ega fullt skäl till det förklaraude, att Justitieombudsmannen,
under den fortfarande Embetsförvaltningen, i allo motsvarat
Rikets Ständers honom visade förtroende, och således jemväl, under nu
ifrågavararande tid, ådagalagt de egenskaper, Grundlagen förutsätter hos Rikets
Ständers Ombud.
Stockholm den 9 Augusti 1844*
A Högl. Ridderskapets och
Adelns vägnar:
Carl G. Mörner.
Å Välloff. Borgare-Ståndets
vägnar:
J. F. Eklund
Å Högvördige Preste-Ståndets
vägnar:
A. E. Knös
Å Hedervärda Bonde-Ståndets
vägnar:
F. von Zweigbergk.
A. von Feilitzen.
STOCKHOLM, I. Margus, 1844.
Lag-Ut skottets Betänkande, N:o 2.
1
M 2.
Atik. till Exp. Ulsk. d. 12 Sept. kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, angående bestämmande
af ansvar för sä kallade husdjurs misshandling.
Hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln hav Herr Boos, Nicolaus
Torsten, uti ingifvet memorial, andragit, att, ehuru kreaturs misshandling
lika länge som rättvist öfverklagats, lagstiftande magten likväl icke sökt
att på något sätt förekomma detta onda. Visserligen borde det enskilda
interesset vara en tillfyllestgörande anledning till en mild behandling af de
husdjur, man för nytta eller nöje innehade; men erfarenheten vittnade
dock om motsattsen. Hos samhällets bildade medlemmar kunde emedlertid
förutsättas den bättre känsla, som afhölle från misshandling, fastän
exempel icke varit sällsynte, att äfven en och annan af dem i lättsinnigt
öfverdåd, någon gång gjort sig skyldig till förebråelse i förenämnde hänseende.
Men det vore likväl icke dessa fall, .som egentligen föranledi motionären
att fästa uppmärksamheten på ifrågavarande ämne, utan det grym -  m? och omenskliga sätt, på hvilket kreatur behandlades af dem, hvilka,
mot lega, besörjde skjutsningen och transporter. Åberopande den erfarenhet,
motionären vunnit i denna del, i synnerhet af åkares och deras tjenare»
framfart på liufvudstadens gator, har motionären ansett nödvändigheten
påkalla bestämmmandet af ansvar å den, som genom hugg och slag,
svält, eller annan vanvård misshandlar så kallade husdjur af hvad art de
vara måtte, samt hemställt, om icke detta ansvar kunde utsättas till 3 R:dr
16 sk. böter för första resan, och till mer och mer för hvarje gång öfverträdelsen
förnyades.
Då Lag-lJtskottet, till hvars behandling denna motion blifvit öfverlemnad,
nu går att deröfver afgifva yttrande, får Utskottet anmärka, hurusom
i Byggninga-Balkens 22 Cap. ansvar redan blifvit stadgadt för den,
som så misshandlar annans kreatur, att skada följer; och ehuru, beträffande
misshandling af egna kreatur, det icke sällan inträffar, att egare af
djur af lättsinne eller öfverilning oskäligt misshandlar detsamma; likväl
liih. till R. St. Prot. 1844. 7 Sami. 1 Åfd. 2 lläft.
~
Lag ^Utskottets Betänkande, N:o i
och sou), med afseende å dels den olika stränghet, hvarmed serskild» djur
måste behandlas för alt hringas till lydnad, och dels de serslulda förhållanden,
som, under deras begagnande, kunna förekomma och göra åsidosättandet
af vanlig skonsamhet ursäktlig, det synes nära nog omöjligt att,
utan äfventyr af misstag, kunna genom en lag bestämma den gräns, i afseende
på kreaturs behandling, vid hvars öfverskridande en egare skulle
anses till brottmåls-ansvar förfallen; så och enär correctivet emot omförmälde
förhållande dessutom måste sökas i en högre sedlighetskänsla, hvars
väckande ej utgör föremål för brollrnåls-lagstiftningen, anser sig Utskottet
vördsamt böra tillstyrka,
att ifrågavarande motion icke må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 3 September 1844.
Reservationer.
Af Herr Prosten Sä ve: ”Uti det Höglofliga Utskottets beslut att
Jemna motionen utan afseende, har jag för min del icke kunnat deltaga,
biån hvilken synpunkt man betraktar frågan, från den allmänna moralens,
christendomens eller den blotta mensklighetskänslans, hade den förtjent
en större uppmärksamhet. Föreskrifterna uti 22 Gap. 1, 2 §§ Byggninga-Balken
mot misshandling af andras kreatur freda icke egareiis egna,
der antingen egennytta eller dryckenskapsöfvermod eller hämndbegär drifva
det olyckliga lastdjuret till tjenstbarhet öfver förmågan. Exemplen
äro talrika och fasa väckande. Det måste vara lagstiftarens höga kallelse
att afvärja brott, som så våldföra sedlighetskänslan. Att vänta rättelse af
en framdeles större upplysning och förmildring i tänkesättet gör ej tillfyllest
för det närvarande. De fleste bildade Nationer hafva i sin Criminal-lag
intagit straffbestämmelser mot husdjurs misshandling. Äfven
Norriges nyaste Brottmåls-lag bar i 23 Gap. 19 § ett stadgande af detta
innehåll: Viser nogen grusomhed ved misshandling af kreatur, der ere
ham selv ti/lhörendeJ straffes hem med Roder eller Famgsel. Må Svenska
folket ej blifva det enda, som härutinnan uraktlåter, hvad den sanna humaniteten
ej mindre än christendomen af detsamma fordrar. Affatta*
straffbestämmelsen i så allmänna ordalag, som den Norrska, så bör till
-
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 3.
3
lä rapning utan fara för misstag kunna ske efter domarens pröfning: och
lagen skall genom sin blotta tillvaro gifva tänkesättet och sederna i denna
del en bättre rigtning.”
Af Herr Lector IVallman, som instämde uti de af Herr Prosten
Scive uttalade åsigter; men trodde, att en lag i förenämnde ämne, som fullt
uppfyllde ändamålet, icke för närvarande kunde stiftas.
M 3.
Ank. till Exp. Utsk. den 29 Aug. kl. 10 e. m.
Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj As Nådiga Proposition,
angående bestämmande af vissa villkor för vinnande af
dispositions- och jordegande-rätt till de så kallade Kyrkohemmanen
i Halland.
Enligt ett, den 21 dennes, ankommet prolocolls-utdrag, har
Högv. Preste-Ståndet till Lag-Utskottets behandling remitterat Kongl.
Maj:ts till Rikets Ständer aflåtne Nådiga Proposition, angående bestämmande
af vissa villkor för vinnande af dispositions- och jordegande-rätt till
de sä kallade Kyrkohemmanen i Halland; men som till Utskottets kännedom
kommit , alt ifrågavarande Nådiga Proposition, blifvit remitterad
af Höglofl. Ridderskapet och Adeln samt Vällofl. Borgare-Ståndet till
Stats-Utskoltet och af Hederv. Bonde-Ståndet till Stats- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskotten, föranlåtes Lag-Utskottet, som således
emottagit remiss från endast ett af Riks-Slånden, att den remitterade Nådiga
Propositionen till Högv. Preste-Ståndet återlemna, hvilket, i följd
af Riksdags-Ordningens 44 §. 3 mom. för samtlige Riks-Stånden vördsamt
lillkännagifves. Stockholm den 23 Augusti 1844.
4
Lag-Ul skot tets Memorial, N:ris 4-> 5.
M 4.
Ank. till Exp. Utsk. d. 30 Åug. kl. 3 e. m.
Memorial, om arfvoden för ökad Cancelli-per sonal.
Lag-Utskottet, som, i öfverensstämmelse med Riksdngs-Ordnin«ens
24 §, antagit, den 29 sistlidne Juli en Cancellist och påföljde dag eivSecreterare,
liar funnit, att expedierandet af Utlåtanden i de många till Utskottets
handläggning hörande ärenden, tillika med öfriga Utskottets Cancelli
åliggande göromål, omöjligen kunna af nämnde personal medhinnas,
samt derföre under denna dag ytterligare antagit en Cancellist; och då,
i likhet med hvad tillförene egt rum, Utskottet förordnat en af Cancellisterne
att derjemte i egenskap af Notarie föra Utskottets Protocoll, samt
dessutom för behandlingen af den mängd ärenden, som under Riksdagens
lopp komma att af Utskottet gemensamt med andra Utskott handläggas,
biträde efter all anledning erfordras af en Notarie, då Utskottens Deputerade
sammanträda för ärendenas beredning, föranlåtes Utskottet vördsamt
anhålla,
dels alt, utom det arfvode, som tillkommer en Cancellist i
Lag-Utskottet, ett Notarie-Arfvode måtte Utskottet beviljas
att från och med denna dag utgå; dels ock att, derest, vid
behandlingen af de ärenden, som af Lag-Utskottet gemensamt
med annat Utskott komma att handläggas, serskild!
biträde skulle erfordras, en Notarie måtte få antagas med
arfvode, beräknadl från antagningsdagen. Stockholm den 29
Augusti 1844.
!o 5.
Ant. till Exp. Utsk, den 12 Sept. 11. 2 e. ro.
Betänkande, i anledning af väckt motion> angående skärpning
i ansvaret Jör förskingring af i qvarstad satt gods.
Uti ett hos Ridderskapet och Adeln ingifvet, och den 20 nästlidhe
Lag Utskottets Betänkande, N:o 5.
5
Augusti till Lag-Utskottet öfverlemnadt, memorial, har Grefve
.Patrik Adolph, anfört, hurusom de fall icke varit sällsynte, då gäldenars
till fordringsegares säkerhet med qvarstad belagde egendom blifvit förskingrad.
Ehuru till förekommande häraf det, enligt lag, vore tillåtet att ställa
den under qvarstad satta egendomen i tredje mans vård, vore likväl
denna utväg, serdeles å landet, ofta omöjlig att vidtaga, föranledande chica-ner,
kostnader och uppträden, samt mången gång blottställande för vederbörande
Executorer, i anseende till svårigheten att rätt uppfylla lagens
föreskrifter i denna del. Då följaktligen berörde utväg icke alltid kunde
begagnas, utan egendomen måste hos gäldenären qvarblifva, men denne,
med afseende å det ringa hötes-ansvar af 13 Riksdaler 16 sk. Banco,
hvarmed Lagen hotade den, som förskingrade i qvarstad salt egendom,
jemfördt med den förlust, han befarade, derest egendomen försåldes på
ulmälnings-auction, dervid den ofta borlginge för en fjerdedel al dess värde,
icke sällan gaf vika för frestelsen att förskingra eller undangömma sådan
egendom, har motionären ansett nödvändigheten påkalla en lörhöjning
af berörde ansvar, samt i sådant afseende föreslagit, att bölerne för qvarsatt
egendoms förskingring måtte eller Domarens beprölvande bestämmas
från 13 Riksdaler 16 sk., till och med den förskingrade egendomens halfva
värde.
Utskottet, som tagit denna motion i öfvervägande, anser väl, alt omförmäl
te i 8 Cap. 8 § Utsöknings-Balken bestämda ansvar för egenvillig!;
rubbande eller förskingring af egendom, som blifvit med qvarstad belagd,
ej varit så afskräckande, alt ej understundom lockelsen att begå den öfverträdelse,
emot hvilken det är stadgadt, kunnat segra och föranleda till
ansvarets förbiseende; men då förslag till en ny hrottmåls-lag är vid innevarande
Riksdag alt förvänta, deruti, så vidt man lar döma af det redan
allmängjorda förslaget Lill sådan lag, den öfverträdelse motionären alsett,
jemväl lärer komma att upptagas och ansvar derför bestämmas, samt
Utskottet ej finner den partiella förändring i lagstiftningen, som motionären
yrkat, vara så af behofvet påkallad, att den nu genast, utan afvaktan
på brottmåls-förslagets pröfning, bör vidtagas, får Utskottet vördsamt tillstyrka,
alt ifrågavarande motion ej må till någon serskild pröfning
föranleda. Stockholm den 3 Sept. 1844.
6
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 6.
M 6.
Ank. till Exp, Utsk. d. 12 Sept. kl. 2 e. ra.
Betänkande, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition’
angående tillägg i 3 Cap. 5 *$*. Handels-Balken, samt
förklaring öfver 32 $. i Ridderskåpets och Adelns Privilegier
den iG October ij23, i af seende på der stadgade
afgift er vid utflyttning till utrikes ort.
Uli berörde, den 1 nästlidne Augusti till Rikets Ständer aflåtne och
af samtlige Riks-Stånden till Lag-Utskottet remitterade, Nådiga Proposition
liar blifvit anfördt, att, sedan Kongl. Maj:t den 9 December 1813 i Nåder
beslutat, att den afgift, benämnd Jus detraetus, hvilken, enligt 15 Cap. 2
§ Ärfda-Balken, borde utgå af a rf, som arfvinge, boende å utrikes ort,
ville utur Riket föra, derest icke annorlunda emellan begge Riken slutet
var, skulle afskaffas, till fördel för alla de Länders undersåtare, hvilkas
Regeringar voro sinnade att låta Svenska och Norrska undersåtare vederfaras
enahanda förmon; och serskild! underrättelse om detta Kongl. Maj:ts
beslut, som allmängjordes genom Nådig Kungörelse under nämnde dag,
blifvit genom Stals-Ministern för Utrikes Ärendena lemnad såväl de bär
accrediterade Utrikes Ministrarne, som ock Kongl. Majrts Beskickningar vid
främmande Hof; så hafva uti de svar, som sedermera inkommit från åtskillige
Utrikes Magier, framställning äfven gjorts om ömsesidigt upphäfvande
af census emigrationis, eller den afgift, som eger rum, när enskild man
utflyttar med sin egendom utur Riket. Men de stadganden i sistnämnde
afseende, hvilka innefattas i 3 Cap. 5 § Handels-Balken och 32 § af
Ridderskapets och Adelns Privilegier den 16 October 1723, hade emedlertid
utgjort hinder för Kongl. Maj:t att om afgiftens upphörande ingå aftal
med främmande Magier. Då likväl ifrågavarande afgift härledde sig från
grundsattser, hvilka numera icke voro tillämplige, samt Rikets Ständer således
ej torde finna betänkligt att åt Kongl. Maj:t öfverlemna att med Utländska
Magter sluta aftal om detta slags afgifts upphörande, har Kongl.
Maj:t i Nåder föreslagit, dels att, i likhet med hvad uti 15 Capitlet 2 §.
Ärtda-Balken, rörande Jus detraetus, finnes stadgadt, också i 3 Capitlet
5 § Handels-Balken, i alseende på census emigrationis för Svensk borgare
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 6.
7
som flyttar utrikes, det tillägg må göras, att den i sistnämnde § föreskrifva
utflytlnings-afgift bör ega rum endast i den händelse, ”der ej annorlunda
emellan begge Riken slutet är,” dels ock att förklaras ma, det stadgandet
i 32 § af Ridderskapets och Adelns Privilegier den 16 October 1723,
icke skall lägga hinder i vägen för Kongl. Maj:t, att om upphörande af
den der nämnde utflytlnings-afgift träffa öfverenskommelse med utländsk
Magt; och skulle, i händelse af Rikets Ständers bifall till delta förslag,
åberopade 5 § i 3 Capitlet Handels-Balken komma att hädanefter lyda sålunda:
”Vill
man säga upp burskap; göre det inför Borgmästare och Råd, Sex
månader förr, än han sin borgerliga näring afträder, eller från orten flyttar;
och vise, att han sin borgarepligt fullgjort häfver, som sagdt är. Flyttar
han utrikes; gifve ut sjette penningen af all sin egendom, Konungen
och Staden till Iväskiftes, der ej annorlunda emellan begge Riken slutet är.
Förer han egendomen ut, eller bjuder han till att skaffa den bort, förrän
afgilten betald är; hafve då förverkat hälften deraf. Viker han ock
sjelf af, innan han i detta fall rätt för sig gjort; varde för menedare förklarad.
Flyttar han till annan ort inrikes, vare för afgift fri, der ej annorlunda
serskildt stadgadt är. Flyttar han förr, än han burskap uppsagt
och bevis undfått, att han sin borgare-pligt fullgjort; höte Femtio daler
och njute dessförinnan ej burskap i annor stad.”
Utskottet, som jemväl fått emottaga de i Slals-Rådet och Ilögsle
Domstolen i ämnet förda Protocoll, har tagit denna Nådiga Proposition i
öfvervägande; och som den föreslagna förändringen finnes grundad på
rättvisa och billighet, samt jemväl öfverensstämmer med stadgandet i 15
Gap. 2 § Arfda-Balken och således leder till enhet i Lagstiftningen, får
Utskottet vördsamt tillstyrka
dels antagandet af det i Nåder föreslagna tillägg till 5 §
3 Cap. Handels-Balken, dels ock att, derest Höglofl. Ridderskapet
och Adeln dertill samtycker, förklaras måtte, det
stadgandet i 32 § af samma Riks-Stånds, den 16 October
1723 utfärdade, privilegier, icke utgör hinder för Kongl.
Maj:t att om upphörande af deri omnämnde utflytlningsafgift
träffa aftal med utländsk Magt. Stockholm den 3 Sept.
1844.
Emot detta Betänkande har F. von Zweigbergk från Skaraborgs
Län afgifvit följande reservation: ”Ifrån Utskottets beslut i förestående Be
-
8
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o rJ.
länkande har jag varit i så måtto skiljaktig, att jag ansett orden: ”Der ej
annorlunda emellan begge Rikena slutadt är,” höra utur förslaget utgå, och
i stället införas följande mening: ”Dock eger Iiongl. Maj:t att, vid tractaler
med främmande makter, detta stadgande upphäfva, då desse makter
medgifva lika villkor för sine till Sverige inflyttande undersåter”.
JTä 7.
Ank. till Evp. Ulsk. den 12 Sept. kl. 2. e. m.
Utlåtande, i anledning af väckta motioner, angående bef ordrings-förf
attningarne för Prester,
Uti serskildte, af Högvördiga Preste-Ståndet under den 26 sisllidne
Augusti, till Lag-Utskottet remitterade och den 8 dennes till Utskottet
ankomna memorial, hafva Herr Prosten Doctor Björkman och
Herr Contracst-Prosten Arborelius gjort framställningar, åsyftande, det matte
för högre theologisk lärdom allenast tjenstår beräknas, och den ovillkorliga
företrädes-rätt i vissa fall till presterlig befordran, som författniugarne
nu medgifva innehafvare af sådan högre lärdom, således upphöra;
men emedan de bestämmelser, hvilkas ändring sålunda blifvit yrkad,
innefattas hvarken i Kyrko-lagen eller i någon al öfrige uti Regerings-lormens
33 §. såsom föremål för Utskottets behandling omnämnde Lagar, ritan
i serskilde, angående presterliga befordringar utfärdade, författningar,
hvilka i administrativ väg tillkommit, får Utskottet de remitterade memorialen
till Ilögv. Preste-Ståndet återlemna; hvilket, jemnlikt 44 §. i åberopade
grundlag,- samtlige Riks-Stånden vördsamt underställas, Stockholm
deq 10 September 1844.
STOCKHOLM, eemén & granbergs
TRYCKERI. 1844.
Lag-L t skottets Betänkande, N;o 8.
1
M 8.
Ank. till Exp. Utsk. den 20 Sept. kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af otäckt motion om förändring i 12
Cap. i § Giftermåls-Balken och i5 Cap. 24 <5 KrrkoLctgen.
J
Uti ett från Högv. Preste-Ståndet, under den 10 nästlidne Auguslj,
till Lag-Utskottet öfverlemnadt memorial, har Herr Lector IVallmän
anmarkt hurusom det uti 12 Cap. 1 §. Giftermåls-Balken och 15 Cap. 24
§ Ayikolagen innefattade stadgande, som, vid embetets förlust, ålägger
1 rest, att, innan han viger enkling eller enka, tillse, att den allidna makans
arlvingar blifvit afvittrade, skulle, enligt motionärens tanka, vara stridande
mot grunderne för en rättvis lagstiftning, enär dels ansvaret, såsom
allt tor strängt, ej vore lämpadt efter det fel, hvarpå det borde följa, dels
ock frågor härvid kunde förekomma, hvilka voro af den beskaffenhet, att
de endast vid Domstol kunde med tillförlitlighet utredas, såsom om förra
tlningsmännens behörighet, om rätta arfvingar, deras ombud och målsmän
om testamenlsbevakning, o. s. v.; och har motionären, med hemtadt
stod häraf, samt under åberopande af Kongl. Götha Hof-Rätts Circulaire
den 14 Juni 1718, yrkat, att pröfningen af afvittrings laglighet måtte, på
sätt lör Stockholms stad redan är vordet föreskrifvet, i allmänhet öfver(lyttas
från Paslors-embetet på Domstolarne samt således föreslagit, alt
omför mälde stadgande i ofvanberörde lagrum måtte erhålla följande
1 ydelse:
~
Vigei Prest förut gill man eller qvinna, utan Domarens bevis om
laga alviltiing, böte 100 daler silfvermynt samt gälde kostnad och skada/’
Detta af Herr Professoren Doctor Bexell och Herr Prosten Thuden
understödda förslag innefattar således dels framställning om förändrade
löieskiifter, i fråga om hvad Prest har att iagttaga till förekommande deraf,
att ej enkling eller enka må, utan föregången afvittring, träda i nytt
Bih. till R. St. Prot. 1844. 7 Sami. 1 Afd. 3 haft.
1
2
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 8.
"ifte, dels ock yrkande om mildring i det ansvar, som skall drabba Pfest,
derest lian åsidosätter sina åligganden i delta hänseende.
Hvad nu först angår frågan om förändrade föreskrifter, i a.seende
på de bevis öfver verkställd afvittring, hvilka det åligger Prest att före
vigseln fordra, torde det till en början böra erinras, hurusom, till följd af
Rikets Ständers vid 1818 års Riksdag derom gjorda framställning, den förklaring
öfver 1 § i 12 Gap. Giftermåls-Balken är vorden al Kong!. Maj:t
under den 15 Juni 1818 utfärdad: att ”Prest eger förrätta vigsel, då för
honom uppvises bouppteckning efter den aflidne maken samt antingen ett
itf behörig person hållet arfskifte, underskrifvet al samllige stel blmsdelä«are,
och, om någon bland dem är omyndig, af tillförordnad förmyndaie,
eller ock vederbörande arfvingars samt förmyndares bevis och erkännande,
att delning af den aflidne makens qvarlåtenskap skedd är, dock utan
att Presten behöfver ingå i forskning om uppteckningens och delningens
laglighet, eller huruvida, på grund af den sistnämnda, hvarje arfvinge utbelvommit,
hvad honom dervid blifvit tillagdt; och alt, i händelse om delningen
uppstått tvist, som ej kunnat genom förening biläggas, giftermålet
och vigseln ej derigenom bör uppehållas och hindras , enär enkling eller
enka hos Domaren eller Konungens Befallningshafvande ställer godivänd
borgen för hvad, som omtvistas. Genom delta lagbud äro, enligt Utskottets
tanka, föreskrifter meddelade, som, jemte det de innefatta tillräcklig
säkerhet att den oreda och våda för enskild egande-rält, som skulle kiurna
blifva en följd derutaf, att enkling eller enka utan föregången afvitfcrin(T
trädde i nytt gifte, verkligen varder afvärjd, tillika lemna vederbörande
Prest så bestämd anvisning uppå hvad han har att iagttaga, att något
äfventyr för honom icke, utan åsidosättande derutaf, hör kunna uppstå.
Sedan lian af det företedde bouptecknings-instrumentet inhemtat, hvilka,
som äro den aflidnes sterbhusdelegare, är det lätt att efterse, huruvida alla
desse eller deras laga målsmän undertecknat arlskifte eller gifvit bevis, att
delning af den aflidnes qvarlåtenskap skett. Någon tvekan om hvilken, söm
må anses behörig att förrätta arfskifte bör ej eller skäligen ega rum, då lagens,
i detta fall icke tvetydiga, stadgande rådfrågas; och uppstår tvist Om
delningen, har Prest endast att fordra Domarens eller Konungens Befalb
ningshafvandes bevis öfver derstädes ställd godkänd borgen. Då Utskottet
således icke kan finna, att fullgörandet af Prests åliggande uti det nu ifrågavarande
afseendet är förenadt med någre sådane svårigheter, att de
kunna anses större, än dem, som vid utförandet af allmänna uppdrag ofta
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 8.
3
inträffa eller förtjena afseende, vid betraktande af det vigtiga ändamål, som
genom de gifna föreskrifterne skola befrämjas; då controllen alt afvittring
biifvit vei kställd alltid maste i sista band anförtros åt vederbörande Prest,
soin med vigseln har befattning; du Domarens inblandning uti denna angelägenhet
ol\ if velaktigt skulle i de flesta fall medföra omgång och tidsuldiägt,
samt ej sällan ökade kostnader; och då slutligen Domarens yttrande
om ajvittnngs laglighet icke lämpligen lärer kunna ifrågakomma förr,
än tvist derom sterbhusdelegarne emellan uppstått, och för närvarande så
mycket mindre kan i allmänhet påbjudas, som föreskrift saknas derom, att
ai (skiften skola till Domstol ingifvas och förslag till något nytt stadgande
i denna del icke är vordet väckt, får Utskottet vördsamt föreslå,
att den härmed besvarade delen af förevarande motion måtte
lemnas utan afseende.
Beträffande derefter frågan om nedsättning i det ansvar, som finnes
stadgadt för Prest, som viger enkling eller enka förr, än afvittring skett,
så enär ifrågavarande stadgande står i sammanhang med åtskillige andra
nu gällande likartade straffbestämmelser, i bvilka förändring ej biifvit yrkad,
samt 1 öreslagne nedsättningen ej kan anses vara af behofvet så påkallad,
alt den partiell bör vidi agas i en tidpunkt, då till antagande är att förvänta
förslag till ny brottmålslag, som, enligt hvad Utskottet har anledning
förmoda, kommer att innefatta bestämmelser af ansvar för förbrytelser.
af den art, som omförmälte; finner Utskottet sig vördsamt böra tillstyrka
,
att denna del af Herr Leclor Wallmans motion ej må till
någon åtgärd föranleda. Stockholm den 5 September 1841
Reservationer.
Af Herr Friherre Stjernstedt: ”Uti förestående Betänkande, i hvad det
angår frågan om förändring af de uti 12 Cap. 1 § Giftermåls-Balken och
Kongl. Förklaringen den 15 Juni 1818 meddelade föreskrifter om hvad vederbörande
Prest åligger att iagttaga, innan han, då enkling eller enka
vill i nytt gifte ingå, må vigsel förrätta, liar jag instämt, men kan deremot
icke förena mig uti Utskottets beslut att afstyrka all nedsättning i
ansvaret för Prest, som viger enkling eller enka, innan barn eller andra
ail vingar lagligen al vittrade äro. Uller mitt omdöme är Lagens ifrågavarande
stadgande grundadt ensamt på omsorgen att, så vidt möjligt är, fö
-
4
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 8.
rekomma obehörig sammanblandning af den, efter den aflidne makan, arfvingarne
tillfallne qvarlåtenskap, med egendom, som vid ett senare gifte
kan vara i boet införd och deraf uppstående invecklade rättegångar. Öfverträdelsen
af nyssberörde stadgande, ehuru den visserligen är ansvarsfull
och kan medföra skada, bör likväl, i följd al grunden lör samma stadgande,
i moraliskt afseende betraktas såsom mindre straffvärd, än om, emot
Lagens förbud, personer sammanvigas, hvilkas äktenskap, i anseende
till deras skyldskaps eller svågerlags förhållande, icke under något vilkor
kan få ega rum. Hvar och eu al dessa öfverträdelse!' är dock belagd med
samma straff, Prest-embetets förlust; och som det icke är med rättvisa
och billighet förenligt, att en mindre förseelse straffas lika, som en större,
samt, enligt min åsigt, uppenbart är, att straffbestämmelsen uti ifrågavarande
lagrum, 12 Gap. 1 § Giftermåls-Balken, är strängare, än förseelsen
i allmänhet kräfver, samt omförmälde straffbestämmelse, såsom gifven lör
en öfverträdelse, den der egentligen icke står i något direct sammanhang
med öfrige, för hvilka lika ansvar blifvit stadgadt, synes kunna, ulan att
störa Lagens enhet, serskildt förändras, finner jag mig böra i viss mun
biträda motionen. — Med afseende å vigten deraf, att Lagens ofvanberörde
förbud mot vigsel, innan afvittring lagligen skett, noga eiterlefves, skulle
jag dock tro, att den af motionären föreslagne straffbestämmelse al endast
böter, någon gång icke komme alt motsvara förseelsen, och vill derföre,
på det Domaren må ega frihet att lämpa ansvaret efter förekommande
omständigheter, som kunna göra gerningen mer eller mindre straffvärd,
vördsamt hemställa, att motionen må i så måtto bifallas, att Rikets
Ständer för deras del besluta, att, med ändring af 12 Cap. 1 § Giflermåls-Balken,
och 15 Cap. 24 § Kyrko-Lagen, förstnämnde Lagrum erhåller
följande lydelse:
Enkling eller enka hafve ej våld att gå i annat gifte, förr än barn,
eller andre arfvingar afvittrade äro, ehvad the äro myndige, eller omyndige.
Gör tliet någor; hafve förverkat till barnen, eller arfvingarne, tredjung
af sin del i boet, efter förra giftet och afvittre ändå efter Lag. Vigen
Prest enkling eller enka , förr än afvittring lagliga skedd är; miste embetet
alldeles, eller till viss tid, eller böte med penningar, efter omständigheterna.
Börande, i öfverensstämmelse härmed, en lika ansvarsbestämmelse införas
uti 15 Cap. 24 § Kyrko-Lagen, i stället för den derstädes förut
stadgade.”
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 8.
5
Herr Grefve Mörner, C. G.: ”för min del instämmer jag uti den af
Friherre Sijenisledt yttrade mening, endast med den skiljaktighet, alt jag
anser Prests förseelse att uti ifrågaställde hänseende åsidosätta gifne föreskrifter
icke uti något fall lämpligen kunna med böter försonas.”
Herr Assessoren Cederstråhle, hvilken instämt i Herr Friherre Stjernsledts
yttrande.
Herr Leelor Wallman: ”Emot Lag-Utskottets beslut i den nu afgjorda
frågan om Prests skyldighet, enligt 1 § 12 Gap. Giflermåls-Balken samt
15 Cap. 24 § Kyrko-Ordningen, måste jag reservera mig och får åberopa
hvad jag uti min motion i ämnet anfört. Jag tillåter mig dervid den anmärkning,
att Utskottet synes mig icke hafva med tillräcklig noggranhet
åtskiljt de åligganden från hvilka Presterskapet, genom Kong!. Förordningen
af 1818, äro frikallade och de, som, i afseende på afvittring, ännu
qvarstå. Det är nemligen, efter denna lagförklaring, icke Prestens skyldighet
att undersöka om ålit blifvit lägligt upptecknad t eller om delningen
är efter lagliga grunder verkställd, ännu mindre om arfvingarne utfått
sin andel i boet. Men ingen Lag befriar honom ifrån pröfningen, om
bouppteckningen skett i laga ordning och tid, och ej möjligen flera år derefter,
om samtlige arfvingar vid tillfället blifvit af bouppleckningsmannen
fullständigt antecknade, om arfskifte! är af ”behörig” person förrältadt, om
alla arfvingar dervid varit närvarande eller af behörige målsmän och ombud
representerade, om ej tilläfventyrs testamenten funnits, på grund af
hvilka arfskiftet kunnat klandras, med ett ord, om afvitlringen verkligen är
i formell hänseende laglig och af alla vederbörande godkänd, äfvensom
lm ruvida de företedda handlingarna äro autentika, namnteckningarne lagligen
tillkomna , med flera omständigheter, hvilka Preslen icke sällan är urståndsatt
alt med fullkomlig visshet bedöma. Erkännes det, att en sådan
svårighet verkligen finnes för Presten alt med noggrannhet fullgöra,
hvad Lagen honom i thy fall ålägger, så kan man icke undgå att finna, att
det ansvar, hvilket, i händelse han i sina åligganden brister, träffar honom,
hvarken är billigt eller rättvist. Under sådana förhållanden synes ett obestämdt
lagrum, af hvars stränga bokstaf oskyldiga medborgares välfärd
kan äfven lyras, höra, utan afvaktande af en allmän Lag, upphäfvas, eller
åtminstone mildras.”
Herr Prosten Scive och Herr Contracts-Prosten Odelbar g, hvilka biträ
dt Herr Lector IVall man; och
6
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 9.
Herr Lagergren, som, vid justeringen af ofvannämnde Betänkande, i
hvars afgifvande lian ej tagit del, förenat sig med Herr Friherre StjCrnstedt.
M 9.
Ank. till Exp, Utsk. d. 20 Sept. kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion angående, tillägg till
15 § i den för Rikets Ständers Justitice-Ombudsman utfärdade
Instruction.
Uti ett den 25 nästlidne Augusti af Höglofl. Ridderskapet och Adeln
till Lag-Utskottetls behandling öfverlemnadt memorial, har Herr Ceäerschjöldj
R. Th., anfört, att, likasom Justitiae-Ombudsmannens uti Rege1‘ings-Formens
100 § bestämda skyldighet att anmärka Lagars och Författningars
brister och uppgifva förslag till deras förbättring, vore ett bland
de vigtigaste föremålen för Justitiae-Ombudsmannens embetsverksamhet, så
vore jemväl densamma ett bland de svåraste af hans åligganden, att sä
fullgöra, som ämnets beskaffenhet fordrade, så länge denna skyldighet, utan
begränsning i omfång och bestämd anvisning i afseende på sättet för
dess fullgörande, allenast i allmänhet vore till efterrättelse påbjuden. Att
meddela denna anvisning påkallades således af nödvändigheten. Dervid
förekomme emedlertid, att, ehuru de skiljaktigheter vid lagtillämpning, som
vid Under-Domstolar kunde förefalla, ej borde lem nas oanmärkte, så vore
desamma likväl i allmänhet mindre maktpåliggande, enär rättelse derutinnan
i en högre Instans kunde erhållas, och de, såsom i allmänhet härledde
från mindre erfarenhet hos yngre domare, icke kunde anses inne fa tta
säkra bevis på brister uti de af dem tillämpade lagar. Ett annat förhållande
deremot vore med de skiljaktigheter i åsigter, som uttalades inom
Högste Domstolen, i anseende till denna Domstols betydelse och inflytande.
Om det derföre skulle hända, att bland samma Domstols ledamöter yppades
helt och hållet stridiga åsigter om tydningen afnågon gällande Lag, så
måste detta utgöra bevis på brister eller otydlighet i denna Lag, enär antagandet
af ett annat förhållande skulle innefatta tillvitelse för bristande
7
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 9.
förnfåga att tolka Lagen, eller ock saknad vilja att den rätt tillämpa. Inträffade
derjemte, att de stridiga åsigterna ömsevis gjorde sig gällande, så
vore förhållandet så mycket betänkligare, som det icke då med skäl kunde
förväntas, att hvarken den vinnande eller tappande parten skulle blifva öfvertyga
d om det erhållna beslutets öfverensstämmelse med rättvisa, utan
hvilken öfvertygelse den agtning och det förtroende, som utgjorde ett så
väsendtligt vilkor för högsta domaremagtens helgd och anseende, dock icke
vore att påräkna. För beredande af den enhet och likstämmighet i lagskipningen,
som i så väsendtlig mon inverkade på medborgarnes trygghet,
ansåge derföre motionären Justitiae-Ombudsmannens agtgifvande på Högste
Domstolens förhandlingar företrädesvis af vigt; och har motionären i följd
deraf föreslagit, att till 15 § i den för .Iiistitke-ömbudsmannen utfärdade
Instruction, som ålägger honom , derest han finner, att antingen någon Lags
eller Författnings otydlighet eller Domares eller Embetsman^ skiljaktiga begrepp
om dess ändamål föranleda till olika och oriktiga tillämpningar deraf,
att i sin berättelse till Rikets Ständer yrka en till enhet och sammanhang
i lagskipningen verkande förändring af en sådan Lag, måtte göras det
tillägg: ”Och tillkommer det derföre Justitiae Ombudsmannen att, när hans
öfrige tjenstgöromål sådant medgifva, taga kännedom om Högste Domstolens
Protocoll uti sådana derstädes afgjorda vigtigare mål, der olika begrepp
om Lagens grund och mening bland Högste Domstolens Ledamöter
yppats samt uti berättelsen angifva de skiljaktige åsigterne och tillika meddela
yttrande, huruvida Juslitiae-Ombudsmannen anser desamma påkalla
förklaring eller ändring af gällande Lagar och Författningar.”
Ifrågavarande förslag, dermed motionären, enligt hans till Ridderskapets
och Ådelns Protocoll serskildt afgifna förklaring, likväl icke åsyftat
ätt Justitiag-Ombudsmannen skulle granska Högste Domstolens beslut i alla
mål, utan endast i sådana, som på ett eller annat sätt komme till hans
kunskap, eller derest parterne hos honom företedde mot hvarandra stridande
beslut i frågor af samma beskaffenhet, har Utskottet öfvervägat och
finner, lika med motionären, det vara af största vigt, att icke något åsidosattes,
soin kan leda till befrämjande af enhet i lagskipningen. I delta afseende
måste den lagtolkning, som inom Högste Domstolen gör sig gällande,
ostridigt kunna utöfva ett mägtigt inflytande, och lika säkert, som enahandla
lagtillämpning af Högste Domstolen uti beslut öfver likartade fall
skall grundlägga en bestämd öfvertygelse om Lagens rätta förstånd, lika säkert
skola skiljaktigheter i beslut, utgångna från högsta domaremagten och.
8
Lag-Utskottets Betänkande, Nog.
stridigheter i åsigtev derstädes motverka eu sådan öfvertygelse. Då således
olika meningar om råtta grunden och tydningen af något lagbud göra sig
inom Högste Domstolen gällande, synes detta förhållande företrädesvis böra
påkalla Justitise- Ombudsmannens uppmärksamhet, på det att, derest anledningen
härtill igenfinnes uti brister eller otydlighet i sjelfva lagarne, sådant
måtte varda till rättelses vinnande hos Rikets Ständer anmäldt. En
närmare antydning härom, än det, som för närvarande finnes i 15 § af
den för Justitiae-Ombudsmannen utfärdade Instruction, har derföre synts
Ulskotiet påkallad af ämnets vigt, och Utskottet, som dock ej anser det af
motionären föreslagna tillägg till berörde § lämpligt, får till följd häraf
vördsamt föreslå, att ifrågavarande 15 § måtte erhålla följande förändrade
lydelse:
”Finner Justitieombudsmannen, att antingen någon Lags eller Författnings
otydlighet eller Domares eller andre Embetsmäns skiljaktiga begrepp
om dess ändamål föranleda till olika eller oriktiga tillämpningar
deraf, serdeles om dylika skiljaktiga begrepp, angående något visst lagstadgande
af allmännare omfattning sig bland Högste Domstolens Ledamöter
yppa, bör han i sin berättelse till Rikets Ständer yrka en till enhet och
sammanhang i lagskipningen ledande förklaring af en sådan lag.” Stockholm
den iu September 1844.
Reservation
af Herr Eklund: ”Lika med motionären, anser jag det vara ett ibland
Justitiae-Ombudsmannes vigtigare åligganden att, så vidt hans af andre
embetsgöromål upptagne tid sådant medgifver, med sin uppmärksamhet i
främsta rummet följa lagskipningen inom Högste Domstolen, för att såmedelst,
derest, i anledning af något lagstadgande, olika åsigter om delsammas
rätta förstånd ega rum, komma i tillfälle aLt derom göra framställning
till Rikets Ständer, på det att ändring eller förklaring af ett sålunda otydligt
befunnet lagbud må kunna beredas; men jag kan deremot icke förena
mig i det af Utskottets pluralile fattade beslut om ett tillägg i 15 §
af den för J ustilias-Ombudsmannen utfärdade Instruction, emedan jag tror,
att de i 8 och 15 §§ af berörde Instruction meddelade föreskrifter innefatta
såidane allmänna bestämmelser lör Justitiae-Ombudsmannes verksamhet,
att något ytterligare stadgande icke beliöfves. En Instruction bör innehålla
-
9
Lag-Utskottets Betänkande, N:o <).
halla i allmänna ordalag affattade bestämmelser, rörande den verksamhet,
man vill hafva åstadkommen, men om man allt för mycket fördjupar sig
i föreskrifter om sättet för utöfvandet af denna verksamhet, så händer lätt,
att man försvårar ernåendet af det mål, dit man syftar, ty ett annat mycket
enklare sätt kan tilläfventyrs utfinnas, för att komma till det önskade
målet. Det bör således, efter min öfvertygelse, öfverlemnas åt Justitiae-Ombudsmannen
att, till följd af de för honom uti Instructionen meddelade
allmänna föreskrifter, välja det sätt, han finner lämpligast, för att främja
eu önsklig enhet i lagskipningen, utan att lagstiftaren går för långt i reglementariska
stadganden härutinnan”.
CJti denna reservation hafva Friherre Stjernstedtj Herr Cederstråhle,
Herr Gunther, Herr Lector Wall man och Herr Lagergren sig förenat.
Herr Professor Knös och Herr 'Ekorn, hvilka icke deltagit i föreslående
Betänkande, hafva vid detsammas justering anmält, att jemväl de
instämma i Herr Eklunds reservation.
U
11 ih. till K. SI, Prof, !8-M.
7 Samt. 1 Afd. 3 haft.
STOCKHOLM, ej.jhén & granbergs tryckeri, 1844.
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 10.
1
10.
Ank. till Exp. Utsk. den 24 Sept. kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner, angående dels
förändrad lydelse af 19 Capitlet Arfda-Balken, dels
ock förklaring öfver 4 ^ i samma Capitel.
Under den 10 och 25 näsllidne Augusti, har Höglofl. Ridderskapet
och Adeln till Lag-Utskottets behandling remitterat serskilde af Herr Frejdenfeldtj
F. D., och Herr Friherre von Döbeln, N., ingifne memorial, deruti
hlifvit anfördt:
af Herr Frejdenjeklt: ”alt någon rättsprincip icke läge till grund
lör Lagens bestämmelser uti 19:de Gap. Ärfda-Balken, enligt hvilka rättigheten
att öfver sin egendom råda tillkommer mannen vid fyllda 21 år,
enka af hvad ålder som helst, men aldrig den ogifta qvinnan, derest icke
Kongl. Maj:t, efter serskild underdånig ansökning, täckes dertill lemna tillstånd.
Men huru otroligt det emedlertid än förefölle, att blott några få dagars
ägtenskap kunde medföra -den vidsträckta erfarenhet hos qvinnan, alt
henne till äfvenlyrs redan vid femton år kunde tilläggas en magt, som
ej tillerkännes mannen förr, än han uppnått 21 år, vore det likväl
svårare att inse hvarföre den ogifta qvinnan af Lagstiftaren hlifvit för
hela lifvet beröfvad denna magt. Erfarenheten hade dock visat, att qvinnan
vore utrustad med icke mindre förmåga alt handla förnuftigt och omtänksamt
än mannen; och syntes det alltså, som om hon borde ega lika
rätt och lika anspråk med honom. Då dessutom omförmälde inskränkning
af qvinnans frihet verkade missgynnande på hennes ställning inom
familjen, icke sällan gjorde henne till en träl för snikna och hårda anförvandter
och förmyndare samt qväfde känslan af hennes eget värde, ansåge
motionären, det borde, på sätt jemväl skett i förslaget till ny civillag,
viss ålder bestämmas, då ogift qvinna må ega att sjelf vårda sina angelägenheter;
och med förutsättning, att fyllda 25 år vore lämpligaste tidpunkten
för rättighetens inträdande, har motionären, under tillkännagifvande af
sitt syftemål att 14 niyndighetsförhållandena lör så väl man som qvinna
Uih. filt 'It. St. Vrot. 1844. 7 Samt. I Afd. 4 Uiift.
1
2
Lag-Utskottets Betänkande, N:o to.
på elt till Statens, familjens och den enskildes gemensamma fördel rättvist
sätt bestämda, men med öfverlemnande likväl åt Lag-Utskottet att
föreslå den inskränkning, som kan anses af nöden i enkas nu egande rätt
att, ehvad ålder hon innehar, vara myndig, framställt följande förslag till
förändrad lydelse af 19 Cap. Ärfda Balken:
1
§.
Man vare myndig, då han fyllt 21 år:
är han
gift, innan
han denna ålder uppnått; vare ock då myndig.
2
§.
Ogift qvinna vare myndig, då hon fyllt
25 år.
Enka
vare
myndig, ändå alt hon den åldern icke uppnått. Om hustru, som från
mannen lagligen skiljd hlifvil, och icke uppnått 25 år, skall gods sitt sjelf
vårda; det må af Domarens pröfning bero.
3
§.
Kan den, som omyndig är, genom eget
arbete sig
något
förvärfva,
råde
deröfver sjelf, då han eller hon femton
år gammal är.
4
§. Den vanvettig är, stånde alltid under förmynderskap.
5
§. Menar fader, eller, der han död är, moder, eller der föräldrarne
döde äro, närmaste fränder eller förmyndare, att omyndig ej kan,
innan han eller hon här stadgad myndighetsålder uppnår, vinna nog
mognad i förstånd alt sig och sin egendom sjelf råda och förestå, ege att
hos Rätten det anmäla. Pröfvar Rätten skäl vara att omyndigheten förlänga,
läte det då i allmänna tidningarne tre gånger kungöras. Ej må den
anmälan nu sagd är ske tidigare, än uti sista året af omyndighelsåldern.
Vill den, hvars omyndighet förlängd blifvit, sedan han eller hon till myndiga
år kommit, från förmyndarevård fri vara, söke derom Rätten.
6
§. Finnes myndig person för uppenbart slöseri, eller annan orsak,
oförmögen att sin egendom vårda; då ege Rätten, på anmälan af föräldrar
eller fränder, den person under förmyndare ställa; och läte det i
allmänna tidningarne tre gånger kungöras;”
samt af Friherre von Döbeln, att 4 § i 19 Cap. Ärfda-Balken vore i flera
hänseenden ofullständig; i anledning hvaraf motionären yrkat, alt, genom
en deröfver meddelad förklaring, måtte bestämrtias:
”att ej någon må af de i samma § omnämnde orsaker eller vanvett,
slöseri m. m. ställas under förmyndare-inseende, innan dessa förhållanden
blifvit vid vederbörlig Domstol styrkte, vanvett genom intyg af
två läkare, deraf den ena, derest sjukdomsgraden det tilläte, finge väljas
af den sjuke sjelf;
att tiden för förmyndare-inseendet borde i de fall, då vanvett dertill ej
Lag-Utskottets Betänkande, IV;o 10,
3
gifvil anledning, bestämmas, forsla gången till 2 år, och sedermera till 3
eller 4 år;
att det af vanvett Föranledda förmynderskap målte upphöra, då två läkare,
deraf förmyndaren skulle få utse den ene, derest lian önskade, intyga,
att den sjuke återfått helsan;
att fråga om förmyndare-inseende endast må väckas af fader, moder,
barn eller syskon, så länge de äro till, men derefter af någon eller några
bland fränder;
att emedlertid i de fall, då vanvett ej är anledningen, påstående i omförmälde
afseende ej må framställas förr, än viss tid förflutit efter, i vittnens
närvaro, skedd varning, utan bevisligen inträffad förbättring;
alt ålvungne kostnader, utgifter för lefnadsbehof, gjorde förluster och
motgångar, äfven om årliga utgifter öfverstigit inkomsterne, ej må föranleda
till någons ställande under förmyndare, dertill tvetydiga och obetydliga
skäl ej eller böra verka;
att den, som eger sjelfförvärfd egendom eller sådan, deröfver han eller
hon har fri dispositionsrätt, eller en förmögenhet, hvaröfver icke kan förordnas,
ej må stallas under förmyndare; samt slutligen,
att då någon, efter eget begifvande, ställes under förmyndare-inseende,
detsamma må upphöra, då myndlingen det äskar.”
I sammanhang med dessa motioner, har Utskottet förehaft ett från
Ilederv. Bonde-Slåndet ankommet utdrag af protocollet för den 14 sistlidne
Augusti, deraf inhemtas, hurusom Riksdagsfullmägtigen Ola Jeppsson
från Blekinge Län, såsom sin egen, upptagit Herr Frej denfeks ofvannämnde,
med öfrige Riks-Slånden communicerade, motion, under förklarande,
att han så mycket heldre biträdde densamma, som han sjelf erfarit,
hurusom qvinno)', hvilka egt arfsmedel, ändock lidit nöd, i följd af förmyndares
mindre värdiga förhållande, i hvilket yttrande flere af Ståndet
instämt.
Dessa framställningar har Ulskottet i ett sammanhang tagit i öfvervägande;
och hvad först angår Herr FrejdenfeltSj, af Ola Jeppsson biträdda,
motion; så får Utskottet till en början, i anledning af deruti gjorda
hemställning, att Utskottet måtte göra den inskränkning, som kunde anses
nödig i enkas rätt att, ehvad ålder hon innehar, vara myndig, vördsamt
anföra, att, enär motionären icke uttryckligen påyrkat någon inskränkning
i berörde hänseende, än mindre uppgifvit, hvilken inskränkning han önskar,
Ulskottet, som dessutom anser någon förändring i Lagens stadgande
4
Lag-Utsholiets Betänkande, N:o 10.
härutinnan hvarken lämplig eller af behofvet föranledd, följaktligen ej finner
denna hemställning förtjena afseende.
Hvad dernäst angår det i omförmälda motion innefattade förslag till
förändrad lydelse af 19 Capitlet Ärfda-Balken, hvilket till större delen öfverensslämmer
med 13 Gap. Ärfda-Balken i förslaget till ny Civillag, så
är af de, genom ifrågavarande förslag, väckte frågor den om ogift qvinna»
lätt att vid viss ålder ovillkorligen vara myndig, ostridigt den vigtigaste
och af mest genomgripande syftning.
Det finnes väl, till stöd för en sådan qvinnans rätt, af de Gommit.
terade, som utarbetat berörde förslag till Civil-lag, anfördt: att, om det ieke
kunde nekas, att qvinnan genom den uppfostran, hon njuter inom en
trångare huslig krets, måste längre än mannen sakna den erfarenhet, som
fordras för att skota yttre angelägenheter och sjelf förestå sin egendom;
följde deraf likväl icke, att denna erfarenhet alltid skulle brista henne;
och att man, utan fara alt serdeles fela, kunde antaga en viss ålder, då
den för sådane angelägenheter nödiga mognad hos qvinnan måste hafva
infunnit sig; och man gjorde henne orätt, om man vägrade henne att, efter
den liden, råda öfver sig och sitt gods; — men deremot har dock hlifvit
anmärkt bland ammat, att, utan att misskänna qvinnans moraliska värde,
kunde grundade tvifvelsmål ega rum, huruvida det instämde med hennes
väl att befrias från det beroende, hvari hon, enligt nu gällande Lag,
befinnes, intill dess hon inträdt i äktenskap och detta blifvit upplöst; —
alt om än det ej kunde nekas, att mången ogift qvinna innehade de egenskaper,
som fordras för alt sjelf vårda sina angelägenheter, visade likväl
dagliga erfarenheten, att större delen vore i saknad deraf; — att denna
brist hade sin grund i rigtningen af hennes uppfostran, som vore lämpad
efter hennes råtta bestämmelse för det husliga lil vet; samt allom Lagen uUdandroge
qvinnan vid en viss ålder den omvårdnad, som hittills, mera såsom
en förmon, än såsom ett tvång, varit lagd i förmyndarens hand, skulle
hon, i anseende till sin medfödda godtrohet, iråka ojemförligt större olägenheler,
än beroendet af förmyndare kunde medföra.
Dessa af Högste Domstolen samt Kongl. Götha Hof-Rätt och Kongl.
Hof-Rätten öfver Skåne och Blekinge framställda anmärkningar öfverensstämma
till alla delar med Utskottets åsigter; och då dertill kommer, att
om än antages, det qvinna, derest hennes uppfostran jemväl riglades åt
yttre angelägenheter, i allmänhet kunde anförtros vården af sina egna,
denna från hennes verkliga bestämmelse afvikande daning sannolikt skulle
Lag-Utskottets Betänkande, IV:o 10.
5
hafva ett mindre välgörande inflytande på hennes qvinliga väsende, anser
Utskottet, som, ehuru exempel ej saknas på en och annan mindre samvetsgrann
förmyndare, likväl funnit qvinnans rätt i allmänhet med öm rättrådighet
behandlad, sig icke med sitt tillstyrkande höra understödja framställda
förslaget i denna del, och såmedelst medverka till rubbning af
förhållanden, som, synbarligen grundade i de naturliga anlagen, blifvit helgade
af liden.
Sedan Utskottet sålunda uttalat sitt omdöme i denna hufvudsak liga
fråga, öfvergår Utskoltet till de i berörde förslag innefattade serskilda bestämmelser:
att man, om han är gift, innan han uppnått tjugoett år, då
skall vara myndig samt att frånskiljd hustrus rätt att gods sitt, vårda,
förr än hon fyllt 25 år, bör på Domarens pröfning bero; men ej eller till
dessa bestämmelser kan Utskottet lemna sitt tillstyrkande.
1 afseende på den förra förekommer att den, genom Kongl. Förordningen
den 8 December 1756, jemförd med Kongl. Förordn. den 18 Mars
1.48, ynglingar bland allmogen gifna tillåtelse att vid 18 års ålder ingå
giftermål, om de innehafva stadig tjenst eller arbete och handtverk idka,
blilvit, medelst Kongl. Kungörelsen den 10 Juni 1841, upphäfven, och alt följaktligen,
jemlikt 6 § 1 Caj). Giflermåls-Balken, det numera på Konungen
ankommer, huruvida de må träda i äktenskap före den i samma § bestämda
ålder, då äktenskap i allmänhet byggas må. Att för dessa serskilda
fall ovillkorligen inskränka den i Lag bestämda omyndighetsåldern, anser
Utskottet så mycket betänkligare, som undantagen icke alltid bero på
sådana förhållanden, som böra medföra rättigheten alt, såsom myndig, sjelf
vårda sina angelägenheter. Och hvad angår sednare frågan, så finner Utskottet
den förändring i nu gällande Lag, som berörde fråga afser, destomindre
böra ega ruin, som förhållandena icke synas påkalla samma förändring,
den der dessutom skulle strida emot de grundsatser, som i denna
del af lagstiftningen gjort sig gällande.
Beträffande öfrige delar af Herr Frej derifelts framstälda förslag, så
och, då det redan finnes bestämdt i 19 Caji. 1 § Ärfda-Balken, att omyndig
må, sedan han fyllt 15 år, sjelf råda öfver hvad han kan sig förvärfva,
och uti 4 § af samma Cap., alt den för vanvett, slöseri eller andra
orsaker ej kan vårda gods sitt skall slå under förmyndare; då genom
Kongl. Förordningen den 7 Juni 1749 är vordet stadgadt, att föräldrar,
närmaste Länder eller förmyndare må, i händelse de anse nödigt, begära
det barn, anhörige eller de, som under deras förmynderskap stå, inäga än
6
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 10
längre, än Lagen ulsuUcr, l«n* omynd:ge lurk la ras, eea all en sådan ansökning
bör bifallas, derest icke vigligare skal deremot äro; då Kong!. Förordningen
den 11 Maj 1774 ålägger vederbörande domare att, näi myndig
person ställes under förmyndare, sådant i allmänna tidningar kungöra; då
motionären, hvars förslag öfverensstämmer med berörde stadganden, således
icke åsyftat någon förändring i nu gällande lag , i afseende på omlormälde
förhållanden, samt då någon uttrycklig bestämmelse icke erfordras,
angående omyndig förklarad persons i lag grundade rättighet att, efter befogenhet,
söka befrielse från förmyndare-inseende, anser Utskottet framställda
förslaget ej eller i dessa delar höra föranleda till någon åtgärd.
I anledning af hvad Utskottet sålunda anfört, får Utskottet 'våld
-
samt tillstyrka,
det måtte Herr Frejdenfaldts af Ola Jeppsson biträdda motion
lemnas utan afseende.
Hvad slutligen vidkommer den af Friherre von Döbeln påyrkade
förklaring af 4 § i 19 Cap. Ärfda-Balken, så och då de i Lag i allmänhet
"ifna föreskrifter angående bevisning äro tillämplige äfven för ådagalägga
nde af sådana förhållanden, som gifva anledning till myndige personers
ställande under förmyndare; då Lagen bör upptaga de orsaker, som medföra
förlust af rättigheten att gods sitt vårda, men ej dem, som ej dertill
föranleda; då, på sätt ofvan är nämndt, föräldrars, syskons och fränders
rätt att väcka fråga om anhörigs försättande under förmyndare-inseende
redan finnes genom lag uttryckligen medgifven och då det faller af sig sjelfl,
att det förmyndare-inseende, som är föranledt af vanvett, bör upphöra, då
den omyndig förklarade återfått förståndet och förmågan att sina angelägenheter"
vårda; alltså och enär någon förklaring följagtligen icke är al nöden
i afseende på berörde omständigheter och de serskilda bestämmelser,
motionären åsyftat, enligt Utskottets omdöme, hvarken äro behöfliga eller
lämplige, föreslår Utskottet vördsamt,
att Friherre von Döbelns motion måtte ogillas. Stockholm
den 10 September 1844.
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 11.
7
Jtä 11.
Ank. till Exp, Utsk. d. 24 Sept. kl. 2 e. m. \
Betänkande, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition,
om vissa förändrade föreskrifter, i afseende på lagfart
och njttjancle-rätts inteckning.
. Samt!ige Riks_Stånden hafva till Lag-Utskottet remitterat förenämnde
Nådiga Proposition, så lydande:
'•KONGL. MALTS
Nådiga Proposition till Rikets Ständer om vissa förändrade
föreskrifter, i afseende på lagfart och nyttjanderätts
inteckning; Gifven Stockholms Slott den i Augusti
i844.
ö
I afsigt att, genom en förbättrad lagstiftning, fullständigare än hittills
betrygga egande- och hypotheksrätten till fast egendom, vill Kongl.
hålland- ^UC*61 ^SLa ^*kels Ständers uppmärksamhet på följande för
14
Gap. 4 § Jorda-Balken stadgas, att, om någon säljer jord, hus
eller tomt, den han förr till annan sålt häfver, skall det köp vara giklt,
som först gjordes. Nu kan således hända, att den, som på god tro köpt,
lagtai it och hetalt last egendom, ja, äfven under längre tid varit i besittning
deraf, nödgas åt en äldre köpare, hvilken ej lagfarit med sitt köp eller
deråt gifvit något slags offentlighet, afstå egendomen, utan annan ersättningstalan,
än emot den bedräglige säljaren, som möjligen ingenting hafvei.
Detta menliga förhållande kan afhjeipas, derest lagstiftningen bygges
pa den fullt rätlsenliga grundsatts, att, om någon öfvérlåter samma fastighet
åt tvänne, skall den öfverlåtelse gälla, derå lagfart först sker; dock alt,
\
, se
köparne söka lagfart vid ett och samma rättegångstillfälle,
den äldre öfverlåtelsen blifver gällande.
g
Lag-Utskottets Betänkande, N.o 11.
Enahanda osäkerhet, som här ofvan förmäla, visar sig ock med
hänseende till inteckningar. Då nemligen Förordningen den 13 Juni luUO,
angående lagfart och hord, äfvensom Inteekmngs-Forordningen den lo Juli
1818
13°§, innefatta, att den, som köper fast egendom, kan utan nå
.
vnt sitt äfventyr, dröja med lagfarten, i stad intill slutet af tiedje må .
“h på landet till det Ting, som infaller näst etter sex månader, från
(!,rhandeln slutad lilef, och att icke, med mindre den tid forsummas, iot^
egarens borgenärer hafva rättighet taga inteckning i fastigheten, sa to -  er Sf aU de inteckningar, som för den förre egafens skuld ske under
liden emellan köpet och lagfarten, icke äro gällande, änskönt
Rätten och borgenären okändt, då inteckningen gats. Det kan således n.
da att inteckning, ehuru meddelad med iagttagande åt alla ag iga orma
äe, 1 lock miste älergä och blifva kraftlös, utan att uägö.i m„,bgM.
eilVes att sådant förese, vid den tid, dä länet sker. Detta bor förebyggas,
guves aixsuua
»
atp vid uDnkommande
tlcre^ökaXgErt och inteckning vid samma rättégångstillfälle, intecknings
S^an^r“Uf
ochdå FöSi^Tom städsel och lego af jord på landet
den 13 Juni 1800 ej utesluter den tolkning, att arrende-contracl, Iniike
intecknas sist vid del Ting, som infaller näst efter sex månader från
d et contractet slöts, icke skall rubbas åt köp, som under liden sker, åt ven
om köpet lagfares innan arrende-conlractet till intecknande upp vises, In ari,
enomP köpare, som icke afveta! contractet, kan bill va lidande; så finnes,
;itt äfven i detta hänseende erfordras förändrade och pa ofvannamnde
SrUndSKmiefter Stats-Rådets och Högste Domstolens
hörande härmedelst i Nåder föreslå Rikets Ständer att, med ändring af 4
U4 Gap. Jorda-Balken, hvad angår stadgandet, att, i händelse någon salf
r jord hus eller tomt, den han förr till annan sålt häfver, det köp skall
vara gildt, som först gjordes, Förordningen angående lagfart och bold den
13 Juni 1S00, i fråga om rättighet för forre egarens borgenai a.t laga .
teckning, derest ej anmälan till uppbuds erhållande sker inom viss tid,
från det köpet slutadt blef, samt Förordningen af nyssnämnde dag, i mande
städsel och lego af jord på landet, 3 momentet, hvad ai^J^en
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 11.
9
intecknande af arrende-conlract, och med upphäfvande af 13 § i Förordningen
om inteckning i fast egendom den 13 Juli 1818, det varder förord
na dt som följer:
§ 1-
Öfverlåter någon eganderätt till fast egendom, den han förut till annan
öfver låtit; galle den öfverlåtelse derå, med företeende af laga åtkomsthandlingar,
lagfart först sökes: varder lagfart å de serskildta öfverlålelserna
sökt på samma rättegångsdag i staden eller vid samma ting å landet ; galle
den öfverlåtelse, som först skedde»
§ 2.
Upplåter någon åt tvänne nyttjanderätt till fast egendom å landet,
njute den, som inteckning först söker, sin rätt till godo: sökes inteckning
åt begge vid samma ting; varde den, till hvilken upplåtelsen först skett,
vid nyttjande-rätten bibehållen.
§ 3.
Har, innan lagfart sökes af den, som egande-rätt till fast egendom
för värf vat, förre egarens borgenär, eller, i fråga om fastighet å landet, den,
ät hvilken nyttjande-rätt är af förre egaren upplåten, sökt inteckning i egendomen;
då skall ej öfverlåtelsen af egande-rätten ligga i vägen för inteckningen,
utan må nye egaren, för hvad han förlorar, hålla sig till sin
fångesman. ^ Sökes å samma rättegångsdag i staden, eller vid samma ting
å landet, både inteckning och lagfart, vike intecknings-sökanden för den, som
egande-rätten förvärfvat, der ej intecknings-sökandens anspråk är sådant
som eger förmonsrätt efter 2 § i 11 Cap. Jorda-Balkeu.
$•*
Inteckning skall, för alt vara gällande, inom hvart tionde års slut
förnyas, på sätt redan stadgadt är.
Bih. till R. st. Prot. 1844. 7 Sami. 1 Åfd. 4 Häft.
2
10
Lag Utskottets Betänkande, N:o 11.
§ 5.
Söker någon lagfart, i grund af företedd handling, som hans fång
visar, men kan ej genast så styrka förre egarens åtkomst, att lagfarten beviljas
må; varde hans ansökning ej dess mindre upptagen ocli den företedda
handlingen i lagfarts-protocollet införd. Fullgör han sedan i stad inom
tre månader, och å landet sist vid det lagtima ting, som infaller näst efter
tre månader, hvad till lagfartens vinnande nödigt är, eller stämmer
han sin talan inom den tid till Rälten in; då må lagfart eller inteckning,
som annan söker, antingen sedan den förres ansökning i protocollet tecknad
blef, eller å samma dag i staden, eller vid samma ting å landet, icke
lända honom Lill förfång. Försummar han, hvad nu sagdt är, eller astadkommes
ej, under omförmäldte rättegång, den bevisning, som för lagfartens
beviljande erfordras, eller blifver icke, inom lika tid, som här ofvan
i denna § stadgas, räknad från det laga kraftegande beslut meddelades,
lagfarts-ansökningen fullföljd; vare den förfallen.
§ 6.
Dessa stadganden gälla från och med nästkommande — månads början
(sex månader efter författningens datum) för de rättsförhållanden, som derefter
uppkomma.
Kongl. Maj:t förblifver Rikets Ständer med all Kongl. Nåd och Y nnest
städse välbevågen. Stockholms Slott den 1 Augusti 1844.
OS C AK.
L. Herm. Gjllenhaal."
Efter granskning af denna Nådiga Proposition, jemte de i Siats-Rådet
och Högste Domstolen i ämnet hållna, till Utskottet likaledes öfverlemnade,
protocoll, går Utskottet att deröfver sitt yttrande afgifva.
Lag-Utskottets Betänkande, N.o 11.
11
Det liar icke kunnat undfalla Utskottet, hurusom behofvel länge påkallat
en Lag af den syftning, som ifi ågaställde. Den osäkerhet i omlormähie
rättsförhållanden, som för närvarande eger rum, är till sina följder
så skadlig, så menlig för det allmänna, att lagstiftaren hör söka medel
till dess afhjelpande.
Om det emedlertid, å ena sidan, kunde invändas, alt ett frivilligt
t rå lfa dt aftal om rättigheter, som utgöra föremål för öfverenskommelse emelian
enskilde bör blifva beståndande, möter deremot, å den andra, den
erinran, att den, som har anspråk att i sina rättigheter blifva betrv^ad
T b mäste jemväl iagltaga, hvad Lagen fästat, såsom villkor för& sitt
Det är denna grundsalts, som gjort sig gällande i Kong]. Maj:ls
som ej eller är främmande för vår lagu
del 11 Kådiga Propositionen åberopade sladl
20 § 3 mom. al 1798 års Kongl. Förordning, samt 13 § i Kongl.
Förordningen den 13 Juli 1818, att, om köpare af fast egendom' försumi
stad inom tre månader, och å
skydd
före va
stift uin
förevarande Nådiga förslag, och
v/ #
Den
visar
sig
mar taga
tagla rt,
_
w
stad inom tre månader, och
infaller näst efter sex
genär er, som halva pantbref eller annan klar förskrifning, derföre inteck
lik säkerhet erhålla, genom hvilket
landet vid det ting, som
mana der, sedan köpet slöts, skola förre egarens bor
-
rning tillåten
stadgande lagfar
är, vara berättigade att si
„ t uttryckligen tillädes en verkan ulöf
ulgängne lagskipningen gifvit påbudet derom i 1734
ver den, som den förårs
Lag.
___
w
va
u
j_
■
*■ vi a u j i c i ^ i
Då emedlertid mångens rätt och fördel beror på säker kunskap
-
o  ----‘“‘“Vi
|la saiv.t;r xuns&ap 0111
ratta egaren till last egendom, är oek offentliggörande af hvarje öfverlålel
Cf>
af r^ Q „ o-I «1J--T „ „..... C---1..
1
•
.. I n...... >
. .
se af vigt.
Sveriges äldre Lagar fordrade
„
^
o ---------jemväl för giltigheten af köpslut
om last egendom, att det skulle ske offentligen och med iagttagande af
vissa föreskrilna formaliteter; och enär denna offentlighet nu mera åsladkommes
genom köpets lagfarande, bör äfven
sei
i -o---------> —
denna åtgärd utgöra ett vä
ndthgt
vilkor för köpslutets betryggande. Vid delta förhållande kan Utskottet
ej annat än gilla föreslagna stadgandet, att, om någon öfverlåter egande-rält
till last egendom, den han förut till annan öfverlålit, den öfverlåtelse
skall gälla, hvaråt offentlighet först gifves genom ansökning om
lagfart; likasom Utskottet anser öfverensstämmande med rättvisa, att, derest
laglait sökes å serskilda öfverlåtelser å samma dag i staden, eller vid
.skett113 thlg å laildet’ den öfverlätelse äler bör blifva gällande, som först
r n I;,Uar v® S1'ulK|er’ hvarpå berörde föreslagne stadgande hvilar, äro
fullt lillämplige, i afseende på de förhållanden, som utgöra föremål för 2
42
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 12.
§ i de i. Nådiga förslaget, eller serskilda upplåtelser af nyttjande-rätt af laglighet
å landet, följer, att Utskottets, angående nämnde stadgande, fällda
omdöme jemväl i hänseende till detta sednare förnyas.
Då säkerheten fordrar, alt den, som på grund af ett angående nyttjande-
eller inteckningsrätt träffadt aftal med den person, hvilken sist lagfarit
med egendom, och således bör anses såsom egare dertill, lagligen sökt
göra denna rätt giltig, varder i sin rätt tryggad, finner Utskottet den bestämmelse,
som i förslagets 3 § blifvit för sådant ändamål, i förenlighet
med förrberörde grunder, meddelad, vara både nödig och rättvis, helst
det heror på den nya egaren alt gifva den af Lagen fordrade offentlighet
åt sitt fång och såmedelst afvärja de olägenheter, som underlåtenheten
deraf skulle komma att medföra.
Då ifrågavarande förslag, hvars öfrige stadgande!! synas lämplige och
ändamålsenlige, föijagtligeu är bygdt på giltige och rättvisa grunder, får
Utskottet, med förklarande, att de af Kongl. Maj:t såsom anledning till
Nådiga Propositionen uppgifne olägenheter, enligt Utskottets öfvertygelse,
varda, derest förslaget anlages, förekomne, vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer måtte bifalla Kongl. Maj:ts omförmälde
Nådiga Proposition. Stockholm den 17 September 1844.
M 12.
Ånk. till Exp. Utsk. d. 27 Sept. kl. 1 e. in.
Betänkande, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition,
angående intecknande af ej mindre lifstids-städja
och undantagsaftal, än äfven all annan afhandling
om nyttjande-rätt till fast egendom å landet.
Till Lag-Utskottets utlåtande hafva samtlige Rjjks-Stånden remitterat
förenämnde Nådiga Proposition så lydande:
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 12.
13
”KONGL. MAJ:TS
Nådiga Proposition till Rikets Ständer, angående intecknande
af ej mindre lif stids-städja och undantagsajtal,
än ock all annan afhandling om nyttjande-rätt till
fast egendom ä landet; Gifven Stockholms Slott den i
Augusti i844.
Genom underdåniga skrivelser den 21 April 1835 och den 23
September 1840, hafva Rikets Ständer till Kongl. Maj:t framburit förslag
till föreskrifter om intecknande af undantags-contract, samt afhandlingar
om lifstids-slädja och all annan upplåtelse af nyttjande-rätt till fastighet;
hvarvid Rikets Ständer, såsom skäl åberopat: att klagan ej sällan blifvit
förd öfver de betydliga förluster och olägenheter, som köpare af fast
egendom fått vidkännas derigenom, alt den varit belastad med undanlag,
samt förminskad i värde och godhet genom jordafsöndringar af hvarjehanda
beskaffenhet, derom köparen, oaktadt han vidtagit alla möjliga försigtighetsmått,
likväl icke erhållit kännedom vid köpets afslutande, utan först
efter en längre lids förlopp, då säljaren ofta varit urståndsatt att godtgöra de
förluster, som genom så beskaffade gravationer köparen tillskyndats; att ej
mindre faslighelsegarens, än undantags-innehafvarens säkerhet syntes fordra,
det undanlagsförmoner blefvo behörigen intecknade och förnyade, hvilken
åtgärd ej kunde vara förenad med större svårighet i detta fall, än då fråga
vore om vanlig skuldfordran, samt att den del af en egendom, som
säljaren undantagit, eller den afgäld af egendomen, som han sig förbehållit,
icke kunde tilläggas sämre rätt, än obetald köpeskilling, enär, derest
undantaget icke varit, köpeskillingen i stället blifvit förhöjd.
På dessa skäl, dem Kongl. Maj:t godkänner, såsom gällande för inteckning
af ali slags nyttjande-rätt till fast egendom, jemväl af lifstidsstädja,
hvilken nu är emot sedermera blifven ny egare gällande, utan behof af inteckning,
ocli således, änskönt denne, när handeln skedde, icke haft kännedom
om städjan, hvarigenom han beröfvades nyttjande-rätten till sin e~
gendom; vill Kongl. Maj:t, efter det Stals-Rådet och Högste Domstolen hörde
blifvit, härmedelst föreslå Rikets Ständer att, med upphäfvande af sista
puncten i 15 § 16 Cap. Jorda-Baiken, samt af hvad, angående lifstidsstädja,
är stadgadt genom Kongl. Förklaringen den 2 Marin 1802, förordnadt
varder, som följer:
14
Lag-Vt skottets Betänkande, N:o 12.
§ I
-
På sätt angående arrende-afhandlingar, ingångne för viss tid, föreskrifvet
är, skall ock annan handling, hvarigenom besittnings- eller nyttjande-rätt
till hus eller jord å landet blifvit på viss tid eller på lifstid
upplåten, hos Härads-Rätten intecknas och inteckningen behörigen förnvas,
för att, emot egande- eller inteckningsrätt, hvilken tillkommer annan,
än den, som upplåtit, eller lika med honom förbunden är, hafva bestånd.
§ 2,
Har den, som å annan öfverlåtit sin egande-rätl till fast egendom
å landet, dervid såsom undantag förbehållit sig nyttjande-rätt till större
eller mindre del af samma egendom, eller afkomst deraf, ege han säkerhet
derför i den öfverlåtna egendomen, med den förmonsrätt, allmänna
Lagen i 11 Cap. 2 § Jorda-Balken obetald köpeskilling tillägger: men försummar
han alt, inom den i berörde lagrum utsatta tid, afhandlingen,
hvari förmonerne betingade äro, för Härads-Rätten uppvisa, och i intecknings-protocollet
intaga låta, eller att inteckningen derefter behörigen förnya;
njute sedan ej bättre rätt, än för annat fordringsanspråk.
§ 3.
I det bevis, Rätten öfver inteckningens beviljande meddelar, varde
inför dt, att inteckningen inom hvart tionde års slut bör förnyas, så vidt
den skall fortfara att vara gällande.
Dessa stadganden träda i verksamhet från och med nästkommande
månads början (Sex månader efter Författningens datum). I afseende
på dessförinnan upprättad, men ej intecknad, afhandling af ifrågavarande
beskaffenhet, vare, utan minskning af den rätt, densamma, efter hittills gällande
Lag, må kunna medföra, tid alt inteckning söka till nästa års slut.
För öfrigt, och på det mindre kunnige personer ej må sakna underrättelse
och erinran om ifrågavarande Lagbud, vill Kongl. Maj:t i
den blifvande Författningen, eller samtidigt dermed, föreskrifva, alt densamma
bör, en eller flere gånger under det år, då Författningen utfärdas
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 12.
15
och trenne gänger under det påföljande året, kungöras i kyrkorna, samt
derjemte, under nämnde lid, uppläsas vid början af hvarje ordinarie Häradsting.
Den inskränkning till endast faslighet å landet, hvilken i Rikets Ständers
år 1835 afgifna förslag förekommer, har äfven i denna Proposition
blifvit iagtlagen, enär ifrågavarande stadganden äro vida mindre behöflige,
i afseende på stadsegendom, än hvad jord och hus å landet angår, och einedun,
genom berörde inskränkning, kan undvikas att göra förslaget beroende
af möjligen olika åsigter, i fråga om intecknande, för längre eller
kortare tid, af hyresrätt till hus och lägenheter i stad samt af brukningsrätt
till stadsjord.
Kong!. Maj:t förblifver Rikets Ständer med all Kongl. Nåd och Ynnest
städse välbevågen. Stockholms Slott den 1 Augusti 1844.^
OSCAR
L. Herm. Gyllenhaal."
Utskottet har granskat denna Nådiga Proposition, jemte de i SiatsRådet
och Högste Domstolen i ämnet hållne protocoll, hviJka åtföljt Propositionen;
och som Utskottet till alla delar instämmer i de skäl, som
Kong!. Maj:t i Nåder anfört till stöd lör ifrågavarande förslag; får Utskottet,
under åberopande af dessa skäl, och enär den, som, vid öfverlåtelse af
fast egendom å landet, gjort förbehåll om nyttjande-rätt till någon del utaf
samma egendom, eller viss afkomst deraf, ej skäligen bör njuta företrädesrätt
för dessa fördelar, hvilka äro af samma egenskap, som köpeskilling,
under andra vilkor, än de, som måste iagtlagas, derest dylik rätt för
köpeskillings fordran skall erhållas, vördsamt tillstyrka;
att Kongl. Maj:ts omförmälde Nådiga Proposition, angående
intecknande af ej mindre lifslids-slädja och undantagsaftal, utan
ock all annan afhandling om nyttjande-rätt till fast egendom
å landet måtte af Rikets Ständer antagas. Stockholm
den 17 September 1844.
Reservation
af Herr Grefve Mö mer, C. G.: ”Ehuru jag ej kan undgå befara, att
del nu föreslagna nya stadgandet om inteckning af undaulags-contract
16
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 12.
skall i många fall komma alt förorsaka enskilda lidanden och förluster,
serdeles för sådaue ålderstigne, vid rälLcgångs-angelugenheler ovane samt till
förstånd och minne förslöade fördelslagare, h vilka icke ega någon, som bevakar
deras rätt och tillser, att icke tiden till inleckningssökande och densammas
förnyande försummas, har jag dock, med afseende på de större
och vigtigare skäl, som tala för förslagets antagande, ansett mig höra äfven
med min röst inom Utskottet understödja' detsamma, men jag har dervid
trott, att, då de merendels fattige fördelstagarne hittills på de fleste orter
ansetts berättigade att utan intecknings-säkerhet varda bibehållne vid de
åt dem utfäste förmoner, ehvad förändringar med egande-rätten sedermera
inträffat, det skulle blifva för dem alltför betungande, att sjelfva bestrida
inteckningskostnaden. Af denna anledning och enär, såsom skäl för det nu
ifrågasatte stadgandet, uttryckligen åberopats syftemålet att bereda större
säkerhet åt köpare af fastighet på landet, att han icke efter köpets ingående
måtte genom skyldigheten att fullgöra vid detsamma förlegade contract
om undantag, dermed fastigheten varit belastad, få vidkännas opåräknåde
utgifter, samt stadgandet följaktligen måste anses egentligen tillkommet
till fördel för jordegarne; så och då, vid sådant förhållande, det icke
synes mig vara med billighet öfverensstämmande, att icke allenast besväret
med inlecknings-sökandet, utan äfven kostnaden derför skall drabba
fördelstagaren och delta ej eller i allmänhet är händelsen vid andre inteckningar,
om h vilkas anskaffande gäldenären merändels måste gå i författning,
innan några penningar till honom utlemnas, får jag föreslå, att
vid slutet af 3 § må göras ett så lydande tillägg:
Och vare jor degaren skyldig att vidkännas kostnaden för inteckningens
beviljande och förnyande , der ej annorlunda är öfverenskommet.
I öfrigt tror jag äfven, att den uti 1 § förekommande mening "för
att emot egande- eller inteckningsrält, hvilken tillkommer annan, än den,
som upplåtit, eller lika med honom förbunden är, hafva bestånd” skulle
erhållit elt nödtorftigt förtydligande, om den blifvit af följande lydelse:
för att — — den, som jorden upplåtit eller lika med honom är
till köpe-aftalets uppfyllande förbunden, hafva bestånd.”
STOCKHOLM, elmén & granbergs tryckeri. 1844.
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 13.
1
M 13.
Ank. till Exp. Utsk. den 7 Oct. kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om rättighet för fordrino-segare
att hos Konungens Befallningshafvande erhålla så kalladt
Promotorial i lagsökningsmål.
Uh ett hos "Vallofl. Borgare-Ståndet ingifvet och den 25 nästlidne
Augusti till Lag-Utskottets behandling remitteradt memorial, har Herr Gi/lherg,
G. kV., yrkat, alt Rikets Ständer måtte förnya sitt vid sista Riksmöte
fattade mon af Kongl. Maj:t icke bifallne beslut, att Konungens Befallningshafvande
boide meddela de borgenärer, som hafva fordringar utom de Län,
hval est de sjelf ve ho, promotorial till fordiingarnes utsökande, samt alt, derest
fordringsegare och gäldenär bo inom samma län, den förre måtte e-a
att, genom Konungens Befallningshafvandes försorg, få det Utslå-, hvarå fordran
sig grundar, för verkställighet afsändt till vederbörande utmätningsman,
hvilken derefter borde, inom den för verkställighets-åtgärders fullbordan
redan föreskrifné tid, hos Konungens Befallningshafvande redovisa, med
vilkor likväl, att fordringsegaren till lösen af diarii-bevis och expeditionskostnad
nedsatte ett erforderligt penningebelopp, deraf tilläfventyrs uppkommande
öfveiskott kunde vid slutliqviden i Lands-Canzliet återfås.
Utskottet, som tagit denna framställning i öfvervägande, finner visserligen,
att den rättighet, Rikets sist församlade Ständer velat bereda borgenärer,
skulle i betydlig mon lätta utvägarne för dem att få utestående fordringai
indi ifne; men då denna förmon icke kunde arxses motväga den olägenhet,
som uppkomme derigenom, att Konungens Befallningshafvande blefvo
besvärade med enskilda bestyr, främmande för deras egentliga embetsbefattning,
och underkastade en ansvarighet för medel, som desse embetsman icke
skäligen böra åläggas, tvekar icke Utskottet att tillstyrka,
det måtte ifrågavarande framställning icke bifallas
Stockholm den 20 September 1844.
Bih. till R. St B rot. 1844, 7 Samt. 1 Afd. 5 ITäft.
1
2
Lase-Utsholtets Betänkande N.-o 13-
Reservation
af Herr Billström: ”De skal, hvilka föranlåtit mig att, i strid med HögUfl.
Lag-Utskottets nu fattade beslut, tillstyrka bifall å Herr G/I Ibergs ofvananmärkte
motion, igenfinnas hufvudsakligen nti Utskottets vid tvänne föregående
Riksdagar, neml. åren 1828 3osamti84o och 1841 > rörande enahanda
fråga afgifna betänkanden, som af Rikets Höglofi. Ständer blifvit godkände.
Utskottet har väl äfven denna gång tnedgifvit, att det äskade lagstadgandet
skulle i betydlig mon lätta utvägarne för fordringars indrifning, och sålunda
öfva ett nyttigt inflytande på creditväsendet i allmänhet; men Utskottet
har dock, för alt icke ådraga visse embetsman ökadt besvär, jemte ansvar
som förmenats vara för deras egentliga befattning främmande, förkastat motionärens,
enligt min tanka, välgrundade förslag.
För mig vill det synas, som skulle, med antagande, att embetsman
finnas för det allmännas skull, deras större möda eller ansvar icke få utgöra
binder för befrämjandet af det allmänna bästa. Och enär den ifrågaställa
utvägen att vinna handräckning i utsökningsärenden, i följd af åldrigt bruk,
redan eget’ rum och i viss mon blifvit genom utkomna Författningar sanetionerad
samt dessutom inga olägenheter för de embelsmän, man nu velat
skona, men väl ganska stor nytta för allmänheten deraf försports; så tvekap
jag icke att vördsamt tillstyrka utfärdandet af en sådan Författning, som Rikets
Höglofl. Ständer år 1841 för deras del beslulit, innehållande följande
föreskrift:
"Vill borgenär utsöka fordran bos gäldenär, som har sitt hemvist utonpi
det Län, der borgenären bor, ege han alt till Konungens Befallningshafvande
i samma Län ingifva sin till Konungens Befallningshafvande i det Län,
der gäldenären vistas, ställda ansökning, med dertill hörande handlingar;
och åligger Konungens Befallningshafvande i förstberörde Län att öfversända
ansökningen och handlingarne till Konungens Befallningshafvande i det
andra Länet, hvilken sistnämnde har att, sedan gäldenären blifvit hord och
målet vederbörligen till afgörande beredt, sitt Utslag meddela och till förstbemälde
Befallningshafvande insända, för att borgenären emot lösen, tillställas,
äfvensom att, uppå borgenärens i enahanda ordning skeende ansökning
och derest fordringen är utmätningsgild, låta Utslaget till verkställighet befordra
och derefter de indrifne medlen till samma Befallningshafvande insända,
för att till borgenären, emot vederbörligt qvitto, öfverlemnas. Bor
-
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 14.
3
gcnår vare alltid, så framt hans ansökning skall till någon åtgärd föranleda,
pligtig utt förskjuta hvad, som till bestridande af möjlige kostnader i målet
erfordras; äfvensom expeditionshafvanden vid det Lands-Canzli, hviIket
ombesörjer Utslagets verkställighet, må ega att derför såsom arfvode sig tillgodoberäkna
en half för hundrade af det, som indrifves.”
Häruti instämde F. ven Zveeigbeigk från Skaraborgs Län, J. A. Zetterberg
från Stockholms Län och Carl Et s son från Westerås Län.
M 14.
Ank. till Ex/j. Ulsk. den 7 Oct. kl, 1 e. m.
Betänka':de, i anledning af dels Kong/. Magts Nådiga Proposition, angående
förändrad lydelse af t i ad Capitlet Arf da-Balken och
tillägg till ~ i ao Capit let af samma Balk, dels cck vackt motion
om inrättande aj förmyndarekamrar.
Till Lag-Utskottets Utlåtande hafva samllige Riks-Stånden öfverlemnat
förenämnde Nådiga Proposition, så lydande:
”Kong]. Majrts
Nådiga Proposition Lill Rikets Ständer, angående förändrad
lydelse af r §. i 23 Capitlet Ärfda-Balken och tillägg
till 7 §. i 20 Capitlet af samma Balk; Gifven Stockholms
Slott den i Augusti 1844*
Vid förehafvande, af ej mindre Rikets Ständers underdåniga skrifvelse
den i December 1834, hvarigenom Rikets Ständer anhållit, att förslog till
förmyndarekamrar måtte utarbetas, och att Rikets Ständer sedermera kunde
få i ämnet afvakta Nådig Proposition, än ock vederbörande Öfverdomstolars
häröfver infordrade underdåniga utlåtanden, har Kongl. Maj:t, som delar
Rikets Ständers uttryckta önskan, angående inrättande af ändamålsenliga
förmyndarekamrar, och äfven vill åt detta ämne egna en fortfarande omtanka,
men anser möjligheten af framgång i väsendtlig mon bero af de com
-
4
Län-Utskottets BetänkandeNo 14.
munala förhållandenas utveckling, och någon allmän författning om förmyndarekamrar
icke för det närvarande kunna beslutas, hvadan omförmälda
fråga ännu måste blifva hvilande, deremot funnit, att eu lagförbältring kunde
utan uppskof åstadkommas, dels genom tillämpning af de i to, i i, i3
och 14 §§. i 5 Capitlet Ärfda-Balken af förslaget till ny Civillag följda grunder,
så att förmyndare uttryckligen ålägges att, när fränder ej äro till, eller
ej vilja granska hans räkning, -densamma hvart tredje år till Rätten inlemna
och anvisningar meddelas derom, huruledes, vid förmyndares dödsfall
eller försättande i concurstillståud, förhållas bör, till vårdande af de omyndigas
angelägenheter, samt i öfrigt flera af nuvarande föreskrifter i ämnet
vinna ökad ändamålsenlighet och bestämdhet, dels oek genom tillagdt stadgande
derom, att stad, socken och härad må utse Gode män, att hafva tillsyn
öfver förvaltningen af dithörande omyndiges egendom, och att desse
Gode män skola ega i afseende härå lika talan, som närmaste fränder är tilllagd;
hvilket sednare stadgande synes kunna inleda och utgöra en lämplig
öfvergång till den ifrågakomne lagstiftningen om förmyndarekamrar, såsom
gifvande ej mindre åt menigheterna väckelse och behörighet att hafva uppmärksamhet
på förmyndarne, än äfven åt den förmyndare, hvilken behöfver
tillsyn, en anledning mera än förut att med omsorg uppfylla sina pl ig ler.
På grund häraf vill Kongl. Maj:t i Nåder föreslå Rikets Ständer: i:o
att i §. i ad Cap. Ärfda-Balken må erhålla följande förändrade lydelse:
”Förmyndare skall, för hvarje år, afstilla rakning öfverallt det, han om händer
häfver, att deraf skönjas må, huru han den omyndiges egendom förvaltat.
Af den räkning gifve han, vid hvart års slut, den omyndigas nästa fränder
del, om så fordras: begära de det ej, vare förmyndare ändå skyldig att
hvart tredje år tillställa dem räkning. Äro ej fränder eller vägrade att räkningen
granska; då skall formvndaren, hvart tredje år, sin räkning till Rätten
inlemna; och förordne Rätten God man att den genomse. Stad, socken
och härad egen utse Gode män, en eller flere, att hafva tillsyn öfver förvaltningen
af dithörande omyndigas egendom; och ege sådan god man samma gransknings -  rätt, som närmaste fränder tillagd är. Fi nna fränder eller Gode män, att förmyndare
den omyndigas egendom ej rätteligen förvaltat, anmälen det hos Rätten; och
pröfve Rätten af omständigheterna, om annan förmyndare förordnas må. Är
omyndig Lill de år kommen, att han sjelf finna kan, det förmyndaren ej vä 1
hans egendom förvaltar; slånde ock honom fritt, att det hos Rätten angifva.”
och 2:0 att till 7.‘de §. i 20 Cap. Ärfda-Balken göres ett så lydande
tillägg: ”Afträdes förmydares egendom till concurs och uppgifves för Rät
-
Lag-Utskottets Betänkande, JY.-o 14.
5
ten, alt lian föi mynderskap innehafver; åligge Rätten alt tillse, det ny förmyndare
förordnad varder, och namne, der "förordnandet af annan Rätt gifvas
skall, God man alt den omyndiges rätt emedlertid bevaka. Dör förmyndare
; varen hans arfvingar eller andre, som_ boet i vård hafva, pliglige att
dödsfallet utan dröjsmål hos Rätten anmäla; och vården de den omydigas
egendom och rätt, till dess annan förmyndare tillsatt varder.”
Stats-hadets och Ilögsle Domstolens yttrande bifogas, och Kongl. Rlaj:t
förbi ifver Rikets Ständer med all Kongl. Nåd och Ynnest städse välbevågen.
Stockholms Slott den i Augusti iS.tj4*
OSCAR.
L. Ilerm. Gyllenhaal.”
Ltskottet, som jemväl erhållit del af de i Stats-Rndet inför Konungen
och i Högste Domstolen i ämnet hållna pirotocoll, har i sammanhang med
berörde Nådiga Proposition, förehaft ett af llögv. Preste-Ståndet till Utskottet
jemväl remilteradt memorial, deruti Hr Prosten Helén anfört, att han,
al erfarenheten under en längre embetstid på landet, blifvil öfverlygad derom,
att för va l Lningen af omyndiges medel icke derstädes borde öfverlåtas åt
enskild person, utan utgöra ett cornmunal-bestyr. Det inträffade nemligen
icke sällan bland allmogen, att de, som blilvit till förmyndare förordnade,
saknade förmågan att skrifva, och således att föra räkning öfver förvaltningen,
hvadan den redovisning, som de likväl slutligen en gång vid förmynderskapets
afträdande, om ej förr, nödsakades afgifva, måste grundas på
minnet, och derföre alltid blef opålitlig och bristfällig, Utaf detta förhållande
bärflöte ofta kostsamma och obehagliga rättegångar, som icke sällan slutade
med förmyndarnes ekonomiska obestånd. Vid betraktande häraf och då
a den andra sidan förekom, att förmyndare ofta af Härads-Rätterne tillsattes,
0,11 hv ilkus ledhghet och vederhäftighet de egde ringa eller ingen kunskap,
och härigenom inträffade, att omyndiges egendom mången gång förskingrades
af vårdslöse och oredlige förmyndare, syntes nödvändigheten påkalla en
förändring uti de hittills, angående förmyndare-väsendet, gällande föreskriflei,
hvilken kunde medföra tillräckliga garantier för bibehållandet och vården
af omyndiges egendom; och ansåge motionären detta mål bäst kunna vinnas
genom inrättandet af förmyndarekamrar, i afseende hvarpå han föreslagit.
att i hvarje Pastorat pa landet skulle inrättas en förmyndare-kammare,
bestående af 4 till 6, i sockenstämma valde, välkände, pålitlige och bofaste
män, hvilka det skulle åligga att med gemensam ansvarighet emottaga och
Lag-Ut&kottcts Betänkande, A\‘0 14.
/
förvalta all egendom, som tillhörde de omyndige inom församlingen. Desse
ledamöter skulle väljas för 2 eller 3 år, utan rätt till arfvode, och om någon
af dem afgick, borde annan ledamot i hans ställe, genom val, utses; men
före den fastställda tiden skulle ej någon ledamot ega att afsåga sig förtroendet
utan giltiga skäl, som skulle å sockenstämma anmälas och pröfvas.
Till räkenskapernas förande finge antagas en dertill kunnig person emot skälig
lön; och skulle förmyndarekammaren, hvars sammanträden borde ske i
sockenstugan eller på något annat, tjenligt ställe, helst om söndagseftermiddagnrne,
årligen vid sockenstämma i Maj månad inlemna redovisning för sin
förvaltning, hvilken redovisning, jemte de erhåilne säkerhetshandlingarne,
derefter borde granskas af serskild t utsedde Revisorer, som hade alt å sockenstämma
antingen godkänna redovisningen, eller till rättelse anmäla, hvad dervid
kunde vara anmärkt, derefter alla handlingarne genast måste återlemna»
till förmyndarekammaren, för alt i kyrkokistan förvaras. Namnen på ledamöterne
i förmyndarekammaren skulle af Pastor uppgifvas för Härads-Rätten,
som emedlertid fortfarande borde tillsätta förmyndare, livilka af Kammaren
komme att emottaga hvad, som erfordrades till myndlings underhåll
och uppfostran, med skyldighet alt för Kammaren redogöra för användandet
deraf. Till förvaltningskostnaden finge användas en procent af de omyndiges
egendom, hvilken kostnad ej kunde ökas förr, än sådant pröfvades nödigt
å sockenstämma; och skulle, när man hunnit myndiga år, samt qvinna
blifvit gift, förmyndarekammaren för hela förvaltningen af deras egendom
göra redo inför Härads-Rätten, som ensam egde meddela decharge.
Då, genom antagande af detta, Ilerr Prosten Helens. förslag, den af
Kongl. Maj:t i Nåder föreslagna förändring af 1 §. a3 Capitlet och 7 §. 20
Capitlet Ärfila-Balken^ ej vidare kunde komma i fråga, fordrar ordningen,
att Utskottet öfver berörde förslag först meddelar yttrande.
Sedan, på sätt Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition innehåller, Rikets
Ständer uti underdånig skrifvelse af den 1 December 1834 anhållit, att förslag
till Förmyndarekamrar måtte utarbetas, har denna frågas behandling
blifvit af Kongl. Maj:t i Nåder öfverlemnad till den efter 1834 års Riksdag
för åtgärders vidtagande i afseende på nya Lagförslaget tillsatta Comité,
hvilken sedel mera under den 28 Maj i83q deröfver afgifvit underdånigt utlåtande;
och enär, vid sistlidne Riksdag, yrkande om förmyndqrekammares
inrättning på landet framställdes af flere motionärer, förskaffade sig dåvarande
Lag-Utskott del al' nyssomförmälda underdåniga utlåtande. Uti detsam
-
7
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 14.
ma både Committerade, efter en noggrann och genomförd utredning af ämnet,
tillkännagifvit sig hafva kommit till den öfvertygelse, att en Lag om allmänna
administrativa förmyndarekamrars inrättande, i form af municipalanstalter,
ej kunde, utan afvikelse från liitLills erkända grundsatser för fötäldrars
magt och myndighet öfver deras barn samt förnärmande af medborgares
rätt, utfärdas, äfvensom alt dylika inrättningar i närvarande tidpunkt på
de flesta ställen hvarken behöfdes eller skulle medföra nytta. Lag-Utskottet,
som uti dess Betänkande N:c> 81 ordagrannt intog Cominilterades utlåtande,
så vidt det rörde frågan om förmyndarekamrars inrättande, förklarade
då, att Utskottet, lika med Comitéen, var af den tanka, icke allenast att
sådana hinder mötte för inrättandet af förmyndarekamrar, att det på de flesta
orter skulle blifva omöjligt att några sådana tillvägabringa, utan äfven
att omyndiges rätt genom de föreskrifter, som om förmyndarebestyret redan
funnos utfärdade, vore i allmänhet så betryggad, att, om dessa rätteligen
handhades, någon synnerlig våda för omyndige ej borde kunna uppstå; hvadan
Utskottet afstyrkte bifall till förslaget om förmyndarekamrars inrättande
och endast hemställde om en förändrad lydelse af i och 2 §§ i 23
Capitlet Ärfda-Balken, åsyftande skärpta controller derå, att förmyndare sin
redovisningsskyldighet fullgjorde. Då Utskottet nu åter förehaft delta ämne
till noggrannt öfvervägande, har Utskottet, för hvilket de skäl, som utur åberopade
utlåtandet finnas införde uti Lag-Utskottets vid förra Riksdagen afgifna
förrberörde Betänkande, synts af obestridlig vigt, och till hvilka Utskottet
derföre får hänvisa, icke eller denna gång kunnat komma till annan
öfvertygelse, än att ännu på de flesta orter inrättandet af fullt ändamålsenliga
förmyndarekamrar skulle fortfarande mota oöfvervinnerliga svårigheter.
Af sådan anledning och då jemväl Kongl. Maj:t yttrat Sig anse tidpunkten
för utfärdande af en allmän Författning om förmyndarekamrar icke änuu vara
inne, får Utskottet vördsamt tillstyrka,
att Ilr Prosten Heléns motion om jörmjndarekamrars stiftande,
ej måtte bifallas.
Beträffande sedermera Kongl, Majrts ofvanberörde Nådiga Proposition;
så enär densamma åsyftar, alt genom mera bestämda stadganden försäkra om
fullgörandet af den förmyndare genom Lag ålagda, men, efter hvad erfarenheten
visat, ofta försummade skyldighet att till omyndigs fränder aflemna
redogörelse öfver sin förvaltning; att meddela §n hittils saknad, uttrycklig
8
Lag-TJiskottets Betänkande, N:o 14.
föreskrift derom, huru vid förmyndares dödsfall eller försättande i concurstilistand
bör förfaras med vården af omyndigs angelägenheter; samt att
genom tillåtelsen till va! af Gode män inom serskilde menigheter för tillsyn
öfver förvaltningen af dithörande omyndigs egendom, föranleda dertill, att
eontrollen öfver förmyndarevården, som hittills dels utgjort föremål för släglernes
frivilliga omsorg, ocli dels ovilkorligen ålegat domaren, tillika hl i fver
en communal angelägenhet, och således, utan förnärmande eller inskränkning
af fränders rätt, att säkerhet må kunna erhållas, att eontrollen ej uteblifver,
anser Utskottet de grunder höra godkännas, hvaruppå ifrågavarande
förslag i dessa hänseenden hvilar Men vid granskning af den föreslagna
nya ledactionen till i §. af 23 Capitlet Ärfda-Balken, har Utskottet trott
sig finna anledning befara, att densamma icke vid tillämpningen kommer att
motsvara det dermed åsyftade ändamål. Utskottet har nemligen anmärkt,
att, ehuru det är af den mest magtpåliggande vigt, att icke allenast beloppet
af hvad den omyndiga eger, varder genom räkningen till ziffran bestämdt
utredt, utan äfven uppgift lemnad uppå hvem, som innehafver hans medel,
och att den säkerhet, som för omyndigs medel hlifvit ställd, behörigen
granskas, någon föreskrift likväl ej influtit i förslaget om skyldighet för
förmyndarne att för denna säkerhet redogöra; att, oansedt påbudet om förmyndare-räkningens
ingifvande till Rätten i vissa fall skall ofta blifva overksamt,
derest Rätten ej erhåller kännedom, om myndlingen eger fränder, som
kunna räkningen granska, om förmyndaren tillställt dessa räkning, och om
de vägrat att den granska, samt om det förhållande således inträffat, då
räkningen hör till Rätten inlemnas, förslaget dock ej innefattar något stadgande,
som sätter Domaren i tillfälle alt controllera, om förmyndaren fullgjort
den honom ålagda treåriga redogörelsen för fränder, eller när samma
redogörelse bör hos Rätten ingifvas; samt att Rättens i gällande lag bestämda
pligt att, derest anmärkning skulle af fränder eller Gode Män göras .emot
förmyndarens förvaltning, tillse, alt den omyndige rätt sker, blifvit utan
uppgifven orsak förändrad till en blott skyldighet att pröfva, huruvida annan
förmyndare förordnas bör, hvilken förändring destomindre torde, enligt
Utskottets tanka, kunna anses i allo ändamålsenlig, som i de flesta fall sannolikt
rättelse kan vinnas, utan att anmärkte felaktigheten hvarken hör eller
behöfver föranleda till annan förmyndares tillsättande, derigenom tilläfventyrs
verklig skada och olägenhet skulle tillskyndas den omyndige. Omförmäkla
Nådiga Förslag innefattar således, enligt Utskottets omdöme ej så
tillräcklige föreskrifter, som erfordras, och då Utskottet ansett detsamma
höra
9
Lag-Ul.ikotlets Betänkande, IV.-o 14.
qnra i nu anmärkta delar förändras och förtydligas, har Utskotlct tillika
funnit, alt, så vida någon verklig nytta skall vara att förvänta af den i frågasatte
inrättningen utafGode Män, valde utaf menigheterne för att hafva tillsyn
öfver förvaltningen af dithörande omyndiges egendom, deras befattning
icke bör vara inskränkt endast till granskning af de redogörelse-räkningar,
förrnyndarne skola hvart tredje år afgifva, utan dem jemväl efterlåtet att,
då fränder saknas, årligen, om de finna omständigheterna sådant kräfva, fordra
redo af förmyndare.
På grund af hvad Utskottet sålunda anfört och då den Kongl. Propositionen
ej lärer annorlunda än i sin helhet kunna antagas, anser btskottet
sig böra vördsamt hemställa,
att densamma icke mätte bifallas;
hvaremot Utskottet, i öfverensstämmelse med dess här ofvan uttalade åsigter,
tillstyrker,
att Rikets Ständer måtte för deras del besluta och hos
Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att, genom utfärdande
Författning, skall stadgas, dels att 1 i s3 Capitlet
Ärfda-Ralken skall erhålla följande förändrade lydelse:
”Förmyndare skall författa rigtig räkning öfver det,
han under händer häfver, sä att han vid hvart års slut
må kunna, om så fordras, göra redo för nästa fränder eller,
der sädane icke finnas, för de Gode Män, hvilka Socknen,
Staden eller annan menighet eger att, på sätt för
hvarje ort pröfvas lämpligt, utse att hafva tillsyn öfver
förvaltningen af dithörande omyndiges egendom; Hvart
tredje år vare förmyndare ändå skyldig att tillställa den
omyndigas närmaste fränder eller förrbemälde Gode Män
en sluten räkning med de bevis, som dertill höra och uppgift,
emot hvad säkerhet den omyndiges penningar förräntade
äro; Öfver tillställandet af dessa handlingar ingifye
förmyndaren derefter ofördröjligen till Rätten bevis-, Aro
ej fränder eller vägra de att räkningen granska, eller hafva
Gode Män för Socknen, Staden eller annan menighet
icke blifvit utsedde, då skall förmyndaren hva/'t tredje år
sin räkning till Rätten inlemna och förordne Rätten God
Man att den genomse; Finna f ränder eller Gode Män, att
Bih. till R. St. Prot. 1844, 7 Sami 1 A/d. 5 Höft.
2
10
Lag-Uiskoltets Betänkande, N.-o 14.
förmyndaren den omyndiges egendom ej rätteligen förva/tatj
anmälen det hos Rätten, som bör tillse, att den
omyndige rätt sker-, Ar omyndig till de år kommen, att
han sjelf finna kan, det förmyndaren ej väl ha ns egendom förestår;
stände ock honom fritt det hos Rätten att angifva;”
dels ock att till y i 20 Cap. Arfda-Balken
skall göras följande tillägg:
”Af träides f örmyndares egendom till concurs, och uppgifves
för Rätten, att han förmynderskap innehafver;
äligge Rätten att tillse, det ny förmyndare förordnad
var der, och nämnt, der förordnandet af annan Rätt gifvas
skall, God Man, att den omyndiges rätt emedlertid
bevaka. Dör förmyndare; varen hans arfvingar
eller andre, som boet i värd hafva, pligtige att dödsfallet
utan dröjsmål hos Rätten anmäla; och vården de
den omyndiges egendom och rätt, till dess annan förmyndare
tillsatt varder
Stockholm den 13 September 1844-
Reservationer
af Herr Friherre Stjernstedt: ”Till alla delar instämmande uti Betänkande^
så vidt förslaget om inrättande af förmyndare-kamrar blifvit afstyrkt, får
jag åter reservera mig deremot, att Utskottet icke tillstyrkt bifall å den Kongl.
Propositionen, utan, med antydning, att det i nämnde Proposition framställde
förslag ej skulle vara nog omfattande och tydligt, till Rikets Ständer
hemställt, att underdånig contra-proposition må afgifvas.
Jag anser nemligen, att genom antagandet af den utaf Kongl. Maj:t
föreslagna lagförändring, skulle ej allenast en ganska vigtig och behöflig förbättring
af Lagstiftningen, i hvad bevarande af omyndiges rätt angår, vinnas,
utan äfven den grund läggas, hvarpå i framliden inrättande af förmyndare-kamrar
bör hvila. Utskottet har visserligen godkänt de skäl, som föranledt
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, men ändock trott sig böra nytt förslag
i ämnet uppställa. Utskottets berörde åtgärd är likväl, efter mitt förmenande,
dels öfverflödig, dels tillkommen genom missförstånd om den Kongl.
Propositionens föreskrift, i afseende på de valde Gode Männens granskningsrätt,
dels ock afvikande från de principer, som för behandling af rättstvister
i allmänhet ligga till grund.
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 14.
11
Åtgärden är öfverflödig, enär, i händelse 23 Cap. i § Ärfda-Balken
erhölle den lydelse, Kongl. Maj:t föreslagit, nämnde § genom stadgandet,
alt förmyndare skulle för hvarje ur afslula räkning öfver allt det, han om
händer hal ver, att deraf skönjas må, huru han den omyndiges egendom för vcutat,
uppenbarligen komme att innehålla den föreskrift, Utskottet önskat, eller
att förmyndare jemväl skulle uppgifva, huru och emot hvad säkerhet
den omyndiges penningar äro förräntade, ty eljest är ju lagbudet icke af
förmyndaren uppfylldt.
Åtgärden är tillkommen genom missförstånd af den Kongl. Propositionen,
som innehåller, att de af Stad, Socken eller Härad valde Gode Män
skulle, i afseende å tillsynen af dit hörande omyndigs egendom, ega samma
rätt, som närmaste fränder; och jag frågar, om ej häraf är uppenbart, att sådane
Gode Mäns befattning icke, på sätt Utskottet antagit, är inskränkt till
granskning endast af de redogörelser, som hvart tredje år af förmyndare afgifvas,
utan en rättighet är lemnad Gode Männen att, derest de anse det
nödigt, lika med den omyndiges fränder, hvarje år af omförmälde redogörelser
taga kännedom, och genast hos Rätten anmäla, hvad de dervid hafva
att påminna.
Åtgärden är afvikande från de principer, som för behandling af rättstvister
i allmänhet ligga till grund. Utskottet har nemligen föreslagit, att, då
anmärkningar vid förmyndares redovisning göras, Rätten bör tillse, att den
omyndige rätt sker, det vill säga, att domaren endast på vederbörandes anmälan
skulle ingå i pröfning af de framställda anmärkningarne. En sådan
pröfning, som kan kallas en pröfning på förhand, skulle vid bedömande af
den klandertalan, antingen en blifvande förmyndare eller den omyndige sjelf
kunde finna sig befogad att emot den afgångne förmyndarens redogörelse
framställa, innefatta ett, utan iagttagande af laga rättegångs-formalileter, meddeldt
domslut, som ovillkorligen skulle ligga i vägen vid bedömande af den
sedermera väckta klandertalan, hvars öde således vore afgjordt redan, innan
rättegången anställes. Deremot är det, i enlighet med den Kongl. Propositionen,
fullkomligen rigtigt, alt Domstolen, såsom öfver förmyndare, må ega
att, efter omständigheterna, genast skilja en vårdslös och försumlig samt möjligen
oredlig förmyndare från vidare befattning med den omyndiges angelägenheter,
derefter iagttagande af den omyndiges rätt i öfrigt komme att
bero, antingen på honom sjelf, sedan han blifvit myndig, eller ock på den,
som, i förre förmyndarens ställe, varder till hans målsman utsedd.
12
Lag-Utskottets Betänkande, N.o 14,
Hvad slutligen beträffar det af Utskottet gjorda tillägg, att förmyndaren
skid le till Rätten ingifva bevis, att lian hvart tredje år tillställt vederbörande
fräiuler eller Gode Män redovisningen med dertill hörande handlingar,
1,t * IIM  ________ 11F Trfi.wL»
loflarwlf» II i 1 nftffOn I)å -
VJIUUu iUUU «
----- -------
W
tror jag berörde tillägg vara utan allt värde, och ej ledande till någon påföljd,
emedan förmyndaren, om han icke al sin rättskänsla finner sig uppmanad
att fullgöra nämnde föreskrift, säkerligen icke förmås till iakttagande
af sin skyldighet utaf omförrnälde tillägg, och Domstolen sålunda i allt fall
ytterst måste tillse, att hvad förmyndaren i sådant afseende åligger, varder
verkslälldl.”
Af Ilerr Ceclersträhle, som instämde i Herr i riherre Stjernstedts
mening
Af
TTerr Lagergren: ”Lika med Höglofl. Lag-Utskottets ö fri ge Ledamöter,
och uppå de i Betänkandet anförde skal, anser jag Kongl. Maj:ls Nådiga
Proposition, angående förändrad lydelse af 20 Ca pi ti et 1 §. Ärfda-Balken,
icke kunna antagas; men i fråga om innehållet af de lagbud, som, efter
min tanka, höra ersätta den nu varande 1 § i nämnde Capitel, är jag
<g’
från Utskottets pluralitet skiljakti
Den redovisningsskyldighet, som i nyss åberopade Lagens 1 um äi föi
förmyndare utstakad, bar hittills antingen saknat tillbörlig efterlefnad, eller
ock visat sig otillräcklig. Då fader eller annan närmare skyld innehaft förmyndarskapet,
hafva, af lätt begriplig anledning, fjermare fränder ansett
olämpligt att, i myndlingens interesse, företaga någon granskning af förvaltningen.
När åter förmynderskapet förvaltats al oskylde personer, halva
myndlingens fränder i allmänhet icke ansett lagbudet så förbindande, att de
sjelfmant äskat redogörelse; ej sällan hafva de till och med visat sig ovi 1-  ge alt påtaga sig besväret med granskning af räkningar, som nitiske fotmyndare
af egen drift till dem aflemnat. Genom uteblifven efterlefnad af
^3 Capitlet 1 §., och genom saknaden af lagliga medel till framtvingande af
en sådan efterlefnad, har det allmänt erkända förhållande inträffat, att formyndarne,
i stället för den påbudne redovisningen för fränder, blott lagttagrt
lagens föreskrifter i så måtto, att ränteräkningen hvart tredje år afslutades
och öfverskottet, om sådant uppkom, då lades till capitalet, hvaremot den
omyndige eller hans naturlige målsmän, först då förmynderskapet upphörde
eller afträddes, erhållit den kännedom om förvaltningen, hvilken lagen velat,
att de årligen eller åtminstone hvart tredje år skulle inhemta. Plötsliga
fösandiringar uti förmyndarens vederhäftighets tillstånd, yppade genom försälj
-
La"-UtshoUets Betänkande, N.-o 14,
ö
13!
ning nf fastigheter och lösören, hafva för myndlingarne medfört förluster,
som kunnat förekom mas, derest den af lagen åsyftade vaksamhet å frändernes
sida varit iagttagen.
För ernående af det vigtiga ändamålet måste, efter min tanka, Lagens
bud om den treåriga redovisningen göras ovilkorlig! och verkställigheten
sättas under Domstolens omedelbara controll, i så måtto; att förmyndares
läkningar böra directe inlemnas till Domstolen, och al denna åter utgdvas till
O
. ,
...ii
IT'.. a.. J o »v, rvf
1 i n 1» 0 r 111:; —
fränder eller dem, som i
------ -----
-
.
ste mötas med åläggandet för Domstolen att, i sådant fall, utse en God Man
i deras ställe att granskningen verkställa. Det uppdrag, sa val den Kong .
ProDositionen, som Utskottet, i detta hänseende lemna! menigheterna alt till
granskning af förmyndares räkningar utse Gode Män, har äfven jag bi ellallit
men då jag ej kunnat för mig dölja osäkerheten, om menigheterna eller deras
Communal-nämnder kunna gå i författning med att utse
ia åta o a sig ett vidsträcktare uppdrag med granskningen af alla till communen
hörande förmynderskap, har jag heldre än att lagstadgandet i brist deraf, skulle
komma att'sakna verkställighet, ansett denna omständighet hora goras beroende
af com munernas vilja och förmåga men deremot Magt Domstolen åttio
serskild ta fall utse God Man, der jej sådan med publikt uppdrag finnes,
äntligen och då den nuvarande 2 §. i 23 Gap. Arfda-Balken endas inneha er
följande: ”Tredskas förmyndare eller vill ej räkenskap gorå, da skall Ratten
honom viss dag med vite föreläggas,'' har jag anse.t den hora completteias
med de för verkställigheten af påbudet i i §. nödiga foiesknlte .
Emot det af mig här nedan föreslagna lagstadgande har bl.lvit anmärkt
att omedelbar befattning med förmyndares räkningar skulle gorå de lornt
strängt sysselsatte Domstolarne allt för mycket besvär. Jag medgifver detta
till en viss gräl, uie» jag har ej trott den», omständ.ghet ,10ra .'“fas
m veke t i betraktande, då fråga är att genom nya lagbud foi stat ka den
Domstolarne redan förut åliggande vårdnad om omyndiges rätt och basta.
Dessutom skulle besväret med förmyndare-räkningars emottagande och utfärdande
inskränkas till blott en tid om året, som det borde sta i Domstolens
a<rt att efter ortens sed och behof bestämma; än mindre blefve besvare ,
om° genom den författning, som påbjuder lagförändringen, tillika i afseende pa
verkställigheten stadgades, alt Domstolarne icke behöfva anmärka formynda
^aflemnande i Prolocollet, utan allenast höllo deröfver en serskild
anteckning i form af Journal eller Diarium.
deras ställe satte äro. Eländers motvillighet må
-
14
Lag-Utskottets Betänkande, iY:o 14.
Den föreslagna förändringen i a3 Cap. Ärfda-Balken står val ej i nödvändigt
sammanhang med afskaffande af de trösta förmonsrätterne, utan är
i och för sig sjelf nyttig och af hehofvet påkallad; men med afseende på
dessa förmonsrälter för barnagods, antingen de bibehållas eller afskaffas, har
jag trott, att en föreskrift om offentligt anslag af förteckningen öfver förmyndare
kunde medföra gagn och en god rättelse i både ena och andra fallet.
Den lagtext, som här nedan framställes, är till större delen hemtad
från ett åt den år i84< upplösta Lag-comiteen författadt förslag.
Min vördsamma tillstyrkan är, att t och 2 §. §. i 23 Cap. Ärfda-Balken
skulle erhålla följande lydelse:
. §.
Förmyndare skall författa riglig räkning öfver det, han om händer
häfver, så att han vid hvart års slut för nästa fränder må kunna redogöra,
om så lordras; vare ock skyldig att hvart tredje år till Rätten ingifva en
sluten räkning, deri jemväl visas bör, huru omyndigs redbara penningar förräntade
äro, hvilken räkning, med de bevis, som dertill höra, fränderne genomse
mage. Äro ej fränder till, eller anmäla de sig ej hos Öfver-Rätt
inom två månader, samt hos Under-Rätt å landet vid nästa Ting, och i stad
inom en manad, sedan räkningen till Rätten inkommit, att den undfå, förordne
då Rätten någon i deras ställe. Vill Stad, Socken eller Härad, eller
de, som under serskild Domstol höra, sjelfve utse Gode Män, en eller flera,
ståndedet dem fritt, och kungöre derom RäLten. De Gode Män, som således
förordnade eller utsedde äro, hafva sedan, med samma rätt, som fränder,
den räkning att öfverse. Finnes mot förmyndarens räkning något att
påminna, da bör Rätten tillse, att den omyndige rätt sker. Är omyndig till
de år kommen, att han sjelf kan finna, att förmyndaren ej väl hans egendom
förestår, ege ock han det bos Rätten att angifva och sin rätt utföra,
ändå att han öfver sitt arf ej råda får, förr än han till laga ålder kommit,
som förr är sagdt.
3 §•
•n
föras förteckning öfver dem, som till förmyndare
varda tillsatte, med utsättande af tiden, då förmyndare, som under Rätten
lyda, deras räkenskap ingifva böra; läte ock Rätten sist två månader förr,
4n den tid infaller, en afskrift af samma förteckning till vederbörandes rät
-
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 14.
15
telse offentligen anslå; försummar förmyndare den tid, lägge honom Rätten
ny tid före, med vite. Vägrar han att för fränder årligen redogöra;
varde ock, vid vite, tillhållen att sin pligt fullgöra.”
af Herr Eklund, som instämde i Herr Lagergrens yttrande.
af Herr Gunther: ”Jag instämmer till alla delar uti de af Herr Lagergren
uttalade grunderna för hans reservation, men anser den af honom °föreslagna
lag-texten icke vara fullt ändamålsenlig, och har derföre försökt
att uppgöra en annan, i vissa afseenden mera fullständig, och uti andra, efter
mitt förmenande, mera befordrande det åsyftade ändamålet. Olikheterne
emellan dessa serskilda .örslag utfinnas lätteligen vid deras jemförande
sins emellan, utan att någon vidlyftigare analys deraf här synes vara erforderlig;
och jag inskränker mig således till att för min del vördsamt tillstyrka
antagande af följande förändrade redaction af i och 2 §§. i a3 Cap.
Ärfda-Balken.
§• '•
”Förmyndare skall författa vigtig räkning öfver det, han under händer
häfver, så att lian, vid hvart års slut, för nästa fränder må kunna redogöra,
om så fordras; och vare ändå skyldig att hvart tredje år till Räts
ten ingifva sluten räkning, med de bevis, som dertill höra, så ock upplysning,
om och hvad säkerhet för den omyndiges tillgångar i reda pennin^gar
tagen är. Af den räkning läte Rätten, genom förmyndarens försorg,
nästa fränder undfå del, för att den inom viss tid öfverse och återställa. Äro
fränder ej till, eller aflägset vistande, eller vägra de att räkningens granskning
sig åtaga; förordne Rätten, der så nödigt pröfvas, någon i deras ställe.
”Har i de orter, der förmyndare-kammare ej inrättad är, Stad, socken eller
annan menighet utsett Gode Män, en eller flere, att hafva tillsyn öfver förvaltningen
al dithörande omyndigas egendom; varde räkningen till dem öf”verlemnad,
för den åtgärd, sagd är. Finna fränder eller de, åt h vilka granskningen
blifvit anförtrodd, något emot förmyndarens förvaltning att påminna;
”anmälen det hos Rätten; och pröfve Rätten, sedan förmyndaren hörd blif”vit,
huru, för iagttagande af den omyndigas rätt, förfaras må. Göres emot
”förvaltningen ingen anmärkning, eller pröfvas gjord anmärkning böra förfalla;
varde räkningen, med åtecknadt bevis öfver ingifvandet, utan annan kost"nad
till förmyndaren återlemnad. Är omyndig till de år kommen, att han
”sjelf kan finna, det förmyndaren ej väl dess egendom förestår, stånde ock
”honom fritt det hos domaren att angifva och sin rätt utföra, ändå att han
fg
La'^-Utskottest Betänkande3 N.o 14'
”öfver sitt arf ej råda får, förr än han till laga ålder konnnit, som föi i äi
”sagdt. Der förmyndare-kammare finnes inrättad, galle för densamma, hvad
”serskilt stadgadt är.”
§• 2
”Har, af skäl, som i 4 §. detta Cap. sägs, förmyndarens befattning upp”hört,
innan liden för räkningens ingifvande till Rätten inlaller; göre han
”derom hos Rätten anmälan; och värde i alla förmyndare-förordnanden utsatt,
vid hvad tid räkning skall ingifvas, eller den anmälan, nyss är nämnd,
”sednast ske. Åligge ock Rätten hålla hand deröfver, att förmyndare sin redovisningsskyldighet
ej försummar; och läte förthy fora noggranna förtecken
inga r öfver dem, som till förmyndare förordnade blifvit, jemte tiden för
”hvarderas redovisning. Tredskas förmyndare, eller vill ej räkenskap göra;
”då skall Rätten honom viss dag vid vite förelägga.
af Herr Lector Walbnan, hvilken förenade sig med Herr Gunther.
af Herr T horn: ”Från pluralitetens mening skiljaktig, har jag ansett
Utskottet böra tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, men
med bibehållande i a3 Cap. i §. af stadgandet i 1734 års Lag, rörande
förmyndares åliggande att hvart tredje år tillställa vederbörande en sluten
räkning; ”med the bevissom thertill höra”; i hvilken mening Herr £ 1 ilström
instämde.
S T © 6 K MO L M, Lundberg & Comp, 1844°
Lag-U(skallett Betänkande, N.o PS.
1
N:o 15.
Ank. till Exp. Utsk. d. 7 Oct., kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af Kongl. Majits Nådiga Proposition,
angående ändring af 8, 9 och 10 §§. i 17 C ap. HandelsBaiken
samt förklaring af 2 §. i samma Capitel.
Till Lag-Utskottets utlåtande hafva samtlige Riks-Stånden, Höglofl.
Ridderskapet och Adeln samt Mdgv. Preste-Ståndet, under den 17, Vällofl.
Borgare-Ståndet, under den 14, samt Hederv. Bonde-Ståndet, under den 20
nästlidne Augusti, dfverlemnat förrberörde den 1 i nyssnämnde månad allåtne
Nådiga Proposition af följande innehåll:
”Under den 1 Mars 1834 har Kongl. Maj:t till Rikets Ständer aflåtit
Nådig Proposition, angående ändring af 8 , 9 och 10 samt förklaring af
2 §. i 17 Capitlet Mandels-Balken , åsyftande hufvudsakligen , att fordran ,
som är intecknad i fast pant, skulle alltid njuta förmonsrätt till den intecknade
fastigheten framför den skuld, hvari fastighetsegaren , såsom förmyndare eller
uppbördsman, kan häfta; men Rikets Ständer anmälde, till svar härå, genom
underdånig Skrifvelse den 29 September samma år, att, då icke Förmyndarekamrar
eller andra för de omyndiga tillräckligen betryggande anstalter kunnat
allmänligen införas , hade Rikets Ständer funnit öfvervägande skäl för bibehållande
af de omyndiges nu egande förmonsrätt, hvarföre Rikets Ständer,
enär Kongl! Maj:ts Nådiga Proposition ej finge annorlunda än i sin helhet
behandlas, ansett sig icke kunna den föreslagna lagförändringen antaga.
På detta ämne vill Kongl. Maj:t ånyo fästa Rikets Ständers uppmärksamhet,
enär Kongl. Maj:t anser, att inteckningsrättens nuvarande osäkerhet
utgör en af de väsendtligaste brister, Indika vidlåda våra creditlagar, och att
densammas afhjelpande komme att i sin mon medföra ett ökadt välstånd.
Vid öfvervägande af motiven för nu gällande föreskrifter , synes omsorgen
angående Kronans, Kyrkors och allmänna Cassors säkerhet för fordringar
hos uppbördsman och föreståndare, genom förmonsrätt i deras fasta
egendom, vara af underordnad vigt, helst den för Kronan, Kyrkor och allmänna
Inrättningar erforderliga säkerheten torde kunna lämpligare iagttagas
Bih.. till fl. St. Prot. 1844. 7 Sami. 1 Afd. 6 Hdft.
1
2
Lag-Utskott ett Utlåtande, N:o 15.
och bevaras, genom borgens affordrande eller genom mera noggrann tillsyn;
och andra försigtighets-mått.
Deremot finnes det förnämsta och nästan enda betydliga skäl, som för
bibehållande af nämnde stadganden är att anföra, och hvilket äfven ligger till
grund för Rikets Ständers ofvanberörde beslut, vara, att Staten bör med all
möjlig omsorg, genom en klok lagstiftning, söka bevara de omyndigas rattr
den de sjelfve icke äro i tillfälle att bevaka.
Omförmälde grundsats är riktig och ädel; men, rätteligen uppfattad,
fordrar den, att tillämpningen göres från synpunkten af det helas väl , samt
utan orättvisa emot någon och under sorgfällig uppmärksamhet derpå , att icke,
för de omyndige sjelfve, fördelarue må blifva mera skenbara, än verkliga.
Den nuvarande beskaffenheten af omyndigas formonsrätt försvårar l&neafhandlingar
emot fastighets-pant i allmänhet, genom deu mängd omvägar och
dermed förknippade utgifter, som erfordras, för att mer eller mindre tillförlitligt
ådagalägga, det låntagaren icke i egenskap af förmyndare står i. reöovisuings-ansvar,
hvarom dock laglig visshet sällan kan erhållas; och samma förf
monsrätt ej allenast utestänger fastighetsegare, som veterligen innehar förmynderskap,
från drägtighet i de gemenligen såsom mest fördelagtiga ansedda
lånen, eller dem, hvilka lemnas ur allmänna cassor, samt vanligen en längre
tid få hos låntagaren innestå, utan minskar äfven, eller stundom tillintetgör,.
hans credit i fråga om fastighets-lån hos enskilde, och tillskyndar honom derigenom
ett kännbart lidande, hvilket på Lagen kastar ett utseende af orättvisa
för de fall, då förmyndarekallet icke är frivilligt, utan en af Lagen ålaggd
pligt.
Nuvarande lagstiftning medgifver för öfrigt den för de omyndiga serdeles
menliga tolkning, hvilken en del domare, på grund af ordalydelsen i IT
Cap. 2 och 8 §§. Handels-Balken, antagit, att den omyndige ej har förmonsrätt
för annat, än hvad honom genom arf tillfallit; hvaraf följer, att för hvad
omyndig genom gåfva, testamente, eller annorledes förvärfvat, och för egendom,
tillhörig person, sem, efter uppnådd myndighetsålder, blifvit under förmynderskap
ställd, skulle myndlingarne sakna all företrädesrätt hos förmyndare..
Den hindrar icke eller förmyndare att, när som helst, tillintetgöra förmonsrätten,
enär det måste stå förmyndaren fritt att afhända sig sin fasta,
egendom, utan att förmonsrätten i sådan händelse åtföljer egendomen i nye
egarens hand.
Lag-V(skottets Betänkande, IV:o 15.
3
Den motverkar till och med, uti mera än ett fall, just det ändamål, den
skulle befrämja, såsom: då vederhäftige och till förmyndarekallet skicklige män
undandraga sig detsamma, af orsak, att de äro, eller kunna komma i behof
al lan emot inteckning; eller da förmyndare utlånar omyndiges medel emot
inteckning i annans fastighet, men panten, i anseende till någon okänd tyst
förmonsrätt, icke medförer den påräknade säkerheten; eller då de, af Indika
förmyndare borde controlleras, efterlåta denna pligt , i förlitande på den tysta
föimonsrätten till förmyndarens fasta egendom, som möjligen icke finnes i'behåll,
nät förmonsrätten behöfver göras gällande; och redan dessa olägenheter
torde, om man tillfyllest genomskådar förhållandet, befinnas, genom deras
vidsträckta inflytelse, öfverväga den fördel, som stundom kan tillfalla en
■och annan omyndig, i följd af dess framför inteckningshafvare eeande vilkorliga
förmonsrätt.
Kong!. Majrt anser derföre behofvet påkalla en lagförändring, hvarigenom
intecknad fordran tillagges ovilkorlig företrädesrätt till betalning framför
hindra i .17 Cap. 8 §. Haudels-Balken omnämnde fordringar.
1 sammanhang härmed kan ock vinnas ett behöfligt förtydligande af
lagbuden, -angående inteckningsegarnes anspråk på fastighets-afkastning, samt
i fråga derom, hvad under egenskap af uppbörd må med förmonsrätt utgå;
äfvensom sådane af rättvisa och billighet påkallade bestämmelser kunna meddelas;
att de omyndige lemnas, näst efter inteckningsegare och framför öfriga
i berörde § om förmälde kraf, förmonsrät t för all hos föräldrar och förmyndare
egande fordran; att, om gäldenären innehar flere förmynderskap, de omyndige
erhålla sinsemellan lika rätt, oberoende deraf, om ettdera förmynderskapet är
äldre än det andra; att sockne-magasin och alla allmänna af Kongl. Majrt
stadfästade cassor. penningeverk och inrättningar undfå samma fördel som
ilera lika beskaffade inrättningar redan åtnjuta; att städer för fordran hos deras
uppbördsman erhålla betalningsrätt lika med och icke efter kronan; att
kyrkor, fattigcassor och socknemagasin, samt Kronan, städer och ofvannämnde
allmänna inrättningar sins emellan erhålla lika lätt, utan afseende på tiden,
da gäldenären tillträd! förvaltningen al den ena eller andra rättsegandens medel:
samt att, för egendom, som emhets- och tjenstemän, i och för embete eller
tjenst, af enskilde eniottagit, desse erhålla förmonsrätt till betalning lika med
och icke näst efter Kronan, kyrkor och allmänna inrättningar, samt icke blott
bos egentlige uppbördsmän," hvartill orden i Förordningen den 18 December
1823 kunna anses föranleda, utan hos embets- och tjenstemän i allmänhet
4
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 15.
och då Ridderskapet och Adeln sjelf torde anse den förmonsrätt, som blifvit
frälseman tillagd för fordran hos dess uppbördsman, vara för Ridderskapet
och Adeln numera mindre nödig, än den måhända förut varit, lärer donna,
med andras billiga anspråk på lika fördelar i lika beskaffade fall icke förenliga
förmonsrätt böra upphöra, destoheldre, som det obestämda i stadgandet härom
gör tillämpningen deraf osäker, och det för långifvare ofta kan vara svårt, om
icke omöjligt, att med säkerhet få veta, till Indika personer frälsemän anförtrott
uppbörd.
Kong!. Maj:t vill fördenskull, efter det Högsta Domstolen och StatsRådet,
på sätt närlagde Prbtocoll utvisa, hörde blifvit, härigenom i Nåder föreslå
Rikets Ständer att, med upphäfvande af 8, 9 och 10 §§. i 17 Cap. Handels-Balken,
samt Förordningen den 22 November 1791, angående städernes
förmonsrätt hos deras uppbördsmän, och 3 mom. i Förordningen den 18 December
1823, angående enskildes förmonsrätt för medel, som uppbördsman enligt
tjenstepligt emottagit, i stället antaga nedanstående, med 11, 12, 14 och
15 §§. i 22 Cap. Handels-Balken af Lag-Comitéens förslag till allmän Civil-lag
hufvudsakligen öfverensstämmande lagbud.
*Har någon fått inteckning i gäldenars fasta egendom, ege förmonsrätt
i samma egendom och i den afgäld, som under concurstiden deraf faller för
hufvudstol, så ock för ränta intill betalningsdagen ; dock galle förmonsrätt till
ränta, som före conoursens början upplupen är, ej för längre tid än tre år.
Ar fäst egendom intecknad för fleres fordringar, och räcker den ej till för
alla, kåfve den, som äldre inteckning eger, företräde. Sedan tages omyndigs
fordran i hufvudstol och jänta, till betalningsdagen, hos föräldrar och förmyndare
ut. Aro förmynderskap flere, egen de omyndige sig emellan lika rätt.
Derefter skola, utan förmonsrätt sig emellan, gäldas: Kyikers, Fattig-cassois
och Socknemagasins fordringar hos deras föreståndare: Kronans, Städers och
Allmänna af Konungen stadfästade Cassors, Penningeveiks och Inrättningars
fordringar hos de tjenstemän, som äro satte att deias inkomster uppbära, för
hvad af sådan upphöj d hos dem innestår: så ock enskildes fordringar hos Embets-
eller tjenstemän, för egendom, som desse, i och för embete eller tjenst,
emottagit.”
Tillika föreslår Kong!. Maj:t, att, såsom en följd af denna lagföiändring
och till förtydligande af 2 § 17 Cap: Handels-Balken, förklaras måtte: att
hvad sistnämnde lagrum innehåller om faddergåfva, som är förvandlad och ej
5
Lag-Utskottets Betänkande, N:o i5.
i behåll, icke må lämpas till den händelse, då omyndig för sådan faddergåfva
eger fordran hos föräldrar eller förmyndare, i hvifket fall, efter hvad ofvanför
om omyndigs fordran i allmänhet är sagdt, skall förfaras,* äfvensom att,
på det öfverförmyndare och andra vederbörande må ega erforderligt rådrum,
att vidtaga de försigtighetsmått, som, med anledning af ifrågavarande lagförändring,
kunna anses nödige, densamma icke må blifva gällande i de concurseller
förmonrätts-tvister, som hos vederbörande Embetsverk redan äro, eller
under loppet af första året efter det år, då den nya författningen blifver utfärdad,
göras anhängige.
Kongl. Maj:t förblifver Rikets Ständer med all Kong!. Nåd ecb Ynnest
städse välbevågen. Stockholms Slott den 1 Augusti 1844.
OSCAR.
L. Herm. Gyllenhaai
Derjemte har Utskottet erhållit del af ej allenast de i Ståts-Rådet och
Konungens Högste Domstol i ämnet liållne Protocoll, än ock de yttranden,
som dels för och dels emot ifrågavarande Nådiga Proposition blifvit, före dess
remitterande, afgifne hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln samt hos Hederv.
Bonde-Ståndet, tillika med ett sedermera hos förstnämnde Riks-Stånd af
Friherre J\ordenfa/k: J.: aflemnadt anförande.
Efter att hafva tagit de Utskottet sålunda tillhandakomne handlingar i
öfvervägande, går Utskottet att meddela sitt Utlåtande öfver omförmäldte Nådiga
Proposition:
De väsendtligaste förändringar i nu gällande lag, som med den Kongl.
Propositionen åsyftas, äro följande:
att, då inteckningsrätt i fast egendom, jemlikt 8 § i Ilandels-Balkens
17 Cap., endast gäller framför de förmonsrätter, som grundas på egarens personliga
förhållanden till omyndig, Staten eller de allmänna inrättningar, hvilkas
medel han förvaltar, derest inteckningsrätten är äldre, än berörde förhållanden,
*å skulle numera denna rätt hafva ett ovillkorligt företräde, utan afseende på
6
Lag-Vtikottets Betänkande, N:o 15.
tiden, då egaren iklädt sig ansvar af förmyndare, föreståndare eller uppbördsman;
och
att omyndiges fordringar skala utgå framför kronans, kyrkors och allmänna
inrättningars.
Om än vid de serskilde tillfällen, då denna fråga förevarit, stridiga meningar
yppats, angående rättvisan och rådligheten af en sådan nedlyftning,
hafva likväl åsigterne i allmänhet ej varit delade derom, att dessa tyste förmonsrätter
äio af skadligt inflytande på real-crediten. Svårigheten och, i de
flesta fall, omöjligheten att vinna säker underrättelse, om en person är eller
varit förmyndare, föreståndare eller uppbördsman, om beloppet af de medel,
hvarför lian i följd af sådan befattning bör ansvara, och om eller å hvad tid
ansvarigheten eller den deraf beroende förmonsrätt må hafva upphört, sedan
personen blifvit skiljd från den befattning, hvarifrån samma rätt sig härledt,
hafva hos förstiäckningsgifvare vackt farhågor, hvilka lagt hinder i vägen lör
den, som sökt erhålla lån, emot säkerhet i fast pant; och, enligt hvad i den
Nådiga Propositionen förmäles, utestänger denna lätt hvarje fastighetsegare,
som veterligen innehar förmynderskap, från de lån, som på längre tider lemnas
af allmänna cassor och anses mest fördelagtige, samt kastar såmedelst ett
utseende af orättvisa på lagen, enär förmyndare-kallet icke är frivilligt, utan
en af lagen ålagd pligt.
Då det rådande misstroendet till inteckningar är oförenligt så väl med
begreppet om den säkerhet, hvilken uti en pant bör vara förvarad, som med
inteckningens ändamål, synes lagstiftarens mellankomst bär vara af nöden.
Emot det förslag, som lör undanrödjande af omförmaldte skadliga förhållande
i Nåder blifvit för Rikets Ständer framstäldt, hafva dock åtskilliga
anmärkningar egt rum; men enär kronan, kyrkor, fattighus och andra likarätt
egande verk och inrättningar hafva i sin magt att utöfva sträng och noggran
controll å uppbördsman och förvaltare, och desse följaktligen Uro underkastade
en fortgående och oafbrnten tillsyn, som, å de publika förvaltningsverkens sida,
aldrig bör eller utan ansvar får åsidosättas, synas de anmärkningar, som blifvit
gjorda emot en nedflyttning af den rätt, som Kronan jemte öfriga omförmälda
cassor, verk och inrättningar för närvarande ega bos uppbördsman och föreståndare,
icke förtjena synnerlig uppmärksamhet. Också hafva de flesta an~
märkningarne varit föranledda af fruktan att, genom den föreslagna förändringen,
omyndiga, hvilka äro oförmögne att sjelfve vårda sina angelägenheter,
skulle alltför ofta komma att vidkännas förluster, deremot ifrågaställde förmons
-
Lag-Utskottet/ Betänkande, N:o iS.
2
rätt förmenats utgöra ett säkert värn. Den fråga kan härvid göras, om någon
verklig och betryggande säkerhet nu finnes uti den af lagen för barnagods
bestämda förmonsrätt. För besvarande af denna fråga torde böra ihågkom
mas, hurusom lagen hvarken fordrar, såsom villkor för behörighet att vara
förmyndare, egandet af fastighet, eller hindrar den, som vid förmynderskans
emottagande eger dylik, att densamma sig afhända. Genom sistberörde åtgärd
försvinner emedlertid den säkerhet, förmonsratten skulle medföra, sä vidt
denna rätt afser förmyndarens fasta gods. Men försäljningen kan ofta hafva
varit föranledd just af ett penningebehof, för hvars afhjelpande genom stående
låu förmynderskapet utgjort ett hinder, derest förmyndaren icke velat begagna
en annan, enligt hvad erfarenheten visat, ofta anlitad utväg att gäcka ligen.s
bud, nemligen den att, efter öfverenskommelse med tredje person, åt honom
afträda förmyndare-befattningen för att densamma efter kort tid återtaga se
dan egendomen blrfvit till annans säkerhet, under liden, intecknad i hvilken
händelse myndlingens förmonsrätt ej åter vidtager, förr än ifrån len dag då
förmynderskapet ånyo anförtroddes åt förre förmyndaren.
Den säkerhet, som så helt och hållet kan till sitt bestånd eller upphörande
vara beroende pa ensidiga åtgärder af den, hos hvilken denna säkerhet
förutsattes, lemnar i verkligheten föga trygghet emot vårdslöshet och oredlighet
hos förmyndare..
®
Men utom det skäl, som af berörde osäkerhet kan hemtas emot bibehållande
af omyndiges ifrågaställde företrädesrätt, bör äfven uppmärksamheten
fästas vid den i Kongl. Majds Nådiga Proposition anmärkte omständighet att
penna företrädesrätt uti mera än ett fall motverkar det ändamål, den borde befrämja,
enär mången vederhäftig och skicklig person måste undandraga sig
förmyndare-kallet, emedan lian kunde komma i behof att söka lån emot inteckning,
samt den inteckningssäkerhet, som förmyndare tager i annans egendom
för omyndiges medel måste vika, derest någon okänd tyst förmonsrätt göres
gällande.
®
A igten af denna omständighet kan icke förbises, i synnerhet om man
besinner svårigheten att finna till förmyndare fullt passande personer och deraf
härflytande nödvändigheten att göra det omöjligt för dessa att, utan skada
för dem sjelfva, åtaga sig ett kall, för hvars ordentliga handhafvande den moraliska
känslan är en säkrare borgen, än det ekonomiska välståndet.
Att emedleitid derpå bör aktas, kan icke motsägas; och vore de omyndigas
oftanämnde förmonsrätt fullt betryggade, erbjöde densamma osviklig sä
-
8
Lag-Utskottets Betänkande, N:o i5.
kerliet, så vore jemväl en rubbning deraf betänklig, oansedt dess skadliga
verkningar på allmänna crediten; men då denna rätt för bos förmyndaren innestående
barnamedel kan när som helst af förmyndaren tillintetgöras; då således
en i många, kanske de fleste, fall blott skenbar säkerhet ligger deri; då
densamma motverkar det mål, den bör främja, och dä en kraftlös och ändamålsvidrig
lag är sämre, än ingen, och en ofullkomlig i sin felagtighet innebär
en källa till ständiga öfverträdelser och oredor; anser Utskottet några betänkligheter
icke böra möta emot vidtagandet af nu ifrågaställde förändring,
hvars föremål är icke minskning i det skydd, de omyndigas värnlöshet af
Staten påkallar, utan borttagandet ur lagen af ett stadgande, som, utan att bereda
den för enskilda fall dermed åsyftade fördel, deremot medför allmänna
menliga påföljder.
Farhågan för en sådan förändring torde dessutom kunna minskas i betraktande
deraf, att omyndiga, likmätigt den Kong!. Propositionen, skulle hädanefter
erhålla förmonsrätt i förmyndares egendom framför kronan, kyrkor,
fattighus och andra, efter nu gällande Lag, med förmynderskap lika rätt egande
Verk och Inrättningar, genom hvilken förändring de omyndigas säkerhet komnte
att ökas.
För ett dylikt företräde tala jemväl rättvisa och billighet. På sätt förut
blifvit anmärkt, kunna kronan och andra allmänna verk och inrättningar, medest
vidtagande af hvarjehanda försigtighetsmått, medelst en oafbruten tillsyn
af ansvarige personer, iagttaga sin rätt. Så icke den omyndige. Det bar
derföre blifvit en samhällets oeftergiflig^ pligt att vårda sig om den värnlöse,
och en lagstiftarens skyldighet att genom lagen underhjelpa denna omvårdnad.
Deri ligger grunden till det Nådiga förslaget i denna del, deri grunden till
den redovisningsskyldighet, som är ålagd förmyndare och som, redan innefattande
ett riktigt värn för de omyndige, Utskottet sökt göra än mer betryggande,
medelst det förslag, som Utskottet i serskildt betänkande, (N:o 14),
för beredande af säkrare controll i omförmälde hänseende inför Rikets Ständer
framlagt.
Härmed förmodar Utskottet, att de farhågor, som blifvit yttrade mot antagande
af ifrågaställde förändringar i prioritetsrätten, blifvit undanröjde; och att
visadt är, det Utskottet icke saknar giltiga skäl, för att i denna del understödja
det Nådiga förslaget.
En
-
9
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 15.
Enligt detsamma skulle vidare:
a) Sockenmagasiner och alla allmänna af Kongl. Maj:t stadfastade cassor,
penningeverk och inrättningar undfå samma fördel, som flera lika beskaffade
inrättningar redan åtnjuta;
//) Städer för fordran hos deras uppbördsmän erhålla betalningsrätt lika med
och icke, på sätt i Kongl. Förordningen den 22 November 1791 stadgas,
efter Kronan;
<0 för egendom, som embets- eller tjensteman i och för embete och tjenst
af enskilde emottagit, dessa erhålla förmånsrätt till betalning äfven lika med
kronan, kyrkor och allmänna inrättningar, icke blott hos egentliga uppbördsmän,
hvartill Kongl. Förordningen den 18 December 1823 föranleder,
utan hos embets- och tjenstemän i allmänhet;
d) den frälsemän tillagda förmonsrätt för fordringar hos deras uppbördsmän
upphöra;
omyndige njuta förmonsrätt för all hos föräldrar eller förmyndare egande
fordran samt, om gäldenären innehar flere förmyndarskap, sins emellan
erhålla lika rätt, antingen det ena förmyndarskapet är äldre än det andra;
f)
Kronan, städer, kyrkor och andra lika förmonsrättegande Verk och Inrättningar
likaledes sins emellan hafva samma rätt; och
g)
förmonsrätten för inteckning i fastighet äfven sträcka sig till den afgäld,
som deraf under concurstiden faller.
Af dessa bestämmelser kunna emedlertid icke alla anses innebära uttrycklig
förändring i nu gällande lagar och författningar. Dertill kunna åtminstone
icke hänförås bestämmelserne: att företrädesrätt i fastighet äfven bör
sträcka sig till den afgäld, som under concursen faller; att omyndiga skola
njuta förmonsrätt för all deras fordran hos föräldrar och förmyndare, samt att,
dm gäldenären innehar flera förmynderskap, de omyndige sins emellan böi a
erhålla lika rätt, utan afseende på förmynderskapens ålder, enär lagskipmno-en
i allmänhet härmed varit öfverensstämmande. För närvarande saknas
dock bestämda stadganden i dessa delar; och behofvet deraf är desto större,
som all villrådighet och osäkerhet måste undanrödjas för bedömandet af sa
Bih. till It. St. Prof. 1844. 7 Sami 1 A(d, 6 Häft,
2
10
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 15.
vigtiga, ofta återkom in an de förhållanden, som omförmälde. För rättvisan i
dessa bestämmelser torde emedlertid vara nog att erinra: att den, som för
fordran förvärfva t panträtt i fast egendom, måste vara berättigad till den afgäld,
som deraf faller, då panten blifvit öfverlemnad till fordringars godtgörelse;
att, då det är förmyndarens och den omyndiges personliga förhållanden
till hvarandra, den förres pligt att vaka för den sednares bästa, och den sednares
oförmåga att sjelf vårda sina interessen, som grundlägga myndlingens förmånsrätt
för de medel, förmyndaren förvaltat, så bör beskaffenheten af den
omyndiges åtkomst, den vare sig arf, gåfva eller testamente, ej verka till hvarken
ökande eller minskande af hans rätt; och att, enär ett sednare förmynderskap
i allmänhet måste antagas öka de tillgångar, en förmyndare har om
händer, och såmedelst säkerheten för en hans förra myndling, det vore obilligt
att så ‘gynna den sednare på den andres bekostnad, att denna ej ens finge
dela hvad han sjelf infört, utom det att den enas rätt bör af lagen hållas i
lika helgd med den andras.
Dessa för lika rätt omyndige emellan anförde skäl äro jemväl tillämplige
för likhet emellan Statens och allmänna Verks och Inrättningars fordringar
hos uppbördsman och föreståndare. För rättvisan af en sådan likhet åberopas
de följaktligen af LT(skottet, som jemväl anser de öfrige föreslagna förändringar
i förmonsrätten till fördel för sockenmagasin och allmänna af Kong]. Maj:t
stadfästa de cassor, penningeverk och inrättningar, för städer och för enskilde,
som till emhets- och tjensteman, i och för deras befattningar lemnat egendom,
vara i full öfverensstämmelse med rättvisans kraf och billighet; och förmodar
Utskottet de i Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition anförde skäl för upphörande
af frälsemäns nu egande, på Ridderskapets och Adelns Privilegier den 16 October
1723 grundade, förmonsrätt för fordringar hos deras uppbördsman, vara
så öfvertygande, att Höglofl. Ridderskapet och Adeln ej tvekar att, genom en
eftergift i denna deL medverka till en af behofvet påkallad lagförbättring.
Då, genom förvandling åt faddergåfva, som förmyndare emottagit, den
omyndige får en motsvarande fordran hos den förre, hvarför han icke skäligen
bör njuta mindre rätt, än för annan fordran, synes det förtydligande, som
Kongl. Maj:t i Nåder föreslagit af 17 Cap. 2 § Handels-Balken, vara ändamålsenligt.
Sedan Utskottet sålunda granskat Kongl. Majrts Nådiga Proposition,
får Utskottet, under öfvertygelse att ett antagande deraf skulle så för det
allmänna som för den enskilde blifva välgörande, alltså vördsamt tillstyrka,
11
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 15.
attj derest Höglofl. Ridderskapet och Adeln medgifverj det den
förmånsrätt, frälsemän för närvar ande ega för fordringar hos deras
uppbördsman, må upphöra. Kong/. Maj\ts ifrågavarande Nådiga
Proposition måtte af Rikets Ständer bifallas.
Stockholm den 16 September 1844.
Reservationer.
Af Herr Grefve Mörner: ”Redan under flere Riksmöten har frågan om
de tysta förmonsrätternes afskaffande utgjort föremål för Rikets Ständers öfverläggningar.
De skiftande oden, som den derunder rönt, vittna nogsamt
både derom, huru föga stadgade opinionerne i detta hänseende varit, och derom
huru grannlaga man ansett hvarje åtgärd, syftande att förminska eller förändra
den säkerhet, Lagen för närvarande tillerkänner omyndige för deras hos förmyndaren
innestående medel. För att undanrödja betäukligheterne hos dem, som
hyst den åsigt, att de omyndige skulle komma att äfventyra allt för mycket,
derest den dem nu tillagde förmånsrätt skulle borttagas eller nedflyttas efter alla
inteckningar, utan afseende på deras ålder, i förhållande till den tid, då förmyndaren
blifvit till förmynderskapet förordnad, har man förut ansett nödigt
att med förslaget om de tysta förmonsrätternes afskaffande och, såsom ett derifrån
oskiljaktigt villkor, sammanknippa bestämmandet af bättre och fullständigare
controller å förmyndarne, men nu har ett sådant förfarande icke vidare
funnits af behofvet påkalladt. Visserligen är ett serskildt förslag i sistnämnde
hänseende äfven vid denna Riksdag framstäldt, men det står icke i något
sammanhang med frågan om de tysta förmonsrätternes afskaffande, utan det
kan nu komma att helt och hållet bero af voteringarnes utgång i de serskilda
Riks-Stånden, huruvida ej de omyndige skola gå miste om den dem för närvarande
tillkommande företrädesrätt till betalning utur förmyndarens fastighet
framför sådane inteckningar, som vunnits efter det denne blifvit till förmyndare-befattningen
förordnad, utan att dock från Rikets Ständers sida några mått
och steg vidtagas för att på annat sätt betrygga de omyndiges rätt. Ensamt
denna omständighet har synts mig nog vigtig, för att bestämma mig att emot
Utskottets afgifne betänkande anmäla mina reservation; men flere andre för-?
hållanden komma dessutom härtill, hviika det skulle blifva för vidlyftigt att
fullständigt, utveckla, och jag derför endast får i korthet antyda, nemligen: Att,
om äfven förslaget till förändring uti 23 Cap. 1 och 2 §§. Ärfda-Ralken an?1
tages, så afser detta förslag dock endast att bereda större säkerhet derföre
12
Lag-Utskottets Betänkande, N.o i5.
att förmyndaren fullgör skyldigheten att uppgöra ocli aflemna läkning öfver sin
förvaltning, utan att dock derigenom förskringring af den omyndiges medel
fÖrekommes, för hvilket ändamål mera noggranna föreskrifter borde uti 22 Cap.
Arfda-Balken inrymmas; att, derest, såsom uti Betänkandet säges och äfven
velat bevisas, den säkerhet omyndig åtnjuter genom den nuvarande tysta förmonsrätten,
är mera skenbara än verklig, och lätt eluderas, den svårligen
torde för allmänna crediten kunna anses så menlig, som på ett annat ställe
uti Betänkandet påstås, ocli förändringen följaktligen vara af mindre vigt, än
man i allmänhet föreställer sig; att deremot, så vida det lagstadgande, hvars
upphäfvande nu är i fråga, verkligen, såsom jag vågar påstå, vid många tillfällen
åt omyndige, räddat deras egendom, sedan den utan deras förvållande,
råkat uti mindre ordentlige förmyndares händer, det skydd, värnlöse sålunda uti
Lagen åtnjutit, icke billigtvis torde böra utan all ersättning dem fråntagas; att,
då man, till stöd för förslaget, åberopar den större trygghet, som inteckningar
i några andra länder medföra, man icke torde böra förbise hvad nämnde lagar
å den andra siden stadga om säkerhet för omyndig persons åt förmyndaren
anförtrodde medel, såsom då Fransyska lagen vid ansvar ålägger förmyndaren
att sjelf låta uti sin fastighet inteckna hela myndlingens arf och, i händelse af
underlåtenhet härutaf, tillägger myndlingen en tyst förmonsrätt i förmyndarens
egendom; att ett stadgande i sådan syftning, som det nyssnämnda, men dock
icke af så vidsträckt omfattning, utan hvarigenom endast förmyndaren förpligtades
att för hvad han af myndlingens reda penningar sjelf innehade och i
sin rörelsa använde, lemna denne inteckning i sin fastighet, om förmyndaren
egde någon sådan, kunde, enligt min tanka, så mycket mindre anses obilligt,
som det måste vara fullkomligt öfverensstämmande med den vårdnad om omyndige
och deras gods, som Staten sig åtagit; att Staten för omyndigs penningar
fordrar samma säkerhet af förmyndaren, som denne är i tillfälle alt åt
andra sina fordringsegare utfästa; samt ändtligen att, derest äfven ej tvifvelsmål
skulle kunna ega rum derom, huruvida icke de allt mera och mera lättade
utvägarne att anlita crediten i dess yttersta utsträckning oftare visat sig vådliga
för den låntagande sjelf, än de befästat dennes välstånd, det åtminstone
lärer kunna få anses tvifvel underkastadt, huruvida, då man skall välja emellan
att låta den olägenhet qvarstå, hvilken långifvare nu äro underkastade genom
svårigheten att erhålla tillförlitlig kännedom, om en låntagare är med förmynderskap
besvärad eller icke, eller att, med långifvarens fritagande från allt
bekymmer i detta hänseende, i stället utsätta de omyndige för det äfventyr,
som oundvikligen kommer att drabba dem derigenom, att, då förmyndarens
ställning börjar att försämras, alla hans myndiga fordringsegare kunna hasta
Lag-Viskottets Betänkande, N:o i5.
13
att söka förvärfva sig -inteckningssäkerhet, under det ingen vårdar sig om de»
omyndiges'bästa, icke de» forJmmnda digesta. -W. h— «*» “fseende
vid betraktande af den sednare, mera vadliga, följden.
*f Herr Ceder,stråhle: ”Uti Utskottets tillstyrkande af bifall till den Kongl.
jÄsrÄm ft d<^his förmyndare innestfende medel efter intecknin.
o-s]rifvare ”kan jag för min del icke instämma, helst jag anser den samhal»
lH^ålioo-iade skyldighet att, genom ändamålsenliga lagbestämmelser, söka åt
£ ®de,. ra, ofl.
s„m de
fflLjyfSe 1'Te'tfa ‘hSseende taf"Xkl® p» tvä skal, nemligen,d* att
SjÄ
« J»
ätt kaf af förmyndare tillintetgöras, och dels att den skulle innebära ett beydl^hWe"
7d frägot- »ta l-Semot ilning ■ '-.Ä
®5£
också den säkerhet, omyndige hittills ega, icke ar f r^kl'f. 0C“. ifke
i n „a sätt fJtskottet anmärkt, tillintetgöras, hvaremot coiiectiv likväl icke
saknas kan iag dock icke finna, att dessa omständigheter utgöra skal att an
ÄWei mi.Ska denna säkerhet hvars behöflighet icke lärer tama ^
sältas.” Det återstår derföre alt tillse, huruvida den svårighet, som åt on y
ditr-s förmonsratt uppkommer för förmyndare att mot pant af sm fasta g
is •=>:. i: ä”«~ä s«X*-
»åtÄVirÄ ää
vXk n“ t «he” mätt, än för den omyndige, som, serdeles i de rfSSf.
ll, åt? ifan icke eger frander hvilka värda s,g om hans ange
lägenheter och controllera förmyndare, for betryggande af sin lätt icke eger
arman utväg än den, som genom lagstiftningen honom beredes. 1
fta,af
TnseT i ag mi - för närvarande och innan vården om omyndiges medel blir annXda
ordtfad och säkrare controller ä förmyndares förvaltmng deraf tiUvaän
som för närvarande finnas eller vid denna Riksdag blifvit före
flagnef böra afstyrka förändring i den förmonsratt, omyndig, enligt nu gällande
Jagt hos sin förmyndare eger.”
Af Herr Lee t or W allmän, som förenade sig med Herr Grefve Mörner.
14
Lag-Utsliottets Betänkande, No 16.
N:o 16.
Ank. till Exp.Utsk. d. 7 Sept., kl. 1 e. ra.
Betänkande, i anledning af väckt motion, angående ändring i straffbestämmelsen
för Prest, som mV/m- tfe»,
ej uppnått den
ålder, soto fordras för äktenskaps ingående.
luder den 24 nästlidne Augusti liar Högv. Preste-,Ståndet till LagL
tskottets behandling öfverlemnat ett af Herr Contracts-Prosten Helén ingifvet
memorial deruti blifvit anfördt, att, enligt Herr Contracts-Prostens omdöme,
vore det i 12 §. 2 Capitlet Giftermåls-Bal ken bestämda ansvar af embetets
förlust alltför strängt att tillämpa för det fall, då prest viger den, som
ej uppnatt den i 1 Gap. 6 %. berörde Balk föreskrifna ålder. Då emedlertid
i sednare tider sådan tillämpning skall egt rum, ansåge motionären nödigt, att
ett annat, etter felets art lämpadt, straff bestämmes; och liar han i sådant afseende
uppgjort följande förslag:
”Viger prest man eller qvinna före den i 1 Capitlet 6 §. GiftermålsBalken
utsatta ålder, straffes han antingen med erhållen varning af Dom-capit
beVets
förlust”'^US*)enS*0n ^
elJer kortare tid, eller slutligen med em
Vid
öfvervägande af hvad sålunda anfördt blifvit, har hos Utskottet i
framstå rummet fråga uppstått, huruvida icke det väckta förslaget grundade
sig pa ett missförstånd om nu gällande Lags föreskrifter i de! fall, hvarom
iii o tion en handfar, Hinder för äktenskap äro nemligen, antingen ovilkorlig*!j
hvarmed förstås sådana oföränderliga förhållanden, som för alltid upphäfva
äktenskapets laglighet och följagtligen göra detsamma, om det ändock tillkommei,
ogddt, eller vilkorl/gaj det vill säga sådana, som hafva sin grund i tillfaliiga
omständigheter, deder kunna undanrödjas, eller med tiden af sig sielfva
försvinna. Då nu i 2 Capitlet 12 f. Giftermåls-Balken stadgas: ”Viger
prest dem, som aktenskap ej bygga mage, vare vigsel ogild, och miste han
sitt prest-embete ; sa vill det således synas, som detta stadgande endast hade
afseende pa de ovil kor liga hhidren, men icke kunde tillämpas på det i 1 Capitiet
|0 §. nämnde Balk omtalade vilkorliga hinder, att contrahenterne ej uppnatt
den för äktenskaps ingående bestämda ålder; och häraf skulle åter vidare
följa, att, da förseelse å prestens sida emot sistnämnde lagrum icke eller au
-
15
Lag-Utshottels Betänkande, iY;e 16.
norstädes i Imagen finnes med serskildt ansvar belagdt, detta ansvar alltid
borde mätas efter de för tjenstefel i allmänhet bestämde grunder, samt det af
Men ehuru Utskottet, för sin del, funnit åtskillige skäl tala för en sådan
lagtolkning, måste dock Utskottet medgifva, att, vid jemförelse af de flere hithörande
stadgandena, lagens mening uti förevarande afseende icke befinnes så
klart och tydligt uttryckt, att all anledning till en motsatt tydning saknas,
helst det uppenbarligen visar sig, att lagen i andra afseenden icke med erforderlig
noggranhet skiljer emellan de vilkoiliga och ovilkorliga äktenskapshindren
samt det olika inflytande de hvar för sig, enligt sakens natur, böra
hafva på ett ingånget äktenskaps ogiltighet eller 1 estind. Och då motionären
härjemte antydt, hvad Utskottet jemväl har sig bekant, att olika åsigter i ämnet
vid lagskipningen gjort sig gällande, instämmer väl Utskottet i så måtto
med motionären, att Utskottet anser lagstiftningens mellankomst påkallas, för
att tillvägabringa en nödig rättelse, men Utskottet har härvid icke kunnat
förbise, att för ändamålet erfordras en lagförändring, eller, om man så vill
kalla det, en lagförklaring af större omfattning, än motionen, som afser blott
ett enda fall, åsyftar. Utom föreskriften om uppnådd viss ålder för att kunna
ingå äktenskap, så framt ej Konungen meddelar dispence, upptager vår lag
åtskilliga andra vilkoiliga äktenskapshinder, på hvilka större eller mindre vigt
blifvit lagd, och bland hvilka, såsom mest analoga med det förutnämnda,
här endast må anföras förbuden för syskonebarn och vissa besvågrade personer
att med hvarandra ingå äktenskap utan Konungens tillstånd. Alla dessa
hinder hafva dock det gemensamt, att de kunna undanrödjas, och böra just
i följd häraf, när hindret efteråt verkligen varder undanröjdt, hvarken för
contrahenterne sjelfve medföra påföljden af äktenskapets återgång, eller ådraga
den prest, som vigt, det stränga ansvaret af embetets förlust, så framt hans
förseelse af misstag tillkommit. Det rättsenliga vore således visserligen, efter
Utskottets tanka, att, lika med nya Lagförslaget, stadga så väl äktenskapets
återgång för contrahenterne, som embetets förlust för presten endast när ovilkorligt
hinder varit för handen, men i alla andra fall hänföra prestens förseelse
under den allmänna cathegorien af embetsfel, och låta det större eller
mindre ansvaret ankomma på de mer eller mindre försvårande omständigheter,
hvarunder förseelsen blifvit begången. Utskottet är emedlertid icke berättigadt
att, i anledning af den väckta motionen, föreslå en förändring af sådan omfattning,
och den skulle ej eller kunna vidtagas utan en mera vidsträckt rubb
-
16
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 16.
ning af nu gällande lags theori om de serskilda äktensk? pshindrens inflytande,
än som för närvarande skäligen kan komma i lråga.
Pa grund häraf, och då Utskottet i allmänhet hyllar den åsigt i lagstiftningen,
att, der flere stadganden finnas, .som hvila på samma grund,
partiella förändringar deraf icke äro lämplige, samt denna åsigt i synnerhet
synes, i fråga om stadganden, som tillhöra brottmåls-lagen,, böra gälla i en
tidpunkt, då en ny criminal-lag i sin helhet inom kort lärer komma under
öfverläggning, anser Utskottet sig destoheldre nu böra afstyrka bil all till
ifrågavarande motion, som vederbörande presterskap alltid måste i det speciella
afseende, hvarom motionen handlar, lättare än i de flesta andra, vara i
tillfälle att taga sig till vara för möjliga misstag, och äfven ty ret åt ett dröjsmål
med den föreslagna lagförändringar, intilldess den kan blifva mera allmän,
följagtligen icke är af någon betydenhet.
Utskottet får alltså vördsamt föreslå,
att Prosten Heléns omförmälda motion icke må till någon åtgärd
föranleda.
Stockholm den 17 September 1844.
Reservationer.
Af Herr Grefve C. G. Mörner: ”Utskottet har medgifvit icke allenast
att någon bestämd Lag icke finnes, som uttryckligen utstakar hvad ansvarspåfölid
skall ega rum för prest, som begår den af motionären omnämnde förseelse,
utan ock att olika åsigter i ämnet gjort sig vid lagskipning^ gällande
och föranledt en lag-tillämpning, stridande emot hvad Utskottet ansett rätt och
billigt; men Utskottet har, det oagtadt, kommit till det resultat, att Prosten
Heléns motion ej må till någon åtgärd föranleda, dervid Utskottet hufvudsakligen
åberopat, att motionen endast afsåg en partiell lagförändring, och att der
flere stadganden funnos, som hvilade på samma grund, partiella förändringar
deraf icke voro lämplige. Ehuru jag visserligen icke i allmänhet vill bestrida
riktigheten af sistberörde grundsats, skulle jag dock tro den icke rätt val
passa in uppå den förevarande frågan. Der, såsom fallet med densamma äi,
bestämd lag saknas och förseelsens bedömande följägtligen hittills berott uppå
huru domaren i hvarje serskildt fall uppfattat hvad som varit med lagens anda
17
Lag-Utskottets Betänkande, N;o 16.
och mening mest öfverensstämmande, kan jag för min del ej finna minsta
våda för möjlig rubbning af det gällande Lag-systemet vara för handen, derest
-en förklaring skulle beslutas, som stadgade, huru rätteligen vid dylika måls
bedömande skall förfaras:; och så mycket mera måste all farhåga i detta hänseende
förfalla, om förklaringen kommer att gå ut på, att förklara för lag
hvad. som Lag-Utskottet ansett vara öfverensstämmande med en rätt tillämpning
af nu befinflige lagbud. För min del skulle jag derföre vördsamt vilja
tillstyrka att genom utfärdande författning måtte stadgas, att Prest, som viger
man eller 'qvinna förr än de uppnått den i lag föreskrifne ålder, skall derföre
straffas såsom för embets-fel med böter eller tjenstens förlust på viss tid eller
för alltid efter omständigheterne.”
Af Herr Friherre Stjernstedt: ''Om än, i anseende till de olika åsigter,
som, efter hvad kändt är, i lagskipningen gjort sig gällande i fråga om
tillämpningen af ansvarsbestämmelsen uti 2 Cap. 12 §■ Giftermals-Balken,
då Prest öfverträdt det i 1 Cap. 6 § samma Balk gifne förbud, det skulle
synas, att lagstiftarens mellankomst vore nödig för att genom utfärdande af
mera bestämdt stadgande, än uti förevarande ämne redan finnes, tillvägabringa
enhet i lagens tillämpning, tror jag dock, att, då pröfning af ny Griminal-lag
förestår, vid antagande hvaraf lagstiftaren blir i tillfälle, att uti detta och öfrige
dithörande ämnen i ett sammanhang meddela de bud, som kunna vara
erforderlige, det ej ems vore lämpligt att nu meddela lagförklaring eller lagförändring
i det enstaka fall, hvarom Herr Contracts-ProSten Helens motion
handlar, helst utfärdandet af ytterligare stadgande härutinnan, med afseende å
sällsyntheten af ifrågavarande öfverträdelse, kan utan synnerlig olägenhet fördröjas;
och har jag på sådan grund instämt uti Utskottets tillstyrkande, att
■förevarande motion icke må till någon åtgärd föranleda’.
Af Herr Lector Wallmänt ”Jag anser det af motionären afsedda fall,
ehuru af domstolarne belagdt med ansvar efter 2 Cap. 12 § Giftermals-Balken,
höra till embetsförseelsev, som med ringare straff, än tjenstens förlust,
borde kunna försonas, och något hinder för rättelse i ett lagbud, hvars ol orenlighet
med billighet erkännes, synes mig icke kunna möta af den omständigheten,
att analoga stadganden förekomma, hvilka icke bli t vit y motionsväg töremål
för uppmärksamhet, lika litet, som jag finner det rättvist, att en lag,
hvarigenom enskildtes hela välfärd kan äfventyras, bibehalles, undei afvagtande
af en ny criminal-lag. Jag tillstyrker derföre, att, med bifall till motionä
Bih.
. till R. St. Prof. 1844. 7 Sami 1 Afd. 6 Höft.
3
18
Lag-Utskotteti Betänkande, N:o IS.
rens framställning, allmänna Lagens stadgande i 1 Cap. 6 §. GiftermåfcBalken
ett tillägg, på sätt han föreslagit, antages.
Af Herr Professor Knös, som biträdde Lector Wallman.
Af Herr Lagergren: ”Ehuru jag, lika med Lag-Utskottet, är af den
tanka, att Herr Contracts-Prosten Helens motion ej kan till någon åtgärd föranleda,
stöder jag dock denna min tanke på andra grunder, dem jag ansett
mig böra serskild! anföra.
1 Cap. i Giftermåls-Balken handlar om laga giftermål ocb om giftomannarätten.
I dess sista § är den föreskrift intagen, att man eller qvinna
ej må förr i äktenskap träda, än han häfver fyllt tjuguett år och hon femton,
utan Konungen pröfvar skäligt att lof dertill gifva. Förbehållet om Konungens
dispensationsrätt, jemnfördt med de allmänna undantag ifrån denna föreskrift,
som genom Kongl. Förordningen den 8 December 1756 och Kongl. Brefvet
den 15 Februari 1745 varit medgifne för ynglingar af allmogen och Lappdrängar,
synas mig utmärka, att lagstiftaren väl förklarat den stadgade åldern
utgöra ett vilkor för giftermåls ingående, men deremot icke ansett minderårigheten
innefatta sådant absolut hinder, att äktenskap mellan yngre personer, än
Lagen här säger, så vida det tillkommit genom ömsesidigt samtycke af begge
makarne och med giftomans tillåtelse, borde, blott för endera makans minderårighet,
höfvas eller blifva ogildt..
Annorlunda är förhållandet med de fall, som i 2 Cap. Giftermåls-Balken
uppräknas. Der handlas om dem , som äktenskap med hvarandra ej bygga
mäge; och att äktenskap i något af de der uppgifne förhållanden, med undantag
kanhända endast af fallet i 10 g., blifver ogildt, om än vigsel tillkommit.
Den prest, som viger personer, hvilka äktenskap ej bygga mäge, mister,
enligt 12 §. i detta Capitel, sitt embete.
Jemn för man Lagens ord i begge dessa capitel med hvarandra , samt
fäster tillbörlig uppmärksamhet på lagbudens indelning och på det rum i 2:dra
Capitlet, som innehåller straffbestämmelsen för prest, så kan det, efter min
tanke, ej vara tvifvel underkastadt, att lagstiftaren aldrig har velat, att straffbestämmelsen
i 2 Cap. 12 §. skulle tillämpas på prests åtgärd , att, under för
öfrigt lofliga förhållanden, sammanviga personer, som för minderårighet ej få
i gifte träda. I båda de fall, der lagen, i anseende till vissa civila påföljder,
förbudit äktenskapets fullbordan genom vigsel, innan de der föreskrifne åtgå»-
Lag-Utskottet» Betänkande, N:o iG,
der föregått, såsom i 7 Cap. 2 §. och 12 Cap. 1 §. Giftennåls-Balken, bar
Festens ansvar blifvit utsatt i sammanhang med sjelfva förbudet, hvaremot
Lagen i 1 Cap. 6 §. tiger om ansvaret för prest, som sin pligt häruti
åsidosätter.
. _Häraf s)'lies ,det 111 ;g vara klart och uppenbart, att prests förseelse att
viga dem, som ej hunnit laga ålder, ej bör eller kan hänföras till jemnförlighet
med det grofva fel, att prestman lemnat sitt embetsbiträde till mVot af de
antingen incestueusa eller eljest forbudna giftermål, hvarpå i det efterföljande
2 Cap. Giftermåls-Balken hafves afseende. Den förstnämnda förseelsen är
ett ringare tjenstefel, hvilket bör beifras och straffas , såsom andra fel och
försummelser i embetets utöfning.
Enär lagens mening i detta fall är alltför tydlig, att den af Herr Prosten
Helen föreslagne förklaring kan anses vara af behof påkallad, tillstyrker
jag att Hen Piostens motion ma, på sådan grund, Iemnas utan afseende.”
Af Herr Eklund, hvilken instämde i Herr Lagergrens yttrande.
Åf Herr Bills t rom, som förenade sig med Herr Friherre Stjernstedt.
STOCKHOLM, tryckt nos W. F. Dalman, 1844.
Lag-Ulskollels Betänkandej N:o 17.
N:o 17.
i
Ank. till Exp, Vtsk. den i5 Oct. kl 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förändring i 8
Cap. 7 S- Ärfda-Balken.
Under förmenande, att 7 §. i 8:de Cap, Ärfda-Balken vore orättvis,
«när den utesluter oäkta barn från arf efter sin egen moder, och såmedelst
straffar barnet för föräldrarnes fel, har Riksdags-Fullmägtigen Ola Svensson
från Malmöhus Län, uti ett hos Heder v. Bonde-Ståndet ingifvet och den
24 näsllidne Augusti till Lag-Utskottet öfverlemnadt, Memorial, hvilket Jons
Månsson från Skåne understödt, yrkat den ändring i berörde lagrum, att
oäkta barn måtte tillerkännas arfsrätt efter sin egen moder.
Uti enahanda syftning blef äfven framställning vid sistlidne Riksdag
gjord. Densamma afstyrkles likväl af dåvarande Lag-Utskott uti afgifvet och
af Rikets Ständer bifallet utlåtande, på följande grunder : att, enär äktenskapet
utgör en bland grundvalarne för Statens styrka och bestånd, måste det
vara af högsta vigt, att detsamma gynnas, under det hvarje annan, utan iagttagande
af föreskrifne former, ingången förening, äfven i sina följder, mötes
af lagens ogillande; att ifrågavarande klandrade lagbestämmelse hvilar
på den grundsats, alt laglig arfsrätt uppkommer endast genom laglig förening
emellan man och qvinna; att den betydliga afvikelse, som ifrån omförmälda,
i allmänna tänkesättet djupt fastade, grundsats komme att ega rum,
derest förslaget om rättighet för oäkta barn till arf efter moder antoges, skulle
otvifvelaktigt verka till minskad aktning för äktenskapet och såmedelst för
samhället medföra skadliga följder både i moraliskt och religieust hänseende;
äfvensom deraf ofta skulle föranledas tvister angående oäkta barns härkomst,
i händelse den ej blifvit af föräldrarne godvilligt uppenbarad, samt att lagstiftaren
tillbörligen sörjt för sådana barns naturliga rätt, då det blifvit förordnadt,
alt de skola af fader och moder njuta nödtorftig föda och uppfostran,
till dess de sig sjelfve nära kunna; och som berörde vid sista Riksdag
yttrade åsigter öfverensstämma med Utskottets egna, anser Utskottet sig endast
böra åberopa desamma såsom grund för sitt vördsamma tillstyrkande,
att motionen måtte lemnas utan afseende.
Stockholm den 24 September 1844
Bih. till R. St. Prat. 1844. 7 Sami. t Afd. 7 Hä/i.
3
1
Lag-Ulshollels Betänkandej N';0 IS.
N:o 18.
Betänkande, i anledning aj vackt motion om ändringar i Ansvarighets-
lagen för Stats-Rådets Ledamöter.
Under den 20 nästlidne Augusti har Högv. Preste Ståndet tili LagUtskottets
behandling öfverlemnat ett af Herr Prosten Säve ingifvet memorial,
deruti hän andragit, hurusom behofvet af de rättelser och förändringar
i ansvarighets-lagen för Stats-Rådets Ledamöter af den 10 Februari 1810,
som vid sisthållna Riksmöte påyrkats af Herr Prosten, jemte en Ledamot af
Höglofl. Ridderskapet och Adeln, för undanrödjande af ej allenast de felaktigheter
i samma lags redaction, som uppkommit i följd af Stats-Rådets förändrade
organisation, än ock andre väsendlligare brister, blifvit ytterligare
bekräftadt, genom det åtal, som Rikets Ständers Justilhe-Ombudsman, i enlighet
med Constitutions-Utskottets vid nämnde Riksmöte fattade beslut, anställt
och utfört emot flere Konungens Rådgifvare. Förhandlingarne i delta åtal
uppenbarade nemligen, huruledes de mest skiljaktiga begrepp om rätta meningen
af ifrågavarande lag i flere delar vore rådande hos personer, hvilkas
upphöjda ställning i samhället kräfde tillit till deras omdömen, och ådagalade
dermed, efter Herr Prostens tanke, saknaden af den fullständighet och bestämdhet
i lagen, som utgjorde vilkoret för den garanti, som med densamma
åsyftades. Denna brist läge emedlertid hufvudsakligast deri, att lagen icke
med noggrannhet upptager alla de vigliga bestämmelser uti Regerings-formen,
hvilkas öfverträdande, med afseende å det constitutionelia samhällsskickets
natur, syntes påkalla lagligt ansvar, samt att erforderliga stadganden icke funnos
för de fall, då ansvar efter allmän lag borde ådömas. Nu enär Konungens
Rådgifvares ansvarighet utgjorde en af de största garantier, som ett lagbundet
Styrelsesätt hade att erbjuda, ansåge motionären det vara en nödvändighetens
fordran, att lagen om denna ansvarighet blefve på det omsorgsfulllaste
granskad; och har han, i anledning häraf och under åberopande af de
skäl, som blifvit utvecklade i Lag-Utskottets vid sista Riksdag, under N:ris
127 och 179, uti omförmälda ämne afgifne betänkande!), ”till granskning och
godkännande” framställt det i sistnämnda Betänkande innefattade förslag till ansvarighetslag
för Konungens Rådgifvare, med hemställan likväl, om icke den i 3
§. influtna mening, ”dock härunder icke begripne sådane i denna 60 §. ej omnämnde
afgifler, hvilkas föremål äro inrättningar till enskildes gemensamma
nytta och beqvämlighet, såsom båk-, bro-, färj- och andre afgifter af dylik be
-
3
Lag-Utskottets Betänkande, N-o 18.
skaffenhet,” borde, enligt fleres vid omförmälde Riksdag tillkännagifva åsigt,
ur berörde § helt och hållet utgå.
I anledning af detta memorial, i hvars hufvudsakliga syftning Herr
Biskop Hallström instämt, har Utskottet tagit kännedom angående ofvanberörde
betfinkanden och till granskning och godkännande framställda förslag,
hvilket alltså måste beLraktas såsom en af Herr Prosten Såve, vid
innevarande Riksdag, väckt motion om de förändringar, detsamma innefattar;
och då Utskottet nu går alt utlåtande i ämnet afgifva, anser Utskottet
ledande till ordning och redighet i framställning, alt serskildt för hvarje
fall, deri förändring uti gällande ansvarighets-lagen blifvit ifrågasatt, omedelbart
i sammanhang med redogörelsen derför uttala sitt omdöme.
Den af åsyftade förändringarne, som först påkallar uppmärksamhet,
har till föremål att, i afseende på benämningen af Konungens Rådgifvare,
bringa ansvarighets-lagen till öfverensstämmelse med Rikets Grundlagar;
och skulle, i enlighet med förslaget, dels ansvarighels-lagens rubrik erhålla
denna lydelse: "Lag, hvarefter Stats-Ministrarne och öfrige Ledamöter af
Stats-Rådet, till h vilka för alla i denna lag uppräknade fall äfven hänföras
för tillfället förordnad föredragande och den embetsman, som i commandomål
Konungen råd g i 1 vit, skola för embetsfel af Riks-Rätt dömas; dels
ock vidare i lagen endast benämningen Stals-Råds-Ledamot komma att begagnas.
Då, genom de af Konungen och Rikets Ständer vid Riksdagen åren
184-0 och'1841 antagne Grundlagsförändringar, de i ansvarighets-lagen omnämnde
serskilde föredragandes, Hof-Canzlerens samt Rådgifvarnes i commandomål
befattningar blifvit öfverflyltade på Stats-Ministrarne och StatsRådets
öfrige Ledamöter samt dem emellan fördelade, och då, för undvikande
deraf att i hvarje § af ansvarighets-lagen upprepa benämningarne
på de serskilde Ledamöterne af Siats-Rådet, lämpligt är, att i rubriken till
lagen införes en allmän bestämmelse, som utvisar, hvilka embetsman nu,
enligt Grundlagarne, till Stats-Rådet höra, och att vidare blott användes
den°korta, men fullständiga benämningen Stats-Råds-Ledamot, får Utskottet
vördsamt tillstyrka,
att den i omjörmälda hänseende föreslagna förändring måtte
vinna Rikets Ständers bifall.
Hvad dernäst angår i öfrigt ifrågasatta förändringar i omförmälde lag,
4
Lag-Utskottets Betänkande j N-o i8.
så vill Utskottet följa den ordning, hvari de till ändring anmärkta stad*
ganden förekomma,
§ 3l
På sätt anmärkt blifvit, har motionären serskilt hemställt, om icke utur
omförmälde, uti framställda förslaget oförändrad bibehållna §, der det heter:
'Skulle Stats-Råds-Ledamot eller — .— — tillstyrka Konungen att
vidtaga sådant steg, hvilket uppenbarligen är stridande mot Regeringsformens
bokstafliga föreskrift uti § 57, rörande Riksens Ständers beskattningsrätt,
uti § 60 till förböjande af den bevillning, Rikets Ständer sig åtagit
eller af sådane artiklar, hvilka i densamma till bevillning räknas, allt
sådant till förhöjande åt Kronans inkomster; dock härunder icke begripna
sådana, i denna 60 § ej omnämnda, afgifler, hvilkas föremål äro inrättningar
till enskildes gemensamma nytta och beqvämlighet, såsom båk-,
bro-, färj- och andra afgifter af dylik beskaffenhet,” borde uteslutas sistnämnde
undantags-stadgande, från och med orden: ”dock härunder”, till
och med ”dylik beskaffenhet,"
Till stöd för ett sådant, vid sista Riksdag påyrkadt, uteslutande har
hufvudsakligen blifvit anfördt: att ifrågaställde § i dess närvarande skick,
ehuru icke grundlag, likväl fastställde elt undantag från hvad, som borde
kallas grundlagsvidrigt; att den saknade motsvarande föreskrift i Regeringsformens
60 §; att, enär de i undantaget omnämnde afgifter hvarken tjenade
till förökande af Kronans inkomster eller utgjorde bevillning, så kunde
deras förhöjande, utan Rikets Ständers samtycke, ej hänföras till öfverträdelse
af föieskrifterne i 57 och 60 §§ af Regeringsformen; att, om delta
undantag innefattade en förklaring af grundlagen, så vore det ej på sitt
rätta ställe i ansvarighets-lagen „ och att, om afsigten dermed varit att i
frågor, som röra den ekonomiska lagstiftningen, inrymma åt Konungens
Rådgifvare eu obegränsad rätt att till inrättningar för enskild nytta Öoch
beqvämlighet tillstyrka afgifter, så vore undantagets bibehållande betänkligt
och oförenligt med 89 § samt sista inom, af 60 § i berörde grundlag °
Lag-Utskottet, vid förenämnde Riksdag, ansåg likväl, att \iet vore vigtigt,
att elt undantag från stadgandena i 60 § Regeringsformen finnes,
som utmärker, att fastställandet eller förhöjandet af vissa afgifter, såsom
håk-, bio- och läij-afgifter i och för inrättningar till enskildes gemensamma
nytta och beqvämlighet, icke må betraktas såsom eu öfverträdelse af föreskriften
angående Rikets Ständers uteslutande beskattningsrätt, emedan i
annat fall Konungens Rådgifvare kunde anse sig. förhindrade att tillstyrka
5
Lag-Utskottets Betänkande^ N.o 18.
Jet sä beskaffade, för befrämjande af allmänna rörelsen nödiga, afgifler må
utgå, samt att det således skulle vara mindre välbetänkt att borttaga ifrågavarande
undantags—stadgande från det rum, det eibållit i ansvarighetslagen,
äfven om det måste medgifvas, att detsamma rätteligen bordt upptagas
i berörde § i Regeringsformen.
Då dessa skäl för undantagets bibehållande, enligt Utskottets omdöme,
äro fullt tillfyllestgörande, får Utskottet, som ej inser, att Konungens Rådgifvare
derigenom kunna anse sig berättigade all i något fall råda till åtgärder,
som stå i strid med grundiagarne, vördsamligen
afstyrka
bijall af Herr Prosten Säves ifrågavarande hemställan.
4§.
Till denna §, som stadgar, att den Stals-Råds-Ledamot, hvilken tillstyrker
emot verkställigheten af Tryckfrihetslagen stridande åtgärder, eller
underlåter att deremot göra föreställning, skall mista emhetet, har uti det
till godkännande framställda förslaget blitvit gjordt följande tillägg; ”och
varde ej vidare i Rikets tjenst nyttjad;’* och som, på sätt åberopade betänkandet
(N:o 127) innehåller, det i denna § omförmälda felaktiga förhållande,
med afseende på vigten deraf, alt tryckfrihetslagen hålles i helgd, är
jemförligt med de i föregående § uppräknade öfverlrädelser af 57, 60 och
66 m. fl. §§ i Regeringsformen, anser ock Utskottet, alt straffet i begge
fallen bör vara lika; i följd hvaraf Utskottet lemnar sitt
tillstyrkande
till den förändring, som motionären i denna del åsyftat.
5§.
Uti denna %, innefattande 2 moment, tillstyrktes af Lag-Utskottet
vid sista Riksdag följande förändringar:
af att det i första mom. för deri uppräknade öfverlrädelser bestämda
straff af embetets förlust, måtte skärpas genom ett tillägg derom, att den
Stats-Råds-Ledamot, som gör sig skyldig till någon af dessa öfverlrädelser,
aldrig bör kunna åter insättas i det embete, lian förverkat eller till annat
embete inom Siats-Rådet förordnas; och
6
Lag-Utskottets Betänkandej N.o iS
F)
alt emellan första och andra momenten måtte införas ett tredje af
följande innehåll :
”Stats-Råds-Ledamot, som i andra, än de i denna lag särskilt uppräknade
fall, uppenbarligen handlar emot grundlagarnes tydliga föreskrift, eller
tillstyrker eller annorledes befrämjar någon öfverträdelse deraf eller af andra
Rikets gällande lagar, eller underlåter att göra föreställningar emot
sådane öfverträdelse!’, eller dem vållar och befrämjar, genom uppsåtligt fördöljande
af någon upplysning, straffes såsom för orätt dom, enligt allmänna
lagens föreskrift i 1 cap. 12 § Rältegångs-Balken.’’
Vidkommande den förra af dessa i framställda förslaget intagna och
således af motionären nu påyrkade förändringar, så är väl, såsom skäl för
tillstyrkandet deraf, åberopad den vådliga beskaffenheten af de i 1 inom.
af omförmäldte § med straff belag^e öfverträdelser af vissa §§ i Regeringsformen,
såsom 65 §, angående användandet af Rikets ordinarie Statsmedel
eller åtagna bevillning, 74 §, rörande gärds fordrande till utförande af uppkommet
krig och 76 §, angående Rikets fördjupande i skuld; men ehuru
vådliga dessa öfverträdelser än äro, anser likväl Utskottet dem ej vara af
farligare beskaffenhet och till sina följder för samhället menligare, än alt
de kunna försonas med redan bestämda straff, som för andra, i icke någon
mån ringare öfverträdelser, ansetts tillräcklige.
Nu enär föreslagna skärpningen af ifrågavarande straff således icke
kunde ega rum utan afvikelse från den rigtiga grundsatts, att påföljden bör
mätas efter ge^ningen, som brottmåls-lagstiftaren städse bör hafva till ögonmärke,
och utan att rubba den inre öfverensstämmelse emellan straffen,
som utgör ett väsendtligt villkor för lagens fullkomlighet, kan Utskottet
icke understödja motionärens förslag i denna omständighet; i följd hvaraf
vördsamt
j öreslås,
att Rikets Ständer måtte härutinnan lemna motionen utan af
seende.
Hvad åter beträffar föreslagna nya momentet, som i ordningen skulle
blifva det andra, hvadan det, som nu innehar detta rum, borde utgöra det
tredje, så finner Utskottet detsamma vara af behofvet påkalladt, till stöd
för hvilket omdöme Utskottet åberopar den af Lag-Utskottet vid sista Riksdag,
för intagande af berörde moment, anförde omständighet, att straffbestämmelser
helt och hållet saknas ej mindre för åsidosättande af sladgandena
i 87 § Regeringsformen, än ock för uragtlåtenhet, att iagltaga alla
andra i ansvarighets-lagen icke serskildt nämnde grundlagsföreskrifter, eller
Lag-Utskottets Betänkande, N-o 18.
7
att motverka deremot stridande åtgärder, samt för öfverträdelser af allmänna
lagen, för hvilket allt Stals-Rådet, enligt Regeringsformens 106 §, skall
af Riks-Rätt dömas.
Då, efter Utskottets åsigt, denna brist bör o b, genom omförmälde moment,
på ett tillfredsställande sätt, kan afhjelpas, anser äfven ULskottet vidare
skäl öfverflödige för sitt vördsamma
tillstyrkande,
att Rikets Ständer mätte besluta, att detta moment bör, i enlighet
med motionärens förslag, i ansvarighets-lagen intagas.
7 §.
Enligt berörde förslag, skulle denna som stadgar ansvar, derest
Stats-Ministern för Utrikes ärendena, eller Hof-Canzler eller den Stats-RudsLedamot,
Konungen, i dennes frånvaro, tillkallar, döljer någon vigtig underrättelse
i ministeriella frågor, erhålla den förändring, att orden ”eller
Ilof-Canzler” ulginge ; och anser äfven Utskottet denna förändring vara öfverenslämmande
med Utskottets här ofvan yttrade åsigt, aLt i ansvarighetslagen
blott bör nämnas de embetsman, som för närvarande, enligt grundlagarne,
till Siats-Rådet höra; hvarjemte och då Regeringsformens H §
stadgar, att ministeriella mål böra af Stats-Ministern för Utrikes ärendena
eller, i dennes frånvaro, af den Stats-Råds-Ledamot, Konungen tillkallar,
föredragas i närvaro af någon annan Siats-Rådets Ledamot, Utskottet {inner,
att den i förevarande § bestämda ansvarighet äfven bör utsträckas till.
sistnämnde Ledamot, derest jemväl han skulle göra sig skyldig till den öfverträdelse,
som denna § afser, och således, att ett stadgande derom i samma
§ är af nöden; vid hvilket förhållande Utskottet
tillstyrker,
att y $ i an svar ighets-lagen för Konungens Rådgifvare måtte
erhålla följande förändrade lydelse:
”Skulle Stats Ministern för Utrikes Ärendena, eller den
Stats-Råds-Ledamot, Konungen i dennes frånvaro tillkallar, eller
den af Stats-Rädets Ledamöter, som, enligt Regeringsformens
n S, är närvarande, då ministeriella mål inför Konungen
föredragas och anmälas, dölja för Konungen bevisligen
någon af Konungens Embetsman, eller främmande makters sändebud,
till följe af dem uppdragne kall, meddelad vigtig under
-
8
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 18.
rättelse i frågorj som röra krig, fred eller förbund emellan
Riket och annan Stat, miste han embetet. — Sker det af bevisligt
uppsåt att Konungen och Riket skada, straffes han efter
4 Cap. Missgernings-Balken.”
8 §.
Uti motionärens förslag Ur 2 mom, i denna § uteslutet; och enär deruti
förekommande stadganden redan finnas uti inledningen till ansvarighets-lagen,
hvarest de jemväl hafva sin rätta plats, får Utskottet, som således
delar motionärens åsigt om obehöfligheten af ifrågavarande moment,
tillstyrka
att detsamma måtte ur ansvarighets lagen utgå.
IQ §.
Följande ord i denna §, neml.: *'de i 1 § omnämnde’'* och ”af publika
medel” hafva uti framställda förslaget blifvit förändrade, de förre till
”de i denna lag omnämnde” och de sednare till *Jaf Statsmedel.”
Båda dessa förändringar äro, enligt Utskottets omdöme, ändamålsenliga.
Isynnerhet leder den sistnämnda Lill att bestämdare angifva beskaffenheten
af de medel, med hvilkas förlust en afskedad Stats-Råds-Ledamot kan
straffas, likmätigt omförmälde §; hvadan Utskottet vördsamligen
föreslår,
att förslaget i detta hänseende måtte gillas.
11 §.
Ehuru den bestämmelse, som denna § innefattar, angående tiden, hvarinom
anmärkningar emot Stats-Råds-Protocoll böra göras, för att kunna
föranleda till åtal, kunde synas obehöflig, med afseende å stadgandet i 76
§ Riksdags-Ordningen, och anledning således ej saknats att, på sätt, som
skett uti framställda förslaget, helt och hållet utesluta ifrågavarande §,
finner likväl Utskottet ej skäl att borttaga densamma ur ansvarighets-la
gen,
Lag-Utskottets Betänkande, N.o 18.
9
gen, enär den bestämdare än annorstädes meddelar föreskrift för ett fall,
som på tillämpningen af berörde Lag har ett väsendtligt inflytande. Utskottet
kan derföre
ej understödja förslaget i denna del.
Utskottet har härmed ultalatsilt omdöme i afseende på de förändringar
i ansvarighetslagen för Konungens rådgifvare, som blifvit ifrågasatte; och
sedan Utskottet sammanfattat ett dermed öfverensstämmande förslag, får Utskottet,
efter vidtagande af några obetydliga, på saken ej inverkande, rätttelser
i redactionen af lagens oförändrade stadganden, vördsamt
tillstyrka,
att Rikets Ständer måtte för deras del besluta, att ansvarighetslagen
för Konungens Rådgifvare bör erhålla följande, i vissa
delar förändrade, lydelse:
. La$>
hvarefter Stats Ministrarne och öfrige ledamöter af Stats-Råide
t till hvilka, för alla i denna Lag uppräknade fall, äfven hänföras
för tillfället förordnad föredragande och den embetsman,
som i commandomål Konungen råd gif vit, skola f ör embetsfel
af Riks-Rätt dömas.
Stats-Rådets ledamöter skola, på sätt Regerings-formen af
den 6 Juni 180g föreskrifver, uti förekommande Regerings-ärenden,
af hvad beskaffenhet de vara må, efter bästa förstånd
och öfvertygelse, råda Konungen till det, som Rikets Grundlagar
likmätigt är, samt, i öfverensstämmelse med dem, Konungens
och Rikets förmån befrämja-, alltid låta sig vårda om Konungens
magt och Rikets Ständers samt innebyggares fri- och rättigheter,
allt efter hvad härom i Rikets Lagar och Författningar
är stadgadt och förordnadt, samt sjelf kraf de påminna om Rikets
rätt och bästa; dock endast Konungen råd gifva, men ej jemte
Honom regera. De äro ej allenast såsom medborgare och för
sina personer underkastade hvad allmän Lag och laga stadgar
bjuda, utan skota ock för sina rådslag och gerningar, i och för
deras embeten, vara Konungen och Rikets Ständer ansvarigei
på sätt Regeringsformen utstakar, och här nedanföre stadgas,
men ej i och för dem af enskilde personer kunna tilltalas.
Desse embetsman kan ej eller till last läggas, om, emot deras,
Bik. till R. St. Prot. 1844. 7 Sami,, 1 Afd., 7 Haft.
2
JO
Lag-Utskottets Betänkande N.-o 18.
på anförda skäl grundade, råd, utgången, utan deras förvållande
, blif ver olycklig, och det åsyftade goda ändamålet icke
vinnes.
§ t
Försöker
någon Stats-Råds ledamot , under den tid, då
Regeringen, enligt 3g, fo, 41, 42 och 43 >§'<§ af Regeringsformen,
föres af Stats-Rådet, att väldsammeligen öfverändakasta
regeringssättet, sådant det genom Rikets Grundlagar antaget
är, eller med råd eller gerning medverkar till lagstridigt kullkastande
af någon Rikets Grundlag, eller tillstyrker någon
Stats Råds ledamot, när Regerigen icke af Stats-Rådet föres,
sådant lagstridigt steg, eller underlåter att deremot göra föreställning,
enär han finner sådant å färde vara, eller uppsåtligt
och bevisligen fördöljer någon omständighet, som kunnat
sådant steg förekomma, straffes såsom Piikets förrädare och
miste lif, ära och gods.
Ehvad Regeringen föres af Stats-Rådet eller icke, vare
till samma straff skyldig den ledamot af Stats-Rådet, hvilken
genom tillstyrkande eller underlåtenhet att föreställning göra,
när han finner sådant å färde vara, eller, genom uppsåtligt och
bevisligt fördöljande af någon upplysning, befrämjar eller vållar
sådant lagstridigt steg, som, enligt 110 S af Regeringsformen,
såsom förräderi anses bör.
§ 2.
Underlåter Stäts-Rådet den ovillkorliga pligt att, i de fall,
gi, g2, g3 och g4 Regerings formen utstaka, till deruti foreskrifne
tider Rikets Ständer till allmän Riksdag kalla, eller
skulle en eller flere Stats Rådets ledamöter sådan kallelse afstyrka,
eller Piikets Ständers sammankomst till lagtima Riksdag
å den tid, de utsatt, förhindra söka, skola den eller de
brottslig mista embetet samt vara ovärdige att vidare nyttjas
i Piikets tjenst. Lag samma vare, om ledamot af Stats-Rådet
tillstyrker Konungen att, innan Riksdagskallelse i hufvudstadens
kyrkor vederbörligen kungjord blifvit, egenmägtigt eller våldsammeligen
lyfta den i 63 $ Regeringsformen sist omförmäl
-
Lag-TJiskollels Betänkande N'o 18.
11
da penningesumma, hvarå Rikets Ständer förseglad anordning
Isrnnat; likaledes om Stats Rådet, dä det, likmätigt 3g, 4°j 4'>
4% och 43 ffS* Regerings-formen, förer Regeringen, på ofvan
omförmälda olagliga tid och sätt , berörde summa ly fter,
eller någon Stats-Rådets ledamot ett så beskajfädt lyftande
tillstyrker.
§ 3.
»
Skulle Stats-Råds-ledamot tillstyrka Konungen att vidtaga
sådant steg, hvilket uppenbarligen är stridande emot Regeringsformens
bokstafliga föreskrift uti 5y rörande Rikets Ständers
beskattnings-rätt, uti 60 ,§, till förhöjande af den bevillning,
Rikets Ständer sig åtagit, eller af sädane artiklar, hvilka
i densamma till bevillning räknas : allt sådant till förökande
af Kronans inkomster; dock härunder icke begripne sådane,
i denna 60 ej omnämnde, afgifter, hvilkas föremål äro
inrättningar till enskildes gemensamma nytta och beqvämlighet,
såsom B åk-, Bro-, Färj- och andra afgifter af dylik beskaffenhet;
uti y3 f, rörande påbjudande, uppbärande eller fordrande af
nya pålagor, utskrifningar af manskap, penningar eller varor,
utan Rikets Ständers samtycke; uti 66, 68 och ja , rörande
Rikets Ständers befattning med Banco- och Riksgälds-verken,
samt uti y8 §, att någon del af Riket icke må kunna
derifrån af söndras, eller underlåter han att emot sådant lagstridigt
steg göra föreställning, eller det vållar och befrämjar
genom uppsåtligt och bevisligt fördöljande af någon upplysning,
miste embetet och varde ej vidare nyttjad i Rikets tjenst.
§ 4.
Stats-Råds ledamot, hvilken tillstyrker emot verkställigheten
af den, af Konung och Ständer fastställde, Tryckfrihetslag,
stridande steg, eller underlåter att deremot göra föreställning,
miste embetet och varde ej vidare i Rikets tjenst nyttjad.
§ 5.
Underlåter Stats-Råds-ledamot att, på sätt 65 § förmäler>
till protocollet göra föreställningar emot användandet af
12
Lag-Utskottets Betänkande N'0 IS.
Rikets ordinarie Statsmedel, eller åtagen bevillning, annorlunda
än faststäldt blijvit, eller försummar han att i sådant fall
till protocollet anjöra hvad Rikets Ständer i den del förordnat,
eller tillstyrker sådan embetsman något, som uppenbarligen
är stridande emot Regerings-formens bokstafliga J öreskrift uti
1 mom. af 74 §’ rörande gärds fordrande vid truppers tåg och
marscher, till utförande af ett uppkommet krig; uti-f angående
Rikets fördjupande i skuld och upptagande af län; uti yy §,
rörande disposition af Kronans domainer, så vidt sådant angår
dén Rikets Ständer i samma förbehållna rätt ; uti ng om
mynt-väsendet, och uti 80 om indelnings-verket, eller underlåter
han att emot sådant lagstridigt steg göra föreställning,
eller det vållar eller befrämjar genom uppsåtligt och bevisligt
fördöljande af någon upplysning, eller tillstyrker Konungen att
något beslut fatta i de mål, om hvilka i3 ff handlar, utan att
till utomordentligt Stats Råd kallelse blifvit utfärdad, miste
embetet
Stats-Råds
ledamot, som i andra, än de i denna Lag serskildt
uppräknade fall, uppenbarligen handlar emot Grundlagarnes
tydliga f öreskrift, eller tillstyrker eller annorledes bef rämjar någon
öfverträdelse deraf eller af andra Rikets gällande Lagar, eller
underlåter att göra föreställningar emot sådane öfverträdelser,
eller dem vållar och befrämjar genom uppsåtligt fördöljande
af någon upplysning, straffes såsom för orätt dom, enligt allmänna
Lagens föreskrifter i 1 Cap va ,$* Rättegångs Balken.
Om, genom någon Stats-Råds ledamots tillstyrkande eller underlåtande
att göra föreställningar eller uppsåtligt och bevisligt
fördöljande af någon upplysning, någon lider skada till
lif, ära eller personlig frihet, utan att lagligen förvunnen och
dömd vara, eller förlorar gods, löst eller fast, utan laga ransakning
och dom, eller varder någons frid i haris hus störd,
eller förvises någon frän ort till annan; vare, för sådant lagstridigt
förhållande, Lag, som i nämnde Cap. och § af Rättegångs
Balken stadgad är för domare, hvilken vrång dom fäller►
§ 6-
Uraktlåta Stats-Rådets ledamöter att de öfrige dem i Grund
-
Lag-Utskottet» Betänkande N-o 18.
i$
lagen uttryckligen föreskrifne, men i denna Ansvarighetslag
icke serskildt uppräknade, pligter och föreskrifter iakttaga och
fullgöra, ankomme det på Rikets Ständer att hos Konungen
göra sådan anmälan, hvartill 10y ff af Regerings-formen dem
berättigar, med iakttagande af de villkor, samma $ i dess sednare
mom. stadgar.
§ 7.
Skulle Ståts-Minister för Utrikes Ärendena, eller den
Stats Råds-ledamot, Konungen i dennes frånvaro tillkallar, eller
den af Stats-Rådets ledamöter, som. enligt Regerings-formens
11 är närvarande då ministeriella mål inför Konungen
föredragas och anmälas, dölja för Konungen bevisligen någon
af honungens embetsmän eller främmande Magters sändebud,
till följd af dem uppdragne kall. meddelad vigtig underrättelse
1 frågor, som röra krig, fred eller förbund emellan Riket och
annan Stat, miste han embetet. Sker det af bevisligt uppsåt
att Konungen och Riket skada, straffes, han efter 4 Cap.
Missgernings■ Balken.
§ 8.
Från Konungen utgående expeditioner och befallningar
skola vara försedde med den föredragandes contrasignation och
instämma med deröfver förde protocoll j sker annorlunda genom
någon föredragandens åtgärd miste han embetet, utan att
någon tid kunna deruti åter insättas, eller till annat embete
inom Stats-Rådet förordnas. Uraktlåter föredragande att till
Stats-Rådets protocoll göra föreställning emot sådant Konungens
beslut, hvithet han finner stridande emot Regerings formens
bokstafliga föreskrift, och oaktadt Konungens ändock fortfarande
yrkande, att ett sådant beslut skall utfärdas, ej då utöfvar
sin rättighet och pligt att contrasignation derå vägra,
vare lag samma ; likasom om han embetet återtager förr, ärt
Rikets Ständer hans förhållande pr öfva t och gillat. Lider någon
skada till lif, ära eller personlig frihet, eller mister gods,
löst eller fast, utan laga ransakning och dom, eller blifver
4
Lag-Uukollels Betänkandej N.o 18.
någons frid i hans hus störd, eller någon förvisad från ort
till annan derigenom, alt föredraganden contrasignation ej
vägrat, straffes han dessutom för sådant lagstridigt förhållande,
på sätt allmänna Lagen i 1 Cap. 12 § Rät tegängs-Bal ken
stadgar för domare, som vräng dom fäller.
§ 9.
Stats Råd, hvilken af Konungen dertill utsedd och förordnad,
tager säte och röstar i Högsta Domstolen öfver mål,
som frän Krigs Domstolarne dragas under Konungens pröfning,
vare för sådan domare-befattning underkastad domare-jäf och
ansvar, enligt Lag och laga stadgar, lika med annan ledamot
af Högsta Domstolen.
§ <0.
Enär någon af de i denna Lag omnämnde embetsman tilltalas,
som redan ur tjensten blifvit entledigad eller afsked
tagit, och varder om begångne förbrytelser öfvertygad, vare
han förfallen till enahanda ansvar, såsom vore han verkligen
tjenstgörande, och svare förlusten af hvad han i pension eller
andra förmoner af Statsmedel kan innehafva emot förlusten af
embetet, om han det ännu innehade.
§ 11-
Hvad emot StatS-Råds-Protocoll intill den dag, dä Riksdagen
börjas, under då påstående Riksdag, icke anmärkt blifver,
derå må sedan vid påföljande Riksdagar åtal icke ega rum.
Stockholm den 20 September 1844.
Reservationer.
Af Herr Grefve Mörner: ”Då frågan om förändring uti Ansvarighets- •
Lagen för Slats-Rådels ledamöter vid förra Riksdagen uti Lag-Utskottet
förehades, var jag ski)jagtig från Utskottets pluralitet i fråga, så väl derom,
att det uti 4 § stadgade ansvar att mista embetet blef förhöjdt genom det
tillägg, att den sakfäilde ej skulle vidare få i Rikets tjenst nyttjas, sona ock
Lag-Ltskollets Betänkande ZV.o 18.
derom alt uti 5 §. ett nytt moment infördes, b v i I ket, enligt min åsigt, rubbade
den inre öfverensslåmmelsen emellan de serskiida delarne af Ansvarighets-Lagen.
Utskottet har nu åter förnyat sitt förra förslag i båda dessa
hänseenden, och enär de betänkligheter, som vid 184-1 års Riksdag deremot
yttrades, då tillvunno sig det afseende inom de respective Riks-Slånden,
att tilläggen slutligen komrno att utur det af Rikets Ständer antagna
och till Kong!. Maj;t öfverlenmade förslag helt och hållet utgå, anser jag
mig icke böia underlåta att äfven denna gång söka fästa uppmärksamheten
på det olämpliga uti ifrågasatte nya stadganden.
Hvad först angår tillägget uti 4 §, så vågar jag påstå, alt det för den,
som med uppmärksamhet genomläst Tryckfiihels-Lagen och gjort sig reda
för hvilka frågor, som, i anledning af densamma, kunna blifva föremål för
Regeringens åtgärder och beslut, skall vara klart icke allenast alt, vid tillämpningen
af Tryckfrihels-Lagen, sådane misstag möjligen kunna inträffa,
som icke ovillkorligen böra medföra den påföljd alt Stats-Råds-Ledamot,
som dertill befinnes saker, skall anses ovärdig alt vidare nyttjas i Rikets
tjenst, utan ock att de svårare ingrepp i Tryckfriheten, livilka rättvisligen
skulle påkalla ett sådant straff, ej hos oss vidare äro ens tänkbare utan en
fullkomlig upplösning af allt rätts-tillstånd, då styrkan skulle för tillfället
skrifva Lag. Tillägget borde således kunna anses mera skadligt än nyttigt
och alldeles icke af behofvet påkalladt.
Beträffande sedermera det föreslagna nya momentet i 5 § AnsvarighelsLagen,
så torde dervid till en början böra erinras, alt hela denna Lag går
ut på att bestämma och classificara de öfverträdelser, för hvilka en StatsRåds-Ledamot,
såsom sådan, är underkastad ansvar samt att för hvarje serskildt
fall utsätta straflpålöljderne, och att densamma således utgör ett supplement
till löfi §. Regeringsformen, hvars fullkomlighet icke bör sökas deruti,
att detsamma skall innefatta en ordagrann afskrift af nämnde § med
straffbestämmelser inpassade på lämpliga ställen, utan till hvars väserultliga
egenskaper det fastmera måste höra att, derest de i den omnämnde §. af
G i undlagen begagnade uttryck möjligen skulle, såsom i ett eller annat afseende
mindre bestämda, kunna någon gång så missförstås, alt åtal biefvoemot
Konungens Rådgifvare väckta, hvilka, om de äfven icke kunde anses hos
anmärkarne uppenbara förföljelse-anda och hämdbegär, dock åtminstone
åtlagalade, att vid deras beslutande sådan omtanka ej blifvit iagtlagen, som
ei fordrats till förekommande deraf, alt ej genom någon allt för obetydlig
anmärkning Representationens anseende bos andra Nationer skulle lida,
Lagen åtminstone må skydda den eller de anklagade från vådliga följder af
i6
Lag-Utskoltets Betiikande N.o 18.
ett sådant förfarande utaf de delegerade, hvilka utöfva anmärkningsrätten.
Med visligt afseende på delta förhållande, synes den nu gällande AnsvarMiets-Lagen
för Stats-Rådets Ledamöter hafva blifvit författad, och ail ändring
deruti måste derföre endast med största varsamhet verkställas. Det
föreslagna nya Lagstadgandet saknar emedlertid, enligt min tanka, förrberörde
egenskaper, så väl genom bristande noggrannhet i caracteriserandet af
sjelfva öfverträdelserne, som derigenom, att det ifrågasätter tillämpning
af 1 Cap. 12 §. Rät tegå ngs-Bal ken för sådane felagtige Regerings-åtgärder
af allmän beskaffenhet, h vilka måste anses och bedömas efter annan
måttstock, än som följes vid lagskipning i enskilda mål. -— Rätteligen
bestämmer nu gällande Ansvarighets-Lag straff enligt förrberörde lagrum
för sådane fall, då, genom behandlingen af de till Stats-Rådets pröfning
hörande administrativa mål eller uti andre dermed likartade åtgärder, enskild
man blifver till person eller egendom våldförd eller skadad, men utöfver
denna gräns ,bör tillämpningen af det ifrågasatta lagbudet ej utsträckas
till de uti det föreslagne nya momentet förekommande allmänna Regeringsåteärder,
hvilka deremot kunna föranleda till en sådan anmälan, som enligt
c?
7
,j
107 §. Regerings formen får ega rum .
Af Herr Professor Knös, hvilken instämt i Herr Grefve Mörners mening.
Af Herr Lagergren: ”Enär Lag-Utskottet, genom förestående Betänkande,
tillstyrkt de väsendtligaste af de förändringar i Ansvarighels-Lageu af den 10
Februari 1810, som utgjorde föremål för Utskottets i samma ämne vid 1840
års Riksdag afgifne Betänkanden under Ntris 127 och 1/9, får jag, i öfver*
ensstämmelse med min då yttrade tanka, äfven nu mig mot Utskottets beslut
reservera.
1810 års Ansvarighets-Lag, tillkommen i följd af föreskriften uti sista
mom. af 106 §. Regeringsformen och tydligen ämnad att amplifiera och
fullborda de i nämnde Grundlag gifne allmänna bestämmelser om StatsRådets
ansvarighet, bör ifrån denna synpunkt betraktas. Man skall vid ett
sådant skärskådande igenkänna den klara och riktiga tankegång, efter hvilken
samma Ansvarighets Lag är uppställd, och som röjer sig ej mindre i
bestämmandet af öfverlädelsernas olika arter, än i utstakandet af påföljderna.
— En speciel Straff-Lag, hvarefter innehafvarne af Rikets högsta och
vigtigaste embeten skola dömas, bör icke ändras utan med mycken varsamhet
och med oaflåtligt afseende å de allmänna grunder för denna ansvarighet,
som genom sjelfva Grundlagen äro utstakade.
Då Utskottet tillstyrkt en skärpning i straffet för den uti 4 §. beskrif
ne
-
Lag-UttkollcCs Betänkande; N-o 18.
jy
ne öfverträdelse, tror jag alt Utskottet dermed gått utöfver Lagens grund.
Tryckfrihels-förordningen är en Grundlag. Angrepp emot Grundlagarne,
åsyftande deras kullkastande, bestraffas efter 1 §. Dit skulle följagtligen höra
den position eller negativa åtgärd af Stats-Råds-Ledamot, hvarigenom
Tryckfriheten, såsom en genom Grundlag bestämd allmän rättighet, blefve
olagligen inskränkt eller ock omintetgjord. Deremot handlar 4 § om fel
eller misstag uti Tryckfrihets-Lagens concreta tillämpning; och ^ansvaret för
sådane fel eller misstag, hvarigenom blott en enskild mans rätt kan blifva
för nära trädd, bör ej sättas i likhet med de, på hela samhället inverkande
och allas rätt förnärmande, åtgärder, som omtalas i 3 §. Jag afstyrker således
den af Utskottet föreslagna ansvars-skärpning i 4 §.
Det tillägg, Utskottet föreslagit i D §, blef vid 1840 års Riksdag icke
af Rikets Ständer antaget. Jag anser samma tillägg icke eller nu böra
gillas. Det upptager förhållanden, h vilka, antingen höra till nämnde, §;s första
mom., då ansvaret är der att söka, men aldrig bör kunna bestämmas efter
1 Cap. 12 § Rättegångs-Balken, som handlar om orätt dom, hvarigenom
någon enskild man blifvit lidande, eller äro att hänföras till 5:te §:s
sednare moment, eller ock äro alldeles främmande för hela denna § och
således måste under den 6;te §:a begripas, Lagstiftaren har ej velat åt
Ansvarighels-Lagen göra endast en i oändlighet uttänjbar allmän regel; hans
vidja har deremot varit, att strängt och noggrannt bestämma både formen
och föremålet för alla åtal efter denna Lag. Så förefaller det mig vara
alldeles uppenbart, att de allmänna Regerings-åtgärder, hvarom talas i 1,
2, 3 och 4 samt 7 och 8 §§ af 1810 års Ansvarighets-Lag, kunna blifva
föremål för tilltal inför Riks-Rätt; hvaremot åsidosättandet, af alla andra
Stats-Rådet ”i Grundlagen uttryckligen föreskrifne, men i denna AnsvarigTiets-Lag
icke serskildt uppräknade, pligter och föreskrifter,” enligt 6 §:ps
ordalydelse, endast kan föranleda till det förfarande, som i 107 § Regerings-formen
utsältes.
Det af Utskottet föreslagna tillägg utvidgar visserligen fältet för RiksRätts-Actioner,
meji det sker på ett sätt; som, efter min tanka, rubbar och
förvirrar samt derigenom försvagar ansvarigheten i det hela ; hvarförutan
försöket att till allmänna Regerings-åtgärder lämpa ansvarspåföljder, som Lagen
bestämmer för Domares fel och förbrytelser i embetets utöfning i enskilda
fall, synes mig vara mindre väl lyckad t.
Bill. till R. Sc. Prot. 1844. 7 Sami., 1 A/d., 7 Höft.
3
>'V
3
,g
Lag-Utskottets BetänkandeN-o 18.
Min tanka är, att hela det af Utskottet föreslagna tillägg till 5;te §
ej bör antagas.”
Af Herr Eklundsom förenat sig med Herr Lagergren.
Herr Professoren, Doctor Bexell och Herr Leclor Wall man hafva äfven
reserverat sig mot betänkandet.
STOCKHOLM, Ecksteinska boktryckeriet, 1844.
Rätte Is-e:
Lag-Utskottets Betänkande N:o 15.
Sid. 7 r. 5 nedfr. stär: omöjligt
läs: möjligt.
Bih. till R. St. Prot. 1844. 7 Sami i A få. 8 Uäft.
S T O C Iv H OLM,
SBYCKT HOS W. P. DALMAN lS4i.
Lag-Utskottets Betänkande , N-'o 19,
■‘t
N:o 19.
Ank. till Exp. Ulsk. den 11 Oct., kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om dels den uppenbara
Kyrkopliktens afskaffande, dels ock ändring i straffet jör
stöld första och andra resan.
Sedan Rikets Ständer vid sistlidne Riksdag, i anledning af den utaf
p!,et* ftanders Justitieombudsman då gjorda framställning och flere inom
r i jOden väckta motioner, för deras del beslutat, att, med upphäfvande
a 1 vad genom lag och serskilda författningar funnes stadgadt, angående
uppenbar kyrkoplikt och om ansvai för den, som vägrade att densamma
undergå, 1 stället måtte förordnas, att i alla de händelser, der uppenbar
kyrkoplikt, 1 förening med annat straff, såsom påföljd för brott, dittills egt
rum, skulle derefter till enskildt skriftermål dömas; men Kongl. Maj:t, uti
Jjj" 10 Junl 1841 meddeladt Nådigt svar på Ständernes den 8 December
1840, angående berörde beslut, aflåtna underdåniga skrifvelse, förklarat, att,
ehuru Kong). Maj;t delade den af Rikets Ständer uttryckta åsigt, att Kvrkophkten
vore ett föga lämpligt straffmedel, hvarföre Kongl. Maj:t äfven
gerna skulle se detsamma utbytt emot något annat mera ändamålsenligt,
Kongl. Maj:t likväl ansåge Sig förhindrad att det uppgjorda förslaget bifalla,
enär det blifvit utsträckt jemväl till tjufnadsbrott och en betänklig
rubbning i gällande straffsystem syntes uppkomma, derest tjufnader, första
oc i andia resan föröfvade, endast skulle medföra penningeböter och enskild
skrift; så har Justitiae-Ombudsmannen, som häraf ansett otvifvelaktigt, att
begge Statsmakterne sammanstämt i den mening, att uppenbar Kyrkoplikt
vore olämplig oeh öfverflödig, i afseende på alla de brott, för la vilka den
såsom påföljd jemte annan bestraffning blifvit stadgad, endast med undantag
af stöld, uti sin vid innevarande Riksmöte afgifna allmänna redogörelse,
under yttrad förmodan, att all betänklighet emot den uppenbara °Kyrkopliktens
afskaffande skulle undanrödjas, om, samtidigt dermed, lagens stadganden
i fråga om stöld ändrades sålunda, att detta brott, första och andra
gången föröfvadt, icke finge, såsom hittills, försonas med böter, utan skulle
ovi lkorligen med urbota straff eller kroppsplikt beläggas, förnyat sin framställning,
angående den uppenbara Kyrkopliktens afskaffande och tillika
väckt fråga om ändring i straffet för första och andra resan stöld.
Bih. till R, St. Prot. 1844. 7 Sami, 1 Afd., 9 Haft.
t
■X'
Lag-Utskottets Betänkande 3 N.o i!}.
I sådant afseende har af Justitieombudsmannen blifvit anfördt, beträffande
först den uppenbara kyrkopiikten, att, ehuru densamma nu mera
icke veterligen användes i andra fall, än då brott är begånget och i sammanhang
med annan ådömd bestraffning, qvarstode dock oförändradt det i
10 Cap. af 1686 års Kyrkolag innefattade stadgande, enligt hvilket uppenbar
skrift skall ega rum, oaktadt egentligt lagbrott icke blifvit föröfvadt, eller
för den, som genom den större bannlysningen blifvit skiljd från församlingens
gemenskap och i vissa fall för en hvar, som icke undviker den
bannlystes gemenskap. Men dessa två fall voro jemväl de enda, då uppenbar
kyrkoplikt kunde komma i fråga, annorlunda än såsom tillägg till
straff för lagbrott. I sistnämnda hänseende vore den påbjuden:
l:o för den, som obetänkt och af hastighet lastar Gud, Hans heliga
ord och sakramenten: 1 Cap, 1 § Missgerningsbalken;
2:o för den, som efter lag gjort sig skyldig till dödsstraff, men njuter
förskoning derifrån; dock med undantag för ett brott, derom i Kongl. Brervet
den 27 Juni 1766 är serskild t förordnadt: Kongl. Förklaringen den 23
Mars 1807, 43 punkten 1 momentet;
3:o för den, som begår stöld eller står tjufsrätt: ibidem 7 mom.;
4:o uti tvegiftes-brott, för den förut gifta personen : ibidem 13 mom.;
5:o för den, som föröfvar blodskam eller lägersmål i förbudna
leder, derå dödsstraff är utsatt, men af nåd eftergifves: ibidem 14 mom.;
6:o för den, som varit drucken eller eljest gjort oljud i Kyrka under
Gudstjenst: ibidem 16 mom.;
7:o för den, som, drucken eller oskaftad, går till nattvarden, eller gör
det, oaktadt han af presten är varnad att afhålla sig derifrån: ibidem 17
m°m8:o för den, som i Kyrka, under Gudstjenst, öfverfaller någon med
hugg och slag: ibidem 18 mom.;
9;0 för den, som skuffar eller stöter annan, eller kifvar och träter med
honom i vredesmode i Kyrka under Gudstjenst, eller annoistädes, der Gudstjenst
hålles: ibidem 19 moro.;
, , ,
„ , _ r
lO:o för den, som slår eller smädar sina föräldrar: Kongl. Brefvet
den 28 Februari 1793;
...
H:o för kona, hvilken, för vållande till sitt fosters död, domes till
straff efter sednare mom. i 16 Cap. 1 § Missgerningsbalken; såsom Kong).
Rescriptet till Göllia Bof-Rätt den 12 October 1787 sedermera blifvit tib
lämpadt;
3
Lag-Utskollets Betänkande , N'0 19.
l2;o för den, som dömes till hel mansbot: Kongl. Brefvet den 14
November 1746; och
13;o för Åpolhekare, som i annan än tillåten ordning utlemnar arsenik,
och såmedelst vållar någons död: Kongl. Förordningen den 15 Juni
1787, § 6.
Ursprunget till den uppenbara kyrkoplikten vore, enligt Justitias-Ombudsmannens
förmenande, att söka i christendomens första tidehvarf, då ett
offentligt erkännande och afbedjande inför Gud och församlingen af begångna
synder utgjorde ett oeftergifligt vilkor för affällningens eller brottslingens
återupptagande i kyrkans gemenskap, derifrån laster och brott honom utestängt.
Småningom och allt efter som Kyrko-Styrelsens makt tillväxte, både
vilkoret öfvergått till bestämda lagbud, som, till befrämjande af den så
kallade kyrkotukten, genom Canoniska lagen fastställdes, och sedermera i flere
länder, samt jemväl hos oss, under olika modificationer, bibehållit sig intill
närvarande tid. Men oaktadt århundradens häfd således kunde åberopas
för helgden af en inrättning, som i början medförde omisskänneliga fördelar,
hade dock tankarne om dess verknings-förmåga och nytta, i sednare tider
varit delade. Redan år 1734 uttalades den mening, som utan tvifvel
på vigtiga skäl föranledde uteslutande från lagen af hvarje stadgande om
kyrkoplikt, med undantag af det, som i 1 Cap. 1 §. Missgernings-Balken
förekommer. Ehuru kort derefter, på sätt Kongl. Brefvet till alla Hof-Rätterne
den 20 December 1735 visar, utverkats ett serskild t, genom Kongl.
Brefvet den 20 December 1737 ytterligare bekräftadt, påbud, ”att med kyrkoplikten
borde förblifva efter förra vanligheten, intill dess den redan föreslagna
nya Kyrko-Ordningen kunde blifva öfversedd,” var dock anledning
till den förmodan, att de förra betänkligheterna deremot, åter väckta, snart
skulle göra sig gällande; men likasom den förväntade nya Kyrko-Ordningen
sedermera uteblef, syntes hufvud frågan, eller , deu om sjelfva inrättningens
lämplighet, icke hafva kommit under vidare skärskådan, eller vunnit förtjent
afseende, enär i stället, tid efter annan och slutligen genom 1807 års
förklaring, kyrkoplikten blifvit dels i vissa fall upphäfven, dels i andra åter
stadgad; i sammmanhang hvarmed föreskrifter jemväl meddelats i ändamål
att, oaktadt den dömdes motvilja, bringa kyrkoplikten till verksällighet.
Skiljaktiga meningar hade emedlertid yppats, huruvida kyrkoplikten borde anses
endast såsom ett försoningsmedel, eller såsom en del af bestraffningen.
Fastän Kyrkolagen lemnade stöd åt den förra meningen, kunde likväl deremot
invändas, att hvarje offentlig botgöring vore främmande för deri protestantiska
trosbekännelsen, äfvensom att lagen, då den för personer, som ej
4
Xag-Utskottets Betänkande, N.o 19.
tillhöra Lutherska kyrkan, utsatt stockstraff i stället för kyrkoplikt, antydde, atfc
begreppet om straff vore med densamma förenadt. Men, ehvad mening som
hyllades, synLes kyrkopliktens bibehållande i närvarande tid lika olämpligt,
som ändamålslöst. Förbrytarens ånger öfver sitt brott, om den är uppriktig,
vore boende i hjertat och den offentliga förödmjukelsen bidroge hvarken att
förhöja dess värde eller att stärka de goda föresatser till förbättring, han kunde
hafva fattat. Sättet tta försona sig med Gud kunde och borde icke eller
af menskliga lagar föreskrifvas; och försoningen med församlingen för den
åstadkomna förargelsen bestode ej i det offentligt aflagda, stundom aftvingade
löftet, om förbättring, utan i ett förbättradt uppförande. Betraktad åter
såsom bestraffning, kunde emot kyrkoplikten göras alla de inkast, som blifvit
framställda emot de så kallade skamstraffen i allmänhet, hvi 1 ka hvarken
egde någon till förbättring verkande inflytelse på brottslingen, eller uppfyllde
ändamålet, så vidt för andra åsyftades varning och afsky för brott. Dessutom
vore kyrkan det minst passande ställe och Gudstjensten det sämst valda
tillfälle för verkställigheten af sådane straff; hvartill komme dels de
förargelse-väckande uppträden, som ofta inträffade, i följd af den dömdes
motvilja att underkasta sig domen, dels ock den omständigheten, att fullgörande
af uppenbar kyrkoplikt, som endast å Söndag kunde ega rum, merändels
ådroge den brottslige en längre tids häkte, än eljest vore af nöden,
samt ej mindre derigenom, än ofta genom nödvändigheten af hans forslande
flere gånger emellan kyrkan och fängelset, ökade det allmännas, ändock betydliga,
kostnader för fångars underhåll och vård. Bågrund af hvad sålunda
biifvit anfördl, har Justi tias-Ombudsmannen, som emedlertid ansåge betänkligt
att på en gång upphäfva den uppenbara kyrkoplikten, utan att någon
annan påföljd sättes i stället, under förmenande, att enskildt skriftermål
dertill vore lämpligast, emedan förbrytaren, ostörd af andra föremål för betraktelser,
dervid får öfverlemna sig åt andliga ämnen, föreslagit, alt en allmän
författning må beslutas och utfärdas, af innehåll att: ”alt, med upphäfvande
af hvad genom lag och serskilda författningar är vordet stadgadt,
angående uppenbar kyrkoplikt och om ansvar för den, som vägrar att
den undergå, i stället varder förordnadt, att i alla de händelser, der uppenbar
kyrkoplikt, i förening med annat straff, såsom påföljd för brott,
hittils egt rum, skall hädanefter till enskildt skriftermål dömas;” hvarjemte
Justitise-Ombudsmannen hemställt, om icke Kong!. Förordningen den 10
Juni 1841, angående upphörande af stockstraffet, bör, derest berörde förslag
vinner bifall, ändras, så vidt derigenom stadgas, att, i den händelse, att främmande
religionsförvandt bordt undergå stockstraff, i stället för uppenbar kyr
-
5
Lag-Vtskotlets Betänkande, N-o 19.
koplikt, underrättelse från predikstolen i Kyrkan, vid hvilken stockstraffet
skolat verkställas, bör meddelas om den felandes namn och brottets beskaffenhet.
Hvad deremot vidkommer ansvaret för första och andra resan stöld,
så förmäler Justilise-Ombudsmannen, att, utom den i det föregående uppgifva
anledning, skulle flere orsaker förekomma, hvarföre lagens stadganden i
denna del fordrade granskning. Hen straffbestämmelse af böter, som lagen
utsatte för berörde brott, med undantag af vissa svårare ansedde arter deraf,
hade nemligen, enligt nyare lagsliftningsgrunder, i allmänhet befunnits
lika litet lämplig, som emot ändamålet svarande för andra, än mindre brott
och förseelser, dertill stöld ingalunda kunde hänföras, såsom innefattande
ett otillbörligt ingrepp uti den af samhället åt hvarje dess medlem försäkrade
eganderätt och som ej mindre derigenom, än i anseende till gerningens
egen beskaffenhet, stämplade förbrytaren med vanfräjd. Dessutom stode
detta ringare ansvar icke i tillbörligt förhållande till de strängare straff,
hvarmed andra arter af stöld voro belagde. För att afhjelpa denna ojemnhet
i lagstiftningen, och då fråga nu icke kunde uppstå att i sistnämnde
hänseende tillvägabringa en lagförändring, syntes det destoheldre af nöden
att skärpa ansvaret för första och andra resan stöld, som det vore ostridigt,
att dessa brott förljenade svårare bestraffning, än böles-ansvar. Ehuru
lämpligaste straffet utan tvifvel vore fängelse på kortare eller längre tid, med
afseende å de olika omständigheter, hvarunder brottet blifvit föröfvadt, på
sätt i förslaget till ny brottmålslag vore tillstyrkt, kunde likväl, enär tjenliga
strafFmrättningar ännu icke funnos, urbota bestraffningar för närvarande
icke bestämmas annorledes, än efter den i 40 Gap. 1 § Missgerningsbalken
påbudne förvandlingsgrund, eller utsättas i svårare kroppsplikt, än fängelse
vid vatten och bröd, såsom närmast öfverensstämmande med de af
Lagstiftande maklen vid flere tillfällen, och synnerligast vid förra Riksdagen,
tillkännagifna åsigter; och har Justitias-Ombudsmannen, i anledning
häraf, föreslagit, att, med ändring af hvad lagen innehåller derom, att stöld
första och andra gången kan försonas med böter, det allmänna stadgande
måtte beslutas, att stöld alltid skall med kroppsplikt umgällas, samt att således
Missgerningsbalken, i följande delar, måtte erhålla denna förändrade
lydelse:
”40 Cap.
1 §, hvar, som första gången stjäl gods eller penningar, öfver tio daler;
vare, efter stöldens värde, förfallen till kroppsplikt, enligt de i 5
Cap. 4 & Slraffbalken stadgade grunder.
6
Lag-Ulskotlets Betänkande j ZY.o 19.
§ 3. Varder tjuf för stöld andra fången lagförd, straffes, som i 1 §
sagdt är, efter det stulnas värde, ökadt med en tredjedel deraf. Kummel’
lian tredje gången åter — — — å Kronans fästning.
42
Cap.
1 §. Stjäl, snattar eller uppsåtliga förfar eller undandöljer tjenstehjon
eller annan betjent något af dess husbondas egendom; vare straff et derför
dubbelt mot annat snatteri och tjufnad.
3 §. Sijäl skeppare, forman eller deras folk, hvad dem gifvet är att
fora eller förvara, ehvad det är litet eller mycket; gälde det åter och
straffes, som i fo Cap 1 sagdt är, med kroppsplikt efter stöldens
värde, ökadt med en tredjedel deraf.’ I thy tall vare samma lag, der
gästgifvare eller krögare lian gästen stjäl.
43
Cap.
1
§. Stjäl man å åker eller äng, säd, skuren eller oskuren, hö
eller halm, stackad eller ostackad; stånde dubbel tjufsrätt. Om stöld af
annan mans häst, boskap eller annat kreatur, som går i bete ute å marken,
inom eller utom hägnad, vare lag, som serskildt stadgadt är.
46 Cap.
2
Nu stjäl någon mindre, än hundrade dalers värde; stånde dubbel
tjufsrätt, arbete ock dertill, vid Konungens slott eller fästning ett eilei
liera år, efter som brottet är till.
3
§. Hvar, som stjäl något af annan under gudstjensten, antingen inne
i kyrkan, och annorstädes, der uppenbar gudstjenst hålles, eller stjäl ute
å kyrkovali häst, eller hvad det är; stånde dubbel tjufsrätt.
1 sammanhang med dessa Justitise-Ombudsmauuens förslag, har Lagutskottet
till granskning förehaft serskilde af Höglofl. Ridderskapet och Ädeln
samt Vällofl. Borgare-Ståndet till Utskottets behandling öfverlemnade
memorial, dels af Friherre Cederström, T., som yrkat enahanda förändringar,
som Justi tias-Om budsman nen uti ofvanberörde hänseenden, dels ock af
Herr Eklund, hvilken, med anledning af Justitise-Ombudsmannens förslag,
att stöld alltid skulle med kroppsstraff beläggas, hemställt, om icke fängelse
å Correktionshus eller annan arbetsanstallt för första och andra resan
stöld borde tillika åläggas, antingen det nuvarande bötesstraffet varder
7
Lag-Utskottets Betänkande, kV.o 19.
bibehållet, eller detsamma komme att utbytas emot ovillkorligt fängelse
■vid vatten och bröd, hvilken sednare bestraffning, enligt motionärens förmenande,
destomindre kunde anses innefatta någon skärpning, som de, hvilka
göra sig skyldige till tjufnadsbrott, nästan aldrig förmå bota, utan således
redan måste med vatten och bröd försona deras förbrytelse.
Efter öfvervägande af hvad sålunda är vordet anfördt, tillika med de
anmärkningar, som hos Ridderskapet och Adeln blifvit af Friherre Rhebinder,
F. W., framställda emot Friherre Cederströms förslag och dennes
derå algitna^ svar, går Utskottet att sitt utlåtande i omförmälde ämnen
Dervid finner visserligen Utskottet, att uppenbar skrift och kyrkoplikt,
som, likmätigt 1 § 9 Cap. i 1686 års Kyrko-Ordning, är ”den syndabekännelse,
som en syndare, lagvunnen och sakfälter, gör inför församlingen,
då han tillstår sig vara uti den sak brottslig, för hvilken han uppenbart
skriftas och betygar sin ånger öfver bemälte synd, beder Gud och församlingen
om förlåtelse samt utlofvar bot och bättring”, således icke till sin
bestämmelse kan anses såsom ett egentligt verldsligt straff; men då denna
offentliga syndabekännelse ovillkorligen ålades vissa brottslingar, i förening
med andra verldsliga straff, blef följden, att allmänheten dermed förenade
föreställningen om något vanärande; och begreppen härutinnan hafva småningom
så rotfästat sig, att denna försonings-akt numera aldrig betraktas
annorlunda, än såsom ett verkligt skamstraff Att återföra densamma till
dess ursprungliga betydelse, lärer alltså icke kunna ske, enär sådant förutsätter
en förändring i tänkesätten, som ej är trolig; och att bibehålla den
annorledes än såsom skamstraff, kan följaktligen ej komma i fråga.
För afskaffande af denna inrättning talar således hufvudsakhgast den
omständighet, att densamma antagit en från dess ursprungliga bestämmelse
afvikande caracter, jemte det allmänt erkända förhållande, att skamstraffen
såsom straff äro olämpliga; men ehuru Utskottet, af sådan anledning, hälst
skulle se, att denna inrättning, likasom alla andra hos oss ännu qvarstå ende
skamstraff, kunde emot mera ändamålsenliga utbytas, fruktar likväl Utskottet,
alt det nu ifrågasatta ovillkorliga borttagandet af uppenbar kyrkoplikt
skulle i vissa fall åstadkomma en vådlig rubbning i gällande straflsvstem,
deri densamma nu ingår såsom en väsendtlig beståndsdel. I sådant
hänseende är den af största inflytande i bestraffningen af stöld, för
bvilket brott uppenbar kyrkoplikt nu alltid eger rum, i synnerhet hvad
angår de arter af detta brott, som, enligt gällande lag, kunna försonas med
böter och som endast genom kyrkoplikten kommit alt anses urbota och
3
Lxg-Utskoltets Betänkandej N.v 19.
således deri haft det mest afskräckande straffet. Då emellertid frå^a blifvit
vackt att, genom förändring af bestraffningen för stöld, undanrödja det
binder, som i denna del mött för den uppenbara kyrkopliktens borttagande,
anser Utskottet ordningen fordra, att Utskottet först till besvarande upptager
samma fråga.
“
Det nai blifvit yiksdt, dels att stöld hädanefter aldrig må försonas
med penningebötei , ulan alltid i det fall, der sådant nu eger rum, beläggas
med kroppsstraff af vatten och bröd; dels ock att detta brott måtte
bestraffas med fängelse å Correctionshus eller annan arbetsanstalt, utom
förenämnde bötes- eller kroppsplikt. Af dessa förslag synes det sistnämnda
utgå ifrån den af nyare Lagstiftare hyllade åsigt om det verksamma
och ändamålsenliga uti de så kallade frihetsstraffen, hvilken
åsigt jemväl gjort sig gällande uti det, på Kongl. Maj;ts Nådiga befallning,
utaibetade föislag till ny brottmålslag; men om än dessa straff mera öfverensstämma
med humanitetens fordringar, samt i högre grad, än de hittills
brukliga, uppfylla bestämmelsen af straff, så möter likväl emot antagandet af
omförmälda förslag ej allenast saknaden för närvarande af tjenlige straffinrättningar
, utan ock att de förändringar, förslaget åsyftar, icke kunna inföias
med bibehållande af ett tillbörligt sammanhang med lagstiftningen i
afseende pa tjulnadsbrotten i öfrigt, utan att en allmän granskning och omarbetning
deiaf eger rum. Då emedlertid fråga derom ej blifvit väckt,
samt en sådan åtgärd desto mindre i närvarande ögonblick torde anses
lämplig, som förslag till ny brottmålslag inom kort lärer komma att till
Rikets Ständers pröfning öfverlemnas, finner Utskottet, med afseende å Lagstiftarens
pligt att söka bibehålla sammanhang och enbet i lagstiftningen
och att således undvika att genom partiella förändringar störa& detta sammanhang,
sig ej eller kunna biträda Herr hklunds ifrågavarande förslag,
Till en del tala jemväl dessa skäl emot antagandet af JustitiEe-Ombudsmannens
och Friherre Cederströms serskilda, men sins emellan öfverensstämmande,
förslag, att stöld hädanefter aldrig må försonas med böter,
utan ovilkorligen beläggas med kroppsplikt; men enär hufvudsakliga ändamålet
för denna förändring är att undanrödja ett nu anmärkt hinder för
kyrkopliktens borttagande, anser Utskottet sig från sådan synpunkt böra
bedöma dessa förslag, hvilka, med afseende å berörde ändamål, lära grundas
på föreställningen derom, att det afskräckande, som hittills legat i den
uppenbara kyrkoplikten, skulle åstadkommas derigenom, alt brottet5 ovilkorligen
måste försonas med vatten och bröd. Utskottet kan dock ej dela
sådan
en
Lag-Ulskotlets Betänkande , N;o 19.
q
sådan Öfvertygelse. Då, enligt gällande lag, den, som ej orkar utgifva för
stöld ådömde böter, skall undergå fängelse vid vatten och bröd, enligt vissa
bestämda grunder, måste deraf följa, att, enär fattigdomen ej är ett brott
och densamma således ej bör ådraga en förbrytare hårdare straff, än hvartill
lian eljest gjort sig skyldig, den kroppsplikt, som den brottslige, i brist af
bötestillgång, är skyldig undergå, alltså ej kan betraktas såsom en skärpning
i ansvaret, utan såsom blott motsvarande bötesstraffet. Någon egentlig tillökning
i det nu bestämda straffet kan, vid detta förhållande, ej antagas ega
rum, genom ett ovilkorligt påbud, att blott den ena af de således af Lagstiftaren,
såsom i stränghet lika betraktade straffarter, må användas; och Utskottet,
som icke saknar anledning befara, det omförmälde kroppsplikt ej
i allmänhet kan anses såsom serdeles afskräckande, kan följaktligen ej eller
för sin del finna, att det ovilkorliga påbudet skulle blifva lika verkande,
som fruktan för den offentliga vanära, hvarmed uppenbar kyrkoplikt, enligt
allmänhetens begrepp, är förenad. Då således omförmäldte förslag ej
skulle uppfylla dermed afsedde ändamål och då derförutan Utskottet ej
anser lämpligt, alt, vid ofvan angifne förhållanden, nu vidtaga någre partiella
förändringar i denna del af lagstiftningen, får Utskottet vördsamt
tillstyrka:
att den således besvarade frågan, angående ändring i straffet
för stöld i vissa fall, måtte lemnas utan afseende.
Och härmed har Utskottet antydt sitt omdöme rörande borttagandet
af den uppenbara kyrkoplikten, så vidt den eger rum för stöld. Utskottet
anser nemligen, enligt hvad ofvan blifvit yttradt, densamma utgöra en
vigtig beståndsdel i straffet för detta brott och i vissa fall det mest afskräckande.
Den stämpel af vanära, som ifrågavarande brott hittills ådragit
sin upphofsman och som utgjort ett vigtigt värn emot frestelsen att
detsamma begå, skulle helt och hållet försvinna, derest påföljden derför
kunde blifva lika med den, som ålägges för ringare förbrytelser, hvilket
dock i flere fall inträffade, i händelse kyrkoplikten bottoges, deraf en vådlig
rubbning i lagstiftningen äfven skulle vara en följd. Vid sådant förhållande
anser Utskottet jemväl bibehållande af uppenbar kyrkoplikt i
detta fall, till dess mera ändamålsenliga straff kunna införas, vara af behofvet
påkalladt; likasom Utskottet finner betänkligt, att, så länge nuvarande
straffsystem är gällande, borttaga denna påföljd i den händelse, då
någon gjort sig skyldig till dödsstraff, men derifrån njuter förskoning; hvaremot
Utskottet, med afseende å beskaffenheten af öfrige brott och förbryta.
till R. St. Prat. 1844. 7 Sand. 1 Afd. 9 Hä/t.
2
io
Lag-TJtskottets Betänkande , N/o 19,
telser, derför uppenbar kyrkoplikt nu är bestämd, anser densamma i dessa
fall böra försvinna, och således, på salt föreslaget är, utbytas mot enskild
skrift.
I följd häraf får Utskottet vördsamt tillstyrka:
att, med upphäfvande af hvad lag och författningar innehålla,
angående uppenbar kyrkoplikts ådömande i alla händelser,
då sådant nu är vordet stadgadt, utom i frå a om tjufnader,
eller då någon, enligt allmänna lagen, gjort sig skyldig till
dödsstraff, men derifrån njuter förskoning, förordnas måtte,
att hädanefter bör till enskildt skriftermål dömas i alla de fall,
der uppenbar kyrkoplikt, såsom påföljd för brott hittills egt rum,
med undantag af berörde två händelser, då någon dömes för
tjufnadsbrott, eller då den, som, enligt allmänna lagen, gjort
sig skyldig till dödsstraff, derifrån njuter förskoning; i hvilka
händelser det kommer att förblifva vid hvad redan stadgadt finnes;
samt att, vid detta förhållande, det i Kongl. Förordningen
den w Juni i8fi föreskrifna kungörande från Predikstolen
i kyrkan, af namnet på den främmande religionsförvandt,
som begått sådant brott, derå uppenbar kyrkoplikt hittills följa
bor dt, icke vidare kommer att ega rum i andra, än nys sberörde
två fall, för hvilka uppenbar kyrkoplikt blifvit bibehållen.
Stockholm den 1 Oclober 1844.
Reservation em
Af Herr Cjsderstruhle: 'För min del instämmer jag i Utskottets Beslut,
att uppenbar kyrkoplikt skall bibehållas för den, som begår stöld
eller står tjufsrätt; men anser deremot densamma icke böra i lag föreskrifvas
för det fall, alt någon, som gjort sig skyldig till dödsstraff, derifrån
njuter förskoning, enär en sådan mildring i dödsstraff numera icke kan
vinnas annorlunda än genom Konungens Nåd och, vid sådant förhållande,
ett lagbud, hvarigenom Konungens benådningsrätt begiänsas, efter min
tanke, icke är lämpligt.”
Af Herr Grefve Mörner, som biträdt Herr Céderstråhles mening.
Af Herr Professoren Doctor Knös: ''Mot bibehållande af den uppenbara
kyrkaplikten reserverar jag mig, under åberopande af de grunder, Justitiaj-Ömbudsmannen
anfört, till hvilka ännu åtskilliga af rent ecclesiastik
natur kunde, om så behöfdes, tilläggas. Som dock nämnde kyrkoplikts
Lag-Utskottets Betänkande3 N‘.o 19.
u
upphörande står i samband med straffbestämmelserna för första och andra
resan stöld, får jag ock härom yttra min åsigt 'vara, att förändring
af dessa straffbestämmelser, i likhet med hvad i Criminal-lagförslaget förekommer,
bordt af Utskottet föreslås, och att, mot vilkor af antagandet
häraf, den uppenbara kyrkoplikten måtte afskaffas. ”
Af Herr Lector TVallman: "Emot Utskottets beslut, rörande 1, 2, 6,
7, 8 och 9 momenten af Riksens Ständers Justitiae-Ombudsmans förslag,
måste jag mig reservera. Då Utskottet ansett den uppenbara kyrkoplikten
böra försvinna vid de i 1, 6, 7, 8 och 9:de momenten upptagna lagbrott,
hvilka förutsätta en bristande vördnad för samhällets heligaste institutioner,
eller åsidosättande af den offentliga GUDStjenstens helgd, har
denna straffbestämmelse icke bordt ovilkorligt bibehållas för dem, som gjort
sig skyldige till dödssraff, men derifrån njuta förskoning. Det torde vara
mycket tvifvel
underkastadt, om
de i Missgernings-Balkens 4 Cap.
1, 2, 3
4 och 5 §§, 5
Cap. 1 och 2 §§,
6 Cap.
1, 2, 3, 4 och 5 §§ samt
18 Cap.
8 § afsedda förbrytelser äro af den vanhedrande beskaffenhet, alt en skärpning
i straffet,
hvilken Utskottet
synes
endast velat bibehålla för nesliga
brott, bör för
de förra tillämpas. Jag
både också väntat, att då
den of
fentliga
kyrkoplikten i Justilkc-Ombudsmannens förslag ansetts böra i alla
de händelser, der den, efter hittills gällande lag", egerrum, utan undantang
kunna förvandlas till enskildt skriftermål och Utskottet med några inskränkningar
biträd t detta förslag, sistnämnde straffbestämmelse, samtidigt med
ifrågavarande lagförändring, blifvit för de flesta fall, der den nu tillämpas,
upphäfven. Det synes åtminstone mig innebära en inconseqvens, att hänföra
förbrytelser emot 28 Cap. 3 och 4 § M. B. till samma kategori, som
de i 1 Cap. 1 § M. B.”
Af Herr Eklund: ”Då, efter hvad allmänt kändt är, förslag till ny
Strafflag vid innevarande Riksmöte kominer att föreläggas Rikets Ständer,
om än ej att genast af dein antagas, anser jag någon ändring i nu gällande
sladganden om uppenbar och enskild kyrkoplikt icke böra ega rum, helst,
med afseende å nu rådande åsigter om kyrkoplikt, försigtigheten skulle påkalla,
att annat straff, i kyrkopliktens ställe, subslitueracles, hvilket åter,
utan eu väsendtlig rubbning i lagens allmänna straffbestämmelser, icke
vore görligt.”
Af Herrar Gänther och Lagergren, hvilka förenat sig med Herr Eklund.
Af Herr Thorn, som instämt i Herr Cederstråhles yttrande.
STOCKHOLM, ecksteinska boktryckeriet, 1844.
Lag-Utskottets Betänkande, K.-o 20.
1
Ns. 30.
Ank. till Exp. Utsk. den 29 Oet. kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om förty dl i gatt de af
Kongl. Brefvet den 2.5 September tyyy.
Sedan Rikets sist församlade Ständer, på hemställning af Rikets Ständers
Justitiae-Ombudsman, beslutat, det skulle, genom utfärdande författning,
såsom ett a t Kongl. Brefvet den 25 September 1777 föranledt undantag från
Allmänna lagens stadgande i 1 Gap 2 §. Straffbalken, förord nas, att ej någon
må häktas för brott emot 5 Cap. 1 §. Missgernings-Balken, förrän efter det
Konungen förklarat undersökningen derom böra fortgå; men Kongl. Maj:t
till detta beslut ej lemnat Nådigt bifall; så bar Justitiae-Onibudsmannen, uti
sin vid innevarande Riksdag afgifna allmänna redogörelse, förnyat sin berörde
hemställning; men innan Lag-Utskottet går att häröfver meddela yttrande,
anser sig Utskottet först böra till besvarande upptaga en bos Höglofl.
Ridderskapet och Adeln af Friherre Cedet:ström, B. gjord och till Utskottets
behandling öfverlemnad motion, deruti Herr Friherren yrkat, alt ofvannämnde
Kongl. Bref måtte helt och hållet upphäfvas. Såsom skäl för detta yrkande
liar blifvit anfördt, att ehuru samma författning, som ålägger domare att,
då någon inför domstol angifves hafva fällt förklenliga tillmålen och.hårda
omdömen om Konungen och Regeringssättet, till Kong]. Majrts JustiGas-Rerision
inberätta målet, för att inhemta Kongl. Maj:ts Nådiga föreskrift, huruvida
saken borde nedläggas eller med ransakningen fortfaras, vore grundad
på ädla och högsinnade motiver, så uppvägde dock desamma icke den omständigheten,
att författningen stod i strid emot en sann rättsprincip. Konungens
föreskrift om ransakningens fortsättande måste nemligen tydas såsom
ett af Konungen på förhand uttaladt omdöme om den anklagades brottslighet,
som kunde hafva inflytande på domstolens eller Juryns handlingssätt,
och skulle, i händelse den tilltalade frikännes, compromettera Majestätet. Dessutom
hade omförmäkla Kongl. Bref ibland domare och Embetsman blifvit
Bih. till R. St. Prot. 1841. 1 Sami. 1 AJd. 10 Häftet
1
2
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 20,
O
olika tillämpad!;, i så måtto, att en del ansett Kongl. Maj:ts Nådiga föreskrift
i förenämde hänseende icke böra inliemtas, derest brottet blifvit förölvadt
medelst tryckt skrift, men andra åter förmenat sådant böra ega rum, antingen
förbrytelsen är vorden begången medelst mundtliga yttranden eller tryckta
skrifter; och då det ej vore gagneligt att bibehålla en så tvetydig författning,
samt några för det allmänna eller den enskilde menliga följder ej kunde
uppstå genom densammas upphäfvande, förmodade motionären, att Rikets
Ständers bifall till hans framställning ej eller komme att uteblifva.
Då Utskottet under öfverläggning förehaft denna motion, har Utskottet
ej kunnat förbise, hurusom Kongl. Maj:t, uti omforma)te författning, såsom
anledning dertill uppgifvit: att, ehuru Kongl. Maj:t, vid granskning af
flerfaldiga inkomna domar och ransakningar öfver personer, som för förklenliga
och hårda omdömen om Könungen och Regeringssättet blifvit anklagade,
med hugnad funnit obetänksamhet mer än illvilja, ofta enskild afund, men
alltid okunnighet uti de angifna utlåtelser, så hade det likväl alltid varit
bekymmersamt att erfara sådane utlåtelser så liårdt ansedde, enfalldiga undersåtare
i svåra fängelser inneslutne och under en långsam rättegång så utblottade,
att när ändtligen Kongl. MajrtsNåd frikallat dem Irån lagens näpst, förlust
af heder, förmögenhet och hälsa ofta varit deras straff; att det icke eller
kunnat undfalla Kongl. Maj:t, huru i hat och arghet slika brott kunna af de
minsta anledningar angifvas, genom förtydning af ord och mening, falska vitnen
och andra nedriga utvägar, bestyrkas, samt en oskyldig ovän således under
sken af nit för Regeringen fällas; att det dessutom ej vore öfverensstämmande
med Kongl. Maj:ts Regeringssätt, som grundades på mildhet och rättvisa,
att åt angifvelser af meranämnda brott gifva allt för mycken uppmärksamhet,
samt att Kongl. Maj:t sjelf bäst kunde pröfva, hvad afseende borde
göras å sådana angifvelser. Dessa grunder äro nemligen, enligt Utskottets
omdöme, lika gill tiga för författningens bibehållande, som de varit för dess
utfärdande. Om det, å ena sidan, är ostridigt, att Konungens person måste
hållas i helgd, och att samhället, hvars trygghet i väsendtlig mån derpå
beror, således krafvel’, att denna helgd omsorgsfullt vårdas, bör likväl, å den
andra, icke förnekas, att denna omvårdnad måste utöfvas med all varsamhet
och grannlagenhet, emedan fara är, att den eljest kunde verka i strid emot
dess eget mål. Så skulle ock inträffa, derest hvarje förgripligt yttrande om
Konungen gjordes till föremål för den offentlighet, som är oskiljaktig från
rättegångar, enär dessa merändels af lättsinne och obetänksamhet fällde samt
om enfald och råhet vittnande yttranden, lätteligen kunde väcka en för Ko
-
3
Lag-Ut skottds Betänkande, iV.-o 20.
rmngens Majestät sårande uppmärksamhet. Då det emedlertid icke är förenligt
med ordning och säkerhet, att förgripelse!' af ifrågavarande art lem nas
oanmärkte, måste följaktligen en pröfning föregå, innan de offentliggöras genom
åtal. Det är denna pröfning, som Kongl. Maj:t, uti förevarande författning,
ansett Sig bäst kunna verkställa, och som Utskottet tror böra tillhöra
Konungen. Han handlar här i den dubbla egenskapen af Majestätets upprätthållare
och den förolämpade, och är således, i ordets egentliga bemärkelse,
rätter målsegare; och då han påbjuder nedläggandet af omförmäldte åtal, utöfvar
han följaktligen ej annan rätt, än den, hvarje målsegare, enligt lag, eger.
I denna omständighet ligger vederläggningen af motionärens uppgift om ifrågaställde
författnings rät Lsvidrighet, derföre de af motionären uppgifne förhållanden
ingalunda innefatta bevis; men i anledning af uppgiften i denna del
anser sig Utskottet emedlertid böra tillägga: att då domaren och Jury handla
efter ed och samvete, har man icke rätt att misstänka, det någons vilja
kan inverka på deras omdömen; att icke Konungens Majestät, utan angifvarne,
comprometteras, i händelse en angifvelse icke kan bevisas eller finnes
falsk; samt att domares skiljaktiga begrepp om en lag,icke utgör giltig grund
för lagens upphäfvande.
Då således de af motionären anförde skäl för upphäfvande af 1777
års oftanämnde Kongl. Bref, etter Utskottets åsigt, icke förtjena afseende, och
då samma författning icke allenast åsyftar att bevara Majestätets helgd, utan
ock, enligt hvad deri anförde grunder utmärka, är föranledd af omsorg för
enskildes väl och säkerhet, och således har så väl allmänt somenskildt gagn
till föremål, anser Utskottet sig hafva tillräcklig anledning att vördsamt tillstyrkaj
ilet
måtte Friherre Cederströms ifrågavarande motion 1 emuas
utan afseende.
Det återstår således för Utskottet att afgifva utlåtande, i anledning
af Justi t i te-Om buds mannens ofvanberörde hemställning, angående utfärdande
af en författning derom, att ej någon må häktas för brott emot 5 Cap.
1 § Missgernings-Balken, förr än efter det Konungen förklarat undersökningen
höra fortgå; och får Utskottet anmärka, hurusom Lag-Utskottet vid sista
Riksdag, i anledning af enahanda hemställning, yttrade: att den uti förberörde
Kongl. Bref uttryckta afsigt endast ofullständigt kunde vinnas, derest en
för ifrågavarande brott angifven person kunde i häkte insättas förr, än Konungens
svar om åtalets fullföljande ankommit; att det dessutom icke syn
-
4
LafUlskoltets Betänkande, AT.-o 20.
tes med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att domaren eller annan
underordnad myndighet skulle, oaktadt Konungen förbehållit Sig pröfningen,
huruvida mål af ifrågavarande beskaffenhet borde nedläggas eller fullföljas,
likväl kunna i fängelse låta inmana den, som derföre blifvit angifven, och
således liksom gå Kongl. Maj:ts pröfningsrätt i förväg; att, om någon blifvit,
uppå angifvelse för ofvannämnde brott, sin frihet beröfvad, men, på
Kongl. Maj:ts förklarande, att ransakning icke fick ega rum, från häktet lösgifven,
det icke kunde betagas honom rättighet att anställa den reconventionstalan,
hvartill han, i händelse af angifvelsens obehörighet, kunde finna
sig föranlåten, hvarigenom domaren åter sattes i villrådighet, huruvida han
egde ingå i undersökning öfver tillvaron af och omständigheterne vid en förbrytelse,
den Kong!. Majrt velat åt glömskan förvara; att merbesagde Bref
innefattar ett undantag från den förbrottmål i allmänhet gällande rättegångsordning;
samt att, i händelse häktande skulle ske uti omförmälde fall, innan
Kongl. Maj:t beslutat målets nedläggande, eller ransakningens fortfarande, deraf
jemväl kunde blifva en följd, att, då Kongl. Maj:t anbefaller ransakningens
fortsättning, den tilltalade kommer att före målets slutliga pröfning hållas i
fängelse längre tid, än som erfordrats, derest undantaget ej funnits.
Nu, énär dessa åsigter, enligt Utskottets omdöme, innefatta tillfyllestgörande
skäl för bifall till Justitise-Ombudsmannens hemställning, åberopas
jemväl desamma för sådant ändamål af Utskottet, som alltså vördsamt
föreslår,
att Rikets Ständer för deras del besluta:
''att genom utfärdande författning, varder, såsom ett af
Kong!. Brefvet den 2.5 September IJJJ föranledt undantag
frän allmänna lagens stadgande i 1 Cap. 2 StraffBal
ken, forordnadt, det ej någon må häktas för brott emot
5 Cap. 1 ff. Missgernings-Balken, förr än efter det Kongl.
Maj:t förklarat undersökning böra fortgå.’’
Stockholm den i5 October 1844-
Reservation
Af Herr Giinther, som ansåg frågan om den brottsliges inmanande i häkte,
innan Kongl. Maj:t beslutat om målets nedläggande eller upptagande, böra
bero af omständigheterna, och lagen följaktligen böra lika litet hädanefter
innefatta ovilkorlig! förbud för en sådan åtgärd, som den hitintills innehållit
någon ovilkorlig befallning derom.
\Lag-TJ
M
Ank. till Exp. Utsk, den 29 Oct. kl. 1 e. ra.
Betänkande, i anledning af väckt motionj angående ändring
i 10
12 Cap. Arfda-Balken.
Uti ett af Hederv. Bonde-Ståndet till Lag-Utskottets behandling,
under den 25 nästlidne Augusti, remitteradt Memorial, har Riksdagsfullmäktigen
F. Lind från Götheborgs och Bohus Län anmärkt, att, ehuru det icke
sällan händt, att, vid föräldrars död, ett af deras barn redan uppnått de år,
att dess uppfostran hunnit fullbordas, men ett annat ej varit mer än några
år gammalt, så hafva likväl båda barnen, ulan beräkning af de fördelar, det
ena således redan åtnjutit, tagit arf efter föräldrarne, hvaraf följt, alt det
ouppfostrade barnet måst använda kanske hela sitt arf för en sak, derpå det
andra ej beliöft uppoffra det ringaste; och har motionären, för undanrödjande
af en sådan olikhet och beredande af jemnlikhet och rättvisa emellan
syskon, föreslagit, att, med ändring af io §. i Ärfda-Balkens 12 Cap., stadgas
måtte, att, om nyssom förmäl te förhållande skulle inträffa, då må för det minderåriga
barnets uppfostran af gemensamma boet afsättas en efter tillgångarne
lämpad summa den der borde, i fränders närvaro, bestämmas åt Gode
Män, med rättighet för Domstolen att, efter erhållen del af deröfver upprättade
protocoll, jemte bouppteckningen, i bestämmelsen göra de ändringar,
som pröfvades nödige, derest någons rätt vore förnärmad, hvarefter klander
derå ej kunde ega rum af den omyndige, sedan han uppnått myndige år.
Utskottet, som granskat detta förslag, inser visserligen de olika fördelar,
barn af samma föräldrar, vid det af motionären uppgifna förhållande,
sins emellan åtnjuta; men då io §. i 12 Cap. Ärfda-Balken, som stadgar,
att hvad föräldrar kostat på sina barn till deras nödtorftiga föda, kläder,
upptucktelse och bröllopskost, ej må vid skifte räknas, deremot lemnar föräldrarne
frihet, ”att, om de vilja, lägga de andre af sina barn något till, som
mindre njutit hafva”, tror Utskottet, att lagstiftaren härmed iagttagit allt, hvad
på honom ankommer, för beredande af rättvisa och jemlikhet i omförmälte
- hänseende. Om det nemligen än är en föräldrars i naturen grundad e, pligt
6
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 21.
alt sörja för sinn barns uppfostran, sä synes likväl utöfningen af denna pligt
ej ä andra sidan böra belraklas annorlunda, än såsom ett frivilligt uttryck
af fö åldrars ömhet, eller kunna göras till föremål för några lagens bestämmelser,
utan inskränkning af föräldrarnas hittills aldrig ifrågasatta makt öfver
sina barn. Då hvad dessa härutinnan åtnjuta, följaktligen ej kan hänföras
till lagliga rättigheter, kan den omständighet, att det ena barnet erfar störie
omvårdnad än det andra, ej eller grundlägga några inför lag giltiga anspråk.
__Ifrån en olikhet i berörde fall, lärer lagstiftaren således icke kun
na
hemta anledning att tillerkänna det barn, som mindre njutit, någon ovilkorlig
rättighet till ersättning derför, eller att minska, hvad andra barnet eljest,
enligt lag, bör erhålla i föräldrars bo, utan måste det på dessa ankomma
att jemna förhållanden, som på dem bero.
Då Utskottet följaktligen förnyar sitt yttrande, att lagstiftaren redan
gjort allt hvad på honom ankommer, för beredande af jemnlikhet emellan
syskon i förevarande hänseende, får Utskottet derjemte erinra, huruledes en
j;|CTj i den syftning, som den föreslagna, ingalunda kunde leda till ändamålet,
eller jemnlikhet, emedan hvarje barns uppfostran måste lämpas efter anlag
och fallenhet, hvarförutan, vid verkställigheten af en sådan lag, alltför ofta
skulle möta väsendtliga hinder, i anseende till svårigheten att bedöma, hvad
eu redan fullbordad uppfostran kostat, samt hvad en icke fullbordad eller
ens påbörjad kan komma att kosta, och lagen således blifva en anledning
till oredor och tvister af desto betänkligare art, som de lätteligen kunde
störa sämjan emellan så närskylde, som de omförmälde.
Hvad sålunda blifvit anfördt, anser Utskottet innefatta tillräcklig anledning
för Utskottets vördsamma tillstyrkande,
nit ifrågavarande motion måtte lemnas utan afseendeStockholm
den 27 September 1844.
Lag-U tskoltcts Betänkande, JY.-o 22.
7
M SS.
Ank. till Exp. Utsk. den 29 Oct. kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt fråga, angående förty dligande
af 2, § f Cap. Missgernings-Balken.
Sedan Rikets Ständers Justitiae-Ombudsman vid sistförlidne Riksdag,
uti då afgifven berättelse, anmärkt, dels att, vid tillämpning af lagens stadgande
i 41 Cap. 2 §. Missgernings-Balken, sådan den lyder i Kongl. Förordningen
den 20 Januari 1779, bland domare yppats skiljaktiga meningar, huruvida
det i berörde §. omförmälda brott att locka öfvermaga, egna barn,
omyndig, underhafvande, eget tjenstefolk eller inhyseshjon att stjäla, ovilkorligen
borde, utan afseende på det stulna godsets värde, medföra ansvar såsom
för andra resan stöld, eller om, i händelse värdet ej går öfver 10 daler,
snatteribot må ådömas, dels ock att, i saknad af bestämd föreskrift,
ovisshet kunde uppstå, angående det straff, hvartill den gör sig skyldig, som
andra gången begår sådant brott, då värdet af det tillgripna icke stiger öfver
100 daler, och Rikets Ständer, enligt deras den 23 September iS/Jo till
Kongl. Maj:t aflåtna underdåniga Skrifvelse, för undanrödjande af anledning
till olika tolkning samt missförstånd i förenämnde hänseenden, beslutat, att
ifrågaställöe §. skulle erhålla en, med Justitise-Ombudsmannens då framställda
förslag hufvudsakligen öfverensstämmande, förändrad lydelse; men Kongl.
Ma j:t icke funnit skäl att lemna Nådigt bifall till berörde beslut; så har
JustitiEe-Ombudsmannen, uti sin, vid innevarande Riksmöte afgifna allmänna
redogörelse, å nyo fästat Rikets Ständers uppmärksamhet på ofvannämnda
förhållande, samt hemställt, om icke ifrågavarande lagrum kunde erhålla
följande lydelse: ”Lockar någon eller bjuder öfvermaga att stjäla med sig,
ehvad det är mycket eller litet; eller gör mannen det med sin hustru; föräldrar
med sina barn; förmyndare med den omyndiga; förman med den,
som står under hans lydnad; husbonde eller matmoder med sitt tjenstefolk
eller inhyseshjon; stånde samma rätt, som den der andra gången stulit.
Varder han åter med sådan gerning funnen, straffes såsom för tredje resan
stöld, och den som varder lockad eller buden att stjäla, straffes som annan
tjuf, der han till mogen ålder kommen är.” Men som Utskottet redan vid
8
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 22.
flere tillfällen yttrat den åsigt, att det ej är lämpligt att i en tidpunkt, då
man har att till pröfning förvänta förslag till ny brottmålslag, i Criminallagstiftningen
vidtaga några partiela förändringar, som icke af ett ögonblickligt
behof påkallas; alltså, och enär Utskottet destomindre bar anledning att
frånträda denne förut följda grundsats för nu ifrågaställa fall, som de händelser,
derföre ofvanherörde lagrum bestämma straff, enligt den kännedom Utskottet
eger, högst sällan förekomma, och samma lagrum dessutom, om än
lemnande anledning till olika tolkning och missförstånd, dock ej är af den
otydlighet, att det ju icke kan, i förenlighet med lagstiftarens mening, uppfattas,
får Utskottet vördsamt tillstyrka,
att Justitice-Ombudsmannens omförmälde hemställning ej
måtte till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 8 October 1844*
STOCKHOLM, Lundberg & Comp, 1844
Lag Utskottets Betänkande, N.-o 23,
1
M m.
Ank. till Exp. Utsk. den 1 Nov. kl. 2 e. m.
Betänkande., i anledning af vackt motion, angående förhöintng
af ansvaret för åverkan och ohägn
J 1
m. m.
Anderll ån tifslt i t ,llaiL Rllisd»gsMlm8ttige„ Johan Petter
manna behofvet Sfi 8! tomemorial. aumärlt, alt det allj
k lTI , „ ( 0l.V“r1 af I,°rd, att’ Se,,om vitens stadgande, få det
difilien • t tenn,.,
T'- T ■ “t “t8" öladt> "»"»de
•» nödvän
de
best” och kntn de ”t""? 1 d«""a <H befria innehafva,en från
förbud i åt .dnit I ■' f” ! !”äst,e Vldtä""as för utverkande af viles
gande
bristen nt eif r t * t"’ 1 sJ””“bet på flere orter, tillta8
. ■
■ i , fö'drade, alt denna egendom omsorgsfullt skvddas
niotio,,aren fo,eslagd, att, med ändring af 5 Cap. 8 S„ n CaT 5 oeL '6 ««
° nCyp‘ p och 20 CaP- 9 §> Bjggninga-Balken samt ao Cap i2 ff Miss
rÄÄt,r t'
•* ***»•. nedrifvandetför
bn.w
,Delt.f mfmoria1’ SOra blifvit ^ Lag-Utskottet hänvisadt har Utskot
tet under ofverläggmng förehaft; men då omförmälde lagbud hvilkas S"
dnng bhfvi påyrkad, blott utgöra spridda stadganden af den gsifE'
7, Z
c1T
m eSCndom
af den befÄ
Båi. till h. St. Prot. 1844. 7 Sami. 1 AJd. 11 Häftet
4
2
La "-Utskottets Betänkande, N:o 24.
som ofvanberörde; då någon förändring af dessa lagbud följaktligen icke kan
företagas, utan rubbning al enheten och sammanhanget i denna del al lagstiftningen,
som hvilar på samma grunder; då, inom kort, är att till piöfning
förvänta förslag till ny brottmålslag, som, enligt hvad Utskottet har
anledning förmoda, kommer att omfatta jemväl de ämnen, som nu blifvit
ifrågaställde; och då föreslagna förändringen icke kan anses så af behofvet
påkallad, att den partiellt bör ega rum, med uppoffring af den enhet och det
sammanhang i lagen, som utgöra hufvudsakliga villkor för lagens fullkomlighet,
får Utskottet, som dessutom anser motionärens förslag i flere delar olämpligt,
i synnerhet, som ansvaret i vissa händelser kunde blifva ringare, än nu
är förhållandet, vördsamt tillstyrka,
att ifrågavarande motion icke må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den i November 1844*
M S4.
Ank. till Exp. Utsk. den 1 Nov. kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt fråga, angående förändring
i y och upphäfvande af 8 ,§'■ uti Jorda-Balkens tG Gap.
Denna af Rikets Ständers Justitiae-Ombuds man vid sistförl-idna Riksdag
väckta, men då förfallna, fråga har uti den af honom, vid innevarande
Urtima Riksmöte, afgifna och till Lag-Utskottets utlåtande remitterade
allmänna berättelse åter blifvit upptagen; och då Utskottet, af sådan anledning,
nu går att redogöra för Justitite-Ombudsmannens framställning i denna
del, anser sig Utskottet till en början böra anmärka, hurusom ifrågaställde
lagbud äro af följande innehåll:
”7 §. Rymmer landbo bort inom stämmotid, och finner jordegaren
honom på vägen, då han afviker; hafve våld hemta honom åter och allt det
3
La"-Utskotti Is Betänkande, LY.o 24.
lian med sig förer. Häfver landbo salt sig neder å annan ort; lite jordegare
Befallningshafvande» derom till, och böle landbon, för olaga afflyttning,
10 daler, jo i degarens ensak, eller dens, som jordegarens rätt häfver; och alle
de, som med voro att hjelpa landbon afflytta, höte hvardera 5 daler.
8 §. Ställer sig landbon till värn, och får han skada eller de honom
värja ville; vare allt ogildt. Varder han, eller någon af dem dräpen; böle,
som i Missgerningsbalken skils. Får jordegaren, som efterkommer, eller de
med honom äro, någon skada, sår, blånad eller blodvite; ligge allt i tveböte.
Kommer dråp deri; vare straffet, som om edsöre stadgadt är.”
Med anmärkning, att npphofvet till dessa stadganden, hvilka med åtskilliga
förändringar blifvit öfverflyttade från Wexiö Stadga af år »4 14» först
till 144^ års landslag, och vidare till nu gällande lag, vore att söka i den
tid, då Catholska Presterskapet och Adeln, såsom innehafvare af det andliga
och verklsliga frälse,t, sökte utvidga sin inflytelse och vinna ytterligare fördelar
på folkets bekostnad, deraf verkningarne mot slutet af medeltiden blefvo
allt mera märkbara, har Justitiae-Ombudsmannen i öfrigt hufvudsakligen
anfört, att om än stadgandet i 7 §. varit ändamålsenligt på en tid, då verkställande
makten i Staten ännu icke blifvit behörigen ordnad, eller gränsorne
för dess verksamhet bestämde, så vore nu mera förhållandet helt annorlunda.
Uti 1 Gap. i §. Utsöknings-Balken ålades Konungens Befallningshafvande
att förhjelpa en hvar till dess rätt, och 4 §• 1 samma Gap. innefattade
förbud att gripa Konungens Befallningshafvande i embelet. En med
dessa hofsamma och kloka administrationsgrunder oförenlig, till förmån för
jordegare stiftad, undantagslag erfordrades icke 1736, och vore för närvarande
ännu mindre behöflig; och enär vida vigtigare angelägenheters utförande
måste anförtros åt den offentliga executiva makten, borde jemväl ilrågavarande
särskilda execulions-rätt deråt kunna, utan våda, anförtros, och samma
rätt, hvilken under sednare lider sällan eller aldrig lärer begagnats,
följaktligen, utan någon olägenhet kunna afskaffas. I sådan händelse
borde de uti 8 §. stadgade serskilda straffbestämmelser äfven undanrödjas,
enär deri afsedda fall icke vidare kunde inträffa, sedan joi degarens säl skilda
execulionsrätt försvunnit, samt i och med detsamma det större skydd, honom
ansetts höra tillkomma, tillika upphört. På grund häraf hai Justitieombudsmannen
föreslagit:
1:0 att 16 Cap. 7 §. Jorda-Balken måtte förändras till följaude ly
-
delse:
4
Lci«-Utskoltets Betänkande, JV.-o 24.
”Rymmer lanclbo bort inom stiimmotid; böte för olaga afflyttning tio
daler, jordegarens ensak, eller dens, som jordegarens rätt häfver; och alla de,
som med voro att hjelpa landbon Hytta, böte hvardera fem daler”; och
2:0 Att 8 § i samma Capitel och Balk må förklaras hafva upphört
att vara -gällande.
I anledning af Justitiae-Ombudsmannens vid sista Riksdag framställda
enahanda förslag, yttrade dåvarande Lag-Utskott, bland annat, att Utskottet
visserligen delade Justitiae-Ombudsmannes åsigt om olämpligheten deraf, att
jordegare fått sig tillagd rättighet att sjelf återhemta landbo, som afviker inom
stämmotid, samt ansåg stadgandet härom i 16 Cap. 7 § Jorda-Balken således
Böra till kraft och verkan upphöra; men, i betraktande af de förluster, hvarför
en jordegare skulle vara utsatt, derest landbon kunde, utan påföljd, rymma
från hemmanet samt medtaga och förstöra den egendom, uti hvilken
jordegaren, enligt 17 Cap. 6 § Handels-Balken, eger förmonsrätt för husröta
afrad och annan afgäld, fann Utsko i tet, att jordegaren, om förenämnde rättighet
honom fråntoges, i stäiiet börda ega att, genom vederbörande executors biträde,
läte föra förrymd landbo och hans gods åter.
Nu, ehuru Utskottet anser jordegares omförmälde serskilda executionsrätt
vara oförenlig med den visa samt till ordning och säkerhet ledande grundsats,
att ej någon egenmäktigt må sjelf taga sig rätt, och att, enär jordegares
rättigheter ej äro heligare än andras, en afvikelse för honom enskildt
från berörde grundsats, hvarken är lämplig eller af behofvet påkallad, kan
likväl Utskottet icke inse, att borttagandet af jordegares ifrågaställde makt
bör leda till upphörande af den, i 7 § oftanämnde Capitel, honom jemväl
lemnade rättighet att, genom laglig myndighet, få förrymd landbo med gods
hans återförd. En sådan rättighet står icke i strid med lagstiftningen i öfrigt,
och bör, med afseende å de af sista Riksdags Lag-Utskott anförde skäl, äfven
förunnas jordegare.
Vid detta förhållande, och då, på sätt Justitias-Ombudsmannen anmärkt,
8 § i 16 Cap. Jorda-Balken måste upphöra att gälla, då deri afsedda händelse
icke vidare kan inträffa, får Utskottet vördsamligen
föreslå
utfärdandet af en Författning, hvarigenom stadgas:
att 7 § i 16 Cap. Jorda-Balken erhåller följande förändrade
lydelse:
1
5
Lag-Utskollcts Betänkande, N.-o 24.
”Rymmer landbo bort inom stämmotid, Ute jordegaren Befallnings!
inf van den till att honom, och allt det han med
sig fört återhemta. Landbo skall och för olaga afflyttning
bota tio daler, jordegarens ensak, eller dens, som jordegarens
rätt häfver; och alla de, som med voro att hjelpa landbo
afflytta, böte hvardera fem dalerf och
att 8 § i samma Capitel och Balk förklaras hafva till
all kraft och verkan upphört.
Stockholm den i November 1844*
Reservation
af Herr Friherre Stjemstedt: ”Sedan Rikets Ständers Jusliliae-Ombndsman
vid sistförflutne Riksdag väckt enahanda fråga, som utgör föremål lör detta
Betänkande, yttrade, på sätt i samma Betänkande finnes upptaget, då varande
Lag-Utskott, att Utskottet visserligen delade Justitiae-Ombudsmannens
åsigter i fråga om olämpligheten deraf, att jordegare fått sig tillagd rättighet
att sjelf återhemta landbo, som afvikit inom samma tid, samt ansåg, att
stadgandet härom i 16 Cap. 7 § Jorda-Balken, äfvensom i sammanhang dermed
8 § i samma Capitel och Balk, borde till kraft och verkan upphöra;
men att, i betraktande af de förluster, hvarför en jordegare skulle vara utsatt,
derest landbo kunde, utan påföljd, rymma från hemmanet, samt medtaga
och förstöra den egendom, uti hvilken jordegaren, enligt 17 Cap. 6 §
Handels-Balken, egde förmånsrätt, för husröta, afrad och annan afgäld, Utskottet
funne, att jordegaren, om förenämnde rättighet honom fråntoges, i
stället borde ega att, genom vederbörande executors biträde, låta föra rymd
landbo och hans gods åter; hvarjemte Utskottet förklarade sig anse det stadgande,
i förening härmed, vara lämpligt, att, i enlighet med hvad i 17 Gap.
5 $ Jorda-Balken är husvärd i stad tillätet, jordegare finge qvarhålla en
brukares gods, hvilken vid afflyttning häftade för lega, husröta, vanhäfd
m. m. Det af Utskottet till följd häraf vid sista Riksdagen framställde förslag
till förändrad lydelse af 16 Cap. 7 och 8 §§. Jorda-Balken blef bifallet
af Ridderskapet och Adeln samt Presteståndet, men ogilladt af de öfrige
Riks-Stånden, hvarigenom frågan förföll.
Vid pröfningen af Justitias-Ombudsmannens ifrågavarande förnyade förslag,
hgr jag, med instämmande uti Utskottets tillstyrkande, att 7 § i ofvan
-
6
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 24.
nämnde Capitel och Balk måtte ändras, yrkat, att, i afseende å jordegares
ratt att till sin säkerhet qvarhålla landbos egendom, Utskottet tillika måtte
till Rikets Ständer framlägga ett lag-förslag i samma syftning, som det vid
förra Riksdagen beredda; men enär någon motion ej blifvit väckt, rörande
en dylik rätt för jordegaren, har Utskottet ansett sig vara afgrundlagen hindradt
att något stadgande derom uti förslaget införa. Jag skulle likväl tro,
att då ett sådant stadgande vore en följd af, och stode i sammanhang med det tillsty
ikte bifallet a Justitiag-Ombudsmannéns hemställan om upphörande af jordegares
rättighet, enligt 7 §. åberopade Capitel och Balk, att sjelf föra rymd
landbo ocli hans gods åter, samt icke innefattar någon ny fråga, utan egentligen
endast afser antagandet i viss inskränkt mobil af hvad Justitiae-Ombudsmannen
hemställt, Utskottet varit berättigadt att om berörde stadgande göra
framställning. Alt ett dylikt stadgande jemväl bör betraktas såsom fullt
rättsenhgt, torde ej heller vara tvifvel underkastadt, då jordegaren skulle
derigenom, i fråga om qvarhållande af landbos gods, blott erhålla samma rätt,
som, likmätigt gällande lag, redan tillkommer hyresvärd i stad, i afseende
å hyresgästs egendom. För att möta det inkast, som möjligen
skulle kunna göras emot ett förslag af alldeles lika lydelse, som
landboens skåda missbruka ifrågavarande rätt, anser jag dock ^det
I vl'Cl iwvnt Iww.l.r.. II. .11
I
..
('■ .
1
I
n '
oundgängligen erfordras, alt fordringen är ostridig och till betalning förfallen.
ö
I Öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit anfördt, för jag afstyrka
antagandet al [ tskoltets förslag, och i sliillet vördsamt tillstyrka, att en
kungörelse måtte utfärdas, hvarigenom stadgas, att 7 och 3 §. §. af 16 Can.
.lorda-Balken erhålla följande förändrade lydelse:
7
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 25,
före landbon svara skall, eller häftar han för husröta eller vanhäfd, eller
för vanvård eller förskingring af kreatur, redskap eller annat, som jordegaren
honom till hemmanets bruk lemnat, hafve jordegaren, der fordringen
ostridig oc;h förfallen är, våld qvarhålla hans gods, som å hemmanet finnes,
intill dess han rätt för sig gjort.
J\(s.
Ank. till Exp. Utsk, dtn 1 Nov. kl. 2 <*• na. '
Betänkande, i anledning af väckt motion, angående stiftande
af en lag, i afse en le pä Gode Mät eller Conipronissirier.
Uti ett af Hederv. Bonde-Ståndet, under den 24 sistledne Augusti,
till Lag-Utskollets behandling öfverlemnadt memorial, har Riksdagsfullmäktigen
O/a Jeppsson från Blekinge anfört, att 1734 års lag talade på två
ställen om Gode Män, nemligen uti 4 Gap. i5 §. Utsöknings-balken och
24 Cap. 2 §. Rältegångs-Balken, men likväl under helt och hållet olika synpunkter.
På förstnämnde ställe stadgades nemligen, att parter, derest de
derpå ingått, skola åtnöjas med Gode Mäns beslut, som alltså blifver utmätningsgihlt,
hvaremot på det andra, Gode Männens befattning vore inskränkt
till allenast handlingars utredande, när de befinnas mörka och stridiga. Vid
domstolarne hade emedlertid åt dessa lagens bestämmelser gifvits en utsträckning
till flere fall, hvarförutan olika åsigter, vid olika domstolar, varit
rådande, i afseende på Gode Mäns befattningar, i anseende till saknade
föreskrifter i vissa händelser. Så t. ex. förekommer, att, enär det ej blifvit
bestämdt huru eller livilka skola verkställa de värderingar, som omförmälas
i 12 Cap. 7 §. Ärfda-Balken och i Kongl. Förordningen den 19 December
1827, då den, som erhållit större del i arffallen jord, skall lösa medarfvinge
ut, då jords besutenhet skall bestämmas, eller då från hemman afskild,
men till återgång dömd, lägenhet, skall emot lösen afträdas, så hafva
8
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 25.
skiljaktiga beslut blifvit af domstolar meddelade i afseende på verkställigheten
a-f dessa värderingar. Vid vissa domstolar hade nemligen blifvit föreskrifvet, att
lösen för från hemman afskiljd lägenhet borde bestämmas af domare och två nämndemän;
men i andra åter, att sådant skulle ske af Gode Män, dervid understundom
. är vordet tillagdt, att parterne egde utse den tredje, derest
olika meningar yppades. Dessutom saknades all bestämmelse om antalet af
Gode Män, huruvida de borde aflägga ed eller ej, samt om och på hvad sätt
den part, som icke åtnöjes med Gode mäns åtgärder och beslut, deruti må
söka ändring; och har motionären för undanrödjande af den obeslämdhet
och osäkerhet, som således i omförmälde hänseende förefinnes, anhållit om
stiftande afen lag, som stadgar: ”dels hvem som skall anses skyldig och berättigad
att verkställa ofvannämnde värderingar; dels i hvilka händelser Gode Mäns
åtgärd borde få anlitas; dels hvilken egde alt dem förordna eller kalla; deras
antal, och huruvida Lagens bud i 4 Cap. i5 §. Utsöknings-Balken skulle
anses gällande i andra, än der bestämda fall; och dels om och på hvad
sätt ändring och rättelse i Gode Mäns beslut finge sökas.
Utskottet, som tagit denna framställning i öfvervägande, bar icke funnit
skäl att densamma understödja. I afseende på Gode Män, deras tillkallande
och verksamhet, i hänseende till uppkomna tvister, innefattar Lagen
redan åtskilliga bestämmelser. Så stadgas uti 4 Cap. i5 §. UtsökningsBalken,
att, om man å båda sidor skjutit det, hvarom tvist är, under Gode
Män och utfäst sig att nöjas åt deras slut, gånge då det till utmätning; —
uti 24 Cap. 2 §. Rättegångs-Balken, att, om i någon sak å båda sidor äro
så vidlyftiga räkningar, att deras beskaffenhet ej kan af Rätten utletas, utan
längre tid dertill Larfvas, då må parterne genom uppskofsdom föreläggas att
låta dem först af Gode Män utredas, och det ostridiga från det stridiga skiljas,
och gifve Rätten sedan dom öfver det, som tvist är om; att, i händelse uträkning
ej kan göras, innan domaren hvarderas fordringar pröfvatoch grunden
utredt, derpå uträkningen skall ske, gånge dom derå, och varde sedan räkningen
derefter gjord, samt att, om någor är med den räkning missnöjd,
Rätten skall deröfver döma; — uti Ärfda-Balkens i3 Cap:s 1 §., att, om, efter
förrättadt arfskifte, någon finner sin lott sämre vara och vill jemkning
hafva, domaren bör nämna två Gode Män, som lotterne öfverse och jemnka,
och alt arfvingarne, derest de ej med den jemnkning åtnöjas, ega att taga
domarens utslag; och uti \ §. af i5 Cap. Handels-Balken, att Bolagsman,
som
Ing-T lskottets Betänkande N.o 25.
9
soni med bedrägeri och för sin egen nytto, gör den andra skada, skall, bland
annat, ersätta denne med så mycket, som Gode Män eller Rätten pröfvar
skadan vara.
J
Ik-sa bestämmelser innefatta, enligt Utskottets omdöme, tillräcklig
ledning nli nu 1 frågastä!Ide fall. — 1 5 §. 4 Gap. Utsöknings-Ralken afser icn,
löon set sk i ld händelse, utan innehåller den allmänna föreskrift, att, om
parten skjutit sin sak under Gode Män och utfäst sig att åt deras beslut nöjas
då skall det vara beståndande. Nu enär detta hänskjutande, som helt
och hållet beror pa parternes frivilliga öfverenskommelse, är en art af förlikning,
sa följer deraf, att alla de tvister, som af parter i godo kunna biläggas
äfven af dem kunna öfverlemnas till Gode Mäns afgörande. Att
uppräkna alla dessa fall, vore lika ändamålslöst som omöjligt, och lagsliftalen
har gjort nog, da lian angifvit de allmänna grunder, hvarefter stridigheter
kunna slitas och afgöras.
Om det emedlertid i öfrigt af Domstolar hlifvit vederlaget, att, i an(
ra an de specielt 1 lag och författningar uppräknade händelser, anlita Gode
Mäns åtgärder och verksamhet, kan likväl, så vidt derigenom någon afMtesc
ian egei mm, sådant ej utgöra föremål för lagstiftningen, som
blott har alt stifta lag, och ej att tillse och bedöma huruvida lagarne rättehgen
tilhimpas och efterlefvas. Enligt Utskottets öfvertygelse, "saknas icke
tillfyllestgörande ledning för urskiljande af de fall, då Gode Mäns verksamhet
må af domaren påkallas; och någon våda för rättsökande, kan så mycket
mindre 1 omformälde hänseende uppstå, som det städse hlifvit lemnadl parter
oppet, alt söka Rättens profning,derestde ej åtnöjas medGodeMänsåtgärder,hvilkas
verkan allt jemt är gjord beroende af parterne, i öfverensstämmelse med lagstiftaiens
! -5 Cap. 4 ^ Utsöknings-Ralken antydda åsigt, enligt hvilken
Gode Mans tillgörande blott är att anse såsom ett medel att tillvägabringa
förlikning emellan parter. Då det ej är förenligt dermed, att bestämma
det antal af Gode Män, som må i hvarje fall anlitas, hvilket dessutom synes
desto olämpligare, som förhållandena kunna föranleda till olikhet härutinnan;
och då slutligen lag och författningar redan innehålla tillräckliga
föreskrifter, dels om sättet, hvarpå missnöjd part hör söka domarens pröfning,
dels 1 afseende på värderingars verkställande, får Utskottet, som följaktligen
ej anser en lag i den syftning, som den af motionären föreslagne,
vara af behofvet påkallad, eller förenlig med de grundsatser, som i lagstiftningen
gjort sig gällande, vördsamt
Bih. ull R. St. Prof, 1844. 7 Sami. 1 Jfd. 11 Häftet
9
10
Lag Utskottets Betänkande A7.-o 26.
tillstyrka
alt: Ola Jejjpssons omförmähla motion icke mätte till nätron
Rike/s Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den i November 1844.
Jo. S0.
Ant. till E\p, Uhk. den t Nov. kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion angående bestämmelse
af viss talj hvarinom vigsel, efter slutad lysning
till äktenskap, bör ega rum.
Af den anledning att, enär någon tid i berörde hänseende icke linnes
i lag bestämd, vigseln på flere orter skall uppskjutas, ofta flera månader
och ”mUon gång hela året, efter det lysning blifvit förrättad, hvilket vållade
ej allenast osedlighet utan ock att vigselakten förlorade sin högre betydelse
och kom att betraktas såsom endast en tom ceremoni; och då Presterskapets
varningar emot deLta oskick ej skola medföra ringaste verkan, såsom
saknande stöd'af lag, har Herr Conlracts-Prosten T huden, uti elt af Högv.
Preste-Ståndet till Lag-Utskottet öfverlemnadt memorial, hvilket flere af
Ståndet biträdt, föreslagit, att en tid af två, högst tre månader måtte bestämmas,
hvarinom vigsel, efter slutad lysning till äktenskap, böi \aia
verkställd, derest icke sjukdom eller andra giltiga skal göra ett längre nppskof
af nöden, samt att lämpliga böter måtte stadgas för hvarje månad,
söm vigseln uppskjutes utöfver denna tid.
Utskottet, som tagit detta memorial i öfvervägande, finner visserligen,
att långa uppskof i omförmälda hänseende kunna leda till ooruningai, men
då deremot förekommer:
att ej någon må emot 5 §. 1 Gap. Giftermåls-Balken till äktenskap tvingas,
utan att, så mannens, som qvinnans frivilliga ja och samtycke bör gifteimålet
fästa;
11
Lag-Utskottets Memorial, N:o 27.
alt ett påbud för fästehjon, att, inom viss tid, fullborda den handling, som
lagstiflaren således ansett böra grundas på deras fria villja, skulle stå i upppenbar
strid med berörde lagrum;
att det i 3 §. 12 Cap. åberopade Balk, stadgade förbud för dem, att ”före
vigseln flytta i hus och bo samman”, innefattar ett correctiv emot den af
motionären befarade osedligheten;
att helgden af en inrättning icke upprätlhålles genom tvånget utan öfver^
tygelsen, hvars bibringande, så vidt vigseln angår, måste utgöra presterska_
pels omsorg; och ändtligen
alt presterskapet i i5 Cap. 17 §. Kyrkolagen, fått sig ålagd t att varna emot
”i lång tid anstående förlofningår”, hvarmedelst lagsLiftaren anvisat den
väg, som, med bibehållande af den frihet, som utgör lmfvudvilkoret för äktenskapet,
lämpligast bör kunna leda till det af motionären åsyftade mål;
Så får Utskottet, som, med afseende å nu anförde omständigheter, ej
kan understödja ifrågavarande motion , vördsamt
tillstyrka,
all densamma icke må till nägoti åtgärd föranleda.
Stockholm den 1 November 1844*
Ant. till Exp. UtsL den 1 Nov. kl 2 e. ra.
Memorial, i anledning af återremiss utaf Utskottets under l\'.0
8 afgifne Utlåtande öfver väckt fråga om förändring
i 12 Cap. 1 § Gif termåls-Balken cell i5 Cap. 24 <§. Kyrkolagen.
Nämnde utlåtande, deri den uti berörde hänseende föreslagna förändring
är vorden afstyrkt, har af Höglofl. Ridderskapet och Adeln, samt af
12
Lag-UIskottels Memorial, N.o 28.
Högv. Preste-Ståndet blifvit till Utskottet återremitteradt, på grund af
gjorda anmärkningar, åsyftande att förändring måtte ega rum; men som de
öfrige respective Riks-Stånden godkänt utlålandet, ocdi frågan således, jem1
i k t 87 § Regeringsformen, förfallit, har Utskottet ansett anmärkningarne icke
böra till någon åtgärd föranleda; liviIket Utskottet får hos de förstnämnde
två Riks-Stånden vördsamt tillkännagifva. Stockholm den 3i October 1844.
SS.
Ant. till Exp. Utsk. den 1 Nov. kl. 2 e. ra.
Memorial, i anledning af dl er remiss af Utskottets Betänkanden
A .ris 2 och 12.
Till Lag-Utskottet liar, i anledning af gjorde anmärkningar, Högv. Preste-Ståndet
återremitterat Utskottets Betänkande» N:ris 2 och 12, angående
det förra, väckt fråga om bestämmande af ansvar för så kallade husdjurs
misshandling, och clet sednare, angående Kongl. Majrts Nådiga Proposition om
intecknande af ej mindre lifstids städja och undantags-aftal, än ock all annan afhandling
om nyttjanderätt till fast egendom ålandet; men som dessa betänkanden
blifvit af tre Riks-Ständ bifallna, neral. N:o 2 af Ridderskapet och Adeln den
26, af Borgare-Ståndet den 28 och af Bonde-Ståndet den 21 sistlidne September,
samt N:o 12 af Ridderskapet och Adeln och Bonde-Ståndet den g,
samt Borgare Ståndet den 12 dennes; så, enär, enligt 877 §. Regeringsformen,
samt 3 punkten af \g §. Riksdags-Ordningen, tre Stånds mening i dylika frågor
utgör Rikets Ständers beslut, samt återförvisning ifrån ett Riks-Stånd i
dessa mål således ej betager samma beslut deras kraft och verkan, anser Utskottet,
vid detta förhållande, något utlåtande öfver de gjorda anmärkningarne
icke erfordras; livilket Utskottet härmedelst får hos Högv. Preste-Ståndet
vördsamt anmäla. Stockholm den 3i October 1844-
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 29,
13
M
Ank. till Exp. Ulsk. den 1 No v. kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af
3, 5 och 6 i 2 Capitlet Giftermåls-JSa/ken och förändring
af q i samma Capital och Balk.
Hos Hederv. Bonde-Ståndet har Riksdagsfullmägtigen från Stockholms
Län, J. A. Zetterberg, uti ingifvet och till Lag-Utskottets behandling öfverlemnadt
memorial, yrkat, att äktenskap emellan syskonebarn samt de i Giftermåls-Balkens
2 Capitels 5 och 6 §§. omnämnde besvågrade personel- ma
få ega rum, utan att Konungens tillstånd dertill må erfordras, och att berörde
§§., sådane de lyda i Kongl. Förordningen den io April 1810, jemte
3 §. i åberopade Capitel och Balk, alltså måtte till all kraft och verkan
upphöra. Till stöd för detta yrkande, har blifvit anfördt, beträffande si stberörde
lagbud, som bjuder, att syskonebarn ej inäga taga hvarandra till äkta,
utan att Konungen gifver der lof till, att då, så vidt man kan döma af
Kongl. Kungörelsen den 8 September 1829, något hinder för erhållande af
det Nådiga tillståndet ej möter, derest contrahenLerne äro välfrejdade, svntes,
enär detta är ett gemensamt villkor för alla äktenskapsförbindelser, preslerskapet
lika väl kunna åläggas tillsynen i denna del, då fråga är om syskonebarns
giftermål, som oskyldas, och att utverkandet af Konungens lof
således blott är en ändamålslös formalitet, hvartill kom, att hos folket den
föreställning vore rådande, att Konungen icke kan neka sj^skonebarn, att med
hvarannan ingå äktenskap; samt att omförmälde föreskrift endast förorsakade
Embetsmyndigheterne ett onödigt besvär; och hvad angår de i 5 och 6 §§.
uppräknade besvågrade personer, hvilka genom Kongl. Förordningen den io
April 1810 blifvit berättigade att ingå äktenskap, om Konungen sådant tillåter:
att- förbudet i denna del grundades på forntida åsigter, h vilka voro
af andra länders sednare lagstiftningar förkastade; att, om det läge något
brottsligt eller skadligt i berörde personers giftermål, Konungen ej borde ega
magt, att dertill lemna tillstånd; och att, i annat fall, lagen deremot ej borde
innefatta något ens vilkorligt förbud; i sammanhang hvarmed motionären
anmärkt, att 9 §. uti oftanänuide Capitel, der det heter: ”Vare ock äk~
14
Lag-lJ(skottets Betänkande, IV.-o 29.
tenskap lika förbudet om blodsbandet kommer af äktenskapet eller lägersw<h”,
icke vore nog tydlig, emedan deraf icke syntes, huruvida det ”före
äktenskapet okända lägersmålet ulgör laga hinder för äktenskap ,ellerej. Da
det emedlertid vore omöjligt för prest att känna andra lägersmål, än de,
Indika hos honom blifvit anmälda, eller sådana, som efter skedd lagföring,
blifvit lagligen styrkte; då han således ej hör ådraga sig det i 12 § förenämnde
Capitel bestämda stränga ansvar, derest han viger personer, hvilka,
eenom för honom okändt lägersmål, öro hindrade alt ingå äktenskap, och då
ifrågaslällde stadgande, enligt motionärens åsigt, blott har till föremål att
förekomma sådana sedligheten sårande förhållanden, som vore en följd afen
föregången uppenbar lastelig lefnad; har motionären, som ansett beiöide
stadgande i omförmälde hänseende mindre klart, hemställt, om icke, föi dess
förtydligande, detsamma borde erhålla följande förändrade lydelse: Vaie ock
äktenskap lika förbudet, om blodsbandet kommer af äktenskap eller föie lysningen
lagbeifradt lägersmål.”
Denna motion har Utskottet tagit i öfvervägande; och vidkommande
först frågan om svskonebnrns rätt, att utan Konungens lof ingå äktenskap;
så tvekar icke Utskottet, att i denna del understödja motionären. Den fordna
föreställningen, att könsförbindelser emellan syskonbarn skulle strida emot
religionen, har redan längesedan försvunnit tillika med alla deipa giundade
tvifvel om tillåtligheten af dylika förbindelser. Man har dock anmärkt, att
nödvändigheten af Konungens tillåtelse till dessa förbindelser skulle tjena
alt vårda åldriga tänkesätt, som bevara sedligheten hos personer, hvilka, i
följd af shigtföi hållanden, lefva i större förtrolighet tillsamman; men man
synes härvid hafva förgätit, att berörde tänkesätt, lemningar från en lagstiftning,
hvilken ansåg äktenskap emellan syskoneharn stridande emot religionen,
icke mera finnas till, sedan en längre tids erfarenhet, att Konungen, så
vidt Utskottet känd t är, aldrig vägrar omförmälde tillåtelse, vant allmänheten
alt betrakta ingåendet af aktens'ap emellan syskoneharn, ej blott såsom
vilkorligen lofgifne', utan snart sagdt såsom en medborgerlig rättighet, endast
förbunden med iagttagandet af en viss formalitet.
Då vid sådant förhållande ifrågaslällde stadgande ej lärer kunna anses
såsom något skydd emot osedligheten; då för dess bibehållande annat
skäl icke blifvit anförd t, än det, som hemtals från förutsättningen om ett
sådant skydd; då skyldigheten alt söka Konungens tillstånd, medför onödig
15
Lag-U tskottits Bttiinkamli j IV.-o 23.
omgång och borttager en icke obetydlig del af åtskillige Embetsmäns tid,
som kunde användas till mera gagn för det allmänna; och då stadgandet
följaktligen i verkligheten blott gör olägenhet och skada; får Utskottet vördsamt
tillstyrka,
att genom utfärdande författning mätte förklaras, att 2
Ca/:. 3
Giftermål-Bni ken, om förbud för syskonebarn
att taga hvarannan till äkta, utan att Konungen gifven der
lof till, upphört att vara gällande, dock utan att någon
förändring härigenom skett i Jagens stadganden i 13 Gap.
/
Rättegångs - B al ken, om fäf emot. d mara och i ty
Gap. y samma. Balk, om fäf emot vittne: , i hvit ka fall
det kummer alt förblifva, vid hvad hittills jöreskr/Jvet
varit.
Hvad åter angår rättigheten för de i 5 och 6 §§. af Giftermåls-Balkens
2 Cap. omnämnde besvågrade personer, att, utan Konungens lof, knyta
äktenskaps-förbindelser; så, ehuru numera medgifvet är, att ej eller dessa
förbindelser äro i religieust och moraliskt hänseende olillåtlige, anser likväl
Utskottet betänkligt, att helt och hållet lossa alla band i förevarande fall.
Då 18 i o års lagstiftare förvandlade det ovilkorliga förbudet emot omförinälde
förbindelser, till ett vilkorligt, gåfvo de, enligt Utskottets omdöme,
tidens förändrade tänkesätt all den hyllning, dem tillkommer. — Förhållandet
emellan en person och hans brodersons eller systersons, faderbroders
eller moderbroders enka är icke lika det, som råder emellan syskonebain.
Det förra är ofta förenadt, å ena sidan, med en rätt till omvårdnad, och
deraf härflytande myndighet, och, å den andra, med beroende och undergifvenhet.
Det rörer de inre krafterne för familjens bestånd, och måste derföre
så mycket omsorgsfullare bevaias Då nu detta ömsesidiga förhållande
lätteligen kan missbrukas, bör äfven något band derå finnas; och Utskottet
anser sig, i följd häraf, ej kunna biträda motionen härutinnan; utan får alltså
vördsamt
tillstyrka,
att densamma, i denna de1, mätte leninus utan afseende.
Till enahanda omdöme föranleder jemväl n olionärens hemställning
om ett förtydligande af g §. i 2 Capitlet CilUrmåls-Ba.ken
16
Lag-Utskottets Betänkande, TT.-o 30.
Då lägersmål kunna blifva kända på andra sätt, än genom’ lagföring,
men motionärens förslag skulle leda dertill, att inga andra än de lägersmål,
som vaiit åtalade, verka till hinder för äktenskap, samt en betänklig inskränkning
i lagens nu gällande stadganden således skulle uppkomma, derest samma
förslag antages, får Utskottet vördsamt föreslå,
att motionärens förs/tig till ändring i g §. 2 Cap. GifternuVsBalken
ej eller må bifallas. Stockholm den 1 November 1344*
J\@. 3ö«
Allt. till Exp. TTtsk, d. 5 Nov. kl. 1 e. m.
Betänkande, 1 anledning af vackt niotio? 1 om för Härin g af
Kong/. Kungörelsen den 1 October 1812 rörande vissa
iakttagelser vid bes värs-skrifters och ansökningars inlemnande.
t.-t
Enär berörde Kongl. Kungörelse skall blifvit olika tolkad, så väl i
, !li lS 1 ^balter, som 1 Högste Domstolen, i så måtto, alt sakegare, som e
-
c .....
..........x
uueunos vauon. jjorgare
Standet
ingilvet, och den 25 sistlidne Augusti, till Lag-Utskottet remitleradt
memorial, yrkat att, som nu anmärkta skiljaktighet i domares åsigter vole
vådlig för enskilde, och föranledde osäkerhet i lagskipningen, det måtte
alltså eu förklaring varda utfärdad, till undanrödjande af en sådan skiljaktighet;
och som 1 de fleste fall den mening gjort sig gällande, att fullmakt
icke erfordras, derest besvärsskrift eller ansökning blifvit afsakegaren egenhand,
gt undertecknad, har motionären hemställt om icke denna mening må
iorklaras såsom den rätta.
ö
Utskottet, som under öfverläggning förehaft denna motion, får i anledning
deraf upplysa hurusom Kongl. Maj:t, genom ifrågaställde kungörelse
enmat vederbörande, att vid Besvärs-skriflers och ansökningars ingifvande
17
Lag-Utskollcts Betänkande, JY.-o 30.
så Lill Kongl. Maj:t som Lill Collegier och Embetsman noga iagttaga hvad
allmänna. lagar cch flere författningar påbjuda, att, då sakegaren sjelf ej
kan skrifva och således icke egenhändigt undertecknat besvärs-skriflen eller
ansökningen, dels författaren deraf bör, enligt Kongl. kungörelsen af den 29
Juli 1773, utsätta dess namn och syssla, dels ock alt derjemte behörig full—
magt till besvärens och ansökningens ingifvande skall vara dem bifogad,
vid påföljd, att, om sådant uraktlåtes, någon pröfning af målet icke eger rum.
Nu, enärföremålet för omförmälde Kungörelse icke varit att göra någon
förändring i hvad lag och författningar förut stadgat, angående hvad
iagttagas borde vid besvärs-skrifters och ansökningars inlemnande, utan,enligtuttr
vek liga ordalydelsen, att blotterinra vederbörandeoinskyldighetenatt noga iagttaga
dessa stadganden ; alltså och då lagen i i5 Cap. 4 §• Rättegångs-Balken meddelar
den allmänna bestämmelse, att, ”ej må någor kära och svara för annan, innan
han anlen muntligen inför Rätten af sakägaren dertill förordnad är, eller viser
hans öpna bref derom”; då, i öfverensstämmelse dermed; 7 §. af samma Gap.,
ovilkorligen fordrar fullmagt för ombud, som skall i högre Rätt någon sak
fullfölja; och då dessa lagens, till säkerhet och ordning ledande bud, icke
före utfärdandet af förenämnde Kongl. Kungörelse blifvit förändrade eller
upphäfne; synes som skulle deraf böra följa, att, då talan genom ombud
utföres, ombudet jemväl numera bör vara försedd med sakegarens för sådant
ändamål meddelade fullmagt. Då emedlertid det är af Utskottet kändt, att,
på sätt motionären anmärkt, skiljaktiga meningar i denna del hos domare
yppats, och ordalydelsen i merberörde Kongl. Kungörelse, enligt Utskottets
omdöme, gifver anledning till en så beskaffad skiljaktighet, finner Utskottet,
lika med motionären, nödvändigheten påkalla en till enhet och sammanhang
i lagskipningen i förevarande hänseende verkande förklaring; och får
Utskottet, i följd häraf, i så måtto understödja motionärens framställning,
som Utskottet vördsandigen
tillstyrker,
det mätte genom allmän förf ältning stadgas: att hvad Kongl.
Kungörelsen den 1 October 181st innehåller derom, att
då sakegaren sjelf ej katt skrifva och således icke egenhändigt
undertecknat besvärskrift eller ansökning, som
till Kongl. Maj:t samt till Dess och Rikets Collegier och
Embetsman ingifves, behörig fullmagt dertill skall vara
Bih. till R. St. Prot. 1844. 7 Sand. 1 AJd. 11 Häftet
3
18
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 30.
bifogad- bör så förstås, att, äfven om sakegaren egenhändigt
skrifvit och undrtecknat besvären eller ansökningen,
skall, då skiften ingifves af annan person; än sakegaren
sjelf, dennes fult magt för ingifvandet vira bifogad, vid
påföljd att eljest någon pröfning af samma skrift icke
eget- rum.
Stockholm den i November
Reresvationer.
A f Herr Grefve Munter: ”Under den tid Kong!. Kungörelsen den i October
1812 hittills varit gällande, har densamma i allmänhet blifvit tillämpad
på sådant sätt, som motionären föreslagit, att dess mening skulle förklaras.
Detta öfverensstämmer äfven, enligt min tanka, med författningens ordalydelse;
och då ändamålet med en fn II magt är, dels att betrygga en part emot
möjligheten att icke någon må, emot hans vidja eller honom ovetande, företaga
sig utförandet och bevakandet af hans talan, dels ock att utgöra ett
bevis, ej mindre för den Embetsmyndighet, inför hvilken fullmagten uppvisas
att den, som uppträder såsom annan persons ombud, verkeligen har
rlennes uppdrag dertill, än ock för motparten, derest sådan finnes, att det
icke är med obehörig person, som han kommer att inlåta sig i svaromål,
men alla dessa omständigheter, som göra fulhnagt nödvändig, i de händelser,
då sakegaren ej är sjelf tillstädes, eller egenhändigt författat besvärsskrift
eller ansökning, synas vara undanröjda, så snart part sjelf skriftligen
utvecklat sin talan och egenhändigt undertecknat besvärsskrift^ eller ansökningen,
har jag ansett att, om någon förklaring skulle finnas vara al behofvet
påkallad, den borde innehålla:
att hvad genom Kongl. Kungörelsen den 1 October 1812
är vordet stadgadt derom, att, då sakegaren sjelf Tej kan
skrifva, och således icke egenhändigt undertecknadt besvärsskrift
eller ansökning, som till Kongl. Maj:t, samt till] Dess
och Rikets Collegier och Embetsman ingifvas, behörig fullmagt
dertill skall vara bifogad, bör så förstås, att då
sakegaren egenhändigt undertecknat besvären eller ansökningen,
utgör den omständighet, att fulhnagt saknas,
icke hinder för besvärens eller ansökningens upptagande
till pröfning.”
19
Lag-Utskottets Betänkande* N.-o 30.
Af Herr Friherre Stjernsten, med tillkännagifvande, att han icke deltagit i
Utskottets öfverläggning och beslut.
Af Herr Cedersträhle, som biträdde Herr Grefve Monters mening.
Af Herr T horn, som, åberopande motionen, ansåg författningens ordalydelse
lemna stöd för den af honom föreslagne förändring.
STOCKHOLM, Lundberg & Comp., 1844■
Lag-Utsko'tets Betänkande, N.-o 31.
1
M 31.
Ank. till Exp, Utsk. den 9 Nov. kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner angående förändring
i vissa delar af nu gällande lagstadganden om giftorätt
och arfsrätt, samt morgongåfva och fördel.
Uti dessa ämnen hafva till Lag-Utskottets behandling blifvit öfverlemnade
nedan omförmälde motioner nemligen:
fiån Vällofl. Borgare-Ståndet:
af Herr Ekholm, och
från Hederv. Bonde-Ståndet:
l:o af Niklas Nilsson från Calmare Län, med hvilken M. Månsson, Pehr
Jönsson, Sven Isaksson och Per Bengtsson från nämnde Län, sig förenat;
2:o af Johannes Andersson från Skaraborgs Län, hvilkens framställning blifvit
biträdd af Nils Nilsson från Wermland, J. A. Zetterberg och A. Sundholm
från Stockholms Län, Johan Persson från Upsala Län, F. von Zweigbergk från
Skarabor gs Län, samt B. Lind, L. Rasmusson och Erik Christensson från Götheborgs
och Bohus Län;
3:o af Anders Persson från Örebro Län;
4:o af Petter Persson från Jönköpings Län, hvars motion blifvit understödd
af J. Samuelsson och yl. J. Sandstedt från samma Län;
5:o af Ephraim Larsson från Elfsborgs Län;
6:o af Anders Jonsson från Östergöthlands Län, i hvars motion J,. M. Knutsson
från samma Län och Petter Mårtensson från Jönköpings Län instämt; och
7:o af Olof Nilsson från Westerbotten.
Med undantag af den sistnämnde, för hvars motion här nedan kommer att
närmare redogöras, hafva öfrige motionärer sammanstämmigt yrkat, dels att den
ski/lnacl i rätt till arf för olika kön, som nu eger rum efter landsrätt, mätte
upphöra, och en lika arfsrätt stadgas för man och qvinna; dels ock att deri
olikhet, som för närvarande förefinnes i giftorätten efter landsrätt, jemväl
måtte försvinna och makar, antingen de bo på landet eller i staden, eller
ehvad stånd de tillhöra, således hädanefter njuta lika giftorätt.
Bih. till B. St. Prot. 1844, 7 Sami. 1 Afd, 12 Iläft.
1
2
Lag-Utskotlets Betänkande, N.-o 31.
Till stöd för en sådan af Rikets sist församlade Ständer, enligt deras den
10 October 1840 till Ivongl. Maj:t aflåtna underdåniga skrifvelse, beslutad, men af
Kongl, M ij:t icke bifallen, förändring, har Herr Ekholni åberopat de grunder, som
blifva anförde i nämnde skrifvelse, hvars förnyelse i sin helhet han påyrkatj hvarjemte
hufvudsakligast blifvit anfördt:af Johannes Andersson från Skaraborgs Län,
och Ephraim Larsson från Elfsborgs Län, att, som den nuvarande olikheten i
årfs- och giftorätt elter landsrätt hade sin egentliga grund i fordna tiders råhet
och misskännande af qvinnans värde, samt i den sedermera, under samhällets utveckling,
inrotade föreställning om nödvändigheten att bibehålla jorden inom slägte
r n e, så borde, enär mildare seder och en högre upplysning inträdt, samt berörde
föiestallning numera ej hade något stöd i allmänna tänkesättet, qvinnans naturliga
vätt till jemlikhet med mannen i omförmälde hänseende icke vidare förnekas. I
äktenskapet hade hustrun icke mindre omsorger än mannen. Båda måste de, hvar
på sitt sätt, bidraga till deras gemensamma bästa; och att dotter ej får lika stort
ai f, som son, syntes desto orättvisare, som mannen alltid hade lättare alt taga sig fram
än qv in nan, hvilken derföre behöfde så mycket större hjelp; af Niklas Nilsson
fiån Calmar Län, att någon rättsprincip ej läge till grund för lagens ifrågaställda
stadganden, enär icke nagotdera könet födes till större företräden, än det andra;
af Anders Persson från Örebro Län, hufvudsakligen lika med Johannes Andersson
och Ephraim Larsson, med tillägg, att som enka ej kunde anses hafva mindre
behof än enkling, så vore det ej eller rättvist, att hon erhölle mindre lott, än
enklingen; och har motionären, som ansåge morgongåfva böra försvinna i den
händelse giftorätten blefve lika, derförutan serskildt hemställt, om icke makars
giftorätt måtte utsträckas till deras, under hvad tid som helst, för värf da fasta
gods tl landet, för undvikande af den orättvisan, bland annat, att hustru, hvars
i boet införda penningar af mannen användas till godtgörande af en utaf honom
föie äktenskapet inköpt fastighet å landet, derigenom varder beröfvad hvad hon
egt, till fördel för mannens arfviagar, som mången gång kunna vara aflägsnare anförvandter;
af Anders JoliSSOYi från Östergöthland: att han ansåge ifrågavarande af
rättvisan påkallade förändring desto angelägnare, som behandlingen af det på Kongl.
Maj:ts Nådiga befallning upprättade förslag till ny Civil-Lag, hvilket bestämmer lika
a ris- och giftorätt, derigenom underlättades, när det en gång blifver till Rikets
Ständers pröfning öfverlemnadt; men enär morgongåfva och fördel af bo oskifto
ej borde vidare komma ifråga, så framt giftorätten blefve lika, har motionären yrkat,
hvad lagen derom stadgar i g och 1J Capitlen Giftermä/s-Balken, samt
12 Capitlet Arfda-Balken, måtte upphäfvas, samt af Petter Persson från Jönköpings
Län, soro blott åberopat Rikets Ständers ofvanberörde skrifvelse vid sist
-
3
Bag-Utskotlcls Betänkande, N.-o 31.
förlidno Riksdag, till stöd för sin framställning i förevarande hänseende, att, om
llöglofl. Fadder skåpet och Adeln, för deras del, ej skulle ingå på föreslagna
förändringen, så önskade motionären, alt densamma måtte vidtagas för Bonde-Ståndet
ensamt; och anmärkes i sammanhang härmed, hurusom Olof Nilsson
från Vesterbotien, i siti ofvanberörde motion, föreslagit, att, om den händelse skulle
inträffa, att så mycken egendom, deri giftorätt enligt nu gällande lag eger
ruta, ej finnes i bo, att efterlefvande make kan anses försörjd med sin lott
deri, honom eller henne dä måtte, derest de sakna,andra tillgångar, tilläggas
underhåll eller så kallad ”förgånga”, efter ortens sed, af den dödes efterletanade
ärfda eller före äktenskapet förvärf da fasta ege ndoin.
Uti ett hos Hederv. Bonde-Ståndet aflemnadt och till Lag-Utskottet jemväl
remitteradt anförande, hafva emedlertid L. J, Gezelius, Lars J. Boéthius, Lars
Olsson och Johan Eriksson från Stora Kopparbergs Län andragit, att de ingalunda
kunde medgifva den föreslagna likheten i arfs- och giftorätterne, enär densamma
skulle hafva för Dal-almogens sjelfbestånd högst förderfliga verkningar, i
anseende till den redan till ytterlighet, serdeles i öfre delen-af länet, utsträckta
hemmansklyfningen, deremot den i 12 Cap. 5 och 7 §§. Arfda-Balken broder tillförsäkrade
lösningsrätt dock för närvarande utgjorde ett correcliv, på samma gång
den medförde möjlighet för en son att få bibehålla fädernejorden, som utgjorde
käraste fältet för hans verksamhet, men hvilket correktiv genom föreslagna förändringen
skulle komma att upphöra. Dessutom borde, enligt desse Fullmägtiges åsigt,
omförmälda, i förslaget till ny Civil-lag antagna, förändring ej kunna komma ifråga,
förr än i sammanhang med förslagets antagande i dess helhet; i följd hvaraf
hemställdt blifvit, om icke förevarande fråga kunde få hvila, intill dess berörde förslag
kommer under öfverläggning hos Rikets Ständer.
Efter att sålunda hafva redovisat för de framställningar, som uti ifrågaställ—
de ämnen blifvit vid innevarande Riksmöte gjorda, får Utskottet, till en början, i
anledning af L. J. Gezelii m. fl. nyssberörde hemställning, vördsamt förklara, att
som frågan om lika arfs- och giftorätt utgör ett helt för sig och angår en af de
hufvudprinciper, som ligga till grund för det af Lag-Comitén upprättade förslag
till ny Civil-la g; så följer, att en serskild pröfning af denna fråga måste i väsendtlig
mon underlätta pröfningen af samma förslag, och enär Utskottet dessutom hyser
den öfvertygelsen, att lagstiftningen bör utbildas i jemnbredd med de förändringar,
som under tidernas lopp ega rum i tänkesätt och förhållanden, samt att
den lag, som står i strid med den allmänna föreställningen om rättvisa, måste undanrödjas
eller bringas i öfverensstämmelse dermed, så snart en sådan föreställning
4
Lag-Utskottcts Betänkande, N.o 31.
liunnit göra sig gällande, anser Utskottet den omständighet, att förslaget till ny
Civ il—1 a g nu icke kommer under öfverläggning, ej utgöra hinder för vidtagande af
den förändring uti ifrågaställda hänseende, som kan pröfvas nödig.
Då Utskottet följaktligen sökt stadga sitt omdöme i denna vigtiga och mycket
omtvistade fråga, har Utskottet ej kunnat undgå alt fästa sin uppmärksamhet
vid den behandling och den utgång, samma fråga rönt vid de flere Riksmöten, då
den varit föremål för Rikets Ständers bedömande. Redan i början af vårt nuvarande
statsskick höjde sig röster för en lika arfsrätt för olika kon. De kunde
likväl då icke göra sig gällande; men frågan var emedlertid väckt; och ofta förnyad,
bereddes derigenom så småningom den förändring i tänkesätten, som grundläde
Rikets Ständers vid deras sista möte fattade beslut om en lika arfs- och giltorätt.
Enär de grunder, hvarpå detta bestut sig stöder, blifvit af serskilde motionärer
åberopade, och desamma, enligt Utskottets omdöme, äro af den vigt, att de måste
utöfva ett väsendtligt inflytande på frågans bedömande, anser Utskottet sig jemväl
böra upptaga dessa, ur motiven till förslaget till ny Civil-lag, hufvudsakligen
hemtade grunder. De följa således_,
För lika Giftorätt:
Uti det genom äktenskapet uppkomna bolag, förena begge makarne sina
krafter, i ändamål att med gemensam omsorg arbeta för gemensamt väl. De dela
med hvarandra ljuft och ledt; och då förbindelserne äro lika och bördorna bäras
gemensamt, synes en fördelning af inbördes rättigheter, hvilande på en annan
grund, icke stå att förena med äktenskapets väsende och med de vilkor, som deruti
innefattas. Det är mannens pligt att anskaffa hvad som fordras för makarnes och
barnens underhåll, och hustruns att det med sparsamhet och klokhet använda.
Ilos den jordbrukande klassen af ett folk hafva vanan och behofvet gifvit hennes
skyldigheter en ännu större vidd. Det är icke nog dermed, att hon ensam måste
sörja för barnens skötsel och uppfostran i deras spädare år och ensam besörja den
inre hushållningen; hon måste äfven deltaga i den yttre och med sitt arbete
bidraga att förvärfva det nödvändiga.
När uti samhällsclasser, der denna sednare pligt praesumeras sällan eller
aldrig inträffa, hustrun eger lika giftorätt med mannen, finner man lätteligen, huru
litet det sammanslår med den reciprocitet, som för äktenskapet ligger till grund '
och med rättvisans kraf, att neka henne denna rätt, uti ett stånd, der ännu större
förbindelser henne åligga. Vid äktenskapets ingående, uppdrager hustrun åt man
-
Lag-Utskottets Betänkande, TV.-o 31.
5
nen att förvalta all den egendom, hon har, och afkomsten af hennes ärfda och
fö i väi f d a jord ingar odelad i boet. Ålven i detta hänseende synes lagen hafva alvikit
ifrån billighet, då den icke tillerkänt henne annan rätt vid boets upplösning,
än den, att återfå en tredjedel af de penningar och andra lösören, hon i boel infört,
och lika del af mannens lösa egendom samt af den förkofran boet under
makarnes gemensamma vård vunnit; men deremot tillagt mannen eller hans arfvingar
dubbel lott; och då morgongåfvan sällan förmått gifva hustrun en tillräcklig
eisättning för detta lidande, har lagen, medelst en så ojemn delning, ställt
mannen i ett slags nödvändighet att, genom serskild gåfva eller testamente, eller
ock genom tidigt bemedlade överenskommelser med sina egna arfvingar söka att
det godtgöra. Dessa förordnanden, dem han icke alltid förstått att inrätta efter
lagens fordringar, hafva merändels föranledt missämja i slägten och obehagliga rättegångar.
Man har påstått, att behofvet af medel för åkerbrukets upprätthållande och
jordens häfd samt nödvändigheten att, så vidt möjligt vore, bibehålla eganderätten
af en viss fastighet inom en och samma slägt, skulle innebära giltiga skäl att
tilldela hustrun en mindre lott i samfälligheten, än mannen. Att man likväl, vid
stillandet al var nu gällande lag, icke gjort något egentligt afseende på arfvingars
behof af medel för brukandet af deras ärfda jord, synes deraf, att det efter landsrätt
lildvit tillåtet att, undan barn och bröstarfvingar, genom testamente, till skylda
eller oskylda, bortgifva den jord, makarne före eller under äktenskapet förvärfvat,
jemte alla ärfda eller förvärfda lösören, utan annan inskränkning, än att, efter
domarens pröfning, borde alsättas hvad till omyndige barns föda och uppfostran,
eller deras stånd och värde, kunde erfordras, intill dess de voro i tillfälle att sin-'
sjelf va försörja. Det instämmer dock med naturlig billighet, att af den samfällda
egendom, man anser fritt öfverlåtlig, först tilldela makarne lika lott, innan man
gilver hvardera rättighet att upplåta den till främmande; och eu till jemlikhet förändrad
giftorätt kan således ej anses förnärma deras arfvingar. I öfrigt torde det
vara att förmoda, att, sedan makarnes ömsesidiga rättigheter blifvit återställda i sitt
naturliga skick och deras behof af lagen föresedda och uppfyllda, de mera sällan
skola vidtaga serskilda förordnanden, hvarigenom arfvingarne råka i mistning af
hvad lagen dem velat förbehålla. Nuvarande lag rörande makars rättigheter i °boet
är dessutom ej byggd på någon fast grund, utan medgifver ständiga rubbningar
al samma rättigheter, så länge äktenskapet fortvarar, och låter bestämmandet af
den ena makans vilkor orättvisligen bero på den andras godtfinnande eller förändring
i hans siånd. Si t. ex. lår en i stad bosatt ofrälse man, vid äktenskapets
ingående, giftorätt till hälften uti hvad hustrun då eger i lösören, men om han
6
7.a t*—TJtsk oi tets Betänkande^ N.-o 31.
sedermera fl vilar nl på landet eller kommer i adligt stånd, eller använder
hustruns penningar till inköp af fastighet å landet, så föröker han, i hvardera
af dessa fall, sin giftorätt från hälften till två tredjedelar. Och om
han köper sådan faslighet samt gör skuld för alt betala densamma, måste
hustrun, derest det ej kan ådagaläggas hvarifrån skulden sig härleder, hvithet
ofta ej är möjligt, vidkännas halfva skulden, oansedt hon blott lår åtnjuta
en tredjedel af den erhållna valutan.
För lika arfsrätt:
För att rigligt bedöma denna fråga, måste man eftersinna upphofvet
till skillnaden i arfsrätten emellan arfvingar af olika l ön. Tänker man sig
tillbaka till de lider,, då eganderättens öfverflyttning genom arf först uppkom,
kan man utan svårighet finna hvarföre qvinnan i denna del var vanlottad
emot mannen. Hvarken erkändes då hos henne den sjelfständighet,
som förutsattes såsom vilkor för rättigheten att dela egendom med andra,
eller var sjelfva egendomen hos de folkslag, som ännu icke hade läslot sig
vid jordbruk, af sådan beskaffenhet alt den kunde af qvinnan begagnas. Hos
dem åtel', som hade jordbruket till hufvudnäring, och hos hvilka eganderätt
till fast egendom i följd deraf var införd, ser man den grundsatis nästan
allmänt antagen, alt jorden borde bibehållas inom slägterne, eller, rättare
sagdt, hos de familje-medlemmar, som buro slägtnamnet. Det var då nödigt,
att endast sönerne ansågos för arfvingar till jorden, emedan, om den äfven
hade tillfallit döltrarne, den skulle, genom deras giftermål, hafva öfvergått
till personer af andra slägtnamn. Tvifvelsutan igenfinnes häruti hufvudskälet,
hvarföre döttrarne voro så länge uteslutne från arfsrätten med sönerne
här i norden, der qvinnans värde eljest var mindre misskändt, än i många
andra lancier. Men i samma mon, som jordegendomarne blefvo, så till
sägande, mer och mer rörlige genom införandet af lestameutsrätten, samt
genom köp och andra afhandlingar, som äro oskiljaktiga från en mera utbredd
null ur, i samma mon förringades också vigten, al det skal, som utestängde
döttrarne från deltagande i arf. Deras rättighet dertill er ändes redan af
trettonde århundradets lagstiftare. Sällan har likväl någon stor förändring i
lagstiftningen kunnat på en gång helt och hållet genomföras; och man gick
redan långt nog för den tiden, då man berättigade qvinnan till hälften i arf
mot mannen. Sjelfva grundvalen blef härigenom lagd till lagens vidare fullkomnande
i framtiden; ty sedan man erkänt qvinnans rätt till arf i allt slags
egendom, och mannen ej längre hade uteslutande rätt att ega jord, var arf
-
La "-Ut sk ol tils Betänkande, N.-o 31.
7
vejonl.,- och oa»l»«temrt mlao brntet. Hvad de,af.sedermera Atorstä.t, I,ar
val af\cn luft för afMgt att inom slägterne bibehålla arfvejorden; men utan
alt den torra åtskillnaden mellan könen dervid blifvit gjord, enär rätt till
arfvejord och börd vant gällande för begge.
. i hvad samband den olika arfsrätten stått med det fordna odals vs&-  met a landet lan slutas äfven deraf, att i städerne en sådan olikhet icke egt
t•,
cl,e ler 1 sedl,are tiller ansett nödvändigt och g;,<meli«t
i56o utif a
l rl
d [ a'f’ U|;P,a defS efn anhal,an» Llifvit stadgadt, det söner
landet!
^
^
e»e,ldoraen vore h«Iägen i stad eller på
I
, ,, Man har emedlertid emot ifrågavarande lagförändring invändt, att den
tovd pTl sat. \TSen* bTtenh1et,?ch verka derhän, att "någon del a f den
ffi,00.1'1’.1 ia7 SkuUe fr4nSft detsamma; men om än bondesonens
e.en arfslott, da lian har syster eller medarfvinge af qvinnokön^,
mycket mera!’ && ^
^ StU et’ hanS hustru kom,na i boet införa så
,•
, E* eI11e,r J501’ fluktan’ alt lagförändringen skulle föranleda till en skad
-g
hemmansklyfning, utgöra något hinder derför, enär, enligt nu gällande
Shet derf t “
densam^vida besu
^nhet
dua eger rum, hvaraf fol,er, att smärre jordlotter kunna uppkomma
rfter nuvarande arfslag än efter den föreslagna nya. För öfrigt bör cor
lectivet » denna del icke nedläggas uti arfslagarne, utan, hädanefter som hit
II
’ h“fva Sm Pla,f uLl d« “vskildn, till ekonomiska lagstiftningen hörande
stadganden, angående grunderna för hemmansklyfning; och synes nå«mh\£
der icke mota att, för den händelse, då broder och "syster gemensamf
så liten fastighet ä landet, att den ej väl kan delas eller klyfvas, det må
vara broder medgifvet att systerns del till sig lösa.
3
npc Vl§tei1 af dessa, utaf Rikets sistförsnmlade Ständer anförda skäl erkånes
äfven utaf U skottet, som således, lika med samma Ständer, ej kan iase
någon enda giltig orsak att förneka hustru lika giftorätt i bo, som m «
eller hvarföre man skulle åsidosätta den ovedersägliga rättvisan af en jenmlik
egendoms fördelning emellan barn, som, med lika anspråk på föräldrars kärlek
och omvårdnad, också måtte vara lika berättigade till deras förmögenhet.
8
La‘'-Utskottets Betänkande, N;o 31.
(len går i a rf, eller alt låta barnens rätt ankomma på den tillfälligheten,
huruvida lädren bosatt sig inom eller utom stadsporten, nedlagt sin oi mogenhet
på det ena eller andra stället, eller ingått i det ena eller andra Siandet.
De seder och lagstiflningsgrunder, hvarifrån den olika ai fsratten en -  bni könen sig härleder, hafva längesedan försvunnit, förändrade tänkesätt och
förhålla,ulenShafva inträdt, och det tillhör lagstiftaren att, i lull öfverens,
dämruelse dermed, gifva lagen det fullkomnande, hvartill grunden lades, då
nvinuans arfsrätt erkändes, och alt såmedelst uppfylla allmänna rattskanslans
fördran. Förgäfves är den invändning, all föräldrars rätt alt gorå testamente
Denar till undanrödjande af det obilliga i den olika arfsratten, enai någon
ändring uti arfsföljden till arfvejord på landet eller derföre erhållet vederlag
icke får göras genom testamente; och det inkast emot ifrågavarande
ia°föiändring, som hemtas från farhåga för olägenheterue af alltför utsträckt
lieinmansklyfning, vederlägges af den erfarenhet, att niga sadana olägenheter
försports i‘den landsort — det gamla Värends and i Små and — der i fleie
seder den lag varit gällande, atl hustru skall giftas till hälften i bondes bo
och syster med broder njuta lika arfvelott.
Utskottet som följaktligen understödjer de framställningar, som åsyfta
lika arfsrätt och lika giftorätt för båda könen, kan deremot icke lemna sill
tillstyrkande til! de motionärers mening, som ansett morgongåfva och foidel
fö bo oskifto höra försvinna, då giftorätten blir lika, eller Anders Perssons
från Örebro Län yrkande, att giftorätten borde utsträckas till makais foie äktenskapet
för vä rida fasta gods å landet.
Det förekommer nemligen, beträffande fördel af bo oskifto, som, enligt
n Cap Giftermåls—Balken, ålnjutes lika af mannen och hustrun, utan afseende
derpå hvilkendera den andra öfverlefver, att densamma icke bär någon
»en,enskap med giftorätten, utan utgör en e. sållning for de olagenhetei, d
efterlefvande vanligen måste vidkännas genom boets upplösning; och lärer,
vid sådant förhållande, giftorättens förändring ej eller hora föranleda till upphörande
af denna, begge makarne förunnande, på billighet grundade jattighet. I
I nå" o t oskiljaktigt sammanhang med giftorätten efter landsrätt star
icke eller morgongåfva.' Enligt p Cap. nyssberörde Balk eSer densamma nu
rum både efter landsrätt och stadsrätt, utan annan åtskillnad, an atl ‘ t ,
som har giftorätt efter stadsrätt, icke får taga morgongåfva, om hon bär barn
9
Lag-Utskotlets Betänkande, N.o 31.
efter mannen. Men ehuru, vid detta förhållande, den föreslagna förändringen
ej eller bör föranleda till upphörande af denna rätt, anser likväl Utskottet,
att, derest gifloräLten kommer att blifva lika för man och hustru, fråga
om morgongåfva ofter landsrätt ej mera kan uppstå, utan att densamma måste
inskränkas till hvad den nu är efter stadsrätt, för bibehållande af hvilken
inskränktare morgongåfva Utskottet funnit tillräcklig anledning i de omständigheter,
att enka i allmänhet befinner sig uti en mer ömmande och bekymmerfull
belägenhet, än den i enklingsstånd försatte mannen, och således
har större behof af denna omvårdnad., samt att uti de Stånd, der lika giftorätt
för närvarande eger rum, så vidt Utskottet har sig bekant, fråga aldrig
blifvit väckt om borttagande af en sådan förmon för enka; och ehuru,
hvad Anders Perssons yrkande angår, ett fullkomligt sammansmältande af
makarnes egendom till ett, kunde synas vara en naturlig följd af äktenskapet;
likväl och då det är icke egentligen hvad hvardera makan i boet infört,
som bör sammanblandas, när bolag genom äktenskap uppkommer emellan
makar, utan förkofringen eller hvad under äktenskapet förvärfvas, som skall
utgöra det sam fä Ida boet, anser Utskottet vidare utsträckning af giftorätten,
än den lagstiftaren redan gjort, icke böra ega rum.
Dessa sist anförda skäl föranleda jemväl till afstyrkande af Olof Nilssons
från Westerbotten serskilda förslag, att, om efterlefvande makas lott i
boet är otillräcklig för dess bergning, honom eller henne då måtte, derest de
sakna andra tillgångar, tilläggas underhåll af den aflidnas ärfda och före äktenskapet
för värld a egendom, enär rättigheten till en sådan förmon, såsom
grundad på giftermålet, ej kunde annorlunda betraktas, än såsom giftorätt,
och tillerkännandet deraf följaktligen vore en giftorättens utsträckning utöfver
hvad Utskottet, enligt hvad ofvan är nämndt, ansett böra ega rum.
Skulle emedlertid den föreslagna jemnlikheten i giftorätten enligt landsrätt
bifallas, så följer deraf, att boets gemensamma gäld bör, i enlighet med
grunderne i r i Gap. Giftermåls-Balken, af dem till hälften hvardera betalas,
samt alt 2:dra mom. i nämnde Capitels 7 §., angående makars inbördes rättighet
till vederlag för under äktenskapet såld odaljord, bör ändras till den
lydelse, att makarne till hälften hvardera skola med sin jord gifva fyllnad
för den jord, som till begges nytta blifvit afyttrad.
Bih. till R. St, Prot. 1844, 7 Sami. 1 Jfd. 12 Haft.
2
10
L tg-Utskottets Betänkande, N:0 31.
Uti Rikets Ständers ofta nämnda underdåniga skrifvelse, omförmäles
jemväl, hurusom vid sista Riksdag blifvit, i sammanhang med en lika arfsoch
giftorätt, beslutad en sådan förändring, att den rätt broders och systers
barn ega att, vid arfslägt träda i sin ajlidne faders eller moders ställe, skalle
till sydams afkomlingar utsträckas; och som Herr Ekhohn yrkat, att berörde
skrifvelse mätte i sin hel het förnyas, samt derigenom väckt fråga om alla de
förändringar, samma skrifvelse upptager, anser Utskottet sig följaktligen böra
meddela yttrande rörande nämnde utsträckning i arfsrätten och de i anledning
deraf föreslagne förändringar i lagens bestämmelser, derom Rikets Ständers
beslut ej eller blef af Kongl. Maj:t antaget.
Såsom skäl för ifrågastälide utsträckning, har blifvit anfördt, att det
föga låter Liinka sig, att en person, som i saknad af egna bröstarfvingar, såge
t sina bröder eller systrar eller deras afkomlingar de närmaste föremålen
för sin tillgifvenhet, skulle känna blodsbandet mindre starkt, i den mon lederna
nedåt ökades, eller att den af föräldrarne, som ärfde ett aflidet barn,
icke lika gerna skulle se ett barnabarnsbarn, som barnet eller barnabarnet
med sig dela qvarlålenskapen; och som det dessutom är obilligt, att fjermare
sidoarfvingar, som vanligen äro minderåriga, blifva, i följd -af den nu stadgade
istadarätten vanlottade, endast derföre, att de haft olyckan förlora sinn
föräldrar eller andra anhöriga i riitt uppstigande led, genom hvilka arfvet
eljest skulle komma dem Lill godo, finner Utskottet oftanämnde utsträckning
i istadarätten höra ega ruin; men ehuru Utskottet, i så måtto, biträder motionären
i denna del, kan likväl Utskottet icke understödja det i sammanhang
med berörde utsträckning föreslagna stadgande, att bakarf vingar och
sidoarf ring ir endast skulle ärfva till och med
rätt för Jjn-nirre skyl de män ej borde tillåtas.
Ett sådant stadgande har väl ansetts behöfligt, till förekommande af
den osäkerhet och deraf härflytande tvister, hvartill svårigheten att åstadkomma
bevisning om en långt aflägsen slägtskap kunde föranleda; men i denna
omständighet kan Utskottet icke finna tillfyllestgörande anledning att frånträda
den i nu gällande lag antagna grundsalls, att arfsrätt aldrig upphör, så länge
skyldeman finnas till, enär svårigheten att göra en rättighet gällande icke
bör af lagstiftaren antagas, såsom skäl for rättighetens borttagande.
I anseende till de flera förändringar, som bestämmelsen om lika
Tag-Utskottets Betänkande, JV.-o 31.
11
arfsrim efter landsrätt och istadarättens utsträckning till syskons afkomli
mear
föranleda i Arfda-Balkens 3:dje Cap-, hafva Rikets Ständer' vid sisla Riksdag
föreslagit en förändrad ralaclion af berörde Capilel; och emedan densamma",
soin Ldl större delen öfverensslämmer med Lag-Comiteens förslag, efter
1 Iskottets omdöme, utmärker sig framför gamla redaelionen genom enkelhet,
fullständighet, tydlighet och bestämdhet, anser Utskottet samma redaction
jemväl böia antagas, med de smärre förändringar likväl, hvartill Utskottet
funmt anledning; hvaremot Utskottet ej kan inse, att istada-rättens utsträckning
till syskons afkomlingar, föranleder till börds-rättens utsträckning för
dessa afkomlingar, eller den förändring af . § 6 Cap. Jorda-Balken, som
bhfvit föreslagen i Rikets Ständers af Herr Ekhohn åberopade underdåniga
skrifvelse, hvadan Utskottet äfven ur förslaget uteslutit berörde §. Utskottet
anser nemligen rätt till arf och rätt till börd icke stå i något oskiljaktigt
sammanhang enligt gällande lag, och får till bevis derom åberopa, alt då
sistnämnde rätt är förbehållen föräldrar och förfäder utan inskränkning,
eges den å sidone endast af dem, som äro skylde i fjerde led, såsom syskons
barnabarn och syskonebain, hvilka åter hafva arfsrätt framför förfäder
i 4:<Je led.
.. På giund af hvad Llskottet sålunda anfört, får Utskottet vördsamhgen
löreslå,
att följ att de lagens rum matte ändras eller upphäfvas, på
sätt här nedan förmäles.
G iftermåls-Balken
g Cap.
3 §. kommer att lyda sålunda:
Morgongåfva skall tagas af mannens enskilda lott i boet.
Har hustru, som mannen öfverlefver, barn efter honom,
eller dör hustrun förr än mannen, då äge morgongåfva
ej rum.
10 Cap.
3 4>'. Man och hustru hafva giftorätt till hälften hvardera
i all den lösa egendom, samt den fastaegendom i stad, eller
å stadens mark, som de ega eller ega få, sä ock den fasta
12
Lag-UIskottets Betänkande, N.-o 31.
egendom på landet, hvilken de i hjonalag afla tillsammans.
1 den fasta egendom pa landet, som man eller hustru före
eller under äktenskapet ärft, eller förut förvärf t, egen
ej andra makan giftorätt; dock vare all årlig ränta och
afrad deraf mulet' lösören räknad. Fårder under äktenskapet
egendom genom gåfva eller testamente till ena makan
gifven, med•vilkor att den honom eller hennne enskildt
tillhöra skall; i den egendom ti jute den andra makan ej eller
giftorätt.
3, 4, 5 och 6 upphäfvas.
it Cap
2 Slutet af 2 punkten: ’’ehvad de under landseller
stadsrätt höra” utgår.
7 §. Häfver man såldt sin hustrus, eller hustru sin mans odaljord,
till sin enskildta nytto; gifve så mycket igen al odaljord
sin. År then jord till begges theras nytto såld; fylle tå hvar
af sin jord., till hälften hvardera.
År f da - B al k en.
2
Cap.
1 erhåller följande förändrade lydelse:
Dör fader eller moder; ärfve tlä son hälft, och hälft
dotter.
3
Cap.
Detta Capitel erhåller följande förändrade lydelse:
1
§. År ej bröstarfvinge till efter den döde, och lefva
dess föräldrar; då tagen de arfvet.
2
§. År en af förählrarne död, och äro syskon till,
ett eller flere, efter den, som är f vas skall; är f ven då de
med den af förählrarne, som lefver, och tagen den del,
som den döda fodren eller modren ärfva skolat, om han
eller hon lefvat. Ar något af syskonen dödt, dä skola dess
afkomlingar i dess ställe och rätt träda. Finnes ej syskon,
13
Tag-Utskollets Betänkande, N.-o 31.
eller afkomling ar af dem; tage den af föräldrarnej, som
lefver, hela arf vet.
3
§. Lefver ej någon af den dödes föräldrar, och
äro syskon till; då skola de allt arfvet taga. fr något
af syskonen dödt, njute dess afkomlingar den rätt, som i
3 §. sägs,
4
$• fao ej syskon eller afkomlingar af dem; cirfven
då förfäder i andra led, som äro faderfader och fadermoder,
moderfader och modermoder.
5
4'- Lefva ej de, då är f ven den dödes föräldrars
syskon.
6
Lefva ej de; dä ärfven den dödes förfäder i
tredje led.
7
$■ Lefva ej de; då är f ven faders och moders syskons
barn.
8
<$'. Lefva ej de; då är f ven de, som äro syskon med
förfäder i andra led.
9
Lefva ej de; dä är f ven den dödes förfäder i
fjerde led.
ro §. Finnes ej arfvinge i något af de leder, som
nu sagde äro; tage den arfvet, som sedan är i närmaste
led, ehvad han är bakarfvinge eller sidoarfvinge. Ar o både
bakarfvinge och sidoarfvinge i lika led; gånge sidoarfvinge
till och bakarfvinge ifrån. Aro sidoarf vingar i lika
led, men olika gren; tage dä den arfvet, som är af närmare
stamfader eller stammoder med den döde; äro de af
samma stamfader eller stammoder; varen samarfva.
11 §. Aro bakarfvingar ä fäderne- och mödernesidan
samarfva; tage hvardera sidan hälften, ändå att ä den
ena flere ar f vingar äro, än å den andra; äro ä endera
sidan alla döde, fälle alltsammans andra sidan till. Ar o
sidoarfvingar å fäderne och möderne samarfva, eller finnes
å endera sidan ej någon till; vare lag, som om bakarfvingar
sagdt är. Ar arfvinge både å fäderne och möderne
skyld med den döde; njute då han både f äderne och
möderne del.
14
Lag-Utskottits Betänkande, Bi.-o 31.
12
§. Halfslägt liajve lika ratt till arf, som helslägt;
dock derest båda äro samarfva, ej till annan del, än den,
som fader eller moder, genom hvilken de med hvarannan
skylde äro, efter ätteräkningen taga skolat, om den lefvat.
13
§. Skall arf delas emellan fere grenar i en ätt;
tage hvar gren lika lott. Finnes under en hufvudgren fere
grenar; delen ock de sig emellan efter lika grund; och tagen
sedan de, som inom eu gren äro, hvar sin lott efter
hufviultalet.
14
§• Åro bröst-arf, sido-arf eller bakarf fallne tillsammans
i dens hand, som ärfves; gånge dermed som sagdt
är, utan åtskillnad ifrån hvad stam egendomen är kommen.
15
§. I arf tagen man och qvinna lika lott; och
vare ej någon skillnad, ifrån hvad stam den egendom kommen
är, som i arj går.
Q Cap.
1 §. erhåller denna lydelse:
När dödsfall timar, tå skall man eller hustru, som lefver
efter, ehvad förord gjorde äro, richtigt uppgifva och låta noga
upptekna altsammaris i boet, så löst som fast, sådant, som thet
vid dödstimman var, med alla skrifter och handlingar, fordringar
och gäld, i arfvingarnes,! eller theras förmyndares, eller
ombudsmäns närvaro; skrifve ock samma uptekning under,
ther then gälla skall, med edelig förplichtelse, åt ej något
med vilja och vetskap är dölgdt och utelemnadt, utan alt
richtigt upgifvit; och vare ändå plichtig, ther så fordras, åt
then med ed besanna, lefver ej man eller hustru; gifve tå
arfviugarne up egendomen til uptekning, eller the, som then
vid dödsfallet om händer haft, och skrifve uptekningen under,
som nu är sagdt. Lyder boet under stads-domstol, eller är
egendomen fastighet i stad; tåskola, när ej annorlunda sers kil dt
stadgadt är, Borgmästare och Råd nämna tvä eller fere
redliga män, som egendomen upteckna och värdera. Lyder
boet under annan domstol, eller är egendomen fastighet å
landet; tå äga sterbhusdelägarne kalla gode män, som ef
-
*
LafUtskollcts Betänkande, N.o 31.
15
ter bästa förstånd upteckningen och värderingen förrätta.
I presshus mage arfvingar kalla och bruka thertill, then
the helst sjeilve vilja.
12 Cap.
7 §. kommer att lyda sålunda:
Nu få flere del i sätesgård, eller annan jord; kan
then ej väl delas eller klyfvas; hafve tå then rätt, som
större delen äger, åt efter laga värdering lösa the andra
ut, antingen med penningar, eller jämngod ränta, hvilketthera,
then helst vil, som lösen taga skal. Aro de/arne
lika; hafve tå broder, eller then, som ärfver broders lott,
rättighet att systers lott till sig lösa.
Hvad slutligen beträffar Petter Perssons från Jönköpings Län framställda
förslag, att, derest Ilöglofl. Ridderskapet och Adeln, för deras del, ej
skulle medgifva den föreslagna förändringen i arfs- och giftorätten, densamma
måtte vidtagas för Bonde-Såndet; så enär Utskottet tillstyrkt samma förändring
såsom allmän lag, samt tre Riks-Stånds sammanstämmande mening
utgör Rikets Ständers beslut i frågor af den beskaffenhet, som den omförmälda,
anser Utskottet, vid berörde förhållande, icke lämpligt att vidtaga någon
åtgärd i anledning af Petter Perssons förslag, utan hemställer,
att detsamma måtte för närvarande lenmas utan afseende.
Om emedlertid den föreslagna jemlikheten i giftorätt och arfsrätt icke
of Rikets Ständer bifalles, men deremot utsträckningen af istada-rätten för
syskons afkomlingar antages, anser Utskottet sig höra, för sådan händelse,
framlägga ett alternativt förslag till en dermed öfverensstämmande förändring
i Ärfda-Balkens 3 Cap.; och föreslår alltså Utskottet,
att 2, 3 och 4 A A af samma Capitel matte, vid berörde
förhållande, erhålla följande lydelse:
2 §.
Lefver ej utan enthera af them, och äro syskon til,
16
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 31.
ett eller flere, efter then döda, som ärfvas skal; ärfven
the med fader, eller moder, och tage fader eller moder
sin del, som i i §. sagdt är, och syskonen thet, som theras
fader eller moder ärfva bordt, om then lefvat. Äro
ock then dödas halfsyskon til, och komma the alle af samma
fader eller moder, som död är; ärtven ock the med
samsyskonen lika, broder broders del och syster systeis
del. Är någothera af sam- eller halfsyskonen, eller the
alle döde, och lefva barn eller afkoinlingar efter them;
träden tä the i the döde sam- eller half syskonens ställe
och rätt. Är ej utan ett sam- eller halfsyskon, som arf
med moder tager; njute tå hälft hvardera. Lefva ej sameller
halfsyskon, eller afkoinlingar ejler them; tage fadei
eller moder, som lefver, altsammans. Likaledes tagen heloch
halfsyskonen, eller theras barn eller afkoinlingar, alt
arfvet, om både fader och moder döde äro; och delen
thet sig emellan, som i 3 §. sägs. Äro halfsyskonen födde
af then fader eller moder, som lefver och sjelf aif tager;
tå ega de ej någon del i thet arf.
3
§.
Nu äro både fader och moder döde och lefva syskon
efter; delen de sig emellan arfvet, och tage efter landsrätt
broder två delar och syster tridiung, och efter stadsrätt
hälft hvarthera. Äro ock then dödas halfsyskon till, varen
the med samsyskonen samarfva; och tagen the allé, som
af samma fader äro, then del, som theras fader taga bordt,
och the, som af samma moder äro, then del hon taga
bordt, och delen sig emellan, som förr sagdt är. Är någor
af sam- eller halfsyskon, eller the alle döde; ärfven
tå theras barn, eller afkoinlingar_, som i then 2 §. stadgadt
är.
4
§•
Äro ej fader eller moder, sam- eller halfsyskon, eller
theras afkoinlingar til; ärfven tå farderfader och fadermoder,
eller,
17
L ig-Ulskjttets Betänkande, N.-o 31.
eller, ther enthera död är, then som lefver, två delar, och
moderfader och modermoder likaledes en tridiung-, ther
then döde Ijdt under landsrätt, men hälften, ther then
]ydt under stadsrätt. Äro the å enthera sidan både döde,
och lefver någor å andra sidan; tage then alltsamman,
ehvad then är å fädernet eller mödernet.
Och kommer i följd häraf 7
§. all utgå.
Stockholm den 22 October 1844-
Reservationer.
Af Herr Guntlier: ”Då jag, i afseende på giftorätten, ej funnit något giltigt
skäl för bibehållande af den princip, enligt hvilken egendomens egenskap af
samfällig bestämmes olika efter dess olika belägenhet i stad eiler pa landet,
har jag, lika med Lag-Commiteen, i fråga om fast egendom, ansett giftorätten
böra inskränkas till den, som under äktenskapet förvärfvas, utan skillnad
emellan lands- och stadsfastighet.
Af Herr Lagergren: ”De betänkligheter, jag vid 1840 års Tuksda"
hyste emot bifall till det då a nyo väckta föislaget om införande
af likhet i arfs- och giftorätt för personer af begge könen, hafva under
den sedermera förflutna tiden snarare ökats, än minskats. Tvekande
om rådligheten för det allmänna af den förändring, Utskottet i föreslående
Betänkande föreslagit, har jag, i afseende pa arfs- och gdtoiätlen,
ej kunnat detsamma biträda, och grunderna för min tvekan ansei jag mig
böra här anföra.”
Sedan qvinnans rätt till arf i Sverige först erkändes har denna rätt
varit ordnad dels efter det stånd, hvartill den döde hört, dels efter clen ort,
stad eller landsbyggd, der arfvet fallit. Grundsatsen har vant att, 1 art på
landet, son ärfde dubbelt emot dotter, men i stad, att son och dotter artde
lika Enahanda grund har blifvit i Lagen iagttagen, 1 afseende på makars
gitorätt. Med undantag af den serskilda arfveoi dningen för Preste-Slåndet,
bestäm mer den ärfda fastighetens belägenhet under lands- el er stadsrätt
arfsgrunden, ulan afseende på det stånd, den dode tillhört. Under ett hälft
årtusende hafva arfsförhållandena i vårt land vant ordnade efter denna Lag;
och för en hvar, som nu innehar fast egendom på landet under arfsfang (det
vill säga icke genom testamente) hvilar åtkomsten på olikheten 1 arlsratt
Bih. till 11 St. rrot. 1841. 7 Sami. 1 AJd. 12 Häftet.
18
Tag-Utskottets Betänkande, N.-o 31.
begge: könen emellan. Otaliga överenskommelser och beräkning,ar inom faniil|erna
äro t delta ögonblick uppgjorde, efter den gällande lagen: inåm--  laliligi rättsanspråk, man och man emellan, med afseende på giftermålsföriia.
i anden, jord upplåtelser, skuldsättningar , lösningsfrågor m. m., äro i denna
stund stödde på grunden af den olika arfs- och giftorätten. Och i alla dessa
iaimlj- och rättsförhållanden, skulle den föreslagna ändringen i arfs- och <dftei
ma s-lagarne förorsaka en rubbning, hvars verkningar svårligen kunna förut
-
Arfsrätten, isynnerhet den till fast egendom, är
olika
lanc
ler icke
ordnad efter absoluta eller enahanda grunder. Man finner i serskilda länder
an forstfodslorätt, än uteslutande arfsrätt för söner, än en större rätt för dessa
einot den dottrarne ega, än åter fullkomlig likhet emellan begge könen!
Delta kan e, förklaras annorlunda, än att i lagarnes bestämmelser om arfsralten,
. ofveraht ingått högre motiver, än privaträttens motiver, som varit
ouka i serskilda länder.
I deri svenska lagstiftningen torde den olika arfsrätten utom den hö-re
grund, som ligger i de större och annorlunda beskaffade fordringar staten
eger emot mannen än emot qvinnan, med afseende på deras olika'verkningskrets
inom samhället, hal va ett tvåfallt syftemål, nemligen dels att, så mycket
som mo|hgt bibehålla jorden inom slägterne, och dels att förekomma joidens
styckning! alltför små lotter. Den statsåsigt eller det tänkesätt, som ifra t för
sff.r det aiffi I" f^r t
f" ' Semi'e tiderh lfVa förändrat sig; likväl
SL det alltid fast, hvad vårt land angår, att jordens långt drifna styckning är
skadlig och äfventyrlig, ja att den är och med hvarje å°r allt mera blifver e«
veikhgt samhallsondt, som, i sina yttre allmänna påföljder (de moraliska
oberäknade) skall menligt inverka på de mindre jordbrukarnes bestånd och
pa SJelfva jordbrukets drift. Då syster uudfår lika lott i jorden, som brodei
skoia svår,gheterne för den hernmablifvande att lösa arffallne jordlotter
oandhgen forokas, om ej i de flesta faU blifva oöfvervinnerhga. Sliten
skall biodien, om lian sitter qvar vid hemmanet, duka under för den skuldjSr?
han,ge'?0ra förmas inlösen ådrager sig; eller ock, om han ej vågar
. a ,n sig i lösningen, komma, i följd af arfs-lagens ändring hemmanen ^att
blifva styckade till de minsta tillåtna besutenhet, och derefter aU stycke!
is inköpas af andre obemedlade jordbrukare, vanmägtige att till byggnad och
häfd vidmagthålia de små hemmansdelarne, de der i allt fall s^årli^en
S‘" nÖ1t0r|tigI1 bergni"S- 1
fallen skall troll
gen
jorden omsidei komma i handerna på capitalister, som icke sjeifve bruka
La g-Ut skottets Betänkande, 7V:o 31.
nen, nr]) den egentliga jordbrukande befolkning siunker c,v • *
r
S,M nnv;|iande sjelfständighet till blotta daglönare. ' ' sn”"”ng°m Rån
jordbruket ÄÄfÄi £ t T"'"* M
dlupUns„l„„de Ib, änd ras'löljder,
£"d.Hi !*
t:,,'tii
lnCÄ“Är*: r;1
hållets borre och allmännare interessen vid 'ijfu-in'7™'"' “‘seende, enär sarn
*•1
.......Ti Tt, ' Ä Ä 1ÄK
,
f
............ *,u' *«o J. OJgll
förändringen så väl i arfsrätt, soin
emellan.”
•
, v “i 1 ucu nu iorestagna
den deraf beroende giftorätten, makar
mJZf&totoZ' lTuMoL TtS7°r U*vm har f* fcfc« kunnat
J).
Betänkande framställ,.
den föreslagna förändringen skall mrrlfni- r . r , .} ^en ll|bbmng, som
IVirl,Sila,,,len, m umlade ST „!L™kl “r ' '"‘'nS^'S" familj- och rätts
L.
on så fullständigt utvecklat, att för mig är i dessa hänseenden il "“'T
atL. nägot bilägga. En aktad Ledamot af IbesleitTn^ W P T 8'
qvist, afgaf äfven under förra Riksdagen till försvar för de rn ndf" l '"'
stemet ett vtlrande, hvilket svnes »der i
i ...
, et„.nu. Sadlande sy
märksa
rubel, och jäg derföre, ehuru andra skal
.ea f.ortient ;,f upp
finnas,
hvilka hufvudsakligen bestämt mie att iékl 1 ' ' eruLl upptagna,äfven
förslag, a„se,t bore i minL äteSas,
end ÄKÄ*
i ekomrner och till äfventyr. skall genomlöpa
Iragmenler:
”**** «•*» “% *« >«• bär inflyta följare
»tp v iHvad fidet> S°m.i allmänhet gör arf rättvist och billigt? Det måt
te val vara det att produeten af fordna slägtens arbete och erfarenheti
” endl® s-kldT™ leTst S ***** T
«* MlZTult
seende skall, enligt Skaparens visa afsigter, komma framtida släkten till
do, och derigenom närmandet till slägte,* fnllkomning beVämjil. UtSm
20
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 31.
”detta, inser jag icke, hvartill arf i förnuftig mening skulle tjena, huru det
;’i allmänhet skulle försvaras, eller huru rättighet till arf någonsin kunde
”uppstå. Ty, utom denna åsigt, borde, enligt förra liders bruk radrens
”tillhörigheter läggas med honom i grafven. Jag kan icke och vill icke befrakta
arf såsom medel till egoism, till maklighet, njutning och högmod,
”utan såsom medel till uppfyllande af nya plister: såsom en beständig erm”rån
af ökadt ansvar för dessa gåfvors missbruk. Mig förekommer delta
”sätt att betrakta arf lika nödvändigt och nyttigt, som det är det ei da rätfa.
Det kan icke försvaras såsom öfverlemnadt till ett godtyckligt och
”oförnuftigt, utan till ett rättsenligt och förnnlligt användande. Det ligger
”ett missförstånd uti det påståendet, att hvar och en måtte få använda det
”han rår om, efter eget behag, ty under ett sådant vilkor rår menniska,t'ej
”om nå<*on ting: denna egoistiska sats, såsom all annan sådan, leder, icke
”till sammanhållning och förkofran, ulan till förskingring och upplösning, -
”Rättvisan består icke deruti, att alla få lika stora lotter, utan deruti, att
”hvar och en får det, som sätter honom i tillfälle att fullgöra små ål/ggans'(Jen.
att svara emot sin bestämmelse, enligt de af naturen förlän ta olika
”krafter, och derigenom anvisade olika ändamål, samt enligt de serskilda ställ”ningar'och
förhållanden, i hvilka en hvar står till samhälls-åligganden och
”fordringar, hvilket alltid en klok lagstiftning, så väl hädanefter, som hittills
”bör och måste afse. — —
—
—
—■
—
—
—
~
”Man och Qvinna hafva ’lika förbindelse’ i den meningen, alt hvardera
äro lika förbundne att uppfylla sina pligter, men förbindelserna äro icke
”desamma. "De bära bördorna gemensamt” (om pligters uppfyllande skall
’ -kallas börda) men de bära den derföre icke lika; ty ehuru tvänne bära
* summa börda (här bemödandet för gemensamt val), sa tryckes de deiaf icke
”Qvinnan har icke styrka och uthållighet att förrätta mannens sysslor;
’mannen icke händighet och lätthet för qvinnans. Undantagen kunna icke
'blifva lag; försummelse af pligter upphäfver ej skyldigheten att dem uppfylla.
’’Så väl daglön, som årslön, är i till 3 gånger större, för mannen, än för qvin”nan,
afpassade efter arbete. Kläder och föda, kosta dubbelt mer för mannen,
”än för qvinnan. Qvinnor deltaga visst både ofta och mycket uti gemensam"ma
arbeten, likasom de uppväxande barnen med föräldrar, men alltid med
”den åtskillnad, som naturen genom olika förmögenheter bestämmer. Be
-
21
Lag-Ulskotlets Betänkande, N.-o 31.
"traktas man och qvinna såsom närande sig sjelfva med egen arbetsluaft,
”eller, såsom förenade, arbetande för gemensamt mål, anvisas alltid löi man”ncns
större krafter och större behof. Qvirmans mödor och / tiger äro ej <j lika
”slag med mumiens, säger Utskottet, men julltut jemförlig^ Storheter af
”olika slag kunna icke jeroföras; icke eller mödor och pligter, icke eller
”aflöning och behof; utom på det sätt, att qvinnans pligter kunna vara lika
”mödosamma för henne, som mannens lör honom, da de- ömsesidigt lätt
”fullgöras Likaså aflöningar och behof; men något, som leder till bestämd
”likhet, finnes icke, allt hänvisar till proportionj det är naturens lag. quam
”si sequimur, numquam aberrabimus.
”Ytterligare söker Utskottet ett nytt stöd för denna lagförändring
”från de arfslagar, som gälla för Preste- och Borgarebarn. Men älven häruti
hafva våra förfäder insett och följt det rätta. Ingen afvikelse äi bär
”gjord från den lätta och i sin allmänhet antagna satisen, att matmen skall
"försörja hustru och barn; det vill säga genom föräldrars bitiäde sattas i
”tillfälle att fullgöra denna pligt. De medel, som dertill äro nödvändiga,
”har i allmänhet Preste- ocb Borgaresonen, i mer än dubbel lott, redan löi e
’ arfsdelningen vanligen framför döttrar genom uppfostran bekommit. by
”medel Lill framtida utkomst ligga lika mycket och lika säkert uti förvärf vad”skicklighet
och rättighet till en viss syssla eller näring, som uti fastebref
”på rättighet att bruka en viss yta jord. Dessa, såsom det kan synas, olika
”rättigheter äro dock lika, så villa att de i sjelfva verket endast innefatta medel
”för krafters användande på lagenligt sätt, utan hinder af andi as bihang.
Ingen eger rättighet till syssla, näring eller jord, utan under bestämda vilkor,
medgifven af samhället. Ty under andra vilkor, än samhälls-lag raed”gifvit,
rår inge" om en innehafvande jordyta alt efter behag deröfver disponera.
Och kanske kommer med stigande bildning den tid, da de, som
”icke enligt förnuft och lag skött den jord, de emoltagit och skola lemna
”ifrån sig, hållas li' a strängt efter, som nu de, hvilka icke enligt förnuft
”och lag "skott den syssla, de emoltagit och skola lemna ifrån sig. Samhal*’Jet
utdelar genom dess organ, Regeringen, med samma gällande rätt och
”efter gifna lagar, Tillståndsbref alt skola så väl jord, som näring eller tjenst;
”dessa bref må nu fallas Fastebref eller Mästare bref, eller Fullmagt (Tjenstebref).
Alla tre äro de lika mycket eller bka litet Privilegier. Alla
-”innebära de, under olika vilkor, eganderätt. Intetdera tillhör den enskilde
”eller endast är för hans skull, alla tillhöra de samhället och äro för dess
'skuld.
22
La^-T:t skottets Betänkande, K,o 31.
„
, ~Nu eSa ,)n('l4llSen Preste- och Borgaresöner, enligt samhällets lagar,
,:"t!'"he! f^nfor deras systrar; tl. v. s. äro framför dem i tillfälle alt för^
vai i va och förskaffa det, som jordras for maka cdi barns underltui/" Ff„
m,n
lorefinnes således icke olikhet, utan likhet i våra arfslagar,
da .nan betraktar dem, icke till ordalydelsen, utan till deras inre väsende.
1
.
,a( er rHtt*,sa och conseqvens i vårt nuvarande lagsystem; att rnb
ba
något derut,, det vore icke att gå fram, utan alt gå tillhaka, det vore
»alt^pa en .ytlig, och efter nytt begärlig tids hugskott afvika från det, som
ai bygd t pa natur och en djupare insedd rättvisa.
”Det omnämnda "behofvet att bibel adla egande-räften a fen viss fastd.
net inom samma s/,igi”. förkastar Utskottet alldeles. För min del skallar
‘ll a )e u„o högt; icke blott uti materielt hänseende, hvilket jag värderar
mindre, ulan för dess moraliska inflytande, dess kraft alt underhålla och
Hiva karlek till fädernejorden, till fosterlandet, till bibehållande af god
eldning och sed i flerlaldiga hänseenden inom familjer.
Att hemmansklyfning, skuldsättning och fattigdom skall genom denna
lagforand ring påskyndas, är obestridligt; ty då samma dividend skall
delas med till mer än 5o procent oupphörligt okad divisor, måste ju n„oterna
i samma mon minskas. Uti de norra orterne, i Dalarne, der antalet
d- i Ifn<|1"i|Ö veist]Ser det af män, med stundom n procent, skallett
sådan förhållande inträffa i växande proportion. Och om än mannen genom
hustrun skall återfå något af hvad honom fråntages, är väl något godt
med allt detta uträttadt?
ö b
, .”Pn ^ urgammal lagbestämmelse, som den ifrågavarande, vore den
ock icke sa djupt och innerligt grundad uti de olika krafter och de olika
„P .!* e1’ ,C 601 ]nal"' ,°ch samhälle utstaka för mannens och qvinnans olika bestämmelse
och verksamhet, borde dock icke utan de vigtigaste och mest
• tvingande orsaker förändras eller upphäfvas.” _______
Efter att sålunda hafva upptagit det väsendtligasie, som af Herr Prosten
Jiergtjvtst blifvit i ämnet yttradt, och hvilket synts mig åtminstone rättfärdiga
en billig tvekan om lämpligheten af den ifrågasatte förändringen,
gai jag nu att framlägga de inkast, hvilka hos mig framställt sig emot densamma,
sådan den blifvit i, Lag-Utskottets Betänkande föreslagen att utföras.
23
Lag-Utskoth/s Betänkande, N.o 31.
rilm <• ;.CSS:'-,"°' I'?
d“-e» forän.lnng i giftorätten anseUs höra ega
sen e nD'"en ^
slatJna vil1 nlbyle af den nu gällande grundsaU
rvcnr
.anniU” SOm’|enllgt "”I* t;,nki1’ icke ‘Stigare, ulan 'kanske så
Vi I SiUe>i!mi| T e) Stöder si* Pä de Po!itiskil skal, hvilka flbeten
nvilcri Ul ,llJna Lmc e
2:0 Att (lå Pl''“cipen af giftorätt till half.
W li f eme! an,anSe tS böra mfbl‘ls, denna princip bonit utan inskränkn
t.lla.npas; och 3:o Att, da likhet i rättigheter åberopats såsom grund
o fo.slaget man e, bonit bibehålla stadgandet o.n morgongåfva för hustrun,
hvarigenom hon kan komma att under sin lifstid disponera tvåtredjedelar
landet^såhHes arf]fin8ar blott «« tredjedel af tillgångar,ie i boet, och förhalandet
således endast blifva omvändt emot hvad nu eger rum.
Jag vill i korthet litet närmare utveckla hvartdera af dessa inkast.
Beträffande först den frågan, att, du en förändring i giftorätten ansetts
Oo/a ega ruin, Jorandnngen icke hardt stadna vid utbyte af den va trallande
grundsatisen emot en annan, sam ej är riktigareg Så torde det mindre hafva
vant emot den bestämd;» proportionen emellan makarnes serskilda lotter, som
anmarkningarne .bordt rigtas, än emot sjelfva den princip, som ligger till
gmnd för giftorätt i allmänhet, den nemligen, att äktenskapet skall vara ett
satt för den ena makan att förvärfva pä den andres bekostnad. Om ej vid
äktenskapets ingående, båda makarne hafva fullkomligt lika förmögenhet (och
det inträffa r troligen högst sällan) kommer åtminstone, då lika giftorätt dem
emellan ndores, den mindre förmögne alltid att göra en materiell vinst, som
tilläfventyrs kan hos den andre föranleda tvekan, huruvida uppriktig tillgifvenhet
vant enda drdfjädern till den ingångna föreningen. Utskottet benärnnei
äktenskapet för ett b dag och med naturen af ett sådant synes öfverensstämma
att, da bolaget upplöses, hvardera delegaren skall vara berättigad att
först uttaga hvad han i bolaget insatt, och
em
last
.
i;
vinsten sedan delegarne
emellan fordelas, men så är ej förhållandet med det ifrågavarande bolaget:
a den ena sidan är förlusten redan vid bolagets ingående gifven, och isamma
mon den ene salt mindre penningar in i bolaget och den andre mera, i såra
in
mnn M i r don rfinnt »•»;; • -» ,1
...! l _•••
• i i
• .
^
vid boutredningen. Sådane
ma mon blir den förstnämndes vinst större
anomalier kunna äfven inträffa med den för närvarande på landet
antagna grund för giftorätten, och understundom, det måste medgifvas,
i ännu högre grad, än med den föreslagna nya, men den förstnämnda förklaras
af politiska skäl, hviika icke gälla för den, som blifvit i stället till antagande
framställd.
>24
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 31.
Den uti lagförslaget uttalade princip af giftorätt till lullften makarne
emellan, kan ej anses conseqvent genomförd, då ärfd och fore a^t®“®kap®t
fn r v ä r fd fa s 11° lie t på landel är från egendoms-gernensamheten utesluten. Åt
detta stadgande följer, att om den ena makan uti Wt införer ett pennmgebelopp,
mångdubbelt öfverstigande värdet al den andras di fela ellei foie äktenskapet
förvarfda fastighet, den sistnämnde val komme att halla ti Igodo
med hälften af penningarne, men deremot för sig ensam behåller fastigheten.
Den encs anspråk på fortfarande egande rätt af penningarne synes dock inför
la^en böra anses lika helig, som den andres att la uteslutande ega fastigheten®
men, om äfven lös egendom skall, i anseende till den lätthet, hvarmed
den kan förvandlas och förskingras, medföra mindre förmoner åt sin
egare, än fast egendom, så finnes dock intet rimligt skal, hvarföre icke, uti
nn ifrågavarande hänseende samma bestämmelser skola gälla for stadsfastighet
som för jord å landet, lika litet,' som någre fullt giltige grunder lära
kunna upp"ifvas, hvarföre, i fråga om förvärfd fastighet, skillnad skall göras deruppå,
huruvida köpet blifvit afslutadt åtta dagar före eller efter äktenskapet, da
troligen i de flesta fall. köpeskillingen för den inköpta egendomen ar till större
delen obetald då äktenskapet ingås och sedermera godtgöres med boets
sa infälla lösöre-tillgångar,
Slutligen har jag ej kunnat gilla att stadgandet om morgongåfva för
hustrun bibehållits såsom hetmes ovilkerliga rättighet, der hon ej barn efter
mannen emer. Uti förslaget till ny Civil lag är morgongåfvan borttagen
och i stället ett utur Fransyska lagen hemtadt stadgande infordt, angående
Ömsesidig rättighet för efterlefvande make, som ej af sin giftorätt och enskilda
egendom kan njuta tarflig bergning och ej eller har tjenst eller nariimsfån”
att lefva af, att, ehvad det är man eller hustru, blifva utaf den
■iflidnes enskilda egendom genom dennes arfvingar försedd meu ailig inkomst
tju fyllnad i underhåll, så länge den efterlefvande i enklinge- eller enkestånd
för bl ifver, ärligen lefver och annan utväg till försörjning saknar. Genom
detta stadgande liar jemnlikhet i rättigheter härutinnan blifvit makarne
emellan upprätthållen, men så är ej förhållandet med Utskottets förslag.
Vid tillämpningen deyutaf kan inträffa, att, sedan hustiun föist såsom giftorätt
erhållit hälften af boets behållning, så lager hon såsom morgongåfva,
om mannen ulfäst densamma i fastighet, en tredjedel af lians behållna lott
i läst och fast, eller en sjettedel i det hela. Lägger man nu tillsammans hvad hustrun
i följd af giftorätt eger och såsom morgongåfva disponerar, så kommer
1
‘
'
hon
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 32.
25
hon i besinning af lvu tredjedelar utaf behållningen i boet; oberäknad! hvad
hon såsom fördel eger uttaga. Denna förmon för hustrun synes så mycket
mindre med billighet öfverensstämmande, som den ej är beroende deraf, huruvida
bon af densamma är i behof, och derefter lämpas, samt den dessutom
jemväl kan komma i fråga, icke allenast då aflägsnare sidoarfvingar tillträda
qvarlåtenskapen efter mannen, utan äfven då mannen efterlemnar bröstarfvingar,
fastän de råka att vara efterlefvande hustruns stjufbarn. Mannen njuter
ej eller vid hustruns frånfälle någon motsvarande förmon och det förhållande
att hittills uti städerne tillgått, på sätt som Utskottet föreslagit
hädanefter skola blifva lag för hela landet; måste, enligt min tanka, ej kunna
vara någon inför förnuftet gilltig rättsgrund.
M
Ant. till Exp, Utsk. den 9 Nov. kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om bestämmelse af
viss tid, hvarifrån den i Kong/. Förordningen den i3 Juni
1800 bestämde prcescriptionstid för fordringars utsökande
räknas må.
Höglofl. Ridderskapet och Adeln har, under den nästlidne Augusti,
till Lag-Utskottets utlutande öfverlemnat ett af Herr Stråle, kV., ingifvet memorial,
deruti blifvit anfördt, att det väl vore stadgadt, genom Kongl. Förordningen
den i3 Juni 1800, att den, som har fordran hos annan i gods,
penningar eller hvad det är, och kräfver den ej skriftligen eller muntligen,
eller gifver den ej an för Rätten eller hos Konungens Befallningshafvande
inom tio år, må derå sedan icke någon talan ega, livilket stadgande, jemlikt
Kongl. Kungörelsen den 21 Mars 1835, äfven bör tillämpas å sådana fordringar,
som, medelst dom eller utslag, blifvit fastställde; men deremot saknades
all bestämd föreskrift om den tid, hvarifrån den, genom berörde förordning
stadgade prasscription, borde räknas. En del ansåg densamma taga
sin början med den dag, då förskrifning eller annat fordringsbevis finnes utBih.
till R. St. Prot. 1844, 7 Sami. 1 J/d. 12 Haft.
4
26
Lag-Utskoltets Betänkande, IV:o 32.
gifvet, hvaremot andra räknade prcescriptionstiden från förfallodagen, så
att, om någon förbundit sig alt till annan utgifva en summa penningar
efter åtta års förlopp, skulle först tio år derefter prsescriptionstiden
löpa tillända, och gäldenären således i slutet af i8:de året från skuldsedelns
dag kunna med gällande verkan lagsökas. Genom sistberörde beräkningsgrund
syntes dock ändamålet med prasscription komma att förfelas. Då emedlertid
eu bestämd föreskrift i omförtnälde hänseende vore af högsta vigt till
beredande af enhet i lagskipningen och nödig upplysning för den, hvilken
hos annan har fordran, som först efter flera års förlopp till betalning förfaller,
har motionären, under åberopande af hvad förslaget till ny Civillag
uti 17 Cap. 1 § Handels-balken i denna del bestämmer, föreslagit, alt,
genom eu i behörig ordning utfärdad förordning, må varda stadgadt: ”Att
”den tid af tio år, som omförrnäles i Kongl. Förordningen om förkortande
”al den i g Cap. 12 § Handels-balken utsatta tid, inom hvilken fordringar
”emellan enskilde kunna blifva gällande, af den i3 Juni (8oo, skall räknas
”från den dag, då skuldebref eller annan handling, derå fordran grundad är,
”gafs, eller fordringen annorledes tillkom, samt att, der fordran ej Lill betalning
förfaller så tidigt, att den inom nämnde tio år sökas eller kräfvas kan,
”skall borgenär ändock inom sagde tids förlopp, gäldenären derom erinra el”ler
sitt fordringsanspråk för Rätta eller bos Konungens Befallningshafvande
•'angifva, så vida han detsamma förvara vill.”
Detta memorial har Utskottet tagit i öfvervägande; och som, på sätt
motionären anmärkt, någon bestämd föreskrift icke finnes i lag eller författningar,
angående den tid, hvarifrån de i Kongl. Förordningen den i3 Juni
1800 utsatte tio år för fordringars utsökande, enskilde emellan, skall räknas,
samt dylik bestämmelse destomer är af behofvet påkallad, som, enligt hvad
Utskottet har sig bekant, skiljaktige åsigter i förevarande hänseende gjort
sig i Lagskipningen gällande; alltså, och då ett bestämdt antal af år ansetts
vara en sådan tidslängd, att en derutöfver utsträckt bevisningsrätt, i afseende
på fordringar, skulle leda till osäkerhet, samt deraf synes följa, att denna
tid bör löpa från den dag, då fordringarne tillkommo, emedan, i annat fall,
prasscriptionstiden skulle, efter de olika förhållandena förändras, och ändamålet
med prasscriptionen helt och hållet förfelas, får Utskottet, som således
anser motionärens förslag böra antagas, vördsamt
tillstyrka, det måtte Rikets Ständer, för sin del, besluta
utfärdande af en författning, hvarigenom stadgas: Att den
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 33.
27
tid af 10 år, som om förn lälos i Kong}. Förordningen den
i3 Juni 1800, om förkortande af den, uti g Cap. m § Handels-bal
ken, bestämda tid, inom hvilken fordringar emellan,
enskilde kunna blifva gällande, skall räknas från den duo,
du skuldebref eller annan handling, derå fordran grundad
ät, utgafs, eller fordringen annorledes tillkom, samt att,
der fordran ej till betalning förfaller så tidigt, att den
inom tio år sökas eller kräfvas kan, skall borgenär ändock,
inom sagde tids f örlopp, gäldenär derom erinra, eller sitt
j oj dt'ing sans pr äk för Råtta eller hos Konungens Befalltung
slut)vande angifva, så vida han detsamma förvara vill.
Stockholm den 8 November i844*
M se.
Ank. till Exp. Utsk. den 11 No v. kl 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion angående förändradt
sätt för kyrkoböckers förande och skärpta controller i afseende
på deras förvarande.
J
Af den anledning, att någon säker controll icke skall finnas, hvarken
i afseende pa tillförlitligheten af kyrkoböcker eller pastorernes anteckningar
öfver de inom hvarje församling födde, döde och vigde personer m. m. eller
en,S.11att d,e,SSa. handlingar blifva förvarade, oansedt desamme skola utgöra
källan till nästan den enda bevisning, som kan åstadkommas angående
en mangd vigtiga rättsförhållanden, samt ligga till grund för åtskilliga andra
vasendthga bestämmelser, har Riksdagsfullmäktigen Sven Heurlin från
Kronobergs Län, uti ett hos llederv. Bonde-Ståndet ingifvet memorial, föreslagit,
alt föreskrifvas måtte, dels att kyrkoböckerna hädanefter skola i hela
liket föras efter ett bestämdt formulär, som fullständigt upptager alla de
ämnen, h vilka dessa böcker böra omfatta, dels att samma böcker "höra gran
-
28
Tag-TJukottcts Betänkande, N.-o 33.
skas vid Taxerings-Comitteerne, på landet af Häradsskrifvaren och Comiteens
ledamöter, och i staden af Comiteen, jemte den embets- eller tjensteman,
som dervid måste vara tillstädes, samt förses med deras påskrift, huruvida
böckerna äro rigtige eller ej, med skyldighet för Häradsskrifvaren
eller vederbörande tjensteman i staden att, vid ansvar såsom för embetsfel,
noga anmärka de felaktigheter, som kunde i kyrkoböckerna upptäckas, och
derom genast göra anmälan hos Konungens Befallningshafvande, som hade
att ombesörja nödig rättelse och att till ansvar befordra den prest, som således
blifvit med försummelse beträdd, dels ock att Pastor åligger att, vid
hvarje års slut, utskrifva ett exemplar af kyrkoboken och derefter inlemna
detsamma, å landet hos Häradsrätten, och i staden hos Magistraten, till förvarande,
i likhet med domböcker och andra protocoll och handlingar.
Sedan denna motion, uti hvilken flera af Bonde-Ståndets ledamöter
instämt, under hemställning likväl, om det icke vore lämpligare, att kyrkoböckerna
granskades i SockneNämnderne, än vid Taxerings-Comiteerne, blifvit
remitterad till Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-ULskotten, men
dessa Utskott ansett memorialet, såsom åsyftande tillägg till Kyrko-Lagen,
likmätigt RiksdagsOrdningens 33 §, böra af Lag-Utskottet ensamt behandlas,
har Lag-Utskottet vid detta ärendes förehafvande bland annat inhemtat, hurusom
Clerus Comitialis vid sistförlidne riksdag fattat följande beslut:
”1:0 Att Utdrag utur kyrkoböckerna öfver födde, vigde och döde efter
slutet af hvarje år verkställes, upptagande följande uppgifter nemligen:
Utdraget af Dopboken: uppgift å barnets namn, dagen då det föddes och döptes,
samt föräldrarnes namn, yrke och hemvist; Utdraget <tj Dödshtngden:
uppgift å den aflidnes namn, hemvist, dödsdag och ålder, hvarjemte för minderårig
person uppgifvas föräldrarnes namn och yrke samt för äldre person
dess yrke, äfvensom gifta eller ogifta tillstånd, samt Utdraget nr Digsetboken:
uppgift å contrahenternes namn och hemvist, vigseldagen samt brudgummens
befattning, äfvensom brudens, så vida hon ej vistas i föräldrarnes hus, hvilkas
namn, så vidt ske kan, böra uppgifvas;
2:0 alt dessa Utdrag besörjas af Pastor, som i de församlingar, der
Comminister finnes, må dertill begagna den sistnämndes biträde;
3:o att Utdragen ur förrberörde kyrkoböcker komma att förvaras på
de ställen, hvarom Biskop och Consistorium, efter locala förhållanden förordna,
eller hvarom på Prestmöte i stiften öfverenskommes och beslutas.
29
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 33.
4:o att Biskop och Contractsprost, vid skeende visitation, beträffande
ifrågavarande Utdrag, hafva den tillsyn och anställa den undersökning, soin,
i afseende på andra pastors åligganden dervid, ifrågakommer.”
Hvad sålunda förekommit, har Utskottet tagit i öfvervägande; och beträffande
först motionärens framställning i afseende på kyrkoböckers förande;
så, enär föreskrifter om hvad, som bor utgöra föremål för anteckning, i dessa
böcker blilvit meddelade, dels i 8 § 24 Cap. Kyrkolagen, och dels i serskilde
Consistoriers och Prestmötens beslut, samt dessa föreskrifter, enligt
Utskottets omdöme, äro så tillfyllestgörande, att, genom iakttagande deraf,
nödig fullständighet i förevarande hänseende vinnes, anser Utskottet, för hvilket
det synes mindre vigtigt om alla kyrkoböcker i riket föras efter ett och
samma formulär eller ej, vidare föreskrifter i detta ämne, icke vara af behofvet
påkallade, utan tillstyrker således
alt framställningen i denna del icke må till någon åtgärd
föranleda.
Hvad åter angår motionärens öfriga yrkande, så finner Utskottet, lika
med motionären, det vara af högsta vigt, att Presterskapets anteckningar öfver
personers födelse, äktenskap och död, äro tillförlitliga, äfvensom att dessa
anteckningar blifva förvarade jemväl på något annat ställe, än hos vederbörande
pastor, på det att, så vidt möjligt ske kan, säkerhet må erhållas att
de ej gå förlorade. Nu ehuru en vigtig åtgärd för befordran af detta, utaf
motionären afsedda, ändamål blifvit vidtagen genom ofvanberörde af Clerus
Comilialis vid sista Riksdag fattade beslut, förekommer likväl, att samma
beslut icke innefattar egenskapen af allmän lag, och således ej eller den med
sådan lag förenade garanti för dess efterlefnad; att något medel derigenom
icke blifvit föreskrifvet för undanrödjande af de i anteckningarne möjligen
förelupne misstag, samt att det ställe, hvarest de Utdrag, som Presterskapet
årligen borde aflemna, skola förvaras, ej eller är vordet bestämdt, derom
ett stadgande dock synes af nöden, för undvikande af olika förvaringsställen
föi- ifrågavarande till allmän rättelse ländande handlingar.
Utskottet, som följaktligen anser en allmän författning böra utgå uti
omförmälde syftning, kan emedlertid icke godkänna motionärens förslag, att
anteckningarne böra granskas vid Taxerings-Comiteerna och derefter förvaras
hos Härads-Rätterne och Magistraterne, eller deras åsigt, som ansett granskningen
böra verkställas af Sockne-Nämnderne, utan tror Utskottet denna
30
Lag-Utskoltets Betänkande, N.-o 33.
granskning lämpligast kunna ega rum vid den årligen i hvarje församling påbjudna
Walborgsmässo Sockenstämma, vid hvilken församlingarnes angelagenheter i allmänhet
förekomma till granskning och öfverläggning; och som Stiftens handlingar
uti ecclesiastika ämnen förvaras hos Consistorierne, samt oftanämnde anteckningar eller
Utdrag närmast äro hänförlige till dylika handlingar, finner Utskottet, med dessutom
fästadt afseende å presterskapets förhållande till Consistorierne, det vara mest
öfverensstämmande med den i allmänhet antagna ordning i ämnen af förevarande
beskaffenhet, alt utdragen insändas till Consistorium, att derstädes förvaras.
På grund häraf får Utskottet vördsamt föreslå,
det måtte Rikets Ständer besluta utfärdandet af en författning
hvarigenom stadgas:
1:0 att Utdrag utur Kyrkoböckerne öfver födde, vigde
och döde skola efter hvarje års slut utskrifvas, upptagande:
Utdraget af dopboken, uppgift å barnets namn, dagen
dä det föddes och döptes, samt förcildrarnes namn,
yrke och hemvist; Utdraget ur dödslängden, uppgift A den
aflidnes namn, hemvist, dödsdag och ålder, hvarjemte för
minderårig person uppgifves förcildrarnes namn och yrke,
samt för äldre person, dess yrke, äfvensom gifta eller ogifta
tillstånd, samt Utdraget ur vigselboken, uppgift åcontrahenternes
namn och hemvist, vigseldagen samt brudgummens
befattning, äfvensom brudens, såvida hon ej vistas
i förcildrarnes hus, hvilkas namn, sä vidt ske kan,
böra upp gifvas;
2:0 att dessa Utdrag böra besörjas af Pastor, som i
de församlingarJ der\ Comminister finnes, må dertill begagna
den sistnämndes biträde;
3:o att, sedan Utdragen blifvit årligen vid Walborgsmässo
Sockenstämma granskade och riktige befunne, samt
med påskrift derom försedde, Pastor skall skyndsamt desamma
till Consistorium insända, för att derstädes förvaras; och
f:o att Biskop och ContractsProst, vid skeende visitation,
böra tillse, att hvad ofvan blifvit föreskrifvetfär
vordet iagttaget.
Stockholm den 8 November 1844.
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 33.
Reservationer.
31
Af Herr Doctor Säve: ”1 likhet med Höglofl. Lag-Utskottet, anser äfven jag, att
hvad som i sednaste Cleri Comitialis Circulär är föreskrifvet om Pastorernas skyldighet
att ärligen utskrifva duplett-exemplar af vigsel-, död- och dopböckerna, bör
blifva gällande lag för alla Pastorer och församlinger i riket. Deremot har jag
icke delat Utskottets åsigt om nyttan och behofvet, hvarken att insända dessa förteckningar
till Cousistoriernas archiver, der de äro vida mer blottställde att genom
eldsvåda på en gång förloras, än om de förvarades i socknarnes kyrkor, för att ej tala
om kostnaden af dylika remisser, om hvars utgående af kyrkan eller staten Utskottet
ingenting bestämt, ej eller att dessa namnlistor skola årligen uppläsas och
justeras vid Valborgsmässo-Sockenstäminan, då församlingarne vanligen bäfva vida
antrelämaare saker att göra, än att controllera Pastors annotationer i kyrkboken,
o O
ö
*>
hvilkas tillförlitlighet aldrabäst pröfvas vid de årliga husförhören. Genom den här
föreslagne granskningen af duplett-exemplaren, vunnes i allt fallingen säkerhet om
det exaeta innehållet af sjelfva husförhörsboken, hvilken likväl egentligast och närmast
måste tjena till efterrättelse vid mantalsskrifningar, comitéer m. m., så att
den nya controlltfn blir en för både församlingen och Pastor tidsödande formalitet,
utan egentlig nytta eller betydelse. Utskottet synes ock hafva förbisett, att
samtlige kyrkoböckerna af Stiftsstyrelsen sjelf granskas vid de ofta inträffande Biskops-
och Prostvisitationerna.
Af Herr Professoren, Doctor Bexell, som förenade sig med Herr Doctor Säve.
Af Herr Contracts-Prosten Odelberg: ”1 alla delar instämmande uti Herr
Doctor Säves reservation, beder jag få tillägga:
l:o att, jemte den af Herr Dcetorn anförda möjligheten, att dupletterne af
ifrågavarande böcker, om de alla i vederbörande Consistorii-arcbiv skola förvaras,
kunna, genom eldsvåda, på en gång gå förlorade, medförer detta förvaringssätt äfven
en annan olägenhet. Då Utdragen deponeras i kyrkokistan, eller på annat
lämpligt ställe inom socknen, både kunna och böra de uti en för dem inrättad
bok, år från år, införas. Om åter de skola till Dom-Capitlet insändas, måste de
författas på lösa papper, hvilka, först efter flera års förlopp, när de hunnit till en
ordinär volum, blifva tjenlige till inbindning socknevis. Dessförninan kunde ju
någon händelse vålla, att längderne, om ej förskingrades, åtminstone bortblandades
uti de redan nog fyllda Dom-Capitels-Archiven. Härtill kommer, att åtskillige kyrkor,
i anledning af Cleri comitialis circulär vid sista riksdag, redan inköpt bundna
duplett-böcker, hvilka, derest Utskottets förslag antages, blefve onyttiga;
32
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 34.
2:o att justeringen uti i Valborgmässo-socknestämma till föga gagn tjenar,
också emedan Församlingsboerne, trötte af tillfällets många bestyr, sällan eller aldrig
mangrannt qvarblifva till stämmans slut, och dessutom, under en långvari
föreläsning, lätt förlora uppmärksamheten; hvarföre jag tror, att den uti ett af mi
kändt Prosteri föreskrifna vidimation af Pastor och Comminister, eller, der blott
en prest finnes, af denne och klockaren långt bättre leder till ändamålet.”
M 34.
Ank. till Exp. Utsk. den 11 Nov. kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om förtydligande
af de i lag och serskilda författningar innefattade,
bestämmelser angående straffet för inbrottsstöld.
Uti sin vid innevarande Riksmöte afgifna allmänna redogörelse, bar Rikets
Ständers Justitiae-Ombudsinan anmärkt, hurusom Kongl. Brefvet den 1 April 1773
med förklaringen deröfver af den 30 i samma månad, samt Kongl. Blefven den 25
Januari 1782, den 18 Juni 1807 och den 21 Juni 1820, angående andra och tredje
gången itererade inbrottsstölders bestraffande, blifvit, serdeles i sednare tider, inom
lagskipningen uti alla instanser, tillämpade efter olika åsigter, hvilka vid serskilda
tillfällen ömsom gjort sig gällande, i så måtto, som en del förmenat, att den skärpning
i straffet, dessa författningar, utöfver allmänna lagens stadganden, påbjuda,
borde ega rum, då någon döines för snatteri eller stöld, jemte andra eller tredje
gången föröfvadt inbrott, men andre deremot, såsom vilkor för den skärpta bestraffningens
ådömande, antagit att inbrottet hvarje gång skulle hafva skett i förening
med tjufnad, eller med andra ord, att den brottslige begått inbrottsstöld. Sistnämnde
åsigt vore jemväl, enligt Justitiae-Ombudsmannens omdöme, den rätta.
Det visade sig nemligen vid jemförelse emellan ofvanberörde, med flera tid efter
annan utkomna, författningar, huruledes i öfverensstämmelse med den redan i
Kongl. Brefvet den 1 Juli 1746 uttalade grundsats, att då inbrott föröfvas, men det
som dervid tillgripes, icke öfverstiger 10 daler silfvermynts värde, och således hvarken
första eller andra gången kan svårare, än såsom snatteri straffas, någon skärpning
i bestraffningen utöfver hvad lagen i 40 Gap. 6 § Missgernings-Balken för inbrottet
stadgar, ej eller bör ega rum, Kongl. Brefvet den 1 April 1773, och (förklaringen
deröfver af den 30 i samma manad, i bestämda ordalag, samt förnämligast
genom
in in
33
La g-U/skottets Betänkandej N.-o 34.
genom åberopande af berörde Capitels 3 och 6 §§ tydligen utmärkte, att de hafva afseende
endast å den händelse, då någon en gång förut straffad, icke för inbrott allena,
ulan för inbrottsstöld, andra gången beträdes dermed, nemligen med stöld, som
genom inbrott skett, för hvilka förenade brott sålunda, den utöfver bestraffningen
i nyssnämnde lagrum utsatta, tillökning af två års straffarbete skulle ega rum; äfvensom
i Kongl. Brefven den 25 Januari 1782 och den 18 Juni 1807 uttryckligen
angåfves, i det förra, att fråga endast vore att, med ändring af 1773 års Kongl.
Bref, så vidt deri för tredje gången inbrottsstöld stadgades dödsstralf i stället och
således enligt de i samma Kongl. Bref för öfrigt lagda grunder, bestämma huruledes
den, som icke låtit sig rätta af de förut honom ågångne straff, nemligen för
första och andra gången med inbrott föröfvad stöld, skulle, för sådant brott, tredje
gången straffas, ehvad det stulna vore litet eller mycket, och i det sednare, eller
1807 års Kongl. Bref, att bestraffning för stöld första och andra gången, den ena
i förening med inbrott, skulle hafva föregått, om den, som ånyo beträdes med inbrottsstöld
af mindre värde än 100 daler, må, utöfver det i lagen utsatta straff, ådömas
två års straffarbete, derföre att inbrott vid stölden skett. Nu innehåller väl Kongl.
Brefvet den 21 Juni 1820, kungjordt genom Hof-Rätternes Circulär, att Kongl. Maj:t,
som fästat uppmärksamheten å befunnen olika tillämpning af 1773 års Kongl. Bref,
jemte sedermera utkomna författningar, angående bestraffning för andra resan inbrott,
hvilken ömsom är vorden ådömd, ömsom uteblifvit vid de tillfällen, då värdet
af det, som genom skedt inbrott tillgripits, icke uppgått till 3 R:dr 16 sk.,
varit omtänkt att genom förklarande af rätta förståndet i detta ämne, förekomma
en sådan olikhet i lagskipningen, och i anledning deraf velat gifva åt förenämnde
KonoJ. Bref, med förklaringen deröfver, den med rätta förståndet öfverensstämman
Ö
7
°
#
o
de tydning: att den, som en gång lidit straff för inbrott, men åter lör andra gången,
i afsigt att stjäla, dermed beträdes, skall, utan afseende på värdet af det dervid
tillgripna, i och för sjelfva inbrottet, vara förfallen till de i 1773 års Kongl. Bref
utsatta två års arbete, mannen å någon Kronans fästning och qvinnan å tukthus;
men då, för att sluta af ordalydelsen uti detta Kongl. Bref af år 1820, meningen
dermed icke kunde anses hafva varit att ändra eller upphäfva föregående stadganden,
utan endast att tyda och förklara det ena af dem, ansåg Justitiae-Ombudsmannen
någon förändring i samma stadgande!! ej eller derigenom hafva egt rum.
Då emedlertid tvifvelsmål om stadgandenas rätta förstånd och tillämpning deraf
varit en följd, syntes det Justitiai-Ombudsmannen nödigt att dessa tvifvelsmål
blifva häfne. För sådant ändamål, kunde det till äfventyrs anses tillräckligt
alt 1820 års Kongl. Bref undanröjdes; men då det vore att befara, att den skilj
Bih.
till R. St. Prot. 1844. 7 Sami. 1 Afd. 12 Häftet.
5
34
Lag-Ulskotlets Betänkande, N.-o 34.
aktighet i meningarne, som under en längre tids lagskipning sig inritat, derigenom
icke skulle upphöra, samt det i allt fall vore lämpligast, att de spridda stadgandena
i ämnet, så vidt de ansågos böra qvarstå, sammanfördes i en författning, som
tydligen angåfve de tillfällen, då deras tillämpning borde ega rum, har JustitiaeOmbudsmannen
hemställt, att ofvannämnde Kongl. Brefven af åren 1746, 1773, 1782,
1807 och 1820 måtte tagas under skärskådande, samt att Rikets Ständer ville, för
sin del, besluta utfärdande af en författning, hvarigenom, med upphäfvande afKongl.
Brefvet den 21 Juni 1820, förordnas:
”Att, i likhet med den i Kongl. Brefvet den 1 Juli 1746 lagda grund,
inbrott i afsigt att stjäla skall, i de fall, då tillgrepp tillika icke skett, eller det
tillgripna icke öfverstiger 10 daler silfvermynts värde, och således första eller andra
gången ej anses svårare, än snatteri, så ock då stöld tillika första gången är
föröfvad, straffas hvarje gång, på sätt 6 § i 40 Cap. Missgernings-Balken innehåller,
utan någon tillökning i bestraffningen, om icke för värdet af det tillgripna, enligt
47 Cap. eller 40 Cap. 1 § samma Balk
att den som en gång blifvit för stöld med inbrott straffad och ånyo med
sådan gerning beträdes, skall, för den sålunda andra gången föröfvade inbrottsstöld,
jemte ansvar i öfrigt enligt lag, ådömas det i Kongl. Brefven af den 1 och 30
April 1773 stadgade straffarbete i två år;
att den, som efter utstådda bestraffningar för första och andra gången stöld, den
ena med inbrott förenad, ytterligare genom inbrott föröfvar stöld, som ej öfverstiger
100 dalers värde, skall, utom den påföljd af kroppsplikt och tre års straffarbete,
lagen ålägger, derutöfver, på sätt Kongl. Brefvet den 18 Juni 1807 förmår, i två år
till sådant arbete hållas; och ändtligen
att den, som icke låtit sig rätta af de bestraffningar, han undergått för första och
andra resan inbrottsstöld, utan åter med inbrott föröfvar stöld, ehvad det är litet
eller mycket, derför, jemte kroppsplikt enligt lag, skall, likmätigt Kongl. Brefvet den
25 Januari 1782, till straffarbete i all sin tid dömas. I
I anledning af denna framställning, får Lag-Utskottet upplysa: att sedan, genom
Kongl. Förordningen den 20 December 1745, förordnadt blifvit, att den som begick
stöld med inbrott, skulle varda hängd, så meddelades genom Kongl. Brefvet den
1 Juli 1746, den förklaring, att berörde förordning icke kunde tillämpas när inbrott
skett, men det dervid tillgripna ej öfverstigit 10 dalers värde, utan borde i
sådant fall, den brottslige dömas till det straff 6 § i 40 Cap. Missgernings-Balken
bestämde, tillika med ansvar för snatteri; att derefter, medelst Kongl. Brefvet den
1 April 1773, är Vordet stadgadt, att inbrottsstölder skulle afdömas på det sätt, att
35
Lag-Utskoltets Betänkande, IV.-o 34
tion brottslige första gången borde straffas med nio par spö för sjelfva inbrottet,
jemte kroppsplikt efter tjufnadens värde; att straffet för den, som andra gången
dermed beträddes, skulle ökas med två års straffarbete, och att tredje resan sådant
brott borde med dödsstraff beläggas; hvaruppå Kongl. Brefvet den 30 i samma
månad lernnade den förklaring, att berörde stadgande jemväl skulle tillämpas, då
qvinna förölvade inbrottsstöld, med den skillnad af ris och arbete, som lagen för
qvinna utsatte, och dem passande vore, och att, utom den i 40 Gap. 3 och 6 §§
Missgernings-Balken, å andra gången öfvad stöld och inbrott, utsatta tillökning i
straffet, den brottslige skulle dömas till två års arbete-; 1— att vidare blifvit, genom
Kongl. Brefvet den 25 Januarii 1782, förklarad!, att, såsom följd af den i Kongl.
Förordningen den 20 Januarii 1779 lamla grund, att de i flere fall stadgade
dödsstraff för stöld, komrae att upphöra, och då 6 § i Missgernings-Balkens 40 Gap.
vore uti allmänna lagen, vid dess år 1779 företagna granskning, bibehållen, utan
någon skärpning i straffet, i anledning af 1773 års Kongl. Bref, det vore otvifvelaktigt,
att det i samma Kongl. Bref bestämda dödsstraff för tredje gången inbrottsstöld
upphört, och att den brottslige i stället borde, ehvad det stulna vore litet eller
mycket, dömas till 1 ifstidsarbete; hvaremot 1773 års Kongl. Bref borde lända till efterrättelse
i afseende på den, som andra gången beträdes med inbrottsstöld, — samt att, i
anledning al gjord förfrågan, blifvit, genom Kongl. Brefvet till Götha Hofrätt af
den 18 Juni 1807, förordnadt, att den, som begått tredje resan stöld af mindre värde
än 100 daler, som tillika utgjorde andra resan inbrottsstöld, skulle, jemte bestraffning
i öfrigt efter lag, beläggas med fem års straffarbete, hvaraf tre år belöpte
för tjufnaden och två år för det tjufven en gång förut under inbrott stulit.
Efter öfvervägande af hvad sålunda blifvit stadgadt, anser sig Utskottet till
en början böra erinra, att, enär Kongl. Brefvet den 1 Juli 1746 endast innefattat
förklaring af den till all kraft och verkan, genom sedermera utkomna författningar,
upphäfna Kongl. Förordningen af den 20 December 1745, så lärer berörde
Kongl. Bref ej kunna läggas till grund för tydningen af dessa sednare författningar.
Af desamma gifva emedlertid Kongl. Brefven af åren 1773, 1782
och 1807 anledning dertill, som skulle de i förstnämnde två Bref bestämda
arbetsstraff blott böra ådömas för andra och tredje resorna inbrott, i förening
med stöld, och att slrafftillökningen således ej knnde komma i fråga för begånget
inbrott, utan att stöld blifvit i sammanhang dermed föröfvad, enär i omförmälda
Kongl. Bref endast talas om inbrottsstöld och ej om inbrott allena.
Men då 1734 års lagstiftare, på sätt synes af 40 Cap. Missgernings-Balken,
befraktat olofligt tillgrepp och inbrott, äfven i förening, såsom två serskilda brott,
36
Lig-Uttkoltets Betänkandej N.-o 34.
samt gjort tillämpningen af derför bestämdt straff oberoende af en sådan förening;
då denna trrundsatts destornindre kan anses frånträdd uti 1773 och 1782
årens Kongl. Bref, som Kongl. Brefvet af år 1807., som bar till föremål att bestämma,
huruledes de föregående rätteligen böra för ett serskildt fall tillämpas,
uttryckligen förklarar, att den, som begår tredje resan stöld af mindre värde än
hundrade daler, som tillika utgör andra resan inbrottsstöld, skall, jemte bestraffning
i ofrigt efter lag, beläggas med fem års straffarbete, hvaraf tre år belöpa för
tjufnaden och två år, eller det genom 1773 års Kongl. Bref förordnade arbete,
för inbrottet; då således af detta 1807 års Kongl. Bref, jemfördt med öfrige
nyss omförmälde författningar, tydligen visar sig, att ändamålet med berörde författningar
varit att, enär det i lag stadgade ansvar för itereradt inbrott ansågs
icke tillfyllestgörande, skärpa samma ansvar; då antagandet deraf, att de i samma
författningar, såsom skärpning af det i lagstadgade ansvar för andra och tredje resorne
inbrott i afsigt att stjäla, bestämda arbetsstraff ej borde ådömas, derest inbrotten
icke varit förenade med stöld, skulle leda till den mindre rättsenliga följd, att lagstiftaren,
som alltjemt betraktat inbrott och stöld såsom två serskilda förbrytelser,
ej ansett stöld, i förening med inbrott, deraf försvåras, men deremot inbrottet af
stölden; och då slutligen Kongl. Brefvet af den 21 Junii 1820 bestämdt Stadgar,
att den, som en gång lidit straff för inbrott, men åter för andra gången i afsigt
att stjäla, dermed beträdes, skall, utan afseende på värdet af det, som dervid tillgripits,
i och för sjelfva inbrottet, vara förfallen till de i 1773 års Kongl. Bref utsatta
två års arbete, mannen å någon kronans fästning och qvinnan å tuckthus;
alltså och enär detta sednare Kongl. Bref, dermed afsigten varit att meddela en
med rätta förståndet af förenämnde Kongl. Bref öfverensstämmande tydning, således
gjort tillämpningen af dessa sednare författningar oberoende af den omständighet,
om stöld varit med inbrotten förenad eller ej, kan Utskottet, som jemväl
anser denna tydning vara i full öfverensstämmelse med författningarnes mening,
följaktligen ej antaga Justitise-Ombudsmannens häremot stridande förslag; men då,
på sätt Justitiae-Ombudsmannen anmärkt och Utskottet har sig bekant, skiljaktiga
åsigter uti ifrågaställde hänseende äro rådande bland domare, och anledning dertill
icke saknas uti författningarnes lydelse, anser Utskottet lagstiftarens mellankomst
af nöden för undanrödjande af dessa, till osäkerhet ledande, skiljaktiga åsigter; och
får Utskottet för sådant ändamål vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer måtte för deras del besluta utfärdandet af
en förklaring af innehåll: att Kongl. Brefven den 1 April
ljjd och den 2.5 Januari 1782, böra, i öfverensstämmelse
med deråt i Kongl. Brefvet den 21 Juni 182.0 gifne tolk
-
37
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 35.
ning, sä förstås, att det i samma Kong]. Bref bestämda
fästningsstraff för andra eder tredje resan föröfvadt inbrott i
afsigt att stjäla skall ådömas, tillika med det i öfrigt i lag
för berörde brott stadgade ansvar, antingen något vid inbrotten
tillgripits eller ej.
Stockholm den 11 November 1844.
M 35.
Ank. till Exp. Utsk. den 12 Nov. kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, angående förklaring
af 18 Cap. Ärfda-Balken.
Uti ett hos Högl. Ridderskapet och Adeln ingifvet memorial, har Ilerr
Cederschjöld, R. T., anfört, att ehuru knappast något af lagens stadganden e"-  de större inflyselse på medborgares rättigheter i allmänhet, än de, som bestämma
sättet, huru med död mans vilja förfaras bör, hade troligtvis icke några lagbud
bldvit så ofta på olika sätt tillämpade, som dessa, hvilka igenfunnos i 18 °Cap.
Ärfda-Balken, som bland annat, innehåller uti 1 §: ”Hvar, som något testamente
fått häfver, vare skyldig att i staden inom sex månader och å landet sist å det ting,
som infaller näst efter sex månader, sedan han gifvarens död och testamentet veta
fick, det inför domaren att uppvisa, och gifva in tillika en rigtig afskrift, som
arfvingarne tillställas skall. Häfver han det ej i handom, läte då Rätten' veta,
att testamente till honom gjordt är. Försummar han detta utan laga förfall, vare
testamentet ogildt ; uti 3:dje §: V7ill man klandra testamente, göre det inom natt
och år, sedan han derom kunskap fick, som i 1 §. sagdt är”; och uti 4 §: ”£j
må någor annor, än närmaste arfvinge klandra testamente, och hvad af honom
varder samtyckt eller försummadt, derå måga sedan fjermare arfvingar ej tala”.__
Enligt motionärens mening, hade lagstiftarens afsigt med föreskriften om testamentets
uppvisande för domaren, icke kunnat vara någon annan än den, att bereda
offentlighet åt dessa handlingar, och såmedelst sätta den, hvars rätt derigenom vore
38
La "-TJI skot tets Betänkande * LL.-o 3 5.
förnärmad, i tillfälle alt den bevaka; och skulle deråt följa, alt hvarje testamenlariskt
förordnande, som blifvit inom föreskrifven tid inför domaren
upp vi st och derefter af testators närmaste arfvinge utan inskränkning godkändt,
borde lända till efterrättelse. Inom lagskipningen både emedlertid olika
åsigter i denna del egt rum. Så t. ex. både i det fall, då två makar
om sin egendom gjort det förordnande, att densamma skulle af deras barn,
så länge de lefde, besittas, men derefter tillfalla desses barn eller testatorernes
barnbarn, förordnandet, i händelse samma handling icke blifvit bevakad af
testatorernes barn, utan blolt af den testator, som den andra öfverleft, än
ansetts icke kunna gälla för barnbarnen, och än blifvit förklaradt giltigt.
Att emedlertid detta sednare förklarande öfverensstämde med lag, syntes dock
motionären uppenbart; men då olika åsigter således gjort sig gällande om
lagens mening i omförmälde hänseende, ansåg motionären nödigt, att en till
enhet och likstämmighet i lagskipningen verkande förklaring varder meddelad;
och har han i sådant afseende föreslagit, dels alt uti i § af 18 Cap.
Ärfda-Balken, näst efter orden: ”försummar han detta, utan laga förfall, vare
testamentet ogildt”, måtte tilläggas: derest detsamma icke redan blifvit inom
nämnde tid hos Domaren uppvist och en rigtig afskrift deraf aflemnad; dels
ock att uti berörde Capitel måtte införas en serskild §, af denna lydelse:
Jrf vin ge, som ejinom den i 3 § stadgade tid, i laga ordning klandrar ett
honom behörigen delgifvet testamente, anses hafva detsamma till alla delar
godkänt.
Då berörde förslag grundas på den åsigt, att, derest ett till flere
gjordt testamente bevakas blott af den ena, sådant likväl ovilkorligen bör,
enligt nuvarande lag, gälla för alla, kan Utskottet icke understödja samma
förslag. Utskottet anser nemligen omförmälde åsigt stå i uppenbar strid
emot lagens uttryckliga stadgande i 18 Cap. i § Ärfda-Balken, att hvar, som
något testamente fått häfver, vare skyldig alt inom viss tid detsamma inför
domaren uppvisa, vid påföljd, att testamentet eljest varder ogildt. Om
det emedlertid än antages, att, på sätt motionären förmenat, ändamålet med
föreskriften om testamentens offentliggörande blott varit att bereda arfvingar
tillfälle att bevaka deras rättigheter, så förändras eller inskränkes likväl
icke derigenom skyldigheten att iagttaga nyssnämnde lagbud. Tvertom
krafvel- samma ändamål ett ovilkorligt iakttagande häraf, emedan arfvinge ej
har anledning att för bevarande af rättigheter, som, på grund af testamente,
kunna honom frångå, anställa talan emot den, till hvars förmon testamentet
39
Tag-UIsko'tets Betänkande, N.o 36.
är gjordt, då denne icke på det af lagen föreskri fn a sätt söker bereda giltighet
åt handlingen. Då det står i dennes fria val att begagna testamentet eller
ej, måste det underlåtna offentliggörandet tydas så, som skulle han af
testamentet ej vilja sig begagna, hvartill flera omständigheter jemväl kunna
föranleda, bland andra den, om testamentets begagnande vore förenadt med
sådane vilkor, som medförde uppoffringar eller olägenheter å testamenlstagarens
sida. Alt underkasta sig dessa vilkor eller ej, måste bero på honom
sjelf, och deri ligger ett j'tterligare skäl för Lagstiftarens fordran, att hvar
och en, som vill begagna testamente, bör i laga ordning detsamma bevaka,
— en fordran, som finnes klart uttryokt uti ofvan åberopade lagbud, och
som öfverensstämmer med hvad lagen i allmänhet stadgar i afseende på bevakande
af rättigheter.
Nu, emedan de af motionären föreslagna nya sladganden i Ärfda-Balkens
18 Cap. således, enligt Utskottets tanka, icke öfverensstämma med en
rigtig uppfattning af lagens föreskrifter, och Utskottet, på grund af hvad här ofvan
blifvit anfördt, ej eller finner skäl föreslå den af motionären ifrågasatta
ändring i lagens omförmälde stadganden, får Utskottet vördsamt tillstyrka,
alt Herr Cederschjölds ifrågavarande motion måtte lemnas
ulan afseende.
Stockholm den ii November 1844*
å
JU 86.
Ank. till Exp. Utsk. den 12 Nov. kl. 1 e. m
Betänkande, i anledning af väckt motion om förlängd tid för
besvärs an följande öfver Under-Rätts Utslag vid husesyner
ä prestebohl i He/singland.
Till Lag-Utskottets utlåtande har Hederv. Bonde-Ståndet öfverlemnat
ett af Riksdags-fullmägtigen Lars Larsson från Gefleborgs Län ingifvet memorial,
deruti han föreslagit, att tiden för besvärs anförande öfver Under-Rätts
Utslag vid husesyn å prestebohl i Helsingland, som, enligt Kongl. Kungörel
-
40
Lag-Utskottets Betänkande, ZV.-o 30.
sen den 12 Mars i83o, är trettio dagar, måtte blifva lika lång med den, som
25 Cap. 9 § Rättegångs-Balken bestämmer, för fullföljd af vad från samma
Läns Lagmans-Rätt, eller sextio dagar. Till stöd för detta förslag har motionären
andragit: att prestebohlen i Helsingland äro till en del sa vulstiäckta,
att protocollen vid deras synande blifva af den vidlyftighet, att uppsättande
och expedierande deraf ofta ej kan medhinnas vid synetillfällena; att domrarne,
som derföre måste hemma verkställa sådant, derifrån mangen gång hindras
af andra vigtiga tjenstegöromål, så att den part, hvilken vill klaga, understundom
ej får del af Syne-Rältens beslut, förr än det vunnit laga kiaft,
samt att, ehuru häremot kunde invändas, att man eger af domaien uttaga
bevis derom, att man ämnar anföra besvär, och dermed anmäla sig inom
fatalietiden hos Kongl. HofRätten, så borde man likväl taga i betiaktande, att
anskaffandet af ett dvhkt bevis fordrade en serskild resa till domaren, som,
derest han vore aflägse boende från parten, medförde för denna kostnader
och besvär.
Utskottet, som, efter öfvervägande af denna motion, ej anser sig böra
densamma understödja, får såsom grund för detta sitt omdöme, anlöra.
att, om del någon gång inträffat, att landtdomare i Helsingland ej medhunnit
att, inom den i lag och författningar föreskrifna tid, lemna parter äskad
del af protocoll och beslut vid syn å preslebohl, deraf ej kan antagas, att
det är omöjligt för dessa domare, att i allmänhet fullgöra deras åligganden
i omförmälde hänseende;
att, enär ifrån ett tillfälligt förhållande, icke kan slutas till en lags olämplighet,
desse serskilde händelser, att längre tid än vanligt fordrats för expedierande
af synehandlingar, ej eller utgöra tillfyllestgörande bevis derom,
att den i lag stadgade tid af trettio dagar, för anförande af besvär öfver UnderRätternes
i Helsingland beslut i sådane mål, som besvärsvis fullföljas, är
otillräcklig för det af motionären uppgifne fall; och
att Lagstiftaren, som ej utan högsta behof bör meddela undantagslagar, således
ej kan ifrån motionärens framställning hemta giltig anledning att, för
ett så partielt fall, som ifrågavarande, förändra den, för ej allenast Helsingland,
utan ock en större del af Riket i allmänhet, bestämda besvärstid, hvars
tillräcklighet i öfrigt ej ens motionären synts betvifla.
4
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 37.
Utskottet får således vördsamt tillstyrka,
att förevarande motion icke måtte bifallas.
Stockholm den ii November 1844-
M 3*.
Ank. till Exp. Utsk. den 16 Nov. kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion derom, att Kongl.
Förordningen den 1 Maj 1810, som itjnefattar förbud att,
vid försäljning af fast egendom, göra förbehåll om rätt
till densammas återlösande, mätte tilläggas retroactiv verkan.
Uti ett hos Högv. Preste-Ståndet ingifvet och till Lag-Utskottet liänvisadt
memorial, har Herr Professoren Fries andragit, att enär berörde förordning,
som innehåller: ”Ej må säljare i köp- eller skiftesafhandling om
jord och fastighet hädanefter förbehålla sig eller andre att, emot någon i samma
afhandling bestämd penningesumma eller andre vilkor, få framdeles vinna
egendomen åter. Sker det, vare utan verkan, och lagfart å sådant köp eller
skifte icke tillåten”; icke blifvit af domare tillämpad på andra afhandlingar,
än de, som upprättats efter författningens tillkomst; så följde deraf, att alla
aftal af omförmälde beskaffenhet, som skett före samma författnings utfärdande,
ännu gällde. I äldre salubref vore det emedlertid icke sällsynt att
upptäcka, huruledes säljare af fast egendom förbehållit sig, barn och arfvingar,
att, derest köparen eller hans arfvingar till andra, än egna barn och
arfvingar, framdeles uppläte egendomen, säljaren och hans arfvingar då skulle
vara berättigade att återlösa densamma emot första köpeskillingen. Men
som en inskränkning i eganderätten häraf vore en följd, af desto vådligare
beskaffenhet, som den i allmänhet vore obekant, och således kunde medföra
Bih. till R. St. Prot. 1844. 7 Sami. 1 AJd. 12 Häftet,
6
42
Lag-Utskottets Betånlianilcj N.-o 37.
förlust för fordringsegare, som, med afseende å en fastighets verkliga värde,
emot inteckning deri, lemnat försträckning, samt denna inskränkning dessutom
utgjorde ett hinder för jordegendomars förbättring; så och enär omförmälde
vilkor följaktligen hade en, för så väl den enskilde, som det allmänna,
menlig verkan har motionären föreslagit, det måtte 181 o års ofvannämnde
förordning nu mera gälla såsom ”allmän lag och således äfven verka retroaclivt”,
på det att alla vid köp gjorda förbehåll af ifrågavarande art ”må
anses, på en gång för alla, ovilkorligen upphäfna”, eller ock de till lösen berättigade,
endast ”tillerkännas bördsrätt efter egendomarnes nuvarande värde”.
Under de öfverläggningar, hvartill detta förslag gifvit anledning, har
Utskottet visserligen ej kunnat förbise de olägenheter, som föranledt motionärens
framställning; men som lagstiftaren ej eger upphäfva verkan af enskilda
personers, under skydd af gällande lagar, ingångne aftal, eller gifva
ny lag, med tillbaka verkande kraft, anser Utskottet sig icke kunna understödja
motionärens förslag; utan får Utskottet alltså vördsamlingen tillstyrka,
att samma förslag måtte lemnas utan afseende.
Stockholm, den 8 November 1844.
Reservation
af Flen'Grefve Mörn erj C. G.: ”Lika med Utskottet, anser jag motionärens förslag,
att Kongl. Förordningen den t Maj 1810 skall tilläggas retroactiv verkan, icke
kunna bifallas, men då, med Statens ändamål öfverensslämmer, att söka bereda
hvar och en, som genom laga fång och på god tro förvärfvat eganderätt till
fastighet, möjligheten alt åtminstone någon gång till densamma vinna en klanderfri
besittning, och det, med afseende häruppå, i allmänhet funnits nödigt förelägga
den, som förmenat sig vara till klandertalans anställande berättigad, skyldigheten
att för bevarandet af sin rätt härutinnan iagttaga vissa formaliteter och
inom någon viss tid göra densamma i laga ordning gällande, har jag trott,
att det fall, då någon vid fast egendoms försäljning, före år 1810, betingat
sig eller sine arfvingar rättighet att, emot visse bestämda vilkor, få samma
egendom framdeles återlösa, icke borde härifrån göra ett undantag, utan att,
till förekommande af de äfventyr och förluster, för hvilka en köpare kan
blifva utsatt till följd af ett dylikt, vid egendomens öfverlåtelse från en
egare till en annan, för långliga tider tillbaka stadgadt, men vid det sednare
köpet tilläfventyrs för både säljare och köpare obekant förbehåll, den grava
-
La«-Viskottets Betänkande, N.-o 37.
43
tion, hvarmed egendomen sålunda blifvit behäftad, borde genom intecknings
sökande offentliggöras och sedermera medelst inteckningens förnyande i laga
ordning förvaras, vid äfventyr, att det gjorda förbehållet eljest skulle anses
förfallet. I sådant afseende har det synts mig af behofvet påkalladt, att eu
förordning måtte utfärdas, hvarigenom skulle stadgas:
alt derest, vid köp- eller skiftes-af handling om jord och fastighet, upprättad
före kungörandet af Kongl. Förordningen den 1 Maj 1810, förbehåll blifvit
af säljaren gjordt, att han eller hans arf vingar och rätts innehafvare
skola framdeles få vinna egendom etter, emot någon i samma afhandling bestämd
penningesumma eller andre vilkor, skola den eller de, som förmena
sig berättigade att ett sådant förbehåll tillgodonjuta, vara skyldige att inom
någon viss tid, t. ex. ett år efter författningens kungörande, vid vederbörlig
domstol söka inteckning uti den försålda eller bortskiftade fastigheten, till
säkerhet för denna rättighet, och att sedermera låta inteckningen i laga ordning
förnyas, vid äfventyr att, om något härutaf försummas, förbehållet anses
till all kraft och verkan förfallet;
att om, vid intecknings-ärendets behandling, tvist uppstår, huruvida förbehållet
kan för gilltigt anses eller icke, härmed skall förfaras, på sätt g § i
Kongl. Förordningen, angående inteckning i fast egendom förmår; samt
att ett dylikt förbehåll skall ovilkorligen göras gällande vid första tillfälle,
då detsamma, enligt de vid af talets ingående bestämda vilkor, lagligen kan ske,
vid påföljd alt eljest all rätt dertill anses försuten.
Tryckfel:
Lag-Utskottets Betänkande N:o 25
sid. 9 rad. 11
Utsöknings-Balken.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 3o.
sid. 18 rad. 3 uppifr. står: skiften
läs: skriften
STOCKHOLM, Lundberg & Comp.; 1844■
Lag-Utskoltels 'Belånkande , N:o 38.
i
N:o 38.
Ank. till Exp. Utsk. den 25 Nov. k!. 5 e, ro.
Betänkande, i anledning af väckt motion om rättighet för egar»
till frälse skatte-joid att, efter vissa bestämda grunder, jä
inlösa den af iorden utgående ränta.
Ilos Högv. Preste-Ståndet har Herr Doctor Ödmann, uti ett till Ståndet
ingifvet och den 20 nästlidne Augusti till Lag-Utskottet remitteradt
memorial, anfört, att genom den i Kongl. Förordningen den 21 Mars 1835
gifna föreskrift, att då frälse-ränta säljes utom börd, hembud deraf bör,
inom viss tid, göras egaren af skaltejorden, ett steg väl vore taget för beredande
al möjlighet för den skattskyldige att få sin jord befriad från densamma
vidlådande servitut; men som försäljning af frälse-ränta högst sällan
inträffade, samt egare af skattejord vore vida mer besvärad då räntan
eges af enskild person, än då den tillfaller kronan, enär han i sednare fallet
egde gifva lösen efter markegång, men i det förra helt och hållet berodde
af ränte-egaren, som utkrätUe sin rätt, än i natura, än i penningar,
allt efter som han deraf hade fördel; syntes det motionären nödigt, att någon
åtgärd vidtoges för mildring af denna flere jordbrukares tryckande belägenhet;
Och har motionären för sådant ändamål hemställt; ”om icke, sedan
frälse-ränta, noggrannt efter jordeboken uträknad, blifvit förvandlad i penningar
efter ett medeltal af 10 års markegångspris i orten och denna summa
gjorts till capital efter 5 procent, det borde vara räntegifvaren förunnadt
att, emot det han till räntetagaren på en gång erlägger detta capital,
varda för all framtid befriad från denna skattebörda och hans egande jord
således öfvergå till frälse natur.” Denna utväg vore, enligt motionärens tanke,
enkel och ej ledande till någons förfång, samt följaktligen värd uppmärksamhet,
enär den öppnade utsigten för räntegifvare att tillvinna sig en
sjelfständighet, som de nu sakna.
ULskottet, som tagit denna, af Ilerr Professoren Fries understödda, motion
i öfvervägande, kan ej eller förneka att föreslagna utvägen vore serdeles
enkel och gynnande för egaren till frälse skattejord;) men deremot måBih.
till R. St. Prot. 1844• 7 Sand. P3 AJd. 1 Höft.]
j
2
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 38.
ste Utskottet bestrida, att densamma vore rättvis eller kunde vidtagas utan
någons förfång eller förnärmelse. Frälse-ränta, som, i anseende till föremålet,
hvarå sjelfva rättigheten hvilar, är att betrakta såsom fast egendom,
bar jemväl blifvit såsom sådan erkänd af lagstiftarne, livilka synas ursprungligen
hafva ansett egande-rätten till skattejorden vara underordnad
den till räntan. Så förbehölls ränte-egaren, på sätt inhemtas af 5 § af
Jorda-Balkens [\ Cap., rättigheten att lösa skattejorden, då den såldes utom
bord, utan att jordegaren tiilades någon motsvarande förmån; och anledningen
till denna olikhet låg synbarligen deri, att egandet af räntan, som
förutsatte en föregående egande-rätt till sjelfva jorden, oek medförde en
fortfarande rätt i densamma, hvartill egande-rätten såmedelst ansågs inskränkt.
Icke dess mindre har, med afseende å nyttan för jordbruket, alt
den åtskiljda egande-rätten till jorden och till räntan blefve förenad i en
band, Kongl. Förordningen den 21 Mars 1835 berättigat egare af frälse
skatte-jord att, då räntan säljes utom börd, densamma lösa, och dermed
gjort rättigheter och fördelar i omförmälde hänseende lika å ömse sidor.
Men längre lärer lagstiftningen ej eller kunna gå. Att nu utsträcka denna
skatte-egarens rättighet ända derhän, som motionären föreslagit, skulle
strida emot egande-rättens natur, emot rättvisa och billighet. Till naturen
af berörde rätt hörer nemligen en fri och oberoende dispositions-rätt, och
densamma kan ej stå tillhopa med den lag, som gör egande-rätten beroende
af enskildes godtfinnande, hvilket dock blefve förhållandet om frälse
ränte-egare ålades, att, då innehafva ren af skatte-jorden så önskade, efter
vissa på förhand bestämda grunder, afstå sin egande-rätt;-—Rättvisan kräfver
aktning och skydd för hvar och ens lagligen förvärfvade rättigheter,
och är således oförenlig med en lag, i nämnde syftning; — Och billighetens
fordran på jemiikhet i rättigheter och fördelar är redan uppfylld genom
den rätt, som 1835 års åberopade Förordning tilläde skatte-egare. Dessa
omständigheter innefatta, enligt Utskottets omdöme, tillräckliga skäl för
det vördsamma tillstyrkande
att ifrågavarande motion måtte iemnas utan afseende.
Stockholm den 25 November 1844-
Lag-Utskottets Betänkande•, IV.-o 3g.
3
N:o 3c).
Ank. till Exp.-Utsk. d. 25 Nov. kl. 5 e. m.
Betänkande , i anledning af väckta motioner om bestämmelse af
ansvar för förfalskning af privat-banks-sedlar.
ITos Höglofl. Ridderskapet och Adeln samt Vällofl. Borgare-Ståndet
hafva framställningar i berörde hänseende hlifvit gjorda af Herr Friherre
Rappe, A. L., och Herr Åkesson, hvilka ömsesidigt föreslagit, det måtte
förfalskning utaf eller utprångling af förfalskade privat- eller enskild banks
sedlar belägges med enahanda straff, som finnes stadgadt för den, som förfalskar
Riksbankens sedlar eller utprånglar en sådan sedel; dermed Friherre
Rappe dock förenat den hemställning, alt, derest det sålunda föreslagna
straffet skulle anses för strängt, ett annat mildare, men tillräckligt afskräckande,
måtte bestämmas; — Varande såsom skäl för detta yrkande anfördt:
att det straff, hvarmed ifrågavarande brott hittills är vordet af domstolar
belagdt, eller i3 R:dr 16 sk. böter, jemte ärans förlust, synes alltför ringa
med afseende å, dels den skada brottet kan medföra för allmänheten, enär
Privatbankerne ej kunna åläggas inlösa de förfalskade sedlarne, dels ock den
fördel, som deraf kan beredas brottslingen; att förfalskning af omförmälde
sedlar under sednare åren i fruktansvärd grad tilltagit, hvarförutan försök
i sådant afseende blifvit gjorda uti så stor skala, att, om de lyckats, mångens
välfärd varit blottställd, samt att^ enär Privatbankers sedlar ega lika
värde med Riksbankens, enahanda straff synes böra följa på förfalskning af
begges.
Lag-Utskottet, till hvars behandling omförmälde motioner öfverlemnats,
har tagit desamma, tillika med de yttranden, som i anledning deraf
blifvit hos Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet afgifne, uti öfvervägande;
Och finner Utskottet, lika med motionärerne, att det i 8 Cap.
3 § Missgernings-Balken för förfalskning af enskilda personers handlingar
utsatta straff af fyratio dalers böter och ärans förlust ej kan anses motsvarigt
nu ifrågaställde brott. Visserligen synas Privatbankernes sedlar hänförlige
till enskilde personers handlingar; men det måste dock i betraktande tagas,
att dessa sedlar, utgifna med Regeringens serskiida tillåtelse, gå och gälla
4
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 3g.
man och man emellan såsom penningar, ehuru icke såsom lagliga liqvidationsmedel
erkände; att de kommit i betydligt omlopp, serdeles uti vissa
landsorter, samt att förfalskning deraf följaktligen kan blifva af högst vådligt
inflytande för allmänheten. Det är denna hrottets allmänt farliga natur,
som ej kunnat undfalla Utskottets uppmärksamhet, och som hos Utskottet
stadgat öfvertygelsen om otillräckligheten af ofvanberörde straffpåföljd,
den enda, som emedlertid af nu hefintlige straffbestämmelser är tillämplig
på ifrågaställde brott.
Då Ulskottet, som följaktligen anser allmänna säkerheten påkalla ett
strängare straff för oftanämnde brott, än det, som, i saknad af serskild bestämmelse,
hittills derför ådörnts, nu går att inför Rikets Ständer framlägga
det förslag, som, enligt Utskottets omdöme, kommer alt afhjelpa den
anmärkta bristen i lagstiftningen, får UtskoLtet tillkännagifva, att det sökt
göra straffbeslämmelserne sådana, att vid deras tillämpning brottets alla
modificationer kunna afses och rättvisans fordran såmedelst uppfyllas.
Utskottet föreslår alltså vördsamligen,
det måtte Rikets Ständer besluta utfärdande af en författning,
hvarigenom stadgas, som följer:
Hvar, som eftergör eller förfalskar sedel, som inom Riket,
med behörigt till stånd, af enskild bank utgifven är för att
såsom penningar gä och gälla; straffes med arbete å fästning
frän och med ett till och med i re är, efter omständighet er ne, samt
vare ärelös. Den, som ut pr änglar en sådan sedel, den han vet
vara falsk, samt derför tillnarrar sig penningar eller varor,
vare jemväl ärelösr och dömes till fästnings-arbete från och med
sex månader till och med ett år, som gerningen är till;
! men varder bedrägeriet yppadt innan någon derigenom lider
skada, böte utprånglaren fyratio daler och miste dertill äran,
om hrotlet det förtjenar.
Stockholm den a5 Nov. i844«
Lag-Utskottets BetänkandeN:o 4°>
5
N:o 4°'
Ank. till Exp.-Utsk. d. 25 Not, kl, 5 e. ra.
Betänkande, i anledning af väckt motion om vissa förändringar i
afseende på renovation af Under-Rätts dombok.
Hos Hederv. Bonde-Ståndet liar Riksdagsfullmägtigen J. A. Lundberg
från Norrbotten, uti ett till Ståndet ingifvet och till Lag-Utskottet hän visad
t memorial, anfört, att, genom Kongl. Brefven den 6 November 1712
och den 18 December i8a3, väl vore stadgadt, att ur det exemplar af UnderRätts
dombok, som årligen borde till Öfver-Rätten insändas, finge uteslutas
dels alla Öfver-Rätten förut underställda ransakningar och Utslag i brottmål,
dels ock undersökningarne i öfriga criminella mål, deraf en kort rubrik
jemte besluten blott måste införas; men deremot vore under-domare förpligtad
att i renskrifna exemplaret fullständigt intaga alla skuldfordringsoch
andra tvistemål. Då emedlertid i dessa mål protocolls-utdrag alltid åt
kärande-parten och understundom äfven åt den avarande utskrefvos; då
tillfälle gåfves att, om ett dylikt utdrag bortkomme, få ett nytt i HäradsArcbivet;
då någon granskning af Under-Rätternas behandling af tvistemål
icke företoges i Öfver-Rätt, derest densamma icke påkallades genom ändrings
sökande; då det icke vore mera magtpåliggande att hafva dubbla archiv
för Under-Rätternas handlingar, än lör Öfver-Rätternas; och då underdomares
embets-göromål vore så trägne, att lindring deri borde beredas,
så vidt sådant utan skada för det allmänna kunde ega rum; har motionären
föreslagit: ”att, vid utskrifningen af Under-Rätts allmänna sak-protocoll och
dombok, som, enligt allmänna lagen, skall till vederbörande Hof-Rätt insändas,
äfven undersökningarne eller förhandlingarne inför domstolen uti
tvistemål, med undantag af dem, som angå egande-rätt till fast egendom
eller ock egoskillnad, eller delning af jord eller annan fastighet, må uteslutas
och endast en kort rubrik för hvarje mål upptagas, tillika med Utslagen
eller förlikningarne uti de mål, som biläggas, då dessa förlikningar skett
inför domstolen, eller blifvit derstädes till beskaffenheten anmälda.”
Efter öfvervägande af denna motion, får Utskottet deröfver afgifva
det vördsamma utlåtande, att, då upplysning efter längre tid jemväl kan
6
Lag-Utskottets Betänkande, N:o /j,1.
beliöfvas i afseende på andra lika vigtiga tvister, som de, hvilka röra fast
egendom, eller om sådana, som angå arf och testamenten med flere rättsförhållanden;
då således det är angeläget, att man, så vidt möjligt är, söker förekomma
att protocoller och Utslag i dessa mål ej gå förlorade, hvilket lätteligen
kunde inträffa, derest desamma blott förvarades i härads-archiven;
då dessutom i Under-Rätternas domböcker, till vederbörandes säkerhet, intagas
åtskilliga för enskilde vigtiga handlingar, om hvilka, sedan sjelfva
liandlingarne tillfälligtvis bortkomrnit, upplysning måste sökas i .UnderRätternes
protocoller; och då dertill kommer den contröll, som Öfverdomaren,
genom påbjudne renovationen, sättes i tillfälle utöfva i afseende på
Under-domaren; så anser Utskottet någon vidare inskränkning i renoveringsskyldigheten,
än den, som medelst Kongl. Brefvet den 6 November 1712
och Kongl. Förordningen den 18 December 1828 egt rum i hänseende till
brottmål, icke kunna ske utan på säkerhetens bekostnad; i följd hvaraf
Utskottet vördsamt tillstyrker
att ifrågavarande motion icke måtte bifallas.
Stockholm den 25 November 1844-
N:o 41.
Ank. till Exp.-Ulsk. d. 2 5 No v. kl. 5 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förändring af 1 § 26
Cap. Byggninga-Balken, rörande delaktighet i Kyrkobyggnad.
Uti ett hos Högv. Preste-Ståndet ingifvet memorial, har Herr Doctor Broman
anfört: att allmänna lagens stadgande i 1 § af Byggninga-Balkens 26 Cap.,
att till Kyrkobyggnad skola dagsverken efter matlag utgöras, påkallade snar
rättelse. Sjelfva uttrycket matlag kunde knappast nu mera återgifvas i en
definition, som icke innebure en orimlighet i afseende på skyldigheters utgörande
derefter, enär possessionaten med många hemman under eget bruk
och den fattigaste backstugusittare kommo under samma benämning. I {'ordna
t idei jemnades dock förhållandena derigenom, att den större godsegaren
i allmänhet bestod den contanta kostnaden för kyrkobyggnaden och skänkte
kyrkans prydnader; men förändrade tänkesätt hade under tidernes lopp inträdt
och berörde förhållande egcle nu mera icke rum. Då emedlertid en
Lag-Utskottets Betänkande, JY:o ^.1.
7
noggrann efterlefnad af ifrågaställde lagbud skulle medföra den högsta obillighet,
och således troligen icke någorstädes kunde iagttagas, ansåg motionären
detsamma ej eller böra qvarstå såsom ett tvisteämne och ett skrämskott
för alla mindre hushåll i en församling. Af sådan anledning har motionären
föreslagit, att, med förändring af berörde lagbud, stadgas måtte, ‘”att, vid
kyrkobj^ggnad äfven dagsverken skola utgöras efter hemmantal, och alla torp,
utjordar och mindre lägenheter, utan åsatt mantal, classificeras efter deras
godhet, jemförd med hemmantal, till utgörande af visst antal dagsverken
under samma tid, sonr ett bestämdt antal utgöres af ett hemman eller mindre
hemmansdel.”
I anledning af denna motion, uti hvilken Herr Biskop Nibelius instämt,
har Herr Biskop Hallström, bland annat, yttrat: att den för arbetsskyldiglieten
bestämda grund, eller matlaget, vore i så måtto riktigast, som den
motsvarade hvad som egentligen borde afses, eller folknummern, och dessutom
i sin tillämpning mildrades genom lagens föreskrift, ”att innan något
i thy mål företages skola socknemän kallas tillhopa och derom samrådas
och sig förena”, hvarmedelst församlingarne egde, att, der så fordrades,
lindra dagsverksskyldigheten, för hvars utgörande den af motionären
föreslagna grund destomindre kunde anses rättvis, som åboen å ett svagare
hemman blefve nödsakad att utgöra lika många dagsverken, som innehafvarne
af eLt mångdubbelt bättre, ehuru i mantals-beräkningen lika hemman;
att då, vid fråga om kyrkobyggnads storlek och vidd, ledning ej toges
af hemmantalet i Socknen, utan af den folkmängd, för hvilken kyrkan
skall uppföras, folkmängden ock borde utgöra grunden för dagsverks-skyldigheten,
hvilket otvifvelakligt afsetts med matlags-beräkningen; men att,
ehuru Herr Biskopen således ansåg denna grund böra förblifva oförändrad,
deråt likväl borde gifvas den närmare bestämmelsen, att, enär öfver ett fjerdedels
mantal funnes i en enda egares hand, hans dagsverksskyldighet skulle bestämmas
efter antalet af de personer, hvilka voro i hans bröd eller hus; i
hvilket hänseende Herr Biskopen hemställt, om icke, då omkring 5 personer
i allmänhet kunde beräknas på hvarje hushåll eller matlag, så att io
bildade två matlag, hvadan gränsen dem emellan folie på 7 och 8 personer,
bestämmas borde, att ett hemman med 1 tdf och med 7 personer måste
utgöra ett dagsverke, och ett annat med 8 till och med 12 två dagsverken,
samt så vidare, helst derigenom, i förening med den åt församlingsboerne
lemnade rättighet att minska dagsverksskyldigheten, der så syntes
af nöden, rättvisa och billighet befordrades så vidt möjligt vore i dylika
8
Lag-Utskottets Betänkande , IV.-o /j.1.
fall, som ifrågaställde; — Varande detta Herr Biskopens yttrande hufvudsakligen
bi träd L af Herrar Doctorerne Björkman och E/f ström, Herr Prosten
Ber" samt Harr Doctor Sandberg, hvilken sistnämnde dock ansett att
gmgo
man,
hvn!;a icke hade hemman eller hvilkas hemman ej upp
-
iera
-
dagsverksskyldig«, h
till i mantal, borde utgöra ett dagsverke, då den, som egde
utgjorde 2, och vidare i samma proportion.
Las-Utskottet, till hvars utlåtande ofvanomförmälda motion och -i
lar tagit desamma i
anledning derå*1
atgiina yttranden blifvit remitterade,
öfvervägande; Och ehuru, genom en sträng tillämpning af ifrågaställde stadgande,
att, vid kyrkobyggnad, dagsverken böra utgöras efter 1matlagen, det
af motionaren såsom obilligt anmärkta förhållandet, att lika skyldigheter i
denna del måste vidkännas af den fattige backstugusittaren och den förmögnare
hemmansegaren, kunde inträffa; likväl och som grunden för detta
stadgande,
ständighet
på sätt
att
ter förmåga dertill
Herr
alla,
Biskop Hallström antydt, måste
för hvars räkning kyrkan uppföres,
bidraga, h vilket klart uttrvckes i lagens
b
bo,
sökas i
jemvä'
skola kyrko bygga och uppehålla”, och
den omböra
efstadgande,
att ”allé, som i socknen , ______ ____ ,
orättvisa destomindre synes ligga häri, som al den, hvilken ej eger annat bidrag
att lemna till det gemensamma ändamålet, än sin arbetskraft, ej eller vidare
fordras, deremot hemmansegaren dessutom måste, efter hemmantalet,
bidraga med byggningsverke, körslor och annan kostnad, och således är i
sa ojemnföriigt större grad betungad, att, om någon lindring i förstnämnde
hänseende lår al honom tiilgodonjulas, sådant icke kan anses stå i strid mot
rättvisa och billighet; alltså och då omförmälde heräknings-grund, som gjort
sig gäbande i flere andra fall, då fråga är om företag, åsyftande gemensamma
ändamål, således har etl ostridigt företräde framför den, som motionä
-
ren
af
i detta partiella fall velat
införa, grundande
sig
. „
r, blott på innehaf
,ord, samt de bestämmelser, som Herr Biskop Hallström och Doctor
Sandberg föreslagit, efter Utskottets omdöme, ej skulle kunna, under alla
förhållanden och på alla orter, med bibehållande af billighet och rättvisa,
följas, och således ej innefatta den allmänlighet, som utgör ett vilkor för
all lag, får Utskottet, som anser det af Lagstiltaren för tillvägabringande af
jemnlikhet och rättvisa emellan de dagsverks-skyidige, påbudna sätt, nemligen
att socknemännen skola, då fråga är om kyrkobyggnad, ”kallas tillhopa,
att derom samrådas och sig förena”, vara för ändamålets vinnande det
lämpligaste, och nära nog det enda möjliga, vördsamt hemställa
om
Lag-Utskottets Betänkande, IV.o J.2,
9
om icke hvad, som i omförmälde hänseende blifvit jrkadt och
föreslaget måtte lemnas utan afseende.
Stockholm den a5 November 1844*
Herr Lector kVall man har anmält att han, såsom frånvarande, ej deltagit
i beslutet om förestående betänkande.
N:o \i.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 25 Nov., kl._5 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om bestämmelse
att fjerdeparter i Stora Kopparbergs grufva- må anses såsom
fast egendom å landet.
Uti ett af Vällofl. Borgare-Ståndet den 17 nästlidne Augusti till
Lag-Utskottet remmitteradt memorial, har Herr Falhem anfört, att, sedan
Kongl. Svea Hof-Rätt, enligt serskilda Domar, ansett actier eller så kallade
fjerdeparter i Stora Kopparbergs grufva än såsom lösegendom, och än såsom
fast gods, dels i stad, dels på landet, sa hade slutligen Kongl. Maj:t, medelst
Dom den 22 December i834, förklarat omförmälda grufvodelar vara fast
egendom å landet. Då desamma, Lill antalet 1200, alltid lagfarits hos
Grufve-Tings-Rätten och dessutom kunde intecknas, samt till fjerdeparterne
hörde egande-rätten till åtskillige andra betydliga verk, bruk och inrättningar,
ansåg motionären Kongl. Maj:ts berörde förklarande jemväl vara
det enda rätta; men på det att några vidare tvister i denna del ej måtte
uppstå, syntes det motionären nödigt, att, genom Lag, varder bestämdt, det
fjerdeparter i Stora Kopparbergs grufva böra såsom fast egendom å landet
anses; Och har han följaktligen yrkat, att en lag, innefattande sådan bestämmelse
måtte utfärdas.
Omförmälde motion, tillika med hvad Herrar Colleh och Lagergren
i anledning deraf, före remissen, yttrat, har Utskottet tagit i öfvervägande;
Och ehuru någon annan bestämmelse om hvad, som bör anses såsom fast
egendom å landet, icke är gifven i gällande lag, än den, som innefattas
i Giftermåls-Balkens 10 Gap., enligt livilket jord eller hus och vattenverk,
Bih. till R. St.Prot. i844-> 7 Sami. i3 Afd. 1 Raft.
3
I o
Lag-Utskottest Betänkande, N:o /{3.
ehvad de å egen eller annans grund byggde äro, såsom fast gods å landet betraktas,
samt en närmare bestämmelse således kunde vara af behofvet påkallad;
likväl och som nu icke är i fråga att gifva något allmänt stadgande i omförmälde
hänseende, utan endast i hvad angår Stora Kopparbergs grufva, lär Utskottet,
som anser olämpligt aLt stifta lag för ett så specielt fall, som berörde,
vördsamligen tillstyrka,
att ifrågavarande motion måtte lemnas utan afseende.
Stockholm den a5 November 1844*
N:o 43.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 25 Nov., kl. 5 e. m.
Betänkande j i anledning af väckt motion om vissa tillägg till
Kongl. Kungörelsen den sy Augusti i8s3, angående vederbörandes
åliggande alt tillställa så väl Konungens Befallningshafvande
som presterskapet förteckningar öfver dem, hvilka
för lagbrott blifvit vid domstclarne sakfällde eller under
framtiden ställde.
Hos Högv. Preste-Slåndet bar Herr Prosten Galine, uti memorial,
som den 20 nästlidne Augusti blifvit till Lag-Utskottet remitteradt, anfört
att, ehuru 2 punkten af nyssberörde Kongl. Kungörelse innehöll^ att sedan
vederbörande Häradshöfding, efter slutadt ting, till Krono-Fogden aflemnat
förteckning på de under tinget för gröfre brott dömde eller underframtiden ställde
personer, Krono-Fogden borde ofördröjligen tillställa Kyrkoherdarne i de
socknar inom hans fögderi, der de sakfällde eller under framtiden slällde
personerne hafva deras hemvist, behöriga Utdrag af den erhållna förteckningen;
så hade likväl presterskapet mångenstädes aldrig erhållit del af dessa
förteckningar, hvaraf följt, att presterskapet dels utfärdat oriktiga frejdebevis,
som föranledt ledsamma skriftväxlingar och förklaringar, dels ej kunnat
hålla och förvara de noggranna anteckningar, som omförmälas i 6 punkten
af ifrågavarande Kongl. Kungörelse, dels ock saknat den kännnedom om
sina församlingsboer, som är nödig för alt rätt kunna lämpa förmaningar
och undervisning. På grund häraf har motionären yrkat, alt för den af
honom nu anmärkta underlåtenheten måtte bestämmas ett lämpligt och be
-
Lag-Utskottets BetänkandeN.o $3.
I i
stämdt ansvar, som skarpes hvarje gång underlåtenheten förnyas; hvarjemte
föreslaget blifvit, dels alt, enär oftanäinnde Kungörelse icke föreskref,
huru presterskapet skall erhålla kunskap om de brott, som begås af någon
deras församlingsbo utom Länet, till Kungörelsens 4 punkt måtte göras följande
tillägg: Ofver ståthållare- Embetet i Stockholm och samtlige Befallningshafvande
skall det åligga alt till den Befallningshafvande „ i hvilkens
Län den för brott tilltalade och dömde är mantals-och skaltskrif ven,
of vanomförmälda förteckningar meddela; dels att 5 punkten måtte i enlighet
med detta tillägg rättas; dels ock att 6 punkten måtte så förändras,
att Presterskapet vid ansvar ål äg ges att i serskild bok införa och i kyrkans
archiv förvara de förteckningar hvilka i föregående punkter omförnuilas.
Denna motion, uti hvilken flere af Ståndets ledamöter instämt, har
Utskottet under öfverläggning förehaft; Och då Under-Domares och Kronofogdes
underlåtenhet att verkställa, hvad ofvanberörde Ivongl. Kungörelse
af den 27 Augusti 1820, i afseende på deri omnämnde förteckningar, föreskrifver,
utan tvifvel, varder då den åtalas belagd med samma ansvar,
som annan deras tjensteförsummelse af lika beskaffenhet och stadgande af
serskildt ansvar för denna underlåtenhet således ej kan anses vara af nöden;
då föreskriften uti 5 punkten, att, så snart något af Kongl. Maj:t eller
Öfver-Domstol gifvet Utslag i brottmål af den art, att anmälan derom bör
göras hos Presterskapet, kommer Konungens Befallningshafvande tillhanda
för beslutets befordrande till verkställighet, Befallningshafvanden alltid skall
deraf lemna del åt Presterskapet i den församling, hvartill hvarje i målet tilltalad
person hörer, undanrödjer behofvet af det tillägg, motionären föreslagit till
4 punkten och således jemväl af föreslagna rättelsen i den påföljande, och då
6 punkLen ålägger Presterskapet alL hvar å sin ort hålla och förvara noggranna
anteckningar öfver de underrättelser, som till dem blivit, i följd af
ifrågavarande Kongl. Kungörelse, utaf vederbörande lemnade, hvilket åläggande
synes tillfyllestgörande i denna del; alltså och enär Utskottet följaktligen
ej i någon omständighet kan understödja motionen, får Utskottet
vördsamligen tillstyrka,
alt densamma måtte lemtias utan afseende.
Stockholm den 25 November i844*
Herr Doctor Säve bar reserverat sig emot detta Betänkande, med
förklaring, att då 1823 års Författning hos vederbörande myndigheter sy
-
I 2
Lav-Ulskoltets Betänkande, IV: o 44-
nes hafva råkat i glömska, horcle en Förordning utfärdas, innehållande allvarlig
påminnelse i detta afseende.'
Häruti har Herr Contracts-Prosten Ocle/berg instämt.
Herr Lector TV all man har anmält, att han, såsom frånvarande då
beslutet om detta Betänkande fattades, deruti icke deltagit.
Reservation'
af Herr Professoren Doctor Beocell: ”Då saknad nitillförlitlige frejdbetyg
öfver anklagad brottslings förra vandel och äfventyr ganska ofta eger ett i
hög grad menligt inflytande på brottmåls-ransakningarne, och äfven någon
gång lemnar en halföppen dörr för den öfvade brottslingen att i ohejdad
fart och obemärkt, samt i en för allmän säkerhet fiendtlig rigtning fortsätta sitt
äfventyrarelif, är ett ondt, hvaröfver man sig beklagar, så anser jag närvarande
tidsförhållande betydningsfullt påkalla afseende å den gjorda motionen.
Den anklagade brottslingen befinner sig visserligen Tor sitt närvarande
och för hvad han måhända redan gjort, ganska väl i den skuggomgifning
öfver sitt förflutna, uti hvilken han, vid saknad af tillförlitlige frejdbetyg,
lyckats ställa sig; men samhället äger rätt att för tryggande af sin
säkerhet, se verkställighets-åtgärder af det anbefalda verkställbara, och den
föreskri fria vexel verksamhet således ömsesidigt iagtlagen, hvilken på en gång
grundlägger tillförlitlighet och bestämdhet i de för dagelige brottmåls-ransakningar
så nödige upplysningar och frejdebetyg.”
N:o 44-
Ank. till Exp.-Utsk. d. 20 Nov., kl. 5 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner, angående förändring
i dels Ilof-Rätternes arbetssätt, dels ock domstolarnes ferier.
Uti ett hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln ingifvet memorial har
Herr Dalman, TV. F., anmärkt, hurusom den allmänt öfvei klagade långsamheten
i lagskipningen till stor del hade sin grund i de långa ferier, som
vissa domstolar årligen begagnade. Så vore, under sommarmånaderne, af
de fyra divisioner, deraf liongl. Svea Hof-Rält utgöres, blott en i verksam
-
Lag-Utskoltets BetänkandeN.o /j./}..
l3
liet, hufvudsakligen för att pröfva mål rörande häktade personer, för hvilka
alla andra medborgares angelägenheter måste stå tillbaka; och Stockholms
Rådhus-Rätt, som under omförmälde tid, ej eller arbetade på mer än
en afdelning, hade dessutom uteslutit Lvå sessionsdagar i hvarje vecka. Motionären,
som likaledes förmält, att en och annan Kämners-Rätt börjat taga
sig samma frihet, erkände dock, att förenämnde domstolars ledamöter hade
behof af hvila och derföre vore berättigade till ledighet; men då ärendenas
jemna och oafbrutna gång i främsta rummet måste tillses, bar motionären,
under förmenande, att genom turvis begagnad tjenstledighet, såsom
det tillgår i Konungens Högsta Domstol, nödig hvila kunde beredas, utan
rubbning i lagskipningens fortgång, föreslagit, att, genom ett allmänt stadgande,
måtte bestämmas, att domstolars ferier ej må räcka utöfver en_, två eller
högst fyra veckor; hvarjemte han ansett den föreskrift af nöden, att, derest
icke vigtigare skäl hindra, alla mål böra föredragas i den ordning, de
inkommit j under hemställning tillika, huruvida Ref er etits arbets förteckningar
eller Rotlar må betraktas såsom Rätternes enskilda handlingar eller såsom
publika, hvaraf Utdrag få lösas.
Derjemte har Herr Pelre', Th., under åberopande af nödvändigheten
att reformera arbetsordningen i Rikets Hof-Rätter, för sådant ändamål
hos Vällofl. Borgare-Ståndet framställt följande yrkande:
”att Hof-Rätterne, till besparande af arbetstid, som nu till icke ringa
del går onyttigt förlorad, måtte upphöra med rältegångsliandlingarnes läsning
— den der snarare förslöar än skärper tankekraften — och i stället
antaga ett mera ändamålsenligt arbetssätt”; samt
”att de af fyra divisioner bestående Hof-Rätterne, hvilka, till betydlig
skada för göromålens jemna fortgång, hitintills för en del af året förafskedat
sig , i så måtto som de under sommarmånaderne arbetat på blott en
enda division, i delta förfogande måtte vidtaga den förändring, att de hädanefter
komma att under sommarmånaderne tjenstgöra minst pa tvänne
divisioner.”
Dessa till Lag-Utskottets behandling öfverlemnade motioner hafva, i
anseende till deras gemensamma syftning, i ett sammanhang kommit under
öfverläggning; Och hvad först angår den väckta frågan, angående Hof-Rätternes
ferier, så får Utskottet, som sökt förskaffa sig kännedom om förhållandena
i denna del, derom upplysa, hurusom redan genom Kongl. Brefvet
den 3 April 1782, förordnades, att i Kongl. Svea Hof-Rätt skulle Vårsessionen
börja den 20 Januari och sluta den i5 Juni, samt Höst-sessionen
1 ^
Lag-Vskottets Betänkande, N.o 44-
taga sin början den i5 September, så att, efter nya stilen, Vår-sessionen
bordt fortgå från den i Februari till den 27 Juni samt Höst-sessionen begynna
den 27 September; men alt icke clestomindre borde, enligt orden,
"under hvarje vacance Residentes efter vanligheten lillstädésvara.” I enlighet
härmed fortgick ock tjenstgöringen, som, efter det Hof-Rätlen kom att arbeta
på tre divisioner, bestriddes under tiden emellan vår- och höst-sessionerne,
skiftesvis af divisionerne, deraf hvarje tjenstgjorde fyra veckor i sender. Sedan
emedlertid Idof-Rätten år 182S blifvit tillökt med en division, skedde den
fördelning i arbetet, att hvar och en af divisionerne under berörde tid,
eller den såkallade sommar-vacancen kom att tjenstgöra tre veckor, med skyldighet
för den division, som tjenstgjort de första tre veckorne, att förblifva
i verksamhet emellan höst-sessionen, som slutade vid jul, och vår-sessionen,
derunder likväl icke någon ovilkorlig tjenstgöring kom i fråga förr än dagen
efter Trettondedagen. Men som ledighet under vintern ansågs mindre nödvändig
än under sommaren, som vore bästa tiden för stärkande af krafter
och hälsa, har Kongl. Maj:t, uppå Hof-Rättens hemställning, medelst Nådigt
bref den 3o Juni 1837, tillåtit, det må vår-sessionen börjas den 10 Januari,
eller, derest denne dag vore söndag, påföljande söcknedag, samt slutas den
3i Maj, med rättighet för IIof-Rätten, att åtnjuta en veckas ledighet
vid Påsktiden, såsom dittills varit vanligt, hvaremot den förr tillä!na ledigheten
i veckan efter Pingsthelgdagarne komme att upphöra; och skulle
höst-sessionen taga sin början den 28 September samt fortfara Lill och med
den 22 December; hvarförutan under mellanliden om sommaren, utgörande
sexton veckor, Hof-Rättens divisioner borde skiftesvis tjenstgöra fyra veckor
hvardera, med skyldighet derjemte för en af Hof-Rättens divisioner att för afgörande
af sådana ärenden, som icke kunde tåla uppskof, sammanträda mellan
höst- och vår-sessionerne samt under ledigheten efter Påsk.
I afseende på Gölha Ilof-Rätt voro beslämmelserne till en början
deremot olika. Uti ett Kongl. Maj/ts Nådiga Bref äf den 16 Februari 1776
stadgades, att denna Hof-Rättsdivisioner "skola ifrån nästa söcknedag ifrån
Trettonde dagen till Thomaedag oafbrutet fortsätta Hof-Rätts-arbetet hela året
igenom alla söcknedagar, utan andra ferier, än först från Thomaedag till
Trettondedagen, sedan åtta dagar under vintermarknaden i Jönköping, dernäst
fråu Onsdagen i Dymmelveckan till Måndagen efter Påsk, vidare från Onsdagen
före Pingst till Måndagen efter samma högtid, och ändlligen de två
dagar, då uti October och November månader i berörde stad äfven hafves
marknad;" med rättighet likväl för Hof-Rättens Ledamöter att derjemte
Lag-Utskottets Betänkande, N.o 44-
s5
tre månader hvardera vara ledige från tjenstgöring, pa sådant sätt, att fyra
Ledamöter, två af hvarje division, skulle njuta ledighet de första tre månader,
lika många de näst påföljde tre och så vidare. Med Liden förändrades
emedlertid dessa föreskrifter. Äfven denna Hof-Rätt ökades till tre och slutligen
till fyra divisioner; och Huf-Rättens tjenstgöring, som småningom hade
blifvit öfverensstämmande med Svea Idof-Rätts, blef samtidigt med ofvanomförmälde
deråt sist vidtagne reform, på enahanda sätt förändrad.
Det visar sig således häraf, att dessa Hof-Rätters Ledamöter alltjemt
varit ovilkorligen berättigade att årligen åtnjuta tre månaders ledighet,
utom de smärre hvilotider dem varit under Jul-, Påsk- och Pingst-högtiderne
förunnade.
Alt personer med så ansträngande och maktpåliggande värf, som
llof-Rätlcrnes Ledamöter, böra åtnjuta så mycken ledighet, som erfordras
för stärkande af krafter och hälsa, efter att längre tid hafva utöfvat deras
mödosamma kall, hafva motionärerne icke förnekat. Det är blott inskränkning
i den för berörde ändamål nu medgifne tid, som de ansett af behofvet
påkallad, i h vilket hänseende serskilda förslag äfven blifvit framställda.
Af dessa förslag synes Herr Dalmans utgå från den föreställning,
att Ledamölerne i förutnämnde Hof-Rätter skulle, lika med Ledamöterne i
Konungens Högsta Domstol, turvis, några i sender, under hela årets lopp,
kunna åtnjuta ledighet. En närmare kännedom om Hof-Rätternes sammansättning
och rältegångs-ordningen för närvarande vederlägger dock en sådan
föreställning.
Det är bekant, att hvarje division utgöres i Svea Hof-Rätt af sex och
i Gölha Hof-Rätt af fem Ledamöter. Då nu Lagen i 20 Cap. 1 § RättegångsBalken
uttryckligen bjuder, att i Hof-Rätt må ej färre än fem Ledamöter
döma i mål, som å ära och lif gå, deremot i andra mål fyra ledamöter må
utgöra domfört antal, derest alla äro om slutet ense, följer, att alla Ledamöterne
på hvarje division i Götha Hof-Rätt måste på en gång tjenstgöra, så
framt hinder i arbetets fortgång ej skola möta; och då erfarenheten visat,
alt den på hvarje division i Svea Hof-Rätt varande sjette Ledamotens verksamhet
ej ulan mehn för göromålen kan undvaras, enär domfört antal skulle
saknas vid alla sådana fall, då någon Ledamot är af jäf hindrad att i beslutet
deltaga, så skulle en bestämmelse af Ledamöternes ferier i den syftning,
motionären anvisat, ovilkorligen motverka det mål, motionären afsett,
eller befordran af skyndsamhet i ärendenas gång. Att utan en sådan ersättning
inskränka ferierna till högst en månad, och således fordra en oaf
-
jg
Lag-Utskottels Betänkande, N.o 44'
bruten verksamhet under elfva månader af året, kan ej hafva varit motionärens
afsigt; men i sådan händelse, tror Utskottet det vara öfverflödigt att
deremot erinra annat än att, enär Hof-Rätternes Ledamöter vanligen minst
åtta dagar efter började ferier, äro upptagne af justering utaf de under sessionen
fattade beslut, samt dessutom måste, under ferierne, utarbeta vidlyftigare
mål, hvartill de med en daglig tjenstgöring förenade göromål ej lemna tillfälle,
så skulle alltför obetydlig tid återstå för hvila samt för stärkande af
krafter och hälsa.
Enligt Herr Petrés förslag, skulle deremot Hof-Rätternes Ledamöters
ledighet under sommaren blott blifva inskränkt till två månader; och ehuru,
med afseende å nyssanförde omständighet, ej eller hela denna tid finge ostörd
användas för det med ledigheten afsedda mål, anser likväl Utskottet detta
förslag förtjena uppmärksamhet.
Det har väl blifvit invändt: att i allmänhet hafva större delen slutligen
utförda och till afgörande färdiga mål äfven blifvit med slut afhulpnä
innan sommarferierna begynna; att under denna lid completteras förut
inkomna mål; och att Hof-Rätternes odelade verksamhet först påkallas längre
fram under året, då från Lagmans-Rätterne vädjade saker fullföljas; men,
efter de upplysningar, Utskottet vunnit, lärer sysselsättning icke saknas under
ifrågaställde tid för två divisioner i hvardera af omförmälde Hof-Rätter.
På sätt Herr Dalman anmärkt, upptages visserligen den under sommarledigheten
tjenstgörande divisionens tid till stor del af sådana brottmål,
som angå häktade personer; men dessutom fordrar en mängd andre ärenden,
såsom ansökningar i hvarjehanda ämnen, skrifvelser från Domare och
Embetsverk, besvär i utsökningsmål m. m. ögonblickliga åtgärder. Dessa
ärenden jemte brottmålen gifva så full sysselsättning, alt blott föga tid återstår
för behandling af öfrige mål, deraf ej eller andra än lottade skriftväxlingar
eller sådana besvärsmål, deri förklaringar blifvit infordrade, föredragas.
Vädjade saker eller egentliga civila tvister förekomma alldrig; men
orsaken dertill finnes ej i den omständighet, att alla sådana blifvit under
vår-sessionen afgjorda, utan i omöjligheten att medhinna föredragning af dylika
mål, hvaraf vanligen ett icke ringa antal ej blifvit till afgörande färdigt
vid vår-sessionens slut.
De instämde och vädjade tvisterna, hvartill äfven höra de i sednare
tider till antalet ansenligt ökade konkursmålen, äro i allmänhet mera vidlyftige,
och de fordra, i anseende till det omständligare rättegångssätlet,
mera
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 44-
17
mera tid för att completteras och bringas till afgörande, än andra mål.
Att de icke kunna hos Hof-Rätterne bringas till samma skyndsamma slut, som
besvärsmål och ansökningar är således naturligt; men oförnekligt är det likväl,
att enskilde parter, på hvilkas välfärd ett snart afgörande ofta kan äga inflytande,
icke sakna fog till klagan öfver det uppehåll med afgörandet af
dessa tvister, som förorsakas genom sommarferierne, under hvilka dessa mål
ej till afslutande företagas.
Redan den i3 Februari 1735 blef, genom Kongl. Maj:ts till Svea
Hof-Rätt aflåtna Bref föreskrifvet, att ”innan Hof-Rätlen njuter vacance
tillgodo, skola alla grofva criminalia vara afgjorda, jemväl alla påbegynde
och refererade domsaker fullkomligen afslutne vara”. Detta vilkor för ledigheten
eger väl icke nu mera rum, men det uppställer emedlertid en grundsats,
som förtjenar afseende. Lagskipningens oafbrutna gång var, det mål
som ställdes i främsta rummet; först derefter kom Domarens behof af ledighet
i fråga. Då Utskottet hänvisar på denna grundsats, erinrar likväl Utskottet
om sin redan angifna åsigt angående nödvändigheten, att Hof-Rätternes
Ledamöter förunnas ledighet för hvila samt krafters och hälsas stärkande;
men då, på sätt visadt blifvit, den befrielse från tjenstgöring, som
under sommarmånaderna är medgifven Ledamöterne i Svea och Götha HofRätler,
synes lända till hinder för den jemna och oafbrutna fortgången af
lagskipningen, anser Utskottet af vigt, att någon ändring häri varder gjord.
Den ändring, som Herr Petre för sådant ändamål föreslagit skulle, enligt
Utskottets omdöme, medföra åsyftad verkan, på samma gång den lemnar
Hof-Rätts-Ledamöterne tillräcklig ledighet. Densamma blefve väl inskränkt
till två månader hvarje sommar, så att den ledighet de under hela året komme
att åtnjuta belöpte sig till nära tre månader; men då en utsträcktare ledighet
ej kan ega rum utan menliga verkningar på lagskipningen, hvars befordran
utgör Domarens bestämmelse, tvekar icke Utskottet att vördsamt
tillstyrka:
att Rikets Ständer mätte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla om föreskrift för Svea och Götha Hof-Rätter att hädanefter
, under tiden emellan vår- och höst-sessionernej arbeta
på två divisionerj efter den fördelning, som kan anses lämplig.
Hvad dernäst angår Herr Dalmans omförmälda framställning, så vidt
den beträffar andra domstolars ferier, så synes han härutinnan blott afsett
de af honom serskildt uppgifne Rådhus- och Kämners-Rätter.
Bih. till R. St. Prot. 1844- .7 Sami. 1 Ajd. ii Haft.
3
l8
Lag-Utskottets Betänkandej N:o 44.
Utskottet liar sig emedlertid icke bekant, att några serskilda föreskrifter
blifvit i berörde hänseende meddelade för nämnde domstolar, utom
hvad beträffar Stockholms Stads Rådhus-Rätt, derom samma Stads Styrelse
af den 12 December 1672 uti 7 § innehåller: ”Hela åhret omkring, skola
the tree vahnlige och i lagen besk ref ne Rådstufvudagar- noga lagas i ack t,
som äro måndagar, odensdagar och lögerdagar, undantagande the tijder som
stadsens Magistrat, efter gammal frijhet och plägsed, är valin att feriera och
uppehålla, nemligen juli], påsk, pingesdagh och rötlimånaden, såsom och,
när några helgedagar infalla;” och då begagnandet af dessa Stockholms Rådhus-Rätt
medgifne ferier icke kan medföra något hinder i ärendernas jemna
gång, hvadan inskränkning deri följaktligen icke skäligen kan komma ifråga,
och då, vid ofvanberörrle förhållande, något stadgande i nu ifrågaställa
syftning för öfrige Rådhus- och Kämners-Rätter ej erfordras, enär det tillhör
vederbörande Myndigheter, att tillse det domstolarne icke, genom sjelftagna
friheter, låta rätten ligga neder å de tider domstolarne böra vara i
verksamhet, finner Utskottet sig böra vördsamt tillstyrka:
att Herr Dalmans motion i denna del äfven måtte lemnm
utan afseende.
I ordningen förekommer den af Herr Petre väckta fråga, om upphörande
af rättegångs-handlingars offentliga läsning i Hof-Rätt samt antaganda
af ett mera ändamålsenligt arbetssätt.
Motionären anser denna offentliga läsning vara alldeles onyttig, blott
förspillande Hof-Rättens arbetstid. Härutinnan kan dock Utskottet icke instämma.
Det måste visserligen antagas att hvarje Referent inhemtat noggrann
och fullständig kännedom om de mål lian föredrager, äfvensom att
han redogör för alla omständigheter, som kunna hafva inflytande på målens
bedömande; men då Domare endast böra döma på egen tillförlitlig visshet
om beskaffenheten af de saker, hvilkas pröfning dem åligger, samt rättsökandes
säkerhet derpå beror, följer att öfrige Ledamöter måste tillse huruvida
Referentens uppgifter öfverensstämma med handlingarne. Såsom det
lämpligaste sättet att verkställa denna, följaktligen för så väl Domarens som
parternes säkerhet nödvändiga, controll, har liandlingarnes offentliga läsning
varit ansedd. Icke blott 22 Cap. 2 §. Rättegångs-Balken utan äfven sedan
tillkomne serskilde författningar, bland andra Kong!. Brefvet den 16 Februari
1776 och Kongl Förklaringen den 7 Januari i83o, innehålla uttryckligen,
att liandlingarnes läsning måste föregå omröstning till dom. Enligt
Utskottets omdöme leder jemväl denna offentliga läsning fortast och säkrast
Lag-Utskoltcts Betänkande3 N:0 44*
jg
till målet. Medan Ledamöterne ännu hafva i friskt minne Referentens redogörelse
för ett måls beskaffenhet, afhöra de gemensamt uppläsningen af
liandlingarne och taga således, på en gång, den del deraf, som eljest hvar
och en serskildt vore nödsakad förskaffa sig; hvarförutan under läsningen
uppmärksamheten ofta fästas på vissa omständigheter, som omedelbart föranleda
till upplysande öfverläggningar emellan Ledamöterne, som städse
leder till ett ämnets noggranna begrundande. Den enstaka läsningen, som
icke skulle blifva mindre tidsödande, korame dessutom att medföra en annan,
icke mindre vigtig olägenhet, i anseende till svårigheten för Ledamöterne
att i minnet förvara innehållet af liandlingarne till dess saken kunde företagas
till pröfning, enär, derest den enskilda läsningen blefve påbjuden,
Ledamöternes minne komrae att belastas med icke ett, utan en mängd mål.
Således
då Ledamöter i Hof-Rätt icke, utan minskning af rättsökandes säkerhet,
kunna upphöra att controllera Referents föredragning;
då en sådan controll blott kan ske medelst inhemtad kännedom om
handlingarnes innehåll;
då för vinnande af sådan kännedom handlingarnes läsning är af nöden;
då den offentliga läsningen synes fortast och lättast leda till ändamålet; och
da, vid sådant förhållande, denna läsning hvarken kan anses onyttig
eller förspillande Hof-Rättens arbetstid, får Utskottet, som följaktligen ej
kan understödja Herr Petrés framställning i denna del, vördsamligen tillstyrka
att något afseende derå ej eller må jästas.
Hvad slutligen beträffar Herr Dalmans hemställning, dels om föreskrift,
att derest icke vigtigare skäl hindra, alla mål böra föredragas i den
ordning de inkommit, dels ock huruvida Referents arbetsförteckningar eller
rotlar böra betraktas såsom enskilda eller publika handlingar; så och enär
i serskilda författningar föreskrifter finnas meddelade angående den ordning
i hvilken mål böra föredragas, och iakttagandet af dessa föreskrifter,
efter Utskottets omdöme, säkrast leder till rättvisa i omförmälda hänseende,
samt besvarandet af frågan huru nyssberörde arbetsförteckningar böra betraktas,
icke utgör föremål för lagstiftningen, utan tillhör vederbörande
myndighet, i enlighet med de i T ryck fr i h ets - L a gen utstakade grunder, tillstyrker
Utskottet
att Herr Dalmans ifrågavarande hemställning ej mätte till
någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 18 November 1844-
90
Lag-Utskottets Betänkande , ff.o 44-  Reservationer:
Af Herr Lagergren: Ifrån Höglofl. Utskottets tillstyrkan, i afseende på
Hof-Rätls divisionernes tjenstgöring under sommarmånaderne, är jag skiljaktig.
Skälen för min skiljaktighet får jag i korthet anföra.
Redan vid Hof-Rättens första inrättning, eller genom Process-Ordningen
den 23 Juni i6i5, anordnades, att Hof-Rälten skulle hållas två gånger
om året , hvar gång åtta veckor. Under tiderne emellan bägge Rättegångsterminerne
skulle blott Presidenten och tre Ledamöter vara tillstädes för
att afdöma högmåls- och lifssaker, men de öfrige Rättens Ledamöter åtnjuta
ledighet. Sedermera hafva genom flera Kongl. Bref, Hof Rätts-Ledamöternes
tjenstgöringsskyldighet blifvit reglerad, och de sista nu gällande ordningarne
för densamma, åtminstone inom två af Rikets IIof-Rätter, äro uti Betänkandet
anförda. Jag anser mi^ höra omnämna dessa förhållanden för att sprida
något ljus öfver ursprunget till den ledighet, IIof-Rätts-Ledamöter allt ifrån
dessa Domstolars begynnelse, under visa årstider njutit, helst den ena af
motionerne innehåller eu hänsyftning på sjelftagen utvidgning af de sakallade
ferierne, hvilken ej bordt lemnas obesvarad. Det verkliga förhållandet
är, att Hof-Rätterne äro ej befriade från sammanträde någon enda söckendag
hela året om, utan att sådan fridag är genom gällande författning noga
bestämd.
I Betänkandet tillstyrkes, att i de Hof-Rätter, som bestå af fyra divisioner,
två af dessa skulle vara tjenstgörande under halfva sommarferierne
och de två andra den återstående hälften. Om genom en sådan förändring
någon väsendtlig vinning för ärendernes fortgång kunde åstadkommas, skulle
jag, för min del, låta dervid bero, ehuru den inskränkning i Ledamöternes
ledighet från Domstols-arbetet, som deraf blefve följden, icke destomindre
förtjenar tagas i noga betraktande. Men då jag är af den tanka, att göromålen
på det hela snarare kommo att lida genom förändringen, har jag ej
kunnat biträda förslaget.
Öfver-Domstolarne skilja sig deruti från andra Collegiala Verk, att
alla till Domstolen och hvarje dess fördelning hörande Ledamöter, hafva
skyldigheten att sitta i Rätten fem söcknedagar i veckan, då deremot i
Riks-Collegierne, äfvensom i alla Under-Rätter, Ledamöterne äro flera dagar i
hvarje vecka antingen genom Lag eller målens fördelning, frie från sammanträden.
Den stora mängden af mål, som under en Hof-Rätts dagsession, af fyra till
21
Lag-Utskottets BetänkandeN:o :j/[
fem timmar, föredrages och afgöres,sysselsätter alla Ledamöterne så uteslutande,
att e under påstående session icke hafva rådrum att lägga någon hand vid
utai etandet af de till hvarje Ledamots föredragning lottade målen, utom
pa e tei nnddagarne och på Lördagar, då Ledamöter äro från protocollsjuste1
ing ce ige. Dessa skola användas till beredning af Referentmål. Men då
'.e ^ denna tid åtgår till granskning af expeditioner, samt till läsning
a
handlingar i vigtigare och vidlyftigare, civila eller criminella
ma , o jei det af sig sjelf, att tiden under Höst- och Yår-sessionerne för
utarbetandet af de egentliga Referentmålen är otillräcklig. Mål af storrå
vl. y tighet, såsom en del instämda eller vädjade concurser, redogörelsetvistei
in fl., hvilka kräfva en mera oafbruten handläggning, måste gemenigen
lvila till dess, under de såkallade sommarferierne, mera ledighet för
cam mai-arbetet kan ernås, så vida ej det större antalet af angelägna, men
mindre besvärliga, mål och tvister - skall lemnas utan åtgärd. Under hösten
oc i vintern blir uti de flesta vädjade saker skriftvexla ngen fullbordad,
lvaiemot under sommaren endast ett jemförelsevis ringare antal inkommer.
A de inkomna malen blifver största delen med slut afhjelpt innan Vårsessionens
slut.^ De återstående utgöras vanligen af sådane ofvanomförmälda
vidlyftigare mål, som under sommaren måste utarbetas, för att i början af
öst-sessionen kunna företagas. Af den, efter motionärens förmenande, alltiöi
langa sommarledigheten, åtgår nära nog en månad till slutlig expedition
af de under Vår-sessionen afgjorde mål; en månad eller rättare fem veckor
uPP^a§es Vacance-sessionen och besörjandet af dithörande expeditioner, så
att icke mer än tva månader äro öfver för Ledamöterne att dels genom
resor, vistelse på landet eller brunns-kurer, hämta och återställa krafter och
helsa, samt dels utarbeta de till hvarje Rotel hörande vidlyftigare saker.
Om, såsom Utskottet föreslagit, Domstolsarbetet skulle fortgå på två divisioner
under hela sommaren, måste, då man tillika tager i beräkning den
tid, som efter slutad vacance-session fordras för expedition af alla fattade
beslut, det inträffa, att antingen föga eller ingen verklig ledighet till krafteines
återställande erhålles, så vida de vidlyftigare Referent-sakerne skola
kunna i ordning bringas, eller ock, derest en rubbad hälsa ovilkorligen påkallar
vård, alt arbetet med Referent-sakerne blifver åsidosatt. Så, som nu
feiieine äro ordnade, kan hvarje Ledamot använda något mer än en månad
till förberedande arbeten, oaktadt han i verkligheten åtnjutit en månads
ledighet till brunnsdrickning, resor eller andra nödiga förströelser under den
Bih. ull R. St Prot. 1844. 7 Sand. 1 Afd. i3 Haft.
f\
22
Lag-Utskottcls Betänkande, N.-o 44'
vackra årstiden. Förändras åter sommar-ljenstgöringen på sätt Utskottet
föreslagit, fruktar jag deremot, att så väl göromålen som personerna blifva
derpå lidande; och bägge fallen skulle otvifvelaktigt lända till mehn för
Domstols-arbetet i det hela.
Af dessa skäl, och då en förändrad reglering af arbetsordningen inom
Hof-Rätterne är ett ämne, som fordrar omfattande sakkännedom och noggrant
bepröfvande af en mängd förhållanden, de der nu ej kunnat skärskådas,
anser jag, för min del, motionerne nu icke höra till någon åtgärd
föranleda.
I denna reservation instämde Herr Grefve Mörner, Herr Friherre
Stjernstedt, Herr Giintherj Herr Eklund och Herr 7 horn.
Herr Cedersträhle, som ej deltagit i Utskottets öfverläggning och beslut,
reserverade sig jemväl emot Betänkandet.
STOCKHOLM, I. Marcus, 1844.
Lag-Utskottets Utlåtande , iV.-o
i
N:o 45.
Ank. till Exp.-Utsk. d. a6 Nov., 11. 5 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt fråga om förändring i Högste Domstolens
organisation.
LJli en till Vällofl. Borgare-ståndet ingifven motion, har Herr Petré,
med förmälan alt han redan år 1834 fästat uppmärksamheten på Högsta
Domstolens alltför långsamma lagskipning, härom å nyo väckt fråga och
andragit, hurusom antalet af i Högste Domstolen oafgjorde mål och ärenden
vid slutet af år 1841 varit vida större än nio år förut, och att denna
betydligt ökade balans hade sin grund ej blott i den ovanligt långa ledighet,
Högste Domstolens Ledamöter årligen åtnjuta, utan äfven i det serdeles
olämpliga täta ombytet af föredragande, hvarigenom inträffade, att
högst vigtiga mål kunnat, ulan handläggning, flere år vänta på föredragning,
samt i allmänhet nära två år förlupit innan en revisionssak eller
ett lotladt besvärsmål till afgörande förekommit; med hänsigt till hvilket,
på samhällets trefnad och belåtenhet menligt inverkande, förhållande motionären
föreslagit, j\tt, enär Högste Domstolen består af tolf Ledamöter
och, enligt 22 §:n Regeringsformen, mål af ringare beskaffenhet få pröfvas
och afgöras af fem Ledamöter, och, då skiljaktighet ej eger rum, till
och med af fyra, Högste Domstolen, som hittills varit sysselsatt på endast
en division, hädanefter borde arbeta på två divisioner.
Denna från Vällofl. Borgare-ståndet till Lag-Utskottet remitterade motion
har Utskottet tagit i öfvervägande tillika med hvad, i anledning deraf,
blifvit uti Ståndet yttradt; och som 22 §:n Regeringsformen uttryckligen
innehåller, dels att i Högste Domstolen, som, enligt 17 §:n nämnde
Lag, består af tolf Ledamöter, icke flere än åtta få på en gång vara tjenstgörande,
dels ock att i alla vigtigare saker minst sju skola döma, och att
för pröfning af ringare mål fordras fem Ledamöter, samt att i mål af
nämnde beskaffenhet endast i det fall, att Ledamöterne äro omslutet ense,
antalet af fyra är tillräckligt; alltså och då uppenbart är, att Högste DomBili,
till R. St, Prut. i844< 7 Sami, 1 Afd, 14 Haft,
1
2
Lag-U(.skottets Betänkande, 7V:o j.6.
stolen, med iakttagande af dessa Grundlagens bud, icke kan på två divisioner
fördelas, enär det antingen skulle inträffa, att den ena divisionen,
eller ock båda icke blefvo domföre, eller ock att det i ofvannämnde måtto
bestämde högsta antalet af på en gång tjenstgörande Ledamöter skulle
öfverskridas, samt en annan arbetsordning, än den, som i Högste Domstolen
för närvarande eger rum, följaktligen icke kan införas utan ändring
i Grundlagens ofvannämnde föreskrifter, hvarom det icke tillkommer Lagutskottet
att uppgöra förslag, anser Utskottet sig
i anledning af förevarande motion icke kunna tillstyrka någon
Rikets Ständers åtgärd.
Stockholm den 24 September 1844.
N:o 46.
Auk. till Exp.-Utsk. den 39 Hot. , kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om förändring af 24
Cap. 8 §:h Missgernings Balken, i afseende pa ansvaret för den,
som oträngd och af vredesmode drager och begagnar vapen.
Herr Prosten Schröder bar uti ett hos Ilögv. Preste-ståndet ingifvet
och till Lag-Utskottets behandling öfverlemnadt memorial andragit,
att bland de mest oroväckande företeelser bär i landet vore onekligen
brottens tilltagande, så väl till antal som beskaffenhet. Nästan dagligen
inlöpte underrättelser om våldsgerningar, som förr varit sällsynte. Det
utmärkande deri vore emedlertid i synnerhet den omständigheten, alt sällan
någon oenighet uppstod utan att knif eller andra lifsfarliga vapen tillgrepos
och öfverdådigt begagnades. Nu ehuru det till grunden gående botemedlet
emot brott vore en högre civilisation, och samhället följaktligen
borde söka att befordra densamma, måste likväl lagstiftaren äfven å sin
sida motverka det onda. Detta skedde genom stadgandet af lämpliga oc<h
ändamålsenliga straff. Såsom sådant syntes, enligt motionärens omdöme,
det sena 24 Kap. 8 §:n Missgernings-Balken bestämmer för vapens dragan
-
Lag-Utshotlels Betänkande } N\o 46.
3
de och begagnande dock ej kunna betraktas, enär det vore alltför mildt
emot brottets art och ej eller ländande till den brottsliges förbättring,
11 vilket likväl alltid borde afses med alla straff. Motionären, som således
fann en förändring härutinnan af nöden, samt ansåg den vara af behofvet
så påkallad, att den ej borde uppskjutas i afvaktan på den nya Criminallagen,
emedan osäkert vore om det ej kunde komma att dröja många år
innan samma lag blefve gällande, har på grund häraf föreslagit, att, med
ändring af ofvauåberopade lagrum, enligt hvilket den, som oträngd af
vredesmode drager knif eller svärd m. m., skall bota tjugu daler, äfven för
det fall Kongl. Brefvet den 20 September 1786 afser, stadgas måtte, att
den brottslige i stället skall straffas med fängelse eller fästning från tre till
sex månader.
1 sammanhang härmed har Utskottet förehaft ett ifrån Hederv.
Bonde-ståndet till Utskottet remitteradt memorial, deruti Riksdagsfullmägtigen
från Elfsborgs Län Johan Petter Andersson likaledes fästat uppmärksamheten
på nödvändigheten att skärpa ansvaret för den, som drager knif
eller annat vapen och dermed utöfvar våld, samt hemställt om icke böterne
för icke allenast vapens dragande, utan ock för de sår, som med vapnet
kunde tillfogas, måtte bestämmas till dubbelt emot de böter, som utsättas
i oftanämnde lagbud samt 1 §:n af Missgernings-balkens 35 Cap.
Då Utskottet, efter alt hafva tagit dessa motioner i öfvervägande, nu
går att sitt utlåtande deröfver afgifva, får Utskottet till en början anmärka,
alt, sedan det i 24 Cap. 8 §:n Missgernings-Balken är vordet stadgadt,
att, om någon oträngd af vredesmode drager knif eller svärd, spänner bössa
eller reser annat vapen åt annan, stinger, hugger, slår eller skjuter åt
honom, men råkar annan, så att han får död deraf, då skall han straffas
som för annat vilja dråp, samt att, om skada ej sker, han endast skall
bota tjugu daler; så har genom Kongl. Brefvet den 20 September 1786 blifvit
förklaradt, alt då skada tillfogas, utan att död följer, bör, enär tvänne
brott sammanstöta, hvartdera beläggas med det i lagen utsatta straff,
samt att således, då böter för lyten, sår och blånader ega rum, och det
tillika inträffar, alt knif eller svärd dragés, den brottslige jemväl skall
serskildt bota de i denna händelse bestämda tjugu daler. Häraf visar sig
alltså att hotelsen med knif eller annat vapen blifvit af lagstiftaren ansedd
lika brottslig, som vapnets begagnande till utöfvande af våld. Om det
emedlertid, å ena sidan, icke kan förnekas, alt berörde hotelse vittnar om
ett öfverdådigt och våldsamt lynne, och följaktligen ej allenast af sådfen
4
Lag-Utskottets Betänkande, N:o> 4.6.
orsak, utan ock i anseende till den våda, som för andra dermed är förenad,
kräfver näpst, lärer likväl, å den andra, icke kunna bestridas, att
den, som begagnar knif eller annat vapen emot annan och dermed tillfogar
skada, ådagalägger en större brottslighet i viljan,, ett mera våldsamt
och tvggellöst lynne, en högre grad af vildsinthet, än den förre, och således
äfven gör sig förtjent af ett strängare straff’, än denne, äfvensom att,
med afseende å ej mindre gerningens berörde brottsliga beskaffenhet, än
äfven de vådligare följder för den våldförde, som deraf kunna härflyta,
skärpning i det nu bestämda straffet är af behofvet påkallad. Utskottet
har visserligen dragit i betänkande, huruvida lagstiftningen bör för det
närvarande vidtaga någon serskild åtgärd för afhjelpande af detta behof
eller ej, enär förslag till en ny Criminal-fog är att till pröfning förvänta;,
men då sednare tiders erfarenhet ådagalagt, hurusom våldsamheter emot
person, utöfvade med knif eller andra lifsfarliga vapen, i fruktansvärd
grad tilltagit; då den personliga säkerheten, kräfver förändring af det lagstadgande,
som, åsyftande alt skydda person, uppenbarligen visat sig overksamt,
anser Utskottet lagstiftaren ej böra uppskjuta den förändring, som
stundens behof i förevarande hänseende påkallar.
Då Utskottet, som således biträder molionärernes yrkande om skärpning
i straffet för den, som emot annan brukar knif eller annat lifsfarligt
vapen, sökt att utfinna ett ändamålsenligt och emot görningen svarande
straff', har Utskottet ej kunnat förbise, huruledes ett enda ovilkorligen bestämdt
straff för alla de fall, då omförmälde brott begås, ingalunda kunde
uppfylla rättvisans fordran. I följd häraf har Utskottet ansett straffbestämmelsen
uti förevarande fall böra gifvas sådan utsträckning, att det
åt domaren öfverlemnas att, inom vissa bestämda gränsor, efter oms-tändigheterne
pröfva hvad straff, som bör ådöma» för den begångne förbrytelsen.
Med anledning häraf får Utskottet, som ej anser någon skärpning af
ansvaret för hotelse med knif eller annat vapen för närvarande böra ega
ram, i öfrigt på sådant sätt understödja molionärernes förslag, att Utskottet
härmed vördsamt
föreslår,
det måtte Rikets Ständer, för deras del, besluta utfärdande
af en författning, hvarigenom, med upphäfvande af Kongl..
Brefvet den 20 September 1786, stadgas, som följer:
Drager eller reser någon oträngd af vredesmode knif,
Lag-Utskottets Betänkande , N:o> 47'
5
svärd eller annat ltfsfärligt vapen, och gör annan dermed
skada, såsom lyte, sär eller blånad, böte för skadan serskildt
enligt lag, och straffes för bruk af lifsfarligt vapen, antingen
med böter från och med Sexton Riksdaler Trettiotvå
skillingar till och med Trettiotre Riksdaler Sexton skillingar
Banco, till treskiftes, eller med arbete ä fästning eller corrections-inrättning
frän och med tre till och med sex månader
, efter som gerningen är till.
Stockholm den 29 November 1844.
N:o 47.
Anfe. till Exp. Utsk. dr 39 Nov.. kl. r e. nr.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förändring af 9 §:«■
20 Cap. Missgernings-balhcn, angående ansvaret för rån.
Herr Prosten Schröder har, 11 ti ett hos Högv. Preste-ståndet iligt
f v et och till Lag-Utskottet hänvisadt memorial, yrkat, alt 9 §:n 20 Cap.
Mrssgernings-Balken måtte så ändras, att dödsstraff ej vidare må komma i
fråga för rån, enär vanligen, vid detta brott, någon skada till lif eller
helsa icke tillfogas, samt. om lagen utsätter lika straff för det mindre,
som deL större brottet, förbrytaren liksom ”drifves” att begå det sistnämnda,
fastän han kanske endast haft det förra i sinnet.
Hvad sålunda blifvit yrkadt har Utskottet tagit i öfvervägande; men
enär nu väckta fråga, enligt Utskottets omdöme, icke lämpligen bör företagas
utan i sammanhang med en allmän pröfning om ändamålsenligheten
af dödsstraffet för de flere brott, för hvilka detsamma i gällande lag finnes bestämdt,
samt dylik pröfning hvarken blifvit påkallad eller synes böra ega rum
utan i förening med granskningen af det förslag till ny brottmålslag, som
Kong I. Maj:t inom kort lärer komma att till Rikets Ständers bedömande
öfverlemna, får Utskottet, som. om än skäl för den påyrkade förändringen
vore för handen, likväl anser densamma kunna utan våda uppskjutas
i afvaktan på berörde förslag, enär Konungen, genom begagnandet af be
-
6
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o
nådningsrätlen, är i tillfälle mildra, då omständigheter förekomma, sota
göra det obehöfligt eller tilläfventyrs hårdt, att lagens bud i hela dess
stränghet tillämpas, vördsamt tillstyrka,
att Herr Prosten Schröders ifrågavarande motion ej måtte
till någon Rikets Ständers åtgärd f öranleda.
Stockholm den 25 November 1844.
N:o 4P>.
Ank. till Exp.-Utsk. den a Dec., kl. i e. m.
Utlåtande, i anledning af gjorda anmärkningar vid Utskottets Betänkande
N:o 11 öfver Ixongl. Maj:ts Nådiga Proposition om
vissa förändrade föreskrifter i afseende på lagfart oeh nyttjanderätts
inteckning.
Emot detta Betänkande, hvilket Högv. Preste-slåndet bifallit, men
öfrige Riks-stånden till Lag-Utskottet återremitterat, hafva anmärkningar
blifvit framställda,
hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln:
af Friherre Cederström, A., som erinrat, dels alt uti 1 §:n af det i
betänkandet intagna Nådiga förslag, hvars bifallande Utskottet tillstyrkt,
saknades skiljetecknet komma mellan orden: ”öfverlåtelse derå”, hvarigenom
meningen blifvit otydlig; dels ock att redactionen af 2 §:n, der det
heter: ”upplåter någon åt tvänne nyttjande rätt till fast egendom å landet,
njute den, som inteckning först söker, sin rätt till godo”, borde sålunda
förändras, att orden sin rätt till godo utbytas emot ordet företrädesrätt,
hvilket vore mera lämpligt; och
af Friherre Ceder ström, Th., hvilken förmenat, att offentliggörelsen
af ett köp, eller lagfarten, blifvit tillagd en alltför utsträckt, verkan uti
den föreslagne författningen, den der han således i sjelfva principen ej velat
godkänna, under yrkande, att 4 §:n af 4 Cap. Jorda-balken måtte
oförändrad bibehållas, i stället för berörde Författnings 1 §, samt att den
Lag-Utskottets Utlåtande , N.o 48.
7
i 3 §:n åsyftade förändring i nu gällande stadganden ej eller må ega rum;
hvarförutan Friherren vidare anmärkt, att, ehuru 2 §:n stod i uppenbar
strid med 16 Gap. 16 §:n Jorda-balken, sistnämnde lagrum likväl, hvarken
blifvit upphäfdt eller ändradi, hvaraf skulle följa, att, om förslaget antogs,
man finge två motsatta lagar i samma ämne på en gång gällande;
likasom Friherren slutligen ansett Kongl. Förklaringen den 14 Maj 1805,
som ålägger domare att, när lagfart sökes, i protocollet anteckna de åtkomsthandlingar,
som styrka köpet, icke kunna oförändrad stå tillsammans
med förslagets 5 §•;
hos Vällofl. Borgare-ståndet:
af Herr Malmqvist, som jemväl ansett 16 Cap. 16 §:n Jorda-Balken
böra, med afseende å stadgandet i föreslagna författningens 2 §., omnämnas
bland de lagrum, som voro ämnade att ändras eller upphäfvas; och
hos Hederv. Bonde-ståndet:
af Riksdagsfullmägtigen från Stockholms Län Johan August Zetterberg,
hvilken gjort enahanda anmärkning som Friherre Cederström, Th.,
i afseende på sammanhanget emellan föreslagne författningens 2 och 5 §§.
samt 16 §:n i Jorda-Balkens 16 Cap. och Kongl. Förklaringen den 14
Maj 1805.
Efter att hafva tagit dessa anmärkningar i öfvervägande, tillika med
de i anledning deraf inom Ridderskapet och Adeln samt Borgare-ståndet
afgifne yttranden, får Utskottet till en början tillkännagifva, att skiljetecknet
komma blifvit vid tryckningen af Utskottets Betänkande uteglömdt
emellan orden: ”öfverlåtelse derå” uti förslagets 1 §.
Hvad dernäst beträffar Friherre Ceder ströms, Tli., emot sjetfva principen
i föreslagne lagen riktade anmärkningar, så enär Utskottet i dess
afgifna Betänkande redogjort för de grunder, som stadgat Utskottets åsigt
om principens rättsenlighet och nödvändigheten af en lag i den syftning,
som den ifrågaställde, får Utskottet, hvars berörde åsigt ej i någon mån
kunnat rubbas af framställde anmärkningarne, såsom svar derå hänvisa
till hvad Utskottet förut i denna del anfört; och som, vidkommande
påyrkade redaclionsförändringen i 2 §:n, eller utbytet af orden sin rätt
till godo, emot ordet företrädesrätt, förstnämnde ord allenast syfta på dera
förut i §:n omtalade nyttjande-rätten, hvilken den, som först söker inteckning
skulle få tillgodonjuta, anser Utskottet ifrågaställde förändring
ingalunda lämplig.
£
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 4$-
Hvad sedermera angår anmärkningen, att 16 Cap. 16 §:n Jorda-Balken
icke blifvit, på sätt ske bordt, med afseende å stadgandet i nyssberörde
2 §. i föreslagne lagen upphäfven; så innehåller väl Jorda-Balkens
nämnde §., att, om någon städjer hemman å landet eller laga hus och
gård i staden till tvänne, behålle den, som först stadde eller legde, hvaremot
i omförmälde nya stadgande förklaras, att, om nyttjande-rätten till
fast egendom å landet upplåtes åt tvänne, den, som först söker inteckning,
må njuta sin rätt till godo; men sistberörde föreskrift angår således blott
det serskilda fall då inteckning för städjo-aftal på landet blifvit sökt, och
detta fall kan destomindre anses vara i 16 Cap. 16 §:n Jorda-Balken arsedt,
som 1734 års lagstiftare ej tilläto intecknings tagande för något slag
af 1 ego-aftal. Deremot q vars tår det äldre lagbudet i sin fulla verksamhet
för alla dermed åsyfLade händelser, antingen då fråga är om lego-aftal i
stad, eller om sådana städjo-aftal å landet, der den numera medgifna inteekningsrätten
icke blifvit begagnad. Begge stadgandena ega, till följd
häraf, sin fulla tillämplighet bredvid hvarandra; och då någon villrådighet
hos domaren om en sådan tolkning icke eller skäligen kan förutsättas,
tror Utskottet sig härmed hafva tillräckligen besvarat och vederlagt
den ifrågavarande anmärkningen.
Vidkommande slutligen påståendet att Kongl. Förklaringen den 14
Maj 1805, angående hvad domare har att iagttaga vid beviljande af lagfart,
icke skulle kunna oförändrad bibehållas i bredd med stadgandet i
föreslagna författningens 5 §.; så och då föreskriften i nyssberörde Förklaring,
att, när lagfart sökes, de handlingar, som styrka förre egarens åtkomst,
ovilkorligen böra uppvisas, samt innehållet deraf kortligen i lagfarts-protocollet
antecknas, icke förändras derigenom, att den tid bestämmes,
hvarinom den lagfartssökande, som icke innehar åtkomsthandlingar
eller dem vid ansökningen ej uppvisar, bör sådant fullgöra, helst förbudet
för domare att meddela uppbud, förrän förre egarens åtkomst blifvit
styrkt, qvarstår, synes anmärkningen i denna del äfven böra förfalla.
Utskottet vidhåller alltså sitt förut afgifna Betänkande, hvilket således
till Rikets Ständers pröfning ånyo vördsatnligen öfverlemnas, endast
med den rättelse, hvartill ofvan anmärkte tryckfel föranleder.
Stockholm den 29 November 1844.
Re
-
9
La«-U iskottets Memorial, N:o 49-
'Reservatio n,
af Herr Grefve Mörner: ”För min del är jag ifrån pluralitetens beslut
uti detta Betänkande i så måtto skiljaktig, att jag anser anmärkningen
derom, att 16 §:n i 16 Gap. Jorda-Balken icke blifvit till ändring föreslagen,
hafva förtjenat en större uppmärksamhet. Om det äfven ej kan bestridas,
altanmärkningen blifvit för långt sträckt, då den gått ut uppå yrkande,
att ifrågavarande §. skulle helt och hållet upphätvas, så måste dock,
enligt min tanke, å den den andra sidan inedgifvas, att det uti 2 §:n af
det förslag, Kong!. Ma j:ts Nådiga Proposition innefattar, och b vilket Utskottet
olörändradt antagit, införde stadgande gör uti 16 §:n al 16 Gap.
Jorda-Balken, i hvad den rörer städsel och lego al jord å landet, alldeles
samma förändring, som 1 §:n i förslaget innefattar uti 4 §:n i 4 Gap. JordaBalken,
hvilken uti den Kong!. Propositionen omnämnes såsom ändrad.
Jag vågar derföre föreslå, att Rikets Ständer för deras del, med afslag å
den Kongl. Propositionen, antaga de deruti befintlige stadganden med förändring
endast af inledningen, hvilken skulle erhålla följande förändrade
lydelse:
’’med lindring af f S'n 4 Cap. Jorda-Balken, hvad angår
stadgande!, att,, i händelse någon säljer jord, hus eller tomt,
den lian förr till annan sålt häfver, det köp skall vara gildt,
som först gjordes, 16 §:n i 16 Cap. Jorda-Balken, i hvad den
innefattar föreskrift, att, om någon städjer hemman å landet
till tvärme, den skall behålla, som först stadde eller legde,
Förordningen angående lagfart och börd den i3 Juni tSoo”,
&c. &c.
N:o 49.
Arik. till Exp.-Ulsk: d.’ 2 Dcc., kl. 2 e. m.
Memorial, i anledning af atérremiss utaf Utskottets Betänkande bS:o
19 , öfver vackt fråga, om dels den uppenbara kyrkopliktens afskaffande,
och dels ändring i straffet för första och andra
resan stöld.
Välloflige Borgare-ståndet har, under den 6 nästlidne November, till
Eag-Utskottet återremitterat 'nämnde Betänkande, på grund åt deremot
Bih. till R. St. Prat. 1844, 7 Sami. 1 Afd, tj Haft.
%.
10
Lag-Utskottets Memorial, 2V:o So.
framställde anmärkningar;, men som detsamma, uti livi 1 ket Utskottet afstyrkt
föreslagna förändringen i straffet för stöld, men tillstyrkt uppenbara
kyrkopliktens afskaffande för alla brott, derför den nu eger rum, utom
1
fråga om stöld och (få den, som är vorden dömd till döden,, derifrån
njuter förskoning, blifvit afslaget af Högloflige Ridderskapet och Adeln den
2
och af Högvördiga Prest e-Stå ndét den 7 nyssnämnde månad, samt bifallet
af Hedervärda Bonde-Ståndet under den 9 samma månad; så enär
frågan, enligt 87 §:n Regeringsformen, alltså förfallit, lärer något yttrande
öfver berörde anmärkningar ej erfordras; hvilket vördsamligen autiiäles
för det Riks-Slånd, som Betänkandet återförvisat.
Stockholm; dem 2 December 1844.
Ko. 50..
Ank. till Exp.-TJtsk. dér» 2 Dec. , kl. 2 c. m.
Memorial, i anledning af äterremiss utaf Utskottets Betänkande N:o
13, Öfver vackt motion om rättighet för fordring seg are att hos
honungens Befallningshafvande erhälla promotorial i lagsökningsmäl.
Vällöfl. Borgare-Ståndet och Hederv. Bonde-Ståndet hafva, under den
4 sistlidne November och den 19 nästförutgående October, återremitterat
nyssnämnde Betänkande, på grund af deremot framställde anmärkningar;
men som samma Betänkande, deruti Utskottet tillstyrkt att motionen måtte
lemnas utan afseende, blifvit bifallet af Högloflige Ridderskapet och
Adeln den 26 och Högvördige Preste-ståndet den 19 sistnämnde månad,
och Utskottets yttrade åsigt således blifvit af Två Riks-Slånd godkänd; så
enär frågan följaktligen, enligt Regeringsformens 87 §., förfallit, lärer något
yttrande öfver de framställda anmärkningarna ej erfordras; hvilket
vördsamligen anmäles för de Riks-Stånd, som Betänkandet återremitterat.
Stockholm den 2 December 1844.
STOCKHOLM, tryckt hos P.’ G Ber&, x844*
La^~Vtskottets Memorial, N-o St.
t
N:o 51.
Ank. till
Memorial, angående serskild vedergällning för Utskottets Notarie.
Sedan Lag-Utskottet, som, i öfverensstämmelse med Riksdags-Ordningens
24 §, antagit, den 29 nästlidne Juli, en Canzlist och påföljande dag
en Secreterare, efter motionstidens slut kommit i erfarenhet deraf, att nämnde
personal omöjligen kunde medhinna de Utskottets Canzli åliggande göromål,
och Utskottet, af sådan anledning, under den 24 påföljde Augusti,
ytterligare antagit en Canzlist samt förordnat en af Canzlisterne att, i egenskap
af Notarie föra Utskottets protocoll, så har Utskottet, med tillkännagifvande
häraf, samt för den händelse, att serskildt biträde kunde blifva
af nöden för behandlingen af de ärenden, Utskottet hade att gemensamt
med andra Utskott handlägga, uti serskildt memorial sistnämnde dag hos
Rikets Ständer anhållit, dels att, utom det arfvode, som tillkommer en Canzlist
i Lag-Utskottet, ett Notarie-arfvode måtte Utskottet beviljas, att från och
med berörde dag utgå; dels ock att, derest, vid behandlingen af de ärenden,
som af Lag-Utskottet gemensamt med annat Utskott kunde komma att
handläggas, serskildt biträde skulle erfordras, en Notarie måtte få antagas,
med arfvode beräknadt från antagningsdagen. D tta memorial hafva Rikets
Ständer jemväl bifallit; men först den 25 sistlidne November har Utskottet
i sistberörde hänseende utsett en serskild person, sedan den af Utskottet
förut antagne Notarie dittills i egenskap af Secreterare biträdt vid
behandlingen af de ärenden, som Utskottet under tiden handlagt gemensamt
med såväl Banco- som Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten, dervid annat
biträde ej erhållits, än att en af sistnämnde Utskotts tjensteman till en början
deltagit i de till samma Utskott och Lag-Utskottet hörande göromål; och då
häraf varit en följd, att Lag-Utskottets Notarie intill sistnämnde dag nära nog
ensam biträdt vid behandlingen af de ärenden, som Utskottet gemensamt
med omförmälte Utskott dittills behandlat; då han, som dessutom alltjemt
bestridt sin Notariebefattning inom Lag-Utskottet, således varit i högre grad
anlitad, än billigtvis kunnat fordras, med afseende å den aflöning, som vanligen
tillkommer en Notarie inom Lag-Utskottet; då Utskottet derigenom
undvikit att under tiden antaga en serskild person till biträde vid hehandBih.
till R. St. Prot. t844• 7 Sami. 1 AJd, iS Håft.
1
36
Lag Utskottets Betänka dej N-0 5a.
lingen af de ärenden, Utskottet gemensamt med andra Utskotten handlagt
och såmedelst, intill den 25 sistlidne November, besparat det Nolarie-arfvode,
som Rikets Ständer åt ett dylikt biträde beviljat; och då Utskottet
derjemte åstadkommit en besparing derigenom, att Utskottet icke, på sätt i
andra Utskott egt rum, genast vid början af Utskottets arbeten, utan först
längre fram, då sådant ej kunde undvikas, completterat sitt Canzli, får Utskottet,
med afseende å dessa förhållanden och enär Utskottets Notarie ej
skäligen bör lemnas obelönad för den osparda möda och den beredvillighet,
hvarmed han i ofvanomförmälda hänseende gått tillhanda, vördsamt
hemställa,
det måtte Rikets Ständer tillerkänna Lag-Utskottets förenämnde
Notarie en serskild vedergällning af i33 R:dr 16 sk. B co.
Stockholm den 16 December 1844.
N:o 52.
Ank. till Exp.-Ulsk. d. 20 Dec., kl. 1 e. in.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om dels en allmän
organisation af Domstolarne i Riket, och dels indragning
af Lagmans-j Kämners- och Riddare-Syne-Rätterne. &
Uti ett hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln ingifvet memorial, har Herr
Kröningssvärdj C. G.j med framställande af åtskilliga anmärkningar dels emot
Härads-Rätternes nuvarande organisation, i anseende till dessa Domstolars
alltför få sammanträden, serdeles i de norra orterne, och olämpligheten
af de årstider, då dessa sammanträden ega rum, dels ock emot Lagmans-Rälternes
bibehållande, föreslagit, att Lagberedningens den 16 December
184% till Kon Öl. Maj:t afgifna underdåniga Betänkande, angående
Domstolarnes organisation, måtte blifva föremål för Rikets nu församlade
Ständers öfvervägande och antagande.
Derjemte hafva hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln Friherre Cederström,
Th.j hos Vällofl. Borgare-Ståndet Herr Ekholm samt hos Hederv.
Bonde-Ståndet Riksdagsfullmägtige Per Bengtsson från Caimare Län och
Anders Johan Sandstedt från Jönköpings Län väckt serskilde motioner,
de der alla åsyfta förnyandet af Rikets Ständers vid föregående Riksdagar
fattade, men af Kongl. Maj;t ej sanctionerade beslut [om Kämners
-
3
Lag-Utskottets Betänkande, N.o 52.
Lagmans- och Riddare-Syne-Rätternes indragning; uti hvilka motioner
flere Ledamöter inom Bonde-Ståndet instämt.
Slutligen har Rikets Ständers Justitife-Ombudsman uti sin Riksdagsberättelse
jemväl hemställt, att frågan om nyssnämnde Rätters afskaffande
målte ånyo till grundlagsenlig behandling förekomma.
Elter öfvervägande af de sålunda framställda och till Lag-Utskottets
behandling öfverlemnade förslagen, tillika med de yttranden, som inom
Ridderskapet och Adeln blifvit afgifne, dels för och dels emot Friherre Cederströms
motion, får Utskottet, hvad först angår Herr Kröningssvärds
förslag om antagande af Lagberedningens Betänkande, rörande Domstols-organisationen
i allmänhet, erinra, att detta Lagberedningens genom trycket
offentliggjorda Betänkande väl innefattar de grunder, hvarpå Lagberedningen
ansett en blifvande organisation af alla Rikets Domstolar, så väl
till deras sammansättning och verksamhet, som till instansernes antal, böra
hvila, men icke innehåller något utarbetadt förslag till de lagförändringar
och serskilda föreskrifter, som för organisationens sättande i verket skulle
erfordras, och följaktligen ej heller kan i dess närvarande skick blifva föremål
för Rikets Ständers antagande i den mening, motionären synes hafva
åsyftat; hvadan Utskottet tillstyrker,
att Herr Kröningssvärds motion må lemnas utan afseende.
Beträffande derefter frågan om Iiämners-, Lagmans- och Riddare-SyneRätternes
afskaffande, så enär motionärerne, hvar för sig, i sina framställningar
lagt vigt vid de åsigter, Rikets Ständer redan tillförene i ämnet yttrat,
anser sig Utskottet till en början böra i korthet redogöra för dessa åsigter.
Förslaget om Iiämners- och Lagmans-Rälternes samt, i sammanhang
med dessa sistnämnde, Riddare-Syne-Rätternes afskaffande, är, så vidt Utskottet
har sig bekant, utgånget från Lag-Comiteen. De skäl derför, som
ej mindre nämnde Comité' än äfven sedermera Rikets Ständer anfört, äro
hufvudsakligen: att behofvet af en lagskipningens skyndsammare gång påkallade
RäLtegångs-instansernes återförande till deras urgamla antal af endast
tre, h vilket ock i och för sig sjelft vore öfvérensstämmande med en syftesenlig
Domstols-inrättuing ; samt att, för vinnande af berörde ändamål utan
minskning i säkerheten, Kämners- och Lagmans-Rätterne lämpligast kunde
indragas, enär, hvad de förra angick, erfarenheten redan visat, att flertalet
af Rikets städer, och deribland åtskilliga med vida större folkmängd, än
en del af dem, som hafva Kämners-Rätter, hittills kunnat utan all olägenhet
vara dessa Rätter förutan, och Lagmans-Rätterne åter dels genom sin
4
Lig-Utskotlets Betänkande, N.-O 5a.
sammansättning icke väl lämpade sig att utgöra andra instansen, och dels,
genom sina sammanträden blott en gång om året, isynnerhet vållade tids»
utdrägt. — Men Lag-Comitéen förenade med den sålunda föreslagna förändringen
uti instansernes antal förutsättningen, att Hof-Rätterne i stället
skulle till arbetsstyrka eller antal blifva utvidgade i mon af behofvet; och
denna omtänksamhet å Comitéens sida var så mycket angelägnare, som nya
Civil-lagförslaget i öfrigt utgått från den princip, att så mycket som möjligt
undanrödja alla band på utvägarne för rättsökande att fullfölja sina
tvister alla instanser igenom, och till följd häraf borttagit så väl vadeskilling
och stadgandena om summa appellabilis* som äfven skyldigheten att
fullgöra dom såsom villkor för ändringssökande i hvilken Rätt som helst,
Lag-Comitéen kunde ej undgå att inse, att under sådana förhållanden
de nuvarande Hof-Rätterne, som knappt medhunnit handlägga de mål,
som hittills dit ingått, omöjligen skulle blifva tillräckliga för behandlingen
äfven af dem, som nu stanna vid den andra instansen, och att man
således, utan en tillökning i Hof-Rätterne, skulle snarare motverka än befrämja
det ytterst sökta målet, som var större skyndsamhet vid lagskipningen.
Då deremot Rikets Ständer vid 1829 års Riksdag första gången adopterade
idéen om Lagmans- och Kämners-Rätternes indragning, letnnade
man frågan om Hof-Rätternes förstärkande alldeles å sido, förmodligen af
farhåga för ökade kostnader. Man erkände dock behofvet af ett correctiv
mot Hof-Rätternes och Högsta Domstolens öfverhopande med göromål; men
man sökte, i motsatts mot Lag-Comitéen, detta correctiv uti föreskrifter,
som skulle betydligt försvåra allt ändringssökande. Sålunda förhöjde man
vadeskillingen vid förste domstolen till fem daler, stadgade vid denna Domstol
en summa appellabilis, lika med den, som förut egt rum vid andra
instansen, och föreskref slutligen fullgörande af första instansens dom, såsom
villkor för rättigheten att deruti söka ändring. I enlighet härmed, uppgjordes
och antogs ett lagförslag, innefattande förändring eller upphäfvande
af icke mindre än 79 serskilda §§ i nu gällande lag, oeb i den underdåniga
skrifvelsen öfverlemnade man derjemte åt Kong}. Majrt att meddela de
reglementariska föreskrifter, som härförutan kunde finnas nödige för stadsdomstolarnes
organisation på flere afdelningar, der behofvet sådant påkallade.
Emedlertid blef förslaget så sent under Riksdagen till Kongl. Magt
afgifvet, att någon granskning deraf i Högsta Domstolen icke medhanns,
hvarföre frågan då förföll.
La^Utskottets Betänkande , N.O 5i
Vid 1835 års Riksdag väcktes den ånyo, och ehuru Justitiae-Suts-Ministerns
under tiden afgifna årsberättelser utvisade, att något öfver tretusen mål årligen
fullföljdes vid Lagmans-Rätterne, deraf knappt en tredjedel gingo till HofRätterne,
samt flere röster i anledning häraf höjdes mot möjligheten att utföra
den föreslagna förändringen, med bibehållande af Hof-Rälternes nuvarande inskränkta
antal, stadnade dock Rikets Ständer i samma beslut, som vid föregående
Riksdagen. Men då förslaget nu kom under Högsta Domstolens
granskning, blef det af ingen ledamot derstädes godkändt. Några ledamöter
yttrade i allmänhet betänkligheter emot nyttan och ändamålsenligheten
af att borttaga den nuvarande andra instansen, hvilken genom sin närbelägenhet
medförde för de rättsökande mycken beqvämlighet och ringa kostnad;
men isynnerhet funno desse ledamöter förslaget overkställbar^ utan
en betydlig utvidgning af Hof-Rätterne. Andre Ledamöter åter godkände
väl sjelfva hufvudprincipen och trodde densamma, med tillhjelp af några
serskilda stadgande!), äfven kunna utföras med blott någon mindre betydlig
tillökning i de nuvarande Hof-Rätternes personal, men ogillade deremot
de föreskrifter, som åsyftade att försvåra utvägarne till ändringssökande
i allmänhet, såsom fullgörande af dom m. m.
Sedan Kongl. Maj:t, uti aflemnadt Svar på Rikssalen den 9 Maj 1835,
med fäsladt afseende å de yttrade betänkligheterna, och enär de af LagComiteen,
i sammanhang med Kämners- och Lagmans-Rätternes indragning,
föreslagne förändringar, så väl i Rättegångs ordningen i allmänhet, som i
de öfrige Doinstolarnes organisation, icke kommit i fråga, förklarat Sig ej
finna skäl att Rikets Ständers förslag då bifalla, bragtes ämnet ytterligare å
bane vid 1840 års Riksdag. Med ledning af de i Högsta Domstolen gjorda anmärkningarne
mot förra förslaget, frångick man nu de förut antagne controllerna
mot Öfver-Rätternes öfverhopande med arbete. Man nedsatte
åter i någon mon vade-skillingen och borttog helt och hållet stadgandena
om så väl summa appellabilis} som skyldigheten att fullgöra första instansens
dom. Deremot skulle den vid Under-Rätt vinnande parten i vissa
fall ega rättighet att, emot ställd borgen, söka utmätning å det omtvistade
utan afseende på erlagdt vad af vederparten; och härmed trodde man sig<
på ett nöjaktigt sätt hafva söijt för Hof-Rälternes tillräcklighet i oförandradt
skick. Men äfven detta förslag, so u i Högsta Domstolen likaledes befanns
i flere delar bristfälligt, blef af Kongl. Maj:t afslaget, hufvudsakligen
på enahanda skäl som förut.
Af hvad Utskottet sålunda anfört torde man finna, att, då en eller annan
af motionärerne vid innevarande Riksdag beropat sig på Rikets Slän
-
6
Lag-Utskottets Be tänkande j N.-o 5 2.
ders vid tre Riksdagar ”stadigt vidhållna mening”, en sådan uppgift icke
så aldeles Öfverenstämmer med förhållandet. Väl har allmänna opinionen
varit temligen ense om nyttan af att inskränka rältegångs-instansernes antal
till blott trenne, för att befordra större skyndsamhet i lagskipningen;
äfvensom man funnit Kämners- och Lagmans-Rätterne härvid företrädesvis
böra komma i fråga till indragning. Men man har lika allmänt erkänt
nödvändigheten af att tillika tillse, det man icke vid en sådan indragning,
genom Öfver-Rätternes belastande med alltför mycket arbete, snarare motverkade
det åsyftade ändamålet; och i denna ytterst vigtiga del af frågan
hafva meningarne varit betydligt skiljaktiga. Hvad man i detta hänseende
beslutade 1829 och 1834, frångick man åter 1840; och detta, såsom det
synes Utskottet, på goda skäl. Det skulle onekligen blifva ganska vådligt
att i första Domstolens hand, serdeles der den beslår af blott en lagfaren
person, lägga sådan myndighet, att domslutet blef utan appell, antingen
till följd deraf, att det omtvistade ej uppgick till eLt visst värde, eller till
följd af svårigheten för en mindre bemedlad part att kunna fullgöra domen
inom den för sakens fullföljande bestämda tiden. Dessutom förekommer
härvid äfven en annan omständighet, som förtjenar alt noga öfvervägas.
Vår Rättegångs-ordning är nemligen så enkel, att hvilken part
som helst kan, utan behof af sakförares biträde, sjelf utföra sina rättegångar,
der Domstolens afstånd ej sådant hindrar; och så tillgår äfven merändels
vid första instansen. Men just i följd häraf händer ej sällan, att
enfaldigare parter, som ej förstått alt i rättegångens början framdraga all
den nödiga bevisning, hvarpå de kunna hafva tillgång, först genom den
dom, som gått dem emot, blifva upplyste om hvad som i bevisningen brister;
och det kan ej vara med billighet förenligt att, under sådane förhållanden,
blottställa hvarje tappande part för alla de kostnader och förluster,
som doms fullgörande medförer, innan honom iemnas tillfälle att, genom bevisningens
completterande i andra instansen, få sin måhända ofta i sjelfva
verket rättmätiga talan godkänd.
Men, lika litet som Utskottet således kan godkänna de af Rikets Ständer
först antagna correctiven mot IIof-Rätternes öfverhopande, lika litet
kan Utskottet finna det correctiv tillräckligt, som vid sista Riksdagen antogs
såsom tillfyllestgörande. Om än rättigheten för en kärande part, som
vunnit vid första Domstolen, att i vissa fall emot borgen söka verkställighet
å domen, utan afseende å vederpartens erlagda vad, må vara i andra
hänseenden gagnelig, på sätt Utskottet skall söka ådagalägga uti ett sednare
Lag-UtskoUeCs Betankandcj N-o 52.
y
Betänkande, der delta ämne serskild t kommer alt behandlas, är det likväl
olänkbart, alt en sådan rättighet skall kunna visa något verksamt inflytande
i det hänseende, hvarom här är fråga. Ty då Hof-Rätterne nu knappt
medhinna sina functioner såsom tredje instans, under det en mängd tvister
hejdas vid andra instansen genom stadganden om summa appellabilis
och fullgörande af dom, lärer man näppeligen kunna föreställa sig, att, sedan
man borttagit dessa stadganden, Hof-Rätterne skulle kunna i oförändradt
skick blifva tillräcklige såsom andra instans, endast till följd af en åt kärande
parter, som vunnit vid första instansen, medgifven, men kanske sällan
begagnad rättighet att, emot ställd borgen och återbetalnings-skyldighet
med ränta, ifall han sedermera tappar, söka verkställighet å domen.
Efter Utskottets åsigt återstår alltså endast det, hvarmed Lag-Coraiteen
börja t, eller ett öppet erkännande, att den ifrågavarande reformen
svårligen kan utföras annorlunda, än i sammanhang med Hof-Rätternes förstärkande.
Men om detta erkännes, måste man ock erkänna, att frågan i
sjelfva verket har den vidsträckta omfattning, att den icke, med något hopp
om ändamålsenligt resultat, lämpar sig i sine delailler till behandling af
Rikets Ständer i första hand. Ämnet innefattar icke blott frågan om vissa
Domstolars indragning och de lagförändringar, som deraf föranledas, utan
äfven frågan om de qvarstående Domstolarnes organisation på lämpligt sätt,
så väl hvad Öfver-Rätterne angår, som i afseende på Under-Rätterne i de
städer, der behofvet påkallar domstolens fördelning på flere divisioner. I
förra hänseendet, eller beträffande den mängd af serskilde lagstadganden,
hvilkas upphäfvande eller förändring erfordras, förekommer, att, om äfven
Utskottet, med tillhjelp af föregående Riksdagars arbeten, skulle kunna
framlägga ett antagligt förslag till de nödiga förändringarne i allmänna lagen,
återslå dock, på sätt jemväl i Högsta Domstolen blifvit anmärkt, alla
de serskilda, tid efter annan utfärdade, författningar, som innehålla föreskrifter,
rörande de till indragning föreslagneDomstolarne; och redan mot svårigheterna
vid eftersökandet af alla dessa författningar jemte den behöfliga granskningen
deraf, för att tillse, i hvad mon de borde upphäfvas eller ändras, skulle sannolikt
Utskottets resourcer i både tid och förmåga stranda. Men ännu mindre kan det
äskas, alt Utskottet skulle kunna uppgöra något fullständigt förslag till de qvarstående
Domstolarnes forändrade organisation; helst frågan härom, vid det förhållande,
att städerne sjelfva bekosta sina Domstolar, icke lärer kunna afgöras,
hvad Stads-Rälterne angår, utan att vederbörande blifvit hörde, och i
afseende på Hof-Rätterne erfordras en pröfning af ej mindre behofvet af
ökade statsutgifter, än äfven statens tillgångar att dessa ökade utgifter be
-
8
L*j-Ut kottets Betänkande, N-o 5 a
strida, hvilken pröfning helt och hållet ligger utom gränsen för Lag-Ut
skoltets
grundlagsenliga befattning.
.
På grund häraf, och då likväl Utskottet för sin del å ena sidan instämmer
i föregående Ständers åsigt om sjelfva principen för den ifrågavarande
reformen, eller nyttan af rättegångsinstansernes reducerande till
blott trenne, samt Utskottet derjemte tror, att den tillökning i statsutgifter,
som för reformens utförande på ett ändamålsenligt sätt efter all sannolikhet
kommer att erfordras i och för de nuvarande Hof-Rätternes förstärkaiyde
till antal eller personal, ingalunda bör utgöra ett hinder för utförandet,
så framt ej dessa utgifter skulle finnas blifva för statsverket alltför betungande,
men Utskottet å andra sidan jemväl är af den tanke, alt saken ar
af för mycken vigt, för att annorlunda, än i sammanhang med alla nödiga
garantier mot möjligen uppkommande olägenheter, böra beslutas och verkställas,
snart sagdt på försök; anser Utskottet sig endast i så måtto kunna
biträda de nu väckta motionerna i ämnet, att Utskottet tillstyiker,
det Rikets Ständer måtte besluta en underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj.t, deruti Rikets Ständer, med åberopande af de
skäl, Rikets Ständer tillförene yttrat för Kämners- och Lagmans-Rätternes
samt, i sammanhang med dessa sistnämnde,
Riddare Syne Rätternes afskaffande och rättegångsinstansernes
inskränkning till blott trenne, i underdånighet anhålla, att, derest
berörde Domstolars indragning finnes kunna på ett ändamålsenligt
sätt verkställas, utan att å ena sidan rättegångsordningen
i öfrigt behöfver undergå sådan förändring, hvarigenom
utvägarne till ändringssökande för parter i allmänhet
för mycket försvåras, eller å andra sidan statsverket alltför
mycket betungas med ökade utgifter för de nuvarande Hof-Rätternes
förstärkande till antal eller personal, Kongl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och, efter vederbörandes hörande, i Nådig
Proposition vid nästa Riksdag, eller sä fort ske kan, för Rikets
Ständer framlägga ett fullständigt förslag, e] mindre till
alla de förändringar i allmänna lagen eller serskildt utfärdade
författningar, hvartill den ifrågasatta indragningen föranleder,
än äfven till den förändrade organisation af de öfrige all
männa Domstolarne, som i sammanhang härmed kan finnas af
behof vet påkallad.
Stockholm den 17 December 1844.
Re
-
Lag-Utskottets Betänkandej N.-o 5a,
Reservationer.
9
af Herr Friherre Stjernsledt: ”Frågan om indragning af KämnersRätter,
Lagmans-Rälter och Riddare- Syne-Rätter, eller, med andra ord, om
införande i vissa delar af en bättre rättegångs-ordning, än den nu gällande,
synes inom nationen hafva vunnit sådane sympathier, att nämnde fråga’
icke kan falla. Utgången af striden emellan dem, som ifra för bibehållande
af det nuvarande rättegångssättet, och dem, som deri önska ändamålsenlig
förändring, är följaktligen ej oviss, om än någon tillfällig fördel kan af
de förre tillkämpas, och införandet af den utaf nationen önskade reformen
derigenom fördröjes. En sådan fördel torde kanhända tillkomsten af förestående
Betänkande vara. Möjligtvis blir den dock utan menlig påföljd
för sakens framgång, så framt det lyckas mig att i den reservation, jag nu
emot Betänkandet i denna del afgifver, framställa ett förslag, som vinner
Rikets Höglofl. Ständers bifall.
Till en början anser jag härvid det vara nödigt att fullständigare, än
uti Betänkandet skett, anföra de skal, som tala för den ifrågasatta inskränkningen
i Domstolarnes antal. Dessa skäl, af Rikets Ständer vid trenne föregående
Riksdagar åberopade, äro: att mångfaldiga olägenheter härflyta af
nödvändigheten att genomgå de flere instanser, nu gällande rättegångsordning
bestämmer; att vid granskning af det förhållande, som härutinnan
tillförene egt rum, inhemtas, att den äldre Domstols-inrättningen i Sverige
endast hade tre instanser, hvilket antal äfven 1734 års lag syntes hafva
åsyftat att bibehålla, enär den benämnde såsom allmänna Rätter och Domstolar
blott Härads-Rätt och Lagmans-Rätt på landet samt Kämners-Rätt
och Rådstufvu-Rätt i staden, och öfver dessa Hof-Rätt, som vore Konungens
Högsta Nämnd, emot hvars dom ingen egde att vädja; att den revision,
hvilken, i följd af tillåtelsen att anhålla om Konungens pröfning af
Hof-Rättens dom och utslag, bifvit inrättad och tid efter annan på olika
sätt organiserad, väl efter hand iklädt sig egenskapen af en allmän Domstol
och i sjelf va verket varit att anse såsom en fjerde instans, redan innan
den såsom sådan i nu gällande Grundlag erkändes och stadgades under
namn af Konungens Högsta Domstol; men alt den tillökning i instansernes
antal, hvilken sålunda tillkommit, hade, långt ifrån att gagna de
rättsökande, fastmer endast åstadkommit långsamhet i lagskipningens gång,
utan att öka dess säkerhet; att frågan derföre blott är, huru en instans
lämpligast kan åter borttagas och skyndsamhet i lagskipningen, utan säker
Bih.
till R. St. Prot. 1844. 7 Samt. 1 Afd. 15 Haft.
2
,0
Lag-TJIslottets Betänkande, IV.o 52.
hetens förnärmande, derigenom befordras; att allmänna meningen jemväl
häruti uttalat sig i den nästan enhälliga önskan, a 11 Lagnians-Rälterne- och
Kämners-Rätterne, såsom begge öfverflöd ige och derjemte, isynnerhet de förra,
för Jagskipningen hinderiige, måtte afskaffas; att grunden till denna
mening, hvad Lagmans-Rälterne angår, är den, dels att, då i Lagmanssyn,
likasom i Härads-Rält, endast ordföranden vore lagfaren och hos Lagmans-Rättens
ordförande ej i allmänhet förutsattes större grad af kunskap,
skicklighet, erfarenhet eller oväld, än hos Härads-Rättens, parterne saknade
anledning att sätta större förtroende till Lagmans-Rättens domslut , än till
Härads-Rättens, och dels förnämligast, att, enär lagtima Lagmans-Ting höljes
endast en gång om året, ett helt år från den dag, då Härads-Rättens
heslut meddelades, stundom ginge förbi, innan målet kunde, utan bekostande
af urtima Ting, hos Lagmans-Rätten fullföljas, och, i fall målet då måste
uppskjutas till nästa lagtima Ting, åter ett helt år, innan LagmansRättens
dom eller utslag erhölles; att, hvad åter Kämners-Rätterne beträffar,
deras umbärlighet tilliäckligen ansetts bestyrkt af det förhållande, att
af de städer, der Kämners-Rätt ej vore, några hade dubbelt större folkmängd
än eu del af dem, i hvilka Kaniners- Rälter funnos, utan att rättvisans
skipande eftersattes mera i de förra än i de sednare; och aLt af Lagmans-Rätternes
indragning biifver en följd, att den serskilda Öfver-Rä.t for
vissa ego- och rågåogstvister, som i lagen benämndes Riddare-Syne-Rält, bör,
i sammanhang härmed, afskaffas.
Rikets Ständer, hvilka, enligt hvad ofvan är riänondt, vid de tre sislförflutne
Riksdagarne beslutat omförmälde Domstolars upphörande, hafva
dervid icke fästat något villkor om förändrad organisation af Hof-Rätlerne,
utan tvärtom bestämdt förklarat, att den ifrågaställde indragningen af nämnde
Domstolar både borde utan uppskof försiggå och jemväl kunde genom några
mindre betydliga ändringar i nu gällande lag till vägabringas. En lika åsigt,
i afseende på ändamålsenligheten och fordelarne af berörde Domstolars'afskaffande,
samt verkställbar!^ten deraf utan samtidig förändring i HofRätternes
organisation, har blifvit uttalad ej allenast dl åtskillige bland
Laa-Comitéens granskande Ledamöter, utan ock af nuvarande Lagberedningens
pluralitet; äfvensom samma åsigt blifvit gillad af Högsta Domstolens
fleste Ledamöter, hvilka meddelat yttrande öfver Rikets Ständers vid sista
Riksdagen framställda förslag i ämnet, samt en stor del al de bland beroälde
Domstols Ledamöter, som öfvervarit granskningen af förslaget till
Ny Civil-Lag och Rikets Ständers vid I8d4 års Riksdag fattade beslut i
samma ämne. Häraf torde vara temligen uppenbart, att Ulskoilets yttrade
Lag-Utskottets Betänkande, N;o 52.
1t
tanke, \.tt den ifrågavarande reformen svårligen kan utföras annorlunda,
än i sammanhang med Hof-Rätternes förstärkande”, ingalunda delas af allmänna
opinionen. Det kan väl icke bestridas, att Hof-Rätternes göromål, i
händelse den ifrågasätta rörändringen antages, troligen kommo alt ökas, men
till hvilken grad, kan för närvarande icke med ringaste sannolikhet beräknas.
Någon grund för beräkning af det ökade antal mål, som, i fall La«-  mans-Rätterne indragas, skulle komma att i Hof-Rätt fullföljas, kan nemligen,
såsom redau förut finnes i officiella handlingar jttradt, icke hemtas
från summan af de mål, i hvilka nu vid Lagmans-Rätls dom fått bero
Lättheten att i hemorten hos Lagmans-Rätten fullfölja en tvist och deri
ringa kostnad, som dermed är förenad, jemte en mängd tappande parters
beräkning ntt uppehålla verkställigheten af en för dem menlig dom, hvilket
andamåls vinnande genom Lagmans-Rättens blott en gång om året inträffande
sammanträden främjas, äro omständigheter af mycken vfft- och
cdnc\ Öf'r!8t k"n™ anlaSas’ att< om mä|en från Härads-Rätten alltid
skola fullföljas hos Hof-Ralten, dermed större kostnad är förenad parterne
skola vara mera angelägna att vid Härads-Rätten utreda sina tvister och
åstadkomma fullständig bevisning, derigenom domstolen får lättare alt meddela
ett rättvist domslut, och på samma gång anledningarne till ändrings
sökande uiidanrödjas, Den, som har grundad öfvertygelse om rättvisan af
sin talan i en vigtig sak, men tappat, underlåter icke att hos Hof-Rätten
söka ändring; hvaremot i en sak af ringa betydenhet, eller der parten sjelf
hysei tvifvel om rättmätigheten af sitt anspråk, lian framdeles lika lätt låter
bero vid Härads-Rättens, som han nu nöjt sig med Lagmans-Rättens
dom; hvarförutan bland antalet af Lagmans-Rätternes domar finnas många
derigenom hufvudsaklig pröfning af målet ej egt rum, utan den vädjande
endast förklarats harva förlorat sitt vad och vederparten blifvit tillerkänd
ersättning för sin svarandetalans bevakande. Om den grundsats Rikets
Ständer vid förra Riksdagen hyllade, att den vinnande må i vissa mål
utan hinder af vederpartens ändringssökande, erhålla verkställighet å första
domstols beslut, så vida ändringssökandet derigenom ej onyttigt bl ifver
tillämpas på alla mål, måste sådant jemväl i högst betydlig mou minska
antalet af de rättegångar, som blott i afsigt att erhålla anstånd med betal
ningen af en ostridig skuld, nu fullföljas i högre Rätt, enär den tappande
enligt mitt förmenande, ej kan undgå att inse, att genom ändringssökandet
da mera foga stode att vinna; äfvensom genom antagandet af förenklade
arfslagar och afskaffande af atskilhge ännu qvarstående serskilda Domstolar
färre aifstvister, än tillförene, skola uppkomma och svårigheten för parl, att
IS
Lag-VIskottets Betänkande j N.o 5a.
i allmänhet bedöma, vid hvilken Domstol han hör sin sak anhängiggöra,
försvinna, samt följaktligen antalet af dylika frågor, som nu ofta utgöra föremål
för Hof-Rätts pröfning, jemväl förminskas.
Ehuru, såsom jag förut yttrat, man icke kan med någon sannolikhet
beräkna antalet af de mål, hvarmed Hof-Rätternes arbeten skulle, genom
den föreslagna förändringen, ökas, tror jag dock, på ofvan anförda skal,
att tillökningen ej kan blifva så betydlig och olägenheterna i följd deraf
så stora, att förslaget derföre bör ogillas. I allt fall, om än det blifver
nödvändigt att, efter det Lagmans-Rätterne blifvit indragne, antingen inrätta
flere Hof-Rätter eller öka antalet af Ledamöter i de nuvarande, så
att de kunna på flera divisioner fördelas, har man åtminstone då för eu
sådan organisation fått någon ledning, som för närvarande helt och hållet
saknas, hvadan organisationen, nu verkställd, snart sagdt skulle komma att
ske på måfå; och enär reformen är både ändamålsenlig och behöflig, bör
man väl icke af fruktan för ökade statsutgifter, de der sannolikt jemförelsevis
ej kunna blifva serdeles stora, låta afhålla sig från antagande af samma
reform.
.
.
För öfrigt är, efter mitt förmenande, så mycket mindre lämpligt att i
denna fråga, °der Rikets Ständer både ega och kunna sjelfve för deras del
besluta, ingå till Kongl. Maj:t med den af Utskottet föreslagna skrifvelse,
innefattande endast en underdånig anhållan, som det är allmänt kändt, att
Kongl. Maj:t redan åt frågan om indragning af berörde Domstolar egnat
Sin höga uppmärksamhet, och följaktligen en sådan skrifvelse synes vala
nära nog aldeles öfverflödig.
Beträffande åter Utskottets yttrande, ”att, om äfven Utskottet med tillhjelp
af föregående Riksdagars arbete skulle kunna framlägga antagligt förslag
till de nödige förändringarne i allmänna lagen, återstode dock, på sätt
jemväl i Högsta Domstolen blifvit anmärkt, alla de serskilda, tid eitei annan
utfärdade författningar, som innehålla föreskrifter rörande de till indragning
föreslagne Domstolarne; och redan mot svårigheterne vid eftersökandet
af alla dessa författningarjemte den behöfliga granskningen
derafj för att tillse, i hvad mon de borde apphäfvas eller ändras, skulle
sannolikt Utskottets resourcer i både tid och förmåga strandaså måste
jag anmärka, att Utskottet lärer sakuat, icke tid och förmåga, utan, till
följd af Utskottets tanka i sjelfva saken, endast vilja, att företaga^ berörde
arbete helst vid öfverläggningen i ämnet för Utskottet varit att tillgå Högsta
Domstolens Protocoll för den 18 Mars 1841, deruti finnes intaget ett af
Herrar Justitice-Råden Bredberg, Engelhart, Backman och Nordenstolpe,
Lag-Ut skottets Betänkande j N-o 5a.'
j3
efter granskning af Rikets Ständers vid då pågående Riksmöte fattade beslut,
angående indragning af Kämners-, Lagmans- och Riddare-Syne-Rätter,
uppgjordt förslag till Contra-proposition i ämnet, hvilken desse Högsta Domstolens
Ledamöter i underdånighet tillstyrkt Kongl. Maj:t att till Rikets
Ständer aflåta, och b vilket förslag inom några få rader innefattar, bland annast,
just ett sadant, åtminstone enligt min åsigt tillfyllestgörande, stadgande,
so in Utskottet för sin del ansett vara så svårt att åstadkomma.
I fullkomlig öfverensstämmelse med berörde förslag till Contraproposition.
, som i de flesta delar är lika lydande med Rikets Ständers beslut
vid nyssnämnde Riksdag, och, i hvad det derifrån skiljer sig, eger ett
uppenbart företräde, såsom i fråga derom, att, enligt förslaget till Contrapropositionen,
vinnande part alltid skulle ega att å första Domstols beslut}
änskönt vad deremot erlades , erhålla verkällighet emot borgen,
så vida ej samma vad derigenom blefve onyttigt, och att, vid fullföljd,
ifrån Hof-Rätt till Konungen, skyldighet skulle inträda för den ändringssökande
att utgifva hvad honom blifvit åidömdt, ehvad Hoj-Rättens
dom öfver ens stämde med Under-Rättens eller icke; samt med anledning
af Riksdags-fulImägtigen Fr. von Zweigbergks hos Hederv, BondeStåndet
vid innevarande Riksmöte väckta och till Lag-Utskottet remitterade
motion om ändring uti stadgandena angående summa apellabilis vid alla
Domstolar, öfver hvilken motion Utskottet i ett sednare Betänkande aUifver
serskildt yttrande, vågar jag nu hos Rikets Ständer vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer matte för deras del besluta, att en författning må utfärdas,
hvarigenom stadgas, som följer:
1:0 Alla Kåmners-Rätter skola frän och med den 1 Januarii 18A6
upphöra, och sådane mål och ärenden, som, enligt lag och serskilda
författningar, nu höra till Kämners-Rät t, derefter omedelbarligen upptagas
af Radstufvu-Rätt, på sätt för närvarande sker i de städer, der
Kämners Rätt ej är; börande jemväl de mål, hvilka intill nämnde
dag blifvit hos Känners-Rätt anhängigegjorde, men då ännu icke äro
af slutade, öfverlemnas till vederbörande Rådstufvu-Rätt, att der vidare
handläggas.
2:0 Likaledes skola alla Lagmans Rätter upphöra, på det sätt, att
vad, som emot Härads Rätts eller Härads- Syne-Rätts beslut erlägges
eller anmäles sednare än tre veckor före lagtima Z a g m ans- Fin g år 18 A5
samt ej å det Tinget fullföljes_ bör hänvisas till fullföljd i vederbörande
Hof-Rätt, såsom här nedan sägs, och att de saker, hvilka, å Lag
-
Lag Utskottets Betänkandej N.o 52.
mans Ting fullföljde, icke derstädes innan nyssnämnde års slut afgöra-,
skola äfven till vederbörande Hof-Rätts handläggning öfverlemnas.
3:o Riddare-Syne-Rätter varda ock, ifrån och med 1840 års slut,
af skaffade: och skall med fullföljd från Härads Syne Rätt af tvister om
e<wr och bolstada skäl, samt dessa måls behandling i Hof-Rätt och hos Konungen
förhållas, på sätt här nedan i denna förordning stadgas. Dock
skall den, som ej nöjes åt dom, den Lagmans-Syne-Rätt gifver före slutet
af nämnde är, ega att, såsom hittils tillåtet varit, Riddare- Syn hos
Konungen begära. Har Lagmans-Rätt dömt till Syn; men saken ej
med slut afhulpit före den 1 Januarii i8f6; varde den till vederbörande
Hof-Rätts behandling öfverlemnad.
j:o I sammanhang härmed varda nedannämnde lagrum dels upphäfne
och dels ändrade, på sätt, som följer:
Rättegångs-Balken,
I G a p.
1 §•
Åf denna sådan den lyder i kong!. Förordningen den 18 December
1823. ändras forsta punkten sålunda:
Under Rätt å landet är Härads Rätt: der dömer Häradshöfding
med Tolf Bönder, som i Häradet bo och dertill valde äro.
2 och 3 §§.
Dessa §§ varda till all kraft och verkan upphäfue.
Följande §§. i detta Capitel ändras till denna lydelse:
4
§.
Under Rätt i stad, är Rädstufvu-Rätt. Der ege stadens Borgmästare
och Rådmän döma.
5
§.
Öfver dessa äro Hof-Rätter, dit rättegångs saker från Under-Rätterne
komma måge, som framdeles i denna Balk sägs.
8 §.
Häradshöfding skall denna ed svärja inför Hof-Rätten Ar han
fjerran derifrån stadd, eller kan han sig der ej infinna, förr än Ting
'skall hållas; förordne Hof-Rätten, hvar det ske må. Nämndeman lägge
eden af å Tinget. Borgmästare och Rådman göre ed sin å Rådstufva,
Lag-UIskolUts Betänkande, N:o 52-
j5
i närvaro af Konungens Befallningshafvande , eller den han i sitt ställe
förordnar.
. 10 .§•
Denna §, sådan deri lyder i omförmälde Kong]. Förordning, ändras
sålunda:
JVu häfver Häradshöfding förfall, att han sitt Embete ej förrätta
kan; kungöre det Hof-Räten. Prof vas det lagligt, förordne HofRätten
en skicklig man, som Embetet i hans ställe förestår. Samma lag vare
om Borgmästare, der Råds tufvu-Rätten utan honom ej domför är.
Häfver Nämndeman förfall och varder förthy Härads-Rätten ej domför,
eller saknas eljest fulltalig Nämnd, i andra fall än det, som i i3
Gap 4 § sägs: kalle Häradshöfding af de bönder, som närmast bo, en
eller flere, efter thy som behofvet fordrar.
Tredje Capillet om Lagmaus-Tiug upphätves.
4 C a p.
Öf\ piskriften af delta C/>pitel ändras sålunda:
Huru serskildt Härads Ting skall hållas, fom kallas urtima Ting.
2 §*
Sista punkten i denna § eller omen: 'om serskildt Lagmans-1 ing vare
lag samma” uteslutes.
Femte Capillet om Kämners-Rätt upplräfves.
6 C a p.
Om Rådstufvu- Ratt.
Detta Capitel kommer att erhålla följande lydelse:
1 §.
Staden med de egor, som dit lyda och inom dess rågång belägne
äro, vare Rådstufvu-Rätts domsaga.
2§.
I de städer, der målens antal sä fordrar, böra flere afdelningar
af Rådstufvu Rätten vara, och göromålen dem emellan fördelas, såsom
å hvarje ställe lämpligast finnes; dock så, att Lagfarts-, Intecknings-,
Äktenskaps förords-, Boupptecknings-, Arfs,- Testamenls- och Förmynder
i6
Lag-Utskottets Betänkande, N;o 5a.
skaps-ärenden samt frågor om rätt till börd och lösen af fast egendom
för hela staden till en och samma afdelning höra.
3 §.
Hvar måndag, eller, när helgedag å måndag inträffar, nästa säcknedag
derefter, skall Rådstufvu Rätt hållas; träde ock Rätten desse
mellan tillsamman, så ofta det tarfvas och Ordföranden derom tillsäger.
Då skola Borgmästare och Rådmän klockan tio till Rådstufva komma.
'4 §•
Vid årets början, innan Rådstufvu-Rätt första gång till domsäte
träder, skall gudstjenst hållas.
5 §.
Rådstufvu-Rätts dombok skall skrifvas under af alla, som i Rätten
sitta; och varde den, med saköres-längd, till Hof-Rätten sänd inom Michaelsdag
året derefter, vid bot Tjugu daler. Eger staden sjelf sakören;
då är ej nödigt saköres-längden till Hof-Rätten sända. Huru med dombok,
som af Rådstufvu-Rätt i Stockholm hålles, förfaras skall, är särskildt
stadgadt.
9 C a p.
Följande två §§. af detta Capitel skola hafva denna lydelse:
15'
Kommer ej Häradshöfding till laga Ting, utan låter Rätten ligga
neder; bote Trettio daler, der han ej laga förfall viser, och guide dem
skadan åter, som Rätten sökte. Blifver han en Tingsdag ute, då Ting
flera dagar står; böte Tio daler. Försummar han Sjn eller urtima
Ting, vare bot hälften mindre.
3 §.
Kommer ej Borgmästare till Rådstufva den dag rättegång skall hållas;
böte Tre daler, och Rådman, som blifver från Rätten ute, Två
daler.
10 Cap.
Lag-V skottens Betänkande N:o 5i.
n
io ca p.
5 §.
Slutet af denna § "gånge dermed, som i 6 Cap 1 § sagdt är’' ändras
till följande lydelse;
dö me derom Rätten i samma stad.
27 §.
Andra punkten i denna § eller orden: ”i staden gånge om dessa mål,
som sägs i 5 Cap. I §” ändras till denna lydelse:
2 staden skall Rddstufvu Rätt dessa mål upptaga.
11
Ca p.
Följande två §§ af detta Capitel erhålla denna lydelse:
4
§.
Käranden vare skyldig, att låta svaranden fä stämningen fjorton
dagar förut, der han inom häradet bor: utom häradet eller i annan stad,
tre veckor: utom Länet, sex veckor: i tredje eller fjerde Länet, eller
längre bort, nio veckor. Stockholms stad räknas för serskildt Län. Är
den utom Riket, som stämmas skall; hafve sex månaders tid ifrån det
han stämningen fick. Der stämning, genom offentligt anslag, sker &
Rättens dörr, skall ock sex månaders dag föreläggas. Om stämning i
Concursmål är serskildt stadgadt. I alla dessa fall der stämning fordrar
längre tid, än om lysning till Ting stadgadt är, må den svarande
stämmas till viss månad, och underrätte han sig sedan sjelf å hvad
dag Tinget hållas skall.
7 J J
5
§■
Tdl Rddstufvu Rätt stämmes åtta dagar förut; utan så är, att målet
e) tål uppskof och derå förr svaras kan.
12
Cap,
2 §.
Första punkten af denna §, sådan den lyder i Kongl. Förordningen
den 12 Mars 1830 ändras på följande sätt:
År någon förfallolös borto, dd han ropas af Rätten fram att kära
eller svara, böte Två daler.
Bih. till B. St. Prot. 1844. 7 Sand., 1 Afd,, i5 Hdft•
3
,8
Lag-Utskottets Bejakande N.o St.
'*
5 §.
Denna § varder till all kraft och verkan upphafven.
*7 §•
Sista punkten i denna §, ”är någon borta från Lagtäans-Syn; vare lag
samma; dock må man ej der vädja mot, utan gånge dermed, som i 25
Cap. 10 § stadgas," upphäfves.
13 Cap.
Följande tre §§ i detta Capitel ändras sålunda:
2 §.
Jäfvar någon Domaren obeskedliga; böte i Under-Rätt Tjugu daler,
i Hof-Rätt Femtio daler.
3
§•
Prof vas jäf lagligt emot Häradshöfding, eller Borgmästare i den stod,
der ej mer än en Borgmästare är, och Rådstufvu-Rätten utom honom ej
finnes domför; förordne Hof -Rätten en annan i hans ställe, på kärandens
begäran och kostnad, och stadne den kostnad sedan ä den, som
saken tappar.
4
§.
Jäf vas någor i Härads-Nämnd; sätte Häradshöfding, om det tarfvas,
annan i hans stad, så länge det mål slites. Jäfvas Rådman, nämne
Rådstufvu-Rätten den i hans ställe sitta må, der Rätten ej annars
domför är. Är Rådstufvu-Rätten aller jäfvad; förordne derom HofRätten.
Nu kan så hända, att så många af Hof-Rättens ledamöter
jäfvade varda, att Rätten i thy mål ej fullsuten är; gifve Hof Rätten
det Konungen tillkänna, då Konungen förordnar andra i deras ställe.
Ej må någor i Hof-Rätten jäfvas. der son eller måg i Under-Rätten
dömt; utan så är, att de för Embetesbrott der lagliga anklagade varda.
14 C a p.
1 och 2 §§ af detta Capitel ändras till följande lydelse :
1 §•
1 Under-Rätt bör kär omålet mundtliga föreställas, der sakens vigt
och vidlyftighet eller andra omständigheter ej fordra, att det skriftliga
*9
Lag-Ulskottets Betänkande , N-o 52.
ske må; och varde då parterne ej tillåtet, att flera än en skrift hvardera
inlägga, der saken ej är af dess större vigt.
2§.
Kommer käranden till Rådstufvu-Rätt å dag föresattan, och gifver
dess käromål vid offentligt upprop skriftliga in, och svaranden då när
är; skrifve Rätten derå, att han åtta dagar derefter svara skall. Försummar
han då, att ställa sig vid uppropet in, men kommer med svar
innan klockan tolf, höte Två daler. Blifver han alldeles ute, eller
kommer han oberedd utan laga ursägt; böte Fyra daler, och gånge åter
upprop i saken åtta dagar derefter. Kommer han ej ändå med svar in;
böte som sagdt är, och varde på kärandens inlaga i saken dömdt; dock
må han mundtligen höras, om han det förut begär er: vare ock honom
tillåtet, der han tappar, emot domen vädja. Försummar käranden den
dag, då han sin vederparts svar emottaga skulle; böte Två daler.
6 §.
Andra punkten i denna § ändras sålunda :
Hvar, som då förfallolös blifver ute, böte i Rådstufvu-Rätten
Fem daler, i Hof Rätten Tio daler.
8 §•
Denna § ska!! lyda sålunda:
Skri f ver någor, eller talar inför Rätta, det han vet ej sannt vard
och vill Domaren dermed förleda; varder han derom öfvertjgad;
böte i Under-Rätt Tio daler, i Ilof-Rätt Tjugu daler, eller mera, allt
som Domaren det prof var.
9 5.
Första punkten af denna § erhåller följande lydelse;
Vrångoed mäge parterne ej äska af hvarannan i någon Rätt ; dock
ege Hof-Rätt, då hufvudsaken dit kommen är, pålägga endera parten,
eller begge, denna vrångoed utan uppskof i rättegången svärja, om sanning
ej annars utletas kan.
15 C a p.
15 och 16 §§ i delta Capitel skola lyda sålunda:
15 §. "
Alla ega Rätten heder och vördnad visa: Ty skall ej någor 1 stål
-
ao
Lag-Utskottets Betänkande, N-o Si.
let för laga fullmäktig, låta öjvermaga, tjenstedräng eller annan otjenlig
gifva dess skrijter in, eller till mundtligt förhör skicka; gör det
någor; böte i Under-Rätt Fem daler, i Hof-Rätt Tio daler.
16 §.
Tager någon sig talan för Rätta i den sak, der han hvarken
är målsegande eller ombudsman, eller eger å Embetes vägnar kära och
söka, eller efter lag dertill lof häfver ; böte i Under-Rätt Fem daler,
i Hof-Rätt Tio daler, eller mera, som saken är till. Sker det hos Konungens
Befallningshafvande; böte Fem daler, Konungens ensak: fylle
ock i dessa fall allan skada.
16
Gap.
1 §\
Andra punkten i denna § ändras till följande lydelse :
Nöjes endera parten ej deråt; gifve han det Rätten tillkänna genast,
eller sist innan nästa dag tilländagått och lägge sedan dess besvär
in i Hof-Rätten, inom hälften af den tid, som i lagvadda saker
föreskrifven är; vare ock Domaren skyldig att teckna å Utslaget
hvad dag, klockan före tolf, det ske bör.
17
C ap.
3 §.
Fjerde punkten af denna § ändras sålunda:
Kommer ej vittne, som stänidt är; böte i Under Rätt Tre daler, i
Hof-Rätt Fem daler: och lägge Rätten sedan viss dag och vite före.
31 §•
Slutet af denna §, sådan den lyder i Kongl. Förordningen den 30
Maj 1835: ”Fäller Lagman någon till ed, då bör lian den gånga, innan
Tinget slutes: är han sjelf ej tillstädes, lägge eden af inför nästa domstol
i orten, inom den tid, som Lagman föreskrifver*, kommer alldeles att utgå»
18 C a p.
3 §•
Första punkten af denna § skall lyda sålunda;
År någor sak genom .vad kommen till Hof-Rätt, och gifver sig
en
Lag-Utskottets Betänkande, N-o 5i
it
en annan först der an; finnes hans talan sådan, som i t & såes zånzge
dermed, som der föreskrifves.
°
°
°
19 C a p.
1 §•
Denna § är sålunda ändrad :
Reser någor bort, dä hans sak för Rätta är, utan han häfver
Domarens of dertill eller laga fullmägtig ställt, och Rätten det kungjort;
bote i Under-Ratt Fem daler, i Hof-Rätt Tio daler, och gånge ej dess
mindre dom i saken.
o o /
20 C a p,
1 •§
Andra punkten af denna § ändras sålunda;
Gåra de det ej; böte så svaranden som käranden,
Tio daler, i Hof-Rätt Tjugu daler.
i Under-Rätt
2l C a p.
„ 4 §•
Denna § ändras till följande lydelse :
Häfver man Under-Rätts dom för sig, men tappar i Hof-Rätten,
da. bor kostnaden å båda sidor emot hvarannan qvittas, der Domaren
C] finner de omständigheter i något mål vara, att endera ändå rättegångskostnad
gälda bör. Aro i saken åtskilliga käromål, och vinna ellei
tappa parterne deri ömsom; då stånde ock hvar sin kostnad.
22 C a p.
1 §•
De två första punkterne i denna § erhålla följande lydelse:
/ Hof-Rätt skall någor af Rättens ledamöter, i lugvadda eller der
instämda, saker, skriftlig berättelse om deras sammanhang Uppsätta, innan
de till dom företagas. I Under-Rätt måge parterne det ej äska, der
Ratten ej sjelf finner, att sakens vigt eller vidlyftighet det fordrar.
Bih. till R. St. Prot. 1844. 7 Samt., 1 Afd., i5 Höft.
4 *
Lag-Utskottets Betänkandet N-o 5i«
aa
2§*
Tredje punkten i denna § skall lyda sålunda:
Sist upptecknas inlagorne, att kunna Rätten föreläsas, efter den
tidt som de inkommit, och Rätten gijve sedan den berättelse till parterne
ut, med förelagd tid och vite, i Hof-Rätten Tio, i Under-Rätten
Fem daler, att den hvar för sig genomse, underskrifva och återställa.
23
Gap.
. J §*
Denna §, sådan den lyder i Kougl. Förordningen den 15 Juni 1818,
ändras sålunda:
A Härads-Ting, så ock vid laga syn i jordatvist må ej dömas, der
ej sju i Nämnden äro. Rädstufvu- Rätt vare domför, der tre i Rätten
sitta. I Hoj-Rätt må ej färre än fem ledamöter döma i mål, som å
ära och lif gå. I andra mål må fyra ledamöter Utgöra domfört antal,
der alle om slutet ense äro.
2 §.
Denna § skall kafva följande lydelse:
När dom å Härads-Ting fällas skull, underrätte Häradshöfding
Nämnden om saken, och de skäl deri äro, så ock hvad lag i thy fall
säger; varder Nämnd från Häradshöfding skiljaktig, galle den mening,
som Nämnden faller på, och svare den för dom sin. Aro ef alla i
Nämnden ense; stånde vid det, som Häradshöfding rättvist prof var.
24
C a p.
.5>
Denna sådan den lyder i Kongl. Förordningen den 10 September
1823, ändras sålunda :
I alla Rätter skall dom offentliga af sägas, å Härads-Ting, så snart
den författad är; och gifve Hät adshöfäing domen skriftliga ut, innan
han från Tingstad reser, om det så tidigt äskas, att det ske kan; gör
han det ej ; böte Tjugufem daler. 1 Rädstufvu-Rätt och Hof-Rätt böra
parterne vid middagstimma dagen förut stämmas, genom anslag å
Rättens dörr, att dom å tidföresattan af höra: dock må Rädstufvu-Rätt
genast och utan anslag dom muntliga eller skriftliga kungöra, der saken
aj ringa värde är; och stånde parterne i thy fall fritt, att taga den
La?-Utskottets Betänkandej N.o S2.
ut eller ej. Tager någor Rättens offentliga anslag bort; böte Tjugu
daler.
11 §.
Denna § är sålunda ändrad:
Nu kunna sådane omständigheter sig yppa långt efter, sedan dom
och utslag fallit, att förklaring deröfver nödig är; den bör ej vägras.
Ar Häradshöfding, som dömt, ej då i samma Rätt; gifve den, som i
hans ställe kommit, förklaring med Nämnden. Äro i Rädstufvu- och
Hof Rätt ej så många qvar af dem, som i utslaget ense varit, att de
dom före äro; då böra de, som sedan der domare blifvit, utslaget förklara
Innehåller den förklaring, som parten gifves, något sådant, som
i utslaget ej är tydliga utsatt; då må vad deremot tillåtas.
25 C a p.
, 1 §.
Denna § sådan den lyder i Kongl. Förordningen den 12 Mars 1830,
ändras sålunda:
Nöjes man ej åt den dom eller utslag, som Hårads-Rätt i hufvudsaken,
å Tinget eller vid laga syn i jordatvist, eller husesyn å frälseeller
skattehemman, fällt häfver; då må han vädja med Tre daler under
Hof-Rätt, antingen genast eller sist innan åttonde dagen gått till
ända, den inräknad, dådomen föll. Häradshöfding skrifve straxt å domen,
att han lagliga vädjat, och sätte dagen ut, då parterne skola till
Ilof Rätten komma, den vädjande, att gifva sin inlaga in, och svaranden
att den anamma, utan stämning eller annan kungörelse; så ock att
borgen förut bör ställas för kostnad och skada, efter thy som i 26 Cap.
stadgas; vare ock den, som vunnit, skyldig att underrätta sig af Domaren,
om vädjadt är; och der sä skett, läte ock han det teckna, till
sm rättelse, å dombref sitt: der må ej fordras serskild betalning före.
Vädja ds båda; gånge dermed sammaledes. Vädja de ej, som nu är föreskri
fvet; stände Härads-Rätts dom fast.
2 §.
Denna § skall erhålla följande lydelse:
Vill den, som under Hof-Rätt vädjat, sitt vad sedan öfvergifva;
kungöre det sin vederdeloman, inom hälften af den tid, som han eljest
skulle till Hof-Rätten komma. Gör han det ej, och kommer ivaranden
dit; njute han betalning för kostnad sin.
24
Lag-Utskottets Betäkande N.o 5u
3 §.
Denna § upphör att vara gällande.
4§.
Denna § skall hafva följande lydelse :
Har ofrälseman, efter offentligt anslag, sökt att afstå all dess egendorn
till sina borgenärer; eller endera makan begärt skillnad i frälse
bo: eller tvist varit om borgenärers rätt och företräde till sådan gäldbundens
gods; sände Härads-Rätt de skrifter, som parterne der vexlat,
till Hof-Rätt in, tre veckor förr, än de skola sig der inställa.
5 §.
Första punkten af denna § ändras sålunda:
I brottmål, ehvad de äro svårare eller mindre, hafve ej någor lof
att vädja, antingen emot värjemålsed, böter eller kostnad och skada,
som Under-Rätt i tliy fall ålagt; utan må den, som ej nöjes åt dess
dom, besvära sig deröfver i Hof-Rätten, inom hälften af den tid, som
lagvadda saker der fullföljas böra.
Sista punkten, så lydande ”om mindre brott, som följa något tvistemål
åt, sägs i 3 Cap. 4 §” upphäfves.
6 och 7 §§.
Dessa §§ upphöra att vara gällande.
9 §•
Denna §, sådan den lyder i Kong!. Förordningen den 29 November
1823, ändras sålunda:
I de saker, som genom laga vad gå till Svea Hof-Rätt från Härads-Rätt
i Upland, Södermanland, IV" st manland, Kopparbergs län,
Nerike och Gestrikland, ingifve käranden sin inlaga innan klockan tolf
på den fyrationde dagen, den oräknad, dä Härads-Rättens dom föll,
eller hafve sitt vad förlorat; ifrån Härads-Rätt i PVermland, Helsingland,
Jemtland, Herjeådalen, Medelpad och Ångermanland på den sextionde
dagen; ifrån Härads-Rätt i fVesterbotten och på Gottland på den
nittionde dagen; i Götha Hof-Rätt frän Härads Rätt i Ö ste r göt hland,
Calmar län, Småland, Skaraborgs och Elfsborgs län på fyrationde dagen;
från Härads-Rätt i Halland, Dahl och Bohus län på sextionde
dagen; i Hof-Rätten Öfver Skåne ooh Blekinge från Härads-Rätt i desse
-
25
Lag-Ulskollets Betänkande N.o Si,
se landskap på den fyrationde dagen. I vexel och sjörättssak vare
tid hälften kortare, att fullfölja vad från Härads-Rätt i hvarje ort
till Ho f-Rätt.
10,' 11, 12, 13 och 14 §§.
Dessa §§ varda till all kraft och verkan upphäfne.
15 §.
Andra punkten i denna § ändras sålunda:
Huru vittnesbörd derom af Rätten gifvas bör, vare lag samma,
som i i § af detta Capitel för Härads-Rätt stadgadt är,
16 och 17 §§.
Dessa upphöra alt vara gällande.
24 §.
Donna § erhåller följande lydelse:
Besinnar han sig, som emot Rådstufvu-Rätts dom vädjat, och vill
e) sitt vad sedan fullfölja, kungöre det vederparten, såsom i 2 § om
Härads-Rätt sagdt är, vid äfventyr, som der stadgadt finnes.
26 C a p.
Öfverskriften till detta Capilcd ändras sålunda:
Huru borgen skall sättas, innan laga vad i Hof Rätt full följes;
så ock huru Under-Rätts dom, deremot vädjadt är, verkställas må.
1 §•
Donna § kommer att erhålla följande lydelse:
Hvar, som från Under Rätt vädjar, ställe för sig två löftesmän,
som borga, begge för en och en för begge, för kostnad och skada, den
han kan skyldig kännas att gälda ; tage deras skrift derå och lägge den
vid sin inlaga i Hof-Rätten in. Nu kan så hända, att han heldre vill
penningar, eller silfver, eller guld, till säkerhet för kostnad och skada
ställa, och sätter det hos Konungens Befallningshaf vande in, eller i taka
händer; då vare ock det för borgen gildt, när domaren det profvat
häfver. Försummar han det, hafve sitt vad och talan emot UnderRättens
dom förlorat.
Dih. till R. öi. Prat. 1844. 7 Sami. 1 AJd,
5 Haft
5
a6
Lag-V(skottets Betänkandej N.o 5a.
2 §■
Denna § ändras sålunda:
Under-Rätts dom, deremot vädja dt är, gånge i verkställighet , efter
thy, som i 3 Cap. 5 § Utsöknings-Balken sägs, der den, som vunnit,
det äskar och vadet ej derigenom onyttigt blefve.
3, 4, 5, 6 och 7 §§.
Dessa §§ varda till all kraft och verkan upphäfne.
27 C a p.
3 §.
Denna § erhåller följande lydelse:
Menar svaranden, att käranden ej bör njuta dess vad till godo,
förthy att han ej ställt borgen för kostnad och skada; gifve dess påstående
skriftliga vid uppropet in, och Hof-Rätten höre vederparten
deröfver. Häfver han det försummat, som i 26 Cap. 1 § föreskrifvet
står, gånge derom efter thy, som der sagdt är. Finnes det annorlunlunda;
då svaras i saken, när anslag deri sker. Vill någondera parten
emot Hof-Rättens utslag i detta fall Konungen söka; göra det å sätt,
som i 3o Cap. 1 och 6 sägs.
28 Cap.
Detta Capitel varder sålunda ändradi:
1 §.
Hvar, som ånyo drager den sak för Rätta, deri dom eller utslag
förr är, som vunnit laga kraft; eller tadlar sådan dom för Rätten,
eller utom; bote för Under-Rätts dom Tio daler; för Hof-Rätts dom
Etthundrade daler. Är det Konungens, plikte med Femhundrade daler.
2 §.
Qväljes Under-Rätts dom för Råtta; döme deröfver den Rätt, der
det sker. Tadlar man sådan dom utom Rätten; döme deröfver UnderRätt
i den ort, der brutet är. Qväljes Hof-Rätts eller Konungens
dom, det skall i Hof-Rätten dömas.
Lag-Viskottets Betänkande, N-o 5i.
27
29 C a p.
1 och 2 §§ af detta C.ipiiel skola hafva följande lydelse:
1 §•
Djerfves någor missbruka rättegång, och emot klara skäl och bättre
vett af arghet drager någon för Rätta; bote i Under-Rätt, ifrån
Tio till Tjugu daler, de fattiges ensak-, och gälde dertill rättegångskostnad,
hinder och skada.
2 §•
Häfver någor tappat i Under-Rätt, och gillar Hof-Rätten i allt
Under-Rätts utslag ; prof ve Hof-Rätten ock, om han för ohemul klagan
gjort sig till ansvar förfallen: finnes det; böte han dä från Trettio till
Etthundrade daler. I dessa fall plikte fullmägtig, som i i5 Cap. 1/;
sagd t är. Orkar den brottslige ej bota; plikte med fängelse, som i
10 Cap. Utsöknings-Balken stadgadt är.
30 C a p.
Detta Capitels öfverskrift skall få en sådan redaktion.
Huru sökas skall, att Konungen må Hof-Rätts dom öfverse; så
®ck huru det, som dömdt är, skall derjörinnan utgifvas.
3 §.
Af denna § .ändras tredje pu-nkten sålunda:
Parten ställe ock borgen för kostnad och skada, som i a5 Cap. om
vad från Under-Rätt föreskrifves.
5 §.
Denna § erhåller följande förändrade lydelse:
Den, som tappat i Hof-Plätt och vill honungen deremot söka, gifve
omant ut hvad dömdt är, och sälle del hos Konungens Befallningshafvande
eller i taka händer. Ar det, hvarom dömdt är, sådant, att
ändringssökandet onyttigt blefve, der dom fullgöras skulle; dä gånge
det ej till fullbordan. Skola penningar efter dom gäldas, och säger lianf
att han dem ej egcr, ej eller silfver eller guld, styrke clet, der veder.
deloman det äskar, med ed sin hos Konungens Befallningshafvande eller
domaren i orten, om det beqvämligare der ske kan; och hafve sedan
lof, men ej förr, att gifva andra lösören dertill upp, med lagu
j3
Lag-Ulskottels Betänkande, N;0 5i.
värde derå. Finnas ej de, gifve då upp gods och jord å landetj eller
hus och tomt i staden, med Rättens bevis, om de för annan gäld häfta
eller ej. Är tvif velsmål, om den egendom svarar emot det, som dömdt
är, och kan det ej mätas, innan tid är inne, att han skall gifva sina
påminnelser i saken hos Konungen in; sätte borgen till dess värdering
derå ske. kan. Gitter han ej någotdera, som nu sagdt är; sätte för
hvad dömdt är full borgen. Kan han ej eller det; ställe då borgen
för sig sjelf, eller träde i fängelse till sakens utslag. År i ett
utslag öfver flera serskilda mål dömdt. och häfver den, som ändring
sökt. det i ett eller flera fall gjort; gälle ändringssökandet deri, och
kåfve i de andra ingen talan. Huru det lyftas må, som utgifvet är,
sägs i 3 Cap. 5 § Utsoknings-Balken. Häfver den, som gifvit gods,
hus eller gård upp till doms fullbordan, ej annat hemvist att tillgå; då
förhålles dermed, som i 5 Cap 8 § samma Balk stadgadt är. Vill den,
som vunnit, ej lyfta det, som utgifvet är, eller kan han ej borgen sätta
; kungöre det stråset Konungens Befallningshafvande eller domaren;
och vederdelomannen tage det åter, och sätte han borgen i stället Om
pröfning af borgen sägs i a6 Cap, 8
; ege ock Konungen att borgen
godkänna, när sä erfordras.
32 C a p.
3 §.
Denna § skall, efter den förändrade redaktion, som densamma, genera
Kong!. Förordningen den 20 Januarii 17/9, erhållit, lyda sålunda:
Jf Häradets lott i sakören, behålla en tredjedel Häradsliöfdingen,
annan Nämnden, tredje häradets I Rådstufvu-Rätt tage Borgmästare
dubbel lott emot Rådman.
Utsoknings-Balken.
3 C a p.
5 §.
Det na § skal! hafva följande lydelse:
Häfver någor vunnit hos Under-Rätt och varder deremot vädjadt:
njute ändå utmätning, och ställe borgen för det han om händer får, eller
läte godset sättas i qvarstadNär godset så utmätt är, må det sedan
ej skingras, eller utom egarens vilja förjttras, förr än saken i Hof
Rätlen
-
Lag-Utskoltets Betänkande, N.-o 52.
2g
Rätten af dömd varder. Tappar han der, gånge det, som utmätt eller i
qvarstad satt är, åter, med dess ränta och afgäld.
6 §.
Första afdelningen af denna §. eller orden: "nu gitter ej den, som
tappat häfver, gifva ut hvad dömdt är, innan saken för Hof-Rätten kommer,
sätte der full borgen före: gitter han ej eller det; ställe då borgen
för sig sjelf, eller träde i fängelse till sakens utslag” skola från lagtexten uteslutas.
Jorda-Balken.
14 C a p.
3 §.
Denna § är ändrad sålunda:
JVu vill någor med den synedom sig ej åtnöja; vädje då under
IJof-Rätt, som i Rättegångs-Balken sägs. Fullföljes vadet, och finner
Hof-Rätten ny syn tarf vas; utnämne Hof-Rätten en af sina ledamöter,
alt synen hålla, och kalle tvä under-domare i orten att honom biträda.
Det Protocoll, som vid synen föres, gifve Hof-Rätts ledamoten till HofRätten
in, och Hof-Rätten döme sedan i saken. Dragés saken under
Konungen och finnes den ej tillräckligen utredd, ändå att syn föregått •
då må ytterligare syn hållas, och nämne Konungen i Högsta Domstolen
dertill en af dess ledamöter; läte ock genom Hof-Rätten kalla två under-domare,
att vid synen biträda. Öfver denna syn skall Protocoll till
Konungen in gif vas, på sätt om den syn, som Hof Rätt förordnat, sagdt
är. Vid dessa syner måge ock vittnen höras, der någon af parterne
det äskar. Göres emot vittne jäf, varde det ändå hör dt; och prof ve
sedan Hof-Rätt eller Konungen jäf vet, så ock hvad verken vittnesmålet
ega må. Finner Hof-Rätten eller Konungen syn nödig, och är den
ej af Under-Rätt hållen, då må Hof-Rätten eller Konungen låta synen
af Under-Rätten verkställas; och pröfve sedan saken.
5:o I öfrigt förklaras alla de serskilde, tid efter annan utkomne
författningar, som angå Lagmans-Rätter, Riddare Syne-Rätter och Kämners-Rätter,
hafva förfallit, i hvad de icke, sä vidt de arvd KämnersRätter,
böra lämpas på Rådstufvu-Rätt, såsom i de förras ställe utaö
Bih.
till R. St. Prot. 1844. 7 Samt. 1 Afd. i5 Höft.
6 °
3o
Lag-TJ(skottets Betänkande , N.o 5a.
rande förste domstol i stad; äfvensom alla de bestämmelser, hvilka, ge~
nom serskilda Kongl. Resolutioner, i afseende på en del Rådstufva-Rätter
gifne äro derom, att emot deras domar ej finge vädjas, der hujvudsaken
ej ginge öfver ett visst värde, till all kraft och verkan upphäfvas.
6:o De i fjerde punkten af denna Förordning stadgade lagförändrin^ar
skola från den t Januari 1846 gälla för alla de mål i hvilka
vad °emot Häradsrätt eller Rådstufva-Rätts dom eller utslag erlägges
eller anmäles, så ock för de mål, hvilka efter nämnde dag från Kämnersrätt
till Rådstufva-Rätt eller från Lagmans-Rätt till Hoj-Rätt oafgjorde
öfverlemnas. Likaledes gälla dessa lagförändringar före i8f5
års utgång i de fall, dä vad under Hof-Rätt dessförinnan eger ruin,
såsom i andra punkten här ofvan sagdt är; och iakttages härvid, att de
mål, hvilka oafgjorde öfverlemnas från Kämners-Rätt till RådstufvaRätt,
eller från Lagmans-Rätt till Hof-Rätt, böra anses och behandlas,
de förra, såsom vore de till Rådstufva-Rätten omedelbarligen instämda,
och de sednare, såsom hade de\genom vad kommit frun Härads-Rätt
till Hof-Rätten; dock att verkställighet å Härads Rätts beslut i sistnämnde
mål ej må äskas; men för alla före den 1 Januari 1846 från Kämner
s-Rätt till Rådstufvu-Rätt, eller inom laga tid efter 1845 års Lagmans-Ting
från Lagmans-Rätt till Hof-Rätt vädjade mål, skola hitintills
gällande föreskrifter, i afseende på vads fullföljande och målens
behandling, i Rådstufvu-Rätt och Hof-Rätt oförändrade tjena till efterrättelse.
Slutligen och jemväl i fullkomlig öfverensstämmelse med Lag-Utskottets
ofvanåberopade, vid sistförflutne Riksdag i ämnet afgifne Betänkande,
får jag fästa Rikets Höglofl. Ständers uppmärksamhet derpå, att, enär hinder
möjligen skulle kunna möta för verkställighet af berörde lagförändring,
vid den tid, som i mitt ofvanståemie förslag omförmäles, samt öfverflyttandet
af Kämners-Rätternes domsrätt till Rådslufvu-Rätterne torde hafva
den följd, att för Stockholm och tilläfventyrs jemväl för några bland de
ofri ge af Rikets Städer, der Kämners-Rätter nu finnas, flera afdelningar af
de nuvarande Rådstufvu-Rätterna blifva erforderlige, hvilket fall i synnerhet
lärer inträffa i förstnämnde stad, der dessutom det egna förhållande eger
rum, att flera serskilda domstolar äro förordnade, som, jemiikt serskilda
stadgandea och författningar, nu såsom första instans upptaga åtskilliga
Lag-Utskottets Betänkande , fl.o 5a.'
judiciella mål, i hvilka besvär Öfver samma domstolars' beslut skola fullföljas
hos Rådstufvu-Rätten, såsom andra domstol, men som, derest endast
en Under-Rätt kommer att finnas i hvarje stad, böra af Rådstufvu-Rätt såsom
första domstol handläggas; så ehuru ej mindre Kämners-Rätterne i
allmänhet, än äfven omförmälde serskilda domstolar i Stockholm lätt kunna,
i mohn af behof, till afdelningar af Rådstufvu-Rätter förändras, blifva
dock åtskillige reglementariska föreskrifter, i afseende på sistnämnda domstolars
organisation, samt målens och arbetets fördelning af nöden; och som
dylike speciella föreskrifter ej synas hafva lämpligt rum i en allmän författning,
samt Rikets Höglofl. Ständer dessutom torde sakna den noggrannare
kännedom om serskilda localförhållanden, förutan hvilken tjenligt förslag,
huru den ifrågavarande förändringen ändamålsenligt må till vägabringas,
ej kan uppgöras, hemställes vördsamt, att, i händelse ofvan intagne
förslag vinner Rikets Höglofl. Ständers bifall, den härom afgående underdåniga
skrifvelsen till Kongl. Maj:t må innefatta det förklarande:
att, derest Kongl. Maj:t anser den af Rikets Ständer beslutade indragningen
ej j kunna verkställas å den i förslaget utsatta tid. Rikets
Ständer i underdånighet Öfverlemna till Kongl. Maj:t att bestämma tiden,
då samma indragning lämpligen må kunna för sig gå j och
att Rikets Ständer jemväl i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj.t
täcktes, efter vederbörandes hörande och i öfverensstämmelse med den
af Rikets Ständer föreslagna förjattningsgrund, att endast en Under
Rätt skall finnas, sä i städerna som på landet, vidtaga de anstalter och
åtgärder samt stadga och till efterrättelse kungöra de reglementariska
föreskrifter, som pröfvas lämplige för Rådstufvu-Rätternes organiserande
och ordnande.
Af Herr Eklund: ”Under åberopande af de skal, som för upphäfvande
af Kämners-, Lagmans- och Riddare-Syne-Rätter af Rikets Ständer uti
deras vid sistlidne Riksdag aflåtna underdåniga skrifvelse(Se Exp.-Utsk. Förslag
N:q 114) blifvit anförde, förenar jag mig uti Herr Friherre Stjernstedts
tillstyrkande om nämnde domstolars indragning, äfvensom j/g i„_
stämmer uti förestående förslag till ändring i lagens åtskillige mm.” °
STOCKHOLM, ecksteisska boktryckeriet, 1845.
Lag-Utskottets Betänkande j N:o 53,
1
N:o 55.
Ank. till Exp.-Utsk. den 23 Dec. , kl. i e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion angående fullgörande af
Under-Rätts dom, såsom vilkor för rättighet till fullföljd af talan
deremot.
Uti ett till Hedervärda Bonde-Ståndet ingiFvet memorial, har Riksdagsfullmäkligen
Johan Petter Andersson från Elfsborgs Län yrkat, att,
enär det ofta händt.att den, som vid Under-Rätt blifvit ålagd betalningsskyldighet,
men emot beslutet fullföljt talan i högre Domstol, innan saken
blifvit af denna Domstol pröfvad, förskingrat alla sina tillgångar, så
att, när slutlig dom ändtligen fallit, icke det ringaste återstått till godtgörande
af den domfäste fordringen, det måtte alltid stadgas: att den,
som af Under-Rätt ålägges betalningsskyldighet, men vill draga saken under
högre Rätts pröfning, ovilkorligen bör nedsätta hvad som dömdt är, eller
ock derför ställa antaglig borgen.
Denna af Ephraim Larsson från Elfsborgs Län understödda och till
Lag-Utskottet hänvisade motion, har Utskottet under öfverläggning förehaft;
och som den af motionären påyrkade nedsättning af hvad UnderRätt
till betalning fastställt, såsom vilkor för rättigheten att fullfölja talan
emot samma Rätts beslut, icke kan åläggas, utan afvikelse från de grundsatser,
som i gällande rättegångs-ordning äro följde, anser Utskottet sig ej
eller böra tillstyrka en sådan nedsättning, som skulle försvåra möjligheten
för den fattige, att få sin sak af en högre Domstol pröfvad; men
då motionärens afsigt egentligen synes vara, att bevara fordringsegares
rätt och undanrödja del hinder, som för närvarande i sådant hänseende
förefinnes i förbudet mot verkställigheten af första Domstols beslut, derest
ändring deri sökes; alltså och enär genom 2 §. 2 Cap. Utsöknings-Balken,
sådan den lyder i Kongl. Förordningen d. 29 November 1823 samt Kongl.
Förordningen den 18 December samma år stadgadt blifvit, att utmätning
må följa å Konungens Befallningshafvandes Utslag i skuldfordrings
flih.
till R. St. Prot. 1844, 7 Samt, 1 AJd. 16 Haft,
t
2
Lag-Utskottets Betänkande , N\o 54-
mål, utan afseende på deremot anförda besvär, i de fall, då den kräfde
blifvit tredskovis ålagd betalnings-skyldighet eller skriftligen eller muntligen
skulden erkänt, samt att den fordrande eger att det utmätta emot
full och godkänd borgen lyfta; — och något giltigt skäl ej synes förhanden,
att frånkänna ett af domaren, under enahanda förhållanden, meddeladt
beslut den kraft och verkan „ som således blifvit tillagd Konungens
Befallningshafvandes Utslag, får Utskottet, som följaktligen anser någon
olikhet i förevarande hänseende ej böra ega rum, i så måtto understödja
motionen, som Utskottet föreslår,
det måtte Rikets Ständer för sin del besluta utfärdandet af
en författning, hvarigenom stadgas: att hvad som, genom
Kongl. Förordningen den 18 December i8%3, angående verkställighet
af Konungens Befallningshafvandes Utslag i utmätningsmål,
stadgadt blifvit derom, att, då gäldenär, utan
jäf eller invändning, skulden erkänt, den sökande må,
ehvad besvär anföras eller ej, genast erhålla verkställighet
å Utslaget och vara berättigad att det utmätta godset,
emot af Konungens Befallningshafvande godkänd borgen,
lyfta, äfven skall i skuldfordringsmål ega tillämpning på
Domstols Utslag, utan hinder af deremot erlagdt vad, så
framt svaranden, utan jäf eller invändning, skulden erkänt,
eller honom blifvit, genom tredskodom, enligt 12 Cap. 3 $.
Rättegångs-Balken, ålagd betalnings-skyldighet.
Stockholm den 17 December 1844.
N:o 54.
Ank. till Exp.-IJtsk. d. 23 Dec., kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om dels upphäfvande af
Lagens stadganden, angående summa appellabilis, dels ock nedsättning
af det belopp, hvartill densamma är bestämd vid Jlådstufvn-Rätten
i Staden Falilun.
Hedervärda Bonde-Ståndet har till Lag-Utskottet remitterat ett af
Riksdagsfullmäktigen Fredrik von Zveigbergk från Skaraborgs Län till
3
Lag-UltkoUets Betänkande, N'.o S/f*
Ståndet ingifvet memorial, deruti lian yrkat upphäfvande af Lagens alla
sladganden angående summa appellabilis, eller de belopp, hvartill saker
vid vissa Domstolar måste uppgå, derest samma saker må i högre Rätt
fullföljas; till stöd för hvilket yrkande hlifvit anfördt: att det låge i naturen
af en domslolsinrättning, som innefattade flere instanser, att ingen
kunde vara pligtig alt nöjas med första Domstolens beslut. På en saks
större eller mindre värde, räknadt i penningar, borde icke bero, om den
finge dragas under högre Rätts pröfning eller ej. Visserligen kunde det
sägas, att Öfver-Rätts tid är för dyrbar, att spillas med mindre betydliga
saker; men rättvisan vore ännu dyrbarare än tiden. Hvad som för en rik
man vore, i afseende på penningevärde, en obetydlig sak, kunde vara för
den lattige en välfärdssak. Att förbjuda den förre att i flera instanser
tvista om en ringa penning, dertill syntes följaktligen som om något slags
skäl förefunnes; men äfven denna skillnad emellan rik och fattig måste
Lagen sätta å sido, ty det borde stå den ena lika Öppet, som den andra,
att söka sin rätt.
I sammanhang härmed bar Utskottet förehaft en från Vällofl. BorgareStåndet
till Utskottets yttrande hänvisad motion af Riksdagsfullmäktigen från
Staden Fahlun, Herr Collen, som anhållit, att, enär det i nämnde Stads Privilegier
af den 30 Oktober 1641 innefattade och alltjemt tillämpade stadgande,
det icke någon må vädja emot Rådstufvu-Rättens derstädes dom, ”med
mindre sakens capital är värdi 400 daler”, lika länge, som rättvist, varit
anledning till missbelåtenhet för ej allenast rättsökande, h vilkas tvister angått
ringare belopp, utan ock sjelfva Domstolen, som ofta önskat se till värdet
obetydligare, men till beskaffenheten invecklade saker af den högre lagskipande
makten bedömde; — det måtte alltså, med upphäfvande af berörde
stadgande, omförmälda belopp nedsättas till det, som Lagen i 2.5 Cap.
16 §. Rättegångs-Balken bestämmer för rätt till vade mot Rådstufvu-Rätts
dom i allmänhet; varande, i anledniug af denna motion, till Utskottet öfverlemnadt
ett utdrag af Protocollet, hållet inför Magistraten i Fahlun den
19 nästlidne Augusti, deraf inheratas, att, sedan motionären begärt utlåtande
derom, huruvida ifrågavarande motion ofverensstämde med Magistratens ell^pr
stadens Äldstes vilja, så hafva desse vid sammanträdet nyssberörde da»
låtit i Protocollet intaga den förklaring, att motionen blifvit gjord i enlighet
med deras gemensamt lemnade uppdrag.
Dessa motioner har Utskottet tagit i öfvervägande; och hvad först angår
Fredrik von Zveigbergks yrkande om upphäfvande af alla Lagens stad
-
4
Lag-Utskottets Betänkande, N\o 54•
ganden angående summa appellabilis, så får Utskottet anmärka, hurusom
desse stadganden innefattas uti 25 Cap. 7, 11 och 16 §§. RättegångsBalken,
enligt hvilka ej någon må vädja emot Lagmans och RådstufvuRätts
dom, der hufvudsaken ej går öfver femtio dalers värde, eller emot
Kämners-Rättens i Stockholm Utslag, såframt icke värdet af det omtvistade
stiger öfver trettio daler; hvarförutan föreskrifvet blifvit, att i den stad,
der något serskildt stadgadt vore, borde sådant lända till efterrättelse.
Nu, ehuru Utskottet inser vigten af de skäl, som motionären till stöd
för sin framställning anfört, och som öfverensstämma med motiven till
förslaget till ny Civil-lag i denna del, anser likväl Utskottet betänkligt,
att understödja samma framställning. — Visserligen synes, då frågan betraktas
i dess allmänlighet, rättigheten att söka rättvisa ej i något fall
böra vara beroende af det större eller mindre värdet af den sak, sam
omtvistas; men då äfven måste aktas på hvad nödvändigheten bjuder och
förhållandena påkalla, torde tillfyllestgörande anledning till Utskottets
betänklighet förefinnas i den omständighet, att ifrågaställde stadganden
hafva till ändamål alt förekomma obefogade rättegångar och hejda en processlystnad,
som till sina verkningar kunde blifva skadlig, så väl förden
enskilde, som för det allmänna. Då emedlertid samma stadganden lemna
den rättsökande öppet, att i de flesta fäll få sin sak af två Domstolar bedömd,
samt alltid af en, lärer icke kunna påslås, att rättigheten att söka
rättvisa derigenom blifvit någon betagen; — del är endast Öfverdomarens
pröfning, som Lagstiftaren ansett icke böra få påkallas, då saken
rörer en obetydligare summa. Och häri synes han hafva visligen förfarit.
— "Att rättvisan är dyrbarare än tiden," förnekar icke Utskottet;
men, om tiden göres otillräcklig för rättvisans skipande, tror Utskottet
hvarken rättvisa eller rättsökande derpå vinna. Nu är det af erfarenheten
allmänt bekant, att Öfver-Domstoiarnes tid knappast är tillräcklig för
afgörandet af de jemförelsevis vigtigare mål, som för närvarande dragas
under deras dom. Skulle ifrågaställde obetydligare jemväl få i Öfver-Rätt
fullföljas, blefve synbarligen följden den, att antingen dessa mål måste
lemnas ovidrörde, eller ock att de vigtigare måste för dem stå tillbaka.
Men utom detta skäl bör äfven i betraktande tagas: att, derest man egde,
att angående så ringa belopp, som de omförmälda, tvista vid alla instanser,
denna rättighet kunde begagnas såsom ett tvångsmedel emot den
fridälskande, hvilken häldre uppoffrar en ringa penning, än blottställer
sig för alla en långvarig rättegångs obehag, besvär och kostnader; alt den,
Lag-Utskottets Betänkande, N\o Sjf.
Jj
som droge en så obetydlig tvist från instans till instans, skäligen gjorde
sig misstänkt, att handla eller andra motiver än rättskänslans; och att
blotta föreställningen derom, att ett sådant missbruk kunde äga rum,
skulle minska aktningen för lag. Dessa och än flere skäl erbjuda sig sjelfmant
för behofvet af de skrankor mot missbruk af rättegång, som blifvit
uppställde uti de sladganden, hvilkas borttagande åsyftas af motionären,
hvars åberopande af grunderne för nya Civii-lagförslagels innehåll i denna
del föranleder den erinran, att behöfligheten af band på trätlystnaden och
nödvändigheten att söka förekomma obefogade rättegångar i samma förslag
äfven erkänts, fastän, i följd af en antagen förändrad rättegångsordning,
andra bestämmelser härutinnan blifvit meddelade, än de, som innefattas
i nu gällande Lag. Enär för ölrigt det nu i allmänhet gällande beloppet
af summa appellabilis är i förhållande till mynt- och varu-värdet
sa lågt, att icke någon tvist, deruti det omtvistade åtminstone motsvarar
den oundvikliga rättegångskostnaden vid de lägre instanserne, afstänges
från fullföljd till Öfver-Rätt, tror Utskottet oftanämnde stadganden både
lämplige och behöflige; hvarföre Utskottet vördsamligen tillstyrker,
det /nätte yrkandet om deras borttagande ej vinna Rikets Ständers
bifalL
Hvad åter angår Herr Collehs motion; så enär, med afseende å Magistratens
och Borgerskapets Äldstes i Staden Fahlun afgifna, här ofvan
anmärkta förklarande, antagas måste, alt motionärens framställning öfverensstämmer
med samhällets önskan, anser Utskottet något hinder destomindre
böra möta för undanrödjande af den afvikelse, som uti ifrågaslällde
hänseende för nämnde stad egt rum från Lagens allmänna bud°, som
denna afvikelse ej allenast kan medföra olägenheter för innevånarne uti
nyssnämnde stad, utan oek för hvar och en annan, som vid stadens Rådstufvu-Rätt
kan komma att tvista, samt borttagandet af ett sådant undantagsstadgande
dessutom återför den jemlikhet i vilkoren för rättvisans sökande,
som i Lagen bör vidmakthållas. Utskottet får således föreslå,
att Rikets Ständer för deras besluta utfärdande af en författnings
hvarigenom, med upphäfvande af det i Privilegierna för
Staden Fahlun af den 3o Oktober iGfi innefattade stadgande,
att e/ någon må vädja emot samma stads Rådstufva-Rätts dom,
der saken ej stiger till fyrahundra dalers värde, förklaras: att
hädanefter, i fråga om vad frän nämnde städs Rådstufva
-
6
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 5 A
Rätt, kommer allmänna Lagens stadgande att lända till efterrättelse.
Stockholm den 20 December 1844-
Reservationer:
Af Fredrik von Zveigbergk från Skaraborgs Län: ”Emot Lag-Ulskottets
Betänkande N:o 54 rörande upphäfvande af allmänna Lagens stadgande
i 25 Cap. 7, 11 och 16 §§. Rättegångs-Balken angående summa appellabilis
får jag mig reservera. De motiver, Lag-Utskottet vid sistlidne Riksdag
framställt, så lydande: ’'Då i allmänhet icke antagas får, att ett domslut
måste blifva mera ofelbart i sak af lägre penninge-värde, än der det omtvistade
uppgår till högre belopp, och följaktligen den inskränkning i rättigheten
att söka högre Rätt, hvilken grundar sig å beloppet al hvad som
omlvistas, ej kan ega rum utan på bekostnad åt rättvisa; då, beträffande
det med ifrågavarande lagstadganden afsedde mål, alt Öfver-Rätts verksamhet
må varda inskränkt till behandlingen al endast vigtiga mål, i betraktande
måste tagas, att hvad för en rik man är, 1 alseende pa penningevärdet,
en obetydlig sak kan för den fattige vara en välfärdssak och
alltså i sjelfva verket af stor vigt; samt enär det med berörde stadganden
jemväl åsyftade ändamål att minska rättegångarnas antal ej bör vinnas
derigenom, alt någon betages möjligheten att söka sin rätt”, äro så talande
och med rättvisa öfverensstämmande, att det bör falla förunderligt, det
någon kan dem söka sig motsätta, utan andra skäl, än en förmodan, att
Öfver-Rätt skulle möjligen blifva besvärad med flere rättegångs-ärender. —
Jag yrkar derföre, all Lag-Utskottets vid sistlidne Riksdag gjorda tillstyrkan
i detta ärende N:o 55 måtte blifva antaget, hvarigenom ofvanskrifne lagrum
till all kraft och verkan blifvit föreslagne alt upphöra.”
Af Johan August Zetterberg från Stockholms Län, Nils Nilsson från
Wermland och Sven Isacsson från Öland, hvilka biträdde Fredrik von
Zveigbergks mening.;
7
Lag-Utskottets Betänkande , N\o SS.
N: o 55.
Ank. till Exp.-Utsk. den a3 Dec., kl. 2 e. ra.
Betänkande, i anledning af vackt motion angående Bergs-TingsRättcrncs
indragning.
Uti ett hos Hedervärda Bonde-Ståndet ingifvet och till Lag-Utskottet
remitteradt memorial, har Riksdagsfullmäktigen Lars Boéthius från Stora
Kopparbergs Län yrkat, dels att Bergs-Tings-Rätterne måtte upphöra och de
göromål, som hittills ålegat desamma, öfverfiyttas på Härads-Rätterne,
dels ock att Bergsfogdetjensterne måtte af skaffas och de till dessa fenster
hörande Åklagare- och CJppbördsmanna-bestyr öfvertagas af de allmänna
Aklagarne samt Kronojogdarnej i sammanhang hvarmed motionäjen
hemställt, om icke Ko/igl. Mapts och Rikets Bergs-Col/egium jemväl
borde indragas.
1
Denna al Per Pehrsson från Örebro Län, Anders Johansson från
Wermland, Anders Jansson från Westerås Län och Anders Ericsson från
Öiehro Län understödda motion har Utskottet under öfverläggning förehaft;
men sotn frågan angående indragning af Bergsfogdetjensterne och
upphörande af Bergs-Collegium tillhör den ekonomiska lagstiftningen och
således icke är hänförlig till något af de ämnen, som ligga inom Utskottets
i Riksdags-Ordningens 33 §. utstakade verkningskrets, kan Utskottet
ej eller med samma fråga taga någon befattning; och enär, hvad BergsTings-Rätterne
angår, motionären med sitt yrkande i denna del icke förenat
någon framställning rörande Grufve- och Grufve-Tings-Rätternes upphörande ,
och någon partiel indragning af dessa med hvarandra i sammanhang stående
Domstolar, enligt Utskottets omdöme, ej bör ega rum; så och då
Utskottet dessutom har sig bekant, att Rikets sist församlade Ständer i
underdånig skrifvelse anhållit, det måtte så väl Bergs-Tings-Rätterne, som
Grufve- och Grufve-Tings-Rätterne varda indragne, utan att Kongl. Majrfc
deröfver ännu sig yttrat, så vidt inhemtas af^Rikets Ständers JustitieeOmbudsmans
vid innevarande Riksmöte gjorda uppgift i afseende på de
åtgärder, som blifvit vidtagne i anledning af Rikets Ständers vid sista
Riksdag aflåtna underdåniga skrivelser, får Utskottet vördsamligen tillstyrka,
att Lars Boiithii ifrågaställde yrkande måtte lemtias utan afseende.
J
Stockholm den 23 December 1844-
jj
Lag-Utskottets Betänkande , N'.o 56.
N:o 56.
Ank. till Exp.-Ul9k. de Q a3 Dec., kl. i «. m.
Betänkande, i anledning af dels Iiongl. Maj:ts Nadiga Proposition,
med förslag till Förordning om jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof, dels ock väckt motion i samma ämne.
Samtlige Riks-Stånden hafva till Lag-Utskottets utlåtande öfverlemnat
förenämnde Nådiga Proposition, så lydande:
”'Kongl. Maj:ts
Nådiga Proposition till Rikets Ständer, med förslag till Förordning
om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof; Gifven
Stockholms Slott den 22 Augusti i844-  I anledning af Rikets Ständers under den 23 September 1840 til
Kon»l. Maj:t aflåtna underdåniga skrifvelse, med förslag till författning 1
fråga derom, att enskild äganderätt bör vika för allmänna ändamål, ar af
Kongl. Maj:t genom Nådigt Svar å Rikssalen den 10 Juni 1841, förklarad
t, det Kongl. Maj:t godkände den i förslaget uttryckta grundsats, desto
hellre, som flere redan gifna lagstadganden, och deribland föreskriften 1
25 Kapitlet 1 §. Byggninga-Balken, att till allmän väg få tagas de ägoi,
som möta och föreligga, hvila på samma grund, hvilken dessutom 1 lagskipningen
gjort sig gällande äfven för andra fall, om hvilka någon uttrycklig
föreskrift i lag och författningar icke förekommer; men att Kongl.
Maj:t likväl funnit anmärkta brister i vissa delar af förslaget hindra det
samraas
antagande.
• .
Nu har Kon°d. Maj:t, under fästad uppmärksamhet på frågans vigt
det allmänna, samt då saknaden af bestämda och tillräckligen omfattande
lagbud härutinnan medfört betydliga olägenheter, genom hinder, uppehåll
och osäkerhet vid utförande af flera nyttiga företag, funnit ärendet hora
komma under förnyadt öfvervägande; dervid i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med Rikets Ständers ofvanberörde, vid förra Riksdagen atguna 01-  sla®, men under iakttagande af den närmare utveckling häraf, som sakens
beskaffenhet synes påkalla, och med tillämpning, hvad Kompromiss-Ratt
för ersättningars bestämmande angår, af de föreskrifter, som fors aget 1
allmän Civil-Lag i Rättegångs-Baikens 28 Kapitel, om särskild Nämnd,
0
inne
-
Lag-Utskottets Betänkande, JV.-o ötf.
g
innehåller, Kongl Magt efter Högste Domstolens och Slats-Rådets höron,le
pä säl narlagde Protoco utvisa, beslutat, till Rikets Ständers anta^de
harmeddst tjäder loresl, att, med ändring af de ej mindre i a°5 Ca!
pitlet i §. Byggmnga-Balken, sädan den lyder i Förordning,, J
Februan .824, än ock uti Kongl. Kungörelsen den 9 Mars sLma “ "i
meddelas:'”* ''aSanläggmDgar «if“ »skrifter, efterföljande stadangden
§. X.
Der Konungen pröfvar nödigt, att jord eller lägenhet, som enskild
man, menighet eller inrättning lillhörer, begagnas skall, anlingen tni Rb
kets försvar, It 1 allman väg, bro, hamn eller lastningsplats, till torv eller
gala 1 Stad, ti uttappning eller sänkning af sjö, till strömrensning,farled
eller annan vattenledning, till allmän byggnad, eller till annat LlimTnt
behof; vare egare pligtig att afstå hvad för ändamålet fordras; njute dock
SOn; la?f8eDon\ sk“‘la
ersättning derför, till fulta v rdet och
hälften derutöfver, der ej parterne om andra vilkor åsämjas. Framställe*
om Viss ersättning anbud från ena sidan, och antages det å den andra"
vare den ofverenskomraelse gällande, ändå att serskild afhandling Sé
blifvit uppra tad. Kan e, öfverenskommelse träffas om ersättningen då
skall frågan härom profvas af serskild Kämnd, som vid Dnder-Bäft i’den
or , der .orden eller lägenheten ligger, tillsättes, på sätt här nedan stadgas,
dock gånge beslutet om jordens eller lägenhetens användande, utan
finner*
S räS!"'. * verkställighet, när Konungen det nödigt
§• 2.
v.,.05”8 h?S de" i §• 1 “äran(|e Under-Rätt skriftlig ansökning om serskdda
Nämndens tillsättande, och visar sökanden, att Konungef godkänt
behofvet af jordens eller lägenhetens afstående, samt att tiden derföre genom
Konungens förordnande eller parlernes öfverenskommelse blifvit bestämd,
utfarde Ratten stämning på egare och andra, som uppgifvas i saken
hafva del. Ratten föranstalte jemväl, att, till underrättelse för inteckningshafvare
och möjligen varande okände eller icke uppgifne rättsegare,
liden för ärendets företagande varder, så väl från predikstolen i socknen,
der fastigheten ar belägen, som ock genom allmänna Tidningarne
kungjord trenne gånger, sista gången minst fjorton dagar före den dag,
Bih. Ull Ii, St, Prot, 1844. 7 Sami, 1 A/d, 16 Håft,
2
10
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 56.
hvilken till sakens företagande är utsatt. Jordens eller lägenhetens egare,
då han höres, vare skyldig att hos Rätten, i ändamål af instämning, uppgifva
den, som, i anseende till nyttjanderätt, med honom del i saken häfver,
vid äfventyr, som i §. 24 stadgas. Innan Nämnden sättes, skall hos
Rätten företes bevis derom, huruvida jorden eller lägenheten är med inteckning
besvärad, samt, med iagttagande af allmän rätlegångsoidning,
parterne lemnas tillfälle att, i fråga om ersättningens belopp, utveckla
deras talan.
§. 3.
Till serskilda Nämnden skall hvardera parten föreslå sex män; af
dem välje vederparten tre. Rätten nämne ock tre män; och valjen parterne
gemensamt en af dem. Kunna de ej om valet sämjas, skilje lotten
dem emellan. De sju, som så utsedde blifvit, skola Nämnden utgöra.
§. 4.
Äro å någondera sidan flere, som del i saken hafva, och kunna de ej
sämjas om förslaget; gifve hvardera upp en man till Nämnden: går ej antalet
då till sex; gifven de ytterligare upp en hvardera: går antalet ötver
sex, varde det genom lottning minskadt: sämjas de ej om valet bland
dem, som å andra sidan föreslås, varde ock då genom lottning ut rond t,
hvilka bland dessa i Nämnden skola ingå.
§• 5.
Uteblifver part, utan förfall, då han tillval af Nämnd kallad vant,
eller finnes Nämndens beslut kunna verka på frånvarande inteckningshaf vares
rätt; göre Rätten förslag i hans ställe samt, om rättsegarne flere äro, ett förslag
i deras ställe; och varde, genom lottning, utröndt, hvilka i Nämnden
ingå skola bland dem, som å andra sidan föreslås; samma lag vare,
der part drager sig eljest undan att förslag eller val till Nämnd göra.
Finnes annan, den der del i saken häfver med honom, som utebliivit e -  ler sig undandragit; vare det förslag eller val, som af den förre göres,
för båda gällande; dock bör alltid för inteckningshafvare förslag af Rätten
göras, i det fall, hvarom nyss är stadgadt.
§-6-
Göres jäf emot den, som föreslås att i serskild Nämnd sitta,, eller emot
eten,, som af Rätten dertill namnes;; pröfve det Rätten..
Lag-Vtshottets Betänkande j JV:o 56.
U
§. 7.
Jiif emot den, som till ledamot i serskilda Nämnden utses, äro: om
lian ej fyllt tjugufem år; om lian står under annans målsmanskap, eller
under någondera partens husbondevälde; om han, såsom allmän embetsoch
tjensteman, under någondera partens förmanskap lyder; om han är
med någondera parten i den skyldskap eller det svågerlag, som, enligt 13
Capillet 1 §. Rät lega ngs-Bal ken, utgör jäf emot Domare; om han sjelf, eller
någon, som med honom i sådant skyldskaps- eller svågerlags-förhållande
är, eger i saken del, eller kan någon synnerlig nytta eller skada deraf
vänta; om han med någondera parten uppenbar ovän är, eller i oafgjord
delo ligger; om han begått brott, som vanfrejd medförer. Den, som vid
lläiads-hält till ständiga Nämnden hörer, må i serskilda Nämnden inväljas,
ändå att han förut saken öfvervarit; ege ock sedan att i ständiga Nämnden
sitta, när saken vid Rätten ytterligare förekommer; men ej skall domare
i den Rätt, der Nämnden sättes, deri inväljas.
_ §• 8-
Komma parlerne å ömse sidor öfverens om val af serskild Nämnd;
då skall den utgöras af de män, som valde blifvit, utan att så förfares,
som i §. 3 stadgadt är. Parlerne egen, i thy fall, äfven att större eller
mindre, dock alltid ojemnt, antal till Nämnd välja.
§• 9.
De män, som till Nämnd valde blifvit, skola af Rätten kallas att å
viss dag sig infinna, der de ej genast tillstädes äro; och värden vid kallelsen
erinrade om den påföljd för förfallolöst uteblifvande, hvarom i
10 stadgas.
$. 10.
Den, som bor längre bort, än fyra mil från det ställe, der Rätten
sitter, eller är öfver sextio år gammal, vare ej skyldig alt i serskild
Nämnd deltaga. Ej må eljest någon, som till serskild Nämnd kallad varder,
draga sig, utan laga förfall, det förtroende undan. Sker det; bafve
Rätten makt, genom vite, tillhålla honom alt sig infinna, eller gånge, om
någondera parten så yrkar, efter thy i §. 11 sägs; ersätle oek han, som
uteblifvit, de kostnader, hvilka för Rätten, parterne och de öfrige män i
Nämnden af uppehållet vållas. Lag samma vare, om någon af Nämnden
12
Lag-Utskottets Betänkande, N-.o 56.
eljest obehörigen uppehåller inålels pröfning, och derigenom kostnad eller
förlust annan tillskyndar.
§• Il
Finnes
någon, som kallad varder, af laga förfall hindrad att i Nämnden
sitta; gifve det Rätten tillkänna. Är han bland dem, som parterne
valt; gifve den part, som honom föreslagit, upp tvänne andre i hans ställe,
och välje vederparten en af dem: är han af Rätten utsedd; namne
Rätten andra, bland hvilka parterne välja må, efter thy i §.3 sägs.
§- 12.
När fulltalig Nämnd tillslädeskommit, skall den inför Rätten denna
ed svära: ”Jag lofvar och svär, vid Gud och Hans Heliga Evangelium, att
jag, utan väld och mannamån, efter mitt bästa förstånd och samvete, skall
den pröfning verkställa, hvartill jag nu kallad blifvit, så sannt mig Gud
hjelpe till lif och själ.”
§. 13.
Nu är ed svuren, som i §-12 sägs; då skall Domhafvanden eller Rättens
Ordförande underrätta Nämnden om det ämne, som i fråga är, och
om hvad till Nämndens pröfning hörer; lemne ock till Nämnden de handlingar,
parterne ingifvit. Sedan träde Nämnden tillsamman, välje inom
sig en Ordförande och öfverlägge, inom lykta dörrar, om det beslut, som
fattas skall.
§. 14.
Nämnden uppskatte i penningar, så väl jorden eller lägenheten, efter
dess rätta värde för egaren, som ock serskilt den skada, annan än egaren,
genom jordens eller lägenhetens afstående, lider; allt med afseende på tiden
för afträdandet, och med uttryckligt tillägg af den förhöjning, hvarmed,
enligt §. 1, ersättningen utgå bör. Är fråga om llere lägenheter, som
tillhöra serskilda egare, varde ersättningen bestämd serskilt för hvardera.
§• 15-
Anser Nämnden nödigt att, innan hufvudsakligt beslut fattas, parterne
ytterligare höra, närmare underrättelser i saken infordra eller syn hålla;
ege der rätt till.
§• 16-
Hvad de fleste i Nämnden säga, gälle för Nämndens beslut.
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 56,
J8
§• 17.
Då Nämndens beslut faltadt är, läte Ordföranden det upptecknas oeh
af Nämnden underskrifvas, och lemne det sedan till Rätten, eller, på landet,
till Domhafvanden. Ej skall dervid kungöras, huru Nämnden inom
sig röstat; ej eller skola skälen för heslutet uppgifvas.
§• 18.
Sedan Nämndens beslut så aflemnadt är, sormi §. 17 sägs; läte Rätten
det i sitt Protocoll införas, och kungöre det för parterne, eller gifve
det till dem ut efter anslag.
§• 19*
Hvad Nämnden beslutat, skall till efterrättelse lända. Ej må i Nämndens
beslut ändring någorstädes sökas. Der så hända skulle, att Nämnden
satte ut värdet högre, än af ersätlningstagande yrkadt, eller lägre, än
af ersättningsskyldig medgifvet varit; gälle dock beslutet, hvad desse personers
rätt angår, icke i det, som strider emot deras åsämjande.
§. 20.
Vill egare af jorden eller lägenheten klaga deröfver, att han icke varit
i målet stämd, eller vill annan klaga på den grund, att ärendet icke
blifvit, enligt §. 1, från predikstolen eller genom allmänna Tidningarne
lätteligen kungjordt, eller vill någon klaga öfver Rättens pröfning af jäf
emot den, som i Nämnden suttit, eller påslår någon eljest, att vid Nämndens
sättande ej så tillgått, som nu föreskrifvet är; den talan må, sedan
Nämndens beslut är, efter §. 18, parterne meddeladt, i Hof-Rätten
föras, genom besvär, inom den tid, som i 25 Capitlet 5 § RättegångsBalken
sägs. Varder den talan gillad; förfalle all verkan af Nämndens
beslut, så vidt det på klagandens rätt verkar, och förordne Hof-Rätten,
att Nämnd å nyo sättas skall. Ej må Hof-Rätten till pröfning upptaga
jäf, som icke vid Under-Rätten yppadt varit, innan Nämnden sitt beslut
gaf. Öfver Hof-Rättens beslut må klagan föras i den ordning, 30 Capitlet
18 § Rältegångs-Balken föreskrifver.
§• 21.
Var part från Rätten borta, när Nämnden valdes, och vill han sedan
visa, att han då hade laga förfall, och att han ej kunde gifva det
14
La“-Utikotlels Betänkande, N:o 56.
Rätten tillkänna; stände honom fritt att, inom en månad derefter, å sin
vederpart till samma Rätt uttaga stämning: gitter han, sedan så stämdt
är, bevisningen fullgöra; förfalle Nämndens beslut, så vidt det på kärandens
rätt verkar, och läte Rätten Nämnd ånyo väljas.
§. 22.
Skulle någon, som i serskild Nämnd suttit, vilja betalning derför laga;
då må han hos Rätten det anmäla; och lägge Rätten honom till så
mycket, som emot hans verkliga kostnad för den förrättning svara kan.
Den ersättning skall gäldas, på sätt i §. 26 föreskrifves.
§. 23.
Efter det, genom träffad öfverenskommelse eller serskilda Nämndens,
på sätt i §. 18 sägs, parterne meddelade beslut, ersättnings-beloppet bestämdt
blifvit, böra, inomen månad, såvida jorden eller lägenheten redan
är afträdd, medlen till den, som vederbör, utgifvas eller hos Konungens
Befallningshafvande nedsättas. Är icke jorden eller lägerdieten
redan afträdd; vare den, som användandet yrkat, skyldig att, inom den
för afträdandet utsatte tid, medlen utgifva eller nedsätta, efter hvad nu
sagdt är, eller ock, derest samma yrkande nedlägges, härom, inom sex
veckor ifrån det Nämndens beslut meddelades, men inom afträdesliden,
derest den förr infaller, gifva vederparten bevislig underrättelse, eller ock
inlemna skriftlig anmälan till Rätten eller Domhafvande!*; och skall, så
snart betalning eller nedsättning af beloppet inom stadgad tid skett, vederbörande
hafva rättighet att, utan hinder af talan, som efter §§. 20 och
21 töras kan, jorden eller lägenheten genast tillträda. Intecknad fordran
varde från den ersättning, sons jordens eller lägenhetens egare tillkommer,
afdragen och, inom den för betalningen sålunda bestämda tid, serskilt
erlagd till fordringsegaren, eller nedsatt hos Konungens Befallningshafvande,
med utfäst ränta, beräknad till denna tids utgång. Fördröjes utöfver
nämnde tid betalningen, och har ej, oberoende deraf, blifvit om verkställighet
förordnadt af Konungen, efter hvad i §. 1 sagdt är; då skall, i
händelse någon till ersättning eller betalning berättigad det yrkar, frågan
om inlösande af hans rätt vara för den gången förfallen, och ankomma
på ny pröfning.
§. 24
Tvista egare, inteckningshafvare eller andre om bättre rätt till hvad
såsom ersättning eller betalning utgifvas bör; derom må talan serskilt i
15
Lag-Utskottets Betänkande, N‘.o 56.
laga ordning utlöras. Uppslår hos Rätten fråga om lyftning; ege Rätten
derom förordna, efter thy som skäligt pröfvas. Sådan tvist må ej göra
uppehåll i rättegång om skadeståndets bestämmande, utan varde, när den
i sammanhang härmed uppstår, hänvist till serskilt utförande; och ege
förthy Rätten, der så erfordras, vid val af Nämnd, göra förslag i de tvistandes
ställe, på sätt i §• 5 sagdl är. Har egare underlåtit att hos Rätten,
såsom §. 2 bjuder, i ändamål af instämning, uppgifva den, som, i
anseende till nyttjanderätt, med honom del i saken häfver, vare egaren
skyldig att, efter Rättens bepröfvande, hålla sådan medpart skadeslös, dock
utan den förhöjning, hvarom ofvan stadgas.
§• 25.
Varder, på grund af denna författning, jord eller lägenhet styckad,
och uppstår fråga, om och i hvad mon grundränta eller andra allmänna
skyldigheter böra vidlåda den afslådda eller qvarvarande delen; gånge med
pröfningen deraf, efter hvad om skattläggning i allmänhet stadgadt
finnes.
§• 2 6.
All undersöknings- och rättegångs-kostnad, som förorsakas af väckt
fråga om jords eller lägenhets användande för ofvanberörde allmänna ändamål,
skall den, hvilken användandet begär, ensam vidkännas. Tvist
härom skall af Rätten pröfvas.]
§; 27.
Om ändring eller utrifning af vattenverk, som genom uppdämning
skada jord eller hindra dess odling, är serskilt stadgadt.
Det är Kongl. Maj:ts afsigt att, genom serskild Nådig författning, i
den ordning, 89§• Regeringsformen stadgar, meddelade närmare föreskrifter,
angående hithörande ärendens behandling, hvilka finnas vara af behofvet
påkallade; — och Kong!. Maj:t förblifver Rikets Ständer med all
Kongl. Nåd och ynnest städse välbevågen.
Stockholms Slott den 22 Augusti 1844.
OSCAR.
L. Herm. GyllenhaaL
16
Lag-Utskottets Betänkandej N;o $6.
Utskottet, som derjemte fått emottaga de i Stats-Rådet och Högste
Domstolen i ämnet hållna Protocoll, har i sammanhang härmed förehaft
ett hos Hederv. Bonde-Ståndet ingifvet och till Utskottet likaledes remitteradt
memorial, hvaruti Riksdagsfullmäktigen från Skaraborgs Län
Johannes Andersson yrkat, det måtte, på sätt Lag-Utskottet vid sisthållna
Riksmöte föreslagit, genom en lag bestämmas: ”att enskild eganderält
vike för det allmänna bästa, der nödigt pröfvas, att jord eller lägenhet,
som enskild man tillhörer, begagnas skall, vare sig till Rikets försvar, till
allmän väg eller bro, till torg eller gata i stad, till uttappning eller sänkning
af sjö, till strömrensning i farled eller annan vattenledning, till allmän
byggnad eller till dylikt allmänt behof”; med hemställan likväl, om
icke dels hamnbyggnad serskildt bör uppräknas bland de fall, då den
enskilda eganderätten måste vika, dels ock den grund, vid bestämmande
af ersättningen för den jord, som kunde komma att afstås, må antagas,
att samma ersättning skall utgå med en fjerdedel utöfver det värde, hvartill
Gompromissarier uppskatta jorden, och icke med hälften, likmätigt
Lag-Utskottets förslag.
Efter öfvervägande af hvad sålunda förekommit, finner visserligen
Utskottet, att enskild egande-rätt, ehuru helig den än må vara, likväl
måste vika för det allmänna bästa; — att fastän denna grundsats, på sätt
i Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition blifvit anmärkt, redan i vissa fall gjort
sig i Lagstiftningen gällande, fullständiga stadganden, då dess tillämpning
kan komma i fråga, dock ej finnas, och således att en Lag i den syftning,
som den i Nåder föreslagna, jemväl är af behofvet påkallad; —att,
enär utöfningen af den makt, Konungens Befallningshafvande i a5 Cap.
1 § Byggninga-Balken fått sig tillagd, att bestämma, då enskildes egor må
tagas till der afsedt allmänt behof, icke, så vidt till Utskottets kännedom
kommit, någonsin blifvit till våda för den enskilde egande-rätten missbrukad,
någon farhåga, att samma rätt skulle, genom föreslagna lagen,
komma att obehörigen uppoffras, så mycket mindre bör ega rum, som deri
åt Konungen öfverlemnas att pröfva, då förrberörde grundsats skall, i förenlighet
med de i lagen gifna bestämmelser, tillämpas, och den enskilde
försäkras om en full ersättning för den jord eller lägenhet, han anses
pligtig afstå; — att den grund, hvarefter denna ersättning, enligt det Nådiga
förslaget, bör bestämmas, eller verkliga värdet af hvad, som afträdes,
ökadt
Lag-Utskottets Betänkande, N\o 56,
17
ökadt med femtio procent, synes böra afböja möjligheten af materiel förlust;
— samt att omförmälde uppskattning lämpligast och med största
trygghet lör den enskilde bör kunna verkställas af serskild Nämnd, som,
vald af parterne och bunden af ed och samvete, måste ingifva det förtroende,
som utestänger all misstänka om den fruktan lör förnärmelse af
någondera partens rätt. — Men oansedt Utskottet således ej kan annat än
gilla syftningen af det utaf Kong!. Maj:t i Nåder framlagda förslag, samt
de allmänna grunder, hvarpå detsamma blifvit byggdt, hafva likväl, under
granskningen deraf, åtskilliga anmärkningar deremot förekommit af den
vigt, att de, enligt Utskottets öfvertygelse, hindra förslagets antagande i
olöiändiadt skick; och da Utskottet nu går att redogöra för dessa anmäi
kningai, ansei Utskottet lämpligast, att i sammanhang dermed tillkännagifva
hvilka förändringar, som enligt Utskottets omdöme omförmälda
förslag bör undergå, innan detsamma antages till ovilkorlig lag, dervid
Utskottet lör vinnande al större redighet i framställningen, trott sig böra
följa den ordning, hvari de stadganden förekomma, hvilkas förändring
synes Utskottet af noden.
1 §•
Lnder gianskningen af denna har Utskottet visserligen ej kunnat
förbise, hurusom stadgandet, att det må på Konungen ensam bero, då
joid eller lågenhet sliall till allmänt behof användas, kunde ej ['va anled—
ning till det inkast, att om, å ena sidan, Konungen i följd deraf kom me
att besväras med sådane ringare frågor af den i Byggninga-Balkens a5 Capitels
i omförmälde beskaffenhet, som, utan våda, borde kunna framgent,
såsom hittills, öfverleuinas åt Administrations-Myndighetens bedömrnande
och afgörande, så skulle, å den andra, företag af större omfattning
och vigt, såsom kanal-anläggningar och annat dylikt, kunna utan den andia
Statsmaktens hörande sättas i verket; men då Kongl. Majit sjelf icke
funnit nagla hindei deiemot, att förstnämnde frågor dragas under Hans
omedelbara profning, och då, vid större företag, anslag af allmänna medel
otvifvelaktigt alltid skola erfordras, derigenom så beskådande ärenden
varda Rikets Ständer meddelade, anser Utskottet någon betänklighet ej
höra möta emot antagandet af förslaget i denna del; hvaremot Utskottet,
i afseende på bestämmelsen al de ändamål, för hvilka den enskilde egande-rätten
måste vika, funnit samma förslag ej fullt tillfredsställande. Det
heter nemligen, att sådant måste ske, då jord eller lägenhet skall begagBih,
till R. St. Prot. 1844, 7 Sami, 1 Afd, 16 Hä/t,
3
18
Lag-Utskottets Betänkande, N;o 56,
nas ”antingen till Rikets försvar, till allmän väg, bro, hamn eller lastningsplats,
till torg eller gata i stad, till uttappning eller sänkning af
sjö, till strömrensning, farled eller annan vattenledning, till allmän byggnad
eller till annat allmänt behof
Yid jemförelse af detta stadgande med det, som innefattas i det förslag,
hvaröfver Kongl. Maj:t behagat höra Högsta Domstolen och som af
densamma blifvit lemnadt utan anmärkning, visar sig emedlertid den
skiljaktighet, att i detta sednare står dylikt allmänt behof, och således att
ordet dylikt blifvit uti den Nådiga Propositionen utbytt emot annat, utan
att motiven till denna förändring äro uppgifne. Densamma är dock af den
vigt, att den ej kunnat undfalla Utskottets uppmärksamhet. Då lagen, å
ena sidan, fordrar, att den enskilde egande-rätten uppoffras, kräfver deremot,
å den andra, helgden af denna rätt det skydd, hvar och en bör
finna i lagen, att den angifver beskaffenheten af de ändamål, för hvilka
uppoffring kan komma i fråga, och att den enskilde följaktligen i denna
del kan se sig af lagen betryggad. Nu finnes väl en bestämmelse i omförmälda
hänseende meddelad genom uppräknandet af åtskilliga händelser,
då den enskildes rätt musle stå tillbaka; men denna bestämmelse har
förlorat sin vigt och betydelse genom det anmärkta utbytet af ordet dylikt
emot annat. Dermed har den begränsning, som innefattas i förstnämnde
uttryck, bortfallit och den trygghet försvunnit, som den enskilde
hör ega, alt hans egendom ej kommer att uppoffras för alltför obetydliga
ändamål. Till följd häraf och då, enligt Utskottets omdöme, den enskilda
eganderätten ej bör vika i andra, än så beskaffade eller dylika fall,
som de uppräknade, anser Utskottet ordet dylikt jemväl böra på detta
ställe, i enlighet med första förslaget, åter insättas.
Vidare innehåller förevarande §., att om från ena sidan anbud om
miss ersättning framställas och å den andra anta ges, då skall den öfverenskommelse
gälla, ändå att serskild afhandling icke blifvit upprättad;
men då lagen i allmänhet fordrar, att öfverlåtelse af eganderätt till jord
skall skriftligen ske, och något skäl destomindre förekommer, att för
ifrågavarande ömtåliga förhållande afvika från denna visa grundsats, som
betryggandet af parternes ömsesidiga rättigheter fordrar, alt, innan aftalet
anses afslutadt, fullkomlig visshet finnes om alla dermed förenade vilkor
och förbehåll, så att de frågor, som i denna del kunna uppstå, ej må
blifva beroende på tolkning af mindre bestämda utlåtanden eller intygan
-
19
Lag-Utskottets Betänkande > N'.o 56,
Hen om Hill Ja muntliga yttranden, helst i annat fall tvister kunde yppas,
för li vil kas lösning säker ledning mången gång skulle saknas, finner Utskottet,
det bör om förmälde stadgande, såsom innefattande en vådlig afvikelse
från förenämnde allmänna föreskrift, alltså utgå.
Slutligen stadgas uti oftanämnde §., att, när konungen det nödigt finner
j dä skatt det af Honom meddelade beslut om jords eller lägenhets användande
gå i verkställighet, utan hinder deraf, att ersättningsfrågan är
oafgjord.
Då pröfning af denna fråga ofta skulle blifva omöjlig, sedan jord
blifvit använd, bus nedrifvet eller andra jord och lägenhet åtföljande föremål
förstörde, helst värdet deraf sedermera ej tillförlitligen kan bestämmas,
och det dessutom synes oförenligt med det skydd eganderätten bör åtnjuta,
att densamma uppoffras, innan den uppoffrande varder försäkrad om
fullkomlig ersättning för hvad han afstår, kan Utskottet ej godkänna nu
ifrågaslällde stadgande, b vilket Utskottet anser jemväl böra uteslutas.
2 §.
Här förekommer, bland annat, den föreskrift för Rätten, alt, efter
det ansökning om serskild Nämnds tillsättande blifvit gjord, utfärda stämning
på egare och andra, som uppgifves i saken hafva del, samt, genom
kungörelser, lemna ej allenast okände eller icke uppgifne rätlsegare, utan
ock inteckningshafvare underrättelse om ärendets företagande. Då med
denna föreskrift jemföres stadgandet i 5 §., att för uteblifven inteckningshafvare
förslag till Nämnd alltid skall af Rätten göras, är uppenbart, att
inteckningshafvare blifvit såsom part ansedd. Nu, ehuru Utskottet erkänner
nödvändigheten att söka bevara inleckningshafvares rätt, tror likväl
Utskottet deråt ej böra följa en sådan hans inblandning i saken, som den
omförmälda. Rättigheten och skyldigheten att värja jord och lägenhet tillhör,
enligt gällande lag, egare eller innehafvare af hans rätt, och någon
talan i sådant fall är inteckningshafvare icke tillerkänd. Hans rätt är
jemväl af en helt annan natur, än den förres; och någon afvikelse från hvad
lagen i berörde hänseende i allmänhet bjuder, synes för nu ifrågaställde fall
icke vara af nöden. Om emellertid inteckningshafvare tillerkännes denna
rättighet, så borde egare af intecknad jord eller lägenhet ej eller vara
berättigad att, utan den förres hörande och bifall, afsluta öfverenskommelse
om jordens och lägenhetens afträdande och om beloppet af ersätt
-
20
Lag-Utskottets Betänkandej N;0 56.
ningen derför. Härutinnan gör dock det Nådiga förslaget en märkbar
skillnad, ty, så vidt Utskottet kunnat finna, har, enligt detsamma, inteckningshafvare
ej någon rätt i omförmälde hänseende i annan händelse,
än att ersättningsfrågan skall af Nämnd bestämmas. Men efter Utskottets
omdöme är, i alla händelser, inteckningshafvares rätt tillräckligen bevarad,
då, med iakttagande af de grunder, som blifvit utstakade, mera än
fullkomlig ersättning för jorden eller lägenheten, som afstås, alltid kommer
att erhållas, och inteckningshufvaren tillförsäkras, att af ersättningen
utfå den fordran, hvarför jorden eller lägenheten häftar. Denna grundsats
har äfven gjort sig gällande uti den år 1841 i Frankrike uLfärdade
lag, af den syftning, som den nu ifrågaställde; och Utskottet tror sig
destoheldre kunna, till stöd för sin mening, åberopa denna lag, som densamma,
tillkommen i det land, der lagstiftningen hunnit nära nog längst
i utbildning, är utmärkt för den omsorg, hvarmed den söker skydda allas
möjligen ifrågakommande rättigheter.
På grund af hvad Utskottet nu anfört, anser Utskottet alla de bestämmelser
uti föreslagna lagen, som utgått från antagandet af inleckningshafvares
rätt att såsom part uppträda i ersättningsfrågan, böra utgå,
och nu ifrågavarande §. således, i enlighet härmed, rättas.
3 och 4 §§.
Uti dessa §§. som handla om val till serskild Nämd, stadgas, bland
annat, att af de f öreslagne böra de , som skola i Nämnden qvarstå, genom
val utses; hvaraf följer, alt samtlige parter, så väl kärande som svarande,
måste förena sig om att välja en utaf de tre, som Rätten nämner. Då
det icke kan antagas, alt parterne alltid härvid blifva ense, och det föreslagna
valsättet således säkerligen skulle ofta föranleda tvister, hvi!ka
undvikas derigenom, att parterne, på sätt för bildande af jury i tryckfrihetsmål
är föreskrifvet, hvar för sig utesluta visst antal af de personer,
som föreslås, samt enahanda grunder dessutom synas böra i likartade fall
följas, för bibehållande af enhet och sammanhang i lagstiftningen, anser
Utskottet en i öfverensstämmelse härmed vidtagen förändring af ifrågavarande
§§. böra ega rum..
5 §.
Med anledning af hvad Utskottet vid 2 §. yttrat, anser Utskottet
de bestämmelser, som §. 5 innefattar i afseende på inteckningshafvare?
böra utgå.
Lag-Utskottets Betänkande, Pi:o 56.
21
6 §.
Då fråga om hvilka personer, som skola utgöra Nämnden, ej bör uppslå
torr, än alla de föreslagne blifvit förklarade ojäfvige, derom Rätten,
eller Ulskotlets tacka, må ingå i pröfning, utan afseende derå, om jäf anmäles
eller ej, synes en härmed öfverensstämmande föreskrift hafva sin
rätta plats uti 3 §.
7 §.
Denna som handlar om jäf emot serskild Nämnd, innefattar,
bland annat, följande stadgande: "Den, som vid Härads-Rält till ständiga
Nämnden hörer, må i serskilda Nämnden inväljas, ändå att han förut saken
öfvervai it; ege ock sedan alt i ständiga Nämnden sitta, enär saken
vid Rätten ytterligare förekommer.”
Enär Ledamot af Häradsnämnd, enligt gällande lag, är oförhindrad
ej allenast att verkställa de syner och värderingar, som afHärads-Rätten
kunna föioidnas i de sakei , hvilkas handläggning han i nyssberörde eaen—
skap öfvervarit, utan ock att sedermera, vid sakernes företagande, åter
inträda i bälten, derest sådane förhallanden ej i öfrigt förekomma, som
honom derifrån utestänga, synes ett serskildt stadgande i delta hänseende
för nu ifrågaställda fall icke vara af behofvet påkalladt. Och då härförutan
förekommer, att omföimälda stadgande, enligt ordalydelsen, skulle
kunna tolkas sa, att Ledamot af ständiga Nämnden alltid skulle vara berättigad
att, efter det han deltagit i serskilda Nämnden, öfvervara saken,
då den vid Rätten åter förekommer till handläggning, utan afseende derå,
alt sådane ersättningsanspråk, som i 9 §. sägs, emot honom yppats eller
talan för hans förfarande i serskilda Nämnden emot honom blifvit riktad,
öfver h vilket allt Rätten måste döma, har Utskottet i denna omständighet
funnit ett ytterligare skäl för Utskottets åsigt, alt förevarande stadgande
bör utgå.
10 §.
Derest någon, som blifvit till serskild Nämnd kallad, utan laga förfall,
drager sig det förtroende undan, skall, enligt denna §., antingen Sätten,
genom vite, tillhålla honom att sig injinnu, eller, om någondera parten
så yrkar, nytt val i den uteblifnes ställe, på sätt i // §. sägs, verkställas.
Da Utskottet gått till källan för förslaget, eller Lag-Commitleens
förslag till ny Civil-lag, har emedlertid Ulskottet erfarit en derifrån skedd
afvikelse, hvad ifrågavarande fall angår, i så måtto, att detta sednare
22
Lag-VIskotteis Betänkande j N:o 56.
förslag stadgar, alt, om någon i serskild. Namnd drager sig det förtroende
undan, må parterne annan i hans ställe utse, om de vilja, eller bör Rätten,
genom vite tillhålla den tredskande att sig infinna. Skillnaden i
dessa sladganden är således den, att nytt val bör ske, enligt Kongl. Maj:ts
Nådiga förslag, om endera parten så yrkar, men, enligt förslaget till ny
Civil-lag, endast i den händelse, att parterne derom äro ense. I detta
sednare stadgande instämmer äfven Utskottet. Då skyldigheten att biträda
i serskild Nämnd bör utgöra en medborgerlig pligt, som ej någon må,
utan laga förfall, draga sig undan, synes den, som dertill blifvit kallad,
äfven kunna och böra tvingas att fullgöra sin berörde pligt, derest han
tredskas och någondera parten sådant påstår, och denne sednare således
ej, emot sin vilja, vara skyldig att i val af annan, i den tredskandes ställe,
deltaga. Sådant bör endast bero på parternes åsämjande, och ej på
enderas godtfinnande; och då det blifvit ålagdt den af Nämnden , som genom
tredskande vållar uppehåll, att ersätta de kostnader, han dymedelst
förorsakar Rätten, parterne och de öfrige män i Nämnden, anser Utskottet
det sednare stadgandet om enahanda förbindelser, i händelse någon af
Nämnden eljest obehörigen uppehåller målets pröfning och derigenom kostnad
och förlust annan tillskyndar, vara obehöfligt och destoheldre böra
uteslutas, som det stundom kunde föranleda till framställande af hvarjehanda
obehöriga ersättningsanspråk, i händelse någon af Nämnden påyrkat
besigtning eller annan förberedande åtgärd. Detta tillägg igenfmnes
ej eller i den motsvarande 10. §. 28 Capitlet Rättegångs-Balken af förslaget
till ny Civil-lag.
11 §.
Som Utskottet ej godkänt det i 3 §. föreskrifna sätt för bildande af
serskild Nämnd, följer, att §. 11., som livilar på de i §. 3. bestämda
grunder, ej eller kan af Utskottet gillas. Förändringen af förstnämnde §.
påkallar äfven förändring af nu omförmälda.
18 §•
Med afseende å Härads-Rätlernes organisation, deras arbetsordning och
tiderne för deras sammanträden, synes ej lämpligt att ovilkorligen stadga,
att Nämndens beslut skall, efter anslag, till parterne utgifvas. Lämpligaste
sättet lära domhafvanderne sjelfve bäst kunna inse; och Utskottet
tror derföre, att andra band i denna del ej böra å domare läggas än de,
som innefattas i föreskriften, att beslutet bör meddelas parterne i laga
srdning.
Lag-Utskottets BetänkandeiV':o bff.
23
• y y‘
I öfverensstämmelse med de åsigter Utskottet här ofvan tillkfinnagifvit,
ansei Utskottet denna böra erhålla följande lydelse;
”Hvad bäranden beslutat skall till efterrättelse lända. Ej må i Nämnuens
beslut ändring någorstädes sökas; dock äge Nämnden ej att sätta ut
värdet lägre, än ersällningsskyldig medgifvit; och der så hända skulle,
„att Nämnden höjde ersättningsbeloppet utöfver hvad ersätlningstagande
yrkat, galle ej eller beslutet för mera, än äskadt varit, så vida ej jorden
„e er lägenheten är besvärad med inteckning, öfverstigande den fordrade
^summan; i hvilket fall Nämnden må, utan afseende å ersättningstagandes
anspråk, utsätta löseskillingen så högt, som den finnes, enligt här ofvan
stadgade grunder, bota uppgå.”
Enär Nämnden ej bindes af ägarens anspråk, der jorden eller lägenheten
är mlecknad, derom upplysning alltid måste infordras, synes inteckningshufvares
rätt slädse vara betryggad, oansedt han ej varder hörd;
och derhän kan lagstiftaren sträcka sin omsorg, utan afvikelse från den
grundsats, som hindrar Utskottet alt, lika med det Nådiga förslaget, ti 11-  eikänna inteckningshafvare samma rättigheter, som ägare eller innehafvare
af hans rätt.
2° §.
Ilai lemnas, bland annat, föreskrift för den, som vill klaga, ”på den
e^nd, att ärendet icke blifvit, enligt i §., från predikstolen eller genom
allmänna Tidningarne, rätteligen kungjordt”; men då icke i i:sta, utan i
föreskrifves om nii,nnde kungörande, följer, att citationen af i §.
)oj förändras till 2 §. Och har, med anledning af den förändrade ordning
för pröfning af Nämndens jäfaktighet, som Utskottet vid 3 §. föreslagit,
redaktionen i förevarande §. måst rättas, i afseende på Öfver-Rätls
rättighet att pröfva der fullföljda jäfsfrågor.
_
23 §.
Emot antagandet af denna §. förekommer i förstone den omständighet,
att den bland annat förutsätter, det skulle i vissa fall jord och lägenhet
höra afstås förr, än ersättningen blifvit bestämd och erlagd, h vilket,
enligt Utskottets redan tillkännagifna omdöme, icke i allmänhet bör äga
rum. Men derförutan synes det Utskottet, som skulle det lända till den
största säkerhet och ordning, om ersättningsskyldig ålades att, derest den
ihågaslällda jorden eller lägenheten är med inteckning besvärad, ovilkorligen
nedsätta beloppet hos Konungens Befallningshafvande, som borde med
"24
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 56.
inteckningshafvaren uppgöra liqvid och derefter utbetala återstoden till
jordens eller lägenhetens egare, till hvilken den ersättningsskyldige, i annat
fall, omedelbart kunde erlägga ersättningen. En sådan bestämmelse
påkallas jemväl af Utskottets vid 2 §. yttrade åsigt, att lagstiftaren bör,
då inteckningshafvare ej må anses såsom part, med all omsorg iakttaga
den rätt han äger; hvaraf Utskottet äfven ansett böra följa att, om jord
eller lägenhet blifvit af ägaren genom frivillig öfverenskommelse öfverlåten,
inen inteckningsliafvaren förmenar värdet hafva blifvit för lågt beräknadt,
denne bör tillerkännas rättighet att, der ej full liqvid för hans fordran
honom lemnas, äska jordens uppskattning af Nämnd, i enlighet med de
i lagen stadgade grunder.
Slutligen finner Utskottet, dels att, i händelse så mycket af jord eller
lägenhet måste afträdas, att det öfriga blir för ägaren onyttigt, eller
icke medför besutenhet, ägaren ej eller bör anses skyldig bibehålla återstoden,
dels ock att den ägare, som efter väckt fråga om jords eller lägenhets
afstående, derå nedlägger kostnader, i uppenbar afsigt att förhöja
jordens eller lägenhetens värde, ej kan anses berättigad att för sådan kostnad
blifva ersatt. För dessa händelser saknas emedlertid alla bestämmelser
i det af Kong!. Maj:t i Nåder framställda förslag; men till parternes
ömsesidiga säkerhet synas likväl dylika bestämmelser, som grundas på rättvisa
och billighet, vara af nöden; och då Utskottet, som önskar att åt lagen
gifves all möjlig fullständighet, således i saknaden af omförmälde bestämmelser
finner en brist, som bör afhjelpas, anser sig Utskottet böra
anmärka, att man uti Frankrike funnit stadganden i förenämnde syftning
nödige, enligt hvad ofvanåberopade lag visar.
Utom dessa stadganden saknas vidare nödig föreskrift om sättet att
från inteckningar befria afträdd jord eller lägenhet; och då en sådan föreskrift
synes desto behöfligare, som den, till hvilken jorden afträdes,
högst sällan lärer erhålla original-förbindelserne, emedan den afträdda jorden
vanligtvis blott lärer komma att utgöra en mindre del af den egendom,
som blifvit intecknad, och en partiel dödning följaktligen blott komma
i fråga, finner Utskottet fullständigheten jemväl fordra, att omförmälde
föreskrift varder meddelad, dervid Utskottet anser de grunder, som blifvit
lagde i Kongl. Kungörelsen den 18 December 1823, angående sättet
La*-Utskottets Betänkande , IV:o 56.
25
för inteckningars dödande i utmätningsvis försåld fastighet, vara tillämplige.
På grund af hvad nu blifvit anfördt, och då således Utskottet ej,
utan vissa förändringar och tillägg, anser det af Kongl. Maj:t i Nåder framställda
förslag böra antagas, får Utskottet, under åberopande af dess till
en början yttrade omdöme om behofvet af en lag i den syftning, som den
ifrågaställde, och med erkännande af det vigtiga steg, som genom den Nådiga
Propositionen för sådant ändamål blifvit taget, vördsamt tillstyrka,
det måtte, enär Kongl. Maj:ts Nådiga förslag ej annorledes än i sin helhet
kan antagas,
Rikets Ständer till samma förslag icke lemna bifall; men deremot
antaga följande af Utskottet, i förenlighet med dess här ofvan
yttrade åsigter, upprättade
Förslag1
till Förordning om jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof.
Med ändring af de ej mindre i 9.5 Kap. 1 ByggningaBalken,
sådan den lyder i Kongl. Förordningen den ig Februari
1894, än ock uti Kongl. Kungörelsen den g Mars samma år, i afseende
på väganläggningar, gifne föreskrifter, stadgas som följer:
§• t.
Der Konungen pröfvar nödigt, att jord eller lägenhet, som
enskild man, menighet eller inrättning tillhörer, begagnas skall,
antingen till Rikets försvar, till allmän väg, bro, hamn eller lastningsplats,
till torg eller gata i stad, till uttappning eller sänkning
af sjö, till strömrensning, farled eller annan vattenledning,
till allmän byggnad eller till dylikt allmänt behof, vare ägare
pligtig att afstå hvad för ändamålet fordras; njute dock den,
som härigenom skada lider, ersättning derför, till fulla värdet
och hälften derutöfver, der ej parterne om andra vilkor åsämjas.
Kan ej öfverenskommelse träffas om ersättningen, då skall
Bi-h. till R. St. Prut. 1844, 7 Sami, 1 Afd, 16 Käft,
4
26
Lag-Ulskotlets Betänkande, N:0 56,
frågan härom prof vas af serskild Nämnd, som vid Under-Rätt i
den ort, der jorden eller lägenheten ligger, tillsättes, på sätt här
nedan stadgas.
$• s.
Göres hos den i §. 1. nämnda Under-Rätt skriftlig ansökning
om ser skilda Nämndens tillsättande, och visar sökanden, att Konungen
godkänt behofvet af jordens eller lägenhetens afstående,
samt att tiden derför genom Konungens förordnande eller parternes
öjverenskommelse blifvit bestämd, utfärda Rätten stämning
på ägare och andre, som uppgifvas i saken hafva del. Rätten
föranstalte jemväl, att, till underrättelse för möjligen varande
okände eller icke uppgifne rättsägare, tiden för ärendets företagande
varder, så väl fråin predikstolen i den sockens kyrka, der
fastigheten är belägen, som ock genom allmänna Tidningar ne,
kungjord trenne gånger, sista gången minst fjorton dagar före
den dag, hvilken till sakens företagande är utsatt. Jordens eller
lägenhetens ägare, då han höres, vare skyldig att hos Rätten,
i ändamål af instämning uppgifva den, som, i anseende till
nyttjanderätt, med honom del i saken häfver, vid äfventyr, som i
N- 25 stadgas. Hos Rätten skall jemväl företes bevis derom, huruvida
jorden eller lägenheten är med inteckning besvärad; och
ägen parterne att, innan Nämnden sättes, i laga ordning sin talan,
i fråga om ersättningens belopp, utföra.
tf. 3-
Till serskilda Nämnden skall hvardera parten föreslå sex och
Rätten nämna tre i orten boende män, af hvilka, sedan de blifvit
af domstolen ojäfvige förklarade, tre ibland de af vederparten
f öreslagne och en ibland de af Rätten nämnde personer böra
af hvardera parten, utan anförde skäl, uteslutas. De sju, som
så utsedde blifvit, skola Nämnden utgöra
$■
4-
Äro å någondera sidan flere, som del i saken hafva, och
kunna de ej sämjas om förslaget; gflve hvardera upp en man
till Nämnden: går ej antalet då till sex; gifven de ytterligare
upp en hvardera. Går antalet öfver sexvarde det genom lott
-
iMg-Utskotlets Betänkande , N',o 56.
27
ning minskadt. Sämjas de ej, hvilka bland dem, som å andra sidan
föreslås, eller hvilken ibland de utaf Rätten nämnde må uteslutas;
varde ock dä sådant genom lottning utrönt.
5.
Uteblifver part, utan förfall, då han till val af Nämnd kallad
varit; göre Rätten förslag i hans ställe; och varde genom
lottning utrönt, hvilke i Nämnden ingå skola bland dem, som å
and/a sidan f öreslås: samma lag vare, der part drager sig eljest
undan att val till Nämnd göra. Finnes annan, den der del i saken
häfver med honom, som uteblifvit eller sig undandragit; vare
det val, som af den förre göres, för båda gällande.
$■ 6.
Jäj emot den, som till Ledamot i serskilda Nämnden utses,
äro: om han ej fyllt tjugufem år: om han står under annans
målsmansskap eller under någondera partens husbondevälde: om
han såsom allmän embets- eller tjensteman under någondera partens
förmansskap lyder: om han är med någondera parten i den
skyldskap eller det svågerlag, som, enligt i3 Cap. Rätte gångsBalken,
utgör jäf emot domare: om han sjelf, eller någon, som
med honom i sådant skyldskaps- eller svågerlags-förhållande är,
äger i saken del, eller kan någon synnerlig nytta eller skada deraf
vänta: om han med någondera parten uppenbar ovän är eller
i oafgjord delo ligger: om han begått brott, som vanfrejd
medförer. Domaren i den Rätt, der Nämnden sättes, må ej till
Ledamot i samma Nämnd inväljas.
£• 7-
Komma parterne ä ömse sidor öfverens om val af serskild
Nämnd; dä skall den utgöras af de män, som valde blifvit, utan
att så förfares, som i 3 stadgadt är. Parterne ägen, i thy
fall, äfven att större eller mindre, dock alltid ojemnt, antal till
Nämnd välja.
<5*. 8.
D« män, som till Nämnd valde blifvit, skola af Rätten kaltas
att å viss dag sig infinna, der de ej genast tillstädes äro;
28
Lag-Utskottets Betänkande , N\o 56.
och värden vid kallelsen erinrade om den påföljd för förfallolöst
uteblifvande, hvarom i §. g stadgas.
§• 9-
Den, som bor längre bort, än fyra mil från det ställe, der
Rätten sitter, eller är öfver sextio år gammal, vare ej skyldig
att i serskild Nämnd deltaga. Ej må eljest någon, som till serskild
Nämnd kallad varder, draga sig utan laga förfall det förtroende
undan. Sker det, och vilja ej parterne annan i hans ställe antaga,
eller åsämjas de ej om nytt val, efter thy i ,§\ 10 sägs,
kåfve Rätten makt genom vite tillhålla den uteblifne att sig infinna
; ersätte ock han de kostnader, som för Rätten, parterne och
de öfrige i Nämnden af uppehället vållas.
10.
Finnes någon, som kallad varder, af laga förfall hindrad
att i Nämnden sitta; gifve det Rätten tillkänna. Jr han bland
dem, som parterne valt, gifve den part, som honom föreslagit,
upp tvänne andre i hans ställe, och utesluta vederparten en af
dem; är han af Rätten utsedd, nämne Rätten andra, bland hvilka
parterne utesluta en hvardera, efter thy i &■ 3 sägs.
ti
När
fulltalig Nämnd tillstädeskommit, skall den inför Rätten
denna ed svära; ”Jag lofvar och svär vid Gud och Hans
Heliga Evangelium, att jag, utan våld och mannamån, efter mitt
bästa förstånd och samvete, skall den pröfning verkställa, hvartill
jag nu kallad blifvit; sä sannt mig Gud hjelpe till lif och själ.”
$. 1%.
Nu är ed svuren, som i S- u sägs; då skall Dornhafv anden
eller Rättens Ordförande underrätta Nämnden om det ämne,
som i fråga är, och om hvad till Nämndens prof Tung hör er;
lemne ock till Nämnden de handlingar, parterne ingifvit. Sedan
träde Nämnden tillsamman, välje inom sig en Ordförande och öfverlägga,
inom lykta dörrar, om det beslut, som fattas skall.
S- 13.
Nämnden uppskatte i penningar, så val jorden eller lägenhe
-
Lag-Utskottets Betänkande , N.o 56,
29
ten, efter dess rätta värde för ägaren, som ock serskildt den
skada, annan än ägaren, genom jordens eller lägenhetens afstående,
lider, allt med afseende på tiden för afträdandet, och med
uttryckligt tillägg af den förhöjning, hvarmed, enligt §. 1, ersättningen
utgå bör. Är fråga om flera lägenheter, som tillhöra
serskilde ägare; varde ersättningen bestämd serskildt för hvardera.
14•
Skulle blott en del af lägenhet vara nödig för allmänt ändamål,
och lägenheten, genom afskiljande af denna del, blifva
för ägaren eller innehafvaren onyttig, bör hela lägenheten, enligt
nu bestämda grunder, lösas, der ägaren det äskar. Lag samma
vare, om en del af jord af trädas bör och återstoden ej uppgår
till besutenhet. 1 dessa frågor meddele Rätten beslut, innan
Nämnden sättes, och må klagan öfver det beslut föras i den ordning,
a.5 Cap. 5 §. Rättegångs- Balken stadgar.
$. i5.
Har ägare, efter väckt fråga om jords eller lägenhets afträdande,
i uppenbar afsigt att öka jordens eller lägenhetens värde,
derå nedlagt kostnader, må desamma ej tagas i beräkning vid
ersättningens bestämmande.
16.
Anser Nämnden nödigt att, innan hufvudsakligt beslut fattas,
parterne ytterligare höra, närmare underrättelser i saken infordra,
eller syn hålla, äge der rätt till.
«$*■ 17'
Hvad de fleste i Nämnden säga, gälle för Nämndens beslut.
$• 18.
Då Nämndens beslut fattadt är, läte Ordföranden det upptecknas
och af Nämnden underskrifvas, och lemne det sedan till
Rätten, eller på landet till Domhafvanden. Ej skall dervid kungöras,
huru Nämnden inom sig röstat, ej eller skola skälen för
beslutet uppgifvas.
30
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 56.
19.
Sedan Nämndens beslut så ajlemnadt är, som i §. 18 sägs,
läte Rätten det i sitt Protokoll införas och meddele det parterne
i laga ordning.
§. so.
Hvad Nämnden beslutat, skall till efterrättelse lända. Ej må
i Nämndens beslut ändring någorstädes sökas; dock äge ej Nämnden
att sätta ut värdet lägre, än ersättningsskjldig medgifvit;
och der så hända skalle, att Nämnden höjde ersättningsbeloppet
utöfver hvad ersättningstagande yrkat, gälle ej eller beslutet för
mera än äskadt varit, så vida ej jorden eller lägenheten är besvärad
med inteckning, öfverstigande den fordrade summan; i
hvilket fall Nämnden må, utan afseende på ersättningstagandes
anspråk, utsätta löseskillingen så högt, som den finnes, enligt här
ofvan stadgade grunder, böra uppgå.
§. åt.
Vill ägare af jorden eller lägenheten klaga deröfver, att han
icke varit i målet stämd, eller vill annan klaga på den grund, att
ärendet icke blifvit, enligt §. 2, från predikstolen eller genom
allmänna Tidningarne rätteligen kungjordt, eller vill någon klaga
öfver Rättens pröfning af jäf emot den, som i Nämnden sutit,
eller påstår någon eljest, att vid Nämndens sättande ej så tillgått,
som nu föreskrifvet är; den talan må, sedan Nämndens beslut
är, efter $. 19, parterne meddeladt, i Hof-Rätten föras, genom
besvär, mom den tid, som i a 5 Cap. 5 §. Rättegångs- B a/ken
sägs. Varder den talan gillad, fö rf alle all verkan af Nämndens
beslut, så vidt det klagandens rätt rörer, och förordne Hof-Rätten,
att Nämnd ånjo sättas skall. Ej må Hof-Rätten till pröfning
upptaga jäf, som icke vid Under-Rätten yppadt varit, då
Nämnden sattes. Öfver Hof-Rättens beslut må klagan föras, i
den ordning, 3o Cap. 18
Rättegångs- B a/ken föreskrifver.
§. 22.
Var part från Ratten borta, når Nämnden valdes, och
vill han sedan visa, att han dd hade laga förfall, och att
han ej kunde gifva det Rätten tillkänna, stdnde honom fritt
31
Lag-Utskoltets Betänkande, N\o 56.
all, inom en månad derefter, å sin vederpart till samma Rätt
uttaga stämning; gitter lian, sedan sd ståmdt år, bevisningen
fullgöra, förf alle Nämndens beslut, så vidt det på kårandens
rätt verkar, och läte Rätten Nåmnd ånyo väljas.
§. 20.
Skulle någon, som i serskild Nämnd snitt, vilja betalning
derför taga, dd må han hos Ratten det anmäla, och lägge
Ratten honom till så mycket, som emot hans verkliga kostnad
för den förrättning svara kan. Den ersättning skall gäldas,
på sätt i §. 28. föreskrifves.
§■ 2 4.
Efter det, genom träffad öfverenskommelse eller serskilda
Nämndens, på sätt i §. ig sågs, parterne meddelade beslut,
ersättningsbeloppet bestämdt bli/vit, vare den, som användandet
yrkat, skyldig att, inom den för af trädandet bestämda tid,
beloppet till ersättaingstaganden utgifva, eller ock, så framt
berörde yrkande nedlägges, härom, inom sex veckor ifrån det
Nämndens beslut meddelades, men inom aftrådesiiden, derest
den förr infaller, gifva vederparten bevislig underrättelse. Ar
jord eller lägenhet, som af trädas skall, intecknad, varde ersättningsbeloppet,
inom forrberorde tid, nedsatt i Rånteriet hos
Konungens* Befallningshafvande, som kungör sådant vederbörande
ersättningstagande och intecknings ägare, samt liqvid dem
emellan sedermera i laga ordning uppgör. Finnes härvid ersättningsbeloppet
vara faststäldt, genom öfverenskommelse emellan
den ersättningstagande och den, som ersättningen gifvit,
och föi menar inteckningsagaren värdet hafva blij vit för lågt
beråknadt, vare denne berättigad att, der ej full liqvid för
hans f 01 di an honom leninas, aska jordens uppskattning af
Nämnd i den ordning, förut i denna Bag är vordet stadgadt,
dock gånge beslutet om jordens afträdande icke dessmindre i
verkställighet; och skall, så snart betalning eller nedsättning
af behörigen Ö,< verenskommet eller faststäldt ersättningsbelopp
mom strdgad tid skett, vederbörande hafva rättighet att, utan
hinder af talan, som efter 21 och 22 föras kan, jorden
eller lägenheten genast tillträda. Fördröjes utöfver den här
32
Lag-Utskottels Betänkande, N\o 56.
ofvan nämnda tid betalningen, da skall, i händelse någon till
ersättning berättigad det yrkar, jrågan om inlåsande af hans
rätt vara för den gången förfallen och ankomma pa ny pröfning.
§. 25.
Tvista ägare, inteckningshafvare eller andra om bättre rätt
till hvad såsom ersättning eller betalning är vordet bestämdt
att utgå, derom må talan serskildt i laga ordning utföras.
Uppstår dervid hos Rätten f råga om lyftning-, äge Rätten derom
förordna, efter thy skäligt prof vas. Skulle sådan tvist
yppa sig i sammanhang med frågan om skadeståndets bestämmande,
må den ej uppehålla slut i denna fråga, utan varde
hänvist till serskildt utförande-, och äge förthy Ratten, der så
erfordras, vid val af Nämnd, gåra förslag i de tvistandes
ställe, pa sätt i §. 5 sagdt år. Har ägare underlåtit att hos
Rätten, såsom §. 2 bjuder, i ändamål af instämning uppgifva
den, som i anseende till nyttjanderätt med honom del i saken
häfver', vare ägaren skyldig att, efter Rättens beprofvande,
hålla sådan medpart skadeslös, dock utan den förhöjning,
hvarom ofvan stadgas.
§. 26.
Den, till hvilken jord, på sätt omformåldt blifvit, år vorden
aftrådd, hvaruti en eller flere inteckningar finnas, till
hvilkas gäldande ersättningen icke förslår, äge, sedan ersättningen
blifvit å behörig ort nedsatt, för inteckningarnes dödande
anmäla sig, med bevis om fullgjord betalning jemte
gravationsbevis, hos Domaren i den ort, der jorden år belägen-,
hvarefter denne åligger att, genom anslag å Rättens dörr
och kungörelse, hvilken genom sökandens försorg bör tre gånger
inforas i allmänna Ticlningarne, kalla och förelägga de inteckningshafvare
, som antingen alldeles icke, eller endast till
aågon del, fått sina inteckningar utur ersättningsbeloppet guldne,
att, i stad, inom en månad från den dag, kungörelsen i
ticlningarne sista gängen finnes införd, och å landet vid det
Ting, som först infaller, sedan en månad från sista kungörelse
-
Lag-Utskottets Betänkande, N\o 56,
33
relsedagen förflutit, hos Domstolen anmäla, huruvida nå^ot
kan vara att påminna deremot, att den afträdda jorden eller'
lagenheten från inteckning befrias; börande Domstolen, ehvad
inteckningshafvante då begagna rättigheten att varda hårde
eller icke, och jemväl utan hinder deraf, att original-iriteckningshand
in gar ne icke uppvisas, angående inteckningcirnes dödande
sig utlåta.
§. 27.
kurder, på grund af denna Författning, jord eller lågenhet
styckad, och uppstår fråga, om och i hvad mån grundränta
eller andra allmänna skyldigheter böra vidlåda den afs
ladda eller qvarvarande delen, gånge med prof ningen deraf,
efter hvad om skattläggning i allmänhet stadgadt finnes.
§. 28.
ylll undersöknings- och rättegångskostnad, som förorsakas
af väckt f råga om jords eller lågenhets användande för ofvanberörde
allmänna ändamål, skall den, hvilken användandet
begär, ensam vidkännas. Tvist härom skall af Rätten
prof vas.
§• 29.
Om ändring eller utrifning af Pattenverk, som genom upp -
damning skada jord eller h ndra dess odling, år serskildt stadgadt.
I sammanhang härmed föreslår jemväl Utskottet,
att Rikets Ständer, vid öfverlemnandet till Kongl. Maj.t af
deras forrberörda underdåniga förslag, mätte i underdånighet
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes serskildt meddela de närmare
föreskrifter, angående hithörande ärendens behandling, hvilkci
finnas vara af behof vet påkallade.
Stockholm den 17 December 1844.
Bib. till R. St. Prot. J844, 7 Samt. 1 Afd. 16 Häft.
5
jjij
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 56,
Reservation er:
af Herr Friherre Stjernstedt: ”Ehuru äfven jag gillar syftningen af
Kong!1 Maj:ts ifrågavarande Nådiga Proposition och de allmänna grunder,
hvarpå den hvilar, måste jag dock, vid öfvervägande af de betänkligheter,
som inom Utskottet blifvit emot Propositionen frnmställde, godkänna
Utskottets beslut, att icke tillstyrka bifall å det Nådiga lagförslaget. Men
då jag icke kan instämma uti Utskottets alla anmärkningar, utan fasthäldre
tror en och annan af dem vara mindre vigtig, kan jag ej eller förena
mig uti det af Utskottet uppgjorda, af samma anmärkningar föranledda,
förslag.
Emot Utskottets förslag förekommer, efter mitt förmenande, hufvudsakligen,
att Utskottet uteslutit inteckningsliafvare från deltagande i sakens
utförande; att för fullföljd af frågor om besutenhet, som vid lagförslagets
tillämpning kunna uppkomma, blifvit stadgad en annan ordning, än den
för bedömande af sådane frågor i allmänhet nu gällande; att enligt Utskottets
förslag, det skulle kunna inträffa att Konungens Befallningshafvande
och Domaren komme aLt på en gång bedöma samma Iråga om liqvid
och lyftning af de medel, hvilka böra för den afträdda jorden erläggas,
och att Utskottet, fastän i 26 §. blifvit infördt ett stadgande om
sättet, att få inteckning dödad, hvarmed sådan jord må vara besvärad,
icke tillika tillstyrkt någon förändring eller tillägg till Kongl. Förordningen
den 13 Juli 1818 angående inteckning i fast egendom.
Hvad nu beträffar de tre sednare af mig vid Utskottets förslag framställde
anmärkningarue, skulle jag tro, att deras befogenhet ligger i temmeligen
öppen dag, utan att något skäl för dem behöfver härstädes anföras;
men i fråga åter derom, att inteckningsliafvare blifvit från deltagande
i rättegången uteslutne, hvilken anmärkning måhända är den vigtigaste,
får jag, till vederläggning af Utskottets motiver, yttra några ord. Till stöd
för sitt från den Kongl. Propositionen afvikande beslut i denna del, har
Utskottet anfört, att rättigheten och skyldigheten, att värja jord och lägenhet
tillhörde, enligt gällande lag, egaren eller innehafvare^ af hans
rätt, och att någon talan i sådant fall icke vore inteckningsliafvare tillerkänd.
Härvid får likväl erinras, att förhållandet är väsendtligen olika i
rågångs och egotvister i allmänhet, hvilka Utskottet afselt, och i sådane
rättegångar, som enligt den föreslagna förordningen skulle kunna komma
att ega rum. I rågångs- och ego-tvisterne grundas kärandens talan
derå, att inneliafvaren af den omtvistade jordegan icke skulle lagligen ega
Lag-UIskottets Betänkande, N\o 56.
35
alt densamma besitta, antingen derföre, att han dertill icke har laga fän°,
eller oek derföre, att samma jordega rätteligen icke tilihörer det hemman
eller lägenhet, hvarunder den före rättegången häfdats. Om påståendet
i förra fallet vinnes, kan under vissa: förhållanden inteckningen komma att
qvarstå, eller under andra, åtminstone icke tillintetgöras annorledes, än genom
serskild rättegång emot inteckningshafvaren, då han får tillfälle att
sin rätt bevaka • • och i sednare fallet åter, eller om jordegan icke hörer
till det hemman, som bill vit. intecknadt, det vill såga icke utgör en integrerande
del deraf, kan någon inteckning i samma jordega ej ens anses
vara meddelad., utan vidhäftar ensamt de egor, hvaraf hemmanet rätteligen
består.
Deremot uti rättegångar, hvilka, till följd af den nja förordningen,
möjligen uppkomma, föres talan om skyldighet för egare, att för allmänt
behof afstå, hemman eller lägenhet, som han lagligen innehafver och
följaktligen jemväl lagligen kunnat låta för gäld inteckna. Inteckningshafvaren
har således ostridig rätt att utur värdet af det, som
afstås, utbekomma så mycket af hans fordran, som deremot svarar
i förhållande till öfriga intecknade' egendomens värde, och måste till
följd derå! jemväl vara berättigad att genom deltagande i rättegången tillse,
att hans rätt icke blifver uppoffrad eller tillintetgjord genom en möjligen
svekfull öl verenskommelse emellan parterne, i afseende å valet af den
serskilda Nämnden, hvars beslut i fråga om ersättningsbeloppets bestämmande,
så vida laga former blifvit iakttagnc, ovilkorligen skall lända till
efterrättelse. Härtill kommer slutligen, att inteckningshafvaren bör om sådane
rättegångar erhålla underrättelse, på det han, för den händelse, att
han ej äi belåten att mottaga liqvid för blott en del af sin fordran, må
kunna föranstalta om uppsägning af hela fordringen, samt i öfrigt åtminstone
ei halla någoilunda visshet om tiden då hans fordran kommer att
betalas och penningarne skola vara för honom att tillgå."
af Herr Giinther: ”Emot den Kongl. Propositionen anser jag följande
väsendtliga omständigheter vara att anmärka.
1:0. Eti i:sla §. synes man med de orden, der Konungen prof var
nödigt, alltför knapphändigt hafva behandlat sjelfva hufvudföremålet för
den föreslagna lagen, som är att bestämma, när och under hvilka vilkor
den enskildes ägande rätt bör vika för allmän nytta. Om man än härvid,
till följd af Konungens grundlagsenlig^ rättighet att efter godtfinnande föroidna
i alla administrativa ärenden, icke behöfver så omständligen regie
-
36
Lag-Utskottets Betänkande, N:o SS.
meritera, som den Franska expropriations-lagen, torde det likväl vara nödigt
att så ordna förhållandena, att man förvissar sig, att af alla tvistiga
frågor endast den om ersättningens belopp återstår, då saken till serskilda
Nämnden hänskjutes, helst Nämndens pröfning, efter förslaget, icke får
sträcka sig härutöfver. Men för en sådan visshet erfordras, efter mintanka,
några bestämmelser, som i lagförslaget saknas. Härtill hörer dels att,
i sammanhang med det beslut, hvarigenom Konungen pröfvar behofvet af
en expropriation vara för handen, jemväl varder, efter en förut uppgjord
fullständig plan för det allmänna företag, som är i fråga, med noggrannhet
bestämdt, huru mjcket den enskilde ägaren skall af sin egendom afstå,
och dels att, i händelse det härvid skulle befinnas, att blott en del af en
viss lägenhet för ändamålet erfordras, men att återstoden för ägaren blifver
onyttig eller icke medför besutenhet, han då är berättigad att få lösen
för hela lägenheten. — Sällan eller aldrig skall dock en tillförlitlig
utredning i dylika eller andra möjligen uppkommande tvistefrågor kunna
vinnas, utan undersökning vid Domstolen i orten; och i likhet med hvad
35 Capitlet i §. Byggninga-Balken nu innehåller, tror jag således en föreskrift
jemväl vara behöflig derom, att då emellan ägaren och expropriations-sökanden
stridigheter uppstå, som icke röra ersättningens belopp,
frågan alltid bör, innan Konungen deröfver fattar Sitt beslut, hänskjutas
till Domstolen i orten, som skulle äga att, efter föregången undersökning,
meddela utlåtande öfver alla så beskaffade stridigheter, på det dessa sedermera
må kunna i ett sammanhang af Konungen pröfvas och afgöras.
2:0. Lika med pluraliteten inom Utskottet anser jag expropriationsbeslutet
uti ingen händelse böra gå i verkställighet, förr än ersättningen
blifvit bestämd och beloppet, der så äskas, till vederbörande utbetaldt.
Något undantag härifrån lärer aldrig kunna behöfvas i annat fall, än då
under krig Riket finnes af fienden hotadt med anfall eller redan är anfallet;
men de uppoffringar, som under sådane förhållanden fordras af den
enskilde medborgaren, äro af mångahanda slag, och någon serskild lagstiftning
i det ämne, hvarom nu är fråga, synes lika litet som i andra
vara för nämnde händelse af nöden.
3:o. Med Utskottets pluralitet är jag äfven ense derom, att inteckningshafvarnes
inblandning i valet af den serskilda Nämnden invecklar proceduren
vid Nämndens tillsättande mera, än nödigt är; helst då man i allt
fall icke förmått conseqvent genomföra den grundsatsen att, i fråga om
ersättningens bestämmande, alltid betrakta inteckningshafvarne såsom del
-
Lag-Utskottets Betänkande j N:o 56.
37
ägare i saken, ulan funnit sig föranlåten att medgifva laga verkan äfven
åt en godvillig öfverenskommelse som, inteckningshafvarne oåtsporde, bilfvit
emellan de egentliga parterne ingången.— Enär den jord eller lägenhet,
som afstås, alltid kommer att betalas med femtio procent öfver dess verkliga
värde, synes inteckningshafvarnes rätt vara tillräckligen iakttagen, om
de först vid liqviden tillkallas, så framt man eljest anser nödigt alt för
liqviden föreskrifva någon viss ordning, och icke lyckas att på annat enklare
sätt förvara inteckningshafvarnes rättigheter. Mig förefaller dock,
som skulle ett sådant sätt igenfinnes uti en enkel tillämping af hvad som
redan gäller rörande inteckningar i allmänhet och deras fortfarande verkan,
i hvars hand den intecknade egendomen än må komma. Sålunda
skulle, efter milt förmenande, jorden eller lägenheten, der den efter öfverenskommelse
hlifvit afträdd, förblifva underpant för alla deruti meddelade
inteckningar, intill dess den nya ägaren visat, att han antingen
dem inlöst, eller att fordringsägarne derförutan medgifvit relaxation, men,
i händelse åter Juryn besLämt inlösningspriset och detta befunnes otillräckligt
för godtgörande af alla inteckningshafvarens anspråk derpå, den
nyc ägaren vara berättigad att få inteckningarne dödade i den ordning,
Kongl. Kungörelsen den 18 December 1823 föreskrifver, sedan den fastställda
ersätlningssumman blifvit nedsatt hos Konungens Befallningshafvande,
som deremot skulle äga att laglig liqvid emellan inteckningshafvarne
verkställa.
4:o. Då uti 23 §. af förslaget stadgas en rättighet för expropriationssökande
att, sedan Nämnden bestämt ersättningsbeloppet, nedlägga sitt vikande,
finner jag häruti en ensidig fördel tillagd ena parten, som af ingenting
å andra partens sida motsvaras, och tror stadgandet således icke
vara med riktiga rättsgrunder förenligt. En dylik föreskrift synes derjemte
hvarken behöflig eller ens lämplig, då man besinnar, att. Konungen
pröfva t angelägenheten af det ändamål, för h vilket expropriationen blifvit
beslutad. Men deremot, skulle stadgandet ofta nog kunna för andra parten
medföra betydlig olägenhet derigenom, alt han, som i alla de fall,
då den ifrågasatta expropriationen sträcker sig till hela hans egendom eller
större delen deraf, nödgats på förhand förskaffa sig annat hemvist, slutligen
skulle finna sig i hög grad besvärad af de härom ingångne aftalen ,
i händelse hela expropriationsfrågan kort före afträdestiden blef å sökandens
sida nedlagd. — Något härmed analogt stadgande finnes ej heller uti
38
Lag-Utskottets Betänkande, N\o 56.
de utländska expropriations-lagar, jag haft tillfälle att se; Lverlom innehålla
de en föreskrift i alldeles motsatt syftning, som jemväl här torde
vara nödig, den nemligen, att om Sökanden underlåter att inom viss tid,
sedan expropriationsbeslutet blifvit meddeladt, i behörig ordning fullfölja
sin talan, andra parten är berättigad att derå söka verkställighet.
Utom dessa väsendtlig anmärkningar emot den Kongl. Propositionen,
instämmer jag äfven i flere af dem Utskottet framställt, rörande ej mindre
redactionen, än äfven åtskilliga detalj-föreskrifter. Men då jag å ena
sidan, till följd af hvad nu anfördt blifvit, anser mig icke kunna tillstyrka
bifall till den Kongl. Propositionen, finner jag å den andra Utskottets
contraförslag, i den mån det afviker från här ofvan uttalade grundsatser,
lika litet antagligt.
Serskildt tror jag mig, i afseende på delta contra-förslag, böra fästa
Riks-Ståndens uppmärksamhet dels på Utskottets inconseqvens, då Utskottet,
som i sina anmärkningar mot l:sta §. af det Kongl. Förslaget, godkänt
den princip, att verkställighet å expropriations-beslutet icke bör äga
rum, förrän ersättningen blifvit bestämd, likväl i 24 §. af dess contraförslag
så ordnat inteckningshafvares rättigheter, att nämnde princip blifvit
frångången; dels ock på olämpligheten af den med hela lagen i öfrigt
heterogena §., som Utskottet tillagt "under N:o 14. — Det ligger nemligen
i sjalfva begreppet af all Jury, att den skall döma i första och sista instansen,
så att endast cassation af dess beslut kan för formfel äga rum.
Men häraf följer ock, att alla tvistefrågor, som icke kunna öfverlemnas till
Juryns afdömande, måste vara på förhand definitivt afgjorda. I rak strid
härmed har dock Utskottet, uti 14 §., låtit den ofta förekommande frågan,
om expropritionen skall sträcka sig till en hel lägenhet, eller blott
en del deraf, förblifva oafgjord till dess Juryn sättes,, och gjort den till
föremål för Rättens pröfning samtidigt med Juryns åtgärder, hvaraf följden
blifver, att en sedermera sökt och vunnen ändring uti Rättens härom
meddelade beslut skall verka till upphäfvande af Juryns åtgärd,
oaktadt intet fel i formen vid dennas tillsättande förefunnits.
Emedlertid, och då jag af de många och långvariga öfverläggningarne
inom Utskottet nogsamt lärt inse de stora svårigheter, om icke omöjligheten
att uti ett så inveckladt ämne, som det förevarande, kunna först
inom Utskottet och sedermera hos Riks-Stånden tillvägabringa ett antagligt
contra-förslag, anser jag mig föranlåten att nu inskränka mig till det
39
Lag-Utskottets Betänkande, N'.o 5rJ,
vördsamma tillstyrkande, att Rikets Ständer, med afslag å Utskottets förslag,
må, på här ofvan anförda skäl, förklara sig icke kunna antaga Kongl.
Maj:ts i ämnet aflåtne Nådiga Proposition.^
Herr Professoren Doktor Beocell har jemväl emot Betänkandet sig reserverat.
N:o 57.
Ant. till Exp. Utsk. den aS Dcc., tl. a e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion om upphäfvande af 27 Cap.
Missgerning s-Balken, angående dulgadråp.
Uti berörde Capitel stadgas, att, om man eller qvinna å landet finnes
dråpen, och ej någon varder för dråpet inom natt och år lagliga vunnen
eller derför skäligen misstänkt, då skall Häradet efter mantalet höta för
det dulgadråp hundrade daler, deraf hälften tillfaller Konungen och hälften
målsäganden. Detta stadgande har Riksdagsfullmägtigen Pehr Haraldsson
från Elfsborgs Län, uti ett till Hederv. Bonde-Ståndet ingifvet memorial,
förmält vara i högsta måtto orättvist, enär det folie de oskyldiga till
last; och har han af sådan anledning yrkat, att detsamma måtte upphäfvas.
Lag-Utskottet, till hvars utlåtande memorialet blifvit öfverlemnadt,
har i följd, deraf under öfverläggning detsamma förehaft; och som förslag
till en ny Brottmålslag för närvarande är beroende på Rikets Ständers
pröfning, och förhanden varande förhållanden icke lära påkalla så snar förändring
af ifrågaställda, ur vårt äldre samhällsskick utgångna, djupt betydelsefulla
stadgande, att den icke utan våda kan uppskjutas, så tillstyrker
Utskottet,
att Pehr Haraldssons motion icke måtte till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den a3 December 1844*
40
Lag-Utskottets Utlåtande N\o 58, och Betänkande N:o 5g.
N:o 58.
Ank. till Exp. Utsk. d. a3 Dec,, kl i e. m
Utlåtande, i anledning af återremiss af Utskottets Betänkande N:o
17 öfver väckt motion om den förändring i 8 Cap. 7 §. ArfdaBalkcn,
att oäkta barn måtte tillerkännas arfsrätt efter egen moder.
Vällofl. Borgare-Ståndet och Hederv. Bonde-Ståndet hafva, under den 6
och den 9 sistlidne November, återremitterat berörde Betänkande, på grund
af deremot framställde anmärkningar; men som samma Betänkande, deruti
Utskottet tillstyrkt, att motionen måtte lemnas utan afseende, blifvit bifallet
af Höglofl. Ridderskapet och Adeln, under den 3o nästförutgångne
October, och af Högv- Preste-Ståndet under den 2 förstnämnde månad;
så, enär väckta frågan följaktligen, enligt 87 §. Regeringsformen, förfallit,
lärer något yttrande öfver de framställda anmärkningarne ej erfordras;
hvilket vördsamligen anmäles för de Riks-Stånd, som Betänkandet återremitterat.
Stockholm den 23 December i844*
N:o 59.
Ank. till Exp.-Utsk. den 24 Dec. kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition,
angående borgenärs rätt att, efter anstäldt utmätnings försök, använda
bysättning, dels väckta motioner i samma ämne, dels ock
Bikets Ständers Justitim-Ombudsmans hemställning om ogillande
af den, genom Kongl. Brefvet den 29 October 1842, gifna förklaring
öfver Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841, rörande
bysättning.
Sedan Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med Rikets Ständers vid sistförlidne
Riksdag fattade beslut, den 10 Juni 1841 i Nåder utfärdat en
För
-
41
Lag-Ulskollets Betänkande, N\o 5 g.
Förordning, hvarigenom, med ändring af hvad uti 8 Cap. i, 3, n oeh 12
§§. Utsöknings Balken linnes stadgadt, rörande bysättning eller förbud för
gäldenär att resa ur stad, der han vistades, och med upphci vande af 10
§■ i 5 Cap. samma Balk samt 5o §. i Concurs-Lagen clen 12 Mars i83o,
blifvit föreskrifvet, bland annat, uti Förordningens 1 §: att Jör fordran,
som genom utslag är fastställd, njute borgenär, der han det åskar,
bysättning ä gäldenär, efter thy derom i hvarje fall är stadgadt; och
uti 4 §•' ait för fordran, som i gäldenårs concurs bevakad blif vit, eller
för hvildm han en gång varit bysatt, md ej bysättning kunna honom
sedan åläggas, der borgenär ej visar skälig anledning, ,let gäldenär
undandoljer tillgäng, som efter concursen eller bysättningen honom tillfallit
och till gälds betalning gå bör, samt gäldenären i thy fall ej
gitter hos Konungens Befallningshafvande eller Domstol med ed styrka,
det han sådan tillgång ej eger; — och Kongl. Majrts och Rikets Svea HofRätt,
med afseende å yppade skiljaktiga meningar derom, huruvida, enligt
berörde författning, borgenär vore berättigad njuta bysättning för hvarje
fordran, som genom laga kraftvunnet utslag vore fastställd, sedan vid utmätning
tillgång till dess gäldande befunnits brista, eller blott för sådana
fordringar, i afseende på hvilka en dylik påföljd blifvit genom serskild
författning eller lag stadgad, i underdånighet anhållit om förklaring öfver
rätta meningen af föreskriften i oftanämnde förordnings t §, samt att, i
händelse densamma icke skulle anses medföra rättighet till bysättning för
alla slags fordringar, som blifvit genom utslag fastställde, tillika måtte bestämmas,
huruledes i sådant fall det uti 4 §• af samma förordning gifne
stadgande om bysättning för fordran, som blifvit i guidenärs concurs
bevakad, rätteligen borde förstås och tillämpas; — samt Kongl. Maj:t, i anledning
häraf, medelst Nådigt Bref af den 29 October, förklarat, alt sedan,
genom omförrnälde förordning, 10 §. i 5 Cap. Utsöknings-Balken
blifvit upphof ven, bysättning ej må ddömas på den grund, att, vid
utmätning hos gäldenär, tillgångar att gälda med saknas, samt att
följaktligen stadgandet i förordningens 4 §. ej har afseende på fordringar
i allmänhet, utan endast pa sådana fordringar, för hvilka, efter
särskilda författningar, bysättning eger rum; — så, enär användandet
af bysättning i det fall, då vid utmätning hos gäldenär full tillgång
till gälds godtgörande saknas, likväl vore fullkomligt öfverensstämmande
med den grundsats, hvarpå ofvanberörde förordning hvilade, eller att bysättning
vore rättmätig, såsom tvångsmedel att förmå gäldenär till framBih,
till R, St, Prot, i844j 7 Sami, 1 Afd, 16 Håft,
6
42
Lag-Utskoltets Betänkande, N.-o 5g.
lemnande af sina tillgångar, men borde upphöra, då, genom boets afträdande
till concurs och bouppgiftens edliga fästande, en al lagstiftaren godkänd
bevisning erhållits derom, att gäldenär icke både någon tillgång fördold;
h,vilket gällde icke allenast i fråga om vexlar och löpande förskritningar
och invisningar, som hade deras strängaste exeeutiva kraft i behåll,
utan ock i afseende på fordringar i allmänhet, — har Kongl. Maj:t, uti en
till Rikets nu församlade Ständer aflåten Nådig Proposition af den 5 nästlidne
September, föreslagit: att, med upphäfvande af den i Kongl. Brefvet
den 29 October 1813 meddelade lagt förklaring rörande bysättning,
forordnadt varder: att derest vid utmatning hos gäldenär tillgång att
gälda med icke finnes, da md bysättning åläggas, om borgenär det åskar',
dock med de vilkor, so/n i lag och författningar angående delta ämne
stadgade är o.
Denna Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition tillika med de i Stats-RAdet
och Högsta Domstolen i ämnet hållna Protocoll hafva samtlige Riks-Stånden,
Höglofl. Ridderskapet och Adeln, Vällofl. Borgare-Ståndet och Hederv.
Bonde-Ståndet, under den 14 sistlidne September, samt Högv. PresteStåndet,
under den 18 i samma månad, remitterat till Lag-Utskottet, som
jemväl till behandling fått emottaga serskilda, inom förstnämnde tre Riksstånd
afgifna, memorial af Herr Nortlenankar, F. TV., Herr Ekholm,
Herr Sjosteclt och Riksdagsfullmägtigen från Östergöthland Lars Magnus
Knutsson, hvilka alla påkallat eu bestämmelse i flen syftning, som den
af Kongl. Maj:t i Nåder föreslagna; hvarförutan Rikets Ständers Justitieombudsman,
uti sin vid innevarande Riksmöte aflemnade allmänna redogörelse,
med. anmälan af Kongl. Maj:ts ofvan berörde den 29 October 1842
meddelade förklaring öfver Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841, tillkännagifvit,
att, så vidt af denna förordnings ordalydelse fattas kunde,
omförmälde förklaring icke innebure det förhållande, som skulle ny lag
derigenom vara sliftad; men då det icke borde förnekas, att Lagstiftande
maktens egna förhandlingar, hvilka föregått det beslut, i följd hvaraf nämnde
förordning blifvit utfärdad, syntes leda dertill, att afsigten varit att
bibehålla bysättning för domfäst skuld i allmänhet, såsom tvångsmedel att
framkalla tillgångar hos gäldenär, der de möjligen funnos, ansåg Justitieombudsmannen
sig höra hemställa, det måtte Rikets Ständer, med ogillande
af oftanämnde lagförklaring, såsom oförenlig med Lägstftårens
afsigt och således olämplig, förklara, att, utan afseende ä hvad i inledningen
till 1841 ars Kongl. Förordning nämnes om upphäfvande af
43
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 5g.
to §. i 5 Cap. Ut söknings- Balken, lagbudet i forordningens t §. om
borgenärs ratt till bysättning ä gäldenär shall (ga tillämpning vid alla
1 ill fälle n, dä tillgång till dom fäst gälds betalning hos honom saknas,
under iakttagande i öfrigt oj de vilkor, som för hvarje fall äro stadgade.
Derjemte liar Utskottet erhållit del af de yttranden, som vid föredragning
af Kongl. Maj:ts Högstberörde Nådiga Proposition hos Hög v.
Preste-Ståndet blifvit afgifna af Herr Doctor Anjou och Herr Lector JVallmän,
af hvilka den förre talat för bifall till den Nådiga Propositionen,
hvaremot den sistnämnde ansett rättigheten att använda bysättning snarare
böra inskränkas än utsträckas.
Utskottet, som, vid detta ärendes förehafvande, tagit kännedom af
förhandhngarne uti ifrågaslällde ämne vid sistförflutne Riksdag, har inhemtat,
hurusom Rikets Ständer utgått från den åsigt, att bysättning eller
förlust af personliga friheten ej kunde betraktas eller rättfärdigas såsom ett
straff för gäldenärs oförmåga att sin skuld betala, utan vore ett medel att
tvinga gäldenär att förnöja sina borgenärer med alla de tillgångar han eger,
i hvilken egenskap bysättning dock utgjorde ett nödvändigt vilkor för befästandet
af förtroendet enskilde emellan, serdeles i penninge-afhandlingar,
samt således för befrämjande och bibehållande af allmänna krediten, emedan,
om detta tvångsmedel ej funnes, bedragares försök att undanhålla
sin egendom från ett rättmätigt användande till gälds betalning ofta skulle
lyckas, hvarigenom åter ett allmänt misstroende skulle uppstå och minska
utvägarne för de redlige att erhålla penninge-försträckningar; — och uti
den författning, som är vorden byggd på denna grundsats, har jemväl, i
öfverensstämmelse dermed, blifvit stadgadt: att gäldenär skall, om hans
egendom afträdes till borgenärerne, befrias från bysättningshäkte, sedan
han bouppteckningen besvurit.
Den synpunkt, hvarifrån Lagstiftandemakten således utgått, anser äfven
Utskottet vara den rätta. Utskottet tror nemligen, att, likasom bysättningstvånget
ej bör betraktas annorlunda, än såsom ett medel att förmå
gäldenär att uppgifva den egendom han eger, så är det ett nädvändigt
medel för bevarande af allmänna krediten, för underhållande af förtroendet
enskilde emellan och för borgenärs förhjelpande till sin rätt. Då nu
denna rätt är lika, ehvad den grundas på så kalladt löpande skuldebref
eller ej; — då hvar och en rättmätig fordring-segare har anspråk att åt
-
44
Lag-Utskottets Betänkandej N\o 5g,
njuta lagens skydd, synes bysättningstvång^ äfven böra, på sätt Kongl.
Maj:t i Nåder föreslagit, få användas icke allenast för vexlar, löpande förskrifningar
och in visningar, utan ock för fordringar i allmänhet. Ehuru
ett dylikt användande af bysättning således öfverensstämmer med den
grundsats, hvarpå 184.1 års merberörde Förordning är byggd, likväl och
som 10 §. 5 Gap. Utsöknings-Balken, eller det enda lagstadgande, som afsett
bysättning för fordran i allmänhet, blifvit genom samma förordning
upphäfd, lärer en lag i den syltning, som den i Nåder föreslagna, äfven
vara af nöden.
Utskottet får således vördsamligen tillstyrka,
det måtte Rikets Ständer till Kongl. May.ts ofvanberörde Nådiga
Proposition lemna bifall.
Och i följd häraf anser Utskottet den af Justitiae-Ombudsmannen
väckta fråga om ogillande af Kongl. Förklaringen den 29 Oclober 1842
böra förfalla, samt de af serskilde motionärer i förevarande ämne gjorda
framställningar jemväl vara besvarade.
Stockholm den 12 December i844-
Reservation
af Herr Lektor Wallman: ”Emot Utskottets förslag, i anledning af Kong!.
Majrts Nådiga Proposition, angående borgenärs rätt att, efter anstäldt utmätningsförsök,
använda bysättning, får jag anmäla följande reservation,
hufvudsakligen öfvensstämmande med hvad jag, vid remissen af ifråga varande
Kongl. Proposition, till Högv. Preste-Ståndets Protocoll anfört. &
Det tyckes, som man, med förbiseende af de verkliga orsakerne till
den penningekrisis, hvari landet befinner sig, sökte anledningen i otillräckliga
kreditlagar. Alla tala om den förstörda krediten, men denna klagan
är mycket gammal: den har nästan vid hvarje riksmöte gjort sig gällande.
Strängare kreditlagar hafva äfven nu blifvit dagens lösen.' För
detta syftemål, genom b vilket man hoppas kunna nedtvinga, jag vet icke
hvilket guldregn från den tomma rymden, måste alla högre konsiderationer
vika. Jag klandrar icke en lagstiftning, som afser ordning och nog
-
Lag-Utskottets Betänkande, N\o 5g.
45
grannhet i större och mindre affairer, när den icke ensidigt för detta ändamål
uppoffrar alla andra samhällets interessen, och jag bestrider icke
borgenärens rätt att hålla sig till gäldenärens egendom: må hander uttaga
anda till den sista penningen; men det kan icke nekas, att penningen och
inheten äro incommensurabla storheter, och att lagar, som förblanda fattigdomen
med brottet, icke äro det arf från förfädren, hvaröfver vi hafva
skal att vara mest stolta. De ädlaste Nationer hafva i våra da«ar sökt äfven
i denna omtåliga punkt, der rikedomen alltid är lagstiftaren, återföra
Iagarne till mera mensklighet. Till och med i länder, der industrien och
penmngerörelsen äro lifligare, blifva iagarne i detta afseende med hvarje
dag mera rättvisa. liden för bysättning har blifvit inskränkt och en af
Englands störste statsmän har nyligen vunnit en seger åt menskli<dieten
genom en lag, som bestämmer minimum, för hvilket bysättning får äga
rum, till ao P. St. eller omkring 340 R:dr B:co. Det vore då sorgligt,
om 1 vårt land lagstiftningen röjde en återgång till ett system 1 hela dess
stränghet, hvflket man 1 andra länder arbetar på att mildra.
De, som försvara bysättningstvång^ i all dess stränghet, synas mig i
tvänne afseenden hafva orätt. De antaga, att gäldenärs obestånd alltid
härleder sig från slöseri och vanvård, utan att besinna, det Försynen ofta
införer subtraction i den klokast uppgjorda kalkyl, samt att en sjukdom
eller annan olycka, utom gränsen al menskliga beräkningar, isynnerhet inom
den fatligare arbetsklassen, hvilken ofta blir oflVet för hårda kreditlagar,
är tillräcklig att förvandla välståndet till elände. Vidare förutsätta
de, att den, som icke kan betala icke eller vill3 och att insolventa gäldenärer
i de flesta fall böra behandlas såsom tredskande. Man kan tillämpa
på våra dagar ett omdöme om Sveriges ställning vid 1766 års Riksdag
”sjelfva allmänna begreppet fick en liten tillsatts och ända intill svenska
språket började det förändra vissa bemärkelser. Till exempel att vara hederlig
karl betydde i dessa tider att lösa in sin skuldsedel på föffallodagen
af procentaren.” — Ingen lärer dock kunna försvara, att en insolvent,
men 1 edlig, gäldenär ställes i samma kategori, som brottslingen. Så är
likväl i verkligheten förhållandet och hans lott är i ett fall svårare, än
den sakfällde brottslingens. Den sednare återfår efter en viss tid friheten,
eller kan af Konungens Nåd hoppas den. Gäldenären är på obestämd tid
öfverlemnad åt sin borgenärs godtfinnande, och är han familjefader, faller
hans egen olycka öfver hans hela hus. Jag har alltid föreställt mig, att
att lagstiftningen i första rummet måste hvila på moraliska grunder och
46
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 5g.
beklagar, om allmänna krediten skall behöfva för sitt upprätthållande lagar
af en°syflning, som från mensklighetens synpunkt svårligen kan försvaras.
Men jag tror icke, att så är förhållandet. Man torde kunna antaga, för
att begagna det af 1840 års LagUtskott gillade yttrandet —, alt ”den
säkerhet, som bysättning må medföra, sällan ingår i beräkning uti de mera
viaiiga och redbara aftal, hvilka förnämligast hafva anspråk att af samhällslagarne
skyddas.” Deremot skall den alltid gynna ockraren, som derigenom
är i tillfälle att kunna Lill hög ränta utlåna penningar åt personer,
hvilka icke kunna erbjuda annan säkerhet än sin person. För min del
inser jag icke någon våda för det allmänna, om genom mildare kreditlagar
utborgningar och lån till sådane personer försvårades. Man invänder, alt
gäldenären, efter den nu föreslagna lagförklaringen, kan genom concurs
återvinna sin personliga frihet; men det är en bedröflig rättighet att genom
cession, med dess omgångar och kostnader, befria sig från bysättning
vid tillfällig oförmåga alt godtgöra en ofta ringa fordran. Den strängare
executiva lagstiftningen är egentligen användbar inom den stora affairsverlden,
der penninge-omsättningen är hastig och gäldenären vanligen kan
med ojemförligt större lätthet punktligt fullgöra förbindelser af ifrågavarande
slag. Helt annat blir förhållandet inom öfriga samhällsklasser. Den
stora mängden af unga näringsidkare och tjensteman, hvilka för sin foitkomst
måste anlita andras biträde, kunna icke svara för framtiden; tusende
förhållanden kunna tillintetgöra de mest välgrundade förhoppningar och
en insolvens inträffa, utan att slöseri eller vanvård dertill medveikat.
Jordbrukaren är i beroende af flera på hans välstånd mäktigt inveikande
tillfälligheter, utan de utvägar den större affairsmannen bar att afhjelpa
ögonblickets förlägenhet. Inträffar en sådan, är gäldenären lemnad åt valet
emellan cession och bysättning: båda äro i de flesta fallen vändpunkten
för hans lycka, hans medborgerliga välfärd; de äro derigenom icke
sällan ohjelpligt förstörda. Det är af andra före mig anmärkt, att vår äldre
lagstiftning gjort en rättvis och i främmande länder ännu bibehållen
distinetion, emellan förbindelser inom den större affairsverlden och sådana
ulgifna af andra medborgare. 1/34 ars lag, äfven i afseende på tiden för
gäldenärs hållande i bysättningshäkte, menskligare, än en sednare praxis,
hvilken antog egenskap af gällande lag, erkände såsom grundsalts, alt ingen
måtte för gäld bysättas eller qvarhållas, som gods i riket äger, deraf
han gälda och rätt göra kan, — under det att en strängare executif kraft vai,
enligt vexelstadga!!, medgifven åt vexlar. I förra fallet kunde visserligen
47
Lag-CJtskottels Betänkande, N',o 5 g.
bysättning äfven ådömas, men såsom straff eller tvångsmedel att förmå
gäldenär framlemna undanhållna tillgångar. Då denna rättvisa skillnad
genom 1756 års Förordning upphäfdes, började coneursernas rätta tidehvarf
och signalen var gifven till ett allmänt procenteri. Alt den allmänna krediten
icke genom dessa lagstiftningsåtgärder vann synnerligt, och alt ropet
öfver den förstörda krediten äfven derefter fortfor, har också redan blifv
i t anmärkt.
Vid 1828, 1834 och ännu vid 1840 års Riksdag uttalade sig högt
mera rättvisa, billiga och menskliga grundsatser i denna fråga. Man erkände
då, att bysättning vore endast alt anse såsom ett medel att hindra
gäldenär rymma och att tvinga den tredskande att fullgöra sina förbindelser;
och en motionär vid 1828 års Riksdag anmärkte ganska väl,
alt bysältningstvånget borde från hypoteksanstalt förvandlas till straff för
dem, som kunna, men icke vilja betala. Man förklarade vid samma Riksdag,
i motsatts mot nu gällande åsigter, att på en tid, då de fleste medborgare
befinna sig skuldsatte, vore angeläget alt lyssna till medborgares
önskan, af hvilka största delen önskade lindring i dessa lagar. En motionär
vid 1834 års Riksdag, hvilken såsom Läkare i 18 år tjenslgjort vid
gäldstuguhäktet, hade öfverlygat sig om det barbariska och omoraliska i
denna anstalt, hvilken han ansåg alldeles ovärdig ett frisinnad!, upphöjd t
och civiliseradt folk. Inom Ilögvördiga Preste-Ståndet, hvilket jag älskar
att tänka mig conservativt, äfven i fråga om menskliga rättigheter, höjde
flere vördnadsvärde män sin röst för mensklighelens och civilisationens
sak. Man skulle förmoda , att den vid sistlidne Riksdag emanerade författning,
angående förändrade stadganden rörande bysättning, var ett uttryck
af det länge offentligt uttalade tänkesättet, och att det verkligen varit
lagstiftarens afsigt att, utom för löpande sedlar och vexlar, mildra och
inskränka bysättningstvång^, ehuru man nu hört denna afsigt sedermera
annorlunda förklaras. Hvad Justitise-Råderne Grefvarne G. J. Sparre och
Snoilsky samt Bredberg vid denna frågas behandling i Högsta Domstolen
år 1842 till Protokollet yttrade synes åtminstone mig vara bindande. I
alla händelser hemställer jag, om på en tid, då den allmänna penningeförlägenheten
hotar att lossa alla band af välvilja och vänskap, och demoralisera
samfundslifvet, då utsökningsmål på. ett enda år till en summa
af 3,810,143 R:dr Banco blifvit afdömda, 57,386 personer, af hvilka
ej mindre än 47,933 tillhöra allmogens class, för skuld lagsökla, och fattige
arbetare, såsom jag funnit af fångjournaierne, bysätta för 1 R:dr 24
48
Lag-Utskotlels Betänkande , N:o 5g.
sk. fordran, om, säger jag, det nu, då den allmänna moralen behöfver
lagstiftningens stöd mot sina egna frestelser, det är rätta tidpunkten att
upphäfva mildringar i en sträng Credit-lagstiftning, de må hafva tillkommit
huru som helst.
Jag är mer än viss, att den dag skall komma, då också denna lifegenskap
endast qvarstår i häfderna, och att förr eller sednare en Wdlberforce
uppstår, som ger banesåret åt slafhandeln inom den civiliserade
verlden.”
N:o 60.
Ank. till Exp.-lJtsk. d. 7 Jan., kl. 1 c. ro.
Betänkande, i anledning af vackt motion angående upphäfvande af
3 och 4 §§. i liontjL Förordningen den 10 Juni 1841, rörande
bgsättning.
Hedervärda Bonde-Ståndet har till Lag-Utskottets utlåtande remitterat
ett af Riksdagsfullmäktigen Petter Claesson från Elfsborgs Län till
Ståndet ingifvet memorial, deruti han anfört, att stadgandena uti ofvanberörde
§§., att gäldenär, som vid början af konkurs är i bysättningshäkte,
skall, sedan han bouppteckningen besvurit, derutur lösgifvas; samt
att för fordran, som i gäldenärs konkurs blifvit bevakad, eller för hvilken
han en gång varit bysatt, bysättning ej vidare må honom åläggas,
derest anledning ej är att gäldenär undandöljer tillgång, som efter konkursen
eller by sättningen honom tillfallit, samt han ej gitter med ed styrka,
att han sådan tillgång ej eger, — varit en källa till oredlighet och
syntes helt och hållet tillintetgöra förtroendet enskilde emellan, emedan
hvarje gäldenär kunde genom en cessions-ansökning bereda sig så godt som
befrielse från sin skuld. Att konkurserne tilltagit vore en naturlig följd
af omförmälde stadganden, dervid gäldenärens förmån endast tagits i betraktande.
Borgenären hade dock lika, om ej större, anspråk på lagens
skydd; men detta hade lagstiftaren förgätit. Visserligen hade man sökt
bevara borgenärens rätt genom föreskriften, att bysättning kunde åläggas
Lag-Vtskottets Betänkande , N.-o 60.
49
för fordran, som blifvit i konkurs bevakad, eller för hvilken bysättning
tillförene egt rum, om det kunde visas, att gäldenären fatt tillgångar, och
lian ej kunde med ed styrka, att han ej egde sådana; men då bevisning i
detta hänseende vore alltför svår att åstadkomma, gagnade omförmälde
föreskrift till föga. På grund häraf har motionären föreslagit, att ifrågaställde
§§. måtte upphäfvas, och de lagar, som tillförene gällt i förenämnde
hänseenden, åter upplifvas.
Denna motion har Utskottet tagit i öfvervägande; men som, på sätt
Utskottet, i sitt under nästföregående N:r afgifna Betänkande, yttrat, bysättning
ej kan betraktas eller rättfärdigas såsom ett straff för gäldenärs
oförmåga att sin skuld godtgöra, utan endast såsom ett medel att tvinga
gäldenären att framlemna alla sina tillgångar, och lagstifningen måste,
utan afseende på enskilda missbruk, anse denna lagens fordran fullgjord,
så snart gäldenären i laga ordning till borgenärers förnöjande afstått sina
tillgångar; hvartill kommer, att en utsträckning af bysätlningsrätten, på
sätt motionären föreslagit, skulle för hela framtiden lemna en insolvent,
men möjligen redlig gäldenär till pris åt borgenärers godtycke och betaga
honom tillfälle att, under mera gynnande förhållanden, genom flit och
omtanka förbättra sin ställning; hvaremot lagen, genom stadgandet, att
bysättning får, under de af motionären afsedda förhållanden, ega rum, så
snart borgenär ”visar skälig anledning, det gäldenär undandöljer tillgång,
som efter konkursen eller bysättningen honom tillfallit,” åt borgenären förvarat
all den rätt, som är förenlig med de grundsatser af billighet och
rättvisa , lagstiftningen icke af konsiderationer emot ett eller annat enskildt
intresse får förneka; alltså och då det icke låter förena sig med ofvannamnde
till grund för ifrågavarande staclganden liggande åsigt, att utsträcka
rättigheten att använda bysättningstvånget utöfver hvad berörde stadganden
tillåta, får Utskottet vördsamt tillstyrka,
att ifrågavarande motion måtte lemnas utan afseende.
Stockholm den 7 Jan. 1845.
Reservationer:
af Herr Grefve Märner: ”Beträffande den ifrågasatte förändringen uti
4 §. af Kong]. Förordningen den 10 Juni 1841 rörande bysättning nödgas
jag emot Utskottets beslut mig reservera. Det är, enligt min tanka, hvarBih.
till R. St. Prat. 784S. 7 Sami. 1 Afd. 16 Häjt,
7
50
Lag-Utskottets Betänkande, N\o 6b,
ken med rättsgrund, eller med god ordning eller med klokhetens fordringar
öfverensstämmande att låta den omständigheten, att gäldenäien en gång
afträdt sin egendom till sine borgenärers förnöjande, nära nog tjena honom
såsom fribref att icke vidare behöfva betala de skulder, För hvilka liqvid
ur massans tillgångar ej kunnat erhållas. I sjelfva verket måste nemligen
hvarje gäldenär anses lika skyldig ansvara sina borgenärer för full betalning
af alla deras fordringar, ehvad de tillkommit förr än han gjort konkurs
eller sedermera, men genom ifrågavarande stadgande göres en skillnad
emellan gäldenärens serskilda skulder till förmån för de senare tillkomne
fordringsägare, så mycket mera obillig, som desse, hvilka anförtrott
honom sitt gods sedan hans obestånd blifvit kändt, haft större anledning
att vid medlens utlemnande betinga sig erforderlig säkerhet för
återbetalningen, än de, hvilka lemnat honom försträckningar under den tid,
han allmänt ansetts vederhäftig. Samma lagbud kan äfven lemna tillfälle
till flerehanda bedrägerier och derigenom förorsakade förluster, enär den,
som öfver tager en annans skuldsedel, högst sällan torde vara i tillfälle
vinna fullständig kännedom om alla de öden, nämnde handling förut genomgått,
och således lätteligen kan erhålla ett document, h vilket, ehuru
detsamma, enligt dess ordalydelse, är af beskaffenhet att på grund deraf
bysättningstvång borde kunna emot en tredskande gäldenär användas, likväl
förlorat denna strängare executiva kraft till följd deraf, att antingen
gäldenären förut varit för samma skuld bysatt eller efter skuldsedelns utfärdande
gjort konkurs. Det må visserligen ej nekas, att sådane omständigheter
kunna förekomma , hvilka göra det i hög grad billigt, att gäldenären
, sedan han redeligen uppgifvit sina tillgångar ^ till sina borgenärers
förnöjande, bör sedermera befrias från äfventyret af bysättning, men att
förhållandet icke är sådant med alla cessionanter, kanske ej ens de fleste,
torde å den andra sidan ej eller kunna bestridas. Den, som, efter att i
långliga tider hafva på allt möjligt sätt uppehållit sine fordringsägare i deras
rätt, slutligen tvungen till konkurs, ger offentlighet åt sin förtviflade
ställning och ådagalägger att han en längre tid varit på obestånd, förorsakadt
genom hans egen okloka hushållning, men att han det oaktadt fortsatt
rörelsens bedrifvande utan ringaste sannolikhet att deiigenom kunna
reda sig utur den iråkade förlägenheten, synes i sanning ej böra sättas i
tillfälle att ytterligare gäcka sine borgenärer derigenom, att han medelst
cessions-ansökningen för all framtid befriar sig från äfventyret att blifva
i bysättningshäkte insatt. Pröfningen deraf, huruvida en sådan förmån må
gäldenär tillkomma eller ej, synes mig böra åt Konkurs-Domaren öfver
-
Lag-Utskottets Betänkande > N\o 6o.
51
lemnas och, enligt min åsigt, borde derföre 4 §• uti Kongl. Förordningen
den io Juni 1841 erhålla följande förändrade lydelse:”
Har gäldenär gjort konkurs, ankomme det på Konkurs-Domaren att
pröfva, huruvida för fordringar, som i konkursen bevakade hlifvit, bysättning
å gäldenären sedermera må äga rum. Om gäldenärs skyldighet
att för sin gäld svara med hvad han framdeles ärfva eller förvärfva kan.
skils i Konkurs-Lagen.”
Af Hen Lagergren, som instämde i Herr Grefve A.törners reservation.
STOCKHOLM, tryckt hos P. G. Berg, 1845,
• ■ V
