# ID: svediakorp-gov2091
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 37,245
# sentences: 780
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Lag-Utskottets Betänkande, N.o 16g.
stadgandena om en under ägtenskapslöfte häfd ad qvinnas eller hennes
harns rätt, ty af de ofvanåberopade lagrummen följer, att jemväl i andra
fall är, utom det ägtenskap, som, efter trolofning och lysning, stadfästes
genom vigsel, ett annat slag af ägtenskap af lagen erkändt, hvartill endast
fordras mannens och qvinnans ömsesidiga löfte jemte häfdande; och förhållanden
af of vanberörde beskaffenhet kunna äfven uppkomma, då någon
fäster sig två, sorn ej veta af hvarandras fästning och han med begge aflar
barn; då någon går i annat gifte, och ingendera visste, att
förre man eller hustru lefde, eiler då någon, som häfda t fästeqvinna,
gifter sig med annan, sorn ej kände mannens förra förbindelse. Utskottet,
som derföre icke kan understödja hvarken yrkandet om nyssnämnde
§. borttagande ur Lagen eller framställningen, angående inskränkning
af tiden för den under ägtenskapslöfte häfdade qvinnan, att
göra sin talan gällande, får dessutom erinra, hurusom emot det senare
förslaget i öfrigt förekommer : att detsamma ej uppgifver någon bestämd
tidpunkt, hvarifrån praescriptionen af natt och år skulle räknas? att, om
en sådan tidpunkt utsattes, qvinna» ofia skulle, genom mannens förnyade,
men falska, löften om ägtenskap, blifva uppehållen med förhoppningar om
ägtenskapets fullbordan, intilldess tiden forflutit, inom hvilken hon bordt i
laglig ordning utfordra sin rält; samt att det ej bör bero på qvinnan
att genom ett sådant dröjsmål tillintetgöra den rätt lill arf och uppfostran,
som det genom häfdandet tillkomne barnet eljest skulle egt.
Utskottet hemställer på desse skäl,
att omjörmälfie motioner, angående upphäfvande eller ändring
af 10 i 3 Capitlet G fter måls-Balken, måtte lemnäs
utm afseende; i följd hvaraf frågan om de i öfrigt
f öreslagne lag-för ändringar ne lärer förfalla.
Slockholm den ig November i84o.
Bih. till R, St. Prot. i8fo. 7 Sami. 1 Jfd. 41 Haft.
4
26
Lag-Utskottets Betänkandej N-o iyo>
N:o 170.
Ank. tili Exp, Utsk. den 23 No v., kl. 12 midd.
Betänkandej i anledning af väckt motion om uppliäfvande af
sista momentet i 3y af iy Gap. Bälte gangs-Balken.
Uti en till IJöglofl. Ridderskapet och Adeln ingifven och derefter
till Lag-Utskottet öfverlemnad motion, har Herr Friherre Cederström, Anders,
anfört, att sista momentet i §. af 17 Capitlet Rättegångs-Balken,
jemfördt med Kongl. Brefvet den 22 Mars i8o3, utgjorde ett redskap för
■våld och godtycke hos Domaren, samt vöre jemväl stridande emot stadgandet
i 16 §. Regerings-Formen, alt Konungen borde ingen förderfva eller
förderfva låta till lif, ära, personlig frihet och våldförd, utan att han
lagligen förvunnen och dömd vore; yrkande alltså motionären upphäfvande
af berörde moment, som är så lydande:
”1 grofva brottmål må domaren försöka med svårare fängelse att
”få sanningen i ljuset, der bindande liknelser och omständigheter finnes
”emot den, som anklagad är: förfare dock dermed varsamliga.”
Den af motionären sålunda gjorde framställning, jemte hvad hail
till Högloft. Ridderskapels och Adelns protocoll muntligen andragit, för
att ådagalägga nödvändigheten af den föreslagna förändringen, äfvensom
hvad Friherre Cederström, Thure, för motionens ogillande anfört, har Utskottet
tagit i öfvervägande, och får till en början vördsamt erinra, att
nti samma lagrum, der nyss omförmälde stadgande förefinnes, är, jemväl
tili nästföregående moment, Domare och Konungens Befallningshafvande
förbjudet att låta någon till bekännelse pinas och plågas, vid ansvar efter
som saken är till, och att förstörande af alla pinorum, der pinliga förhör
bunna anställas, blifvit genom Kongl. Brefvet den 27 Aug. 1772 anbefalldt.
Då dessa föreskrifter, i förening med Grundlagens bud uti den af
motionären åberopade 16 §, sammanhållas med det stadgande, om hvars
upphäfvande fråga blifvit väckt, anser Utskottet det vara uppenbart, alt
detta sistnämnde, icke utan en så grof misstydning, att deri nödvändigt
måste medföra strängt ansvar för den domare, som skulle dertill göra sig
Lag-Utskottets Betänkande, JV:o i~o.
27
saller, Ian, pä sätt motionären förmenat, förvandlas till ett redskap för
våld och godtycke hos Domaren. Men deremot skulle, med afseende på
fängelsernes närvarande organisation, och då förvunne brottslingar samt
för brott tilltalade personer nu merändels äro till större eller mindre antal
med hvarandra uti Läns-häktena sammanblandade, den allmänna säkerheten
och Statens anspråk deruppå, att grofva missdådare varda, si
vidt möjligt är, upptäckte och bestraffade, enligt Utskottets tanka,, alltför
mycket äfventyras, om, med borttagande af ifrågavarande Lag-stadgande,
det blefve Domaren förmenadt; att, då han finnér omständigheterne sådant
påkalla, förordna om häktad och för groft brott tilltalad, persons afskiljande
från andra brottslingar, och hans förvarande, under ransaknings-tiden,
uti serskildt rum under strängare uppsigt, samt utan gemenskap med
andre personer, för alt såmedelst söka förmå honom till ånger och besinning
af det emot honom angifne brott, och längre än till en sådan föreskrift
kan Under-domaren ej lagligen sträcka sin åtgärd. För den händelse
åter, alt skäl skulle förekomma., alt en för groft brott anklagad person,
som, ehuru i det närmaste öfvertygad, likväl nekar till brottet, ock
derföre ej kan anses fulleligen förvunnen, men hvars ondska och vanart
göra hans vistande på fri fot vådligt, bör på längre eller kortare tid till
bekännelse hållas i fängelse., tukthus eller spinnhus, så är, genom Kongl,
Brefvet den 22 Mars i8o3, förordnad!., att Öfver-domaren skall dylika
mål till Kongl. Maj:t i underdånighet referera, och Dess Nådiga yttrande
afvagta, innan verkställighet å dylika beslut får ega rum. Vid tillämpningen
härutaf är så mycket mindre tillfälle till våld eller godtycke, sorn
dervid iagltages en varsamhet, som till och med utesluter möjligheten a£
förhastande; i afseende häruppå förekommer nemligen, att endast Kongl.
Maj:t eller, med Dess Nådiga bifall, Öfver-Rätt eger förordna om en persons
hållande i strängt fängelse, för att till bekännelse förmås; att beslut
derom ej fattas, utan att den noggrannaste undersökning i målet förutgått,
och sådan bevisning emot den tilltalade blifvit förebragt, att för gifvet
kan antagas, att, derest Jury egde i dylika mål härstädes utlåtande meddela,
den tilltalade blefve åt saken fälld ; att denna utväg blott anlitas i de
gröfre brottmål, der menniskolif blifvit spildt, eller allmänna säkerheten
i större nion våldförd, och den tilltalades omedelbara Ingifvande skulle
sätta denna säkerhet ytterligare i våda; att en sådan fånge ej är underkastad
någon hård behandling, utan uteslutande sysselsattes med undervisning
i religionen och förmanas af Presterskapet, samt alt berättelse år
-
^8
Lag-Utskottets Betänkandej N:o 170.
ligen till Kongl. Maj:t aflemnas om hans förhållande under fängelse-liden,
på hvilket beror, huruvida han, i fall bekännelse uteblifver, må, efter längre
eller kortare tid, lösgifvas.
På dessa skäl, och då ifrågavarande Lag-stadgande står i noggrann
öfverensstämmelse med de i öfrigt, enligt 17 Cap. Rättegångs-Balken, gällande
bevisnings-grunder, samt följagtligen ej bör upphäfvas, så länge dessa
grunder bibehållas oförändrade, finner Utskottet sig böra hemställa.,
att motionen ej må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 19 November 1840.
STOCKHOLM, Elméns oca Granbergs Tryckeri. i84o.
Lag-Utskottets Utlåtande, N\o 171.
1
N:o 171.
Ant». till Exp. Utsi;, den 22 Dcc-, kl. 1 e. m.
Ullål ande öfver gjorda anmärkningar vid Utskottets Betänkande
N:o 122, i anledning af väckt fråga om upphäjvande
eller ändring af Kongl. Förordningen den 9 Maj
183Ö, angående hvad iagttagas bör vid handel om lös
ören,
som köparen låter i säljarens vård qvarblifva.
Vällofl. Borgare-Ståndet och Hedervärda Bonde-Ståndet hafva bifallit
Lag-Utskottets Betänkande N:o 122, deruti Utskottet tillstyrkt, att, med
upphäfvande af Kongl. Förordningen den 9 Maj 1835, åtskillige stadganden
målte meddelas till förekommande af de olägenheter, som diktade köp
om lös egendom, hvilken qvarblifver i säljarens vård, medföra; hvaremot
nämnde Betänkande blifvit från de öfrige Riks-Stånden återförvisadl, på
grund af anmärkningar, framstälde:
aj hos Höglo fl. Ridder skåpet och Adeln:
af Herr Friherre Boije, Ludvig, som anfört, att, då med rättsbegreppet
öfverensstämde, att hvarje handling, i laglig form upprättad, måste
anses på ärligt sätt tillkommen, intilldess motsatsen blifvit bevisad; men
Utskottet i sitt förslag utgått ifrån en häremot stridande åsigt, enär Utskottet,
förutsättande, att hvarje köpeafhandling angående lös egendom,
som förblifver i säljarens vård, vore falsk, tillstyrkt, att, vid uppkommen
fråga om giltigheten af sådan afhandling, den skall kära, som egendomen
köpt; så borde förslaget ändras sålunda, att denna skyldighet ålades den,
af hvilken köpeafhandlingen klandrades; äfvensom Friherren, till förekommande
deraf, att innehafvare af andras lösa egendom ej måtte (ill följd
deraf finna utvägar till credit, ansell, att ifrågavarande köpeafhandlingar
borde till allmänhetens kännedom anslås på Rättens dörr och der ett år
qvarblifva;
af Herr Grefve Frölich, David, som väl medgifvit, att berörde Författning
i vissa fall medfört olägenheter, men dock förmenat, att densamma
varit välgörande för den fattigare folkklassen, t. ex. torpare, som, genom
försäljning af sina lösören, kunnat af husbonden erhålla nödiga försträckningar,
hvilka denne ej vågat lemna, derest han befarat, att försträck
Bih. till R. St. Fröt. 1840. 7 Sami. 1 Af cl. 42 Haft. 1
2
Lag-Utskottets Utlåtande, N\o 171.
ningssökandens lösa egendom kunde för en köpmans fordran för borgade
varor ulmälas; hvadan Grefven, jemväl med afseende på det skadliga deruti,
att en Författning, stiftad på den ena Riksdagen, blelve under den
påföljande upphäfven, hvilket hade ett menligt inflytande på folkets begrepp
om lagstiftningens klokhet, yrkade alslag å Utskottets Betänkande;
men i händelse en förklaring öfver i835 års Kongl. Förordning vore behöflig,
borde man antaga de tre första momenten al Utskottets förslag samt,
i afseende på ordalydelsen, tolja Lag-Goiniteens förslag till Civ il-lag; deremot
4 otti1 5 momenten skulle utgå, enär dels domaren ej behöfde någon
anvisning, huru han borrie anse köpares och säljares erkännande al en köpeafhandling,
dels edgång ej vore lämplig;
af Herr Cederschiöld, R■ T-, som funnit uttrycket i ira momentet;
"tillegna sig" vara otjenligt och hemställt, att meningen i början af momenleL
måtte förändras lill denna lydelse: Påstår någon, vid utmätning,
sig vara egare lill gods” &c. Utskottet hade ej eller, efter Herr Cederschiohls
tanka, tillbörligen sörjt för egarens rätt, då Utskottet öfverlemna!
till gäldenärens godtfinnande att om lagd qvarstad underrätta egaren; utan
holde denna underrättelse lemnäs af borgenären samt egaren, endast i den
händelse, att han ej med skriftlig, bevittnad afhandling styrkte sin eganderätt,
vara skyldig alt inom viss tid instämma borgenären;
af Herr Stuart, C. G., hvilken yttrat, alt, i fall någon förändring
uti ifrågavarande afseende funnes behöflig, ett vid 1828—i83o årens Riksdag
af Rikets Ständer afgifvel, men af Kongl. Majrt icke godkändi, förslag
i ämnet bordt, med de rättelser och tillägg, som Kongl. Majrt, enligt Dess
Nådiga Svar å Rikssalen, ansett nödige, af Utskottet följas; och har Herr
Stuart i öfrigt förenat sig med Herr Cederschiöld, i fråga 0111 2 momentet,
samt dels erinrat, att något ansvar ej funnes i 5 mom. utsatt hvarken för
gäldenär, som, innan utmätning begäres, söker svikligen undandraga fordringsegare
de tillgångar, gäldenären eger, eller för den händelse, att gäldenär
svekfullt uppgifver egare lill det gods, han innehafver, dels ansett,
att straffbestämmelsen, enligt förslaget vid ofvannäinnde Riksdag, borde
blifva höler, motsvarande godsets halfva värde;
af Herr Dalman, IV. F., sorn förenat sig med Herr Grefve Frölich,
i fråga om edgångs olämplighet, och med Herr Stuart angående sista momentet;
af
Herr Ribbing, som anmärkt: att de föreslagna stadgandena borde
innehålla, alt, 0111 skriftlig och bevittnad köpealhandling uti de i 1 och 2
inom. förutsatta fall åberopades, borde köpet anses lagligt, intilldess mot
-
Lag-Utskottets Utlåtande, N\o 171.
3
satsen bevisades; alt i mom. vore otydligt, enär man ej nian mycken forskning
skulle kunna utreda, livad som menades med de deruti förekommande
orden: ”någon”, ”sökande” oell ”borgenär”; samt att edgång ej borde tillåtas
i frågor af den beskaffenhet, som 4 moni. omföimäler, emedan ed i
sådane fall ej skulle kunna med rent samvete afläggas; äfvensom Herr Ribbing
yttrat, alt t835 års Förordning borde bibehållas med tillägg af föreskrifter,
dels angående köpeafhandlingarnes kungörande, på sätt Herr von
Rööhs vid förra Beiänkandet fogade reservation innehåller, dels derom, att,
i händelse vid utmätning lös egendom uppgåfves vara till annan afyttrad,
utnnitningssökanden borde hafva rättighet att låta egendomen på offentlig
auction försäljas och erhålla sin betalning af det belopp, hvarmed auclionssumman
kunde öfverstiga den i köpeafhandlingen utsatta summa;
b') hos Hög v ord i ga Prés te-S Lande t:
af Herr Prosten Thuden, som, jemte erinran om olämpligheten att
upphäfva en nyligen stiftad lag, emot a mom. framställt enahanda anmärkning,
sorn den af Herr Cederschiöld gjorda;
af Herr Prosten Sidner, hvilken, utgående från den åsigt, alt svekfulla
köp af lösören kunde förekom mas derigenom, att köpen tidigt gjordes
bekanta, hemställt, att 1835 års Författning måtte bibehållas, med föreskrift,
alt de deruti omförmälde köpeafhandlingar skulle kungöras från predikstolen
och ej gälla loir än efter en viss tid af t. ex. 3 månader, sedan
de jemväl blifvit vid domstol uppvisade;
af Herr Doctor Hvasser, som gillat Utskottets förslag i det hela, men
ansett de i i och 2 mom. stadgade stämningstider vara för korta;
af Herr Prosten Osterman, som åberopat Herr von Rööhs ofvanberörde
reservation;
af Herr Biskopen Heurlin, som ansett det vara orätt att för det i 5
mom. omförmälde brott, som alltid måste vara lika, utsälta en olika qvalificalion
af straff, samt betänkligt att åt domarens godtfinnande öfverlemna
att tillämpa en gradation af straff emellan 8 dagars fängelse vid vatten och
bröd samt ett halft års fängelse å arbetsinrättning; hvarföre Herr Biskopen
yrkat, alt endast endera af dessa straffarler borde med gradationer stadgas;
af Herr Contracts-Prosten Öhrnberg, som instämt med Herr Prosten
Thude'n, tilläggande, alt Kronofogde eller utmätningsman kunde åläggas att
om lagd qvarstad underrätta uppgifven köpare, och att alla lösöreköp af
ifrågavarande beskaflfenhet borde kungöras genom anslag i Socknestufvan; samt
4
Lag-Utskottets Utlåtande, N\o 171.
af Herr Professoren Grafström, som funnit Utskottets förslag antagligt,
derest dertill lades den föreskrift, som innefattas i i punkten af
Herr von Rööhs reservation.
Efter att hafva öfvervägt dessa anmärkningar, jemte hvad i öfrigt hos
Piidderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet blifvit anfördt, dels för, dels
emot Utskottets i ämnet afgifne förslag, får Utskottet meddela följande utlåtande.
Utskottet har i förra Betänkandet sökt fullständigt redogöra för de
skäl, som föranledt Utskottet aLt tillstyrka upphäfvandet af Kongl. Förordningen
den g Maj i835, och hvilka bestå deruti, att principen för samma
Författning är origtig och stridande emot allmänna Lagens stadganden, angående
köp af lös egendom, samt att Författningen motverkat sitt eget ändamål
och derigenom lill sina följder varit skadlig. Då någon vederläggning
af dessa skäl ej egt rum, torde en vidare utveckling af dem här ej
erfordras; men, i anledning dels af flere talares, till en del i öfverensstämmelse
med Herr von Rööhs ofvanberörde reservation, yttrade åsigter, att
Förordningen kunde bibehållas, om föreskrifter tillika meddelades, att de
deruti omförmälde köpeafhandlingar skulle göras för allmänheten mera kända
derigenom, att de kungjordes från predikstolen samt anslogos på Rättens
dörr eller i Socknestugan, dels af en annan talares uppgift, att Författningen
i viss mon varit välgörande, bör Utskottet erinra, att ett köp
om lösören, hvilka qvarblifva i säljarens vård, äfven om det är afslutadt
genom skriftlig, i vittnens närvaro upprättad och derefter offentligen kungjord,
afhandling, deruti köpeskillingen finnes qvitterad, kan vara låtsadt,
enär, oagtadt alla dessa formaliteter, säljaren kan hemligen hafva erhållit
en motförbindelse af köparen, att köpet efter viss tid återgår; att följagcligen,
om ock genom nyssnämnde föreskrifter den fördel vunnes, att den,
som redan, genom till allmänhetens kännedom kommen handling, till någon
försålt sin lösa egendom, finge svårare att derefter tillnarra sig credit
af andra, de väsendtliga olägenheterne af Författningen iikväl skulle komma
att qvarstå, nemligen att en gäldenär hade i Lag en utväg sig anvisad
att, genom svekfull köpeafhandling antingen helt och hållet freda sina lösa
tillgångar från utmätning för ostridig och fastställd skuld, eller åtminstone
obehörigen gynna den ene borgenären på den andres bekostnad; att, såsom
erfarenheten visat, diktade köpeafhandlingar jemväl kunna leda till
den följd, att köparen, som utfäst en ringa köpeskilling och ej aflemnat
motförbindelse, begagnat sig utaf afhandlingen, för att åtkomma deruti omförmälde
lösören för godt pris, hvarigenom alltså dubbla bedrägerier föröf
-
Lag-Utskottets Utlåtande, N'.o 171.
5
vas; att lör öfrigt omförmålde föreskrifter skulle ådraga domare och presterskap
ett med deras öfrige åligganden oförenligt besvår, helst det år
kåndt, att afhandlingar af ifrågavarande beskaffenhet i flere orter till stor
myckenhet årligen ingifvas till domstolarne; samt alt det exempel, som en
talare anfört såsom bevis på Författningens fördelagtiga verkningar, tvertom
år af den beskaffenhet, att derigenom styrkes, det Författningen blifvit
begagnad till skydd för diktade köpeafhandlingar. Åberopande hvad
i förra Betänkandet år anfördt, och då Utskottet för sin del icke anser
någon vigt böra fåstas vid den omständigheten, att ifrågavarande, till Civii-lagstiftningen
hörande, Författning endast sedan sista Riksdag varit gällande,
men det, efter Utskottets tanka, utgör en pligt förlagstiftaren att,
utan afseende derpå, om en Lag gällt längre eller kortare tid, undanrödja
densamma, så snart dess otjenlighet finnes vara af erfarenheten tillräckligen
vitsordad, tvekar Utskottet således icke att sin hemställan om ifrågavarande
Författnings upphåfvande vidblifva.
Det lagförslag, Utskottet i stället framlagt, år, hvad de tre första
momenten angår, lika ined 6, 7 och 8 <§§ i 4 Cap. af Lag-Comitéens förslag
till Utsöknings-Balk samt med det af Rikets Ständer vid 1828—i83o
årens Riksdag i ämnet framställda förslag, med undantag deraf, att de
två sistnämnde förslagen dels innefatta skyldighet för den, som vid utmätning
söker tillegna sig gods, som i gåldenårs bo finnes, att ställa borgen
för kostnad och skada, som af hans anspråk komma kan, dels förpligta
borgenären att, uti det i 2:dra momentet af Utskottets förslag nämnda
fall, lemna uppgifven egare underrättelse om lagd qvarstad, dels stadga
kortare ståmningstider för sökanden och uppgifne egaren.
Då den grundsats i allmänhet år antagen, att lös egendom förmodas
tillhöra den, i hvilkens vård den finnes; då ett sådant förhållande
måste förutsättas såsom gällande, intill dess bevisning om ett motsatt blifvit
förebragt; då, i händelse någon påstår sig vara egare till lösören,
som af annan innehafves, eller vill dem på annan grund sig tillegna, skyldigheten
att förebringa bevisning, enligt sakens natur, ej kan åligga annan
ån den, som med ett sådant påstående framkommit; och då skyldigheten
att bevisa förutsätter skyldigheten att kåra; har Utskottet trott sig
följa en rigtig råttegångs-ordning, då Utskottet i i:sta momentet af sitt
förslag ansett den, som vid utmätning söker tillegna sig gods, som i gåldenårs
bo finnes, vara pligtig att sitt anspråk till domstol instämma; men
att, på sått, i enlighet med förre Rikets Ständers samt Lag-Comitéens
förslag, yrkadt blifvit, derjemte föreskrifva skyldighet för sökanden att
6
Lag-Utskottets Utlåtande, N\o 171.
ställa borgan för kostnad och skada, dertill liar Utskottet icke funnit giltig
anledning förekomma. Den i stdra momentet af Utskottets förslag yrkade
ändring, bestående deruti, all, då gäldenär vid ntmåtningslillfålle
anmäler, att godset börer annan till, och detsamma belägges med qvarstad,
icke gåldenåren, ulan borgenåren eller ut mätnings-mannen, skulle
tillböra att 0111 qvarstadcn underrätta den nppgifne egaren, kornnie att
medföra den säkraste anvisning lör gåldenåren, huru han skulle kunna
uppehålla borgenärens rått och, undtr det endast qvarstad finge ega|rum,
hindra godsets executiva försäljning. Gåldenåren behöfde nemligen, för
detta ändamål endast föregifva, att en person, hvars vistelseort vore aflägsen
eller obekant, egde godset. Henne skulle då genom borgenårens
eller utmåtnings-mannens försorg uppsökas oell kungöras om förhållandet,
hvarefter bevis måste företes om en dylik communication, med öppet tillfälle
lör gåldenåren att då väcka invändningar, det bans uppgift tore
missförstådd, eller orätt person kungjord, eller ock skulle den förmente
egaren erhålla förständigande genom allmänna tidningarne, en åtgärd, äfven
förenad med kostnad oell tidspillan. Deremot bör härvid ihogkomma;Sr
att den, som till gåldenåren anförtrott sina tillböriglieter, ställt sig
i beroende af bans redlighet oell vederhäftighet, äfven i det fall, sorn
lagförslaget förutsätter. Underlåter gåldenåren ett nog tidigt tillsäga egaren,
och godset derigenom går förloradt, så inträffar ej annat, ån hvad
medelst samme gåldenårs tillgörelse på mångfaldiga andra sått kunnat
hända, och derför godsegaren må honom tilltala. Skulle åter egaren hvarken
vistas på orten, vara för gåldenåren tillgänglig, eller hafva vidtagit
sådan anstalt, att hans rått kan af något hans ombud bevakas, så bör
heldre en förlust kunna drabba honom, i följd af denna hans oförsigtighet,
ån blotta förevändningen härom förlama de för iagttagande af borgenärens
rått anbefallde executiva åtgärder. Dessa erinringar, dem Kongl.
Maj:,t, uti Dess å Rikets Ständers underdåniga förslag i ämnet vid 1828—
l83o årens Riksdag afgifna nådiga svar, framställt, innefatta, efter Utskottets
tanka, tillräckligt stöd för det stadgande, alt det bör vara gähle—
nårens, men icke borgenärens eller utmåtnings-mannens åliggande att underrätta
den förmente egaren om det väckta utmåtnings-anspråket och besörja,
alt han må kunna, på sålt förslagets i:sta moment innehåller, sin
rått iagttaga. Utskottets förslag står dessutom i öfverensstämmelse med
17 Gap. 2 § Handels Balken samt 7 Cap. 1 oell 5 §§ Utsöknings-Balken.
Att göra undantag för den händelse, att skriftlig afhandling företes till
bestyrkande af annans uppgifne egande-r3tt, vore, på grund af hvad Ut
-
Lag-Utskottets Utlåtandet JV’,o 171.
7
»kottet förut anfört, rörande sådane afhandlingars ringa tillförlitlighet, irke
lämpligt, ulan synes i dessa fall, såsom i andra, full laglig bevisning böra
åstadkommas, så framt uppgiften skall kunna godkännas. Det af Herr
Ribbing framställda yrkande om rättighet för utmätningssökande alt låta
å offentlig auction försälja egendom, hvilken annan uppgifves hafva köpt,
med rättighet för utinåtnings-sökanden att erhålla det belopp, hvarmed
auctions-summan öfverstiger köpeskillingen, kan ej eller af Utskottet biträdas,
emedan derigenom, i händelse handeln år verklig, gjordes intrång
i köparens eganderålt, samt, i motsatt fall, utmåtning^-sökandens rätt att
få allt godset till betalning anvåndt, skulle minskas. I hvad afseende en
förkortning eller förlängning af ståmningstiderne i i och 2 momenten
skulle vara nyttig, kan Utskottet, för sin del, ej inse. Hvad vidare beträffar
redactionen af dessa moment, så förmenar Utskottet, alt densamma
ieke saknar tydlighet eller bestämdhet; och då anspråk på löst gods,
som finnes i gäldenär» bo, kunna göras på olika sätt och af skiljagliga
anledningar, torde ordalydelsen, ’’att någon söker tillegna sig gods”, såsom
omfattande alla slag af anspråk, vara lämpligare, ån den af Herr
Cederschiöld föreslagna, hvilken endast afser den händelse, att någon
uppgifver sig vara egare till godset.
Utskottets hemställan om >835 års Författnings upphåfvande samt
förslaget i de tre första momenten grunda sig, enligt hvad förut blifvit
yttradt, bland annat derpå, att en köpeafhandling angående lös egendom,
som qvarblifver i säljarens varti, oell om hvars användande till betalning
af säljarens skuld fråga uppstår, bör icke anses medföra fullgilligt vitsord
om köpets verklighet, äfven om afhandlingen erkånnes af köparen och
säljaren, utan annan laga bevisning derom företes; och ehuru man visserligen
borde vara berättigad antaga, att denna grund för bevisningen, utan
serskild föreskrift, skulle af execulorer och domare iagttagas, torde dock
Utskottets åtgärd alt i 4 momentet införa en sådan föreskrift böra gilla»,
helst i85f» års Författning blifvit sålunda tillämpad, att deruti omnämnde
köpeaflmmllingar ansetts innefatta full laglig bevisning i berördo
afseende. Alt uti mål af ifrågavarande beskaffenhet fall ofta skola inträffa,
då edgång år den enda lämpliga utvägen att utleta sanningen, ligger i
sakens natur; men deraf följer ingalunda, att stadgandet om köpares skyldighet.
att med sin ed fylla, det köpeafhandling ej blifvit ingången till
tredje mans förfång, skall föranleda till missbruk af (den, ty, om ock en
person anser sig utan synnerlig inre förebråelse kunna betjena en annan
med lån af sitt namn lill en diktad köpealhandling, år det likväl icke tro
-
8
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 171.
ligt, att han till köpets bestyrkande går en falsk ed, helst fråga ej år om
egen vinst.
Hvad slutligen angår antnårkningarne emot 5:te momentet; så torde
det ej kunna nekas, att ju det der omförmålda brott kan begås under omständigheter,
som ån mildra, ån försvåra detsamma. Det torde derföre
ej vara olämpligt, att Utskottet föreslagit serskilda slag af straff; och något
hinder att åt domaren öfverlemna tillämpningen af det ena eller andra
efter omståndigheterne, lärer ej möta i detta, mera ån i andra fall.
Vid straffarternes bestämmande har Utskottet ansett urbota ansvar tjenligt,
såsom mera afskråckande ån böter, hvilken åsigt Utskottet ej eller finner
skål att frångå. I Öfrigt år förslaget tydligt deruti, att det innefattar ansvar
för gäldenär, som svekfullt afhåndt sig egendom, för att förekomma
utmätning för gäld; men för en blott uppgift om annans eganderått, som
gäldenär vid utmåtnings-tillfålle gör, utan att bjuda bevis för sig, och
hvilken således ej bör någon verkan medföra, synes serskild ansvarsbestämmelse
ej vara behöflig.
I följd af sådant allt, varder det af två Riks-Sfånd redan bifallna
Betänkandet oföråndradt till Höglofl. Ridderskapet och Adeln samt Högvördiga
Preste-Ståndet återlemnadt.
Stockholm den i5 December i84o.
Reservationer:
af Herr Grefve Mörner: ”Emot Utskottets ifrågavarande Betänkande
får jag i följande delar mig reservera:
i:sta Momentet. Utskottet har, utan afseende å de gjorde anmårkningarne,
vidblifvit dess förra förslag, angående stpmningstiden pd landet,
men då det, enligt min tanka, år billigt, att en egare till lösören,
hvilka vid utmätning finnas i annan persons bo, tillgodonjuter enahanda
förmon af tillräcklig ståmningstid, så vål pa landet, som i staden, och
icke genom sjelfva föreskriften i Lagen tilläfventyrs beröfvas möjligheten
att göra sin rått gällande, kan jag för min del ej biträda Utskottets förslag,
hvarigenom för landet det Ting blifvit bestämdt, då parterne skola
vid Rätten sig infinna, men för staden deremot endast utsåttes tiden,
inom hvilken stämningen skall vara uttagen och fortstålld, oberoende derutaf,
om, till följd af föreskrifterne om laga ståmningstid för den svarande,
inställelse-dagen kommer att inträffa något tidigare eller senare; och
får jag derföre, i stället för det af Utskottet föreslagna stadgande, vördsamt
-
Lag-Utskottets Utlåtande, N.-o 171.
9
samt hemställa, att slutet af ifrågavarande moment må erhålla följande
lydelse:
ståmme dock sökanden, i thy fall, vederparlen så i Staden
som på Landet inom tre månader, sedan godset i
qvarstad sattes, eller haj ve sin talan emot honom förlorat.
%:dra Momentet. Om å den ena sidan Lagstiftaren bör i möjligaste
måtto söka förhindra svekfulla afhandlingar personer emellan till tredje
mans lörlång, sa år det a den andra lika angeläget att ej gifva tredje mans
rått til! spillo åt andras godtycke eller göra den helt och hållet beroende
af en eller annans mer eller mindre goda vilja eller förmåga att tjena
honom. Sådan år likväl följden af Utskottets förslag ' i detta moment.
Vill ej gåldenåren lemna den af honom uppgifne egaren underrättelse
derom, att dennes gods blifvit i inåt taget, eller underlåter han att göra
detta så tidigt, att egaren kan iagttaga den i första momentet utsatte
ståmningslid, som beräknas, icke från den dag, egaren erhållit kännedom
om utmåtnings-åtgärden, utan från den dag, samma åtgärd försiggått, —
så blir följden deraf, att egaren förlorat rättigheten lill sitt gods, men att
deremot gåldenårens egen skuld blifver med samma gods gulden. Det år
således åt den, som sjelf skulle kunna skörda en fördel af egarens försutna
rättighet till sitt gods, som Utskottet velat helt och hållet öfverlemna
att bestämma, huruvida egaren skall såttas i tillfälle att berörde sin rättighet
försvara eller icke. Om Utskottet för öfrigt tydligt uttalat sitt misstroende
till de köpe-afiiandlingar, som ingås om lös egendom, hvilken
köparen låter i säljarens vård förblifva, så måste dock medgifvas, att Utskottet
i denna punkt visat ett så mycket mera obetingadt förtroende till
säljarens redlighet och vilja, med uppoffring af eget intresse, endast bevaka
köparens rått. Men — icke nog härmed — Utskottet har äfven satt
sig öfver den betänklighet, att sådane gåldenårer, sorn försälja deras lösa
egendom, mot förbehåll att få densamma fortfarande begagna, vanligtvis
åro i ganska torftig belägenhet, och kunna antagas ofta vara oförmögne
att bestrida kostnaderne för communicationen med egaren till det i mät
tagne godset eller också, i följd af inträffad bysåttning, blifvit urståndsatte
att derom besörja. På grund af dessa anmärkningar och då derjemte med
Lagens föreskrifter, i fråga om fatalie-tiden i likartade fall, som detta, öfverensståmmer,
att tiden för stämningens verkställande beräknas ifrån den
dag, den, som skall stämma, erhållit kännedom om det förhållande, hvarje.
till R. St. Prot. 1840. 7 Sami, 1 Afd, 42 Haft, 2
10
Lag-Utskottets Utlåtande, N;0 171.
emot hans klander skall rigtas, kan jag ej eller i denna punkt instämma
med Utskottets pluralitet, utan tager mig friheten föreslå ett förändrad t
stadgande, så lydande:
Nu anmäler vid utm ät nings-tillfället gåldenåren, att
godset hörer annan lill; dd skall, der skäl till det jäf
förekomma, i v ds et ock med qvarstad beläggas, och gcildenären
derom den uppgijne egaren underrätta. Stämmer
denne ej, inom den tid, som ofvan sagd år, efter
det han om utmätningen och qvar staden erhållit kännedom;
vare sin talan qvitt.
Vill Borgenär sjelf den uppgijne egaren om utmätnings-
och qvarstads-atgärden kungöra eller honom stämma
, ege han rätt dertill.
Slutligen och då tvist om beståndet af sådan köpe-afhandling, hvarom
nu år fråga, möjligen kan under en längre följd af år fortgå, men
det år af vigt, att så ställes, att ej kostnaden för godsets förvarande under
tiden må, till skada lör båda parterne, medtaga detsammas hela värde,
anser jag ett tillägg till föregående moment erfordras af följande innehåll:
År i saken stårndt, på sätt nu blifvit stadgadt; dä ege
den, hvilken uppgifvit sig såsom egare t dl det i mät tagne
godset, att detsamma emot vederbörligen godkänd borgen
lyf ta, om han sä åstundar. Vill haji det ej; stau
de
det vederpctrten fritt att, likaledes emot full borgen,
godset emottaga
Af Herr Gyllensköld, Carlheim: ’’Jag instånuner uti Grefve Mörners
reservation, så vidt den rörer i:sta momentet af förevarande lagförslag.
För öfrigt kan jag icke tillstyrka, att uti 4 momentet nf den föreslagna
nya Författningen uttryckligen skall stadgas, det köparens ed må
anses bevisa, att afhandlingen ej år till annans förfång diktad. Det torde
vara tillräckligt, om det föreskrifves, att uti rättegång, rörande gill
tigheten
af köpeafhandling om lös egendom, i de fall, som uti föregåen
de
3:ne moment förutsättas, köparens och säljarens erkännande icke göra
tillfyllest, utan annaa laglig bevisning om köpets verklighet erfordras —
åt domaren öfverlemnadt att pröfva, hvilken bevisning, som, i hvarje serskildt
fall, bör för gällande antagas. Om det ån icke kan bestämdt sågas,
att det hår erbjudna tillfället till edgång skall föranleda till edens
missbruk, anser jag detta ganska lått kunna ske, och tror, olika med Utskottets
fleste Ledamöter, att omständigheter sannolikt ofta skola inträffa,
då den uppgifna köparens fördel blifver beroende deraf, huruvida eden
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 172.
11
fullgöres eller icke. Dessutom håller jag före, att eden måste sparsamt
användas, för alt ej slutligen förlora egenskapen af ett tjenligt bevisningsmedel,
och att han derföre icke bör ular. synnerliga skål tillåtas. Några
sådana finnér jag, lör min del, hår icke vara för handen.5''
Af Herr von Book, som åberopat sitt vid förra Betänkandet fogade
serskildta yttrande.
Af Fr. von Zweigbergh från Skagaraborgs Lån, som instämt i Herr
Grefve Mörnes reservation.
N:o 172.
Anis. till Exp. Utst. d. 22 Dec., lil 1 e. tn.
Betänkande, i anledning af väckt motion, dels om upphäfvande
af Kongl. Förbudet mot dueller och slagsmål af den 22
Augusti 1682 och alla dermed sammanhang egande Författningar,
dels ock om ändring af 24 Cap. 11 § Missgernings-Balken.
Uti en till Höglofl. Ridderskapel och Adelil ingifven och derefter
till Lag-Utskottet remitterad motion, har Herr Grefve Anckarsvärd, Carl
Henrik, anfört, hurusom allas likhet inför lagen utgjorde det lörsta vilkoret
för elt fritt och lagbudet samhällsskick. Detta vilkor vore likväl
förbisedt i Kongl. Förbudet emot dueller och slagsmål af den 22 Augusti
1682, sorn, under det en del af folket deri benämndes såsom ”nedrige
folk’’ och ”gemena man”, deremot för en annan del deraf, i afseende på
vissa brott och deras bestraffning, innefattade en undantagslag, hvars bibehållande
under närvarande samhällsform vore origtigt. Man hade jemväl
i senare tider haft bevis derpå, att föreskrifterne i nämnde förbud
helt och hållet blifvit åsidosatte; och det vore vådligt att ega lagar, hvilka
icke mera inneburo något allmänt skydd, men vål kunde "lemna tillfälle
till förföljelse. Motionären föreslog derföre, att omförmålde Kongl. Förbud
och alla dermed sammanhang egande Kongl. Bref och Författningar
måtte upphåfvas, samt 24 Cap. 11 § Missgernings- Balken ändras till likhet
med 55 och 54 §§ i 16 Cap. af Lag-Comiféens förslag till StraffBalk,
hvilka §§ lyda sålunda: ”Hafva tvånne, efter aftal, sig i envig med
hvarannan inlåtit, och varder någon deri dödad; straffes gerningsmannen
12
Lag-Utskottets Betankandej JY',o 172.
som för dråp af hastigt mod efter 6 §: var det aftal gjordt, att envig
ej skulle utan enderas död slutas, och följer död derå; vare lag som i 5
§ sågs. Får någon i envig kroppsskada; straffes gerningsmannen, såsom
hade den skada genom misshandel af hastigt mod tillkommit. Förfar någon
vid envig försåtligen, och får den andre deraf död eller annan skada,
vare lag som om mord eller misshandel med berådt mod.’*
Ifrågavarande Kongl. Förbud innefattar hufvudsakligen följande stadganden:
”att alla dueller och frivilliga samt utan rått lifsnöd och emot lag
tillbudne och antagne slagsmål åro förbjudne; att derunder icke åro begripne
de slagsmål, som ske, såsom orden lyda, af ^nedrige folk eller gemene
man”, och att påbudet isynnerhet, har afseende på Ridderskap och
Adel samt Krigsbefälet och dess vederlikar; att de för utmaning till envig
skola straffas med förlust af tjenst, 2000 Daler Silfvermynts böter och 2
års fängelse, hvilket straff jemväl träffar dem, som antaga och följa sådan
utmaning eller låta bruka sig lill secutider eller utmaningsmån, samt går
i fullbordan, ehuru det ej kommer till verkligt slagsmål; att den, som draper
annan i envig, skall mista lifvet; att, om den brottslige begifver sig
på flykten, böterne ändå skola af hans egendom utmätas och han vara fallen
i Kongl. Maj:ts onåd, intilldess straffet blifvit undergånget, och att den,
sorn reser ur Riket, för att fullfölja slagsmålet, skall vara biltog, så långe
han lefver, äfvensom böterne skela af hans egendom utgå; att alla förgripelser,
såsom skymfliga ord, föraktligt skuffande, hugg och slag, hotande
med käpp, hand eller annat, hvarmed, bland Ridderskap* t och Adeln,
Krigsbefälet och dess vederlikar, den ene öfverfaller den andra, och hvilka
kunna till envig gifva anledning, likaledes straffas med tjenstens förlust
samt ofvanberörde fängelse och böter; att, om den brottslige ej kan böla,
fängelsestraffet ökes till 3 år; att dock ett års fängelse får lösas med 2000
Daler Silfvermynt; att den af Ridderskapet och Adeln, Krigsbefälet eller
dess vederlikar, som genom baktalande söker med skamfläck belägga
en annans goda namn och åra, skall första gången inför Råtta göra
offentlig afbön och andra gången dertill plikta med ett halft års fängelse;
att den, som för brott emot någon punkt i påbudet döines till fängelse,
skall likaledes inför Råtta offentligen afbedja sitt brott; att då någon
på hvarjehanda sått förebrår antingen den, som undergått straff för
brott emot påbudet, eller den, som blifvit skymfad, skall en sådan dömas
till samma straff; att Hof-Rått skall döma i mål af berörde beskaffenhet;
och att ingen må hos Kongl. Maj:t fålla förbön för den, som emot förbudet
sig förbrutit/’ I öfrigt år förordnadt genom serskilda Författningar,
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 172.
13
nemligen: ”Kongl. Resolutionen den 3 Januari i683, att hvad i duellsrnåi
kan förefalla, ej sträcker sig till allmogen eller andre händelser ån de,
som inträffa emellan Adeln och Krigsbefälet samt deras vederlikar inbördes;
Kongl. Brefvet den i5 Mars samma år, att, om någon främmande
kommer i Riket och förbryter sig emot Duellsplacatet, skall han dömas
lika med Rikets undersåtare efter Lag och Förordningar; Kongl. Förklaringen
den 19 November itigö, att med förgripelser, som i Förbudets 5 §
omtalas och bestraffas, förstås då någon efteråt af långö väckt eller berådt
mode söker sig sjelf att hämnas, men ej om någon, som, först retad
och oförrättad af den andra, med hvarjehanda föraktliga ord och åtbörder,
af hastig ifver i samma stund det med skymfliga eller oqvädinsord
retorqnerar eller eljest laga nödvärn brukar, i hvilket fall han för straff
bör vara fri; Kongl. Brefvet den 20 November i6g5, att om af två,
som förbryta sig emot Duellsplacatet, den ene år i tjenst, men icke den
andre, den senare skall för sin förbrytelse böta 3ooo daler silfvermynt
och sitta 3 år i fängelse; Kongl. Brefvet den 2 December sistnämnde år,
att eder och svordomar, hvilka de för duell anklagade personer emot hvarannan
utgjuta, ej skola hänföras till de i 5 § af Duellsplacatet omförmålde
injurier; Kongl. Brefvet den 26 Juni 1696, att borgen för den brottslige
ej tillåtes i duellsmål; Kongl. Brefvet den 5 October 1704, att de, sorn
förbryta sig emot Duellsplacatet, böra serskildt dömas, så vål för duellsmålet,
som för de sår och åkommor den ene kan hafva tillfogat den andre,
och det senare brottet uti det förra således icke absorberas; Kongl.
Brefvet den 1 Februari 1716, jemfördt med Kongl. Brefvet den 12 Juli
1711, att en ofrålseman, som företrådt sådan beställning, i anseende till
hvilken han kunnat hållas för adelig vederlike, men ej uppå fullmagten
erhållit Konungens confirmafion, utan trådt ur samma beställning, anses
ej i Duellsmål för adelig vederlike, med mindre han uppå den erhållne
fullmagten står i Konungens verkliga tjenst; Kongl. Brefvet den 16 Januari
1712, att, om den dör, som blifvit fålld för duellsbrott, enkan är
fri från utbetalning af de penningeböter, som varit mannen ädöinde och
han, der han lefvat, kunnat med ett års fängelse försona.”
Efter att hafva redogjort för innehållet af ej mindre motionen, ån
den deri omförmålde, till upphåfvande föreslagne, Förordning, får Utskottet
afgifva följande utlåtande i ämnet.
Bruket att genom envig söka återställa den ära och det anseende,
som någon, genom förolämpning af annan, i allmänna omdömet tror sig
hafva förlorat, grundar sig, utan tvifvel, på den föreställning, att lagen
14
Lag-Utskottets Betänkande j N\o 172.
icke förmår lemna tillräcklig upprättelse i dylika fall. Bevekelsegrunden
kan således i oell för sig sjelf vara mindre tadelvärd, men gerning<m, sorn
deraf föranledes, hlifver dock alltid straffbar inför lagen, såsom stridande
emot samhällsordningen. Om, innan aktningen och förtroendet för borgerlig
lag ännu vunnit tillbörlig styrka i ett samhälle, förbrytelser af
nämnde beskaffenhet äro talrika och vidtagandet af stränga åtgärder till
deras hämmande derföre fordras, måste likväl antalet af de förra och beliofvet
af de senare minskas, i flen mon öfvertygelsen hunnit stadgas derom,
att godtgörelse för lidna oförrätter bör sökas allenast genom lagens
anlitande. På den tid, för mera ån ett och ett halft århundrade tillbaka,
då ifrågavarande, vid stiftandet af 1754 års lag, bibehållna serskilda Förordning
emot dueller utfärdades, voro dessa oordningar mycket vanliga.
Den ytterliga stränghet, som uppenbarar sig i de flesta af Förordningens
stadganden, synes bevisa, att kraftiga åtgärder till envigens hämmande då
voro nödige. E11 annat förhållande har likväl sedermera, i följd af förändrade
seder och tänkesätt, inträdt; och envigen äro numera så sällsynta,
att någon anledning icke lärer vara för handen att bibehålla de öfverdrifvet
höga straff, som berörde Förordning utsätter, och hvilka dessutom
ej öfverensstämma med nu rådande mildare grundsatser i brott målslagsiiftningen.
För öfrigt kan emot denna Förordning anmärkas, dels alt derigenom
end.st bestraffas dueller emellan ledamöter af en ståndsklass och
vissa tjenstemän inbördes, dels ock att Förordningen emellan dem och andre
samhällsmedlemmar uppdrager en, med nu varande statsskick och seder
oförenlig, skillnad inför lagen. Således, och ehuru den föreslagna lagförändringen,
vid det förhållande, att 1682 års påbud nu sällan behöfver
tillämpas, skulle ulan olägenhet kunna uppskjutas, intilldess förslaget till
ny Criminaliag kommer under pröfning, anser sig likväl Utskottet, sedan
motion om påbudets upphåfvande blifvit väckt, böra densamma biträda.
I fråga om den lag, som bör sättas i stället för nämnde påbud, och
hvilken, efter hvad Utskottet redan antydt, bör gälla för alia samhällsmedlemmar
ultin undantag, får Utskottet upplysa, att det af motionären
åberopade Capitel i StralF-Balken af Lag-Comiteens förslag till ny Criminallag
innehåller följande straffbestämmelser, nemligen: i 1 §: lifvets förlust
för mord, eller då någon, i uppsåt att döda, med berådt mod beröfvar
någon lifvet: i 5 §: straffarbete på lifstid för dråp, verkstäldt med uppsåt
att döda, men af hastigt mod: samt i 6 §: sådant arbete från tre till
nio år för dråp, tillkommet genom uppsåtlig misshandel på lifsfarligt sätt,
men utan vilja att dräpa; hvaremot nu gällande lag dels stadgar halshugg
-
Lag-Utskottets Betänkande, N',o 172.
15
ning, jemte troppens slegling och förbränning, för mord eller då någon
dräper annan försåtligen och i londoni, dels med enkelt dödsstraff belägger
dråp, antingen det sker med vilja, utan rätt lifsnöd, eller i bråd skilnad.
Då det skulle alltför mycket störa enheten i brottmålslagen att, på
sätt motionären yrkat, serskildt för mord och dråp i envig antaga det i
nya lagförslaget följda system, i fråga om dylika brott i allmänhet; och
dessutom det för dråp i samma förslag bestämda straff ej skulle, i brist af
tjenlige fängelser, kunna verkställas; anser Utskottet, alt bestraffningen för
den, som dödar annan i envig, bör tillämpas elter nu gällande straffsystem
samt bestämmas till lifvets förlust; lärande någon skillnad i bestraffningen
för de olika händelser, att brottet kan hänföras till mord eller till dråp,
ej böra utmärkas, sedan Rikets Ständer under innevarande Riksdag beslutat,
att qvalificationer af dödsstraff skola upphöra. I öfrigt äro ej mindre
utmaning till envig eller antagande af sådan utmaning, utan att envig derpå
följer, än envig, som slutas med eller ulan kroppsskada, men ulan att
lif spiiies, brottsliga företag, för hvilka ansvar bör utsättas, men hvarom
de i motionen uppräknade §§ i iG Cap. af förslaget till Straff-Balk icke
något förmäla, af orsak, att samma förslag i 3 Cap. upptager straffbestämmelser
för försök till brott i allmänhet. För kroppsskada, som i envig
tillfogas, synes serskildt plikt efter lag böra föreskrifvas; och i afseende
på den, hvilken frambär utmaning tili envig eller såsom vittne vid envig
biträder, lärer en hänvisning till hvad lagen, angående deläg tighet i missgeiningar,
stadgar, blifva nödig.
På grund af sådant allt, hemställer Utskottet vördsamt,
det matte Kongl. Förbudet den 22 Augusti 168st, angående
dueller och slagsmål, jemte de, i anledning deraf utkomne
tillägg och förklaringar, upphäfvas, samt en Förordning
emot envig utfärdas, sä lydande:
Den, som sjelf eller genom annan utmanar någon till
envig, eller sådan utmaning antager, straffes, ändå att det
ej till envig kom, med fängelse frän Tre till Sex månader.
Nu hafva två, efter aftal, sig i envig med hvarannan
inlåtit: sker deri ej skada till lif; straffes hvardera med
fängelse från Sex månader till Ett är. Får någon i det
envig sär eller lyte; plikte gerningsmannen derför serskildt
efter lag Hvar, som dödar annan i envig; miste lif vet.
För delagtighet i envig eller utmaning dertill vare
straff, som i allmänna lagen utsatt är.
Stockholm den i5 December 1840.
STOCKHOLM. Tryckt hos A. G. Hellsten, 1840.
Lag-Utslottets Utlåtande, N:o 175. 1
N:o 178,
Ant. till Exp.-Utsk. den 14 Januari, kl. n f. m.
Utlåtande, i anledning af återremisser utaf åtskillige
från Lag- Utskottet afgifne Betänkanden.
Enligt erhallne Protocolls-Utdrag, hafva följande Betänkanden blifvit
till Lag-Ulskollet återremitterade, nemligen:
ifrån Högloft. Iiidderskåpet och Adeln:
N.o i35, i anledning af väckte motioner, 0111 ändring af beräkningsgrunden
för Magistratei nes boupptecknings-at Ivoden;
IVo [45, i anledning af väckt motion, om ersättning af allmänna
medel till villnen, sorn i brottmål åberopas;
N:o ioq, i anledning af väckt motion, om ett Lagstadgande, som
berättigar fordrings-egare att hos Konungens Befallningshafvande erhålla
så kalladt promotorial i lagsökningsmål;
ifrån IVällofl. Borgare-Ståndets
N:o 13 r, i anledning al väckt motion, om rättighet för den, som
till försäljning emoltagit varor och derpå lem nät egaren förskott, alt derför
njuta, framför andre borgenärer, företräde till betalning ur samma
vara; samt ,
ifrån Hedervärda Bonde-Ståndet:
N:ö 125, i anledning af väckta motioner om ändring i 5 Capitlet
Missgernings-Balken;
Men som dessa Betänkanden blifvit af tre Stånd bifallna, nemligen:
N:o i35. af Preste-Ståndet elen 19, samt Borgare- och Bonde-Stånden
den 7 sistlidne October;
N:o i45, af Preste- och Borgare-Stånden den 16 och af BondeStåndet
den 4 nästlidne November;
N:o 159, af Preste-Ståndet den 14» Borgare-Ståndet den 21 och
Bonde-Ståndet den 11 sistlidne December;
Bi/i. till R. St. Prot. 1840 och 1841. 7 Sami. 1 A/cl. 43 Hiijtct.
a
Lag - Ulsio i tets Letänkanäe, ISr:o vy i.
N:o 131, af Ridderskapet och Adeln den i4, Preste-Slåndet den ig
och Bonde-Ståndet den 7 sistlidne October; samt
N:o 135, af Ridderskapet och Adeln den 4 sistlidne November samt
af Preste-Ståndet den ig och Borgare-Ståndet den 7 förutgångne October;
Så, enär, enligt 87 §• Regerings-Förmen samt 3 punkten af 4g §•
Piiksdags-Ordningen, tre Stånds mening i dylika frågor utgör Rikets Ständers
beslut, samt återförvisning från eli Stånd i dessa mål, således ej
betager samma beslut deras kraft och verkan; anser Utskottet, vid delta
förhållande, något Utlåtande öfver de gjorda anmärkningarne icke erfordras,
hvilket Utskottet härmedelst får hos de Réspective Riks-Stånd, sora
återremisserne meddelat, vördsamt anmäla.
Stockholm den 14 Januari 1841.
Nro 174.
Ani. till Exp. tltsk. den i4 Januari, 11. n f. n»
Betänkande, i anledning af väckte motioner, angående
dels förklaring af 88 §. i Concurs-Lagen den 12
Mars 1830, dels ock upphäfvcinde af hvad genom
ser skilde reglementen och beslut stadgadt är, till
inskränkning i rättigheten för köpare af fast egendom,
deri vissa inrättningar hafva intecknTng, att
erhålla tredje uppbudet.
Sedan Banco- och Lag-Utskotlen, genom Betänkandet N:o 4> dels
tillstyrkt uppbäfvande af Kongl. Brefvet den 5 Februari 1768, kungjordt
genom Svea Hof-Rälts Circulär den g Mars samma år, hvarigenom stadgas,
att 3:dje uppbudet å inköpt fast egendom, sorn finnes vara intecknad
lör lån från Banken, icke må meddelas innan köparen hos domaren styrkt,
att lånet antingen blifvit belaldt eller å köparens namn omsatt; dels ock
yttrat, alt enär, i händelse berörde hemställan aP Rikets Ständer godkändes,
ändamålet med en serskildt väckt motion om skyldighet för Banken
att årligen tillsända vederbörande domare förteckningar öfver Bankens in
-
Lag-Utslottets Betänkande, N:o 17A.
3
teckningar derigenom undanröjdes, funno Utskotten nämnde motion 'böra
förfalla; så hafva, uti motioner, som bos Wällofl. Borgare-Ståndet och
Hedervärda Bonde-Ståndet blifvit väckte och derefter lill Lag-Utskottets
behandling öfverlemnade, Herr Hegardt, J., och Riksdagsfullmägtigen
iF. von. Zweigbergk från Skaraborgs Län, under åberopande af de inämnde
Betänkande anförde skäl, hemställt, att beslutas måtte, det alla föreskrifter
af omförmälde beskaffenhet, hvilka blifvit meddelade till förmon
för allmänna inrättningars och enskilde bolags cassör-, upphört alt gälla; i
sammanhang hvarmed Herr Hegardt, enär 88 §. i Concurs-lagen den 12
Mars j83o, genom otydlighet i redactionen, lemnade rum för den , emot
Lagstiftarens mening stridande tolkning, atl borgenär, som eger intecknad t
löpande skuldebref, skulle genom underlåten bevakning förlora al! rätt lill
betalning, änskönt han e,j blifvit serskildt kallad; och det alltså kunde
inträffa, att, uti concurser, allmänna Låne-inrättningar kommo, i anseende
till bristande kunskap om ny egare till intecknad fastighet och uteblifven
kallelse, samt, i följd deraf, uraktlåten bevakning, att gå miste om
sina fordringar, föreslagit, att, lill förekommande af de olägenheter i detta
afseende, hvartill ofvanberörde föreskrifters undanrödjande kunde gifva
anledning, öfver nämnde §. i Concurs-lagen måtte meddelas den förklaring,
”att det deruti gifna stadgande, i enlighet hvarmed inteckningskafvare,
som icke erhållit serskild underrättelse om offentlig stämning i concurs,
skall hafva sin rätt förvarad, derest han icke försa t i t tiden til! inteckningens
förnyande, rätteligen bör sålunda förstås och tillämpas, att inteckningsrätten
i der nämnda fall skall anses på enahanda sätt förvarad , ehvad
d-en intecknade fordran är grundad å handling eller förskrifning, ställd
lill viss man, eller å handling eller förskrifning, utgifven Lill innehafvaren
eller till viss man eller ordres.”
Med tillkännagifvande, att Banco- och Lag-Ulskoltens Betänkande,
N:o 4, blifvit af Högvördige Preste-Ståndet och Hedervärda Bonde-Ståndet
bifallet, af Höglofl. Ridderskapet och Adeln återremRteradt i sin helhet,
samt af Wällofl. Borgare-Ståndet afslaget, i fråga om upphafvandet af Kongl.
Brefvet den 5 Februari 1768 och Svea Hof-Rätts Universal den (7 Mars
samma år, men ålerförvisadt, i hvad det angår motionen 0111 Bankens skyldighet
att tillsända domare uppgift om Bankens inteckningar, och att Lagutskottet
följaktligen kommer att, gemensamt med Banco-Utskoltet, å nyo
behandla frågan om upphäfvande af berörde Kongl. Bref och Hof-Rältscircular,
får Utskottet, sorn, vid pröfningen af hvad i öfrigt utgör föremål
4
Bag-Tjtslcottets Betänkande, N:o 174.
för Herr Flegardts och von Zweigbergk.? molioner, hafi tillfälle laga kännedom
om ett i samma ämnen afgifvet och uti Kongl. Majlis Ilögsle Domstol
granskadt förslag till förändrade Lag-stadganden, 1111 i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med detta förslag meddela följande Utlåtande:
Uti 4 raom. af 7 §. i Concurs-stadgan af den 28 Juni 1798 föreskrefs,
att den å inställelsedagen i concursmål uteblifne borgenär, som
varit af gäldenären känd, men ej af honom blifvit uppgifven och ej eller
serskild kallelse erhållit, skulle näst efter de borgenärer, hvilkas fordringar
blifvit lagligen bevakade, njuta betalning för sin fordran, utom i de
fall, då fordringen grundade sig på skuldsedel, ställd till innehafvare».
Sedermera blef öfver nämnde Conours-stadgande förklaring meddelad under
den 15 Januari 1806, hvarest, i 5 inom., förändrades: att när till borgenärer
aflräddes sådant bo, deri fast egendom funnes, domaren borde infordra
bevis, huruvida samma fastighet vore med inteckning besvärad,
samt, i sådan händelse, låta hvarje inteckningshafvare undfå serskild kallelse;
att, emedan den säkerhet, hvarmed intecknad fordran vore förvarad,
icke borde, utan borgenärs eget förvållande, honom frångå, borgenär
ej skulle anses förlustig af sådan sin rätt, då det icke visas kunde, att
han, till iakttagande deraf, blifvit behörigen kallad; alt derföre,, om under
concursens lopp yppades, att någon inlecknings-egare om den offentliga
stämningen ej erhållit underrättelse, det ålåge domaren att honom lill
förhör i vederbörandes närvaro förekalla, och, efter det han fått tillfälle
att sin rätt uppgifva och behörigen st}'rka samt med ed fästa, deröfver
på en gång med öfrige borgenärers fordringar sig utlåta, och att, om äfven
detta blefve af domaren åsidosatt , inteckningshafvarens rätt ändock
skulle vara honom förbehållen, så länge tiden lill inteckningens förnyelse
ej lupit till ända.
Dessa två stadganden, af hvilka det senare härieder sig frän den,,
enligt Utskottets tanka, med intecknings-rätlens natur öfverensstämmande
och för densammas betryggande högst vigtiga grundsalts alt den i concursmål
uteblifna inteckningsegaren skall, oberoende af inteckningens löpande
egenskap, hafva sin rätt förvarad. då han ej blifvit om coucursen
serskildt underrättad, och att således någon skillnad ej bör ega rum, ehvad
den intecknade handlingen iir ställd till viss man eller lill innehafvarenj
eller till viss man eller ordres, hafva sedermera influtit i Concurs-lagen
den 13 Juli 1818, 5 Capitlet 3i samt slutligen i nu gällande Concurs
-
Lag-Utskottets Betänkande, N:0 i 74»
5
lag af den 12 Mars j83o, men blifvit der sammanställde på det sätt, alt
tvetydighet numera kan anses hafva uppkommit, huruvida den borgenär,
som eger inleeknadt löpande skuldebref, genom underlåten bevakning förlorar
all rätt, änskönt han icke blifvit serskildt kallad, eller 0111 han i
sådant fall har sin rätt qvar»
Utskottet anser denna tvetydighet böra undanrödjas och hemställer
derföre vördsamt, det Rikets Ständer måtte, för deras del, besluta,
att en förklaring varder utfärdad af det innehåll: att det
uti 88 di', af Concurs-lagen den 13 Mars i83o meddeldta
stadgande, enligt hvilket intecknings-egare, som ej erhållit
serskild underrättelse om offentlig stämning i concurs,
skall hafva sin rätt för varad, der han ej försutit tiden
till inteckningens förnyande g rätteligen bör sålunda förstås
och tillämpas , att in t e c k n in g srätt en , uti der nämnda fall,
skall anses på enahanda sätt förvarad, ehvad den intecknade
fordran är grundad å handling eller förskrifning,
som blifvit till viss man ut gifven, eller å handling eller
förskrifning, som blifvit till innehafvarén eller till viss
man eller ordres ställd.
På sätt i motionerne är anmärkt, hafva åtskillige Verk och Inrättningar,
der penningar emot inteckning i fast egendom, utlånas tid efter
annan, uppå gjorda andei dåniga ansökningar, erhållit enahanda förmon,
sorn blifvit Rikets Ständers Rank förunnad, nemligen att tredje uppbudet
å inköpt egendom, hvari dessa Veik och Inrättningar hafva inteckning, ej
får meddelas förr än köparen hos Rätten nppledt bevis, att han sitt köp
hos vederbörande Styrelse anmält och antingen betalt lånet eller angående
omsättning deraf öfverenskomma; och är en så beskaffad förmon
medgifven:
1:0 Upsala Jcademi Gassa, enligt Kongl. Brefvet den 27 Juli 1798;
2:0 Justitice-Collegium och Förmyndare-Kamm arén i Stockholm, genom
Kongl. Brefvet den 27 Februari 1799;
3:o Krigsmanshus- och Militice-Boställs-Cassorne, enligt Kongl. Reglementet
den 23 Maj 18o5, §. 16, samt Kongl. Brefvet den 3/j November
1819, kungjordt genom Svea IIof-Rälts Circulär den 16 December 1819;
6
Lag-Utskottets Betänkande, N'.o ly4.
4-'o Konungens Hospital, enligt Kongl. Brefvet den 20 Augusti 180S
och Svea Hof-Rätts Universal den 29 September samma år;
5:o Serafirner-Ordens-Gillet för de under dess förvaltning ställde medel
, enligt Kongl. Brefvet den (6 September 1820 ocb Svea Hof-Rätts
Universal den 26 påföljde October;
6:0 Amiralitets-Krigsmanshus-Cassan, i Kongl. Reglementet den 20 December
1825, §. 106;
7:0 Arméens Pensions- samt Enke- och Pupill Cassör, i Kongl. Reglementet
den 11 Juli 1827, §. i5;
8:0 Allmänna Enke- och Pupill-Cassan , enligt Kongl. Brefvet den
;3o November 1826 och Svea Hof-Rätts Universal den 18 påföljde December;
9:0 Allmänna Brand för säkrings-verket för byggnader ä landet, i
Kongl. Reglementet den 23 December 1828, Artikeln 9, §. 24;
10:0 Civil-Statens Pensions-inrättning, för de under dess förvaltning
ställde fonder, i Kongl. Reglementet den 3o Juni i832, §. 21;
ii:0 Stockholms Stads Spar-Bank, i Kongl. Reglementet den 17 Augusti
1833 , §. 7 ;
12:0 Malmö Spar-Bank, enligt Kongl. Brefvet den ii Januari iS34
och Svea Hof-Rätts Circulär den 3i i samma månad ocb år;
i3:o Bruksegares Hypotkeks-Cassa, i 25 §. af Kongl. Reglementet
den 16 Maj i835; samt
14^o Sällskapet D. B. TV. i Wisby, enligt Kongl. Circuläret den 20
Mars 1839; varande dock Styrelserne öfver dessa Inrättningar A lagd t, att
vid hvarje års början till vederbörande domare aflemna uppgift på de inom
bans domsaga belägne egendomar, som äro intecknade för lån från
ifrågavarande Cassör.
De enda fördelar, som Lane inrättningarne kunna hemta äf dessa,
till inskränkning i Lagens allmänna bud om lagfart, meddelta serskilda föreskrifter,
synes vara dels minskadt äfventyr alt, i okunnighet om skedt
ombyte af egare till intecknad fastighet, försumma bevakning i dennes
concurs, dels större lättnad -och beqvämlighet vid räntors indrifvande;
men i förra afseendet måste behofvet af dylika föreskrifter belt ocb hållet
försvinna, i händelse, genom bifall lill den af Utskottet här ofvan
Joreslagne lagförklaring, uttryckligen bestämdt blifver, att inlecknadt lö
-
Lag-Utskottets Betänkande, JY:o i yA. p
pande skuldebref sältes i full likhet med annan inteckning, hvad bevakningsoch
belulningsrälten i eoncurs angår; och fördelarne i öfrigt uppväga ingalunda
de olägenheter, nemligen kostnader och uppehåll för lagfartssökanden
samt besvär för domaren, hvilka från ifrågavarande stadgandenobestridligen
härflyta.
På grund häraf föreslår Utskottet,
att , derest of vanberörde förklaring af 88 $. i Concurs-Lagen
godkännes , genom serskild Kungörelse stadgas må: att alla<
serskilda föreskrifter derom, att tredje uppbudet å inköpt
fast egendom, som blifvit intecknad för skuld till de här
ofvan uppräknade fjorton allmänna TVerk och Inrättningar
samt enskilde Bolag, ej finge meddelas förr, än köparen
upptedt bevis, att han sitt köp derstädes anmält, och
antingen betalt lånet, eller angående omsättningen deraf
öfverenskomma, — numera upphört att vara gällande.
Stockholm den 14 Januari 1841.
STOCKHOLM, Ko?igl. Ordens-Boktryckeriet 184 * -
Lag~TJtskottets Utlåtande, N:o iy5.
i
N:o iy5.
Ank, till Exp, Utsk, den 15 Jan. 1841, kU 2 e. ni.
Utlåtande, i anledning af gjorda anmärkningar emot Utskottets
Betänkande N:o f/j.2 öfver dels väckta frågor om antagande
af förslagen till allmän Civil- och Criminal-Lag, eller vissa
delar deraf, och dels andra dermed gemenskap egande, af
Kongl. Maj:ts till Rikets Ständer, angående nämnde förslag,
den 24 Mars 10/jo aflåtna Nådiga skrifvelse föranledda
motioner.
Enligt ankomne Protocolls-Uldrag, liar Vä Hofi. Borgare-Ståndet bifallit
omförm alde Betänkande, hvaremot de öfriga Riks-Stånden återremitterat
detsamma, på grund af anmärkningar, framställde: inom Höglofl. Ridderskapet
och Adelli, af Herr von HartmansdorffJugust; i Idögvördige
Preste-Ståndet, af Herr Biskopen, Doctor Heurlin, Herr Biskopen Doctor
Holmström, Herr Contracts-Pi osten Gumaelius, Herr Professoren Grafström,
Herr Conlracts-Prosten Hallström, Herr Professoren Doctor Thomander samt
Herr Contracts-Proslen Hallbäck; och i Hedervärda Bonde-Ståndet af Hans
Jansson från Elfsborgs Län, med hvilken flere af Ståndets Ledamöter sig
förenat.
I afseende på Utskottets förslag i dess helhet, rörande de åtgärder*
sam borde vidtagas för en ytterligare granskning af Lag-Förslagen samt
beredning och utarbetande af Kongl. Majrts Kådiga Propositioner om
det nya Lag-verket, liar Herr Biskopen Doctor Holmström anmält,
alt i Constitutions-Ulskottet fråga blifvit väckt om förändrad tydelse af
87 §. Regerings-formen och 33 §. Riksdags-Ordningen samt det förslag afgifvet,
att Lag-Utskottet skulle ökas till personalen och blifva permanent
efter Riksdagens slut, för att kunna bereda det nya Lagförslagets antagande;
och ehuru Constitutions-Utskollels förslag kunde med Lag-UtskoUets
förenäs, trodde likväl Herr Biskopen, att, i fall det förra bifölles, det
senare kunde umbäras, helst mångå anmärkningar redan blifvit af be;Bilt.
till R. S. Fröt. i8.fo och 1841. y Sami. 1 Jfd. 44 Haft.
2
Lag-Utskottets Utlåtande, No iy5.
hörige Auctorileler afgifne. I anledning häraf, har af Herr Conlracts-Prosten
Hallström blifvit erinradt, att den åtgärd, Constitutions-Utskoltet föreslagit,
ej kunde gå i verkställighet förr än nästa Riksdag; deremot Lag-Utskottets
förslag hade till syfte att dessförinnan bereda och underlätta deri
slutliga granskningen af det nya Lag-verket, hvadan det ena förslaget ej
lade hind er i vägen för det andra; och anser Utskottet något vidare svar
å hvad Herr Biskopen Holmström i berörde afseende anfört ej erfordras.
Utskottet öfvergår alltså till de speciela anmärkningarne, hvilka
här nedan finnas sammanförde, samt äro rigtude emot följande af Utskottet
föreslagne åtgärder, nemligen:
i:o att den Comité eller Lag-beredning, som ytterligare hör granska
Lag-förslagen, sammansättet af Ju stitice-S tats-Min ist er n, två Justitia;-  lid-H, Justitice-Canzleren, Rikets Ständers Justitice-Umbudsman, samt
tre andre lag färne män, af hvilka en vore ledamot i någon af Lil et t
lif rätter och en annan ordinarie Häradshöfding; äfvensom attl de qvarlefvande
Ledamöterne af fordna Lag-Comitéen, Expeditions-Sscreteraren
och Riddaren Richert och Advocat-Fiscalen och Riddaren Staaf, varda
kallade att i beredningen deltaga. I afseende härpå är af serskilda talare
anfördt: att det kunde ifrågasättas, huruvida det blefve dels för Justitiae—
Stats-Ministern, som numera jemväl är Departements-Chef, dels för Justitioe-Råden,
i anseende till deras öfrige göromål, möjligt att i Lag-beredningen
deltaga; att Rikets Ständer borde tili Ledamot i beredningen anmäla
endast deras Justitias-Ombudsman samt för öfrigt till Kongl. Maj:ts Nådiga
godtfinnande öfverlemna att utse Ledamöter, som voro oförhindrade
att egna tid och arbete åt Lag-förslagens granskning; att Ledamöterne, utom
Justitise-Stats-Ministern och två Justitiie-Råd, borde vara fem, mea
att de personer, som deltagit i Lag-förslagens utarbetande, eller emot dem
gjort anmärkningar, ej borde i Lag-beredningen sysselsättas, enär man kunde
förutsätta, att de kommo att ihärdigt vidblifva sina en gång uttalade
åcigter, hvilket vore mindre föreidigt med den mångsidiga pröfning af
Lag-förslagen, sorn af Lag-beredningen påräknades;
2:0 att, i den mon, de förberedande arbetena med hvarje del eller
Hålk af Lagförslagen fulländas, en sådan del af Lag-verket varder för
Kongl. Maj:t i Stats-Rådet föredragen, hvarefter Kongl. Maj\t lärer i
Nådar fatta Sitt höga beslut om den Proposition, som derom kommer att
framställas, och hvilken derefter torde vara genom tryck allmängjord.
Flere talare hafva ansett, att Utskottet härigenom åsyftat införa ett bruk,
Lag-Utskoltets Utlåtande, N'-o 17 5.
3
sorn vore oformligt och hitintills ej egt runi., eller att Konungens Propositioner
skulle afgifvas, icke när Riksdag börjar, utan när som helst ock
således långt löre Riksdag. Deraf kunde likväl uppkomma den följd, olt
Rikets Ständer fingo emottaga en Kongl. Proposition, för hvilken dode eller
afgångne Rådgifvare ansvarade. Delta voie orätt och medförde dessutom
den följd, att den ledning för omdömet, sorn Rikets Ständer borde
hemta från de Propositionen åtföljande Stals-Kåds-Prolocol), voiff förfelad,
helst del kunde inträffa., att den, som i Embetet eflerträdl en JuslitiasStats-Minister,
hvilken yttrat sig, när Propositionen afgafs, vore af olika tanka
med den senare, och möjligen, såsom ledamot af ett Riks-Stånd, yllrade
sig i motsats till företrädaren; hvilket förhållande äfven kunde ega
rum med de öfrige Siats-Råden. Dfrt vöre således ej lämpligt, att Konungens
Proposition trycktes före Riksdagen, hvaremot Lag-beredningens
arbeten borde så skyndsamt som möjligt genom tryck aflmängöras» I öfrigt
är ifrågasatt, huruvida det vore tjenligt, alt hvarje Balk serskildt utarbetades
och hos Kongl. Majit föredrogs, enär ålskillige Balkar med hvarandra
hade sådant sammanhang, att de ej kunde åtskiljas; men om arbetet
skulle på detta sätt verkställas, borde vissa allmänna grundsatser förut vara
antagne, såsom utgörande ulgångspunkterne eller stöden för de serskilda
Afdelningarne. I öfverensstämmelse härmed borde dels orden: "med hvarje
del eller balk af Lag-förslagen,” utbytas emot orden: "med hvarje
balk eller större del af Lag-förslagen;’’dels Rikets Ständers underdåniga
anhållan inskränkas dertill, att Lag-beredningens arbeten måtte genom
trycket allmängöras, och de förberedande åtgärderne inom Conseljen vidtagas;
samt Konungen fatta Sitt beslut i ämnet, så att Dess Nådiga Proposition
må i god tid eller vid Riksdagens början varda de sammanträdande
Ständerne meddelad;
3:o att nyssnämnde arbeten så ställas, att tryckningen af alla
balkarne kan vara fulländad i god tid före den, vare sig lagtima eller
urtima Riksdag, som näst efter fyra är ifrån innevarande Riksdag inträffar.
Inom Hedervärda Bonde-Ståndet har blifvit erinradf, att, då dessa
4 år borde räknas från nu pågående Riksdags slut, som först år 1841 inträffar;
samt nästa Riksdag vore utsatt att börjas i Januari månad i845;
så kunde den af Utskottet utsatta tidsbestämmelse leda derhän, att Lagförslagen
ej komme att öfverlemnas till Ständernas pröfning nästa Riks?
dag; hvadan orden; 'Tyra år,” borde andras tili; ’’tre år;"
4
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o ij5.
4;o att Lag-bereclningen jemväl! jår sig anfcrtrodt att redigera
förslag till de serskilda Författningar, som vid och för det nya Lig-verkets
promulgation må finnas behof ige att tillika utfärdas. En talare liar
yttrat, att det visserligen vore nyttigt, alt sådane förslag uppgjordes; men
skulle äfven de på förhand vara färdige; så blefve föremålen för beredningens
åtgärder serdeles vidlyftiga.
Vid öfvervägande af hvad sålunda blifvit anförclt, har Utskottet,, i
fråga om första anmärkningspunkten,^ funnit sig icke böra frångå .förslaget
derom, att Justitiae-Stats-Ministern och två Justitiae-Råd., jemte Justitice-Canzleren
och Rikets Ständers Justitiae-Ombudsman skulle blifva
Ledamöter uti ifrågavarande Lag-beredning. Utskottet tror sig hafva i
förra Betänkandet visat, att obestridliga fördelar i flera afseenden derigenom
skulle vinnas, och torde nu blott behöfva erinra, att, på sätt jemväl
i Betänkandet antydes, desse Embetsman skulle såsom granskande, men de
öfrige såsom arbetande Ledamöter i beredningen deltaga, samt att JustitireStats-Ministern
och två Justitiae-Råd, som i förra egenskapen biträdde fordna
Lag-Comiteen, lika litet nu, som då, lära vara hindrade att lemna! sådant
biträde, helst hvad Justitiae-Stats-Ministern angar, den honom åliggande
föredragning af Lag-förslagen inför Kongl. Maj:t i Siats-Rådet, i allt
fall förutsätter noggran och fullständig kännedom af dessa förslag, hvilken
kännedom måhända lättare och säkrare står att vinna under det samfäldt.'!
gransknings-arbelet inom den föreslagna beredningen än genom mera isolerade
forskningar. Beträffande åter Lag-beredningens öfrige Ledamöter,
eller de, som egentligen skulle förrätta detail-arbelet; så torde, enligt de
åsigter, som vid återremisserne synas allmännast hafva gjort sig gällande,
något förslag på visse Embetsman eller personer ej böra af Rikets
Ständer afgifva*, utan Sländernes underdåniga anhållan inskränkas dertill,
att desse Ledamöter måtte varda fem, hvilket antal synes erforderligt
för arbetets behöriga gång; och kommer Utskottets förra förslag atti
öfverensstämmelse härmed ändras.
I anledning af andra anmärknings-punkten, får Utskottet tillkännagifva.
, alt det ej varit Utskottets mening, att de af Lag-beredningen utarbetade
och derefter af Kongl. Maj.-t i Nåder pröfvade delar af Lag-verket
skulle före nästa Riksdag för allmänheten kungöras såsom Kongl. Maj:ts
blifvande Nådiga Propositioner till Rikets Ständer. Utskottets hemställan
åsyftar endast, att Lag-förslagen, sedan de vunnit slutlig beredning gepm
de åtgärder, som Utskottet föreslagit, måtte tryckas före nästa Riks
-
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o rjS.
5
dag, för att tidigt komma till allmänhetens kännedom, hvilket utan tvifvel
skulle blifva af stor nytta vid den handläggning, som ät dem kommer
att ä Riksdagen egnas. Lika litet har det varit Utskottets afsigt att
tillstyrka, det hvarje Balk af Lag-verket ovilkorligen skulle serskildt utarbetas
och föredragas. En sådan afsigt är ej eller uttryckt i den af Utskottet
gjorda hemställan, som går derpå ut, aLt vissa delar eller Balkar
måtte efter hand varda utarbetade och föredragne, hvilket skulle komma
att göra arbetet tidigare och lättare tillgängligt för allmänheten, och att
dervid skulle iagltagas, det sådane stadganden icke åtskiljdes, som borde
behandlas i ett sammanhang, följer af sig sjelft. Då emedlertid af anmärkningarne
synes, som skulle redactionen af Utskottets förslag i berörde
afseenden lemna rum för en emot Utskottets mening stridande tydning,
skall Utskottet söka sådant afhjelpa genom några ändringar i redactionen.
I anseende till denna Riksdags fortsättande jemväl under år jS^.i,
kommer nästa Riksdag, som är utsatt att börjas i Januari månad 1845, ej
alt inträffa inom 4 år från denna Riksdags^ slut; hvadan den i BondeStåndet
yrkade, uti tredje anmärknings-punkten upptagna, ändring i Utskottets
förslag kommer att ske.
Deremot finner Utskottet anmärkningen i 4-de punkten icke vara af
sådan beskaffenhet, att den bör till någon åtgärd föranleda.
Sint] igen har, vid det förhållande, att jemförelse-tableau emellan
Criminal-Lag-förslaget och de nu gällande Brottmåls-lagarne ännu icke
hunnit utarbetas, Utskottets tillstyrkan, angående den i och för nämnde
arbete tillförordnade Comitees upplösande vid nästlidet års slut, al sig sjelf
förfallit.
På grund häraf får Utskottet, med frånträdande och ändring i vissa
delar af dess förra Betänkande, vördsamt föreslå:
att, i anledning af Kongl. Majds Nådiga Skrifvelse af den
24 Mars sistlidit år, Rikets Ständer hos Kongl. Maj'.t i
underdånighet meddela ett svar af följande innehåll'.
Med afseende på Kongl. Maj:ts Nådiga tillkännagifvande
om de hinder, som mätt för af gifvande af Nådig
Proposition om Civil- och Cnminal-lag- för slagens slutliga
pröfning, hafva Pikets Ständer funnit någon åtgärd till
granskning eller antagande af ifrågavarande Lag-förslag
icke kunna, å Rikets Ständers sida, under innevarande
’/ Riksdag vidtagas; vien då hela landet fäster den högsta
Lag-Utsokttets Utlåtande, JV:o rj5.
vigt vid frågan om ett förbättradt Lag-verk, serdeles i afseende
d Brottmåls-!ägskipningen, der behof vet deraf blif ver
med hvarje dag mera bjudande, och Rikets Ständer för
sin del anse sakens stora vigt och angelägenhet fordra, att.,
innan Lag-f'Jrs1agen till hufvudsaklig pröfning hos Riktis
Ständer förekomma, en ytterligare granskning af de samma
varder företagen, för att slutligen bereda och afpassa
dessa förslag f år ändamålet att sättas i kraft och verksamhet-,
så hafva Rikets Ständer ansett sig böra till Kongl.
Adaf.ts Nådigt bepröfvande i underdånighet hemställa, om
icke med de åtgärder, som fordras för att bereda och
utarbeta Kongl. Majlis Nådiga Proposition om det nya Lagverket,
äfven kunna förenas anordningar for en ytterligare
granskning af Lag-förslagen, i nyss uppgifne syftemål.
För åstadkommande af en dylik beredning, anse Rikets
Ständer följande åtgärder mest ändamälsenlige: att en Comité
eller Lag-ber täning sammansädes af Heir Justitice-StatsMinistern,
två Justitice-Iiäd, Justäice-Canzleren och Rikets
Ständers Justitiie-Ombudsman, samt fem andre lagfarne
män, dem Kongl. Majit täckes i Nåder utse; att åt
denna beredning i Nåder uppdrages att, med jemförelse af
de vid Lagförslagen gjorda anmärkningar, ytterligare granska
och genomgå desamma, att undersöka och uppgöra förslag
till de förändringar i Domstolarnes organisation och i
fängelse-systemet, som med det nya Lag-verket måste inforas,
så ock att utarbeta grunderne och ordningen för
Lag-verkets promulgerande och sättande i verkställighet; att
i den man, de förberedande arbetena med hvarje del af Lagförslagen
fulländas, en sådan del af Lag-verket varder för
Kongl, Majit i Stats-Rådet i underdånighet föredragen och
det derefter slutligen beredda förslaget genom tryck allmängjordt;
att dessa arbeten så ställas, att tryckningen af
de sålunda beredda förslagen till Civil- och Criniinal-lag
kan vara fulländad före den, vare sig Lagtima eller Urtima
Riksdag, som näst efter tre år från innevarande Riksdag
infaller, och att Rikets Ständer då få emottaga Kongl.
Majlis Nådiga Proposition i ämnet; samt ändt/igen att Lag
-
La g-Utskottets Vtlåtandej N:o 1^5.
7
beredningen jemväl! får sig anförtrodt att redigera förslag
till de set skilda Författningar, som vid och för det nja Lagverkets
antagande och promulgation må finnas behöflige att
tillika utfärdas.
För öfrigt få Rikets Ständer i underdånighet Jrambära
den önskanj att, så snart jern förelse-tableau öfver Criminallag-förslaget
hunnit att af den för detta arbete nedsatta
Comité' upprättas, samma Comité måtte upplösas.
Stockholm den i5 Januari 1841•
STOCKHOLM, Elmen* och Granbergs Tryckeri, i 84 r
Lag-Utskottets Utlåtande3 N:o ij6.
f
N:o 176.
Ant, till Exp. Utsk. den 28 Jan. 1841> kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af gjorda anmärkningar emot Utskottets
Betänkande N:o i43> öfver väckta motioner, angående gemensam
Lag för inrikes och utrikes vexlar.
Ti 11 Lag-Utskottet ankomne protocolls-utdrag utvisa, att Utskottets Betänkande
N:o i43, innefattande förslag till gemensam Lag för inrikes och
utrikes vexlar, vunnit Ridderskapets och Adelns samt Bonde-Ståndets bifall,
men deremot blifvit från de öfriga två Riks-Stånden återförvisadt på
grund af åtskillige anmärkningar, hvaröfver det åligger Utskottet att sig
utlåta.
Härvid anser sig Utskottet böra till en början upplysa, att det förslag
till vexel-lag, som af Rikets Ständer å förra Riksdagen beslutades,
och hvarmed det af Utskottet nu afgifna öfverensstämmer, blifvit meddeladt
efter tagen kännedom, ej mindre om ett af Kongl. Commerce-Collegium,
på Nådig befallning, upprältadt förslag, än ock om åtskilliga dels från
Stockholms Börs, dels från andre städers Handels-corpser lemnade yttranden
i ämnet; äfvensom Utskottet får tillkännagifva, alt rle åsigter, som vid Betänkandets
återremitterande blifvit framställde, dels i Preste-Ståndet af Herr
Presidenten Poppius derom, att frågan angående utrikes vexlar utgjorde
föremål för lagstiftning, icke efter 87 §., utan efter 89 §. Regerings-formen,
dels i Borgare-Ståndet af Herr Helsingius, angående det förment origtiga
deruti alt i gemensam lag sammanföra stadganden om både inrikes och
utrikes vexlar, ej gifvit Utskottet anledning att någon förändring, i afseende
på formen för behandlinger af förevarande ärende, tillstyrka.
Utskottet öfvergår härefter till upptagande och besvarande af de
vid hvarje serskild §. i förslaget gjorda erinringar.
Bih till R. St. Brot. 1840 och 1841» 7 Sami. 1 Afd. Haft.
2
Lag-Utskottets Ut1 ätande, N-'o 1~6.
» §.
Herr Moberg liar anfört, att denna §., som föreskrifver,? att vexelbref
skall innehålla den persons namn, tili hvilken vexell) utfärdas, jemväl
borde omförmäla, alt vexel må ställas till viss man eller ordres, hvilket
vore nödvändigt, så framt vexel-bref skulle vara löpande och galla uti
innehafvarens hand.
Denna hemställan är understödd af Herr Brinck, som tillika yrkat,
det stadgandet, att den penningesumma, som utsattes i inrikes vexlar, ej
r understiga 25 R:dr silfver-specie, måtte förändras till den lydelse,
att summan ej får understiga värdet af s5 R:dr silfver-specie, enär man
i annat fall kunde föreställa sig, att vexlar ej lingö ställas å andra Svenska
penningar, än silfvermynt.
Dä, sedan i i §. är stadgadt, att vexel skall innehålla den persons
namn, till hvilken den är utgifven, 4 §• Jemnar tillåtelse åt denne att med sin
blotta namnteckning (jn blanco) vexeln å annan öfverlåta, så följer, att
vexel genom öfverlåtelse kan erhålla den löpande egenskap, som Herr
Mobergs anmärkning åsyftar. Föreskriften, att vexel skall innehålla viss
penningesumma i svenskt eller utländskt mynt, som ej må understiga visst
belopp i silf vers-pecie, lemnar icke rum för en sådan tydning, som skulle
endast sistnämnde myntslag få i vexel utsättas. Således anser Utskottet
dessa anmärkningar ej förtjena afseende.
7 §•
Herr Professoren Doctor Thomander samt Herr Farnander hafva
yttrat, att den föreslagna tiden af 8 dagar, inom hvilken vexel-gifvare,enligt
Utskottets förslag, borde protestera, då vexel-tagare, efter alt hafva emottagit
vexel utan betalning, denna ej genast fullgör, vore för lång,
emedan denna lid med gå i ve ett rådrum, sora för corresponderande vexel-försäljare
kunde, genom cons missionärs efterlåtenhet, medföra oberäkneliga
förluster, i händelse vexel-tsgaren under tiden blefve urståndsalt
att betala, samt ej i något land längre ctedit för obetald vexel
lemnades, än lill nästa söknedag, efter det vexeln blifvit aflemnad; liVare
-
Lag-lJtskottets Utlåtande, N:o ij6.
3
mot för handlande, hvilka måste iagtlaga den granlagenhet, alt protest
ej anmäies förr än i yttersta stunden, efterlefvandet af ett stadgande, som
innehölle kort lid för verkställandet af protest och hvarigenom vingleri
och förluster kunde förekomma?, aldrig blefve sårande; och yrkade alltså
desse Stånds ledamöter, att tiden i berörde afseende måtte bestämmas till
a/; timmar. Uti detta yttrande har Herr Wijk i sådan målto instämt, alt
han ansett 48 timmars tid böra utsättas. Äfvensom Herr Elfbrink förmenat,
alt. 6 och 7 §§. skola stå i strid med hvarandra, emedan, enligt den förra,
det vore en olaglighet att utlemna vexel, innan den blifvit betald, men,
efter den senare, med protest emot uleblifven betalning för vexel kunde
fördröjas i 8 dagar.
Utskottet får, i anledning häraf yttra, att af föreskrifterne i 6 och
7 §§., med hvarandra jemförde, följer, att vexel-gifvare ej är skyldig aflemna
vexel, utan att betalning lör densamma erhålles, men att, derest
vexel-gifvare eger det förtroende till köparen, att vexeln utlemnas, innan
betalning skett, och denna ej ofördröjligen erlägges, protest bör ske genast
och ej får, så framt vexel-rätten skall bibehållas, uppskjutas utöfver viss
tid. Denna tid, som, enligt nu gällande föreskrifter, är sålunda bestämd,
att protest skall ske, innan nästa post efter vexelns uliemnande afgår, har
i Utskottets förslag blifvit förlängd till 8:de dagens utgång, af den orsak,
att protesten ofta ej kan, utan svårighet, inom den förra tiden medhinnas,
samt vexlar vanligen ej lära betalas förr än två eller tre dagar, efter det
de äro ulJemnade. Då emedlertid, på sätt anmärkt blifvit, en inskränkning
i den af Utskottet föreslagna lid torde vara tjenlig, såsom i någon
nion bidragande att förekomma vinglerier och förluster i vexel-bandel, anser
Utskottet sig böra sålunda förändra sitt förslag i denna del, att tiden
i berörde afseende ulsältes till tredje i stället för åttonde dagens utgång.
9 §•
Denna §. angar den persons ansvarighet, som, i egenskap af syssloman,
vexel upphandlar. Emot det här begagnade ordet: sjssloman, är
anmärkt: af Herr Professoren, Doctor Thornander, att, om mäklare skulle
under denna terra forslås, så vore stadgandet orimligt; men om mäklare
ej vore derunder begripen, så borde sådant göras tydligt; samt af Herr
Fcenander, att det vore högst obilligt inlöra ett stadgande derom, att mä
-
4
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o i~y6.
klare, som utan svek uppgjort ett vexelslut oell aflemnat behörig slutsedel,
skulle nödgas ikläda sig betalningsskyldigheten till trassenten.
Utskottet torde härvid endast behöfva erinra, att ordet syssloman
betyder detsamma som commissionär, eller den, som i egenskap af ombud,
å annans vägnar, vexel upphandlar, och att således dermed ej kan
förslås mäklare, hvars befattning vid vexel-slut är genom serskilde stadganden
bestämd. Utskottet finner derföre omförmäldte anmärkningar ej tili
någon åtgärd föranleda.
■8 §.
Uti denna §. stadgas, att, derest vexel-gifvaren på den tid, då vexeln
utgafs, egde godkännarens ovilkorliga tillåtelse att vexeln å honom
draga, denne skall vara förbunden att vexeln antaga och, om det ej sker,
ansvara för all deraf uppkommande skada.
Herr Professoren Doctor Thomander har förklarat, att ett stadgande
af berörde beskaffenhet, om det antoges, vore tillräckligt att omintetgöra
all blanco-credit i landet; och af Herr Fernander är anmärkt, att det vore
orättvist, att den, som beviljat en annan blanco-credit, skulle vara satt
i nödvändighet att acceptera dennes vexlar, ehuru underrättelse om hans
obestånd inlupit.
Utskottet kan ej godkänna dessa anmärkningar. En person, sorn
gifvit ovilkorlig tillåtelse åt annan att å den förre draga vexel, måste ock
ovilkorligen vara förbunden att vexeln antaga. Ett annat förhållande vore
ej rättsenlig! och skulle dessutom föranleda bedrägerier emot vexel-köpare,
som, med kännedom om tillvaron af en sådan tillåtelse och, i förlitande
derpå, tillhandlat sig vexel. Ifrågavarande stadgande, hvilket slår
i öfverensstämmelse med föreskriften i 12 §., att den, som godkänt vexel,
ej må undandraga sig betalningen, om än vexel-gifvaren skulle finnas
hafva kommit i concurs-tillstånd, innan accepten meddelades, bör ingalunda
hindra lemnandet af blanco-credit, men väl medföra den välgörande
verkan, att sådan credit endast beviljas personer, kände för vederhäftighet.
Detsamma eger dessutom en nära motsvarighet med 5 §, uti 4 Artikeln
af nu gällande Vexel-Stadga af den 21 Januari 1748.
La^Utskoitets Utlåtandej N:o iy6.
J9 §•
I slutet af denna §. stadgas, att, i fråga om vexels förfallotid, "'den
dagen skall vara oräknad, då vexeln utgafs eller uppvisades.’’ Herr ElJbrink
har funnit detta uttryck tvetydigt, enär det ej vore utmärkt, om
begge dagarne, nemligen både då vexeln utgifves och då den uppvisas,
skola vara oräknade; men då man fäster uppmärksamhet derpå, att, enligt
i §., en vexels betalningstid kan bestämmas, bland annat, lill viss lid
efter utgifvandet, eller till viss tid efter uppvisandet, så bör någon tvekan
ej uppstå derom, alt ju berörde stadgande i IQ §. har afseende på
hvartdera af dessa fall; och lärer anmärkningen således böra förfalla.
2° §,
I anledning af Herr Mobergs yrkande* att vid orden: '*å andra
dagen efter rätta betalningsdagen,” borde tilläggas: så vida icke helgedag
då inträffar; får Utskottet hänvisa till 44 §■> sora bestämmer, alt, då
tid att betalning fordra eller fullgöra, att protestera eller något annat iagttaga,
inträliar å helgedag, man eger göra det å nästa söknedag derefter.
23 §.
Denna §. består af 2 moment* innehållande: det första, att vex
el-innehafvare
förlorar sin vexel-rält emot godkännaren, derest den förre
försummat iagttaga föreskrifterne i 1i, ao och 21 §§., angående viss
tid för vexels uppvisande till godkännande eller för protest, i anledning
af uteblifven betalning; samt det andra, att vexel-rätten jemväl förloras,
i fall innehafvaren ej inom viss tid instämmer godkännaren lill domstol.
Herr Fcenander har ansett ifrågavarande 22 §. böra göras mera fullständig
derigenom, att före senare momentet sättas orden: ”hafva föreskrifterne
1 11, 20 och 21 §§. blifvit iagttagne; men” etc. Utskottet får häremot
erinra, att ett sådant tillägg vore både öfverflödigt och olämpligt, emedan
det följer af sig sjelfi, att, om vexel-innehafvaren redan, enligt förra momentet,
förlorat sin vexelrätt, inslämningen till domstol, äfven om de/rsker
6
Lag-Utskottets Utlåtande, l\:o 1^6.
inom föreskrifva} lid, ej kan samma rätt återställa, samt att således stadgandet
i senare momentet förutsätter, att vexelrätten icke för någon af de
i förra momentet uppräknade orsaker gått förlorad.
23 §.
Anmärkningar emot denna § äro framställde:
1:0 af Herr Professoren, Doctor Thomander, hvilken anfört, såsom
orden lyda: ’’att vexel på utländskt mynt att betala i Svenskt mynt ef
ter
curs lärer vanligen icke dragas utan per å point för faclurerade varor;
hvadan stadgandet om ränta, hvilken i sådant fall gemenligen blifvit
i facturan upptagen, icke vore lämpligt;”
2:0 af Herr Frenander, som yttrat, att det af Utskottet gjorda tillägg
af ränta icke vore på sitt ställe, »arnt att dessutom den ersättning, som
Utskottet derigenom velat bereda trassenter för ett längre umbärande af
deras penningar, hade, för att vara fullt tillräcklig, fordrat tillökning af
godtgörelse för provision, courtage och stämpel m. m. for det nya vexelköpet;
samt
3:o af Herr Wijk, som yrkat, att 23 §. mätte erhålla den lydelse, som i Herr
Wijks uti ämnet afgifna och förra Betänkandet intagna motion är föreslagen.
Herr Doctor Thomanders anmärkning lärer förfalla, då man täger
i betraktande, att skyldigheten att erlägga ränta uti förevarande §. ej är
stadgad för det fall, hvarpå anmärkningen synes syfta, eller att vexel är
ställd att betalas i Svenskt mynt; och hvad Herr Foenanders samt 1! rr
JV/jks yttranden angår, så har Utskottet,—som af den sistnämndes motion,
den der gifvit anledning till det klandrade stadgandet, angående räntas erläggande,
saknat anledning alt utlåta sig rörande provision, m. m., vid nytt
vexelköp, hvilket allt utgör ersättningsfrågor, som af Domstol för hvarje
serskildt fall lämpligast kunna afgöras, — ej något att tillägga de skäl,
som lill stöd för Utskottets förslag i denna §. äro i förra Betänkande»
anförda, och hvilka Utskottet, vidblifvande samma förslag, nu åberopar.
27 §■
Herr lUcern har funnit ordet ”heder,”sorn uti denna §. förekommer
i meningen, angående annan persons rättighet att till heder för vexelgifvaren
inlösa protesterad vexel, vara mindre väl valdt och böra utbyias emot något
annat ord, t. ex. ”betryggande/’ Utskottet tinner dock icke någon anledning
förekomma, hvarföre det förra ordet, som är nyttjadt i nu gällande
Vexel-stadga och äfven allmänligen förekommer i utländska vexel-lagar,
La g-U t skot tet Utlåtande, N:o t-j6.
7
samt, efter Utskottets tanka, uti ifrågavarande §. star i en sann och rigtig
.bemärkelse, nu mera borde anses såsom i Sveiige föråldradt, utan tillstyrker,
all detsamma må varda bibehållet.
§•
Ernet slutmeningen af denna §, som innehåller, att den, som till
heder för vexelgifvare eller öfverlåtare betalar vexel, skall emot den, på
hvilken vexel varit dragen, hafva lika rätt med f >rre innehafvar en, är
af Herr Foenander anmärkt, att någon str idighet förefunnes emellan nämnde
stadgande samt Coucurs-Lagen, enär, enligt samma Lag, viii förre ittnehafvaren,
men ej den, som inlöst vexeln, kunde besvärja sitt anspråk i
acceptantens concnrs, så framt denna inträffat förr, än inlösandet skedde.
Sorn berörde anmärkning icke rörer det. af Utskottet föreslagna
stadgande i förevarande §. af Vexei-Stadgan, utan angår beskaffenheten
af det, genom Kongl. Förordningen den 22 October 1818, för edgång i
concursmål fastställde formulär, om hvars lämplighet eller olämplighet i
vissa full fråga nu ej är; så anser Utskottet, alt hvad Herr Foenander
anfört ej kan tili någon åtgärd föranleda.
33 §.
Herr Wijk, med hvilken flere ledamöter instämt, har yttrat, att den
i nu. gällande Vexel-stadga till 1 2 procent beräknade straffränta för återgången
vexel borde bibehållas. Om en vexel ålerkomme med protest, medförde
delta för remitlenten ofta ganska stora förluster. En handelsaffär,
hvaraf betydlig vinst varit att påräkna, kunde på detta sätt helt och håltet
tillintetgöras; och remittenten vore i sådant fall ej belåten dermed,
att han endast åleifinge sina penningar med vanlig ränta. I alla länder
vöre derföre straffränta för återkommande vexel stadgad. Utan föreskrift
derom skulle en vinglare, isynnerhet vintertiden, då posterna gå långsamt,
kunna, genom utfärdande af vexlar med kännedom, att de ej skulla
accepteras, bereda sig tillfälle att under en hel månad och kanske ännu
längre få begagna vexeltagarens penningar emot endast \ procents ränta i
månaden.
Utskottet får erinra, att stadgandet i gamla Yexel-Stadgan om 12
procents ränta för protesterad vexel, står i sammanhang med föreskrifterne
8
Lag-Utskottets Utlåtandes JV:o iy6.
om densammas återskickande med omgående post, samt om skyldigheten
att, inom timmar efter postens ankomst., fordra betalning. Deremot
har tiden för vexel-innehafvares rättighet att kräfja vexel-gifvare och öfverlåtare
blifvit i förevarande förslag fastställd efter annan grund, hvilken
ej utesluter möjligheten af några veckors eller månaders dröjsmål med den *
protesterade vexelns uppvisande till betalning hos desse sistnämnde. Vid
sådant förhållande synes det vara billigt, att, till förekommande af ocker,
räntan blifver, enligt Utskottets förslag, den vanliga, eller 6 procent, desto
heldre som detta förslag tillerkänner fordringsegaren full ersättning för
alla skäliga och bevisliga kostnader, då deremot ersättningen i gamla veXel-stadgan
är inskränkt inom ett visst maximum, förmodligen derföre,
att den höga räntan ansetts beläcka de stundom öfverskjulande umgälderne.
På dessa skäl, hvilka legat till grund för det å förra Riksdagen fattade
beslut om vexel-räntans nedsättning, linner Utskottet sig ej kunna godkänna
nyssnämnde anmärkning.
42 & 43 §§.
I afseende på föreskriften i den förra §., att för vexel, som med
protest återkommit, utmätning eller hysättning ej må kunna emot vexelgifvare
eller öfverlåtare verkställas förr, än tre dagar förflutit, ifrån det
han bevisligen blifvit krafd, samt i den senare, att, om vexelmål är af sådan
beskaffenhet, att det ej kan eller bör på första rättegångs-dagen afgöra?,
dermed ej må dröjas längre, än högst nödigt pröfvas, hafva erinringar
blifvit af Herr Professoren, Doctor Thomander och Herr Wijk, med flere,
framstälde, hvilka gå derpå ut, att ett sådant beslut, som i 42 §• omtalas,
borde genast kunna sättas i verkställighet, enär vexel-gifvare i annat fall
erhälle ett vådligt rådrum, som kunde begagnas till flykt eller egendoms
uudanetickande, samt att 43 §. gåfve anledning lill en godtycklig pröfning
af domaren, som ej vore bruklig i andra länder, och hvarom något stadgande
ej behöfdes, enär ett vexel-mål vanligen vöre af den beskaffenhet,
alt det på första rättegångs-dagen kunde afgöras.
Utskottet tror, att billigheten fordrar medgifvande! af något rådrum
för gäldenär, innan han, uti det i \2 §• förutsätta fall, bör kunna bysättas
eller undergå utmätning, och att den korta tid, som i sådant afseende är
före
-
Log-Utskottets Utlåtande N:o iy6.
9
föreslagen, icke Lör medföra vådliga följder, Is cist det är troligt, alt densamma,
såsom läknad icke ifrån utslagets dag, ulan ifrån det gäldcnären
blifvit krafd, ollasl förflyter, innan någon verkställighet hinner ske. Stadgandet
i 43 §• åsyftar att erinra domaren derom, alt vcxel-mål böra med
största skyndsamhet och, örn möjligt är, på första rättegångs-dagen afgöras.
E11 sådan erinran är nyttig, men längre bör en föreskrift i detta hänseende
ej eller sträckas, enär det ej kan bestridas, att ju i vexel-mål sådane
förhållanden icke sällan kunna uppslå, som göra målets afslutande
på en dag omöjligt.
44 §•
Stadgandet i denna §., att, om tid att betalning fordra eller fullgöra,
m. rn. inträffar å helgedag, man eger göra det å nästa söknedag derefter,
skall, efter Herr I'osnanders förmenande, strida emot bruket i andra
länder, der man, i nämnde fall, egde iagltaga nödiga formaliteter å
näst föregående söknedag, hvilket ock bättre befordrade den sökandes säkerhet.
\
Då omförmälde stadgande öfverensstämmer med de i allmänhet
gällande föreskrifter, angående bevakande af fatalier, som infalla å helgedag;
samt den sökande synes vara bättre betryggad emot fataliers förlust,
om han i sådant fall, eger att dem å dagen näst efter, i stället för näst
före helgedagen bevaka; så anser Utskottet förslaget i denna del bora blifva
oförändradt.
Slutligen är af Herr Professoren, Doctor Thomander samt Herrar
Fccnander och Schartau anmärkt, att i Utskottet9 förslag föreskrift
saknas, angående såkallade respit- eller uppskofs-dagar, hvilka uti nu gällande
Vexel-stadga äro medgifne i vissa fall och bestämde till sex. Ett
stadgande härom borde, efter desse ledamöters tanka, fmaa».
För sin del inser ej Utskottet, hvarföre icke vexel-godkännaren bör
vara pligtig att å förfallodagen fullgöra sin helalnings-s&yldighet; och då
uppskofs-dagar blifvit i 42 §. medgifna för verkställighet af utslag i vexelmål,
torde några ytterligare sladgeaden i berörde hänseende ej vara lämplige
eller behöflig?.
Tih. till R, S. Trot, 1840 och 184 * • 7 Sami. 1 A/d.. 45 Haft. 2
I 0
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 1JJ.
På grund af sådant allt vidblifver Utskottet sitt i förra Betänkandet
afgifna förslag till Vexel-lag, utan hvad angår 7 den Utskottet anser
böra erhålla följande förändrade lydelse:
År v*xel aflemnad, utan att veacettagaren derföre erlagt
öf verensko amen betalning, och Jtillgör han den icke genast,
di bör vexel-gifvarén, inom tredje dagens utgång, protestera
och, inom åttonde dagens utgång, jemväl å veseel-tagaren
taga stämning till ilen domstol, sorn i 4° säges>
försummas det, håfve di vexel-gif aaren ej bättre rätt, än
i annat skuldfordrings-mil.
Stockholm den 28 Januari 1841«
N:o 177.
Ank. till Exp. Utsk, den 28 Jan. 184:1, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphörande af
Riddarhusets forum privilegiatum.
Uti 23 §. af Kongl. Resolutionen på Ridderskapels och Adelns besvär
den 2f) November 1680 är föreskrifvet, alt ”IIof-Rälterne böra, på
sätt och vis, som sker med Ständernes Banco, immediate upptaga alla de
tvister och saker, som å Riddarhusets vägnar lagligen böra sökas, så väl
vid skuldens infordrande, som eljest/’
Seden fråga blifvit väckt om upphörande af Rikets Ständers Bankis
och Rlksgälds-Contors forum privilegiatum i Svea Hof-Rätt, har Riksdagsful
.dagligen F. von Zweigbergk från Skaraborgs Län, uti en till Hedervärde
Bonde-Ståndet ingifven och derefter till Lag-Utskottet öfverlemna*!
notion, yrkat, att omförmälde stadgande i 1680 års Kongl. Resolution måtte
till ali kraft och verkan upphäfvas.
Utskottet har tagit denna motion i öfvervägande, och då Utskottet,
uti eif, gemensamt med Stats- och Banco-Utskollen, under N;o 12q, af
-
Lag-Utskottets Betänkande, N:o lyy. ii
gifvet Betänkande hemställt., att Bankens och Riksgälds-Conforets egne käromål
hädanefter måtte varda behandlade och afgjorde vid de domstolar.,
till livilka de efter allmän lag höra; samt de skäl, som hufvudsakligen
ligga till grund för beiörde hemställan, äfven gälla uti nu förevarande
fråga; så anser Utskottet sig böra vördsamt tillstyrka,
att, genom utfärdande Författning, varder förklaradt, att, i
fråga orri mål, uti hvilka ä Riddarhusets vägnar till annan
käras, ofvanomförmälde stadgande i z3 af Kongl. Resolutionen
på Ridderskapets och Adelns besvär den zg November
1680, icke eger tillämpning, utan att djlika mål komma att upptagas
och behandlas i den ordning, lagen eller gällande
författningar, med afseende på hvarje saks beskaffenhet, i
allmänhet förmå.
Stockholm den 28 Jan. 184r*
STOCKHOLM, Ccméks och Granbergs Tryckeri, i 84 r.
Lag Utskottets Memorial, N-o ij8. J
N:o i 78*
Ank, till Exp. Utsk, d. 17 Febr, kl, 7 e. m.
Memorial, med förslag till sammanjemka in g af de inom RiksStånden
fett ide skiljaktiga beslut, vid förehafvande <f Ut_sk(ttcts
under Nlris 42 Cc'1 tkö6 afgifne Betänkanden, i anledning
af väckte motioner om för likt, ings-Comiteers inrättande.
Af ankomne Protocolls-utdrag har Lag-Utskott inhemtat, att, sedan
Tjtskottet, i Utlåtandet N;o 166, vidblifvit dess i Betänkandet N:o gjorda
förklarande, att Ulikoltet ej kunde tillstyrka någon åtgärd, i anledning
al åtskillige liemslällanden om Förliknings-Comiteers bildande, följande beslut
uti denna fråga blifvit fattade, nemligen;
af Ridderskapet och Adeln och Preste-Ståndet: det må Rikets Ständer,
i aflätande underdånig skrifvelse, anhålla, det täcktes Kongl. Majit i Nådig
Proposition till Rikets Stan ler meddela en ledning får de reglementariska
stadgandesom böra icgttagas vid inrättandet cf FörlikningsComite’er;
samt
af Borgare-Ståndet och, efter inbjudning, jemväl af Bonde-Ståndet: ette
Rikets Ständer böra hos Kongl. Majit i underdånighet anhåll >, ett Kongl.
Majit täcktes i Nåder befrämja f crliknings-Comiteers im ättande i cil i
Länerij samt lått in t dl nästa Riksdag uppgöra och Rikets Ständer dd
förelägga förslag till stadganden för nämnde Corn iteer.
Och hafva så väl Riddei skåpet och Adeln sora Preste-Ståndet förklarat
sig ej vilja antaga till dem af Borgare-Ståndet gjorde inbjudningar att
instämma i Borgare- och Bonde-Ståndens beslut.
Vid sådant förhållande finnér Utskottet sig föranlåtet vördsamt
inbjuda Borgare- och Bonde-Stånden att med de öfrige Respec
tive Riks -Stånden sig förena;
Men skulle denna inbjudning icke af Borgare- eller Bonde-Ståndet
antagas, hemställer Utskottet,
Bih. till R. St. Brot, 1840 och 1841. J Sami. 1 Ajd. 46 Haft. 1
2
Lag-Utskottets Utlåtande, N.o 179.
att i denna fråga omröstning i Förstärkt Lag-Utskott mdfte
anställas ejter en sä lydande
Foterings-proposition :
Den, som bifaller, att Rikets- Ständer må, i a flätande underdånig
skrif velse, anhålla, det täcktes Kongl. Maj'.t i Nådig
Proposition till Rikets Ständer meddela en ledning för
de reglemeitariska stadganden, som böra iacttagas vid inrättandet
af Förliknings-Comiteer, röstar
Ja;
den, det ej vill, röstar
Fej;
Finner nej; anses Rikets Ständer haf va beslutat, att underdånig
skrifvelse i ämnet kommer att till Kongl. Ma;\t afätas,
i öfverensstämmelse med Borgaie- och Bonde-Ståndens
of vanberör de beslut.
Stockholm den 16 Februari 1841 •
N:o 179.
Ajit, tiJl Exp, Utsk. den 19 Febr. LL 6 e ra.
Utlåtande, öfver gjorda, anmärkningar vid Utskottets Betänkande
N',o. i 27, i anledning af väckte motioner om ändringar i
Ans varighets-lagen för Stats-Rädets ledamöter.
Lag-Utskottets under N;q 127 afgifna Betänkande, innefattande hemställan,
, ett Ansvarighets-Jagen för Stats-Rådets ledamöter måtte erhålla £n i
vitsa delar förändrad lydelse, har blifvit bifallet afYällofh Borgare-Ståndet,
Lag-Utsköttcts Utlåtande, N:o ijg\
men af de öfrige Riks-Stånden till Utskottet återförvisadt, på grund af
följande anmärkningar;
fl) Emot ii.ledningen till Lagen;
Af Herr von Hartmansdorff, August, som anfört, att det vore vanligt,
alt hvarje Lag indelades i §§., och att icke de betraktelser, som möjligen
slå uti en inledning till samma Lag, äro föremål för ansvars-påstående
af åklagaren eller pröfning af domaren. Ansvarighets-lagen för Siats-Rådets
ledamöter vore dock så uppställd, alt något hinder ej funnes alt framkomma
med ansvars-påståenden, på grund af så väl sjelfva inledningen som
§^. Della borde ändras sålunda, alt, om inledningen skall slå qvar, densamma
finnes såsom en §. och numer-ordningen af de andra §§. derefter rättas.
Z>) Emot;
Af i;o Herr von Hartmansdorff, som ansett denna §. innefatta en
onödig omsägelse, enär den upptager det förhållande., att Stats-Råds-ledamot
”försöker våldsamligen öfverändakasta regeringssättet, eller med råd
•'eller gerning medverkar till lagstridigt kullkastande af någon Rikets Grundslag.
’’ Det vore tillräckligt att uttrycka denna mening sålunda; försöker
någon Stats-Råds-ledamot att lagstridigt ändra någon Rikets Grund-lag.
2:0 Herr Cederschiöld, R. T., som yttrat, att första meningen i denna
§. gåfve anledning till den slutsats, att Stats-Råds-ledmots försök at
våldsamligen öfverändakasta regerings-sättet skulle vara underkastadt ansvar
endast i de fall, då sådant brott begås, under det Stats-Rådet, enligt
3f), 4°> 41’ 42 och 43 §§• Regerings-formen, förer regeringen, ehuru meningen
ej kunde vara den, att rådgifvarne skola vara frie från ansvar, i händelse
sådane försök göras,, under det regeringen af Konungen sjelf föres; samt
alt det vore origtigt, alt i denna §. talades endast örn ett våldsamt öfverändakastande
af regeringssättet, emedan deraf kunde hemtas slöd för den mening,
att regeringssättets öfverändakaslande skulle ansvarsfrilt få försökas
genom list och hemliga slämplingar; hvarföre Herr Cedersclu Id ansåg, alt
1 §. borde sålunda andras., alt dels ansvar utsattes för ifrågavarande förbrytelse,
antingen den sker,då regeringen föres af Stats-Rådet eller af Konungen
sjelf, dels början af, §. blifver, i öfverensstämmelse med 8 §. i 4
4
Lag-Ut »kottet? Utlåtande, N:o tyg.
Gap, Missgernings-Bulken, följande; försöker någon Stat?-Råds-ledamot
ett uppenbarligen eller genom hemlig stämpling iiföra, upphjelpa eVer
I ef or dra en oinskränkt envålds-r e 'ering i Biket edler annat regeringssätt,
än det Ständerne i Riket fastställt, m. in. Föröfrigt erinrade Herr Celerschiöld,
att från det i i §. och på flere andra ställen i Ansvarighets-lagen
förekommande uttryck; ”uppsåtligen och bevisligen fördölja,” orden: upp-"
sdtligen och bevisligen borde utgå, emedan det folie af sig sjelft, att ansvar
ej kunde ega rum, derest brottet ej vore hevisligf, samt ordet fördölja
klart och tydligt innefattade, att brottet skall hafva shell uppsåtligen.
§. 3.
Af Herr Grefve Spens, C. G., Herr Prosten Siwe, Herr Doctor Morén,
Herrar Prostarne Ödmann och Lundblad, Herr Biskopen Heurlin, Riksdagsfullmägtige
Zetterberg, Trysen, Hans Jansson och von Zweigbergk, de
der alla åberopat Herr Prosten Siwes vid förra Betänkandet fogade reservation,
som hufvudsakligen innell dier, att orden i denna §. från och med; ”dock
härunder ej inbegripne,’’ till och med: ”beskaffenhet” böra utgå. Meningen
med detta undantag i nu gällande Ansvarighets-lag vore ej annan, än att
utmärka, att, då de der omnämnde afgifter hvarken tjenade lill förökande
af Kronans inkomster eller utgjorde bevillning, så kunde deras förhöjande,
utan Rikets Ständers samtycke, ej hänföras till öfverträdelse af föreskriften
i 57 §. af Regerings-Formen, angående Rikets Ständers uteslutande l ätt
att sig beskatta, eller i 60 §., rörande förbud emot förhöjande af den bevillning,
Rikets Ständer vid hvarje Riksdag sig åtaga, eller af sådana allmänna
afgifter, som till bevillning räknas. Vid detta förhållande vore’nndantaget
öfverflödigt och funnes, såsom en förklaring af Grundlagen, ej på
sitt rätta ställe i Ansvarighets-lagen; men skulle afsigten dermed varit att i
frågor, som röra den ekonomiska lagstiftningen, inrymma åt Konungens
rådgifvare en obegränsad rätt att tili inrättningar för enskild nytta och
beqvämlighet tillstyrka afgifter, så vöre undantagets bibehållande betänkligt
och oförenligt med 89 §. samt sista momentet af Go §. Regeringsformen.
Af Herr Cederschiöld, P. Gsorn anfört, att omförmälde undantag
innefattade ett obestämdt stadgande, enär det ej utredde, hvilka de enskilde
voro, som skulle hafva gemensam nytta och beqvämlighet utaf afgifterne,
- och då, efter Herr Céierschiölds föreställning, meningen, varit, att
den, som erlade afgiften, skulle hafva nyttan eller del i åtnjutande deraf,
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o i~g.
5
så borde undantags-stadgandet lyda sålunda: ”dock härunder ej inbegripne
sådane i denna Co §. ej omnämnde a (giller, hvilkas föremål äro inrättningar,
af hvilka de betalande sjelfve haf va hjttaj såsom båk-, bro-,
färj- och andra afgifler m. m.”
Uti sistnämde yttrande bar Herr Cederschiöld, R. T., instämt.
§■ 4-
Af Herr Biskopen, Doctor Holmström, som ansett den straff-förhöjning,
hvilken i denna §. blifvit af Utskottet föreslagen, eller att den brottslige
ej vidare skulle’ varda i Bikels tjenst nyttjad, böra försvinna, enär förbrytelsen
vore tillräckligt försonad med embelets förlust, och det Stats-Råd,
som felat emot stadgandet i 4 §•» kunde, sådant oagtadt, vaia duglig till
annat embete. Gillades denna anmärkning, trodde Herr Biskopen, att
3 och 4 §§• kunde lill en §, sammanslås.
§. 5.
1 morn.
Af Herr Lefre’n, J. P., och Herr Biskopen, Doctor Holmström, hvilka, liba
med hvad Herr Lagergren uti sin reservation emot förra Betänkandet yttrat,
ansett den uti delta moment stadgade påföljd af embelets förlust ej
böra förhöjas genom det af Utskottet föreslagna tillägg, att den sakfällde
ej skulle kunna till något embete i Stals-Rådet nyttjas.
2 mom.
Af i:o Herr Grefve Spens, som väl funnit, att, genom tillägg af
detta moment, dels de fall, då Slals-Råds-ledamot försummat afstyrka behandlingen
af Grundlags-fråga såsom allmän Lagfråga, eller afallmän Lagfråga
såsom ekonomisk, äfven kunde anses vara i Ansvarigliels-lagen upptagne,
dels försök blifvit gjordt alt fylla den brist, sorn man med skäl
förevitat nuvarande Ansvarigbels-lag, nemligen att den för en stor del af
mål, hvilkas åtalande inför Riks-Rält uttryckligen föreskrifves i Regeringsformens
106 icke eger annan straffbestämmelse, än det hänvisande till
Begerings-formens 107 §., som i Ansvarighels-Iagens 6 §. förekommer; men
Herr Grefven ansåg, att, om ett sådant lagbud infördes, sorn det i 2
6
Lag-Utskottets Utlåtande, N.o 17g.)
mom. föreslagna, dervid borde iagltagas, alt åtminstone det fall, då Grundlags-fråga
blifvit såsom allmän Lagfråga behandlad, öfverflyltades till 1
momentet, och att, för alla öfrige icke specificerade öfverträdelser af Grundlag
och allmän Lag, straff af embetets förlust för Föredraganden och för
de andre Slals-Råden penningeböter, efter domarens pröfning, dock ej under
en månads lön för det minst lönade Stals-Ridet, bestämdes; anmärkande
Herr Grefven, alt Utskottets förslag gåfve anledning dertill, att ett
Stals-Råd för embetsfel kunde dömas till högst obetydliga penningeböter
eller lill suspension, hvilket ej vore lämpligt.
Af 2:0 Herr Lefren och 3:o Herr Biskop Holmström, hvilka åberopat
Herr Lagergrens reservation, deruti anmärkes, att allmänna Lagens
straffbestämmelser i 1 Cap. 12 §. Rättegångs-Balken ej voro tillämplige
på de i det föreslagne nya momentet förekommande allmänna regeringsåtgärder,
i hvilka felagtigbeten måste anses och bedömas efter annan
måttstock, än vid lagskipning i enskilda mål, samt att de förhållanden,
som Utskottet velat göra lill föremål för ett nylt moment i Ansvarighetslagens
5 rätteligen hörde under samma Lags 6 §.
Af 4:0 Herr Biskopen, Doctor Heurlin, sorn, enär det ej kunde
fordras, alt samtlige Rådgifvarne skulle ega fullständig kännedom af alla
stadgar, ansett, det borde orden: ”eller af andra Rikets gällande Lagar,”
utgå, eller ock tydligt stadgas, att ansvaret skulle drabba Departementschefen.
Af 5:o Herr Contracts-Prosten Hallström, som erinrat, det förbrytelsen
alt, emot 87 §. Regerings-formen, tillstyrka en lagstiftnings—åtgärd ritan
Rikets Ständers hörande, vöre af svårare beskaffenhet, än att straffbestämmelserne
i 1 Cap. 12 §. Rättegångs-Balken derå borde tillämpas.
Af 6:0 Herr Cederschiöld, P. G., som yrkat, att lill orden: ’’Rikets
gällande Lagar/’ borde läggas Författningar, samt i stället för uttrycket:
"uppsålligt fördöljande af någon upplysning/’ måtte nyttjas: ”underlåtenhet
att lemna någon upplysning.”
Lag-Utskottets Utlåtande, Nto i 'jq.
3
3 mom.
Af Herr Cederschiöldj B. T., som förmenat, alt af della moment
kunde dragas den slulsatis, alt, om Konungens Rådgifvare tillstyrkte
utfärdandet af en Lag i olaglig ordning, och någon, till följd af sådan
Lag, efter föregången ransakning, blefve dömd alt mista lifvet och aflifvades,
så skulle Rådgifvarne vara fria från ansvar, derföre alt den brottslige
blifvit lagligen, d. v. s., med laga bevis förvunnen och dömd. Rådgifvarnes
förbrytelse vore dock lika stor, ehvad den tilltalade blifvit förvunnen
eller ej, och Rådgifvarne borde slraffas, för det de låtit en Lag i
olaglig ordning utkomma. Enahanda vöre förhållandet, om löst eller fast
gods på nämnde sätt förlorades. Af dessa anledningar borde orden; ”utan
att lagligen förvunnen och dömd vara,” samt ”utan ransakning och
dom,” utgå.
§• 6.
Af i:o Herr Lefrén, hvilken instämt j Herr Lagergrens reservation,
deruti erinras, alt denna §., sådan den nu lyder, innebure det vigliga
förklarande, alt felagtighet eller underlåtenhet i andra fall, än de i
Lagen uttryckligen nämnde, ej skola vid Riks-Rält beifras och ej kunn*
af denna domstol med straffbeläggas; hvilket förklarande vore nödigt, emedan
Lagen eljest blefve ofullständig i verkställigheten; hvaremotden af Utskottet
föreslagna nya redaclion ej innehölle något, som kunde utgöra ledning för
åtal inför Riks-Rätt, utan innefattade blott ett till Ansvarighels-lagen icke
hörande upprepnde af ett i annat ändamål gifvet grundlagsbud.
2:0 Herr Biskopen, Doctor Holmström, som yttrat sig i samma
syftning och yrkat, alt 6 §. måtte vid dess nuvarande lydelse bibehållas.
3:o Herr Grefve Spens, som anfört, att Utskottet ej bordt nyttja
andra ord, än 107 §. Regerings-formen innehåller, men att ordet; ”oväld”
uteslutits samt frågan om ”nit, skicklighet och drift”, blifvit utsträckt äfven
till andra Rådgifvare än Föredraganden. Om 6 §. skulle undergå någon
förändring, borde den lyda sålunda : ”uragllåla Slals-Båds-ledamöter
samfäldt, eller en eller flere af dem, uti deras rådslag 0111 allmänna mått
och steg, alt iagttaga Rikets sannskyldiga nytta, eller utöfva de icke sina
8
I,ag-Utsko'tets Utlåtande, N:o 179.
embeten med nit, skicklighet oell drift, då är delta mål icke hörande
under Riks-Rättens pröfning.”
§■ 7-
Af Herr Biskopen, Doctor Halmström, som ansettj att efter orden:
”Utrikes ärendena” borde tilläggas: ”vid öfverläggningar i minisleriel
la
mål.”
§. 8.
Af Herr Cederschiöld, B. T., sorn, på grund af hvad han i afseende
på 5 §. 3 mom. anfört, yrkat, att orden: ”utan ransakning och dom”
borde jemväl från 8 §. utgå.
I öfrigt har Herr Biskopen, Doctor Holmström ansett den af Utskottet
uteslutna 11 §. i nu gällande Ansvarighets-lag höra bibehållas, eliär
det vore nödigt, att i samma Lag antyddes, alt anmärkningar emot
Stats-Rådets protocoll, under påstående Riksdag, ej finge sträckas längre,
än till den dag, då Riksdagen börjat.
Efter att hafva tagit dessa anmärkningar i öfvervägande, får Utskottet
öfver dem afgifva följande Utlåtande:
Inledningen till Ansvarighets-lagen består af en utur Grundlogarne
gjord sammanfattning af de allmänna grunderne för Stats-Råds-embetenas
bestämmelse och vilkoren för ansvarigheten vid deras utöfning. Den uttrycker
vidare, att Stats-Rådets ledamöter, ehuru såsom medborgare och för
sine personer underkastade, hvad allmän Lag och laga stadgar bjuda, likväl
ej kunna i och för deras embeten af enskilde personer tilltalas. Dessa
uti inledningen upptagne allmänna förutsättningar hafva varit nödvändige
för bestämmande af föremålen för sjelfva den derefter vidtagande Ansvarighets-lagen,
i hvilken de likväl ej såsom statuter ingå. Af dessa
skäl anser Utskottet den nuvarande uppställningen af Lagen, att inledningen
förekommer serskildt, men att endast Lagens positiva stadganden
äro satta i paragraf-följd, vara formelt rigtig; och Utskottet kan således
ej biträda den i afseende härå gjorda anmärkning.
De ordalag, som i 1 mom. af i §. begagnas, eg», efter Utskottets
tanka, nödig klarhet och fullständighet, enär de innehålla, alt Stals-Rådsledamots
försök till våldsamt eller annorledes lagstridigt kullkastande af
Rikets
lag-Utskottets Utlåtande, N:o 179.
9
Rikets Grundlagar eller medverkan dertill genom råd eller gerning, eller
underlåtenhet alt deremot göta föreställningar, bestraffas såsom förräderi,
ehvad brottet sker under den tid regeringen fores af Konungen eller af
Stals-Rådet; och Utskottet kan lika litel, å ena sidan, medgifva behofvet
eller lämpligheten af någon förkortning eller mildring i uttrycken, på
sätt Herr von Hartmansdorff' yrkat, som, å den andra, erkänna att någon
brist förefinnes i del afseende, Herr Cederschiöld, Ii. T., uppgifvit.
Orden ”uppsåtligen” och ”bevisligen" hafva både här och annorstädes i
Lagen tillkommit, för att med eiforderlig bestämdhet utmärka, att de förbrytelser,
hvarom fråga är, skola, för alt ådiaga utsatta straff-påföljder,
vara begången med berådt mod och stadgad vilja samt för öfrigt vara
genom bevisning lagda å daga; hvadan dessa ord ock böra bibehållas.
Utskottet har i förra Betänkandet anfört de skäl, som föranledt
Utskottet att icke för närvarande tillstyrka borttagande från 3 §. eller förändring
i ordalydelsen af det der befintliga undantags-stadgande i fråga om
fastställande eller förhöjning af vissa afgifter i och för inrättningar till
enskildes gemensamma nytta och beqvämlighet; och då några nva omständigheter,
verkande lill ändring i Utskottets redan uttalade öfvertygelse,
ej vid åtel remisserna blifvit uppgifne, vidblifver Utskottet hvad det
förut i denna del yttrat.
Likaledes anser sig Utskottet, i afseende på anmärkningarne emot
de föreslagne tilläggen till ansvars-bestämmelserne i 4 §• och 5 §., i mom.,
endast böia åberopa hvad förra Betänkandet, tili stöd för Utskottets hemställan,
innehåller.
Ansvarighets-lagen har ej kunnat serskildt uppräkna och med straff
belägga hvarje ernbetsfel, som enligt 106 §. Regerings-formen bör vid Riksrätt
åtalas. Det lärer derföre vara nödigt, att ett allmänt stadgande finnes,
som innehåller straff-keslämmelser äfven för dem, som icke serskildt omförmälas.
Af denna, redan i förra Betänkandet antydda, anledning, har Utskottet
föreslagit tillägg af det 2tdra momentet i 5 §.; och Utskottet anser
stadgandet i 6 §. ingalunda minska behofvet af samma tillägg, enär
6 §. har afseende på sådane fel, som ådraga Slats-Itådels ledamöter en
anmälan hos Kongl. Maj/t enligt ion §. Regerings-formen. Någon ändring
af de ordalag, som äro begagnade i tillägget och hvilka öfverensstämma
med lydelsen af Regerings-formens 106 anser Utskottet ej böra ega rum.
De öfrige anmärkningarne emot merberörde tillägg gå derpå ut, alt i Cap.
Bi A. till B. St. Brot, 1840 och t841- 7 Sami. 1 Jjd. /ff Haft. 2
10
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 179.
12 §. Rätteg*,ngs-Balken ej skall innefatta lämpliga päföljcler för de förseelser,
som, enligt tillägget, kunna blifva föremål för bestraffning; men Utskottet
iår erinra, att de två första momenten af nyssnämnde Cap. oell §. i
Rätlegångs-Balken, hvilka afses i det nya momentet i Ansvarighets-lagens
5. §., utsätta bestraffningar af dels penninge-böter efter omständigheterne,
dels embetels förlust på viss tid eller alldeles, med förklarande, att, i sistnämnde
fall, straffet kan erhålla den skärpning, att den dömde aldrig får
embelet åter. En Stats-Råds-ledamot kan således,'; enligt detta lagrum,
för embelsfel dömas att mista embetct utan att kunna åter deruti insättas,
eller att utgifva penninge-böter, motsvarande en eller flere månaders
lön, allt efter som förbrytelsen är till. Den förra påföljden är densamma,
som annorstädes i Ansvarighels-lagen stadgas för svårare förseelser.,
och den senare bör, efter Utskottets tanka, jemväl finnas, enär det måste
medgifvas, att embetsfel af Siats-Råds-ledamot kunna begås, som äro af
den beskaffenhet, att de med ringare påföljd, än embetets förlust, må försonas.
Dessutom bör man af domarens urskiljning vänta, alt de påföljder
ådömas, sora finnas i hvarje fall lämplige; och deraf att den åberopade
12 §. i allmänna Lagen jemväl utsätter suspension följer ej alt en sådan
påfiöjd skall tillämpas, om den finnes otjenlig. Utskottet vidblifver alltså till
aila delar förslaget rörande detta moment; äfvensom Utskottet finner den
i afseenda på 3 momentet framställda anmärkning ej påkalla annat svar,
än att anmärkningen synes grunda sig på förutsättning af ett förhållande,
som icke utgör föremål för de i samma moment befintlige stadganden.
1 fråga åter om 6 anser sig IJLskotlef, med anledning af hvad
anmärkt blifvit, böra frånträda siLt förslag samt tillstyrka, att denna §,
må förblifva vid den lydelse, densamma nu eger.
Det ifrågasatte tillägget i 7 §. af orden: "vid öfverläggningar j ministerriela
mål/’ är, efter Utskottets tanka, helt och hållet öfverflödigt, enär
§., sådan den nu lyder, innehåller en tydlig och fullständig beskrifning på
de mål, hvarå §-ns stadgande» hafva afseende.
Som Utskottet ej bil rael t anmärkningen emot 5 §. 3 morn., kan
den emot 8 §. framställda ej eller Lill någon åtgärd föranleda.
Angående uteslutningen af ri §. i nu gällande Ansvarighets-lag,
åberopar Utskottet hvad förra Betänkandet innehåller.
Utskottet, som alltså vidhåller sitt förra förslag, utom hvad 6 §,
angår, får, i anledning deraf samt med iagllagande af några få, på saken
cj inverkande, rättelser, i redactionen af detsamma, vördsamt hemställa,
Lctg-Utsliotteti Utlåtande, N:o 1/9.
11
det Rikets Ständer mätte, för deras del, besluta, att Ansvarighets-lagen
för Stats-Rädets ledamöter bör erhålla följande,
i vissa delar, förändrade lydelse :
Lag,
T, var efter Stats-Ministrarne och öfrige ledamöter af StatsRädet
till hvilka för alla i denna Lag uppräknade fall, äfven
hänföras för tillfället förordnad Föredragande och thn
embetsman, sorn i commandornål Konungen råd gif vit, skola
för embetsfel af Riks-Riitt dömas.
Stats-Rädets ledamöter skola, på sätt Regerings-f ormen af
den G Juni 180g före skrif ver, uti förekommande regeringsärenden,
af hvad beskaffenhet de vara må, efter bästa
förstånd och öfvertygelse, råda Konungen till det, som
Rikets Grundlagar likmätigt är, samt, i öfverens stämmet,«
med deni, Konungens och Rikets förmon befrämja; alltid
låta sig vårda om Konungens magt ochRikets Ständers samt
innebyggares fri- och rättigheter, allt efter hvad härom i
i Rikets Lagar och Författningar är stadgadt och förordnadt,
sjelf kraf de påminna om Rikets rätt och bästa; dock
endast, Konungen råd gif va, men ej jemte honom regera.
De äro ej allenast såsom medborgare och för sina personer
underkastade hvad allmän Lag och laga stagar bjuda,
utan skola ock för sina rådslag och gernia gar, i och för deras
embeten, vara Konungen och Rikets Ständer ansvarige, på
sätt Regerings-formen utstakar, och här nedanföre stadgas,
men ej i och för dem af enskilde personer kunna tilltalas.
Desse embetsman kan ej eller lill last läggas, om, ernet deras,
pä anförda skäl grundade, råd, utgången, utan deras
förvållande, bl ifver olycklig, och det åsyftade goda ändamålet
icke vinnes.
<5*. t
Försöker
någon Stats-Råds-ledamot, under den tid, då
regeringen, enligt 3g, 4°< 4'* 4^ °°b 43 §§• af Regeringsformen,
fores af Stats-Rådet, (dt våldsamtneligen öf veran
-
iaff-Utskottets Utlåtande N:o 179.
dakasta regeringssättet, sådant det genom Riktis Grundlagar
ant iget är, elier med råd eller gerning medverkar till
lagstridigt kullkastande af någon Rikets Grundlag, eller
tillstyrker någon Stats-Råds-ledamot, när regeringen tele af
Stats-Rådet föres, sådant lagstridigt steg, siler underlåter
att deremot göra föreställning, enär han finner sådant å
Järde vara, eller uppsäll gi och bevisligen fördöljer någon
omständighet, som kunnat sådant steg förekomma, straffes
såsom Rikets förrädare och miste lif, ära och gods.
Ehvad regeringen föres af Stats-Rådet eder icke, vare
till samma straff skyldig den ledamot af Stats-Rudet, hvilken
genom tillstyrkande eller underlåtenhet att föreställning
göra, när han finner sådant å färde vara, eller, genom
uppsåtUgt och levist i gt fördöljande af någon upplysning,
befrämjar eller vållar sådant lagstridigt steg, som, enligt
ilo ,af Regeringsformen, såsom förräderi anses
bör
«$*•
2.
Underlåter Stats-Råds-ledamot den ovilkodiga pligt a't,
i de fa l, 9/, 92, 93 och gf §§. Regerings-formen utstaka,
till deruti föreskrifne tider Rikets Ständer till allmän Riksdag
kalla, eller skulle en eller flere Stats-Rädets ledamöter
sådan kallelse afstyrka, eller Rikets Ständers sammankomst
till lagtima Riksdag å den tid, de utsatt, förhindra söka,
skola den eller de brott dige mista embetet samt vara ovärdige
att vidare nyttjas i Rikets tjenst. Lag samma
vare, om ledamot af Stats-Rådet tillstyrker Konungen att,
innan Riksdags-kcillelse i huf vudstadens kyrkor vederbörligen
kungjord blifvit, egenmägtigt eller väld sammeligen lyfta
den i 63 §. Regerings■formen sist omförmälda penningesumma,
hvarå Rikets Ständer fösegla l anordning lemnat;
likaledes om Stats-Rådet, då det, likmätigt 3g, 4°i 4'< 4'2
och 43 §§• Regeringsformen, förer regeringen, på of vanomför
mälda olagliga til och sätt, berörde summa lyfter,
eller
I
Lag-Ulslcoltets Utlåtande, N:o 179. 13
eller någon Slutt,-Rådets ledamot ett så beskaffa dt lyftande
ti htyrker.
$. 3.
Skulle Stat*'Råds-ledamot tillstyrka Konungen att vidtaga
sådant steg-, hvilket uppenbarligen är stridande emot
Regerings-/ormens boksta fliga föreskrift uti 5y rörande
Rikets Ständers beskatta in gs-r ätt, uti 60 till förhöjande af
den bevillning, Rikets Ständer sig åtagit, eller af s åda ne
artiklar, hvilka i densamma till bevillning räknas: allt sådant
till förökande ef Kronans inkomster; dock härunder
icke begripne, sudane, i denna 60 §. ej omnämnde, ajgifter,
hvilkas föremål är o inrättningar till enskildes gemensamma
nytta och beqvämlighet, såsom Bäk-, Bro-, Färj- och
andra af gifter af dylik beskaffenhet; uti j3 f., rörande
påbjudande, uppbärande eller fordrande af nya pålcgo",
utskrifningar af manskap, penningar eller varor, utan Rikets
Ständers samty eke g uti 66, 68 och 72 §§., rörande Rikets
Ständers befattning med Banco- och Riksgälds-verken;
samt uti j8 ff., att någon del af Riket icke må kunna derifrån
af söndras, eller underlåter han att emot sådant lagstridigt
steg göra föreställning, eller det vållar och befrämjar genom
uppsatligt och bevisligt fördöljande af någon upplysning,
miste embetct och varde ej vidare nyttjad i Rikets
tjenst.
$• 4*
Stats-Räds-ledamot, hvilken tillstyrker emot , verkställigheten
af den, af Konung och Ständer fastställde, Tryckfrihets-lag,
stridande steg, eller underlåter att deremot göra
föreställning t miste embetet och varde ej vidare i Rikets
tjenst nyttjad.
jr. 5.
Underlåt edy ff tetis-Råds-lcdamoå att, pfl sätt 65 f. förmäler,
till protocollet göra föreställningar emot använRih.
till Ii, St. Prot% »84o och 1841• y Sami, 1 AJd, 46 Höft, 3
Lag-Utskottets, Utlåtande N:o 179.
(landet af Rikets ordinarie Stats-medelelier åtagen bevillning,
annorlunda än fastståddt blifvit, eller försummar han
att i sådant falt tilt protocolld anföra, hvad Rikets Ständer
i den del förordnat, eller tillstyrker sådan embetsman något,
sorn uppenbar ligen är stridande emot Regerings-jarmens boksta
flis; a föreskrift uti I moni. af j\ §., rörande gärds fordrande
vid truppers tåg och marcher, tilt ut förande af ett uppkommet
krig/ uti 76 angående Rikets för djup ande i skuld och upptagande
af lån; uti 77 §'., rörande disposition af Kronans domainer,
så vidt sådant angår den Rikets Ständer i samma §.
förbehållna rätt; uti 7g f. om mynt-väsendet, och uti 80 ff. om
indelnings-verkct, eller underlåter han att emot sådant lagstridigt
steg göra föreställning, eller det vållar eller befrämjar
genom upps åt ligt och bevisligt f urdo t> ande af någon upplysning;
eller tillstyrker Konungen alt något beslut fatta i de mål, om
hvilka 13 f. handlar, utan att till utomordentligt Stats-Råd
kallelse blifut utfärdad, miste embetet, utan att kunna deruti
åter insättas eller till annat embete inom Siats-Rådet f örord
nas.
Stats-Råds-ledamot, som i andra, än de i denna Lag serskildt
uppräknade, fall, uppenbarligen handlar emot Grundlagarnes
tydliga föreskrift, eller tillstyrker eller annorledes befrämjar
någon öfverträdelse deraf eller af andra Rikets gällande
Lagar, eller underlåter att göra föreställningar emot sådanc öfverträdelser,
eller dem vållar och befrämjar genom uppsåtligt
fördöljande af någon upplysning, straffes såsom för orätt dom,
enligt allmänna Lagens föreskrifter i 1 Cap. 12 f. RättegångsRalken.
Ontj genom någon Stats-Råds-ledamots tillstyrkande eller underlåtande
att göra föreställningar eller uppsåtligt och bevisligt
fördöljande af någon upplysning, någon lider skada titt lif,
ära eller personlig frihet, utan att lagligen f örvunnen och dömd
vara, eller jörl ras gods. löst eller fast, utan laga ransakning
och dom, eller varder någons frid i bans hus stöl d, eller förvises
någon från ort tilt annan; vare, för sådant lag stridigt
förhållande; LagT sorn 1 nämnde Cap. och §■ af. RättegångsBalken
stadgad är f ör dona e, hvilken vrång dom jäller.
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 179»
15
§• ^
Uragtläta Stats-Jlädcts ledamöter att de öfrige dem i
Grundlagen uttryckligen föreskrifne, men i denna yJnsvårighets-lag
icke serskildt uppräknade, plister och föreskrifter iagtaga
och fullgöra, ankomme det på Rikets Ständer att hos Ko*
nungen göra sådan anmälan, hvartill xoj f. of R eg erin gs-formen
deni berättigar, nied iakttagande rf de vilkor, iamma
§. i dess senare mom. stadgar.
§• 7-
Döljer Sta*s-Minister för Utrikes Arevdena , eller den
Stats-Råds-ledamot , Konungen i dennes frånvaro tillkallar,
för Honungen bevisligen någon of honungens tmbetsmän,
eller främmande Mogiers sändebud, lill fejd af dem uppdragne
kall, meddelad vigtig underrätti Ise i f råger, som röra
krig, fred eller förbund emil'an Diket och annan Stat,
miste han embeten. Sker det af bevis lie t uppsåt att Konungen
och Riket skada, stroffes han efter 4 C*p. Missgernings-Balken.
f- A
Från Körningen utgående expedi' ioner och lefllnirgar
skola vara försedde med den föredragandes cent rasism nior,
och instämma med deröfver förde protocoil; sker arn orlunda
genom någon fördragandens åtgärd, mine han emi etet,
utan att någon tid kunna deruti åter insättas, eder till annat
embete inom Stats-Råde t förordnas. Uragtlåter föredragande
att till Stats-Rådets protoci 11 gi ra för estäUning
emot sådant Konungens beslut, hvilket han finnér st utande
emot Regerings-lcrmcns bokstcfliga föreskri/1, och, oagtadt
honungens ändock fortfarande jr hands, a t et säd ar t beslut
skall utfärdos, han ej då utöfvar sin rc, t igbet och pligt
att contrasignation derå vägra, vare lag samma; likasom
om han embeiet återtager förr, än Rikets Ständer hans förhållande
pr öfva t och gillat. Lider någon skada till lif,
ära elter personlig frihet, eller mister gods, löst el e" fast,
utan liga ransaka rg och dom, cd ier lifver någons frid i
hans hus störd, eller någon Joe visad från ort till am an,-
16
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 179.
derigenom, att föredraganden contrasignatton ej vägrat, straffes
ha 2 dessutom för sådant lagstridigt förhållande, på sätt
allnänna Lagen i t Cao. 12 §. Rätte gångs-Balken stadgar
för domare, som vrång dom fäller.
9'
Stats-Råd, hvilken, af Konungen dertill utsedd och förordnad,
täger säte oell röstar i Högsta Domstolen öfver
mål, so n från Krigs- domstolar ne dragas under Konungens
pröfning, vare för sådan domare-bejattning underkastad
domare-jäf och ansvar, enligt L rg och laga jstadgar, lika med
annan ledamot af Högsta Domstolen.
$. 10.
Enär någon af de i denna Lag omnämnde embetsman
tilltalas, som redan ur tjenslen blif vit endtledigad eller afsked
tagit, och varder om begångneförbrytelser öfvertygad,
vare han förfallen till enahanda ansvar, såsom vore han
verkligen tjenstgörande, och svare förlusten af hvad han
i pension eller andra förmoner af Stats-medel kan innehafva.
emot förlusten af embetet, om han det ännu innehade.
Stockholm den 16 Februari 184*-
Res ervationer.
Af Herr Lagergren: ’"Den' vigtiga regien för all crlminel|lagstiftning
litt noga afmäta gerning och påföljd, icke allenast sins emellan, utan äfven
i jemförelse med andra till samma Lag hörande stadganden, synes
mig '•~arä uti Utskottets förslag ånyo öfverträdd derigenom, att Utskottet
vidblifvit sin uti Betänkandet lN:o 127 yttrade mening, att för de uti
s> mom. af 5 §. uppräknade fall ett förhöjdt ansvar borde utsättas. Jag åberopar
min vid förra Betänkandet häremot gjorda reservation, vördsamt
till
-
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 179.
17
tillstyrkande, att någon förändring af ansvars-betämmelsen i detta moment,,
icke göres.
Utskottet har genom upptagande af 6. §., sådan den i nu gällande
Ansvarighets-lag lyder, återställt det i förra förslaget störda inre sammanhanget
emellan sladgandena i denna Lag och Grundlagen; men Utskottet
har tillika vidhållit sitt förslag om ett nytt moment till 5 §. — Uti reservationen
vid förra Betänkandet har jag utvecklat skälen, hvarföre delta
nya moment icke hör, och utan rubbning i hela systemet för denna Lag
icke eller kan i Lagen få ett rum. — Min öfvertygelse om giltigheten af
dessa skäl är ännu densamma. Detta af Utskottet föreslagna andra mom.
upptager förhållanden, som antingen höra under första eller tredje mom.
af 5 §, i Utskottets förslag, eller ock äro att hänföra till 6 §. -— På de
förstnämnde, äfvensom på de i 6 $. afsedde, förhållanden är det, efter min
tanka, en uppenbar orimlighet att söka en straff-bestärnmelse i i Gap. 12
§. Rältegångs-Balken, och för de fall, som uppräknas uti 3 morn. af denna
§. i förslaget, är en hänvisning till Rättegångs-Balkens 1 Cap. redan
lenmad i senare mom. af samma §., sådan den lyder i Lagen af den 10
Februari 1810. Denna Lag är både till förm och innehåll så väl genomtänkt
och så rigtigt redigerad, att den skulle förlora mycket genom tillägget
af detta nya morn., hvilket skulle göra tillämpningen af hela Lagen
vacklande, osäker och ojemn, emedan detta moment, genom det allmänneliga,
nästan abstracta i sin uppställning, komme att lemna alltför stort spellum
åt hvarje Domares individuela uppfattning af ett under Riks-Rättens
pröfning hänskjutet fall.
Det är således i Lagens intresse jag vördsamt hemställer, att hela
detta af Utskotlet föreslagna nya moment måtte ur Lagförslaget uteslutas.
”
Af Herr Grefve Mörner, C. G.; ”Jemte det jag i allo instämmer uli
den af Assessoren hagergren afgifna reservation, får jag tillika serskildt
reservera mig emot det uti 4 §• stadgade förhöjda ansvar, att Stats-Rådsledamot,
hvilken tillslyrkle åtgärder, stridande emot verkställigheten af den
af Konung och Ständer fastställde Tryckfrihets-lag, eller underlät att deremot
göra föreställning, skulle icke allenast mista embetet, utan ock förklaras
ovärdig alt vidare i Rikets tjenst nyttjas. Misstag vid tillämpningen
af Tryckfrihets-lagen lyckas mig icke ovilkorligen böra medföra den
stiänga påföljd, som här utsätles”.
Bi/u till 11. S. Fröt. 1840 och 1841• 7 Sam. 1 Ad. 46 Haft. 4
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 180.
Af Herr Halling: ’’Jag gillar ej och har således icl<e deltagit uti
den i nu afgifne Betänkandet förändrade redaclion al io §., hvarigenom
ordet ”publike” blifvit utbytt emot ordet ”Stat”,, emedan i något fall ver
kan
af det nya ordet kunde blifva mindre vidsträckt, än af det nu borttagna.
”
Af Herr Doctor Wallin, som, i afseende på 4 §• i Utskottets förslag,
biträdt Herr Biskopen, Doctor Holmströms anmärkning samt i öfrigt
förenat sig med Herr Lagergren.
Af Herr Hegardt, som instämt i Herr Lagergrens reservation.
Af Riksdagsfullmägtige Sihlström, ven Zweigbergk och Zetterberg,
hvilka åberopat Herr Prosten Säwes vid förra Betänkandet logade reservation,
]NT:o 180.
Ank, till Exp. Utsk, d. 17 Febr, kl. 7 e. m,
%
Utlåtande, i anledning af äterremisser utaf åtskilige från Utskottet
afgijne Betänkanden*
Enligt ankomne Protocolls-utdrag, hafva nedannämnde Betänkanden.
blifvit till Lag-Utskottet återremitterade, nemligen:
från Yällofl. Borgare-Ständet,
N:o 164, i anledning af väckt motion om upphäfvande af Öfver-Ståthållare-Embetets
den 28 December iSi5 utfärdade Kungörelse och förbud flinot
tryckta skrifters utdelning eller försäljning på gator eller i portgångar
i Stockholm) samt
från Hedervärda Bonde-Ståndet,
N:o i65, i anledning af väckt motion, alt utmätt fastighet må på auction
försäljas endast i uppslag)
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 181.
10
JNT:o 167, i anledning af väckta motioner om upphäfvande af 3, 5 och 6
§§. i 2 Gap. Giftermåls-Balken; men som dessa Belänkanden blifvit af
tre Stånd bifallna, nemligen: N:o 16\ af Ridderskapet och Adeln den 20
Januari detta år, samt af Preste-Ståndet den ig och Ronde-Ståndet den
i5 sisllidne December; samt N:o 165 och N:o 167 af Ridderskapet och
Adeln den 20 Januari, af Preste-Ståndet den iq December och af Borgare-Ståndet
den i3 Januari; så enär, enligt 87 §. Regerings-Formen, samt
3 punkten af /\g. §. Riksdags-ordningen, tre Stånds mening i dylika frågor
utgör Rikets Ständers beslut, samt återförvisning ifrån ett Stånd i desse
mål således ej betager samma beslut deras kraft och verkan; anser
Utskottet, vid detta förhållande, något utlåtande öfver de gjorda aninärkningorne
icke erfordras; hvilket Utskottet härmedelst får hos de respective
Riks-Stånd, som återremisserne meddelat, vördsamt anmäla.
Stockholm den 17 Februari i84i«
N:o 1814
Ant. till Exp. Utsk, den 25 Febr, kl. 5 e. m,
Betänkande, i anledning af vackt fråga om af g f vande af förslag
till de Lagförändringar, hvilka, till följd af Rikets Stunders
å denna Riksdag fattade beslut om ett förändradt
mynt-system, kunna anses behof ige.
Uti Betänkandet N:o 20, har Rikets Ständers Banco-Utskott, bland,
annat, hemställt, det en ny gemensam mynt- och räkne-enhet mätte bestämmas,
sålunda : att, i fråga om allmänna räkningssättet i handel och
vandel samt vid bokföring, Svenska myntets räkne-enbet fastslälles till
jemnt I 'Riksdaler silfverspecie, i enlighet med det skrot och korn, som
Mynt-Ordningen af den g Maj 1835 bestämmer; alt denna enhet, svarande
emot 12 skillingar silfverspecie och i räknevärde enahanda med 1
Riksdaler Riksgäldssedel-, eller | af Banco-Riksdalern, eller 32 skillingar
20
Lag-Utslcottcts Betänkande, N:o 181.
Banco benämnes Riksdaler Kurart, samt att Riksdaler Kurant indelas uti
48 skillingar och hvarje skilling uti 4 styfver; i sammanhang hvarmed Banco-Utskotlet
föreslagit, dels förändringar i silfver-och koppar-myntets utmyntning
och prägling dels att ej mindre Bankens och Riksgälds-Contorets,
än Kronans och öfrige publika Verks räkenskaper mätte, efter nämnde
mynt-enhet och benämning föras, dels ock ett, i händelse Banco-Utskottets
förslag till berörde förändrade myntsystem, godkändes, Lag-Utskottet
mätte anmodas inkomma till Rikets Ständer med förslag till de Lagförändringar,
hvilka, till följd häraf, kunde anses behöf/ige.
Sorn Baneo-UtskotteLs Betänkande vunnit Rikets Ständers bifall
samt Vällofl. Borgare-Ståndet serskildt, enligt ankommet Protocolls-utdrag,
öfverlemnat till Lag-Utskottet att afgifva omförmälde förslag till lag-förändringar;
så och utan afseende derå, att Nådigt svar ej följt å Rikets
Ständers, rörande det förändrade myntsystemets antagande, aflåtne underdåniga
skrifvelse, samt alt följagtligen ovisst är, huruvida Rikets Ständers
deruti framställde förslag varder af Kongl. Maj:t gilladt eller afslaget, i
hvilket senare fall den till Lag-Utskottet öfverlemnade fråga kommer att
förfalla, anser sig dock Utskottet nu böra meddela Utlåtande i anledning
af det uppdrag, Utskottet i berörde afseende erhållit.
Ehuru obestämdt detta uppdrag lill syfte och omfattning är, förmodar
likväl Utskottet, att detsamma afser, att nya bestämmelser, angående
beräkningen af de i Lag och serskilda Författningar dels i daler,
mark och öre, dels i Riksdaler utsatte penuingebelopp skulle af det beslutade
förändrade myntsystemet blifva en följd och böra af Utskottet föreslås.
Utskottet får härvid vördsamt erinra, att daler, mark och öre i
1734 års Lag voro grundade å det myntvärde, alt t daler eller 4 mark
eller 3ä Öre svarade emot | Riksdaler specie i silfver. Dessa grunder
rubbades likväl sedermera derigenom, att silfver-specie-myntet nästan försvann
ur allmänna rörelsen samt dess representant banco-riksdalern föll i
värde; och förhållandet dem emellan var vacklande och obestämdt, intilldess
Myntbestämnings-lagen den 1 Mais i83o, med bibehållande af det
gamla räknesättet i Riksdaler Banco, enligt hvilket alla liqvider derefter,
såsom dittills, skulle ske, fastställde den skilnad, alt i\ Riksdaler Banco
motsvarar 1 Riksdaler sillver-specie. Derigenom blef ock, utan förändrin
gar i allmänna Lagen celi Författningarne, räknevärdet af der utsatte, da
-
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 181. 21
ler och Riksdaler lagligen bestämda sålunda, att lagdalern svarar emot allenast
i silfverspecie Riksdaler och \ Riksdaler Banco samt att i serskilde
Författningar upptagne belopp i Riksdaler är lika med Riksdaler Banco.
Enär den af Rikets Stäuder nu beslutade förändring i myntsystemet
allenast går derpå ut, att myntenheten, som nu är i Riksdaler Banco, skall
förvandlas till i Riksdaler kurant, motsvarande ? af i Riksdaler Banco; så kan
ej derigenom någon rubbning ske i nuvarande myntvärdet af lagdalern
och af de i serskilde Författningar förekommande penningebelopp i Riksdaler,
eller annan följd deraf uppkomma, än att, vid Lagars och Författningars
tillämpning, lagdalern skall beräknas till \ Riksdaler kurant, i stället
för i Riksdaler Banco, samt den i serskilde Författningar utsatte Riksdaler
till il Riksdaler kurant, i stället för i Riksdaler Banco.
Det borde, efter Utskottets tanka, t agas för gifvet, att detta beräkningssätt,
om Rikets Ständers förslag till förändradt myntsystem af Kongl.
Majrt i Nåder bifalles, skall af lagskiparen sjelfmant iagttagas; men om
ock serskilda åtgärder å lagstiftningens sida anses nödige, för att få detsamma
i lagskipningen följdt; så lärer dock lika litet nu, som vid utfärdandet
af i83o års Myntbestämnings-lag, derför erfordras att göra ändringar
i Lagar och Författningar på alla ställen, der penningebelopp äro utsatte;
utan torde endast en erinran till domare och andre embetsmäo, hvilka
hafva sig tillämpningen af Lagar och Författningar anförtrodd, att dervid
ställa sig Lagen, angående det nya myntsystemet, lill efterrättelse, böra
meddelas, i sammanhang med öfrige, för lagens verkställighet nödige, åtgärder.
I följd af hvad sålunda blifvit anfördt, anser Utskottet
någon Lagförändring i ofvanomför malde afseende ej vara
behöflig;
hvaremot Utskottet vördsamt hemställer,
det Rikets Ständers må hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, att, i händelse Rikets Ständeis vid denna Riksdag
afgifne unde"dåniga förslag till ett förändradt myntsystem
i Nåder godkännes, Kongl. Majit, i sammanhang med den
Författning, som derom utfärdas, täcktes förständiga vederbörande
domare och executorer att, t il bestämmandet of
värdet d de i Lag och serskild* Förf ittningir utsatte penBih,
till R, St. Prot. j84o och 184 * • 7 Sami. i Äfd. 46 Haft. 5
23 Lag-UtsJcotteh jBeiänk&nct&i N:o 1S
ningebelopp i daler, mark, öre eller Riksdaler och skillingar,
följa de i förenämnde förslag stadgade grunder.
Stockholm den ig Februari 1841.,
STOCKHOLM, Elméns och Granbergs Tryckeri, i84
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 182.
1
N:o 182.
Ank. till Exp. Utsk, den 26 Febr, kl. 2 e. m.
C tlåtande efver gjorda anmärkningar vil Utskottets Betänkande
JV;o ia3, 1 anledning af sti väl Kongl. Maj:ts IS ätli ga Propositim,
med förslag till Förordning emotolodiga folk samlingar,
som ock serskilda i detta ämne väckte motioner.
Samtlige Riks-Stånden lvafva till Lag-Utskottet återremitterat detta
Betänkande, mot hvilket blifvit i allmänhet anmärkt:
af Hans Exellence Herr Grefve G. Löwenhielm, att ansvaret för
samlade menigheters förbrytelser och Lag-heslämmelserne för embets-myndigheter,
att tillvägagå mot olaglig och tredskande folksamling, borde i serskilda
Författningar stadgas och meddelas;
af Herr Grefve D. Frölich, att, då, enligt hans öfvertygelse, det
för närvarande vore omöjligt att i ämnet tillvägabringa ett fullständigt
Lag-äödag, som tillfredsställde alla, man nu borde inskränka sig till en
Författning, som bestämde, hvad uppror är och när våld skall med våld
motas; i hvilket afseende han framställt följande förslag:
”Då en folkmassa samlat sig til uppror och sådan afsigt är ådagalagd
genom våldsamma åtgärder, riglade mot allmän ordning eller dess
'upprätthållare, skall högste civile embetsmannen i Länet eller sladen
'eller den person, han för tillfället förordnat, tillkalla krigsmanskap och,
'derest folksamlingen icke på åtvarning åtskiljes, ega lemna krigsmanska'
'pets befälhafvare skriftlig anmodan att möta våld med våld. Dock skall
'den civile embetsmannen förblifva qvar på stället och tillse, att icke 0-  'nödigt våld nyttjas lill upprorets stillande;”
Bih, till R. S. Prot. 1840 och 1841- 7 Sami. 1 4fd, 47 Häft. 1
2
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 182.
af Herr Ungm, att Utskottet bordt stanna vid afstyrkande af
bifall lill den Kongl. Propositionen i förevarande ämne, enär en ny Cri
minal-lag
snart vore att förvänta;
af Herr Helleday oell Pehr Eriksson från Wermland, alt Utskottet
bordt till Riks-Ståndens pröfning oförändradt framställa Lag-Comitens
förslag i ämnet ;
af Herr P. G. Cederschiöld, att de brott, om hvilkas bestraffning
fråga är, kunde bestämmas genom en Lag, hvartill Herr Cederschiöld framlagt
följande förslag :
i. Folksamling, som förhåller sig tyst och stilla och ingen o"fredar,
må ej störas eller s! i igras af - ffentlig myndighet.
”§. 2. Folksamling, som förer eljud eller ofredar någon må civil
”myndighet tillsäga alt åtskiljas. Den, som underlåter att tillsägelsen efterkomma,
bote från 5 till 5o R:dr.
”§. 3. Öfvergår folksamlingen till upplopp medelst våld emot enskild
”person elier egendom, då skall polismagtens tjenare i häckte inmana de
''brottslige. Anstiftare och befordrare af sådant upplopp, äfvensom verksam
deltagare i våldet, straffes med fängelse från 2 till 6 månader.
”§. 4* Öfvergår ett upplopp till uppror derigenom, alt folksatn”lingen,
såtter sig till motvärn emot polismagten eller bjuder till att
"hindra offentlig myndighet i dess embetes utöfning eller att tvin’’ga
den till någon åtgärd, eller att på densamma hämnäs: då ege
"polismagten tillkalla beväpnad styrka, hvilken likväl icke må an"vända
vapen förr, än folksamlingen blifvit, der liden det medgifver, af
"den civila myndigheten tre gånger ljudligen varnad; icke eller tillgripa
"eldvapen förr, än andra vapen befunnits otillräcklige. Anstiftare och
"verksam deltagare i sådant uppror straffes med ^arbetsfängelse från 6
''månader till 2 år. Har han skadat egendom, ersatte skadan. Har han
”skadat någon person lill lif elier leni, stånde lian derför till serskildt ansvar
»'efter allmän Lag. Den upprorsman, som dödas af Polismagten eller den be»'väpnade
styrkan, figge ogild.
”§• 5. Missbruk af polismagten eller den väpnade styrkan straffes
•'efter allmän Lag och krigs-arliklarne;”
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 1S2.
3
af Herr L. J. Hjerta, alt Lagen borde innehålla blott en qvalification
af ifrågavarande brott, nemligen den af uppror och att följaktligen
bestämmelsen angående upplopp skulle utgå, helst straff för ej mindre
gatufredsbrott, än inbrott eller plundring, redan funnos stadgade, och deri
sammanblandning af lindrigare och svårare brott, som i Utskottets förslag
egt rum, kunde medföra vådliga följder;
af Herr Professoren Geijer, Herr Prosten Hallström, Herr Grapengiesser
och Herr Brinck, alt en bestämdare skillnad emellan uppror och
upplopp bordt uppdragas; och har Herr Professoren Geijer erinrat, hurusom
för uppror sladganden redan finnas i allmänna Lagen, och att en Lag mot
upplopp skulle, med ett från i6oo-talet lånadt uttryck, kunna kallas ett
Excess-placat, samt Herr Prosten Hallström åter förmält, hurusom han
ansåg; skillnaden emellan uppror och upplopp ligga ej blott deri, att uppror
vore en, med större eller mindre planmässighet anstiftad, folkrörelse
och genom den utbrustna anläggning till störande af allmänna ordningen,
men upplopp mer en sinnenas tillfälliga och öfvergående uppbrusning,
utan äfven deruti, alt det förra åsyftade omslörtning af det bestående regeringssättet
eller den lagliga regeringsmagten, men det senare, utan dylika
ingripande revolutionära syften, gemenligen vore rigtadt mot en underord*
nåd auctoritets, måhända föga betydande och för samhället nog ringhaltiga,
åtgärd.
I öfrigt hafva, Herr J. P. Lefren ansett sig böra fästa Utskottets
uppmärksamhet på hvad reservationerna emot Utskottets Betänkande innehålla,
samt åtskillige ledamöter åberopat Herr Lagergrens reservation,
deruti, bland annat, erinras, att stadgandet om ansvar lor civile eller mili
tair embetsman, som vid upprors stillande missbrukar sitt embete eller
sin tjenst, syntes ligga utom gränsen för ämnet.
Ytterligare är anmärkt:
vid i §.
Af Herr JR. Th. Cederschiöld,, att orden: ’’samhr sig menighet eller
annan folkmängd" böra utbytas emot uttryckets ”samlar sig folkmängd,
’ enär eljest tvist kunde uppstå, om hvad här med menighet bör
4 Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 182.
förstås och derförutan detta ord ej finnes öfverallt i Lag-förslaget tillhopa
med ordet folkmängd begagnadl;
af Hans Excellence Herr Grefve sd. Posse, Herr Lefre’n, Herr Biskopen
Doctor Holmström, Herr Prosten Osterman och Herr Brinck, att det dernäst
förekommande ordet "offentligen,” bör utgå ; till stöd för hvilken åsigt är
anfördt, dels att detta ord skall göra meningen obestämd, dels ock att det
skall vara öfverflödigt;
af Herr Lefre’n, jemväl att ordet "tillhopa" här icke är be
höfligty
af
Herr P. G. Cederschiöld, att uttrycket: "lägger det uppsåt å
daga’' är så obestämdt, att det kan förklaras efter godtycke, och af Herr
Brinck, att det bör utbytas emot orden: "omisskänneligen lägger det
uppsåt å daga-,"
af David åndersson från Halland, att de här begagnade orden
offentlig myndighet skulle kunna i begreppet alltför långt utsträckas
och härunder förstås jemväl Fjerdingsman, By-ordningsman, Skall-fogde
m. fl.;
af Herr G. von Rosen, att uppsåtet vid uppror jemväl kan vara
annat än här omförmäles, t. ex. att tvinga enskilde personer till något,
som enligt Lagarne vore obehörigt;
af Herr Ekholm, att här, likasom i Englands, Frankrikes och flere
andra länders Lagar, borde bestämmas det antal, hvartill personerne af
den samlade folkmängden böra uppgå, om uppror må anses vara förhanden;
af
Hans Excellence Herr Grefve Posse, att den i i §. föreskrifna
uppmaning är alldeles olämplig;
af Herr Grefve D. Frölich, att orden: ”uppmana då den, sorn å öf
”verhetens
vägnar bjuder och befaller’ böra utbytas mot följande: ’’uppmane
"dä den civila myndighet, sorn här nedanföre namnes och som dä ä öJverke
-
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 182.
5
”tens vägnar bjuder och bejaller j' äfvensom Herr IF. F. Dalman och Herr
G. von Hosén ansett nödigt, att redan i i §. uttryckes, hvilken embetsmyndighet
må ega rättighet alt qvalificera en folksamling., såsom stadd i
uppror eller upplopp; saint
af Hans Excellence Herr Grefve Posse ytterligare, att, ehuru det af Utskottet
här föreslagna högsta fästningsstraff kunde, för sig sjelft belragtadt,
anses tillräckligt, borde likväl ihogkommas, att förslaget till ny Straff-lag
upptager lägsta graden af fästnings-arbete från 6 månader " till 3 år,
och att man vid antagandet af serskilda Lagar, som äro beräknade att i
denna Straff-lag inpassas, icke bör skilja sig från de grundsatser, som
deruti finnas uttryckte: uti hvilken anmärkning Herr l]F. F. Dalman
instämt; hvaremot Herr Prosten Hallström ansett straffbestämmelsen
ännu vara alltför sträng, då här handlas om folksamling, som ännu ej
skridit till någon våldsam handling, förnärmande för egande-rätt eller
personlig säkerhet, utan som formenas ådagalägga ett sådant uppsåt, ehuru
den vid första uppmaning återgår lill lydnad;
vid 2 §.
af Hans Excellence Herr Grefve Posse, att orden: ''utan trottsa med oIjud,
små leord eller hot” icke borde hafva här influtit, då den allmänt erkända
rigtiga grundsatsen för lagstiftning är, alt man, så vidt ske kan, hör
undvika delailer, då vid ett uppror förbrytelsen likaväl kan uppstå i annan
form än genom oljud, smädeord eller hot, som oljud, smädeord eller
hot kan ega rum utan trotts, samt då brottet uppror caracteriseras af
uppsåtet att med förenadt våld sätta sig upp mot verkställighet af offentlig
myndighets bud;
af Herr G. von Posen och Herr Bydin, att allt stadgande saknas
för den händelse, att samlad folkmängd., efter erhållne varningar och
tillsägelser att åtskiljas, qvarstannar i en omisskänneligt upprorisk afsigt.
ehuru trottset hvarken med oljud, smädeord eller hot ultryckes;
samt
af Hans Excellence Herr Grefve Posse, ytterligare, att de af Utskottet
här föreslagne nedsatta fästningsstraff icke öfverensstämma med slraff-gradationerne
i förslaget till Straff-lag; hvaremot Herr Prosten Hallström an
-
6
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 182,
sett straffbestämmelserne i denna iinnti vara alltför stränga för folksamlingar,
hvilka icke skridit till någon våldsam handling, förnärmande för
egande-rätt eller personlig säkerhet, utan sorn störa ordningen och lugnet
endast med oljud, hot eller smädeord;
vid 3 §.
af Herr J. A. Gripenstedt, att de i den Kong!, Propositionen förekommande
orden: sönderslå eller uppbryta dörrar eller fenster' här bordt
bibehållas, ehvad man må anse dessa handlingar inbegnpne i ”bryta eller
r;fva hus" etc., eller om dörrars och fensters sönderslående bör beläggas
med mindre ansvar, hvarom stadgande då icke bordt saknas;
af Herr P. G. Cederschiöld, att straffbestämmelsen i denna §.
är alltför sträng och jemväl skulle kunna förmå en upprorsman att_, utan
återvändo, söka genomdrifva den med upproret åsyftade omhvälfning;
samt
af Herr Grapengiesser, Herr Brinck och Johan Fredrik Dahllöf
från Elfsborgs Län, att straffet åtminstone icke är lämpligt för det fall,
att en fensterruta inslås;
vid 4 §•
af Herr P. G. Cederschiöld', att stadgandet: ”varder upprorsman
dråpen, ligge ogild” bör sålunda modifieras, att upprorsman må ligga 0-  gild, endast när han dräpes af den, som söker upproret stilla;
vid 5 §.
af Herr Prosten Hallström, med hvilken Herr Professoren Geijer
och Herr Prosten Astrand sig förenat, att stadgandet i denna §. bordt dels
utsträckas till de folkrörelser, hvilka, i grand af deras inskränkta syftemål
och föga förberedda utbrott, hafva giltiga anspråk på den mildare
benämningen af upplopp, dels åter, hvad uppror beträffar, innefatta svårare
bestraffning, än fängelse under några få månader;
Lag-Utskottets Utlåtande, 2V:o 182.
vid 6 §.
af Herr R. T. Cederschiöld och Sven Heurlin från Kronobergs
Län, alt denna §., sådan den nu är uppstäld, lättiigeu kan tinna tillämpning
till sådane mindre förbrytelser, som i denna lag ej afses, t. ex, ett
tillfälligt galu-buller, ett niarknads-oväsende, m. m. dylikt;
af Hans Excellence Herr Grefve Posse, dels att de i den Kongl. Propositionen
förekommande orden: ”och skingrar den (folkmängden) sig ej på
”offentlig myndighets befallning’’ ej böra utbytas emot de af Utskottet löresiagne:
”och låter den sig ej på offentlig myndighets uppmaning till ordning
och stillhet återj örås,’’ sä*oni icke tilli
ver farligt, i den mon ordning råder bland dem, som verkställa det, dels att
de serskilda uppmaningar, som i denna §. omtalas, äro olämplige och att de
tre varnings-grader, som alltså skola föregå vapnens bruk, medtaga längre
lid, än hoppet att skingra ett upplopp lian tillåta, samt dels att utrycka
t : ’’den, sorn å öjverhetens vägnar ljuder och befaller' är både tvetydigt,
då dermed kan föistås antingen Konungens PefaliniBgshafrande och
Öfver-Stathållaren eller ock den, som på stället eger högsta befälet, i
hvilket senare fall man kommer in på den milliana magiens rättighet
att handla, på sätt nödigt pröfvas, och tillika vådlig!, enär, o» de, soni
deltaga i upploppet, endast bernägtiga sig den å öfve»hetens vägnar befallande
embelsmannen, upploppet icke skulle kunna slutas;
af Herr P. G. Cederschiöld, alt orden: "då skola anstiftare och an”förare
af det upplopp dömas’ höra sålunda förändras: ’’då skola upploppets
’Janförare och anstiftare dömas',
af Hans Excellence Herr Grefve Posse, ytterligare, att bland de serskilda
straflgrader för upplopp, hvilka i den Kongl. Propositionen förekomma,
de svårare icke bordt bär uteslutas, helst straffet för oljud eller smädeord
under upplopp 1111 skulle kunna blifva mipdre, än ansvaret för gulufredsbrolt;
hvilken anmärkning väl skulle kunna framställas jemväl mot den
Kongl. Propositionen, men minskades till'sin vigt af de flera och högre
Straffbestämmelser, som deri tillika förekomma; hvaremot Herr Prosten
Hallström ansett de i denna §. bibehållne straffbestämmelser ännu vara
alltför stränga för folksamlingar, hvilka icke skridit till någon våld
-
8
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 182.
sam handling, förnärmande för egande-rätt eller personlig säkerhet;
•— och
af Herr Prosten Osterman, att det stadgande, som förekommer i
6 hordt flyttas efter dnn, som i 7 och 8 §§. innefattas, så att upplopp
med uppror ej sammanblandades;
vid 7 §.
af Deras Excellencer Herr Grefve G. Löwenhelm. och Herr Grefve Posse,
Herr G. von Rosen och Herr Prosten Osterman, alt den rättighet, som bör
tillkomma civil myndighet, att tillkalla och använda krigsmanskap, ej
bordt tilläggas endast vissa uppräknade embetsman, enär läll kunde inträffa,
då desse icke blifva till räck lige på alla de punkter, der åtgärder
mot uppiorsmän på en gång kunna erfordras;
af Herr Brinck och Hans Jansson från Elfsborgs Län, åter att
rättigheten att påkalla krigsmanskap väl bitr tillkomma i de städer, der
Landshöfding ej finnes, äfven Borgmästare, men i öfrigt, så i stad som
på landet, endast Landshöfding;
af Herr Grefve D. Frölich, att till orden: "högsta civila myndighet'
hör med uteslutande af de derefter uppräknade embetsmän läggas: eller
den han i sitt ställe förordnar, hvarigenom det i sjelfva verket alltid skulle
blifva högste einbetsmannen i orten, som bestämde brottets qvalification;
af
Herr Sven Heurlin från Kronobergs Län, att orden: "de, som
dessas embeten företräda" äro tvätydige och, hvad Kronofogde beträffar,
skulle kunna sträckas ända ned till Fjerdingsmannen;
af Herr G. Edenhjelm, att, i fall vid tillfälle af uppror civila myndigheter
icke framkomma inom den lid, som en militair-befälhafvare skäligen kan
fordra, han små ega rättighet fullgöra de åligganden, som eljest till
-
höra
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 182,
hora civil-myndighet och derefter bruka våld för alt dämpa oroliglieterne;
af
Herr Prosten ågrell, att för den händelse, då den civila emhetsmannen
blifver nedgjord, innan han hinner låta höja varningstecken
och kungöra varningen, saknas ett stadgande, hvilket borde innehålla,
att hvar och en, utan ansvar, må vara tillåtet att fullgöra denna föreskrift;
af
Hans Excellence Herr Grefve G. Löwenhielm ytterligare, att föreskrift
om varningstecken väl bör linnas, men att den ej bör innehålla, att ett sådant
teckens höjande utgör ett nödvändigt vilkor för varningens lagliga fullständighet,
enär varningstecken ofta ej kunna vara att tillgå på flere
samtidigt oroliga punkter;
af Herr Friherre G. Höije, Herr G. Evenhjelm och Herr Professoren
Thomander, att varningstecknet nödvändigt måste vara till beskaffenheten
bestämdt, både till undvikande af missförstånd och lill förekommande
af den länkbara möjlighet, alt ett sådant tecken väljes, hvilket
är att anse såsom gyckel och begabberi; och har Herr Friherre Boije,
för den händelse varningslecknets bestämmande betragtas såsom en reglementarisk
åtgärd, ansett det böra öfverlemnas åt Kongl. Maj:t att, vid
utfärdandet af Författningen i nu förevarande ämne, föreskrifva detta
teckens beskaffenhet;
af Herr G. von Rosen ytterligare, att föreskriften, det ljud skall
äskås genom trumma eller trumpet, är mindre lämplig, enär sådane instrument
ej alltid skola vara att tillgå vid de tillfällen, då krigsmanskap
skall användas;
af Hans Excellence Herr Grefve Posse, att stadgandet i sista punkten af
7 §:ns första mom. lämpligast uttryckes sålanda: fapnens bruk får ej fortfara,
sedan civila myndigheten ljudit, att det skall upphöra;
af Herr Gustafsson åter,, att stadgandet i denna punkt bör utgå;
is— samt
Bih. till R. St. Trot, l och 1841. J Serni. 1 Jjd. 4l Haft. 2
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 182.
af Hans Excellence Herr Grefve Posse än ytterligare., att från 7 §:ns
sista moment, ledande sålunda: Lag samma vare ock, dä upplopp sker och
0deltagame i det upplopp o'ver gä till väld ä person eller egendom’' ej bordt
uteslutas följande i den Kongl, Propositionen befintliga tillägg: ”eller stäl,
Jla sig till motvärn emot offentlig myndighet, som dem skingra vill” emedan
det skulie kunna inträffa, att de, som göra upplopp, väi icke begå våld
mot hvarken person eller egendom, men underlåta att skingra sig och
sätta sig i fullt försvars-tillstånd, medelst uppkastande af barrikader,
hvilket kan ske med ämnen, som de sjelf ve medföra, och utan våldförande
af andras egendom;
vid 8 §.
af Herr Prosten Osterman, att den i Herr Grefve Mörn ers reservation
föreslagna redaction af denna §. har företräde framför den af Utskottet
antagna, och
af Herr Christierson, att uppmaningen bordt vara författad i ett
mera imperativt och kraftfullt språk;
vid 9 §.
af Hans Excellence Herr Grefve Posse, Herr Biskopen Holmström, Herr
Prosten Stenhammar, Herr prosten Öhrnberg, Herr Prosten Osterman och Herr
Jacobi, att det stadgande, som här förekommer, ej bordt i denna Lag införas;
till grund för hvilken anmärkning åberopats de skäl, som i Herr
Grefve Mörners vid ifrågavarande Betänkande fogade reservation finnas
anförde;
af Harr Elfbrink, att stadgandet åtminstone ej bör finnas, i fall
Kuilgörelsen om nu ifrågakornne Lag-förändringar årligen skall från predikstolarne
uppläsas;
af Herr Friherre Boije, Herr J. P. Lefrén, Herr G. von Rosen och Herr
®f. Bildt, att den i aldra momentet Mililair-Befälhafvare ålagde ansvarighet
för den skada, som af det honom underlydande krigsmanskap föfö|vas,
strider mot den allmänna rätts-sats, att hvar eger sin sak ensam hö
-
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 182,
11
ta: och har Ilerr Bildt, för antagandet af nyssnämnde moment, jemväl
funnit hinder i de härmed ej öfverensstämmande föreskrifter, som redan
skola linnas uti Krigs-Artiklarne och Tjenstgörings-Reglementet; hvaremot
Hans Excellence 11 ei r Gi el ve m G. Löwenhielm ansett Rikets Ständer höra hos
Kongl. Majit i underdånighet anhålla om revision uti förevarande ämne, hvad
detacherade militairer hel rallar, af Krigs-Artiklar och Tjensgörings-Reglemente
samt deras hringande till öfverensstämmelse håde sinsemellan och
med allmänna lagen; samt
af Herr Bejren ytterligare, att aldra momentets uppställning är
tvåtydig, enär oiden: derom anlitad blifvit eller eljest i oträn^dt mål’
skulle kunna refereras lili hela den nästföregående meningen, och ej hlott
till de närmast stående orden: ’vapens brukande,’’ äfvensom att ordet ”dessutom
’ i samma moment hör emot derjemte utbytas;
vid io §.
af Herr Rydin, alt stadgandet i denna §. icke är hehöfligt, utan
endast skulle lända tili förökande af Krono-åklagares bötesmedel;
af Herr Gastafsson, alt della stadgande icke hör i en Upprors-bm
införas;
af Herr Professoren Thomander, att ordet, ’’menighet”, hvarmed
vanligen förstås invånarne i en kyrko-socken, härj skall vara hegagnadt
såsom det enda subject, hvilket offentlig sammankomst må vara tillåten,
men att, enär dels en fraction af en menighet, dels ock serskilde pei-soner
utur flera menigheter kunna hafva rätt och behof att såsom förening elier
sällskap sammanträda, stadgandet borde, för tydlighetens skull, vara så
redigeradt, att icke t. ex. missions-, bibel- eller nykterhets sällskap må,
på den grund, alt deras categori här finnes förbigången, anses hålla olofliga
sammankomster;
af Petter Claesson från Elfsborgs Län, att betydelsen af ordet, ”menighet”
bordt i §:n antydas;
af Herr Prosten Astrand, att efter orden: ”Om tid celi ställe för
12
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 182.
sådan sammankomst" bör tilläggas: der den ej i gäll vide Lag eller laga
stadgar förut bestämd är: i hvilken syftning anmärkningar blifvit framställde
jemväl af Herr Brinck samt Hans Jansson oell Petter Cl iesso-i från
Elfsborgs Län; och har Herr Professoren Thomander ansett anmälan hos
offentlig myndighet ej eller böra ske om det sammanträde, som kungöres
antingen i allmän tidning eller i kyrka, hvarest det lagligen tillhör offentliga
myndigheten att gudstjensten bevista, samt
af Sven Heurlin från Kronobergs Län, att latituden af straffbestämmelsen
är alltför vidsträckt;
vid 11 §.
af Herr V. F. Dalman: att detta ifrån i nZ,\ års Lag hemtade stadgande
icke synes hafva det ringaste att göra med en Förordning, angående
olofliga folksamlingar; att genom detsamraas införande häri sanction icke
bör gifvas åt en sådan §:s intagande i nya lagstiftningen samt att stadgandet
heldre må qvarstå i gamla Lagen, än att uti ingressen till nu ifrågavarande
Förordning hela 6 Gap. Missgernings-Balken skall sägas vara upphäfvet,
men likväl en så meningslös sorn denna derifrån uti Förordningen
införd;
af Herr P. G. Cederschiöld, att om det bär förekommande förbud
”alt kåda krigsfolk till uppbrott utan Konungens befallning’ ej förutsätter afsigten
”att dermed utföra skadlig stämpling emot Rikets säkerhet' utan är
absolut, står det i strid med §;ens senare moment, — och att, i fall åter
förbudet förutsätter en sådan afsigt, Konungens befallning ej undanrödjer
det brottsliga i baud lingen; varande af Herr J. P. Lefren föreslaget, att
§:en må börjas sålunda: ''Bådar någon krigsfolk till uppbrott i annan ord”ningj
än stadgadt är’’, vid hvilken redaction sista momentet kunde utgå,
samt
af Herr P. G. Cederschiöld, och Herr i?. T. Cederschiöld, att från
denna § ej bordt uteslutas de deri från i j34 års Lag uti den Kongl. Propositionen
bibehållne orden: ''med Båds råde',’ till stöd för hvilken anmärkning
blifvit åberopad en sådan tolkning af Regerings-formen, enligt hvilken
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 182. 13
Konungen i Sitt Stals-Råd fattar de beslut, som Konungen låter i commando-väg
verkställa;
vid 12 §*
af Herr Grapengiesser och Herr Brinck, att det här utsätta ansvar är
alltför strängt för det fall, att någon olägenhet ej uppkommer af de falska
rygten, som kringspridas, samt
af Herr lucern och Herr Gustafsson, att stadgandet alltigenom ät
obestämdt, lätt kan missbrukas och, utan skada, kunnat uteslutas.
Det föreslagna årliga uppläsandet af ifrågavarande Förordning mot
olofliga folksamlingar hafva Herr Rydin och Herr Elfbrink ansett obehöfligt;
äfvensom den förre jemväl funnit det olämpligt på den uppgifna grund,
att genom ett sådant uppläsande lättligen kunde uppväckas en oroande
uppmärksamhet; hvarjemte Herr Rydin erinrat, hurusom något stadgande,
angående verkan af försummadt uppläsande utaf omförmälda Förordning, ej
blifvit föreslaget.
Efter öfvervägande af dessa anmärkningar, får Utskottet tillkännagifva,
att det ej funnit de skäl och omständigheter vederlagda, hvilka såväl
uti Kongl. Maj;ts Nådiga Proposition, som i Utskottets Betänkande uti förevarande
ämne äro anförde, till ådagaläggande af behofvet utaf förändrade
Lagbud, rörande oloflige folksamlingar och örn sältet för menigheters hörande
i enskildte tillåtliga ärenden. Utskottet kan således lika litet biträda
den mening, alt med en förändrad lagstiftning, i berörde afseende, bör
uppskjutas till den ännu obestämda tid, då en ny allmän Criminal-lag kan
komma att antagas, som tillstyrka bifall till de af Herr Grefve Frölich
och Herr Cederschiöld framstälde Lag-förslag, hvilka i många delar sakna
den fullständighet, som föreslåifterne uti ett ämne af denna vigtiga beskaffenhet
obestridligen böra ega. Utskottet har hufvudsakligen följt grunderne
i 11 Gap. Slraff-Balken af Lag-Comiteens förslag tili ny Criminal-lag,
der della ämne behandlas; men då Utskottets förslag, för att blifva antagligt,
måste sammanhänga med nu gällande Brottmåls-lag, åro vissa afvikelser
ifrån och tillägg till Lag-Comiteens förslag nödige; hvilket förhållande,
af Utskottet iagltaget, hindrar att, på sätt åtskillige talare vid återremissen
yrkat, till antagande framställa sistnämnde förslag oförändradt. Vidare har
14
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 182.
Utskottet, så vidt möjligt varit, sökt uppdraga en bestämd skilnad emellan
uppror och upplopp. Förslaget är nemligen tydligt deruti, att med det
förra förstås ett af samlad menighet ådagalagdt uppsåt att med förenadt
Tåld sätla sig upp emot verkställighet af offentlig myndighets bud, eller
att tvinga den till någon embets-åtgärd, eller alt derför hämnäs; men alt
till upplopp skola hänföras de fall, då en på offentlig plats samlad folkmängd,
ehuru den ej ådagalägger upprorisk afsigt, dock störer lugnet eller
allmänna ordningen, samt mod hot och trotsande bemöter vederbörandes
uppmaning till ordning och stillhet. Skilaadea emellan händelser af sistnämnde
beskaffenhet och de af en talare dermed jemförde förbrytelser:
gatufredsbrott, inbrottsstöld^]’, rån, sorn i allmänna Lagen bestraffas, är
alltför uppenbar, för att här behöfva ådagaläggas,- och behof vet af serskildta
straffbestämmelser för upplopp samt af sådana stadgandens införande i
Lagen emot uppror, lärer ej kunna bestridas, om man besinnar, att upplopp
lätt kan öfvergå till uppror, och att således dessa brott, oagtadt olikheten
i deras straffbarhet, i sjelfva verket ligga hvarandra nära. I den åsigt, att
etadgandcna, dels huru embetsmyndighet skall till väga gå emot oloflig och
tre ds k a lode folksamling, dels om ansvar för civil eller militär embetsman,
som vid upprors eller upplopps stillande missbrukar sin myndighet eller
underlåter sin embetspligt, böra skiljas från ansvarsbestämmelserna för
samlade menigheters förbrytelser, kan Utskottet ej eller instämma. Då
graden af straffbarhet vid så väl uppror som upplopp måste göras beroende
af de varnings-grader, som föregått, lärer det vara nödvändigt, att dessa
senare, i förening med r-jelfva Straff-lagen, bestämmas och till sin beskaffenhet
beskrifvas; äfvensom det synes vara i sin ordning, att samma Lag,
som ålägger en embetsman vissa skyldigheter för serskilda fall, jemväl innehåller
påföljder för skyldigheternes åsidosättande.
Utskottet anser alltså de anmärkningar, hvilka röra grunderne och
uppställningen i Utskottets förslag, ej böra till någon åtgärd föranleda.
Deremot har Utskottet, vid en ytterligare anställd sorgfällig granskning
af sitt förelag och efter att hafva noga öfvervägat, hvad, i afseende
på hvarje serskild §.: blifvit i de respeclive Riks-Stånden anfördt, funnit
följande förändringar i det afgifna förslaget nödige, nemligen:
i §. Orden: ’’den, som å Öfverhetens vägnar bjuder och befaller/’ böra
utbytas emot: den civila myndigheten å stället; enär det senare uttrycket
noggrannare, än det förra, utmärker den myndighet, som eger uppträda.
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 182.
15
6. §. Redactionen af denna §. bör dels göras enklare oell bestämdare,
i afseende på den varning, som af offentlig myndighet skall meddelas, dels
befrias från ali förment otydlighet, i fråga om ådömandet af ansvar för anförare
och anstiftare af upplopp.
j. §, Sista punkten i i momentet bör erhålla den lydelse, som f. d.
Juslitiae-Stats-Ministern, Hans Excellence Herr Grefve Posse föreslagit,
hvarigenom meningen rättare uttryckes.
9 §. De i andra momentet ulsatla straffbestämmelser för militär-befälhnfvare,
som vid upprors eller upplopps stillande sig förgår, böra bringas till
likhet med dem, som för civil embetsman i i momentet äro stadgade; äfvensom
en till större tydlighet ledande ändring i redactionen kommer att ske.
10 §. En mening bör införas, som antyder, att menighets samman*
k omst ej behöfver för offentlig myndighet kungöras, derest den redan är
genom Lag eiler serskild Författning bestämd eller medgifven.
I allt öfrigt vidblifver Utskottet sitt förra förslag. De vid återremissen
gjorda anmärkningar af flerfalldig, stundom sins emellan stridig, beskaffenhet,
som Utskottet således ej kunnat godkänna, äro alla här ofvan sammanförde
till det afseende, Rikets Ständer må anse dem förtjena. Att ingå i
utförlig vederläggning af hvarje serskildt yttrande, som åsyftat, men icke
föranledt ändring eller jemkning i Utskottets förslag, skulle endast förorsaka
en vidlyftighet, destomera onödig, som ämnet redan erhållit fullständig
utredning, ej mindre i den Kongl. Propositionen och de den samma följ—
agtige handlingar, än ock i Utskottets förra Betänkande. Utskottet tror sig
derföre endast behöfva hänvisa på hvad der, till stöd för Utskottets åsigter
och förslag, är anfcrdt, samt får, till följd af sådant allt, dels åberopa
dess förut gjorda hemställan,
att Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition i ämnet ej måtte bifallas’,
dels, med ändring i vissa delar af hvad i förra Betänkandet föreslås, vördsam
t tillstyrka:
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 182.
att Rikets Ständer måtte för deras del besluta och hos Korgl.
May.t i underdånighet anhålla om utfärdandet af en Författning,
hvarigenom, med upphäf vande af Kongl. Förordningen
den i Juli /7./J, angående budkaflar, och af Kongl.
Kungörelsen den 26 November 1816, rörande sättet för me71
ig heters hörande i tillåtlige ärenden, 6 Cap. MissgerningsBalken
erhåller följande förändrade lydelse'.
Om uppror och olojliga folksamlingar.
1. §.
Samlar sig menighet eller annan folkmängd offentligen
tillhopa och lägger det uppsåt ådaga, att med förenadt våld
sätta sig upp emot verkställighet af offentlig myndighets
bud, eller att den till någon embetsåtgärd tvinga, eller att
derföre hämnas; uppmane då den civila myndigheten å stället
menigheten eller folkmängden att åtskiljas, och underrätte
densamma om elen påföljd, som för uppror smän, enligt
2, 3 och 4 ff-, eger rum: låta de församlade sig
häraf genast skingras och till lydnad bringas; då straffe,
anförare med arbete å fästning från Sex månader till Tvä
är, men de öfriga varén frän straff'frie.
2 §.
Skingra sig ej upprorsmän, efter sådan uppmaning
och varning, som i 1 sägs, utan trottsa med oljud, smädeord
eller hot; vardén dömde, anförare till fästnings-arbete
från Två till Sex år, och andre deltagare i upproret
till sådant arbete från Sex månader till Tvä år.
3 §.
Göra upprorsmän våld å person, bryta eller rifva de
hus, eller plundra eller förstöra de annan egendom; då
skola de straffas, anförare med arbete å fästning från Sex
till Tolf år, och andre deltagare med sådant arbete från
Sex månader till Sex år.
4
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 182.
17
4 f.
Varder den draperi, som vill upprcr si illa; da skola dråparen
och alla de, som burit hugg och slag å den döde, lif
mista. För annan gerning, derå ser shildt straff i lag utsatt dr,
skall å den, som gerningen jöröjvat, utom det straff, lionem för
uppror drabba bör, och det serskildta straffet tillämpas, ejler
i hy derom i lag s'adgas.
Viarder upprorsman dr aperi, ligge egild.
5. §.
Hvar som bjuder, leger, trugar eller eljest förleder
menighet att uppror göra, straffes för den anstiftan, om
uppror deraf kommer, pä sätt, som cm anförare i hvarje
jall stadgas. Har någon muntligen inför menighet eller annan
folksamling, eller i skrift, den han utsprider eller utsprida
låter, till uppror uppmanat; straffes, enär uppmaningen
ingen straffbar verkan hade> med fängelse från Två till
Sex månader«
6 S.
Samlar sig folkmängd å torg, gata eller annan offentlig
plats, utan att lägga sådant uppsåt å doga, som i i §.
sä ges, men stör er dock lugnet eller allmänna ordningen, och
(åter den sig ej pä offentlig myndighets uppmaning och efter
erhållen varning förde påföljder, som eljest enligt Lag
kunna inträda, till ordning och stillhet återföras, utan trotlsar
med oljudj hot eller smädeord; då skola anstiftare och
anförare af det upplopp till fängelse från Tvä till Sex
månader dömas; och varde annan deltagare i upploppet fäll
till böter från Tio till Femtio Riksdaler. Öfvergå de f ån
sådant trottsande till våld å person eller egendom, vare lag,
som i 3 och 4 §§• sägs*
7 §•
Uppå anfordran af Konungens Befallningshafvande,
Bila till JR. St, Brot, i84o och 1841. 7 Sami, I Afd. 47 Helft. 3
Lag-Utskottels Utlåtande, N:o 182,
eller, om han ej är ti litatles, af den, som pä ställd innehar
hogsta c:vila myndighet, såsom i stad Borgmästare eller
Polismästare, och på landet Kronofogde, eller ock de,
som dessas embeten företräda, mi krigsnianskap till upprors
stillande användas/ dock ege det ej å upprorsmän vapen
förr bruka, än den civila myndigheten låtit höja ett åt varningstecken
och, efter det ljud, genom trumma eder trumpet,
blifvit äskade, tre gånger kungjort nedanstående varn ng,
der ej upprorsmän så hastigt till våld öfvergå, <M dst förr
med väpnad hand af värjas måste, Vapnens bruk får ej
fortfara, sedan, civila myndigheten bjudit, att det skall upphöra.
Lag samma vare ock, då upplopp sker och delta gar ne i
det upplopp öfvergå till våld å person eller egendom.
8 $.
Varning, hvarom i y $, sägs, varde i följande ordalag
kur gjord:
’’/ Konungens och Lagens namn uppmanar och anie/algier
jag de här församlade personer att skiljas. Denna
”uppmani ig bör genast hörsammas, eljest måste vapnens
”magt användas. Då får en hvar skylla sig sjelf för den
”påföljd, honom träff ar f
9 &■
Missbrukar civil embetsman sin myndighet vid upprors
eller upplopps stillande, till kränkning of allmän eller enskild
rätt eller säkerhet, eller underlåter han härutinnan
sin embet pligt; miste embetet alldeles eller till viss tid:
innefattar sådan förbrytelse i embetet tillika annat brott;
varde fälld till straff' för hvarje brott serskildt, så vidt
straffen förenas må; gälde ock skadan.
Lig samma vare, om, vid sådant tillfälle, militaire-lefålhafvare,
genom vapens brukande, antingen innan han
af civil myndighet derom anlitad blifvit, eller eljest i ot
räng dt mål sig förgår.
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 182.’
il
10 f.
Ej vare vare menighet å landet eller i stad jörmer,t
att sammankomma till öfverläggning om mål eller ärende,
som den gemensamt angår; ef eller må sådan sammet,komst
cf offentlig myndighet upplösas, der ej dervid företages något,
som mot Lag stridande är eller eljest allmän ordning
störer. Om tid och ställe för sådan sammankomst, der den
ej redan genom lag eller serskild författning medgifven eliar
bestämd är, skall dock offentliga myndigheten i orten
eller staden så långt f örut underrättas, att dsn km dervid
lill std de sv ar a, om sä nödigt anses. Vnderlåtes sådan anmälan,
vare den, som sammankomsten föranstaltat, förfallen
till böter från Tjugufem till Etthundrade Riksdaler.
11 f.
Bådar någon krigsfolk till uppbrott utan lson un gers
befallning; eller håller det manskap samman, som hemlof
fått, att dermed utföra skadlig stämpling emot Rikets säkerhet,
eller dess innebyggares frihet; då skall ingen honom i thy
mål lyda; och miste han lif, ära och gods. Nu faller fiende oförtänkt
in i landet, och kan ej Konungens befallning rfbidas;
då må väl manskap till motvärn uppbodas; dock varde
det straxt Konungen kungjordt.
12 f.
Hvar, tom i ondt uppsåt digtar eller spi iler krirg landet
ut lögner och falska rykten, de der röra Rikets säkerhet,
eller kommer dermed allmänt buller och oväsende
ästad; straffes med landsfykt, kioppsplikt eller fängelse,
efter som brottet är till.
Slutligen förnyar Utskottet jemväl dess i förra Betänkandet gjorda
förslag,
det Rikets Ständer i underdånighet begära, att, derest,
ifrågavarande Lcg-förändringar af Korg!. Majit antagas
20 ■
Lag-Utskotiels Utlåtande, X:o 182.
i Häder j åror dna s mätte, ett den Kungörelse, som derom utfärdas,
skall en gäng hvarje är frän predikstol arne samt ä
Härads tingen uppläsas.
Slockholm den 17 Februari 1841.
Reservationer.
Åf Herr Grefve Mö ner, C. G.’. ’’Med åberopande af min vid Utskottets
Betänkande N:o 123 fogade reser vallon, får jag äfven emot Utskottets
nu afgifna senare Utlåtande mig reservera, dock med följande
modificationer uti mitt förra yttrande; ijo alt, efter den förändrade redaction,
6 §. numera erhållit, jag emot ordalydelsen deraf ej har något att
för min del erinra, och 3:0 att, derest serskilde straffbestämmelser för d<s
fel och förseelser, som af civile embelsmän eller militaire-befälhafvare kunna
begås vid upprors eller upplopps stillande., anses af behofvet påkallade,
jag hemställer, att det samma måtte uti en serskild Författning intagas
och på samma gång med Lagen emot olofliga folksamlingar till Kongl. Majlis
Nådiga stadfästelse öfverlernnas; kunnande Rikets Ständer, om så nödigt
anses, tillika uttryckligen förklara, att desse två Lag-förslag bilda ett sammanhängande
helt, och endast under förutsättning, att begge förslagen skola
kunna vinna fastställelse af Kongl. Majit äro vordne af Ständerna antagne.
’"’
Af Herr Gyllensköld, Carlheim’. ”Emot Lag-Utskottets Utlåtande,
i anledning af återremissen å dess Betänkande med förslag till Förordning
emot olofliga folksamlingar, får jag härmed hos de respective RiksStånden
anmäla min reservation.
Jag anser Utskottet hafva kunnat och bordt tillstyrka Rikets Ständer
alt antaga Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition i ämnet. Genom de afvikelser
derifrån, hvilka Betänkandet innehåller, finner jag förslagel hafva
mera förlorat än vunnit; och då en Lag emot olofliga folksamlingar är af
behofvet påkallad, tror jag, att Rikets Ständer icke böra genom mer eller
mindre onödiga redactions-förändringar och tillägg vid det af Kongl.
Majrt, i nära likhet med den tillämnade nya Criminal-lagen, nu afgifna
Nådiga förslag, sjelfva motverka afhjelpandet af en så känbar brist i vår
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 182.
21
lagstiftning. Men det är sannolikt, alt Kongl. Mat skall finna Sig förJiindrad
att bifalla den af Utskottet bär ofvan föreslagna Förordning, hvilken,
som mig synes, utan ändamål, i flere vigliga hänseenden, afviker från
Dess .Nådiga Proposition.
Så har Ulskotlet tillsatt en helt ny §., innehållande ansvars-beslämmelser
för emhetsmäns missbruk af sin myndighet vid upprors eller
upplopps stillande, hvilken §. är här håde öfverflödig och olämplig. Det
är olämpligt att i en Lag, såsom denna, hvilken är ämnad att utgöra ett
serskildt Capitel af Missgernings-Balken, införa sådane ansvars-hestämmelser;
det är öfverflödigt, emedan straff för emhetsmäns förseelser i tjensten finnas
annorstädes och fullständigare utstakade, än i den af Utskottet föreslagna
c) §:en.
Straffbestämmelserna för deltagare i uppror eller upplopp äro på
några ställen nedsatta, under hvad den Kongl. Propositionen innehåller,
hvaremot de på andra ställen af Utskottet lemnats oförändrade. Härigenom
har inträffat, att de utsatta straffens inbördes förhållande blifvit rubhadf,
och öfverensstämmelse!! härutinnan med förslaget lill allmän Criminal-Lag
försvunnit, utan att något störte sammanhang med vår nu gällande
Broltmåls-lag derigenom uppstått. Kongl. Maj:t har i Sin Proposition,
i fråga om straffbestämmelserna, följt Criminal-lag-förslaget — dock med
den skillnad, alt Kongl. Majrt, utan fö) längnivg i tiden antagit arbete å
fästning, der Lag-Comileen föreslagit straffarbete enligt Auburnska mtthoden.
Gillar man i allmänhet det af Lag-Comiteen utstakade förhållande
mellan brottslighet och straff, är det derföre så mycket mindre skäl, att
i förevarande fall nedsätta straffen under hvad Kongl. Majrt proponerat,
som arbetet å fästning är betydligt lindrigare, än det af Comiteen afsedda
Auburnska straffarbetet. Bland de grunder, hvilka inom Utskottet åberopats
för en sådan nedsättning, är jemväl, att Högsta Domstolen, vid Criminal-lagförslagets
granskning, ansett densamma kunna ega rum. Man bör
likväl härvid iliogkomma, alt Högsta Domstolen utgått från den förutsättning,
alt det ännu strängare Pensylvaniska straffsystemet skulle komma
att i den nya Brollmåls-lagen följas, i hvilket fall en nedsättning afstraftiden
blifver icke blott tjenlig, utan man kunde säga alldeles nödvändig.
Med bibehållande af vårt sätt att tillämpa fästningsstraffet, synes den mig
vara intetdera.
n
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 182
Vid de af Utskottet i öfrigt tillstyrkta förändringar af Kongl. Majlis
förslag till ifrågavarande Förordning, utbeder jag mig få göra följande erinringar:
i
§.
Utskottet bär ansett det böra i i §:en uttryckas, alt folksamling, för
att kunna betraktas såsom uppror, skall ske offentligen. Detta uttryck
torde rara, lindrigast sagdt, obehöfligt. Ty livarhelst en menighet samlat sig
ecb Ingi ri daga det uppsåt, att, med förenadt raid, sålla sig upp emot
offentlig myndighets bud, bör den offentliga myndigheten ega antyda densamma
att åtskiljas, och uragllålenheten att lyda denna uppmaning icke
vara ansrarsfri. Uttrycket år dessutom obestämdt. Hvad menas härmed
offentligen? Månne endast väg, gala, torg, eller andra allmänna platser?
Örn en upprorisk folkhop drager sig tillbaka till en rymlig gård, i känd
afsigt »tt invänta förstärkning, skola den offentliga myndighetens åtgärder
till dess skingrande då upphöra? Ordasällen i en Lag böra vara tydliga,
så alt Domaren ej stannar i villrådighet, om hvad lagstiftaren dermed
menat.
I samma § bär Utskottet ansett det böra bestämmas, alt endast
civil myndighet eger uppmana de församlade att skingra sig, sami alt denna
myndighet, jemte sådan uppmaning, bör underrätta upprorsmännen om
den påföljd, sorn, enligt 2, 3 och 4 §§•> eger lum> derest uppmaningen icke
åtftydes. Men då det är af vigt, alt ett uppror, så tidigt som möjligt,
varder dampadt, och fall kunna inträffa, när det vore angeläget, att den
offentliga myndighet, som först kommer till stället, egde uppmana de
församlade alt åtskiljas, anser jag den förra af dessa bestämmelser böra försvinna,
— desto heldre, sorn (enligt 7 §.) krigsmanskap icke får till upprors
stillande användas, utan på civil myndighets begäran och af henne
gjord trefalldig varning; — och, hvad den senare bestämmelsen angår,
så torde det blifva lika fåfängt som onödigt att söka underrätta en i uppror
varande folkmängd om Lagens innehåll. Endast de närmast stående
skola kunna höra den uppläsning af Irenne Lagparagrafer, som här ifrågasättas,
och det är icke troligt, att ens de, som höra uppläsningen, skola derigenom förmås
att återgå till sin pligt. Om än de serskilda straffgraderna icke äro
allmänt kända; så vet dock en hvar, alt uppror är ett straffbart förelag;
hvarom den offentliga myndigheten dessutom icke lärer underlåta att i den
föreskrifna första uppmaningen ännu ytterligare påminna.
Lag-Utskottet$ Utlåtandes N:o 182.
m
* §•
De i Jenna §. lilIsrrtla orden: ''tilan trotsa med oljud, smädeord eller
hot,” tror jag böra utgå. På sätt Högsta Domstolen yttrat, förmenar
jag, alt, då en folkmängd samlat sig i upprorisk afsigt, följderna sällan
kunna beräknas, oell a t den passiva olydnaden emot offentlig myndighets
till folksamlingen g fna befallning att skingras,? redan innefattar ett brott,
som ej bör ulan ansvar aflöpa, helst skyndsam hörsamhet i sådane fall vanligen
är ett vilkor för alböjande af större vådor. Då man påyrkar de anförda
ordens bibehållande, torde man hafva Jörbisett, att derigenom fullkomlig
strafflöshet medgifves, med undantag af anföraren, för alla deltagare
i upproret, derest laglig bevisning om trotsande med oljud, smädeord
eller hot icke kan åstadkommas. Denna bevisning lärer oftast blifva
ganska svår, emedan det icke är troligt, att några, hvilka kunde derom
vittna, skola såsom åskådare stanna vid ett så äfventyrligt uppträde. Man
nödgas då begagna den förhatliga utvägen att låta dem, sorn användas till
ordningens återställande, vittna i egen sak.
3 5.
Det af Utskottet uppgifna skill för uteslutande af orden: ”'sönderslå
eller uppbryta dörrar eller fenster,” är anmärkningsvärdt. Grunden skulle
nemligen vara, att dessa skadegörelser böra inbegripas under det allmänna
uttrycket: "bryta eller rifva de hus, eller plundra eller förstöra
annan egendom.” Är detta verkligen Utskottets mening; så synes mig, alt
de ifrågavarande orden desto mindre bordt utdömas, sorn de onekligen förtydliga
denna mening, och svårligen någon domare eljest skulle våga så
tillämpa §;en, med den af Utskottet antagna redaction.
6 §.
Såsom följd*af hvad Utskottet i 1 och % §§, tillstyrkt, förekommer
i 6 §. stad gande derom, att civil myndighet bör underrätta folksamlingen, sorn
störer lugnet eller allmänna ordningen, utan att yrsa upprorisk afsigt, örn
det ansvar, hvarföre den är utsatt, derest hon ej genast skingrar’ sig eller
till ordning och stillhet återgår, samt att upplopp ej antages vara å bane,
med mindre de församlade, oaktadt undfångna varningar, vägra alt åtskiljas,
och med oljud, smädeord eller hot sätta sig upp emot de befallningar,
24
Lag-Utslcottets Ullål anele, Ar:o 182.
tom derom gifvas. Häremot gäller, hvad vid förstberörde §§. blifvit af
mig anmärkt.
Det af Utskottet föreslagna utbyte af orden: "skingrar den sig ej
på offentlig myndighets befallning" emot uttrycket; låter den sig ej på
offentig myndighets uppmaning til ordni’g och stillhet återföras’ synes
oljenligt. Det är med sanning sagdt, alt deri offentliga myndigheten har
mest att frukta af ett upplopp, då det öfvergår till skenbar ordning och
stillhet, utan att ändock skingra sig. Det kunde hända, att ordningen ia^ltoges
endast så länge, tilldess folksamlingen blifvit den offentliga myndigheten
öfvermägtig.
7 §•
Behofvet af de närmare bestämningar, hvilka Utskottet velat göra,
af hvad med civil myndighet i 7 §. hör förstås, kan jag icke inse. Jag
håller det icke troligt, äfven om dessa bestämningar saknas, att den civila
magiens lägsta organer; Länsmän, Fjerdingsman och Polisbetjente, skola beIragtas
såsom ciri' myndighet, behörig alt anbefalla krigsmanskaps upp*
bådande och vapnens bruk emot egna medborgare.
Äfvenledes måste jag ogilla föreskriften, att, före varningens kungörande,
ljud ''genom trumma eller trumpet” skall äskas. Det bör åt den offentliga
myndigheten öfverlemnas alt på lämpligt satt äska ljud; och troligt
är, att trumma eller trumpet skola dertill begagnas; men icke hör det
i Lagen stadgas, såsom ett oeftergifligt vilkor för giltigheten af den trenne
gånger upprepade varningen, Det är dessutom föreskrifvet, alt ett synligt
åtvarnings-tecken skall höjas på stället, der varningen uppläses.
Utskottet har i denna §. alldeles förbisett det fall, att den civila
myndigheten, vid inträffande uppror, uragtlåter, hvad hon, enligt Lag, är
pligtig att göra. Det är dock Uppror, hvarom fråga är. Man hör då icke
helt och hållet tillsluta ögonen, för hvad erfarenheten härom vittnar, och
derigenom stämpla såsom lagbrytare den militär-befälhafvare, som möjligen
nödgas uppträda lill lugnets återställande.
9 §:en
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 182.
25
9 §:en anser jag, på redan anförda skäl, böra alldeles utgå.
Emot de i io §:en föreslagna förändringar, finner jag intet vara
att invända; men anser hvarken dessa eller de uti ii och 12 SS- gjorda
afvikelser från den Kongl. Propositionen vara af nog vigt, att Jaöra föranleda
Pikets Ständers afslag derå.”
Af Herr Gripensvärd, J. O.: ”Under tillkännagivande, det jag endast
deltagit uti handläggningen af ifrågavarande Betänkande, ifrån och
med det 9 §. af förslaget inom Utskottet förevar, får, då jag icke kan dela
de åsigler, hvilka inom Utskottet, i afseende på denna gjort sig gällande,
jag emot Utskottets Betänkande i denna del af Lag-förslaget mig
reservera.
På de skäl, som af Herr Lagergren uti dess vid första Betänkandet
afgifna reservation blifvit anförde, anser jag, det denna §. icke varit af
behofvet påkallad, och tror tillika, att, om Rikets Ständer skulle anse nödigt,
att en serskild ansvars-påföljd borde stadgas för embetsman, sorn vid
uppror eller upplopp sig förgå, det icke är lämpligt, att på detta ställe
inflicka ett sådant Laghud, utan bör i sådan händelse ett dylikt stadgande,
genom en serskild Författning, kungöras.”
Af Herr Lagergren: ”Under åberopande af min vid Betänkandet N:o
123 fogade reservation, har jag ansett mig böra tillkännagifva, att jag, vid
Lag-forslagets förnyade handläggning inom Utskottet, varit af den tanka,
att den nya redactionen af 7 S- icke är antaglig och att gS- antingen bordt
alldeles förfalla, såsom på en gång onödig och otillräcklig, eller ock göras
tilt föremål lör en serskild Författning, hvilken tillika med Förordningen
emot olofliga folksamlingar kunnat samtidigt utfärdas. Att lemna ett för
det öfriga så främmande stadgande, sorn denna af Utskottet föreslagna
rum midt i 6 Cap. Missgernings-Balken, hvilket skall handla om uppror
och olofliga folksamlingar, det måste, betraktadt ur hvad synpunkt sorn
helsi, vara olämpligt; men det blir olämpligt i ännu högre grad genom
det ofullständiga och obestämda i paragrafens innehåll. Örn elt dylikt
isoleradt ansvars-stadgande för embetsman skulle kunna försvara sin plats
i en Upprors-lag, boide deruti finnas något mera specielt, ej mindre örn
de åligganden härutinnan, som genom Lagen blifvit för embetsman beBih
till R. St. Fröt. 1840 och 18.j 1, 7 Sand. r Afd. 47 Hafi. 4
26
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 182.
stämde, än äfven om påföljderne af dessa åliggandens försummande eller öfverträdande
i olika fall. Så som denna §. i förslaget lyder, säger den
ingenting annat, än att embetsman, civile eller militaire, äro, för hvad de
göra eller låta vid upprors eller upplopps dämpande, ansvarige, hvilket åtter
för embets-åtgärder i allmänhet redan är i Lagar och Författningar, på
mera än ett ställe, både bättre och noggrannare uttryckt. Jag är alltså
af den mening, att denna för 6 Cap. Missgernings-Balken främmande §.
alldeles borttages.
Beträffande Lag-förändringen'i det hela, är min vördsamma tillstyrkan,
att Rikets Höglofl. Ständer måtte antaga Kongl. Majrls Nådiga Proposition,
med tillägg af ordet: ”offentligen’ i i §., och lör öfrigt med de mo*
dificationer och nya bestämmelser, som här nedan nämnas:
3 §.
Skingra sig ej upprorsmän på offentlig myndighets befallning, titan
trotsa med oljud, smädeord eller hot; vardén dömde, anförare till fästningsarbete
ifrån tre till sex år och andre deltagare i upproret till sådant
arbete från sex månader till tre år.
3 §.
Göra upprorsmän våld å person, bryta eller rifva de hus eller plundra
eller förstöra de annan egendom; då skola ds straffas, anförare med
arbete å fästning från sex till tolf år och andre deltagare med sådant ar
bete
från sex månader till sex år.
6 $.
Samlar sig folkmängd —- ——a — -— —
_ —
på^ offentlig myndighets befallning, utan trottoar med oljud,
smädeord eller hot; då skola — — — — — — efter omständig
heterne.
Öfvergå de från sådant trotsande till våld å person eller egen
dom,
vare lag, som i 3 och 4 §§• säos‘
Lag-Utslsottets Utlåtande, N:o 182.
27
1 §•
Till upprors stillande må krigsmanskap användas, dock ege det ej
å upprorsmän vapen förr bruka, än Konungens Befallningshafvande eller, i
hans frånvaro, Borgmästare eller Polismästare i stad och Kronofogde å
landet eller de, som deras embeten förrätta, låtit höja ett åtvarnings-tecken.
och dervid tre gånger kungjort nedanstående varning, då ej upprorsmän
så hastigt till våld öfvergå, att den å stället varande civila myndighet
linner faran så trängande, att våld förr med väpnad hand afvärjas måste.
Lag samma vare ock då upplopp sker och deltagarne i det upplopp
öfvergå till våld å person elier egendom.
För anledningen till bibehållande af de utur Criminal-Lag-förslaget
hemtade bestraffningsgrader har jag i min förra reservation redogjort.”
Af Gerr 1legardt, som instämt med Herr Lagergren.
Riksdags-fullmägtige Sahlström, von Zweigbergh, Zetterberg och Johan
Andersson, hvilka åberopat Zetterbergs vid förra Betänkandet fogade reservation.
STOCKHOLM, Egméns och Granbergs Tryckeri, i84 »•
Lag-Utskottets BetänkandeN\o 183.
1
N:o 183.
Anis. till Exp. Utsls. den 23 Mars 1841, kl. 10 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om ändringar i Kyrkohagen.
Stats- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten, som, uti deras
Betänkande N:o 5, afgifvit förslag till j allmänna stadganden för folkundervisningens
befrämjande, hafva, uti det vid Utskottens ytterligare Utlåtande
N:o 128 hilagda förnyade förslag i samma ämne, dels tillstyrkt,
i 5 § 1 morn., att Skollärare- och Klockare-befattningarne böra sammanslås,
så snart möjligen sig göra låter och senast vid nästinträffande klockare-ledighet,
så vida ej serskilda förhållanden eller omständigheter det
förhindra, dock att, innan en sådan åtgärd eger rum, församlingarne deröfver
böra höras; dels hemställt, i 4 mom. af samma §, att Rikets Ständer
måtte i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t vid utfärdande af Författning,
angående inrättande af Folkskolor, täcktes vidtaga nödige åtgärder
till undanrödjande af de hinder, som nu gällande Kyrkolag och öfrige
Författningar innebära för omförmälde tjensters ändamålsenliga förening.
Under åberopande deraf, att Bonde-Ståndet, vid pröfningen af nämnde
4 moment, funnit sig af stadgandet i 87 § Regerings-formen, att Konung
och Ständer skola gemensamt stifta Kyrkolag, hindradt att den i
samma moment gjorda hemställan bifalla, har Riksdagsfullmägligen Ola
Jeppsson från Blekinge väckt en sedermera lill Lag-Utskottet remitterad
motion derom, ”alt della Utskott måtte erhålla uppdrag att ofördröjligen
”afgifva förslag till de ändringar i Kyrkolagen, som kunna blifva en följd
”af Ständernes beslut, angående dels Klockare- och Skollärare-ljensternes
”förening, serskildt med hänsigt lill församlingarnes rätt att, sådant oag”tadt,
sjelfve tillsätta Skollärare, dels öfrige i ofvannämnde Betänkanden
”förekommande ämnen.”
Lag-Utskottet har, till följd häraf, tagit kännedom om de beslut,
som Riks-Stånden fattat, i fråga om de af Stats- och Ekonomi-Utskotten till
folkundervisningens befrämjande föreslagne åtgärder; hvarvid Lag-Utskottet,
beträffande det i motionen serskildt omförmälda förslag, angående förening
af Skollärare- och Klockare-tjenster, inhemtat, att Stats- och EkonomiUlskoltens
tillstyrkande i 5 § 1 mom. blifvit anlaget af Borgare- och Bon
Bih,
till R. St, Fröt, 1840 och 1841. 7 Sami. 1 Afd, 48 Haft.
2
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 183,
de-Stånden, ulan ändring, samt af öfrige Riks-Stånden med de jemkningar,
att tjenslernes sammanslående skulle bero, enligt Ridderskapets oclr
Adelns beslut, på församlingen, och, enligt Preste-Ståndets, på församlingens
och Kyrkoherdens öfverenskommelse samt Dom-Capitlets bifall; hvaremot
Riks-Stånden, i fråga om Utskottens hemställan i 5 § 4 morn., stannat
i följande beslut: Ridderskapet och Adeln, att orden: ”sorn nu gällande
Kyrkolag och Författningar,” böra utbytas emot orden: ”sorn nu gällande
Författningar;” Preste-Ståndet, att momentet bör utgå; Borgare-Ståndet,
att enahanda förändring i ordalagen bör ske, som Ridderskapet och
Adeln bestämt; samt Bonde-Ståndet, alt, då ibland de lagar, som efter Regerings-formen
äro föremål för båda Statsmagternes pröfning, Kyrkolag äfven
funnes upptagenså, ansågs Utskottens hemställan, idet skick, den förekommit,
vara olämplig och böra utgå. I sammanhang härmed bör Utskottet jemväl
tillkännagifva, att de i Kyrkolagen befintlige stadganden, som angå
Klockare, förekomma i 24 Cap., hvilket innehåller: i 31 §, att Klockare
skall af Kyrkoherden och församlingen väljas, men icke utan borgen antagas,
och att den, som väljes, skall vara boklärd och kunna sjunga och
skrifva, så att han deruti kan undervisa församlingens ungdom; — i 32 §,
hvilka tjenstbarheter församlingen och Kyrkoherden ega att af Klockaren
fordra; — samt i 33 §, alt Klockaren må af Kyrkoherden och församlingen
afsättas för oduglighet, tätja, vårdslöshet eller vanvördnad; och äro i
öfrigt, angående sältet för val af Klockare och röstberäkningen dervid, åtskilliga
föreskrifter genom tid efter annan utkomne Kongl. Bref och Resolutioner
meddelade.
Efter öfvervägande af hvad i detta ämne förekommit, får Utskottet
vördsamt yttra, att då, vid jemförelse af ofvanuppräknade stadganden i
Kyrkolagen, om Klockares antagande och afsättande, med Riks-Ståndens
beslut, angående Klockare- och Skollärare-tjenslers förening, sig visar, att
dessa beslut ej stå i strid med Kyrkolagen; då således för samma besluts
verkställighet ändringar i Kyrkolagen ej erfordras; och då slutligen Utskottet,
beträffande öfrige delar af frågan om åtgärders vidtagande till folkundervisningens
befrämjande, ej eller funnit, att, på sätt i motionen är
antydt, men ej närmare utveckladt, Rikets Ständer fattat något beslut,
som dylika ändringar påkallar; så anser Utskottet
ifrågavarande motion ej böra till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 23 Mars 1841.
STOCKHOLM. Tryekt hos A. G. Hellsten, 1841.
Lag-Utskottets Memorial, N.'o i84.
[
' N:o 184.
Ank. till Exp. Utsk. dea i3 Maj 1841, kl. ti f, m.
Vördsamt Memorial!
Efter föregången granskning af de till Lag-Utskottet ankomne Protocolls-Utdrag,
rörande Riks-Ståndens beslut, i anledning af Utskottets i
Betänkandet N.o 179 framställda förslag, att nu gällande Ånsvarighets-Lag
för Stals-Rådets Ledamöter måtte i vissa delar ändras, har Utskottet, med
afseende derpå, att besluten i åtskillige fall äro dels afvikande från Utskottets
förslag, dels sins emellan skiljagtige, ansett sig böra redogöra för
denna granskning samt för Utskottets åsigter, angående den lydelse, som
ifrågavarande Lag, enligt Riks-Ståndens beslut, hädanefter kommer att
erhålla.
1 fråga oro inledningen till Lagen samt r §., lärer, vid Utskottets
förslag, såsom af samtlige Riks-Stånden bifallet, lili alla delar komma att
förblifva.
Beträffande 2 §.; så liar Ridderskapet och Adeln beslutit, att ordet
”Stats-Råds-Ledamot” på första raden bör utbytas emot Stats-Rädet;
och får Utskottet, i anledning häraf, tillkännagifva, att det förra ordet,
genom miss-skrifning, kommit att, i stället för det senarej i förslaget inflyta,
hvilket förhållande, ehuru af de öfrige Riks-Stånden lemnadt utan
anmärkning, dock lärer vid expedierandet af underdånig skrifvelse i ämnet,
böra rättas, så att ordet Stats-Rädet på nämnde ställe införes i stället för
Stats-Råds-Ledamot.
Utskottets förslag till 3 §:n är godkändt af tre Stånd, nemligen
Ridderskapet och Adeln samt Preste- och Borgare-Stånden, vid hvilket
förhållande Bonde-Ståndets beslut om utlemnande af meningen från och
med orden: ”dock härunder icke begripne” till och med ”dylik beskaffenhetej
lärer till ändring af försiaget föranleda.
Det af Utskottet tili 4 §■ i nu gällande Ansvarighets-Lag tillstyrkta
tillägg af orden: ”och varde ej vidare i Rikets tjenst nyttjad” har blifvit
antaget af Borgare- och Bonde-Stånden, men uteslutet af Ridderskapet
och Adeln samt Preste-Ståndet. Som i följd häraf, frågan om berörde
tillägg, enligt 87 §. Regerings-Formen och 75 §. Riksdags-Ordningen, förJBi/i.
till Ii. St. Prot. 1840 oc/i 1841. 7 Sami. 1 Af cl. 40 Häftet.
2
Lag- Utskoltets Memorial, JV:o 18 4.
fallit; lärer samma tillägg komma att från det i öfrigt af Riks-Slånden
godkända förslaget till 4 §• utgå.
Den 5 §. i Utskottets förslag innehåller följande tillägg lill nuvarande
Ansvarighets-lag, nemi gen: i :o till i:sta moment, t af orden: utan att
kunna deruti åter insättas eller till annat embete inom Siats-Rådet Jörordnas?'
och 2:0 af ett nytt moment, såsom det andra, börjande med
orden: ’’Stats-Råds-ledamot som i andra,” samt slutande med Capitlet
12 § Rättegångs-Balken.” Utskottets förslag är väl i Borgare- och BondeSlånden
antaget, af det senare med den ändring, att straffbestämmelsen i
första momentet skulle blifva lika med den i 3 §. af nu gällande Lag utsatta;
men deremot hafva de två öfrige Riks-Slånden helt och hållet ogillat
begge tilläggen, hvilka alltså, enligt nyssåberopade Grundlags §§., komma
alt från förslaget uteslutas; och lärer vidare häraf (öija, att orden i
förslaget til! sista momentet: — — "Lag, som i nämnde Capital och 4>‘.
af Rättegångs-Balken — —;” ändras till denna lydelse: Lag som i 1
Capitlet 12 Rättegångs-Balken — — —. I allt öfrigt är Utskottets
förslag till 5 §. godkändt.
De 6 och 7 samt g och 10 §§:ne äro af samtlige Riks-Stånden bifallna
sådane de af Utskottet blifvit föreslagne; och då förslaget till 8 §.
är godkändt af 3 Stånd, nemligen Ridderskapet och Adeln samt Presteoch
Borgare-Stånden, samt, vid detta förhållande, Bonde-Ståndets beslut
en sådan ändring af straffbestämmelsen i 8 §. att Stats-Råd, som gjorde
sig föi fallen till de deruti uppräknade förseelser, skulle mista embetet,
jemte det han ej vidare finge gagnas lill någon annan Statens tjenst eller
embele, icke kan till någon åtgärd föranleda; så lärer redactionen af dessa
fyra §§. böra blifva i öfverensstämmelse med Utskottets förslag.
Utskottet hade från sitt förslag uteslutit den i nuvarande Lag befintliga
11 §., som innefattar stadgande» om gränsorna för Rikets Ständers
granskning af Siats-Rådets prolocoll. Denna åtgärd, som grundade sig
derpå, alt föreskrifter i berörde ämne redan funnos i 76 §. Riksdags-Ordningen,
och att deras upptagande i Ansvarighetslagen löljagtligen vore
ändamålslöst, har blifvit godkänd af Borgare- och Bonde-Stånden, men
ogillad af de öfrige Riks-Stånden, hvilka ansett 11 §. böra bibehållas,
Preste-Ståndet dock med följande tillägg: gällande härvid hvad 7Ö
Riksdugs-Ordningen i detta fall stadgarTvå Stånd hafva således ogillat
Utskottets omförmaida åtgärd; hvaraf, enligt 87 §. Regerings-Formen
Lag-Utskottets Memorial, JS'.o i84. 3
•
och 75 §. Riksdags-Ordningen, lärer löija, alt, i händelse icke PresteSlåndet,
hvars beslut synes närma sig Borgare-och Bonde-Ståndens, skulle
vilja instämma i dessa 2:ne Stånds mening, frågan om 11 §:ns uteslutande
förfallit, och alt samma §. således bör oförändrad qvarstå.
Slutligen har Ridderskapet och Adeln beslutat tillägg af en 12 §. ,
som skulle komma all lyda sålunda: "Hvad i denna Lag stadgadt är, grille
äf ven i de fall, då Regeringen föres af Stats-Rådetmen detta beslut,
såsom ej bilrädt af något annat Ri-ks-Stånd, torde ej böra till n^gon åtgärd
föranleda.
Stockholm den i3 Maj x 84 * -
STOCKHOLM, Kongl. Ordens-Boktryckeriet, 1841.
Register
öfver de af Rikets Ständer» Lag-Utskott vid 1840 och 1841
årem Riksdag afgifne Betänkanden, Utlåtanden och Memorial.
A.
Handl. N:r.
Afbön, offentlig, om dess afskaffande.
89.
Arf, om äkta barns rätt dertill efter moder  23, 86.
Arfsrätt, se giftorätt.
Arfvode, om 2 Notariearfvoden
4*
B.
Barn, oäkta, om deras rätt till arf, se arf.
„ „ om deras rätt lill underhåll 87.
Barnamord, om upphäfvande af Kongl. Brefvet den 17 October
17^^
f ,jj,
Besigtningar, om sådane å varor för Landt- eller Sjöförsvarets
behof 7, 60.
Boupptecknings-arfvoden , om ändring af beräkningsgrunden för
Magistraternas i35, n3.
Brandförsäkrings-Contoiret i Stockholm, om upphörande af dess
förmonsrätt för vissa lån i63.
Brandstods-afgifter, örn sättet för deras uttagande i Luggudde
Härad 12,60.
B ysättning , angående ändring i stadgandena derom ii3, 1O7.
Börd, se lagfart.
Böter, om förvandling deraf för tjufnader, som ligga i tväböte 84.
,, om deras aftjenande med arbete 98.
,, oell vitén i daler, ora deras värde och beräkningssält . 31, 74.
C.
Cassör, publika, om rättighet till lån ur dem  1 5.
Chartte-Sigitlatce-afgiften , om dess beräknande i vissa fall . . 8.
Concurs-Lagen, om ändringar deruti 4$( n\\, 174.
Concursmål, om chartering af handlingar deruti 6, 60.
Consuls-stadga, om utfärdande af ny sådan
2
D.
Domstolar , serskilde, angående deras upphörande . . ; . . 5g, i4o
Duells-placatet,
om dess upphäfvande 172.
Dödsstraff, qvalificerade, om afskafFande deraf
16, 71.
E.
Eganderätt, enskild, om dess vikande för allmänna ändamål. . 3o, 82.
Egendom; af egaren öfvergifven, huru med den bör förhållas] . 29.
F.
Fe?ister; om ansvar för inslående deraf .......... 47> 77'
Fiscaler; Lands och gtads, om deras lill- och afsätlande .. . .20, 60.
Folksamlingar, oloflige, om Lag emot dem
.123, 182.
Fosterbarn; om deras rättigheter
34-
Frälsemän; om upphörande af deras rättighet att i vissa mål
dömas af Hof-Rätt ........... 10Ö.
Frälseränta, om grunden för dess utgörande „ 18, 60.
Fylleri-Förordningen, om ändring deruti 104, 14&
Fängelse vid vatte?i och bröd, om ändring i sättet lör dess verkställande
149*
Förliknings Comitéer, örn inrättande deraf ...... • 42> *66, 178.
jFörmånsrätt, angående sådan till betalning för förskott å varor,
emoltagne till försäljning ........
Förmonsrätter, tjrsta, angående ändring i Lagens stadganden derom
Förmyndare-kamrar, om inrättande deraf
Förmynderskap, om redovisning derför, då förmyndarens fast igne
t säljes
89, 121.
G.
Giftermåls-Balken, om upphäfvande af 3, 5 och 6 §§. i 2 Ca
pitlet
deraf ........... 167, 180.
f, om dels upphäfvande, dels ändring af 3 Ca
pitlet
1 och 10 §§. samt 5 Capitlet x §.
deraf x 6^.
. röi, 170.
j> 81 , 138.
3
Giftorätt och arfsrätt, angående ändring i Lagens stadganden derom gg,
Gravyrer och lithografier, om ansvar för eftertryck deraf . . i56.
Guslaf Adolf, f. (i. Konungen, om upphäfvande af förbudet
emot gemenskap med honom och hans familj. . 134.
Gårdfarihandlande, om inskränkning i deras rätt att utbekomma
fordringar för utborgade varor
i3.
Gäldenär, örn skyldighet för sådan att med arbete aftjena sin
skuld *
115.
„ bysatt, om nedsättning i hans underhåll 116.
H.
IIenihudsskyldighet vid köp af fastighet i stad, om upphörande
deraf 24.
Hemman, angående förmedling deraf . . 11.
Hypotheks-föreningar, om lagstiftning för sådane 162.
Häkte, om inmanande deruti af personer, dömde till böter, motsvarande
högsta kroppsplikt 109.
Härads-Rätt, om verkställighet af dess beslut 57, 121.
I.
Intecknings-Förordningen, om ändring i dess 12 §.. . . ; . 52, 72.
• > >» f> i3 § 53, 80.
Jn visningar, om en större frihet att utgifva sådane 128.
Jorda-Balken, om ändring i 4 Capitlet deraf 80.
„ „ 8 Capitlet 3 §. deraf 112, 136.
Justitice-Ombiidsmannens embetsberättelse, om granskning deraf 2, 36.
,, Instruction, om ändring deruti . . . 137.
K.
Klander å fast egendom, om ändring af prsescriptionstiden derför i32.
Kolmått, angående föreskriften om deras beskaffenhet .... 3.
Krigs-Rätts-ledamöter, angående deras ansvar för felagtige domslut
*55.
Kungörelser, om deras publicerande i kyrkorne 28.
4
Kyrko-lagen } om ändring i 2 Capitlet i3 §. deraf 17.
„ örn ändringar i dess 9 och 10 Capitel .... 161.
,, om ändringar deruti, i fråga om Klockares tillsättande,
m.
. 183.
Kyrkoplikt , uppenbar, om dess upphörande .... 26, 70, 120, ,46.
Kämners-Rätter j om deras upphörande . . * 56 , 1 1 o.
„ om verkställighet af deras domslut . . . .67, 121.
L.
Lagj Ny Civil- och Criminal-, om antagande af förslag dertill
142, 175.
Lagfart och börd, angående ändring i Kongl. Förordningen den
1 3 Juni 1800 80.
Lagfart, angående serskild vid hvarje öfverlåtelse af last egendom 1 18.
„ försummad, angående fördelning af böter derför . . 119.
Lagmans-Rätterj om deras upphörande, se Kämners-Rätter.
„ om förändring i tiden för deras sammanträden 57, 121.
Landbo, huru förfaras bör, då han rymmer 4°> 88.
Lithografier, se Gravyrer.
Lottkastning, om upphörande deraf i dråpmål 33.
Lysning till äktenskap, om förbud för utlärdande deraf i vissa
falt
,68.
Lösörenj angående köp af sådane, då de qvarblifva i säljarens
vard . ■ . ■ • . • • . . . ■ * • • . . 122, 1 y 1..
M.
Makar, angående behandling af frågor om oenighet dem emellan 1 34-
Mansbotj om förhöjande deraf 139.
Militär-tjensteman, angående ansvar för dess öfverfallande . . 15o.
Missgernings-Balken > om ändring i dess 5 Capitel ..... 128, 1 73.
)t om inskränkning i allmän åklagares rätt
att åtala brott emot dess i4 Capitel 3 §. 97.
,, om ändring i dess 18 Capitel 9 §. . . i5o.
„ „ „ 18, 19, 20 och 23
Capitlet ..... 51.
„ „ 24, 34 och 35 Capitlet 48* 78..
5
Missgernings-Balken, om förtydligande af dess 4i Capitel . . 44» 7^«
,, om tillägg till dess 5g Cap. j §. . . . i i f.
Myntsystem, nvtl, om lagförändringar i anledning deraf . . . 181.
Mål, om deras handläggning vid Härads-Rätt  43.
Mätare , sora med origtigt mätande beträdes, om upphörande af
skärpning i stralfet för sådane
ida.
N.
Nämndemän, om deras befrielse från skjutsningsskyldighet , . i.
„ om ändring af sättet för deras väljande .... 5.
„ om inskränkning i deras domföra antal .... 54*
O.
Offentlighet, angående sådan vid Under-domstolar och Police
kamrar
108, 1.4f -
Ordjörandeskapet i vissa domstolar, angående föreskrifter derom 62, 121.
P.
Po/iceförfattningar, om ändring i sättet för besvärs anförande
öfver besluten i mål, rörande brott emot dem .. 160.
Policegöromålen i Stockholm, angående deras ordnande . . . 154.
Promotorial i iagsökningsmål, angående meddelande deraf . . 15g, j j3.
R.
Recryter, om deras antagande  10, 60.
Riddarhusets forum pri vilegiatum i Hof-Rält, om upphörande
deraf .
\rn
J /
Riddare-Syne-Rätter, om deras upphörande, se Kämners-Bätter.
Ris-straff, om deras upphörande, se spö-slraff.
Ränta å försträckta penningar, angående ändring i stadgande<na
derom .
lii.
Rättegångs-B alken , om ändring i (> Capillet deraf ...... 58.
»> „ 12 Capillet
4:
„ „ 14 Capillet 7 §. deraf * . , 10'
1.').
/
5o,
79*
22,
83.
65.
170.
>4.
64.
13o.
4.9-
Rättegångs-Balken, om ändring i 17 Capitlet 2 •§. deraf .
,, om tillägg till 17 Capitlet 3a §. deraf .
„ om ändring i 25 Capitlet deraf . . .
,, om upphäfvande af sista momentet i 3^ §
af 17 Capitlet . .
. .
Rättegångshandlingar , om rättighet att återfå ingifne . . .
Rättegångskostnad , om utfärdande af taxa derför ....
Rättegångs-timma, om ändring deruti vid Härads- med flera Rätter
Rättegun gsär enden , om befordrande af deras skyndsamma handläggning
67, 131.
S.
Skrifter, tryckta, om upphäfvande af förbudet emot deras försäljning
å gatorne i Stockholm ........ 164, 180.
Skid dsedlar, ställde till innehafvaren, om förbud emot deras
lifgifvande
61.
Spö- och risstraff, om upphörande deraf ........ 2.5, 63.
,, om verkställighet deraf ....... 85.
Siats-Rådets Ledamöter, om ändring i Ansvarighets-lagen för
dem
127, 179, 184.
Stämning, om ändring i sättet för dess delgifvande .... 68.
Stockholms Stads Styrelse, angående ändring i Kongl Förordningen
derom af den 12 December 1672 .... 58.
Stockstraffet, om dess upphörande
38, 69.
Straff-Balken, om förtydligande af dess 1 Capilel . . . .66, 126, i5i.
,, om ändring i 5 Capitlet deraf
4< > 72.
Stöld, om skärpning i straffet derför
37.
Summa appellabilis, angående upphäfvande af stadgandena derom 55.
T.
Testamenten, om ändring i sättet för deras kungörande . , . i'o5.
Tjenare, enskilde, bönder elier torpare, om deras bestraffning,
då de försåtligen våldföra husbondefolket .... 37.
Tjufnadsmål, om förhöjande af värdesbeloppet deruti. . . .32, 60.
Tull, om erläggande deraf vid skattlagde qvarnar  q.
Tullförfattningarne, om ändring deruti
. 19, 60.
7
U.
Undantags-contract, om deras intecknande ... . . „ . . .35, 94.
Undantags-förmoner, om skyldighet för bördemannen att gifva
ersättning för sådane, erlagde af köparen. . . . 96.
Uppror, upplopp, se folksamlingar.
Utmätt fastighety om ändring i auctionssättet vid dess försäljande 165, 180,
Utmätt gods, om ändring af stadgandena, i afseende på dess försäljning
. io3.
Utmätningar , om deras verkställande af Länsmän och enskilde
personer
102, 121;
Utmätningsförfattning, om utarbetande af en ny sådan ... 100.
Utmätnings-resolutioner, vilkorliga, angående utfärdande deraf 117, 158.
Utslagslösen, om förbud emot dess förvandling till fängelse . q3.
Uisöknings-Balken, om ändring i 1 Capitlet 2 §. deraf ... cp.
Utsökningsmål, om förändring af deras behandling i städerna . loi.
V.
Vad, om ändring i tiden för dess erläggande vid Härads-Rätt . 43.
Vexlar, om gemensam lag för inrikes och utrikes 143, 176.
Vitén , se böter.
Vittnen i brottmål, om ersättning till den af allmänna medel . 145, 170.
Å.
Atkomsthandlingar, huru förfaras bör, då sådane saknas . . . 133.
Åverkan, om skärpning i straffet derför
.92, 109.
Ä.
Jrf da-Balken , om ändring i 8 Capitlet 2 §. deraf. • . . . 169.
„ om tillägg till 12 Capitlet deraf 91.
„ om ändring i 17 Capitlet 4 och 5 §§. deraf . 112, i36.
„ „ 2-3 Capitlet 4 §• deraf .... 73.
n >r yr t) ,, . • . , CjO*
ö.
Öjverstäthällare-Embetet, om forum för åtal af dess embetsfel . i53.
, .• - . . . _ ■ - I n ... • : "~ ■——I."'— »■■»■IB '■■■ I I
■■'i|irjT.irr,g»
STOCKHOLM, Kongl. Ordens-Boktryckeriet, 184 i.
