# ID: svediakorp-gov2089
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 108,898
# sentences: 2,209
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


BIHANG
TILL
VID
Lagtima Riksdagen i Stockholm
Åren 1840 och 1841.
SJUNDE SAMLINGEN.
1= Afdelningen.
Lag-Utskottets Memorial, Utlåtanden och Betänhanden.
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
N:o i.
Ankom till Eip. Utsk, den 27 Febr., kl. n f. m.
Utlåtande, i anledning af Riksdags-Fullmägtigen Magnus
Pehrssons från Wermlands Län Memorial, om ändring i
f'öreskrif.terne, angående Nämndemäns befrielse från skjutsskyldighet.
Uti ett från Hedervärda Bonde-Ståndet lill Lag- samt Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskotten den i5 dennes remitteradt, och den 23 till LagUtskottet
ankommet Memorial, har Riksdagsfullmägtigen Magnus Pehrsson
från Wermlands Län hemställt, att ändring måtte meddelas i nu gällande
stadganden, rörande Nämndemäns befrielse från skjulsskyldighet;
men, enär frågan härom, hvilken grundar sig å Kongl. Brefvet till Landshöfdingarne
den 27 Juni 1791 , med flere derefter af Kongl. Majit meddelade
föreskrifter, sammanförde i Kongl. Majis och Rikets Kammar-Collegii
Kungörelse af den 3 December 1821, alltid varit såsom ett lnishålls-ärende
behandlad; anser Lag-Utskottet sig icke vara behörigt att dermed laga befattning,
och varder, i följd häraf, det remitterade Memorialet lill Hedervärda
Bonde-Ståndet återlemnadt; hvilket Utskottet, jemlikt 44 §• Riksdags-Ordningen,
får hos samtlige Riks-Slånden vördsamt anmäla.
Stockholm den 2 5 Februari 1840.
k Högloft Ridderskapets och Adelns vägnar k Högvördiga Preste-Ståndets vägnar
G. /I. Sparre. Sam. Elmgren.
k Vallöf]. Borgare-Slåndets vägnar Å Hedervärda Bonde-Ståndets vägnar
P. J. Lagergren. F. von Zweigbergk.
Bih■ till R■ St. Fröt. 1840. 7 Sami. 1 Afd. 1 Haft.
1
2
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
N:o 2.
Ankom till Ejp. Utsk. den is Mars, kl. g e. m.
Utlåtande, i anledning af verkställd granskning utaf Rikets
Ständers Justitice-Ombudsmans afgifna Embcts-berättelser
och allmänna redogörelse, äfvensom af hans Embets-diarier
och registratur för den tid, som sedan sista Riksdags
början förflutit.
Till följd af föreskriften i 33 §. 2 mom. Riksdags-Ordningen samt erhållne
remisser från samtlige Riks-Stånden, har Lag-Utskottet granskat Rikets
Ständers Justi ti fe-Om hudsm ans Embets-diarier, registratur och Embels-berättelser
för åren från och med 1834 oc^ meL* *839, med tillhörande
handlingar; och får Utskottet sitt utlåtande deröfver nu afgifva.
Af diarierne och registraturen, som äro med ordning och noggrannhet
förda, inhemlas:
att de ärenden, som under nämnde tid blifvit handlngde, lill mängd
och beskaffenhet varit följande:
Kongl. Maj:ts Be-  ta llningshafvandes
till granskning in-  sända Kungörelser.
Insända Fångför-  teckningar.
I hvarjehanda äm-  nen inkomne skrif-  velser, infordrade
upplysningar, m.m.
Enskilde personers
klagomål eller an-  sökningar.
Mål, sorn på Tryck-  frihets - Comitdens
handläggning be-  rott.
Summa.
År 1834 *
24
28
48
25
4
129
„ 1835 .
24
27
56
16
3
126
„ 1836 .
24
27
79
29
1
160
„ 1837 .
25
27
59
34
—
145
„ 1838 .
24
25
66
40
1'
156
„ 1839 .
25
26
70
.
35
—
156
Lag-Utskottets Utlåtande N.o 12, Betänkande N.-o 13,
3
N:o 12,
Ank. till Ejtp, Utsk. d. 27 Mars kl. 6 e. m.
Utlåtande, i anledning af vacht motion om rättighet för Brandstods-Comitéen
inom Luggude Härad, att utmätningsvis
uttaga obetalda brandstods-afgifter.
Uti ett till Hedervärda Bonde-Ståndet ingifvet och, enligt i dag ankommet
utdrag af samma Stånds Protocoll för den 11 dennes, till LagUtskottet
remitteradt memorial, har Riksdags-fullmägtigen Sone Persson
från Skåne föreslagit, att, sedan Kongl. Majit skall afslagit Brandstods-Comiteens
inom Luggude Härad, underdåniga ansökning om rättighet att hos
dem, som icke godvilligt erlägga brandstods-afgifter, omedelbart få samma
afgifler utmätningsvis uttaga, föreskrift om en sådan rättighets beviljande
åt nämnde Comitee måtte i grundlags-enlig ordning meddelas; men då
denna fråga icke är af allmän beskaffenhet, ulan rörer en enskild corporations
förhållanden, anser Utskottet densamma icke kunna komma under
Utskottets öfverläggning och pröfning; i följd hvaraf motionen till Hedervärda
Bonde-Ståndet återlemnas; hvilket Utskottet får hos samtlige RiksSlånden
vördsamt tillkännagifva.
Stockholm den 24 Mars 1840.
N:o 13,
Ank. tilt Eip. Utsk. d. 27 Mars kl. 6 e. m.
Betänkande öfver väckt motion, om inskränkning i Gårdfarihandlande»
rättighet att utbekomma fordringar för utborgade
varor.
Uti ett till Hedervärda Bonde-Ståndet ingifvet och derefter till LagUtskottet
remitteradt memorial, är af Riksdags-fullmägtigen Erik Marmén
4
Eag~Utskottcts Betänkande„ N:o 131
från Upsala: Läa anfördt, hurusom Westgölhe-gårdfarihandeln stall medföra
stadliga, följder derigenom, att yngre personer och isynnerhet tjenstehjon
förledas att för öfverflödig» lyx-artiklar skuldsätta, sig utöfver sina tillgångar,
h varaf tidigt uppkommer vana vid vinglerier.. Motionären har derföre
trott, att gårdfäri-handlandes utborg-ningar borde hämmas,, för vinnande:
af hvilket ändamål, dels uti berörde memorial, dels ock i ett sednare
anförande, blifvit föreslaget det stadgande: att gårdf ari-handlande, i
afseende pä fordringar för varor, utborgadr till sådana persotter,, sorn stå
under föräldrars eller husbönders tillsyn och åtnjuta det as omvårdnad, ef
måtte ega någon rätt i utsöknings-väg,, ehvad fordringen grundar sig på
räkning, eller skuldsedel.
Under den hos Hedervärda, Bonde-Ståndet i ämnet förefallna* discussion
hafva: mångå, af Ståndets ledamöter,, Hans Jansson från Elfsborgs Län, Ola
Jeppsson från Blekinge, Sven Heurlin från Kronobergs Län, med flere, talat.
emot antagandet af motionärens förslag, såsom ledande- lill ett obehörigt
hinder för ufiöfningen af landtboers rätt att afyttra sina; slöjde-alster
och: tillverkningar..
Utskottet får vördsamt anföra, att genom; Kongl- Förordningen dea
7 Juni 1749 är förord,nadt, att ej mindre forsk,rifuingar,, som äro ulgifna
af någon omyndig eller,, uti föräldrarnas lifstid och utan deras samtycke,
af sådane,, hvilka; njuta, underhåll af föräldrar och; anhörige-,, än ock andra,
afhandlingar om, lös egendom, sorn af sådane personer utgifvas,, icke medföra;
förbindelse- till betalning,;, och, då de olägenheter,, hvilkas- afhjelpa edie:
motionären yrkat,, således redan äro af lagstiftaren förutsedda,, och i; vissmön
undanröjda, samt för öfrigt med rättvisa och billighet icke är förenligt,
att för gårdfar.i-handlande meia; än andra samliälls-medlemmar inskränka
rättigheten: att utfå lagligen tillkomna: fordringar; hemställer Utskottet,
.
att ifrågavarande motion måtte lemnäs utan afseende t.
Steck holm; den 24 Mars 1840;.
HcCgrUtskottels Betänkande, IV:o 14,.
N:o 14
Ä-nli. till Exp*. Utsls. d 11 Mars, 1:1 6 e: mv
iBetänkande ofver Herr Lars Hjertås motionr om rättighet för
parter att deras till domstol ingifna handlingar återbekomma.
.
Tlöglofl. Ridderskapet och Adelro har till Lag-Utskottet remitterat
etti anförande af Herr Lars Hjetta y innehållande, att sedan vid sistlidne
Riksdag Rikets Ständer, jemlikt deras underdånig» skrifvelse af den 17 November
1834-, beslalat ett stadgande, som skulle berättiga part alt, med
vissa inskränkningar, frän Råd stugu- oell öfver-Räller återfå dit ingifna
protocoir,, utslag' och andra handlingar af sådan Beskaffenhet, alfi hufvndslirift
dertill lius vederbörande embetsman- funnes att tillgå; men Kongl.-  Maj:t, uti Nådigt Svar å Riks-salen den 9 Maj 1835, förklarat Sig ej; vilja
då utförda något stadgande i detta ämne, hvilket kunde lomm» tinder öfverläggning
vid en blifvande granskning af en ny lag; så och enär, efter
motionärens tanka, den af Rikets Ständer föreslagna förändring syntes så
lätt verkställd,- samt så helt och hållet oberoende af sammanhanget med
ett helt lagverks omarbetning, att ihlen för det senares föredragning och
afgörande hos Ständerna ingalunda kunde behöfva afvaktas för den förra
åtgärden; hemställde motionären, att Lag-Ulskotlel måtte anmodas inkomma
med eli nytt utlåtande i likhet med det, som ofvannämnda underdåniga
skrifvelse innefattar.
Innan Utskottet meddelar sitt yttrande i ämnet, Bör Utskottet här
införa: den åberopade underdåniga skrifvelse», hvilken är af följande lydelse:
”1 anledning af gjord framställning, hafva Rikets Ständer fästät upp
märksamhet
på den olikhet, som vid domstolarne eger rum derutinnan, alt
parter vanligen återfå från Kämners-Rält, Härads-Rätt och Lagmans-Rätt
deras i original dit ingifna handlingar, men icke från Rädstufvu-Rätter, i
mål, der dessa- utgöra andra instanlien, eller från Hof-Rätter oell ÖfverRäller;
ocli sorn Rikets Stander finn» billigheten deraf, att, sä vidd med
bibehållande af nödig säkerhet och ordning kan förenas, part må kostnadsfritt
återbekomma sina till domstol ingifna- rättegångs-liand 1 ingar, hvarvid
Rikets Ständer dock, med afseende dels å andra partens stundom derunder
beroende rätt, dels ock å skyldigheten för Ilof- oell Öfver-Rätter,. a tits,• i
6
Lag-Utskottets Betänkande, N-o 14.
mål, som derifrån till Eders Kongl. Majit fullföljas, insända emottagna
handlingar, anse vissa undantag och inskränkningar böra vid ifrågavarande
tillåtelse fästas; hafva Rikels Ständer, som tro nödig öfverensstämmelse uti
lagstiftningen påkalla, att föreskrifterne jemväl till Justilias-Revisionen utsträckas,
härmed skolat hos Eders Kongl. Majit i underdånighet föreslå följande
stadgande: att part skall vara berättigad att från Rådstufvu-Rätt, så
snart samma Rätt genom dom eller utslag antingen hufvudsakligen pröfvat
iler anhängigt mål eller annorledes skiljt detsamma ifrån sig, men uti concurs-mål
ej förr, än domen vunnit laga kraft: från Hof-Rätt eller annan
Öfver-Rätt, sedan uti derstädes anhängigt mål dom eller utslag af omförmälda
beskaffenhet fallit och laga kraft derå kommit, samt från JustitiaeRevisionen
uti derstädes bevakadt och afgjordt mål, äfvensom från Executions-säte
i ärende, som der varit anhängigt, — kostnadsfritt återfå de af
samma part ingifna protocoll, utslag och andra handlingar af sådan beskaffenhet,
att hufvudskrift dertill hos vederbörande embets-myndighet finnes
att tillgå; ankommande på vederbörande domstol eller executor att pröfva,
huruvida andra handlingar, än de nu omförmälda, måga uppå partens begäran
honom återställas eller icke, samt i förra fallet, huruvida återlemnandet
må ske emot bevittnad afskrift eller derförutan.”
Efter öfvervägande af hvad sålunda förekommit, får Utskottet vördsamt
anföra: att af nu gällande lag och författningar något hinder i allmänhet
ej eger rum för återtagande af till Rådstufvu-Rätt och Kongl. Majits
Befallningshafvande ingifna protocoll och handlingar; att deremot i öfrigt
ej mindre domarens än äfven parters säkerhet i många fall kan bero af
den förstnämndes rätt att qvarhålla och skyldighet att vårda de handlingar,
hvarpå af honom meddelade beslut sig grunda; att, då fråga är om
handlingar af den beskaffenhet, att deras återställande utan olägenhet kan
ega rum, det beror på vederbörandes pröfning i hvarje serskildt fall alt
sådant medgifva; samt alt hvar och en är obelaget, alt antingen sjelf afskrifva
eller afskrifva låta, eller emot lösen utbekomma afskrifter af dylika
handlingar, så att dessa för parter alltid äro tillgängliga; och anser sig
Utskottet på dessa skäl, hvilka legat till grund för Kongl. Majits gifna
Nådiga afslag på Rikets Ständers förut gjorda underdåniga hemställan i
detta ämne,
icke kunna å Herr IIjertas ifrågavarande motion tillstyrka bifall.
Stockholm den 24 Mars 1840.
Lag-Utskottets Betänkandej N:o 14,
7
Reservationer af:
l:o Herr Professoren, Doctor Bexell: ”De sedan sisla Riksdag flydda
fern åren hafva visserligen icke förändrat, utan tvertom ytterligare stadgat
min redan då uttalade öfvertygelse om behofvet af ett lagstadgandej
som närmare bestämmer villkoren för parts rätt att återbekomma, sina till
Domstol inlemnade handlingar. Jag deltog då i Lag-Utskottets enhälligt
fattade Betänkande, N:o 140, och har således icke nu inom Utskottet kunnat
lemna min röst för de förändrade åsiglerne.
Till Domstol inlemnade handlingar äro ofta den enda garanti, som
för framtiden tryggar parts rätt. Det är visserligen ganska lätt för bättre
lottad rättsökande att rädda sig för faran att vid Domslol förlora handlingar;
men ett alldeles motsatt förhållande framstår med den vanlottade,
fattige parten. Hjelplös, som han ofta är, saknar han förmågan att håde
sjelf göra afskrifter af vidlyftiga handlingar, och alt af andra dertill förskaffa
sig biträde. Modfälld häröfver, inställer han sig med anhållan att
återfå, hvad han lemnade, och han mötes på en gång med den ganska bestämdt
lemnade tillrättavisningen, att Lagen saknar föreskrifter, som understödja
hans anhållan, och med den gifna förlusten af sina handlingar;
men hans sorger öfver förluster i denna väg höra af Lagstiftningen förekommas.
Det är för ändamål af ett ytterligare behjertande häraf, jag emot
detta betänkande inlägger min reservation.”
2:o Herr Licentiaten Säwe: ”Då det svårligen kan nekas, att de af
åtskillige parter till vissa Under- och Öfver-Rätter ingifne protocoll, utslag
och handlingar stundom hafva för egarne ett ganska högt värde, så
att deras hela egendom någon gång derpå beror, då det vidare är tillräckligt
bekant, alt för ålerbekommande af så beskaffade handlingar, hafva i
vissa, i synnerhet Öfver-Rätter, mött de afgjordaste hinder, så att de förre
antingen alls icke eller blott i afskrifter och mot dryg lösen kunnat återvinnas,
hvarigenom visserligen de fattiges och mindre bemedlades rätt och
välfärd blifvit för litet agtade, och då det ändtligen i de fleste fall för
Domstolarnas egen trygghet, äfvensom för parters säkerhet hör vara
tillräckligt, att i samma Rätter till Protocollet anmärkes, hvilka handlingar
blifvit af målsegande ingifne, innehållande denna uppgift tillika en
kort redogörelse för deras innehåll, hvaremot original-skrifterne, åtminstone
sedan målet blifvit utageradt och domen laga kraft vunnit, höra åt
egarne utan lösen återställas; kan det ej annat än förundra mig, att det
:S
Siats-Utskottets Betänkande , N;0 14.
Höglofliga Utskottets majoritet afslagit motionärens i sådant afseende gjorda
samt lika mycket på allmän rättsgrund som på ofvan nä mode.sakförhållanden
grundade anhållan, helst denna varit icke blott Lag-Utskottets vid
förra Riksdagen yttrade åsigt, utan äfven Riksens då församlade Ständ era
lill Kongl. Maj:t sjelf i underdånig skrifvelse uttryckta önskan.. — Icke kan
den omständighet, att Kongl. Maj:t då ej kemnade Nådigt bifall till förslaget,
gälla till stöd för sakens förkastande äfven vid denna Riksdag, helst
Kongl. Majit sjelf i sin Nådiga Skrifvelse gifvit vid handen, .att ämnet kan
komma under vidare pröfning jemte förslagen till ny Civil- och Brottmåls-lag.
Sorn emedlertid dessa senare icke under denna Riksdag torde
komma till slutligt afgörande, oell den af så manga medellösa medborgare
dessförinnan önskade rättelsen, om den såsom Rikets Ständers gemensamma
underdåniga anhållan å nyo framsta 1 ies, sannolikt ej skall gå
miste om Hans Maj:ts Nådiga bifall; så får jag, jemte anmälan om min reservation
mot Högloft. Utskottets nu fattade beslut, hufvudsakligen biträda
Rikets Ständers ofvanåberopade underdåniga framställning, hvilken jag, i likhet
med motionären, anser vid denna Riksdag kunna och böra förnyas.”
3:o Fr. v. Zweigbergk från Skaraborgs Län; ”Mot det beslut, hvaruti
Utskottet, genom en rösts pluralitet, stannat, rörande väckt fråga; det
parter mätte förklaras berättigade att, ef ter det ett. mål blifvit i RädstufvuRätt
och Öfver-Rätter samt Konungens Befallningshafvande slutligen afgjordt
, utan afgift återfå ej mindre Under-Rätternes protocoll och domar,
än andra der företedde handlingar, dock med undantag af sjelfva skriftvexlingen,
får jag mig härmedelst reservera.
Denna fråga var redan sistlidne Riksdag bragt å bane, och förslaget
blef då, i enlighet med Utskottets Betänkande den 7 Oetober 1834,
N:o 140, af Rikets Ständer godkändt; men Kongl. Maj:t fann icke skäl alt
derå lemna bifall. Det Nådiga afslaget, gifvet å Riks-salen den 21 Mars
1835, är här ofvan i Lag-Utskottets betänkande intaget.
På ofvanåberopade skäl och då någon grundad klagan icke försports
öfver hvad hittills för ifrågavarande fall egt rum, ansåg Kongl. Maj:t icke
nödigt, att då utfärda något stadgande om vidsträcktare rätt för parter uti
förenämnde ämne, utan ansåg detsamma lämpligen kunna komma under
öfverläggning vid granskningen af förslaget till ny Lag.
De,
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 14.
0
De, som nu afstyrkt bifall tillden väckta motionen, måtte naturligtvis
biträda dessa Nådiga åsigter; jag, för min del, kan icke gilla dem at
skäl, sorn jag nu vill framlägga:
l:o hvad grunderna för Kongl. Majrts vid sista Riksdag gifna Nådiga
afslag i ämnet angår, anser jag dem icke motsvariga Rikets Ständers
då framlagde motiv för bifall dertill. Sedan Domaren, till dag oell innehåll,
i protocollet i korthet anmärkt handlingarne, kan han vara trygg, helst
renoverade domböcker från Under-Rätterne till Hof-Rätterne inkomma.
Att någon grundad klagan icke sports, synes förfalla, vid betraktande af
den omständighet, att samtlige Riks-Stånden klagat öfver det förhållande,
sam egde rum, och föreslagit förändringen; och hvad vidkommer ämnets
utställande till en framtida pröfning, i sammanhang med den nya Lagen,
vågar jag anse detta undvikande svar innefatta ett medgifvande af sakens
rältsenlighet, hvilket än mera förringar värdet af skälen för afslaget;
2:o fordra rättvisa och billighet, att, sä vidt det med bibehållande
af nödig säkerhet och ordning kan förenas, part må kostnadsfritt
återfå sina till Domstol ingifne rättegångshandlingar, som utgöra hans egendom,
och således icke skäligen böra honom beröfvas; och
3:o kunna dessa handlingar, för målets fullföljande, vara alldeles
oundgängliga, och parten, i brist deraf, måste ju blifva urståndsatt utveckla
sin talan, hvars bedömande ofta kan bero på hänvisning till en, af så
väl parter, som Domare, förbisedd omständighet i slika handlingar.
Jag bade önskat, att Utskottet uti denna fråga afgifvit lika Betänkande,
som vid förra Riksdagen, dock med den förändring uti den föreslagna
Författningen, hvad Hof-RäLterne vidkommer, att part må derifrån
återfå sina handlingar genast, efter det Dom eller Utslag fallit, utan afvaktan
på laga kraftvunnen”
Herr Ekholm, Per Sahlström från Stockholms Län och Johannes åndersson
från Calmar Län hafva äfven emot Utskottets betänkande sig- reserverat,
hufvudsakligen på de skäl, Herr Licentiaten Säwe och v. Zweigbergk
anfört.
STOCKHOLM. Tryckt hos j4. G. Helisf, en, 1840.
Lag-Utskoticts Utlåtande , N.o tS.
1
N:o 15.
Arik till Exp. Utsk. den 3t Mars, kl. t e. m.
Utlåtande, i anledning afväekt motion om förändrade föreskrifter,
i afseende på låns erhållande ur Rikets Ständers Banks
och andra publika Cassör.
ett till Högloflige Ridderskapet och Adelil ingifvet samt, enligt dess
denne dag ankomne Protocoll för den 14 af innevarande månad, tili LagUtskottet
remitteradt memorial, har Herr Reutersvärd, P. A., sökt ådagalägga
det olämpliga och ändamålslösa deruti, att, enligt stadgandena för erhållande
af lån i Rikets Ständers Bank och andra publika cassör emot inteckning
i fast egendom, låntagaren bör, bland andra handlingar, förete vederbörande
domstols eller domhafvandes bevis, att låntagaren veterligen icke är
förmyndare eller har om händer barna-arf, uppbörd eller andra medel, sorn
kunna förminska intecknings-säkerheten, och, om han förmyndare eller uppbördsman
varit, att han för sig gjort redo, som blifvit godkänd eller icke
inom behörig tid klandrad; hvaremot motionären föreslagit, att, derest de
såkallade tysta förmons-rätterna icke komma att försvinna, stadgas måtte, det
lån-sökande i Banken och andra publika cassör skall, i stället för ofvannämnde
bevis, prestera intyg aftvå bofaste, välkände och med lån-sökandens ställningar
och förhållanden närmare bekante män, att de bestämdt känna och under
edlig förpligtelse kunna vitsorda, att lån-sökanden icke innehar förmynderskap
m. m.
Som den af Herr Reutersvärd sålunda väckta fråga afser ändring i nu
gällande föreskrifter, angående de vilkor, hvarunder lån ur Bankens fonder
eller andra publika cassör må till enskilde personer lemnäs; men dylika föreskrifters
meddelande icke kan hänföras till sådan allmän lagstiftning, hvarmed
det, jemlikt 33 §. Riksdags-Ordningen, tillkommer Lag-Utskottet att sig
befatta; så föranlåtes Utskottet att ifrågavarande motion lill Högloflige Ridderskapet
och Adeln återlemna; hvilket Utskottet bordt hos samtlige RiksStånden
vördsamt anmäla.
Stockholm den 27 Mars 1840.
Bill till R. St. Prat. 1840, 7 Sami. t A/d- 4 Haft.
l
2
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 16.
N:o 16.
Ank. till Exp. Utsk. den 31 Mars, kl. 1 e. rut
Betänkande3 öfver väckt motion om upphäfvande af lagens stadgande
n, angående qvalificerade dödsstraff'.
Till Lag-Ulskottets handläggning har Hedervärda Bonde-Ståndet remitterat
en af Anders Jonsson från Tuna i Östergöthland väckt samt af RiksdagsFullmägtige
från samma Län, Anders Jonsson i Okna och Nils Gustaf,
Nilsson understödd motion, hvaruti hemställes, alt q valifi ca tion af dödsstraff,
nemligen högra handens afhuggande och den döda kroppens utsättande på
stegel eller förbränning, måtte afskaffas, såsom utgörande en lemning från
äldre barbariska tider, hvilken det vöre olämpligt och ändamålslöst att bibehålla.
Utskottet delar den af motionären yttrade mening och anser, att dödsstraffet,
hvars tillåtlighet man till och med ifrågasatt, icke bör ökas med föregående
kroppsligt lidande, hvarigenom allenast utöfvas en grymhet, stridande
emot närvarande tids mildrade seder. Att, efter dödsstraffets verkställande,
vidare fortsätta bestraffningen emot den döda kroppen, kan, efter Utskottets
tanka, ej eller fullt försvaras; ty om det, å ena sidan, medgifves, att
kroppens förbränning eller styckning och utställande till åskådning medföra
varnande intryck på allmänhetens sinnen, så kan, å den andra, ej nekas, att
ju deruti ligger något, som för menniskans ädlare känslor är i hög grad sårande.
Qvalificationer af dödsstraff hafva ock blifvit från förslaget till ny
Criminal-Lag uteslutne, och Utskottet tror sig veta, att, i anseende till mellankommen
benådning, verkställighet af dylika qvalificationer, sedan flere år
tillbaka, sällan eller aldrig egt rum, hvarför deras qvarstående i Lagen icke
synes vara lämpligt. Utskottet tillstyrker alltså
utfärdandet af en författning, alt den i lagen utsatte skärpning af
dödsstraff, medelst högra handens afhuggande, samt den döda
kroppens styckning och utsättande på stegel eiler förbränning,, afskaffas.
Stockholm den 27 Mars 1840.
Reservationer,
l:o Af Herr Gunther, C. E.: ”1 en tidpunkt, då man har ett helt nytt Lagverk
redan utarbetadt, och nationen med otålighet synes afbida resultaten deraf,
har jag trott, att Rikets Ständer borde, i fråga örn partiella förändringar af det
gamla Lagverket, inskränka sig till sådane, som finnas af ett allmänneligen erkändt
Lag- Utskottets Betänkande 1Y.-0 16
3
Lehöf påkallade och kunna sättas i verket, utan att alltför mycket sönderbryta ett
redan nog ledvridet lagsystem. I synnerhet torde denna sats vara förtjent
af någon uppmärksamhet i afseende på Brottmåls-lagen, der hvarje stadgande
har sådant sammanhang med de öfrige, att hvar och en isolerad förändring
af något större omfång nödvändigt mäste inverka på hela straffsystemet, och
lätt förrycker likstämmigheten emellan dess serskildte delar.
Det af Lag-Utskottet nu tillstyrkte förslag, att med ett penndrag borttaga
all qvalification i dödsstraff, utan ens något försök att bringa straffsystemet
i öfrigt till öfverensstämmelse med den föreslagne förändringen, synes
mig innebära ett dylikt, här ofvan anmärkt, nog våldsamt sönderbrytande af
vår nu gällande strafflag, utan att kunna af något verkligt behof rättfärdigas.
1734 års Missgernings-Balk, hvilande ensamt på afskräcknings-theorien, och i
dennes tillämpning utgående från den stränga vedergällnings-rätt, sorn, snart
sagdt, städse kräfver lif för lif, måste bland sina straffarter upptaga qvalificationer
i dödsstraffet. Det fordrades, liksom det fordras ännu, att lagen
såsom större brottsling stämplar den uppsåtlige och lurande mördaren, än
den, som under bettan af ett marknadsgräl gifver ett till sin verkan icke nog
beräknadt, genast ångradt, dråpslag. Då man för den sistnämnde stadgade
lifvets förlust, återstod ej annan utväg, för att utmärka lagens högre ogillande
af den förres gröfre brottslighet, och för att ega ett deremot svarande strängare
straffhot, än att utfinna något, efter tidens opinion och seder lämpadt,
sätt att qvalificera sjelfva det yttersta straffet. Men om man nu borttager
detta senare stadgande, under det man lemnar det förra orubbadt, tillin te tgöres
den i hvarje brottmåls lagstiftning så ytterst vigtiga skilnaden emellan
mord och dråp i bråd skilnadj och hela systemet ryckes ur sitt sammanhang.
Flera andra exempel på ett orimligt missförhållande mellan brott och
straff', såsom oundgänglig följd af den föreslagna förändringen, skulle kunna
tilläggas; det redan anförda torde likväl göra tillfyllest, för att ådagalägga,
att, om man ej är likgiltig för all conseqvens i lagstiftning, om man ej vill,
att en uppenbar oreda och principlöshet i straffbestämmelserna skola hos folket
bringa oreda i begreppen 0111 olika brott, och menligt inverka på moraliteten,
måste man, så länge nu gällande lags categorier för lifssaker qvarstå
oförändrade, jemväl i lagen bibehålla de qvalificerade dödsstraffen, såsom ett
nödigt uttryck af lagens åsigt om brottens olikhet.
Någon för senare tiders mildare seder motbjudande verkan af dessa qvalilicerade
dödsstraffs verkställande är dock ingalunda att befara, och följaktligen
förefinnes ej eller något behof att, annorledes än i sammanhang med
den stundande revisionen af hela strafflagen, besluta ifrågavarande förändring,
4
Lag-Utskottet) Betänkande, N.o 16.
enär kändt är, att Kongl. Maj:t, hvars pröfning alla lifssaker underställas, redan
under en längre följd af år, alltid förordnat, att, vid verkställighet af dödsstraff,
de omständigheter, som innefatta qvalificalion deraf, icke må ega rum.
Samma Kongl. Prerogativ lemnar dock derjemte tillfället öppet, att i mindre
svåra fall, hvarå lifsstraff finnes stadgadt, likaledes få strängheten i lagens
bokstaf mildrad, och detta tillfälle iagttages också, efter hvad bekant är,
merendels, det vill säga, i alla de fall, der icke serdeles aggraverande omständigheter
tala emot mildringen. Härigenom bibehålies således den nödvändiga
conseqvencen emellan lagens stadganden å ena sidan och deras tilllämpning
i verkställigheten å den andra, på ett sätt, som synes utan olägenhet
kunna och jemväl höra fortfara, intilldess allmänna tänkesättet, på denna,
efter min tanke, rätta vägen behörigen förberedt, hinner att förena sig
om antagande af ett nytt mildare straffsystem i sin helhet, för hvilket mål
jag lika lifligt, som Utskottets öfrige Ledamöter, nitälskar.
På nu anförda skäl, tillstyrker jag, för min del, att ifrågavarande motion,
lika med dem, som vid sista Riksdag i samma ämne väcktes, måtte lemnäs
utan afseende.”
2:o Jf Herr Lagergren, P. J.: ”Uti Utskottets ofvan intagne tillstyr
kan
jag ej instämma.
Jag delar visserligen pluralitetens tanka, att dödsstraffet icke hör ökas
med föregående kroppsligt lidande, och att den döda kroppens stympande är
lika vidrigt för känslan, som ändamål slöst. I verkligheten äro också dessa
skärpningar af dödsstraffet nästan försvunna, då det är allmänt kändt, att
sedan flera år tillbaka Kongl. Majit af Nåd förskonat alla till qvalificeradt
dödsstraff dömde missgerningsman från handstympning saint kroppens steglande
eller förbiänuing; men i fråga om vår nu gällande lags ändrande till
likstämmighet med motionen möta hinder, som nästan skulle kunna kallas
teckniska.
Missgernings-Balken stadgar qvalificationer af dödsstraffet, endast för de
grofsta brott. De många förbrytelser, som i denna lag beläggas med dödsstraff,
hafva till och med föranledt lagstiftaren till antagande af olika gradationer
i dödsstraffets skärpning för de svåraste lifssakerne. För att på ett conseqvent
sätt och utan att störa de allmänna förhållandena emellan brott och
straff, eller äfventyra förvirring af begreppen om gerningars olika straffbarhet,
kunna rätteligen åstadkomma mildring i de straff, hvarmed Lagen hotar
för de svåraste arlerne af brott, skulle man uppgöra en ny tariff för straffen,
deruti lifvets mistning blefve det svåraste, men andra brott, på hvilka
La$~Utskoitcts Betänkande, N.o 17.
lagen nu sätter dödsstraff, såsom dråp, vissa arter af svårare misshandel å
person, delaktighet eller medvetenhet uti gröfre missgerningar m. m. blefvo
med andra straff belagde.
Till en sådan fullständig omarbetning af nu gällande Lagstraff-system,
lemnar den ifrågavarande motionen hvarken anledning eller behörighet, äfven
0111 andra omständigheter det medgåfve. Jäg tillägger några ord om svårigheten
att i Missgernings-Balken såsom en allmän sats inpassa det i motionen
gjorda förslag.
Det svåraste qvalilicerade dödssraff är t. ex. stadgadt på föräldramord;
qvalification af dödsstraff eger äfven runi för mord i allmänhet, för mordbrand,
då folk brinner inne eller varder dödadt, för uppsåtlig förgöring genom
förgift, m. 11. brott. Enligt motionen skulle för dessa missgerningar hädanefter
enkelt dödsstraff ådömas. Yår lag bibehåller likväl ännu dödsstraff
å dräp i bråd skillnad, å uppsåtlig eldskada å annor mans gård, utan att menniskolif
spilles, å blotta liilredelsen af förgift att någon dermed förgöra etc.
Sannt är, att nu för tiden verkställighet af dödsdom i dessa senare mål vanligen
icke kommer i fråga; men både i subjectivt och objectivt hänseende är
skillnaden emellan de här uppräknade brotten så stor, att lagen icke kan å
desamma sätta enahanda straff', emedan lagen ej får förutsätta benådning, såsom
vilkor för rättmätigheten i dess verkningar.
Jag linner mig derföre nödsakad att, för min del, vördsamligen afstyrka
bifall till motionen.”
3:o Af Herr Professorn m. m. Doctor Bexell: ”På de skäl sista Riksdags
Lag-Utskott, i dess betänkande JN:o 131, afstyrkte ''att qvalification vid
dödsstraff för närvarande må afskaff as/’ reserverar jag mig emot det lill
Rikets II öglotl. Ständer nu allemnade tillstyrkandet och förenar mig för öfrigt
i Herr Lagergrens reservation.”
Nio 17.
Ankom till Exp. Utsk. den 3i Mars kl. t e. m.
Betänkande, öfver väckt motion om ändring i 2 Cap. i3 ,§*. Kyrkolagen.
Yälloflige Borgare-Ståndet har till Lag-Utskottet remitterat ett memorial
af Herr M Bagge, sorn föreslår, att stadgandet i 2 Cap. 13 §. Kyrko-Lagen
2
6
Lag-Utskottets Be tankande, N-o 17.
derom, att i Städerne Rådstufvu-Rätts-predikan skall hållas i hufvudkyrkan
yid årets början, och att Gudstjenst hör ske i början af Hof-Rätternes sessioner,
måtte upphäfvas, på den grund, dels att dessa domstolar, lika som
Konungens Högsta Domstol, äro permanente, och någon dylik föreskrift i afseende
på sistnämnde domstol ej finnes, dels ock att nämnde predikningar
sällan bevistas af andra personer, än domstolarnes ledamöter.
Det är ett vedertaget och, i vissa fall, genom lag föreskrifvet bruk att,
förr än förrättningar af allmän och större vigt börjas, genom Gudstjensts hållande
åkalla den Högstes bistånd; och då de i Kyrkolagen påbjudna rättegångspredikningar
medföra en nyttig väckelse för ej mindre domare än parter,
samt något giltigt skäl till deras upphörande för Rådstufvu- och Hof-Rätter,
efter Utskottets tanka, ej kan liemtas från de af motionären anförde omständigheter,
anser Utskottet sig ega all anledning tillstyrka,
att Herr Bagges ifrågavarande motion måtte lemnäs utan afseende.
Slockholm den 27 Mars 1840.
STOCK H O L M, eckstf.inska boktryckeriet 1840.
Lag-Utskottets Betänkande , N.O iS.
N:o 18.
i
Ank. till Exp. Etsk. den 2 April kl. 1 e. m.
Betänkande öfver väckt motion , angående grunderna för Frälseräntans
utgörande.
Riksdags-fullmägtigen F. von Zweigbergk från Skaraborgs Län liar, uti ett till
Hedervärda Bonde-Ståndet ingifvet och derefter till Lag-Utskottet remitterad t
memorial, anfört: att, genom Kongl. Förordningen den 27 Februari 1789,
Blifvit, i afseende på skatte-, frälse- och frälse-skatte-hemman, stadgadt,
att, om räntan vore kommen från Kronan i frälsemanna-hand, genom köp
^.ller annat laga fång, om räntans utgörande till frälseman skulle vara lag
samma, som om krono-skatte-hemman blifvit faststäldt; hvaremot, om fräiseskatle-egenskapen
så tillkommit, att ofrälse man, genom köp eller annan afhandling,
förvärfvat sig egande-rätten af frälse-hemmanet med eller utan beting
om räntans innehafvande eller utgörande till serskildt belopp, dermed i
everdliga tider borde förhållas, enligt de emellan contrahenterne slutne aftal
och afhandlingar, hvilka, efter ordalydelsen, utan någon rubbning elier förtydning,
skulle blifva beståndande; att, i följd häraf, frälse-räntan, då den
blifvit utsatt i daler silfvermynt, ovilkorligen borde utgå efter det värde, silfret
hade å den tid, afhandlingen gjordes; men att sig visat, det domstolarne
i mål angående det belopp i banco-sedlar, hvarmed sådan frälse-ränta borde
utgöras, icke i öfverensstämmelse nied nämnde grunder förfarit. Till förekommande
af den osäkerhet och förlust, som härigenom för frälse-ränte-egare
förmentes uppstå, och under åberopande deraf, att, enligt vid motionen fogad
t, från Rikets Ständers Bank utfärdadt betyg, Kongl. Förordningen den
27 November 1776 upphäfvit den förut gällande beräkningsgrund af 3 daler
silfvermynt på 1 Riksdaler specie samt stadgat, att 6 daler silfvermynt, eller
48 skiliingar i bancosedlar, motsvarade 1 Riksdaler specie, och att lagen
angående mynt-bestämningen den 1 Mars 1830 innehölle, att 128 skiliingar
i bancosedlar gälde lika med 1 Riksdaler specie, har motionären föreslagit
utfärdandet af en författning, som skulle innehålla: att frälse-ränta, då den
är bestämd att utgå i daler silf vermynt, bör först förvandlas i Riksdaler
specie, med beräkning af 3 daler på Riksdalern, derest afhandlingen
om räntan skett före , men af 6 daler på Riksdalern, om afhandlingen
tillkommit efter denna tid, samt derefter, i beg°c fallen, afränteBih.
till R. St. Prot. 7 Sami. 1 A/d. 5 Haft. 1
2
Lag-Utskottets Utlåtande, JY.-o ig.
gifvare utgöras med 128 skillingar i banco-sedlar på hvarje Riksdaler specie
j enligt föreskriften i i83o års mynt bestämningslag.
Utskottet liar funnit, att denna motion angår rätts-förhållanden, hvilka
grunda sig på träffade aftal emellan egare af frälse-hemman, på ena, och
frälse-ränte-innehafvare, på andra sidan, samt böra, då tvister i anledning
deraf uppstå, efter aftalens beskaffenhet och redan i ämnet meddelade stadganden,
bedömas; hvarföre Utskottet vördsamt hemställer,
att ifrågavarande motion må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 27 Mars 1840.
Riksdags-fullmägtige Fr. v. Zweigbergk från Skaraborgs samt Pehr
Sahlström och J. A. Zetterberg från Stockholms Län hafva emot detta
Betänkande sig reserverat, under åberopande af hvad motionen innehåller.
N:o 19.
Ant. till Exp Utsk. den 2 April kl. 1 e. ni.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i Tull-författningarne.
Högloflige Ridderskapet och Adeln har, enligt dess den 28 innevarande
månad ankomne protocoll för den 20 dennes, till Lag-Utskottet remitterat
ett af Herr Munck af Rosenschöld, Nils Rudolf, afgifvet memorial, så lydande:
”Då det stadgande i våra tull-lagar, som medgifver så kallad husvisitation,
är i bokstaflig strid mot 16 §. i vår nuvarande Regeringsform, vågar
jag fästa Rikets Ständers uppmärksamhet på att hos Kongl. Maj:t anhålla 0111
”detsammas upphäfva nde.”
Som denna motion afser ändring i Kongl. Förordningen den 12 December
1835, till förekommande af oloflig införsel eller utförsel af varor, så vidt
undersökning i enskilde hus deruti är medgifven, men det, emot föreskriften
i 31 §. Riksdags-Ordningen, jemförd med 59 och 60 §§. Regeringsformen,
icke tillkommer Lag-Utskottet att med frågor af dylik beskaffenhet sig befatta;
så föranlåtes Utskottet att ifrågavarande motion till Högloflige Ridderskapet
och Adeln återlemna; hvilket Utskottet, jemlikt 44 §. 3 mom. Riksdags-Ordningen,
bordt för samtlige Riks-Stånden vördsamt anmäla.
Stockholm den 31 Mars 1840.
Lag-Utskottes Utlåtande, N.o 20, 21.
5
N:o 20.
Ank. till Exp. Utsk. den 2 April kl. 1 e. m.
Utlåtande3 i anledning af väckt motion om ändring i sättet för
Lands- och Stads-Fiscalers till- och af sättande.
Till Lag-Utskottets behandling har Högloflige Ridderskapet och Adeln,
jemlikt dess den 28 i denna månad ankomne protocoll för den 20 dennes,
remitterat en af Herr von Hartmansdorff', August3 väckt motion, hvaruti,
på anförde skäl, föreslås, att Lands- och Stads-Fiscalers till- och afsättande,
som hitintills skett af Justitias-Canzleren, måtte hädanefter tillhöra Landshöfdingen
inom hvarje Län; men då frågan derom icke kan hänföras till
något af de ämnen, som i 33 §. Riksdags-Ordningen omförmälas och till
Lag-Utskottets befattning höra, finner Utskottet sig icke höra densamma
handlägga; och varder motionen, i följd häraf, till Högloflige Ridderskapet
och Adeln återlemnad, hvilket, enligt 44 §. Riksdags-Ordningen, för samtlige
Riks-Stånden vördsamt tillkännagifves.
Stockholm den 31 Mars 1840.
N:o 21.
Ank. till Exp. Utsk. den 2 April kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om utfärdande af ny
Con suls- stadga.
Jemlikt ett den 28 i denna månad ankommet utdrag af Höglofl. Ridderskapels
och Adelns Protocoll för den 20 dennes, har till Lag-Utskottet blifvit
remitterad en motion af Herr von Stahl, Emil, som hemställt, att en ny och
fullständig Consuls-lag mätte utfärdas, samt att den Auctoritet eller Comité',
som linge sig utarbetandet deraf uiagdt, skulle, om så nödigt profvades, ega att
kalla till biträde en eller två ConSuler, och en eller två handlande och skeppsredare;
men då frågan om Consulers tjenste-åligganden, hvilka äro bestämda i Kongl.
Maj:ts förnyade Nådiga Consuls-stadga af elen 9 Mars 1830, alltid varit, såsom
ett ekonomiskt ärende, i administrativ väg af Kongl. Maj:t behandlad;
4 Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 22.
anser Lag-Utskottet sig icke tillhöra att dermed taga befattning; i följd hvaraf
den remitterade motionen till Höglofl. Ridderskapet och Adeln återlemnas;
hvilket Utskottet, enligt 44- §. Riksdags-Ordningen, får hos samtlige RiksStånden
vördsamt anmäla.
Slockholm den 31 Mars 1840.
N:o 22.
Ank. till Exp. Utsk. den 2 April kl. 1 e. m.
Betänkandej i anledning af väckt motions om tillägg till 17 Cap.
32 $• Piättegångs-Ballzen, sådan den lyder i Kongl. Förordningen
den 20 Januari 177g.
Ilos Högvördiga Preste-Ståndet har Herr Prosten Sandberg andragit, att
det, genom Kongl. Förordningen den 20 Januari 1779, till 17 Cap. 32 §.
Rättegångs-Balken gjorda tillägg, angående tiden, inom hvilken åtal för vissa
brott bör anställas, blifvit af flere domstolar sålunda tolkadt, att målsegande,
efter två års förlopp från det brottet tima t, icke egde söka skadestånd, hvartill
han eljest kunnat vara berättigad, samt att häraf ytterligare dragits den
slutsats, att det understöd, fader, enligt 8 Cap. 7 §. Ärfda-Balken, vore skyldig
lemna sitt oäkta barn, ej kunde af barnet, dess moder eller målsman
nlkräfvas, derest det lyckats fadren att, genom förespeglingar om äktenskap,
obevisliga löften örn understöd, hot eller andra medel, under två år efter det
af landet ansåges hafva skett, verka uppskof med angifvelse och åtal för förbrytelsen;
men då brottslingen ej borde befrias från skyldigheten att godtgöra
den skada, hans fel åstadkommit, äfven om Staten efterskänkte sin straffrätt,
samt ett barn ej borde lida för modrens underlåtenhet eller hennes obekantskap
med domstolarnes sätt att tolka lagens föreskrifter, hemställde
motionären, att, i likhet med hvad Lag-Comileens förslag till Straffbalk
innchölle, förklaras måtte, ”att målsegande i allmänhet är obetaget söka skadestånd,
och att qvinna eiler oägta barns målsmän ega utkräfva uppfostrings”hjelp,
intill dess 10 år förflutit från den dag, brottet eller lägersmålet skett.”
Lag-Utskottet, till hvars behandling denna motion blifvit öfverlemnad,
får vördsamt anföra, att Utskottet, lika med motionären, anser rättigheten
att utsöka skadestånd, som liärflyter från brott, vara en af straffs tillämpning
obero
-
Lag-Utikoltets Betänkandej N.-o 23.
5
oberoende fordran, och följagtligen böra, inom den för fordringars utkräfvande
i allmänhet föreskrifna tid, stå måls-eganden öppen, ändå att straffet, för
någon af de i 17 Gap. 32 §. Rättegångs-Balken, sådan den lyder i Kongl.
Förordningen den 20 Januari 1779, omförmälde orsaker, förfaller; och ehuru,
efter Utskottets tanka, domaren icke är af någon gällande föreskrift hindrad
att handla i öfverensstämmelse med nu yttrade åsigter; likväl och då sig visat,
att domstolarne, uti mål af ifrågavarande beskaffenhet, på olika sätt förfarit,
finnér Utskottet sig böra, lill beredande af enhet i lagskipningen, sålunda
understödja motionärens förslag, att Utskottet tillstyrker, det berörde
§. ina erhålla följande, med 10 §. i 8 Cap. af ofvannämnda förslag till Straff15alk
öfverensstämmande, tillägg:
Genom hvad sålunda blifvit stadgadt, vare måls-egande dock ej
betaget att söka det skadeståndj hvartill han eljest kan vara berättigad.
Stockholm den 31 Mars 1840.
N:ö 23.
Ank. till Exp. TJtsk. den 2 April kl. 1 c. m.
Betänkande öfver väckt motion om ändring i 8 Cap. y S- Ärfda-Balken.
Hedervärda B mdeslåndet har till Lag-Utskottet remitterat ett memorial
af Riksdags-fullmägtigen David Andersson från Halland, som, under förklarande,
att stadgandet i 8 Cap. 7 §. Ärfda-Balken om oägta harns uteslutande
från arfsrätt efter andre, än egne barn och bröslarfvingar, vore orättvist,
enär barnen derigenom straffades för föräldrarnes fel, föreslagit den ändring
i nämnde lagrum, att barUj som aflas i lönskaläge eller i hordom
eller i förbjudna leder må berättigas taga arf efter deras mödrar.
Utskottet har förehafl detta förslag lill granskning och får sitt utlåtande
deröfver nu afgifva.
Enär äktenskapet utgör en bland grundvalarne för Staters styrka och
bestånd, måste det vara af högsta vigt, alt detsamma gynnas, under det hvarje
annan, utan iagttagande af löreskrifna former, ingången förening, äfven i
sina följder, mötes af lagens ogillande. Derifrån härleder sig ock den af
2
►
6 Lag-Utskottets Betänkandej N;0 23.
motionären klandrade lag-bestämmelse, som alltså hvilar på den grundsats,
att laglig arfsrätt uppkommer endast genom laglig förening emellan man och
qvinna. Den betydliga afvikelse, som ifrån omförmälda, i allmänna tänkesättet
djupt fästade grundsats komme att ega rum, derest motionärens förslag
om rättighet för oäkta barn till arf efter moder anloges, skulle otvifvelagtigt
verka till minskad agtning för äktenskapet och såmedelst för samhället medföra
skadliga följder, både i moraliskt och religieust hänseende; äfvensom deraf
ofta skulle föranledas tvister angående oäkta barns härkomst, i händelse
den ej blifvit af föräldrarne godvilligt uppenbarad. För öfrigt anser Utskottet,
alt lagstiftaren tillbörligen sörjt för sådana barns naturliga rätt, då det
blifvit förordna dt, att de skola af fader och moder njuta nödtorftig föda och
uppfostran, tilldess de sig sjelfva nära kunna.
Utskottet, som inhemtat, att Lag-Comiteens förslag till allmän Civillag
icke upptager vidsträcktare, arfsrätt för oäkta barn, än den redan medgifna,
tillstyrker, på de bär ofvan anförde skäl,
att ifrågavarande motion ej må till ändring af nu gällande stadganden
om oäkta barns arfsrätt föranleda.
Stockholm den 31 Mars 1840.
STOCKHOLM , ECKSTEINSKA BOKTRYCKERIET, 1840.
Lag-Utskottets Betänkande, Nio st/f, 25.
I
N:o 24.
Ank. till Exp. Utsk. den 6 April, kl. 11 f. ra,
B et anie ande öfver vackt motion, om ändring i 7 Cap.
1 §. Jorda-Ballcen.
Jemlikt erhållen remiss från Yällofl. Borgare-Ståndet, åligger det
Lag-Utskottet alt meddela utlåtande, i anledning af Herr M. Bagges väckta
motion, aLt föreskriften i 7 Cap. x §. Jorda-Balken, om skyldighet för
köpare af hus och tomt i staden, att deraf göra hembud åt viderboenden
och nabon, förrän uppbud derå tages, måtte uppbäfvas, helst någon ti 11-  lämpning af denna föreskrift numera i allmänhet ej skall ega rum.
Då, för befrämjande af det ändamål, som Lagstiftaren med den viderboende
och nabo tillerkända rättighet till lösen af såld egendom i stad
åsyftat, eller att, genom styckade eller närbelägne egendomars förening i
en egares hand, bereda sjelfständighet och befrielse från menliga serviluter
inom sa m-ego eller grannelag, nödigt är, att viderboende och nabo,
när tillfälle till sådan lösen sig yppar, icke derom sakna kännedom; anser
Utskottet sig icke böra ifrågavarande förslag om upphörande af köpares
hembudsskyldighet understödja; hvadan Utskottet vördsamt hemställer,
att Herr Bagges ofvanberörde motion icke mätte af Rikets
Ständer bifallas.
Stockholm den 3x Mars 1840.
Herr Halling, som icke deltagit i pröfningen af omförmälde fråga,
har emot Utskottets beslut sig reserverat.
N:o 25.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om upphörande
af Spö- och Bis-straff för vissa brott, m. m.
Sedan vid sistförflutne Riksdag Rikets Ständer, uti underdånig
Skrifvelse den 27 October i834, hos Kongl. Maj:t anhållit örn utfärdande
Bih. till R. St. Prot. 1840, 7 Sami. 1 Afd. 6 Haft.
2
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 2 5.
af en Författning, hvarigenom skulle stadgas, att, om , efter Lag och serskille
Författningar, böter voro ådömde, sorn, vid bristande tillgång hos
den sak fä lide, borde till spö- eller ris-straff, eller fängelse vid valten och
bröd förvandlas, de skulle, i alla andra händelser, än den, då ansvar såsom
för andra resan stöld egde rum, lill fängelse vid vatten och bröd förvandlas,
efter de grunder, 5 Cap. 4 §• Straff-Balken innehölle, nian att
dock derigenom någon ändring vore gjord i hvad uti 1 1 pune te» af Kongl,
Förklaringen deu 20 Mars 1807 stadgades, angående uträkning och förvandling
af olika bestraffningar till ett slags straff; samt Kongl. Majit, enligt
Dess Nådiga Svar på Rikssalen den 21 Mars 1835, vä! ansett ett stadgande
om inskränkning i spö- och ris-straffens användande, af mensklighet
och upplysning högt påkaliadt, men dock förklarat, alt Rikets Ständers
förslag icke kunde af Kongl. Majrt i Nåder antagas, dels emedan det deruti
gjorda undantag, i afseende på straffet för andra resan stöld, störde
den öfverensstämmelse, som borde finnas emellan Lagens serskilda bud, dels
derföre, att förslaget blifvit så uppstäldt, att det kunde föranleda tillden
misstydning, att, äfven i tjufnadsmål, kropps-plikten. skulle bestämmas efter
böternas belopp, i stälLet för ljufnadens värde; så har, enligt samtlige
Riks-Ståndens till Lag-Utskottet aflåtne Remisser, frågan örn spö- och risstraffens
upphörande lör vissa brott nu åter blifvit väckt, nemligen:
1:0 Af Rikets Ständers Justitia-Ombudsman som, uti dess sisla Embets-berätlelse,
med fästadt afseende på de här ofvan anmärkte omständigheter,
hvilka hindrat antagandet af det vid förra Riksdagen afgifna Författningsförslag,
hemställt, att detta förslag å nyo måtte tagas i öfvervägande,
under följande, lill innehåll och uppställning,något förändrade, lydelse
:
”Ä10 efler Lag eller serskilda Författningar böter ådömda, i stället för
”hvilka, vid bristande tillgång hos den sak fällde, kroppsplikt, enligt 5 Gap.
”Straff-Balken, stadgas bör, då må icke spö- eller ris-straff ådömas, utan
”skall i sådana fall kroppsplikten alltid utsättas lill fängelse vid vatten
”och bröd, efter de grunder, 4 §• nyss åberopade Capitel innehåller; dock
”är härigenom icke någon ändring gjord i hvad 1 1 punkten af Kongl. Förordningen
den 23 Mars 1807 föieskrifver , angående uträkning, och förhandling
af olika bestraffningar tili ett slags straff;”
2:0 Hos Höglojl. Ridderskapet och Adeln, af Herr Hjerta Larss
som t afgifven motion, yrkat „ att Lag-Utskottet måtte anmodas att i be
-
Lag-ZItskoitets Betänkande, N:o 25.
5
rörde ämne inkomma med enahanda förslag, som innefallas i ofvannämn
de
underdåniga skrifvelse;
3:o Inom Högvördiga Preste Ståndet, af Herr Prosten Säve, som
föreslagit, att för första resan stöld måtte ådömas icke spö- eller risstraff,
utan fängelse, så vida stölden vore enkel, samt fängelse vid vatten och
bröd, då brottet vore qvalificeradt;
tj:o Uti TVällofl. Borgare-Ståndet, hvarest Herr A. Örström anfört, att
spö- och ris-straffen helt och hållet borde försvinna, samt andra, mera
menskliga och ändamålsenliga, bestraffningar sättas i stället; och
5:o Hos Hedervärda Bonde-Ståndet af:
«) Per Mårtensson från Jönköpings Län, som framställt angelägenheten
af spö-straffens upphörande och ersättande med fängelse i mörkt rum;
b) Eric Marmén från Upsala Län, som varit af lika tanka med Per
Mårtensson, i fråga om ansvaret för första resan stöld, samt
c) Håkan Nilsson frän Skåne, hvilken likaledes biträdt förslaget om
spöstraffets afskaffande för första resan stöld, dock med förbehåll, att det
straff, som sattes i stället, blefve fullt motsvarande, eller till och med
■strängare än spöstraffet.
De enskilde motionäremes framställningar hafva föranledt yttranden,
dels inom Högloft. Ridderskapet och Adeln af Herr Grefve Löwenhielm ,
som endast för första graden af åtskilliga förbrytelser, ansett spö- och
ris-straffens borttagande lämpligt, samt af Herr Friherre Åkerhjelm t G. F.
hvilken icke allenast biträdt Herr Hjertås förslag, utan äfven yrkat, att
Utskottet måtte deråt gifva sådan utsträckning, alt straff-förvandlingar till
fängelse vid vatten och bröd kunde ega rum för de fleste brott; dels ock uti Hedervärda
Bonde-Ståndet, der åtskillige ledamöter, såsom Hans Jansson från
Elfsborgs Län, Sven Heurlin från Kronobergs Län, Hans Persson från
Gefleborgs Län, m. fl., talat för antagande af de mildare straffbestämmelserne;
hvaremot Nils Persson från Örebro Län, Petter Persson från Slätthult
i Jönköpings Län, Per Jönsson från Christianstads Län, m. fl., uti
skriftliga och muntliga anföranden, yrkat spö- och ris-straffens bibehållande;
Och anser Utskottet sig böra i ett sammanhang redogöra för skälen,
hvarpå de stridiga åsiglerna sig grunda.
Å ena sidan är nemligen andraget, hurusom det tillhörde lagstiftande
magten alt vidtaga åtgärder, ledande lill minskning i de ökade broG
4
Lag-Utskottets Betänkande, N:o i5.
ten, helst beskaffenheten af ett samhälles broltmåls-lagar och straff inverkade
i betydlig nion på sedlighetens tillstånd. Uti nu gällande Lag funnos
bestraffningar utsatte, sora så helt och hållet motverkade straffets egentliga
ändamål, elen felandes förbättring och återgång till samhället, att de
i stället försatte brottslingen i det fiendtliga förhållande till Staten och
dess Lagar, att, i de fleste fall, återvändandet från brottslighetens bana blefve
omöjligt, eller åtminstone ytterst försvåradt; Och till desse straffarter
Yoro att hänföra de från en äldre barbarisk lagstiftning qvarstående spöoch
ris-straffen, som både till sin beskaffenhet och genom den offentlighet,
sora vid deras verkställighet egde ruin, voro i högsta grad vanärande.
Fördelen af en mildare brottmåls-lagstiftning ansåges dessutom vitsordad
af den år 1812 skedde ändring i Krigs-artiklarne, genom afskaffandet af gatulopp
och inskränkningen i begagnandet af spöstraff, hvilket visat ett verksamt
och välgörande inflytande på sedligheten och sinnesstämningen hos
den medborgare-class, som lydde under Krigslagarne.
Till stöd för den motsatta åsigten , är åter hufvudsakligen anfördt,
att spö- och ris-straffen, framför andra straffarter, hade egenskapen alt afskräcka
från brott och borde derföre bibehållas, eller åtminstone icke helt
och hållet afskaffas, i en tid, då brotten både till antal och grofhet ökades.
Dessutom får Utskottet anmäla, att dels Herr Prosten Säwe., Herr
Örström, Per Mårtensson och Eric Marinen, uti deras motioner jemväl
yrkat den uppenbara kyrkopliktens afskaffande helt och hållet, eller för vissa
brott, dels Per Mårtensson gjort hemställan om nyttan af fångars förfarande
i Härads-häklen, under det de afbida ransakning vid Härads-Rätt,
och om deras användande till arbete under fängelsetiden, dels ock Marme'n
ansett straffen för itererad stöld böra skärpas; men att Utskottet i
dessa delar kommer att meddela serskilde yttranden, i sammanhang med
pröfningen af andra i samma ämnen väckta motioner.
I afseende på frågan, angående det liufvudsakliga ändamålet med
straff, och hvilka grunder, som vid straffarters bestämmande böra förnämligast
följas, hafva, i senare tider, skiljaktiga meningar uppstått derom,
huruvida Lagstiftaren företrädesvis borde söka, antingen, genom botet af
stränga straff, afskräcka från brott, eller, medelst stadganden om brottslingens
mildare behandling, verka till hans förbättring. Ulan att behöfva
ingå i en vidlyftig undersökning härom, helst ämnet redan blifvit i offentli
-
Lag-Utskottets Betänkande, A7:o 25.
5
ga skrifter afhandladt och icke bör vara någon obekant, tror Utskottet det
kunna antagas, att en straff-lag, för att vara ändamålsenlig, bör innehålla
sådane straffbestämmelser, sorn äro lämpade efter den bildningsgrad , hvarpå
samhället sig befinner, samt, jemte det de afskräcka från brott, lemna
den felande tillfälle till förbättring och återförening med samhället. Att
vår nu gällande Lag icke tillfredsställer dessa fordringar, torde, hvad de
ifrågavarande kroppsstraff^ beträffar, af en hvar medgifvas; ty betraktar
man nämnde straffs nesliga beskaffenhet och offentligheten af deras verkställande,
så finnér man från dem oski!jäktige en grymhet oell ett nedsättande
af menniskovärdet, som äro i hög grad stridande emot härvarande tids
bildning i seder och tänkesätt, samt måste hos den straffade verka en lill
fortsättning på brottets bana eggande förhärdelse och göra hans försoning
med samhället nästan omöjlig. Desse straff äro således, efter Utskottets
tanka, högst olämpliga, och Utskottet skulle ej tveka, att helt och hållet
tillstyrka deras upphörande; men sådant skulle, på sätt Justitias-Ombudsmannen
anmärkt, ej kunna ske utan omarbetning af hela straff-systemet,
enär spö- och ris-straffen utgöra en hufvudsaklig beståndsdel af de stadgade
straff-arterne, hvilkens försvinnande ofelbart skulle slöra sammanhanget
i Lagen, ej sällan upphäfva det en gång bestämda förhållandet emellan brott
och straff, samt åstadkomma en lucka i sjelfva strafflagen. Af sådan anledning
kan Utskottet ej eller biträda deras mening, sorn åsyftat totalt afskaffande af
spö- och ris-straffen, hvilket ej torde kunna för sig gå, förr än förslaget
till ny Criminal-Lag, derifrån desse straff-arter äro uteslutne, kan komma
under pröfning; hvaremot Utskottet, jemte uttryckande af den åsigt, att
en önskvärd minskning i den vanära, som spö- och ris-straffens undergående
i allmänhetens åsyn medför, kunde, genom lämpliga föreskrifter om
en mera enskild verkställighet, till vägabringas, anser hinder icke möta
för bifall till Juslitiae-Ombudsmannens gjorda hemställan örn upphäfvande
al desse kropps-straft för sådane brott, hvilka kunna försonas med penningar
och — endast i brist deraf ådraga kroppsplikt, — en förändring, destomera
af mensklighet påkallad, som, enligt hvad Justiliae-Ombudsmannen
jemväl anfört, böternas förvandling alltid medför en olikhet i bestraffningen
för den förmögne och den fattige, hvilken senare oftare mäste träffas
af bestraffningen med kroppsplikt; äfvensom Utskottet håller före,
alt, i sammanhang härmed, inskränkning i spö- och ris-straffens användande
bör ske äfven för vissa andra brott, hvilka, ehuru första gången
föröfvade, dock, såsom förenade med försvårande omständigheter, nu äro
6
Lag-Utskottets Betänkande, JV:o 25.
med urbota bestraffning belagde. I sistnämnde afseende förekommer, att
Lagen i 4° Gap. 6 §. Missgernings-Balken utsätter spö- och ris-straff för
inbrott, i afsigt att stjäla, men att detta brott kan ske under förhållanden,
som lenina ruin för den brottsliges mildare behandling, hvadan Utskottet
tror, att det bör vara Domaren tillåtet, att, för första resan inbrottsstöld,
äfven tillämpa straff af fängelse vid vatten och bröd. Vidare får Utskottet
äfven fästa uppmärksamheten derpå, hurusom förordnadt blifvit, dels
genom Kongl. Förordningen den 9 December i"56, att del tjenstehjon eller
den lösa person, som bl fver funnen att hafva hos sig dyrkar, dubbla
nycklar eller Imfvudnycklar, utan husbondens minne, eller falska nycklar
af hvad slag de vara må, skall, fastän någon skada ej skett derigenom,
straffas, mannen med nio par spö, och qvinnan med sju par ris, eller
deremot svarande fängelse vid vatten och bröd; dels, uti Kongl. Förklaringen
den 23 Mars 1807, att den, som stjäl litet eller mycket ur fickorne
i kläder, som någon bär på sig, skall, utom den i Lagen stadgade kroppsplikt,
uträknad efter tjufnadens värde, dertill straffas, första gången, mannen
med tio par spö och qvinnan med åtta pai? ris; dels ock, genom Kongl.
Förordningen den 21 Januari 1778, jemförd med Kongl. Brefvet den 36
Oclober 1790, att den, som olofligen mjölkar annans ko, får eller get ute
på marken, skall, utom det som Lagen i ^3 Cap. l\ §. Missgernings-Balken
innehåller, straffas, första gången, mannen med sex par spö, och qvinnan
med fem par ris; Och anser Utskottet dessa slag af brott vara af den
isolerade beskaffenhet, att utbyte af bestraffningen med spö eller ris, emot
den af fängelse vid vatten och bröd för den, som dermed första gången
beträdes, kan, ulan menlig inverkan på Lagens sammanhang, tillåtas.
I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskot
tet
vördsamt hemställa:
r:o att ilet af ätskillige motionärer väckta förslag, det
spö- och ris-straffen böra helt och hållet af skaffas, icke
mätte bifallas ;
2:0 att deremot en författning mätte utfärdas af detta
innehäl!: Aro efter Lag eller sers/a/de författningar böter
lidö md e j i stället för hvilka, vid bristande tillgäng hos den
sak fällde, kroppsplikt enligt 5 Cap. Straff-Bal ken stac'gas
bör, då må icke spö eller ris ådömas, utan skall i sådane
fall, kropps plikten alltid utsättas till fängelse vid vatten
Lag-Utskottets Betänkande , A7:o 2,7.
7
och bröd, efter de grunder , f §• nyssåberopade Cap. innehåller;
dock är härigenom icke någon ändring gjord i
hvad // punkten af Kongl. Förklaringen den 20 ålars i8o~
föreskrifva', angående uträkning och förvandling af olika
bestraffningar till ett slags straff;
3:o alf, med ändring af första momentet i fo Cap. 6
Missgärnings- Balken , genom allmän Kungörelse, måtte stadgas
: Hvar , som bryter sig in i något runi eller hus till
att stjäla, ändock han allsin tet finnér eller tager, skal!
straffas, första gången, med nio par spö eller sju par ris,
eller deremot svarande fängelse rid vatten och bröd;
4:o om utfärdandet af en Kungörelse, hvarigenom
Kongl Förordningen den g December ij56, angående straff'
för inneha f vande af dyrk, rn. m., sålunda ändras, att af
de deruti utsatta två straffbestämmelser af nio par spö för
man och sju par ris för qvinna, eller deremot svarande fängelse
vid vatten och bröd, endast sistnämnde bestraffning, eller
tolf dagars fängelse vid valten och bröd, får tillämpas, då
brottet första gången föröf vas ;
5:o att en författning likaledes måtte beslutas, hvarigenom,
med ändring af Kongl. Förklaringen den 2.3 Mars
180J samt Kongl. Förordningen den 21 Januari iyy3 och
Kongl. Brefvet den 26 October iygo, så vidt derigenom är
stadgad ovillkorlig bestraffning af spö eller ris, dels för
tillgrepp ur ficka, dels ock för mjölkning af annans ko,
får edler get ute på marken, föreskrifves, att, då någon
af desse förbrytelser första resan begås, fängelsestraff
vid vatten och bröd, motsvarande det i nämnde författningar,
för hvarje falt, utsatta spö- och ris-straff, alltid
skal! åd ömas.
Stockholm ».len 2 April 1840.
Reservation:
af Herr Hegardt: ”Sedan Utskottet beslutat, att, till den framställning,
som Rikets Ständers Juslitias-Ombudsman gjort om afskaffande af
3
Bag-Utskottets Betänkande, N:o a5.
spö- och lis—straff för hrot!- af icke urbota egenskap, foga del förslag, alt
tillämpning af berörde straff hädanefter ej eller må ega rum för åtskilliga
andra förbrytelser, hvilka, efter nu gällande Lag, ej kunna försonas
ulan kroppslig bestraffning; så får jag, med åberopande afdeåsigter, som.
jag uttalat under frågans behandling inom Utskottet, anmäla min reservation
mot det af Utskottet fattade beslut om ändring i 6 §. 4° Gap. Missgernings-Balken
, med afseende på straff för inbrottsstöld. Jag kan nemligen
ej Långå den öfvertygelse, att första resan inbrott i annor mans rum
eller hus, i afsigt att stjäla, om ock någon gång nöd och brist skulle dertill
föranleda, likväl i allmänhet är att anse såsom en förbrytelse af så
grof och svår egenskap, att jag måste afstyrka den i min tanka för allmänna
säkerheten vådliga åtgärd, att derföre alternativt stadga så lindrigt
straff, som fängelse vid valten och bröd. Mera conseqvent synes mig vara,
att, om spö-straffet för första resan inbrottsstöld skulle afskaffas, i
dess ställe, såsom motsvarande den urbota bestraffning af Nio pär spö eller
Sju par ris, som afses uti ofvanåberopade §., bör stadgas Sex månaders arbeteå
fästning eller spinnhus, så mycket hellre, som detta straff står i närmaste
öfverensstämmelse med den bestraffning, hvilken, enligt Kongl.
Brefvet den i April 1773 och Kongl. Förklaringen deröfver den 3o April
samma år, nu eger rum för a:dra resan inbrottsstöld; Och hvad angår de
framställde svårigheterne, med afseende på verkställigheten af sådant straff,
i anseende lill nuvarande beskaffenheten af Rikets fängelser; så tror jag,
att, om eller när spö- och ris-straffet anses böra afskaffas, Rikets Ständer
ej lära undgå att vidtaga sådane åtgärder, att de fängelser, som anvisas
för undergående af ofvanberörde straff, varda så ändamålsenligt inrättade,
att Tångarne icke må, af umgänge med än mera förderfvade brottslingar,
ytterligare lida i moraliskt hänseende.”
Uti denna reservation instämde Herr Gunther} med tillämpning af
deri yttrade åsigter, jemväl på öfrige qvalificerade stölder, för hvilka Utskottet
tillstyrkt spöstraffets borttagande.
STOCKHOLM, Kongl. Ordens-Boktryckeriet, 1840.
Lag-Utskottets Betänkande_, N:o 26.
]\T:o 26.
Ank. till Exp. Utsk. den i5 April, kl. ii f. m.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om den uppenbara
kyrkopliktens af skaff ande.
Uti detta ämne äro, så väl af Rikets Ständers Justitiae-Ombudsman, uti
dess sista Embetsberättelse, som af flere enskilde motionärer, förslag gjorde,
hvilka blifvit af Respective Riks-Stånden till Lag-Utskottets handläggning
öfverlemnade.
Justitiae-Ombudsmannen omförmäler, hurusom uppenbar kyrkoplikt,
dels, enligt 10 Cap. i 1686 års Kyrkolag, eger rum för den, som genom
den större bannlysningen blifvit skiljd från Församlingens gemenskap och
i vissa fall för en hvar, som icke undviker den bannlystes umgänge, dels
ock, såsom tillägg till straff för brott, är stadgadt:
1:0 för den, som, obetänkt och af hastighet, lastar Gud, Hans heliga ord
och Sacramenter; 1 Cap. 1 §. Missgernings-Balken;
2:0 för den, som efter lag gjort sig skyldig till dödsstraff, men njuter
förskoning derifrån; dock med undantag för ett brott, derom i Kongl.
Brefvet den 27 Juni 1765 är serskildt förordnadt; Kongl. Förklaringen
den a3 Mars 1807, punkten 1 momentet;
3:o för den, som begår stöld, eller står tjufsrätt; ibidem, 7 morn.;
4:o uti tvegiftesbrolt, för den förut gifte personen; ibid., i3 morn.;
5:o för den, som föröfvar blodskam eller lägersmål i förbjudna leder,
derå dödsstraff är utsatt, men af Nåd eftergifves; ibid. 14 morn.;
6:0 för den, som varit drucken eller eljest gjort oljud i Kyrka under
Gudstjenst; ibid. 16 morn.;
7:0 för den, som drucken eller oskriftad, går till nattvarden, eller gör
det, oaktadt han af Presten är varnad att afhålla sig derifrån; ibid.,
17 morn.;
8:0 för den, som i kyrka, under Gudstjenst, öfverfallet’ någon med hugg
och slag; ibid. 18 morn.;
5:0 för den, som skuffar eller stöter annan, eller kifvar och träter med
honom i vredesmode i kyrka under Gudstjenst, eller annorstädes, der
Gudstjenst hålles; ibid. 19 morn.;
Bih. till R. Sl. Prot. 184.0. 7 Sami. 1 dfcl. 7 Haft. 1
2
Lag-Utskottets Betänkande } N:o 26.
j 0:0 för den, sorn slår eller smädar sina föräldrar; Kongl. Brefvet den
28 Febr. 1798;
ji:o för kona, hvilken, för vållande till sitt fosters död, dömes till straff
efter senare momentet i 16 Cap. 1 §. Missgeraings-Bulken, såsom Kongl.
Rescriptet lill Götha Hof-Rätt den 12 Oclober 1787 alltid sedermera
blifvit tillämpad t;
12:0 för den, sorn dömes till hel mansbot; Kongl. Brefvet den 14 November
1746; och
13:o för Apothekare, som i annan, än tillåten ordning, ullemnar arsenik,
och såmedelst vållar någons död; Kongl. Förordningen den i5 Juni
1787, §.6.
Härefter är af Justilias-Ombudsmannen anfördt, att uppenbara kyrkoplikten
ledde sitt ursprung från Chrislendomens första tidehvarf, då ett
offentligt erkännande och afbedjande inför Gud och Församlingen af begångne
synder var ett oeftergifligt vilkor för affällingens eller brottslingens
återupptagande i kyrkans gemenskap, derifrån laster eller brott honom
utestängt, samt att vilkoret småningom och allt eftersom kyrkostyrelsens
magt tillväxt, öfvergått lill bestämda lagbud, som, lill befrämjande
af den så kallade kyrkotukten, genom Canoniska lagen fastställdes och
sedermera i flere länder samt jemväl hos oss, under olika modificationer,
bibehållit sig intill närvarande tid; men alt, oagtadt århundradens häfd
således kunde åberopas för helgden af en inrättning, som i början medförde
omisskännliga fördelar, tankarne om dess verkningsförmåga och
nytta i senare tider dock varit delade. Redan år 1784 hade uttalats den
mening, soto föranledde uteslutande från lagen af hvarje stadgande om
kyrkoplikt, med undantag af det, som i 1 Cap. 1 §. Missgernings-Balken
förekommer; och ehuru kort derefter, på sätt af Kongl. Brefvet till alla
Hof-Rälterne den 20 December 1735 inhemtades, utverkats ett serskildt,
genom Kongl. Brefvet den 20 December 1737, ytterligare bekräftadt påbud,
att med kyi koplikten borde förblifva efter förra vanligheten, intill
dess den redan föreslagne nya kyi ko-ordningen kunde vid näslderpåföljde
Riksdag öfverses, var dock anledning till den förmodan, att de förra betänkligheterne
deremot, åter väckta och öfvervägda, snart skulle göra sig
gällande; men likasom den förväntade nya Kyrko-Ordningen sedermera
uteblifvit, syntes hufvudfrågän, eller den om sjelfva inrättningens lämplighet,
icke hafva kommit under vidare skärskådan, åtminstone ej vunnit
ett förtjent afseende, då i stället, tid efter annan och slutligen genom
1807 års Kongl. Förklaring, kyrkoplikten dels blifvit i vissa fall upphäf
-
Lag-Utskottets Betänkande, JY-o 26.
3
ven, dels i andra åter stadgad; i sammanhang hvarmed föreskrifter jemväl
meddelats, i ändamål att, oagtadt den dömdes motvilja, bringa kyrkoplikten
till verkställighet.
Vidare yttrar Justitiae-Omhudsmannen, att det stundom varit tvifvel
underkasladt, om den uppenbara kyrkoplikten borde anses endast såsom
ett försoningsmedel, eller såsom en del af bestraffningen, och att Kyrkolagen
lemnade stöd åt den förra meningen, hvaremot, å andra sidan,
kunde invändas, att hvarje offentlig botgöring egentligen vore främmande
för den Protestantiska trosbekännelsen, äfvensom att lagen, då den för
personer, som ej tillhörde Lutherska kyrkan, utsatte stockstraff i stället
för kyrkoplikt, syntes antyda alt begreppet om straff vöre med den senare
förenadt. Ehvad man ulginge från den ena eller andra af dessa olika
synpunkter, och äfven om icke någondera af dem ville erkännas såsom
allena rigtig, hvilket ansågs komma sanningen närmast, kunde, efter
Justitiae-Ombudsmannens tanka, bibehållandet af denna slags påföljd nu
mera svårligen försvaras, så vida densamma, från begge synpunklenie betraktad,
syntes i närvarande tiri lika olämplig, som ändamålslös. Förbrytarens
ånger öfver brottet, om den vore upprigtig, bodde nemligen i
hjeilat, och den offentliga förödmjukelsen bidroge hvarken att förhöja
dess värde, eller att stärka de goda föresatser till bättring, han kunde
hafva fattat. Sättet, huru han borde söka försona sig med Gud, kunde
och borde deslomindre genom menskliga lagar föreskrifvas, som det låge
utom gränsen af mensklig förmåga, att bedöma halten af hans moraliska
förderf eller felsteg; och försoningen med församlingen för den förargelse,
som åstadkommits, bestode icke i det offentligen aflagda, stundom aftvungna
löftet om förbättring, utan i ett förbättradt uppförande, som småningom
kunde återställa del förtroende, som han förverkat. Betraktades
åter kyrkoplikten såsom en bestraffning, så gällde emot densamma alla
ile inkast, hvilka blifvit gjorda emot skamstraffen i allmänhet; och ehvad
desse straff kommo att afskaffas eller icke, hvarom fråga först i sammanhang
med pröfningen af det föreslagna nya straffsystemet i det hela torde
kunna lämpligen väckas, borde del tillika anmärkas, alt kyrkan vore det
minst passande ställe och Gudsljensten det sämst valda tillfälle för verkställigheten
af sådant straff, ty en brottslings utställande på pliktepaIlen
eller, såsom det vanligen benämndes, skampallen, störde andakten, så väl
hos hvarje ömtåligt sinne, som hos den obildade åskådaren, hvilkens nyfikenhet
derigenom tillfredsställdes. Härtill komme dessutom, dels alt,
genom den dömdes motvilja eller tredska att underkasta sig domen, för
-
4
Lag-Utskottets Betänkande_, JV.o 26.
argelse väckande uppträden icke sällan inträffade, samt svårt, stundom
omöjligt blefve, att genom tvångsmedel förmå honom dertill, helst det
berodde på hans undergifvenhet eller hallsstarrighet, huruvida lagen kunde
verkställas eller icke, dels ock, att fullgörandet af uppenbar kyrkoplikt,
sorn endast å Söndag kunde ega rum, merendels ådroge den brottslige
en längre tids häckte, än eljest varit af nöden, hvarigenom äfven det
allmännas kostnader för hans underhåll förökades.
På desse grunder, och då det vore betänkligt att på en gång upphäfva
alla i detta ämne gifne föreskrifter, utan alt utsätta någon annan
påföljd förden, som skulle afskaffas; samt enskildt skriftermål, dervid förbrytaren,
ostörd af andra föremål för betraktelser, endast sysselsattes
med andliga, mäste uppfylla Religionens sanna fordran, i afseende på
hans försoning med församlingen, lika tillräckligt som uppenbar kyrkoplikt,
utan att medföra de olägenheter, som ifrån denna äro oskiljaktiga,
bar Justitiae-Ombudsmannen ansett det förstnämnde lämpligen kunna användas
vid alla de tillfällen, då den senare, enligt nu gällande stadganden,
borde ådömas; i följd hvaraf Justitiae-Ombudsmannen föreslagit, att,
i grundlagsenlig ordning, en allmän författning måtte beslutas och utfärdas
af innehåll: ”att, med upphäfvande af hvad genom lag och serskilde
”författningar är vordet stadgadt, angående uppenbar kyrkoplikt och om
”ansvar för den, som vägrar att den undergå, i stället varder förordnadt,
”att i alla de händelser, der uppenbar kyrkoplikt, i förening med annat
”straff, såsom påföljd för brott, hittills egt rum, skall hädanefter till enskildt
skriftermål dömas.”
En härmed öfverensstämmande hemställan har äfven blifvit gjord
af Herr Friherre Cederström_, Thurej Herr B. Örström och Riksdagsfullmägtigen
Per Mårtensson från Jönköpings Län, hufvudsakligen på den
grund , att uppenbara kyrkopliklen numera förlorat dess ursprungliga betydelse
af en försoning med församlingen och i stället betraktades såsom
ett straff, hvarigenom den brottslige blefve föremål för offentlig vanära;
och är kynkopliktens upphörande derjemte yrkad, dels af Herr Prosten
Sävej för de fleste i Lagen utsatte fall och ovilkorligen för första resan
stöld, dels ock af Riksdagsfullmägtigen Eric Marmén från Upsala Län,
för sistnämnde art af brott. Äfvensom Riksdagsfullmägtigen Sven Isacsson
från Öland fästat uppmärksamhet derpå, att man genom förändrade
föreskrifter borde söka att förekomma den förargelse, som ofta förorsakades
af en brottslings vägran att kyrkoplikt undergå.
Lag-Utskottets Betänkande_, JY:o 26.
5
Utskottet har tagit delta ämne i öfvervägande och får vördsamt
anföra, alt, ehuru uppenbar skrift och kyrkoplikt, enligt sin natur och
bestämmelse, icke utgör ett verldsligt straff, utan är, jemlikt 1 §. 9 Cap.
af 1686 års Kyrko-Ordning, ”den syndabekännelse, som en syndare, lagvunnen
och sakfällter, gör inför församlingen, då han tillstår sig vara
”uti den sak brottslig, för hvilken han uppenbart skriftas, och betygar
”sin ånger öfver bemälte synd, beder Gud och församlingen om förlålel”se,
samt utlofvar bot och bättring-” Likväl och då, på sätt JustilicCOmbudsmannen
fullständigt utvecklat, ovedersägligt är, att den uppenbara
kyrkoplikten, såsom numera i allmänna omdömet ansedd för ett skamstraff,
dels helt och hållet motverkar sitt egentliga ändamål, eller brottslingens
försoning och återförening med samhället, dels ock alltid, men i
synnerhet när den felande, såsom icke sällan händer, vägrar alt brottet
erkänna, är störande för den till Gudstjenst församlade menighetens andakt;
så delar Utskottet den af Justitiae-Ombudsmannen och flere Motionärer
yttrade tanka, att uppenbar kyrkoplikt bör alldeles upphöra, samt
att i stället må dömas lill enskild skrift, som, jemlikt Kongl. Förordningen
den 18 November 1741» sker i Sakristian, eller i kyrkan före eller
efter Gudsljensten, i närvaro af tre til! fyra utaf Presten valde personer
bland församlingens äldste, och hvarigenom den brottslige ater upptages
i församlingen, utan att någon af de i förenämnde afseende öfverklagade
olägenheter derigenom inträffar. Ulskoltet, som för denna åsigt hemlar
ytterligare stöd från Lag-Comiléens förslag till allmän Criminal-lag, der
kyrkoplikt icke blifvit bibehållen, anser dock lämpligt alt, så länge det
nuvarande slraffsystemet fortfar att gälla, emellan enskild skrift, undergången
i anledning af de brott, för hvilka offentlig kyrkoplikt förut egt
rum, och annat för vissa förseelser i Lag och Författningar stadgadt enskildt
skriftermål, den skillnad göres, att, i förra fallet, den felandes
namn och brottets beskaffenhet från predikstolen kungöras, samt den hittills
vid offentliga kyrkoplikten vanliga varning till folket meddelas;
äfvensom dervid i öfrigt synes böra iagttagas hvad 4> 5 och 6 momenten
af Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807, i fråga om uppenbar kyrkoplikts
verkställighet, stadga för de händelser, då någon på en gång lagföres
för flere på serskilda orter begångna brott af lika eller olika art,
då den ort är aflägsen, der kyrkoplikten bordt ske, eller då den brottslige,
efter ulståndet straff, af en eller annan orsak kyrkoplikten undsluppit.
6
Lag-Utskottets Betänkande , N:o 26.
Utskottet tillstyrker alltså vördsamt, att en allmän författning utfärdas,
hvarigenom påbjudes:
att , med upphäfvande af hvad genom lag och serskilda förf attningar
är vordet stadgadt, angående uppenbar kyrkoplikt och
om ansvar för den , som vägrar att den undergå, i stället
varder förordnadt, att, i alla de händelser, der uppenbar kyrkoplikt
, i förening med annat straff, såsom påföljd för brott.,
hittills egt rum , skall hädanefter till enskildt skriftermål dömas,
såsom dä någon, obetänkt och af hastighet lastat Gud, Hans
heliga ord och Sacramenter ; dä någon efter lag gjort sig skyldig
till dödsstraff, men njuter förskoning derifrån; dä någon
hegått stohl eller dömes att std tjufsrätt; då någon gjort sig
skyldig till tvegiftesbrott; då någon föröfvat blodskam eller
lägersmål i förbjudna, leder, derå dödsstraff är utsatt, men af
nåd blifvit ef ter gifvet; då någon varit drucken eller eljest gjort
oljud i kyrka under Gudstjenst; dä någon drucken eller oskriftad
gått till nattvarden, eller gjort det, oagtadt han af Bresten
blifvit varnad att afhålla sig derifrån; dä någon i kyrka, under
Gudstjenst, öfver fali it annan med hugg och slag; då någon
skuffat eller stött annan eller kifvut eller trätit med honom i
vrede smode i kyrka under Gudstjenst eller annorstädes, der
Gudstjenst hålles; då någon slagit eller smädat sina föräldrar;
då kona för vållande till sitt fosters död blifvit dömd till straff
efter senare momentet i 16 Cap. 1 §. Missgernings-Balken; då
någon är vorden dömd till hel mansbot; och dä Apothekare i
annan, än tillåten ordning, utlemnat arsenik samt såmedelst
vållat någons död; dock att, i dessa fall, med bibehållande af
den vanliga varningen till folket, på sätt förut tillgått, underrättelse
från predikstolen i kyrkan, der skriftermålet sker, bör
meddelas om den felandes namn och brottets beskaffenhet;
äfvensom, i fråga om sättet och orten för sådan enskild skrifts
verkställande i de serskilda fall, som omförmälas i 4, 5 och
6 mom. af Kongl. Förklaringen den 2.3 Mars i8oy, tagit agas
skall hvad der, angående uppenbar kyrkoplikt, stadgadt finnes.
Slockholm den 6 April 1840.
Lag-Utskottets Betänkande_, N:o 26.
7
Reservationer.
1:0 Herr Gunther, C.E.: ”Jag delar Utskottets åsigt örn olämpligheten
af den uppenbara kyrkopliklen, betraktad såsom straff, och jag
skulle derföre, som ett önskvärdt framsteg på bildningens bana hafva ansett
0111 man nu kunde helt och hållet borttaga såväl detta sorn öfrige
skamstraffen. Men innan jag, af det behagliga medvetandet 0111 denna min
åsigts företräde framför fordna tiders, låtit hänföra mig, under ulöfningen
af det lagstiftarekall, mig för närvarande åligger, att antaga åsigtens obetingade
tillämpning, har jag funnit nödigt att i pracliskt hänseende söka
göra mig redo för den generella satsens alla conseqvenser, och huruvida
dess användande för en partiel lagförändring kan förenas med andra förut
bestående, till rubbning icke föreslagne lagstadga uden, eller om den lill
äfventyrs, i otid använd, befinnes antingen störa sambandet mellanlägens
serskilda delar, eller strida mot allmänna tänkesättet, och följaktligen i begge
fallen vara för tillfället olämplig. Likasom jag förut, till följd af en dylik
reflection, i fråga om borttagande, dels af alla qvalificerade dödsstraff och
dels af spöstraffet för vissa qvalificerade stölder, emot Utskottets afgifne
förslag yttrat betänkligheter, de der ensamt grundat sig på en, efter mitt
förmenande, nödig omtanka för lagstiftningens conseqvens och farhågan
att de omnämnde straffens borttagande skuile medföra en i förtid vidtagen,
alltför djupt ingripande rubbning i lagsystemet, innan man hunnit
blifva ense om insättande i stället af andra mera lämpliga, men tillika efter
hvarje brotts olika art afpassade straff, hvilket, hvad spöstraffet serskildt
angår, ingalunda sker, såsom Utskottet antagit, genom en enkel förvandling
deraf till fängelse vid vatten och bröd, så länge böter i allmänhet
till samma slraffarl förvandlas; — likaså anser jag ock upphäfvandet af
den uppenbara kyrkoplikten i vissa fall åstadkomma en nog betydlig och
vådlig lucka i lagen, som hvarken på ett tillräckligen verksamt sätt fy lies
genom det i stället föreslagna enskildta skriftermålet, eller på annat sätt
kan fyllas utan väsentlig förändring af en hel gren utaf nuvarande straffsystem,
hvilken senare åtgärd af Utskottet icke blifvit salt i fråga.
Bland de brott, för hvilka uppenbar kyrkoplikt för närvarande eger
rum, är nemligen stöld af hvad slag som helst, eller alla de fall, då någon
blifvit dömd att stå tjufsrätt; och flere arter af dessa förbrytelser bestämmas
ensamt genom kyrkoplikten att vara urbota brott. Borttager man nu
denna, ulan att ersätta den med annat än enskild skrift, som hittills
aldrig, hvarken efter lagstiftarens mening elier opinionens deråt gillia be
-
8
Lag-Utskottets Betänkande, IY:o 26.
tydelse, varit såsom egentligt straff ansedt, och jemväl hädanefter svårligen,
äfven med det kungörande af brottet och förbrytarens namn, som Utskottet
föreslagit, lärer komma att innebära något serdeles verksamt straffmedel,
helst utvägar sannolikt icke skola saknas alt i hvarje mera magtpåliggande
fall hosén välvillig och fredälskande Pastor utverka, det kungörandet
sker i så lindriga ordalag, som möjligt, så skulle man följagtligen
nedsätta alla förenämnde arter af tjufnad till classen af sådana brott, som
kunna med penningar försonas, och det är fara värdi att man derigenom
inkom på en lagstiftningsbana, som hvarken öfverensstämmer med sanna
rättsgrunder, eller med tidens behof och det allmänna tänkesättet.
Förgäfves invänder man häremot, att 1734 års Lag icke upptager
kyrkoplikt såsom straff för stöld, ty den har icke destomindre, på grund
af serskilde författningar, oafbrutet egt rum i dylika mål allt sedan kort
efter stiftandet af 1686 års Kyrkolag; och om man, å ena sidan, torde
böra med Herr Justitiae-Ombudsmannen antaga, att detta uteslutande ur
Lagboken af ett förut befintligt stadgande antyder en afsigt hos dåvarande
Lagstiftare att helt och hållet borttaga det; så vittnar, å andra sidan, det
af Herr Justitiae-Ombudsmannen omförmälde, på Rikets Ständers uttryckliga
begäran den 20 December 1735 utfärdade Kongl. Brefvet, angående
kjukopliktens fortfarande tillämpning, i enlighet med hvad förut varit
stadgadt, om allmänna tänkesättets förmåga, såsom i dylika fall rätteligen
vederbör, att göra sig gällande lill förhindrande af en sådan afsigt och
tjufnadsbrottens bibehållande inom classen af de urbota.
Man bör dessutom icke förgäta, att stöld är ett brott, som tätare
förekommer i samma nion samhällsförhållandena under deras fortgående
utbildning blifva mera invecklade, beröringspunkterne samhällsmedlemmarne
emellan flere och all egendom mera rörlig, hvarföre ock senare
tiders lagstiftningar, långt ifrån att kunna betrakta dessa brott med större
likgiltighet än tillförene, snarare måste använda all möjlig uppmärksamhet
för att emot dem utfinna de mest verksamma straffmedel. Sålunda fann
man hos oss, på sätt jag redan anmärkt, mot slutet af 1 ,y:cle sedet, nödigt,
att till den näst föregående lagstiftningens tredubbla böter för första
och andra resan stöld i allmänhet, der tillgreppet icke öfversteg 60 daler
silfvermynts värde, tillägga den uppenbara kyrkoplikten, icke blott såsom
en försoningsakt med Gud och Församlingen, utan, i enlighet med den
tidens förkärlek för skamstraffen, såsom en verklig tillökning i straffet,
hvarpå flera bevis skulle kunna anföras, om icke deduclionen deraf här
ledde
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 26.
9
ledde till en onödig vidlyftighet. Så har man ock under loppet af i8:de
seklet, då företrädet gafs åt de afilictive straffen, funnit sig föranlåten att,
tid efter annan, jemte kyrkoplikten, stadga o vilkorligt kroppsstraff för åtskillige,
såsom svårare ansedda, arter af stöld, emellan hvilka och enkel
tjufnad de äldre Lagstiftningarne ej gjorde någon skillnad; och slutligen
har man i det nu utarbetade nya Criminal-lagförslaget— en frukt af iq:de
seklets lemnade preferens åt frihetsstraffen — väl borttagit både kyrkoplikt
och spöstraff, men derföre ingalunda ansett tjufnadsbrotten lindrigare,
än förut, utan snarare strängare, enär detta förslag belägger hvarje stöld
första gången med straffarbete, som minst uppgår till 6 månader, men i
mon al försvårande omständigheter eller brottets qvalification kan utsträckas
ända till sex år.
Syftningen i alla dessa sinsemellan olika system är derutinnan
enahanda, att de innebära ett öppet erkännande af den allt större vigt,
tjufnadsbrotten fått i lagstiftningen; och att nu besluta en partiel förändring
i alldeles motsatt rigtning, har derföre synts mig mindre välbetänkt.
Jag befarar ej eller att mycket misstaga mig, då jag tror, det allmänna
tänkesättet skulle finna föga skydd för egendomsrätten uti en Lagstiftning,
som lemnade den listige tjufven eller den sällan medellöse t.jufköparen,
hvilket måhända vore ännu värre, tillfälle att ända till tredje gången (då
den samlade erfarenheten försvårar upptäckten) drifva sitt yrke utan annan
straffpåföljd, än äfventyret att böta tredubbla eller fyradubbla värdet
af det stulna gods, han kan öfverbevisas hafva innehaft, under det dea
undangömda delen erbjuder utsigt till en riklig ersättning.
På grund häraf, och då Utskottet icke tilltrott sig att 1111 på en
gång borttaga alla de så kallade skamstraffen, för att utbyta dem emot de
äfven, efter min åsigt, mera lämpliga frihetsstraffen, hvilket icke eller låter
sig göra utan en allmännare granskning och förändring af nästan hela vår
strafflag, anser jag mig för närvarande böra afstyrka upphäfvande af den
uppenbara kyrkoplikten lör alla tjufnadsbrott, och tror mig destoheldrs
kunna göra ett sådant undantag i afseende på dessa brott, som de i opinionen
alltid äro förenade med infamie, samt det vanärande straffets bibehållande
tills vidare der alltså bör utöfva det minst menliga inflytandet.
Deremot instämmer jag i Herr Justitiae-Ombudsmannens förslag om
den offentliga kyrkopliktens borttagande, ej mindre i de tvänne, sällan
eller aldrig numera förekommande läll, då den, enligt Kyrkolagen, kan
ega rum, oberoende af allt verldsligt straff, än ock i alla öfriga, utom stöld,
Bih. till R. St. Prot. 1840. 7 Sami. 1 Afd■ 7 Haft. 2
IO
Lag-Utskottets Betänkande_, N:o 26.
af Herr Justitire-Ombudsmannen uppräknade händelser, dä sadan kyrkoplikt
i förening med borgerligt straff nu är påbjuden. I alla dessa sistnämnda
fallen finner jag nemligen, för min del, lagens straffbestämmelser
i öfrigt så till räck I i ge, att jag anser kyrkoplikten , utan all olägenhet, kunna
återföras till dess ursprungliga betydelse af en religieus försoriingsakt och
följagtligen all med offentligheten förenad skymf derifrån böra aflägsnas.
Men då jag sålunda, med undantag af tjufnadsbrotten, lika med Herr
Juslitice-Ombudsmannen, anser den offentliga kyrkoplikten i alla de fall,
der den, i förening med annan straffpåföljd, hiLlills egt rum, böra mot
enskild skrift utbytas, så länge denna sistnämnda institution i Lagen qvarstår,
stannar jag ock härvid, utan alt kunna biträda Ulskollets föreslagne
tillägg om kungörande från predikstolen af så väl brottet som förbrytarens
namn, hvilket jag afstvrker såsom dels alldeles ändamåls vidrigt, då man
från början utgått från synpunkten af alla skymfliga straffs otjenlighet,
och dels ledande till förvillelse genom etablerandet af tvänne serskilda
slag af enskildt skriftermål, de der, utan att någondera medföra någon
väsendtlig nytta, lätteligen skulle kunna förblandas och föranleda till
misstag eller oreda i lagtillämpningen.”
2:0 Af Herr Hegardt: ”Kyrkoplikten, sådan den från början varit
föreskrifven och hittills tillämpad, måste, ehuru den offentliga blifvit i
senare tider, i allmänna opinionen, betraktad sorn skamstraff, dock i sjelfva
verket vara att anse såsom en försoning i religieus mening, ej såsom
straff. Enär man således utgår från denna jemväl af mig godkända åsigt,
och föreskiifver, alt den uppenbara kyrkoplikten bör upphöra, och enskild
sättas i stället, på det att borttagas må ej blott den för känslan
sårande verkan, hvilken uppslår genom brottslingens offentliga utställande
viii skampall i kyrkan, ulan ock det skymfliga, som dervid tillfogas honom
inför den församling och i den kyrka, der han måhända för framtiden
skulle såsom försonad medlem inträda,- så synes det mig icke vara
sköl att bibehålla den del af uppenbar kyrkoplikt, som innebäres 1 kungörande
från predikstolen af den redan genom borgerliga lagens tillämpning
straffade förbrytarens namn och brott; — en åtgärd, påtagligen motverkande
det goda, som afses genom den försoningsakt, hvilken beslår i
enskild skrift, och aflösning, och hvilken synes tjenligast uppfylla det ändamål,
att åt samhället återställa förbrytaren, försonad äfven med kyrkan,
— och ej endast med den församling, inom hvars territorium han
tillfälligt kommit alt begå eli brott. Jag kan ej inse annat, än alt be
-
Lag-Utskottets Betänkande, N.o 2y.
rörde försoiiingsact bör hufvudsakligen afse det nyss anlvdda ändamålet,
oell ej det, alt gifva en varning åt någon viss församlings medlemmar;
helst åstadkommandet af dessas afsky för brott och föresatser att afhålla
sig derifrån, förnuftsenligt kan och bör sökas och vinnas på helt annan
väg, än genom en negativ verkan, så beskaffad, sorn den der lillvagabringas
genom kyrkoplikten och föijderne af dess offentliggörande. Icke
eller finner jag den uppmaning, som dervid åt församlingen skulle ega
rum, i afseende på förböner m. in., vara af den vigt, att kungörandet
derföre bör ske.
På dessa och i öfrigt de af Herr Jusliliae-Ombudsmannen så utförligt
utvecklade grunder, föranlåtes jag att reservera mig mot det af
llöglofl. Utskottets pluralitet fattade beslut, att tillstyrka offentliggörande
från predikstolen af den enskild skriftade och aflösle förbrytarens namn
och brott, såsom både olämpligt, ändamålet motverkande och öbehöfligt;
hvaremot jag anser det böra förblifva vid det förslag till offentliga kyrkopliktens
afskaffande, och den enskildas sättande i stället — (således utan
föreskrift om den sistnämndas offentliggörande) — som Herr JusliliaeOmbudsmannen
föreslagit.”
N:o 27.
Aak. lill Exp. Utsk. den i5 April, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om skärpning i
straffen för andra, tredje och fjerde resan stöld.
Hedervärda Bonde-Ståndet har till Lag-Utskollels handläggning remitterat
två motioner af Riksdagsfullmäglige Anders Jonsson från Memmings Härad
i Östergöthland och Erik Marmén från Upsala Län, hvilka förmenat, att
de i nu gällande lag utsatta straff för förnyade tjufnadsbrott voro alltför
lindrige, samt derföre yrkat:
a) Anders Jonsson, att Kongl. Förordningen den 20 Januari 1779,
så vidt den innefattar ändring i 4° Cap. 3 §. Missgernings-Balken, måtte
Lag-Utskottets Betänkande * N:o 28.
upphäfvas och berörde §. erhålla dess ursprungliga lydelse; dervid motionären
dock velat göra undantag för den händelse, att matvaror blifvit
tillgripne, som icke öfverstigit den brottsliges tillfälliga behof att stilla
hungern, i hvilket fall endast snatteribot borde ega rum; samt
b) Erik Mannen_, att tjufnadsbrott borde bestraffas, andra gången
med hvad lagen utsätter och brännmärkning på högra handen; tredje
gången med högsta kroppsplikt och brännmärkning i pannan; samt fjerde
resan med lifvets förlust.
Enär Utskottet, uti dess nyss afgifne betänkanden i fråga om spöstraffets
afskaffande i vissa fäll samt upphörande af den offentliga kyrkoplikten,
anfört hvad som, enligt Utskottets åsigt, talar emot användandet
af vanärande och ytterst stränga bestraffningar 1 samt till dem måste hänföras
de af motionärerne föreslagna straffarter, af hvilka den ena, eller
brännmärkning, här icke varit förut känd, och den andra, eller dödsstraff
för vissa i omförmälde lagrum uppräknade stölder, redan för mera än ett
halft århundrade sedan blifvit, såsom olämplig befunnen, från lagen utesluten;
torde flere skäl ej behöfva att af Utskottet andragas för det vördsamma
tillstyrkande,
att ifrågavarande motioner måtte lemnäs utan afseende.
Stockholm den 9 April 1840.
N:o 38.
Ant. till Exp, Utsk. den i5 April, kl. 11 f. ra.
Betänkande, i anledning af väckt fråga, om förändrade föreskrifter,
i afseende pä Kungörelsers publicerande i kyrkor ne.
Högvördiga Preste-Ståndet har till Lag-Utskottet remitterat en af Herr
Coutraclsprosten Tunelius väckt motion, hvarigenom, med afseende på
det andaktstörande, som skall ligga i det nu föreskrifna sättet för uppläsandet
i kyrkorne af Kongl, påbud, underordnade Aucloritelers kungörelser
eller enskildes tillkännagifvanden, en sådan förändring deruti föreslås,
Lag-Utskottets Betänkande3 N:o a8.
i3
”alt alla kungörelser böra, under Gudstjensten, till sina rubriker, af den
”predikande presten från predikstolen angifvas samt efter Gudstjenstens
”slut uppläsas från predikstolen, der presten för sådant ändamål åter
”skulle uppträda.”
För bifall till detta förslag hafva åtskillige Ledamöter af det Högvördiga
Ståndet sig yttrat, såsom Herr Contracts-Prosten P. G. Svedelius_,
Herr Pastor Priinarius, Doctor Hagberg 3 Herr Prosten Österman 3 Herr
Prosten Lalin 3 Herr Professoren Grafström3 m. fl,, af hvilka dels den
förstnämnde, för alt förekomma den tidsutdrägt, som det nu brukliga
publicationssättet skulle medföra, och hvilken vore menlig för församlingsboer,
som hade lång kyrkoväg, hemställt, att endast kungörelsernes summariska
innehåll borde tillkännagifvas på hitintills vanligt sätt, samt en
fullständig uppläsning deraf sedermera verkställas i Sockenstufvan, antingen
vid inträffande Sockenstämma af presterskapet, eller af kronobetjeningen,
klockaren, kyrko- eller sockenskrifvare!!, dels ock Herr Professoren
Grafström trott, att vid hvarje kyrka borde uppsättas en svart tafla,
hvarpå enskildes kungörelser och tilikännagifvanden kunde finna plats och
offentlighet.
Herr Prosten Östberg har äfven underslödt nämnde förslag, men
af så väl honom, som Herr Contracts-Prosten Sandberg är anmärkt, att
en åhörare, som egde sann religiös känsla, deraf icke förlorade något, om
han, näst efter det Guds bud blifvit honom förklaradt, erinrades om hvad
honom, såsom medlem af borgerliga samhället, ålåge; äfvensom Herr
Conlracts-Prosten Sandberg ansett kungörelsernes uppläsande efter Gudstjenstens
slut, nästan lika mycket som publicerandet under Gudstjensten,
verka till förlängning i tiden för församlingens vistande vid kyrkan, helst
i större socknar, der förhör, sockenstämmor, nattvardsgång eller anteckning
dertill, m. m., ofta förekommo.
Utskottet får vördsamt tillkännagifva, att frågan om ändring af det
bud i 2 Gap. 5 §. af Kyrkolagen, alt Kongl. Majrts Förordningar samt
embels- och tjenslemäns kungörelser i åtskilliga vcrldsliga ämnen skola
under Gudstjensten, efter predikans slut, från predikstolen afkunnas,
blifvit väckt dels under 1818 års Riksdag, vid hvilken en, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med förevarande förslag, gjord hemställan vunnit Rikets
Ständers bifall, men deremot blifvit af Kongl. Maj.-t i JNåder afslagen;
dels ock vid de två sistförflutne Riksdagarne, utan att då till någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda. Senare tiders sålunda yttrade benägenhet för
Lag-Utskottets Betänkandej N:o 28.
ändring uti omförmälte, på en urgammal plägsed grundade lagbud antyder
väl, att de skäl, som för de nu framställde förslagen blifvit anförde, förtjena
uppmärksamhet, men den omständighet, att någon ändring ej kunnat
tillvägabringas, synes åter vittna derom, att öfvervägande betänkligheter
emot plägsedens afskaffande linnas. Ehuru det är obestridligt, att borgerliga
lagars kungörande, betraktadt såsom en verldslig förrättning, icke egentligen
eger sammanhang med förkunnandet af Guds ord, tror Utskottet
dock, att den uppbyggelse, som det senares afhörande medfört, ingalunda
förminskas deraf, att de förra omedelbart derefter varda allmäugjorda,
samt att tillbörligt afseende måste fästas på vigten af borgerliga
lagars efterlefnad och den ökade förpligtelse dertill, som deras meddelande,
i förening med Guds ord, o t v i f v el a k L i g t åstadkommer. Genom uppskof
med kungörandet, tilldess Gudstjensten blifvit afslutad, skulle denna
fördel i betydlig mon försvinna, och i stället den olägenhet troligen uppkomma,
att en stor del af församlingen icke afbidade puhlicationernes
uppläsande och således blefve i okunnighet om sina pligler, enligt Lag
och Embetsmyndighelers beslut. Hvad enskilde personers liilkännagifvanden
eller pålysningar beträffar, så förekommer: att det i allmänhet
är af mycken vigt, serdeles för allmogen, att om dem erhålla kunskap;
att deras kungörande från predikstolen i vissa fall är genom lag, vid
ansvar, föreskrifvet; samt att, om dylika pålysningar anslogos på en tafla,
utan alt uppläsas, mindre skrifkunnige personer ofta skulle vara urståndsalte
att urskilja deras innehåll; hvadan denna, af en motionär föreslagna
utväg, efter Utskottets tanka, icke är användbar, och ej eller bör anses
behöflig, helst det är Presterskapet obetaget att, derest, i anseende till
ämnets beskaffenhet, något opassande skulle i ett sådant tillkännagifvande
finnas, hänvisa församlingens Ledamöter att deraf enskildt taga kännedom.
På grund häraf anser Utskottet sig
icke kunna tillstyrka någon förändring i föreskrifterne, angående
kungörelsers publicerande i kyrkorne.
Stockholm den i3 April 1840.
Reservation
af Herr Doctor Elmgren: ”Mot UlskoLtets beslut, att lemna motionä
rens
förslag ulan afseende, anser jag böra reservera mig. Del är vår
pligt, som Församlingens Lärare, att medverka till afskaffandet och un
-
Lag-Utskottets Betänkandes IV:o 28.
10
danrodjandet af allt det, sorn störer andakten vid den offentliga Gudsjensten,
och det är onekhgt, att kungörelsers uppläsande midt under
andaktsofningar skall hafva menligt inflytande på det sannt religieusa
sinnet. Man hade således hoppats, alt motionärens förslag, med någon
jemkning.enligt nu gällande Kyrkolag, skulle hafva vunnit Höglofl. Utskotlels
bifall. Dock — denna ofta väckta fråga skall, så bör man tro,
alci iiamtrada, lills en nyttig och ändamålsenlig förändring åstadkommes.”
TÖCKHOLM, Nordströmska Boktryckeriet, i
Lag-Utskottets Betankande, N:o 2g.
1
N:o 29.
Ank. till Exp. Utsk. den 18 April, kl, 1 e. in.
Betänkande , i anledning af väckt motion derom, att egendom,
sorn utaf egaren blifvit öfvergifven, må af dennes närmaste
sk fideman i besittning tagas.
Herr Cederschjöld, Robert Theofron, har, uti en hos Högloflige Ridderskapet
oell Adeln väckt samt till Lag-Utskottet remitterad motion, anfört,
hurusom, uti i5 Gap. 5 §. Ärfda-Balken, sådan den lyder i Kongl. Förordningen
den 3o Maj i<335, stadgades: att, dä död mans inländske arfvinge
vore känd, men hans vistelseort obekant, domaren borde uti allmänna tidningarne
tre gånger på föreskrifna tider kungöra, att arf fallit honom till;
att det emedlertid tilläts fjermare arfving lyfta arfvet emot borgen, som
af Rätten godkändes; samt alt, derest den frånvarande arfvingen icke komme
inom tio år från den dag, då kungörelsen tredje gången i tidningarne
infördes, han blefve från arfvet skiljd. Detta lagstadgande bestämde således,
huru förhållas borde med den egendom, som tillfaller en frånvarande
person; men hvarken derigenom eller annorstädes i lagen funnes föreskrift
meddelad, angående de åtgärder, som borde vidtagas med sådan egendom,
som utrikes rest Svensk undersåte härstädes qvarlemnat. På ena sidan fordrade
väl rättvisan, att den frånvarande skulle vara tryggad emot möjligheten
att blifva beröfvad sin lagliga tillhörighet, endast derföre, att han ej
under ett eller annat år låtit sig afhöra; men, å den andra, kräfde billigheten,
att den frånvarandes närmaste laglige arfvinge icke för alltid utestängdes
från rättigheten att tillträda och råda öfver sin frändes egendom,
af den enda orsak, att lagligt bevis icke kunde företes om dagen, när denne
aflidit, äfven om tidslängden, hvarunder han varit borta, utgjorde det
säkraste bevis derpå, att han, enligt naturens ordning, ej mera kunde vara
i lifvet; och hem tade motionären häraf anledning att föreslå följande lagstadgande:
”r:o Öfvergifven någon sitt hemvist och lemnar löst eller fast
”gods qvar, då må hans närmaste arfvinge, sedan fem år förflutit från den
”dag, då senaste underrättelsen från den bortovarande bevisligen erhållits,
”begära Domarens åtgärd, för att komma i besittning af den frånvarandes
Bih. till R. St. Prot. 7840. 7 Sami. 1 Afd. 8,cle Häftet. 1
2
Lag-Utskottets Betänkande, 2V.0 2gr.
”qvarlemnade egendom. Domaren läte då trenne gånger, minst en månad
”emellan hvarje gång, och lörsta gången sist 3 månader efter derom skedd
”begäran, i allmänna tidningarne sådant kungöras. Kommer ej den frånvarande
åter, eller ställer ombud för sig inom fem år från den dag, sista
”kungörelsen skedde, då må hans qvarlemnade egendom till dess närmaste
”arfvinge ullemnas, emot af Rätten godkänd borgen för den emottagne egendomen
och dess afkomst, hvilken borgen lill den frånvarandes säkerhet
”under ytterligare tio år gälla skall; 2:0 Om, vid detta lagstadgandes pro”mulgerande,
någon skulle hafva varit så länge borta från hemmet, att 20
”år förflutit, sedan sista underrättelsen från honom erhållits, då må den
”frånvarandes närmaste arfvinge genast begära Domarens åtgärd, för att
”komma i besittning af dess frärides härstädes qvarlemnade egendom, hvil”ken
ett år efter det Domaren sådant på förutnämnde sätt utiallmänna lid”ningarne
kungjort, bör till arfvingen utlemnas, emot enahanda borgen, som
”förut sagdt är.”
Utskottet inser, lika med motionären, behofvet af ett hitintills saknadt
lagstadgande för sådane händelser, sorn i motionen omförmälas och, efter
hvad erfarenheten visat, någon gång inträffa. Det måste, efter Utskottets
tanka, förutsättas, att en person, som rest bort och qvarlemnat egendom,
utan att under en längre lid efter afresa» om sig lemna underrättelse, antingen
aflidit eller af andra orsaker blifvit urståndsatt att af egendomen
sig begagna. I förra fallet vore det obilligt, om hans arfvinge, endast för
bristande giltig bevisning om dödsfallet, skulle för alltid helt och hållet
utestängas från tillgodonjutande af sin lagliga rätt, och i det senare synes
det lända till den frånvarandes eget gagn, då, genom lemnad rättighet åt
närmaste skyldeman att, under vissa vilkor, taga egendomen i besittning,
med denna så förfares, alt den icke går förlorad, utan kan till egaren återställas,
sedan hindren upphört och han blifvit i tillfälle att å nyo tillträda
egendomen, hvars återbekommande aldrig, med bibehållen aktning för egande-rättens
helgd, bör vara honom förnekadt; dock har Utskottet, i betraktande
af hvad Lagen i 11 Gap. 6 §. samt i3 Cap. 4, 5 och 6 §§. Giftermåls-Balken
redan föreskrifvit för de händelser, att den ene makan förlupit
deli andre, eller att mannen i rätta ärenden rest bort, men inom viss
tid icke låtit sig afhöra, eller annars är frånvarande, funnit, att den rättighet,
som i ofvanom förmälde måtto skulle tillkomma närmaste skyldeman,
ej bör ega rum, derest den bortreste qvarlemnat make, sorn i boet sitter.
Motionärens framställning underslödjes alltså af Utskottet på det sätt,
att Utskottet, med hänsigt till de nu gällande föreskrifter om fjermare arf
-
X.ag-Ulskottets Betänkande, N:0 3$.
3
vinges räll lill lyftning af arf, som frånvarande närmare arfvinge tillfallit,
vördsamt tillstyrker utfärdandet af en författning, hvarigenom stadgas:
Öfverg/fver någon sitt hem samt c/varlemnar egendom, och hafva
feni år förflutit från den dag, underrättelse om honom senast erhölls;
ege närmaste skyldeman begära domarens åtgärd, för att
af den egendom komma i besittning. Domaren lätte då tre gånger,
minst en månad mellan hvarje gäng , och första gången sist inom
tre månader efter derom skedd begäran , sådant i allmänna, tidTiingarne
kungöras. Kommer ej egaren åter, eller ställer han ej
ombud för sig inom fem år från den dag, sista kungörelsen skedde
, dä må egendomen till sky Idemannen utlemnas; vare denne likväl
pligtig att för hvad som emottages, säl ock för af kornsten
deraf, ställa borgen, som af Rätten godkännes och under ytterligare
tio år gäller. Återkommer egaren förr eller senare, vare
hans rätt att egendomen återfå, i alla händelser oförminskad. Hvad
sålunda stadgadt blifvit, ege dock ej tillämpning i det fall, att
egaren qvarlemnat make, som egendomen innehafver.
Stockholm den g April i84o.
Reservationer.
i:o Af Herr Grefve Sparre: ”Delande Utskottets åsigt om nyttan och
behofvet af ett lagstadgande för det ej sällan inträffande fall, hvarom här
är fråga, anser jag dock den frånvarandes rätt böra mera varsamt behandlas,
än Utskottet föreslagit, och kan således ej biträda detta förslag, serdeles
hvad den deri utsatta prEcscriplionsliden angår. Denna tid bör kunna betydligt
utsträckas, utan våda för egendomens förskingring eller förstöring,
helst något hinder nu icke finnes för skyldeman att, i händelse han befarar
sådan förskingring eller missvård, hos Domstolen begära, att någon person
under förmyndareansvar förordnas att egendomen förvalta. Då det
icke blifvit sagdt eller kunnat sägas, att elen frånvarandes eganderätt till
hans egendom genom närmaste franders besittningstagande upphört, anser
jag ej eller någon föreskrift derom erfordras; äfvensom jag tror, att efterlemnad
makes rätt är tillräckligt förvarad i i3 Gap. 4—6 §§., jemförde
med 11 Gap. 6 §. Giftermåls-Balken, utan att den bör än vidare utsträckas.
4
Lag-Utskottets Betänkande, N:0 ZQ.
För min del tror jag derföre det åsyftade ändamålet kunna vinnas genom
en Författning så lydande: ”Öfvergifver någon sitt hem och later sig ej
inom tio år afhöra, samt kan det ej utrönas, om han lefver eller icke, då må
hans närmaste arfvinge begära Domstolens åtgärd, för att komma i besittning
den frånvarandes efterlemnade egendom. Domstolen läte då tre gånger, minst
en månad emellan hvarje gång, den frånvarande medelst allmänna lidningarne
efterlysa; utfärde ock derom anslag å Rättens dörr. Kommer den
frånvarande ej åter, eller ställer ombud för sig inom tio år ifrån den dag,
efterlysningen tredje gången i lidningarne infördes, då må hans qvarlemnade
egendom till hans närmaste arfvinge utfemnas, emot af Rätten godkänd
borgen för så väl sjelfva egendomen, som afkomsten deråt under de
derpå följande tio åren.”
Häruti hafva Herr Hegardt Herr Halling, Herr Lagergren och Herr
von Röök instämt.
2:0 Af Herr Ekholm: ”Lag-Utskottets förestående Betänkande åsyftar,
enligt mitt omdöme, ett alltför stort ingrepp i eganderätten och står i rak
strid med de hittills gällande principer i lagstiftningen. I allmänhet torde
man höra vara sparsam med lagförändringar, helst i sådane fall, hvilka
så sällan inträffa, som ifrågavarande, serdeles som jag anser Domaren ega
ledning af nu gällande lagbud om Förmyndare-vård och administration af
annans egendom, hvilken af hvarjehanda orsaker, således äfven frånvaro,
är urståndsatt att vårda sitt gods. Det ifrågavarande förslaget åsyftar, ehuru
medelbart, att inrymma arfvinge vidsträcktare rätt, än blott förvaltning
af den bortveknes egendom; i annat fall vore det obehöfligt. Omständigheter
af flere slag kunna likväl inträffa, som försätta den frånvarande eller
hans rätts innehafvare ur tillfälle att bevaka sin rätt eller gifva sin vistelseort
tillkänna, såsom fångenskap, skeppsbrott, sjukdom, bysättning nr. m. Kommer
deremot han eller hans bröst-arfvingar en gång åter, utestänges derigenom
icke rättigheten att återtaga den qvarlemnade egendomen ifrån en possessor
malte fidei, hvilken äfven naturligtvis kännes skyldig att erlägga skadestånd.
Nu skulle deremot rättigheten alt återfå godset blifva rätte egaren
betagen, sedan lagen flyttat hans egendom i andras händer. Huru skall
det dessutom blifva möjligt att åstadkomma bevisning derom, att en bortveken
person icke inom längre eller kortare tid om sig lemnat underrättelse?
Denna bevisning måste alltid blifva indirect och ©tillförlitlig, samt
det föreslagna lagbudet följaktligen aldrig kunna tillämpas. På dessa skäl
och då jag håller före, att en Domare vanligtvis icke lärer stanna i förlä
-
Lag-Ut skottets Betänkande, N.o 3o.
5
genhet vid pröfningen, huruvida den egendom, hvarå anspråk göres, kan
anses såsom en res derelicta, och huru i slikt fall hör förfaras, anser jag
mig icke kunna biträda den föreslagna innovationen”.
N:o 30.
Ank. till Exp. Utsk. den ai April, kl. 8 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt fråga derom, att enskild egart*
der ätt bör vika för allmänna ändamål.
Lag-Utskottet har till handläggning fått emottaga två i berörde ämne
väckta motioner, den ena inom Högloft. Ridderskapet och Hdeln af Herr
von Scheele, Frans, och den andra i Vällofl. Borgare-Ståndet af Herr F.
C. Billberg.
Uti Herr von Scheeles motion åberopas, dels Kongl. Förordningen den
T g Februari 1824, hvarigenom det förut i Cap. 1 §. Bjrggninga-B;dken
befintliga stadgande, att till landsväg fingo tagas de egor, som mötte och
före lågo, utan att någon egde det vägra, blifvit utsträckt äfven till sådane
fall, då väg erfordras till hamn, lastplats, varu-nederlagsplats, eller emellan
segelleder, båtleder och flottleder samt till alla sådane ställen, der vägen
pröfvades vara för varu-transporten af allmän nytta och nödvändighet, dels
ock Kongl. Kungörelsen den g Mars nämnde år, som föreskrifver, att Konungens
Befallningshafvande, efter föregången undersökning vid HäradsBätt,
eger pröfva frågor om nyttan och behofvetafde i omförmälde lagrum,
sådant det lyder i 1824 års Kongl. Förordning, nämnde väganläggningar
samt om ersättning för förlusten af egor, som till väg åtgå; men som dessa
föreskrifter icke kunde lämpas till de händelser, då fråga uppstod om
öppnandet af canaler eller hålleder, vore det, efter motionärens tanka, nödigt,
att en lag stiftades, som bestämde de vilkor, hvarunder enskilde personer
eller bolag egde att anställa undersökningar för land- eller vattencommunicationers
öppnande samt slutligen utföra anläggningen, derförutan
motionären ansåg dylika, för utvecklingen af ett lands industri vigtiga företag,
mötas af stora svårigheter.
Af Herr Billberg är föreslaget, att, till lättnad för communicationers
öppnande samt andra offentliga eller communala anstalter, måtte stadgas
8
Läg-Ulskotlcts Betänkande, kV.o 3cr.
följande: ”Ali enskild rätt vike för det allmänna bästa, der Konungen ef”ler
vedeiböi andes hörande pröfvar nödigt, alt jord eller lägenhet, tillhörig
enskild person, kan komma i fråga alt begagnas, vare sig till Rikets
"försvar, allmän väg eller bro, torg eller gata i stad, till ultappning eller
”sänkning af sjö, lill strömrensning, farled eller annan vatluiedning, till
”allmän byggnad eller till annat dylikt allmänt behof. I alla dessa fall
”vare egaren pligtig att afstå, hvad af hans egendom nödvändigt för ändamålet
fordras, men må dock derföre njuta full ersättning och hälften dertill.”
Utskottet har funnit, att Herr lillbergs framställning är hemtad från
i Cap. 7 §. Jorda-Balken i Lag-Comitens förslag till allmän Civil-lag, utom
hvad angår ersättningen för egendom afträdd lill allmänt ändamål, i fråga
hvarom motionären följt den grund, som är antagen i 3 §> af Kongl. Förordningen
den 20 Januari 1824, hvarigenom till befrämjande af enskild
jordegares fördel, under vissa vilkor tillätes ändring eller utrifning af vattenverk,
som genom uppdämning skada jord eller hindra dess odling. I
likhet med hvad nu yrkad t blifvit samt i motiven lill Civil-lagförslaget
är anfördt, anser ock Utskottet, att enskild eganderätt, ehuru helgad den
bör vara, likväl måste vika för det allmänna bästa, så mycket heldre, sorn
något lidande deraf för den enskilde ej kan uppslå, om, vid hvarje tillfälle,
då tillämpning af denna grundsats ifrågakommer, dels åt Konungen öfverlemnas,
alt, efter inhemtade noggranna upplysningar, pröfva behofvets verklighet,
hvarigenom all farhåga för uppoffrandet al den enskildes rätt i oträngdt
mål försvinner, dels ock angående ersättningens bestämmande, sådane
försigtighetsmått föreskrifvas, som afböja sjelfva möjligheten af materiel
förlust för den enskilde, hvilket, efter Utskottets tanka, säkrast kan ti 11-  vägabringas derigenom, att, enligt Herr Billbergs hemställan, det verkliga
värdet af hvad som förloras, höjes med femtio procent, och att, i händelse
tvist derom uppstår, densammas bedömande åt Gode män anförtros.
I öfverensstämmelse härmed, föreslår Utskottet vördsamt, att en Författning
måtte beslutas, hvarigenom, med upphäfvande af ej mindre 28 Cap.
1 Byggninga-Balken, sådan den lyder i Kongl. Förordningen den 19 Februari
1824, än ock de uti Kongl. Kungörelsen den 9 Mars samma år, i
afseende på väganläggningar, gifna föreskrifter, stadgas:
Enskild eganderätt vike för det allmänna bästa, der Konungen
pröfvar nödigt, att jord eller lägenhet, som enskild man tillhörer,
begagnas skall, vare sig till Rikets försvar, lill allmän väg eller
bro, till torg eller gata i stad, till uttappning eller sänkning af
sjö, till strömrensning, farled eller annan vattenledning, till alli
Zag-Utskottels Betänkande, N.o Jo.
7
män byggnad eller till djlikt allmänt behof. 1 alla dessa fall
vare egaren pligtig att afstå, hvad af hans egendom för ända målet
fordras, emot ersättning. Denna ersättning må i penningar
mätas, efter hvad jord eller lägenhet af samma slag och godhet i
orten högst gäller. Uppkommer tvist om ersättningens belopp,
stämme då Kronan eller den menighet, som för allmän nytta afsöndringen
äskar, egaren till vederbörlig Domstol, att taga del i
sättandet af en Compromiss-Rätt, för alt värdet af jorden eller
lägenheten utröna och bestämma samt tillika sig utlåta, om och i
hvan mon den jord eller lägenhet, som af stås, bör vidkännas andel
i grundskatten å den egendom, från hvilken af söndringen
sker. Blifver part å inställelsedagen Jrån Domstolen förfallolöst
ute, eller undandrager han sig att Ledamöter i Comproniiss-Rätten
utse, vii/je då Domstolen i hans ställe Gode män. Compromiss-Rätten
skall utgöras af Domstolens Ordförande samt af sex
Gode män, som ojäf vige finnas, deraf Parterne, å hvar sida, ega
utse tre. Denna Compromiss-Rätt sammanträde efter Domarens
kallelse å utsatt dag, dä alla till frågan hörande handlingar böra
till Rätten aflemnas. Compromiss-Rätten ege, om så nödigt
pröfvas, anställa syn å jorden eller lägenheten samt muntligen
höra Parterne, för att vinna fullständig underrättelse i saken.
Sedan skride Compromiss-Rätten, utan dröjsmål, till frågans afgörande.
Yppas dervid olika meningar, men förena sig fern af
Rättens Ledamöter i samma mening, gälle då den för Compromiss-Rättens
beslut. Kunna ej fem om slutet ense blifva, åligge
det Parterne att hvar för sig ytterligare välja tre Gode män att
i prof ningen deltaga. Undandrager sig Part detta, för or dne derom
Domstolen, på sätt ofvan stadgadt är. Hvad de fleste i den
således förstärkte Compromiss-Rätten säga, blifve Rättens beslut,
hvilket bör skriftligen a/fattas, dock utan att skälen för beslutet
uppgifvas, och derefter till Parterne utfärdas. Comprorniss-Rättens
beslut skall till efterrättelse lända och ändring deri må ej
sökas.
Sedan jordens eller lägenhetens rätta värde således bestämdt
blifvit, vare jordegaren berättigad att sist inom en månad utbekomma
detta värde, med förhöjning af hälften derutöfver. Afträde
ock då genast den jord eller lägenhet.
3
Lag-Ulskotlets Utlåtande, N.o 3i.
Vållas å jord eller lägenhet skada genom undersökning, som
med Konungens tillstånd blifvit hållen, för att utröna beliofvet
af egendoms af stående för allmänt ändamål, vare egaren ock då
berättigad till en, skadan motsvarande, ersättning, som på enahanda
sätt bestämmes.
Stockholm den 6 April i84o.
Reservation
af Herr Lagergren: ”1 två omständigheter är jag från Utskottets Betänkande
skiljaktig:
i:o Deruti, alt jag anser ersättning för jord, som till allmän nytta af
stås,
icke höra bestämmas till mera än en ly^del utöfver det af CompromissRätt
uppskattade värdet å jorden eller lägenheten; och
2:0 deruti, att då, vid bestämmande af ersättning för skada å jord eller
egendom, som vållas genom förenämnde undersökningar, mistning af
eganderätt ej ingår i frågan, jag, för min del, anser dylika skadeståndsanspråk
icke förtjena att till Compromiss-Rätts pröfning hänskjutas, utan böra
och kunna bero af vanlig bevisning inför allmän Domstol’’.
Häri har Herr Domprosten Doctor Elmgren instämt.
N:o 31.
Ant. till Exp. Utsk. den 21 April, kl. 8 e. ni.
Utlåtande, i anledning af väckt fråga derom, att böter och vitén,
grundade på det myntvärde, att tre daler silfvermjnt svara
emot nu gällande En Riksdaler specie i silfver, böra vid
detta värde och beräkningssätt bibehållas.
Uti Rikets Ständers Justitite-Ombudsmans vid innevarande Riksdag afgifna
och af samtliga Riks-Stånden till Lag-Utskottet remitterade Embetsberättelse,
har uppmärksamheten blifvit fästad på behofvet af rättelse och
ändring i lagens bestämmanden af bötesansvar för brott och förseelser, samt
La*-Ut sko [tels Utlåtande, N.O 3t.
9
förvandling af sådant straff till motsvarande kroppsplikt; äfvensom Utskottet
från Höglofl, Ridderskapet och Adeln fått till handläggning emottaga
en af Herr Lagerbjelke, Carl O., i samma syftning väckt motion,
I berörde afseende är af den sistnämnde anmärkt, att brottmåls-lagskipningen
derigenom, att silfverspecie-inyntels representant, bancosedeln, småningom
fallit i värde, efter hand afvikit från grunderne i 1734 års lag i
sådan måtto, alt brott och förseelser, der belagde med förlust af en viss
penningesumma, numera försonades med vid pass tre åttondedelar af det
ursprungliga straffet, ora den felande hade tillgång till böter, men, i annat
fall, med fika svår kroppsplikt som förut; hvaremot de brott, hvilkas
beskaffenhet af snatteri eller stöld och derefter lämpade bestraffning, bestämdes
af det tillgripnas större elier mindre värde, nu blefvo ej blott
hänförde lill det svårare brottet, stöld, ehuru tillgreppet ej uppginge till
mera än 3/8 af hvad sorn, enligt lagens mening, erfordrades, för att räknas
till denna grad af brott, utan ock, om de verkligen utgjorde stöld,
belagde med det i lagen åsyftade straff, endast i fall böter kunde erläggas,
men eljest med 2 2/8 gånger svårare kroppsplikt, än lagen afsett.
Förhållandet härmed har närmare blifvit utveckladt af Justitias-Ombudsmannen,
som anfört, alt sladgandena i 1734 års Lag, angående bötesansvar
och förvandling deraf, i anseende lill de förändringar, penninge- och
varu-värden derefter undergingo, befunnos olämpliga redan år 1776, då,
genom Kongl, Maj:ts under den 27 November utfärdade kungörelse, förordnades,
”att de i allmänna Lagen och flere stadgar utsatta vitén och böter,
”hvilka alla voro grundade på ett sådant myntvärde, att 3 daler eller 12
”mark silfvermynt svarade emot En R:dr specie, skulle, till förekommande
”af ali rubbning uti lagens rätta mening och tillämpning, vid berörde mynt”värde
och beräkningssätt framgent bibehållas, såväl då dessa böter och
”vilen förvandlades i kroppsplikt, som då de i penningar erlades;” äfvensom,
i öfverensstämmelse härmed, genom Kongl. Brefvet den it) December
1777, till efterrättelse meddelades, vatt, då stulet gods skattades till 18
”daler kopparmynt Riksdalern, kroppsplikten icke borde räknas högre, än
”till En R:dr specie, på hvilken grund det stulnas värde i snalteribot borde,
”i stället för 3o daler kopparmynt, beräknas till 60 daler kopparmynt, eller
”3 R:dr 16 sk. specie, hvilken proportion uti alla böter och vitén iagttagas
”borde.” Sedan, från 1776 till år 1800, Rikets penninge-och mynt-väsende
å nyo kommit i det ofördelaktiga skick, att rättelse och återställande af
ordning deruti befunnos nödiga, hvarom fråga vid Riksdagen sistnämnde
Dih. till R. St. Prot. 1840. 7 Sami. 1 Afd.
10
Lag-Utskottets Utlåtande> N.o 3t.
år blifvit väckt och afhandlad, och hvarpå följde Kongl. Förordningen den
4 November 1802, angående realisation af Riksgälds-sedlar samt hvad i anledning
deraf i gttagas borde, så blef uti 11 §• af denna Förordning stadgadt,
bland annat, *’all, ifrån realisationsdagen, de i lag och föi fattningar
”utsätta vilen och böter skulle beräknas och utgå i banko specie,” som,
enligt den fastställda nalisations-grunden, motsvarade det år 1776 antagna
silfver-speciemynt. Härigenom hade, åtminstone i väsentlig målto, bestämmelserna
af bötes-ansvar för brott och förseelse!- blifvit återställde till deras
ursprungliga vigt och påföljder, men rättelsen hade likväl sedermera blifvit
tillintetgjord i samma nion, som, under omvexlande förhållanden, skillnad
stadgade sig emellan silfvei-speciemynt och dess representant, den i
allmänhet gångbara bancosedelm
Då emedlertid numera, genom mynl-bestämnings-lagen den 1 Mars i83o,
en sådan skillnad blifvit i laga ordning bestämd, med bibehållande afsilfver-speciemyntet
elter den, med afseende på slagskattens beräkning i myntet,
af Kongl. Mapt och Rikets Ständer förändrade 1664 års myntfot; så
syntes, i likhet med hvad tillförene egt rum, tillämpning af denna lag på
allmänna lagens och dermed gemenskap egande författningars sladganden i
omförmälde ämnen böra ega rum, enär, på sätt här ofvan är anmärkt, uteblifvandet
deraf skulle, å ena sidan, eller hvad bötes-ansvarighelen angår,
lika mycket förringa lagarnes syftemål och kraft, som, å den andra, eller
i fråga om kroppsplikt för den, sorn icke egde bötes-tilIgång, emot lagarnes
mening, i många fall, otillbörligen skärpa en ändock, i jemförelse med bötes-ansvaret,
svår bestraffning; Och hafva, på dessa skäl, samt enär under
nämnde categori ej borde hänföras de, angående ekonomiska ärenden utkomna
förordningar, hvilka, utom det att de till större delen härledde sig
från senare tider med i förhållande dertill gifna sladganden, innefattade
ansvars-beslämmelser, enligt grunder, från allmänna lagen merendels skiljaktige,
och ofta, efter förekommande omständigheter, förändringar underkastade,
så väl Justitire-Ombudsmannen, som Herr Lagerbjelke föreslagit
vidtagande af den författning: ”att, till följd af myntbestämningslagen, de i
”allmän lag och dermed gemenskap egande stadgar utsatta böter och vitén,
”hvilka äro grundade å det myntvärde, att tre daler eller tolf mark silf”vermynt
rätteligen svara emot nu gällande En Riksdaler specie i silfver
”efter 1664 års myntfot, böra vid detta värde och beräkningssält bibehål”las,
så väl då dessa böter och vitén med penningar erläggas, som när de
'skola till kroppsplikt förvandlas, och att följaktligen enahanda beräkningsgrund
bör iagltagas, i fråga örn tjufnad och i alla andra uti lagen
Lag-Utskollcls Utlåtandej iV.o 3t.
11
”nämnde fall, då, efter visst belopp i penningar, förvandling i kroppsplikt
eger runi;” äfvensom, enligt Herr Lagerbje/kes åsigt, dertill skulle
läggas följande; ”hvaremot vilen och böter i ekonomiska förordningar, som
”icke ega någon gemenskap med allmänna lagen, och vitesbelopp uti af
”vederbörande Domare 'eller annan embetsmyndighet utfärdade vitesförbud
”skola utgå efter det beräkningssält, alt af der nämnde mynt 2 2/3 Riksdaler
motsvara En Riksdaler specie i silfver, samt vid förvandling lill
”kroppsplikt eller fängelse, der ej annorlunda serskildt är stadgadt, först
”bringas lill silfverspecie och sedermera, elter de i lagen gifne grunder, derifrån
förvandlas till kroppsstraff eller fängelse.”
Utskottet bar tagit detta vigtiga ämne i öfvervägande, och linner ostridigt
vara, att emellan, å ena sidan, de i 1734 års Lag upptagne, till visst
daler-tal i silfver utsatta värden, hvilka å den lid, lagen antogs, jemlikt
Kongl. Brefvet den i3 April 1715, beräknades efter den grund, att 1 daler
utgjorde if3 af 1 R:dr silfvermynt, samt, å den andra, del nuvarande
räknevärdet, enligt hvilket 1 daler motsvarar 1/3 af endast i Riksdaler i
bancosedlar, en betydlig skillnad eger rum, som, på sätt här ofvan är
anlördt, medförer stora olägenheter och missförhållanden, ej mindre i afseende
på böters beräknande i allmänhet och deras förvandling, än ock
vid bestämmandet af värdet i tjufnadsmål. I fråga 0111 en lagförändring,
hvarigenom de i lag fastställda böter skulle återföras till sitt ursprungliga
varde, bör likväl uppmärksamhet fästas derpå: att vissa böter, i lagen utsatte
i daler, blifvit, enligt föreskriften i 10 §. af ofvanåberopade Kongl.
Förordning af den 27 November 1776, uträknade till Riksdaler och skil -  lingar, samt under detta beräkningssätt, men till oförandrndl myntvärde,
upptagne i serskilde författningar, såsom Kongl. Krigs-Artiklarne af 1798,
Kongl. Förordningen om skogarne i Riket af elen 1 Augusti i8o5, m. fl.;
att vissa författningar, som utfärdats på en tid, då silfver-speciemynt och
banco sedlar gällde nära lika, dels i afseende på hötes-bestämmelserna ännu
oförändrade tjena till efterlefnad, hvilket förhållande inträffar, t. ex. med
Quarantaines-Förordningen af den 7 November 1806, och dels sedermera
blifvit, eller skedd omarbetning, å nyo utgifne, dervid, oaktadt den under
liden emellan specie oell banco uppkomna värde-skillnad, de förut i Riksdaler
och skillingtal stagade böter till benämning och summor oförändrade
bibehållits, hvarpå såsom exempel kan anföras legostadgan af den 23
November 1833; samt att deremot böter uti andra under senare tider utkomna
förordningar blifvit, med afseende på nu gällande myntvärde, i
Riksdaler och skillingar bestämda. Det följer häraf, att grunderna för be
-
12
' Zag-Ulskottels Utlåt ande, N.o 3t.
stämningen af penn inge-st raff i allmänhet skulle rubbas, derest icke, i
sammanhang med för hörning i värdet af de i lagen lill daler, mark och
öre uträknade böter, dels, på sätt nu är vordet hemställdt, en motsvarande
förhöjning tillika egde rum af de genom serskilde, med lagen gemenskap
egande och i öfverensstämmelse med lagens bud, för åtskillige
brott utsatte, men till Riksdaler och skiilingar uträknade bötesbelopp,
dels ock jemväl urskiljdes och bestämdes, ej allenast om de böter, sorn
utan omedelbart sammanhang med vissa föreskrifter i lagen blifvit i serskilda
författningar bestämda till Riksdaler och skiilingar å den lid, då
silfvermynt och bancosedel gälde lika, äfven böra i större eller mindre
mon förhöjas, utan äfven huruvida böter och vitén, sorn äro antingen
från äldre till förnyade stadgar oförändrade öfverflyttade eller ock i senare
tider fastställde, böra förökas; men en sådan vidsträckt förändring fordrade
ovilkorligen först en noggrann undersökning om mynt- och varuvärdet
å de serskilda tider, då böterne blifvit bestämda, samt vidare en
fullständig omarbetning af en mängd författningar, deri bötes-bestämmelseme
äro upptagne — ett arbete, hvarmed det ej lärer tillhöra Utskottet
att, i anledning af de föreslagne förändringarne, nu sig befatta, och
hvilket skulle vara mindre ändamåls-enligt, då granskning af ett nytt
straffsystem snart förestår. Dessutom skulle de i lagen till visst dalertal
utsatta värden, hvarefter i vissa tjufnadsmå! den brottsliges straffbarhet
bestämmes, genom antagande af hvad föreslaget blifvit, erhålla en förhöjning,
ländande, i vissa fall, till sådan lindring i bestraffningen för olofligt
tillgrepp, sorn ej vöre lämplig, sedan Utskottet redan tillstyrkt uppenbara
kyrkopliklens upphörande samt inskränkning i spö- och ris-straffens
användande.
Utskottet föranlåtes derföre vördsamt hemställa,
ali. Justitia:-Ombudsmannens och Herr Lagerbjelkes ifrågavarande
förslag ej måtte vinna Rikets Ständers bifall,
Stockholm den i3 April 1840,
Reservation
af Herr R. Th. Cederschjöld: ”För min del, anser jag de till stöd för
Juslitbe-OmbudmaHnens ifrågavarande förslag anförde skäl ej vara veder»
lagde
Lag-Utskottets Utlåtande, N.-o 3i. 13
lagde genom de af Lag-Utskottet uti detta Betänkande uttryckta åsigter.
Och som, efter mitt omdöme, håde rättvisa och billighet högt tala för antagandet
af det gjorda förslaget, så får jag reservera mig emot Utskottets
beslut.”
TRYCKT HOS J. A. WAILBIK,
18 40.
Lag-Utskoiets Utlåtande, N.o 32.
1
N;o 3a.
Ank. tili Exp. Utsk. den 21 April, kl, 8 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i 47 Cap. Miss
gernings
Balken.
Under förklarande, att, i anseende till senare tiders förändrade myntocli
varu-värden, den, som föröfvade olofligt tillgrepp, ofta blefve härdare
r>traffad, än som öfverensstämde med lagstiftarens afsigt, då 1734 års lag antogs,
samt att numera, sedan myntvärdet vunnit stadga, de i lagen bestämda
peningebelopp ej voro lämpliga, har Herr Friherre Hermelin, Carl, uti en
hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln väckt, samt till Lag-Utskottet remitterad
motion, hemställt, om icke det i 47 Gap. Missgernings-Balken stadgade
belopp af Tio daler, hvartill, vid olofligt tillgrepp, värdet af det tillgripna
högst får uppgå, för att icke ådraga bestraffning för stöld, borde' skäligen
förhöjas.
Den af motionären framställda anmärkning, att förändring borde ske
i lagens föreskrifter, angående det värde-belopp, sorn i tjufnadsmål bestämmer
brottets egenskap af snatteri eller stöld, är visserligen grundad; men
som Utskottet, på sätt dess Betänkande N:o 3i utvisar, funnit sig föranlåtet
afstyrka antagandet af en föreslagen förändring i beräkningen af de i lag
och serskilde stadgar i allmänhet utsatte daler silfvermynt; samt de skäl,
som der blifvit af Utskottet anförde, äfven till en del gälla i fråga om Herr
Friherre Hermelins nu gjorde hemställan; alltså och då härtill kommer, dels
att en förhöjning i det värde, som 47 Gap. Missgernings-Balken fastställer, i
afseende på sådant olofligt tillgrepp, som hänföres till snatteri, ej skulle
kunna ske utan rubbning i grunderne för de bestämmelser om ansvar för
t jufnad, der tiden för det fästnings-arbete, som bör följa å förbrytelsen, skall
mätas efter det tillgripnas värde, dels ock att, om motionärens förslag bifölles,
den lindriga kroppsplikt af tre dagars fängelse, hvartill böter för snatteri,
vid bristande tillgång, nu förvandlas, äfven borde försvåras, af hvilka
ämnen Utskottet, enär fråga derom ej är vorden väckt, icke kan i någon pröfning
ingå; får Utskottet vördsamt hemställa,
Bill. till A. St. Prof. 18/j.o. 7 Sami. 1 Afd. r? Häftet. 1
2 Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 32.
att Herr Friherre Hermelin* of vanberörde motion icke måtte till
någon Kikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den i3 April i84o.
Reservationer.
Af Herr Grefve Sparre: *’För min del kan jag ej biträda Utskottéts Utlåtande i fråga
om förhöjning i summa furti. De skäl, sorn finnas åberopade i Utskottets Betänkande
N:o 3r, och hvaruti jag jemväl instämt, kunna ej efter min tanke äfven
här gälla, då farhågan, att lagen genom förändringen skulle komma i strid med serskilte
sedermera utkomne Författningar, i detta fall ej hör förefinnas. Att höja
det i 4o Cap. i §. och 4j Cap. Missgernings-Balken utsatte belopp af Tio daler Silfvermynt,
nu motsvarande 3 R:dr 16 sk. Banco till det myntvärde, som egde rum
år 1734, eller 3 R:dr 16 sk. Specie, torde visserligen vara det rigtigaste, men
då erhålles derigenom det ojemna talet af 8 R:dr 42 8 rst. i Bancosed
lar,
eller om Courant-räkningen införes, i3 R;dr 16 sk. courant, ett belopp,
som med nu gällande sedelsorter icke kan utan skiljemynt erläggas. Uti
Lag-Comiténs förslag till Criminal-Lag, är den summa, utöfver hvilken olofligt
tillgrepp först anses såsom stöld, utsatt till 5 R:dr i silfver, eller i3
R:dr 16 sk. Banco i sedlar; och förslaget innehåller dessutom, i motsats mot
hvad nu är stadgadt, att, om en person tilltalas på en gång för flere tillgrepp,
men han vid hvarje af desse endast åtkommit gods af mindre värde
än 5 R;dr i silfver, skall han ändock såsom snattare anses. Förslaget har således,
äfven om sistnämnde förhållande ej tages i betraktande, höjt summa
furti till jemnt fyra gånger dess nuvarande belopp. Då man vill bibehålla
skillnaden emellan stöld och snatteri, bör nämnde summa ej eller sättas för
låg; hvarken vinner det allmänna derpå, att flere tjufvar finnas i landet,
eller återföres förbrytaren, om han genast första gången, han bemägtigat sig
olofligen en persedel af några Riksdalers värde, skall straffas såsom för stöld.
Förändring häruti synes mig ock kunna lämpligen tillvägabringas, utan att
man derföre behöfver i sammanhang dermed höja, hvarken det i 4° Cap. 3
§. Missgernings-Balken och Kongl. Förordningen den 20 Jan. 1779 utsatte
belopp af 100 daler Silfvermynt, för tillgrepp hvaraf först lilstidsfästning
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 33.
8
ifrågakommer för den, som förut två gånger blifvit för stöld straffad, eller
den påföljd, som i 47 Cap. samma Balk blifvit stadgad, i händelse en snattare
saknat tillgång till böter.
På dessa grunder och såsom en öfvergång till det i Lagförslaget bestämde
belopp i förevarande hänseende, anser jag mig böra tillsyrka, att,
med bifall till Friherre Hermelins motion, den i /\o Cap. i §. samt 47 Cap.
Missgernings-Balken utsatte summa ’’Tio Daler’’ måtte förhöjas till ’’Tjugo
Daler".
Uti denna reservation hafva Herr Hegardt och Riksdags-fullmägtigen
Zetterberg från Stockholms Län instämt.
Af Herr Cederschjöld, B. Th.\ ”Uti delta ämne får jag åberopa n\in reservation
vid Lag-Utskottets Betänkande N:o 3i, i anledning af väckt fråga om
förändrad grund för beräkning af böter. I händelse den af Rikets Ständers
Jusliliae-Ombudsman i sistnämnde afseende gjorda framställning, på sätt
jag tillstyrkt, blefve godkänd, så skulle ändamålet med djenna af Herr Friherre
Hermelin väckta motion äfven vara vunnet”.
N:o 33.
Ant, till Exp. Utsk. den 21 April, tl. 8 e. ra.
Betänkande, 1 anledning af vackt fråga om upphäfvandc af Kongl. Brefvet
den 3 Juni 1702, angående HofRätterne lemnad tillåtelse, att
i dråpmål döma till lottkastning, då ej utrönas kan, hvilken af
flere varit den dödes baneman.
Rikets Sländers Justiliae-Ombudsman har, uti sin vid denna Riksdag
afgifne Embetsberättelse, fästat uppmärksamhet på angelägenheten att i grundlagsenlig
ordning undanrödja det, genom Kongl. Brefvet den 3 Juni 1752,
i öfverensstämmelse med föreskriften i ett föregående Kongl. Bref af den 17
Januari 1724, gifna förordnande, att, enär i dråpmål förekomme, alt flere
i bråd skilnad lagt hand å den döde, och ej utrönas kunde, af hvars handaverkan
han döden ljutit, HofRätt egde donia till lottkastning eutellan de
4
Lag-Utskottets Betänkande, N\o 33.
anklagade och såmedelst urskilja, hvilkendera dödsstraffet undergå skulle.
Till stöd för berörde åsigt är af Jusliliac-Ombudsmannen yttradt: att omförmälde,
såsom lagligt bevisningsmedel ännu qvarstående, ehuru i senare lider
ej använda utväg alt upptäcka verkliga banemannen i dråpmål, vittnade
om äldre tiders råhet och vidskepelse bland folket samt okunnighet eller
liknöjdhet hos lagstiftaren ; att då, på flere ställen i Europa och jemväl i Sverige,
lagarne under medeltiden tllläto eller ålade den anklagade att genom
envig, jernhård eller andra prof försvara sin sak, hvilade lagbudet på öfverLjrgelsen
om Guds omedelbara mellankomst, för alt straffa brottet eller uppenbara
oskulden ; men århundraden hade förflulit, sedan en stigande upplysning
skingrat denna folktro, hviken utgjorde enda tänkbara förklaringsgrunden
för elt stadgande, som, der menniskoförmåga funnils otillräcklig atl
utforska sanningen , insatle slumpen lill domare i högsta Instanlien
öfver den anklagades lif eller död ; att det utan tvifvel vore en af Statens
angelägnaste omsorger alt sö‘ka upptäcka och bestraffa brott, serdeles dem,
hvarigenom menniskolif blifvit spillda, men alt upptäckten borde föregå straffet,
liksom orsaken sin verkan, så vida lagen och dess handhafvare ej ville
göra sig skyldige till sådane juridiska mord, hvarpå exempel i förflutna lider
icke saknats; samt att, då upplysning och rättvisa lika högt bjödo, att endast
den, som vore öfverhevist om ett brott, borde undergå det i lagen derå
satta straff, måste det vara uppenbart stridande deremot, att åt elt ovisst
tärningskasl öfverlemna afgörandet af den vigtiga och grannlaga frågan om
den tilltalades skuld eller oskuld.
Under åberopande af hvad Justitas-Ombudsmanncn sålunda anfört,
bar jemväl Herr Lagerbjelke, C. O. , uti en hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln
väckt samt till Lag-Utskottet remitterad motion, yrkat upphäfvandet af
förenämnde Kongl. Bref; äfvensom Utskottet fått emottaga ett af Herr friherre
Cederström, Thure, i anledning af nämnde motion, afgifvet skriftligt
yttrande, deruti ändring af 6 Gap. 2 §. Missgernings-Balken blifvit föreslagen.
Utskottet, som framdeles vill meddela utlåtande öfver den af Friherre
Cederström väckta fråga, har tagit i öfvervägande, hvad af Justiliae-Ombudsmannen
samt Herr Lagerbjelke är vordet hemställdt; och får Ulskoltet, på de
skäl, som här ofvan äro upptagne, vördsamt tillstyrka ,
det måtte Likets Höglofl. Ständer hos Kongl. Maj .t göra underdånig
anhållan om utfärdande af Kungörelse derom, att Kongl.
Brefvet den 3 Juni 1762, angående tillåtelse för HofRåtterne att
Lag-Utskottets Betänkande N\o 34. 5
i dråpmål döma till lottkastning, då ej utrönas kan, hvilken af
flere varit den dödes baneman, upphört att vara gällande.
Stockholm den i5 April i84o.
N:o 34.
Auk. lill Exp. Utsk. den 21 April, kl. S e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, angående de rättigheter, sorn
böra fosterbarn tillkomma.
Uti en af Riksdags-fullmägtigen Pehr Jonsson från Öland till Hedervärda
Bonde-Ståndet ingifven och derefter till Lag-Utskottet öfverlemnad
motion är hemslälldt, 0111 icke, såsom bidragande lill det uppväxande slägteLs
bästa, förordnas borde : att de husfäder, som upptagit eller upplaga
fosterbarn, må vara berättigade tilldela dem sin fasta och lösa egendom;
att sådant barn, om fosterföräldrarne innehafva Kronohemman, skall ega
samma rätt till värdskapet derå, som eget barn tillkommer; samt att, derest
Kronohemman blifvit af åbo, som fosterbarn antagit, löst till skatte, hemmanet
må, om fosterföräldrarne dö utan eget barn, blifva fosterbarnets tillhörighet.
Utskottet har tagit denna motion i öfvervägande; men då densamma
åsyftar en, efter Utskottets tanka, skadlig rubbning i arfs- och testamentslagarne
samt inskränkning i de rättigheter, som dels deruti, dels ock i serskildta
författningar, angående Kronohemmans besittning, äro skyldeman förbehållne
; och härtill kommer, att någon lag ännu icke finnes, som närmare
bestämmer sättet och rättigheten att andras barn såsom egna upptaga; kan
Utskottet ej i någon del biträda motionärens förslag, utan hemställer vördsamt
,
att motionen icke måtte till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den i5 April iSfo.
6
Lag-Utskoltcls Betänkande, N:o 35.
N:o 35.
Betänkande , i anledning af väckta motioner angående så kallade
Undantags-Contracters intecknande.
Till Lag-Utskottels handläggning hafva från Höglofl. Ridderskapet
och Adeln samt Hedervärda Bonde-Slåndet blifvit remitterade två motioner,
den ena af Herr Hjerta, Lars, och den andra af Riksdags-fullmägtigen Petter
Persson från Calmare Län, innehållande hemställan derom, alt Rikets Ständer
matte förnya deras, genom underdånig Skrifvelse den ai April iS35,
gjorda, men af Kongl. Maj:t icke i Nåder antagna förslag till det Lagstadgande,
att undantags-förmoner, som vid försäljning af fast egendom betingas,
skola intecknas ; och hafva inom Hedervärda Bonde-Ståndet Nils Strindlund
från Vester-Norrland samt Nils Persson från Södermanland förenat sig med
Petter Persson ; hvaremot Johan Jacob Rutberg från Norrbotten, Ola Jeppsson
från Blekinge m. fl. ansett berörde föreskrift otjenlig, såsom medförande
kostnader för undantags-innehafvare, samt föranledande dertill, att desse ofta
skulle förlora sina förmoner derigenom, att de af glömska eller oförstånd
försummade att föreskriften iagttaga.
Det af Rikets Ständer å förra Riksdagen afgifna Lagförslag är grundadt
derpå : att klagan ej sällan blifvit förd öfver de betydliga förluster
och olägenheter, som köpare af fast egendom fått vidkännas derigenom, att
densamma varit belastad med undantag, samt förminskad till värde och godhet
gen m jordaLöndringar af hvarjehanda beskaffenhet, derom köpare, oagtadt
han vidtagit alla möjliga försigtighetsmått, likväl icke erhållit kännedom vid
köpets afslutande, utan först efter en längre tids förlopp derom fått kunskap,
då säljaren ofta varit urståndsatt alt godtgöra de förluster, som genom
så beskaffade gravationer köparen tillskyndats ; alt ej mindre fastighels-egarens,
än undantags-innehafvarens säkerhet syntes fordra, det undagsförmoner blefvo
behörigen intecknade och förnyade, hvilken åtgärd ej kunde vara förenad
med större svårigheter i detta fall, än då fråga vore om vanlig skuldfordran;
samt att den del af en egendom, som säljaren undantagit, eller den
afgäld af egendomen, sorn han sig förbehållit, icke kunde tilläggas sämre rätt,
än obetald köpeskilling, enär, om undantaget icke varit, köpeskillingen i
stället blifvit förhöjd.
Lag-Utskottets Betänkande, N:0 35,
7
Utskottet instämmer uti hvad sålunda blifvit yttrad t; och då, genom
ifrågavarande förslags antagande, jemväl intecknings-hafvares rätt skulle betryggas,
samt de i ofvanberörde måtto framställde betänkligheter icke synas
förtjena afseende, helst intecknings-kostnaden ej kan blifva betydlig, samt
undantags-innehafvares försummelse att låta sin rätt intecknas, icke hindrar
honom att, för de betingade förmonernes utbekommande, hålla sig till den,
som af honom köpte, äfven om denne köpare öfverlåtit egendomen till annan
person, som icke till förmonernas utgörande sig förbundit; så anser Utskottet
sig böra tillstyrka antagandet af det vid förra Riksdagen upprättade
förslag, dock ej mindre med den förändring, att detsamma äfven kommer
att afse undantag, som kunna ske vid försäljningar af hus och jord i städerne,
samt att tiden att söka inteckning till säkerhet för redan upprättade,
men ej intecknade, undantags-contract utsättes till 1842 års slut, än ock
nied det tillägg, att, på det mindre kunnige personer ej må blifva deras rätt
förlustige, i anseende till saknad kunskap om ifrågavarande Lagbud, den författning,
sorn i ämnet utfärdas, bör under nyssnämnde tid kungöras i kyrkorne
tre gånger om året, och vid början af Härads-Tingen uppläsas; hemställande
fördenskull Utskottet, det Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, att förordnas måtte som följer;
i;o På sätt dels i Kongl. Förordningen den i3 Juni 1800,
angående städsel och lego af jord på landet, och dels uti den rörande
grunderneför hemmansklyfning samt afsöndring af jord eller
andra lägenheter från hemman utfärdade Författning redan är
stadgadt, i afseende å arrende-afhandlingar, ing angne på viss tid,
samt sådane af handlingar om upplåtelse af viss lägenhet, som med
sistnämnde Kongl. Författning öfverensstämma, skall ock all annan
efter lag tillåten upplåtelse af nyttjande-rät t till fastighet, härunder
jemväl inbegripen lif stids städj a, hvarom stadgandet i sista
punkten af 15 §. 16 Gap. Jorda-Balken således upphäfves, hos
vederbörande Domstol intecknas och inteckningen behörigen förnyas,
för att kunna emot annans egande- eller inleckningsrätt hafva
bestånd.
2:0. Har den, som å annan öfverlåtit sin cganderätt till
fast egendom, dervid förbehållit sig nyttjanderätt till större eller
8
Lag-Utskottets Betänkande, U.o 35.
mindre del af samma egendom, eller afkomst deraf på vissa dr
eller i sin lifstid; och äro de betingade Jörmoncrne, enligt
i Cap. 2 §. Jorda-Balken, införde i den afhandling, hvarigenom
ö fverlåtelsen skett, ege lian säkerhet derföre i den öfverlätna egendomen,
med den förmånsrätt, allmänna Lagen i i i Cap, i
berörde Balk obetald köpeskilling tillägger. Men försummar han
att inom den i sistberörde lagrum utsatta tid af handlingen, hvari
j“örm.onerne betingade äro, för domstolen uppvisa och i Tntecknings-Protocollet
intaga låta, njute sedan ej bättre rätt, än såsom
för annat fordringsanspråk.
3.0 I afseende på redan upprättad, men ej intecknad afhandling
af ifrågavarande beskaffenhet, vare, utan minskning af den
rätt, densamma efter hittills gällande lag kan medföra, tid att inteckning
söka intill i S/fa års slut.
4;o I det bevis, Rätten efter inteckningens beviljande meddelar,
skall införas, att den inom hvart tionde år förnyas bör.
5;o Hvad sålunda blifvit förördnadt, skall till slutet af år
18 4a kungöras i kyrkor ne tre gånger om året samt vid början
af hvarje ordinarie Häradsting uppläsas.
Stockholm den i5 April i84o.
Reservation
af Herr Ekholm: ”Sedan Lag-Utskottet gifvit det föreslagna förtydligandet
af nu gällande lagbud om undantags-conlracts intecknande den utsträckning,
utöfver hvad Rikets Ständer vid senaste Riksdag beslöto, att derunder
jemväl skulle begripas stadsjord och fastigheter, föranlåtes jag vördsamt reservera
min serskilda mening. Lagstiftningen rörande afhändandet af egande-rätten,
fastigheters styckande eller uthyrande är i allmänhet för städerne
och landet väsendtligen olika. Icke eller finnér jag af behof på kallad
t, att uti ifrågavarande afseende stifta någon Lag för städerne, då allmänna
lagen derom redan är tillräckligt bestämd och alltid på enahanda sätt
till
-
Lag-Utskottets BetänkandeN:o 35,
9
tillämpas. För hvarje stad finnas dessutom serskilda privilegier,' donationsbref
och byggnads-ordningar, som i ett eller annat afseende beskränka egande-
och dispositions-rätten till stads-tomter och slads-jord. Tillämpning af
det föreslagne generela lagbudet till städerne skulle tilläfventyrs endast tjena
att derstädes uppmuntra upprättande af undantags-contracter, hvilka å
landet redan visat sig medföra betydliga olägenheter, och hvilka jag i ingen
mon anser böra befrämjas. För min del kan jag således icke biträda förslaget
i dess närvarande skick.”
Uti denna reservation har Herr Lagergren instämt.
Bih. till R. St• Prot. 1840. 7 Sami. 1 AJd, 9 Haft.
STOCKHOLM,
Ei.méns och Granbergs Tryckeri.
1840.
Lag-Utskottets Utlåtande, JV.-o 36.
1
N:o 36.
Ank. till Exp. (Jtsk. den 23 April, kl. 2 e. in.
Utlåtande, i anledning af anmärkningar vid Utskottets Betänkande
JY:o q, angående verkställd granskning af Rikets Ständers
Justitia;-Ombudsmans afgifna Embetsredogörelse.
Enligt till Lag-Utskottet ankomne Protocolls-Utdrag från respective RiksStånden,
liar omförmåldle Betänkande blifvit af Högloft. Ridderskapet och
Adeln återremitleradt i hela sin vidd; af Högvördiga P reste-Ståndet godkändt,
så vidt del angår fullgörandet af den Lag-Utskottet i 33 § 2 morn. Riksdags-Ordningen
ålagda granskning af Justilias-Ombudsmannens förvaltning
af Embetet, men återremitleradt i fråga om det vid Betänkandet gjorda
tillägg, rörande Justitice-Ombudsmannens pligt, enligt 100 § Regeringsformen,
att anmärka lagars och författningars brister och uppgifva förslag till
deras förbättring; af Yällofl. Borgare-Ståndet, jemte uttryckligt gillande
af yttrandet om Justilia>Ombudsmannens Embetsförvaltning, lagdt till
handlingarne ; och af Hedervärda Bonde-Ståndet bifallet i sin helhet.
Som Utskottets, i Betänkandet yttrade, på anförde skäl grundade omdöme,
att Justitife Ombudsmannen på ett, värdigt och förtjenslfullt sätt
motsvarat det vigtiga förtroende, Rikets Ständer honom lemnat, således är
vordet af tre Riks-Stånd, nemligen Preste-Ståndet, Borgare-Ståndet och
Bonde-Ståndet godkändt; så lärer, hvad denna del af Betänkandet angår,
Utskottet, i anledning af de hos Ridderskapet och Adeln gjorda anmärkningar,
endast behöfva att, med tillkännagifvande häraf, åberopa, hvad Betänkandet
i förenämnde afseende innehåller.
De anmärkningar, som blifvit gjorda inom Högloft. Ridderskapet och
Adeln, af Herr v. Hartmansdorff, August, Herr Cederschöld , R. T., Herr
Rosenqvist af Åkershult och Herr Grefve Frölich, samt i Högvördiga
Preste Ståndet, af Herr Biskopen Hedre'n, Herr Professoren Geijer, Herr
Conlracls-Prosten Sandberg, Herr Domprosten, Doctor Elmgren, Herr Biskopen
Heurlin, Herr Contracts-Prosten, Doctor Björkman, m. fl., vidröra
allenast omförmäldte tillägg, och gå hufvudsakligen derpå ut, dels att samma
tillägg, som innehåller, att Justitiae-Ombudsmannen skulle hafva kommit
clet, med förrberörde föreskrift i Regerings-Formens 100 §, afsedda än
-
Bih. till R. St. Prot. 1840. 7 Sami. 1 Af cl. 10 Haft.
1
2
Lag-Utskottets Utlåtande, N.-o 36.
damål närmare, om han, ehuru sådant förut icke varit öfligt, äfven för
andra fall, än då han sjelf fört talan, uti Embelsberättelserne upptagit en
kort redovisning för sådane i Högsta Domstolen afgjorde vigligare mål, der
olika begrepp om lagens grund och mening bland Högsta Domstolens ledamöter
yppats, samt angifvit de skiljagtige åsigterna och tillika meddelat
yttrande, huruvida Justitia-Ombudsmannen ansett desamma påkalla förklaring
eller ändring af gällande lagar eller författningar, — skall innefatta
ett klander å Justitias-Ombudsmannens embetsförvaltning och således
stå i strid med det yttrande, Utskottet förut derom meddelat,] dels ock
att Utskottet bör närmare förklara, hvad Utskottet med detta tillägg åsyftat;
men, enär, efter Utskottets tanka, ifrågavarande tillägg är tydligt deruti,
att detsamma ingalunda innefattar hemställan till Rikets Ständer om
vidtagande af någon åtgärd i förenämnde hänseende, utan endast antyder
Utskottets åsigt om ett lämpligt sätt att i viss nion underlätta uppfyllandet
af Justitiae-Ombudsmannens åliggande att anmärka lagars och författningars
brister; samt meningen med tillägget äfven synes hafva blifvit sålunda
uppfattad, ej mindre af Yällofl. Borgare-Ståndet_, som lagt detsamma
till handlingarne, än ock af Hedervärda Bonde-Ståndet, der det ej vunnit
annan handläggning, än att det, i sammanhang med omdömet öfver Juslitias-Ombudsmannens
embetsförvaltning, blifvit bifallet; anser Utskottet de
af öfrige Riks-Stånden beslutade återremisser af Betänkandet i denna del
icke föranleda till något vidare Utlåtande å Utskottets sida; hvadan Utskottet,
utan att frånträda, hvad i dess förra Betänkande blifvit ytlradt,
får detsamma till de sistnämnde respective Riks-Stånden å nyo vördsamt
öfverlemna för det afseende, som derå kan fästas.
Stockholm den 23 April 1840.
Reservationer.
Af Herr Cederschöldj B. T.t ”Enär återremiss af Lag-Utskottets Betänkande
N:o 2, enligt hvad de derom förde discussioner synas utvisa,
egentligen lärer hafva egt rum, endast för att; erhålla en närmare förklaring
öfver det tillägg, som pag. 7 finnes ifrågavarande Betänkande vidfogadt,
så anser jag mig, med anledning af samma återremiss och de dervid
följagtige anmärkningar, böra vördsamt upplysa och förklara, att afsigten
med den, såsom tillägg till Utskottets Betänkande af mig föreslagne fram
-
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 3p
3
ställning icke varit, hvarken att väcka någon ny motion, dertill jag ganska
väl visste, aLt Utskottet ej egde rättighet, ej eller att uttrycka något klander
emot nuvarande Justiliae-Ombudsmannens embetsförvaltning, hvilket skulle
hafva stått i strid emot Utskottets derom redan meddeldte omdöme, utan
endast att uppgifva det, efter min åsigt, hästa och säkraste sättet, att undanrödja
den svårighet, som, efter hvad Justitiae-Ombudsmannen uti dess
senaste Embetsberättelse upplyst, möter för fullgörandet af den honom
åliggande vigtiga pligten, alt anmärka Lagars och Författningars brister
och att uppgifva förslag till deras förbättring.
Då det sätt, som uti min reservation vid ofvannämnde Betänkande
blifvit anvist, efter milt omdöme, kan följas, utan alt den ringaste ändring
uti Justitias-Ombudsmannens Instruclion behöfver föregå, så anser jag mig
nu ytterligare böra åberopa innehållet af samma reservation.”
Af Herr Grefve Sparrej G.A.j Herr v. Röökj G., Herr Doctor Wallin,
Herr Domprosten, Doctor Elmgren, Herr Lagergren och Herr Hegardt s
som åheropat deras vid förra Betänkandet fogade yttranden.
N:o 37.
Ant. till Exp. Utsk. den 23 April, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om upphäfvande af
Kongl. Förordningen den 16 Juli ijy6 j angående straff'för
enskildte tjenare, bönder eller torpare som försåtligt våldföra
husbondefolket.
Rikets Ständers Justitiae-Ombudsmans vid denna Riksdag afgifna, lill
Lag-Utskottet öfverlemnade Embetsberättelse innehåller, hurusom, af den
anledning, att inom kort lid flere brottmål hos Kongl. Majit förekommit,
angående frälsebönder, torpare och drängar, som, i uppsåt att hämnas
förmenta oförrätter, eller att stjäla, i försåt sökt afhända sina husbönder
lifvet, en Kongl. Förordning under den 16' Juli 1776 utfärdats, hvarigenom
är vordet stadgadt: ”Att då enskildte tjenare, bönder eller torpare,
”hvilka betjena med arbete eller dagsverken, sätta sig för husbondefolket
"i försåt, ehvar det helst är, att dem skada göra till lif eller lem och sar
-
4
Lag-Utskollets Betänkande, N-o 3~.
”gar dem eller slår hlånad eller blodvite, sådane böra straffas, mannen
”med 32 par spö och qvinnan med 24 pär ris, try slag af paret, samt
”derjemte mista äran och arbeta ett eller flere år på*någon fästning, allt
”efter brottets grofhet och den brottsliges arghet; börandes han sedermera
”under arbetstiden på fästning en gång hvarje år undergå samma straff af
”spö eller ris, och det på samma dag, som han forsla gången det utstått.’'
I afseende härpå yttrar Justitiae-Ombudsmannen vidare, att, om man
än ville förutsätta, alt denna Förordning, såsom dess inledning antydde, tillkommit
endast för att skydda allmän säkerhet, måste det icke desto mindre
medgifvas, alt syftemålet ernåtls pä bekostnad af allmän rättvisa och
medelst en rubbning i gällande rättsgrunder, hvilken ändamålet, ehuru i
och för sig sjelf berömvärdi, ingalunda kunde rättfärdiga. Begreppen husbonde
och tjenstehjon bade nemligen i berörde författning fått en utsträckning,
som belt och hållet vore oförenlig med de derom i lag och legostadga
gifna bestämmelser, enär till tjenstehjonsclassen blifvit hänförde
bönder och torpare, som betjena med arbete. Den tillfälliga omständigheten,
alt afgäld af ett hemman eller torp, uti contractet emellan jordegaren
och brukaren, blifvit utsatt i nämnde tjenstbarheter, kunde likväl icke leda
till den slutföljd, att den förre dermedelst undfått husbonde välde öfver
den senare; ty om så vore, skulle satsen, följdrigtigt genomförd, ej allenast
vid hvarje arbetsaftal berättiga ena contrahenten till det större personliga
skydd, lagen ansett böra husbonde tillkomma, utan ock kräfva tillämpning
af de för åtskilliga brott och förseelser utsatte speciella straff på flere personer,
hvilka icke vore eller någonsin kunde betraglas såsom tjenstehjon.
Denna uppenbara brist på öfverensstämmelse emellan ifrågavarande serskilda
lag och allmänna lagen, hade icke blifvit afhulpen, utan fastmera
ökad genom Kongl. Förordningen den 20 Januari 1779. Ärelöshet, utgörande
en tillsatts till det fordna edsöresstraffet, bade funnits vara en olämplig
påföljd i fråga om försåt i allmänhet; men ehuru 21 Cap. 6 § Missgernings-Balken
sålunda ändrats, syntes afsigten likväl icke hafva varit att, i
sammanhang dermed, göra ändring i straffbestämmelserne för försåt, anstäldt
emot husbonde, ty om sistnämnde förordning dervid skulle böra
tillämpas, måste fängelsetiden förlängas, i och med detsamma spöstraffet
ytterligare förnyades, hvilket åter komme att medföra en skärpning i straffet,
som svårligen kunde försvaras. Icke destomindre vore ärelöshet lika
olämplig vid det ena, som vid det andra af dessa likartade brott. Härtill
komme ytterligare, att uti sjelfva bestraffningen röjde sig en grymhet och
hämndlystnad, ej mindre ovärdiga lagstiftarens hofsamhet, än lyckligtvis
exempellösa i våra öfriga strafflagar. Att, såsom här skett, utsträcka sträf
-
Lag-Utskottets Betänkande, N.o 3j.
5
fet utöfver hvad brottets art och beskaffenhet oundgängligen fordrade,
vore både i juridiskt och politiskt hänseende förkastligt, samt medförde,
bland andra skadliga verkningar, jemväl den, att medlidande med brottslingen
hos folket väcktes, och att han i dess ögon upphöjdes till en slags
martyr, utsedd att offras åt lagens obevekliga hårdhet, hvilka intryck lagstiftaren
framför allt borde söka undvika att åstadkomma.
Häraf har Justitiae-Ombudsmannen ansett kunna slutas, alt 1776 års
förordning vore orättvis, äfvensom det kunde tilläggas, att den vore öfverflödig.
Om än serskilda förhållanden den tiden möjligen påkallade
strängare åtgärder för att skydda en viss samhällsclass, hade dessa dock
längesedan upphört, hvarom den sällsporda tillämpningen af undantagslagen
jemväl bure viltne. För att förekomma försåtliga våldsamheters begående
al bönder och torpare, syntes straffet i 21 Cap, 6 § MissgerningsBalken
göra tillfyllest, och detta lagrum, jemte i5 Cap. isamma Balk, ansågs
innehålla tillräckliga bestämmelser i afseende på våldsverkan af tjenstehjon,
åtminstone intill dess den nya brottmålslagen hunne pröfvas och
antagas; hvarföre Justitiae-Ombudsmannen ock hemställt, att Kongl. Förordningen
den 16 Juli 1776 må, i grundlagsenlig ordning, lill kraft och
verkan upphäfvas.
Enahanda hemställan har, uti en hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln
väckt, samt till Utskottet remitterad motion, blifvit gjord af Herr Friherre
Cederström, Thure, som föreslagit, att de förbrytelser, som i ofvanberörde
förordning omförmälas, måtte beläggas med ett års fängelse å
fästning, med eller utan arbete, samt 100 dalers böter, eller, i brist af
dem, fyra månaders arbete å fästning.
Hvad sålunda förekommit, har Utskottet i öfvervägande tagit, och finner,
i likhet med hvad anfördt blifvit, att den för husbondes försåtliga
öfverfallande stadgade serskilde hestra ffning i vissa delar är i strid med de '
för brollmålslagen i allmänhet nu gällande grunder. En rättelse härutinnan
är följagtligen af behofvet påkallad; men, ehuru för brott af ifrågavarande
beskaffenhet lillämplige lagstadganden redan finnas, dels i i5 Cap.
2§ Missgernings-Balken, hvarigenom utsättes bestraffning af 32 par spö,
24 pär ris eller 24 dagars fängelse vid vatten och bröd för den, som uppsåtligen
bär hugg och slag å sin husbonde eller matmoder, dels i 21 Cap.
6 § samma Balk, hvilken, sådan den lyder i Kongl, förordningen den 20
Januari 177g) innehåller, a t den, som sätter sig i försåt för annan, att
honom skada göra till lif eller lem och sargar honom eller gör blånad eller
blodvite, skall straffas med 1 års fängelse, med eller ulan arbete och
100 dalers böter samt, i brist af böter, arbeta derutöfver 4 månader; lik
-
ti
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 3j.
väl och då de händelser, hvarpå exempel ej saknats, att enskilde tjenare,
eller landtbönder och torpare, hvilka betjena med arbete, försåtligen och
i uppsåt att hämnas, utöfva gröfre våld emot husbondefolket, äro, efter
Utskottets tanka, af en eftertänkligare art och medföra större våda förden
personliga säkerheten, än försåtligt öfverfallande i allmänhet, enär i förra
fallet försåtet på en gång är svårare att undvika och tillika våldför vigtigare
personliga förhållanden eller de, som med den husliga sammanlefna
den
äro förknippade; finnér Utskottet sig icke kunna biträda den mening,
att den uti Kongl. Förordningen den 16 Juli 1776 stadgade straffskärpning
bör alldeles försvinna; hvaremot Utskottet anser en lämplig ändring deruti
kunna ske, om ej mindre från straffet borttages, hvad sorn är stridande
emot brottets art eller deruti utmärker grymhet, såsom påföljden af ärans
förlust och förnyad spö- eller risslitning under fängelsetiden, än ock åt
Domaren öfverlemnas att, efter omständigheterna, döma till spö eller ris,
eller till fängelse vid vatten och bröd.
Desse skäl föranleda Utskottet vördsamt tillstyrka
utfärdandet af en Författning, hvarigenom , med ändring
af Kongl. Förordningen den 16 Juli iyy6 , stadgas följande:
då enskilde tjenare, landtbönder eller torpare,
hvilka med arbete eller dagsverken betjena, sätta sig
för husbonden eller matmodren i försåt, ehvar det helst
är, att dem skada göra till lif eller lem, och sarga
dem eller sid blånad eller blodvite, skola sådane straffas
med trettiotvå par spö, tjugufyra pär ris eller tjugufyra
dagars fängelse vid vatten och bröd, samt derjemte
arbeta å fästning två eller flere år, efter brottets
beskaffenhet.
Stockholm den 16 April 1840.
Lag-TJtskotlets Betänkande, N:0 38.
N:o 38.
Ank. till Exp. Utsk. den 23 April, kl. 2 e. m>
Betänkande, i anledning af väckt fråga om stockstraffets upphörande.
Uti den af Rikets Ständers Justilife-Ombudsman vid denna Riksdag
afgifna embetsberättelse förekommer äfven, bland annat, frågan om lämpligheten
af stockstraffets bibehållande, i afseende hvarpå är anfördt, att
omsorgen om religionsundervisningen och sedligheten i äldre lider öfverlemnat
åt Presterskapet, alt, för försumlighet eller förseelse i detta hänseende,
använda nämnde straff, såsom ett slutligt correctionsmedel, då andra
visat sig vara overksamme. Detsamma hade sedermera öfvergålt till,
och jemväl erhållit betydelse af ett vanligt skamstraff, som för hvarjehanda
förseelser kunde, enligt serskilda författningar, dels af Sockenstämma
eller Kyrkoråd, dels af allmän Domstol åläggas, och, för flera fall, ännu
i senare tider blifvit bibehållet; men sedan, i anledning af Rikets Ständers
vid 1828—i83o årens Riksdag gjorde framställning, att de stockstraff,
hvilka Kyrkoråd, likmätigt Kongl. Förordningen den 26 Februari 1817,
egde att ålägga, borde upphöra, och att denna författning således måtte i
berörde afseende förändras, Kongl. Maj:t, genom Nådig Kungörelse den 12
Mars i83r, med bifall dertill, förordnat, det Kyrkoråds rättighet att ådöma
stockstraff, ej vidare finge ega rum; och sådant straff för ^:de resan
fylleri, jemte böter, stadgadt genom Kongl. Förordningen den 24 Augusti
1813, äfvenledes upphört, jemlikt Kongl. Kungörelsen den 17 Mars 1837;
så qvarstode detta bestraffningssätt nu mera endast:
1:0 för öfvermage, som oftare svär; 3 Cap. 2 § Missgernings-Balken;
2:0 för snatteri i fiskehamn, då den brottslige saknar tillgång till
derför ådömde böter; 4 Cap. 1 § i Kongl. Hamn-Ordningen den 24 Januari
1771;
3:o i förening med böter, för den, som hugger neder eller med vilja
förderfvar annans lill prydnad eller lugn planterade träd, eller ock annan
skogsplantering; Kongl. Förordningen om skogarne i Riket den 1 Augusti
i8o5, § 64; samt
4:o i stället för uppenbar kyrkoplikt, för fremmande religionsförvandt,
som begått brott, hvarå sådan kyrkoplikt eljest bordt följa; 43 punkten, 3
mom. i Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807.
8
Lag-TJtshotlets Betänkande j N:0 38.
Justitiae Ombudsmannen har ansett, att, enär den felagtiges sedliga
förbättring befordrades lika litet genom stockstraffet, som andras afskräckande
från fel eller förbrytelser deraf vore att förvänta, samt ändamålet
med detta skymfliga straff således ej vunnes, detsamma kunde helt och
hållet upphöra, i fråga hvarom vidare förekommer att något annat correctionsmedel
för öfvermage, som svär, än den i 3 Cap. 2 § MissgerningsBalken
föreskrifne aga, icke syntes, äfven då sådan förseelse förnyades, vara
af behofvet påkalladt; alt då tillfredsställande skäl för den förvandlingsgrund,
hvilken, enligt 1771 års Hamn-ordning, skulle iagttagas, vid saknad
tillgång till gäldande af böter, ådömda för snatteri i fiskhamn, svårligen
kunde angifvas, den i allmänna lagen utsatta grund för sådane böters förvandling
jemväl borde i detta serskilda fall tjena lill efterrättelse; samt
alt, enär bötesansvar funnes stadgadt i 20 Cap. 11 § Missgernings-Balken
för våldsverkan å träd, planterade till prydnad eller lugn, eller å annan
skogsplantering; och brottet, vid jemförelse af ansvar, som i andra våldsmål
enligt lag egde rum, icke syntes förtjena den tillökning i straffet, som
Kongl. Skogs-ordningen, i likhet med äldre Kongl. Förordningen af den 3o
April 1777, föreskrifver, borde undanrödjandet af denna föreskrift ej eller
möta någon serdeles betänklighet.
På grund häraf och under förutsättning tillika, att uppenbar kyrkoplikt,
och i följd deraf stockstraff för fremmande religionsförvandt, som begått
brott, hvarå dylik kyrkoplikt bordt följa, komme att upphöra, har Justitiae-Ombudsmannen
gjort hemställan om vidtagande af den författning,
”att, med upphäfvande af alla angående stockstraff utfärdade författningar,
”förordnas må, att sådant straff icke vidare skall ega rum, och att, i det
”fall, då böter, i brist af tillgång hos den sakfällde, bordt dertill förvandlas,
samma böter skola, på sätt lag och författningar i allmänhet innehålla,
med fängelse aftjenas.”
Lag-Utskottet, som bör öfver ifrågavarande hemställan sig utlåta, får
vördsamt åberopa dess under JNfo 26 afgifna betänkande, uti hvilket uppenbara
kyrkopliklens upphörande blifvit tillstyrkt på skäl, som till stor
del gälla emot slockstraffels bibehållande; äfvensom Utskottet för öfrigt instämmer
i hvad Justitife-Ombudsmannen bär ofvan anföit, endast med den
skiljagtighel, att Utskottet anser, dels föreskriften angående stockstraff ej
böra fråp 64 § i Kongl. Förordningen om skogarne i Riket af den 1 Augusti
i8o5 borttagas, med mindre den deruti samt i 20 Cap. 11 § MissgerningsBalken,
i fråga om nedhuggande eller förderfvande af annans till nytta eller
prydnad planterade träd eller ock annans skogsplantering, tillika utsatte
bestraffning af 3 R:dr 16 sk. böter för våldsverkan å hvarje träd erhåller
sådan
Lag-Utskottets Betänkande, N;o 38.
9
sådan lämplig förhöjning, som brottet, i anseende till dess nesliga beskaffenhet
och deraf härflytande, stundom icke ersättliga skada, förtjenar; dels
ock att, om stockstraffet kommer att upphöra för fremmande religionsförvandt,
som begått brott, hvarå uppenbar kyrkoplikt eljest bordt följa, enahanda
underrättelse om personens namn och brottets beskaffenhet bör från
predikstolen ske, som i Utskottets betänkande N:o 26 är vorden föreslagen
för de fall, att enskild skrift i stället för uppenbar kyrkoplikt skulle komma
att ega rum.
Utskottet tillstyrker alltså:
1:0 'vidtagandet af en författning, hvarigenom, med
upphäfvande af alla angående stockstraff utfärdade föreskrifter
, förordnas, att sådant straff icke vidare skall
ega rum, och att, dels i det fall, dä böter, i brist af
tillgång hos den sakfällie, bordt dertill förvandlas, samma
böter skola, på sätt lag och författningar i allmänhet
innehålla, med fängelse aftj enås, dels ock i den händelse,
att främmande religionsförvandt bordt undergå
stockstraff i stället för uppenbar kyrkoplikt, underrättelse
från predikstolen i kyrkan, vid hvilken stock straffet
skolat verkställas, bör meddelas om den felandes namn
och brottets beskaffenhet;
2:0 att en Kungörelse utfärdas, hvarigenom 20
Cap. it § Missgernings-Balken upphäfves samt 6\
1 mom. af Kongl. Förordningen om Skogarne i Riket
den 1 Augusti i8o5 erhåller följande förändrade lydelse:
Hugger någon neder eller med vilja förderf var annans
till prydnad eller lugn planterade träd, eller ock annan
skogs plantering, den skall, utom skadeersättning, efter
mätismanna ordom, samt de böter, hvartill han antingen
efter serskildta lagakraftvunna vitesförbud, eller
för åverkan å fruktbärande träd, kan hafva sig skyldig
gjort, straffas med böter, beräknade för hvarje träd till
6 R-.dr 32 sk., eller med fängelse vid vatten och bröd,
efter omständigheterne; och kommer, i händelse böter
ddömas, men tillgång till dem saknas, deras fulla belopp
att enligt lag förvandlas.
Stockholm den 21 April 1840.
Bih. till R. St. Prot. 1840• 7 Sami. 1 Afd. 10 Häftet. 2
10
Lag-Utskottets Betänkande> N.-o 38.
Reservationer.
Af Herr -von Röök: ”Jag förenar mig med Höglofl. Lag-Utskoltet uti
dess betänkande, det stockstraffet måtte upphöra, men deremot reserverar
jag mig emot det förslag, Höglofl. Utskottets pluralitet beslutat, i stället för
en söndags stockstraff" med en gren i handen, hvartill den person gjort sig
förfallen, enligt 20 Capillet ii § Missgernings-Balken, Kongl. Förordningen
den 3o April 1777 och Kongl. Förordningen om Skogarne i Riket den
1 Augusti i8o5 § 64, jemte böter för skogsåverkan, ersättning och serskilt
3 R:dr 16 sk., som hugger neder eller med vilja förderf var annans
till prydnad eller lugn planterade trän, eller ock annan plantering af lefvande
gärdesgårdar, nemligen att de sistnämnde böterne blott och allenast
skulle fördubblas lill Sex R:dr 32 sk.
Jag anser den brottsligheten att af ondska, eller af sjelfsvåld och Öfvermod
hugga ner, förderfva eller på hvarjehanda sätt onyttiga göra annars
mans fruktbärande träd, eller sådana som vid dess gård till prydnad planterade
äro, lefvande gärdesgårdar samt de ekplanteringar, som till Statens
behof i en framtid redan äro med dryg kostnad anlagda och böra med
största omvårdnad hägnas, vara så elak och förnärmande emot eganderätten,
enär ersättning för skadan icke ens kan uppskattas, att utgifvas till
den planteringsegare, som älskar lugn och husfrid samt ser sig på sådant
sätt beröfvad minnet af förfäders och eget arbete samt begagnandet af en
egendom eller lägenhet, som, måhända, allenast inköpts för sina prydliga
anläggningar, att fredsförstöraren bör, enligt min öfvertygelse om helgden
af eganderätten, utom det stadgade öfriga ansvaret, äfvenledes beläggas
med en urbota bestraffning; och föreslår således, att den person, sorn sålunda
förbryter sig derjemte måste å allmänt Häradsting i orten, der brottet
är begånget, eller om brottet inom en stads område skett Rådstufva i
O o 7
Stad, stå vid Tingshusdörren eller RådstulVuporten, med en gren i handen
att tvänne timmar skämmas, sedan Domaren förut inför Tings- eller Rådstufvu-Rätten
för allmänheten kungjort hans brott.”
A.f Herr Doctor Bexell: ”Då jag ej kunnat lemna min röst för det
lagstiftningsförslag, hvarigenom straffbestämmelsen nedsättes och mildras
för den våldsverkare, som nederhugger och förstör de till prydnad och
lugn planterade träd; får jag mig emot detta Betänkande reservera. Skulle
detta lagförslag blifva antaget, visserligen kommer då framtiden sjelf att
besvara, huruvida den haft någon framgång i beredskap för den förändrade
strafftheorien. Och desse, af hädangångne lagstiftare fridlyste, parker om
-
Lag-Utskottets Betänkande, N;0 3g.
11
kring våra städer och landsbygder skola ytterligare afgöra frågan. Våldet
å till prydnad och lugn planterade träd, hostilt redan i sin rigtning och
destructivt i sitt ändamål, bör emedlertid icke tryggas af en mildrad
straffbestämmelse. Jag förenar mig för öfrigt med Herr Lagmannen von
Rööks reservation.”
N:o 39.
Ank. till Exp. Utsk. :den 23 April, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt fråga om af skaffande af offentlig
afbön.
Det åligger Lag-Utskottet att meddela utlåtande öfver Rikets Ständers
Justitae Ombudsmans vid denna Riksdag, uti sista embetsberättelse!!, gjorda
hemställan, om icke det, i sammanhang med straffbestämmelserne för ärekränkande
beskyllningar och äfven för vanvördliga yttranden i tal och
skrifter, stadgade offentliga afbedjande af förbrytelsen inför Rätta borde
afskaffas.
Jemte uppräknande af de lagens rum och författningar, hvarest offentlig
afbön är påbjuden, nemligen: 5 Cap. 2 §, i4 Cap. 2 och 3 §§, i5
Cap. t) § Missgernings-Balken, sistnämnde § sådan den lyder i Kongl. Förordningen
den 20 Januari 1779, 60 Cap. 2, 4 och 5 §§ samma Balk, 9
Cap. 4 § Utsöknings-Balken, 14 Cap. 7 § Rättegångs-Balken samt 9 och
10 §§ af Kongl. Förbudet, angående dueller och slagsmål, af den 22 Augusti
1682, har Justitiffi-Ombudsmannen, lill stöd för sin åsigt, yttrat: att
egentliga upprättelsen för den förolämpade bestode i domstolens förklarande,
att den anklagade gjort sig skyldig lill brottet, hvarföre hans ytterliga
erkännande deraf vore helt och hållet öfverflödigt; att härvid ej eller borde
förbises, att det i förevarande fall berodde af den dömdes välbehag, huruvida
lagen kunde verkställas, eller ej, hvilket senare inträffade då han
vägrade att domen fullgöra; att för öfrigt kunde anmärkas, huruledes, vid
lagskipningen i senare tider, den satts sökt göra sig gällande, att, i vissa
fall, ådömd afbön kunde af målsegaren eftergifvas, hvilket, ehvad anledningen
till denna eftergift vöre oegennyttig eller icke, syntes mindre lämpligt,
när derigenom bereddes en skiljagtighet i påföljden för enahanda brott,
som i sin mon minskade lagens anseende och oväld; och skulle, om Ju
-
12
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 3 g.
stitiae-Ombudsmannens förenämnde förslag bifölles, sådant föranleda till
uteslutande alldeles af 9 § i i5 Cap. Missgernings-Balken och till ändring
af de öfriga här ofvan åberopade Lagens rum och Kongl. Författningar,
så vidt derigenom offentlig afbön vore stadgad.
Utskottet, som tagit detta ämne i öfvervägande, får vördsamt anföra,
att enär nu gällande strafflag, genom dess fordran, att i vissa brottmål,
den felande, utom annan bestraffning, jemväl skall, inför Rätta, under erkännande
af förbrytelsen och betygande af sin ånger deröfver, anhålla om
den förfördelades tillgift, velat åt den sistnämndes, medelst dom, vunna
upprättelse bereda en ökad offentlighet, sorn torde vara af vigt och böra,
derest den sålunda stadgade afbönen borttoges, på annat sätt till vägabringas;
alltså och då i betragtande deraf, att Lag-Comileens förslag till ny
criminal-lag, med afböns uteslutande, i stället innehåller det stadgande,
att den, som till falsk angifvelse eller annan ärekränkning saker är, må
ock, efter omständigheterne, dömas att erlägga kostnad till tryckning i allmän
eller ortens tidning af den dom, hvarigenom den andre upprättelse
vunnit, der denne det äskar; anser Utskottet, i likhet med hvad, å förra
Riksdagen, dåvarande Lag-Utskott, i anledning af en enskild motionärs
gjorda framställning, yttrat och Rikets Ständer gillat, lämpligt, att pröfningen,
huruvida afbön bör qvarstå eller försvinna ur strafflagen, uppskjutes
intill dess förslaget till ny Criminal-lag varder till granskning företaget;
hvadan af Utskottet vördsamt tillstyrkes,
att Justitice-Ombudsmannens omförmälde hemställan för
närvarande icke må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 21 April 1840.
Herr Doctor Wallin bar reserverat sig emot Utskottets beslut och
tillstyrkt]bifall å Justitias-Ombudsmannens hemställan, med afseende på
hvad förut är vordet af Utskottet anfördt, angående skamslraffs olämplighet.
Herr CederschöldA Th._, Herr Prosten Säve och Herr Ekholm, som
ej öfvervarit pröfningen af förevarande ämne, hafva äfven anmält sin reservation
emot Utskottets Betänkande.
•ä
STOCKHOLM, HOS L. J. HJERTA, 1840.
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 40.
1
N:o 40.
Ank. till Exp. Etsk. den 30 April, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om ändring i 16 Cap.
7 § Jorda-Balken och upphäfvande af 8 § i samma Cap.
och Balk.
Uti den vid innevarande Riksdag afgifna och till Lag-Utskottet remitterade
Embetsberättelse, fäster Rikets Ständers Justitias-Ombudsman uppmärksamhet
på innehållet af 7 och 8 §§ i 16 Cap. Jorda-Balken, hvilka
äro så lydande: ”7 §. Rymmer landbo bort inom stämmotid och finnér
”jordegaren honom på vägen, då han afviker; håfve våld hemta honom
”åter, och allt det han med sig förer. Häfver landbo satt sig neder å annian
ort, lite jordegaren Befallningshafvande!! derom till, och bote land”bon,
för olaga afflyttning 10 daler, jordegarnes ensak, eller dens, som jordägarens
rätt häfver; och alla de, som med voro att hjelpa landbon af”flytta,
bote hvardera 5 daler. 8 §. Ställer sig landbon till värn, och
”får han skada, eller de honom värja ville, vare allt ogildt. Varder han,
”eller någon af dem dråpen, bote, som i Missgernings-Balken skiljs. Får
”jordegaren, som efterkommer, eller de med honom äro, någon skada, sår,
”blånad eller blodvite, ligge allt i tveböte. Kommer dråp deri, vare straffet,
som om edsöre stadgadt är.”
Justitias-Ombudsmannen anmäker: att upphofvet till desse stadganden,
hvilka med åtskillige förändringar blifvit öfverförde från Wexiö Stadga af
1414 till 1442 års Landslag och vidare till 1734 års allmänna lag, borde
sökas i den tid, då Catholska Presterskapet och Adeln, såsom innehafvare
af det andliga och verldsliga frälset, sökte utvidga sin inflytelse och vinna
ytterligare fördelar på folkets bekostnad; att om ändamålsenligheten af lagbudet
i 7 § för en tid, då verkställande magten i Staten ännu icke blifvit
behörigen ordnad eller gränsorne för dennas verksamhet bestämde, icke
vöre tvifvel underkastad, så hade likväl förhållandet numera blifvit helt
annat, enär 1 Cap. 1 § Utsöknings-Balken utsatte skyldighet för Konungens
Befallningshafvande att förhjelpa en hvar till dess rätt, och 4 § i
samma Cap. innefattade förbud att gripa bemälde myndighet i embetet;
att en med dessa hofsamma och kloka administrationsgrundsatser oförenlig,
till förmon för jordegare stiftad undantagslag icke erfordrats 1736 och vore
Bih. till R. St. Prot. 1840. 7 Sami. 1 Afd. 11 Haft.
2
Lag-Ulskottets Betänkande N\o 40,
för närvarande ännu mindre behöflig; samt att, då vida vigtigare angelägenheter
blifvit åt den executiva magten anförtrodde, så kunde den ifrågavarande
äfven åt samma magt öfverlemnas, och den serskilda executionsrätten,
som under senare tider sällan eller aldrig begagnats, utan all slags
olägenhet eller rubbning afskaffas. I fall detta förslag vunne bifall, borde,
efter Justitiae-Ombudsmannens tanka, de i 8 § stadgade serskilde straffbestämmelser
äfven upphöra att vara gällande, enär den der afsedde händelse
icke mera kunde inträffa, sedan jordegarens enskilda executionsrätt
försvunnit, samt i och med detsamma det större skydd, honom ansetts böra
tillkomma, äfvensom det slags rättslöshet, hvaruti landbon nu kunde försättas,
tillika upphört.
På desse med flere skäl, de der äro fullständigt utvecklade uti förenämnde
Embetsberättelse pag. 161—164, hvartill Utskottet får hänvisa,
har Justitise-Ombudsmannen till pröfning och grundlagsenlig behandling öfverlemnat
det förslag:
l:o att 16 Cap. 7 § Jorda-Balken förändras till följande lydelse: ”Rym”mer
landbo bort inom stemmotid, bote för olaga afflyttning Tio
”daler, jordegarens ensak, eller clens, som jordegarens rätt häfver;
”och alla de, som med voro, alt hjelpa landbon afflytta, bote hvardera
Fem daler.” och
2:o att 8 § i samma Capitel och Balk må förklaras hafva upphört att
vara gällande.
Utskottet delar visserligen Justitias-Ombudsmannens yttrade åsigter, i
fråga om olämpligheten deraf, att jordegare fått sig tillagd rättighet att sjelf
återhemta landbo, som afvikit inom stemmotid, samt anser, att stadgandet
härom i 16 Cap. 7 § Jorda-Balken, äfvensom i sammanhang dermed 8 §
i samma Cap. och Balk böra till kraft och verkan upphöra; men i betraktande
af de förluster, hvarföre en jordegare skulle vara utsatt, derest landbo
kunde, utan påföljd, rymma från hemmanet samt medtaga och förstöra
den egendom, uti hvilken jordegaren, enligt 17 Cap. 6 § Handels-Balken,
eger förmonsrätt för husröta, afrad och annan afgäld, har Utskottet funnit,
att jordegaren, om förenämnde rättighet honom frånlages, i stället bör ega
att, genom vederbörande executors biträde, låta föra rymd landbo och hans
gods åter; äfvensom, efter Utskottets tanka, det stadgande i förening härmed
vore lämpligt, att, på sätt i 17 Capitlet 5 § Jorda-Balken är husvärd
i stad tillåtet, jordegare finge qvarhålla en brukares gods, hvilken vid afflyttning
häftar för lega, husröta, vanhäfd, m. m., på grund hvaraf Ut
-
Lag-Utskottets Betänkandej JV.-o 40.
3
skottet i sådan målto understödjer ifrågavarande förslag, att Utskottet vördsamt
tillstyrker
utfärdandet af en kungörelse, hvarigenom 7 och 8 §§ i 16 Gap.
Jorda-Balken erhålla följande förändrade lydelse:
7 §.
Rymmer landbo bort inom stemmotid, lite jordegaren Befallningshafvande
till att honom och allt det han med sig fört åter
hemta. Landbo skall ock för olaga afflyttning böta to daler, jordegarens
ensak, eller dens, som jordegarens rätt häfver; och alle
de, som med voro, att hjelpa landbo a[flytta, bote hvardera 5 daler.
8 §•
Har landbo, som afflyttar, ej betalt lega, eller den utskyld
eller ränta af hemmanet, som till Kronan eller annan ränteegare
utgå bör, och hva/före landbon svara skall, eller häftar han för
husröta eller vanhäfd, eller för vanvård eller förskingring af
kreatur, redskap eller annat, som jordegaren honom till hemmanets
bruk lemnat, håfve jordegaren våld qvarhålla hans gods,
som å hemmanet finnes, intill dess han rätt för sig gjort.
Stockholm den 27 April 1840.
Reservationer.
Af Herr Ekholm: ”Då icke någon motionär föreslagit ett så heskaffadt
tillägg till 16 Gapitlet Jorda-Balken, som 6 Cap. 29 § Nya Lag-Förslaget
innehåller, och Lag-Utskottet, enligt Grundlagens tydliga bestämmelser,
icke har rättighet att af eget bevåg föreslå några nya tillägg, om de än
skulle föranledas af de ändringar, man i behörig ordning sig företagit, kan
jag, ehuru delande respective Utskottets åsigt örn nyttan af ifrågavarande
från Nya Lag-Förslaget hemtade stadgande, hvilket, enligt min tanka, efter
aualogie redan eger full tillämplighet, likväl icke tillstyrka positiva införandet
deraf, hvarigenom i min tanke gränsen för Utskottets verksamhet
öfverskrides.”
Af Herr Halling, som instämt med Herr Ekholm.
Af Herr von Röök, G.: ”Då jag närmare eftertänkt om den öfverläggning,
som förevarit den 27 denne månad, angående Herr Justitias-Om
-
4
Lag-Utskotlets Betänkande, N\o 40.
budsmannens förslag i sin afgifne Berättelse för åi’en 1838 och 1839, rörande
förändrande af 16 Capitlet 7 § Jorda-Balken om landbo, som rymmer
bort från emottaget hemmans-bruk inom stemmotid och upphäfvande
till efterlefnad af 8 § i samma Capitel och Balk, så har jag funnit och
är fullkomligt öfvertygad derom, att Höglofl. Lag-Utskottets åtgärd med
denna Herr Justitias-Ombudsmannens motion allenast bordt vara att antingen
afslå, eller också antaga densamma utan att dervid foga de tilläggni
ngar, som nu egt rum. Jag finner mig således befogad att reservera
mig emot Höglofl. Utskottets författade Betänkande, och som husbonde väldet,
efter min öfvertygelse, bör hållas i noga helgd, så föreslår jag, att
16 Capitlet 7 och 8 §§ Jorda-Balken böra tills vidare vara oförändrade i
vår nu gällande Lag.”
STOCKHOLM. Tryckt hos A. G. Hellsten, 1840.
Lag-Utskoliets Betänkande j ' N:o 41-
1
N:o 41.
Ank. till Exp. Utsk. den 5 Maj, kl. g f. m.
Betänkande} i ättledning af väckt fråga ont ändring i 5 Cap. f.
Straff-Balken.
Såväl uti Justitia3-0mbudsmannens sista Embetsberättelse, som af flere enskilde
motionärer, bar uppmärksamheten blifvit fästad på behofvet af förändring
i de föreskrifter, allmänna lagen i 5 Cap. 4 §• Straff-Balken innehåller,
angående förvandling till fängelse vid vatten och bröd af ådömde böter,
hvilka den sakfällde ej förmår gälda.
Justitias-Ombudsmannen yttrar: att, genom den i nämnde lagrum fastställde
förvandlings-tariff, enligt hvilken böter i lägsta graden, eller lill och
med io Daler, skulle försonas med 4 dagars fängelse vid vatten och bröd
samt dagarnes antal, i hvarje påföljande grad, vore bestämdt till 4, och pen
ningebeloppet,
som borde motsvara hvarje sådan grad, blifvit utsatt i 2:dra
och 3:dje graderne till i5 Daler, i 4;de och 5:te till 20, samt i 6:te lill
3o Daler, hvaruppå högsta graden af 28 dagar vore antaget såsom det
straff, hvarmed böter, öfverstigande 110 Daler, borde umgällas, hade den
tvifvelsutan rigtiga föreställning, att straffet försvårades och blefve allt mera
plågsamt, i samma nion, tiden för dess fortfarande utsträcktes, i ett hänseende
gjort sig gällande hos Lagstiftaren; hvaremot, vid bestämningen af
tiden för hvarje fängelsegrads fortfarande, denna grundsats icke vunnit tillämpning;
att det vore svårt utfinna något skäl, hvarföre ett eller annat
öre, sorn öfversteg den i förhållande tili viss fängelsetid fastställde summa,
nödvändigt skulle aftjenas med 4 dagars ytterligare strafftid, då förstnämnde
belopp billigtvis borrie kunna försonas med blott en dags tillökning; att, genom
den nu gällande beräkningsgrunden, det förhållande ej sällan stördes,
som alltid borde finnas emellan brott och straff, emedan t. ex. en förbrytelse,
sorn vöre belagd med 80 Daler 1 öre penningebot, vid bristande tillgång,
straffades lika hardt, som om förbrj7taren ytterligare foröfvat brott,
för hvilket böterne fyllde summan af 1 10 Daler; samt att, ehuru den
ojemnhet, som alltid uppkomme, då ett straff utbyttes emot ett annat, icke
kunde helt och hållet afhjelpas, något dock sy tes kunna i detta hänseende
vinnas, om ifrågavarande förvandlings tariff förändrades så, att tillökning i
Bih. till R. Sl. Brot. 1840■ 7 Sunil. 1 Afd. 12 Häftet. 1
2
Lag-V11kottets Betänkande, N.o 4tr
strafftid lämpades närmare efter tillökning i böter, hvartill skäl äfven kunde
hemtas från den omständigheten, att, genom lag och serskilde författningar,
förvandlings-grunder blifvit, med åsidosättande af det i allmänhet
antagne talet 4> i vissa fall fastställda.
I’å grund häraf har Justitiae-Ombudsmannen hemställt, om icke en
förändring af 5 Gap. 4 §• Straff-Balken borde i grundlagsenlig ordning tillväga
bringaSj, hvarigenom samma §. erhöHe följande lydelse :
”Fängelse vid vatten och bröd räknas således, att mot 4 dagar svara
”böter eller penningevärde till och med io Daler, och att sedermera, med
”tillökning i straffet af en dag i sender, under de derpå nästföljande 8 da”garne,
eller till och med iz dagars fängelse, mot hvarje dag svara 4 Da”ler;
under de andra 8 dagarne, eller till och med 20 dagars fängelse, mot
”hvarje dag 5 Daler, samt under de tredje och sista 8 dagarne, eller till
”och med 28 dagars fängelse, mot hvarje 6 Daler. Ej bör någon dömas
”till fängelse vid vatten och bröd på längre tid än en månad eller 28 da”gar,
och ej mindre tid än 4 dagar’”
De enskildte motionärerne äro:
a) hos Högloft. Ridderskapet och Adelfi:
Herr Lagerbjelkej C. O., som, till afhjelpande af det öfverklagade missförhållandet
emellan tillökningen i böter och tillökningen i strafftid, föreslagit,
att omförmäldte lagrum måtte sålunda ändras:
”Vid böters förvandling till fängelse vid vatten och bröd, afräknas för
”hvarje dag 3 Daler under första veckan, 4 Daler under andra, 5 Daler
”under tredje och 6 Daler under fjerde veckan. Går talet af dagar ej jemnt
”upp emot böterne efter denna räkning, utan stiga böterne något deröfver,
”då ökes straffet med en dags sådant fängelse. Ej bör någon dömas till
”fängelse vid vatten och bröd på längre tid, än en månad eller 28 dagar”
Och är denna motion af Herr RibbingArvidj understödd.
b) i Högvördige Preste-Ståndet:
Herr Professoren, Doctor Bexell, hvilken, under förklarande, att motionären,
vid granskning af Justitiae-Ombudsmannens Diarier, Registratur
och Embetsberättelse^ funnit en fortsättning af klagomål och åtal för ovigtig
bötes-förvandling till motsvarande kroppsplikt, och att det vore hög tid
att i lagstiftningsväg afhjelpa detta onda, afgifvit ett förslag, lika lydande
med det af Justitiae-Ombudsmannen framställda;
c) inom Hedervärda Bonde-Ståndet:
Riksdags-fullmägtigen Peter Persson från Calmar Län, som yrkat, att
den i 5 Cap. 4 §• Straff-Balken stadgade beräkning vid böters förvandling
Lag-Utskottets Betänkande, N:0 4f.
3
till fängelse vid vatten och bröd mätte, i likhet med hvad Rikets Ständer,
enligt deras underdåniga skrifvelse den 18 November 1829, beslutat, sålunda
förändras, att emot böter från En Daler eller mindre samt till och med
12 Daler skulle svara 4 dygn; från 12 till och med 16 Daler, 5 dygn; från
16 till och med 20 Daler, 6 dygn ; från 20 till och med 24 Daler, 7 dygn,
och så vidare 4 Daler emot hvarje dygns fängelse vid vatten och bröd;
dervid Peter Persson dock ansett sådane jemkningar böra ske, att de hinder
blefvo undanröjda, som föranledt Kongl. Maj;t att icke antaga Rikets
Ständers berörde underdåniga förslag och hufvudsakligen bestått deruti, att
tillbörligt afseende dervid icke blifvit fästadt på det i straffets natur grundade
förhållande, att, serdeles då fängelsetiden uppgått lill en viss längre
tid, hvarje dags tillökning måste i allt större mon medföra ökad svårighet
att straffet uthärda, hvilket förhållande synts vara af 1784 års lagstiftare
erkändt, då ett belopp af 3o Daler funnes stadgadt för den sista förhöjningen
från 24 till 28 dagars fängelse vid vatten och bröd, hvaremot blott
hälften deraf, eller i5 Daler, svarade emot den första förhöjningen från 4
till 8 dagar.
Lag-Utskottet, som, till följd af erhållne remisser, tagit detta ämne i
öfvervägande, får vördsamt anföra, att Utskottet, lika med motionärerne, anser
den hitintills i lag sladgade grund för förvandling af böter till fängelse
vid vatten och bröd vara origtig, förnämligast deruti, att skilnaden emellan
hvarje grad i straffet af dylikt fängelse är bestämd till 4 dagars fängelsetid,
hvarigenom en olämplig förökning af denna tid uppkommer vid
den minsta tillökning i det bötesbelopp, som högst motsvarar hvarje gradation
inom straffarten. Efter granskning af de, till jemnande af detta
missförhållande, gjorde serskilda förslag, tror Utskottet företräde böra gifvas åt
det, som Justitire-Ombudsmannen och Herr Professoren Doctor Bexell framställt,
enär detsamma dels icke, på sätt de af Herr Lagerbjelke uppgifne
grunder skulle föranleda, antyder en, efter Utskottets tanke, alltför lindrig
bestraffning af fängelse vid vatten och bröd i färre än \ dagar, dels, derigenom,
att det belopp, hvarmed bötes-summan, för att motsvara en högre
straff-gradation, måste hvarje gång vara ökad, förhöjes från 4 till 5 Daler,
då bötes-summan går öfver Daler, och vidare till 6 Daler, då bötessumman
öfverstiger 82 Daler, är lämpadt efter det förut uppgifna serskilda
förhållande med fängelsestraff vid vatten och bröd, att detsamma med hvarje
dag blifver i allt större mon plågsammare att uthärda i de högre, än i
de lägre gradationerne.
4
Lag-Utskottets Betänkande, N.o 4-1-
I öfverensstämmelse härmed tillstyrker Utskottet,
att en Kungörelse måtte utfärdas, hvarigenom 5 Cap. 4 §• SiraffJBalken
ändras på följande sätt: Fängelse vid vatten och bröd
räknas således, att mot fyra dagar svara böter eller penningevärde
till och med Tio Daler, och att sedermera, med tillökning i
straffet af en dag i sender, wider de näst derpåfoljande åtta hagarne,
eller till och med tolf dagars' fängelse, mot hvarje dag
svara Fyra Daler; under de andra åtta hagarne, eller till och
med tjugo dagars fängelse, mot hvarje dag Fem Daler, samt under
de tredje och sista ätta hagarne, eller till och med tjuguåtta
dagars fängelse, mot hvarje dag Sex Daler. Ej bör någon dömas
till fängelse vid vatten och bröd på längre tid än En månad
eller tjuguåtta dagar, och ej mindre tid än fyra dagar.
En Tabell bifogas, som utvisar förhållandet emellan bott r å ena samt
straff af fängelse vid vatten och bröd, å andra sidan, så väl efter nu gällande
förvandlings-grund, som efter den af Utskottet föreslagne.
Stockholm den 27 April i84o.
Bilaga till Lag-Utskottets Betänkande, N.-o /ft.
5
Tabell,
utvisande förhållandet emellan böter, å ena, samt straff af fängelse vid
vatten och bröd, å andra sidan.
a) Efter nu gällande förvandlingsgrund.
b) Efter den i Lag-Dtskottets Betänkande,
N:o 41, föreslagne förvandlingsgrund.
Böter i Daler
Dagar i fängelse
Böter i
Daler
Dagar i fängelse
Silfvermynt.
vid vatten och bröd.
Silfvermynt.
vid vatten och bröd.
till och med io
4
till och
med
10
4
från 10
—
i4
5
— i4
—
18
6
— 18
—
22
7
från i o — 25
8
— 22
—
26
8 .
•— 26
_
3o
9
— 3o
—
34
10
- 34
—
38
11
— 25 — 4°
I 2
— 38
—
42
12
— 42
—
47
i3
— 47
—
52
>4
52
—
57
i5
0
1
0
1
16
- 57
62
16
— 62
—
67
11
— 67
—
72
18
— 6o — 8o
- 72
—
77
J9
20
— 77
—
82
20
— 82
—
88
21
1
— 88
—
94
22
— 94
—
100
23
— 8o — iio
24
— 100
—
106
24
— 106
112
25
— 112
—
118
26
utöfver no
— 118
—
124
27
28
utöfver 124
28
6
Lag-Vt skottets Betänkandej N.-o 42-
N:o 42.
Ank. till Exp. Utsk. den 5 Maj, kl. 9 f. ra.
Betänkande öfver väckta motioner om Förliknings-Comiteers inrättande.
Till Lag-Utskottets behandling äro motioner i detta ämne från Högvördiga
Preste-Ståndet och Hedervärda Bonde-Ståndet remitterade.
Motionärerne hafva sökt ådagalägga nyttan oell behofvet deraf, att i
pastoraten eller socknarne inrättades FörJiknings-C.omiteer, hvilkas ordförande
och ledamöter borde utses af och bland församlingarnes ledamöter.
Derigenom skulle, efter motionärernes tanka, en mera fredlig sammanlefnad
befordras, rättegångar minskas samt dermed förenade kostnader undvikas;
och ehuru sådane Inrättningar redan funnos i flera orter, ansågos de likväl
endast ofullkomligt uppfylla ändamålet, så länge en laglig form ej blifvit
dem gifven; hvarföre följande hemställanden blifvit gjorda:
a) Af Herr Contracts-Prosten Sandberg, ”att Rikets Ständer måtte i
”underdånighet anhålla, det Kongl. Majrt täcktes i Nåder anbefalla eller åtminstone
uppmana alla församlingar att inom sig organisera dylika Co”mitcer,
samt ålägga alla rättsökande och deras vederparter, att för socknens
eller pastoratets Förliknings-Comite, der några utgifter ej finge ega
”rum, sig inställa, innan dem vore tillåtet att till vederbörlig domstol
”målen instämma.”
b) Af Riksdagsfullmägtige Jonas Kylander och Jan Eric Jansson från
Wermland, att en lag malte utfärdas, som bestämmer, huru Förlikningsdomslolar
böra sammansättas, och utstakar deras verkningskrets, i fråga
hvarom speciela förslag blifvit, till ledning för Utskottet, vid motionerne
bifogade; äfvensom Olof Lindbäck från Halland, Peter Mårtensson från
Jönköpings Län, och Pehr Hansson från Wermland uti skriftliga yttranden
uppgifvit åtskillige omständigheter, som vid sådane Comiteers bildande
borde iagttagas; och hafva flere andra Ledamöter af Bonde-Ståndet med.
motionärerne sig förenat.
Utskottet, sona tagit detta ämne i öfvervägande, tviflar ej, att ju Förliknings-Comiteer
kunna för ett samhälle vara af mycken nytta, så vidt de
ändamåls-enligt sammansättas och samhällets öfrige rättegångs-anstalter, till
Lag-Utskottets Betänkande, N.o 42-
7
antal och beskaffenhet, derefter lämpas. I förra afseendet fordras, efter
Utskottets tanka, att Förliknings-Comitéer bestå af personer, sorn ega erforderliga
insigter att rigtigt bedöma rättsfrågor och tillräcklig tid att använda
på sorgfälliga undersökningar af tvistiga rättsförhållandens beskaffenhet,
enär derförutan ej kan påräknas, att en rättvis förlikning tillvägabringas;
och i det senare bör noga tillses, att icke, genom domstolarnes förökande
med serskilda Förliknings-Rätter, uppehåll i tvisters slitande förorsakas.
Desse åsigter hafva ock dels gjort sig gällande i andra länder, såsom
Danmark och Norrige, der Förliknings-Comitéerne bland sina ledamöter
räkna åtminstone en lagfaren person, samt äro med rättegångsverket införlifvade,
dels blifvit antydde i vår nu gällande lag, sora ålägger domaren
att råda parterne till förlikning, sedan saken för Rätta kommit.
Motionärernes förslag åter gå derpå ut, att Förliknings-Comitéerne
skulle bilda en ny rättegångs-anstalt jemte de förut befintlige domstolarne
samt bestå af personer, sorn icke gjort lagskipningen till sitt yrke. Utan
att vilja förneka vigten af den omständighet, att, under senare åren, många
församlingar i Riket inom sig stiftat Förliknings-Comitéer, som, enligt trovärdige
uppgifter, baft välgörande följder genom biläggandet af en mängd
tvister till parlernes ömsesidiga belåtenhet, anser dock Uiskotlet, att erforderligt
antal af dylika Comitéer här i landet icke för närvarande skulle
kunna på det föreslagna sättet organiseras af män, som innehade de för en
Förlikningsdomare nödiga egenskaper, samt att, med bibehållande af de
nuvarande Instantierne, hvilkas utöfver behofvet sträckta antal länge varit
öfverklagadt, ett ytterligare hinder i lagskipningens gång vore att befara,
derest parterne i tvistemål ålades att först söka bemedling af en Förliknings-Comilé.
Utskottet är alltså af den mening, att lagstiftaren ännu icke
bör, genom formliga lagstadganden, erkänna, än mindre anbefalla tillvaron
af Förliknings-Comitéer; utan torde lämpligast vara, att en tid ytterligare
får förflyta, under hvilken Communerne, såsom hitintills, må vara öppet
lemnadt att, efter eget godtfinnande, tillegna sig dessa inrättningar, och
omdömet angående deras tjenlighet för landet kan mera allmänt stadgas,
samt att den icke aflägsna pröfningen af Lag-Comitéens förslag till allmän
Civil-lag, som innehåller en ny organisation af domstolarne, men ej upptager
Förliknings-Comitéer, åtminstone afbidas, innan beslut i ämnet af
lagstiftande magten fattas.
På de nu anförde skäl och jemte tillkännagifvande, att yrkanden om
Förlibnings-Comitéers stiftande under nästan alla föregående Riksdagar från
8 Lag-Ulskoltels Betänkande, N-o 42’
och med år 1809 blifvit framställde, men alltid af Rikets Ständer ogillade,
lår Utskottet vördsamt förklara,
att det ej för närvarande kan tillstyrkaj att ifrågavarande motioner
må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 23 April 1840.
Reservation.
Af Herr Ekholm: ’dDå ganska många menigheter inom Riket redan med
framgång begynt att inom sig inrätta Förliknings-Comiteer, lärer väl angelägenheten
af ett allmänt stadgande i det fallet redan hafva visat sig rådande.
JDet är derföre magtpåliggande, att dessa Comiteers verkningsområde
noga afmätes och begränsas, på det de icke må inkräkta på Domstolarnes
gebit. Utan att således vilja föreslå ett allmänt påbud om inrättande
häraf på alla orter, skulle jag, för min del, anse nödigt i allmänhet bestämma
tillåtligheten deraf, äfvensom med hvilka mål de må sig uteslutande
befatta och hvad laga kraft inom viss lid en inför dessa nämnder uppgjord
förlikning bör tillerkännas. Så länge det nu brukliga aflöningssätt för
Domare medelst inkomst af lösen lor handlingar eger rum, fruktar jag, att
måhända deras egna fördelar skola komma i alltför stor conflict med den
dem i lag anbefallde skyldighet att tillvägabringa och befrämja förlikningar,
rättsökande emellan, ehuru jag visserligen känner, att Domare i allmänhet
äfven härutinnan samvetsgrannt uppfylla deras pligler. Jag nödgas
således för min del afvika ifrån respective Utskottets beslut att afstyrka
Rikets Högloflige Ständer fx’ån vidtagandet af nödige allmänna stadganden
härutinnan, för att underlätta uppkomst af Förliknings-Comiteer och bestämma
deras verkningskrets”.
Uti denna reservation hafva Riksdags-fullmägtige F. v. Zweigbergk
från Skaraborgs och Eric Andersson från Stora Kopparbergs Län instämt.
N:o 43.
Lag-V[skottets Betänkande, N:o 4%-
9
N:o 43.
Ank. till Exp. Utsk. den 5 Maj, kl, 9 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, dels om rättighet för
Parter vid Härads-Rätt att före Tingets början erhålla underrättelse
om dagen, då dem rörande mål skola till handläggning
förekomma, dels ock att föreskrifterne om tiden för
vads erläggande och besvärs anförande emot Härads-Rätts
beslut måtte ändras.
Hedervärda Bonde-Ståndet har till Lag-Utskottet remitterat en af Per
Sundström från Wester-Norrland väckt motion, hvaruti anföres, att för rätts
sökande vid Härads-Rätt förorsakades onödig tidspillan derigenom, att de, i
saknad af kännedom om den dag, då målen, uti hvilka de äro parter, skulle
vid Tinget företagas, måste derstädes från Tingets början till dess slut
sig uppehålla; hvarföre motionären, under förutsättning, att domaren kunde
på förhand bestämma, huru många mål, han dagligen medhunne handlägga,
föreslagit, att nämnde olägenhet måtte afhjelpas på det sätt, att domaren
ålades att i hvarje stämning utsätta dagen, då målet skulle förekomma;
men om en sådan underrättelse ej kunde meddelas i stämningarne,
borde den, sedan stämningstiden gått till ända, tecknas å stämningslistorne,
af hvilka exemplar till nödigt antal skulle före Tingets början öfversändas
till krono-betjeningen, som det derefter, vid vite, skulle åligga att af nämnde
underrättelse lemna parterne del; och har motionären, i sammanhang
härmed, yrkat, såsom orden lyda, ”att, till fataliernes bevarande, vad- och
besvärs-tiden vid Härads-Rätten varder räknad åtta dagar från den dag,
då parterne erhållit expeditionen”.
Hvad det förra af dessa ämnen angår, får Utskottet vördsamt erinra,
hurusom dels föreskrifvet är, genom 2 Cap. 3 §. Rättegångs-Balken, i hvilken
ordning sakerne vid Häradstingen skola företagas, och in Cap. 1 §.
Vili. till R. St. Prot. 1840. 7 Sami. 1 Afd. 12 Häftet.
2
10
Lag-Utskottets Betänkande, N.o /j.2.
samma Balk, att i stämningen alltid skall utsättas dagen, då den, som varder
stämd, bör lill svars komma, dels ock sedermera uti Kongl. Resol. på
Allmogens besvär af den 16 Mars 1739, som förnyar en föregående Kongl.
Resolution af den 17 September 1723, förordnadt blifvit, att stämningarne
böra ställas pä lörsta Tingsdagen, efter som de rättsökande då måste enhälligt
sig infinna, för att bevista Tings-predikan och höra de författningar,
som uppläsas, men att Iläradshöfdingarne skola, vid Tingets början,
när parterne uppropas, tillsäga dem, på hvilken dag hvar och en bör vara
tillstädes och först afhjelpa de långvägade, samt att dem, som närmare bo,
emedlertid är tillåtet att hemresa; och som härigenom synes vara tillbörligen
sörjd t för parters fredande från olägenheten af en längre vistelse vid
Tingen, samt dessutom emot lämpligheten af motionärens förslag bör anmärkas,
att detsamma i de fleste fall blefve overkstäilbart, emedan domhafvanden,
som måste, till de rättsökandes beqvämlighet, uppdraga bestyret
roed stämningars utfärdande åt Nämndemän och andre, på serskilde
trakter inom Häradet boende, personer, sällan förr än vid ankomsten till
Tings-stället får emottaga stämnings-listorne och blifver, genom deraf inhämtad
kännedom om målens antal och parternes namn, i tillfälle att bestämma
tiden för hvart och ett måls företagande; alltså och enär härtill
kommer, att krono-betjeningen, ej kunde tillförbindas att i tvistemål tillhandagå
med den ifrågasatta handräckningen, utan alt derför njuta skäligt
arfvode, hvilket åter skulle föranleda till ökade kostnader för parterne,
finner Ulskottet sig ega full anledning hemställa, att Per Sundströms motion,
i hvadden handlar om parters rättighet att före Härads-tingens början
erhålla underrättelse om dagen, då dem rörande mål der skola till
handläggning förekomma,
icke må till någon åtgärd föranleda.
Beträffande härefter den i motionens senare del gjorda framställning,
hvarmed motionären synes hafva åsyftat, att besvärs- och vade-tiden borde
räknas icke från den dag, Härads-Rättens beslut afkunnas, utan från det
Tings-expeditionen kommit parten tillhanda; så enär en dylik förändring
skulle leda till den i flera afseenden skadliga följd, att part, genom dröjsmål
med expeditionens utlösande, kunde obehörigen förlänga tiden för ett
måls fullföljande i Högre Rätt; samt någon allmän klagan icke försports
deröfver, att den nu stadgade tiden för vads erläggande och besvärs an
-
La "-lilskottets Betänkande, iT.-o ^3.
11
förande emot Härads-Rätts beslut vore för kort, så att fataliers förlust äfventyrades,
anser Utskottet, att motionen jemväl i denna del
bör lemnäs utan afseende.
Stockholm den 3o April i84o.
Emot detta betänkande har Riksdags-fullmägtigen F. von Zweigbergk
från Skaraborgs Län sig reserverat.
TRYCKT HOS J. A. WALLDÉN,
1840-
Lag-Utskollets Betänkandej N.o 44•
1
N:o 44.
Ank. till Exp. Vtsk. den ii Maj, kl, 10 /. m.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om förtydligande af 2
<$*. i 41 Cap. Missgernings-Balken.
Lag-Utskottet har inhemtat, att i Justiliae-Ombudsmannens vid denna Riksdag
afgifne och till Utskottet öfverlenmade Embetsberättelse anmärkes, dels
att, vid fråga om tillämpning af lagens stadgande i 41 Cap. 2 §. MissgerningsBalken,
sådan den lyder i Kongl. Förordningen den 20 Januari 1779, skiljagtiga
meningar, i afseende på rätta förståendet deraf, hos lagskipningen uppkommit,
huruvida det der omförmälde brott, att locka öfvermaga, egna barn,
omyndig, underhafvande, eget tjenstefolk eller inhyseshjon att stjäla, ovilkorligen
borde, utan afseende på clet stulna godsets värde, medföra ansvar såsom
för andra resan stöld, eller om, i händelse värdet ej går öfver 10 daler,
snatteribot må ådömas, dels ock att, i saknad af bestämd föreskrift, ovisshet
kunde uppstå, angående det sträft, hvartill den gör sig skyldig, som andra
gången begår sådant tjufnadsbrott, då värdet af det tillgripna icke stiger öfver
100 daler.
Till stöd för den satsen, att brottets egenskap af stöld eller snatteri bestämmes
af det stulnas belopp, hade, efter hvad Justitiae-Ombudsmannen yttrat,
vanligen blifvit anfördt: alt öfverskriften till berörde Capitel, äfvensom
2 och 3 §§. deraf ovedersägligen handlade om både stöld och snatteri; att
anledning följagtligen saknades till den förmodan, att lagstiftaren velat ur 2
§. utesluta det senare begreppet, hvilket icke eller af ordalydelsen tydligen
utmärktes; att, ehuru hustjufnad medförde större ansvar, än ifrågavarande
förbrytelse, snatteribot der egde rum; och att tillfyllestgörande skäl för antagande
af den strängare tolkningen sålunda icke vore för handen. De åter,
sorn ej funno sig öfvertygade af desse grunder, hade deremot in vändt: alt det
skiil, man trott sig finna i uppställningen af41 Cap., ej kunde antagas såsom
gällande, enär straffbestämmelserna för tjufnadsbrott i allmänhet icke blifvit
i lagen med fullständig systematisk noggrannhet ordnade; att det af 42 Cap.
1 §. nämnde Balk hein tade exempel destomindre innefattade något bevis
för den förra satsens rigtighet, som de i 3, 4, och 5 §§. af samma Cap. uppBih.
till R St. Prol 1S40. 7 Sami. 1 Afd. t3 Haft. 1
Lag-Utskottels Betänkande3 N.o 44'
räknade förbrytelser, likmätigt Kongl. Brefvet den 17 Januari 1741, ansagos
såsom stölder, ekvad mycket eller litet blifvit tillgripet; att beskaffenheten
af ifrågavarande brott, med afseende på det nedriga i bevekelse-grunderne
bos förbrytaren, otvifvelagtigt förtjenade sträng bestraffning; att detta lagrum
endast omtalar två straffbestämmelser, af hvilka den senare vöre jemförlig
med den för tredje gången stöld stadgade bestraffning; att sålunda, om snatteribot
här skulle ega rum, en lämplig gradation emellan straffen för dylika
brott, första och andra resan begångne, saknades, och ingen grund gåfves för
bedömande af itererad brottslighet, i fall det stulnas värde ej öfverstiger 10
daler; samt slutligen, att lagens uttryckliga bud 'stånde samma rätt, som
den der andra gången stulit” löste hvarje tvifvelsmål, sedan det genom Kongl.
Brefvet den 16 Februari 1738 och den 16 Maj 1764 förklarats, att den, sorn,
en gång straffad för stöld, sedermera föröfvar snatteri, skall straffas lika, sorn
hade han begått stöld andra gången.
Jemte förklarande, att de senare skälen syntes ega företrädet af en närmare
öfverensstämmelse med lagens lätta mening och förstånd, är af Justitiae-Ombudsmannen,
beträffande frågan, huruledes den, som andra gången
beträdes med den i åberopade lagrum beskrifna gerning, bör straffas, då stölden
ej stiger öfver 100 daler, yttradt, att, vid jemförelse emellan nämnde lagrum
och 40 Cap. 3 §. Missgernings-Balken, med säkerhet kunde antagas, att
straffet borde vara lika, som för tredje resan stöld till enahanda belopp,
ehuru sådant icke blifvit utsatt, antingen af förbiseende, eller ock derföre, att
denna analogi ansetts tillräckligt tydlig, utan att densamma behöft vidare
uttryckas; och enär således lagen i ena hänseendet lemnat anledning till olika
tolkning, och i det andra möjligen kunde missförstås, har Justitioe-Ombudsmannen
hemställt, att 41 Cap. 2 §. Missgernings-Balken, i grundlagsenlig
ordning, måtte förändras till följande lydelse: ”Lockar någon eller bjuder
öfvermaga att stjäla med sig, ehvad det är mvcket eller litet; eller
”gör mannen det med sin hustru; föräldrar med sina barn; förmyndare med
”den omyndiga; förman med den, som står under hans lydno; husbonde el”ler
matmoder med sitt tjenstefolk eller inhyseshjon; stånde samma rätt, sorn
'den der andra gången stulit. Varder han åter med sådan gerning funnen,
”straffes såsom för tredje resan stöld; och den, som var lockad eller buden,
att stjäla, straffas som annan tjuf, der han till mogen ålder kommen är.”
Utskottet instämmer uti de i ofvanberörde måtto yttrade åsigter, ej mindre
angående rätta förståndet af lagens stadgandeu uti ifrågavarande Cap.
och §., än ock om behofvet af detta lagrums förtydligande, för vinnande af
Lag-UlskottctS Betänkande, N:0 44•
3
hvilket ändamål Utskottet dock anser vissa förändringar i redaetionen af Justitia1,
Ombudsmannens förslag vara nödige, hvarigenom dels första meningen
i §:u uttryckes i bestämdare ordalag, dels den sista perioden alfattas så, att
den icke, på sätt nu är fallet,' kan leda till det missförstånd, att öfvermaga,
som blifvit lockad att föröfva olofligt tillgrepp, skall vara strafflös, hvilket
vore stridande emot föreskrifterna i 31 och 50 Cap. Missgernings-Balken.
Till följd häraf hemställer Utskottet vördsamt,
att en Kungörelse måtte utfärdas, hvarigenom 41 Cap. 2 §. Missgernings-Balken
till sin lydelse sålunda ändras: Lockar någon
eller bjuder öfvermaga att stjäla eller snatta med sig; eller
gör mannen det med. hustrun; föräldrar med sina barn; förmyndare
med den omyndiga; förman med den, som står under
hans lydno; husbonde eller matmoder med sitt tjenstfolk elfer inhyseshjon;
stände samma rätt, som den der andra gätngen stulit.
Varder han äter med sådan gerning funnen, straffes såsom för
tredje resan stöld. Den, som var lockad eller buden att stjäla
eller snatta, anses på sätt lag förmår.
Stockholm den 30 April 1840.
Reservation
af Herr Lagergren: ”Ifrån Ilögloflige Lag-Utskottets tillstyrkan i detta
Betänkande är jag i så måtto skiljagtig, att jag, för min del, antager den af
Herr Juslitiae-Ombudsmannen föreslagna nya redaction af 41 Cap. 2 §. Miss
gernings-Balken
alldeles oförändrad.
Mina grunder härföre äro följande. I fråga om olofliga tillgrepp, nyttjar
Lagstiftaren uttrycket ”litet eller mycketJ’ endast vid sådana tillfällen, då
tillgreppet är, genom dermed förknippade omständigheter, qvalificeradt att
heta stöld, om än det tillgripna ej öfverstiger det i 47 Cap. MissgerningsBalken
utsatte belopp af 10 daler silfvermynt. Så brukas detta uttryck uti
42 Cap. 2 §. om svårare nidingstjufnader; uti 18 punkten af Kongl. Förklaringen
den 23 Mars 1807, om så kallad fiektjufnad, och ändtligen uti Kongl.
Förordningen angående straffet för den, som olofligen bryter upp andras bref
och derutur täger penningar eller penningevärde, elen 21 Mars 1835. I fullkomlig
öfverensstämmelse härmed, har också Herr Justitiae-Ombudsmannen föreslagit
detta uttryck att nyttjas vid en ny redaction af 41 Cap. 2 §. Missgernings-Balken,
viljande dermed uttrycka, att snatteri-gradationen icke eger
4
Lag-Utskottets Betänkande j N;0 44-
rum vid de i detta lagrum uppräknade tillgrepp, lika litet sorn den finnes
uti de andra arter al' förbrytelser, der samma uttryck i lagarna förekommer.
På denna grund och då snatteri-ansvar för den, som lockar elter bjuder öfvermaga
eller annan person i beroende ställning, att olofligen tillgripa något,
aldrig skall ega rum, anser jag denna ordställning uti Herr Justitise-Onibndsmannens
förslag böra bibehållas.
I slutet af §. förekommer ett stadgande, som jag, lika med Herr Justitiae-Ombudsmannen,
tror böra förblifva oförändradt, sådant det lyder i gamla
lagtexten. Delta stadgande är följande: "elen, sorn var lockad eller buden
att stjäla j straffes som annan tjuf j der han till mogen ålder kommen är”.
I detta moment omfattar min skiljagtighet icke blott ordalydelsen, utan sjelfva
saken. Påföljderne af förbrytelser, begångna af öfvermaga, bestämmas
blott på följande ställen i lagen, nemligen uti 3 Cap. 2 §. Missgernings-B.i Iken,
angående svordom, uti 31 Cap. om dråp, uti 37 Cap. om sår och Ivte
samt uti 50 Cap. om stöld. Det första af dessa lagrum alser en vanart, hvars
rättande tillhör uppfostran; de andra åter, brott emot person eller egendom.
Då lagen uti 50 Cap. Missgernings-Balken icke säger ”stjäl eller snattar”, utan
blott ”stjäl öfvermaga,” synes mycket tvifvel kunna uppstå derom, huruvida
lagstiftaren verkligen ansett en så ringa förbrytelse, som snatteri, föröfvadt
af öfvermaga, böra blifva föremål för en bestämmelse i Missgernings-Balken.
Sådane tyckas äfven åsigterne vara uti förslaget till allmän Criminal-lag, der,
enligt 6 Cap. 8 §., jemförd med 7, Cap. 1 §. Straff-Balken, endast, svårare
förbrytelser, som af öfvermaga föröfvas, ansetts underkastade åtal eller straff.
Men meningarne må i detta hänseende vara delade; mig synes det i alla fall
kialt, att Lagstiftaren icke velat uti 41 Cap. 2 §. Missgernings-Balken bestämma
något straff' för tillgrepp, begångna af barn eller af annan der omförmäld
person, med mindre han är till mogen ålder kommen. För denna
mening talar icke blott den naturliga ovissheten om nog urskillning hos den
unga öfverträdare!! att gerningens brottslighet inse, utan ännu mera det beroende
förhållande och det mägtiga inflytande, lian är underkastad, i anseende
till den, som honom till gerningen lockat eller bjudit. Efter min tanke
bör, i följd häraf, redactious-förändringen icke utsträckas till sista momentet
at 41 Cap. 2 §., hvilket moment jag vördsamt tillstyrker att oförändradt bibehålla”.
Uti denna reservation har Herr Prosten Säwe instämt.
Lag-Utskottets Betänkande, N.o ^5.
5
N:o 45.
Ank. till Exp. Utsk. den to Maj j kl 10 f. m.
Betänkande öfver väckte motioner, om ändring och förklaring i
vissa delar af 12 Cap. Rättegångs-Balken.
Till Lag-Utskottets handläggning hafva från Hedervärda Bonde-Ståndet
blifvit remitterade två motioner, nemligen:
a) Af Peter Persson från Calmar Län, som anmärkt, att föreskrifterna, dels
i 12 Cap. 2 §. Rättegångs-Balken, sådan den lyder i Kongl. Förordningen
den 12 Mars 1830, att den, som är förfallolös borta, då han ropas fram att
kära eller svara, skall höta vid Härads-Ting och Kämners-Rätt E11 daler, i
Lagmans- och Rådstufvu-RättTvå daler, samt att den, sorn icke kommer tillstädes
innan Ilärads-Tingets slut, bör plikta dubbelt, dels ock i nämnde Capitels
3 §., att, om svaranden ej kommer till första Härads-Tinget, dit saken
blifvit instämd, och ej eller låter förfall anmäla, Rätten eger döma i saken
efter thy, som sanning deri utletas kan, icke uppfyllde ändamålet, enär nämnde
böter voro för obetydliga, för att förmå en tredskande och illasinnad part
till inställelse, samt skyldigheten för kärande parten att afvakta Härads-Tingets
slut, innan målet kunde genom tredsko-uIslag afgoras, bidroge till rättegångars
utdragande på tiden, serdeles i orter, der Tingen fortforo i två till
tre månader; hvarföre Peter Persson föreslagit:
l:o ”att böter för uteblifvaude vid Under-domstol förhöjas, samt 2:o att,
'vid början af Härads-Ting, viss dag under Tinget utsättes, då sv;aranden skall
”tillstädeskomma, och att, om han sig då icke infinner, med målet förfares,
”såsom lagen nu stadgar för den händelse, att svaranden blifver borta under
lie la 11 n t, så att målet varder antingen afdömdt, eller, derest sådant ej,
”utan svarandens hörande, kan ske, uppskjutet till viss annan dag under Tinget,
då svaranden bör- vid förelagdt vite sig inställa.”
b) Af Henric Hansson från Elfsborgs Län, hvilken äfven ansett de i
förstnämnde lagrum för uteblifvaude från Härads-Ting stadgade böter af Två
daler vara allt för ringa, samt derföre yrkat deras förhöjande till Tre Rall*
16 sk.; hvaremot Henric Hansson hemställt, 0111 icke dylika böter helt och
hållet borde försvinna, i fall målet, enligt 12 Cap. 3 §. Rättegångs-Balken,
utan svarandens hörande afgöres.
Efter öfvervägande häraf, får Utskottet vördsamt anföra, att, då, emot
6
Lag-Utskottets Betänkandej IV.o ^5.
den föreslagna förhöjningen af böter för uteblifvande från Under-domstol, förekommer,
att sådan partiel lagförändring skulle rubba de grunder, som i
lagen äro följde vid bestämmandet af böter i allmänhet, samt således störa
den öfverensstämmelse, som emeilau lagens serskilda delar bör råda, kan Utskottet
ej biträda berörde förslag, utan tillstyrker,
att motionerna i denna del ej måtte bifallas.
Beträffande åter motionärer nes öfriga hemställanden, så har Utskottet, i
dess Betänkande N:o 43, anmärkt, hurusom, uti Kongl. Resolutionen på allmogens
besvär den 1'7 Sept. 1723 och den 16 Mars 1739, redan är förordnadt,
alt alla stämningar till Häradsting skola ställas på första rältegångsdagen,
samt att Häradshöfdingarne vid Tingens början skola uppropa pär terne
och tillsäga dem, på hvilken dag hvar och en bör vara tillstädes; i följd hvaraf
något ytterligare stadgande härom icke lärer vara af nöden; men enär den
i öfrigt nu stadgade rättegångsordning leinnar svarande part uti ett till Häradsrätt
inslämdt mål tillfälle att, endast äfventyrande böter till ringa belopp,
genom sin frånvaro på den sålunda utsatta dagen, icke blott uppehålla
målets handläggning till Tingets slut, äfven om det utan hans hörande kali
afgöras, utan jemväl, derest han allt framgent under Tinget uteblifver och
hans hörande är nödigt, vinna uppskof med målet till ett nytt Ting, hvilket
dels kan, högst menligt inverka på arbetets fortgång vid Häradsrätten, i läll de
mål äro många, uti hvilka svarandernes ankomst mäste till Tingets slut afbidas,
dels ock är oförenligt med det anspråk, en hvar eger alt skyndsamt varda
till sin rätt förhulpen; så delar Utskottet Peter Pehrssons tanka om behofvet
af sådane föreskrifter, hvarigenom Domaren blifver oförhindrad, att antingen
genast företaga målet till pröfning på den vid Tingets början bestämda
dagen, elier, om det ej kan ske, stadga verksam påföljd för svarandens
inställelse på annan dag under samma Ting; äfvensom Utskoltet, lika med
Henric Hanssonanser billighet och rättvisa fordra, att, i fall ett måls beskaffenhet
medgifver, att det å första Tinget i svarandens frånvaro afgöres,
böter för uteblif vande från Tinget icke ådömas svaranden, hvilket ock synes
hafva varit lagstiftarens mening, ehuru densamma ej blifvit så tydligt uttryckt,
att icke anledning för domaren förefinnes att på annat sätt förfara.
På grund häraf tillstyrker Utskottet vördsamt utfärdandet af en förordning,
hvarigenom, med afseende på föreskrifterne i 12 Cap. 2 och 3 §. §.?
Rättegångs-Balken varder förklaradt:
l:o att, då uti mål, som vid Häradsrätt anhängigt ä/'j svarande
part vid första Ting> utan anmäldt lagligt förfall> uteblifver
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 48,
7
på den dag, som Häradshöfding, jemlikt Kongl. Resol. på Allmogens
besvär den iy September iy%3 och den 16 Mars iy3c),
vid Tingets början för målets företagande utsatt, och hvarom
serskild underrättelse bör, genom anslag ä Rättens dörr, meddelas,
Rätten eger att genast handlägga målet och dermed förfara
pä enahanda sätt, som nu stadgadt är för den händelse, att
svaranden icke irman Tingets slut tillstädeskommer;
2:0 att i mål, som vid första Härads-ting af göres, utan att
svaranden tillstädeskommit, böter för uteblifvande från samma
Ting icke må svaranden ådömas.
Stockholm den 30 April 1840.
N:o 46.
Arik. till Exp. Utsk. den 14 Maj, kl. 11 f. rit.
Betänkande, i anledning af väckte motioner om ändring i 24
Cap. 8 34 Gap. samt 35 Gap, 1 Missgernings-Balken.
Uti en hos Höglo!!. Ridderskapet och Adeln väckt motion, anmärker Hr
Cederschiöld, Robert Theophron, att nu gällande lag lemnade nästan intet
skydd emot misshandel å person. Enligt 24 Cap. 8 §. Missgernings-Balken,
kunde nemligen den, som oträngd af vredesmod dragit knif elier svärd,
spänn t bössa eller rest annat vapen åt annan, stungit, huggit elier skjutit åt
honom, utan att skada skett, försona silt våldsamma och för allmänna säkerheten
vådliga förfarande med ett obetydligt bötesbelopp af 20 daler; äfvensom
för annans våldförande och stympning på lieie sätt, så vida ej lif
spildes, svårare påföljd ej funnes, än den i 34 Cap. samma Balk bestämda
lindriga penninge-uppoffring, högst utgörande 30 daler för såramål och 50
daler i lytesbot. Detta förhållande hade dock ej undgått deras uppmärksamhet,
som utarbetat förslag till allmän Criminal-lag, der straffen för de
serskilda graderne af personlig misshandel bättre motsvarade förbrytelsernas
beskaffenhet, utom hvad anginge ansvaret för den, som i vredesmode emot
annan begagnade lifsfarligt vapen, hvarföre endast penningebötev blifvit be
-
8
Lag-Utskottets Betänkande, IV,o få.
stämda, ehuru, efter motionärens tanka, sistnämnde slag af brott, som, åtminstone
i hufvudstaden, snart sagdt dagligen under de senare åren inträffat,
ådagalade omisskänneliga prof på en så vildsint natur lios förbrytaren,
att, omtankan för den personliga säkerheten ovilkorligen bjöd, att brottslingen
på någon tid afskiljdes från samhället och tillfälle bereddes, att inom fängelset
kufva bans häftiga lynne; och bar motionären,, i enlighet med dessa
åsigter, föreslagit: ”l:o att den, som oträngd i vredesmod mot annan drager
”knif eller svärd, spänner bössa eller reser annat lifsfarligt vapen, skall, fästman
lian ej lyckas i sitt unpsåt att skada göra, dömas tili ett halft års straffarbete,
hvilket straff kommer att fördubblas hvarje gång, lian åter örn sanitina
förbrytelse varder förvunnen; 2:o att, i händelse förslaget till allmän
”Criminal-lag ej blifver vid denna Riksdag antaget, förutnämnde för personlig
misshandel uti nu gällande lag bestämda orimliga och emot förbrytelser”nes
beskaffenhet på intet vis svarande straff, likväl ej må under ytterligare
”5 å 6 år qvarstå oförändrade, utan rättelse derutinnan ega rum, i öfverensstämmelse
med de uti samma lagförslag antagne grunder.”
Hos Hedervärda Bonde-Ståndet är af Riksdagsfullmägligen Lars Rasmusson
från Götheborgs och Bihus Län, uti ingifvet memorial, yltradt, att den i
35 Gap. 1 §. Missgernings-Balken stadgade påföljd af 10 dalers böter för den,
som tillfogar annan köttsår, utan att benlösning eller afhugg sker, vore för
lindrig, helst vid marknader och andra tillfällen ofta inträffade, att sår i ansigtet
och annorstädes roed knif tillfogades; hvarföre denne motionär ansett,
”att den, sorn nyttjade tillhygge af hvad slag som helst, borde ådömas dr t i
”23 Cap. nämnde Balk för edsöresbrott utsatta straff.”
Dessa frågor, jemte ett vid Herr Cederschiöldfs motion fogadl, af Herr
Ribbing, jirvid, afgifvet skriftligt anförande, deruti hemställan är gjord, att
4 dagars fängelse vid vatten och bröd icke mätte utsättas såsom den minsta
straffgrad, hafva till Lag-Utskottets handläggning blifvit öfverlemnade. Utskottet,
som redan, genom dess betänkande N:o 41, besvarat Herr Ribbings
berörde framställning, får, beträffande så väl första momentet af Herr Cederschiölds
motion, som Lars Rassmussons yrkande, vördsamt tillkännagifva,
att, då bötei' för lyten, sår och blånader ega runi, och det tillika inträffar,
att knif eller svärd, m. m., blifvit, på sätt ofvan är nännidt, draget, den
brottslige jemväl skall, enligt Kongl. Brefvet den 20 September 1786, fällas
till de i 24 Cap. 8. §. Missgernings-Balken utsatte 20 dalers böter, samt att
Criminal-lagförslaget stadgar 25 R:dr böter för den, som i vredesmod mot
annan
Lag-Utskottets Betänkandcj IV.o föå 9
annan drager knif eller svärd, spänner bössa eller annat lifsfarligt vapen;
och ehuru det mäste medgifvas, att sådant begagnande af vapen, utan afseende
derpå, om skada jemväl tillfogas eller endast hotelse dermed sker, fordrar
serskild och allvarlig näpst, i anseende till de vådliga följder, som deraf
kunna uppstå, anser likväl Utskottet, dels att de af motionärerne föreslagna
straff äro alltför stränga i förhållande till brottets art, helst i betragtande
bör tagas, att, när personlig misshandel tillkommer, serskildt ansvar för
densamma ålägges; dels ock alt dessa straffs användande för ofvanbeskrifna
fall skulle strida emot de grunder, som i det nu gällande straffsystemet blifvit
följde vid ansvars bestämmande för andra brolt, de der med det ifrågavarande
äro jemförliga. Utskottet kan alltså icke i vidsträcktare mon biträda
motionärernes förslag i denna del, än att Utskottet finnér en förhöjning
af de i nyss åberopade lagrum stadgade böter böra ega rum.
Herr Cederschjöhls motion går i öfrigt derpå ut, att de i 34 Cap. 1, 2,
3 och 4 §. §. Missgernings-B tiken fastställde böter för den, som sårar annan
i ansigte eller hals, eller hugger af lem eller slår ut tänder, mätte utbytas
emot de straffarter, som Criminal-lagförslaget för dylika brott utsätter; i anledning
hvaraf Utskottet bör anmäla, att förslagets 16 Capitel i Straff-Balken,
jemfördt med 2 Capitlet af samma Balk, innehåller, dels i 23 att
den, som gör sådan misshandel å annan, att denne deraf mister talförmåga,
syn eller hörsel, eller hand, fot eller näsa, eller blifver oförmögen till slägtels
fortplantning, eller faller i sådan sinnessjukdom, att vån ej är lill hans
återställande, eller får annat stadigtvarande svårt men å sin helsa, skall dömas,
om misshandeln skedde med berådt mod, till straffarbete, som bestämmes
från Sex till och med Tolf år, och, om den skedde af hastigt mod, lill
sådant arbete under Sex månader till och med Sex år; dels i 24 att,
derest den misshandlade blifvit annorledes, än i 23 §. sägs, å någon del af
kroppen stympad, så att svårt lyte deraf kommit, eller mistat bruket af någon
lem, eller råkat i sjukdom, som lifsfarlig varit, gerningsmannen skall
dömas, om misshandeln skedde med berådt mod, till straffarbete, som utsattes
från Tre till och med Nio år, och i annat fall till sådant arbete, från och med
Sex månader till och nied Tre år, eiler fängelse; och föreskrifves i 2 Cap.
6 §. samt följande §. §. af nyssnämnde Balk, huru straffarbete och fängelsestraff,
hvilket senare användes såsom enkelt fängelse, ensligt fängelse eller
fängelse vid vatten och bröd, skola verkställas.
Emot antagandet af Herr Cederschjöhls senare förslag finner Utskottet
två väsendtliga hinder möta, det ena, att det vore olämpligt införa ett helt
Bih. till R. Si. Prot. 1840• 7 Sami. 1 A/d. t3 Häftet. 2
jo Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 4^-
och hållet nytt system för bestraffning af de i 34 Cap. Missgernings-Balken
omförmälda brott, så länge det gamla straffsystemet i sin helhet icke omskapas;
och det andra, att allmänna straff-inrättningar, tjenliga för verkställighet
af de bestraffningar, som lagförslaget antagit, icke för närvarande finnas; men
fastän Utskottet, af dessa orsaker, icke kan tillstyrka bifall å hvad härutinnan
blifvit hemstäldt, delar dock Utskottet motionärens tanka om behofvet
af skärpning i de straff, som äro bestämda för ifrågavarande slag af brott,
hvilka i senare tider tilltagit i antal samt utvisa en hög grad af vildsinthet
hos gerningsmannen och ofta till sina följder menligt inverka på den våldfördes
kropps-beskafienhet och helsa; och har Utskottet funnit nämnde ändamål
kunna vinnas, om, i stället för de i 1, 2 och 3 §§. af 34 Caj). Missgernings-Balken
utsatta såramålsböler, urbota bestraffning med fängelse vid
valten och bröd stadgas.
Till följd af livad sålunda blifvit yttradt, hemställer Utskottet vördsamt,
l:o att en författning måtte beslutas, hvarigenom Kongl. Brefvet den
20 September 1786 upphäfves och 24 Cap. 8 § Missgernings-Balken
ändras på följande sätt:
Drager någon oträngd af vredesmod knif eller svärd, spän*
ner bössa eller reser annat vapen åt annanj stinger, hugger,
slår eller skjuter åt honom och råkar det annan, så att han får
der död af; gånge derom, som om annat viljadråp. Tillfogar
man någon dervid lyte, sår eller blånad, ansvare derför efter
lag och bote serskildt för begagnandet af lif sf ärligt vapen från
Tjugu till Fyratio daler till tveskiftes emellan Konungen och Häradet
eller Staden. Sker ej skada, vare ändå till samma böter
förfallen.
2:o att 1, 2 och 3 §§. af 34 Cap. Missgernings-Balken till sin lydelse
sålunda förändras:
i s
Hugger
man annan i ansigte eller hals, eller hugger af eller
förderfvar näsa, öra, hand, arm eller fot; eller slår ut öga; sä
att han deraf lyte får: bote i lytesbot Femtio daler, och straffes
för såramålet med Tolf dagars fängelse vid vatten och bröd.
Harda flere lemmar, än en, afhuggne eller förderf vade; skall
den brottslige böta lytesbot för hvartdera och straffas för såramål
med tjugu dagars fängelse vid vatten och bröd. Lytesbot
njute målseganden enskildt.
Lag-V iskoltets Betänkande, N.-O få
-
ll
2 §.
Hugger man af annan tummelfinger , fot framom vrist, eller
häl; bote Trettio daler för lytet och straffes med åtta dagars
fängelse vid vatten och bröd för sår amålet. Hugger man af
det, som näst är till tummelfinger; bote Tjugu daler för lytet
och straffes med enahanda fängelse för såramälet. Afhugges
någotdera af ds andra fingren, vare lytesboten Femton daler och
straffet för såramälet fyra dagars fängelse vid vatten och bröd.
Tå å fot vare så gild i såramål, som finger å hand, och halft
mindre i lytesbot.
3 §.
Slår man någon så, atthen bräckes eller lossas i hufvud, arm,
lår eller ben, och kommer ej af hugg i; eller stinger man någon
genom lif eller lem; straffes med ätta da gar $ fängelse vid vatten
och bröd; kommer der lyte i; bote hälften emot afhugg.
Stockholm dea 4 Maj 1840.
Reservationer.
Af Herr Cederschjöld; ”Emot Lag-Utskottets beslut, 1 Fråga om ansvar
för begagnandet af lifstariigt vapen i oträngdt mål, samt misshandel å person
, får jag härmedelst mig reservera.
Ibland de fel, som vidlåda 1734 års Criminal-Lag, är, efter min åsigt,
det ett af de största, alt straffet för många brott nästan uteslutande bestämmes
af den brottsliga handlingens påföljder; men att deremot den större eller
mindre brottsligheten i viljan eller förbrytarens afsigt och uppsåt dervid
föga eller alldeles icke tages i beräkning. Så t. ex. kan den, som oträngd af
vredesinode drager knif eller svärd, eller spänner bössa, och stinger, hugger
eller skjuter å sin nästa, i fall denne genom en lycklig tillfällighet ej ljuter
döden af det erhållna såret, försona sin grofva förbrytelse med ett obetydligt
bötesbelopp, då deremot den, som, under en uppkommen ordvexling,
med käpp eller hand utdelar eli slag, hvaraf döden blifver en icke beräknad
följd, skall dömas att för detta enda slag mista lifvel.
Oagtadt den förres verkliga brottslighet påtagligen varit vida större, än
ilen senares, blifver likväl dennes straff, genom den brottsliga handlingens
tillfälliga påföljd, så ojemförligt mycket svårare, än den förres.
12
Lag-Utskottets Betänkandej N.o /£6.
Om det 1734 kunde finnas giltiga skäl för antagandet af den princip,
att straffgraden borde hufvudsakligen mätas endast efter brottets följder, så
har jag likväl trott det ej vara förmätet att hoppas, det man 1840 skulle
vilja medgifva, att sjelfva uppsåtet, den mer eller mindre brottsliga afsigten,
äfven finge dervid tagas i beräkning.
Uti fullkomlig öfvertygelse om rigtigheten af denna åsigt, bar jag väckt
ifrågavarande motion. Jag har nemligen föreställt mig, att den, som oträngd
i vredesmod eller i uppsåt att skada göra, drager knif eller svärd, spänner
bössa eller reser annat lifsfarligt vapen åt annan, och stinger, hugger eller
skjuter, har, äfven om lian genom någon tillfällighet ej lyckas i sitt uppsåt
att skada, likväl begått en så rättsförnärmande och för personliga säkerheten
vådlig handling, att lian, efter mitt begrepp om rättvisans fordringar, ej bör
kunna försona sitt brott med några Riksdalers böter. Då brottet är i så måtto
fullbordadt, att förbrytaren gjort allt, hvad på honom berott för dess utförande;
bör väl då den lyckliga tillfällighet, att det allossade skottet eller
det gifna stynget icke har döden till påföljd, i den grad förmildra förbrytarens
ansvar, att lian, i stället för lifvets förlust, må undslippa med ett obetydligt
bötesbelopp, serdeles då det vapen, som af förbrytaren blifvit användt,
tydligen utmärker, att han antingen baft för afsigt att spilla lif, eller
att det åtminstone varit honom likgiltigt om sä skett?
Genom det sätt, hvarpå Lag-Utskottet afgjort min ifrågavarande motion,
synes Utskottet hafva uttryckt sitt gillande af principen uti 1734 års lag,
att, vid misshandel å person, ej handlingens mer eiler mindre brottslighet,
utan endast dess följder, skola bestämma straffets beskaffenhet.
Väl bar Lag-Utskottet tillstyrkt förhöjning uti bötes-beloppet för den, som
i oträngdt mål begagnar lifsfarligt vapen; men härigenom är dock, efter min
åsigt, föga eller intet vunnet. Ty om Lag-Utskottets förslag antages, skall det
dock hädanefter stå den vildsinte fredsstöraren öppet, att med knif eller svärd
stinga eller hugga sin nästa, huru han behagar, mot erläggande af 16 R:dr 32
sk. för första stynget eller hugget, samt 3 R:dr 16 sk. för hvarje styng eller
hugg derutöfver, allenast han ej sårar hals eller ansigte och lagar så, att ej lem
afhugges eller benlösning eger rum, i hvilka fall förbrytelsen, efter Lag-Utskottets
förslag, kommer att straffas med fängelse vid vatten och bröd.
Då jag hvarken genom den inom Utskottet förefallna discussion eller af
de för dess utlåtande anförda skäl blifvit i ringaste nion öfvertygad om rigtigheten
eller lämpligheten deraf, att ifrågavarande brott må försonas med
penningeböter, anser jag mig böra hufvudsakligen vidblifva den uti min motion
föreslagna straffbestämmelse, likväl med den rättelse, att fängelsestraffet
Lag-Ulskoltets Betänkande, N.-o 4^-
i3
må ådömas med eller utan arbete efter omständigheterna, samt att anfallet
med det lifsfariiga vapnet skall hafva skett, antingen i vredesmod eiler i uppsåt
att skada. Jag vidblifver så mycket heldre detta mitt förslag, som jag är
fullkomligen öfvertygad, att, i fall det vunne bifall och ett mera verksamt
straff således bestämdes för denna förbrytelse, den omedelbara följden deraf
blefve, att de blodiga hugg, som med blottade knifvar nu, åtminstone på flera
orter, nästan vid hvarje marknadsgräl utdelas, skulle blifva mera sälisporda,
och månget dråp för framtiden såmedelst förekommas.
Emot antagandet af mitt förslag i öfrigt har Utskottet anfört tvänne
skäl, nemligen dels att det vore olämpligt införa ett helt och hållet nytt system
för bestraffning af de i 34 Cap. Missgernings-Balken omförmälda brott,
så länge det gamla straff-systemet i sin helhet icke omskapades, och dels att
allmänna straffinrättningar, tjenliga för verkställighet af de bestraffningar, sorn
nya lagförslaget antagit, icke för närvarande finnas.
Dessa skäl synas mig ej kunna ega bestånd vid en närmare granskning.
Det torde således vara öfverflödigt att ingå uti någon fullständig vederläggning
af dem; och vill jag derföre härvid endast hafva anmärkt, att jag föreställt
mig, det närvarande tids upplysning ovilkorligen kräfde, att lagen, i
rak motsatts till det gamla straffsystemet, skulle i första rummet lemna skydd
åt personen sjelf, och i andra rummet åt dess,egendom.
Utan tvifvel skall mången, som vida heldre vill blifva beröfvad en del
af sin egendom än någon del af sin kropp, lika med mig förundra sig öf
ver,
att, enligt 1840 års straffsystem, skall, likasom efter det af 1734, den,
sorn olofligcn tillgriper 40 Hulr Banco, i brist af böter, straffas strängare än
den, som i vredesmod eller i uppsåt att skada, med knif eller svärd sticker
ut annans öga, eller afhugger dess arm eller ben m. m.
Säkerligen skall icke eller mången kunna göra för sig begripligt, att, på
sätt Lag-Utskottet uppgifvit, skärpning uti straffen för de serskilda arterne af
personlig misshandel ej skulle kunna ega rum, utan att straff-systemet i sin
helhet derjemte omskapades. En hvar skall nemligen klart inse, att misshandel
å person utgör för sig sjelf ett serskildt slag af brott, som ej står uti något
omedelbart sammanhang med, eller beroende af öfriga uti lagen omnämnda
förbrytelser.
I afseende åter på den af Utskottet omnämnde brist på tjenliga straffinrättningar,
får jag endast anmärka, att, då Rikets fängelsers bristfälliga tillstånd
är lika allmänt kändt, som det är allmänt öfverklagadt, Utskottet icke
synes mig hafva bordt befara, det båda stats-magterne nu skola underlåta att
kraftigt samverka tili denna högst vigtiga angelägenhets ändamålsenliga ord
-
i4
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o j-J.
nantie; och intilldess besluten härom kunna hinna att verkställas, skola de,
sorn hega ifrågavarande förbrytelser, kunna förvaras på någon af Riktis fästningar,
utan att der behöfva sammanblandas med dem, ”sorn för tjufnadseller
andra vanfrejdande brott fästningsstraff undergå.”
2:o Af Herr Lagergren: ”Ifrån Utskottets betänkande, så vidt det angår
tillstyrkte ändringar uti 34 Gap. 1 och 2 §. §. samt 35 Gap. 1 §., är jag skiljaktig.
Jag anser väl ej de i dessa lagens rum stadgade ansvarspåföljder för svårare
personliga misshandlingar tillfyllestgörande; tvertom finnér jag den mildring
i sederna, som inträdt sedan vår nu gällande lag stiftades, ovilkorligen
fordra, att förbrytelser af denna beskaffenhet beläggas med allvarsammare straff
i en ny Criminal-lag; men jag finner, i della såsom i liera andra fall, betänkligt
att för lösryckta delar af de i lagen befintlige brott-serier, föreslå nya
straffarter. Missgernings-Balken är, likasom hela våra förfäders lagstiftning
om brott och straff, grundad på composition eller förlikning genom böter
och skadestånd. Det system, sorn i Criminal-lagförslaget är följd t, är ostri
digt
en förbättring; men att delvis införa förbättringar i en Brottmåls-lag,
är underkastadt många svårigheter, bland hvilka den största är, att den inbördes
jern förligheten emellan serskilda brott och deras bestraffning alklfeles
rubbas. På denna grund har jag ej kunnat instämma uti Högloft. Utskottets
förslag till ändring af ofvanberörde lagrum.”
3:o Af F von Zweigbergk från Skaraborgs Län, som instämt uti hvad
Herr Cederschjöld yttrat.
N:o 47.
Ank. lill Exp. Utsk. den it Maj, kl. 6 e. m.
Betänkande öfver väckt motion om ansvars stadgande för inslående
af fenster.
Herr M. Bagge, har, uti en hos Vällofl. Borgare-Ståndet väckt och till
Lag-Utskottet remitterad motion, yrkat, att, enär för fensters inslående, som
hörde till de brott, hvilka vore af en vådlig art och svåra att leda i bevis,
helst de vanligen föröfvades nattetid, något ansvar ej funnes i allmänna la
-
Lag-lltskottets Betänkande j N. o fj. l5
gen stadgadt i annan händelse, än den i 28 Cap. 1 §. Missgernings-Balken
omförmäldta, att någon deraf ljuter döden; det måtte ansvarspåföljd jemväl
blifva utsatt för nämnde förbrytelse, då den sker af öfverdåd eller kittslighet,
utan att någon deraf får skada.
Utskottet får vördsamt anföra, att föreskriften i 20 Cap. 6 §. Missgernings-Balken
om Fem dalers böter för den, som kastar in i annan mans hus,
gård eller farkost sten, stång eller annat, att dermed skada göra, hitintills
vanligen blifvit, i brist af annat tjenligt lagstadgande, tillämpadt för sådana
fall, sorn i motionen åsyftas; men då det måste medgifvas, att samma lagrum
icke afser ifrågavarande slag af brott, hvilka dessutom, efter Utskottets
tanka, fordra en strängare ans va rs-påföljd, än den nyssnämnda, dels i anseende
till den elakhet, som ofta i hög grad derför ligger till grund, dels
ock emedan de till sina följder kunna vara vådliga, samt äro svåra att upptäcka,
såsom merendels i hemlighet utförda; så anser Utskottet sig böra biträda
Herr Bagges motion, hvadan Utskottet, med ledning af hvad lagen 1
vissa andra lall stadgar, angående skadegörelse å egendom, vördsamt
tillstyrker utfärdandet af en författning, hvarigenom förordnas: Den,
sorn uppsåtligen, af ondska eller öfverdåd, slår in annans fenster,
skall plikta från Seoc R:dr 32 sk till Tretton R:dr 16 sk ,
efter omständigheterne, ändå att icke någon deraf får skada.
Sker det mera af okynne, än ondska, vare bot Tre R:dr 16 skillingar.
Stockholm den 4 Maj 184-0.
Reservationer.
Af Herr Cederschjöld, R. T. ”Lika med Utskottets pluralitet, anser äfven
jag sira fl höra uti lagen finnas stadgadt flir den uti Herr Bagges motion omnämnde
förbrytelsen att inslå annans fenster; men jag finner mig likväl nödsakad
att reservera mig emot Utskottets beslut, dels derföre, att Utskottet,
efter min åsigt, ej gjort tillräcklig skillnad emellan ansvaret för den, som
endast af okynne slår in fenster, och för den, som gör det i uppsåt att skada;
dels äfven derföre, att de af Utskottet föreslagne straffböter ej öfverensstämma
med lagens stadgande uti 20 Cap. 6 §. Missgernings-Balken, innehållande,
att den, som kastar in i annan mans bus, gård eller farkost sten, stång eller
annat, ”att dermed skada göra,” endast skall böta Fem daler; och hade
derföre en förändring af denna lagparagraf, såsom en nödvändig följd af Ut
-
La g-Utskottets Betänkande , N.-o 47
skottets ifrågavarande förslag, efter mitt omdöme, bordt i sammanhang dermed
tillvägabringa».
Föi' den, som af okynne, men utan begagnande af kastvapen, inslår annans
fenster, anser jag de af Utskottet föreslagna böter, Tre R:dr 16 sk., utgöra
en lämplig näpst; men deremot kunna de högsta böter, som Utskottet
föreslagit, eller 13 R:dr 16 sk., efter mitt omdöme, icke betragtas såsom en
tillfyllestgörande bestraffning för den, som, i uppsåt alt skada, inslår fenster
med sten, eller annat dylikt, som lifsfarligt vara kan, i hvilket fall jag anser
brottet böra blifsra urbota, derest någon menniska vistades i det rum,
dit inkastningen skedde, eller om förbrytaren ej gitter styrka, det lian vid
den brottsliga bandlingens begående afvetat, att ingen menniska uti rummet
sig uppehölle. Till ytterligare stöd för denna min åsigt, får jag jemväl åberopa
min reservation viel Lag-Utskottets Betänkande N:o 46, i fråga om ansvar
för den, som i oträngdt mål begagnar lifsfarligt vapen.
För att visa den stora inconseqvens, sorn, i min tanke, skulle uti lagstiftningsväg
begås, i fall Utskottets förslag antogs, utan att 20 Cap. 6 §.
Missgernings-Balken i sammanhang dermed jemväl förändrades, vill jag endast
fästa uppmärksamheten derpå, att, dåden, som af okynne med hand eller
käpp inslog en fenslerruta, enligt Utskottets förslag, komme att böta 10
daler silfvermynt, så skulle deremot den, sorn derefter igenom det sönderslagna
fenstret i uppsåt att skada göra, uti rummet* inkastade en sten, jemlikt
6 §. uti förut nämnde Cap., endast böta hälften, eller 5 daler silfvermynt.”
Af Friherre Cederström, Anders: ”Då i lagen ej finnes föreskrifven någon
påföljd för det nu för tiden ej sällan förekommande okynnet alt slå ut
fensterrutor, så skulle jag för min del ej hafva något emot, att en lämplig
straff-bestämmelse derföre utsattes, så framt densamma fastställes relativt till
förseelsens beskaffenhet, och i conseqvens med lagens stadganden i allmänhet,
för med delta okynne likartade förbrytelser; men då Utskottets pluralitet
beslutat, att fensterrutors inslagning skall, utom skade-ersättning, beläggas
med böter från 10 till 40 daler, så nödgas jag emot en sådan straffbestämmelse
mig reservera af följande skäl:
20 Cap. 6 §. Missgernings-Balken lyder: ”Kastar någor in i annor mans
”lius, gård eller farkost sten, stång eller annat, att dermed skada göra, bote
”5 daler: kommer sår deraf, bote dubbelt &c. &c.” 5 Cap. 8 §. Byggninga
Balken
stadgar, ”att den, som af ondsko och öfverdåd hugger sönder, rifver
”neder, eller förderf var grind eller gärdesgård, gälde skadan och bote 10
”daler.
Lag-Utskottets Betänkandej IV.-o 47-
”daler. Bryter eller lifver han annorledes, höte 3 daler. —-
*— Vare ock
allt i tveböte den tid, om åker och äng täppt vara hör.”
Jemför man dessa lagrum med Utskottets förslag, så linner man lätt olämpligheten
af detta senare.
Den, som i afsigt att göra verklig, ej begränsad, skada, genom annor
mans öppna fenster inkastar sten eller stör, och dervid träffar samt förderfva!’
speglar eller andra dyrbara möbler, pliktar således endast 5 daler; men
den deremot, som inskränker sig till att med blotta banden sönderslå en
fönsterruta, skulle komma alt, efter Utskottets förslag, böta från 10 till 40 daler.
Den, som, af ondsko och öfverdåd, hugger sönder eller förderf var annors
gärdesgård eller grind, böter endast 10 daler; den deremot, som af samma
orsaker sönderslår annars fensterruta, kan komma att, efter Utskottets förslag,
gälda denna förseelsen med fyrdubbla beloppet —flere exempel att förtiga.—»
Af det anförda tror jag mig tillräckligt hafva ådagalagt, alt den af Utskottet
föreslagna straffbestämmelsen ej är i conseqvens med lagens stadganden i
allmänhet för dylika fall.
Dessutom kommer Domaren, om Utskottets förslag antages och blir gällande,
i ej ringa förlägenhet, antingen han skall tillämpa 20 Cap. 6 §. Missgernings-Balken
eller den författning, sorn uppkommit, i följd af ofvannämilde
förslag, eller ock begge förenade, lör de fall, då fenster sönderslås medelst
inkastning af sten, stång eller dylikt. Det blir alltid svårt, ofta omöjligt,
att med full visshet bestämma, om, vid fenster-inslagning på detta vis, annan
skada åsyftats, än den, som sjelfva factum gifver vid handen. Skall Domaren
alltid för dessa fall tillämpa 20 Cap. 6 §. Missgernings-Balken, eller
endast ådöma från 10 till 40 dalers böter, eller för fenster-inslagningen serskildt
ådöma från 10 till 40 dalers böter och för begagnandet af sten eller
stång 5 daler? Besvarandet af dessa frågor torde blifva ganska olika hos olika
Domare.
Dessa skäl hindra mig att biträda pluralitetens inom Utskottet förslag, i
afseende å det föreslagna bötes-beloppet; deremot anser jag lika så billigt som
ändamålsenligt, alt en straff-bestämmelse fastställes, för alt ej lemna omförmtilde
okynne ostraffadt, och skulle med anledning deraf vilja föreslå enahanda
böter, som i 20 Cap. 6 §. Missgernings-Balken äro bestämde, eller 5 daler
silfvermynt.”
Af Herr Ekholm: ”Då jag för min del anser bräckande af andras fensterrutor
medelst kastning utifrån vara en ännu vådligare förbrytelse, då
den af flere likasinnade deltagare utföres, anser jag, i öfverensstämmelse med
Bih. till R. S. Fröt. 1840. 7 Sami. 1 Afd, i3 Häftet. 5
j8 Lag-Utskottets Betänkande, N.o 4&'
rätta förståndet af 20 Cap. Missgernings-Balken, följande tillägg böra ega rum
vid det af Utskottet föreslagna stadgande: ”Sälla sig flere tillsammans att
”be°-å sådan gerning, vare straff, som om hemfrid i 20 Cap. Missgernings”Balken
skiljes.”
N:o 48.
Ank. till Exp. Utsk den it Maj, kl. 6 e. m.
Betänkande öfver väckta motioner om åtskilliga ändringar i
Concurs-lagen.
Vid denna Riksdag hafva motioner, alt Concurs-lagen af den 12 Mars
1830 måtte i vissa delar ändras, blifvit väckte, inom Välloflige BorgareStåndet,
af Herr G. Moberg samt i Hedervärda Bonde Ståndet af Riksdagsfullmägtige
Olof Persson från Gefleborgs och Henric Hansson från Elfsborgs
Län.
Då Lag-Utskottet„ till följd af ei hällne remisser, nu går att redogöra
för dessa motioners innehåll och deröfver sitt utlåtande afgifva, anser Utskottet
lämpligt att, serskildt för hvarje §., hvars förändring blifvit yrkad, upptaga
de i sådant ändamål gjorda anmärkningar och förslag, omedelbart åtföljda
af Utskottets mening i ämnet.
2 Cap. 30 §.
Denna §., sådan den lyder i Kongl. Kungörelsen den 9 Maj 1835, innehåller
bland annat: ”Har, för någon borgenärs fordran, lös egendom b 1 if”vit
i laga ordning i mät tagen och salt i allmänt förvar, eller under utinät”ningsmäus
försegling; njute ock han rätt lill betalning utur den utmätte e”gendomen,
ändå att den ej före concursens början hunnit säljas eller ur gäl”denärs
bo uttagas.” 1 afseende härpå är af Riksdags-fullmägtigen Olof Persson
en erinran gjord, som går derpå ut, att, då, i fråga om sättet för utmätnings
verkställande, någon föreskrift ej funnes, att egendom, som utmätes,
bör sättas i allmänt förvar eller under utmätningsmans försegling, samt
latmätningsmannen således ej vore pligtig att sålunda med utmätt gods för fala;
skulle Concurslagens stadgande om dylika åtgärders vidtagande, såsom vil
-
Lag-Utskottets Betänkandej N.O 19
kor för borgenärs rätt till betalning ur egendom, som före gäldenärens concurs
blifvit utmätt, men ej hunnit säljas, leda till den följd, att borgenären
icke komnle i åtnjutande af den förmon, lagstiftaren i sjelfva verket velat
honom tillägga; hvadan motionären föreslagit, att orden: ”och satt i allmänt
'Torvar, eller under utmätningsmans försegling,” måtte från 30 §. uteslutas.
För att besvara denna framställning, lärer Utskottet ej behöfva ingå i
pröfning, huruvida utmätning i allmänhet af lös egendom må anses vara lagligen
fullbordad dermed, att egendomen endast upptecknas samt qvarlemnas
i gäldenärens vård. Det torde vara tillräckligt anmärka: att den klandrade föreskriften
i Concurslagen grundar sig derpå, att förmonsrätt i utmätta lösören bör
fordringsegare i concurs tillkomma, i händelse utmätningen blifvit så verkställd,
att den eger likhet med öfverlemnandet af lös pant, hvari sådan rätt icke
åtnjutes, så vida gäldenären fortfar att deröfver råda; alt lagstiftaren derjemte
förutsett, att, i händelse det utmätta ej blifvit skiljdt från gäldenärens vård,
samt llere, med de utmätte likartade persedlar hos gäldenären finnas, såskall,
vid uppkommande fråga om bättre lätt till dem emellan honom, som utmätningen
erhållit, och andre borgenärer, den olägenhet inträlfa, att upplysning
saknas derom, hvilka af persedlarne varit under utmätningen inbegripne; samt
att för öfrigt ett försvar för lämpligheten af ifrågavarande stadgande ligger i
den säkerhet, som derigenom beredes borgenären emot godsets förskingring
af gäldenären.
På dessa skäl hemställer Utskottet vördsamt,
att Olof Perssons motion icke måtte bifallas.
5 Cap. 67 §.
Riksdags-fullmägtigen Henric Hansson har yrkat, att denna §., enligt
hvilken borgenärerne skola, då saken är anhängig hos Härads-Rätt, stämmas
att, för sina fordringars bevakande, infinna sig innan klockan sju på aftonen,
antingen å andra rättegångs-dagen af det lagtima ting, som näst efter sex.
månader infaller, eller vid urtima ting, om sådant varder utsatt, måtte ändras
i afseende på rättegångs-timman, den motionären ansett böra bestämmas
till klockan elt eller två eftermiddagen, så att den olägenhet kunde upphöra,
som nu ofta egde rum, att handläggningen af concursmål ej slutades förr än
vid midnatten, hvilket vore besvärligt för Domaren och, hvad parterne beträffade,
föranledande till kostnader och oordningar.
20
Lag-Ulskotlcts Betänkande, N.o 48•
Utskottet instämmer med motionären deruti, att rättegångs-timman vid
Härads-Rätt i concursmål bör tillbaka flyttas, hvilket är af behof vet påkalladt
för de fall, att llere concursmål på en gång eller ett sådant mål af vidlyftig
beskaffenhet måste handläggas; men UtskoLtet anser denna timma lämpligen
icke kunna utsättas tidigare på dagen än klockan fyra eftermiddagen, på det
parter må medhinna att i laga tid vid tingstället sig infinna; hvadan Utskottet
tillstyrker, att 67 §. erhåller följande förändrade lydelse:
Jr saken hos Härads-Rätt anhängig; dä skola bor genär erne genom
anslag och kungörelse sä stämmas, som i 66 &. sägs , att
sig inställa innan klockan fyra eftermiddagen ä andra rätte
gäings-dagen
af det ting, som näst efter sex mänader infaller:
äska de fleste borgenärerne urtima ting; varde det utsatt att genast
efter sex månaders förlopp hållas.
5 Cap. 68 §.
Af Herr Moberg är anfördt, att föreskriften i denna §., att ”Kronans
”ombudsman i orten och alla samtlige borgenärer skola om stämningen ser
skildt
underrättas,” syntes förutsätta,’ att alla, åtminstone kända borgenärer,
håde inom och utom Riket, borde, genom serskilda kallelser, erhålla underrättelse
0111 stämning i concursmål, men att Domare i allmänhet icke ansågo
sig pligtige att meddela dylika kallelser åt utländska fordrings-egare, hvilka
derför, tolkande lagen på förstnämnde sätt oell väntande att serskildt undfå
del af stämningen, utehlifvit på inställelse-dagen samt förlorat sin lätty och
då det vore otjenligt, att en föreskrift funnes, som ej behöfde efterlefvas, föreslog
motionären, att berörde §. måtte i första momentet ändras på följande
sätt: ”Kronans ombudsman i orten och alla inom Riket boende kände borgenärer
skola om stämningen senast en månad eller fjorton dagar före in”ställelse-dagen
serskildt underrättas.”
Som Domaren icke är i tillfälle alt låta serskilde kallelser i concursmål
tillställas utländska fordrings-egare, kan det ej hafva varit lagstiftarens mening
att sådant honom ålägga; men då ordalydelsen af ifrågavarande moment
lemnar rum för en motsatt tydning, anser Utskottet ett förtydligande
af detsamma i denna del vara nyttigt; hvaremot Utskottet finner införandet
i detta moment af de i motionärens förslag influtne orden: ”senast en månad
”eller fjorton dagar före inställelse-dagen,” dels vara öfverflödigt, derför att
68 §. i det följande momentet innehåller, att concurs-kallelsernc skola så tidigt
utfärdas, alt samtlige borgenärerne kunna deraf få del minst en månad
Lag-Utskollets Betänkandej N.o 4&‘
21
före inställelse-dagen, dels olämpligt, enär den sålunda stadgade tiden icke
utan olägenhet för parterne skulle kunna till fjorton dagar inskränkas.
I öfverensstämmelse med dessa åsigter, tillstyrker utskottet:
a) alt första momentet af 68 §. måtte komma att lyda sålunda:
Kronans ombudsman i orten och alla kände inländske borgenärer
skola om stämningen serskildt underrättas;
b) att samma §. deremot i det följande måtte blifva oförändrad.
Det tillhör Utskottet att, i sammanhang härmed, yttra sig öfver Herr
Mobergs jemväl gjorda framställning, att ett stadgande i Concurs-lagen måtte
införas, som bestämmer, dels ansvar för domare, hvilken underlåter att,
inom den i 66, 67 och 68 §. §. i nämnde lag utsatta tid, låta i allmänna
tidningarne kungöra det om offentliga stämningen skedda anslag samt utfärda
de serskilda kallelserne, dels ock berättigar part att, om någon sådan försummelse
å domarens sida egt rum, återfå den tid, som derigenom kan hafva
blifvit försuten. •
Enär allmänna lagen, i 1 Cap. 12 §. Rättegångs-Balkcn, för domare,
som begär fel i erabetet, utsätter straff och skyldighet tili skadeersättning;
samt Concurs-lagen, i 5 Cap. 74 och 88 §. §., lemnar föreskrifter, om och i
hvilka händelser resning må beviljas eller hetalningsrätt tilläggas borgenär,
sorn bevakning å inställelsedagen, af hvarjehanda orsak, icke verkställt; lärer
det al motionären föreslagna lagstadgande ej vara af något behof påkalladt;
hvadan Utskottet hemställer,
att Herr Mobergs motion i denna del mätte lemnäs utan afseende.
t
5. Cap. 87 §.
lill föreskriften i denna §., att allt hvad af gäldenär och borgenärer i
concurssak skriftligen anföres, med dertill hörande bevis, skall tvefallt ingifvas,
och att afskrifterne böra sammanhäftas samt hållas parterne tillhanda,
att vid Rätten läsas, har Henrik Hansson föreslagit ett tillägg af innehåll,
att borgenär, som underlåter att inlemna afskrifter af bevaknings-handlingar,
bör anses hafva sin talan i saken förlorat; men då Utskottet linner ett sådant
tillägg dels olämpligt, såsom innefattande en, i förhållande tili försummelsen,
alltför sträng påföljd, dels obeliöfligt, enär domaren kan och bör genom
vite tillhålla en part att sin skyldighet i berörde afseende fullgöra; får
Utskottet hemställa,
alt ifrågavarande förslag ej måtte bifallas.
Lag-Vlskoltets Betänkandej N. o
8 Cap. 132 §.
Med föreskrifterne i 58, 59 och 132 §. §. af Concurs-Iagen öfverensstämmer,
att, då arfvingar sig urarfva göra, eller efterlefvande maka sin egendom
eller giftorätt afträder, borgenärerne skola kallas att höras inom tre veckor
å landet, och att, om ansökning derom inkommit så sent å ting, att
borgenärerne ej då kunna höras, eller blifvit emellan ting till domhafvanden
ingifven, ocb laga ting inom tre veckor derefter ej infaller, dombafvanden
skall urtima ting för målets behandling utsätta. Häremot erinrar Henrik
Hanssonj att, då sistnämnde stadgande förorsakade betydliga kostnader, som
i ett ringa bo ofta medtoge alla tillgångar, den ändring i afseende på behandlingen
af mål, angående urarfvagörelse eller afträde af efterlefvande makes
lott i boet, borde ske, att, om bouppteckningen ej upptoge tillgångarne
till Trehundrade Riksdaler, första förhöret med borgenärerne skulle hållas å
liästinfallande lagtima ting, huru sent detsamma än infölle; hvaremot, ifråga
om andre concurssaker, vid nu gällande lag skulle förblifva.
Utskottet har tagit detta ämne i öfvervägande; men enär, emot motionärens
förslag, förekommer: att derigenom skulle förfelas det ändamål, som med
lagens stadgande om skyndsam handläggning af alla concursmål åsyftas, eller
att det afträdda boet måtte fredas från förskingring; att, med beräkning
af den i lag stadgade tid, inom hvilken bouppteckning i sterbhus bör förrättas
samt arfvinge eller maka eger att boet till borgenärer afträda, behofvet
af urtima ting för behandling af ansökningar om urarfvagörelse mera sällan
måste uppstå i orter, der flere ling om året hållas; samt att det vore olämpligt
att för mål af denna beskaffenhet stadga en serskild rättegångs-ordning,
som endast "kunde gagna vissa orter och, såsom beroende på uppgift om större
eller mindre tillgång i sterbhus, ofta skulle föranleda lill tvister, huruvida
den borde tillämpas eller ej; så föranlåtes Utskottet hemställa,
att ej eller denna motion må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 8 Maj 1840.
Reservationer.
Af Herr Friherre Cederström3 Anders: ”Emot Utskottets beslut, att
vid Lands-domstolarne, i stället för kl. 7 e. m., som nu är stadgadt, utsätta
kl. 4 till fatalie-timma i concursmål, får jag andraga följande:
Vid fatalie-tids bestämmande i dylika mål, bör ej allenast afses domares
och parters beqvämlighet i allmänhet, man måste äfven tillse, att den lem
-
Lag-Utskoltets Betänkande j N-0 4$-
aa
nar tillräcklig säkerhet för borgenär att ej utan eget förvållande kunna komma
att gå i mistning af dess fordran.
I städerne är onekligen 12:te-tnnman den i alla hänseenden lämpligaste
falalie-timma i alla mål, de må vara af hvad beskaffenhet som helst; dels
derföre, ali Slads-domstolarne i allmänhet endast hafva sessioner om förmiddagarne,
och f. rn. anses sluta kl. 12; dels derföre, att man i städerne utan
svårighet kan infinna sig hos Domstolen hvilken timma som helst. Delta är
likväl ej förhållandet på landsbygden. Tingen börja derstädes ganska sällan
före kl. 12, och om på några ställen förhållandet skulle vara annorlunda,
samt Rättens sessioner börja tidigare, så torde dock sällan den rättsökande
allmänheten hinna till den tiden vid tingsplatsen mangrannt att församlas.
Det inträffar ej sällan på landet, att parter hafva 2, 3 ja stundom 5 mil
till tingstället; samt att de, såsom i skärgården är fallet, nödgas gå miltals,
ro miltals och så åter gå en längre/väg, innan de hinna fram till tings; i
synnerhet är detta förhållande om vintertiden svårt, då man ej sällan hindras
af is, som är för svag att gå uppå, men för stark att med båt bråka sig
igenom; man nödgas då ofia göra milslånga krokar, för att kunna komma till
det ställe, man önskar sig. Då härtill kommer, att vid en mängd tingsplatser
saknas gästrum, hvarest allmogen är i tillfälle att under den tid, tinget
pågår, lii nattherberge, och i saknad deraf antingen skulle nödgas ligga ute,
eller ock söka sig om i bygden, för att om möjligt under tingstiden skaffa
sig tak öfver lmfvudet, så framt de blifva nödsakade alt (lere dagar å rad
vid tinget qvarstanna, så får man ej undra på, om allmogen i dr t längsta
dröjer med tingsresan, och merendels skjuter upp med densamma till samma
dag, då deras mål förekomma. Det är således hvarken otroligt eller omöjligt,
att en borgenär till den af Utskottet föreslagna tiden kl. 4 e. m., oagtadtall
skyndsamhet, ej å samma dag skulle kunna hinna att vid tinget infinna sig;
och således vara tvungen att antingen gå i mistning af sin fordran eller ock
(lere dagar förut begifva sig å väg, samt uppehålla sig vid tinget, till men
för så viii sin cassa, som sina öfriga angelägenheter, oberäknad den skada,
som allmogen i allmänhet lider genom att sysslolöse nödgas vistas vid tingsställena,
hvarest de så lätt vänja sig vid dobbel och dryckenskap.
Af d essa skiil, och då jag åtminstone för min del ej kan inse de stora
fördelar, som anses skola uppstå af den föreslagna förändrade fata lie-timman,
men viii den våda, som deraf för långväga fordringsegare kan blifva en följd,
så nödgas jag i detta fall vara af olika tankar med Utskottets öfrige ledamöter,
och emot deras beslut härutinnan mig reservera.”
Af Henric Hansson från . Elfsborgs Län: ”Sorn Utskottet icke bifallit
24
Lag-Utskoltels Betänkandej IV.-o 4$-
min motion, rörande en förlängd tid för arfvingar i fattiga bo att inkomma
med urarfva-ansökan, får jag deremot reservera mig. Nuvarande Concurs-lag
föreskrifver, att arfvingar, som söka urarfva förmon, skola inom en månad
från bouppteckningsdagen ingifva urarfva-ansökningen. Derutaf har i min hemort
icke sällan inträffat, att, då sådane bo funnits, hvari summa inventarii
icke uppgått till 10 R:dr, men deremot skulden tili flere hundrade R:dr,
arfvingarne, enär ordinarie ting ej inträffat inom tre veckor från den för
urarfv a-ansökningens ingifvande utsatte yttersta fatalie-dagen, måst vidkännas
kostnaden för det urtima ting, som, i sådant fall, blifvit, jemlikt Concurslagens
föreskrift, utsatt.
Denna onödiga kostnad i ringare bo, hvilken ofta förmyndare fått med
egna medel godtgöra, skulle kunna undvikas, om, vid urarfva-görelse i sådane
bo, första förhöret med borgenärerne ej hölles förr, än vid det lagtima
ting, som inträffade näst efter den inom laglig tid hidina bouppteckningen.”
STOCKHOLM, ecksteinska boktryckeriet 1840.
Ltig-Ulskollels Utlåtande, N.o 49>
1
N:o 49.
A tik. till Exp. Utsk, den 18 Maj, kl. 4 e ra<
Utlåtande, i anledning af vacht motion om förändring af rättegångstimman
vid Härads- BcrgsTings- och Syne-Rätter,
1j U en hos Hedervärda Bonde-Ståndet väckt, och lill Lag-Utskottet remitterad
motion, liar Riksdags-fullmägligen Eric Norberg från Westmanland anfört,
alt rättegångstiminan å landet, hvilken blifvit bestämd till klockan sju
på aftonen, icke vore tjenlig, enär den olägenhet derigenom inträffade, att
parter ofta icke infunno sig förr än klockan sex eftermiddagen och domstolarnes
sessioner måste fortsättas långt in på natten; hvarföre motionären yrkat,
alt falalieliden måtte utsättas vid Härads- och Bergs-Tings-Rätter, tild
klockan fyra eftermiddagen, och vid Syne-förrättningar lill klockan tolf
på dagen.
Utskottet, som tagit detta ämne i öfvervägande, får, under åberopande
af dess under N:o 48 afgifna betänkande, i hvad detsamma rörer rättegångstimman
i concursmål, som vid Härads-Rätt äro anhängige, vördsamt
tillkännagifva, att i öfrigt, angående rätlegångstimma vid Under-domstolarne
å landet, föreskrifvet finnes, dels i 2 Cap. 3 §. och 3 Cap. 3 §. Rältegångs-Balken,
att Härads- och Lagmans-Ting skola börjas klockan nio förmiddagen,
dels i Kongl. Brefvet den 27 Maj 1801, aLt Härads-Rättens sessioner
ej skola slutas senare, än klockan sju på aftonen, derest icke serskilda
omständigheter någon gång utan parternes olägenhet till längre sammanträde
föranleda, dels ock i a5 Cap. 1 §. nämnde Balk, sådan den lyder i Kongl.
Förordningen den 12 Mars i83o, alt Lagman bör vid Tingets början utsätta
viss dag derefter innan klockan sju eftermiddagen, såsom den sista tid, livarå
kärande-parter måge deras käromål fullfölja och svarande-parter lill svaromåls
afgifvande sig anmäla.
För sin del kan Utskottet ej inse, att den föreslagna, partiella förändringen
af rättegångstimman vid Härads- och BergsTings-Rätter är af behofvet
påkallad. Ulan olägenhet för domare och rättsökande lära desse domstolars
sammanträden kunna fortfara till klockan sju eftermiddagen, och i
Bih. till R. St. Fröt, 1840. 7 Sami. 1 J/d, 14 Haft. 1
<1
Lag-Utskottets Betänk inde, N:o So.
den föreskrift, som derom finnes meddelad, synes ej eller någon ändring
vara af motionären åsyftad. Om parl försummar alt infinna sig så tidigt
på dagen, alt det honom rörande mål ej kgn före nämnde limma företagas,
så äfventyrar han alt nödgas till annan dag afbida målels handläggning och
gifva ersättning för den tidsförlust, som blifvit vederparten förorsakad. Desse
omständigheter, i förening med den rättighet, domaren eger, ej mindre
att fälla lill böter för upprops-försummelse, än ock att i mål, som uppskjutas
vid påföljd, bestämma en tidigare limma för inställelsen, innefatta, efter
Utskottets tanka, verksamma medel att förmå parter att i rätter tid komma
tillstädes. Beträffande serskildt Syne-förrältningar; så är det domaren öppet
lemnadt, att, på sätt ock vanligen tillgår, utsätta viss efter omständiglieterne
lämpad timma, på hvilken de skola hörjås; hvadan det skulle vara
otjenligt alt någon allmän rältegångslimma för desse förrättningar bestämma.
Utskottet kan alltså
ej tillstyrka, att ofvan anförde yrkanden md bifallas.
Fråga är uti omförmälde motion jemväl väckt om minskning i antalet
af Nämndemän, som vid Syne-förrältningar böra biträda; men deröfver
vill Utskottet meddela yttrande, i sammanhang med pröfningen af andra i
samma ämne ankomne motioner.
Stockholm den 18 Maj 1840.
N:o 5o.
Ank. till Exp. Utsk. den 18 Maj, kl. 4 «• m.
Betänkande, i anledning af väckte motioner om ändringar i 17 Cap.
2 §. Rättegångs Balken och de dertill gjorde tillägg.
Uti memorial, som från Höglofl. Ridderskapet och Adeln blifvit till
Utskottet öfverlemnadt, har Het t Lars Hjerta anfört : att så väl den lagstiftande
magiens omsorger, som den enskilda omlankan på de senare åren
gjort mycket för lättnad i handeln och. bäringarne genom creditrörelsens
baserande på en förnuftigare grundval äh fordom, då Staten skulle vara uteslutande
både förmyndare och förläggare, för den enskildes förelag. I syn
-
Lag-Utskottets Betänkandej N;0 5o»
3
nerhet hade man i delta afseende tvänne tillfredsställande företeelser uti
Rikets Ständers vid förra Riksdagen fattade beslut, angående Lagen för inrikes
vexlar, oell uti Provincial-Bankernes uppkomst samt i de kloka grundsatser,
hvarefter de senare i allmänhet blifvit både inrättade och förvaltade.
Dessa lättnader skulle emedlertid blifva otillräckliga, så länge icke
sjelfva crediten och capitalens omsättning understöddes af en reform i de
lagar, som handlade, om fordringar, å hvilka förskrifning icke lemnades. En
sådan reform tarfvades, enligt mångas tanke, uti allmänna lagens stadganden,
dels angående prfescriplionstiden för de fordringar å borgade varor,
hvilka grundade sig endast på säljarens bok och räkning, och dels uti den
bevisningsrält, lagen stadgat för deras giltighet. En handlande elfer fabrikant
egde nu icke allenast att utkräfva en sådan fordran under loppet af
10 år efter det varan blifvit aflemnad, utan han kunde äfven, ända tillslutet
af denna långa tid, genom beedigande af sin egen b.ok, om denna funnes
ordentligt skrifven, gifva åt krafvet fullt vitsord, mot den annars antagne rättsprincip,
alt ingen må ega svärja sig till penningar. Det förra af dessa stadganden
syntes väl lända endast lill vinst för köpmannen; men i sjelfva verket
lida både han och gäldenären deraf: den förre, emedan de långa utborgningar,
som deraf blifva en följd, hindrade honom att omsätta capitalet
och ökade äfventyret af förluster, hvilket allt consumenten naturligtvis måste
betala med högre pris, än eljest behöfdes för en skälig handelsvinst, och
den senare, emedan han nu nödvändigt i tio år måste förvara alla quittencer,
för att kunna värja sig emot möjligheten att blifva krafd än en gång,—
samt slutligen det allmänna derigenom, att detta bruk alstrade en benägenhet
att lefva på framtidens bekostnad, hvilken kanske utgjorde en af de med.
mesta skäl öfverklagade olägenheter uti vårt samhälle. Om deremot prasscriptionsliden
förkortades, lade detta i alla fall icke hinder i vägen för
köpmannen att lemna sine kunder så lång credit, han behagade; skilnaden
blefve endast den, att, sedan räkningen var förevisad lill betalning, han kunde
inom kortare tid, än nu vore möjligt, på annat håll skaffa sig penningar
för densamma, såsom för annan förskrifning, i mon af den credit, gäldenären
egde. De fleste affärsmän ansågos vara så öfverens om dessa enkla sanningar,
att de icke behöfde en vidlyftigare utveckling. Motionären har alltså
föreslagit:
i:o. att, med upphäfvande af 17 Cap. 2 §. Rättegångs-Balken, sådan
den nu lyder, må i dess ställe stadgas följande, af Lag-Comiteen i förslaget
lill Civil-lag redan utarbetade föreskrift: ' Har handlande tillställt den, som
4
Lag-Utskoltets Betänkande, N:o 5o.
”varor af honora borgat, motbok, deri tecknadt finnes, hvad borgadt och be”taldt
blifvit, och kan ej fel deri visas; galle den bok för fullt bevis. Är ej
”motbok gifven, och åberopar sig handlande å egen bok emot annan, ån
”handlande, att dermed styrka fordran för borgade varor; finnes den bok
”ordentligen förd och gitter ej vederparten visa fel deri, eller att han varorne
”betalt, men nekar ändå lill krafvet; vare skyldig med cd sig derifrån fria,
”der han ej heldre vill öfverlåta åt handlanden, eller den, som boken fört,
”fordringens rifftiahet edligen sanna. Har motbok lemnad varit, och säger
”den, som kräfvcs, att den förkommit, eller kan handlande i motbok visa
”fel, som utan hans åtgärd eller vållande tillkommit; då ege han, eller den
ilians handelsbok hållit, rätt att den med ed styrka.”
'”Emellan handlande inbördes må handelsböcker, som ordentligen för”de
äro, godkännas såsom bevis om den handel, de med hvarannan slutit,
”då skäl ej företes, sorn böckernes vitsord förringa, och de edligen sannas
”kunna, om så fordras.”
”Hvad för handlande härigenom blifvit stadgadt, skall jemväl lämpas
”till dem, sorn drifva bergsbruk, fabriker eller andra till beredning eller
”förädling af råämnen gjorda inrättningar;’’
a:o att clet tillägg till 17 Gap. 2 §. Rältegångs-Balken, som 2 §. af
Kongl. Förordningen den 28 Juni 1798 innehåller, angående tiden för tillställande
af räkning på borgade varor, måtte erhålla en närmare och mera
ovilkorlig bestämning, genom följande förändrade lydelse:
”Räkning på borgade varor bör hvarje år utskrifvas och tillställas gäl”denären
samt hans påskrift eller annat bevis derå tagas eller ock krafvet
”hos Rätten eller Konungens Befallningshafvande anmälas innan ett år från
”den tid, varorne blifvit sålde och, der detta skett å serskilda tider, från
”första utborgningsdagen. Sker det icke, och kan säljaren ej visa, att lian af
”oundvikliga hinder dertill varit urståndsatt, bafve sedan derå ej talan. Ku
”har räkning blifvit gäldenär tillstäld, eller är lian derför sökt, vare då
”skyldig den godkänna, om han deremot icke har något att påminna ; hvarefter
räkningen anses lika utmälningsgild, som annat förfallet skuldebref.
”Lag samma vare, om gäldenär ej räkningen godkänner, men icke eller,
”inom sex månader efter deraf bevisligen erhållen del, sitt klander genom
”laga rättegång fullföljer. Den, som tillhandla!' sig varor pirtivis och derhid
betingar sig anstånd med betalningen, är pligtig derå genast utgifva
”sitt skuldebref till säljaren, sorn deremot bör tillställa köparen qvitlerad
"räkning öfver beloppet, likasom vore contant betalning erlagd.”
Lag-Utskottets Betänkande, N-.o So,
Q
Hos Viillofl. Borgare-Ståndet har Ilerr krastman, uti ingifven motion,
deri Herrar Berglund, Kjellberg och Norin inslÉiint, fästat uppmärksamheten
derpå, hurusom uti de landsorter, der en större industri hos allmogen gör
handeln, och i synnerhet varu-ombylet med städernes handlande mera liflig,
och förutsätter icke obetydliga liqvider köpare och säljare emellan, penningeförsträckningar
ofta i handeln ingå, men att det lör en handlande vore
nära omöjligt att på en marknad och vid större concurrence kunna vid
hvarje utbetalning af penningar iagllaga lagens föreskrift i 9 Cap. i §, Handels-Balken
derom, att försträckning bör ske i vittnens närvaro eller emot
skuldebref. Enär härigenom uppkomme en osäkerhet och ett misstroende,
som högst skadligt inverkade på köpares och säljares inbördes förhållande,
har denne motionär föreslagit, det stadgas måtte, att der, såsom på flere
orter vore brukligt, handlande tillställde sin debitor eller creditor en, i öfverensstämmelse
med den förstnämndes handelsbok, upprättad motbok, hvari
specifikt upptagas de å ömse sidor lemnade varor och effecter, en sådan
motbok finge gälla såsom bevis, äfven om lemnade försträckningar i penningar,
och att i sammanhang dermed 2 §. i 17 Cap. Bättegångs-Balken, näst
efter orden: ”then med ed sannar", erhölle följande tillägg: "och styrker, att
vederparten fått sig moLbok tillställd".
Jemväl har hos Hedervärda Bonde-Ståndet Naders Larsson från Upsala
Län, efter att hafva fästat uppmärksamheten derpå, att en landtman ofta
är nödsakad till sine arbetare, m. fl., utlemna varor och persedlar, utan
att vid hvarje serskildt tillfälle kunna derå förskaffa sig bevittnadt qvitto,
föreslagit, att den rättighet, som 17 Cap. a §. Rättegångs-Balken, Kongl. Förordningen
den 20 Juni 1798 och Kongl. Brefvet den 21 Juni 1792 tillägga
handlande, varu-tillverkare och förädlare, samt, i vissa fall, äfven frälsemän,
att besvärja sine böcker, må varda utsträckt till hvarje landtbrukare i afseende
på sådane räkningar, enligt hvilka han till tjenstehjon, arbetsfolk, torpare,
soldater, båtsmän eller ryttare utlemnat varor och persedlar.
Utskottet, som delar den af f. d. Lag-Comiteen uti motiven till Civil
lag-förslaget vid 22 Cap. Rättegångs-Balken, angående bevis af skrifter och
andra minnesmärken, yttrade åsigt, att en lag, som låter bevisningen af mål,
hvilka röra en persons välfärd, ankomma helt och hållet på moraliteten hos
hans vederpart, den der ensam har alla rättegångs-förmoner på sin sida, och
dessutom omedelbar nytta af målets utgång, ingalunda tillräckligen sörjt för
den allmänna säkerheten, anser sig följagtligen sakna allt skäl att tillstyrka
Bih, till R. St, Prof, 1840- 7 Sami, 1 Afd, 14 Häftet. 2
6
Lag-Utskottets Betänkande, N\o So.
bifall till Herr Westmans och Jäders Larssons motioner, om utsträckning at
den i 17 Cap. 2 §. Rättegångs-Bälken, samt dertill gjorda tillägg medgifna
bevisningsrätt; och ehuru Utskottet skulle önskat alt i flera delar kunna biträda
Herr Hjertås framställda förslag, såsom ländande till säkeihet, ej mindre
mot origtiga kraf, än mot oredliga gäldenärers försök att jäfva loi dt ingsegares
rätt, har Utskottet likväl funnit den betänklighet dervid möta, att de
åsyftade lagförändringarne skulle leda till rubbning i redan, under skydd af
nu befintlige lagstadganden, uppkomne förhållanden ; hvarföre, och da förändringarne
ej kunde blifva till efterrättelse gällande förr än efter en längie
tids förlopp, lämpligast synes vara, att pröfningen af detta ämne far ansta,
intill dess den kan förekomma i förening med granskningen af förslaget tdl
Allmän Civil-lag, 1 hvad det innefattar föreskrifter angående bevisning 1 allmänhet.
Utskoltet kan alltså
ej tillstyrka, att ifrågavarande motioner må tdl någon åtgärd
föranleda.
Stockholm den 18 Maj 1840.
STOCKHOLM, Elmeus och Granbergs Tryckeri. 1840.
Lag-Utskottets Betänkande, N-.o 51.
I
N:o 51.
Ank. till Exp. Utsk. ilen 25 Maj, kl. 4 e. m.
Bet ani; ande, i anledning af vacht motion om ändring i 18, 19,
20 och 23 Cap. Missgernings-Balken.
Uli ett frän Hedervärda Bonde-Ståndet till Lag-Utskottet remitteradt
memorial, har Riksdagsfullmägtigen Johannes sindersson från Calmar Län
yttrat, att Kongl. Förordningen den ao Januari 1779, sorn i vissa fall undrar
de i lagen ursprungligen bestämda straff för edsöresbrott, skall föranledt
olika meningar, dels i allmänhet, angående tillämpningen af lagbestämmelserne
för dessa brott, dels serskildt, i fråga om den rättighet till sjelfförsvar,
som 23 Cap. Missgernings-Balken, jemte utsättande af straff för
edsöresbrott, tillägger den, emot hvilken sådant brott begås. Till lagens
förtydligande härutinnan, har motionären föreslagit, att de §§ i 18, 19 och
20 Cap. nämnde Balk, uti hvilka orden: ”häfver brutit edsöre,” blifvit, genom
omförmälde Kongl. Förordning, utbytta emot bestämda straff, måtte
återfå deras ursprungliga lydelse, samt 23 Cap. Missgernings-Balken ändras
och blifva af följande innehåll: ”Hvar som edsöre bryter, straffes med ett
”års fängelse å fästning, med eller utan arbete efter omständigheterne, plikte
”ock dertill 100 daler till treskiftes. Orkar han ej böta; straffes derutöfver
med 4 månaders sådant fängelse. Brytes edsöre, på sätt uli 18 Cap.
”7 och 9 §§, 19 Cap. 2 §, 20 Cap. 10 §, denna Balk sägs, böle tuhun”drade
daler till treskiftes eller, i brist af botum, plikte efter thy som
”Straff-Balken stadgar. Bryter någon edsöre annan gång, vare tvegildt.
”Sker dråp eller rån, då edsöre brytes, miste högra hand och lif sitt.
”Varder den, som edsöre bryter, i samma gerning dräpen, sargad och sla”gen;
då är ogildt allt det, han får.”
Utskottet får, i anledning häraf, anföra, att benämningen af brutet
edsöre har i lagen blifvit tillagd vissa gröfre fredsbrott, upptagne uti 16
Cap. 8 § Jorda-Balken, 28 Cap. io § Byggninga-Balken, 18 Cap. 5, 7 och
9 §§, 19 Cap. 2 §, 20 Cap. 1, 2, 5, 7, 8 och 10 §§, 21 Cap. 6 § Missgernings-Balken,
samt 4 Cap. 3 § Straff-Balken. Med undantag af de fall,
då i sådan gerning dråp begås, är sjelfva benämningen af brutet edsöre
för de öfriga i nyss åberopade Lagens rum utsatte fredsbrott borttagen genom
Kongl. Förordningen den 20 Januari 1779, hvilken ändrar bestraffBih,
till R, St, Brot, 1840 7 Sami, 1 Afd, 15 Haft, 1
Lag-Utskottets. Betänkande, N\o 51'.
ningen för dessa1 förbrytelser. Deremot qvarstår uti a3 Cap. den allmänna
ansvarsbestämmelsen å de gamla edsöresbrotten, eller ärans förlust oell Etthundrade
dalers böter,, hvilka senare,, för den, sorn annan gång bryter,
skola, fördubblas;, äfvensom, der stadgas, att,, oro i edsöre dråp eller rån
sker, gerningsmannen skall mista högra hand och lifvet
Efter
den förändring uti Lagens först ofvan åberopade rum, som genom)
Kongl. Förordningen den- 20- Januari 1779 blifvit stadgad och påbuden,
, kan det uti 23, Gap. Missgernings-Balken fqr edsöresbrott, hvari dråp
eller rån ej kommit,, bestämd» straff af ärans förlust och böter nu mera ej
tillämpas, utom i det fall,, att Riksdagsman, under påstående Riksdag, eller
under resa till och ifrån Riksdagen, med ord eller gerning ofredas, sedan.
han tilikännagifvit, att han i sådant ärende stadd är* eller han efter
Riksdagen,, i och. för Riksdagsgöiomålen, på våldsamt sätt antastas, —då likmätigt
111 § Regerings-Formen och 77 § Riksdags-Ordningen, ofredandet
bör såsom edsöresbrott anses och straffas; men samma» 23- Cap. Missgernings-Balken
innehåller tillika- ett stadgande,, hvilket, ehuru, numera icke
af så vidsträckt tillämpning, som före 1779, likväl icke upphört att gälla i
flera af de fall,, der edsöre fordom ansågs brutet.. Detta stadgande är,, att,
om elen, sorn edsöre bryter,, varder i samma gerning dräpen, sargad eller
slagen, då är ogild t allt det, han får: De genom 1779 års förordning förändrade
Lagens rum upptaga detta stadgande endast i ett enda fall eller 28
Cap_ 10 § Byggoinga-Bulken; och det kan ej eller hafva varit Lagstiftarens
mening,, att ett så vidsträckt sjelfförsvar skulle vara- den angripne tillåtet
uti vissa andra fredsbrott, sorn,, ehuru fordom under edsöresclassen hänförde
r nu mera, efter 1779 års förordning, äro dels med fästningsstraff och
böter, dels endast med böter belagde, såsom för blånad eller blodvite, tillfogade
i vredesmode, under vägen till eller ifrån gudstjenst, eller å Tingstad,
i 18 Capitlet, 5 §, eller för de våldföranden, sorn. omforma las uti
samma Ga pite Is 7 §:s senare moment och 9 §, uti 19 Gap.. 3 § 1 morn.
och» 20 Gap., ro § Missgernings-Balken saint uti f\ Cap. 3 § Straff-Bal ken..
Motionärens förslag att återtaga den ganda» benämningen af brutet
edsöre för alla de fall, uti; 18, 19 och 20 Gap. Missgernings-Balken, der
denna benämning, medelst Kongl., Förordningen af den 20- Januari 1779,
blifvit utbytt emot utsatte bestraffningsgrunder, och att i stället uti 23 Gap.
samma Balk upptaga de tvänne gradationer af dessa bestraffningar, sorn uti
högstberörde Förordning bestämmas, skulle dels, genom de sinsemellan
olika brottens hänförande under en gemensam benämning åstadkomma oreda
och osäkerhet, i afseende1 på dithörande måls understäl.nings-egenskap, dels
Jag-Utskottets Betänkande j W',0 52.
ock lemna det i sista mom. af berörde Ca pite! medgifne sjelfförsvar en utsträckning,
sorn i sina följder bunde blifva vådlig. Då det jemväl möjligen
kunde vara tvifvel underkastadt, huruvida det, i kraft af motionen,
kan tillkomma UlskoUet att föreslå en sådan förändring uti a3 Cap. Missgernings-Balken,
hvarigenom den i Grundlagarne utstakade påföljd af Riksdagsmäns
ofredande skulle blifva en belt annan, än den vid Grundlagens
stiftande afsedde, tror Utskottet, uppå alla dessa skäl, sig böra hos Rikets
Höglofl. Ständer vördsamt hemställa,
att Johannes Anderssons of vanberörde motion icke måtte bifallas*
Stockholm den a5 Maj 1840.
Ank. till Exp. Etsk. å. 26 Maj, lsl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af vuckta motioner, rörande dels än
dring
i 12 ■§ af Kongl. Förordningen den 13 Juli 1818,
angående inteckning i fast egendom, samt i nu gällande
föreskrifter om panträtt i lösören, dels att intecknad jord
ej måt, genom afsöndring, till sitt värde förminskasdels
ock att inteckning må kunna i fartyg erhållas.
Lag-Utskottet har i dessa ämnen fått emottaga åtskilliga motioner,
hvilka blifvit afgifne, i Vällofl. Borgare-Ståndet af Herr M. Bagge, samt
hos Hedervärda Bonde-Ståndet af Olof Pehrsson från Gefleborgs och L. J,
Boethius från Stora Kopparbergs Län; och får Utskottet, jemte redogörelse
för motionernas innehåll, meddela svar å desamma i följande ordning:
1:0.
Olof Pehrssons motion åsyftar ej mindre ändring uti 12 § af Kongl,
Förordningen den i3 Juli 1818, angående inteckning i fast egendom, så
vidt den innehåller, att inteckning ej må beviljas i hus, annan byggnad
eller vattenverk, hvarmed ständig rätt till grunden ej är förenad, än ock
meddelande af serskildt stadgande, ifråga om pantsättning af kreatur. I sådant
afseende yttrar denne motionär: att det vore hvarje menniskas naturliga
rättighet att erhålla försträckningar i penningar eller varor till ett belopp, som
4
Lag-Utskottets Betänkande, N\o 52.
motsvarade dess egendom; att lagstiftaren velat medgifva en sådan rättighet
genom föreskrifter om företräde till betalning ur intecknad fastighet och
lösören, som hafvas i pant; att samma föreskrift likyäl ej uppfyllde ändamålet,
enär egendom funnes, som hvarken kunde intecknas eller med panträtt innehafvas,
såsom dels jord, hus, åbyggnad, sorn utan åtföljande hemmantal
egdes, eiler med mer eller mindre inskränkt nyttjande-rätt innehades, dels
lösören, som låntagaren icke, utan att äfventyra sin bergning, kunde umbära;
och då desse förhållanden gifvit anledning till de mycket öfverklagade
lösöre-köpen, hemställde motionären, om icke förordnas borde:
cU) vatt inteckning, likasom i hemman och fastigheter, må vid laga
”Domstol kunna sökas och erhållas uti all med full egande-rätt innehafvan”de,
eller med besittningsrätt på längre eller kortare tid nyttjande jord,,
”hus, åbyggnad och vattenverk på landet;”
b~) ”att sådan inteckning skall gälla med förmonsrätt till betalning
”ur den intecknade egendomen, ifrån det Ting, då den hos vederbörlig
”Domstol söktes;”
c') ”att, då flere hafva inteckningar uti samma egendom, med för”monsrätt
dem emelian förhålles, likasom om inteckningar förut stadgadt är;”
eQ ”att inteckning icke kan hindra egendomens utmätning och försäljning
med samma rätt, som gäldenären dertill egt;”
e') ”att domaren, som inteckningen meddelat, skall vid Tingets slut
”upprätta två förteckningar å de intecknade egendomarne, af hvilka en an”slås
på Rättens dörr och den andra tillställes Kronofogde eller Länsman
”i det district, der egendomen är belägen, för att der hållas allmänheten
”tillhanda;” samt
/) ”att panträtt i kreatur anses gällande, ehuru dessa innehafvas och
”nyttjas af gäldenären.”
Jemte erinran, att hinder af lag icke, såsom motionären synes föreställa
sig, möter för intecknande af lägenhet, som i laga ordning blifvit
från hemman afsöndrad och med full egande-rätt innehafves, får Utskottet,
i afseende på hvad motionen i öfrigt innehåller, vördsamt anföra, att,
enligt det begrepp om panträtt i lösegendom, som i vår nu gällande lagstiftning,
äfvensom i Lag-Comite^ns förslag till Allmän Civil-Lag, gjort sig gällande,
sådan sakrätt i allmänhet endast kunnat och kan vinnas i lösören
derigenom, att panten verkligen öfverlemnas i borgenärens hand, eller ock,
efter aftal mellan honom och låntagaren, sättes i tredje mans vård, samt
ej fortfar under längre tid, än det förpantade godset under sådan vård bi
-
Lag-Utskottets Betänkande, iVo 52.
behålles; och sora denna bestämning af begreppet skulle, genom bifall till
ifrågavarande förslag, upphäfvas, helst äfven de i motionen omförmälde
rättigheter och förmoner ej kunna annorledes, än såsom lös egendom betragtas;
altså och då ej elier utan uppmärksamhet bör lemnäs, att förslaget,
om det såsom lag antages, otvifvelagtigt komme att gifva anledning till
hvarjehanda bedrägerier, såsom egendomens förskingring eller pantsättning
till flere o. s. v., finner Utskottet sig böra hemställa,
att Olof' Perssons motion måtte lemnäs utan afseende.
2:0.
Med antagande deraf, att inteckning i fast egendom innefattade, till
långifvarens förmon, ett band på egendomens innehafvare att icke afstå
någon eller några utaf de serskilda förmoner, som möjligen kunde tillhöra
samma egendom, har L. J. Boethius från Stora Kopparbergs Län
dels exempelvis anfört, att intecknad jord, hvarå malmstreck funnes, lagligen
icke borde kunna till sitt värde försämras derigenom, att låntagaren
försålde jordeganderätten till malmstrecket, dels ock yrkat, såsom orden lyda:
”att ingen jorden tillhörig förmon måtte vid inteckningsfall lösbrytas
”från samma jord, utan inteckningshafvarens hörande och begifvande.”
Utskottet har funnit denna motion vara till sin syftning mindre bestämd.
Ifall motionärens mening varit, att afsöndring af jord från intecknad
fastighet ej borde utan inteckningshafvarens medgifvande ske, så torde
det vara tillräckligt erinra, att den del, som afsöndras, sådant oagtadt,
fortfar att för den intecknade gälden häfta, och att, då inteckningshafvarens
rätt således ej rubbas genom afsöndringen, hans hörande deröfver ej
eller lärer erfordras. Har åter motionären endast afsett sådane vid en egendom
befintlige, til 1 fäl 1 ige förmoner, hvarpå exempel i motionen är anfördt,
så innefattar förslaget en inskränkning i jordegares frihet att öfver sin
egendom råda, sorn är oförenlig med begreppet om eganderätt och följagtligen
ej bör af lagstiftaren tillåtas.
Utskottet kan alltså ej biträda motionen, utan tillstyrker,
att densamma må lemnäs utan afseende.
3:o.
Af Herr Bagge är anfördt, att uti Fiskeri-Förordningen blifvit, till
fiskets befordrande, tillåtet, att fiskeribåtar och fiskeriredskap fmgo intecknas
till dens säkerhet, som dertill gjorde penningeförsträckning; hvaremot
den, sora leinnade lån för inköp af fartyg, enligt Sjölagen, ej kunde der
-
6
Lag-Ulskollets Betänkandej N;0 o2.
för erhålla säkerhet annorledes, än genom bodmeri; men' som ändamålet
dermed icke uppfylldes för den, som behöfde lån med vilkor att derå,
medelst ett fartygs förtjensler, göra successiva afbetalningar, helst ett
bodmeri-bref vore till betalning förfallet vissa dagar efter fartygets ankomst
till destinationsorten; så och på det sjöfarten måtte upphjelpas, föreslog
motionären följande stadgande: "Hvar och en, som lill fartygs inköp
”vill göra penningeförstärkning, ege att derå, i två mäns närvaro, af reda”ren
laga förskrifning, hvilken genom intecknings-prototocollet intecknas uti
”fartyget hos den stads Rådstufvu-Rätt, inom hvars tullkammare-district
”redarn är boende, hvarom bevis meddelas såväl å förskrifningen som å
”fartygets bilbref; egande likväl slik inteckning icke företräde framför de
”bodmerilån, sorn skepparen under påstående resa kan finna sig nödsakad
”att göra för fartygets behof, utan gånge med dessa bodmerilån, på sätt i
”Sjölagen stadgadt är. Då skulden betald blifvit, åligge redarn att för Rätgen,
till inteckningens dödande, uppvisa förskrifningen och bilbrefvet,
”hvarom anteckning derå ske bör.”
Då utvägar till låns erhållande emot säkerhet i fartyg redan äro anvisade
i Sjölagen, som stadgar förmonsrätt till betalning ur skepp för ej
mindre bilbref eller förskrifningar å penningar, som någon bekommer, ”för
”att dermed bygga eller upplaga fartyg, eller betala och underhålla skeppsfolket,
eller ock att befria sig från gäld, som för berörde orsaker tillförne
”kan vara gjord,” än ock för bodmerilån, de der må af skeppare, under
vissa förhållanden, upptagas; samt den säkerhet för återfående af förskott
till fartygs inköpande, hvilken motionären trott sig finna i förskottets intecknande
i fartyget, efter Utskottets tanka, skulle, i de flesta fall, blifva
ganska tvifvelagtig, enär långifvaren dels ofta vore urståndsatt att förskaffa
sig tillförlitlig underrättelse, huruvida fartyget, som flere gånger kunnat
Ombyta egare, boende inom olika tullkammar-dislrict, förut blifvit på annan
ort med sådan gäld besvärad, dels ock alltid äfventyrade att nödgas
vika för den, sorn sedermera komrae att lemna bilbrefs- eller bodmerilån;
alltså anser Utskottet motionärens förslag hvarken vara påkalladt af behofvet
eller lämpligt; hvadan Utskottet hemställer,
att Herr Bagges motion icke mätte bifallas.
Stockholm den 26 Maj 1840.
La"-Utskottets Utlåtande, N'o 53’.
7
N:o 53.
Auli. till Exp.-Utsk. den 27 Maj, kl. 12 midd.
Utlåtande, i anledning af vackt motion om ändring i 13 §
af Kongl. Förordningen den 13 Juli 1818,, angående inteckning
i fant egendom. ■
Omförrnälde § innehåller, att, i händelse den, sora egendom förvärfvat
genom lång, derå lagfart ske hör, försummar att i staden inom tre
månader och å landet sist vid det ting, som infaller näst efter sex månader,
sedan han förvärfvade, uppbud taga; och förre egarens borgenär då eller
framdeles, innan uppbud sökt blifvit, kommer med skuldebref eller
annan handling, derför inteckning tillåten är; skall borgenären ega rätt att
den erhålla, hvaremot nye egaren bör, för den intecknade skuldens- belopp,
söka skadestånd af sin fångesman..
J/nlers Larsson från Westmanlands Län bär, uti en hos Hedervärd»
Bonde-Ståndet väckt och lill Lag-Ulskoltet öfverlemnad motion, anmärkt,
att det rådrum, som sålunda vore köpare af faslighet lemnadt, att derå
söka lagfart, gåfve anledning dertill, alt inteckningsegure i vissa fidi, utan
eget förvållande ginge förlustig sin rätt. Om nemligen egare af fäst egendom
förhållit sig så svekfullt, att han liktidigt såll egendomen till en person
och till annan utfärdat skuldebref med rättighet att låta det i' egendomen
intecknas; samt ej mindre borgenären, okunnig om det skedda köpet, erhållit
inteckning innan förutnämnde lid för luglärtssökandet förflutit, än
ock köparen sedermera inom samma lid med köpet lagfarit; så mäste, i
följd af ifrågavarande lagbud, inteckningsegaren vika för honom, som eganderätlen
förvärfvat, ehuru inteckningen i laga ordning: tillkommit.
Enligl motionärens tanka, kunde denna olägenhet afhjelpas antingen
medelst uteslutande af omförrnälde § eller genom bestämmandet af kortare
tid för köparen att göra köpet offentligen kunnigt, i hvilket senare full i3
§ skulle erhålla följande förändrade lydelse:
”Ehuru den, sorn egendom förvärfvat genom fång, derå lagfart ske
”bör, jemlikt stadgandet i förordningen om stämplade pappers-afgiften, eger
”att med lagfarts begärande dröja, i stad uti tre månader och på landet
”till det Ting, som infaller näst efter sex månader, sedan han förvärfvade;
”bör likväl den, sorn på sådant sätt åtkommit fastighet, i staden ofördröjligen,
och å landet vid första Ting för Rätten» anmäla- sitt fång och låta
8
Lag-Utskottets Utlåtande > N'.o 53.
”köpe-contract i Rältens inlecknings-protocoll införas. Underlåter lian detta
”försigtighetsmått, och kommer under tiden, eller innan uppbud sökt är,
”förre egarens borgenär med skuldebref eller annan handling, derför inteckning
tillåten är, håfve rätt att den erhålla; och söke nye egaren, för
”den inlecknade skuldens belopp, skadestånd af sin fångesman.”
Utskoltet inser, lika med motionären, behofvet deraf, alt fastighetsegares
och inteckningshafvares ömsesidiga rättigheter blifva närmare bestämda,
än nu är fallet. Fråga härom väcktes ock under sislförfiulne Riksdag,
då Lag-Utskollet yttrade bland annat: alt hvarken egande-rälten eller
hypotheks-rätten till fast egendom vore tillräckligen betryggad, sä länge, på
sätt nu gällande lag medgifver, den, som på god tro ej allenast köpt fastighet,
utan ock med köpet lagfarit, äfvensom den, hvilken erhållit inteckning,
sedermera och möjligen efter en lång tids förlopp kunde nödgas vika
för annan, som tidigare köpt, men underlåtit att deråt gitva offentlighet
genom köpets lagfarande, i följd hvaraf den förstnämnde köparen och inteckningshafvaren
kunde komma att förlora, hvad de utbetalt, utan att det
ens varit dem möjligt att förlusten förese och afvärja; att, i afseende härpå,
den grundsats borde följas, att afhandling om fast egendom, ulan deråt
gifven offentlighet genom lagfart eller inteckning, ej skulle ega bestånd
emot annans på sådant sätt offentliggjorda egande- eller inlecknings-rätt;
dock med iagttagande, att, om flere sökte lagfart och inteckning vid samma
rättegångstillfälle, inlecknings-sökanden borde vika för den nye egaren,
och det yngre eganderätts-anspråket för det äldre, äfvensom ett yngre arrendeanspråk
för ett äldre; samt att således, för en nödig öfverensstämmelse
i lagstiftningen, erfordrades ändring ej mindre i i3 § af Intecknings-förordningen,
än ock dels i 4 Cap. 4 § Jorda-Balken, som stadgar, att, om
någon säljer jord, hus eller tomt, den han förr till annan sålt häfver, det
köp skall vara gildt, som först gjordes, dels i Kongl. Förordningen, angående
lagfart och börd af jord på landet, den i3 Juni 1800, så vidt densamma
upptager enahanda föreskrift, som finnes i i3 § af Intecknings-förordningen,
dels ock i 3 mom. af Kongl. Förordningen af sistnämnde dag, angående
städsel och lega af jord på landet, hvaråt den tolkning kunde gifvas,
att arrende-contract, hvilket intecknades sist vid det Ting, som infölle
efter sex månader, sedan contractet slöts, icke skulle rubbas af sådane
köp, som under tiden skedde, äfven om med dem lagfares, innan arrendecontractet
till intecknande uppvisades, derigenom köparen kunde komma
att vidkännas ett oförvålladt lidande. I följd häraf, och i hufvudsaklig öfver
-
Dag-Utskottets Utlåtande N\o 53.
vei' ens slä mm el s e med hvad förslaget till Civil-lag i 7 Cap. 6 och 8 §§ samt
8 Cap. 12 § Jorda-Balken innehåller, tillstyrkte Utskottet, genom dess Betänkande
N:o 166, att, med npphäfvande af merberörde § uti Inteckningsförordningen
samt ändring uti öfrige här ofvan uppräknade lagstadganden,
förordnas mätte: i:o ”öfverlater någon sin egande-rätt till fast egendom åt
"tvänne, stånde den öfverlåtelse fast, derå lagfart först sökes; dock att, om
”tvänne söka lagfart å samma dag i staden eller vid samma ting å landet,
"den öfverlåtelse är gällande, som först skedde. Sökes inteckning till säkerhet
för nyttjande-rätt till faslighet å landet, den egaren åt tvänne upplåtit,
vare om dessas inbördes rätt lag samma; 2:0 har, innan lagfart sökes
af den, som egande-rätt lill fast egendom förvärfva!, förre egarens
^borgenär eller, om fastigheten är å landet, den, åt hvilken nyltjande-rät”ten
är af förre egaren upplåten, i egendomen sökt inteckning; då skall ej
"nye egarens anspråk ligga i vägen för inteckningen, utan må han, för
"hvad lian förlorar, hålla sig till sin fångesman. Sökes å samma dag i stallen
eller vid samma ting å landet både inteckning och lagfart, vike in"teckningssökanden
för den, som egande-rätten förvärfvat; 3:o söker någon
”lagfart, i grund af företedd handling, som hans egen åtkomst visar, men
”kan ej genast så styrka förre egarens åtkomst, att lagfarten beviljas må;
”varde hans ansökning ej dessinindre i lagfarts-protocollet tecknad. Full"gör
han sedan å landet sist vid det allmänna Ting, som infaller näst ef”ter
tre månader, och i stad inom tre månader, hvad till lagfartens vinkande
nödigt är, eller stämmer han sin talan inom ilen tid lill Rätten in;
"då må ej det inträffade dröjsmålet med lagfartens beviljande honom till
”förfång lända: försummar han hvad nu sagdt är, eller åstadkommes ej
”medelst omförmälde rättegång den bevisning, som för lagfartens beviljande
"erfordras, vare den gjorda ansökningen förfallen.”
Som nämnde Betänkande, bifallet af llöglofl. Ridderskapet och Adeln
samt llögvördiga Preste-Ståndet, deremot afslögs af de öfriga Riks-Stånden,
kom frågan att för den gången förfalla. Emedlertid hafva de deruti yttrade
Ssigter blifvit här anförde, emedan Utkottet i dem till alla delar instämmer;
men ehuru Utskottet, af sådan orsak, gerna skulle velat medverka
till det i den nu väckta motionen antydda ändamål, genom framläggande
af ett förslag, till innehållet lika med det här ofvan upp'agna; likväl, celi
då samma förslag afser ändring i flere lagrum, de der ej äro i Anders
Larssons molion vidrörde, sajnt UlskoLlet icke tillkommer att åt motionen
Dih. till R,St, Prat. 1840. 7 Sami, 1 Afd, £3 Haft, 2
10
Lag-Utskottets Utlåtande, N\o 53.
gifva elen utsträckning, som i berörde afseende skulle erfordrats; finner
Utskottet sig
hindradt att för närvarande tillstyrka, det motionen må till någon
åtgärd föranleda.
Stockholm den 26 Maj 1840.
Reservation
äf Herr Cederschjöld: ”Lika med Lag-Utskottet, inser äfven jag behofvet
deraf, att icke allenast inteckningshafvares rättigheter i förhållande till fastighetsköpare
blifva närmare bestämde och omhägnade med säkrare skydd
än hittills varit fallet, utan äfven att Lagens sladganden om företrädesrätt
emelian ilere köpare af samma fastighet, samt emellan köpare och arrendatorer
blifva ändrade och rättade.
Men då Utskottet vitsordat behofvet deraf, att inteckningshafvares
rättigheter, på sätt motionären föreslagit, blifva närmare bestämde, så tror
jag, för min del, att Utskottet icke hade bordt förklara sig vara hindradt
alt tillstyrka, det motionen måtte lill någon åtgärd föranleda, endast derföre
att motionären ej tillika afgifvit förslag till förändring af Lagens stadganden
i afseende på ofvanberörde företrädesrättighet.
I händelse inteckningsinnehafvares rättigheter i förhållande lill faslighetsköpare
verkligen stå uti el t så nära sammanhang med förutnämnde företrädesrättigheter,
som det Utskottet antydt, så föreställer jag mig nemligen,
att Utskottet, godkännande motionärens förslag till ökadt skjMd för
inleckningshafvare, egt magt att, i afseende på förhållandet emellan såväl
fastighetsköpare inbördes, som emellan dem och arrendatorerne, föreslå
sådane sladganden, som Utskottet ansåg böra blifva nödvändiga följder af
detta godkännande. — Om Utskottet ej egde en sådan rättighet, så skulle
Utskottet, till föga båtnad för det allmänna, ofta hindras från en nyttig
verksamhet endast genom molionernes bristfälliga motivering, samt månget
nyttigt förslag förkastas, endast derföre, att motionären antingen icke uppgifvit
de rätta medlen till dess utförande, eller icke förstått att nämna alla
de serskildta stadganden, hvilka, till följd af förslagets antagande, borde
upphäfvas eller ändras.
På desse skäl tror jag, alt Utskottet, som förklarat sig till alla delar
instämma uti det förslag, hvilket Lag-Utskottet vid sistförflutna Riksdag
i delta ämne afgifvit, nu hade kunnat samma förslag till Rikets Ständers
godkännande ånyo framställa.
Lag-Utskoltels Utlåtande, N\o 53.
11
Men, äfven om jag skulle hafva misstagit mig uti denna min åsigt
rörande vidden af Utskottets verkningsrätt, så kan jag för min del likväl
ej godkänna den af Utskottet följde princip, att förkasta en, såsom nyttig
ansedd och af hehofvet högt påkallad, lagförändring endast af det skäl, att
icke andre äfven nyttige förändringar samtidigt dermed jemväl kunna tillvägabringas.
Utskottet hade derföre, i händelse något verkligt hinder mött för
framställande af ett så vidsträckt förslag, som det af senaste Lag-Utskottet
afgifne, efter mitt omdöme, kunnat och bordt föreslå, att, med ändring
af i3 § uti Intecknings-förordningen samt af förordningen om lagfart och
hörd på landet af den i3 Juni 1800, så vidt densamma upptager enahanda
föreskrift, som nyssnämnde §, följande lagstadgande måtte i stället varda
antaget:
Har, innan lagfart sökes af den, som eganderätt till fast egendom
förvärfvat, förre egarens borgenär i egendomen sökt inteckning; då skall ej
nye egarens anspråk ligga i vägen för inteckningen, utan må lian, för hvad
lian förlorar, hålla sig till sin fångesman. Sökes å samma dag i staden
eller vid samma ling å landet både inteckning och lagfart, vike inteck-*
ningssökanden, lör den, som egande-rällen förvärfvat.
rv \r%
STOCKHOLM. Tryckt hos A. G. Hellsten, 1840.
Lag-Ul skottets Betänkande, N.o Sjf,
N:o 54.
&
Alik. till Exp. Etsk. den 13 Junij kl. 10 f. nit.
Betänkande j i anledning af väckta motioner om inskränkning i
det nu föreskrifna domföra antal Nämndemän.
Hos Hedervärda Bonde-Ståndet hafva uti serskilde memorial, som blifvit till
Lag-Utskottet remitterade,
Peter Persson från Calmar Län, efter erinran, hurusom, genom Kongl.
Förordningen den 15 Juni 1818, den ändring skett uti lagens stadgande i 23
Cap. 1 §. Rättegångs-Balken, att Kämners- och Rådstufvu-Rätter numera äro
domföre med tre samt IIof-Rätt med fem, och i vissa fall med fyra ledamöter,
föreslagit, att det antal Nämndemän, som erfordras för att göra HäradsRätt,
så väl på ting som vid syner, af hvad Beskaffenhet som helst, domför,
måtte inskränkas till fem, enär det syntes motionären aldeles likgiltigt, om
två icke lagkunnige personer mer eller mindre deltogo i stadgandet af den
collectiva löst, som Nämnden tillkom, och genom en sådan inskränkning upplysningar
om personer och local-förhållanden icke komme att saknas, men det
utgjorde en verklig tunga och stundom ledde till känbar skada för en torftig
och idog honde att åsidosätta sitt jord- eller bergsbruk och, så godt som
sysslolös och nära nog utan någon vedergällning, tillbringa sin tid på tingen,
hvilka å några orter voro så vidlyftiga, att endast sessionerne för hvarje ting
upptogo fem till sex veckor;
Peter Persson från Ädelfors och Jönköpings Liin yrkat, alt Nämndens
domföra antal malte inskränkas till tre, i hvilket afseende denne motionär
förmält, hurusom Nämndemans-befattningen numera inom flere delar af Riket,
i stället att anses för ett hedrande förtroende-uppdrag, betraktas endast
såsom ett onus, så att den, som, i följd af anställd votering, nödgats åtaga
sig en sådan befattning, sällan behåller densamma utöfver den i lag bestämda
minsta tid af två år, till hvilket missförhållande motionären velat finna
orsaken i den omständighet, att, till hvarje lagtima och urtima ting, vägsyn
och ekonomisk besigtning skola i allmänhet, utan rätt till ersättning för resekostnaden,
uppbådas sju, stundom flere mil aflägse boende, Nämndemän, af
huru ringa vigt ärendet än må vara; samt
Erik Norberg från Westerås Län föreslagit, att Nämndens antal vid
häradssyner samt vid husesyner å prestgårdar måtte inskränkas till likhet
med hvad, som erfordras vid syner å militiae-boställen.
Bih. till R. St. Prot. 1840. 7 Sami. 1 Afd. 16 Häftet. X
2
Lag-Ulsk oltets Betänkande, 1Y;0 55.
Dessa motioner har Utskottet i öfvervägande tagit; och som det tillhör
ideen af sådana domstolars sammansättning, hvilka bestå af Domare och Nämnd,
och i hvilka den personliga röst-rättighet, som uti andra domstolar hvarje
ledamot tillkommer, ej eger rum, att det dotnföra antalet i Nämnden, hvilken
med sin collectiva röst kan öfverrösta Domhafvanden, utgör minst sju
eller mera än hälften af fulltalig Nämnd, samt det jemväl är af vigt, att
Nämndemän från åtskilliga delar af Rättens domsområde äro tillstädes, för
att meddela upplysningar om locala förhållanden, har Utskottet
icke ansett sig böra biträda de framställda förslagen om inskränkning
af domföra antalet Nämndemän vid Härads- och LagmansRätt,
vid Ting och vid sjner i allmänhet;
hvaremot Utskottet, enär i - förfatl tångarne två till sex Nämndemän hittills
ansetts lillräcldige vid jemväl sådane husesyner å Militias-boställen,. hvilka af
Domaren i orten förrättas, finnér skäligt tillstyrka utfärdandet af en kungörelse,
hvarigenom stadgas,
att husesyner å prestebohl må verkställas af Häradshöf ding_, med
biträde af tvä Nämndemän eller flera j högst half Nämnd, allt
efter sorn srne-förrättaren för synens vidlyftighet nödigt pröfvar.
Stockholm den 12 Juni 1840.
N:o 55.
sink. lill Exp. Utsk. den 13 Junij kl. lo f. rn
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af
allmänna lagens stadganden i 2,5 Cap. y, 11 och 16 ffff. Rättegångs-Balken
angående summa appellabilis.
Hos "YVälloflige Borgare-Ståndet har, uti memorial, som blifvit till LagUtskottet
remitterad t, Herr Christierson anfört, att allmänna lagens stadganden
i 25 Cap. 7 och 16 §§. Rättegångs-Balken, det ej vädjas finge mot Lagmans-
och Rådstufvu-Rätts dom, om icke hufvudsaken med ränta och afgäld,
som fordrades, stege öfver femtio daler, utom rättegångs-kostnaden, hvilade
mindre på ren rättsgrund, än dels på föreställning om behofvet att icke upptaga
Öfver-Domstols arbetstid med en mängd obetydliga mål och dels på den
Lag-Utskollets Betänkande , N.o SS.
5
fromma önskan att kunna sätta gräns för lystnaden att processa om småsaker
samt dervid spilla kostnad och tid; på hvilka skäl stadgandet i nämnde
Capitels 11 §., som förbjuder vad ifrån Kämners-Rätt i Stockholm, der
hufvudsaken ej går öfver trettio dalers värde, jemväl sig grundade. Om dessa
band på sjelfrådande och på den derifrån utgående rätt att inför lagen
få försvara sina begrepp om juridiska förbindelser hittills fått qvarstå, såsom
mindre materielt skacliige, föreföllo deremot de för åtskillige Rikets städer
utfärdade serskilda resolutioner, som ej tilläto vad mot Rådstufvu-Rätts domslut,
med mindre det omtvistade uppginge till betydligt högre belopp, såsom
t. ex. i Christianstad till 100 R:dr, i Carlskrona till lil R:dr 5 sk. 4 r:st
och i Götheborg till 333 R:dr 16 sk. Banco, för rättskänslan alltför motbjudande,
när stadsborgaren blefve, utan rätt till appell, underkastad en dom,
som individen på landet finge öfverklaga. Motionären har alltså föreslagit, att
ofvanberörde serskilde resolutioner måtte upphäfvas och vid allmänna lagens
stadganden i 25 Cap. 7, 11 och 16 §§. Rättegångs-Balken angående summa
apellabilis lå förbli!va, så framt icke jemväl desse lagstadganden skulle anses
böra afskaffas.
Då i allmänhet icke antagas får, alt ett domslut måste blifva mera ofelbart
i sak af lägre penningevärde, än der det omtvistade uppgår till högre
belopp, och följaktligen den inskränkning i rättigheten att söka högre
Rätt, hvilken grundar sig å beloppet af hvad som omtvistas, ej kan ega rum
utan på bekostnad af rättvisa; då, beträffande det med ifrågavarande lagstadganden
afsedda ändamål, att Öfver-Rätts verksamhet må varda inskränkt
till behandlingen af endast vigtiga mål, i betraktande mäste tagas, att hvad
för en rik man är, i afseende å penninge värdet, en obetydlig sak, kan för
den fattige vara en välfärdssak och alltså i sjelfva verket af stor vigt; samt
enär det med berörde stadganden jemväl åsyftade ändamål, att minska rättegångarnes
antal, ej bör vinnas derigenom, att någon belages möjligheten att
söka sin rätt; så anser sig Utskottet böra tillstyrka:
utfärdandet af en författning , hvarigenom förklaras, det ej
mindre lagens stadganden i 25 Cap. y, n och 16 SS- RättegångsBalken,
att emot Lagmans-Rätts , Kämners-Rätts i Stockholm samt
Rådstufvu-Rätts domar ej må vädjas, der hufvudsaken ej går
öfver visst för hvarje af dessa domstolar bestämdt värde, än
ock de Kongl. Resolutioner, som för Kämners- och RåulslufvuRätter
i åtskillige städer innehålla serskilda bestämmelser i berörde
afseende, upphört att vara gällande.
Stockholm den 12 Juni 1640.
4 Lag-Utskottets Betänkande, N.o 56,
Herr Grefve Sparre, Herr Friherre Cederström och Herr Lagergren
hafva emot ofvanberörde beslut sig reserverat, på skäl, som innefattas i deras
vid betänkandet N:o 56 fogade serskilda yttranden.
N:o 56.
Ank. till Exp. Utsk. den 13 Juni, kl. 10 f. m.
Betänkande, öfver väckte motioner om upphäfvande af KämnersBätter,
Lagmans-Bätter och Riddare-Syne-Rätter samt ändring
eller upphäfvande af åtskillige lagens runij rörande rättegångs-ordningen.
Höglofl. Ridderskapet och Adeln, Vällofl. Borgare-Ståndet samt Ilederv.
Bonde-Stånclet hafva till Lag-Utskottet remitterat följande i detta ämne väckta
motioner, nemligen af:
l:o Herr Hjerta, Lars, som, under åberopande af de skäl, hvarpå Rikets
Ständer grundat sitt vid de två sistförflutne Riksdagarne, uti skrifvelser af
den 11 Mars 1830 och den 25 Augusti 1834, framställda, men af Kongl.
Maj:t icke bifallna, underdåniga förslag, angående Kämners- Lagmans- och
Riddare-Syne-Rätters upphörande, yrkat, att Utskottet måtte hos Rikets Ständer
hemställa, om förnyad t vidtagande af det härom vid sistlidne Riksdag
fattade beslut, med bifogande af dertill erforderlige redactions-förändringar i
åtskillige Capitel af Rättegångs-, Utsöknings- och Jorda-Balkarne; dervid Herr
Friherre Boije, Ludvig, anmärkt, att Lagmans-Rätternes borttagande skulle
i så betydlig nion öka Hof-Rätternes arbete, att personalen i de senare
domstolarne biefve otillräcklig för målens afgörande;
2:o Herr von Knorring, Carl Henrik, som ansett Kämners-Rätterne,
såsom i flere afseenden olämplige, böra afskaffas i de mindre städerne;
3:o Herr M. Bagge, hvilken förklarat, att, enär han, å ena sidan, ej
kunde gilla det af Lag-Comiteen för organiseringen af städernas domstolar
och administrativa myndigheter uppgjorda förslag, men, å den andra, icke
ansåge sammansättningen af de fleste Kämners-Rätter vara ändamålsenlig; funne
motionären sig böra dels förnya den tillförene väckta fråga om KämnersRätternes
indragning, dels föreslå utfärdandet af en ny stadga för städernes
Lag-Utskotlets Betänkande* N.o 56.
5
styrelse, enligt nedan uppgifne hufvudsakliga grunder: a) att, i städer, der
flere Borgmästare erfordras, Rådstufvu-Rättens och Magistratens befattningar
borde åtskiljas och behandlas af olika personer; b) att i de städer, der flere
divisioner af Rådstufvu-Rätten voro nödige, skulle finnas så många justilue-Borgmästare,
att, en vore ordförande på hvarje division, biträdd af tre
iitterata Rådmän, hvaremot, om en division vore tillräcklig, ledamöternes antal,
utom Borgmästaren, skulle vara fem, emellan hvilka göromålen fördelades;
c) alt i släderne, utom Stockholm, Ekonomi- Uppbörds- Polis-och Executions-verket
borde handhafvas af en Politie-Borgmästare, två Iitterata Rådmän
och tre Borgare; d) att göromålen i städer med 4,000 invånare borde
medhinnas af en Borgmästare och en litterat Rådman, med biträde af två
borgare, samt i städer med 1,500 invånare af en Borgmästare och två borgare;
deremot städer, hvilkas folkmängd ej uppginge Lill 800, skulle i judicielt
och executift afseende läggas under närmaste Lands-Rätt och Kronofogde;
äfvensom administrationen och policen kunde besörjas af en ordningsman;
é) alt Cassörer, Fiscaler, Ganzlister samt executions- polis- och vaktbetjening
finge lämpas efter hvarje stads behof; samt f) att den vissa städers Magistrater
tillagda befattning, att handlägga Utsökningsmål, borde öfverflyttas till
Kongl. Majlis Befallningshafvande; hvarförutan motionären yttrat, att föreskriften
i Grundlagen, att Stockholms Kämners-Rätter skulle handlägga tryckfrihetsmål,
ej borde hindra samma Rätters indragning, helst en division af
Rådstufvu-Rätten kunde förklaras tillika vara Kämners-Rätt i dylika mål;
4:o Herr J. Jacobi; 5:o Peter Persson frän Ädelfors i Jönköpings Län,
och 6:o Johannes Christoffersson, från Kronobergs Län, de der föreslagit
indragning, den förstnämnde, af både Kämners- och Lagmans-Rätterne, samt
de öfrige motionärerne endast af Lagmans-Rätterne, uti hvilket senare yrkande
en stor del af Bonde-Ståndet instämt.
1 öfrigt har Rikets Ständers Justitiae-Ombudsman, uti sin sista embetsberättelse,
andragit, att, ehuru Kongl. Majit, jemlikt Dess Nådiga svar å Rikssalen
den 9 Maj 18.35, icke funnit tillräckliga skäl att för då närvarande,
oberoende af förslaget Lill ny Civil-lag i sin helhet, företaga en pröfning af
förevarande ämne, måste likväl de skäl och omständigheter, som vid två Riksmöten
gjort sig gällande och grundlagt den ena Statsmagtens då fattade beslut
om indragning af ofvannämnde domstolar anses vara af den vigt, att de
ännu en gång förtjenade att tagas i öfvervägande: att det visserligen vore
tvifvelagtigt, huruvida det nya lagförslaget vid denna Riksdag förekomme till
hufvudsaklig pröfning, men att emedlertid en fortsatt erfarenhet af olägenlieterne,
oskiljagtiga från närvarande rällegångs-ordning, hvarigenom icke min
-
6
Lag-Utskottets Betcinkandej N.o 56.
dre än fyra instantier, med undantag för de städer, der Kämners-Rätter ej
finnas, voro stadgade för behandling af tvistemål i allmänhet, ej torde blifva
utan inflytelse vid ämnets förnyade skärskådan, helst om tillika uppmärksamhet
fastades derå, att domsrätten i brottmål, de der ofta voro af vigtigare
beskaffenhet än de förra, redan vid nuvarande lags stiftelse fastställdes till blott
tre instantier, utan att deraf någon olägenhet, än mindre något äfventyr, kunnat
förspörjas, femte det Justitiae-Ombudsmannen alltså hemställt om ytterligare
grundlagsenlig handläggning af denna fråga, är jemväl af honom upplyst,
alt Ständernas förra lagförslag i ämnet, hvaröfver Kongl. Maj:t, likmätigt
Regeringsformens 87 §., i Nåder inhemtat Högste Domstoleus tanka,
blifvit af Ilögste Domstolens flesta Ledamöter tillstyrkt, dock med åtskilliga
nödiga ansedde ändringar, som finnas upptagne uti ett Utskottet jemväl tiilhandakommet
protocoll.
Efter att sålunda hafva redogjort för innehållet af de till Utskottet remitterade
motioner, tillhör det Utskottet att här intaga de skäl, sorn föranledt
Rikets Ständers vid två föregående Riksdagar fattade beslut i ämnet och
jemväl här ofvan blifvit åberoade; i hvilket afseende Utskottet får tillkännagifva,
hurusom i ofvanberörde underdåniga skrifvelse!’ af den fl Mars 1830
och den 25 Augusti 1834 är anfördt: att Rikets Ständers uppmärksamhet
blifvit fästad på de mångfaldiga olägenheter, hvilka härflöto af nödvändigheten
att genomgå de flere instantier, nu gällande rättegångs-ordning bestämde:
att, vid granskning af det förhållande, som härutinnan tillförene egt rum,
Rikets Ständer funnit, att den äldre clomstols-inrältningen i Sverige endast
hade 3 instantier, hvilket antal äfven 1734 års lag syntes hafva åsyftat att
bibehålla, enär den benämnde såsom allmänna Rätter och Domstolar blott
Härads-Rätt och Lagmans-Rätt på landet, samt Kämners-Rätt och Rådstufvu-Riltt
i staden och öfver dessa Hof-Rätt, som vöre Konungens högsta
Nämnd, emot hvars dom ingen ägde att vädja: att den revision, hvilken,
i följd af tillåtelsen att anhålla om Konungens pröfning af Hof-Rättens dom
och utslag, blifvit inrättad och tid efter annan på olika sätt organiserad, väl
efter liand iklädt sig egenskapen af en allmän domstol och i sjelfva verket
vore att anse såsom en fjerde instantie, redan innan den såsom sådan i nu
gällande Grundlag erkändes och stadgades, under namn af Konungens Högsta
Domstol; men att den tillökning i instantiernes antal, hvilken sålunda
tillkommit, hade, långt ifrån att gagna de rättsökande, fastmer endast åstadkommit
långsamhet i lagskipningens gång, utan alt öka dess säkerhet; alt
frågan derföre blott vore, huru en instantie lämpligast kunde åter borttagas
och skyndsamhet i lagskipningen, utan säkerhetens förnärmande, derigenom
Lag-Utskottets Betänkandej N.o 56,
7
befordras: alt allmänna meningen jemväl häruti uttalat sig i den nästan enhälliga
önskan, att Lagmans-Rätterne och Kämners-Rätterne, såsom begge öfverflödiga
och derjemte, i synnerhet de förra, för lagskipningen hinderlige,
malte afskaffas: att Rikets Ständer trott sig finna grunden till denna
mening, hvad Lagmans-Rätterne anginge, vara den, dels att, då i Lagmans-Rätt,
likasom i Härads-Rätt, endast Ordföranden vore lagfaren, och hos Lagmans-Rättens
Ordförande ej i allmänhet förutsattes större grad af kunskap, skicklighet, erfarenhet
eller oväld, än hos Härads-Rättens, parterne saknade anledning att
sätta större förtroende lill Lagmans-Rättens domstol än till Härads-Rättens,
och dels förnämligast, att, enär lagtima Lagmans-Ting hölles endast en gång
örn året, ett helt år från den dag, då Härads-Rättens beslut meddelades,
stundom ginge förbi, innan målet kunde, utan bekostande af Urtima Ting,
hos Lagmans-Rätten fullföljas, och, ifall målet då måste uppskjutas till nästa
lagtima ting, åter ett helt år, innan Lagmans-Rättens dom eller utslag erhölles:
att, hvad åter Kämners-Rätterne beträffade, deras umbärlighet tillräckligen
ansetts bestyrkt af det förhållande, att af de städer, der Kämners-Rätt ej
vore, några hade dubbelt större folkmängd än en del af dem, i hvilka Kämners-Rälter
funnos, utan att rättvisans skipande eftersattes mera i de förra
än i de senare: alt om doms fullgörande stadgades såsom vilkor för vads fullföljande
från Härads-Rätt och Rådstufvu-Rätt tili Hof-Rätt, anledning till den
förutsättning, att Hof-Rätterne skulle, om Kämners- och Lagmans-Rätterne
afskaffades, blifva besvärade med flere vädjade tvistemål, än nu dit inkomlno,
i och med detsamma syntes vara undanröjd, helst om vadeskillingen i
Härads-Rätt derjemte bestämdes tili lika belopp med den, som i LagmansRätt
erlades: samt att Rikets Ständer, utan afseende derå, huruvida det af
Lag-Comiteen författade förslag till allmän Civil-lag en gång komme att
till större eller mindre del antagas eller icke, hyste den öfvertygelse, att den
ifrågaställde indragningen af Lagmans-Rätter och Kämners-Rätter, med undantag
likväl af Kämners-Rätterne i Stockholm, hvilka, såsom i Tryckfrihetsförordningen
omförmälde, för närvarande ej kunde afskaffas, både borde utan
uppskof för sig gå och jemväl kunde genom några mindre betydliga ändringar
i nu gällande lag tillvägabringas; och ansågo Rikets Ständer af LagmansRätternes
indragande blifva en följd att den serskilda Öfverrätt för vissa egooch
rågångstvister, som i lagen benämndes Riddare-Syne-Rätt, borde, i sammanhang
härmed, afskaffas.
Utskottet instämmer uti hvad här ofvan blifvit anfördt, rörande fördelarne
af Kämners-Rätters, Lagmans-Rätters och Riddare-Syne-Rätters indragning,
samt anser ej behöfligt, alt undantag dervid göres för Kämners-Rätten
3
Lag-Utskottets Betänkande , N;o 56.
i hufvndstaden, helst tryckfrihetslagens hud, att förbrytelser emot samma
lag skola i Stockholm vid denna domstol upptagas, i allt fall kan nppfyilas
derigenom, att, såsom en motionär antydt, en afdelning af Rådstufvu-Rätten
derstädes allenast i och för tryckfrillets-måls behandling fortfarande benämnes
Kämners-Rätt intill dess berörde lagbud kan i grundlagsenlig ordning ändras.
För öfrigt äro Utskottets åsigter endast i sådan måtto skiljagtiga från
de uti Rikets Ständers skrifvelser yttrade, att, efter Utskottets tanka, den
ifrågasatte domstols-indragningen icke påkallar hvarken förhöjning af vadeskillingen
i Härads-Rätt till så högt belopp, som i Lagmans-Rätt nu erlägges,
eller föreskrift om doms fullgörande såsom vilkor för vads fullföljande från
Härads- och Rådstufvu-Rätt till Hof-Rätt. I förra afseendet tror Utskottet
att vade-skillingens ökande lill tre daler vore tillräckligt, och i det senare
förekommer det Utskottet betänkligt att, genom en så beskaffad föreskrift,
som nyss är nämnd, försvåra möjligheten för den fattige och medellöse att,
i behörig tid och ordning, sin talan från första domstolen fullfölja; deremot
ändamålet, som med samma stadgande åsyftas, eller att motverka den fullföljd
af rättegångar, hvarmed tredskande paiter endast söka att fördröja doms
fullbordan, synes lämpligast kunna vinnas, om härvid i stället följas de grunder,
som i 2 Gap. 2 §. Utsöknings-Balken, sådan den lyder i Kongl. Förordningen
den 29 November 1823, samt 9 Cap. 1 §. samma Balk och Kongl.
Förordningen den 18 December 1823 äro gällande, och enligt hvilka en vinnande
part, i vissa fall, eger att erhålla utmätning å Kongl. Makts Befallningshafvandes
utslag i utsökningsmål, samt det utmätta emot borgen lyfta, ehuru
utslaget ej vunnit laga kraft.
I öfverensstämmelse härmed och efter tagen kännedom af de anmärkningar,
som emot Rikets Ständers å förra Riksdagen afgifne förslag blifvit i
Högsta Domstolen gjorde, tillstyrker Utskottet vördsamt, att en författning
måtte utfärdas, hvarigenom stadgas som följer:
l:o Alla Kämners-Rätter skola från och med den 1 Januari 1842
upphöra, och sådane mål och ärenden , som, enligt lag och serskilda
författningarnu höra till Kämners-Rätt, derefter ornedelbarligen
upptagas af Rådstufvu-Rätt, på sätt för närvarande
sker i de städerj der Kämners-Rätt ej är; börande jemväl de
mål, hvilka intill nämnde dag blifvit hos Kämners-Rätt anhängig
e gjorda, men då ännu icke äro af slutade, öfverlännäs till
vederbörande Rådstufvu-Rätt, att der vidare handläggas.
2:o Likaledes skola alla Lagmans-Rätter upphöra, på det sätt, att
vad,
Lag-Utskoltets Betänkande, N;0 56,
vad, som emot Härads-Rätts eller Här ads- Syne-Rätts beslut erlägges
eller anmäles sednare än tre veckor före lagtima Lag•
mans-Ting år 1841 samt ej å det Tinget fullföljes, bör hänvisas
till fullföljd i vederbörande Ilof-Plätt , såsom här nedan säges
, och att de saker, h vilka , å Lagmans-Ting fullföljda, icke
derstädes innan nyssnämnde års slut af göras, skola äfven till
vederbörande Hof-Rätts handläggning öfverlännäs.
3:o Riddare Syne-Rätter varda ock, ifrån och med i84t års slut,
afskaffade; och skall med fullföljd från Härads-Syne-Rätt af
tvister om ägor och bolstadda skäl, samt dessa måls behandling i
Hof-Rätt och hos Konungen förhållas på sätt här nedan i denna
förordning stadgas. Dock skall den, som ej nöjes åt dom,
den Lagmans-Syne-Rätt gifver före slutet af nämnde år, ega
att , såsom hittintills tillåtet varit , Riddare-Syn hos Konungen
begära. Har Lagnians-Rätt dömt till Syn; men saken ej med
slut afhulpit före den 1 Januari t8^s; varde den till vederbörande
Hof-Rätts handläggning öfverlemnad.
4:o I sammanhang härmed varda nedannämnde lagrum dels
upphäfne och dels ändrade på sätt, sorn följer.
Rättegångs-Balken.
I Cap.
* §•
Af denna §., sådan den lyder i Kongl. Förordningen den 18 December
1823, ändras första punkten sålunda:
Under-Rätt å landet är Härads-Rätt; der dömer Häradshöfding
med Tolf Bönder, som i Häradet booch dertill valde är o.
2 och 3 §§.
Dessa §§. varda till all kraft och verkan upphäfne.
Följande §§. i detta Capitel ändras till denna lydelse:
4 §.
Under-Rätt i stad är Rådstufva-Rätt. Der ege Stadens Borgmästare
och Rådmän döma.
Bih, till R. St. Prot. 1840, 7 Sami. 1 Afd. 16 Häftet. 2
10
Lag-TJtskotlets Betänkande, N;o 56.
5 §.
Öfver dessa äro Hof-Rätter, dit rättegångs sak er från UnderRätterne
komma måge, som framdeles i denna Balk sägs.
8. §.
Häradshöfding skall denna ed svärja inför Hof-Bätten. Ar
han fjerran derifrån stadd, eller kan han sig der ej infinna, förr
än Ting skall hällas;förordne Hof-Rätten hvar det ske må. Nämndeman
lagge eden af å Tinget. Borgmästare och Rådman gore
ed sin ä Rådstufvu, i närvaro af Konungens Befallningshafvande,
eller den han i sitt ställe förordnar.
10. §.
Denna §, sådan den lyder i omförmälte Kongl. Föi ordning, ändras sålunda
:
Nu häfver Häradshöfding förfall, att han sitt Embete ej förrätta
kan; kungöre det Hof-Rätten. Prof vas det lagligt, förordne
Hof-Rätten en skicklig man, som Enibetet i hans ställe
förestår. Samma lag vare om Borgmästare, der Rådstufvu-Rätten
utan honom ej domför är. Häfver Nämndeman förfall och
varder förthy Härads-Rätten ej domför, eller saknas eljest fulltalig
Nämnd, i andra fall, än det, som i i3 Cap. 4 sägs; kalle
Häradshöfding af de bönder, som närmast bo, en eller flere,
efter tliy, som behof vet fordrar.
Tredje Capitlet, om Lagmans-Ting, upphäfves.
IV Cap.
Öfverskriften af detta Capitel ändras sålunda:
Huru serskildt Härads-Ting skall hållas, som kallas urtima Ting.
2. §.
Sista punkten i denna §. eller orden: ”om serskildt Lagmans-Ting vare
lag samma” uteslutes.
Femte Capitlet, om Kämners-Rätt, upphäfves.
Lag-Utskottets Betänkande , N. o 56.
XI
Yl Cap.
Om Rådstufvu-Rätt.
Detta Capitel kommer att erhålla följande lydelse:
1 §.
Staden med de ägorj som dit lyda och inom dess rågång belägne
äroj vare Rådstuf vu-Rätts domsaga.
2 §.
I de städer, der målens antal så fordrar, böra flere af delningar
af Rådstufvu-Rätten vara, och göromålen dem emellan fördelas,
såsom å hvarje ställe lämpligast finnes, dock så att lagfarts-
Intecknings- Ägtenskapsförords- Bouptecknings- Arfs- Testaments-
och Förmynderskaps-ärenden samt frågor om rätt till
börd och lösen af fast egendom för hela staden lill en och samma
afdelning höra.
3 §.
Hvar måndag, eller, när helgedag å måndag inträffar, nästa
söknedag derefter, skall Rådstufvu-Rätt hållas; träde ock Rätten
dessemellan tillsamman, så ofta det tarfvas och Ordföranden
derom tillsäger. Då skola Borgmästare och Rådmän klockan tio
till Rådstufvu komma.
4 §.
Vid årets början, innan Rådstufvu-Rätt första gång till domsäte
träder, skall Gudstienst hållas.
5 §.
Rådstufvu-Rätts dombok skall skrifvas under af alla, som i
Rätten sitta; och varde den, med saköres längd, till Hof-Rätten
sänd inom Michelsdag året derefter, vid bot tjugu daler.
Eger staden sjelf sakören; då är ej nödigt saköreslängden till
12 Lag-ZJtskoltels Betänkande, N;o 56.
FIof-Rätten sända. Hura med dombok, som af Rådstufvu-Rätt
i Stockholm hålles , förfaras skall, är serskildt stadgadt.
IX CaP.
Följande två §§. af detta Capitel skola hafva denna lydelse:
§• 1.
Kommer ej Fl är ad sköfding till laga Ting, utan later Rätten
ligga neder; bote Tretio daler, der han ej laga förfall viser,
och gähle dem skadan åter, som Rätten sökte. Blifver han en
Tingsdag ute, dä Ting flere dagar står; bote Tio daler. Försummar
han Syn eller urtima Ting, vare bot hälften mindre.
3 §*
Kommer ej Borgmästare till Rådstufvu den dag rättegång skall
hållas; bote Tre daler, och Rådman, som blifver från Rätten
ute, Två daler.
X. Cap.
5 §.
Slutet af denna §. ”gånge dermed som i 6 Cap. 1 §. sagdt är,” ändras
till följande lydelse:
döme derom Rätten i samma stad.
27 §.
Andra punkten i denna §. eller orden: ”i staden gånge om dessa mål,
som sägs i 5 Cap. 1 §.” ändras till denna lydelse:
I staden skall Rådstufvu-Rätt dessa mål upptaga.
XI Cap.
Följande två §§. af detta Capitel erhålla denna lydelse:
^ §•
Käranden vare skyldig, att låta svaranden få stämningen fjor
-
Lag-Uiskottets Betänkande, N.-o 56.
ton dagar för rut, der lian inom Häradet bor: utom Häradet eller
i annan stad, tre veckor: utom Länet, sex veckor: i tredje eller
fjerde Länet , eller längre bort, nio veckor. Stockholms stad
räknas för serskildt Län. År den utom Riket, som stämmas skall;
håfve sex månaders tid ifrån det han stämningen fick. Der
stämning , genom offentligt anslag, sker ä Rättens dörr, skall
ock sex månaders dag föreläggas. Om stämning i concursmål är
serskildt stadgadt. I alla dessa fall der stämning fordrar längre
lid, lin om lysning till Ting stadgadt är , maden svarande stämmas
till viss månad, och underrätte han sig sedan sjelf, å hvad dag
Tinget hållas skall.
5 §.
Till Rådstufvu-Rått stämmes åtta dagar för rut; utan så är,
att målet ej tål uppskof och derå förr svaras kan.
XII C
'P2
§.
lörsta punkten af clemia §, sadan den lyder i Kongl. Förordningen den
12 Mars 1830, ändras på följande sätt:
År någon förfallolös borto, då han ropas af Rätten fram att
kära eller svara, bote två daler
5 §.
Denna §. varder till all kraft och verkan upphäfven.
7 §.
Sista punkten i denna §: ’Är någon borto från Lagmans-syn; vare lag
samma; dock må man ej der vädja mot, utan gånge dermed, som i 25 Gap.
10 §. stadgas,” upphäfves.
XIII Cap.
Följande tre §§. i detta Capitel ändras sålunda:
Lag-Utskottets Betänkande, 1V--0 56.
2 §.
Jäfvar någon Domaren obeskedliga; bote i Under-Rätt Tjugu
daler , i Hoj-Rätt Femtio daler.
3 §.
Prof vas jäf lagligt emot Häradshöfding , eller Borgmästare i
den stad, eler ej iner än en Borgmästare är, och RådstufvuRätten
utom honom ej finnes domför; förordna Hof-Rätten en
annan i hans ställe, på kärandens begäran och kostnad, och stadne
elen kostnad sedan ä den, som saken tappar.
4 §.
Jäf vas någor i Härads-Nämnd; sätte Häradshöfding, om det
tarfvaSj annan ilians stad, så länge det mål slites. Jäf vas Rådman;
nämne Rådstufvu-Rätten den i hans ställe sitta må , der Rätten
ej annars domför är. Är Rådstufvu-Rcitten aller jäfvad; föror
elne derom Hof -Rätten. Nu kan så hända, att så många af
Hof-Rättens ledamöter jäf vade varda, att Rätten i ty mål ej
fullsuten är; gifve Hof-Rätten det Konungen tillkänna, ela Konungen
förordnar andra i deras ställe. Ej må någor i HofRätten
jäf vas, der son eller måg i IJnder-Rätten dömt; utan sä
är , att de för Embetes brott eler lagliga anklagade varda.
XIV Cap.
1 oell 2 §§. af detta Capitel ändras lili följande lydelse:
1 §.
I Häretels- och Rådstufvu-Rätt i de mindre Städer bär käromål
et mundtliga föreställas, eler sakens vigt och vidlyftighet eller
andra omständigheter ej fordra, att det skriftliga ske må:
och varde då par terne ej tillåtet, att flere än en skrift hvardera
inlägga, der saken ej är af dess större vigt.
2 §.
Kommer käranden till Rådstufvu-Rätt å dag föresatt an, och
Lag-Utskoltets Betänkande, N.o 56.
:5
gifver dess käromål vid offentligt upprop skriftliga in, och svaranden
då när ur; skrifve Rätten derå, att han åtta dagar derefter
svara skall. Försummar han då att ställa sig vid uppropet
in, men kommer med svar innan klockan tolf, bote Två daler.
B/ifver han aldeles ute, eller kommer han oberedd ulan laga ursägt;
bote Fyra daler, och gånge åter upprop i saken åtta dagar
derefter. Kommer han ej ändå med svar in; bote som sagdt
är, och varde på kärandens inlaga i saken dömdl; dock må han
mundtligen höras, om han det förut begärer: vare ock honom
tillåtet, der han tappar, emot domen vädja. Försummar käranden
den dag, då han sin vederparts svar emottaga skulle; böle
Två daler.
6 §.
Andia punkten i denna §. ändras sålunda:
Hvar, som då förfallolös b/ifver ute, bote i Rådstufvu-Rälten
Fem daler, i Hof-Rälten Tio daler.
8 §.
Denna §. skall lyda sålunda:
Skrifver någor, eller talar inför Rätta, det han vet ej sannt
vara och vill Domaren dermed förleda; varder han derom öfverlygad;
bote i Under-Rätt Tio daler, i Hof -Rätt Tjugu daler,
eller mera, allt som Domaren det prof var.
9 §.
Första punkten af denna §. erhåller följande lydelse:
Vrångoed måge parterne ej äska af hvarannan i någon Rätt;
dock ege Hof-Rätt, då hufvudsaken dit kommen är, pålägga endera
parten, eller begge, denna vrångoed utan uppskof i rättegången
svärja, om samting ej annars utletas kan.
XV Cay.
15 och 16 §§. i detta Capitel skola lyda sålunda:
iG
Lag-Ulskoltets Betänkande , N.o 56.
15 §.
Alle ega Rutten heder och vördnad visa'. Tj skall ej någor,
i stället för laga fullmägtig, låta öjvennaga, tjenstedräng eller
annan otjenlig gifva dess skrifter in eller till muntligt förhör
skicka: gör det någor; höte i Under-Rutt Fern daler., i HofRätt
Tio daler.
16 §.
Täger någor sig talan för Rätta i den sak, der han hvarken
är Målsegande., eller Ombudsman, eller eger ä embetes vägnar
kära och söka, eller efter lag dertill loj häfver; bote i UnderRätt
Tern daler, i IIof-Rätt Tio daler, eller mera, som saken är
till. Sker det hos Konungens Befallningshafvande; bote Fem daler,
Konungens ensak: fylle ock i dessa fall allan skada.
XVI Cap.
1 §•
Andra punkten i denna §. ändras till följande lydelse:
Nöjes endera parten ej deråt; gifve han det Rätten tillkänna
genast, eller sist innan nästa dag tilländagått, och lägge sedan
dess besvär in i Hof-Rätten, inom hälften af den tid, som i lagva
dda saker föreskrifven är.
XVII Cap.
3 §.
Fjerde punkten i denna §. ändras sålunda:
Kommer ej vittne, som stämdt ur; bote i Under-Rätt Tre daler,
i Hof-Rätt Fem daler: och lägge Rätten sedan viss dag och
vite före.
31 §.
Slutet af denna §, sådan den lyder i Kongl. Förordningen den 30 Maj
1835: ”Faller Lagman någon till ed, då bör han den gånga, innan Tinget
slutes:
Lag-Ulskoltels Betänkande, N.-o 56. ty
slutes: är han ej sjelf tillstädes, lagge, eden af inför nästa domstol i orten,
inom den tid, som Lagman föreski ifver,” kommer alldeles att utgå.
I
XVIII Gap.
3 t 3 §•
Första punkten af denna §. skall lyda sålunda:
Ar någor sak genom vad kommen till Idof-Rätt, och gifver sig
en annor först der an: finnes hans talan sådan, som i 1 §. sägs,
gånge dermed, som der föreskrifves.
XIX Cap.
1 §•
Denna §. är sålunda ändrad:
Reser någor bort, då hans sak för Rätta är, utan han häfver
domarens lof dertill, eller laga fullmägtig ställt, och Rätten
det kungjort; bote i Under-Rätt fem daler, i Hof -Rutt tio daler
och gånge ej dess mindre dom i saken.
XX Cap.
1 §•
Andra punkten af denna §. ändras sålunda:
Göra de det ej; bote så svaranden som käranden, i UnderRätt
tio daler, i ffof-Rätt tjugu daler.
XXI Cap.
Denna §. ändras till följande lydelse:
Häfver man Under-Rätts dom för sig, men tappar i Hof -Rätten,
då bör kostnaden å båda sidor emot hvarannan q vitt as, der domaren
ej finnér de omständigheter i något mål vara, att endera
ändå Rättegångskostnad gälda bör. Äro i saken åtskilliga käromål,
och vinna eller tappa parter ne deri ömsom; då stånda ock,
hvar sin kostnad.
Bili. till R. St. Prot. 1840. 7 Sami. 1 Afd. 16 Haft. 3
l8 Lag-Utskottets Betänkande, N.o 56.
XXII Cap.
1 §-
De två första punkterne i denna §. erhålla följande lydelse:
J Hof-Rätt skall någor af Rättens ledamöter, i lagvadda eller
der instämda saker, skriftlig berättelse om deras sammanhang
uppsätta, innan de till dom företagas. 1 Under-Rätt måge parter*
ne det ej äska, der Rätten ej sjelf finnér, att sakens vigt eller
vidlyftighet det fordrar.
2 §•
Tredje punkten i denna §. skall lyda sålunda:
.Sist uppteknas inlagorne, att kunna Rätten föreläsas, efter den
tid, som de inkommit, och Rätten gifve sedan den berättelse till
parterne ut, med förelagd tid och vite, i Hof-Rätten tio, i Under-Rätten
fem daler, att den hvar för sig genomse, underskrifva
och återställa.
XXIII Cap.
1 §-
Denna sådan den lyder i Kongl. Förordningen den 15 Juni 1818,
ändras sålunda:
A Härads-Ting, så ock vid laga syn i jorda tvist må ej dömas,
der ej sju i Nämnden äro. Rådstufvu-Rätt vare domför,
der tre i Rätten sitta. I Hof-Rätt må ej färre än fem ledamöter
döma i mål, som å ära och lif gå. I andra mål må fyra
ledamöter utgöra domfört antal, der alle om slutet ense äro.
2 §•
Denna §. skall hafva följande lydelse:
När dom å Härads-Ting fällas skall, underråtte Häradshöfding
Nämnden om saken, och de skäl deri äro, så ock hvad lag
i thy fall säger; varder Nämnd från Häradshöfding skiljaktig,
gä/le den mening, som Nämnden faller på, och sva re den för
dom sin. Äro ej alla i Nämnden ense; stånde vid det, som Häradshöfding
rättvist pr öfvar.
Lag-Utskottets Betänkande , N.-o 56.
*9
XXIV Gip.
5 §•
Denna sådan den lyder i Kongl. Förordningen den 10 September
1823, andras sålunda:
I alla Rätter skall dom offentliga afsägas, d Härads-Ting , sd
snart den författad är; och gifve Häradshöfding domen skriftliga
ut, innan han frän Tingstad reser, om det så tidigt äskås,
att det ske kan: gör han det ej; bote Tjugufem daler. I Rådstufvu-Rätt
och Hof.-Rutt höra par ter ne vid middagstimma dagen förut
stämmas , genom anslag å Rättens dörr, att dom ä tid föresattan afhöra:
dock må Rådstu fvu-Rutt genast och utan anslag dom muntliga
eller skriftliga kungöra, der saken af ringa värde är;
och stånde par terne i thy fall fritt, att taga den ut eller ej Tager
någor Rättens offentliga anslag bort; bote Tjugu daler.
11 §.
Denna %. är sålunda ändrad:
Nu kunna sådana omständigheter sig yppa långt efter, sedan dom
och utslag fallit, att för klaring deröfver nödig är; den bör ej vägras.
Är Häradshöfding, sorn dömt, ej då i samma Rätt: gifve
den, som i hans ställe kommit, förklaring med Nämnden. Äro i
Rådstufvu- och Hof-Rätl ej så mänga qvar af dem, som i utslaget
ense varit, att de dom före äro; då böra de, som svedan
der domare blifvit, utslaget förklara Innehåller den förklaring,
som parten gifves, något sådant, som i utslaget ej är tydliga
utsatt; då må vad deremot tillåtas.
XXV Gip
. 1 §>
Denna , sådan den lyder i Kongl. Förordningen den 12 Mars 1830,
ändras sålunda:
Nöjes man ej åt den dom eller utslag, som Härads-Rätt i hufvudsaken,
å Tinget eller vid laga syn i jordatvist eller husesyn,
ä frälse- eller skatte-hemman, fällt häfver; dd må han vädja
med Tre daler under Hof-Rutt, antingen genast eller sist innan
20
La "-Utskottets Betänkande, IV. o 66.
åttonde dagen gått till ända, den inräknad, dä domen föll. Häradshöfding
skrifve strax u domen, att han lagligen vädjat, och
sälte dagen ut, då parterne skola till Hof-Rätten komma, den
vädjande, att gifva sin inlaga in, och svaranden att den anamma,
utan stämning eller annan kungörelse; så ock att borgen
förut bör ställas för kostnad och skada, efter thj sorn i26 Cap.
stadgas; vare ock den, som vunnit, skyldig att underrätta sig
af domaren, om vädjadt är; och der så skett, läte ock han
det teckna till sin rättelse, å dombref sitt: der må ej fordras
serskild betalning före. Vädja de båda; gånge dermed sammaledes.
Vädja de ej, som nu är föreskrifvet, stände Häräds-Rätts
dom fast.
2 §.
Denna §. stall erhålla följande lydelse:
Vill den, som under Hof-Rätt vädjat, sitt vad sedan öfvergifva,
kungöre det sin vederdeloman inom hälften af den tid, som han
eljest skulle till Hof-Rätten komma. Gör han det ej, och kommer
svaranden dit; njute han betalning för kostnad sin.
'' 3 §.
Denna §. upphör alt vara gällande.
4 §.
Denna §. skall hafva följande lydelse:
Har ofrälseman efter offentligt anslag sökt att afstå all dess
egendom till sina borgenärer: eiler endera makan begärt skilnad
i ofrälsebo: eller tvist varit om borgenärers rätt och företräde
till sådan gäldbundens gods; sände Härads-Rätt de skrifter, som
parterne der vexlat, till Hof-Rätten in, tre veckor förr, än de
skola sig der inställa.
5 §.
Första punkten af denna §1 ändras sålunda:
I brottmål, ehvad de äro svårare eller mindre, håfve ej nå
-
Lizg-Uiskottets Betänkandej N.o 56. f al
gor
lof att vädja, antingen emot värjemålsed, böter eller kostnad
och skada, som Under-Rätt i ihy''fall ålagt: utan må den, sorn
ej nöjes åt dess dom, besvära sig deröfver i Hoj-Rätten inom
hälften af den tid, sorn lagvadda saker der fullföljas böra.
G och li §§.
Dessa §§. upphöra att vara gällande.
. ‘ 9 §• *
Denna §, sadan den lyder 1 Kongl. Förordningen den 29 November 1823,
dras sålanda:
I de saker, som genom lagd vad gå till Svea Iloj-Rätt från
Härads-Rätt i Upland, Södermanland, Westmanland, Kopparbergs
Län, Nerike och Gestrikland, ingifve käranden sin inlaga innan
klockan Tolf på den fyrationde dagen, den oräknad, då HäradsRattens
dom föll, eller håfve sitt vad förlorat; ifrån HäradsRätt
i Wermland, Helsingland, Jemtland, Herjeådalen, Medelpad
och Ångermanland på den sextionde dagen; ifrån HäradsRätt
i Westerbotten och på Gottland pä den nittionde dagen; i
Götha Idof-Rätt från Härads-Rätt i Östergöthland, Calmar Län,
Småland, Skaraborgs och Elfsborgs Län på fyrationde dagen;
från Härads-Rätt i Halland, Dahl och Röhus Län pä sextionde
dagen; i Hof-Rätten öfver, Skåne och Blekinge från HäradsRätt
i dessa landskap på den fyrationde dagen. I vexel- och
sjörättssak vare tid hälften kortare att fullfölja vad ifrån Hirads-Rätt
i hvarje ort till Hof-Rätt.
10, 11, 12, 13 och 14 §§. v, ; .* ■ ,
Dessa §§. varda lill all kraft 'och verkan upphäfne.
15 §.
Andra punkten i denna §. ändras sålunda:
Huru vittnesbörd derom af Rätten gifvas bör, vare lag samma
, som i 1 af detta Capitel för Härads-Rätt stadgadt är.
32
Lag-Utskollets Betänkande* N.-o 56.
16 och 17 §§.
Enligt Utskottets betänkande N:o 55 skola dessa §§. till all kraft och
rerkan uppliäfvas.
24 §.
Denna §. erhåller följande lydelse:
Besinnar han sig, som emot Rådstufvu-Rätts dom vädjat, och
vill ej sitt vad sedan fullfölja, kungöre det vederparten , såsom i
2 j*. om Härads-Rätt sagdt är * vid äfventyr, som der stadgadt
finnes.
XXVI Cap.
Öfverskriften till detta Capitel ändras sålunda:
Huru. borgen skall sättas, innan lagavad i Hof-Rätt full följes;
så ock hurti Under-Rätts dom, deremot vädjadt är, verkställas
må.
1 §.
Denna §. kommer att erhålla följande lydelse:
Hvar, som från Under-Rätt vädjar, ställe för sig två löftesmän,
som borga, bägge för en och en för bägge, för kostnad
och skada, den han kan skyldig kännas att gälda; tage
deras skrift derå och lägge den vid sin inlaga i Hof Rätten in.
Nu kan så hända, att han heldre vill penningar, eller silfver
och guld, till säkerhet för kostnad och skada ställa, och sätter
det hos Konungens Befallningshafvande in, eller i taka händer;
då vare ock det för borgen gildt, när domaren det pröfvat
hofver. Försummar han det, håfve sitt vad och talan emot Under-Rättens
dom förlorat.
2 §.
Denna §. ändras sålunda:
Under-Rätts dom, deremot vädjadt är, gånge i verkställighet,
Lag-Utskottets Betänkande , N.-o 56. a 3
efter thy, som i 3 Cap. 5 Utsöknings-Balken suqs, der den,
som vunnit, det äskar och vadet ej derigenom onyttigt blefve.
3, 4, 5, 6 och 7 §§.
Dessa §. §. varda till all kraft och verkan upphäfne.
XXVII Cap.
3 §.
Denna §. erhåller följande lydelse:
Menar svaranden, att kuranden ej bör njuta dess vad till godo,
jörthy att han ej stulit borgen för kostnad och skada; gifve
dess påstående skriftliga vid uppropet in, och Hoj-Rätten höre
vederparten deröfver. Häfver han det försummat, som i 26 Cap.
1 $. föreskrifvet står, gånge derom efter thy, som der sagdt ur.
Finnes det annorlunda; då svaras i saken, niir anslag deri sker.
Vill någondera parten emot Hof-Rättens utslag i detta fall Konungen
söka; gore det å sätt, som i 3o Cap. 1 och 6 sägs.
XXVIII Cap.
Delta Capitel varder sålunda ändradt.
1 §.
Hvar som å nyo drager den sak för Rätta, deri dom eller
utslag förr är, som vunnit laga kraft; eller tadlar sådan dom
för Rätten, eller utom; bote för Under-Rätts dom Tio daler;
för Hoj-Rätts dom Ett hundrade daler. Är det Konungens,
plikte med Fem hundrade daler.
2 §.
Qväljes TJnder-Rätts dom för Rätta; dö me deröfver den Rätt,
der det sker. Tadlar man sådan dom utom Rätten; döme deröfver
Under-Rätt i den ort, der brutet är. Qväljes Hof-Rätts
eller Konungens dom, det skall i Idof-Rätten dömas.
.'La^Uts^oltets Betänkande, N.o 56..
h . • V*. XXIX Cap. , . V
1
och 2 §.§. af detta Capital skola hafva följande lydelse:
1 §•
Djerf ves någor missbruka Rättegång, och emot klara skäl och
bättre vett af arghet drager någon för Rätta; bote i UnderRätt
ifrån Tio till Tjugu daler, de fattiges ensak; och gällde
dertill Rättegångs-kostnad, hinder och skada.
2 f :
Häfver någor tappat i Under-Rätt, och gillar Hof-Rätten i
allt Under-Rätts utslag; prof ve Hof-Rätten ock, om han för ohemul
klagan gjort sig till ansvar förfallen: finnes det; bote han
då från Trettio till Hundrade daler. I dessa fall plikte fullmägtig,
sorn i 15 Cap. i4 S- sagd t ur. Orkar elen brottslige ej
böta; plikte med fängelse, som i 10 Cap. Utsöknings-Balken stadgadt
är.
XXX Cap.
Della Capitels öfverskrift skall få en sådan redaction:
Huru sökas skall, att Konungen må Hof-Rätts dom öfverse;
så ock huru det, som dömdt är, skall derför innan algifvas.
3 §• ■
.; . v • ■ ■ Ol ' . • - - .. i l' V
Af denna §., ändras tredje punkten sålunda:
Parten ställe ock borgen för kostnad och skada, som i s5 Cap.
om vad från Under-Rutt föreskrifves.
5 §.
Denna §. skall erhålla följande lydelse:
Den, som tappat i Under-Rätt och i Hof-Rätten, eller i HofRätten,
då saken der, såsom i förste Domstol, dömd är, och vill
Konungen deremot söka, gifve ernant Ut hvad dömdt är, och
sätte
Lag-TJtskottets Betänkande , IV.-o 56,
25
sätte det hos Konungens Befallningshafvande eller i taka händer.
Är det, hvarom dömdt är, sådant, att ändringssökandet onyttigt
klefve, der dom fullgöras skulle; då gånge det ej till fullbordan.
Skola penningar efter dom gäldas, och säger han, att han dem
ej eger, ej eller silfver eller guld; styrke det, der vederdeloman
det äskar, med ed sin, hos Konungens Befallningshafvande,
eller domaren i orten, om det bee/vämligare der ske kan; och
håfve sedan lof, men ej förr, att gifva andra lösören dertill
upp, med laga värde derå. Finnas ej de; gifve dä upp gods
och jord å landet, eller hus och tomt i staden, med Rättens bevis,
om de för annan gäld häfta eller ej. Är tvifvelsmål, om
den egendom svarar emot det som dömdt är, och kan det ej mätas,
innan tid är inne, att han skall gifva sina påminnelser i
saken hos Konungen in; sätte borgen, till dess värdering derå ske
kan: kan han ej heller det; ställe då borgen för sig sjelf, eller
träde i fängelse till sakens utslag. Är i ett utslag öfver flere
serskilda mål dömdt; och häfver den, som ändring sökt, det i
ett eller flere fullgjort, gäl/e ändringssökandet deri, och håfve
i de andra ingen talan. Huru det lyftas må, som utgifvet är,
sägs i 3 Cap. 5 ff. Utsöknings-Ralken. Häfver den, som gifvit
gods, hus eller gård upp, till doms fullbordan, ej annat hemvist
att tillgå; då förhålles dermed, som i 5 Cap. 8 ,§\ samma Balk
stadgadt är. Vill den, som vunnit, ej lyfta det, som utgifvet är,
eller kan han ej borgen sätta; kungöre det straxt Konungens
Befallningshafvande, eller domaren; och vederdelomannen tage det
åter och sätte han borgen i stället. Konungens Befallningshafvande
eger borgen pröfva, när jäf deremot göres. Är löftesman eller
dess vilkor honom ej kunnige, då må han underrättelse derom
af domaren i orten fordra: ege ock Konungen att borgen
godkänna, när så omtränger. Ej måge löftesmän ogillas, som
allmänt för ärlige hållas, och af den förmögenhet, att gods deras,
kan svara emot det, som de borgat före. Den, som vunnit
i Under-Rätt eller hos Konungens Befallningshafvande, men tappat
i Hof-Rätt; vare fri för doms och utslags fullbordan, och ställe
der full borgen före.
Bih. lill R. St. Prot. 1840. 7 Sami. 1 Afd. 16 Häftet.
4
26
Lag-Ulskottets Betänkande, N.o 56.
XXXII Cap.
3 §.
Denna skall, efter den förändrade redaction, som densamma, genom
Kongl. Förordningen den 20 Januari 1779, erhållit, lyda sålunda:
Af Häradets lott i sakören, behålle en tredjedel Häradshöfdingen,
annan Nämnden, tredje Häradet. I Rådstufvu-Rätt tage
Borgmästare dubbel lott emot Rådman.
Utsöknings-Balken.
III Cap.
5 §.
Denna §. skall lyda sålunda:
Häfver någor vunnit hos Under-Rätt; går saken ei öfver Idre
hundrade daler eller dess värde; eller är den tappande, enligt
11 Cap. 3 S- Rättegångs-Balben, tredskovis dömd; eller har han
utan jäf och invändning hos Rätten vederpartens anspråk godkänt;
och varder emot Under-Ruttens dom vädjadt, njute den
vinnande ändå utmätning, och ställe borgen för det han om händer
får, eller läte godset sättas i qvarstad. När godset så utmätet
är, må det sedan ej skingras, eller utom egarens vilja
föryttras, förr än saken i Hof-Rätten afdömd varder. Tappar
han der; gånge det, som utmätet eller i qvarstad satt är, åter
med dess ränta och afgäld.
6. §.
Första afdelningen af denna §. eller orden: ”nu gitter ej den, som tappat
häfver, gifva ut hvad dömdt är, innan saken för Hof-Rätten kommer;
sätte der full horgen före: gitter han ej heller det; ställe då borgen för sig
sjelf, eller träde i fängelse till sakens utslag,” skola från lagtexten uteslutas.
Lag-Utskottets Betänkande , N.o 56.
27
Jorda-B cilken.
XIV Gap.
3 §•
Denna §. är ändrad sålunda:
Nu vill någor med den synedom sig ej åtnöja; vadje då under
Hof-Rätt , sorn i Riittegångs-Balken sägs. Fullföljes vadet, och
finnér Hof-Rätten ny syn t arfvas; utnämne Hof-Rätten en af
sina ledamöterj att synen hålla, och kalle två Under-Domare i
orten att honom biträda. Det protocoll, som vid synen fores,
gifve Hof-Rätt s-ledamot en till Hof- Rut len in, och Hof-Rätten
döme sedan i saken. Drages saken under Konungen och finnes
den ej tillräckligen utredd, ändå att syn föregått, då må ytterligare
syn hållas, och namne Konungen i Högsta Domstolen dertill
en af dess ledamöter; läte ock genom Hof-Rätten kalla två
Under-Dom are, att vid synen biträda. öfver denna syn skall
protocoll lill Konungen in gifvas, på sätt om den syn, som HofRätt
förordnat, sagdt är. Ful dessa syner måge ock vittnen
höras, der någor af parterne det äskar. Göres emot vittne jäf,
varde det ändå hördt; och prof ve sedan Hof-Rätt, eller Konungen
jäf vet, så ock hvad verkan vittnesmålet ega må. Finner
[Iof-Rätten eller Konungen syn nödig, och är den ej af UnderRätt
hållen; då må Hof-Rätten eller Konungen låta synen af
Under-Rätten verkställas; och pröfve sedan saken.
5:o De i fjerde punkten af denna, Förordning stadgade lag förändringar
skola från den 1 Januari 18fe, gälla för alla de mål,
i hvilka vad emot Härads-Rätts eller Rådstufvu-Rätts dom eller
utslag erlägges eller anmäles, så ock för de mål, hvilka efter
nämnde dag från Kämners-Rätt till Rådstufvu-Rätt eller från
Lagmans-Rätt till Hof-Rätt oafgjorda öfverlemnas. Likaledes
gälla dessa lag-förändringar före 1841 års utgång i de fall, då
vad under Hof-Rätt dessförinnan eger rum, såsom i andra punkten
här ofvan sagdt är; och iagttages härvid, alt de mål, hvilka
oaf gjorde öfverlemnas från Kämners-Rätt till Rådstufvu-Rätt,
eller från Lagmans-Rätt till Hof-Rätt, böra anses och behand
-
28
Lag-Utskottets Betänkande, JV.o 56.
las, de förra, såsom vore de till Rädstufvu-Rätten omedelbarligen
instämda, och de senare, såsom hade de genom vad kommit
från Härads-Rätt till Hof-Rätt en; dock att verkställighet ä Härads-Rätts
beslut i sistnämnde mål ej må äskas; men för alla
före den 1 Januari 1842 från Kumners-Rätt till Rådstufvu-Rätt,
eller inom laga tid efter 1841 års Lagmans-ting från LagmansRätt
till Hof-Rutt vädjade mål, skola hitintills gällande föreskrifter
, i afseende pä vads fullföljande och målens behandling,
i Rädstufvu-Rält och Hof-Rätt oförändrade tjena till efterrättelse.
Slutligen får Utskottet fästa Rikets Höglofl. Ständers uppmärksamhet derpå,
att, enär hinder möjligen skulle kunna möta för verkställighet af berörde
lagförändring, vid den tid, som i Utskottets ofvanintagne förslag omförmäles,
samt öfverflyttandet af Kämners-Rätternes domsrätt till RådstufvuRätterne
torde hafva den följd, att för Stockholm och tilläfventyrs jemväl
för några bland de öfriga af Rikets städer, der Kämners-Rätter nu finnas,
flere afdelningar af de nuvarande Rådstufvu-Rätterne blifva erforderlige, hvilket
fall i synnerhet lärer inträffa i förstnämnde stad, der dessutom det egna
förhållande eger rum, att flere serskilda domstolar äro förordnade, som, jemlikt
serskilda stadganden och författningar, nu såsom första instantie upptaga
åtskilliga judiciella mål, i hvilka besvär öfver samma domstolars beslut skola
fullföljas hos Rådstufvu-Rätten, såsom andre domstol, men, sorn, derest
endast en Under-Rätt kommer att finnas i hvarje stad, böra af RådstufvuRätt
såsom första domstol handläggas; så, ehuru ej mindre Kämners-Rätterne
i allmänhet, än äfven omförmäldte serskildte domstolar i Stockholm lätt kunna,
i moa af behof, till afdelningar af Rådstufvu-Rätter förändras, blifva dock
åtskilliga reglementariska föreskrifter, i afseende på sistnämnde domstolars organisation,
samt målens och arbetets fördelning af nöden; och som dylika
speciella föreskrifter ej synas hafva lämpligt rum i en allmän författning,
samt Utskottet dessutom saknar den noggrannare kännedom om serskildta lokalförhållanden,
förutan hvilken tjenligt förslag, huru den ifrågavarande förändringen
ändamålsenligt må till vägabringas, ej kan uppgöras, föreslår Utskottet
vördsamt,
alt i händelse ofvanstående förslag vinner Rikets Höglofl, Ständers
bifall, den härom afgående underdåniga skrif velsen till
Kongl. Maj:t må innefatta det förklarande:
Lag-Utskottets Betänkande, N.o 56.
29
att derest Kongl. Maj:t anser den af Rikets Ständer beslutade
indragningen ej kunna verkställas å den i förslaget utsatta
lid, Rikets Ständer i underdånighet öfverlemna till Kongl. Maj :t
att bestämma tiden, dä samma indragning lämpligen må kunna
för sig gå; och
att Rikets Ständer jemväl i underdånighet anhålla, det Kongl.
Majit täcktes, efter vederbörandes hörande, och i öfverensstämmelse
med den af Rikets Ständer föreslagna författningsgrund,
att endast en Under-Rätt skall finnas, så i städerna som på landet,
vidtaga de anstalter och åtgärder samt stadga och till efterrättelse
kungöra de reglementariska föreskrifter, som pröfvas lämplige
för Rådstufva Rätternes organiserande och ordnande.
Genom sistnämnde hemställan torde Herr Bagges motion, i hvad den
rörer utfärdandet af en ny stadga för städernas styrelse, hvilken del tillhör
Lag-Utskottets handläggning, anses vara besvarade
Stockholm den 12 Juni 1840.
Reservationer.
Af Herr Friherre Cederström: ”Då jag i Imfvudsaken instämde i Utskottets
beslut att tillstyrka Lagmans- och Kämners-Rätternes indragande oell
upphäfvande, så kunde jag ingalunda föreställa mig, att Utskottet i detaljerne
så helt och hållet skulle skilja sig från hvad Rikets Ständer vid de 2:ne sistförflutna
Riksdagarna härutinnan vidgjort och föreslagit. Rikets Höglofl. Ständer
hafva vid nämnde Riksdagar så fullständigt utvecklat och afhandla t detta
ärende och jag instämmer så helt och hållet i de åsigter, som då dicterade
Riksdagsbeslutet i detta ämne, att jag inskränker mig till att endast åberopa,
hvad då blifvit anfördt, sä mycket heldre, som jag ej inser behöfligheten
af några andra lagförändringar härutinnan, än de då föreslagna.
Jag nödgas derföre reservera mig emot alla de af Utskottet föreslagna
lagförändringar, hvilka blifvit en följd af pluralitetens beslut: att tillstyrka
upphäfvandet af summa apellabilis; vadeskillingens nedsättande till En Riksdaler;
samt föreskriften, att Dom endast då bör verkställas och gå i fullbordan,
när värdet ej öfverstiger 300 daler.
Igenom dessa föreslagna förändrade föreskrifter skulle ej allenast det genom
Lagmans-Rätternes upphäfvande åsyftade ändamål (nemligen större skyndsamhet
i Rättegångarnes slutliga afgörande, äfvensom minskning i okynnig»
och obefogade tvistemåls fullföljd) helt och hållet förfelas, utan ett, emot hvad
3o
Lag/Utskottets Betänkande, iV.o 56.
man afsett, alldeles motsatt förhållande uppstå. Hof-Rätterne skola, om dessa
förslag antagas, komma att öfversvämmas af tvistemål, och från det ena
året till det andra allt mer och mer öfverhopas med halancerade och oafgjorda
ärenden; samt den processlystne, genom Rättegångarnes långsamma gång
oell utdrägt på tiden, vinna vida mer, än om Lagmans-Rätterne fortfarande
bibehållas.”
Af Herr Lagergren: ”Ehuru jag delar Utskottets åsigt om principenliglieten
deraf, att rättegångs-instanserne återföras till det antal af tre, som de,
efter gammal Svensk rätt, ursprungligen varit, kan jag likväl ej instämma i
tillstyrkandet att nu genast afskaffa den ena af de nu förhand varande instanser,
nemligen Lagmans-Rätt på landet och i städerne Kämners-Rätt. Min
tvekan i detta fall härleder sig från samma skäl, som vid hvarje föregående
Piiksdag, då denna fråga varit å bane, äfven blifvit anförde, — eller vissheten
att genom den ena instansens borttagande mängden af tvistemål, hvilka under
Hof-Rätt vädjas, skulle i den nion okas, att en fruktansvärd förstoring i
balancen af oafgjorde mål i Hof-Rätterne redan första året måste inträda.
Inom några få år skulle denna balance blifva så stor, att äfven, medförstärkning
af en eller flere divisioner inom hvarje Hof-Rätt, utsigterna för dess
undanarbetande mätte ställas på ett längre tidsförlopp. — Det mest talande skäl för
elen föreslagna förändringen i Domstols-inrättningen eller minskad tidsutdrägt
med tvisters slutliga afgörande skulle på detta sätt, efter min tanka, icke
blott förfelas, utan alldeles motverkas. De enda verkliga correctiv, lagstiftningen
nu erbjuder emot missbruk af rättegång, nemligen en fullkomlig kostnads-
och skade-ersättning samt skyldigheten att fullgöra dom, der sådant kan
ega rum, innan vad får fullföljas, skulle väl i längden kunna göras så verksamme,
som de, utan förtryck af parters frihet att söka rättvisa, kunna blifva;
men erfarenhetens lärdomar inskärpas långsamt och under tiden skulle
vanan vid rättegång för godt pris, i förening med trätlystnad och vrångsinthet,
fortfarande leda till äfven obetydligare tvisters dragande under högre
lätt. Den skada lagskipningen i allmänhet skulle lida genom ett progressivt
ökande af oafgjorde mål i Rikets Hof-Rätter;, äfven om förändringens omedelbara
verkningar i detta hänseende förminskades efter förloppet af de första
åren, är deremot oberäknelig.
Då Rikets Ständer vid 1828- 1830 årens Riksdag för deras del beslöto
Lagmans- och Käöiners-Rätternes afskaffancle, trodde de, på sätt den underdåniga
Skrifvelsen i ämnet visar, sig finna garantier emot missbruket af rättegångars
obefogade fortsättning i högre rätt deruti: att doms fullgörande stadgades
såsom vilkor för vads fullföljande från Under-Rätt till Hof-Rätt; samt
Lag-Utskottets Betänkande j N-o 56'.
3i
att vadeskillingen i Häracls-Rätten bestiimdes till lika belopp med den, som
dittills i Lagmans-Rätt erlades. Vid 1834 och 1835 årens Riksdag gällde
enahanda åsigt och vid begge dessa tillfällen fastades just ur denna synpunkt
serdeles vigt dervid, att Lagens stadgande i 25 Cap. 7 och 16 §. §. R. B. om
den så kallade summa apellabilis, skulle förblifva oförändradt
Ifrån dessa vid föregående Riksdagar antagne åsigter afviker Lag-Utskottets
nu afgifne Betänkande i alla tre punkterne. Utskottet har ej föreslagit
doms fullgörande såsom vilkor för erlagdt vads fullföljande, utan endast medgifvit
den vid Under-Rätt vinnande att, efter 9 Cap. 1 §. Utsöknings-Balken,
sjelf söka utmätning ä domen, så vida sakens värde ej går öfver trehundrade
daler (en åtgärd, hvaraf den vinnande parten ensam har både omaket och
kostnaden, men derigenom han likväl ej förhjelpes till annan rätt, än säkerhet
i hvad som utmätt är, eller en fördel, väsendtligen föga bättre än, vanlig
qvarstad). — För ändrings sökande uti Härads-Rätts Dom har Utskottet föreslagit
en vadeskilling till nytt belopp, eller Tre Daler S:mt, i stället för de
leni daler, Lagen eljest i 25 Cap. 7 och 15 §. §. Rättegångs-Balken bestämt
för vädjande under Hof-Rätt; och ändtligen har Utskottet tillstyrkt den ändring
i samma Capitel, att stadgandena i 7 och 16 §. §. om ett visst värde
å hufvudsak, i hvilken vad skall tillåtas, hädanefter skulle utur lagen utgå.
Om, med alseende på farhågan lör en i början uppkommande ofantlig
tillökning uti rättegångsmålen vid Öfver-Rätterne, betänkligheter redan mött
emot antagande af förslaget att nu afskaffa Lagmans- och Kämners-Rätterne,
så måste dessa betänkligheter lä en ökad vigt, då ofvannämnde Lag-bestämmelser,
de der tillförne ansetts såsom nödvändige vilkor för en sådan förändring,
nu i Utskottets förslag blifvit dels modifierade, dels alldeles borttagne.
Då uti Städer med mera än 5,0(X) invånare Kämners-Rätts upphörande
måste hafva till följd Rådstufvu-Rätts fördelning på divisioner, hvilket åter
i de flesta läll torde kräfva tillökt antal Ledamöter, helst, enligt 1 Cap. 4 §.
Rättegångs-Balken, endast Stadens Borgmästare och Rådmän ega döma i Rådstufvu-Rätt,
— har jag ansett uppmärksamheten böra fästas på den kostnad
och den omgång, förändringens antagande i de större städerne nödvändigt
måste med sig föra.
Jag får derföre vördsamt reservera mig emot Utskottets tillstyrkan i detta
Betänkande, så väl hvad angår sjelfva hufvudfrågan, som i afseende på
de föreslagne förändringarne uti nu gällande Lags special-stadganden i härmed
sammanhang egande ämnen.
Serskildt reserverar jag mig mot den ändring, Utskottet tillstyrkt i 6 Cap
3a
Lag-Utskottets Betänkande, N.o 56.
1 §. Rättegångs-Balken. Första Moni. af denna §. Ljuder, att i hvarje vecka
skail Rådstufvu-Rätt hållas Måndag, Onsdag och Lördag, så ock oftare, der
det tarfvas. Detta stadgande ersättes af ett annat i förslaget infördt uti 3 §.
af samma Gapitel, gående derpå ut, alt endast en rättegångsdag skulle vara
i veckan eller Måndagen, dock att Rätten dessemellan kunde träda tillsammans,
så ofta det tarfvades och Ordföranden derom tillsade. Förändringen
är hemtad ur de hegge föregående Riksdagarnes heslut i detta ämne — och detta
åter tyckes vara föranlédt af Civil-Lagförslaget. Hvarföre detta stadgande
fått ett rum i sistnämnde Lagförslag, röjer sig lätt, emedan i detsamma en
så kallad allmän Rättegångsdag i veckan, för alla Under-Rätter, så i stad som
på landet, är vorden bestämd, och Måndagen dertill blifvit utsedd. Men detta
skäl är ej för handen, i afseende på nu gällande lagstiftning, hvilken, endast
för städerne nämner vissa veckodagar såsom Rättegångsdagar, men för
Lands-domstolarne deremot angifver vissa årstider. Jag kan således ej inse
något skäl till den nu föreslagna förändringen, som förefaller mig snarare
godtycklig eller tillfällig. Stads-Rätterne äro ej serskilde Domstolar för Städerne,
utan allmänna Domstolar för rättsökande. Det är således af vigt för
Rikets inbyggare i allmänhet att veta rättegångsdagarne i städerne och härpå
stöder sig det nu gällande stadgandet. Olägenheter kunna uppkomma, om
det hädanefter skall bero på dessa Domstolar sjelfve eller på deras Ordförande
att efter behag välja dagar i veckan för sammanträdena. Inteckningsärenden,
vexel- och sjörättsmål, mål om flyttning i och ur hus samt de tvister,
som omtalas uti 10 Cap. 5 §. Rättegångs-Balken, fordra alla det säkra
och reguliera tillträde till Stads-Domstol, som nu är genom lagbudet i 6 Cap.
1 §. Rättegångs-Balken försäkradt. Nödvändigheten häraf blifver, efter min
tanka, större just genom den förändring i Stads-Domstolarnes sammansättning
och verksamhet, som skall uppkomma genom Utskottets nu gjorda förslag,
derest detta förslag lyckas att vinna lagstiftande magtens bifall.”
Af Herr von Röök. ”Emot Högloflige Lag-Utskottets betänkande till Rikets
Högloflige Ständer om att Lagmans-Rätter och Riddare-Syne-Rätter höra
nu genast indragas, får jag härmed nedlägga min i’eservalion.
Enligt förslaget till ny Civil-Lag, äro Lagmans-Rätter, Riddare-Syne-Rätter
och Kämners-Rätter uti den nya organisationen af Domstolarne i Riket,
som Lagförslaget upptager, afskaffade. - Om denna förändrings användbarhet
är ännu tiden icke inne att meddela utlåtande; men då jag bestämdt känner,
att, hvad Lagmans-Rätternes fortfarande beträffar, sådane olägenheter och förhinder
uti lagskipningen ej inträffa, som varit motiv till det betänkande,
som
Lag-Utskottets Betänkandej N.-o 56.
35
sorn Högloft. Lag-Utskottet har afgifvit, utan att tvärtom Lagmans-Rätternes
bibehållande medförer den fördelen, det en mängd rättegångar, som vädjas
från Härads-Rätterne till Lagmans-Rätterne, derstädes upphöra och att af
de dersammastädes afdömde tvister i del, högst ± del, vädjas till Hof-Rätterne,
så anser jag för min del snarare fördelagtigt att bibehålla LagmansRätterne,
än att nu på försök göra den föreslagna indragningen, intill dess
Rikets Högloft. Ständer komma att pröfva nya lagverket i sin helhet; hvadan
jag tager mig den friheten vördsamt tillstyrka, att Lagmans-Rätterne och
Riddare-Syne-Rätter måtte lills vidare bibehållas, i enlighet med vår gamla
ännu gällande lag. Om tvistemålen skulle, såsom Högloft. Lag-Utskottet föreslagit
i sitt betänkande, få vädjas från Härads-Rätterne till Kongl. Maj:ts och
Rikets Hof-Rätter, som blifver följden af Lagmans-Rätternes indragning, så
medförer denna förändring den för Slaten kännbara kostnaden att anslå medel
till förökande uti en hvar af Rikets Hof-Rätter med minst en division
Ledamöter, i synnerhet som Kongl. Hof-Rätterne för närvarande ej medhinna
afgöra alla de dit hörande mål, utan att årligen få betydliga balancer, och
må hända föranleder jemväl till förstärkning af Kongl. Majrts och Rikets
Högste Domstol med flere Ledamöter, för att indela arbetet på tvänne divisioner
samt dertill hörande förökad Betjening inom Kongl. Majrts Nedre Revision
till målens beredande.
Under öfverläggningen i Lag-Utskottet har erinrats:
l:o Att Lagmans-Rättens Ordförande stundom ej skall vara mera lagfaren
och lagklok, än Ordföranden i Ilärads-Rätten, hvilkens utslag han ensam
pröfvar, ty man anser, såsom det förhåller sig, att Nämnden icke eger erforderlig
lagkunskap. Denna erinran förfaller, om 2 §. i 2 Cap. RättegångsBalken
sättes uti en numera förglömd verksamhet på sått, att i stället deruti
förordnas, det Lagmannen må taga till hjelp och råd någre lagfarne män
att sitta i Rätten, detta lagrum sålunda förändras, att Lagmannen skall antaga
sådane män till biträde i Rätten jemte Nämnden.
2:o Att tvistemålens afgörande uppehålles och tiden för rättsökander
förlänges genom Lagmans-Rätternes bibehållande, hvilka allenast en gång
hvarje år sammanträda. Denna olägenhet kan lättligen på sådant sätt afhjelpas,
att med allmänna lagens förändrande uti 2 Cap. 1 §. RättegångsBalken,
Lagmans-Rätterne årligen sammanträda tvänne gånger eller uti April
och September månader.
Bilt. till R. St. Prot. 1840. 7 Sami. t A/d. 16 Hii/t. 5
34
Lag-Utskottets Betankande, N.-o 56.
3:o Jag tror, alt det skulle också betydligt bidraga till förminskning af vad
emot Härads-Rätternes utslag uti mindre betydande mål, om allmänna lagens
stadgande i 25 Cap. 6 §. Rättegångs-Balken upphäfdes och att, i det stället i
likhet med det sorn i näst derpå följande 7 §. förordnas om vad emot Lagmans-Rätts
dom, att detsamma icke får ega runi emot Ilärads-Rätts utslag,
der ej hufvudsaken med ränta eller afgäld, som fordras, stiger till fulla Femtio
Daler, eller efter nuvarande beräkning Sexton R:dr 32 sk. Banco.
Hvad Käumers-Rätterne angår, så kunna, enligt min öfvertygelse, dessa
Domstolar indragas i alla mindre städer, deruti invånarne endast uppgå
till Sextusende personer, och således i dylika städer rättegångs- och brottmåls-ärendcr
upptagas och behandlas af Rådhus-Rätterne,
Dessutom förenar jag med mig Herr Lagergrens reservation emot Utskottets
betänkande, i hvad som angår rättegångsdagarue vid Rådhus-Rätterne.”
Af Herr Professorn Doctor Bexell: ”Då genom den i detta betänkande
föreslagna domstols-förändring, det närvarande bristfälliga alldeles icke träder
undan för det fullständigare, hvilket länge fordrat att intaga dess rum, dä
förslaget, utan att undanrödja de med skäl öfverklagade olägenheterne, endast
inför ett ytterligare interims-tillstånd i Svenska domstols-inrättningen, hav jag
inom Utskottet icke lemuat det min röst.
Jag är derom innerligen öfvertygad, att den långsamhet i lagskipning,
hvaröfver nu en billig klagan genomgår landet, både ökad och ohjelpligt skall
qvarstå, och tiden för våra rättegångars möjliga slut ännu ligga lika fjerran
ifrån all mensklig beräkning, som den beklagligtvis nu gör, intill dess man
både för Rikets Hof-Rätter och för Högsta Domstolen gör det möjligt att
med skyndsamhet medhinna de der hopade målen. I öfrigt, och då, under
öfverläggningarne inom Utskottet, jag hufvudsakligen med Herr Lagergren
delat enahanda åsigter; så förenar jag mig med hans reservation.”
Herr Grefve Spärrs samt Herr Doctor Elmgren förenade sig med Herr
Lagergren.
Lag-Utskottets Betänkande, IV-o 5j.
N:o 57.
55
Ank. till Exp. Vtsk. den i3 Juni, kl. 10 f. m.
Betänkande öfver väckta motioner om verkställighet af HäradsRätters
och Kämners-Rätters beslut_, samt om förändring af
tiden för Lagmans-Rätternes sammanträden.
Rikets Ständer, som, genom underdånig skrifvelse den 25 Augusti 1834,
föreslagit upphäfvandet «-,f Kämners- och Lagmans-Rätterne, anförde uti en
annan underdånig skrifvelse af samma dag (N:o 104), att, då det vigtigaste
inkastet emot berörde förändring hemtades från elen förutsättning, att, derest
blott en Under-Rätt kom mc att finnas, IIof-Rätternes och Högsta Domstolens
göromål skulle alltför mycket ökas, helst man befarade, att de föreskrifter
om doms fullgörande, m. m., hvilka blifvit föreslagne i sammanhang med
nämnde domstols-indragning, och hvilka skulle utgöra det hufvudsakliga correctivet
mot rättegångars fullföljande i högre instantie i oträngdt mål, icke
kunde blifva tillräckligen verksamma för ändamålet; så hade Rikets Ständer,
för att, äfven om deras förslag, rörande Kämners- och Lagmans-Rätternes
upphörande icke i Nåder godkändes, ändock utröna den verkan till minskning
i rättegångar vid andra instantien, som af föreskrifterne om doms fullgörande
såsom vilkor för ändringssökandet kunde vara att påräkna, funnit
lämpligt stadga enahanda prestanda för fullföljd hos Lagmans- och RådstufvuRätter,
som nu måste iagttagas vid fullföljd hos IIof-Rätterne; i öfverensstämmelse
hvarmed Rikets Ständer, för den händelse, att Kämners- och Lagmans-Rätterne
kommo att fortfara, föreslogo ändring i öfverskriften till 26
Cap. Rättegångs-Balken samt i 1, 2, 3 och 6 §§. af samma Gap. och Balk.
Som Nådigt bifall icke blifvit lemnadt till någotdera af de i omförmäldte
skrifvelser gjorda underdåniga förslag, har, vid denna Riksdag Herr Hjertås
Lars, i sammanhang med väckt motion om indragning af Kämners- och Lagmans-Rätterne,
till llöglofl. Ridderskapet och Adeln ingifvit ett till LagUtskottet
sedermera remitteradt memorial, hvaruti yrkas, att enahanda beslut
om ändring af nyssberörde lagens rum, som uti sistnämnde underdåniga
skrifvelse innefattas, och åsyftar föreskrift om borgens ställande och doms
fullgörande vid fullföljd af vad från Uncler-Rätt, äfven nu måtte vidtagas;
derförutan Hedervärda Bonde-Ståndet till Utskottet öfverlemnat motioner af
cinders Jonsson och Ander? fadersson fräja Östergöthland, Olof Jeppsson
56
Lag-Utshollels Betänkande, N.o 57
från Blekinge och Olof Lindbäck från Halland, hvilka anfört, att å HäradsRätts
eller första Domstols beslut borde, utan hinder af erlagdt vad, verkställighet
erhållas, på sätt, som 2 Cap. 2 §. Utsöknings-Balken, sådan den lyder
i Kongl. Förordningen den 29 November 1823, samt 9 Cap. 1 §. samma
Balk och Kongl. Förordningen den 18 Decemker 1823, föreskrifva i fråga
om beslut, som af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande meddelas; äfvensom
Olof Lindbäck hemställt, att Lagmansting mätte hållas två gånger om året i
hvarje Lagsaga. Genom dylika åtgärders vidtagande hafva dessa motionärer
ansett skyndsam verkställighet åt lagskipningen kunna beredas samt olägenheten
af Lagmans-Rätlernes bibehållande i betydlig mon minskas; och är af
Anders Jonsson det förslag serskildt framstäldt, att Härads-Rätts utslag i
”skuldfordringsmål” mätte, med förbigående af Lagmans-Rätten, få i HofRätten
öfverklagas.
I Utskottets betänkande N:o 56 är det af Rikets Ständer tillförne gjorde
förslag om Kämners- och Lagmans-Rätternes upphörande förnyad l; men, ifråga
om det correctir, som dervid ansetts nödigt emot rättegångars dragande
under högre Rätts pröfning i oträngdt mål, har Utskottet icke funnit det å
förra Riksdagen beslutade stadgande om doms fullgörande, såsom vilkor för
ändrings sökande i första domstolens utslag, vara lämpligt eller behöfligt,
utan trott ändamålet i stället kunna vinnas på det sätt, att, jemte bestämmande
af skyldighet för den, som ville fullfölja talan emot Under-Rätts utslag,
att ställa borgen för kostnad och skada, den vinnande lemnades öppet
att, i vissa fall, erhålla verkställighet å det motvädjade beslutet, så framt ej
vederpartens ändringssökande derigenom blefve onyttigt; och får Utskottet, i
anledning af de här ofvan upptagna motioner, förklara, att dessa grundsatser
böra, efter Utskottets tanka, vinna tillämpning, äfven i händelse Kämners- och
Lagmans-Rätterne bibehållas.
Det uppehåll i lagskipningens gång, som genom Lagmans-Rätterne förorsakas,
är till stor del en följd deraf, att dessa domstolar sammanträda blott
en gång om året, hvarigenom stundom ett helt år kan förflyta, innan ett från
Härads-Rätt vädjadt mål varder af Lagmans-Rätten pröfvadt. Utskottet tvekar
derföre ej att biträda Olof Lindbäcks hemställan, angående Lagmanstings
förrättande två gånger under året i hvarje Lagsaga; dock att en sådan
förändring, den der ej skulle medföra någon fördel i orter, hvarest endast är
ett Häradsting årligen, bör inskränkas till de Lagsägor, der flera Häradsting
under året hållas.
Anders Jonssons förslag, att Härads-Rätts utslag, i skuldfordringsmål
Lag-Utskottets Betänkandej N.o 57.
57
borde få i Hof-Rätfc öfverklagas, kail deremot icke af Utskottet understödjas,
enar detsamma åsyftar att från den för tvistemål i allmänhet bestämda rättegångs-ordning
stadga ett undantag, hvilket vore desto mera otjenligt, som,
vid tillämpningen, ovisshet ofta skulle uppstå, huruvida en sak rätteligen
borde hänföras till klassen af skuldfordringsmål, eller ej.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, anser Utskottet sig böra
för den händelse, att Kämners- och Lagmans-Rätterne komma att
fortfara, vördsamt tillstyrka, utfärdandet af en författning, hvarigenom
stadiras:
O
l:o Nedannämnde lagrom ändras på sält som följer:
Rättegångs-Balken.
3 Gap. 1 §.
Denna §. skall erhålla följande lydelse:
Lagman skall ting hålla i sin lagsaga hvart år, en gång, i orter
, der endast ett Häradsting årligen är, samt två gånger, derest
flere Häradsting under året inom lagsagan förrättas. Lagmans-Rätten
sammanträde i förra fallet, emellan den 1 Augusti
och den 1 November, och i det senare emellan den 1 Februari och
den 1 Maj, samt emellan den 1 Augusti och den 1 November, der
landsorten ej annat kräfver. Lagman kungöre Konungens Befallningshafvande
dagen; läte ock sedan det lysa tre månader förut.
25 Cap. 1 §.
Femte punkten af denna §., sådan den lyder i Kongl. Förordningen den
12 Mars 1830, förändras sålunda:
Hålles Lagmans-Ting närmare än tre veckor efter HäradsTing,
och säger den, som vädjat, att han ej kan saken så brått
fullfölja, då skall den å andra Lagmans-Tinget derefter fortsättas
; skrifve ock Häradshöfding &c.
26 Cap.
Öfverskriften till detta Capitel förändras till denna lydelse:
Lag-Utskottets Betänkandej IV:o 57.
Huru borgen skall sättas och det som dömdt år utgifvas innan
laga vad ful/följes.
Följande §§. af samma Capitel ändras sålunda:
1 §. 1 Punkten.
Hvar sorn från Under-Rätt vädjar 3 ställe för sig två löftesmän
3 som borga, begge för en och en för begge, för kostnad
och skadaj den han kan skyldig kännas att gälda; tage deras
skrift derå och lägge den vid sin inlaga i Rådstufvu-Rätlen,
Lagmans-Rätten eller Hof-Rätten in. Nu kan så &cc. tili §:s
slut.
2 §.
Förste Under-Rätts dom, deremot vädjadt ärj gånge i verkställighet
såsom i 3 Capitlet 5 $. U tsöknings-Balken , och med
vilkor som i 4 §• nedan sägs, der den som vunnit, sådan
verkställighet äskar. Häfver den, som vädjat, i båda UnderRätt
t erne tappat; eller i vexel- och sjörätts-sak i Härads- eller
Rådstufvu-Rätt; eller i Rådstufvu-Rätt i den stad der Kämners-Rätt
är, men saken ändå till Rådsiufvu-Rätten , såsom
första Domstol, hört; då gifve han omant ut hvad dömdt är,
och sätte det hos Konungens Befallningshafvande , eller i taka
händer. Aro Under-Rätternes domar i något skiljagtige; gifve,
ej mer ut, än det, som de äro ense i.
Utsöknings-Balken.
3 Cap. 5 §.
Häfver någor vunnit hos första Under-Rätt; går saken ej
öfver Trehundrade daler, eller dess värde; eller är den tappande
, enligt 12, Cap. 3 §. Rättegångs-Balken , tredskovis dömd;
eller har han, utan jäf och invändning hos Rätten , veder partens
anspråk godkänt; och varder emot Under-Rättens dom vädjadt;
njute äTidå den vinnande utmätning , och ställe borgen för
det han om händer får, eller läte godset sättas i cj varstad.
Lag-Utskottets Betänkande , N.-o Sj.
Lag samma 'vare, der man vunnit hos två Under-Rätter j eller
häfver för sig en Under-Rätts dom, derå utmätning följa bör,
ej ter som i Rättegångs-Balken skiljs. När gods sä utmätet är,
må det sedan ej skingras, eller utom egarens vilja föryttras,
förr än saken i Hoj'-Rätten af dömd varder. Tappar han der;
gånge det, som utmätet eller i qvarstad satt ur, åter, med dess
ränta och afgäld.
2:o Det härigenom stadgade åliggandet att ställa borgen för
kostnad och skada, bör uti vade-bevisen upptagas utförligt och
fullständigt, på sätt i Kongl. Brefvet den 6 December iy3g är
föreskrifvet; och
3:o Denna författning skall tillämpas ä de mål, deri järsta
Under-Rättens dom eller utslag meddelas, efter det författningen
blifvit kungjord,
Slockholm den 12 Juni 1840.
STOCKHOLM, ecrjsteinska boktryckeriet 1840.
.44 t ViV--
b:, vuA Vuuuvj % 'vb ■ '-i ■■ ■- -■
‘
. V- /, f.V. JiV. ' '.45V'.*\S 'ÄV ■ V>
, :A li i ■' 11
■ . , . ,1 i c
\ » \Vv; . - .-/v
,4 . I >) ■' ■ T:V .S-4V '•■■v.
■ »"i ■ ,4 . V. = i ' - V,
. \ ■. -4. J- ,44 \ ■ '..44 4v\ -
A4 .1 V •'.) ■ , » ''ii. ■', ■
\\ y, Ji • AV, , 4 V\V'...V\. ii-.*. ' o:V
■' ■■ ‘y.',3 -v. yy .4 4,'44 - A. 44, A.. itfoVs 4.. 'VA- .444.4
, vo\. ;, ".i : ,y. '
,'4 bi b:.;;. . 1 j, ■ 44 .
- . 4 • 1TBWTHUS?‘-*•»
i ■ ■■ ;x»;t.V4 4 d O ; i M ' 1. .
Lag-TJ tskollets Betänkande, N.o 58.
i
N:o 58.
Aok. till Exp. Utsk. d. i3 Juni, kl. ro f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, om ändring i 6 Cap.
5 j1. Rätte gångs-Balken, samt Kongl. Förordningen om Stockholms
Stads Styrelse af den 12 December 1672.
Uti ett lill Vällofl. Borgare-Ståndet ingifvet memorial, är af Hert J. F.
Gråå ahlfordt, hurusom, man länge insett olämpligheten deraf, att i Stockholm,
tvärt emot hvad i Rikets öfrige städer egde rum, en mängd såväl
ekonomiska som judiciella mål behandlades af två under-instan lier i stället
för en. I Stockholm upptogos och afgjordes nemligen de flesta ekonomi-mål,
arfs- och testaments-tvister, Sjö-Rätls-saker, med flere, först vid det af
Stadens Collegier, till hvilket målen, i följd af deras beskaffenhet, hörde,
samt fullföljdes derefter i besvärsväg hos Magistraten eller Rådstufvu-Rätten.
Den tidsutdrägt och ökade kostnad, som genom delta oformliga rättegångssätt
tillskyndades rättsökande parter, voro alltför ögonskenlige, för att behöfva
närmare ådagaläggas. För att härutinnan tillvägabringa önskad rättelse,
hade fråga äfven uppstått, alt stadens Collegiers domsrätt skulle upphöra
och öfverflyltas på Magistraten och Rådstufvu-Rätten, eller afdelningar
deraf; och ehuru några väsendtliga svårigheter, för åstadkommande af en
förbättrad rätlegångs-ordning i detta fall, icke ansetts möta, likväl och då,
hvad beträffade tvister om arf, förmynderskap och testamenten, ett hinder
förefunnes uti 6 Cap. 5 §. Rättegångs-Balken, hvarest stadgades, att Förmyndare-kammare,
der sådan, på sätt i Stockholm är händelsen, vöre inrättad,
skulle upptaga och slita så beskaffade tvister; samt frågan om upphörande
af den i Kongl. Förordningen om Stockholms Stads Styrelse af den
12 December 1672 ursprungligen grundade domsrätt, som, af Stadens Collegier
hitintills blifvit utöfvad, kunde anses för ett sådant lagstiftnings-ärende,
som borde underkastas båda stats-magternas pröfning, funne motionären
sig föranlåten hemställa: 1:0 alt, med upphäfvande af hvad ofvannämnda
lagens rum, jemfördt med Kongl. Instructionen för Justitiac-Collegium och
Förmyndare-Kammaren af den 12 December 1764 i denna del stadgar,
samma lagrum må erhålla sådan förändrad lydelse, att tvist om arf, förBih.
lill R. St- Brot. 184-0. 7 Saini. 1 Afd.
Bag-UIskot tets Betänkande, N.o SS.
mynderskap, så ock död mans eller qvinnas yttersta vilja och förordnande
om deras egendom komme att afdömas al Rådslufvu-Rätl, samt att det tillhörde
Förmyndare-Kammare, der den vöre inrättad, att hafva vård om
omyndigs arf och hästa och derföre göra redo, men Rådstufvu-Rätt att döma
deröfver, då det klagades; emot hvilken förändring någon betänklighet
så mycket mindre kunde ega rum, sorn Förmyndare-Kammare lill sin
natur vore och borde vara en administrerande myndighet, men ingalunda
en domstol; och 2:0 att Rikets Ständer, med gillande af den ofvan uttalade
principen för förändring af rättegångs-sättet vid Magistraten och Rådstufvu-Rätten
i hufvudstaden, mätte derom bos Kongl. Maj:t göra underdånig
anmälan, på det att något hinder för sakens bringande till verkställighet
ej må möta, derest Kongl. Maj:ts Nådiga bifall till förändringen vunnes.
Lag-Utskottet, till hvars behandling denna motion blifvit Öfverlemnad,
får vördsamt upplysa, alt, enligt Stadslagen, i Slockholm funnos från början
endast två instantier nemligen ”Rätten ute å torgen”, der Fogaten med
två Rådmän dömde, samt ”Rätten inne i Rådstufvorne”, som bestod af 4
Borgmästare och 24 Rådmän, deraf dock blott hälften hvarje år skulle tjänstgöra.
Ifrån den förra domstolen vädjades till den sednare, hvarefter ändring
ytterligare kunde hos Konungen sökas. Rätten ute å torget antog sedermera
namn af Kämners-Rätt, och uti Öfver-Ståthållarens samt Borgmästares
och Råds i Stockholm Ordning år i£*36 stadgades, att hvarje Borgmästare
skulle tilldelas sina vissa sysslor, dem han, biträdd af tre ledamöter
af Rådet hade att verkställa, samt att hvarje Borgmästare skulle en viss
dag i veckan, då hela Rådet kom tillsammans, till dess pröfning framställa
sitt och sina Golleganters beslut i de förekomne vigligare sakerne. Genom
Kongl. Förordningen den 27 April 1Ö67 inrättades derefter i hufvudstaden
en Arf- och Förmyndare-Kammare, men först uti Kongl. Förordningen
om stadens styrelse år 1672 bestämdes hufvudsakligen Borgmästares och
Råds indelning i Gollegier, hvilka nu äro tre, eller: Justitice-Col/egjum oefi
Förmyndare-Kammaren, som år 1764 erhöll dess nu gällande instruclion,
samt ej mindre dömer uti alla frågor,. angående arf, testamente och förmynderskap,
än ock, vårdar omyndiges cch från varande arfvingars egendom,
med •skyldighet att derföre redovisa: Politie-, Embets- och Byggttings-Cohlegium,
sorn äger tillsynen öfver stadens politie, kyrkor, hospital, fattighus,
handtverks-embelena och byggningsväsendel: samt Handels-Collegium, hvartill
hörer inseendet öfver handeln och köpenskapen, jemte stadens uppbörd
och intrader. Öfver Collegiernes beslut får, inom den i Kongl. Resolutionen
den 18 September 1747 och Byggnads-Ordningen för Stockholms stadi
Lug-TJcskollets Betänkande, N.o 58.
s
af iy63, stadgade lid af 8 dagar, klagan föras, genom besvär, antingen
hos Rådstufvu-Rätten eller hos Magistraten, allt elter målens olika beskaffenhet.
Ulskoltet anser det vara uppenbart, alt de äldre Författningarne åsyftat
att göra Stockholms Stads Collegier till afdelningar af Rådstufvu-Rätten
och Magistraten, men icke till derunder lydande instanlier, såsom de sedermera
kommit att betraktas. Utom den oformlighet, att Rådstufvu-Rättens
och Magistratens Ledamöter ömsom äro hvarandras öfver-domare, medför
Collegiernes sistnämnda egenskap hvarjehanda stora olägenheter, som.
redan blifvit af motionären antydde och böra, efter Utskottets tanka, undanrödjas
genom stadganden, som återföra Collegierne till deras omförmälde
ursprungliga bestämmelse. I enlighet härmed, har Utskottet ock,
uti sitt betänkande N:o 56, angående Kämners- och Lagmans-Rätternes
upphörande, dels föreslagit, att 6 Cap. Rättegångs-JBalken, med uteslutande
af hvad nu om Förmyndare-kammare i 5 §. sägs, borde lyda så, att
boupptecknings-, arfs-, testaments- och förmynderskaps-ärenden skulle, i
stad, af Rådstufvu-Rält eller afdelning deraf, handläggas, dels ock, med
serskildt fästadt afseende på det egna förhållande, sorn med Stockholms
Stads Collegier egde rum, samt under utLryckande af den åsigt, att desamma
lätt kunde, i mon af behof, till afdelningar af Rådstufvu-Rätten
förändras, hemställt, bland annät, det underdånig begäran hos Kongl.
Maj:t måtte göras, att Kongl. Maj:t täcktes, i öfverensstämmelse med den
grundsats, att endast en Under-Rätt skulle finnas i stad, vidtaga de anstalter
och åtgärder, saint stadga och kungöra de reglementariska föreskrifter,
som pröfvades lämpliga för Rådstufvu-Rätternes organiserande. Härigenom
anser väl Utskottet sig redan hafva föreslagit sådana åtgärder, som äro erforderliga
för vinnande af det utaf motionären åsyftade ändamål; men då
en ny organisation af Rådstufvu-Rätten och Magistraten i Stockholm med
derunder lydande Collegier, är af bdiofvet högt påkallad, samt både kan
och bör lillvägabringas, oberoende af frågan om Kämners-Rätternas indragning;
får Utskottet,
för den händelse, att, hvad Utskottet i Betänkandet JS:o 56 tillstyrkt,
dels angående ny redaction af 6 Cap. Rättegångs-Balken,
i hvad det rörer behandlingen af tvister om arf, testamenten och
förmynderskap, dels ock i afseende på ordnandet af RädstufvuRätterne
i allmänhet, icke vinner bifall, vördsamt hemställa:
i:o Att 6 Cap. 5 Rättegångs-Balken varder ändrad till
denna lydelse: kominer tvist upp om arf, förmynderskap, så ock
Lag-Utskottets. Betänkande, lY.o 5 g.
död mans eller qvihnas yttersta vilja och förordnande om deras
egendom,. döme ock Rådstufva-Rätt i thy mål: Förmyndare-kammare,
der sådan inrättad är, håfve vård om omyndigs arf och
bästa, och gore der redo för, och Rådstufvu-Rätt döme deröfver,,
då tvist uppstår.
2:0 Att Rikets Ständer hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla,
det Kongl. Majit, efter vederbör andes hörande, täcktes så
ordna Stockholms Rådstufvu-Rätt och Magistrat, att de nu derunder
lydande Colle giers egenskap af serskilda instantier upphör,
samt jemväl stadga och till efterrättelse kungöra de föreskrifter,
som för verkställighet af en sådan förändring finnas nödige.
Stockholm den 12 Juni 1840^
N:o 59*
Ank. till Exp. Utsk. den i3 Juni, kl. 10 f. m*
Betänkande, öfver väckta motioner om upphäfvande af en del1
serskilda domstolar.
Uti skrifvelse till Kongl. Maj:t af den utte Mars i83o, androgo Rikets
då församlade Ständer i underdånighet, att, enär de förhållanden numera
upphört,, hvilka föranledt antagandet af serskilda domstolar för serskilda
medborgare-classer, inrättningar och yrken, Rikets Ständer ansågo
dessa domstolar i allmänhet så, mycket hellre böra afskaffas, som de voro
ej allenast öfverflödiga och, i följd deraf, för Staten onyttigt betungande,
utan äfven, menliga för lagskipningens jemna och säkra gång, helst gränsen
emellan de allmänna och enskilda domstolarnes jurisdietion, äfvensom emellan
de sistnämnde inbördes, funnes otydlig och obestämd, hvilket ej
sällan medförde icke blott onyttig kostnad, omgång och uppehåll, då parten
måste förgäfves söka den ena domstolen efter den andra, innan han
funné den rätta, utan ock förlust af rättigheter, som på fataliers bevakande
berodde; men att, elium den enhet i former, som vore ett ibland Imf
-
La g-Ulsköttel s Betänkande, N-0 5g.-
5
vudvilkoren för en god rältegångs-ordning, således syntes fordra att de
privilegierade domslolarne upphörde,, hade Rikets Ständer doek funnit betänkligt,
att tillstyrka deras afskaffande på en gång, emedan oreda tilläfventyrs
kunde deraf uppstå; hvadan Rikets Ständer, som ansågo indragningen
då ej böra sträcka sig längre än till de serskilda domstolar och executions-säten.
, hvilkas, antingen skadlighet eller umbärlighet vore uppenbar
och allmänt erkänd, i underdånighet föreslagit:.
dy att Öfre och Nedre Borg-Rätterne måtte indragas och deras domsrätt
öfverflyttas till de allmänna domstolar,, dit de mål och ärenden,
hvilka Borg-Rätterne nu, enligt serskilda författningar, upplaga och behandla,
efter allmänna lagens grunder, höra;
by att Riks-Marskalks-Embetels Execulions-Rält måtte till Öfver-Ståthållare-Embetets
Canzli öfverlemna®;
cy att Slotts-Rätterne mätte upphöra och de till deras jurisdiction hörande
mål af vederbörande Allmän Underrätt upptagas; dock att SlottsRätten
för Stockholms Slott och Stad, blefve tills vidare bibehållen;
dy att Post-Rätter,, såväl enkla som blandade, måtte afskaflas och deras
domsrätt öfverflyttas till vederbörande allmän Under-Domstol;
ey att, i följd deraf, Kongl. Maj:ts Canzli-Rätts befattning med så
kallade postmål måtte upphöra, och dessa inål från Under-domstol fullföljas
i vederbörande IIof-Rätt;
fy att Bergs-Tings-Rätters samt Grufve- och Bergs-Rätters domsrätt i
alla de bruks- och bergshandteringen rörande tviste-, brott- och utsökningsmål,
hvilka genom Kongl. Förordningen den 17 April 1828, blifvit öfverflyttade
från Bergs-Collegium till Svea Hof-Rätt, mätte uppdragas åt vederbörande
allmänna Under-domstolar; och
gf) att Sjötulls-Rätter, Gränse-Tull-Rätter och Hall-Rätter måtte indragas
och deras befattning med judiciella ärenden öfverlätas åt RådstufvuRätterne
i de städer, der förstnämnde domstolar finnas; och då en noggrannare
samt mera detaljerad kännedom, än den Rikets Ständer ägde,
angående flere bland de till indragning sålunda föreslagne serskilda domstolarnes
organisation och verkningskrets, fanns nödvändig, för att kunna
bestämma de åtgärder och stadga de reglemenlariska föreskrifter, som, i
och för indragningens verkställande, blefvo erforderlige, hemställde Rikets
Ständer derjemte i underdånighet, det täcktes Kongl, Maj:t, efter att hafva
i Nåder infordrat vederbörandes utlåtanden,, besluta och utfärda den
förordning, sorn,, för verkställigheten af Rikets Ständers ofvanberörde un>-  derdåniga förslag, pröfvades lämplig och ändamålsenlig
-
<6
'Lag-Utskottets Betänkande., N.-o 5g.
Denna underdåniga skrifvelse inkom dock till Kongl. Maj:t så kort före
Riksdagens slut år i83o, aLt nådigt svar derå ej kunde Ständerne då meddelas;
i anledning hvaraf, och sedan Kongl. Maj:t, under den 7 Maj i83r,
förordnat, att Sjö-Tulls-Rätterne skulle upphöra och deras åligganden öf-verflyttas
på Rådstufvu-Rätterne, hvilket ock, med år i832 tagit sin början,
samt motion i ämnet åter blifvit vid sista Riksdag väckt, Rikets Ständer,
genom underdånig skrifvelse den 25 Augusti i83^, anhöllo dels om nådigt
bifall lill hvad förstberöide underdåniga skrifvelse innefattade, så vidt
sådant bifall icke redan följt; dels ock, att äfven Slotts-Rätten för Stockholms
Slott och Stad måtte upphöra och, likasom rörande Slolts-Rätter i
allmänhet föreslaget vöre, densammas domsrätt öfverlemnas åt allmän Under-Rätt.
Enligt Kongl. Kungörelsen den 9 November i836, hafva Post-Rätter
samt blandade Post- och Rådstufvu-Rätter, äfvensom Kongl. Canzli-Rät-tens
domsrätt i hvad postväsrndet angå]-, upphört, och de detsamma rörande
mål öfveiflytlats på allmänna domstolarne, för att der behandlas i
den ordning, lag och föi fattningar föreskrifva; men i öfrigt är detta ärende,
såsom bilagorne till Justitiae-Ombudsmannens sista embels-berällefse
utvisa, på Kongl. Maj:ts -Nådiga pröfning ännu beroende.
Af sådan anledning har frågan om upphäfvande af en del serskilda
domstolar vid denna Riksdag ånyo förekommit och blifvit öfverlemnad till
behandling al Lag-Utskottet, som i ämnet fått emottaga följande motioner,
nemligen:
frän Högloft. Ridder skåpet och Adeln,
af 1:0 Herr Hjerta, Lars, som hemställt alt Rikets Ständers ofvanberörde
vid de två sistförflutne Riksdagarne gjorda underdåniga förslag måtte
-såsom ändamålsenligt och ledande till förenkling i rättegångsformei ne, förnyas
med det tillägg, alt jemväl de academiska constitutionernes domsrätt
må upphöra och öfverflytlas på allmänna domstolarne i de städer, der
Universiteten äro belägna.
2:0 Herr Grefve Mörner, Carl Göran, som dels yrkat Bergstings-Rät1-ernes
afskalFande, och att de nu dit hörande mål borde vid vederbörliga
domstolar i orten upptagas, dels ock, i sammanhang härmed, föreslagit,
del Rikets Ständer skulle hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om en
förändrad och mera ändamålsenlig organisation af Bergmästare-tjensterne
öch dertill hörande göromål;
Eag-Utskottets Betänkande, N.-o Sf).
7
3:o Herr von Wcemstedt, J. som ansett nödigt, att Öfre och Nedre
Borg-Rätterne blifva indragne.
4;o Herr von Moltzer, A. J. F., hvilken hemställt, att en reform
måtte ske i de academiska domstolarnes sammansättning, samt nya disciplinära
stadgar för universiteten utarbetas, dervid relegations-strafJet
borde borttagas eller i tillämpningen inskränkas;
frun Högvördiga Preste-Ståndet,
af 5:o Herr Doctor Thomanderj sorn,, under åberopande af de kända
grunder, som talade för upphäfvandet af undantags-domstolar, anfört, att,
beträffande serskildt den academiska jurisdictionen, meningarne i sednare
tider blifvit hos sjelfva de derunder lydande personer i den mon stadgade,
att en förändring i denna del nästan af alla önskades, helst man allt
mer och mer erfarit dels obehaget af dén tidspillan, handläggningen af
ofta obetydliga mål förorsakade män, som hade helt andra sysselsättningar
och åligganden, dels ock obilligheten deraf, att just de personer, för hvilka
tidens högsta bildning vore mest tillgänglig, skulle lyda under andra
rättegångsform er och till någon del under andra lagar, än statens öfriga
medlemmar; hvarföre motionären framställt det förslag, som Herr Professor
Geijer äfven biträdt, ”ätt den academiska jurisdictionen må upphöra i
alla andra mål än dem, som tillhöra den academiska disciplinen;”
från Vällbfliga Bor gare-Ståndet,,
af 6:0 Herr G. H. Engström, som tillstyrkt Grufve-Rättens och GrufveTings-Rältens
vid Stora Kopparberget upphörande, helst dessa domstolar
medförde onödiga kostnader för grufve-egarne;
7:0 Herr J. Jacobi_, hvilken yrkat upphäfvande af alla serskilda domstolar,
utom krigs-domstolarne, genom hvilken åtgärd enkelhet oehs skyndsamhet
i lagskipningen skulle vinnas; samt
från Hedervärda B onde- Ståndet
af 8:0 Johannes Christoffersson från Kronobergs Län, som gjort framställning
om upphörandet af Bergs-Tings-Rätterne, såsom i flere afseenden
olämpliga domstolar; och hafva många af Ståndets ledamöter med motionären
sig förenat.
Utskottet har tagit i öfvervägande hvad sålunda förekommit, och anser,
i likhet med hvad här ofvan blifvit anfördt, att många och väsendtliga
fördelar skulle vinnas genom den ifrågavarande domstols-indragningen,.
8
Lag-Utskottets Utlåtande, N.O 60.
hvilken, efter Utskottets tanka, äfven bör omfatta de Academiska domslolarne
samt Grufve-Rälten och Grufve-Tings-Rätten vid Stora Kopparberget,
hemställande alltså Utskottet:
att Rikets nu församlade Ständer måtte hos Kongl. Maj.t i underdånighet
anhålla, dels om Nådigt bifall till Rikets Ständers
of vanberör de underdåniga skrifvelser, sä vidt sådant bifall ännu
icke följt, dels ock, att ej mindre de Academiska domstolarne, än
Gruf ve-Rätten och Grufve-Tings-Rätten vid Stora Kopparberget
äfven måtte af skaffas, samt deras domsrätt åt vederbörande allmänna
under-domstolar uppdragas.
Då underdånig begäran i allmänhet blifvit gjord, att Kongl. Maj:t
täcktes bestämma de för omförmälde indragningar erforderliga åtgärder och
reglementariska föreskrifter, lära de af åtskilliga motionärer serskildt framställda
yrkanden, angående förändrad organisation af Bergmästare-tjensterne
och utarbetande af stadgar för disciplinen vid universiteten, böra anses
redan besvarade. Stockholm den 12 Juni 1840.
N:o 60.
Ant. till Exp. Utst. den i3 Juni, kl. 10 f. nj.
Utlåtande, i anledning af återremisser utaf åtskil/ige från Utskottet
afgifne Betänkanden.
Till Lag-Utskottet hafva, i anledning af gjorde anmärkningar, Utskottets
nedannämnde Betänkanden blifvit återremitterade, nemligen:
Ifrån Höglofl. Ridder skåpet och Adeln:
N:o 19, öfver väckt motion om ändring i Tullförfattningarne;
N:o 20, öfver väckt motion om ändring i sältet för Lands- och
Stads-fiscalers till- och afsättande; och
N:o 32, i anledning af vackt motion om ändring i 47 Gap- Missgernings-Balken.
Ifrån
Lag-Utskottets Utlåtande, N;o 60.
9
Ifrån Hedervärda B onde-Ståndet:
N:o 6, öfver väckt motion om förändrade föreskrifter, i afseende på
chartering af handlingar i concurs-mål;
N:o 7, öfver väckt fråga om ändring i Kongl. Förordningen den
20 December 1825, huru förhållas skall vid besiglningar och öfverbesigtningar,
då varor eller färdige arbeten för landt- eller sjöförsvarets
behof, efter uppgjorde contract, lefvereras;
N:o 8, öfver väckt motion om förändrade föreskrifter, i afseende
på Chartce-Sigillatae-afgiftens beräknande;
N:o 10, öfver väckt motion om behofvet af vissa föreskrifter, angående
recryters antagande;
N:o 12, öfver väckt motion om rättighet för Brandstods-Comiteen
inom Luggude Härad att utmätningsvis uttaga obetalde brandstods-afgifter;
samt
N:o 18, öfver väckt motion om grunderna för frälseräntas utgörande.
Men som dessa Betänkanden blifvit af tre Stånd bifallna, nemligen
N:o 6, af Ridderskapet och Adeln samt Preste- och BorgareStånden
den 8 April;
N:o 7, af Ridderskapet och Adeln den i3, af Preste-Ståndet den
8, och af Borgare-Ståndet den 11 April;
N:o 8, af Ridderskapet och Adeln samt Preste- och BorgareStånden
den 8 April;
N:o 10, af Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet den 8
och af Preste-Ståndet den 11 April;
N:o 12, af Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet den 8
April och af Preste-Ståndet den 1 1 i samma månad;
N:o 18, af Ridderskapet och Adeln den 22, samt af Preste- och
Borgare-Stånden den 11 April;
N:o ig, af Preste-Ståndet, samt Borgare- och Bonde-Stånden den
il April;
N:o 20, af Preste-, Borgare- och Bonde-Stånden den ir April; och
N;o 02, af Preste-Ståndet den 22, af Borgare-Ståndet den 20 och
af Bonde-Ståndet den i5 April;
så enär, enligt 87 §. Regeringsformen samt 3 punkten af 49 §• Riksdagsordningen,
tre Stånds mening i dylika frågor utgör Rikets Ständers beslut,
Bih. till R. St. Prot. 1840. 7 Sami. 1 Afd. ijide Hiift.
2
10
Lag-Utskottets Betänkande, N.o 61.
samt återförvisning ifrån ett Riks-Stånd i dessa mål således ej betager samma
beslut deras kraft och verkan, anser Ulskottet, vid detta förhållande,
något utlåtande öfver de gjorda anmärkningarne icke erfordras; hvilket
Utskottet härmedelst får hos de Respective Riks-Stånd, som återremisserne
meddelat, vördsamt anmäla.
Stockholm den 12 Juni 1-840.
N:o 61.
Ank. till Exp. UtsL den i3 Juni, kL so f. ib.
Betänkande ,, i anledning af väckt motion om förbud emot lifgifvande
af skuldsedlar, ställde till sedelhafvarén, m. m.
Herr von Moltzer,. A. 1. F., har hos Hög lo fl. Ridderskapet och Adeln
vackt en till Lag-Utskottet sedermera remitterad motion, hvaruti föreslås,
att, genom allmän författning, måtte dels förbjudas utgifvande af skuldförbindelser,
ställde till innehafvaren, dels förordnas, att skuldsedel, utgifven
till ordres, ovilkorligen skall, då den ombyter innehafvare, transporteras
på emottagaren, med rättighet för denne, att, i händelse af bristande
betalning hos sedel-utgifvaren, hålla sig till öfverlåtaren och, i fall ej betalning
hos honom erhålles, till föregående öfverlåtare, och så vidare, samt
att ej någon öfverlåtare skulle ega att befria sig från en sådan betalningsskyldighet,
genom tecknande af den vanliga påskriften, ”utan■ansvarighet,"'
eller ”utan retur’*. Såsom skäl till berörde yrkande är af motionären anfördt,
att stadgandet i Kongl. Förordningen den 19 Maj ij56 om löpande skuldebrefs
strängare executiva kraft, tillkommit, för att afhjelpa bristen på inrikes
vexlar; att detsamma emedlertid föranledt till vingleri och ocker;
samt att de fördelar, man deraf velat hemta för handels-rörelsen, numera
vunnos i större mått genom vexlar; hvarföre man borde återgå till bruket
att bestyrka hvarje skuldfordrans öfverflyttande från man till man, genom
påskrift å den öfverlätna skuldförbindelsen, så att förhållandena enskilde
emellan blifva bestämda och kända.
Efter Utskottets tanka skulle förbud emot förskrifningars utgifvande
Z,ag-Utskottets Betänkande , N.o St.
11
till i n neli a fv arén alltför mycket inskränka den frihet, som långifvare och
låntagare, för credit-rörelsens underlättande, böra ega att öfverenskommma
om formen för skuldebref, på sätt dem lämpligast synes; äfvensom Utskottet
ej eller gillar, hvad motionären i öfrigt föreslagit, emedan dels föreskriften
att skuldförbindelser, ställde till viss man eller ordres, då de öfverlåtas,
böra man från man och således ej till innehafvaren eller till onämnd transporteras,
lomme att i flera afseenden blifva hinderlig för den allmänna
rörelsen, dels rättigheten för en genom transport blifven innehafvare af
löpande skuldsedel, att, för betalningen äfven kunna hålla sig till öfverlåtaren,
bör bero på serskildt aftal, men icke ovilkorligen stadgas genom lag,
hvilket ofta skulle till oreda och invecklade förhållanden föranleda.
Utskottet kan derföre ej tillstyrka bifall å någotdera af ifrågavarande
förslag i sin helhet; men med föranledande af den väckta motionen och
enär lagens stadgande i 4 CaP- 4 §• TJlsöknings-Balken, som innehåller,
att, om förskrifning är ställd å någon viss man, och gäldenären deri gifvit
lof att låta den komma i annans hand, den, som förskrifningen i händer
häfver, skall njuta full utmätning, varit underkastadt olika tolkningar af
domstola ine, i frågan, huruvida ett till viss man eller ordres uthandigadt
skuldebref, för att vara utmätningsgildt i annans, än den vissa personens
hand, bör vara försedt med den sistnämndes öfverlåtelse, eller om det derförutan,
är uti hvarje innehafvares hand gällande; alltså och då Utskottet
anser förra tolkningen öfverensstämma med lagens rätta mening och förstånd,
samt desto heldre böra godkännas, som den lägger hinder i vägen,
för obehörig innehafvare af så beskaffadt skuldebref, att deraf göra bruk;
tillstyrker Utskottet, att berörde §. måtte, i enlighet härmed, förtydligas
samt i sådant afseende erhålla följande förändrade lydelse:
Ar förskrifning ställd att betalas till innehafvaren; njute han.
full utmätning, som den i händer häfver. Finnes förskrifning
ställd å någon viss man, och har gäldenären deri gifvit lof att
låta den komma i annans hand; vare lag samma, derest behörig
öfverlåtelse finnes å förskrifningen tecknad. 1 dessa fall må
borgenär söka gäldenär, ehvar han finnes.
Stockholm den 12 Juni 1840.
12
Lag-Utskottets Utlåtande, JV.-o 62.
N:o 62.
Ank. till Exp. Utsk. den i3 Juni, kl. so f. m.
Utlåtande3 i anledning af väckt motion om föreskrifts meddelande,
huru förhållas bör med Ordförandeskapet i Domstolar}
sorn bestå af både lag färne och icke lagfarne ledamöter.
Uti en till Vällofl. Borgare-Ståndet ingifven och derefter till Lag-Utskottet
remitterad motion, har Herr Olof Wijk anfört, att af föreskri!terne
i 1 Cap. 10 §■, i3 Cap. 3 §. och 23 Cap. 3 §. Rättegångs-Balken följde,
att uti de domstolar, som äro sammansatta af lagfarne och icke lagfarne
ledamöter, en af de senare, då han främst i Rätten sitter, skulle bestrida
Ordförande-befattningen; men enär sådant svårligen och stundom alldeles
icke lät sig verkställas, utan en lagfaren ledamot, ehuru yngre än flere
icke lagfarne, nödsakades öfvertaga samma befattning, ville motionären å
denna olägenhet fästa Rikets Ständers uppmärksamhet, ”på det att en lag”förändring
måtte till vägabringas, som berättigar den äldste närvarande ju”stitias-ledamoten
att vid ordinarie Ordförandens frånvaro hans ställe företräda.
”
Motionen, sådan den af Utskottet blifvit uppfattad, åsyftar stadgande
derom, att i domstolar, som bestå af både lagfarne och icke lagfarne ledamöter,
en af de förre alltid bör vara Ordförande. I anledning häraf, får
Utskottet förklara, att, då, jemnlikt 23 Cap. 2 och 3 §§. Rättegångs-balken,
med undantag af Härads- och Lagmans-Rätter, der Nämnden har endast
collectiv rösträttighet, hvarje ledamot i andra domstolar eger en röst; måste
ock, i sistnämnde Rätter, den ledamot, som främst sitter, anses behörig
att ordet föra, antingen han är lagfaren eller ej, derest icke annorledes
serskildt stadgadt finnes. Utskottet kan derföre icke understödja förslaget,
utan hemställer,
att detsamma måtte lemnäs utan afseende.
Stockholm den 12 Juni 1840.
Lag-Utskottets Utlåtande, JV.O 63.
43
N:o 63.
Ank. till Exp. Utsk. den i3 Juni, kl. io f. m.
Utlåtande , i anledning af anmärkningar emot Utskottets Betänkande
N;o s5, i fråga om upphörande af spö- och ris-straff
för vissa brotta m. m.
Enligt till Lag-Utskottet ankomne Protocolls-uldrag, hafva Vällofl.
Borgare-Ståndet och Hedervärda Bonde-Sländet bifallit detta Betänkande,
som deremot af de öfrige respective Riks-Stånden blifvit till Utskottet alerremitteradt,
på grund af gjorde anmärkningar:
i:o af Herr Grefve Posse, Fredrik Salomon, som anfört, att, enär Betänkandet
i 4 punkten innehölle den förändring, att i vissa fall, der två
slags straff äro stadgade, som kunna användas, vatten- och bröd-straffet bör
begagnas i stället för spö eller ris, sådant äfven bordt i andra fall iagtlagas,
i hvilket afseende Herr Grefven fästat uppmärksamhet på i3 Cap. 4
Missgernings-Balken, der försök till sjelfmord straffas med fängelse vid
vatten och bröd, spö eller ris, och bemställt, att endast det första alternativet
måtte för sådant brott bestämmas, äfvensom att, med hänseende
till stadgandena i io Cap. 20, 26, 3o och 36 §§• Krigs-Artiklarne, som
med spöstraff belägga tredje resan rymning, förskingring af Kronans munderings-persedlar
m. m., förändring i detta afseende äfven borde bestämdt
utsättas.
2:0 af Herr Cederschiöld, Robert Theophron, som yttrat, att rättvisan
fordrade, det alla straff under lifs-straffet, så vidt möjligt vore, lämpades
efter brottens mer eller mindre svåra beskaffenhet; men att Utskottets Betänkande,
i sin helhet anlaget, skulle i flera fall tillintetgöra en nödig
straff-giadation, enär detsamma föranledde dertill, att inbrotts- och fiekstölder,
ehuru af svårare art och mera straffvärde än enkel stöld, icke
blefvo, då de första gången föröfvades, t. ex. till värde af 40 K-dr Banco
eller derutöfver, belagde med hårdare straff, än första resan enkel stöld
till samma belopp; hvarföre Herr Cederschiöld ansåg spö- och ris-straffen
för första resan inbrott, stöld af kreatur ute på marken, fickstÖld samt
mjölkning af annans ko, får eller get, böra utbytas emot fängelse med ar
-
Rag-TJt skottets Utlåtande, IV: o 63.
bete på någon lämplig lid, b varunder den brottslige ej finge förvaras ibland
andre gröfre förbrytare;
3:o af Herr Friherre Cederström, Anders, hvilken erinrat, att någon
omarbetning af straff-systemet eller några olägenheter icke skulle komma i
fråga derigenom, att spö- och ris-straffens tillämpande upphörde i alla de
fall, der det, enligt nu gällande lag, berodde af Domaren att ådöma sådane
straff eller fängelse vid vatten och bröd, och att blott sistnämnde bestraffningssätt
då borde ega rum; att, om man ansåge nödigt att strängare bestraffa
de brott, för hvilka spö- och ris-straffen ovilkorligen voro stadgade,
funnes intet hinder att i stället för dessa straff införa fästnings-arbele, såsom
lämpligare och mera förenligt med de bestraffningssätt, sorn numera
nästan allmänt af civiliserade nationer begagnades; att det, i sådant fall,
vöre lätt att bestämma en viss fästningstid, svarande emot hvart par spö,
såsom t. ex. tre veckor, hvilket för 40 par spö skulle göra två år och fyra
månader; att Missgernings-Balken härigenom hvarken till system eller
sammanhang skulle förryckas, utan tverlom blifva lämpligare och humanare,
samt den framlida öfve!gången till ett annat system lättare och mindre
brådstörtande;
4:o af Herr Friherre Ridderstolpe, Fredrik, sorn ansett, att med 'spöoch
ris-straffens borttagande borde dröjas, intill dess arbetshus till de
brottsliges förvarande, kunde inrättas;
5:o af Herr Lector Kallgren, hvilken förklarat., att, om det, i en vid
betänkandet fogad reservation, antydda förslag att, i stället för det å första
resan inbrott bestämda spö- elier ris-straff, stadga sex månaders arbete
å fästning eller spinnhus, vunnit bifall; så hade intet deremot varit att
anmärka; men att det icke vore välbetänkt tillåta, att närande brott finge
försonas med den lindriga bestraffningen af fängelse vid vatten och bröd,
eller nödigt att förändra några få delar af en brottmåls-lag, hvars omarbetande
i sin helhet snart komme i fråga;
6:0 af Herr Stats-Rådet m. m. Poppius, sorn andragit, att man för
inbrott, ficktjufnad och innehafvande af dyrk, som vore brott af svårare
art och verkade mera äfventyrligt för allmän och enskild säkerhet, icke
borde afskaffa spö- och ris-straff, så länge dessa ännu måste bibehållas i
många andra fall, och att det vore rådligast för denna gång låta bero vid
den i a:dra mom. af Utskottets Betänkande föreslagna lag-förändring;
7:0 af Herr Biskopen, Doctor Bruhn, som förenat sig med Herr StatsRådet
Poppius.
Lag-Utskottets Utlåtande, N.o 63l
15
Utskottets förslag i tredje och femte punkterne, angående inskränkning
i spö- och ris-straffens användande för inbrotts-och fickstölder samt mjölkning
af annans kreatur ute på marken, stödjer sig på Utskottets öfvertygelse
om olämpligheten deraf att ovilkorligen föreskrifva ytterst stränga
och vanärande bestraffningar för brott i allmänhet och helst för sådana,
hvilkas beskaffenhet ingalunda utesluter möjligheten af den brottsliges återförenande
med samhället. Till detta slag lära de nu uppräknade förbrytelser,
första resan begångna, otvifvelaktig! böra hänföras, och då, i fråga
om den svåraste af dem, eller inbrotts-stöld, åt Domaren blifvit öfverlemnadt,
alt efter omständigheterna döma till spö eller ris, eller till fängelse
vid vatten och bröd, tror Utskottet, att, i fråga om den klandrade inskränkningen,
tillbörlig varsamhet blifvit af Utskottet iagttagen,
ÅU, på sätt Herr Cederschiöld och Hprr Friherre Cederström yrkat, i
stället för spö- och ris-straffen bestämma fängelse-straff med arbete skulle,
i anseende till det högst ofullkomliga skick, hvaruti fängelserna och Corrections-inrättningarne
i Riket för närvarande sig befinna, mera motverka,
än befrämja åtminstone ett af de med straff i allmänhet afsedda ändamål,
nemligen att förbättra den brottslige, oberäknadt, att en så genomgripande
förändring fordrade omskapning af hela straff-systemet, såvida nödig enhet
deruti skulle bibehållas; och lärer på den i sammanhang härmed af Herr
Cederschiöld framställda anmärkning, att skillnaden emellan straff för berörde
qvalificerade brott samt för enkel tjufnad skulle, i vissa fall, upphäfvas
genom ifrågavarande förslag, något afseende desto mindre böra fästas,
, som det, till stöd för anmärkningen, exempelvis uppgifna förhållande
icke blefve en följd af Utskottets förslag, utan komme att hafva sin grund
deruti, att, enligt sakens natur, inom hvarje art af kroppsstraff ali vidare
gradation måste upphöra, sedan högsta straffgraden är upphunnen.
Det har å en annan sida blifvit ogilladt, att Utskottets i 3:dje punkten
gjorda hemställan, att, bland de alternativa straffbestämmelserna af spö
eller ris, eller af fängelse vid vatten och bröd, för dyrks innehafvande,
endast sistnämnde straff borde å samma brott, första resan föröfvadt, tillämpas,
icke är vorden utsträckt till alla andra fall, der lagen tillåter Domaren
att, efter omständigheterna, använda den ena eller andra af dessa
straff-arter. Härtill får Utskottet svara, alt Utskottet ansett uppmärksamhet
företrädesvis böra lemnäs åt straff-bestämmelserna för det nyssnämnda
brottet, emedan detsamma oftare inträffar och merendels bestraffas med
spö eller ris, då deremot, i afseende på de öfrige förbrytelserne, för hvilka
berörde bestraffningar alternativt äro stadgade, det förekommer, att nå
-
16
Lag-Utskottets Utlåtande, N.-o 63.
gra af dem äro af en grofvare art och mera sällsynta, men andra åter af den
beskaffenhet, att tillämpningen på dem af spö- eller ris-straff numera lärer
vara utan exempel.
I följd af allt detta och enär, genom Kongl. Circuläret den 26 November
1812, det i Krigs-Artiklarne för vissa brott stadgade spöstraff redan
blifvit afskaffadt, endast med undantag af de fall, då antingen allmänna
lagen ovilkorligen föreskrifver denna bestraffning för det begångna brottet,
eller ärans förlust, uppenbar kyrkoplikt eller fängelse å fästning följa
bör; anser Utskottet skäl ej vara för handen att göra ändring uti eller tillägg
till dess förut afgifna Betänkande, hvilket alltså ånyo vördsamt underställes
pröfningen af de respective Riks-Stånd, som detsamma återförvisat.
Stockholm den 12 Juni 1840.
Herr Cederschiöld och Herr Friherre Cederström hafva reserverat sig
emot detta beslut, under åberopande af deras emot förra Betänkandet
framställda anmärkningar.
TRYCKT HOS J. A. WALLDÉN,
18 40.
La^-UIs kottets Utlåtande, IV: o 64.
i
N:o 64.
Alik. till Exp. Utsi;, den 15 Juni, kl. §2 e. a.'
Utlåtande, i anledning af gjorda anmärkning ar emot Betän
kandet
N:o 14 öfver vuckt motion om rättighet för parter
att deras till domstol ingifne handlingar återbekomma.
Sedan Lag-Utskottet, genom dess Betänkande Nio 14, förklarat sig
icke kunna tillstyrka bifall å Herr L. Hjertås förslag om förnyande af
ett, utaf Rikets Ständer å förra Riksdagen, jemlikt underdånig skrifvelse
den 17 November 1834, beslutadt, men af Kongl. Majit icke antaget stad
gande,
som skulle berättiga part att, med vissa inskränkningar, från Rådstufvu-
och Öfver-Rätter samt Exsecu t ion ssäten återfå dit ingifna protocoll,
utslag och andra handlingar; så har, enligt ankomne Protocolls-Utelrag,'samma
Betänkande blifvit af samtlige Riks-Stånden till Utskottet återremitleradt,
i följd af anmärkningar, som Herr Hjerta, Herr Stuart, Fredrik, Herr Rosenqvist,
Herr Biskopen Doctor Bruhn, Herr Prosten Säve, Herr Prosten
Lyth, Herr Doclorn Björkman, Herr Conlracls-Prosten Tunelius, Herr Christiersson,
Herr Gezelius, Herr Ekholm, Hils Strindlund från Vester-Norrland
samt Gustaf Bernhard Jpelr/vist och Ola Jeppsson från Blekinge, med
flere, deremot framställt. Jemte åberopande af de med Betänkandet följaktige
reservationer af Herr Doctorn Bexell, Herr Prosten Suve och F.
<v. Zweigbergk från Skararaborgs Län, är dervid hufvudsakligen yttradt:
att de handlingar, som en part inlemnade till domstolen, voro partens
lagliga egendom, den han, enligt rättvisa och billighet, borde återfå, utan att
nödgas bekosta handlingarnes afskrifvande, hvilket för den mindre bemedlade
ofta vore serdeles betungande; att, då fråga endast vore om sådane, i ett
redan afgjordt mål, ingifna handlingar, hvartill hufvudskrift hos vederbörande
embetsmyndighet funnes, någon våda af deras utlemnande ej kunde
för Domarens eller partens säkerhet uppstå; att parten deremot kunde af
dem för sig och efterkommande vinna upplysning och trygghet, i afseende
på flere med det afgjorde målet sammanhang egande ämnen; samt att det
följagtligen ej borde bero på embetsmyndigheternes godtfinnande, huruvida
dylika handlingars återställande skulle ega rum eller ej. Bifall till Herr
Hjertås motion har derföre blifvit yrkadt, med tillägg af motionären, att,
derest sådant bifall ej följde, beslut åtminstone måtte fattas, hvarigenom
Bill, till R, St, Brot, tSjo, 7 Sami, 1 Afd, 18 Haft, £
2
Lag-Utskottets Utlåtandej N\o 64,
”parter befriades från skyldigheten att uti revisionssaker återköpa sådane
”handlingar, som äro till Hof-Rätter inlemnade samt skola insändas lill
”Kongl. Majit och hvilka de en gång löst med 24 sk. Banco för arket, obe”räknadt
stämplade papperet, utan att dock Hof-Rätterne behållit några
”afskrifter deraf.”
Efter att åter hafva tagit detta ämne i öfvervägande och med fästadt
afseende på de åsigter, som deruti inom samtlige Riks-Stånden blifvit yttrade,
får Utskottet, frånträdande sitt förra beslut, vördsamt tillstyrka,
det Rikets Högloll. Ständer måtte förnya deras, genom ofvanberörde
underdåniga skrifvelse den 17 November 1834, gjorda förslag
till följande stadgande: att part skall vara berättigad att,
från Rådstufva-Rätt, så snart samma Rätt genom dom eller utslag
antingen hufvudsakligen pröfvat der anhängigt mål, eller
annorledes skiljt detsamma från sig, men uti Concursmål ej förr,
än domen vunnit laga kraft: från Hof-Rätt eller annan Öfver-Rätt,
sedan uti derstädes anhängigt mål dom eller utslag af om förmälde
beskaffenhet fallit och laga kraft derå kommit, samt från Justitice-Revisionen
uti derstädes bevakadt och afgjordt mål, äfvensom
från Exsecutionssäte i ärende, som der varit anhängigt, kostnadsfritt
återfå de af samma part ingifna protocoll, utslag och andra
handlingar af sådan beskaffenhet, att hufvudskrift dertill hos vederbörande
embetsmyndighet finnes att tillgå; ankommande på vederbörande
domstol eller Exsecutor att pröfva, huruvida andra
handlingar, än de nu omförmälde, måga uppå partens begäran
honom återställas eller icke, samt i förra f allet, huruvida återlemnandet
må ske emot bevittnad afskrift eller derförutan.
I följd af detta tillstyrkande, lärer det af Herr Hjerta i ofvanberörde
afseende framställda alternativa förslag anses förfallet.
Stockholm den 15 Juni 1840.
Herr Grefve Sparre, Herr Friherre Cederström, Herr v. Röök, Herr
Doctorn Wallin, Herr Doctorn Elmgren, Herr Lagergren och Herr Hegardt
hafva emot ifrågavarande utlåtande sig reserverat, under åberopande
af Utskottets förut afgifna betänkande i ämnet.
Herr Cederschiöld, som ej varit närvarande, då Utskottet fattat ofvanberörde
beslut, har instämt i dessa reservationer.
Lag-Utskottets Betänkande, N-o 65.
3
N:o 65,
Ani;, till Exp. Utsi:, d. 15 Juni, kl. e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring i 25
Cap. 5 $ Rättegängs-Balken.
Hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln har Herr Hjerta, Lars, väckt
eu till Lag-Utskottet sedermera remitterad motion, hvaruti anföres, att en
icke obetydlig förenkling i lagskipningen och möjlig minskning i häktade
personers antal syntes böra vinnas derigenom, att allmänna lagens och serskilda
författningars föreskrifter rörande de brottmål, som höra underställas
Öfver-Rätts pröfning, förändrades derhän, att underställningen ej beliöfdes
för andra fall, än då den anklagade blifvit dömd skyldig. För
sådant ändamål har motionären föreslagit, att 25 Cap. 5 § RättegångsBalken_,
hvilken stadgar, huru Under-Rätts utslag i brottmål dels må öfverklagas,
dels ock, då fråga är om grofvare brott, underställas Hof-Rätts
pröfning, mätte, i senare afseendet, erhålla följande, med 53 § i 3 Cap.
af Lag-Comiteens förslag till Allmän Criminal-Lag hufvudsakligen öfverensstämmande
lydelse: ”Är åtalade brottet så groft, att det i lagen belägges
”med lifvets eller ärans förlust, eller med fängelse å fästning eller lukt”hus
tre år eller derutöfver, och har sådan bestraffning eller påföljd blif”vit
den tilltalade ådömd; då skall domen underställas Öfver-Rätlens pröf”ning,
och åligge förthy Domare eller Ordförande att den dom, jemte ran”saknings-protocollet
och de handlingar, som i öfrigt till målet höra, så
”tidigt afsända, att det allt inom En månad, sedan domen utgafs, lill Öf”ver-Rätten
inkommer. Är någon för delaglighet i målet dömd, vare underställningen
äfven för honom gällande, ändå att han ej till så svårt
”straff fälld blifvit, som förrut sagdt är.”
Utskottet har tagit detta ämne i öfvervägande. På ena sidan synes
väl underställning af Under-Rätts utslag i brottmål hufvudsakligen vara
nödig, i ändamål att förekomma, det en för grofvare brott anklagad varder
straffad oskyldigt eller svårare, än lag bestämmer, hvaraf åter skulle
följa, att, då den tilltalade blifvit från ansvar befriad, på åklagaren borde
kunna ankomma att, genom besvär draga målet under högre Rätts pröfning;
men å andra sidan fordrar samhällsmedlemmarnes gemensamma säkerhet,
att, när brott af omförmälde beskaffenhet är begånget, den skyldige,
så vidt möjligt är, icke varder strafflös; och i belragtande förnäm
-
i
Lag-Utskottets Betänkande, 2V:o 66,
ligast af den ringa lagkunskap, som nu förefinnes bos åklagare viii UnderDomstolarne,
samt det ofullkomliga skick, hvari denna del af rättegångsväsendet
sig befinner, och hvilket i förslaget till ny brottmålslag sökt afIijelpas,
medelst ett på utbildandet af det accusatoriska i rättegången mera
grundadt sätt att handlägga brottmål, anser Utskottet, att, för tillfredsställande
af det anspråk, sorn det allmänna i ofvanberörde afseende eger,
ej vore tillbörligen sörjdt, om, på sätt motionärens förslag åsyftar, vid Under-Rätts
frikännelse-dom-1 mål, eler svårare brott åtalas, skulle, utan ovilkorlig
pröfning af Öfverdomaren, få förblifva.
Åf sådan anledning kan Utskottet ej understödja motionen, utan
hemställer vördsamt,
att densamma mätte lemnäs utan afseende
Stockholm
den 15 Juni 1840,
N:o Ö6.
Ant. till Exp. Utsi:, den 18 Juni, kl. 10 f. m»
Betänkande, i anledning af vacht fråga om förtydligande af
1 Cap. 2 § Strajf-Balhen och Kongl. Brefvet den 25 September
1777o.
Rikets HöglofL Ständers Justitiae-Ombudsman bär, uti sin afgifna Embetsberättelse,
fästat uppmärksamhet derpå, att, sedan, vid sistförflutna
Riksdag, framställning blifvit gjord om ett sådant förtydligande af Kongl,
Brefvet den 25 September 1777, alt ej någon för brott emot 5 Gap. 1 §
Missgernings-Balken anklagad , borde kunna i häkte inmanas förr, än Kongl,
Majit, efter erhållen kännedom om forsta ransaknings-protocollet, utlåtit
sig, buruvida= saken finge nedläggas eller ransakningen vidare fortsättas;
saint Rikets Ständer, på anförde grunder, för sin del, beslutat en så beskaffad
förklaring af 1 Cap> 2 § Straff-Balken och ofvannämnde Kongl.
Bref, att ej någon må häktas för brott mot 5 Cap. 1 § MissgerningsBalken
förr, än efter det Konungen förklarat undersökningen böra fortgå;
så hade, enligt från Justilue-Revisions-Expedlitioneii ^erhållen upplysning,
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 63.
5
den af Rikels Ständer, under den 12 Maj 1835, i ämnet aflåtna underdåniga
skrifvelse blifvit lagd till handlingarne; och är hemställan af Juslitiae-Ombudsmannen
gjord, om icke Rikets Ständer skulle täckas samma
fråga nu ånyo upptaga.
Lag-Utskoltet, som, till följd af samtlige Riks-Ståndens remisser,
bör med utlåtande häröfver inkomma, får vördsamt tillkännagifva, att Rikets
Ständer, uti berörde underdåniga skrifvelse, till stöd för omförmälde
beslut anfort: att den uti förenämnde Kongl. Bref uttryckte afsigt endast
ofullständigt kunde vinnas, derest en för ifrågavarande brott angifven person
kunde i häkte insättas förr, än Konungens svar om åtalets fullföljande
ankommit; att det dessutom icke syntes med rättvisa och billighet öfverensstämmande,
att Domaren eller annan underordnad myndighet skulle,
oagtadt Kongl’. Majit ensamt förbehållit Sig pröfningen, huruvida mål af
ifrågavarande beskaffenhet borde nedläggas eller fullföljas, likväl kunna i
fängelse låta inmana den, sorn derföre blifvit angifven, och således liksom
gå Kongl. Mäj:ts Höga pröfningsrätt i förväg; samt, att dertill lomme, att,
om någon blifvit, uppå angifvelse, för ofvannämnde brott sin frihet beröfvad,
men, på Kongl. Majrts förklarande, att ransakning icke finge ega
rum, från häktet lösgifven, det icke kunde betagas honom rättighet alt
anställa den reconventionstalan, hvartill han, i händelse af angifvelsens
obehörighet, kunde finna sig föranlåten, hvarigenom Domaren åter sattes i
villrådighet, huruvida han egde ingå i undersökning öfver tillvaron af och
omständigheterne vid en förbrytelse, hvilken Kongl. Maj: t velat åt glömskan
öfverlemna; och enär den åsigt, angående nyttan och behofvet af ett
lagstadgande uti ifrågavarande, afseende, hvilken å förra Riksdagen hos
Rikets Ständer gjorde sig gällande, desto heldre delas af Utskottet, sorn
nämnde Kongl. Bref innefattar ett undantag från den för brottmål i allmänhet
gällande rättegångsordning, samt i händelse häktande för angifna
brott emot 5 Cap. 1 § Missgernings-Balken sker, innan Kongl. Maj:t, enligt
nämnde Kongl. Bref, beslutat målets nedläggande eller ransakningens
fortfarande, deraf jemväl blifver en följd, att, då Kongl. Maj:t anbefaller
undersökningens fortsättning, den tilltalade kommer att före målets slutliga
pröfning hållas i fängelse längre tid, än som erfordrats, derest undanlaget
ej funnits; så anser Utskottet sig böra tillstyrka, det Rikets Ständer
för deras del besluta,.
att, genom utfärdande författning, varder, såsom ett af
Kongl. Brefvet den 2.5 September 127 7 föranledt undantag
6
Lag-Utskottets Betankande, N\o 66.
från allmänna lagens stadgande i 1 Cap. 2 § Straff-Balken,
förordnadt, det ej någon må häktas för brott emot 5 Cap.
1 Missgernings-Bolken, förr än efter det Kongl. Maj.t
förklarat undersökningen böra fortgå.
Stockholm den 15 Juni 1840.
Reservation
af Herr Cederschiöld: ”Uti redactionen af den författning, som Lag-Utskottet
i förevarande ämne tillstyrkt, kan jag för min del icke instämma,
emedan jag ej anser den vara nog tydlig, för att icke gifva anledning till
missförstånd vid dess tillämpning.
Då den underdåniga skrifvelsen år 1835 afläts, egde Rikets Ständer ej
skäl befara, det en så allmän författning, som den då beslutade skulle kunna
tolkas så, som vore den ej tillämplig vid alla de förbrytelser, för hvilka
ansvaret borde bestämmas efter 5 Cap. 1 § Missgernings-Balken.
Nuvarande Lag-Utskott, som, af Justitiae-Ombudsmannens senaste
Embetsberättelse inhemtat, att icke allenast en Underdomstol, utan äfven
en af Rikets IIof-Rätter, ansett den uti 1777 års Kongl. Bref anbefallde
underdåniga anmälan ej böra ega rum, då det åtalade lastliga yttrandet
blifvit uti tryck framställdt, synes deremot häraf hafva egt anledning befara,
att en eller annan domstol äfven skulle kunna tolka den nu tillstyrkte
författningen så, att den ej borde tillämpas, då förbrytelsen blifvit
genom tryck begången. Till förekommande af allt missförstånd i detta
afseende, borde derföre, efter min åsigt, uti den ifrågavarande författningen
näst efter stadgandet: ”det ej någon må häktas för brott mot 5 Cap.
1 § Missgernings-Balken,” inflyta orden: ”ehvad den åtalade förbrytelsen
blifvit begången genom tal, skrift eller tryck.”
Äfven ett annat missförstånd kan vid denna författnings tillämpning
ega rum.
Det är nemligen icke omöjligt, att mången skulle vilja tolka ifrågavarande
stadgande så, att den tilltalades inmanande i häkte ovillkorligen
skulle ega rum genast, efter det Kongl. Maj:t förklarat undersökningen böra
fortgå.
Då en sådan tolkning ingalunda öfverensstämmer med Lag-Utskottets
afsigt, borde, till förekommande af författningens oriktiga tillämpning,
efter mitt omdöme, bestämdt uttryckas, att, sedan Kongl. Maj:t förklarat
Lag-Utskottets Betänkandej IV.-o 66,
7
undersökningen böra fortgå, vederbörandes pröfningsrätt, i fråga om den
tilltalades häktande, derefter inträder.
På de skäl, jag nu anfört, anser jag Lag-Utskottet hafva bordt tillstyrka
Rikets Ständer att för deras del besluta:
att genom utfärdande författning varder förordnadt, det ej någon må häktas
för brott emot 5 Cap. 1 § Missgernings-Balken, ehvad den åtalade
förbrytelsen blifvit begången genom tal, skrift eller tryck, förr än Kongl.
Maj:t, i öfverensstämmlse med Dess Nådiga Bref af den 25 September 1777,
förklarat undersökningen böra fortgå, hvarefter vederbörandes pröfningsrätt
i fråga om den tilltalades häktande inträder.”
STOCKHOLM. Tryckt hos J. G. Hellsten, 1840.
Lag-Utskottets Betänkande, Nio 67.
I
§. 67.
Ank. till Exp. Utsk. den 2a Juni, kl. ? 2 e, m,
B et chile ande, i anledning af väckta motioner om åtgär
ders
vidtagande, för att befordra skyndsamhet vid
ärenders handläggning i Rättegångsverken.
Höglofl. Ridderskapet och Adeln samt Hedervärda Bonde-Ståndet
hafva till Lag-Utskottet hänvisat följande, i detta anine väckte, motioner,
nemligen :
1:0 af Herr Cederschiöld, Robert Theophron, sorn anfört, att det
vore en allman och rättvis klagan öfver den långsamhet, hvarmed rättvisan
skipades vid nästan alla Domstolar i Riket. Hof- och Under-Rätterne
ansågo sig ej sällan behöfva två år hvardera, för att med slut afhjelpa en
sak, och vanligen åtgingo sju till nio år, innan ett tvistemål hunnit af alla
fyra Domstols-instantierne pröfvas; med kännedom hvarom mången fullföljde
en orättmätig sak, endast i afsigt att, på vederpartens bekostnad,
skörda den vinst, som kunde blifva en följd af ett flerårigt fördröjande
med sakens slutliga afgörande. Hvad Högsta Domstolen serskildt beträffa
de,
så inhemtades af Justitiae-Stats-Ministerns embetsberättelse för år 1887,
att de i Nedre Justitiee-Revisionen balancerade mål, som är 1827 utgjorde
519, deremot vid 1887 års slut vuxit till ett antal af 1,4-27, oagtadt föredragningen
i Högsta Domstolen fortgått 5 dagar i veckan. Motionären,
som ansåg, att någon annan åtgärd, ledande dertill, att denna balance minskades
eller försvunne, ej kunde vidtagas, än att Högsta Domstolens arbete
fördelades på två divisioner, samt att långsamheten i ärendenas behandling
hos Öfver- och Under-Rätter jemväl borde afhjelpas genom ändamålsenlig
förändring af desse Domstolars arbetssätt, bar i sådant afseende
föreslagit: 1:0 ”att Rikets Ständer mätte anslå eit årligt arfvode åt Hög”sta
Domstolens Ledamöter, emot åtagande å deras sida att, åtminstone två
”tredjedelar af året, arbeta på två divisioner, intdldess alla balance-målen,
”med hvilka den ena divisionen skulle uteslutande sysselsätta sig, blifvit
”slutligen handlagde; 2:0 att bestämda tider blifva föreskrifne, såsom de
”längsta, inom hvilka lottning bör ega rum, berättelse utfärdas, samt för’’hör
anställas uti de till Justilias-Revisions-Expeditionen, samt Hof- och
’’Rådstufvu-Rätterne inkomne mål; 3:o att likaledes bestämda tider, beräkBih.
till R. St. Prot. 1840. 7 Sami. 1 Afd. 19 Häftet. 1
2
Lag-Utslcotlets Betänkande, N:o 67,
T’nade från den dag, då målen, såsom utagerade, till Domstolens afgörande
”öfverlemnas, eller kunna till slutlig,pröfning företagas, varda utsatta, inom
”hvilka det skall åligga Domslolarne att, så vida laga hinder deremot icke
”möter, meddela sine domslut, hvilka af Härads-Rätter och Lagmans-Rät”ter
alltid höra afkunnas vid samma Ting, då saken blifvit utagerad; samt
j’4:o att stadgas måtte, det förteckningar öfver alla oafgjorda elier oexpe’’dierade
mål på bestämda tider böra insändas, från Justitire-Revisions-Ex’’peditionen
och alla Öfver-Rälter till Rikets Ständers Justitiae-Ombudsman,
’’samt från alla Under-Domstolar till vederbörande Öfver-Rätler, uti hvilka
förteckningar i serskilde columner borde upptagas tiden, när målen
’’till Domstolen inkommit, samt blifvit utagerade, och till Domstolens alagera
nde öfverlemnade, äfvensom hvad hinder, som mött för målets afgörande
eller beslutets expedierande; hvarefter det skulle tillkomma J u/stitiae-Ombudsmannen,
samt vederbörande Actorer uti Öfver-Rätterne att
/tillse, det icke något ärendes afslutande, utan laga hinder, blefve utöfver
»Jden föreskrifna liden fördröjdt;”
2:0 af Grefve Löwenhielm, Gustaf, hvilken med åtskillige exempel'
sökt visa, att brottmåls-rättegångar handlades med en i flere afseende»
skadlig långsamhet, sora dock ej härrörde af brist på god vilja och förmåga
hos embetsmiinnen, utan borde tillskrifvas felagtiga institutioner; yrkande
motionären, att något medel måtte utfinnas till nämnde rättegångars
förkortande;
3:o af P. Sundström från Wester-Norrland, sorn för befrämjande af
jrättegångs-ärendenas skyndsammare handläggning och afgörande, dels åberopat
ett å förra Riksdagen framstäldt, men då ogilla dt förslag, att Högsta
Domstolen borde arbeta på två divisioner, dels hemställt, att underdånig
anhållan mätte Iros Kongl. Maj:t göras ora" upprättande af ny arbetsordning,
ej mindre för Nedre Juslitiae-Revisionen, i händelse hinder af
Grundlagen mölle för en ny organisation af Högsta Domstolen, än ock för
Hof-Rä lierne;
4:o af Olof Lindbäck från Halland , hvilkens memorial, bland flere deruti
sammaudragne ämnen af olika beskaffenhet,, innehåller yrkanden, sorn,
i hvad de med förevarande fråga ega sammanhang, gå derpå ut, att viss
tid bör bestämmas, dels för skriftliga berättelsers ulgifvande i mål, som
äro anhängige i Öfver-Rätterne och Högsta Domstolen, dels ock för sådaae
måls afgörande,, samt att Under-Rätt i stad skull, inom en månad ef
-
Lag-Utskottets Betänkande, JV:o 67.
3
ter det ett mål öfverlemnas till pröfning, utgifva dom till parterne å dag
och timma, som genom anslag och serskild kallelse dem eller deras ombud
kungöras; men att, om hinder derföre möter, sådant bör genom anslag
tilikännagifvas, samt anmälas för Öfver-Rätlen, som skall ega att utsätta
tid för domens utlemnande; äfvensom denne motionär ansett Rådstufvu-Rälterne
böra befrias från åliggandet att skriftliga berättelser i målet
utgifva.
Utskottet har tagit i öfvervägande innehållet af desse motioner, jemte
ett skriftligt anförande utaf Herr Friherre Cederström, Anders , som, i
anledning af Herr Cederschiölds motion, yttrat, att det med yrkandet i första
punkten af samma motion åsyftade ändamål kunde lämpligen vinnas
genom tillökning i Revisions-Secreterarnes antal.
Hvad först angår frågan om fördelning af Högsta Domstolens arbeten
på två divisioner; så får Utskottet vördsamt erinra, att Regerings-formen,
som efter ordalydelsen tolkas bör, stadgar i 17 §., att Högsta Domstolen
skall utgöras af 12 Ledamöter, samt i 22 att af desse ledamöter
minst sju skola öfvervara vigtigare saker, men endast åtta på en gång tjenstgöra;
och då den i berörde måtto yrkade förändring af Högsta Domstolens
organisation således ej kan tillvägabringas utan ändring af Grundlagen,
hvartill det ej tillkommer Lag-Utskottet att förslag uppgöra, hemställer
Utskottet,
att motionerne i denna del ej må till någon åtgärd föranleda.
Beträffande härefter Herr Cedersehiölds och Olof Lindbäcks gjorde
förslag örn viss tids bestämmande för måls lottning, berättelsers utfärdande
, förhörs anställande och domars utfärdande; så enär den tid, som för
dylika åtgärders vidtagande erfordras, kan i serskildta mål vara mycket
olika, såsom beroende dels derpå, huruvida handlingarne förr eller senare
varda complette, dels af målens större eller mindre vidlyftighet, skulle,
efter Utskottets tauka, några allmänna bestämmelser i dessa afseenden icke
vara lämplige, hvadan Utskottet
ej eller härutinnan kan å motionerne tillstyrka bifall.
Den af motionärerne anmärkte olägenhet, att för rättegångsärendens
behandling och slutliga afgörande understundom åtgår längre tid, än
som skäligen bör behöfvas eller synes förenlig med parters billiga anspråk
att skyndsamt varda till sin rätt förhulpne, lärer, med undantag af enstaka
fall, ej kunna anses vållad af bristande nit och arbetsamhet hos lagens
4
Lag- Utskottets Betänkande, N:o 67.
handhafvare; utan torde orsakerne egentligen böra sökas i ett mindre tjenligt
arbetssätt hos Domstolarne, hvilket åter är beroende, dels på den i Lag
stadgade Rältegångs-ordning, dels på äldre bruk , eller serskildte föreskrifter.
Utskottet hyser ock den öfvertygelse, att rättelse kan till stor del tillvägabringas,
om, jemte stadgande al lämplig conlroll emot obehörigt uppskof med
rättegångars afdömande, arbetsordningar upprättas, derigenom, utan mehn
för rättvisan, göromålen i Domstolarne må kunna påskyndas; hvarföre Utskottet,
som anser nämnde controll kunna åstadkommas, medelst åläggande
för vederbörande embetsmän att, rörande anledningar till uppehåll med
ärendens afslutande, offentligen redogöra en gång hvarje år, då sådant,
utan hinder af andre göromål, beqvämligast ske kan, men deremot ej eger
den närmare kännedom om förhållandena vid hvarje embetsverk serskildt,
som för arbetsordningars uppgörande erfordras, vördsamt föreslår,
det Rikets Ständer hos Kong/. Maj:t i underdånighet anhålla:
1:0
att stadgas måtte, som följer: Under-Domstolarne A
landet och i staden skola , inom den 1 September hvarje
år, ull vederbörande Öf ver-Rätter insända förteckningar
öfver alla den 1 nästföregående Juli oafgjorda mål; börande
dessa förteckningar, i serskildte columner , upptaga
parternas namn, en kort rubrik af målen, när de blifvit
anhängige gjorde, om och när desamma ärq vordne complette
till afgörande, samt hvad hinder, sorn för doms eller
utslags utfärdande mött. I^eda/nöterne i Öfver-Rätterne
samt Revisions-Secreterarne skola, en hvar Jon sin rotul,
inom samma tid, lika beskaffade förteckningar till JustiticeStats-Ministern
, Justitia:-Canzler en och Justitice-Ombudsmannen
jemväl aflemna ;
2:0 att förslag till ändamålsenliga arbets-oräningar för
alla Domstolar varda upprättade och, sä vidt de afse förändringar
af allmänna Lagen, vid nästkommande Riksdag
till Rikets Ständers pröfning öfverlemnade.
Stockholm den 18 Juni iS/jo.
Reservation
af Herr Cederschiöld: ”Lag-Utskottet har dels vitsordat m'n uppgift om
det oskäliga dröjsmål, hvilket i allmänhet eger rum vid Rättegångsären
-
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 67.
5
dens afgörande, dels icke motsagt mitt påstående, itt, hvad Högsta Domstolen
serskildt beträffar, den betydliga tillökning, sorn årligen derstädes
eger rinn 1 antalet af balancerarle mål, är ett säkert bevis derpå, att rättsökande
hädanefter icke skola skyndsammare än hittills blifva förhulpne
till sin rätt, så framt ej Högsta Domstolens göromål komma att fördelas
och handläggas på 2 divisioner. Meri deremot har Utskottet med 8 röster
emot 7, förklarat milt förslag till en sådan fördelning ej kunna ega rum,
utan ändring af Grundlagen, enär, jemlikt 2?. § Regerings-Formen, utaf
Högsta Domstolens 12 Ledamöter minst 7 skola öfvervara vigtigare saker,
men endast 8 må på en gång tjenstgöra.
Emot detta beslut får jag härmedelst mig reservera; och torde det,
med afseende å denna frågas allmänna vigt, ursägtas, att min reservation
blifver något vidlyftig.
Då jag'algat' min ifrågavarande motion, var det mig ej obekant, att
man redan förut velat åt 22 § Regerings-Formen gifva en sådan tolkning,
sora den, Utskottet nu uttryckt; men jag föreställde mig då, lika sorn jag
ännu föreställer mig, att man skulle komma till en motsatt åsigt emot den,
sora al Utskottets majoritet blifvit gillad, derest man närmare granskade
nämnde Grund lags-§, hvilken är af följande innehåll;
’ Uti Högsta Domstolen kunna ringare mål pröfvas och afgöras af
fem Ledamöter, så ock af fyra, der alla äro om slutet ense. Öfver vigtigare
saker skola minst sju döma. Ej må flera än ålla Ledamöter, fyra frälse
och fyra ofrälse män, påen gång tjenstgörande vara. I alia mål skola minst
två frälse och två ofrälse Ledamöter vara närvarande.”
Af ordalydelsen uti denna § bar jag ej kunnat finna annat, än att
afsigten dermed endast varit att bestämma, så val det lägsta som äfven det
högsta antal Ledamöter, som rriå öfvervara hvarje förekommande mål. Uttrycket:
”ej må flere än åtta Ledamöter på en gång tjenstgörande vara”,
kan derföre, efter mitt omdöme, ej rimligtvis betyda annat, än att högst
8 Ledamöter må uti ett och samma måls afgörande deltaga. För rigtighe
.
.. , O O
ten af denna min åsigt, hemta c jag ytterligare stöd af Regerings-Formens
20 §, hvilken, jemte föreskrift derom, att de mål, som från Krigs-Domstolarne
dragas under Konungens pröfning, skola uti Högsta Domstolen företagas
och afgöras, innehåller följande stadgande: ”dock må Domarenas antal
icke öfverstiga åtta.”
Emot min tolkning af 22 § Regerings-Formen lärer hufvudsakligast
endast en invändning kunna göras, nemligen, att Grundlagarne skola tilläm
-
6
Lag^Utslcoltets Betänkande, JY:o 67.
pas efter deras ordalydelse. Men härvid bör man dock ej förbise, att en
•sådan tillämpning nödvändigt mäste något modifieras, om den i annat fall
bomme i uppenbar strid emot sunda förnuftet och Lagstiftarens tydliga afsigt,
eller om någon tillämpning, strictissime efter ordalydelsen, icke blefve
verkställbar.
Väl låter det förnuftsenlig! länka sig ett lagstadgande, som åt Högsta
Domstolens Ledamöter medgåfve rättigheten att ej vara tjenstgörande
flere än åtta i sender. Men månne något rimligt skäl finnes till stöd för
den mening, att Lagstiftarens afsigt skall hafva varit alt, genom 22 §
Regerings-Formen, förbjuda desse Domare att til! det allmännas båtnad
utöfva sin tjenst äfven någon del af den tid, som de egt rättighet att påräkna
ledighet?
Hvad åter verkställigheten beträffar, så torde det lätt inses, alt meranätnnde
§ ej kan tillämpas strängt efter ordalydelsen, utan att medföra
stora olägenheter. Om man blott tänker sig möjligheten deraf, att två eller
tre af de tjenstgörande åtta Ledamöterne blifva jäfvige uti något eller någre
förekommande mål, så måste bland de återstående fyra Ledamöterne andre
ojäl vige inkallas till tjenstgöring uti desse ärenden. Hela antalet af de
på en gång tjenstgörande Ledamöterne kommer således då att öfverstiga åtta,
så vida ej föredragning af alla andra ärenden skall inställas de dagar,
då nyssnämnde mål förehafvas, men sistberörde antal blifver dock alltid
det högsta, som får vara tjenstgörande uti ett och samma mål. På detta
sätt har 22 § Regerings-Formen äfven blifvit tillämpad af Högsta Domstolens
Ledamöter sjelfve. Det lärer nemligen stundom inträffa, att samtlige
Ledamöterne äro tjenstgörande på en och samma dag, ehuru uti olika
ärenden, deruti Ledamöterne hemtagit acterne till genomläsning, innan
domslut meddelas.
Den, som af de skäl, jag nu anfört, ej finner sig öfvertygad derom,
att Högsta Domstolens Ledamöter Grundlagsenligen kunna samtidigt tjenstgör
på 2tne Divisioner, skall dock ej kunna anföra någon Grundlags-§,
som hindrar Högsta Domstolens Ledamöter att, fördelade på 2:ne Divisioner,
alternerande tjenstgöra, t. ex. antingen hvarannan vecka eller ock 3
dagar uti hvarje vecka.
Emot detta förslag, hvilket jag äfven inom Utskottet framställt, skall
måhända invändas, alt någon egentlig fördel medelst ärendenas skyndsammare
afgörande derigenom ej vunnes, enär föredragning ej kommer att ega
ram mer än på en Division i sender. För mig åter visar det sig klart,
Lag-Ulskotlets Betänkande, IS:o 6 j.
7
alt denna skyndsamhet skulle genom en sådan åtgärd väsendtligen Befordras,
dels emedan föredragningen då skulle kunna, åtminstone några dagar
i veckan, fortgå äfven på eftermiddagarne, hvilket nu ej billigtvis kan
fordras, då samma Ledamöter äro fortfarande tjenstgörande under loppet
af flere månader, dels äfven emedan de mål, uti hvilka en eller flere Ledamöter
anse sig böra laga närmare kännedom om handlingarnes innehåll,
innan yttrande deruti afgifves, då skulle kunna under den från föredragning
lediga veckan af hvarje Ledamot serskildt granskas, och handlingarne
läsas så, att uti de fleste mål beslut i påföljande veckan kunde meddelas.
Dessa mål skulle då icke, såsom nu ofta lärer vara händelsen, efter
skedd föredragning, åter blifva hvilande ett halft eller belt år, eller
intilldess Ledamöterne, under näst inträffande semester, fått tid att genomläsa
handlingarne.
Urd er förutsättning, alt åtminstone det senare alternativet af mitt
förslag till Högsta Domstolens fördelning på 2:ne Divisioner, ej skall af
någon anses slå i strid emot Grundlagarne, har jag ansett mig böra här
på förhand till besvarande upptaga de anmärkningar, som jag har anledning
förmoda blifva framställde emot förslagets lämplighet och ändamålsenlighet
i öfrigt.
Då jag nu tillkännager, det min mening är, att hvardera Divisionen
skulle beslå af fem Ledamöter, och att de återstående 2:ne Ledamöterne
skulle alternerande tjenstgöra på båda Di visionerne, när der förekommer
sådane vigtigare mål, hvaröfver minst j skola dömma, så mötes jag måhända
af den invändning, att hvad den ene anser för vigtigt, det finner
den andre vara af motsatt beskaffenhet, och tverlora.
Härå vill jag endast svara, att den, som ej lika med mig tror', att
Lagstiftaren med vigtigare mål afsett endast sådane, som gå å lif eller
ära, likväl synas böra åt samma personer, som afdömma sjelfva bufvudsaken,
medgifva rättigheten att förut äfven bedömma dess mer eller mindre
vigtiga beskaffenhet, och detta så mycket hellre, som de redan lagligen
utöfva en sådan rättighet.
Den anmärkning, som Herr Friherre And. Cederström, vid min motions
remitterande, deremot framställt, eller att Högsta Domstolens fördelning
på Divisioner skulle medföra den skadliga följd af olikhet uti Lagtolkning
i högsta Instancen, torde så mycket mindre förtjena någon uppmärksamhet,
som hvar och en lätlligen lärer inse, att det närvarande
förhållandet i detta afseende genom mitt förslags antagande ingalunda skul
-
8
Lag-TJtskottets Betänkande, N:o 67.
le blifva förändradt. Det måste nemligen vara klart, att, i fall 5 af Högsta
Domstolens 12 Ledamöter i dag afgjort ett mål efter sin åsigt om det
rätta, så kunna de 7 återstående Ledamöterne, eller 5 utaf deni afdömma
en lika beskaffad sak efter en alldeles motsatt åsigt, lika obehindradt en
eller annan månad härefter, som om de i dag varit tjenstgörande på en
annan Division. Att så beskaffade, hvarandra motsatta, domslut uti alldeles
likartade mål äfven verkligen ifrån högsta Instancen utgått, derom torde
förflutna årens erfarenhet bära det bästa vittnesbörd. Detta missförhållande,
så mycket mer beklagansvärdt, som detsamma, der det inträffar,
lättligen kan hos mindre upplyste rättsökande alstra föreställningen om.
bristande förmåga eller brist på vilja hos rättvisans skipare i högsta Instancen,
att rigiigt tolka Lagens föreskrifter och såmedelst betaga Domstolen
den agtning, sora derifrån bör vara oski 1 jagtig, skall icke upphöra förr,
än Högsta Domstolen fördelas på arne Divisioner, med föreskrit! för hvardera
alt uteslutande handlägga vissa slag af mål, så alt t. ex. alla brottmål
afdömmas å den ena och alla civila mål å den andra Divisionen.
Vidare invändes måhända, att, i fall en eller aine Ledamöter sjuknade,
vigtigare mål, hvilka 7 Ledamöter böra öfvervara, ej skulle kunna afgöras.
— Till svar härå får jag endast anmärka, att Högsta Domstolens
activitel äfven under ett sådant sjukdomstillstånd blefve större, än den för
närvarande är. Mindre vigtiga mål kunde nemligen fortfarande handläggas
på båda Divisionerna och vigtigare på en i sender med 2:ne tillkallade
Ledamöter ifrån den andra Divisionen, som naturligtvis för tillfället
måste inställa föredragningen derstädes.
Den, som emot mitt förslag anmärker, att, i fall det godkändes, Högsta
Domstolens Ledamöter aldrig skulle erhålla någon semester, har misstagit
sig. Jag har nemligen ej framställt en så obillig önskan, som den,
att Högsta Domstolen, med dess närvarande ringa antal Ledamöter, skulle
hela året igenom arbeta på arne Divisioner, utan endast att detta skulle
ega rum tvåtredjedelar deraf, hvaremot under de återstående 4 månaderne,
då endast en Division vore tjenstgörande, Ledamöterne alternerande skulle
åtnjuta tjenstledighet; och torde härvid tillika icke böra förbises, att jag begärt,
det ett lämpligt arfvode måtte Högsta Domstolens Ledamöter beviljas
såsom ersättning för deras ökade göromål. Om tjenstgöringen på 2irie
Divisioner åter endast fortgick halfva året, så skulle hvarje Ledamot under
den återstående hälften få åtnjuta 2:ne månaders tjenstledighet.
Slut
-
Lag-Uslcotlets Eelånlande, N:o 6?. o
Slutligen skall det tilläfventyrs invändas, all Konungen ej skulle
kunna begagna Sin rättighet att öfvervara de ut i Högsta Domstolen förekommande
mål, derest desse på arne Divisioner handlades. Delta inkast,
som naturligtvis endast kan afse en samtidig tjenstgöring af båda Divisionerne,
är likväl äfven i sådant fall utan betydenhet. Det är nemligen
klart, att, i fall Konungen skulle finna för godt att, på sätt RegeringsFormens
21 § raedgifver, i Högsta Domstolen öfvervara föredragningen och
afgörandet af 2:ne mål, som samtidigt förekommo på båda Dividonerne,
del ena målet måste hvila, intilldess del andra blifvit afgjordt. För närvarande
är det Ilof-Rätls-Precrdenternes rättighet alt öfvervara alla der
förekommande mål, men sådant oagtadt fortgår arbetet, åtminstone uti
2:ne af desse Domstolar, samtidigt på 4 Divisioner.
Sedan jag un, såsom jag hoppas, vederlagt aila de inkast, som emot
framgången af mitt förslag kunna göras, vågar jag vördsamt hemställa, att
Lag-Utskottets utlåtande i denna del ej må varda bifallet, utan till Utskottet
återrem illerad t, på del att Rikets Ständer derefter må blifva i tillfälle
att vidtaga sådane åtgärder, som bäst leda till det med min mo’ion
åsyftade vigliga ändamål, nemligen att de rättsföi hållanden, sorn uti åi ligen
tilltagande mängd öfv.ei lemnäs till Doms t ola rnes afgörande, derstädes
måtte blifva handlagde med större skyndsamhet än hittills.”
SUt. ti! Ii. St. Prut 181» 7 Sam! ! tfd 19
STOCKHOL M, Kongl. Ordens-B oktryckeriet j 1840.
Lag-Utskottets Utlåtande , N:o 68.
i
N:o 68.
Ankom till Exp. Utsk. den 29 Juni kl. 11 f. m.
Utlåtande öfver gjorde anmärkningar vid Utskottets Betänkande
N:o 4o, i anledning af väckt J råga om ändring i 16 Cap.
7 §. Jorda-Balken och upphäf vande a.f 8 §. i samma Cap.
och Balk.
Sedan Rikets Ständers Justilias-Ombudsrnan hemställt ej mindre, att 7 §.
i 16 Cap. Jorda-Balken mätte sålunda ändras, att den rättighet upphörde,
som derigenom blifvit jordegare tillagd, att sjelf återhemta rymd landbo
och det han med sig fört, då landbon träffas på vägen, samt att derom
lita Befallningshafvande!» till, i händelse landbon salt sig neder å annan
ort, än ock alt 8 §. i samma Cap. och Balk, hvilken utsätter serskildt
straff för landbo, som i berörde fall ställer sig till motvärn, och för
dem, som honom värja vilja, skulle upphöra att vara gällande; så har
Lag-Utskottet, genom dess Betänkande N:o 4°) i sådan måtto understödt
omförmälde förslag, att Utskottet tillstyrkt, alt jordegare endast skulle
ega vända sig till Befallningshafvande!!, för att få rymd landbo och
hans medtagna gods återförde, samt att 8 $. måtte, i stället för dess
nuvarande lydelse, innehålla stadgande om rättighet för jordegare alt
qvarhålla afflyttad landbos gods å hemmanet, intilldess landbon betalt
lega m. m., hvarför han vid ahlyttningen häftar.
Enligt ankomne Pi otoeolls-utdrag, liar detta Betänkande vunnit
Höglofl. Ridderskapets och Adelns samt Högvördiga Preste-Ståndets bifall;
hvaremot detsamma är vordet från de öfrige två Riks-Stånden till Utskottet
återremilteradt, på grund af gjorde anmärkningar inom Yällofl.
Borgare-Ståndet, af Herr Levin, Herr Christierson, Herr Halling, Herr
JVedherg och Herr Gezelius, samt i Hedervärda Bonde-Ståndet, af Nils
Pehrsson från Södermanland, Nils Strindlund från WesterNorrland, Lars
Larsson från Elfsborgs Län, Eric Pehrsson från Gefleborgs Län, Peter
Claesson frän Elfsborgs Län, Peter Jönsson från Jönköpings Län, Peter
Jönsson från Christianstads Län och Johannes Christoffersson från
Kronobergs Län, med hvilka åtskilliga andra Stånds Ledamöter sig förenat.
Berörde anmärkningar, hvilka lämpligen kunna sammanföras i serskildta
punkter, äro följande:
Bih. till R. St. Fröt. 184.0. 7 Sami. 1 Afcl. 20 Haft.
2
Lag-Utskottets Utlåtande_, N:o 68.
1:0 att en otydlighet skall ligga deruti, att Utskottet, för att utmärka
den Embetsmyndighet, till hvilken jordegaren, i händelse af landbons
bortrymmande, hade att vända sig, begagnat, i förslaget till
7 $., ordet ”Befallningshafvande”, hvilket, enär Utskottet ej uttryckt,
huruvida dermed borde förstås Konungens Befallningshafvande, Kronofogde,
Länsman eller Fjerdingsman, kunde gifva anledning dertill,
att äfven den lägre Kronobetjeningen i berörde fall finge anlitas;
2:0 att stadgandet i samma förslag, angående bötes-ansvar för dem,
som, då landbo rymmer, hjelpa honom att afflytta, innebure en
orimlighet, helst det biträde, som vid åbos afflyttning vanligen erhölles
från grannarne, lemnades af dem i god afsigt och ej borde
ådraga ansvar, så vidt det ej vore bevisligt, att någon olaglighet
blifvit med uppsåt befrämjad;
3:o att, då Justitias-Ombudsmannens hemställan, i hvad den rörde 8 §. i
1 6 Cap. Jorda-Balken, afsåge icke ändring, utan upphäfvande af samma
, Utskottet skall öfverslå idit gränsen för dess grundlagsen liga
verksamhet genom förslaget, till en helt och hållet förändrad lydelse
af denna $.; och
4:o att Utskottets sistnämnde förslag inrymde åt jordegare en allt för
vidsträckt rättighet, som ofta skulle missbrukas och leda till förstörande
följder för den fattiga landbonden, hvilken, om han, för
någon brist i sina förbindelsers uppfyllande, före fardag vräktes
från hemmanet och hans lösa egendom finge, utan vederbörande
embetsmyndighets anlitande, af jordegaren qvarhållas för verklig
eller föregifven fordran, intilldess frågan om fordringens gi 11 tighet
blifvit i laga ordning pröfvad, skulle sättas ur stånd att sig med
hustru och barn försörja samt följagtligen råka i armod och falla
fattig-inrättningarne till last; och är i öfrigt erinradt, att jordegaren
ej saknade tillfälle att göra sina anspråk emot Jandbon gällande
efter dennes afflyttning, samt att ifrågavarande rättighet åtminstone
borde inskränkas lill så stor del af landbondens egendom, som kunde
svara emot jordegarens klara och förfallna fordran.
Hvad den i första punkten upptagna påminnelse beträffar, torde
Utskottet, för alt visa, det densamma helt och hållet saknar gi 11tig grund,
endast behöfva upplysa, att Utskottet i denna del af sitt förslag följt
nuvarande lagtexten i 16 Cap. 7 §. Jorda-Balken, hvarest, såsom annorstädes
i 1734 års lag, t. ex. i 3 Cap. 3 $. Utsöknings-Balken, ordet ”Be
-
Lag-Utskottets Utlåtande > JV:o 68.
3
fallningshafvande” nyttjas utan att vara föregånget af ordet ”Konungens”,
samt att något skäl för Utskottet, att i förslaget tillsätta sistnämnde ord
deslomindre förefunnits, som, Utskottet veterligen, aldrig tillförne tvifvelsmål
uppstålt derom, att ju ordet ”Befallningshafvande” i allmänna
lagen betecknar Konungens Befallningshafvande, men icke den derunder
lydande Kronobetjeningen å Jandet, hvilken utgöres af Kronofogde och
Länsman samt jemväl alltid under desse utti ycklige benämningar i lagen
förekommer.
Som fråga ej blifvit vackt om ändring eller upphäfvande af lagens
nu gällande föreskrift, angående ansvar för den, sorn vid fattning biträder
rymmande landbo, har Utskottet i förra Betänkandet ej eller ingått
i pröfning om lämpligheten eller olämpligheten af della stadgande;
men äfven om Utskottet, i följd af hvad som härvid blifvit anmärkt,
nu skulle anse sig böra en sådan pröfning företaga, komme Utskottet ej
att afvika från dess förra förslag, enär stadgandet, efter Utskottets tanka,
är behöfligt samt ej gifver någon anledning dertill, att ansvar får ådömas
i annat fall, än då veterligen olaglig flyttning blifvit befrämjad.
I afseende på hvad i tredje anmärkningspunkten förekommer, anser
Utskottet sig böra hänvisa till de i Betänkandet anförda motiv, hvaraf
upplyses, att den af Utskottet föreslagna förändrade lydelse af 8 $. i 16
Cap. Jorda-Balken är en följd af samt står i sammanhang med Utskottets
tillstyrkan af bifall å Juslitiae-Ombudsinannens hemställan om upphörande
af jordegares rättighet, enligt 7 $. i samma Cap. och Balk, att sjelf
föra rymd landbo och hans gods åter; Och om Utskottets förslag i sin
helhet betragtas, så finnes, att detsamma ej innefattar någon af Utskottet
väckt ny fråga, utan endast afser antagandet i viss inskränkt nion af
hvad Justiliae-Ombudsmannen bemställt. Det kan således, efter Utskottets
tanka, ej med skäl påstås, alt Utskottet i sina tillstyrkanden gått längre,
än hvartill Utskottet varit både pligtigt och berättigadt.
Beträffande slutligen fjerde anmärkningen; så får Utskottet fästa
uppmärk samhet derpå, att, enligt Utskottets förslag, jordegares rätt att,
när landbo ailly tiar, qvarhålla och såmedelst från förskingring freda
dennes gods, endast eger rum, då landbo häftar för gäld, som antingen,
jemlikt Lag, utgår med förmonsrätt urbans lösa egendom, eller ock uppkommit
genom vanvård eller förskingring af hvad landbo till hemmanets
bruk af jordegaren erhållit, och att, då lagen tillåter husvärd i stad alt
hålla gästs egendom qvar för ogulden hushyra, det synes desto mera
4
Lag-Utskottets Utlåtande j N:o 68.
vara af rättvisa och billighet påkalladt, alt jordegare tillerkännes enahanda
förmon emot landbo, i fråga om obetalda fordringar, hvilka från
arrendet sig härleda, som det ofta kan inträffa, att de tillgångar, landbon
vid afflyttning vill bortföra, blifvit genom arrendet förvärfvade. Det
följer i öfrigt af sig sjelft, att jordegarens ifrågavarande rättighet ej får
sträckas till större del af landbons egendom, än som motsvarar gälden;
äfvensom det alltid står landbon öppet att i laga ordning återfordra,
hvad som derutöfver kan hafva blifvit honom afhändt och att för sålunda
tillfogad skada yrka ersättning.
På dessa skäl vidblifver Utskottet sitt förut afgifna Betänkande,
hvilket alltså till Vällofl. Borgare-Ståndets och Hedervärda Bonde-Ståndets
pröfning oförändradt återlemnas.
Stockholm den 2g Juni 1840.
Riksdagsfullmägligen Per Sahlström från Stockholms Län har reserverat
sig deremot, att Utskottet ej fästat afseende på hvad i sista momentet
af fjerde anmärkningspunkten finnes anfördt; äfvensom Herr von
Röök och Herr Halling hafva åberopat deras vid förra Betänkandet fogade
reservationer.
STOCKHOLM, Nord $ t rom sk a Boktryckeriet, 1840.
t
Lag-Ulskoltets Tillåtande, N',o 69,
1
N:o 69.
Ank till Exp. Utsk. Jen 7 Juli, kl. *12 f. m. i
Utlåtande, i anledning aj gjorde anmärkning ar vid Utskottets
Betänkande N:o 38 lifver vackt fråga om Stockstraffets
upphörande.
Högloft. Ridderskapet och Adeln, VälloQ. Borgare-Ståndet och Hedervärda
Bonde-Ståndet hafva till Lag-Utskottet återremitterat ofvanberörde,
af Högvördiga Preste-Slån det ht fallne Betänkande. De anmärkningar, som
.till återremisserne föranledt, hafva blifvit framställde af Herr Friherre Cederström,
Anders, Herr von Hartmansdorff, Herr Friherre Cederström,,
Thure, Herr Christierson, Herr Wrem, Herr Bagge, Bengt Gudmunsson
från Halland Sven Heurlin från Kronobergs län Lars Larsson från Elfsborgs
län, med flere samt gå derpå ut;
:i:o att hvad Utskottet tillstyrkt, angående Stock straffets upphörande»
ej borde erhålla gällande kraft förr, än den jemväl till Utskottet återförvista
frågan om den uppenbara kyrkopliktens afskaffande, hvilken förmentes dermed
ega sammanhang, blifvit afgjord:;
2:0 att, derest kyrkoplikten bibehölles,, men stoekstraffet lomme att
upphöra, skulle för fremmande religions-för.vandt, sorn begår sådant brott,
alt han, enligt nu gällande föreskrifter, är skyldig att, i stället för kyrkoplikt,
undergå Stockstraff» någon mot kyrkoplikten svarande påföljd stadgas,
så att den fremmande religions-förvandlen, i detta afseende, ej blefve i motsats
till andra ostraffad, hvilket ansåges inträffa, om endast det af Utskottet
föreslagne kungörande från predikstolen af personens namn och brottets
beskaffenhet komme att ske;
,3:o att enahanda kungörelse borde ega rum jemväl i alla andra fall,
.der någon föröfvat brott, hvarföre Stockstraff nu är stadgadt; samt
4:o att det straff af förhöjde böter eller fängelse vid vatten och bröd,
sorn Utskottet, under förutsättning af Stoekstraffets upphörande, föreslagit
för uppsåtlig skadegörelse på annans till prydnad eller lugn planterade
träd eller annans skogsplantering, icke vore lämpligt, i hvilket afseende
blifvit anfördt, än att samma straff vore för strängt, än att det behöfde
skärpas, än alt åt Domaren icke bordt öfverlemnas, att efter godtfinnande
tillämpa böter eller fängelse vid vatten och bröd, och än att den åsigt
Bih, till R, St, Prot. 1840, 7 Sand, i Afd, 2/ Heijl, 1
2
Lag-Utskottets Utlatandej N.-o 69,
borde följas, som Herr voti Röök, uti en vid Betänkandet fogad reservation,
framställt, nemligen, att den, som på nyssnämnde sätt sig förbruLit, skulle
ställas å landet vid Tingshus-dörren, och i staden vid Rådstufvuporlen,
med en gren i handen, att skämmas i Två timmar, sedan Domaren förut
från Tings- eller Rådstufvu-Rätlen för allmänheten kungjort hans brott.
Utskottet, som nu går alt häröfver afgifva Utlåtande, får, med anledning
af hvad första anmärkningspunkten innehåller, vördsamt förklara, att,
ehuru kyrkoplikten, ifrån att utgöra en religiös försonings-akt, numera erhållit
samma egenskap, som Stockstralfet, nemligen att vara elt skamstraff,
och skälen för bådas afskaffande, på sätt Utskottet i förra Betänkandet anfört,
alltså till stor del äro desamma, lärer likväl denna omständighet ej
verka något sammanhang emellan berörde ämnen eller hindra, att ju den
ena frågan må, oberoende af den andra, handläggas.
Då Utskottet, för den händelse, att Stockstraffet komme att upphöra
för fremmande religions-förvandt, som bordt sådant undergå, i stället för
uppenbar kyrkoplikt, hemställt, att den felandes namn älvensom brottet
skulle kungöras från predikstolen i kj^rkan, vid hvilken Stockstraffet skolat
verkställas, har sådant skett derför, att Stockstraff i detta fall egt rum
för brott af svårare beskaffenhet; och enär dels någon lämpligare påföljd,
som i berörde afseende kunde sällas i stället för Stockstraff, ej blifvit uppgifven,
dels en otillbörlig straffskärpning skulle uppkomma, derest ett dylikt
kungörande utsträcktes till alla andra fall, der Stockstraff bordt ådömas;
anser Utskotlet de i andra och tredje anmärkningspunkterne omförmäldte
yrkanden icke böra till någon åtgärd föranleda.
I fråga om straffbestämmelse för den, som med vilja förderfvar annans
skogsplantering, med mera, synes tillbörlig uppmärksamhet böra lemnäs
deråt, att detta slag af brott, för det skamliga i bevekelsegrunden, i
allmänhet fordrar strängare bestraffning, än annan skogs-åverkan, men att
detsamma understundom kan begås mera af oförstånd än ondska, samt
följagtligen icke bör ovillkorligen med urbota straff beläggas; och Utskottet
tror sig hafva å dessa omständigheter fästat nödigt afseende, då Utskottet
i sitt förslag tillstyrkt icke allenast fördubbling af de förut derför utsatte
böter, utan ock, att fängelse vid vatten och bröd alternativt må kunna ådömas,
efter som uppsåtet och ondskan hos den brottslige varit till, hvilken
föreskrift, den der öfverensstärnmer med grunderne i Lag-Coinitéens förslag
till allmän Criminal-lag, hvarest i flere fall för ett och samma brott utsättas
både böter och fängelse, jemväl medverkar dertill, att den, som är bemedlad,
ej kan lättare, än den fattige, försona förbrytelsen, livad ser
-
X
Lag-Utskottets Utlåtandej N.-o 69.
3
slulclt beträffar Herr von Rööks åberopade reservation, så åsyftar densamma
endast att utbyta Slockstraffet emot ett annat straff, som, uti icke ringare
nion än det förra, skulle väcka åtlöje och allmän förargelse; hvadan
Utskottet på skäl, som förut äro emot bibehållande af skamstraff anförde
och icke blifvit inom Riks-Slånden motsagda, ej eller, kan biträda den uti
nämnde reservation yttrade mening.
I följd af hvad Utskottet nu anfört, finner Ulskotlet ej anledning att
i någon del ändra omförmälde sitt förslag, som derföre ånyo vördsamt
underställes de respeclive Riks-Slånds pröfning, hvilka Betänkandet återremitterat.
Stockholm den 2g Juni 1S40.
R eservationer:
Af Herr Friherre Cederström: ”1 conseqvens med de anmärkningar,
jag gjorde emot Lag-Utskottets Betänkande N:o 38, då det inför Högloflige
Ridderskapet och Adeln föredrogs, får jag nu emot Utskottets fortsatt vidhållna
beslut mig reservera :
Att kyrkoplikten i senare tider från en blott försonings-akt med
kyrkan, urartat till ett skamstraff, torde af ingen nekas. Att Lagstiftaren
äfven så ansett densamma, finnér man, då man besinnar, att Stockstraff
blifvit föreslaget som surrogat derföre, då detsamma blifvit stadgadt för
fremmande trosförvandter, hvilka blifvit förvunna till sådane brott, hvarföre
kyrkoplikt annars bordt undergås. Skulle kyrkoplikten således framdeles
komma atL fortfarande bibehållas, så lärer väl både billighet och juridisk
conseqvens fordra, att fremmande trosförvandter, som ej kunna eller
böra undergå delta straff, likväl ej gå alldeles fria, utan att någon
motsvarande straffbestämmelse för dylika fall föreslås och bestämmes. Att
blotta uppläsandet från predikstolen af brottslingens namn och brottets
beskaffenhet ej för fremmande trosförvandter kan anses för straff, än
mindre jemnföras med den nu gällande uppenbara kyrkoplikten, lärer hvar
och en medgifva; och jag kan ej inse, hvarföre fremmande böra ega större
förmoner, än våra egna trosförvandter, samt vidhåller derföre i denna del,
hvad jag inför Högloft. Ridderskapet och Adeln androg, då detta ämne der
disculerades.
Hvad åter senare punkten af Utskottets Betänkande angår, så bibehåller
jag samma öfvertygelse, jag inför Högloft. Ridderskapet och Adeln i
detLa ämne yttrat, att nemligen nedhuggandet eller förderfvandet af annors
fruktbärande eller till prydnad planterade träd utvisar och innebär en så
4
Lag-Utskottets Utlåtande x N\o 70.
hög grad af elakhet och skadelust, och ofta till sina följder kail vara så
kännbara, att urbota-bestrafFning derföre bör fastställas, oell att det ej
må få bero på Domarens godtycke att döma till några Riksdalers böter
eller urbota-straff, ty följden häraf skulle måhända blifva, att den rike
och bemedlade nidingen sluppe med några Riksdalers böter, men den fattige
med urbota-bestrafFning.’”
Af Herr von Röök och Herr Professorn Doctor Bexell'y sön» åbero--  pat deras vid förra Betänkandet fogade serskilda yttranden
-
N:o 70.
Auli. till Exp; Utsli. di 7 Juli, kl. 112? r. itf.
Tillåtande, i anledning af gjord a anmärkningar vid Utskottets
Betänkande N:o 26, angående vacht fråga örn den uppenbara
kyrkoplikt ens af skaffande.
Välloflige Borgare-Ståndet och Hedervärda Bonde-Ståndet hafva bifallit
omförmäldte Betänkande, hvaremot åtskillige hos Höglollige Ridderskapet
och Adeln samt Flög v ör diga Preste-Ståndet framställde anmärknin-’
gar föranled t,, att detsamma blifvit af dessa Riks-Stånd till Lag-Utskottet
återremitterad t.
I afseende på ämnets behandling; i det hela, är af FFerrBiskopen m. m.
DOctor/fedrar anförd t, att kyrkoplikten borde återföras till dess ursprungliga
egenskap af en kyrkobot samt skiljas ifrån den verldsliga straff-lagen'
och flyttas inom kyrkans disciplinära område. Den offentliga och enskilda
kyrkoplikten, som borde i det närmaste sammanfalla, skulle således upphöra
att vara ett straff, hvartill den felande dömdes och tvingades, samt
i stället blifva en bättrings- och förson i ngs-aus tält, tillkommen i följd af
kyrkans lag; och Domaren skulle’ endast ega' atL förklara den brottslige
förlustig af sådane kyrkans förmoner, sorn genom öfverträdelse!» vore förverkade
och blott genom kyrkobolen kunde återvinnas.- Då Utskottet deremot
i Betänkandet bibehållit begreppet af verldsligt straff, såsom kyrkoplikten
tillhörigt, yrkade Herr Biskopen, att Betänkandet mätte omarbetas,
men om sådant ej kunde ske utan bibehållande af nyssnämnde grundfel,
borde nu gällande föreskrifter angående kyrkoplikt förblifva of bra riri
Bade*
Lag-Utskotlets Utlåtandej If.-o 70,
b
Ilerrar Prostarne Östberg, Lindmark, Bergquist, Tunelius och Ägrett,-  Herr Pastor Primarius Doctor Hagberg, Herr Professorn Doctor Thomander,-  Herr Biskopen Heurlin, Herr Professorn Gejer och Herr Biskopen Nibelius
hafva dels instämt uti ofvanstående anförande, dels i enlighet dermed sig
yttrat, med tillägg, af Herr Professorn Thomander: alt verldslig Rätt så
mycket mindre borde ådöma kyrkoplikt*- som deraf uppstodo olägenheter i
två afseenden, nemligen att de felande ofta blefvo af Domstols-undersökningarfte
en längre tid hindrade att försonas med församlingen Sanit éj érhöllo
tillräcklig beredclselid, då kyrkoplikten skulle verkställas; af Herr
Biskopen Nibelius: alt, enär den brottslige borde vara föremål för lärarens
vård och af honom uppsökas, skulle det åligga Domaren att, då någon sig
förbrutit och blifvit dömd lill straff, derom göra anmälan bos vederbörande
Pastor, som egde att förfara med den felande på ett sätt, hvarigenom
denne lill ded goda lättare återfördes; uti hvilket yttrande Herr Professorn
Thomander' sig förenat; Samt af Herr Biskopen Heurlin: att uti det
nyligen utarbetade förslaget till ny Kyrkolag blifvit hemsläldt, alt vederbörande
Domare skulle till Presterskapet lemna uppgifter på dem, sorn, i
följd af begångna brott, börde blifva närmare föremål för lärarens uppmärksamhet,
hvarefter det skulle åligga denne att väcka, varna och förmana
den brottslige, Sorn, innan lian visat säkra prof på ånger och bättring,
icke finge återupptagas i församlingens gemenskap, utan voie utesluten
från åtnjutande af åtskillrge utaf kyrkans förmoner, såsom att begå
IL H. Nattvard; och ansåg Herr Biskopen, alt, om den offentliga kyrkoplikten
afskaffades, den enskilda borde på nämnde Sätt Bibehållas.-
Herr Lector Laurenius har yttrat sig i enahanda syftning samt erinrat,
ätt Utskottet, för att handla följdrigtigt, bordt tillstyrka afskaffande
äfven af den enskilda kyrkoplikten, hvilken, så länge den ålades af verldsliga
magten, icke kunde anses såsom en återförening med församlingen,
Utan, lika med den offentliga skriften, vore en del af det ådömda straffet,
sorn det ej tillkomme kjmkan att verkställa. Skulle åter den enskilda skriften
bibehållas, borde den återställas till sin ursprungliga betydelse af religiös
akt, med hvilken den borgerliga lagen skulle hafva intet alt skaffa,
vidare, än att det tillkomma Dorna ren att om den felandes brott och straff
underlätta Pastorn i församlingen1. Hvad i öfrigt vöre af nöden, hade
Kyrkolagen att bestämma1.-
Under åberopande af de skäl, som finnas’ upptägne uti en vid förra5
Betänkandet fogad reservation, är af Herr Prosten Lundblad yttradt, att
6
Lag-Utskottets Utlålandej N'.o 70.
offentliga kyrkoplikten åtminstone borde bibehållas för ljufnadsbrott, helst
i en Lid sorn denna, då en öfverhandtagande fattigdom utgjorde hufvudolägenhelen,
och olofliga tillgrepp af andras egendom mångenstädes hörde
till ordningen för dagen.
Emot Utskottets förslag, att i de fall, då någon undergått enskild
skrift i stället för uppenbar kyrkoplikt, underrättelse om den felandes
namn och brottets beskaffenhet borde meddelas från predikstolen i kyrkan,
der skrifLermålet skett, hafva anmärkningar äfven blifvit gjorda,
nemligen af Herr Friherre Cederström, Thure, Herr Friherre Boije, L. J.,
Herr Friherre Cederström, Jnders, Herr Pastor Primarius Doctor Hagberg,
Herrar Doctorerne Thomander, Elmgren, Wallin och Björkman, Herrar
Conlracls-Proslarne Hallström och Örnberg samt Herr Siats-Rådet Poppius,
hvilka ansett, att berörde kungörande ej borde ega rum, emedan det dels
Vöre oförenligt med begreppet om enskildt skriftermål, dels medförde föga
mindre skam för brottslingen, än offentliga kyrkoplikten, dels ock vöre störande
för andakten i kyrkan, samt således motverkade det ändamål, som
med uppenbara kyrkopliktens afskaffånde åsyftats.
Slutligen har det jemväl blifvit af sistnämnde fyra Ledamöter af
Högvördiga Preste-Slåndet anfördt, att Udskottets förslag borde förenklas,
genom uteslutande från detsamma af alla der uppräknade fall, då uppenbar
kyrkoplikt nu eger rum och skall emot enskild skrift utbytas.
Utskottet bar öfvervägat hvad sålunda förekommit, och får vördsamt
förklara, att, enär, enligt hvad förra Betänkandet utvisar, den fråga,
som, af Rikets Ständer blifvit till Utskottets handläggning öfverlemnad och
utgjort föremål för berörde Betänkande, afser upphörandet af den, genom,
lag och serskilda författningar, såsom påföljd för vissa brott, påbjudna offentliga
kyrkoplikten och enskildt skriftermåls sättande i dess ställe; samt
Utskottet, vid detta förhållande, icke eger att åt ämnet gifva sådan utsträckning,
som åsyftas med de af Herr Biskopen Hedrén, jemte flera ledamöter
i Högvördiga Preste-Slåndet, framställda yrkanden, hvilka förutsätta
pröfning, huruvida icke både den offentliga och enskilda kyrkoplikten
bör helt och hållet försvinna ur Strafflagen, öfverflyttas lill Kyrkolagen
och endast af Presterskapet åläggas; så anser Utskottet, att hvad
i berörde afseende blifvit anfördt, icke kan till ändring i det afgifna förslaget
föranleda.
Uti förra Betänkandet har Utskottet redogjort för de motiv, hvarpå
den föreslagna lagförändringen sig grundar. Det vigtigaste bland dem
är, alt offentlig kyrkoplikt, ämnad till en försoningsanstalt, sedermera i
Lag-Utskottets Utlåtandej N\o 70.
7
allmänna omdömet antagit egenskapen af ett skamstraff, hvarigenom den
motverkar, i stället att befordra det dermed afsedda ändamål; och då uppenbara
kyrkoplikten, vid detta, ej motsagda, förhållande, måste anses
vara en lika olämplig påföljd för tjufnader, som för andra brott, finner
Utskottet sig ej kunna fästa afseende på hvad Herr Prosten Lundblad i
denna del yrkat.
Orsaken, hvarför Utskottet hemställt, att, för offentliga kyrkopliktens
utbytande emot enskild, det villkor borde stadgas, alt underrättelse
om den felandes namn och brott skulle från predikstolen meddelas, är
likaledes i förra Betänkandet angifven; men, i anledning af hvad härvid
blif vit anmärkt, får Utskottet ytterligare anföra, att, ehuru den omständighet,
att vid uppenbara kyrkoplikten nu är fästadt det begrepp, att den
utgör en del af bestraffningen för vissa grofva brott, icke, efter Utskottets
tanka, borde föranleda till uppskof med lagförändringen, intilldess ett nytt
straffsystem kunde införas, ansåg likväl Utskottet betänkligt att tillstyrka
ofientliga kyrkopliktens afskaffande, med mindre den enskilda, som skulle
sättas i slället, erhölle ökad vigt; samt att, då nyssomförmälde åtgärd, i
sådant afseende, föreslogs, Utskottet jemväl afsåg att derigenom ernå en
annan fördel, nemligen att församlingen finge kännedom örn en för brott
af svårare beskaffenhet derifrån utesluten medlems undergångna bestraffning
och återvunna gemenskap med församlingen. Det måste vara den
sistnämndes både rättighet och skyldighet att icke om ett dylikt förhållande
vara i okunnighet; och lika litet för den brottslige, som för församlingens
andakt, kan, enligt Utskottets öfvertygelse, ifrågavarande kungörande
blifva menligt, då det på ett tjenligt sätt verkslälles samt åtföljes
af varning och uppmaning till församlingen att den felande med öfverseende
och försonlighet bemöta.
Vid tillämpning af den i ämnet föreslagna Författning, skulle icke
sällan uppkomma ovisshet och misstag, derest ej alla de fall der upptagas,
då enskild skrift i stället för uppenbar, bör ådömas. Afböjandet af
denna olägenhet synes Utskottet vara af vida större vigt, än den fördel,
som skulle vinnas af Författningens förkortning genom uteslutande af
nämnde uppgifter.
I följd af hvad nu blifvit anfördt och då, på sätt förut är omförmäldt,
två af Riks-Slånden redan godkänt Utskottets Betänkande, anser
Utskottet sig ej ega anledning alt i någon del frånträda, hvad
deruti är vordet liemstäldt.
Stockholm den 29 Juni 1840.
$ Lag-Utskottets Utlåtande, N\o 71.
Herr Friherre Cederström, Anders, har reserverat sig emot detta Betänka
nde, under åberopande af Herr Friherrens hos Höglofl. Ridderskapet
och Adeln afgift,1a, bär ofvan upptagna, yttrande i ämnet.
N: o 71.
Ank. till Exp. Utik. elen 7 Juli, kl. |J? f. m•
'Utlåtande, i anledning af gjorde anmärhningar vid Utskottets
Betänkande N:o 16, öfver vacht motion om upphlifvande
af Lagens stadganden, angående qvalijicerade dödsstraff.
Nämnde Betänkande, hvaruti Bag-Utskottet tillstyrkt afskaffande af
den i Lagen utsatte skärpning af dödsstraff medelst högra handens afhuggande
samt den döde kroppens styckning och utsättande på stegel samt
förbränning, har blifvit afslaget af Höglofl. Ridderskapet och Adeln, bifallet
af Hedervärda Bonde-Ståndet, samt återremitterad! af de två öfrige
Riks-Ståuden, på grund af anmärkningar, framställde;
a) Hos Iiögvördige Préste-Ståndet
l:o af Herr Biskopen, Doctor Tegner som instämt uti Herr Professoren
Doctor Beocells och Herr Lagergrens vid Betänkandet fogade reservationer,
samt ansett, att, då det kunde tagas för gifvet, alt förslaget till
ny Criminal-Lag vid denna eller nästa Riksdag förekomme till pröfning,
det hvarken vore nödigt eller välbetänkt att möjligen förhindra antagandet
af samma förslag genom den af Utskottet tillstyrkta åtgärd.
2:o af Herr Doctor Bexell, som åberopat, dels sin förut afgifna reservation
dels ock Lag-Utskottets vid 1834 års Riksdag meddelade Utlåtande
i ämnet, hvilket innehåller: att 1734 års Lag, enligt då rådande
stränga begrepp om straffbarhet, belagt ganska mångå förbrytelser med
dödsstraff, hvilka i de fleste fall ännu qvarstodo; alt mängden af så beskaffade
straff gjort en gradation dem emellan oundgänglig, för att icke slöra
det förhållande emellan brott och straff, sorn i Lagen oeflergifligen måste
iagttagas; samt att borttagandet af qvalificeradt dödsstraff följagtligen icke
kunde ske utan rubbning i de grunder, hvarpå strafflagen b vilade,
3:o
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 71.
9
3:o Herr Stats-Rådet Poppius, hvilken yttrat, att olika straffbestämmelser
måste uppkomma, enär straffet borde mätas och bestämmas efter
gerningens moraliska c/vantitet och qvalitet; alt vår nu gällande lag hvilade
på den grundsats, att den, som dräper, skall umgälla sitt brott med
lifvets förlust, ocb då efter moraliska och religiösa begrepp, skillnaden
vore stor emellan dråparen och fadermördaren, borde lagen ej genom sina
bud gifva anledning till den föreställning bos massan af folket, att den
ena illgerningen ej vore mera afskyvärd än den andra, emedan straffet för
dem begge vore enahanda: att med de förbättringar i strafflagen, sorn man
vill befrämja, borde väntas intill dess de kunde såsom ett sammanhängande
helt åstadkommas, heldre än att det system, som nu funnes, sönderbröts och
förstördes; samt att Herr Stats-Rådet föröfrigt delade åsiglerne uti de mot
Betänkandet afgifne reservationer.
b) I Vcillojl. Borgare-Ständet,
4:o af Herr Christierson, sorn anfört, att de i nu gällande lag befintliga
qvalificerade dödsstraff voro bestämde för brott af svårare natur,
såsom förräderi, mord, förgiftning, röfveri, m. ra., hvaremot enkelt dödsstraff
gällde för brott af lindrigare art, t. ex. dråp i brådskilnad, vissa
stölder, m. fl.; att dessa brottmålsklasser, efter rådande tänkesätt och begrepp,
alltid voro, till upprinnelse och följd, sins emellan vidt åtskiljde
och derföre måste ställas i olika Cathegorier; att följagtligen straffbestämmelserna
skulle derefter lämpas, så alt hvarje missgerning i hestraffningsväg
proportionerlig! afsåges; samt att sådant förväntades blifva conseqvent
och ostympad t genom förd t i den nya Criminal-Lageu; ocb då, innan enkelt
dödsstraff i lagen förklarats för yttersta bestraffningen, ocb påföljden för
brott af svårare art, samt lindrigare förbrytelser finge umgällas med derefter
lämpad straffgrad, följden af Utskottets förslag blefve, att mördaren,
röfvare», landsförrädare» och förgiftare» förblandades med dråparen och
egendoms-rättens förnärmare, ehuru deras gerningar likafullt vore och erkändes
vara olika, så vore förslaget icke antagligt, såsom saknande rättvis
tillä mplighet i ihy, att brottens skiljagtigheter eller qvalificationer voro
förbisedde, men likväl enahanda ,§traff blifvit föreslagna, hvilka skulle falla
tungt och rättsvidrig! på den mindre brottsliga.
5:o af Herr Bagge, som erinrat, att Utskottet äfven bort fästa uppmärksamhet
vid så beskaffade straff som det, hvilket omtalas i Kongl.
Brefvet den 24 April 1754, deruti stadgas, att, utom dödsstraff, föregåenBih,
lill R. St. Fröt, 1840. 7 Sami, i AJd, 21 Haft. 2
10
Lag-VIskottets Utlåtande , N\0 71.
de spöslitning må ådömas den, som antingen af ledsnad vid lifvet eller
för att undvika kroppsstraff’ för begånget brott, föröfvar mord.
6:0 af Herr Gezelius, som ansett förslaget leda till rubbning i det
sammanhang, som i all lagstiftning borde finnas emellan hvarje grad af
biott och de straff, som derå borde följa.
7:o af Herr Gråa, som funnit den föreslagna förändringen ej kunna
ske isoleradt, utan böra verkställas endast i bredd med en förändring i
bela straffsystemet.
8:0 af Herr Lagergren, som hufvudsakligen yttrat sig i öfverensstämmelse
med sin vid förra Betänkandet bilagde reservation.
I öfrigt hafva bland ledamöterne af de respective Stånden, flere instämt
uti anmärkningarne; men andre deremot talat för bifall till Betänkandet.
Utskottet, som tagit i noggrannt öfvervägande hvad sålunda förekommit,
har funnit, alt Utskottets i förra Betänkandet uttryckta åsigt om det
rättsvidriga och ändamåMösa i qvalificationer af dödsstraff blifvit delad
af alla, som i ämnet sig yttrat, samt att det motstånd, som tillstyrkandet,
angående desse qvalificationers borttagande, rönt, endast härleder sig
från farhågan för en skadlig rubbning, som derigenom förments uppkomma
i den nu varande brottmåls-lagen. Med afseende derpå får Utskottet, lill
bemötande af anmärkningarne, vördsamt anföra, att om ock, genom ifrågavarande
lagförändring, den gradation till någon del blefve upphäfven,
som stiftarne af 1734 års lag, medelst stadgandet om qvalificerade dödsstraff,
der sökt göra gällande emellan brott, hvilka, enligt då rådande tänkesätt,
ansågos hafva det gemensamt, att de förtjenade dödsstraff, men,
sins emellan jeronförde, funnos vara af mer eller mindre svår beskaffenhet
och fordra derefter afmätte, olika bestraffningar; så bör likväl deremot i
betragtande tagas, att lifvets förlust är det högsta straff, som Staten emot
den enskilte kan använda, och att, då intet brott är så svårt, att det icke
måste anses dermed vara inför menniskor försonadt, Samt straffet, enligt
dess natur, ej kan, i och för sig sjelft betragtadt, ökas eller minskas, deraf
följer, att den brottsliges stympning förr än han mister lifvet, eller
kroppens styckning efter döden ej äro annat än onaturliga tillsatser vid
straffet, utmärkande grymhet och hämndlystnad, hvilka, det är Staten
ovärdigt att utöfva. Lägger man vidare härtill, dels att det med dylika
tillsatser i nu gällande lag afsedda ändamål, eller att antyda gradalioner
Lag-Utskottets Utlåtande , N.-o 71.
11
emellan serskilte brott, högst ofullkomligt uppfylles, emedan samma qvalificationer
finnas stadgade för flere missgerningar, de der i grofhet är©
mycket åtskiljde, såsom de i 4 oeh 15 Cap. Missgernings-Balken omförmälte,
dels ock att begreppet om skillnaden emellan brott, hvarå dödsslraffet
följer, utan tvifvel är bos folket alltför mycket stadgadt, för att
kunna förvillas genom uteslutande ur lagen af föreskrifter om bestraffningssätt,
hvilka icke ur någon rättsgrund kunna försvaras, utan endast äro
tjenlige alt hos åskådaren väcka hat emot lagstiftningen samt deltagande
för brottslingen; så håller Utskottet före, att deni ofvanberörde målto anförde
betänklighet icke bör hindra antagandet af en lagförbättring, som de
fleste andra civiliserade nationer redan tillegnat sig; och för öfvertygelsen,
alt denna förändring, om den bifalles, ej skall, i ett eller annat afseende,
medföra några menliga följder, hemtar Ulskottet ytterligare stöd deraf,
alt, enligt hvad kändt är, qvalificationer af dödsstraff, sedan flera år tillbaka,
blifvit af Kongl. Majit i Nadeväg eftergifne, samt att, hvad Utskottet
föreslagit, således i sjelfva verket länge varit tillämpadt, utan att niågon
olägenhet deraf försports. Då i öfrigt förändringen hvilar på grunder,
som blifvit godkända och följde i Lag-Comiteens förslag till allmän Criminal-lag,
skulle densamma vara nyttig derigenom, att, den bidroge att
underlätta möjligheten af ett framdeles antagande af berörde förslag.
Med. tillkännagifvande, att den i ämnet väckta motionen ej gifvit
Utskottet anledning att vidröra frågan om ändring i förenämnde Kongl.
Bref af den 24 April 1754, får Ulskottet, i följd af hvad nu blifvit andraget,
vördsamt förklara, att Utskottet funnit sig ej böra frånträda sin i
förra Betänkandet gjorde hemställan.
Stockholm den 7 Juli 1840.
Emot detta Betänkande har Herr Friherre Cederström, jonders, sig
reserverat, på de skill som i Herrar Gunthers och Lagergrens vid Betänkandet
N:o 16 fogade reservationer äro anförde; äfvensom Herr Professoren,
Doctor Bexell åberopat dels sin vid sistnämnde Betänkande bifogade reservation,
dels ock sitt hos Högvördige Preste-Ståndet afgifne, här ofvanupptagne
yttrande.
12
Lag-Utskottets Memorial, N\o 72.
N:o 72.
Ank. till Exp. Utsk d. 10 Juli, kl* 5 •. ra.
Memorial, i anledning «/ återremisser af Utskottets tvenne
Betänkanden.
Till Lag-Utskottet hafva, i anledning af gjorde anmärkningar, blifvit
återremitterade ifrån Vällofl. Borgare-Ståndet Betänkandet N:o 41, i
fråga om ändring uti 5 Cap. 4 § Stralf-Balken, och ifrån Hederv. BondeStåndet,
en punkt af Betänkandet N:o 52, öfver motioner dels rörande ändring
i 12 § af Kongl. Förordningen den 13 .luli 1818, angående inteckning
i fast egendom, samt i nu gällande föreskrifter om pant-rätt i lösören,
dels att intecknad jord ej må genom afsöndring till sitt värde förminskas,
dels ock att inteckning må kunna i fartyg erhållas. Men som
dessa Betänkanden blifvit af tre Riks-Stånd bifallna, nemligen N:o 41 af
Ridderskapet och Adeln den 27, af Preste-Ståndet den 30 och af BondeStåndet
den 16 sistlidne April samt N:o 52 af Ridderskapet och Adeln och
Preste-Ståndet den 10, äfvensom af Borgare-Ståndet den 20 påföljde Juni;
så, enär enligt 87 § Regerings-Formen, samt 3 punkten af 49 § Riksdagsordningen,
tre Stånds mening i dylika frågor utgör Rikets Ständers beslut,
samt återförvisning ifrån ett Riks-Stånd i dessa mål således ej betager
samma beslut deras kraft och verkan, anser Utskottet, vid detta förhållande,
något utlåtande öfver de gjorda anmärkningarne icke erfordras;
hvilket Utskottet härmedelst får hos de Respeetive Riks-Stånd, som återremisserne
meddelat, vördsamt anmäla.
Stockholm den 9 Juli 1840.
STOCKHOLM. Tryckt hos A. G. Hellsten, 1840.
Lag-Utskottets Betänkande,, A': o 73.
1
N:o T3.
Ank. till Exp. Utsk. d. 21 Juli, kl. 7 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring i z3 Cap. 4
,4- Arfda-Ba/ken.
Uti ett från Hedervärda JBonde-Ståndet till Lag-Utskottet remitteradt memorial,
har Per Hansson från Wermland anfört, hurusom erfarenheten visat,
att ynglingar, som genom arf eller gifte ti 11 träd t en förmögenhet, hvilken
bordt försäkra dem om framtida bergning, inom korttid förslösat densamma
och fallit samhället till last. Enär sådant härledde sig deraf, att
•vid den ålder, då mannen, enligt nu gällande föreskrifter, finge sjelf råda
öfver sin egendom, förståndet ännu ej hunnit lill den mognad, att det
kunde inse hvad, som vore nyttigt och ändamålsenligt, för alt grundlägga
en fortfarande god ekonomisk ställning; så tillhörde det en klok lagstiftning
att bereda lättelse i den anmärkta olägenheten. I detta afseende har motionären
föreslagit, alt 4 §• i 23 Cap. Ärfda-Balken måtte erhålla en förändrad
lydelse, hvarigenom, med bibehållande af rättigheten för mannen
att vid 2r års ålder emottaga sin egendom, blefve stadgadt; att han intill
uppnådda 25 år skulle vara pligtig att i alla angelägenheter taga förmyndares
råd; att, i följd deraf, alla aftal, som före denna tid, utan målsmannens
samtycke, blifvit ingångna, skulle anses såsom afslutade med en
omyndig; och att mannen vid fyllda 25 år skulle begära församlingens
vitsord, huruvida han förtjenade förtroendet att sig och sitt gods sjelf råda
och förestå.
Häröfver får Utskottet meddela följande Utlåtande:
Mannens skicklighet att vid 21 års ålder, utan förmyndares biträde,
sjelf förestå sitt arf, var redan vid stiftandet af 1^34 års Lag erkänd. Den
synes ej eller böra ifrågasättas för närvarande, då, jemnförelsevis mera än
loir, tillfällen äro beredda och jemnväl begagnas att lemna ungdomen undervisning
i hvad, som till serskilda yrken hörer. Exempel gifvas väl, såsom
motionären anmärkt, att personer, efter nyss uppnådd myndighets-ål
Bih.
till R. St■ Fröt. 1840. 7 Sami. 1 Afd. 22:dra Ilåfl. 1
2
Lag-Utskottets Memorial, N.O j4•
der, förslösat sin förmögenhet; men de utgöra endast undantag från förhållandena
i allmänhet, och lära ej påkalla annat stadgande, än det, sorn
Lagen redan innehåller, eller att den, som för slöseri ej kan vårda sitt
gods, skall ställas under Förmyndare. Dessutom är den af motionären föreslagna
förlängning af omyndighets-tillståndet oförenlig med grunderna
för Lagens tillåtelse, att mannen må träda i äktenskap vid 21 års ålder;
ty det målsmanskap, som i äktenskapet tillkommer mannen, skulle ej kunna
utöfvas, om motionärens hemställan hifölles.
På dessa grunder tillstyrker Utskottet vördsamt,
att ifrågavarande motion måtte lemnäs utan afseende;
Stockholm den 21 Juli i84o.
N:o 74.
Ank. till Exp. Utsk. den 21 Juli, kl. 7 e. ro.
Memorial, i anledning af uter remiss utaf Utskottets under JS:o 3$
afgifna Utlåtande öfver väckt fråga derom, att böter och
vitén, grundade på det myntvärde, att 3 daler silfvermynt
svara emot nu gällande En Riksdaler specie i silfver, böra
vid delta värde och beräkningssätt bibehållas.
Nämnde Utlåtande, sorn innehåller hemställan, att de uti ifrågavarande
ämne framstälda förslag ej måtte vinna Rikets Ständers bifall, har
blifvit af Högloflige Ridderskapet oeh Adeln och Högvördiga Preste-Ståndet
till Utskottet återförvisadt, på grund af gjorda anmärkningar, åsyftande, att
©mförmälde förslag måtte antagas; men som de öfrige respective Riks—
Stånden godkänt Utlåtandet,, och frågan således, jemnlikt 87 §. Regeringsformen,
förfallit, har Utskottet ansett anmärkningarne icke böra till någon
åtgärd föranleda; hvilket Utskottet får hos de förstnämnda två Riks-Ståaden
vördsamt tillkännagifva^
Stockholm den 21 Juli 1840»
Lag-Utskottets Utlåtande, N.o 7S.
3
N:o T5.
Anis. till Exp. Utsk. den 21 Juli, kl. 7 e. tn.
Utlåtande, öfver gjorda anmärkningar vid Utskottets Betänkande,
N:o 44, i anledning af väckt fråga om förtydligande af a
$' 41 Cap. Missgernings-Balken.
Hedervärda Bonde-Ståndet har bifallit nämnde Betänkande, hvaremot
detsamma blifvit af de öfriga Riks-Stånden ålerremilteradt, på grund af
anmärkningar, framstälde, hos Höglollige Ridderskapet och Adelil, af Herr
Friherre Cederström, Anders, Herr Palmcrantz, J. M., och Herr Ribbing;
inom Högvördiga Preste-Ståndet, af Herr Contracts-Pi osten Sandberg, samt
i Vällofliga Borgare-Ståndet af Herr Christierson, Herr Gråå, Herr /Vestlinger
och Herr Lewin, hvilka alla, med undantag af Herr Ribbing, hvars
anförande här nedan omförmäles, instämt uti Herr Lagergrens vid Betänkandet
Fogade reservation, samt alltså, uppå der anförda skäl, yrkat, att
Utskottets förslag till förändrad lydelse af 2 §. i 4i Cap. MissgerningsBalken
måtte omarbetas till likhet med den af Juslitiaä-Ombudsmannen.
gjorda hemställan, från hvilken detsamma i två omständigheter sig skiljer.
Den ena af dem är, att, då Justitige-Oinbudsmannen ansett ordalydelsen
i §:ns början böra blifva: ”Lockar någon eller bjuder öfvermaga att
stjäla med sig, ehvad det är mycket eller litet’', så innehåller Utskottets
förslag: 4’Lockar någon eller bjuder öfvermaga att stjäla eller snatta
med sig".
Ändamålet med en af så väl Justitias-Ombudsmannen som Utskottet
nödig ansedd förändring af Lagen i denna del, bar endast varit att få bestämdt
uttryckt, det omförmälde brott bör, utan afseende på det tillgripna
godsets värde, bestraffas, enligt hvad längre fram i §:n säges, lika med
andra resan stöld; och Utskottet tror, att den senare lydelsen bör antagas,
emedan den eger företrädet af en större tydlighet framför den förra, hvilken,
ehuru öfverensstämmande med det uttryck, Lagen på andra ställen
nyttjar vid sådana tillfällen, då tillgrepp, genom serskilda omständigheter,
är qvalificeradt att heta stöld, likväl möjligen kunde, på sätt förhållandet
är med nuvarande lagtexten, så förstås, att endast snatteri-bot skulle ådömas,
derest det tillgripna ej öfverstiger tio daler.
4
Lag-Utskottets Utlåtande, N:0 "]5.
Den andra skiljaktigheten består deruti, att Juslitias-Ombudsmannen
funnit §:s slutmening böra oförändrad lyda sålunda: ”Och den, sorn var
lockad eller buden att stjäla, straffes sorn annor tjufj der han till mogen
ålder kommen är”; hvaremot Utskottet föreslagit följande ordställning:
”Den, som var lockad eller buden att stjäla eller snattaj anses> på sätt
lag förmår.”
Enligt hvad i omförmälde reservation erinras, borde lagtexten tydas
sålunda, att öfvermage ej skall straffas för olofligt tillgrepp, i fall han
dertill blifvit lockad eller buden; och Herr Ribbing har yttrat, att bestraffning
först borde ega rum, om brottet förnyades; men då ansvar för stöld
af öfvermage blifvit utsatt i ett annat lag-rum, nemligen 5o Cap. i §.
Missgernings-Balken, som icke allenast meddelar föreskrift, huru öfvermage
skall näpsas för stöld, utan ock omedelbart derefter hänvisar till föregående
lagstadganden, rörande straffet för den, som öfvermage dertill lockat
eller tubbat; så lärer det utan tvifvel hafva varit lagstiftarens mening, att
öfvermage bör för olofligt tillgrepp, äfven om det under nyssnämnde omständigheter
föröfvas, undergå bestraffning, ehuru densamma blifver lika,
ehvad det tillgripna varit af större eller mindre värde. Det vore för öfrigt,
efter Utskottets öfvertygelse, vådligt att i dylika lall medgifva strafffrihet;
och den af Utskottet föreslagna redaction, som, efter Utskottets förmenande,
instämmer med lagens rätta förstånd och bidrager att förekomma,
olika tydningar, torde derföre böra godkännas..
I följd häraf varder Betänkandet i dess förra skick vördsamt öfverlem—
nadt till förnyad pröfning af de respective Riks-Ståndsom detsamma
återremitterat.
Stockholm den 21 Juli 1840.
Herr Friherre Cederström och Herr Lagergren: hafva emot detta beslut
sig reserverat, under åberopande af den senares vid; förra Betänkandet,
fogade serskilda yttrande.
Lag-Utskottets Utlåtande, N.o 76.
5
N:o 76.
Ank. till Exp. Utsk. den 21 Juli, kl. 7 e. ra.
Utlåtande, i anledning af gjorda anmärkningar vid Utskottets Betänkande
N:o 46, öfver väckta motioner om ändring af 24
Cap. 8 S-i 34 Gap. samt 35 Gap. 1 S- Missgernings-Balken.
Enligt ankomne Protocolls-utdrag, hafva Högvördiga Preste-Ståndet
och Välloflige Borgare-Ståndet bifallit Lag-Utskottets omformälda Betänkande,
hvaremot Högloflige Ridderskapet och Adeln samt Hedervärda Bonde-Ståndet
åtérremittehit detsamma, Lili följd af anmärkningar, som Herr
Friherre Cederström, Jacob, Herr Cederschiöld, Robert Theophron, Herr
von Qvanten, Herr Palmcrantz, Johan Mauritz, Riksdags-Fullmägtige Sven
Heurlin från' Kronobergs Län, Nils Persson från Örebro Län, Nils Strindlund
från Vester-Norrland, med flere, deremot framställt.
I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad Herr Cederschiölds vid
förra Betänkandet fogade reservation innehåller, har dervid blifvit anfördt,
dels att Utskottet bordt biträda Herr Cederschiölds motion, som afser, att
de i Lag-Gömiléens förslag till allmän Criminal-Lag utsatta påföljder af
straff-arbete och fängelse måtte antagas för ej mindre- vapens dragande i
oträngd t mål, än ock den i 34 Cap. Missgernings-Balken af nu gällande
Lag omformälda personliga misshandling, dels att de- förhöjda straff, som
Utskottet för nämnde förbrytelser föreslagit, borde ytterligare skärpas.
Hvad anmärkningen i förra afseendet beträffar, får Utskottet, under
åberopande af de motiv, som förra Betänkandet innefattar, vördsamt erinra:
att det af Lag-Comilen antagna nya straff-system hufvudsakligen är
grundadt på införandet af correctionella straff för brott, derå dödsstraff ej
följer; att, angående verkställigheten af de för sådant ändamål föreslagna
frihets-straff, som bestå af två slag, nemligen straff-arbete och fängelse,
hvilket senare åter indelas i enkelt fängelse, ensligt fängelse och fängelse
vid vatten och bröd, sådana föreskrifter äro meddelade, som, för att
kunna iagttagas, ovillkorligen fordra total förändring af de nuvarande fängelserne,
samt att följagtligen den närvarande bristen på tjenliga straff
-
6
Lag-Utskottets Utlåtande, N:0 ~6.
inrättningar utgör ett bestämdt hinder för bifall till Herr Cederschiölds
motion, äfven om den deruti uttryckta princip gillas.
Deremot och så vidt en straff-förändring, utan rubbning i det inbördes
förhållandet emellan serskilda brott och straffen derför, kunnat ske,
har Utskottet sökt tillfredsställa det erkända behofvet af skärpning i straffen
för ifrågastälde brott, genom tillstyrkandet icke allenast af en betydlig
förhöjning i böterne för vapens dragande i oträngdt mål, utan ock att,
i stället för böter, urbota bestraffningar af fängelse vid vatten och bröd
skola ådömas för den personliga misshandel, sorn i i, 2 och 3 §§. af 34
Cap. Missgernings-Balken omtalas. Några mera lämpliga och för närvarande
antagliga straff-bestämmelser hafva ej eller blifvit uppgifna; och då
man anmärkt, att dylik misshandel fordrade att strängare straffas, än Utskottet
föreslagit, synes uppmärksamhet ej blifvit fästad derpå, att densamma
på nämnde ställen i Lagen förutsättes hafva tillkommit i bråd
skillnad, samt att, om den utöfvas emot någon, som blifvit med våld fasttagen
för att misshandlas, brottet ikläder sig egenskapen af nidings-verk
och, enligt 12 Cap. 2 §. Missgernings-Balken, straffas med döden.
I öfrigt är af Herr Palmcrantz yttradt, att Utskottet i sitt förslag
skall origtigt utfört graderne af fängelse-straffet vid vatten och bröd, samt
att rättelse deruti borde ske, sedan Utskottets Betänkande N:o 4r, angående
förändrade grunder för böters förvandling till dylikt fängelse, blifvit
bifallet. Som meningen med denna anmärkning synes vara, att fängelsestraffet
bordt af Utskottet beräknas sålunda, att det, enligt nyssnämnde
grunder, i hvarje fall motsvarat de i berörde lag-rum utsatte såramålsböter,
får Utskottet tillkännagifva, att icke endast beloppen af samma böter,
utan jemn väl förbrytelsernas beskaffenhet blifvit afsedda, då Utskottet
bestämt olika grader i de urbota fängelse-straffen; vid hvilket förhållande
dessa straff-bestämmelser varit oberoende af de grunder, som Domstolarne,
vid förvandling af böter till fängelse vid vatten och bröd, böra följa.
Till följd af delta allt, och då Betänkandet vunnit två Riks-Stånds
bifall, anser Utskottet sig icke böra göra någon förändring uti det förra
förslaget, hvilket alltså ånyo vördsamligen underställes Högloflige Ridderskapets
och Adelns samt Hedervärda Bonde-Ståndets pröfning.
Stockholm den 21 Juli 1840.
La”-Ulskottets Utlåtande, N.o 77.
7
N:o TT.
Ank. tili Exp. Utsk. den 21 Juli, kl. 7 e. m.
Utlåtande, i anledning af återremiss utaf Utskottets Betänkande,
N:o 47, öfver väckt motion om ansvars stadgande för inslående
af fenster.
Enligt ankomne Protocolls-utdrag, hafva Högvördige Preste-Slåndet oell
Hedervärda Bonde-Ståndet bifallit detta Betänkande, hvaremot detsamma
blifvit från Höglofl. Ridderskapet och Adeln samt Vällofl. Borgare-Ståndet
till Lag-Utskottet återremitteradt, på grund af anmärkningar, som Herr
Friherre Cederstöm, Jacob, Herr Bagge och Herr Christierson framställt.
Dervid äro åberopade de vid Betänkandet fogade reservationer, hvilka hufvudsakligen
innehålla, dels att Utskottets förslag, enligt hvilket fensterinslagning,
verkställd uppsåtligen, af ondska eller öfverdåd, skulle straffas
med böter från 6 R:dr 32 sk. till i3 R:dr 16 sk., samt, om det skedde
mer af okynne, än ondska, med 3 R:dr 16 sk. böter, icke öfverensstämde
med 20 Cap. 6 §. Missgernings-Balken, som förmår, att den, som kastar
in i annan mans hus, gård eller farkost, sten, stång eller annat, att dermed
skada göra, skall plikta endast fem daler, hvadan detta lagrum borde
ändras, eller Utskottets förslag, i afseende på bötes-beloppet, derefter lämpas;
dels att bestraffningen borde blifva urbota för den, som, i uppsåt
att skada, inslår fenster med sten eller annat, sorn kan vara lifsfarligt;
dels att Domaren, för de i nämnde §. omförmälde fall, skulle komma i
ovisshet, om han borde tillämpa samma §., eller den af Utskottet föreslagna
Författning, eller ock begge förenade; dels ock att förslaget borde erhålla
ett tillägg, hvarigenom straff, såsom för hemfridsbrott, blefve stadgadt
för den händelse, att flere sälla sig tillsammans, att ifrågavarande förbrytelse
begå; äfvensom Herr Christierson ansett, att någon högre gradation
i bestraffningen borde finnas, emedan till exempel alla fenstrens inslående
i ett större hus vore en svårare förbrytelse, än att den skulle få med i3
R:dr 16 sk. böter försonas.
I anledning, häraf, får Utskottet anföra följande:
Det lagförslag, som Utskottet afgifvit, handlar om sådane, icke sällsynta,
tilldragelser, att okynnige personer, i hemlighet och merendels under
skydd af mörkret, inslå fenster, endast i ändamål att, genom denna,
8
Lag-Utskottets Utlåtande , N.-o ~8.
lätt ^verkstalida skadegörelse å egendom, tillkännagifva misshag och ovilja emot
annan. Det lagrum åter, eller 20 Gap. 6 §. Missgernings-Balken, hvarpå
anmärkningarne syfta, belägger med straff blotta försöket till ett fredsbrott,
sorn, derest skada å person sker, medför serskilda ansvars-påföljder
för fredsslöraren. Denna, uti Jagens nyss åberopade rum, stadgade bot
af fem ‘daler, är således satt å sjelfva försöket till skadegörelse, hvaremot
det förslag, Utskottet framställt, afser en förbrytelse, som, derigenom, att
fensterinslagning sker, nått sin fullbordan. Vid sådant förhållande skulle
Utskottet förmena, att straffbestämmelserna uti begge dessa olika fall icke
ovillkorligen böra vara enahanda, än mindre synas kunna i tillämpningen
förvexlas.
Stadgandet af urbota bestraffning för den, som på ifrågavarande sätt
sig förgått, skulle innefatta en alltför stor afvikelse från de grunder, som
i lagen äro följda vid straffs bestämmande för dermed jemföriiga förseelser;
och en ytterligare straffgrad för de fall, att våld sker å flera fenster påen
gång, eller af flere personer tillsammans, synes, i betraktande af brottets
beskaffenhet, icke vara lämplig eller behöflig.
På dessa skäl, och då härtill kommer, att Betänkandet vunnit två RiksStånds
bifall, kan Utskottet ej frångå sitt förra förslag, hvilket alltså oforändradt
å nyo underställes de respective Riks-Slånds pröfning, som Betänkandet
återförvisat.
Stockholm den 21 Juli lÖ/jo.
Herr Friherre Cederström har åberopat sin emot förra Betänkandet afgifne
reservation.
O
N:o 78.
Ant. till Exp. Utsk. den 21 Juli kl. 7 e. m.
Utlåtande, i anledning af gjorda anmärkningar vid Utskottets Betänkande,
N:o 48, öfver väckta motioner om åtskilliga ändringar
i Concurs-lagen.
Högvördige Preste-Ståndet samt Hedervärda Bonde-Ståndet hafva bifallit
omförmälde Betänkande i dess helhet; äfvensom de öfriga två respective
-
L a "‘-Utskottets Utlåtande, 7\T:o 7 8.
9
tive Riks-Stånden godkänt detsamma, utom livad angar frågan om tillhakaflyttande
af rättegångs-timman vid Härads-Rält i concurs-mål, uti hvilken
del Betänkandet blifvit afslaget af Vällofl. Borgare-Ståndet samt återremitteradt
af Höglofl. Ridderskapet och Adeln, der anmärkningar äro framställde:
1:0
af Herr Friherre Cederström, Anders, som, i öfverensstämmelse
med sin vid förra Betänkandet fogade reservation, yttrat, att den i Concurs-lagens
5 Cap. 67 §. af Utskottet tillstyrkte förändring, hvarigenom
nämnde timma skulle bestämmas till kl. 4 istället för kl. 7 eftermiddagen,
vore olämplig serdeles för dem af allmogen, som bodde så långt från Tingsstället,
att de, för att hinna fram innan den förra timman, måste resa
från hemmet dagen förut, och nödgas Tillbringa natten på Tings-stället, hvilket
föranledde till kostnader, tidspillan och måhända äfven dryckenskap;
samt
2:0 af Herr Friherre Raab, Adam Ckristian, hvilken ogillat berörde
förändring, på den grund, att folket hunnit vänja sig vid den nu stadgade
yttersta tiden lör bevakning af fordringar i concurs-mål å landet, och att
om ett nytt lagbud utfärdades, osäkert vore, huruvida detsamma blefve
så allmänt kändt, att icke en och annan derom saknade kunskap, samt ginge
sin fodran förlustig.
Hvad sålunda blifvit anfördt, har Utskott t i öfvervägande tagit; men
då det i allmänhet ej kan vara af större svårighet för parter, att vid Tingsstället
infinna sig kl. 4. än kl. 7 eftermiddagen, äfven om de på något afstånd
derifrån äro boende, samt den af Herr Friherre Raab förmodade 0-  Jägenhet ej lärer vara att befara, emedan lagförändringen, om den antages,
kommer att; i vederbörlig ordning kungöras; så finner Utskottet icke skäl
att frånträda dess förra Betänkande, hvilket alltså i den återförvista delen
oförändradt varder till Höglofl. Ridderskapet och Adeln vördsamligen återlemnadt.
Stockholm den 21 Juli 1840.
Herr Friherre Cederström, Anders, har reserverat sig emot Utskottets
beslut på de skäl, som här ofvan finnas upptagne, och af Friherren blifvit
anförde.
Bill. till R. St. Prot. 1840- 7 Sami. 1 A/d. 22ldra Haft.
2
10
Lag-Utskottets Memorial, IY:o 'jg, och Betänkande, IV;o So.
N:o 79.
Ank. till Exp. Ulsk. den 21 Juli, kl. 7 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss utaf Utskottets Betänkande,
N:o 5o, öfver väckta motioner om ändringar i 1J Cap. 2 §.
Rättegångs-Balken, och de dertill gjorde tillägg.
Höglofl. Ridderskapet och Adeln samt Hedervärda Bonde-Ståndet hafva
till Lag-Utskottet återremitterat nämnde Betänkande på grund af deremot
framställde anmärkningar; men som Utskottet uti detsamma förklarat,
alt Utskottet ej kunde tillstyrka alt de i ämnet väckta motioner må till
någon åtgärd föranleda; och denna åsigt blifvit af de öfriga två respeclive
Riks-Stånden, genom bifall lill Betänkandet, godkänd, i följd hvaraf frågan,
jemlikt 87 §• Regerings-formen, förfallit; så lärer något yttrande öfver berörde
anmärkningar ej erfordras; hvilket Utskottet skolat vördsamligen anmäla
för de respective Riks-Stånd, som Betänkandet återförvisat..
Stockholm den 21 Juli 184,0-
N:o 8(T.
Ank. till Exp; Utsk. dfen 21 Juli, kl. 7 e. m;
Betänkande, dels i anledning, af erhållne återremisser på Utskottets
Utlåtande,. N:o 53., rörande väckt motion om upphof vande
eller ändring af i3 $. af Kongl. Förordningen den i3
Juli 1818, angående inteckning i fast egendom, dels öfver
de, i sammanhang medi åter remis seme ^framställda^ förslag till
ändring af 4 Cap. 4 Jorda-Balken, och Kongl. För or d
ningarne
den i3 Juni t8oo■>, i fråga om lagfart och börd,
samt städsel och lego af jord på landet.
Sedan, vid behandling af Anders Larssons från Westmanland motion
om upphäfvande af i3 §. i Kongl. Förordningen den i3 Juli 1818,. eller
sådan ändring i densamma, att fastighets-egares och intecknings-hafvares.
Lag-Ulskotlels Betänkande, N.o 80.
11
ömsesidiga rättigheter blefvo närmare bestämde, ännu är fallet, Lag-Utskottet,
i dess Utlåtande, N:o 53, förklarat, att Utskottet väl önskat att kunna
medverka till det i motionen antydda ändamål, genom framläggande af ett
förslag, till innehållet lika med det af Lag-Utskottet å förra Riksdagen
meddelade, men att någon åtgärd, i anledning af motionen, för närvarande
ej kunde af Utskottet tillstyrkas, enär berörde fö)slag afsåge- ändring jemväl
i öfrige här ofvan om förmälde- lagrum och författningar, elem motionären
icke vidrört; så har Utlåtandet, enligt ankomne Protocolls-utdrag, blifvit
bifallet af Hedervärda Bonde-Ståndet;. men deremot återremitteradt af
de öfrige respeclive Riks-Stånden, hvarest Herrar Palmcrantz, Johan Mauritz,
Cederschiöld, Robert Theophron, Friherre Leijonhufvud, Abraham,
Cederschiöld, Per Gustaf, Doctor Björkman och Halling gjort framställningar,
åsyftande, att Utskottet skulle anse sig oförhindrade föreslå alla de
lagbestämmelser, som för vinnande af berörde ändamål erfordrades; äfvensom
Herr Halling väckt en serskild, lill Utskottet remitterad motion, innehållande
enahanda förslag i ämnet, som Lag-Utskottet å sistförflutne Riksdag
afgaf, och hvilket i det nu återförvista Utlåtandet finnes ordagrant
in föl dt.
I följd häraf får Utskottet,, hänvisande till hvad, som i förra Utlåtandet
är anfördt, till stöd för en förändrad lagstiftning uti ifrågavarande afseende
vördsamt hemställa t
att med ändring af 4 Cap. 4 Jorda-Balken, för den händelse,
dä två köpare, till hvilka samma fastighet blifvit af en säljare
öfverlåten , vid serskilda tillfallen söka lagfart, Kongl. Förordningen,
angående lagfart och börd af jord på landet den i3 Juni
1800, i fråga om företrädesrätt emellan köpare och säljarens borgenär,
som efter försäljningen söker inteckning, samt Kongl. Förordningen
af sistnämnde dag, rörande städsel och tego af jord
på landet, 3:dje mom. hvad angår viss tid för intecknande af arrende-contract,
. och med upphäfvande af i3 i Kongl. Förordningen
den i3 Juli 1818,, om inteckning i fast egendom, förordnas
måtte sorn föijer::
1:0 Öfverläder någon sin eganderätt till fast egendom åt två,
stånde den öfverlåtelse fast, derå lagfart först sökes; dock att,
om två söka lagfart ä samma dag i staden eller vid samma Ting
å landet, den öfverlåtelse är gällande, som först skedde. Sökes
inteckning, till säkerhet för njttjande-rätt till fastighet å landet,
12
Lag-Utskottets Betänkande, N.o 80.
den egaren åt två upplåtit, vare om dessas inbördes rätt Lag
samina.
2:0 Har, innan lagfart sökes eif den, som egande rätt till fast
egendom förvärfvat, förre egarens borgenär, eller, om fastigheten
är å landet, den, åt hvilken nyttjande-rätten är af förre
egaren upplåten, i egendomen sökt inteckning; då skall ej nye
egarens anspråk ligga i vägen för inteckningen, utan må han,
för hvad han förlorar, hålla sig till sin fångesman. Sökes å
samma dag i staden eller vid samma Ting ä landet, både inteckning
och lagfart, vike intecknings-sökanden f ör den, som eganderätten
förvärfvat.
3:o Söker någon lagfart, i grund af företedd handling, som
hans egen åtkomst visar, men kan ej genast så slyrka förre ega-'
rens åtkomst, att lagfarten beviljas må; varde hans ansökning ej
dess mindre i lagfarts-protocollet tecknad. Fullgör han sedan å
landet sist vid det allmänna Ting, sorn infaller näst efter tre
månader, och i stad inom tre månader, hvad till lagfartens vinnande
nödigt är, eller stemmer han sin talan inom den tid till
Hatten in; då må ej det inträffade dröjsmålet med lagfartens beviljande
honom till förfång lända; försummar han, hvad nu sagdt
är, eller åstadkommes ej medelst omförmälte rättegång den bevisning,
som för lagfartens beviljande erfordras, vare den gjorda
ansökningen förfallen.
Slockholm den 21 Juli i84o.
s sr <o ernson***.
TIIYCKT IIOS J. A. WALLDÉN,
18 40-
Lag-Utskottets Betänkande, IV;o 81.
1
N:o 81.
Ank. till Exp. Utsls. den 24 Juli, kl. % 12 f. m.
Betänkande, i anledning af väckte motioner, dels angående
Förmyndare-Kamrars inrättande i städerne och på landet,
dels oek om ändring i lagens st ad g anden, rörande de
tysta förmonsrätterne.
Till Lag-Utskottets handläggning hafva Höglofl. Ridderskapet och
Adeln, Vällofl. Borgare-Ståndet och Hedervärda Bonde-Ståndet öfverlemnat
åtskillige motioner, hvaruti föreslås:
l:o att, till skyddande af omyndiges egendom, Förmyndare- eller Utrednings-Kamrar
måtte stiftas, eller andra åtgärder vidtagas, hvarigenom
en säker tillsyn öfver fullgörandet af förmyndares förvaltningsoch
redovisnings-skyldighet beredes; och
2:o att de så kallade tysta förmonsrätter, som lagen i 17 Gap. HandelsBalken
tillägger vissa der uppräknade fordringar framför intecknade,
måtte upphöra.
Det förra yrkandet har blifvit framstäldt hufvudsakligen i ändamål
att underlätta framgången af den senare frågan, så vidt den rörer ändring
i föreskrifterne, angående omyndiges förmonsrätt i förmyndares fastighet;
äfvensom någre af motionärerne ansett dylik ändring ej höra ske med annat
villkor, än att vården om de omyndiges medel ställes under en strängare
uppsigt, än den i nu gällande lag stadgade. Af sådan anledning finner
Utskottet ifrågavarande ämnen böra i ett sammanhang behandlas;
med anmälan hvarom Utskottet nu går att för de väckta motionernes innehåll
närmare redogöra.
Angående Förmyndare-Kamrars inrättande äro hemställanden gjorde
af:
a) Herr Hjerta, Lars, hvilken erinrat, hurusom Rikets Ständer, uti
underdånig skrifvelse den 1 December 1834, med anledning af väckt fråga
om Förmyndare-Kamrars inrättande, ej mindre å landet, än i de städer,
der sådane icke förut funnos, anfört, att Rikets Ständer nogsamt insågo,
att en säkrare controll å förmyndare, än den, som egde rum till skyddande
af omyndigs egendom, vore af behofvet påkallad, serdeles bland
Bih. till R, St, Brot. 1840. 7 Sami. i A/d, 23 Haft, 1
2
Lag-Utskottets Betänkande, N\o 81.
allmogen, uti hvilken samhällsclass en person ofta kunde innehafva flere
förmynderskap utan att dock kunna hvarken räkna eller skrifva, samt att
inrättandet af Förmyndare-Kamrar syntes kunna befordra det åsyftade ändamålet;
hvadan Rikets Ständer i underdånighet anhöllo, att förslag till
Förmyndare-Kamrar måtte af dertill utsedde skicklige personer utarbetas
och genom Kongl. Maj:ts Befallningshafvande öfveriemnas till Rådstufvuoch
Härads-Rätterne, med föreskrift att i vanlig ordning sammankalla städernes
invånare och deputerade från hvarje socken, för att välja Committerade
till förslagets granskning och att afgifva yttranden om möjligheten
och ändamålsenligheten af omförmälde inrättningar; äfvensom Rudstufvu-Rätterne
samt Doinhafvanderne på landet borde med utlåtanden i frågan
inkomma; och yttrade Rikets Ständer den underdåniga förhoppning,
att, sedan förslaget, tillika med hvad dervid anmärkts, blifvit af Högste
Domstolen granskadt, vid denna Riksdag få afvagta Kongl. Majrts Nådiga
Proposition i ämnet. Då likväl, enligt hvad bilagorna till Justitise-Ombudsmannens
vid denna Riksdag afgifna Embetsberättelse utvisade, omförmälde
underdåniga anhållan ej vunnit annat afseende, än att den underdåniga
skrifvelsen blifvit öfverlemnad till Comiteen för åtgärders vidtagande
i afseende på nya lagförslaget, hemställde motionären, att Rikets
Ständer måtte uti ytterligare underdånig skrifvelse förnya deras å förra
Riksdagen gjorda begäran om Nådig Proposition uti förevarande ämne.
b) Riksdagsfullmägtigen Johannes Andersson från Upsala Län, som
afgifvit ett förslag, hvilket hufvudsakligen afser inrättandet i hvarje fögderi
af en Sparbank, der omyndiges medel borde förräntas, och i hvarje härad
af en Utrednings-Kammare, som skulle hafva vård om de omyndiges egendom,
så att förmyndares befattning egentligen inskränktes till omsorgen
om de omyndiges uppfostran.
I frågan om de tysta förmonsrätterne äro förslag framställde af:
a) Herr Olof Wijk, som yrkat, att Kongl. Maj:ts under den 1 Mars
1834 aflåtne, men af Rikets då församlade Ständer icke bifallna, Nådiga
Proposition, angående ändring af 8, 9 och 10 §§ samt förklaring af 2 §
i 17 Cap. Handels-Balken, nu måtte af Rikets Ständer varda antagen; lydande
samma Nådiga Proposition sålunda: ”Kongl. Maj:t har funnit, det
klagan blifvit förd öfver det misstroende emot intecknings-säkerhet, som
vållas af den förmonsrätt till betalning, som lagen i 17 Cap. 8 § Handels-Balken
i vissa fall tillägger der uppräknade fordringar, framför de
intecknade. En långifvare, som ej har annan säkerhet att trygga sig vid,
än erbjuden inteckning och som icke vill äfventyra att se detta, måhända
Lag-Utskottets Betänkande, ]Y\o 81.
3
i och för sig sjelft väl beräknade hypothek, göras kraftlöst genom gäld,
som låntagaren kan hafva ådragit sig i egenskap af förmyndare, uppbördsman
eller föreståndare vid en del allmänna inrättningar, sättes genom
detta lagbud i behof af underrättelse och bevis, huruvida en lånsökande
innehar eller innehaft någon sådan befattning, om beloppet af de medel,
hvarför han i dylikt fall bör ansvara, samt om eller när samma ansvarighet,
eller den deraf beroende förmonsrätt må hafva upphört, i händelse
lånsökanden blifvit skiljd från den befattning, hvarifrån densamma sig
härled t.”
"Det vigtigaste motivet för ifrågavarande lagbud igenfinnes i Statens
skyldighet att tillse, det omyndigas rätt, den de sjelfve icke äro i tillfälle
att bevaka, må blifva af andra med all möjlig omsorg vårdade.
Detta lagstiftningens syftemål är ostridigt rigtigt och ädelt, men den utväg,
som blifvit vald, för att ernå det, öfverensstämmer föga med begreppet
om säkerhet i viss egendom och orsakar derföre i märklig mon lidande
för andra, utan att ändamålsenligt skydda den omyndigas, samt
synes således hvarken rättvis eller lämplig.”
”Den försvårar låne-afhandlingar för fastighetsegare i allmänhet, genom
den mängd omvägar, som erfordras för att mer eller mindre tillförlitligt
ådagalägga, det låntagaren icke i egenskap af förmyndare står i redovisningsansvar,
hvarom dock endast i få fall kan erhållas någon sådan
visshet, att inteckningen blifver, hvad den annars och såvida fastighetens
värde ej blifvit för högt beräknadt kunde vara: en säker anvisning på tillgång
för återgäldandet af det lån, som sökes och som, i sådan händelse,
ofta utan svårighet skulle erhållas.”
”Den utestänger förmyndare från delagtighet i de gemenligen såsom
de mest fördelagtiga ansedde lånen eller dem, som lemnäs ur allmänna
Cassör och vanligen en längre tid hos låntagaren få innestå.”
”Den medgifver deremot, enligt en del domares tydning af omförmälde
lagrums nu egande ordalydelse, förmonsrätt endast för hvad genom
arf den omyndige tillfallit; för hvad omyndig genom gåfva, testamente eller
annorledes förvärfvat och för egendom, tillhörig en till myndiga år
kommen, sedermera under förmyndare ställd person, skulle myndiingarne
således kunna anses icke hafva någon företrädesrätt hos förmyndare.”
”Den kan af förmyndare när som helst tillintetgöras, då det måtte
stå honom fritt att afhända sig den fasta egendom, hvari lagen gifvit förmonsrätt
åt den omyndige, utan att förmonsrätten i sådan händelse åtföljer
egendomen i den nye egarens hand.”
4
Lag-Utskotlets Betänkande} N.-o 81.
”Den motverkar i mer än i ett fall just det ändamål, den skulle
befrämja, såsom då vederhäftige och redlige män måste undandraga sig
förmyndare-befattning, af orsak, att de äro i behof af lån emot inteckning,
eller då förmyndare emot sådan säkerhet i annans fastighet utlånar
omyndigas medel, men inteckningen, i anseende till någon okänd tyst
förrnonsrätt hos låntagaren, icke medför den påräknade säkerheten.”
”Omsorgen för Kronans, kyrkors och allmänna Cassors säkerhet för
fordringar hos uppbördsman och föreståndare, genom förrnonsrätt i deras
fasta egendom, är deremot af underordnad vigt, enär den för dem erforderliga
säkerhet lämpligare bör kunna iagttagas och bevaras, genom borgens
affordrande, en noga tillsyn samt andra försigtighetsmått, hvarmedelst
åtminstone större förluster kunna afvärjas.”
”För att afhjelpa de öfverklagade olägenheterne, utan att derjemte
åsidosätta en rättvis och ändamålsenlig vård om omyndiges, Kronans och
allmänna Cassors med Heres rätt och fördel, har Kongl. Maj:t funnit en
lagförändring nödig, hvarigenom intecknad fordran tillägges ovillkorlig företrädesrätt
till betalning framför de i 17 Cap. 8 § Handels-Balken omnämnde
fordringar, och omyndig lemnäs, näst efter inteckningsegare och
framför alla öfrige i berörde § omförmälda kraf, förrnonsrätt för all hos
föräldrar och förmyndare egande fordran; och vill Kongl. Maj:t fördenskull
föreslå Rikets Ständer, att, med upphäfvande af 8, 9 och 10 §§ i 17 Cap.
Handels-Balken, i stället antaga nedanstående med 11, 12, 14 och 15 §§
i 22 Cap. Handels-Balken af Lag-Comitéens förslag till Civillag hufvudsakligen
öfverensstämmande lagbud.”
”Har någon fått inteckning i Gäldenärs fasta egendom, ege förmonsrätt
i samma egendom och i den afgäld, som under concurstiden deraf
faller, för hufvudstol, så ock för ränta intill betalningsdagen; dock gälle förmonsrätt
till ränta, som före concursens början upplupen är, ej för längre
tid än tre år. Är fast egendom intecknad för fleres fordringar och räcker
den ej till för alla, håfve den, som äldre inteckning eger, företräde. Sedan
tages omyndigs fordran i hufvudstol och ränta till betalningsdagen
hos föräldrar och förmyndare ut. Äro förmynderskapen flere, egen de omyndige
sig emellan lika rätt. Derefter skola, utan förrnonsrätt sig emellan,
gäldas: kyrkors, fattigcassors och sockne-magasiners fordringar hos deras
föreståndare; Kronans, städers och allmänna af Konungen sLadfästade
cassors, penningeverks och inrättningars fordringar hos de tjenstemän, sorn
äro satte att deras inkomster uppbära, för hvad af sådan uppbörd bos
Lag-Ulskottels Betänkande, N:o 81.
5
dem innestår; så ock enskildes fordringar hos embets- och tjenstemän för
egendom, som desse, i och för embete eller tjenst, emottagit.”
”Genom dessa föreskrifter skulle dessutom vinnas ett nödigt förtydligande
af lagbuden, angående inteckningsegares anspråk på fastighets afkastning,
samt om beskaffenheten af hvad, som under egenskap af uppbörd
må med förmonsrätt utgå ; att sockne-magasiner och alla allmänna af Kongl.
Maj:t stadfästade cassör, penningeverk och inrättningar skulle undfå samma
fördel, som flere lika beskaffade inrättningar redan åtnjuta, och att enskildte
skulle tillkomma förmonsrätt till betalning lika med och icke näst
efter Kronan, kyrkor och allmänna inrättningar för egendom, som embets-
och tjenstemän, i och för embete eller tjenst, emottagit, utgöra tillägg
och ändringar uti nu gällande 8 § af 17 Cap. Handels-Balken, dem
rättvisa och billighet synas påkalla; och då Ridderskapet och Adeln sjelf
torde anse den, frälseman tillagda, företrädesrätt för fordran bos dess uppbördsman
för sig numera vara mindre nödig, än den måhända förut varit,
lära ytterligare skäl icke erfordras för uteslutande af denna, med andras
billiga anspråk på lika fördel i lika beskaffade fall, icke förenliga förmonsrätt,
helst det obestämda i sjelfva stadgandet gör tillämpningen deraf osäker,
och det för långifvare esomoftast torde vara svårt, om icke omöjligt, att
med säkerhet få veta, till hvilka personer frälsemän uppbörd anförtrott.”
”1 händelse denna Kongl. Maj:ts Proposition af Rikets Ständer antages,
kommer den såmedelst beslutade lagförändringen, att, genom utfärdande
allmän Förordning, kungöras, dervid, såsom en följd af samma förändring,
till förtydligande af 2 § i 17 Cap. Handels-Balken, jemväl bör
förklaras, att hvad detta lagrum innehåller om faddergåfva, som är förvandlad
och ej i behåll, icke må lämpas till den händelse, då omyndig
för sådan faddergåfva eger fordran bos föräldrar eller förmyndare, i hvilket
fall, efter hvad ofvanför om omyndigs fordran i allmänhet är sagdt,
skall förfaras; men på det öfverförmyndare och andre vederbörande må
ega erforderligt rådrum att vidtaga de försigtighetsmått, sorn, med anled
ning
af denna lagförändring, kunna anses nödiga, bör den dock icke blifva
gällande i dé concurs- eller förmonsrätts-tvister, som bos vederbörande
embetsverk redan äro eller göras anhängige under loppet af första året,
efter det den nya Författningen blifvit kungjord.”
b) Johan Persson från Upsala Län, och
c) Petter Persson från Södra Möre i Calmar län, hvilka, under åberopande
af de skäl, som å förra Riksdagen blifvit framlagda emot bibehållande
af de tysta förmonsrätterne, ansett dessas upphörande vara högt
6
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 81.
af behofvet påkallaclt och nu böra beslutas, dock med iagttagande deraf,
att de omyndige blefvo emot förluster betryggade. Den förre motionären
har trott, att Förmyndare-Kamrar skulle uppfylla ändamålet; hvaremot
Petter Persson funnit det vara tillräckligt, att stadganden meddelas om
tillbörlig uppsigt å förmyndares förvaltning af omyndiges medel, samt hänvisat
till ett, efter sista Riksdag, af Comiteen för åtgärders vidtagande i afseende
på nya lagförslaget, afgifvet utlåtande i ämnet. Vid motionernes remitterande
hafva dessutom flere ledamöter i Borgare- och Bonde-Stånden förenat
sig med motionärerne; deremot andre ansett ifrågavarande lagförändring
ej böra antagas, såsom oförenlig med det större skydd, omyndige
borde kunna påräkna af lagen, enär de sjelfve ej voro i tillfälle att sin
rätt bevaka.
Hvad först beträffar frågan om inrättandet af Förmyndare-Kamrar,
får Utskottet vördsamt tillkännagifva, att nyssnämnde Comité, på grund
af Rikets Ständers uti ofvanomförmälde underdåniga skrifvelse gjorda anhållan,
och Kongl. Maj:ts, till följd deraf, meddelade Nådiga befallning,
afgifvit ett underdånigt Utlåtande, deraf Utskottet tagit kännedom, och
hvilket, efter Utskottets omdöme, på ett nöjagtigt och fullständigt sätt utreder
denna fråga. Då Utskottets beslut i ämnet kommer att grunda sig
på de af Comiteen anförde skäl, anser Utskottet lämpligt, att Utlåtandet,
hvilket jemväl blifvit af en motionär åberopadt, varder i vissa delar här
infördt.
Sedan Comiteen meddelat upplysning om anledningarne till stiftandet
af Justitiae-Collegium och Förmyndare-Kammaren i Stockholm, hvilka
hufvudsakligen varit, dels vederbörandes försummelse att anställa arfskiften
och för omyndige tillsätta laga förmyndare, dels ock, der sådane blifvit
förordnade, deras vårdslöshet och otrohet vid förvaltningen af egendomen
samt sorglöshet i afseende på myndlingarnes uppfostran; så yttrar Comiteen
vidare: ”Någon annan allmän inrättning till vårdande af omyndiga och
deras egendom, än den nu nämnde, lärer icke finnas. Deremot innehåller
allmänna lagen och dithörande författningar åtskilliga till detta ändamål
syftande stadganden, hvilka hittills jemväl, utan Förmyndare-Kamrar, om
än icke fullständigt, dock i det närmaste tillräckligt, betryggat omyndigas
rätt och bästa. I detta afseende må hufvudsakligen nämnas föreskrifterne:
att domaren ovillkorligen skall tillse, att bouppteckning, då dödsfall timat,
ej må för länge uppskjutas, än mindre underlåtas; att afskrift af bouppteckning
skall vid domstolen förvaras; att enkling eller enka ej få gå
Lag-Utskottets Betänkande j N'.o 81.
7
i annat gifte, förr än barn eller andra arfvingar äro afvittrade; att arf ej
raå skiftas utan lottning, der någon arfvinge är omyndig; att dess jord ej
må säljas, bortskiftas eller förpanlas, utan nästa frändes råd och domarens
samtycke; huru förmyndare förordnas och hvilka det åligger att förmynderskap
förestå; att förmyndare är pligtig att låta uppfostra den omyndige,
vårda barnagods som siLt eller gälda skadan, samt förränta och förkofra
dess redbara penningar, som bäst och säkrast pröfvas o. s. v.; hvarjemte
är förordnadt, att barna-arf skall hos föräldrar och förmyndare med förmonsrätt
utgå.”
”För att bereda controll å förmyndares förvaltning, är honom i 23
Cap. 1 § Arfda-Balken ålagdt att årligen, om så fordras, men ovillkorligen
hvart tredje år tillställa den omyndiges fränder eller och den, som i
deras ställe af domaren förordnas, rigtig räkning öfver hvad han om händer
haft, att de samma räkning må öfverse. Likasom skyldigheten att
vårda minderåriga barn och deras egendom ansetts tillhöra närmaste skyldeman,
så borde ock slägten utöfva uppsigten öfver förvaltaren. Denna
grundsats är uråldrig och förekommer redan i 7:de Fl. Ärfda-Balken Uplancls-Lagen,
der det heter, att hvar som hade barnagods under händer,
skulle för det gods hvarje år göra rigtig räkning för nästa frände. Samma
stadgande är sedermera upptaget i 1442 års Landslag, äfvensom uti
Kongl. Stadgan om rättegångar af den 25 Februari 1598, hvilken Författning
bland annat innehåller, att om närmsla fränder icke vore till mogen
ålder komne, eller vistades utrikes, skulle fyra beskedlige män tillsättas
och förordnas, de der borde öfverse förmyndare-räkningen samt den
omyndiges bästa veta och befordra. Jemnväl uti Stads-Lagen, 15:de Kapitlet
Giftermåls-Balken, finnes årlig redovisnings-skyldighet inför nästa
fränder, eller om de ej vore till, inför Borgmästare och Råd, ålagd hvarje
förmyndare, som ej ville ställa borgen, att det gods han emottagit, skulle
till fullo återlemnas lill barnen eller deras arfvingar, och denna föreskrift
upprepas ytterligare uti Kongl. Förmyndare-Ordningen af den 17 Mars
1669, deri dock icke något förmäles om borgens ställande för barnagods.”
”Då Rikets Ständer ej ansett nödigt att uppgifva de grunder, hvarå
en allmän Stadga om Förmyndare-Kamrar, efter Rikets Ständers tanka,
borde hvila, eller närmare antydt ändamålet med de påtänkta nya institutionerne,
än alt dermed åsyftas controller å förmyndare, torde det i
första rummet tillhöra Committerade, att undersöka huruvida FörmyndareKamrar
på landet och i städerne må kunna organiseras på ett sådant sätt,
8
Lag-Utskottets Betankande ^ N.-o 81.
att de förmente bristerne i det hittills gällande förmynderskaps-systemet
må kunna derigenom helt och hållet eller till en del afhjelpas.”
”Vill man göra sig reda för de omständigheter, som under närvarande
tidpunkt skulle fordra förändring i sättet för förmyndare-vårdens
utöfning, torde desamma ej finnas vara af den vigt, som man i allmänhet
föreställer sig. De orsaker, som ursprungligen föranledt inrättningen af
Förmyndare-Kammare inom hufvudstaden, hafva nästan alldeles upphört,
och hvad deraf kan anses återstå, har ej någon allmännare erfarenhet för
sig. Någon hrist i föreskrifterna om efterlefvande makas skyldighet att
afvittra dess arfvingar, innan nytt gifte ingås, har ej blifvit anmärkt,
hvarken i afseende på berörde föreskrifters verksamhet lill befordrande af
det dermed åsyftade ändamål, eller öfver svårigheten vid deras handhafvande
af vederbörande embetsmän. Klagan öfver uragtlåtenhet att skifta
arf, då sådant bordt ske, kan icke med fog föras, så länge lagen låter bero
af arfvingarne, ehvad omyndige bland dem finnas eller ej, att sjelfve bestämma
tiden för skiftet, endast med förklarande, att den eger vitsord, som
skifta vill. Olägenheten eller lidande, härrörande af försummelse att tillsätta
förmyndare, hafva hittills icke varit öfverklagade och böra för framtiden
icke befaras, så vida vederbörande presterskap ej åsidosätter sitt åliggande
att hos domaren anmäla inträffade dödsfall, och denne, sin embetspligt
likmätigt, tillser, alt bouppteckning hålles och förmyndare förordnas,
der så nödigt är. Exempel af otrohet och vårdslöshet hos förmyndare
äro lyckligtvis sällsynte. De förluster, som omyndige någon gång fått
vidkännas genom förmyndares iråkade obestånd, skulle tilläfventyrs nästan
alltid kunna förekommas, om den i lag föreskrifne uppsigt å honom blifvit
behörigen iagttagen. Huruvida de säkerhetsmått, lagen i detta afseende
redan förordnat, må kunna utvidgas eller närmare bestämmas, är ett ämne,
hvaröfver Committerade vidare få yttra sig; men nu bör ej lemnäs oanmärkt,
att det skäl för inrättning af Förmyndare-Kammare på landet, som
Rikets Ständer anfört, eller i allmänhet bristande insigt hos allmogen i
skrif- och räknekonst, till det mesta förlorar sin vigt, om man besinnar,
att färdigheten i dessa ämnen är vida mera utbredd nu än förr, och dagligen
alltmer sprides. Utan att ifrågasätta nyttan och ändamålsenligheten
af en serskild förmyndare-styrelse inom hufvudstaden, eller inrättningens
lämplighet för en eller annan bland Rikets större städer, der serskilde förhållanden
möjligen kunna underlätta dess organiserande och göra den användbar,
anse dock Committerade, vid betragtande af ämnet från en allmän
-
Lag-Utskottets Betänkande, 2V.-0 81.
9
männare synpunkt, någon sådan våda och osäkerhet för de omyndiges rätt
och bästa icke vara för handen, att en hufvudsaklig förändring i nu gällande
stadga»- om förmyndarevårdens utöfning må på grund deraf ega rum.”
”För att ådagalägga rigtigheten af delta omdöme, torde vara nödigt
att ingå i undersökning om grunderne, hvarpå de föreslagna nya inslilutionerne
skulle hvila, samt följderna, som deraf vöre att vänta, i hvilket
afseende Committerade således få anföra:”
”Förmyndare-Kammaren i Stockholm är, enligt hvad redan blifvit
anmärkt, på en gång laga domstol i åtskilliga mål, och ett förvaltande
Verk, hvilket, under full ansvarsskyldighet, ej allenast eger inseende öfver
förmyndare, der sådane linnaus, med rättighet alt, oberoende af dero, till
de omyndiges bästa vidtaga de åtgärder, sorn pröfvas lämplige, utan äfven
ganska ofta omedelbart vårdar de omyndiges angelägenheter.”
• ”Domsrätten är likväl icke någon nödvändig egenskap hos en Förmyndare-Kammare,
hvilken, den förutan, ganska väl kan bestå och verka.
Afskaöandet af flere Special-Domstolar i senare tider synes utmärka ett
gillande å lagstiftarens sida af de skäl, som åberopas för införande af enhet
i domstols-väsendet. Yid sådant förhållande och då fördelen häraf lärer
vara obestridlig samt giltiga orsaker till stiftande af serskildta domstolar
för behandling af förmynderskap» och andre dermed mer eller mindre
sammanhängande mål icke kunna uppgifvas, torde med visshet böra
antagas, att ett förslag om Domsrättens skiljande i desse mål från de allmänna
domstolarne och dess öfverflyttning till dömande Förmyndare-Kamrar,
skulle hvarken förtjena eller vinna bifall/’
”Fid bestämmande af den verkningskrets, som må kunna för allmänna
Förmyndare-Kamrar utstakas, framställer sig vidare till besvarande
frågan, huruvida och i hvad mon desamma borde ombesörja eller deltaga
uti vården om de omyndig® och förvaltningen af deras gods, det vill
säga, om Kamrarne skulle blifva öfverförmyndare eller medförmyndare,
der laga målsmän funnos, och, då sådane saknades, omedelbart förestå förmynderskapet
eller ock huruvida Kamrarnes verksamhet borde inskränkas
derhän, att de endast skalle ega att controllera laga förmyndares åtgärder
och förvaltning?’
”Att närmaste skyldeman bör vara den omyndiges målsman, och att
nästa fränder ega granska hans förvaltning, är en grundsats, som bibehållits
oförändrad, både uti nu gällande Lag och uti det utarbetade förslaget
till ny Civillag, hvilket ännu ej hunnit pröfvas. Flere århundraden beBih.
till R, St, Brot, 1840, 7 Sami, 4 A/d, 23 Haft, 2
10
Lag-Utskottets Betänkandej N:0 81.
'vittna dess användbarhet, men dess vigtighet, fastän tidigt insedd, hvilar
icke blott på häfd, utan äfven på moraliska och politiska skäl, hvilkas vigt
lagstiftaren icke bör misskänna. I föräldrars naturliga förhållande till sina
barn ligger den ursprungliga grunden för deras rättighet och pligt att icke
endast sjelfve vårda och besörja barnens bästa, under deras omyndiga år,
utan ock att förordna, af hvilka, efter föräldrarnes död, denna omsorg och,
vård skall fortsättas. Der ett sådant förordnande icke skett, innebära den
vänskap och det förtroende, sorn vanligen råda eller böra linnas emellan
närskylde personer, en pligt för närmaste inom slägten att träda i föräldrars
ställe, och åtaga sig de omyndigas sak. Att det ömsesidiga förhållandet
af faderlig myndighet och moralisk ansvarighet, å ena sidan, samt
barnslig lydnad, erkänsla och tacksamhet, å den andra, mäste verksamt
bidraga tili befästande af slägtskapsförbindelserne, kan lika litet betviflas,
som de senares välgörande inflytelse på sedlighet och barnauppfostran.
Också har förmynderskapet alltid varit betragladt såsom en famille-angelägenhet,
den mediemmarne af slägten bordt besörja och som ej öfvergå tt
till medborgerligt åliggande, så vida skyldeman funnits, hvilka egt fallenhet
att dermed taga befattning/’
'^lägternaa totala befrielse från förmynderskapet och dess öfverflyttning
till allmänna administrativa Förmyndare-Kamrar, torde emedlertid
aldrig komma i fråga. Men om, med bibehållande af förmyndare, så beskaffade
Förmyndare-Kamrar derjemte skulle införas, blefve det nödvändigt
att med noggrannhet bestämma hvarderas serskildta verksamhet och
det inbördes förhållandet dem emellan.”
”Efter Committerades föreställning måste en administrativ Förmyndare-Kammare
ega skyldighet att, antingen medelbart eller omedelbart,
besörja eller åtminstone deltaga uti förvaltningen af de omyndiges angelägenheter.
Den boi’de vara, hvad Justitiae-Collegium och Förmyndare-Kammaren
i Stockholm i sjelfva verket nu är, öfverförmyndare eller ock medförmyndare.
I samma mon formynderskaps-bestyret anförtroddes Kammaren,
måste redovisnings-skyldigheten dit öfvergå, ty det vore lika orättvist
emot den omyndige att frikalla Kammaren från ansvarighet, som mot
förmyndaren att ålägga honom ansvaret för Kammarens beslut och tillgöranden.
”
”Otvifvelagtigt skulle en inrättning roed så vidsträckt verkningskrets
ej kunna införas utan betydliga förändringar i det nuvarande förmynderskaps-systemet
och afvikelsen från grunderne derför. Föreställer man sig
Kammaren såsom ansvarig och redovisningsskyldig öfverförmyndare, för
-
Lag-TJtskoltels Betänkande IV\o 81.
11
sedd med den derifrån oskil jagtiga rättigheten att, oberoende af föräldrars
och förmyndares vilja, anordna eller anbefalla, hvad som lill de omyndiges
bästa bor iagttagas, torde det ej kunna nekas, att en sådan magt
icke rätt väl stöde tillsammans med föräldrars i förnuftet grundade och i
vår lag erkända myndighet öfver deras barn. Äfven om en föreskrift meddelades,
likartad med den, som i 1667 års Förordning gafs Arf- och Förmyndare-Kammaren
i Stockholm, ”att icke vara emot föräldrars lagliga
välde eller yttersta vilja,’ vore dermed föga hulpet, ty ett dylikt, emot
principer för en administrativ Förmyndare-Kammare stridande stadgande
skulle ofta antingen paralysera dess verksamhet eller ock blifva utan ali
betydelse.”
”Vid detta förhållande kan man icke tänka sig förmyndarens ställning
till en sådan Förmyndare-Kammare annorlunda, än såsom underordnad.
Ehvad han vore af naturen bestämd, genom testamente nämnd, eller
af domaren tillsatt, blefve förmyndaren dock esomoftast föga annat,
än verkställare af Kammarens vilja, inför hvilken han ock borde vara lör
sine åtgärder redo skyldig. Emedlertid skulle de nedsatta anspråken på
moralisk eller juridisk ansvarighet sannolikt minska nitet och omsorgen ho*
mången förmyndare, och det vigtiga budet, att han skall vårda barnagodset
som sitt eget, torde hildora i betydelse, derest han sättes i tillfälle att,
till sitt skydd inför lagen och allmänna omdömet, åberopa Kammarens
föreskrifter."
”livad nu är sagdt, gäller äfven till större delen om administrativa
Förmyndare-Kamrar, hvilkas verksamhet vore inskränkt till deltagande
med laga målsman uti förmyndare-vården I detta afseende bör tillika
anmärkas, att, om begge skulle ega lika myndighet, blefve, ehvad förvaltningen
dem emellan delades eller ej, Kammaren icke något mer eller annat,
än hvarje biträdande förmyndare nu är eller kan vara."
”Men äfven om giltigheten af dessa anmärkningar icke vore satt utom
tvifvel, framställa sig dock emot införandet af förvaltande förmyndarestyrelser,
hinder af mera objectiv beskaffenhet. De nya institutionerna kunde
nemligen ej organiseras annorlunda, än antingen såsom embetsverk eller
såsom municipal-corporationer. Valet emellan dessa olika styrelse-former
torde emedlertid ej lemna rum för någon tvekan; ty stiftandet af embetsmyndigheter,
till handhafvande af förmyndare-bestyret inom Stånds-classer
eller inom vissa distriet, voro af många skäl i allmänhet olämpligt
och på de fleste ställen i brist af medel tili betäckande af kostnaderne derför,
overkställbar^ Skulle åter Förmyndare-Kammaren blifva en muniei
-
12
Lag-Utskottets Betänkande, N.-o 81.
pal-inrättning, erfordrade det stadgande, att en hvar, som utsågs till ledamot
deri, borde, såvida laga, förfall ej visades, vara ovillkorligen pligtig
att mottaga kallelsen, emedan skicklige och vederhäftige ledamöter eljest
ofta icke kunde erhållas. Men de mödosamma och tidsödande göromål,
som otvifvelagtigt komme att åtfölja en dylik befattning, jemte den
vidsträckta, stundom oberäkneliga ansvarighet, som, efter hvad redan är
antydt, dervid oundvikligen måste fästas, lära likväl innefatta åligganden,
hvilka ej rättvisligen kunna, genom lag, enskiulte medborgare påbördas.”
”Undersöker man de möjliga fördelarne af ifrågavarande institutioner;
så förekomma dessa äfven temligen tvifvelagtige. Att tillsynen å den
omyndiges uppfostran icke kunde blifva serdeles verksam, bör, vid betragtande
af local-förhållanden, Kammarens trägna göromål i öfrigt, och åtskilliga
andra orsaker, med sannolikhet förmodas. Icke kan med visshet eller ens
med grundad anledning antagas, att säkerheten för de omyndiges egendom
skulle för framtiden mera betryggas, ty, utom det, att klagan öfver
missvårdnad i detta hänseende hittills ganska sällan försports, är den händelse
icke otänkbar, att genom hvarjehanda felagtiga förvaltniugs-åtgärder, eller
ock genom svek eller grof försummelse hos en eller flere ledamöter, skada
hunde tillskyndas de omyndige tili vida större belopp, än genom färre, voro
i tillfälle den ersätta. En enda sådan händelse kunde medföra vida svåaare
lidande, än flera enskilda förmyndares förgörelse och försummelse.”
'Det är ock anmärkningsvärd!, att, fastän den i Stockholm för nära
dvå sekler tillbaka stiftade Förmyndare-Kammare kunnat tjena till föresyn
för dylika inrättningar på andra ställen, har dock icke någon ståndsciass,
stad eller landsort, funnit nödigt att antingen sjelf införa eller hos Kongl.
Maj:t begära införande af Förmyndare-Styrelser, hvilka kunnat öfvertaga
ledningen af de omyndiges angelägenheter. Häraf synes man berättigad
till den slutsats, att de händelser då barnagods, genom målsmans vanvård,
gått förloradt, varit jemförelsevis sällsynta och således behofvet af
administrativa Förmyndare-Kamrar ännu icke inträd t eller blifvit allmänt
erkändt.”
”De bär ofvan anförde skäl och omständigheter, dertill ännu flera,
liemtade från locala förhållanden, som i vårt vidsträckta land äro mångfaldigt
olika, från förmögenhetstillståndet hos folket, från den nuvarande
domstols-inrättningen och andra orsaker, kunde läggas, hafva hos Committerade
stadgat den öfvertygelse, att en lag om allmänna administrativa
Förmyndare-Kamrars inrättande i form afmunicipal-anstalter, ej kan, utan
afvikelse från hittills erkända grundsatser för föräldrars magt och myiir
Lag-Utskottets Betänkandej N:o 81,
13
digliet öfver devas barn samt förnärmande af medborgares rätt, utfärdas;
äfvensom att dylika inrättningar i närvarande tidpuuct på de flesta ställen
hvarken behöfvas eller skulle medföra nytta.”
”Hvad slutligen angår frågan, huruvida inrättning af sådane Förmyndare-Kamrar
må finnas nödig, hvilka, utan alt deltaga i förvaltningen af
omyndigas egendom, endast skulle ega att utöfva uppsigt å förmyndare;
torde dervid böra tagas i betraglande beskaffenheten af den controll å förmyndarevården,
som efter lag eger rum, samt utredas huruvida densamma
må böra förändras. — Af lagens stadgande i 23 Cap. 1, 3 och 4 §§ ÄrfdaBalken,
angående förmyndares pligt att ej mindre periodiskt göra räkenskap
inför nästa (ränder eller tillförordnad god man, hvilka ega att densamma
granska, än äfven till efterträdande förmyndare, eller omyndig,
då dennes omyndighetstillstånd upphör, slutlig redovisning afgifva, torde
med visshet kunna antagas, att fränderna eller den, som företräder deras
ställe, icke stå i ansvarighet för hvad af dem uragtlåtes; att deras mot
förmyndarens åtgärder framställda anmärkningar ej kunna komma under
domarens pröfning såsom formligt klander; att den föregående granskningen
således icke lägger hinder i vägen för efterträdande förmvndares eller
myndig blifven pupills klandertalan å förvaltningen i dess helhet och alla
dess delar, samt alt hufvudändamålet med berörde granskning måste vara
att, då fel hos förmyndaren anmarkes, annan förmyndare, der så nödigt
pröfvas, må blifva tillsalt.”
"’Så länge den omyndige eller efterträdande förmyndaren äro de
egentligen och slutligen redofordrande, samt förmyndaren ensam redovisningsskyldig,
kan denna controll icke, utan förnärmande af den förstnämndes
rätt, utvidgas. Aili man åter göra flander och gode män ansvarige
för hvad af dem tillgöres eller underlåtes, kan controllen visserligen utsträckas
och på flere sätt modifieras, men deraf skulle en splittring i ansvarsskyldigheten
uppkomma, hvilken otvifvelagtigt i mer än ett afseende
vore skadlig.”
”Fastän egenskapen af ifrågavarande controll således hvarken kan
eller bör förändras, följer deraf ej, att bestämmelserna om dess utöfning
äfven böra blifva oförändrade. De i detta hänseende gifna föreskrifter förfela
ändamålet, då, såsom ofta inträffar, förmyndare och fränder underlåta,
de förre att göra och de senare att fordra redo, samt domaren följagtligen,
i brist af anmälan, icke kan iagltaga den honom tillkommande
tillsyn,”
14
Lag-Utskottets Betänkande, N.o 81.
Comiteens Utlåtande slutar med förslag till åtskillige lagförändringar,
åsyftande att, utan Förmyndare-Kamrars inrättande, tillvägabringa säker
eontroll deröfver, att den nu stadgade periodiska granskningen af förmyndares
förvaltning tillbörligen verkslälles.
Utskottet har tagit detta ämne i noggrannt öfvervägande och är,
lika med Comiteen, af den tanka, icke allenast, att sådane hinder möta
inrättandet af Förmyndare-Kamrar, att det i närvarande tidpunkt skulle
på de fleste orter blifva omöjligt att några sådane tillvägabringa, nian äfven
att omyndiges rätt, genom de föreskrifter, som om förmyndare-bestyret
redan finnas utfärdade, är i allmänhet så betryggad, att, om dessa
rättligen bandhafvas, någon synnerlig våda för omyndige ej bör kunna
uppstå. Således kan Utskottet ej biträda hvarken Herr Hjertås motion eller
de i öfrigt gjorda hemställanden, att stiftandet af Förmyndare-Kamrar
bör genom lag föreskrifvas; men då erfarenheten visat, att förmyndare ofta
försumma skyldigheten att till omyndigs fränder aflemna redogörelse öfver
sin förvaltning; att desse underlåta att sådan redogörelse förmyndare affordra,
och att , enar förhållandet ej kommer lill domarens kunskap, äfven
bans tillsyn uteblifver; så anser Utskottet nödigt, att fullgörandet af förmyndares
redovisningsskyldighet genom nya stadganden betryggas, helst
om, på sätt yrkadt blifvit, den säkerhet minskas, som omyndig genom företrädesrätt
till betalning ur förmyndares fastighet, nu eger för utbekommande
af sine i förmyndarens vård anförtrodde medel.
Dessa stadganden böra, efter Utskottets tanka, gå derpå ut, att hvad
som, enligt 23 Gap. 1 och 2 §§ Ärfda-Balken, hitintills i fråga om controllen
öfver förmyndarevården, dels utgjort föremål för slägternas frivilliga
omsorg, och dels villkorligen ålegat domaren, tillika blifver en niunicipai-angelägenhet,
hvarigenom, utan förnärmande eller inskränkning af
fränders rätt, såväl säkerhet erhålles, att controilen ej kommer att uteblifva,
sorn ock domaren sättes i tillfälle att den honom, såsom öfverförmyndare,
åliggande tillsyn, det den omyndige rätt sker, iagtlaga, utan att
dervid nödgas utöfva något åklagarekall emot förmyndare, hvartill nu gällande
föreskrifter kunde gifva anledning.
Med tillämpning af dessa grunder, synes omförmäldta ändamål bäst
kunna vinnas, om åt menigheterna öfverlemnas att utse Ombud, hvilka
skulle vara pligtige att affordra förmyndare räkning, tillställa den myndlingens
fränder samt, derest de ej ville den granska, sjelfve sådant verkställa
eller anmäla förhållandet hos domaren, som det derefter tillkomme
att om granskningen förordna. Nämnde Ombud kunde bestå af Gode Män,
Lag-Utskollets Betänkande, N\o 81.
15
*©m valdes, en eller flere, i hvarje stad, inom district på landet, eller af
medhorgareclass, hvilken under serskild domstol hörer; och är Utskottet
ölvertygadt, att personer icke skola saknas, hvilka äro villige att uppoffra
den tid och moda, som en sådan befattning kunde fordra.
I öfverensstämmelse härmed hemställer Utskottet vördsamt:-  l:o att Herr Hjertås yrkande äfvensom de af öfrige motionärer angående
Förmyndare-Kamrars stiftande gjorde framställningar icke
mätte bifallas,
2:o att 1 och 2 i a3 Cap. Alfda-Balken kunde erhålla följande
förändrade lydelse:
§ *•
Förmyndare skall för hvarje år af sluta räkning öfver allt
det, han om händer häfver, att deraf skönjas må, huru han den
omyndiges egendom förvaltat. Af den räkning gifve han, vid
hvart års slut, den omyndiges närmaste fränder del, om så fordras:
vare ock skyldig att hvart tredje år tillställa de i 2
nämnde Gode Män sluten räkning. Ben räkning skall af Godemännen
öfverlännäs till den omyndiges nästa fränder. Äro ej
jränder till, eller vägra de att räkningen granska, och vilja ej
eller Gode männen derom besörja; förordna Rätten någon alt räkningen
genomse. Finnes det, alt förmyndaren den omyndiges egendom
ej rättligen förvaltat; varde det hos Rätten anmäldt; och
pröfve Rätten af omständigheter ne, om annan förmyndare förordnas
mål. Ar omyndig till de år kommen, att han sjelf finna kan,
det f örmyndaren ej väl hans egendom förvaltar; stumle ock honom
fritt att det hos Rätten anmäla.
§ 2.
Invånare i hvarje stad, härad, pastorat eller socken, sä ock
de, som i farmy rider skaps mål under serskild domstol höra, skola
inför Pxätten utse Gode män, en eller flere. De Gode män skola,
hvart tredje år, affordra dem, som hädanefter förmynderskap
tillträda, ofvanomförmälde räkning, samt, der fränden ej äro till,
eller ej åtaga sig att den granska, och Gode männen ej eller
vilja derom besörja, sådant hos Rätten anmäla. Ej må någon,
som efter lag är behörig att förmynderskap förestå, undandraget
sig att vara God man och elen befattning i tre år förvalta, der
han ej laga förfall visar; dock må ej nytt förmynderskap under
16 Lag-Utskottets Betankande, N;o 81.
den tid honom åläggas. Gode män varén för nödige kostnader,
som de i och för berörde uppdrag måste vidkännas, berättigade
till skälig ersält/iing, hvars belopp, i händelse tvist derom uppstår,
af Rätten bestämmes. Till Gode män skall domaren, vid
ansvar såsomför tjensteförsummelse, inom tre månader efter hvarje
års slut, af emna förteckning å dem, som under det förflutna
året förmynderskap tillträdt, med utsättande af deras och de omyndiges
namn och hemvist. Tredskas förmyndare, eller vill ej
räkenskap göra, sorn i 1 $ sägs, då skall Rätten honom viss dag
och vile förelägga.
Till förekommande af de olägenheter, som kunna vållas af bristand*
vård om omyndigs egendom, då förmyndare dör eller bans egendom till
borgenärer afträdes, anser Utskottet sig böra, i sammanhang härmed, tillstyrka,
alt J § i ao Gap. Ärfda-Rolken måtte erhålla följande, med föreskri
fterne i /5 Cap. i3 och rj §§ Ärfda-Balken i förslaget Lill
Allmän Civillag öfverensstämmande tillägg:
Afträdes förmyndares egendom till concurs, och uppgifvas
för domaren, eller är del af honom eljest kändt, att gäldenären
förmynderskap innehafver; åligge domaren att tillse, det ny förmyndare
förordnad varder; dör förmyndare, varén hans arfvingar
eller andre, sorn boet i vård hafva, pligtige att dödsfallet
utan dröjsmål hos domaren anmäla; och vården de den omyndiges
egendom och rätt, tilldess annan förmyndare tillsatt varder.
För de tysta panträtlernes nedflyttande efter inteckniugshafvares fordringsanspråk
äro uti Kongl. Majrts ofvanintagna Nådiga Proposition skäl
andragna, som, efter Utskottets tanka, ovedersägligen ådagalägga ej mindre
nyttan och behofvet, än rättsenligheten af en lagförändring i detta
hänseende. Giltigheten af dessa skäl synes äfren vara af allmänna rösten
erkänd, oell någon annan betänklighet har ej eller mött, än att omyndigs
nu egande säkerhet hos förmyndare förroents derigenom skola i viss nion
förringas. Härvid bör likväl i betragtande tagas, att, genom den föreslagna
lagförändringen, omyndigs förmonsrätt endast i sådan måtto blifvit tillbakasatt;
att omyndigs fordran skulle komma att utgå näst efter intecknad
gäld, men deremot uppflyttats framför den, som Kronan, kyrkor och fat
-
Lag-Utskollels Betänkande., jY.-o 81.
17
tigcassor hos deras uppbördsman ega; samt atl Utskottet här ofvan föreslagit
ändringar i vissa delar af Ärfda-Balken, sorn betrygga omyndigs ställning
genom en säkrare controll å förmyndare, än hitintills egt rum. Utskottet
tror, att ofvannämnde betänklighet bör försvinna, när man sammanlägger
dessa omständigheter; dock anser Utskottet den sisla af dem
vara så vigtig, att bifall lill omförmälde ändringar i Ärfda-Balken bör utgöra
villkor för beslutet om nedfiyttning af omyndigs panträtt.
Föröfrigt bör ej lemnäs oanmärkt, att Herr Wijks motion åsyftar
flera andra vigtiga lagförbättringar, hvilkas införande vore önskligt, såsom:
alt få den förmonsrätt, som tillägges barna-arf, uttryckligen tillerkänd
åt allt hvad omyndig hos förmyndaren har att fordra; att erhålla förtydligande
af lagbuden, angående inteckningsegares anspråk på fastighets afkastning
under concurstiden, samt om beskaffenheten af hvad, under egenskap
af uppbörd, må med förmonsrätt utgå; att socknemagasin och alla
allmänna af Kongl. Majit fastställda cassör, penningeverk och inrättningar
skulle undfå samma fördel, som flera lika beskaffade inrättningar redan
åtnjuta; att enskildte skulle tillkomma förmonsrätt till betalning lika med
och icke näst efter Kronan, kyrkor och allmänna inrättningar för egendom,
som embets- och tjenstemän, i och för embete eller tjenst, emottagit;
att frälsemäns förmonsrätt för fordran hos deras uppbördsman måtte
upphöra; och att, då förmynderskapen äro flere, de omyndige må, der
fråga allenast dem emellan uppstår, ega lika betalningsrätt hos förmyndaren;
äfvensom Kronan, städer och allmänna inrättningar sinsemellan må
erhålla lika rätt hos deras uppbördsman och cassa-föreståndare, för hvad
desse, i sådan egenskap, äro skyldige, utan afseende på tiden, då gäldeuären
de serskildta befattningarne emottagit.
På grund häraf tillstyrker Utskottet vördsamt,
att derest Utskottets förslag, dels till ändring i 1 och 2 af
23 Cap. Ärfda-Balken, dels om tillägg till y § i 20 Cap. sam
ma
Balk vinner bifall, Rikets Ständer måtte för deras del besluta
utfärdandet af en Författning, hvarigenom, med upphäfvande
af 8, g och 10 i ty Cap. ii andels-Balken, stadgas som
följer:
Har någon fått inteckning i gäldenärs fasta egendom, ege
förmonsrätt i samma egendom, och i den afgäld, som under concurstiden
deraf faller, för hufvudstol, sä ock för ränta intill betalningsdagen;
dock gälle förmonsrätt till ränta, sorn före conBih,
lill R. St, Prot, 184.0, 7 Sami, i Afd, 23 Haft, 3
18
Lag-Utskollels Betänkande, 1Y:0 81.
cicrsens början uphtpen är, ej för längre tid, än tre är. Ar fast
egendom intecknad för feres fordringar och räcker den ej till för
alla, håfve den, sorn äldre inteckning eger, företräde. Sedan tage
s omyndigs fordran i hufvudstol och ränta till betalningsdagen
hos föräldrar och förmyndare ut. Aro förmynderskap fere; egen
de omyndige sig emellan lika rätt. Derefter skola, utan förmonsrätt
sig emellan, gäldas: Kyrkors, Fattig-Cassors och Sockne-Mägaziners
fordringar hos deras föreståndare, Kronans, städers och
allmänna af Konungen stadfästade Cassors, penningeverks och inrättningars
fordringar hos de tjenstemän , som är o satte att deras
inkomster uppbära, för hvad af sådan uppbörd hos dem innestår;
så ock enskildes fordringar hos embets- eller tjenstemän
för egendom, som desse, i och för embete eller tjenst, emottagit:
Enär ett förtydligande af 17 Cap. 2 § Handels-Balken, i afseende
på faddergåfva, synes behöfligt, derest omyndige skola åtnjuta förmonsrätt
för ali slags fordran hos förmyndare, samt något rådrum bör lemnäs
vederbörande att vidtaga de försigtighetsmått, sorn, med anledning af
lagförändringen, kunna anses nödiga, hemställer Utskottet,.
det mätte, i händelse Utskottets berörde förslag antages, den Förordning,
som angående lagförändringen utgifves , innehålla dels
den förklaring öfver 1J Cap. 2 <§ Handels-Balken, att hvad detta
lagrum innehåller om faddergåfva , som är förvandlad och ej i
behåll, icke må lämpas till den händelse, då omyndig för sådan
faddergåfva eger fordran hos föräldrar eller förmyndare, i hvilket
fall bör förfaras, efter hvad ofvanför om omyndigs fordran
i allmänhet sagdt är; dels ock stadgande, att den beslutade lagförändringen
icke bli/ ver gällande i de Concurs- eller för monsrättstvister,
som hos vederbörande embetsverk redan liro, eller under
loppet af år i8fi, göras anluingige.
Stockholm den 23 Juli 1840..
Reservationer:;
Åf Herr Friherre Cederström: ”Emot Utskottets förslag att tillerkänna
God man ersättning för nödige kostnader, nödgas jag mig reservera,
dels; emedan jag anser principen för communala befattningar vara, att desamma
ersättningsfritt böra skötas, dels emedan i förslaget ej finnes bestämdt,
, hura denna ersättning bör utgå, eller af hvilka den bör utgöras-”
Lag-Ulskottels Betänkande j N\o 81.
19
Af Herr Halling: "Då jag ej kunnat deltaga uti Utskottets genom
della Betänkande uttryckte åsigter och förslag, anser jag mig böra i korthet
redogöra för min enskildta tanka i ämnet. De lrufvudsakligaste skäl,
som blifvit förr och nu anförde för framgången af hvad Utskottet föreslagit,
äro: ofullkomligheten af den säkerhet, gällande lagbud innefattar för
omyndiges gods och den osäkerhet för inteckningsegare, som likväl derigenom
uppkommer. Det förra skälet vederlägges just dymedelst, att Utskottet sjelf
tillstyrkt, alt omyndigs rätt äfven hädanefter bör genom tyst förmonsrätt
förvaras, fast den nu anses böra nedflyttas efter den säkerhet, som myndig
person sjelf kan genom många för honom tillgängliga utvägar förstärka.
Det senare skälet är icke omöjligt att undanrödja» om den enkla
föreskrift, som ofta blifvit ifrågasatt, tillkommer, att Domare, som uppdrager
förmynderskap åt person utom sin jurisdiction, derom underrättar Domaren
i den ort, der förmyndaren bor. Både tillförne har jag alltid trott
och tror ännu, att det icke är alldeles overkställbar! att i vårt land inrätta
Förmyndare-Kamrar, hvarigenom omyndiges rätt kan betryggas; men
intilldess sådant kan ske, måste jag motsätta mig hvarje försök alt, om ock
den omsorg om omyndiges säkerhet, Lagen nu afser, ärringa, ännu mera inskränka
den. Att den i sig sjelf åtminstone någon gång måtte hafva egt något
värde, bevisas nogsamt af de bemödanden, som länge blifvit använde, att
den undanrödja. Utskottet har visserligen, så vidt det varit möjligt,, velat
bereda omyndige ett surrogat; men dels anser jag ett sådant icke blott
genom någre toma ord i lagen, utan visshet, att de gå i fullbordan, kunna
åstadkommas, och dels fruktar jag, att de i allt fall icke motsvara, hvad
man har skäl att fordra, då fråga är om deras rätt oell säkerhet, som sjelf
icke ega någon talan.
Ehuru jag förutser, att Utskottets åsigter äfven denna gång icke lyckas
alt göra sig gällande, finner jag mig likväl för alla händelser böra fästa
uppmärksamhet å det betänkliga uti det serskildta lagbud, förslaget innefattar,
om ett slags retroactiv verkan af de nya lagstadgandena, då endast
det förbehåll deri göres, att de icke skola blifva gällande i de mål,
som redan äro eller under loppet af år 1841 gö*ras anhängige, och på
detta sätt omyndiges redan innehafvande förmonsrätt i måDga fall måste
gå förlorad.’”
►CXSQ-"
STOCKHOLM. Tryckt hos A. G. HellstenJ 1840.
Lag-Utskottets Utlåtande, N.-o 82.
i
N:o 82.
Ank. tili Exp. Utsk. d. 24 Juli, kl. 1/2 12 f. ra.
Utlåtande, i anledning af anmärkningar emot Utskottets Betänkande,
N:o 3o, öfver väckt fråga derom, att enskild eganderätt
bör vika för allmänna ändamål.
Enligt till Lag-Utskottet ankomne Protocolls-utdrag, hafva Högvördiga Presle-Ståndet
och Hedervärda Bonde-Ståndet bifallit detta Betänkande, som
deremot af de öfrige respective Riks-Stånden blifvit till Utskottet återremitteradl,
på giund af gjorda anmärkningar:
n:o af Herr Friherre Cederström, Jacob, sorn å Betänkandet yrkat afslag,
dels under åberopande af en utaf Herr Sandelhjelm väckt motion om
antagande af Lag-Comiteeris förslag till ny Byggninga-Balk, hvaruti föreskrifterne
i de serskilda omständigheterne af förevarande ämne voro fullständigare,
noggrannare och i allmänhet bättre uttryckte, än i Betänkandet,
dels ock emedan, vid det förhållande, alt den Kronan nu åliggande skyldighet
alt gifva fyllnad för jord, som till väg-anläggning åtgår, skulle, enligt
Betänkandet, i vissa fall öfverflyttas på den enskiide, den menliga följd
för Kronan deraf uppkomme, alt, då ersättningen beräknades i penningar,
egaren till jorden vöre, jemnlikt förfaltningarne, berättigad att derför åtnjuta
förmedling.
2:0 af Herr Friherre Cederström, Thure, som ansett den i slutet af
lista mom. utaf Utskottets förslag intagne föreskrift, att Compromiss-Rätt
skulle ega meddela beslut, utan att uppgifva skälen derför, vara betänklig,
då Allmänna Lagen i 24 Cap. 3 §. Rättegångs-Balken stadgar, att all Dom
hör fästas på skäl och lag* men ej på godtycke; hvarförutan Herr Friherren
funnit olämpligt, att Comprorniss-Rätts beslut ej skulle få öfverklagas,
samt derföre yrkat, att besvär deremot må kunna anföras vid Härads-Rätt
och derifrån i vanlig ordning fullföljas till Lagmans-Rält, Hof-Rätt och Högste
Domstolen.
Bih. till R. St. Trot. 1840. 7 Sami. 1 Afd.
1
2
Lag-Utskottets Utlåtande, N.o 8's.
3ro af Herr Friherre Boije, Ludvig, som yttrat, att Lag-Utskottet bordt
närmare utreda frågan samt åt sjelfva principen, den Herr Friherren gillade,
gifva den utveckling, som öfverensstämde med hvad nya lagförslaget
derom innehåller.
4'.o af Herr von Hartmansdorff, August, som ansett stadgandet, alt enskild
egande-rätt hör vika för allmänna ändamål, vara obestämdt, då derigenom
icke vore uttryckt, hvad som skall förstås med allmänna ändamål.
Vöre meningen den, att den enskilda nyttan bör vika för den allmänna
och således icke blott för Statens, utan älven för menigheters fördel, hvilket
Herr von Hartmansdorff ansåg vara det rälta, så borde älven föreskriften,
att Konungen skall piöfva ändamålets vigt, förfalla, i afseende på frågor
enskilde och menigheter emellan, samt pröfningen i sådane fall bero
på underordnade myndigheter; hvarjemte Herr von Hartmansdorff funnit
den, för sålunda afträdd egendom bestämda, ersättning till hälften utöfver
fulla värdet, vara öfverdrifven och kunna nedsättas til! 1 derutöfver,
helst värdet förut borde bestämmas efter det i orten gångbara högsta
pris; äfvensom Compromiss-Rätt borde uppgifva skälen för sitt beslut..
Då Kongl. Förordningen den 14 Juli 1835 föreskrifver, alt jordegare, som
företaga sig sänkning af vattendrag, äro berättigade att af de delegare, som
ej vilja deruti deltaga, erhålla godtgörelse för deras andel i arbetet genom en
motsvarande lott i deras, genom vattendragets sänkning eller uttappning, förbättrade
eller tillökade egor, så borde en så väsendtlig omständighet, vid
behandlingen af förevarande ämne, icke eller förbises.
5:o af Herr Friherre Sprengtporten, som ansett, att mera uppmärksamhet
bordt fästas vid hvad nya lagförslaget rörande detta ämne innehåller.
6:0 af Herr Ribbing, som förmält, att man vid lagars stiftande borde vara
uppmärksam derpå, att icke genom nya stadganden stridighet uppkommer
med förut gällande, och att således föreskrifterne i förevarande ämne
skulle vara hufvudsakligen enahanda med de i fråga om vatten verks upplåtande
och rifning för odling af vattensjuk mark? redan befintlige, hyilka,
heldre än nya lagförslaget, bordt tagas till föresyn för ifrågavarande lagstiftning,
enär de egde företrädet af mera enkelhet i formerne. I detta afseende
förekomme nemligen, att stadgandet, det Konungen skall pröfva be—
hofvet af enskild marks upplåtande för allmänna ändamål, innefattade en
mindre nödig omtänksamhet, helst någon klagan icke försports öfver brist
på föreskrift om en sådan Nådig pröfning uti nu gällande Författningar an
-
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 82.
3
gående vattenverks rifning; äfvensom uttrycket; Compromiss-Rätt, såsom ett
fremmande ord, kunde utbytas emot benämningen: Gode Män.
7:0 af Herr Lagerhjelm, som dels bemställt, huruvida icke frågor om
det allmännas behof utaf enskild egendom borde, i omvänd ordning emot
livad Utskottet föreslagit, först behandlas af underordnade myndigheter och
derefter, i likhet med egodeiningsmål, dragas directe under Högste Domstolens
pröfning, dels ock uttryckt den åsigt, att, i fråga om ersättningen
iör sålunda mistad jord, förhöjning af det bestämda värdet vore tillräcklig,
då värdet beräknades efter hvad jord af samma slag och godhet i
orten högst gäller.
8:0 af Herr Christierson, som anfört, att man kan tänka sig händelser,
då styckning af en fastighet, äfven om den frånskiljda delen ersättes till
högsta möjliga belopp, gör den qvarstående delen af egendomen alldeles
utan värde i egarens hand. Till förebyggande af förluster för enskilde
medborgare, i så beskaffade fall, borde alltså stadgas, alt på fastighetens
egare skulle hero alt bestämma, huruvida han antingen ville afträda hela
den fastigheten, hvartill den för anläggningen erforderliga jord hörer, eller
ock, emot erhållande af den, på sätt Utskottet föreslagit, uppkommande
ersättning, åtnöjdes med att afstå den behöfiiga delen af egorne; dock att
egare till sådan fastighet endast skulle vara berättigad till lösen för det
hemman, eller den serskildt utbrutne, till sina gränsor bestämda, hemmansdel,
hvartill det jordstycke hörer, som för anläggningen behöfdes; hvarjemte
Herr Christierson ansett, det Compromiss-Rätten icke borde bindas af
sådane föreskrifter, som förslaget innehåller, i afseende på grunderne för
bestämmandet af ersättning för dylik jord, utan vara oförhindrad, att dervid
laga i öfvervägande äfven andra omständigheter, såsom lägets förmonlighet,
praelium alfectionis och annat dylikt, emedan en fastighet eller lägenhet
icke alltid, såsom Utskottet föreslagit, kunde mätas i värde efter
andra lika stora i samma ort;
i hvilka åsigter Herrar Carlberg, Brinck och Schartau instämt.
9:0 af Herr Bagge, hvilken icke eller godkänt den af Utskottet föreslagna
grund för bestämmande af värdet å jord eller lägenhet, som för
allmänt ändamål afstås, utan föreslagit, att det först borde uppskattas, hvad
en dylik lägenhet kan kosta eller hafva kostat att anlägga, och sedermera
utrönas, hvad densamma kan afkasta under 20 år, hvarefter det skulle på
egaren ankomma att välja den lösesumma, som efter dessa beräkningssätt
visade sig störst, med tillägg af den bestämda förhöjningen af 5o procent.
Dessutom, och då mistnipgen af ett stycke jord ofta kunde vara af föga
4
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 82.
betydenhet emot de olägenheter och den skada, som afsöndringen kunde
tillskynda jord-egarens öfriga egendom, borde det allmänna vara förbundet
att, i sådane fall, inlösa icke blott den behöfliga jorden, ulan äfven egarens
öfriga dervid belägna egendom, så framt han ville densamma sig afhända,
eller ock att utgifva ersättning lör den skada eller olägenhet, som
egendomen genom afsöndringen korinne att lida. Made Compromissarierne
erhållit rättighet, att efter samvete och hästa öfvertygelse samt på grund
af förekommande skäl och omständigheter, bestämma ersättnings-beloppet,
skulle sådant vara mindre vådligt, än Utskottets ifrågavarande förslag, hvarigenom
deras pröfningsrätt blifvit skarpt begränsad. För öfrigt instämde
Herr Bagge i Herr Lagergrens reservation emot sista momentet af Utskottets
förslag, som innehåller, att Compromiss-Rätt jemväl skall bestämma
ersättningen för den skada, som förorsakats genom undersökning, hållen
för att utröna behofvet af egendoms afstående för allmänt ändamål.
10:0 af Herr Lewin_, sorn instämt i Herr Christiersons yttrande samt
önskat, att den stadgade beräkningsgrunden lör bestämmande al ersättning
lör den mark, som bör afträdas, blifvit närmare bestämd och utvecklad.
Det kunde nemligen hända , att en egendoms värde vore af mindre betydenhet
i en annan egares band, än i den alträdandes, som dera! möjligen
kunde draga större nytta, än någon annan, och som vid bibehållandet
kunde af serskilda orsaker hafva fästat ett högre värde, eller att denne, till
följd utaf afsöndringen, blefve nödsakad att borttaga byggnader, hvilka omständigheter,
enligt Utskottets förslag, såsom det ville synas,. vid ersättningens
bestämmande ej kunde tagas i betragtande.
1 1 :o af Herr Brinck som, hufvudsakligen instämmande med Herr
Christierson och Herr Bagge j, dels emot den föreslagna ersältningsgrunden
yttrat samma betänkligheter, sorn Herr Lewindels ock anmärkt, att den
af Utskottet stadgade tid af en månad, inom hvilken, räknad från Compromiss-Rättens
beslut, jordegare skall vara skyldig afträda sådan jord, som
till allmänt ändamål ansetts nödig., vöre allt för kort och borde bestämmas,
i likhet med hvad Lagen stadgar om laga fardag.
12:0 af Herr- Grapengiessersorn yttrat, att om den princip, som
ligger till grund för ifrågavarande förslag,, finge göra sig gällande,. så skulle
i och med detsamma all egande-rätt vara försvunnen,, och att en sådan
Lag, som berättigade Staten, eller någon annan med Statens tillstånd, att
skilja en enskild medborgare från förvärfvad egendom, emot en ersättning,,
hvars bestämmande berodde,, ej af honom sjelf, utan af en CompromissRätt,
skulle framlocka en mängd onyttiga speculationer,, hvilka, endast.
Lag-Utskottets Utlåtande, IS-o 82.
5
skulle störa egande-rätten och blifva förenad med våda och stora utgifter
för Staten.
i3:o af Herr Rydin, hvilken dels såsom en brist i Utskottets förslag
anmärkt, att detsamma, i fråga om ersättnings bestämmande för jord, som
måste aflrädas, icke innehåller någon föreskrift derom, att derå växande
gröda jemväl bör tagas i beräkning, hvilket vore så mycket angelägnare,
som grödan ofta vore värd mera, än sjelfva jorden, och dels funnit förslagets
redaction, såsom alltför vidlyftig, böra förkortas.
14;° af Herr Morsing, som, lika med Herr Grapengiesser, ansett den
föreslagna Lagen göra ett stort ingrepp uti egande-rätten, och Betänkandet
derföre ogillat, samt uti förslagets redaction dessutom funnit den otydlighet,
att, om en person med jord-egarens tillåtelse uppfört byggnader å den
jord, som till allmänt ändamål sedan måste afträdas, så, om än dessa
byggnaders värde toges i betragtande vid bestämmande af den ersättning,
som för jorden borde erläggas, kunde man af förslagets lydelse likväl icke
sluta, huruvida hela ersättnings-beloppet borde tillfalla jord-egaren ensam,
eller 0111 den person, sorn. egt byggnaderne, af detsamma skulle erhålla
någon andel.
i5:o af Herr Wijk,. sorn ansett,, att den enskilde visserligen bör erhålla
full ersättning för hvad han till ett allmänt nyttigt ändamål afstår,
men ingalunda tillerkännas rättighet att genom öfverdrifna anspråk kunna
hindra sådana allmänt nyttiga företag; hvadan Herr Wijk icke eller funnit
annan eller högre ersättning böra bestämmas för sålunda afträdd jord, än
den, som motsvarar dess värde, hvilket af gode män borde bestämmas; uti
hvilken åsigt Herr Langenberg sig förenat.
16:0 af Herr Helsingius,, som biträdt Herr Christiersons mening och
dessutom funnit den för afträdandet af jord till allmänt ändamål bestämda
tid alldeles för kort, isynnerhet som den, hvilken ämnar sådan anläggning
företaga och icke i så god tid förut föranstaltar om den behöfliga jordens
uppmätning och värdering, att han, sedan detta föregått, kan för jordens
tillträdande afvagta laga fardag,, för sådan försumlighet bör hafva att
skylla sig sjelf.
1-7:0 af Herr Petre', sorn yttrat, att, om det, å ena sidan, medgåfves,
att den ersättning, som bör jord-egaren tillkomma för den jord, han emot
sin vilja nödgas afstå, i några fall skulle blifva omöjlig alt tillvägabringa,
derest Staten eller det Bolag, sorn för utförandet af ett allmänt nyttigt företag
vore af jord-upplåtelsen i behof,, skulle åläggas att, om jord-egaren
så äskade, inlösa en hel fastighet med alla tillhörigheter,, så kunde det, ä
6
Lag-Utskoliets Utlåtande, N.-o 82.
andra sidan, ej eller nekas, att en fastighet ganska ofta är af den beskaffenhet,
att dess värde genom styckning eller afsöndring i betydlig nion
minskas, i hvilket fall inlösandet af hela fastigheten billigtvis kunde ifrågasättas;
hvarföre det vore lämpligast att åt Compromiss-Rätten uppdraga
att afgöra, om hela fastigheten, eller blott den för ändamålet behöfliga delen
deraf må af Staten eller Bolaget inlösas.
18:0 af Herr Waern, som förmält, att det af Utskottet i förevarande
ämne föreslagne stadgande endast vore ett tillägg till och en förklaring af
1824 års Kongl. Förordning, angående anläggande af nya vägar, med den
olikhet, att, uti ifrågavarande fall, det skulle på Kongl. Maj:ts pröfning ankomma,
huruvida det anmälda företaget vöre af den allmänna nytta, att
enskild rätt borde derför vika, — en olikhet, som så mycket heldre borde
undanrödjas, som Konungens Befallningshafvande lika väl skulle kunna
pröfva ett dylikt företags vigt, som nyttan af en tillämnad väg-anläggning;
och
19:0 af Herr Westlinger, som dels instämt i de af Herr Petré och
Herr Wcern yttrade åsigter, dels ock anmärkt, att Utskottet, vid frågans
Behandling, skulle hafva förbisett Kongl. Förordningen den 19 December
1827, angående grunderne för hemmans-klyfning samt afsöndring af jord,
som stadgar, att, när så beskaffade jord-andelar, som till de af Utskottet
uppräknade allmänna företag merendels komma i fråga alt afträdas, från
hemman afsöndras, skall äfven bestämmas den afgäld, som bör af den
frånskiljda delen till hemmans-egaren årligen erläggas; hvilken princip uti
förevarande förslag äfven bordt vara bestämdt uttryckt.
Till bemötande af dessa anmärkningar, får Utskottet vördsamt anföra
i Betänkandet uttryckta grundsats, att enskild eganderätt bör
vika för det allmänna bästa, har blifvit gillad af nästan alla dem, som i
ämnet sig yttrat, och de af några få ledamöter tillkännagiliia stridiga åsigter
hafva ej förändrat Utskottets öfvertygelse om behofvet af ett lagstadgande,
hvarförutan företag, ehuru de kunde blifva af oberäknelig fördel
för det allmänna, likväl ofta skulle kunna hämmas eller omintetgöras. Ej
eller har Utskottet af Herr Sandelhjelms ofvanberörde motion om antagande
af Lag-Comileens förslag till Byggninga-Balk kunnat hemta någon
anledning att dröja med ifrågavarande hemställan, enär berörde förslag ej
innefattar några föreskrifter i delta ämne.
Utskottet förmodar, att uti förslagets första moment, som är ordagrant
liemtadt från 1 Cap. 7 §. i nämnde Comites förslag till Jorda-Balk, be
-
följande:
Den
Lag-Utskottets Utlåtande, N.o 82'.
7
rörde grundsals erhållit nödig utveckling, och att, genom de uppräknade
speciella fallen, med erforderlig tydlighet blifvit utmärkt, att under benämningen
allmänt behof bör hänföras hvad, som afser gemensam fördel
för Staten eller menigheter; i sammanhang hvarmed Utskottet får förklara,
att, enär ofvan åberopade Kongl. Förordning af den 30 Januari 1824 handlar
om helt andra förhållanden, eller att enskild jord-egares fördel fordrar,
det annans egande-rält skall stå tillbaka, en Lag uti förevarande ämne
lärer kunna stiftas, oberoende af de i nämnde Författning lagda grunder,
hvilka Utskottet funnit lämpligt att följa endast i ett afseende, eller i fråga
om förhöjning i ersättningsbeloppet för afträdd jord eller lägenhet; äfvensom
ofvanomförmälde bestämmelse i Kongl. Kungörelsen den 14 Juli 1835
ej kunnat i Utskottets förslag intagas, såsom afseende en för ämnet alldeles
fremmande omständighet.
Rättigheten att pröfva om och när ifrågavarande grundsats må tillämpas,
har öfverlemnals åt Konungen, emedan, å ena sidan, företag, som
äro af vigt och nytta, antingen för hela landet eller för menigheter, ej böra
ske-, annorledes, än med högsta Regerings-magtens bifall, på sätt äfven hitintills
egt rum, samt, å den andia, all möjlig försigtighet bör iagttagas,
för att undvika, det enskildes rätt utan ett vigtigt allmänt behof uppoffras.
Då det följer af sig sjelft, att någon pröfning af Konungen icke företages,
innan vederbörande parter och underordnade auctoriteter blifvit
hörde, samt alla erforderliga upplysningar infordrats, är all farhåga för ett
förhastadt omdöme, grundadt på ensidig framställning, undanröjdt.
En föreskrift om skyldighet för Staten eller den menighet, som äskar
afsöndring af jord eller lägenhet, att, om egaren det fordrar, äfven inlösa
hela den fastighet, hvartill jorden eller lägenheten hörer, vore, efter Utskottets
tanka, hvarken behöflig eller lämplig. Man synes knappast kunna
föreställa sig möjligheten deraf, att en jord-egendom skulle förlora större
delen af sitt värde genom afsöndring af en mindre del deraf; men om
ock någon minskning i den återstående delens användbarhet och nytta för
egaren komme att inträda, är Compromiss-Rätten, enligt Utskottets förslag,
ej hindrad att derefter afpassa ersättningsbeloppet; hvaremot en i berörde
måtto jordegaren ovillkorligen tillerkänd rättighet att ej behöfva afstå mindre
än hela lägenheten, hvilken rättighets begagnande komme att bero af
godtycke eller vinningslystnad, skulle ofta uppdrifva kostnaden för en
nyttig anläggning till den höjd, att anläggningen blefve overkställbar,
derigenom alltså hufvud-ändamålet med lagstadgandet förfelades. Ätt
ersättning jemväl skall gifvas, ej mindre till egare af hus eller annan
8
lag-Utskottets Utlåtande, N.o 82.
lägenhet, som finnes å en afträdd jordlott och måste borttagas eller flyttas,
än ock för å jordlotten växande gröda, sorn ej före afträdandet hinner inbergas,
blifver en följd af förslagets ordalydelse och lärer ej behöfva att bestämdare,
än som skett, uttryckas.
Då Utskottet hemställt, att värdet af hvad, som afträdes, skall förböjas
med femtio procent, lärer tillbörligt afseende blifvit fästadt på egarens anspråk
att varda till fullo godtgjord, äfven om det afträdda skulle för honom
ega ett serskildt högre värde; men å en annan sida bar Utskottet ej
eller funnit denna förhöjning, utan våda för jordegaren, kunna minskas.
Den af Herr Bagge föreslagna grund för värdets bestämmande skulle, utan
att medföra större säkerhet, endast föranleda till vidlyftiga undersökningar,
stundom omöjliga att rätt verkställa, samt bör derföre, enligt Utskottets
omdöme, ej antagas.
Förslaget, att ersättningen skulle bestämmas af en Compromiss-Rätt, är
hemtadt från 28 Cap. af Rättegångs-Balken i Lag-Comiteens förslag till Allmän
Civil-lag. Detta Capitel består af 22 §§., och innehåller, huruledes i
alia mål den skade-ersättning blifvit ådömd, utan att bestämda grunder för
beloppets mätande finnas, godtgörelsen skall utstakas af serskild Nämnd,
samt att hvarken skälen för Nämndens beslut skola utsättas, eller klagan
emot beslutet få föras. Att för ett enskildt fall öfverföra alla i nyssnämnde
Capitel befintliga stadganden till nu gällande lag, ansåg Utskottet icke
behöfligt eller tjenligt, emedan sådant skulle ledt till en alltför stor vidlyftighet,
som Utskottet sökt undvika genom kortare och enklare föreskrifter.
Compromiss-Rätt är en inrättning, som till sitt väsende icke är för
vår äldre lagstiftning fremmande, enär uti \ Cap. i5 §. Ulsöknings-Balken
tillätes, att tvister må skjutas under Gode Mäns pröfning och deras beslut
verkställas, derest parterne förut utläst sig att deråt nöjas. Om benämningen
af Compromiss-Rätt, förut icke här i landet obekant, blifvit nyttjad i
stället för Nämnd eller Gode Män, synes det ej vara att klandra, enär något
missförstånd angående rätta betydelsen deraf ej kan uppstå. Till ideen
af en sådan Jury hörer, att skälen för dess beslut ej behöfva kungöras,
och att beslutet skall lända till efterrättelse. I annat fall skulle den rätt
att pröfva efter bästa förstånd och samvete, som en jury i vidsträcktare
mon, än andre domare, tillkommer, ej kunna tillbörligen utöfvas, samt ändamålet
att undvika en långvarig och kostsam rättegång, ej vinnas. Utskottet
tror sig ock hafva iagtlagit nödig varsamhet till skjMdande af enskildes
rätt, då det blifvit stadgadt, att om Compromiss-Rättens Ledamöter,
som
Lag-Utskottets Utlåtande, N.o 8a.
sorn äro sju, ej blifva ense omvärderings- och ersättnings-summan, en pluralitet
af fem emot två erfordras, för att utgöra beslut, men alt, i annat
tal!, ytterligare sex ledamöter skola tillkallas.
Då fråga är om utförandet af ett stort oell allmänt vigtigt företag, synes
skyndsamhet företrädesvis vara af nöden. Utskottet liar derföre tillstyrkt,
alt, sedan ersättning blifvit bestämd och erlagd, hvilket senare bör
ske sist inom en månad, jordegaren och är skyldig alt då genast afträda
hvad som erfordras. Om serskilda olägenheter af ett sådant hastigt afträdande
möjligtvis skulle vid något tillfälle uppslå samt blifva af jordegaren
för Compromiss-Rätten ådagalagde, kunna och böra de otvifvelagtigt
af Compromiss-Rätten tagas i öfvervägande vid ersättningens bestämmande.
Enahanda skäl, som föranledt Utskottet alt åt Compromiss-Rätten öfverlemna
att afgöra, angående ersättning för jord, afträdd till allmänt ändamål,
gälla äfven för tillstyrkandet, att godtgörelse för skada, uppkommen
genom undersökning, sora blifvit hållen för att utröna behofvet af ett sådant
afstående, äfven bör af Compromiss-Rält mätas, såvida tvist om denna ersättning
yppas. Derigenom vinnes ock den fördel, att, i händelse egendomen
derefter kommer alt afträdas, ersättningsfrågorne i begge dessa fall
kunna på en gång afgöras.
Som det blifvit åt Compromiss-Rätten uppdraget att jemväl meddela
utlåtande, om i hvad mon jord eller lägenhet, som afträdes, bör vidkännas
andel i grundskatten å den egendom, från hvilken afsöndringen sker, lärer
vidare uppmärksamhet ej behöfva lemnäs, hvarken åt Herr TVestlingers anmärkning,
att ett sådant stadgande skulle saknas i Utskottets förslag, eller
åt Herr Friherre Cederströms erinran, alt menlig följd skulle för Kronan
uppkomma genom jordegarens anspråk på förmedling, hvilken vid nyssberörde
förhållande ej kan komma i fråga.
I den förmodan, att Utskottet afgifvit tillfredsställande förklaring i alla
de delar af Betänkandet, som blifvit klandrade, samt med fästadt afseende
derpå, att detsamma redan vunnit två Riks-Stånds bifall, varder Betänkandet
oförändradt till Höglofl. Ridderskapet och Adeln samt Valiofl. BorgareStåndet
vördsamligen återlemuadt.
Stockholm den a3 Juli j84o.
Båi. till R. St. Prat. 1840• 7 Sami. t A/d.
t
10 Lag-Utskottets Utlåtande, iV.o 83'.
N:o 83.
Ani. till Exp. Utsk. den 24 Juli, kl. 1 fi 12 f. m.
Utlåtande, i anledning af anmärkningar vid Utskottets Betänkande
, N:o 22, öfver väckt fråga om tillägg till 17 Cap. 32
Rättegångs-Balken, sådan den lyder i Kongl. Förordningen
den 20 Januari 177g.
Enligt till Utskottet från respective Riks-Stånden ankomne ProtocollsUtdrag,
har detta Betänkande blifvit bifallet af Högvördige Preste-Ståndet
och Hedervärda Bonde-Ståndet, afslaget af Vällofl. Borgare-Ståndet samt
återremitteradt af Höglofl. Ridderskapet och Adeln, der anmärkningar blifvit
gjorda:
1:0 af Herr Lagerbjelke, Carl Oscar, som med ogillande af såväl re~-  dactionen af ifrågavarande tillägg till 32 §. i 17 Cap. Rättegångs-Balken, som
den derför antagne grundsats, yttrat, att om de derutinnan förekommande
orden ”hvad sålunda blifvit stadgadt,” enligt språkbruket i allmänhet och
serdeles i lagen, hänfördes till hela det föregående innehållet i §., så skulle
deraf blifva en följd, att Kongl. Maj:t, som genom 1779 års Förordning afsagt
Sig rättigheten att; tillåta ny ransakning i mindre brottmål och i så--  dane, som angå Statsbrott, derest den anklagade blifvit genom laga kraftvunnet
utslag frikänd, å nyo skulle besväras med en mängd ansökningar
om en dylik tillåtelse, och Förordningen derigenom förfela sitt ändamål;,
hvarförutan man borde taga i betragtande, om det vore consecjvent, att
Hof- och Öfver-Rätter skulle ega att af egen myndighet upptaga större
brottmål , då Konungens, samtycke erfordrades till ny ransakning i de mindre,
eller nyttigt, att en: för Statsbrott frikänd skulle å nyo ställas inför
Rätta, derest någon enskild påstår sig hafva genom Statsbrott lidit skada.
Dessutom tillintetgjordes, enligt nu gällande lag, så val det criminela,,
som civila ansvaret genom praescription. Den criminela prasscriptionen afsåge
nemligen inskränkning uti rättigheten alt erhålla undersökning, huruvida
någon är skyldig lill ett brott, men skälen för en sådan inskränkning
och straff-frihet skulle alldeles förfalla, så framt det ändock skulle ransakas,
om brottet; emedan praescriptionens ändamål då vöre förfeladt. Stadgan-.
det, att, om en förbrytelse icke åtalas inom 2:ne år,, deröfver, sedermera
Lag-Ut skottets Utlåtande, N.-o 83.
11
icke skall kunna klagas, afskure, efter nämnde tids förlopp, åtalet oell, såsom
en följd deraf, både det criminela och civila ansvaret.
Frihet från böter och skade-ersättning vore den verkan, sorn praescription,
enligt 1779 års Kongl. Förordning, medförde; och det föreslagna tillägget
innefattade således icke ett förtydligande, utan en förtydning af redan
gällande lag.
Den fordran, som härledde sig från brott, vöre ock betydligt olika
fordringar i allmänhet, hvarå lagen stadgar io:årig praescriplion; ty vid
dessa senare, uppkomne genom contract, försågo sig parterne med bevis,
den ene, angående sin fordrans giltighet, och den andre derom, att den
blifvit gulden, hvilket åter, vid uppgörande i godo af små förseelser, der
bevisning saknades, ej skulle blifva så lätt, om den felande nödgades förse
sig med vittnen derom, att han erkänt och godtgjort sin förseelse, för att
undgå att om 10 år påminnas och om 20 år åter hemsökas med nya ersältnings-anspråk.
I anseende till ovissheten, om och huru stor skade-ersättning förbrott
kan komma i fråga, hade en sådan fordran mera likhet med de civila rättigheter,
som äro beroende derpå, om de inom ett år, eller kortare lid,
underkastas Domstols pröfning, såsom rättigheten för hustru att återtaga,
utan hennes vetskap, försåld odalfast egendom, för testaments-tagare att
bevaka oell tillgodonjuta testamente, samt för arfvinge att klandra testamente
äfvensom anspråket att kunna tala å förmyndares eller ombudsmans räkning.
Måisegandes rättighet att under 2 år betänka sig, om han vill blifva
förhulpen lill skade-ersättning, vore nog vidsträckt, likasom det, å andra
sidan, vore obilligt, att den felande längre tid skulle derom sväfva i
ovisshet, helst andra rättigheter, som, i likhet med denna, icke härleda sig
från ett ömsesidigt samtycke, måste göras gällande inom ett år. Undantag
funnos likväl, der den civila påföljden qvarstod, ehuru criminela ansvaret
ej mer egde rum, såsom vid olaga intaga och lägersmål, delta senare, hvad
barnets rättigheter beträffade, emedan det vid åtal af begge dessa brott,
berodde på käranden alt fördölja, det intagen skett utan lof, eller påstå,
att lägersmålet skett i så kalladt borgerligt ägtenskap och sålunda, med
kringgående af stadgandet om den criminela prasscriptionen, förskaffa sig
undersökning vid Domstol.
2:0 af Herr Dalman, IV. Fsom instämt uti Herr Lagerbjelkes yttrande.
Utskottet, sorn tagit dessa anmärkningar i öfvervägande, bar af hvad
Herr Lagerbjelke anfört, ej funnit sig öfverlygadt om origtigheten af den
12
Zag-Utshotlets Betänkande, N".o $4'
grundsats, hvarpå det af Utskottet föreslagna tillägg sig stödjer, eller sfi
rätt till skadestånd är en fordran, sora af straffs tillämpning bör vara oberoende.
Hvad härefter beträffar redactionen af förslaget, får Utskottet vördsamt
anföra, att ofvanberörde §. handlar om två serskilda fall, då frihet från
straff för brott må åtnjutas, i hvilket afseende stadgas, dels att vissa brottmål,
uti hvilka åtal egt runa, men den anklagade blifvit befriad, eller i
brist af bevis ej kunnat åt saken fällas, ieke må, om nja skäl sig yppa,
åter kunna vid Domstol göras anhängige, dels att målsegare eller Kronans
ombudsman, derest de ej inom två år instämma den, som de vilja för något
brott tilltala, sedan icke hafva, med undantag lör vissa uppräknade
händelser, rätt att öfver den förmenta förbrytelsen klaga; och då i belragtnnde
tages, att, i förra fallet, fråga är om mål, deii utslag fallit, och
öfver mälsegandens rätt ti|t skadestånd redan blifvit dömdt; samt häraf
otvunget följer, att den, genom föreslagna tillägget lill nämnde §., målsegandeu
lemnade tillåtelse att skadestånd söka , utan hinder deraf, atl den brottslige
njuter straff-frihet, endast kan afse de i §:s senare del omförmälda
mål, uti hvilka straffet förfallit af den orsak, att målen ej blifvit inom utsatt
tid instämda; så lärer Herr Lagerbjelkes härutinnan framställda anmärkningar
ej kunna medföra afseende.
I följd af detta allt, vidhåller Utskottet sitt förra Betänkande, sorn
alltså till Högloff Ridderskapels och Adelns pröfning å nyo vördsamligm
öf verlein nas.
Stockholm den 23 Juli i84<>.
N:o 84-,
Ånk. tilt Exp. Utsk. den 2 4 Juli, kl. r/a scr f. m,
Betänkande, i anledning af väckt motion om förklarings meddelande,
angående rätta grunden för förvandling till fängelse
vid vatten och brod af böter, sorn ådömas för s&dane stölder,
hvilka, enligt allmän lag, ligga i tveböte emot annan tjufnad,
Uti en till Hedervärda Bonde-Ståndet ingrfven och derefter till LagUtskottet
remitterad motion, har Peter Persson från Calmar Län fästat
Lag-Utskotlels Betänkande, N.O 84-
a
uppmärksamhet derpå, alt Öfver- och Under-Rätter länge varit af skiljagliga
meningar, huru Kongl Brefvet den 20 December 1^37, som stadgar
fördubbling af kroppsplikt lör tjufnader, hvilka ligga i tveböte emot annan
stöld, rätteligen borde tillämpas, då fråga vore om böters förvandling till
fängelse vid vatten och bröd, enär åtskillige Domstolar utiäknat antalet af
fängelsedagarne efter det stulnas dubbla värde, hvaremot andra först bestämt
fängelsetiden elter stöldens enkla värde och derefter fördubblat fängelse-dagarnes
antal. Motionären, som icke ville afgöra, hvilkendera af dessa
förvandlingsgrunder vore den rätta, ansåg likväl den brottsliges rätt och
säkerhet fordra, alf. ifrågavarande tvetydighet undanröjdes, samt hemställde
derför, att i Grundlagsenlig ordning måtte bestämmas, huru förhållas borde
vid förvandling till fängelse vid vatten och bröd af böter för tjufnader,
som emot annan stöld ligga i tveböte.
Utskottet har, vid behandling af detta ärende, inhemtat, hurusom
Kongl. Majit, uti Nådig Proposition till Rikets vid 1828—i83o årens
Riksdag församlade Ständer, tillkännagifvit, att omlörmälde olika förvandlingsgrunder
blifvit af Domstolarne följde och ledt till ganska olika resultat,
så alt t. ex. hustjufnad af g R:dr värde blifvit efter den förra grun
den
belagd med endast 16, och efter den senare med 28 dagars fängelse
vid vatten och bröd. Delta förhållande, hvartill orsaken igenfunnes deruti,
alt, enligt Lagens stadgande i 5 Cap. 4 §. Straff-Balken, straffet af
fängelse vid vatten och bröd icke ökades i jemnlikt förhållande till de böter,
hvilka borde förvandlas, hade föranledt Kongl. Majit att vara betänkt
på vidtagande af en Författning, hvarigenom olika lag-tolkning i detta ämne
för framtiden måtte förekommas. Dervid befunnes väl, å ena sidan,
att, enligt ordalydelsen i ofvanåberopade Kongl. Bref, med det i Lagen
nyttjade ordet tveböte förstods icke allenast böternes, utan ock kroppspliktens
fördubbling, då den sakfälde ej orkade böta, men emot utsträckning
af detta stadgande jemväl till förvandling af böter lill fängelse vid valten
och bröd, förekomme å andra sidan, alt, då sistnämnde slags bestraffning i
allmänhet funnes stadgad endast för bestämda lider af 4» 8, 12, 16, 20,
24 och 28 dagar, fördubbling af ett sålunda bestämdt dag-antal skulle strida
emot det förhållande emellan böter och kroppsplikt, som lagstiftaren i
5 Cap. 4 §• Slraff-Balken anvisat, hvarpå, såsom exempel, anfördes, ali,
då enkel stöld till belopp al r4 Rldr eller 42 daler silfvermynt, enligt
Lag, straffades med 14 pär spö, hvaraf följde, att hustjufnad tilt samma
belopp, eller annan stöld, som låg i tveböte, straffides med 28 pär spö,
eller vida mindre än högsta kroppsplikt, så medförde enkel stöld af sam
-
14
Lag-Vt skottets Betänkande j N-o 84
ma värde bestraffning af 16 dagars fängelse vid valten och bröd, hvaraf,
med iagttagande af förutnämnde strängare förvandlingsgrund, skulle för
enahanda hustjufnad uppkomma bestraffning af 28 dagar dylikt fängelse,, ■
eller högsta kroppsplikt, hvaremot, om stöldens dubbla värde, eller 84
daler silfvermynt tages till grund, fängelsetiden utgjorde endast 24 dagar.
Enär således det stulna beloppets reducerande till fängelse vid valten och
bröd och fängelsetidens sedermera skeende fördubblande oftast skulle ådraga
den dömde högre straff, än lagstiftaren beräknat, vara dubbelt emot det,
som bordt följa för enkel stöld lill samma belopp, och jemväl rubba det
jemnförliga förhållande, som eljest emellan spö- och ris-straff och fängelse
vid vatten och bröd egde rum, ansåg Kongl. Maj:t denna strängare foryvandlingsgrund
icke böra följas, utan föreslog i Nåder det stadgande, att,
vid förvandling till fängelse vid vatten och bröd af böter för sådan stöld.,
som ligger i tveböte emot annan tjufnad, stöldens enkla värde först bör
fördubblas och det deraf uppkommande dubbla beloppet tjena till grund
för fängelsetidens bestämmande, enligt 5 Cap. 4 §• Straff-Balken.
I anledning häraf anförde Rikets Ständer, uti underdånig skrifvelse
den 18 November 1829, att orsaken till ifrågavarande sk i 1 jag tig het i meningar
funnes vara, dels att omförmälde Kongl. Bref, då det stadgar fördubbling
af kroppsplikten, icke omtalar fängelse vid vatten och bröd, utan
endast spö- och ris-straff, och dels att bägge de ifrågaställde förvandlingssätten
ledde lill missförhållanden i straff-gradationerne, enär, å ena sidan,
fängelsestraffets fördubblande, såsom det i Nådiga Propositionen anförda
exemplet visade, stundom ökade delta straff utöfver den faststälda proportionen
till annan kroppsplikt, och, å den andra, fängelse-straffets bestämmande
efter dubbla bötes-summan, stundom hade den följd, att det i tveböte
liggande brottet icke finge röna hårdare bestraffning, än det, hvarå
enkla böter voro stadgade, såsom hustjufnad till ett värde af 12 daler silfvermynt,
hvilken förbrytelse efter denna beräkningsgrund blefve bestraffad
lika med enkel stöld till samma belopp; och ehuru Rikets Ständer insågo
behofvet af ett bestämdt stadgande i detta ämne, funno de likväl derjemte,
ej allenast att det af Kongl. Majit framstälde förslag lemnade den i sislberörde
afseende anmärkta bristen på öfverensstämmelse oafhulpen, utan ock
att den i allmänna Lagen föreskrifna beräkningsgrund för böters förvandlande
till fängelse vid vatten och bröd vöre i sig sjelf olämplig, hvadan
Rikets Ständer ej kunde lemna bifall till den Nådiga Propositionen, annorledes
än i förening med en lagförändring, som stadgade en tjenligare
beräkningsgrund, för hvilket ändamål Rikets Ständer i underdånighet ap
-
Bag-Utskottets Betänkande, Nio 84-
15
sågo en sådan ändring i 5 Cap. 4 §• Straff-Balken böra ske, att fängelsetiden
förlängdes i lika jemnt arithmetiskt förhållande med bötes-beloppet;
men de nna mening blef åter af Kongl, Maj:t icke i Nåder godkänd, enär
afseende dervid ej blifvit fästadt på det i straffets natur grundade och af
1734 års lagstiftare erkända förhållande, att, serdeles då fängelsetiden uppgått
till en viss längre tid, hvarje dags tillökning måste i allt större mon
medföra ökad svårighet att straffet uthärda..
Efter öfvervägande häraf, får Utskottet vördsamt anföra, att Utskottet
instämmer uti de åsigter, som i Högstberörde Nådiga Proposition blifvit
yttrade, samt anser den deruti föreslagna, grund för förvandling af
böter för stöld, som ligger i tveböte, vara enlig med grunden för andra i
Lagen stadgade dubbla böters förvandling; och sorn behofvet af en lagförklaring
uti ifrågavarande afseende qvarstår oföräodradt, helst Justitue-Ombudsinannens
embets-berättelse vid dennai Riksdag utvisar, att begge förvänd
lingsgrunderne af olika. Domare ännu följas; samt det hinder, som tillförene
mött för en förklarings meddelande, , i öfverensstämmelse med det af
Kongl. Majit i Nåder afgifna förslag, kommer att upphöra, såvida Kongl.
Majit lemnar Nådigt bifall till den af Rikets Ständer under denna Riksdag
beslutade förändring af sistnämnde lagrum,, hvilken; förändring icke allenast
bringar de serskilda, fängelsetiderna i närmare öfverensstämmelse med
bötesbeloppen, utan jemväl'är lämpad efter det serskilda förhållandet med
fängelse-straff’ vid vatten och bröd,, att detsamma med hvarjé dag blifver
i allt större mon plågsammare att uthärda i de högre, än i de lägre gradationerne;
så hemställer Utskottet,,
att, genom utfärdande Författning , . måtte stadgas, att, då böter
för sådan stöld, sorn,, enligt Lag, ligger i tveböte emot annan
tjuf nåd, skola till fängelse vid vatten och, bröd förvandlas, stöldens
enkla värde först bör fördubblas och det sålunda uppkommande
dubbla beloppet tjena till grund för fängelsetidens bestämmande,
på sätt i, 5 Cap, 4 <$’• Straff-Balken stadgadt är.
Stockholm den Juli i84°*
16
La°-Ul$\otUts Utlåtande, ZV-o 85.
N:o 85.
Ant. till Esp. Utsk. den a4 Juli, kl. \fi u f. m.
Utlåtande „ i anledning af väckt motion om föreskrifters meddelande,
angående verkställighet af spö- och ris-straff.
Till Lag-Utskottet liar Ilögloflige Ridderskapet och Adeln remitterat
ett anförande af Herr von Röök> Gustaf\ hvilket innehåller, att under den
lios nämnde Riks-Slånd förefallna discussion öfver Ulskoltets Betänkande
N:o 25, rörande väckt fråga om spö- och ris-straffens afskaffande, det yttrande
skall blifvit af Herr Grefve Posse_, Fredrik Salomonj afgifvet, att
Bestraffningar med spö och ris borde icke, såsom hitintills, ske i menighetens
närvaro å landet vid allmänna Tingsplatser, och i städerna å allmänna
torg, utan verkställas på långgårdarne vid Läns- och Slads-häkten;
och enär samma yttrande ej lunnes upplaget eller besvaradt i Utskottets,
efter erhållen ålerremiss af förstnämnde fråga, under IS:o 63 afgifna Betänkande;
så hemställde Herr von Röökj "om icke omförmälde yttrande
"borde föranleda till serskildt Utlåtande af Utskottet, angående de ställen,
"som skulle föreslås lill verkställighet af spö- och ris-straffen, för att
"undvika allmänhetens åsyn under dessa vederstyggliga bestraffningar, hvilka,
i följd af Utskoltets Betänkande, ännu mäste qvarstå.”
Jemte tillkännagifvande, alt Utskottet först genom Herr von Rööks
anförande erhållit kännedom om Herr Grefve Posses ifrågavarande yttrande,
får Utskottet vördsamt anföra, alt Utskottet väl erkänner det goda
syftemålet med Herr von Rööks hemställan, helst Utskottet redan i förstberörde
Betänkande uttryckt den åsigt, alt en önskvärd minskning i den
vanära, som spö- och ris-straffens undergående i allmänhetens åsyn medför,
kunde genom en mera enskild verkställighet till vägabringas; men då
allmänna Lagen förutsätter, alt dessa bestraffningar skola försiggå offentligen,
ehu u den icke föreskrifver, på hvilka platser verkställigheten bör ske;
då, i anseende till skil jagtiga locala förhållanden, något allmänt tillämpligt
stadgande härom ej eller torde kunna meddelas; och då för öfrigt veder
böranda
-
Lag-Utskottets Utlåtande, N.o 86. 17
börande embels-myndigheter äro oförhindrade att dertill utse ställen, som
äro mera aflägse belägna, utan alt vara för allmänheten stängda, anser
Utskottet
sig icke böra tillstyrka, att ifrågavarande motion md till någon
åtgärd föranleda.
Stockholm den a3 Juli 1840.
♦N:o 86.
Ank. till Exp. Utsk. den a4 Juli» kl. i/a 12 f. m.
Utlåtande, i anledning af anmärkningar vid Utskottets Betänkande
N:o 23, öfver väckt motion om ändring af 1 mom. i y f.
af 8 Cap. Ärf da-Balken.
Sedan Lag-Utskottet uti omförmälde Betänkande hemställt, att en af
David Andersson från Halland väckt motion om rättighet för oäkta barn
att taga arf efter moder, ej måtte till ändring af nu gällande stadganden
om sådana barns arfsrätt föranleda, har Betänkandet blifvit från Ifögvördiga
Preste-Ståndet och Hedervärda Bonde-Ståndet till Utskottet återremitteradt,
på grund af anmärkningar, hvilka dels åsyfta, att David Anderssons
yrkande borde bifallas, dels innefatta en af Herr Doctor Hvasser gjord
samt af flere andra ledamöter i Preste-Ståndet understödd framställning,
det uttryckligen stadgas mätte, att, när qvinna dör och lemnar oäkta barn
efter sig, hennes tillgångar böra, innan arfs-anspråk får komma i fråga,
användas för barnets underhåll och uppfostran, intilldess det fyllt
femton år.
Som de öfriga två Riks-Stånden, genom bifall till Utskottets Betänkande,
afslagit David Anderssons motion, och frågan angående utsträckning
af den i 1 mom. af 7 §. i 8 Cap. Ärfda-Balken oäkta barn lillagde
iBih. till R. St. Prat. 1840. 7 Sami. 1 Afd.
3
Lug-Utskottels Betänkandej IV.o ÅJr
-
arfsrält, således, jemnlikt 87 §. Regerings-Formen , förfallit, lärer vidare
svar å au märkning arne i denna del ej erfordras;, hvaremot Utskottet vill
öfver Herr Doctor Iivassers nämnde framställning serskildt Betänkande
afgifva.
Stockholm den a3 dali 1840.
M:o 8T.
Ank. till Exp. Utsk. den 24 Juli, kl. 1/2 12 f. m.
Betänkande j i anledning af vackt' fråga om förtydligande af Lagens
föreskrifterj angående oäkta barns rätt att åtnjuta underhåll
och uppfostran
På
sätt nästföregående Betänkande N:.p 86 utvisar, tillhör det Lag-Utskottet
att meddela Utlåtande öfver en af Herr Doctor Hvasser i Högvördige
Preste-Slåndet gjord framställning, att, då oäkta barn ej kunde tilläggas,
arfsrätt efter moder, åtminstone Lagens stadganden, i fråga om sådana
harns anspråk på vård och uppfostran , måtte förtydligas genom följande
föreskrift: ”Dör qvinna och lemnar oäkta harn efter sig, användas hennes
"tillgångar och förmögenhet, innan något annat arfs-anspråk får ifrågakomma,
till barnets underhåll och uppfostran, tilldess det fyllt femton år/'
Utskottet får, i anledning häraf, vördsamt anföra:
Den naturliga rättvisan fordrar väl, att oäkta barn efter faders ellér
moders död njuter af dessas qvarlåtenskap, hvad för barnets uppfostran odi
bergning tarfvas, så länge det ej sjelf sig nära kan; men grundsatsen får
likväl ej tillämpas på bekostnad af det större och vigtigare rätts-anspråk,
äkta barn i samma afseende tillkommer. Om, med antagande af motionärens
förslag, genom allmän Lag stadgades, att af en. afliden persons qvarlåtenskap
i första rummet borde afsättas det belopp, sorn kunde erfordras
till föda och uppfostran åt oäkta barn, skulle troligen icke så sällan inträffa,
att tillgången för efterlemnade, af äkta säng födde barns försörjning
Lag-Utskottets Betänkande, N.o Sy.
19
och uppfostran, blefve ingen eller ock, på ett orättvist sätt, lill dessas förfång
förknappades. Något serskildt eller nytt stadgande för det af motionären
åsyftade fall synes icke eller vara af nöden, enär hvad 8 Cap. 7
§. Ärfda-Balken derom innehåller, efter Utskottets mening, tillräckligen betryggar
omvårdnaden för oäkta barn. Sedan nemligen genom första morn.
i samma §. är vordet förklaradt, att oäkta barn ej må taga annat arf än
efter egna barn och bröst-arfvingar, stadgas vidare, att oäkta barn likväl
skola njuta af fader och moder nödtorftig föda och uppfostran, tilldess de
sig sjelfve nära kunna, och att, om endera al föräldrarne dör och iemnar
ej gods efter sig, då bör den, som efterlefver, barnet föda. Genom detta
stadgande har lagstiftaren erkänt rättmätigheten af anspråket å föda och
uppfostran för oäkta barn, — så att detta anspråk kan göras gällande vid
fäders eiler moders frånfälle, då gods i sterbhuset finnes, dock med tillbörligt
afseende å de rättigheter, som tillkomma barn, födde inom äktenskapet.
Af dessa skäl anser Utskottet Herr Doctor Hvassers motion icke kanna
till någoti åtgärd föranleda.
Stockholm den Juli r84o.-
TRYCKT HOS J. A. WALLDÉN,
18 40.
La^Utskottets Betänkande, N:o 88-
N: o 88.
Ank. till Exp. Utsk. d. 29 Juli, kl. 6 e. iau
Betänkande j i ättledning af väckt motion om förändrade föroskrifter}
angående sättet för stämnings delgifvande.
Uti ett till Hedervärda Bonde-Ståndet ingifvet Memorial här Riksdags-Fullmägtigen
Henrik Hansson från Elfsborgs Län andragit, att thed.
stämningars delgifvande vore mycket besvär förenadt i landsorter, der
hemmanen voro aflägse från hvarandra belägne, emedan det ofta hände,
att svaranden, då lian med stämning söktes, ej träffades hemma, utan höll
sig undan; och då käranden sällan vore i tillfälle att sistnämnde förhållande
med vittnen styrka, hemställde motionären, att föreskrifvas måtte,
det stämning skall anses vara svaranden lagligen delgifven, om, sedan svaranden
blifvit i sitt hemvist sökt, men ej anträffad, stämningen varder för
hans husfolk uppläst och derefter på husets dörr fästad.
Lag-Utskottet, till hvars behandling denna motion blifvit öfverlemnad,
får vördsamt yttra, att, enär det af motionären påyrkade stämningssätt,
i händelse det finge användas, annorlunda än Lagen i ii Cap. 7 §.
Rättegångs-Balkén medgifver, eller då det är bevisligt, att svaranden håller
sig undan, förty att han vantar stämning, samt veterligt, att han i häradet
eller staden vistas, skulle föranleda till allt för mycken osäkerhet
och ofta medföra oförvålladt lidande för personer, som, för enskilda angelägenheter
och utan att ega kännedom om tillämnad rättegång, från sitt
hem för längre eller kortare tid sig begifvit; så kan Utskottet
icke tillstyrka bifall å motionen.
Stockholm den 28 Juli 1840.
-j
Bill. till R. St. Prot. 1840. 7 Sami. 1 Afd. 25.-te Haft.
i
2
Lu<’-Utskottets Betänkande, N:o 8g,
N:o 89.
Ank. till Exp. Utsk. den 2g Juli, kl. 6 e. m.
Betänkande , i anledning af väckt motion om skyldighet för köpare
af fast egendom på landet att, i händelse säljaren innehar
förmynderskap, tillse, att derföre genast varder redovisadt.
Riksdagsfullmägtigen Lars Petersson från Blekinge Län har, uti elt
till Hedervärda, Bonde-Ståndet ingifvet och derefter till Lag-Utskottet remitteradt
memorial, anfört, hurusom exempel icke saknades på sådana
händelser, alt förmyndare,, som kommit på obestånd, försäljer sin egendom
och qvitterar köpeskillingen, men sedermera, då fråga om redovisning för
förmyndarskapet uppstår,, uppgifver sig vara medellös, hvarigenom den omvndige
går miste orri sin rätt.. Till förekommande af dylika bedrägerier,
är af motionären föreslaget det stadgande, att köpare af tast egendom pä
landet skall, vid äfventyr af eget redovisnings-ansvar, noga tillse, att säljarens
möjligen innehafvande förmynderskaps-medel varda antingen betalde
eller ställda under säker,, af Domaren godkänd vård, innan köpeskillingen
må till säljaren utlemnas.
Utskottet har tagit motionärens förslag i öfvervägande, men finner
detsamma oantagligt, emedan det afser, dels att med nya besvärligheter
öka förmyndares förut nog betungande uppdrag, dels att pålägga köpare
af fast egendom skyldigheter, för hvilka all rättsgrund saknas; hvarföre
och då Utskottet redan uti dess Betänkande N:o 81 tillstyrkt åtskilliga åtgärder
till ytterligare betryggande af omyndigs rätt och, säkerhet, Utskottet
vördsamt hemställer,
att ifrågavarande förslag mätte lemnäs utan afseende.
Lars Peterssons motion innefattar jemväl fråga om ändring af sista,
momentet i 5 §. af 23 Cap. Ärfda-Bulken; men deröfver kommer serskildt;
Betänkande att af Utskottet afgifvas.
Stockholm den 28 Juli 184°*
Lag-Utskotlets Betänkande, iV-o Qo.
3
N:o 90.
Ank. till Exp. Utsk. den 29 Juli, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt fråga om ändring af sista momentet
i 5 ,§'• af Cap. Arfda-Balken.
Uti en från Hedervärda Bonde-Ståndet till Lag-Utskottet remitterad
motion har Riksdagsfullmägtigen Lars Petersson från Blekinge Län, åbepande,
att hvarje förmynderskap vore förenadt med drygt ansvar och
många besvärligheter samt stundom med förluster, hemställt, att förmyndare,
såsom en skälig och välförtjent ersättning för vården och förvaltningen
af omyndigs räntebärande capital, må berättigas att deraf sig till godo
beräkna en procent, nti hvilken dock, vanligt bevillriings-afdrag skulle vara
inbegripet.
Då förmynderskap kunna vara af betydligt skiljaglig beskaffenhet, i
det att en del medförer många besvärligheter, hvaremot ringa möda och
ansvarighet äro med andra förenade, skulle det, efter Utskottets tanka, ej
vara lämpligt att, på sätt motionären föreslagit, stadga ett lika arfvode för
alla sådana uppdrag; hvadan Utskottet, som anser det böra förblifva vid
Lagens stadgande i 23 Cap. 5 §. Ärfda-Balken, att den, sorn förmynderskap
väl och troliga förestått, skall njuta den lön och vedergällning, som
Rätten pröfvar skälig, utan lian sig annorledes åtnöja låter, vördsamt
hemställer,
att ofvanberörde yrkande icke måtte bifallas.
Stockholm den 28 Juli 1840.
4.
Lag~Utskotlets Betänkande, N'.o 91,
N:o 91,
Ank. till Exp. Utsk. den 29 Juli, kl. 6 e. ro.
Betänkande i anlednings af väckt motion om tillägg till 12 Gap,
Ärfda-Balken.
Till Lag-Utskottets handläggning har Hedervärda Bonde-Ståndet öfverlemnat
ett memorial; hvaruti Anders Olsson från Stora Kopparbergs
Län yttrat, hurusom erfarenheten skall visat, att, oagtadt Författningarne
emot hemmans-klyfningar, dessa dock utsträcktes längre, än som med landets
hästa vore förenligt, samt att en af orsakerne dertill vore det förhållande,
att arfskiften, som bland allmogen upprättades, icke voro underkastade.
någon egentlig granskning af embetsmyndighet, som kunde vara i
tillfälle att hålla hand deröfver, alt icke arffallne fastigheter obehörigen
styckades emellan arfvingarne. Af sådan anledning och då felagtiga arfskiften
jemväl i andra afseenden ledde till menliga följder för enfaldiga
och omyndiga personer, föreslog motionären, alt i 12 Cap. Ärfda-Balken
måtte införas ett serskildt stadgande af innehåll dels alt, i likhet med
Kvad om bouppteckningar är föreskrifvet, arfskiften skola till Härads-Rätten
ovillkorligen ingifvas och der behörigen granskas samt rättas, om sådana
omständigheter sig förete, sorn äro stridande emot hvad lag bestämmer,
dels ock att, till säkerhet derför, att vederbörande Domare fullgöra
gransknings-skyldigheten, serskildte Prolocoll böra öfver dessa ärender föras.
L anledning häraf, får Utskottet vördsamt anföra, att Lagens stadgande
i q Cap. 2 §. Ärfda-Balken, det bouppteckning skall inom viss tid
upprättas och till Domstolen ingifvas, befunnits nödigt och tillkommit, dels
för att sätta domaren i tillfälle att förse omyndige med förmyndare och
dels på det att nämnde handling skall tjena till upplysning och säkerhet,
i händelse af uppkommande tvister, antingen emellan arfvingar inbördes,,
eller emellan dem och boets borgenärer. Deremot har vidtagandet af alla
åtgärder, i afseende på boets förvaltning och delning ansetts böra på sterbhus-delegarne
sjelfve bero, i hvilket afseende lagstiftaren, på sätt af 12
Gap. 1 §. och i3 Cap. 1 §. Ärfda-Balken inhemtas, åt arfvingarnes eget godtfinnande
öfverlemnat att för arfskiftes verkställande utsätta tid och ort,
samt inom viss lid deruti söka jemnkning och rättelse. Det vore ock, ef
-
Eäg-UIskottets Betänkande, N.-o Q2.
5
ter Utskottets tanka*, i flere afseenden olämpligt att, enligt motionärens
förslag, ovillkorligen påbjuda* det arfskiftes-instrument bör inom viss tid
till domstolen ingifvas samt der granskas och rättas, emedan sådant skulle
föranleda ej mindre till upphäfvande af den i n Cap. i §. nämnde Balk
arfvingar lemnade tillåtelse att lefva i oskift bo, än ock till obehörig inskränkning
i arfvinges naturliga rätt att med verkstäldt skifte åtnöjas.
På dessa skäl finner Utskottet sig
icke kunna å motionen tillstyrka bifall.
Stockholm den 28 Juli 1840.
N:o 92.
Ank. till Exp. Utsk. den 29 Juli, kl. 6 e.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om skärpning af
straffet för åverkan.
Hedervärda Bonde-Ståndet har till Lag-Utskottet remitterat följande i
détta ämne väckta motioner, nemligen:
1:0 af Hans Hansson från Götheborgs och Bohus Län, sorn anfört, att
det ansvar, allmänna Lagen stadgar för skogs-åverkan, icke bidragit till
någon synnerlig minskning i antalet af lag-öfverträdelser utaf berörde beskaffenhet,
än mindre till förekommande af desamma. I orter, sorn hade
öfverflöd på skog, vore den skada, som genom ifrågavarande brott tillskyndades
jordegaren, möjligtvis ej af någon större betydenhet, men i sådana
trakter, der skogstillgången vöre ringa, eller der man nära nog vore
i saknad af skog, egde ett helt annat förhållande rum. På sistnämnde
ställen utgjorde skogen landtinannens dyrbaraste egendom, och i händelse
densamma till större eller mindre del nedhögges, eller ock alldeles förstördes,
medförde sådant landtmannens obestånd och ej sällan hans fullkomliga
undergång. Men det vöre ej nog dermed, att följderna der voro
mest kännbara 5 äfven brottens antal samt svårigheten att emot åverkan
6
Lag-Utskoltets Betänkandej N.o <?2.
kunna freda sin skog, voro der större, än å ställen, der skog funnes i öfverflöd.
, hvilket härledde sig derifrån, ali bristen på och behofvet af nämnde
vara i hög grad ökade begäret att åtkomma densamma, ehvad sådant
kunde ske genom ]öffiga eller oldfliga medel. De olägenheter, jord bruka-»
ren genom skogs-å verkan lidit och kom me att fortfarande lida-, intilldess en
'högre sträff-beslämmelse, som tillräckligt motverkade begäret att utöfva
nämnde brott, blefve stadgad, voro så stora, att orter, der tillgången på
skog ej motsvarade behofvet deraf, ej någonsin kunde uppnå något fullkomligt
välstånd, förr än desamma blefvo afhulpne; ty svårigheten att kunna
freda skogen och följagtligen beräkna någon afkastning deraf, ehuru skogen
vöre den dyrbaraste egendomen, förringade jordens värde samt minskade
bågen och förmågan alt sköta jordbruket, så att någon större afkastning
deraf vöre att förvänta. Motionären hemtade häraf anledning föreslå, ”att
samma ansvar och enahanda förhöjning af straffet vid brottets förnyande,
sorn egde rum i fråga om snatteri oell enkel stöld-, varda stadgade för skogsåverkan.
, samt att bestraffning såsom för snatteri, de två första gångerne
brottet föröfvas. endast må följa i de fall, då det tillgripna ej uppgår till
ett vanligt känlass/’
2:0 af Anders Jansson från Westerås Län, sorn andragit, att, vid stiftandet
af 1734 års lag, skogarne i Riket ansågos vara så stora och outtömliga,
att de för jordegaren hade föga värde, hvarifrån äfven anledningen
borde sökas dertill, att straff, såsom för tjufnad, utsattes endast, då någon
tillegnade sig skogseffecter, å hvilka arbete blifvit nedlagdt, hvaremot för
tillgrepp af stående skog stadgades högst ringa böter, dock med rättighet
för domaren alt vite serskildt förelägga. Då sedermera, i anseende till
landets ökade näringar, skogarne blefvo mera anlitade, och i samma mon
erhöllo för egaren ett högre värde, hade val lagstiftaren, tid efter annan,
genom utfärdade Författningar, ökat ansvaret för skogs-åverkan, äfvensom vites-böterne
blifvit bibebållne och stundom af domstolaine bestämde till ett
belopp af 25 R:dr; men numera, sedan skogarne ytterligare stigit i värde
och begäret att tillgripa skog äfven ökat sig, hvarigenom det blefve svårare och
kostsammare för jordegaren att densamma vårda, vöre dermed föga vunnet,
helst, i fall vitesböterne utginge, jordegaren deraf ej erhölle något, som
kunde ersätta hans kostnader, samt, om de förvandlades, straffet af fängelse
vore så ringa, att det af den felande ansåges med likgiltighet. Motionären
hemställde derföre, att 10 Cap. 5 §. Byggninga-Balken samt Kongl.
Förordningarne den 1 Augusti j8o5 och den 18 December 1823 måtte
öfverses och bestraffningen för skogs-åverkan så skärpas, att hvad lagen i
Lag-Utskottets Bettinhande, N. o g2.
T
Ap Ciip. 5 §. Missgernings-Balken stadgar, angående stöld af huggen skog,
äfven må tillämpas på allt huggande eller fällande af på rot slående skog,
utan att dock kyrkoplikt borde ådömas> samt att alla vitesböter matte, om
tillgång saknas,, förvandlas till fängelse vid vatten och bröd, men, i händelse
de kunna utgå,, till tillfalla jordegaren.
3:o af Johannes Andersson• från Upsala Län,, sorn yttrat, att den domstolarne
medgifha rättighet att för åverkan stadga vitesförbud, bléfve sålunda
begagnad, alt uti ett byalag utsattes olika vitén, från 3: R:dr 16 sk.
till 25 R:dr, för åverkan på olika hemmansdelars egor; men då delta vore
olämpligt, enär den enes egande-rått vore lika helig, sorn den andres, och
ansvaret för kränkning deraf följaktligen -borde vara enahanda, samt med
vites-förbuden vore förenad den olägenhet, att de borde;, för att vara gällände
vissa tider kungöras från predikstolarne; såi yrkadfe motionären, att
en för liela Riket gällande Författning måtte-utfärdas, innehållande: ”ätt den,
som någon åverkan, af hvad namn och beskaffenhet den vara må, föröfvar,
gör sig förfallen tilfelt vite afi6R:dr 32 sk. Banco;” och borde denna Författning
publiceras,, på sätt sorn med andra till allmän.efterrättelse gäiiande
påbud egde rum.
Utskottet har tagit dessa motioner i öfvervägandé; och hvad först angår
yrkandet, att-skogs-åverkan mätte såsom tjufnad anses och straffas; så
har detsamma jemväl! vidi de tre sistförflutne Riksdagarne blifvit franäsfäldt,
men alltid afslaget, hufvudsakligen, på de grunder: att, ehuru det ej kunde
bestridas, att ju tillgrepp af annans tillhörighet, under hvad form sorn helst,
onekligen innefattadé nyssnämnde art af brottslighet, äfvensom att skogarnes
aftagande serdeles i vissa delar af Riket,, så väl ur rättsgrund, som i
Stats-Ekonomiskt afseende, påkallade lagstiftarens allvarliga uppmärksamhet,
vore det dock i högsta måtto betänkligt att med förnedrande straff belägga
ett brott, hvarvid opinionen ännu ej fästat vanära; att om skogen i åtskilige
delar af Riket hade det högre värde, att dess mistning ofta för egaren kunde
anses oersättligare, än-förlusten af annan egendom, vöre tillgången deremot
å andra orter så ymnig och skogs-områdena så vidsträckta, att en egare
ofta ej funné det mödan, värdt att åtala ett åverkans-mål; att då sålunda
den föreslagna lagförändringen ej egde något sken af billighet för sig i det
förra, blefve den onekligen för sträng i det senare fallet; samt att frågan i
öfrigt vöre af den vigt, att den ej borde lösryckas ur sitt sammanhang
med brottmåls-lagstiftningen i det liela, helst det, aldrig rättligen kunde
blifva föremål för en partiel lagstiftning att till brott emot allmän säkerhet
förvandla, hvad gällande lagar ansågo såsom förseelser emot enskilde.
8
Lag-Utskollets Betänkande, 'N.-o Q2.
De sålunda anförde omständigheter anser Utskottet utgöra fullt giltiga
skäl för den vördsamma hemställan,
att de i berörde afseende framställde förslag ej mätte bifallas.
I fråga åter om förhöjning af det i Kongl. Förordningen om skogarne
i Riket den 1 Augusti 18o5 för skogs-åverkan stadgade botes-ansvar, hvaruti
någon annan ändring sedermera ej skett, än att åverkan å allmänning
eller å enskildes egor, sorn omtalas i 63 §., och hvarföre straffet varit utsatt,
i förra fallet till ifoch i det senare till l fa af det i 62 §. för å'-  verkan å Kronans parker, gehäg och djurgårdar bestämda, skäll, jemnlikt
Kongl. Förordningen den 18 December 1828, beläggas med lika böter, sora
i sistnämnde §. äro foreskrifne; så finnér Utskottet, med fästadt afseende
på det högre värde, hvartill skogs-effecter i allmänhet stigit och den större
skada, sorn nu, mera än förr, genom åverkan tillskyndas jordegare, serdeles
i de mindre skogrika orterne, en sådan förhöjning i vissa delar vara af
behofvet påkallad. Utskottet, sora redan, genom Betänkandet N:o 38, tillstyrkt
fördubbling af de i Skogs-ordningens 64 §. för våldsverkan å annans till lugn
eller prydnad planterade träd, stadgade böter, hemställer derföre vördsamt,
att 62 <$*. i sistnämnde Förordning mätte erhålla följande förändrade
lydelse:
Gör någon åverkan ä Kronans parker, gehäg och djurgårdar,
och der fäller Ek, Bok, Apel, Oxel eller Storverksträd,
böte för Ek rIjugit Riksdaler, för Bok och Oxel 21io Riksdaler,
för Apel Sex Riksdaler trettiotvå skillingar, för Masteträd
och Mastespira eller Storverksträd Trettiotre Riksdaler sexton
skillingar, för annat stort träd Tio Riksdaler, och gällde skadan;
vare ock böterne lika, fast åverkaren trädet ej bortfört.
Syrer, bläcker, eller annorledes skadar någon uti Kronans
parker, gehäg och djurgårdar slike trän, vare lika bot, som om
trädet olofligen fälles.
Gör någon annan åverkan å Kronans parker, gehäg och djurgårdar,
och der tager torf, näfver, löf, bast eller hugger ved,
gärdsel, stör, timmer, eller hvad det helst är, bote för timmer och
sågestock Fem Riksdaler, för hvart lass af det andra Fern Riksdaler,
för mansbörda En Riksdaler tolf skillingar, och ersätte dessutom
värdet. I dessa mål äro böterne Konungens ensak, dock vill
Kongl. Maj:t i Nåder tillåta, att åklagaren må en tredjedel i samma
böter bekomma. De öfriga två tredjedelarne skola, såvida icke
något
Zag-Utskoltets Betänkande, N:o Q'2,
9
något serskildt derom i vissa orter redan i JNåder är, eller vidare
kan varda förordnadt, planterings-cassan tillfalla; och bör med
dessa och dylika planterings-cassan anslagne medel förhållas, på
sätt i 14 §• är föreskrifvet; men orkar den brottslige icke böta,
af tj ene han då plikten med dagsverken, efter markegång räknade,
vid kronoparken, hvartill han, efter behörig kallelse, sig bör inställa,
vid vite att genom kronobetjente eljest varda hemtad.
1 alla sådane åverkans-mål, såväl å kronoparker, gehäg och
djurgårdar, sorn allmänningar, der skogs- och jägeri-betjente ega
talan föra, måge ej mindre de, än Öfver jägmästaren, sjelf ve edli
gen vittna, om hvad de sett och åtalat hafva, der ej andre vittnen
till äro.
Enligt 10 Cap. 5 §. Byggninga-Balken, och Kongl. Förordningen den
3o September i8or, eger domaren att, i åverkans-mål, utom böter, förelägga
vite från och med Tre R:dr 16 sk. till högst Tjugufem Riksdaler,
efter målets vigt samt den större eller mindre tredska, som blifvit visad;
och då det således bör på pröfning i hvarje serskildt fall bero, om och till
hvad belopp ett sådant vite må vara af nöden, kan Utskottet
icke tillstyrka bifall å Johannes Anderssons motion om stadgande
af ett visst öfver hela Riket för åverkan gällande vite.
Beträffande slutligen förslaget, att, då vile i åverkans-mål ådömes, detsamma
måtte, vid saknad tillgång, till fängelse vid vatten och bröd förvandlas,
samt, om det utgår, så fördelas, alt två tredjedelar deraf tillfalla
jordegaren; så enär dels en så beskaffad förvandling skulle strida emot de
i 10 Cap. 1 §. Utsöknings-Balken, och 3a Cap. 2 §. Rättegångs-Balken, den
senare §., sådan den lyder i Kongl. Förordningen den 20 Januari 1779,
för vitesböters förvandling i allmänhet stadgade grunder samt jemväl föranleda
till en ytterligare straff-skärpning utöfver den, hvarom Utskottet
här ofvan gjort hemställan, dels målseganden skäligen bör anses belåten
dermed, att han erhåller ej mindre full ersättning för hvad, sora blifvit åverkadt,
än ock andel i böter, derest han sjelf i målet karat; anser Utskottet
sig böra tillstyrka,
alt hvad i berörde afseenden blifvit yrkadt, ej må till ändring i
nu gällande stadganden, angående vites- och ensaks-böters förvandling
och fördelning , föranleda.
Stockholm den 28 Juli 1840.
Bilt. lill R. St. Fröt. i8jjo. 7 Saini. 1 Afd. aSila Rafi.
2
10 Lag-Utskottets Utlåtande, N.'0 g3.
Nät) m.
Ank. till Exp, Utsi, den 29 Juli, kl. G e. ra.
Vtl ätande , i anled?iing af väckt motion om förekommande af
det missbruk, att bristande utslags-lösen till fängelse förvandlas.
Herr Munck af Rosenschöld, Nils Rudolf, liar hos Högloflige Ridderskåpet
och Adeln väckt en till Lag-Utskottet sedermera remitterad motion,
så lydande: ”Jag vågar fästa Rikets Högloflige Ständers uppmärksamhet på
det missbruk, att domaren, vid bristande tillgång hos parten, förvandlar
utslags-lösen till fängelse och dymedelst helungar Kronan; och vågar föreslå,
att detta missbruk måtte förbjudas.”
I anledning häraf får Utskottet anföra, att, om den af motionären förutsatta
händelse skulle inträffa, — hvilket dock ej bör förmodas, — attexpeditions-lösen,
vid bristande tillgång hos parten, varder af någon domare till
fängelse förvandlad; så innefattar sådant ett missbruk, hvarför den felande
ej lärer undgå att i laga ordning tilltalas och till ansvar fällas, men hvilket
icke behöfver genom lag förbjudas.
Utskottet hemställer alltså vördsamt,
att Herr Munck af Rosenschölds ofvanberörde framställning matte
lemnäs utan afseende.
Stockholm den 28 Juli i84ö«
Lag-Utskottets Utlåtande, N.o gf.
11
Nso 94.
Ank. till Exp. Utsk. den 29 Juli, kl. 6 e. m.
Utlåtande, i anledning af gjorde anmärkningar vid Utskottets Betänkande,
N:o 35, öfver väckte motioner, angående så kallade
undantags-contracts intecknande.
Enligt från Respective Riks-Stånden ankomne Protocolls-utdrag, liar
detta Betänkande blifvit af Högvördige Preste-Ståndet och Hedervärda BondeSlåndet
bifallet; men af Höglotlige Ridderskapet och Adeln samt Välloflige
Borgare-Ståndet ålerremitleradt, på grund af deremot gjorde anmärkningar:
1:0 af Herr Friherre Cederström, Jacob, som ogillar Utskottets förslag
på den grund, att, då undanlags-förrroner, som vid öfverlåtelse af fast egendom
betingades, vanligen uppräknades i köpe-afbandlingen, samt den, som
fått egendomen på sig öfverlåten, vore skyldig att derå söka uppbud, så
blefve i och med detsamma undantags-afhandlingen intecknad, samt köparens
besittning af egendomen endast villkorligt medgifven, eller så framt undantags-villkoren
fullgjordes. Någon förnyelse deraf behöfdes ej eller, emedan
den, som emoltagit egendomen, ej egde den med annan rätt, än alt undantaget
skulle utgå; hvadan någon förlust för undantagsegaren ej kunde
ega rum. Örn fastigheten sedermera såldes, så öfverginge skyldigheten att
förmonerne utgöra till nye köparen, hvilken ej kunde förvärfva egendomen
med bättre rätt, än säljaren den innehaft, hvarigenom all säkerhet skulle
vara vunnen. För öfrigt instämde Herr Friherren uti den af Herr Ekholm
afgifne, vid Betänkandet fogade Reservation; emedan en författning, sådan
som den ifrågavarande, icke vore i städerne tillämplig;
2:0 af Herr Ribbing, hvilken ansett förevarande Betänkande stå i strid
med ii §. af Kongl. Förordningen den i3 Juli 1818, angående inteckning
i fast egendom; enär samma §. innehåller, att inteckning ej må ske till obestämdt
belopp i penningar eller varor, hvilket deremot skulle vara tillåtet
i Utskottets förslag, helst den afkomst af öfverlåten egendom, som vanligen
förbehölles, bestod i obestämda praestationer. Omförmälde stadgande
uti Intecknings-förordningen afsåge alt befordra reda och säkerhet
vid fastigheters försäljande på utmätnings-auction och vid den i anled
-
12
Lag-Utskottets Utlåtande, IS-o g4-
liing deraf uppkommande liqvid emellan intecknings-egare; men denna säkerhet
skulle indirecte upphäfvas, jeller undergräfvas, om Utskottets förslag
komme att blifva gällande.
Den ostadighet i myntväsendet, som tillförne egt rum, hade framkallat
undantags-contracten och gjort dem allmänna; men sedan myntvärdet
numera vunnit stadga, blefve det icke så angeläget för undantagsinnehafvarne
att få sine rättigheter bestämde i varor. Om man endast
bade för afsigt att förskaffa undanlags-innehafvare säkerhet, skulle en sådan
kunna lill vägabringas på annat sätt eller genom en Författning, sorn
3:ne gånger om året kungjordes, och hvarigenom stadgades, aLt, då undantag
bestämmas i vissa persedlar eller vissa förmoner, dessa persedlar och
förmoner skola evalveras i en bestämd penningesumma, som sedan intecknas.
Undanlags-innehafvare skulle härigenom vinna en bestämd säkerhet,
som vore förenlig med nu gällande Inlecknings-lag;
3:o af Friherre Ridderstolpej Fredrikj som under åberopande, dels af
Herr Ekholms vid förra Betänkandet fogade reservation , dels ock af Riksdags-fullmägtigen
Rutbergs och Ola Jeppssons i Betänkandet antydda åsigter,
yrkat, att ett bättre förslag, än det framställda,, måtte af Utskottet utarbetas;
4;o
af Herr Sandelhjelm, PauR som förmält, att undantagen i de landsorter,
der hemmans-områdena äro vidsträckta, merendels bestå uti jordstycken,
serskildt afstängde från hemmanet; och då frågan om beståndet af
sådane undanlag stöde i nära samband med den om afsöndring af jord
från hemman, hvilken, till följd af Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvelse och enskilde
motioner, berodde på Lag- och Ekonomi-Utskottens gemensamma
Utlåtande, ansåg Herr Sandelhjelm begge frågorna böra i ett sammanhang
behandlas;
5:o af Herr Ilelsingius och
6:0 af Herr Christierson, som instämt uti omformälde reservation; tilläggande
den senare, att emellan undantags-contract på landet och i städerne
vore en stor skillnad, både i afseende på naturen af prsestationerne och
möjligheten att kunna göra sina anspråk gällande. I städerne angingo de
nemligen för det mesta blott begagnandet af några rum och lägenheter,
och då köpeskillingen vanligen bestämdes efter de hyres-belopp, som för
lägenheterne betalades, beräknade en köpare vanligen priset efter hyrescontracten,
och det blefve i sådant fall omöjligt försäljaren att kunna förtiga
tillvaron af ett undantags-contract. På landet åter kunde ett sådant
afse många slags pras tu tioner, såsom penningar, åbyggnader, effecter och
Lag-Utskottets Utlåtande> N.o q4-
13
persedlar af alla slag, jemte skyldighet att leverera dessa ofta på ett afstånd
af flera mil.
De senare contracten kunde således alltid leda till förlust för innehafvarén;
de förra deremot ganska sällan, enär de endast afsågo nyttjanderätten
till ett hus, eller någre lägenheter, hvilka en köpare kunde beskåda
och undersöka, innan handeln afslutades. Betänkandet innefattade ett farligt
förslag till rubbande af den säkerhet, som hitintills egt rum för undantags-contract,
och på hvilken säkerhet en mängd invånares framtida
bergning berodde. Tiden alt förnya redan ingångne contract vore
för korrt, i förhållande till den mängd dylika contract, sorn för närvarande
funnos i landet, der knappast något hemman försåldes, utan att något
undantag för lifstiden betingades. En mängd ålderstigne personer, som
af sådane contract vore innehafvare och ansågo dem såsom en helgedom,
borde ej genom försummandet af ett formalitets-stadgande, blottställas för
möjligheten att blifva lidande.
Den rättighet, som undantagsinnehafvare, jemnlikt 3:dje punkten af
Utskottets förslag, ej kunde förlora, eller att, i händelse af fastighetens försäljning,
få hålla sig till förre egaren, vore af ringa värde; ty med rättigheten
att få hålla sig till hemmanets innehafvare försvunne nemligen äfven,
i de flesta fall, möjligheten att af förre, ofta afsigkomne, egaren kunna utfå,
hvad han i contractet utfäst; och ingen torde vilja tillbyta sig ett sådant
fordiings-anspråk, emot den säkerhet, som förut legat i undantagscontractet
förvarad. Undantagsinnehafvare borde således bibehållas vid
sin rättighet att, utan inteckning, äfven hädanefter få åtnjuta deras contract
och fordra deras uppfyllande af fastighetens egare, enär dessa contract
afsågo en verklig sakrätt, som ingalunda borde förvandlas till en blott
fordran;
8:0 och g:o■ af Herrar Hjort och BaggeA som med Herr Christierson
sig förenat.
Utskottet har tagit dessa anmärkningar i öfvervägande, och får, i anledning
deraf, afgifva följande vördsamma yttrande
I förra Betänkandet är anfördt, det Utskottet med sitt förslag åsyftat
alt emot förluster bereda undantagsinnehafvare,, fastighets-köpare och intecknings*egare
en säkerhet,, sorn nu icke eger rum._
14
Lag-Utskottets Utlåtanäej IV:o g$.
Den som vid försäljning af fastighet förbehåller sig viss afkomst eller
andra förmoner deraf samt låler sådant inflyta i köpebrefvet eller i serskildt
köpe-eontract, gör sig väl derigenom försäkrad att utbekomma samma
förmoner af fastigheten, så länge den är i köparens hand; men, äfven
med gillande af den grundsats, att denne ej kan afhända sig egendomen
med bättre rätt, än han densamma innehafver, är det ingalunda gifvet, att
undantags-egaren, genom nämnde åtgärd., bevarat sin rätt jemväl emot framdeles
blifvande egare af egendomen eller inteckningar deruti. Erfarenheten
har nemligen alltför ofta visat, dels att köpe-conlract icke företes för
domstolen, i hvilket falt undantaget, om det endast i köpe-contractet blifvit
infördt, icke erhåller offentlighet, dels att, ehuru förmonerne uppräknas
i köpebrefvet, de likväl ej blifva omförmälde i det fastebref, sorn för köparen
utfärdas. Om under sådana förhållanden köparen sedermera, med
förtigande deraf, att egendomen ärmed undantag besvärad, säljer densamma
till annan person, sorn, med företeende endast af förre egarens fastebref, erhåller
klanderfrilt uppbud, och, efter tagen kännedom af behörigen utfärdadt
gravations-bevis, deruti undantaget, såsom ej intecknadt, icke kan
vara upptaget, utbetalar köpeskillingen; så uppstår den fråga, hvilken ofta
utgjort föremål för tvist och blifvit af Domstolarne på olika sätt afgjord,
huruvida den nye köparen, sorn före handelns afslutande icke haft kännedom
om tillvaron eller beskaffenheten af undantags-förmonerne, eller egt
något i Lag anvisadt sätt att derom få underrättelse, är pligtig att ansvara
för samma förmoner, eller om dessas innehafvare endast eger att för deras
utbekommande hålla sig till deri, åt hvilken han sålt; och då första köparen
merendels är oförmögen alt godtgöra sitt bedrägliga förfarande, måste
förlust och lidande uppkomma, antingen för undantags-innehafvaren eller
senare köparen. För samma äfventyr är äfven den fordringsegare utsatt,
som lemnar lån emot inteckning i sådan fastighet, utan att hafva eller
kunna ega kännedom om förut träffadt aftal af omförmälde beskaffenhet.
Jemte det Utskottet nu sökt exempelvis ådagalägga, å ena sidan, att
undantags-innehafvares rätt, i stället att minskas, ytterligare betryggas genom
intecknandet af undantags-contracten, samt å den andra, att en sådan
åtgärd är nödig, för att bevara fastighets-köpare och intecknings-tagare emot
förluster, dem de eljest ej kunna förutse och afvärja, bör Utskottet
jemväl fästa uppmärksamhet derpå, att, då Lagen i i* Cap. 2 §. JordaBalken
tillägger obetald köpeskilling förmons-rätt, endast i den händelse,
alt köpeskillingen, innan köpet kommit till laga stånd, varder intecknad,
Lag-Utskottets Utlåtande, N:o g4-
15
och undantags-förmoner i sjelfva verket utgöra en del af köpeskillingen,
deras intecknande redan kan anses vara af Lagen påbjudet.
I händelse det undantag, hvarom förbehåll vid försäljningen göres,
består i rättigheten alt besitta en viss jordlott, så eger undantags-contractet
likhet med de afhandlingar, som omförmäläs i Kongl. Förordningen den
13 Juni 1800, rörande städsel och lego af jord på landet, samt i Kongl.
Förordningen den iq December 1827, angående grunderna och villkoren för
afsöndring af jord eiler andra lägenheter från hemman; och som derigenom
föreskrifves, att arrende-contract, ingångne på viss tid, samt sådane afliandlingar
om upplåtelse af viss lägenhet, som med sistnämnde Författningar
öfverensstämma, skola inteoknas; så synes förhållandet äfven böra
vara enahanda med undantags-contract, — dock att emellan frågan ony.
nyttan af dessa contracls intecknande, samt den om rättigheten alt afsöndra
jord från hemman, något sammanhang ej eger rum, som kan
verka derhän, att, på sätt Herr Friherre Ridderstolpe påstått, dessa frågor
fordra gemensam behandling,.
Utgöres åter undantaget af varor eller andra prfestationer, som böra
utgå in natura, så synes det ej vara någon svårighet underkastadt att, vid
uppkommande collision emellan undantags-innehafvare och inteckningsegare,
åsätta undantaget ett bestämdt penningevärde; och då 11 §. uti Intecknings-Förordningen
medgifver, att inteckning får ske för visst belopp i
varor eller penningar, lärer Utskottets förslag ej stå i någon strid med
nyssnämnde §.
Ätt Utskottet utsträckt dess förslag äfven till städerne, kan ej hafva
någon olägenhet, men väl fördel med sig, enär dylika undantag ske så i
städerne som på landet, samt medföra i begge fallen samma följder.
I fall Utskottets förslag antages, bör Författningen i ämnet hinna utfärdas
så tidigt, att två år förflyta, innan den träder i verkställighet; i betragtande
hvaraf och då dertill kommer, att Författningen blifver under
denna tid kungjord från predikstolarne tre gånger hvarje år och vid början
af Härads-Tingen, synes farhågan, att undantags-innehafvare skulle, i
brist af kännedom om densamma, försumma att bevaka sin rätt, ej vara
grundad.
Ulskoltet får alltså, utan förändring, till Högloflige Ridderskapct och.
46 Lag-Utskottets Betänkande, N.-o g'5.
Adeln samt Vällofliga Borgare-Ståndet återlemna ifrågavarande af de två
öfriga Riks-Stånden godkända Betänkande.
Stockholm den 38 Juli 1840.
Herr Lagergren har åberopat sin emot förra Betänkandet anmälda reservation.
N:o 95.
Ank. till Exp. Utsk. den 3o Juli, kl, 10 f. m.
Betänkandes i anledning af väckt motion om ändring af 1 Cap.
2 §, Utsöknings-Balken.
Uti en från Hedervärda Bonde-Ståndet till Lag-Utskottet remitterad
motion, är af Riksdagsfullmägligen Jacob Kihlblom från Södermanland anfördt,
alt den i 1 Cap. 3 §. Utsöknings-Balken Konungens Befallningshafvande
tillagda magt att tillse, det lag och rätt vid Under-Rätterne tillbörligen
skipad varder, med skyldighet att, der han finner annorlunda skedt
vara, sådant Hof-Rätten tillkännagifva, innefattade en controll öfver Un
der-Domstolarne,
som väl ej vore klandervärd, men dock olämplig att bibehålla,
såsom helt och hållet stridande emot den sjelfständighet och det
oberoende, som i ett lagbundet samhälle borde Domaren tillkomma. Hos
den, som skulle anmärka en annans brister, erfordrades en viss öfverlägsenhet
i de delar, som anmärkningarne rörde, såvida ej oreda skulle uppkomma;
men hos Konungens Befallningshafvande kunde i allmänhet ej
förutsättas djupare insigter och bättre förstånd, i afseende på Lagens mening
och tillämpning i serskildt fall, än hos Domaren; och ehuru Konungens
Befallningshafvande, åtminstone i senare tider, sällan gjort bruk af
ifrågavarande rättighet, borde den likväl ej qvarstå, emedan den kunde
missbrukas. På dessa skäl och då Under-Rätterne, äfven om nämnde stadgande
bortloges, voro underkastade tillräcklig controll öfver sina åtgärder af
Justilia;-
