# ID: svediakorp-gov2032
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 54,251
# sentences: 1,296
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Lag- samt Allm. Besa.- och Oecon.- Ulskts Betänkande N'.o 21. 7
Skiftes-Stadga, hvarom åtskilliga bekanta missbruk af den obegränsade friheten,
att söka och erhålla laga skifte, jemväl erinrat, har numera det
enda efter Utskottets omdöme lämpliga correctiv, som kan utfinnas, å nyo
blifvit satt i verksamhet. Uli 12 Caj). 12 §. K.. F. den g Junii 1882 är
en noggrann undersökning anbefalld, och nytt skifLe icke tillåtet, så vida
det icke är utrönt, att skifteslagets egor derigenom skulle erhålla en för
egornas skötsel lämpligare indelning, och således samt genom beredde tillfällen
lill odling uppbringas till högre afkastning, deraf hemmanens värde
i betydlig måtto ökades. Denna undersökning, hvilken, i händelse af missnöje
med Landtm äta rens och gode mäns utlåtande, bör af EgodelningsRätten
pröfvas, synes, så vidt möjligt är, böra förebygga missbruk med
rättigheten till skiftes erhållande, hvilken rättighet, efter Utskottens tanka,
icke utan orättvisa kan jordegare fråntagas.
Utskotten tillstyrka, att 3 §. i förevarande Gap. må oförändrad bibehållas.
2 Cap.
2 §. jemförd med Kongl. Förordningen den g Junii i832.' af Jan
Peter Jansson från Stockholms Län: alt innehållet af denna §. vore ett
intrång i egande-rätten, och således borde ur Författningen utgå, eller åtminstone
på det sätt ändras, alt skogen finge begagnas till försäljning för
hemmansräntors och andra utskyld ers betalande.
Vid sistförflulne Riksdag, då enahanda anmärkning mot förevarande
§. framställdes, yttrade sig Utskotten derom på följande sätt:
”Utskotten få upplysa, att stadgandet i denna §., hvilket står i den
fullkomligaste öfverensstämmelse med föreskrifterne i 10 Cap. 6 §. Byggn.
Balken, 25 Cap. 10 §. Rältegångs-Balken samt 8 Cap. 6 §. Utsöknings-Balken,
är en nästan ordagrann afskrift af sista Mom. i 7g §. af 1788 års
Storskiftes-Sladga. Efter Utskottens tanka är ett sådant stadgande ovilkorligen
nödvändigt för att förekomma, det icke någon delegare må kunna,
under det skiftes-verkställigheten pågår, företaga sig att förstöra den gemensamma
skogslillgången. Delta stadgande har sålunda till föremål att freda,
men ej alt kränka eganderätten, hvadan Utskotten anse anmärkningarne
deremot böra lemnäs utan afseende.”
Nuvarande Utskott, som instämma i de här yttrade åsigter, anse sig
således böra tillstyrka,
att Jan Peter Janssons framställde förslag må utan afseende
lemnäs.
8 Lag- samt Allm. lie sv.- och Oecon.-Utsk'.s Betänkande I\:o 21'
4 Cap.
2 §. Af Herr Ehrencrona: att det stadgande, sora genom Kongl.
Kungörelsen den q Junii i832 blifvit uti denna §. infördt, att handtlangning
vid egors mätning och andra göromål, som ute å marken verkställas,
icke må under slotter- och skördetiderne utfordras, vore ledande till uppehåll
i Landtmäteri-förrättningarne och således borde upphäfvas.
Det skäl, som ligger till grund för ifrågavarande stadgande, nemligen
alt det för Allmogen faller sig ganska olägligt att under skörde- och andetiderne
lemna handtlangning till egomätningar, bör i Utskottens tanka gälla
lill bibehållande af den klandrade föreskriften, hvadan Utskotten tillstyrka,
att den deremot gjorda anmärkning må färjalla.
6 Cap.
3 §. Af Peter Persson från Calmar Län: att gode män, i händelse
de genom uppenbar mannamon, egennytta eller 'vårdslöshet äro upphof
till något origtigt beslut, måge i likhet med Egodelnings-Rätts Ledadamöter
derföre ansvara.
Då valet af god man helt och hållet beror af det medborgerliga förtroende
en person vetat tillvinna sig, synes det högst sällan böra inträffa,
att någon missbrukar sitt uppdrag till egen vinning och andras förfördelande.
Om det likväl skulle hända, att gode män, med förgätande af sin
ed, för nyssnämnde eller andra orena afsigter, tillskyndade delegare skada,
synes, för bedömande af deras ansvars- och ersättnings-skyldigbet, tillräckliga
bestämmelser i allmänna Lagen redan förefinnas. Att utan någon dertill
gifven anledning stifta en serskild ansvarighels-lag emot öfverträdelser;,
som hittills icke veterligen inträffat, lemnar föga uppmuntran alt emottaga
ifrågavarande municipal-befattning. Då vidare i betraktande lages, att gode
män icke äro Domare, samt att deras befattning både i omfång och vigt
ganska mycket skiljer sig från Ledamöters i Egodel nings-Rätt, helst de
förstnämnde ega handlägga endast sådana ämnen, hvilkas bedömande nästan
uteslutande beror af hvars och ens subjectiva öfvertygelse, anse Utskotten
Peter Perssons motion i denna del icke böra bifallas.
8 Cap.
i §. Af samme Motionair: att en allmän delnings grund bestämm es,
åtminstone lika för hvarje Län; samt att delnings grunden åboer emellan
å hemman, som förut undergått storskifte, bör vara densamma, som
varit
Lag- samt Allm. Bese.- och OeconUtsl:s Betänkande N:o 21. q
varit följd vid storskiftetmen der sådant icke föregåttborde hvars
och ens mantalsbelopp utgöra grunden.
Af Nils Persson från Stockholms Län och Olof Olsson från Östergöthland:
att då erfarenheten skall visat, att, oaktadt med noggrannhet
verkställd gradering, vissa hemman blifvit vid förrättade storskiften i betydlig
nion lidande, på det sätt att de icke fått sig tilldelad så mycken
jord, som till godhet och vidd, i förhållande till hela byens ego-område,
bort efter mantalet dem tillkomma, ansågo sig Molionairerne ega anledning
yrka, att sista Mom. i förevarande §. måtte upphäfvas, och att egor
vid förefallande skiften inom byar borde fördelas efter stång och stångfall
, öre och örtug „ efter hvad i hvarje landsort' är brukligt j så att
hemmantalet toges till grund för fördelningen.
Hvad först angår Peter Perssons yrkande, att en allmän deiningsgrund
måtte bestämmas för hvarje Län, få Utskotten yttra, dels alt en
allmän grand för deltagningsrätt i skog och utmark redan är vorden för
bela Riket stadgad uti Kongl. Brefvet den 2 September 1689 och Kongl.
Förordningen den i3 Julii 1742, i enlighet hvarmed den rättighet ett
hemman anses innehafva i dylika samfäiligheler skall mätas efter dess oförmedlade
hemmantal, och dels att deiningsgrund uti inegor jemväl finnes
bestämd genom allmänna föreskrifter, meddelade uti 1 Gap. 1 och 3 §§,
Byggn. Balken och i5 Gap. 2 §. Jorda-Balken. Hvad Lagen i sistberörde
afseende innehåller, har likväl sedermera blifvit ändradt genom de, för
åtskillige Län, uti flere Författningar bestämde serskilde delilingsgrunder,
men der annorledes icke är stadgadt, gäller allmänna Lagen ännu lill efterrättelse.
Det torde emedlertid vara öfverflödigt alt bär upprepa berörde
serskilda Författningar, sedan Lag-Comitéen derföre redovisat uti motiven
till 4 Gap. Byggn. Balken nya Civi l-Lag-förs laget, hvilka Utskotten i detta
hänseende få åberopa, endast med det tillägg, att deiningsgrund vid skiften
inom ett och samma hemman i Halland är vorden utstakad uti Kongl.
Brefvet den 6 Junii i82r, samt att om rätter deiningsgrund vid egoskiften
1 Herjeådalen är förordnad! uti Kongl. Brefvet till Kammar-Coiiegium den
2 Maji 182G.
Vid granskning af dessa Författningar hafva Utskotten icke funnit
stöd för den mening, som synes hafva föranledt motionen, nemligen att
olika delilingsgrunder inom ett och samma Län följas. Föreskrifterne äro
Bihang till R. St. Fröt. 1834. lale Sami. %dra AJd. 2
7:de liäftet.
io LtCig- samt Allm. Bcsv.- och Oecon.- Utsh'.s Betänkande JY:o 2f.
meddelade att gälla serskildt för hvarje Län, men icke ensamt för vissa delar
deraf. Det af Motionairen åsyftade ändamål, att tillvägabringa enhet i detta
lagstiftningsämne inom hvarje Län, är således redan vunnet, vid hvilket
förhållande och då Utskotten af den, utan alla motiv, gjorde framställningen
icke ansett sig kunna hemta anledning att för hela Riket föreslå
någon allmän delningsgrund vid skiften uti inegor, tillstyrka Utskotten,
att Peter Perssons motion i denna del må förfalla.
Hvad beträffar yrkandet om upphäfvande af 2 Mom. uti denna §.,
hvari stadgas, att, der laga kraftvunnet storskifte finnes, hör hvarje delegare
vid nytt skifte tillgodonjuta hvad efter uppskattnings värde mot de
egor svarar, som han enligt storskiftet innehaft, få Ulskotten tillkännagifva,
att Utskotten för ingen del kunna deruti instämma» Den egolott, en delegare
genom laga kraftvunnet skifte fått sig tillagd, är hans lagliga egendom,
hvilken icke utan ett våldsamt ingrepp i egande-rätten kan honom
fråntagas. Ilan må kunna tvingas att ingå i nytt skifte och utbyta sin
jord emot annan, om skäl dertill förekomma, men intrång i egande-rätten
hör aldrig kunna sättas i fråga. Det torde få anses som en ovedersägligt
vigtig sals, att skifte bör betraktas, icke såsom ett sätt att förvärfva, utan
blott såsom ett sätt att genom utbyte till förmonligare bruk ordna och
sammandraga egor, och på grund häraf lärer med säkerhet kunna antagas,
att ifrågavarande stadgande är fullkomligt rättsenligt och således hör oförändradt
bibehållas.
10 Gap.
1 §. Af Peter Persson från Calmar Län: att bestämmandet, hvilken
mark skall såsom inrösnings- eller afrösningsjord i skiftet ingå, borde
uppskjutas, intilldess egograderingen blifvit verkställd, hvilken förändring,
efter Motionairens tanka, skulle medföra mera enkelhet och redighet vid
uträkningen och de liqvider emellan in- och afrösningsjord, som stundom
icke kunna undvikas.
Någon jemförelse mellan in- och afrösningsjorden kan såsom grund
för graderingen deraf svårligen ega rum, hvaraf följer, att, vid de sällan inträffande
fall då dessa ego-slag mot hvarannan utbytas, serskild jemförelse
dem emellan måste ske, utan inblandning uti eller verkan på den allmänna
taxeringen. Härtill kommer derjemte, att graderingen icke ensamt kan
utgöra grunden för urskiljande af den mark, hvilken hör som inrösningseller
afrösningsjord beräknas. Ett hufvudsakligt afseende måste jemväl
fästas på markens belägenhet, hvarom förevarande §. äfven lemnar bestämd
Lag- samt Allm. Besv,- och Oecon. - Utsk:s Betänkande N:o 21. 11
föreskrift. Skillnaden emellan dessa egoslag bör således, i Utskottens tanka,
lätt kunna, efter redan gifne sladganden, uppgöras, hvadan motionen afstyrkes.
11 Cap,
1 §. Af samma Motionair: att alla skifteslagets egor , bättre eller
sämrej de mä bestå af hustomter, åker, äng, beteshagar, skog eller annan
utmark, mel graderingen, hvar för sig, genom anställd gräfning, böra
noga undersökas, jem föras, urskiljas och värderas efter läget och jordens
naturliga beståndsdelar, i ett rigtigt förhållande till hvarannan, utan
att deras odling och bättre häfd dervid bör komma i beräkning.
Af Nils Insulin från Stockholms Län: att jordegarne, hvilka bäst
känna sin jords beskaffenhet och således bättre .än andra veta bedöma dess
värde, mätte tillåtas sjelfva verkställa egograderingen.
Af Olof Olsson från Östergöthland: att Landtmätaren, sä vidt möjligt
är, bör förelägga jordegarne en provisionel planläggning förr än
taxeringen företages.
Vid jemförelse emellan Peter Perssons förslag till föreskrifter om
graderingen, samt innehållet af denna §. hafva Utskotten icke funnit annan
skillnad dem emellan, än att den senare med större redighet och fullständighet
angifver grunden och sättet för ego-taxeringens verkställande. Någon
ändring i stadgandet härom synes Motionairen icke egentligen hafva åsyftat,
och således torde Utskottens yttrande kunna inskränkas till det omdöme,
som Utskotten nu uttalat.
Hvad angår Nils Insulins yrkande, alt jordegare mätte berättigas
att sjelfva verkställa egograderingen, få Utskotten upplysa, att en sådan
rättighet, enligt 1757, 1766 och 1783 års Storskiftes-Författningar , varit
delegarne tillerkänd, men derefter uti senare tiders Skiftes-Författningar
blifvit till Landtmätaren och gode män öfverflyttad, på så sätt, alt desse,
efter rådplägning med jordegarne, uti ämnet ega beslutande rätt. Ändamålet
med denna förändring synes hafva varit att förekomma de stridigheter,
som vid dylika förrättningar delegarne emellan uppstodo, äfvensom att
betaga en mera förutseende delegare tillfälle att, medelst otillbörligt inflytande
vid egornes uppskattning, bereda sig fördel på de öfriges bekostnad.
Någon olägenhet af nuvarande graderingssätt är icke att befara, då delegarne
alltid äro i tillfälle att gå förrättningsmännen tillhanda med nödige
upplysningar, och sjelfve kunna bedöma rigtigheten af den skedda värderingen,
hvilken icke utan rådplägning med dem får företagas. I betrak
-
12 Lag- samt Allm. Besv.- och Oecon.- Utsk:s Betänkande ]Sf:o 21.
tande häraf, anse Utskotten sig höra tillstyrka afslag ä motionen samt, i
följd deraf, att så väl i §. i detta Cap. som 2 §. i 6 Gap. må oförändrade
bibehållas.
I afseende på Olof Olssons framställning, att en provisionel skiftesläggning
borde föregå egogradeifingen, hafva TJtskolten förgäfves sökt besvara
sig den frågan, hvad ändamål en dylik åtgärd egentligen skulle åsyfta?
Då den väckta motionen äfven med tystnad förbigått denna omständighet,
torde densamma i sig sjelf innefatta tillräckligt skäl för afslag,
hvilket Utskotten alltså tillstyrka.
12 Cap.
1 {. i Morn. Af Anders Danielsson från Elfsborgs Län: att det må
vara delegare i skifteslag öppet, att, der de finna sådant för sig mest fördelaktigt,
från skifte till gemensamt begagnande undantaga utmark, hvarå
odlingsbar mark till intagande i inrösningsjorden icke finnes.
Bifall till denna framställning skulle till en del förstöra de goda
verkningar, man hittills varseblifvit och för framtiden hoppas af nu gällande
Skiftes-Författningar. Om det åt jordegare öfverlemnas, alt fråu
skifte undantaga viss jord för gemensamt behof, skulle denna rättighet ganska
ofta begagnas, och utan tvifvel skulle enahanda orsaker, sorn vållat
Storskiftes-Förordningeas upphörande, innan kort åstadkomma samma verkan
i afseende på Skiftes-Stadgan. Händelser, der egors uppmätning och
skiftande icke motsvara kostnaderna derför, lära få räknas till undantagen,
hvilka icke böra bestämma den allmänna regeln. I Rikets sex Norra Län,
ejer ett sådant förhållande oftast inträffar och der odlingen i allmänhet icke
hunnit, så långt som i öfrige delar af Riket, synes en sådan rättighet både
behöflig och lämplig, men att utsträcka den till de sistnämnde, skulle,
efter Utskottens tanka, vara skadligt och motverka det nyttiga ändamål
Skiftes-Stadgans ifrågavarande stadgande åsyftar, nemligen att förekomma
ytterligare delning af jorden, der laga skifte en gång skett, samt att för
delegarne bereda så formliga skiften som belägenheten medgifver.
Utskotten tillstyrka, att Anders Danielssons omförmälde motion icke
må bifallas.
8 §. Af Herr Gyllenhaal L. II.: att, i likhet med hvad Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Oeeonomie-Utskotten vid sisllidne Riksdag, uti Betänkande
N:o 8, öfver framställda anmärkningar mot Skiftes-Stadgan, föreslagit,
denna §. måtte förändras till följande lydelse:
Enär laga skifte på en eller flera delegares begäran verkställes, der
stor skiftes fördelning s som 'vunnit laga kraft j föregått ^ sådant skifte
Lag- samt Allm. Besa.- och Oecon.- Utsk:s Betänkande JV:o 3.1. i3
icke skall öfvergå flere delegare, än sorn det begärt eller dem , som derom
sig jorena. De öfrige må vid det laga kraftvunna storskiftet bibehållas
, utan annan ändring deruti, än som för skiftets verkställande för
de sökande delegarne oundvikligen erfordras.
Efter erhållen återreraiss hafva Utskotten, uti ett senare Utlåtande
N:o /Ju , på dessa skäl,
a} att den utaf Utskotten i förra Betänkandet föreslagna ändring
i 12 Gap. 8 §., på sätt anmärkt blifvit, torde finnas mindre till
lcimplig,
'sedan numera, endast ett skiftes sätt lagligen eger rum,
och således, enär genom en delegares erhållna utbrytning, förra
storskiftet blifvit rubbadt, öfrige delegare icke kunna få sina
egor i nytt storskifte lagde;
lf) att all till hela skifteslaget hörande mark ovilkorligen måste ajvi
ätas, på Charta a (fattas och gradering derå verkställas, om
än skifte sker endast ä en delegares lott, och att följaktligen
kostnaderna dervid äro i det närmaste enahanda, som om skiftet
öfvergud hela skifteslaget;
c) att, om utbrytning serskildt lemnäs en delegare, måste ej sällan
inträffa, att derigenom beredas hinder och svårighet för öfrige
delegare att sedermera erhålla sä fördelaktigt, formligt och
redigt skifte, som localen i annat fall möjligen kunnat medgifva;
frånträdt sitt förut afgifna förslag och tillstyrkt, att föreskriften uti
denna : att, när laga skifte på en eller flere delegares begäran verkställas
, sådant skifte bär hela skif teslaget öfvergå, måtte oförändrad bibehållas.
Nuvarande Utskott, som, medelst föreslagen ändring i 3 §. af i Gap.,
sökt bereda correctiv mot obehörig rubbning i redan laga kraftvunna storskiften,
inse fullkomligt vigten af förenämnde skäl och få, med åberopande
deraf, vördsamt tillstyrka, att den af Herr Gyllenhaal väckta motion icke
må bifallas.
ao §. Af Jacob Kylander från Vermland: att, i händelse Landtmätare,
gode män och delegare enhälligt finna belägenheten fordra, att fyra
skiften tilldelas en eller flera delegare, sådant må varda tillåtet, utan att
hemställan till Egodelnings-Rätten i sådant fall borde egä rum.
Det lärer icke sällan inträffa, att egors belägenhet oundgängligen fordrar
deras fördelning i 4 skiften. Den omgång, som nu erfordras, medelst
hemställan till Egodelnings-Rätten, der skifte på nämnde sätt måste verkställas,
torde såsom ledande till kostnader och tidsutdrägt, utan motsvaran
-
i4 Lag- samt Allm. Besa.- och Oecon.-Utsl'.s Betänkande N:o st.
de fördelar, kunna undvikas. Då bestämd föreskrift är gifven, att egorna
ovilkorligen skola fördelas i så lå skiften som möjligt, torde skiftesmannens
pröfningsrätt i detta hänseende utan våda kunna utsträckas lika långt i Rikets
öfrige delar som i de sex norra Länen, och i öfverensstämmelse härined
anse Utskotten sig böra föreslå, att sista mom. af förevarande §. måtte
utgå, samt ardra punkten i första mom. sålunda ändras:
— — — — Skalle belägenheten pä något ställe härifrån oundgängligen
fordra undantag _, och kan icke sådant genom en eller flere
delegares utflyttning, på sätt i i3 Cap. 1 S- sägs j afhjelpas; dä må tre
ell-er högst fyra skiften hvarje delegare på enahanda sätt tilldelas. —
13 Gap.
a §. Af Herr Gyllenhaal j Lars Herman: att vid denna §. följande
tillägg måtte införas:
JSu har icke hela by el aget, utan en eller flere af grannarne skifte
begärt och kati det ej utan utflyttning verkställas; då skola den eller
dej sorn skifte söktj vara till utflyttning förbundne j så framt icke annorlunda
frivilligt åsämjes.
Af Olof Olsson från östergöthland: att utflyttning förträdesvis borde
åläggas den, som skifte sökt, så vida åbyggnaderne å hans hemman icke
voro i bättre stånd än någons foland de öfrige delegarne.
Vid pröfning af dessa motioner hafva Utskotten inhemlat, att det af
Herr Gyllenhaal framställda förslag, hvarmed Olof Olssons yttrande hufvudsakligen
öfverensstämmer, åsyftar återupplifvande af sista Mom. i 11 §.
af Kongl. Förordningen angående enskiftes-delningar i Skåne och Skaraborgs
Län den 24 Julii 1812, samt att de skäl, som förmenas ådagalägga lämpligheten
och ändamålsenligheten af ett dylikt stadgande, finnas upptagne i
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Oeconomie-Utskottens vid sistförflutne
Riksdag under N:s 8 och 4r afgifne Belänkanden, hvari tillstyrkes bibehållande
af hvad nämnde Förordning i 11 §. uti ifrågavarande ämne innehåller.
Detta förslag, hvilket vid förra Riksdagen icke vann Rikets Ständers
bifall, kunna Utskotten ingalunda understödja. Då det nemligen tages
i betraktande,
a) att utflyttning måste anses lika fördelaktig för den qvarboende
som för den utflyttande, och att följaktligen skyldigheten dertill
icke bör utsättas såsom ett vite, hvartill den sorn söker skifte skulle
göra sig förfallen, utan måste bestämmas med afseende på det
Lag- samt Allm. Besa.- och Oecon.- UtsP.s Betänkande N:o 2t. i5
sökta hufvud-ändamålet, att för alla bereda så formligt skifte som
localen medgifver;
b) att detta ändamål skulle, om förslaget antoges, ganska ofta förfelas,
helst det icke kan förutsättas, att den skiftes-sökande alltid
förorsakar mesta trängseln inom en by;
c) att betydliga hinder för skiftesverkets befordrande deraf skulle
uppkomma, äfvensom ökade kostnader hela skifteslaget tillskyndas;
anse Utskotten sig ega skäl tillstyrka,
att Herr GjllenJiaals och Olof Olssons motioner icke må bifallas.
3 §. Af Johan Jacob Rutberg från Norrbottens Län: att icke andre
delegare borde uti utflyttningskostnaderne deltaga än de, hvilka af utflyttningen
få större eller beqvämare läge.
Det torde med säkerhet kunna antagas, att, då laga skifte verkställes
inom skifteslag, der delning förut ej skett, fördelen af utflyttning måste
blifva allmän för delegarne, samt att, der storskifte föregått, enahanda förhållande
inträffar, helst delegare, hvars egor hafva så fördelaktigt läge, alt
nytt skifte icke erfordras, enligt 12 Cap. 8 §. kan undvika att deruti ingå.
Då härtill kommer, att förevarande §. innehåller bestämd föreskrift, att, vid
fördelning af utflytlningskostnad, afseende bör fästas å den nytta delegarne
af utflyttningen vinna, synes något vidare stadgande härom icke behöfvas.
6 §. Af Peter Persson från Calmar Län: att den, sorn vid laga
skifte icke återfår så stor rymd eller så väl odlad jord som han afträder,
måtte njuta full odlingsersättning.
Rättvisan af en jordegares så beskaffade anspråk lärer vid SkiftesStadgans
utfärdande nogsamt varit insedd, hvarföre ock denna innehåller
fullständiga föreskrifter härom. Då någon ändring i dessa stadganden
icke af Motionairen är vorden yrkad, torde vidare yttrande icke erfordras,
än den upplysning, hvarmed Utskotten nu tillliandagått.
6 och 7 §§. Af Anders Ericsson från Örebro Län: att bäfde-uppskatlning
(bestämning om odlings-ersältning) och ståndskogs-uppskattning,
såsom beroende af skiftes-förrättningens bestånd, icke borde företagas förrän
skiftet blifvit slutligen fasitställdt.
Om det å ena sidan bör medgifvas, att rubbning i skiftesförrältning
ofta medför rubbning i uträkningen öfver ersättning för ståndskog och verkställde
odlingar, bör å andra sidan icke förbises, att dylik ersättning med
största säkerhet kan bestämmas i sammanhang med skiftet, då delegarne
bäst äro i tillfälle att bedöma billigheten af hvarandras anspråk och biläg
-
i6 Lag- samt Allm, Bes v.- och Oecon,-Utsk‘.s Betänkande JY:o sr
ga möjligen uppkommande tvister. Derjemte torde icke böra lemnäs utan
uppmärksamhet, att det föreslagna stadgandet ofelbart skulle leda dels till
förökade rättegångar och dels hufvudsakligen till uppehåll uti de delegares
rätt, som skulle tillgodonjuta berörde ersättning.
På dessa skäl (tillstyrka Utskotten,
alt Anders Ericssons ifrågavarande förslag icke må bifallas.
18 Cap.
i §. Åf Peter Andersson från Halland: att, då enbet i lagskipningen,
så vidt ske kan, alltid bör tillvägabringas, men sådant under nuvarande förhållanden
icke, hvad skiftesmål beträffar, med säkerhet kan förväntas, helst
Häradshöfdingarne icke sällan erhålla tjenstledighet, då deras embeten förvaltas
af vicarier1, stundom ovana vid behandling af skiftesärenden, så vöre
det både nyttigt och nödigt att en enda Egodclnfngsdomare inom hvarje
Län anställdes. I händelse Lagmans-Rätterne kommo att indragas, kunde
det åläggas Lagmännen att emottaga denna befattning, hvilken, i motsatt
händelse, borde uppdragas åt andra skickliga personer, som borde för sin
möda erhålla ersättning uti enahanda dagtractamente och expeditionslösen,
som Häradshöfdingarne åtnjuta, jemte .skjutslega för två hästar till och från
förrättningsstället.
Denna motion, hvilken Johan Jacob Rutberg från Norrbotten ansett
olämplig för berörde vidsträckta Län samt flere af Hedervärda Bonde-Ståndets
Ledamöter af hvarjehanda skäl trott sig icke böra gilla, hafva Bengt
Gudmundsson från Halland och Anders Danielsson från Elfsborgs Län biträdt,
den sistnämnde under yttrande, att, då den föreslagna ersättningen
åt Egodelnings-Rätts-domare syntes alltför ringa, kunde befattningen öfverlemnas
åt någon Häradshöfding, hvars domsaga emedlertid borde förvaltas
af vicarius, samt ett skäligt arfvode af några hundrade Riksdaler Banco anslås,
alt, för ändamålets vinnande, af Nionde IIufvud-Titeln utgå.
Utskotten, som icke ega yttra sig öfver Anders Danielssons framställning
om lörte-anslag till serskilda Egodelningsdomare, få, med erkännande
af vigten utaf enhet i lagskipningen ej mindre i skiftesmål än alla öfriga
Rättegångsärondén, erinra, att, då det enligt denna §. står invånarne i
hvarje ort fritt att bos Kongl. Maj:t i underdånighet begära, att serskild parson
för större eller mindre district må till Ordförande i Egodelnings-Rätt
i. Nåder utses, synas de olägenheter Peter Andersson befarat, medelst be
m
-
Lag- samt Allm. 23 c sv.- och Oeeon.- Utsk’.s Betänkande 2$:o zt. i j.
gagnande af denna frihet, lätteligen kunna afhjelpas, utan att å Rikets Stan*
ders sida erfordra någon åtgärd.
5 §. Af Anders Danielsson från Elfsborgs Län: att om någon sak
vöre af den vidlyftighet, att Egodelnings-Rätten skulle linna, det protocoll
och utslag e| kunde genast utgifvas, borde det tillåtas Rätten att utsätta
nytt sammanträde inom en månad derefter, för utslags afkunnande och
handlingarnas utlemnandg till parterne.
I sammanhang härmed tillhör det Utskotten att jemväl till pröfning
företaga Herr TV. B. Dalmans väckta motion om förändring i nu gällande
föreskrifter angående skyldighet för domare å landet att, vid så kallade extra
förrättningar, före afresan från förrättningsstället till parterna utgifva
protocoll och utslag, deri Herr Dalman_, beträffande egodelningssyner, på
grunder, som finnas fullständigt upptagna i Lag-Utskottets, under N:o c)i,
afgifna Betänkande, framställt enahanda yrkande som Anders Danielsson.
Sedan Lag-Utskottet tillstyrkt afslag å Herr Dalmans motion, så vidt
den åsyftar förändring i expeditionssätlet vid syneförrättningar i allmänhet,
•arnt de skäl, som ligga till grund för berörde yttrande, jemväl gälla vid besvarande
af de uti förevarande ämne gjorde framställningar, torde sammansatta
Utskotten, för undvikande af vidlyftighet, endast behöfva åberopa förenämnde
Betänkande, för den vördsamma hemställan,
att ifrågavarande förslag icke md bifallas.
6 §. Af Olof Olsson från Östergöthland: att förrättningsman, hvars
åtgärder såsom lagstridiga af Egodelnings-Rätt ogillas, bör vidkännas kostnaden
för Rättens sammanträde.
Det ligger i sakens natur, och är med rättvisa öfverensstämmande
samt allmänt erkändt, alt den, som tillskyndar annan besvär eller kostnad,
måste sjelf vidkännas ersättningen derför, hvadan något serskildt stadgande
för det af; Motionairen uppgifna fall, efter Utskottens omdöme, icke er
fordras.
r)—i3. Af Herr Gyllenhaal: att, på sätt Lag-samt Allmänna Besvärs
oeh
Oeconomie-Utskotten vid sistlidne Riksdag föreslagit, egograderingen
måtte hänföras till de ämnen, hvilka enligt g $. böra vara prof vade
och af gjorde innan skiftet fullbordas j och att således ordet ” egograderingen”
frän i3 §. uteslutes j samt att enahanda tid af sextio dagar} till
anförande af besvär hos Egodelnings-Rättenj som för klagan öfver fullbordadt
skifte blifvit bestämdjemväl mätte ega rum i afseende på ego
Bihang
till R. St. Fröt. 1834.
7~.de
i”8 Lag- samt Allm. Besv.- och Oecon.- Utsh'.s Betånhande N:o 21.
graderingen j och hvarom stadgande alltså borde meddelas genom en serskild
uti 11 Capitlet.
Uti de af Herr Gyllenhaal yttrade åsigter hafva Nils Insulin och
Jan Peter Jansson från Stockholms Län, Nils Månsson från Malmöhus
Län, Nils Persson från Södermanland, Peter Persson från Calmar Län,
Änders Danielsson och Lars Larsson från Elfsborgs Län uti serskilda memorial
instämt, de tvänne sistnämnde under yrkande, att, sedan provisionel
plan till skifte, enligt 12 Cap. i5 blifvit upprättad och å marken utvisad,
samt delegarne derigenom kommit i tillfälle att upptäcka vid graderingen
möjligen förelupne misstag, hänvisning till anförande af besvär deremot
måtte meddelas.
I)e skäl som åberopas emot det nu gällande stadgandet, finnas upptagne
i Lag- samt Allmänna Besvärs- och Oeconomie-Utskottens Betänkanden
N:ris 8 och 41 yid förra Riksdagen, och bestå hufvudsakligen deruti,
att samma stadgande leder till flere tvister om skiftet, och att när egograderingen
af domstoiarne ändras, Landtmätaren får i flere eller färre delar
omgöra skiftet, deraf kostnader och tidsutdrägt för delegarne förorsakas.
Ehuru Rikets Ständer vid sista Riksdag, efter den nogaste pröfning af
skälen för och emot berörde stadgande, bibehöllo detsamma oforändradt, har
likväl den Comité, som, genom Kongl. Maj:ts Nådiga Bref den 3i Januarii i83i,
erhållit uppdrag, att till närmare granskning och undersökning upptaga åtskilliga
mot Skiftesstadgan framställda anmärkningar, fullständigt utvecklat
grunderne för dess lämplighet och ändamålsenlighet, uti ett afgifvet underdånigt
Utlåtande, deraf Utskotten erhållit del, och hvilket är af följande
innehåll:
”Af alla åtgärder vid ett egoskifte, är egornas taxering eller värdering
på en gång den vigtigaste och den svåraste att rätt verkställa. Den afgör
hufvudsakligast, om delegares rätt varder vid skiftet iakttagen, om han i
egor får hvad han bör få, derigenom att de alla blifvit satta i ett rigtigt
förhållande till hvarandra. Denna åtgärd måste finnas vara ganska grannlaga
och kinkig, när, såsom ofta händer, flera hundrade serskilda egostycken
skola, det ena efter det andra, jemföras med hvarandra; och med bästa
vilja och förmåga hos Taxeringsmännen, är det knappt för dem möjligt dervid
undvika misstag, i all synnerhet som åtgärden i sig sjelf är till viss
grad arbitrair. Det blifver således i följd häraf nästan en omöjlighet för
delegarne att bedöma, om egograderingen är i alla delar rigtig och rättvis
eller skäl finnas till missnöje dermed, förr än de nya skiftena blifvit utlagda
och delegarne då komma i tillfälle att jemföra deras nya egolotter med
Bag- sami Allm, Besa,- och Oecon.- Utsk,'s Betänkande Dito zi. r q
elem de förut liaft; och dittills sahna de derföre i allmänhet skäl, att emot
cgograderingen göra anmärkningar. Finna de sig då vara lidande och ådagalägga
att detta lidande är grundadt, huru skall det kunna afhjelpas, om
Taxerings-ålgärden är förut orubbligt fastställd? Också har erfarenheten
visat, att oersättliga förluster fö<- delegarne häraf uppstått. Om derföre
jördegares rätt och säkerhet vid skiftet skall bevaras och lidande förekommas,
är det oundgängligt, att en granskning må kunna ske af egotaxeringsåtgärden,
sedan lotterna äro utlagda, och jordegare böra nu så mycket mera
ega denna förmon, sedan beslutande-rätten rörande egograderingen blifvit
öfverflyttad på Landtmätaren och gode männen, och ej tillhör, såsom förut,
jordegarne, hvadan en stark control på de förre är nödig, att de med yttersta
noggrannhet, omtanka och bemödande denna taxering verkställa, så
att ändringar deri efteråt må kunna i möjligaste måtto förekommas; en omständighet,
den de säkerligen icke bli så måne att uppfylla, om egograderingen
göres till proeliminair-fråga. Vid storskiftena tillgick dessutom i förevarande
ämne på enahanda sätt, som Skiftesstadgan medgifver; ty då klagomål
anfördes vid domstol öfver lidande vid skiftet, och domstolen fann
det ega grund, skedde jemkning i lotterne; och denna jemkning var i sjelfva
verket icke annat än en jemkning i taxeringen. Allmänna Lagen, lika med
äldre Skiftes-Författningar, öfverensstämmer ock i denna princip. Den förra
säger i i Cap. 4 §• Byggninga-Balken, att, om någon klagade, att han fått
mindre eller sämre lott, än han haf va borde., egde han begära laga syn,
h varvid domaren skulle jemka vederbörande emellan. Det var först i Finska
Egodelningssladgan af år 1775 och de sedan emanerade Skiftes-Författningar,
som man införde den motsatta principen, att göra egograderingsåtgärden
till en praeliminairfråga.
Å andra sidan kan det visserligen icke nekas, att det nu föreskrifna
stadgandet äfven har sina olägenheter, bestående deruti, alt det leder till
flere rättegångar om skiftet, och att, när egograderingen af domstolarne ändras,
hvilket anses lätt kunna komma i fråga, Landtmätaren får i flere eller
färre delar omgöra skiftet, deraf kostnader och tidsutdrägt således för
delegare förorsakas. Hvad den förra omständigheten angår, så lärer den
icke innefatta ett giltigt skäl, att frångå ett stadgande, utom hvilket full
rättvisa i saken, full säkerhet för jordegare icke skulle kunna vinnas; och
då frågan är om ett egoskifte, som, rätt verkställdt, kommer att gälla kanske
för ett sekel, torde icke synnerligt afseende böra hafvas derpå, om dess
fastställande ett eller annat år uppehälles, äfven af en orättmätig klagan.
Beträffande det senare skälet, eller att skiftet får vid skedde ändringar i
ao Lag- samt Allm. Bese.- och Oecon.- Utsi:* Betånlande N ° tr.
graderingen omgöras, så är det ovedersägligt, att då domstolen anser graderingen
så felaktig, att den helt och hållet måste omgöras och derföre ogillas,
liela skiftet, utom mätningen och liäfdebeskrifningen, måste göras å
nyo, hvaraf olägenheter genom längre uppehåll i skiftet delegare förorsakas;
att då domstolen gör större förändringar i graderingen, måste antingen nj
graderings-längd upprättas eller förändringarne å serskild längd upptagas
och nj'tt delningsförslag samt deraf följande ny uträkning af egofigurerne
och delningsbeskrifning, äfvensom upprättade liqvider om utflyttnings- och
odlingshjelp samt ståndskogs-ersättningar kunna lill större eller mindre del
blifva onyttiga, i hvilken händelse delegarne kunna, utom tidsutdrägten i
skiftet, tillskyndas kostnader genom nytt arfvode åt Landtmätaren härför,
emedan i det fall, då denne icke kan anses hafva felat af uppsåt eller uppenbar
vårdslöshet, han ej heller kan åläggas för samma betalning verkställa
förändringarne, men att deremot, då domstolen beslutar mindre-ändringar i
taxeringen, hvilket i de fleste fall, om skiftesmännen använda tillbörlig noggrannhet
och iakttaga stadgandet i 12 Cap. i5 §. om granskning af taxeringen,
vid provisionel planens utvisande, lärer få anses inträffa, samma ändringar
kunna afhjelpas genom sådan jemkning i skiftet, som snart är verkställd
och hvarken åstadkommer tidsutdrägt eller nya kostnader för delegarne.
”
De skäl, förestående Utlåtande innehåller, för bibehållande af nu gällande
stadgande uti ifrågavarande ämne, äro efter Utskottens omdöme af
den vigtiga beskaffenhet, att Utskotten, med åberopande deraf, anse sig icke
böra tillstyrka någon förändring uti berörde stadgande.
Åtskilliga Ledamöters serskilda mening bifogas.
Stockholm den x JNov. x834*
Reservationer :
1:0 af Herr von Strussenfeldt: "Den i Kongl. Skiftes-Stadgan den 4
Maji 1827 meddelade föreskrift, att i de Sex (6) Norra Länen må, utan
hemställning till Egodelnings-Rätt, egorne läggas i flere än tre skiften, har
af Utskotten blifvit utsträckt till hela Riket.
Oaktadt de ostridigt välgörande följder denna Stadga visat vid tillämpningen,
har man dock stundom hört den bittert klandras derföre, att
den skulle lemna för litet afseende å serskilde orters localförliållanden; man
bar velat stämpla som ett dåraktigt företag, att stifta en oeeonomisk Lag,
Bas- samt Allm. Besv.- och Oecon.- ZJtsk:s Betänkande iV.‘o 2/. 21
O
gällande ifrån yttersta gränsen af Skåne ända till Torneå. Jag finnér det
derföre så mycket mera anmärkningsvärd!, att man nu vill såsom generelt
gällande för hela Riket utsträcka, hvad nämnde Författning såsom undantag
medgifvit med afseende å förhållandet inom vissa Län. En serdeles benägenhet
för tillbakagående har visat sig vid Afdelningens behandling' af Skiftesstadgan;
denna föreslagna förändring lemnar derpå det tydligaste bevis.
Enligt så väl äldre som nyare Enskiftes-Författningar, borde egorne läggas
i högst 3:ne skiften; men, då nu Skiftesstadgan visat nog förutseende för
att icke ovilkorligen fordra detta, utan endast att, med undantag af de 6
Norra Länen, Egodelnings-Rätten skulle meddela yttrande, huruvida egorna
finge läggas i flera än 3 skiften, så är man genast färdig att borttaga detta
senare stadgande, ämnadt att utgöra en control, att egorne icke onödigtvis
läggas i 4 i stället för 3 skiften. Då ändamålet med allt laga skifte är, att
genom egornas sammandragande bereda åt den enskilde större beqvämlighet
vid brukningen, och i följd deraf äfven större fördelar, så är det ostridigt,
att denna egornas sammandragning är så mycket fullkomligare och ändamålsenligare,
som den innehåller ett färre antal jordskiften. I ju flera sådana
egorna läggas, ju snarare kan man vänta, att de skola underkastas nytt laga
skifte, får att ännu mera sammandragas. Då nu kostnaderne och de temporaira
olägenheterne af Skiftes-forrättningar äro betydliga, så är det klart,
att det blir en förlust både för den enskilde och för jordbruket i allmänhet,
om flera förrättningar användas till ernående af det ändamål, hvartill
blott en enda varit behöflig. Om Lagstiftaren således å ena sidan bör medgifva,
att flera än 3:ne skiften kunna ega rum, måste han likväl å den andra
tillse, alt denna tillåtelse, ämnad till undantag, icke upphöjes till regel.
Man. har påstått, att Jordegarne, gode Männen och Landtmätaren lika
så väl, ja må hända bättre än Egodelnings-Rätten, förstå bedöma, om egorna
kunna läggas i 3 skiften, eller 4 erfordras. Utan att träda Landtmätarens
och gode Männens insigter för nära, torde det vara tillfyllest, för denna
argumentations försvagande, att erinra, det man i Skiftes-stadgan utgått ifrån
den prassumtion, att Egodelnings-Rätten i alla skiftesärenden eger större
oväld och insigter än Landtmätaren och gode Männen, enär deras åtgärder
äro underkastade Egodelnings-Rättens pröfning. Denna Rätt är derjemte att
anse såsom andra instantien i Skiftes-ärenden; och samma praesumtion, som
i allmänhet finnes, att tvänne instantier, om också den högre i sjelfva verket
ej vore mera upplyst, snarare upptäcka och rätta felaktigheter än en
enda, eger också vid ifrågavarande fall sin fulla giltighet och tillämpning.
Denna senare preesumtion är så naturlig och hyilar på så allmänt erkända
22 Lag" samt Allm. Besv.- och Oecon- Utsl:s Betänkande J\T:o st.
grunder, att elen icke torde kunna bestridas, ty ingen nekar t. ex., att i allmänhét
tvänne kloke mäns omdöme är vigtigare än en endas, att i domstolar,
der alla Ledamölerne äro lagkunniga, tvänne röster böra gälla mera än
den tredjes, och att de llestes böra bestämma domslutet.
Man har vidare erinrat, att då samtlige delegarne sjelfve önska egornes
läggande i flere än 3 skiften, så bör sådant icke förvägras. Ehuru denna
invändning icke egentligen är lämplig till denna fråga, som endast afser,
hvilken sorn eger att bedöma, huruvida 3 eller 4 skiften erfordras, vill jag
dock dertill svara, att hvad oeconomiska Lagstiftningsfrågor beträffar, kan
det icke vara Regeringen eller Staten likgiltigt huru de afgöras. Regeringen
har en slags moralisk förbindelse att befrämja det oeconomiska välståndet;
detta verkar också direct på Staten, som derigenom erhåller större tillgångar
till behofvens fyllande, liksom landets försämrande i oueonomiskt afseende
verkar, att de annars med lätthet utgående skattebördor icke kunna
fullgöras.
Hvad slutligen beträffar de kostnader, som äro en följd af att underställa
Egodelnings-Rättens pröfning jordskiftenas antal, så anser jag dessa
kostnader vara obetydliga i jemförelse med ändamålets vigt och allmänt nyttiga
syftning, — Dessutom torde ofta vida större kostnader derigenom förekommas,
nemligen de, som blifva en följd af nytt laga skifte, sedan man
hunnit öfvertyga sig om behofvet att i färre jordskiften sammandraga egorna,
och den åsyftade besparingen kommer i allt fall icke att ega rum, så
vida någon jordegare skulle se sig föranlåten skjuta frågan om jordskiftenas
antal till Egodelnings-Rättens pröfning. Man bör icke heller förbise, att de
fall, då 4 skiften erfordras, äro, med undanlag af de norra provincerne,
ganska sälRynta.
Jag har trott mig på dessa skäl böra reservera mig emot hvad Utskotten
i ofvannämnde afseende tillstyrkt.”
Med Herr von Strussenfelt förenade sig Herr Hessle.
2:0 Af Herr Rubin: ”Hufvudsakligen på de skäl Herr v. Strussenfelt
anfort, reserverar jag mig emot Utskottets beslut, och får blott tillägga: att
om, på sätt Utskottets pluralitet beslutat, Landtmätaren, Skiftesmännen och
Joidegarne skulle ega rättighet sjelfva bestämma, huruvida egorne skulle laggas
i 3 eller 4 skiften , skall utan tvifvel Skiftesmannen, för hvilken det måste
antagas såsom beqvämligare att få välja den senare skiftesläggningen, alltid
dertill råda och således motarbeta den enda och välmenande afsigt lag
-
Lag- samt Albri. Besa.- och Oecon.- Utshrs Betänkande N:o 21. n3
stiftaren velat antyda, då åt EgodelnMigs-Rätten ensamt uppläts rått igli e ten
att medgifva detta senare alternativ, hvarmed så sparsamt som möjligt borde
förfaras till lättnad för jordbruket- och såsom ett medel att närma sig en
fullkomligare utveckling deraf.”
3:o Af Peter Nilsson från Skåne: ”Vid behandlingen af väckte frågan
om ändring i 1 och 2 §§. 11 Cap. i 1827 års Skiftesstadga, rörande egograderingars
verkställande vid laga Skiftes-förrättningar, hafva Höglofl, Lagoch
Oeconomie-Utskotlen stannat i ett beslut, som jag ingalunda kan godkänna,
likasom icke heller underlåta att deremot vördsamt afgifva denna min
reservation.
För att väcka den nödvändiga och nyttiga uppmärksamhet på denna
fråga, som dess stora vigt osiri digt påkallar, anser jag mig böra ådagalägga,
huru densammas ändamål, användande och påföljd varit under mer än ett
halft århundrade, och hvad den under senast e sex åren i sådant afseende
visat sig vara. Vid betraktande af 1783 års Kongl. Storskiftes-stadga, som
för sin tid var ett mästerverk i oeconomisk Lagstiftning, då landtbruket ännu
larg i linda, och dess idkare hvarken kände jorden Lill egenskaper eller
användbarhet, finnér man vid genomläsningen af sammanföringen af 71, 72,
83 och 85 §§., att egograderingarnes verkställande och stadfästande skulle
föregå all skiftesläggning och, i händelse af klagomål, jemte alla öfriga för
. skiftésläggningen , öfverlemnas till Domstolens afgörande, hvilket förfarande
hvarje sundt och opartiskt mennisko-omdöme måste finna vara rättast, innan
någon af jordegarne kommit till kännedom om dess blifvande egoskifte,
och en livar således tvingas att afhålla sig från egennyttiga beräkningar vid
jordvärdenas bestämmande, så mycket hellre, som allt för ofta i'öjes benägenhet
i menniskolynnet att se egen lott får liten och andras för stor,
hvadan Lagstiftaren af samma Författning visligen sökt förekomma användandet
och verkan af denna benägenhet efter verkställd skiftesläggning.
I öfverensstämmelse med denna Författning, hafva också Kongl. Enskiftes-Stadgarne
af åren i8o3, 1807 och 1812 visligen blifvit upprättade,
och således uti den bibehållen en lika helgd för utgörandet af grunderna
för egodelningars verkställande.
Så vidt jag af äldre personer hört och sjelf kunnat forska, hafva Rikets
Ständer aldrig yrkat ändring i ofvannämnde gällande stadgande,
hvarföre det synes mig obegripligt, huru Stiftaren af 1827 års Kongl. Skiftes-Stadga
kunnat i underdånighet föreslå den ändringen i behandlingen af
egograderingen, att de skulle lemnäs utan stadfästelse för skiftesläggningsälgärderna,
och tillsammans med dessa få underkastas klander och andrin
-
2 4 Lag- samt Allm. Besv.- och O eron.- Vlsl'.s Betänkande 2V:o 22.
gar; ty hvilken opartisk länkande inser icke, huru ett öppet lemnadt tillfälle
att öfverklaga egograderingen, sedan skiftesläggningen på något sätt är
uppgjord eller utvisad, svårligen kan undgå att vara foster af egennyttiga
beräkningar och ledande till åtskilliga missbruk: såsom till exempel alt
medelst en liten ändring uti egograderingen få skäl till rättegångskostnaders
qvittning och Landtmätarens frikallande från ansvar för några af honom
tilläfventyrs begångne fel i egodelnings verkställighet.
Jag är fullkomligt öfverlygad af erfarenheten under den lid jag hört
och sett nästan största delen af Skåne enskiftad efter de före 18.27 gällande
Kongl. Enskiftes-Författningarne, att anledning till tvister om egodelningar
blifva färre till antalet om egograderingarne jemte andra grunder få
behandlas och afgöras såsom förberedande åtgärder, hvarföre jag också icke
kunnat uti Högloflige Utskottens Betänkande i detta ämne instämma, utan
påstår, att nuvarande Kongl. Skiftes-Stadga, åtminstone i lenna del, ändras,
så att egograderingar hädanefter tillägges laga kraft innan skiftesläggningen
företages.”
4:o Af Hans Jansson från Elfsborgs Län, som, i afseende på den af
Anders Danielsson föreslagna förändring i 12 Cap. 1 §. 5 mom. SkiftesStadgan,
förklarade att bifall till motionen så mycket hellre bort lemnäs,
som jordegare, genom föreskriften att alla Skifteslagets egor skola på en
gång i skifte ingå, snarare afskräckas ifrån, än uppmuntras, alt söka laga
skifte, hvarigenom Författningen kommer att motverka sitt eget ändamål.
N:o 22.
Ankom till Exp.-Utsk. den 1 Not.
Betänkande, ofver väckt motion, om ändring i Kongl.
Förordningen om Skogarne i Miket den 1 Augusti
1805.
Till Allmänna Besvärs- och Oeconömie-Utskottets handläggning har
Hedervärda Bonde-Ståndet remitterat en af Pi*iksdagsfullmägligen Eric Persson
från Upsala Län väckt motion, hvari yrkas, att, på grund af den rättighet,
hvarje hemmansegare inom Härad, enligt förenämnde Kongl. Förordning,
eger att å Härads allmänning erhålla utsyning, den Konungens
Befallningshafvande medgifne rättighet att fridlysa Härads allmänning, hädan
-
Lag- samt Allvi,. Bes v- och Ocean- Ulsks Betänkande N:o a3. 25
danefter måtte upphöra, såsom oförenlig med Häradets eganderätt och medförande
kostnad och besvär för Interessenterne i allmänningen.
Detta mål, hvilket Allmänna Besvärs- och Oeconomie-Utskottet ansett
sig böra gemensamt med Lag-Utskottet behandla, hafva Utskotten i
öfvervägande tagit; och eijär en närmare uppsigt och vård öfver de allmänningar,
hvartill Häraden innehafva eganderätt, från urminnes tid varit
åt dels Härads-Rätterne, dels Konungens Befallningshafvande uppdragen,
samt ändamålet härmed icke synes hafva varit annat än alt förekomma,
att icke den ene delegaren på de öfriges bekostnad skulle draga nytta
af allmänningarne , samt att lägga hinder i vägen för skogens utödande derå;
så och då enahanda hushållningssält på samma grund framdeles, såsom hittills,
synes böra bibehållas, helst det icke står Interessenterne fritt alt dylika
samfälligheter sig emellan fördela, anse Utskotten sig böra vördsamt
tillstyrka,
att Eric Perssons ifrågavarande förslag icke må bifallas.
Stockholm den i November i834.
N:o 23.
Ankom till Exp.-Utsk. ilen i Nori
Utlåtande, i anledning af väclct motion, om förklaring
angående beståndet af de å Sockne-allmänningarne be~
fintliga intägter.
Uti ett hos Högloft. Ridderskäpet och Adeln ingifvet memorial, har
Herr Friherre Jacob Cederström yrkat, att en förklaring öfver Kongl. SkogsOrdningen
och Kongl. Resolutionen på Ridderskapets och Adelns besvär , rörande
delning af allmänningarna inom Skaraborgs Län, måtte utfärdas,
hvarigenom beståndet af de å sådana allmänningar i behörig ordning tillkomna
lägenheter skulle tryggas. En slik förklaring vore så mycket mer
af beliofvet påkallad, som Domstolarne endast skola tillerkänt innehafvare
af till skatte köpta intägter orubbad besittningsrätt, ehuru skatteköpsbrefvet
förmentes icke medföra vidsträcktare rätt än ett i laga ordning vunnet
åboskap. Motionairen har , på grund häraf, föreslagit: attj vid skogars delning
j i Författningsenlig ordning tillkomna} under frihetsår för odling
Bihang till R. St. Prot. 1834.
t 7ide Håftet,
26 Lag- »arnt Allm. Besv.- och Oecon.- Utsl:s Betänkande N:o sf.
brukade eller skattlagda hemman och lägenheter, ehvad de äro skatteköp-'
ta eller icke, skola orubbade förblifva och af skogen, i nion af hemmantal
eller beskaffenhet för skogsfång och bele, dervid njuta skogsuf
rösning.
Om, såsom Motionairen synes förutsätta, ifråga varande lägenheter i
behörig ordning tillkommit, lära vilkoren, hvarunder bosättning eiler ödline
å sock en-a Ilna anning skett, böra oförkränkt» iakttagas. Är åter förhållandet
motsatt, torde vederbörande Inleressenlers anspråk möjligen kunna
förtjena uppmärksamhet. Huruvida innehafvare» af en dylik lägenhet eller
egaren till allmänningen har bästa rätt, det synes emedlertid vara en
rättsfråga, hvars utgång beror af den bevisning, hvardera parten förmår
åstadkomma, och hvars bedömande, efter Utskottens tanka, tillhör, icke
Rikets Ständer, utan Domslolarne. Och på grund häraf anse Utskotten sij
böra tillstyrka,
att motionen må utan afseende lemnäs.
Stockholm den i November 1834-
N:o 24.
; .. v v. *
Ånkom tilt Exp.-Otslt. den 3 ?f«Tj
Betänkande, i anledning af väckta motioner, om lindring
för Allmogen i den så kallade Byggningshjelpens utgörande.
Från Hedervärda Bonde-Ståndet hafva till Allm. Besvärs- och Oeeonomie-Utskottet
blifvit remitterade två serskilda, till Ståndet ingifna memorial,
deri Eric Ericsson och Nils Insulin från Stockholms Län anfört,
hurusom frågan örn byggningshjelps erläggande utgjort föremål för pröfning,
ej mindre vid sistlidne Riksdag hos Rikets Ständer, hvilka derå icke
fästade afseende, än äfven hos Kongl, Maj:t, som, efter i underdånighet
gjord ansökning i ämnet af Riksdagsfullmägtige vid förra Riksdagen från
Stockholms Län, i Nåder funnit den väckta frågan vara af den beskaffenhet,
att Kongl. Maj:t, i den ordning densamma då förekommit, icke kunnat
Sig dermed befatta.
Vid sådant förhållande hafva Motionairerne, med hvilka öfrige Riksdagsfullmägtige
från Stockholms Län samt Nils Persson från Söderman
-
Lag- samt Allm, Be.sv.- och Oecon.-Ut$h:s Betänkande JY:o 24. 27
land sig förenat, ansett sig böra å nyo framställa målet till Rikets Ständers
pröfning, och dervid andragit, huruledes den så kallade byggningslijelpen
vore en utskyld, utgående af Krono-, Kronoskatte-och Frälseskattehemman
och ledande sitt. ursprung från allmogens uråldriga åliggande att
bygga och underhålla Gränsehusen eller Fästningarne. I Stockholms Län
utgjordes denna ränta merendels i ved och vinterkörslor, som, enligt 6 §.
i Kongl. Förklaringen den 8 Januarii 1748, i allmänhet holde utgå efter
K ronovärdie, utan annan förhöjning än alterum lanlum.
Ehuruväl delta stadgande iakttoges i fråga om Krono- och Kronoskattehemman,
vore förhållandet icke enahanda med sådana Frälseskattehemman,
hvilka från Kronan, med bibehållande af deras natur af skatte,
blifvit till enskild man Öfverlåten. Oaktadt Kongl. Förordningen den 21
Februarii 1789 i 5 §. lemnat bestämd föreskrift, att räntan af skattehemman,
som från Kronan till Frälseman öfvergått, skall utgå på lika sätt som
för Kronoskattehemman är vordet fastställdt, hade likväl Kongl Majrt, genom
Dess Högsta Domstol, uti meddelad Dom i ett enskildt mål mellan en
ränteegare och innehafvare af Frälseskattehemman, förklarat, att dessa hemman,
hvilka år 1686 blifvit till frälse utbytta, borde, i öfverensstämmelse
med de den tiden om ränlepersedlarnes utgörande gällande Författningar,
vara pligtige, att för bygguingshjelps-räntan erlägga lösen efter markegångspris.
Af farhåga, att enahanda Domslut i mål af lika beskaffenhet allt framgent
skola utfärdas, hvaraf följden förmodas blifva Frälseskalte-egarnes fullkomliga
undergång, helst priset på ved, af hvarjehanda orsaker, inom Länet
stigit lill en ovanlig höjd, hafva Motionairerne yrkat, att genom Förklaring
öfver Kongl. Förordningen den 21 Februarii 1789 stadgas måtte,
att Frälseman utaf Frälseskattehemman icke må ega fordra räntans utgörande
lill högre belopp än del, hvarmed den utaf Krono- och Kronoskattehemman
utgöres j i följd hvaraf byggningshjelp en _, som af Kronooch
Kronoskattehemman efter Kronovärdie med förhöjning af alterum
lanturn utgår, skulle af Frälseskattehemman pä lika sätt utgöras.
Detta mål, hvilket ansetts tillhöra Utskottens gemensamma pröfning,
innefattar, efter Utskottens omdöme, en rättsfråga, som, i händelse den i
behörig ordning väckes, bör bedömas efter redan i ämnet meddelade stadganden
och så mycket mindre bör föranleda till någon Rikets Ständers åtgärd,
som någon lag i ämnet numera icke kan stiftas, utan att träda en
-
28 Lag- samt Allm. Bes v.- och Oecon.- UtsL-s Betånlancle JSr:o
dera partens rätt förnär. Vid hvilket förhållande Utskotten vördsamt
föreslå,
att omjörmähle motioner må lemnäs utan afseende.
Stockholm den i November 1834-
Heservation
af Herr Hjärne', ”dag gillar i allmänhet icke, att Rikets Ständer öfverhopa
Kongl. Maj:t med underdåniga önskningar i mindre vigtiga ämnen,
hvartill annars den stora massan af motioner kan gifva anledning; men jag
tror, att, om denna önskningsrält vid våra Riksdagar hofsamt begagnas, kan
och bör den vara af stort värde.
När, såsom detta Betänkande utvisar, Författningar finnas, hvilka,
vid deras tillämpning, kunna inleda sådana förhållanden, som gifvit anledning
till ifrågavarande motioner, nemligen: att en grundskatt, som utgått
i öfver 100 år med i R:dr 24 sk. B:co af hemmanet, genom en Dom
i högsta instantien, kommer att hädanefter utgå med öfver 3o R:dr; att
detta mål, som genomgått alla instantierne, blifvit afdömdt i Härads-, Lagmans-
och Hof-Rätterne tvärt emot Högsta Domstolens öfvertygelse; att
denna Dom gifvit anledning till betydliga rubbningar i häfdvunna förhållanden
räntegifvare och räntetagare emellan; — vid sådana förhållanden,
säger jag, har jag trott det vara Rikets Ständers underdåniga pligt alt derå
fästa Kongl. Maj:ts Nåd. uppmärksamhet, och i und. anhålla örn en, för
framtiden gällande förklaring öfver dessa gamla Författningar, som visat
sig så tvätydiga vid tillämpningen, och af hvilkas rätta förstånd den enskilda
eganderätten beror.
Jag delar följaktligen icke det beslut, hvari Utskottet stannat, och
reserverar mig således deremot, med anhållan, att reservationen måtte få
åtfölja Betänkandet.”
STOCKHOLM, Kongl. Ordens-Boktryckeriet, i834-
Lag- samt Allm. Besv.- och Oecon.- Utskls Betänkande N'.o 25. I
N:o a5.
Ankom till Exp.- Utsi. den ia Nor.
JBet anie ande, öfver vädd fråga om rättighet att, utan föregången
syn på stället, få anlägga husbehofsvijölqvarnar.
Hos Hedervärda Boude-Ståndet har Riksdagsfullmägtigen Måns Mänsson,
med hvilken åtskilliga bland Ståndets Ledamöter sig förenat, uti afgifvet memorial
anfört, hurusom det syntes med rättvisa och billighet öfverensstämmande,
att hvarje jordegare finge sjelf förädla sin spanmål, och att honom
således borde vara obetaget att för eget behof inrätta mjölqvarn. Detta
oaktadt vore, genom Lagens stadgande i 20 Cap. 4 §• B. 13., om syn af
Häradshöfding och Nämnd, hinder lagda i vägen för begagnande af en sådan
frihet, hvilken jemväl ofta bestriddes af närboende tullqvarns-egare, ehuru
dessa så mycket mindre egde anledning till klagan öfver minskning i
den vid skattläggningen tullqvarnar påräknade mälde-tillgång, som den tilltagande
odlingen mer än tillräckligt ersätter hvad som för husbehofs-qvarnarnos
skuld förloras, på grund hvaraf Motionairen yrkat, att jordegare i
allmänhet må förklaras berättigade, att, utan föregången Häradssyn,
få å sina egor till eget husbehof anlägga mjöl q varnar, dock när de för
vatten vilja inrättas, endast såvida, genom förut i stadgad ordning skedd
undersökning, utrönt är, att, förmedelst uppdämning eller vattnets begagnande
i öfrigt för inrättningen, skada eller men annan icke tillskyndas.
Det ar, efter Lag, icke någon betaget att, på livad sätt Iian kan anse
fördelaktigast, för eget behof sjelf förmala sin spanmål, endast han icke begagnar
den för ändamålet, som det vill synas, mest lämpliga inrättning,
nemligen qvarn, inrättad för väder eller vatten, för hvars anläggning serskild
tillåtelse, efter föregången embelsmanna-undersökmng, måste sökas och
erhållas. Då egare till tullqvarnar, för hvilkas förmenta rätt berörde undersökning
eger rum, likväl icke kunna tvinga närboende jordegare att hos
dem låta mala sin säd, helst hvar och en, på sätt nämndt är, får för detta
ändamål betjena sig af andra utvägar, samt då tullqvarnsegares rätt icke
atisetts förnärmad genom frälse- och säteri-egåres frihet alt, utan något
slags hinder, få bygga hiisbehofsqvarnar, synes icke något verkande skäl va
Bihang
till R. St. Prof. 1834. 7:de Sami. laira Ajd. i
H-.de
2 Lag- samt Allm. Besv.- och Oecon.- Utsl:s Betänkande N':o 26.
ra förhanden att förmena egare till skatte och innehafvare af kronohemman
enahanda frihet, och på grund häraf anse Utskotten sig böra tillstyrka, att
genom utfärdande Författning må förordnas,
att egare af Skatte och innehafvare af Kronohemman md , i likhet
med hvad nu för Säteri- och Frälsehemman eger runi utan
hinder i denna del af allmänna lagens stadgande i 20 Cap. 4 $•
B yggninga-Balken , å sina egor, till eget husbehof, anlägga
mjöl q varn ar, dock när dr. för matten milja. inrättas , så mida ,
genom förut i stadgad ordning ~ skedd undersökning utrönt är,
att j förmedelst uppdämning eller matt nels begagnande i öfrigt för
inrättningen , skada eller men annan icke förorsakas ; bärandes
anmälan om mjölc/marns-anläggningenför dess behöriga anteckning
hos Konungens Befallningshafvande göras.
Stockholm den 12 Nov. i834-
N:o 26.
Antom till. Exp.-Utsi. d. 12 Ttor
Betänkande,
i anledning af väckta frågor om förändring
i skyldigheten att bygga och underhålla broar och
vägar.
Uti serskilda från Hedervärda Bonde-Ståndet till Lag-Utskottets handläggning
öfverlemnade motioner liar blifvit anfördt och yrkadt:
1:0 Af Nils Strindlund från Wester-Norrland och Olof Olsson från
Wermland: att egare till bruk, qvarnar, sågar och andra sådana inrättningar
å landet, hvilka för sina näringars bedrifvande begagna allmänna vägar,
måtte vidkännas skyldigheten att deltaga så väl i underhållandet deraf, som
i brobyggnads-besväret, antingen i mon af rösträttighet vid Prestval, eller
ock efter annan grund, som kunde pröfvas lämplig.
2:0 Åf Olof Lindbeck från Halland: att hemman, som blifvit förmedladt,
men detta oaktadt får sig tillgodo beräkna förra mantalsbeloppet,
vid delning af samfälligheter, vid Prestval och andra tillfällen, icke borde
derjemte få tillgodonjuta den ytterligare förmon, att endast efter förmedladt
mantal få deltaga i brobyggnads- och vägliållnings-skyldighet, utan borde
detta besvär efter oförmedladt hemmantal fullgöras, samt i följd deraf Kongl.
Lag- samt Allm. Besa.- och Oecon.- Utslsts Betänkande N".o 26. 3
Brefvet den 28 September 1790, angående förmedlade oell oförmedlade hemmans
väghålltiingsskyldighet, till kraft och verkan upphäfvas.
3:o Af Johan Andersson från Calmar Län och Jonas Kylander från
Wermland: att den allmänt kända olikheten i hemmans godhet och värde
tydligen ådagalade ohilligheten deraf, att hemmantal skall utgöra den ,grund,
hvarefter väghållnings-skyldigheten mates, utan borde numera, sedan alla
hemman till deras rätta värde blifvit uppskattade, det vid Bevillnings-taxerrfigen
hvarje hemman åsätta Värde, baräknadt efter medeltalet för tio år,
antagas till måttstock för skyldigheten att bygga och underhålla allmänna
broar och vägar.
Hvaremot Hans Jatisson från Elfsborgs Län, Olof Jeppsson från Blekinge
och Nils Insulin från Stockholms Län m. fl. på andragna grunder
ansett detta förslag vara olämpligt och derföre förklarat sig icke kunna detsamma
understödja.
Dessa motioner, hvilka ansetts tillhöra Utskottens gemensamma behandling,
hafva Utskotten tili granskning förehaft, och hvad först angår det
framställda yrkandet örn -skyldighet för bruk, qvarnar och andra dylika inrättningar,
att deltaga i brp- och väghållningsbesväret, så enär nämnde lägenheter,
genom en från äldre tider erkänd och således häfdvunnen befrielse
från .ett sådant deltagande, ovedersägligeh måste hafva erhållit ett ökadt
värde, hvilket vid inträffad,e arfskiften eller köpe-afhandlingar utan tvifvel
kommit i beräkning, och rubbning i samma frihet följaktligen skulle leda till
förnärmande i enskild eganderätt, finna Utskotten för sin del icke lämpligt
att tillstyrka bifall till den uti förevarånde ämne gjorda framställning.
Utur enahanda skäl och i betraktande deraf, att, om lindring uti allmänna
utskylder icke skulle vara en följd af skedda förmedlingar, ändamålet
dermed förfelades, hafva Utskotten äfven ansett sig sakna anledning att
understödja det af Olof Lindbeck framställda förslag.
"Vidkommande slutligen .Johannes Anderssons och Jonas Kylanclers
hemställan örn förändrad grund för deltagnings-skyldighet i väg- och brobj'ggnad,
så enär, dels verkställigheten af berörde förslag skulle möta många
svårigheter såsom vidlöftiga uträkningar , rättegångar m. m., dels ock beståndet
af en skedd -vägdelning icke skulle kunna påräknas fortfara längre
än tio år, då i följd af förändrade förhållanden ö hemmanens värde hy
delling erfordrades, få Utskotten, jemte erinran, att en mecl ifrågavarande
likartad motion vid de två sistförflutna Riksdagarna varit väckt, men blifvit
4 Ijag~ samt Allim Besa.- och Oecon.- VtsP.s Betänkande N:o 2j.
lias samtlige Riks-Stånden afslagen, yttra, att Utskotten icke kunnat fästa
något afseende å ornförmälda förslag, hvars ogillande alltså tillstyrkes.
Stockholm den 12 November 1834-
N;o 27.
Ankom till Exp.-Utsk. den 12 Not
Betänkande, ofver väckte motioner om skyldighet för säteri-egare
och vissa boställs-innehafvare, att deltaga i
byggnad af Tingshus och Häradsf ängeise.
Uti till Hedervärda Bonde-Ståndet afgifne serskilda memorial, som
till Lag-Utskottets handläggning blifvit remitterade, hafva Tufve Månsson
och Jöns Persson från Malmöhus Län samt Per Nilsson från Christianstads
Län yrkat, att, då egare till sätes- och ladugårdar och rå och rörs
hemman samt innehafvare af Preste- och Klockare-bol lika med öfrige innevånare
i Häradet, för sina rättegångars och andra angelägenheters afgörande,
begagna Tingshusen, samt då fånghus är lika vigtigt för deras, som
för den öfriga allmänhetens säkerhet, så borde dessa jordegare och boställsinnehafvare
jemväl deltaga i uppbyggande och underhållande at berörde
byggnader.
Detta mål, som , Lag-Utskottet ansett vara af oeconomisk beskaffenhet
och således jemväl tillhöra Allmänna Besvärs- och Oeconomie-Ulskottels behandling,
hafva Utskotten gemensamt till pröfning förehaft,och hvad förjt
vidkommer yrkad skyldighet för egare till sätes- och ladugårdar samt rå
och rörs hemman, att deltaga uti ifrågavarande byggnaders uppförande och
underhåll, så, ehuru det icke lärer kunna motsägas, alt de anledningar, som
från början föranledt bemälde faslighetsegares frihet från sådan skyldighet,
nu mera icke verka till fortfarande bibehållande af sajnma frihet, äfvensom
det torde höra medgifvas, att ändamålet med Tings- och Fängelsebyggnader
är lika vigtigt, och begagnandet lika nödvändigt för dem, som
för Häradets öfrige innevånare; likväl och som berörde fastigheter genom
en häfdvunnen befrielse från deltagande i ett allmänt besvär mäste hafva
erhållit ett ökadt värde, som vid verkställde arfskifteri eller köp otvifvelaktig!
kommit i beräkning, samt det med rättvisa icke synes förenligt att
uti berörde frihet tillvägabringa en rubbning, som ej utan egande-rättens
Lag- samt Allm. Bese.- och Oecon.- Utsh'.s Betänkande N:o sy, 5
förnärmande kan verkställas, hafva Utskotten ansett sig icke bora understödja
de i detta hänseende framställda förslag.
Ett annat förhållande inträffar i afseende på Preste- och Klockarebol,
der ingrepp i egande-rätten, genom den yrkade förändringen, icke
kan komma i fråga, så vida de nuvarande boställs-innehafvarne lemnäs i
orubbadt åtnjutande af sina redan förvärfvade förmoner, och då billigheten
af det väckta anspråket icke ur något annat skäl torde kunna bestridas,
är det efter Utskottens tanka både rättvist och lämpligt, att oftanämnde
byggnads- och underhållsskyldighet ålägges innehafvare af Preste- och
Klockare-bol, liksom den förut eger rum för andra boställs-innehafvare.
Men som denna fråga icke har egenskap af en blott lagfråga, för hvars afgörande
tre Riks-Slånds sammanstämmande beslut och Konungens sanction
äro til 1 racki ige, utan rörer ett Preste-Slåndets Piivilegium, hvars förändrande
eller jemkande beror på samtliga Riks-Ståndens öfverenskommelse
och Konungens bifall, så hafva Utskotten, för den händelse alt Högvördige
Presle-Ståndet skulle finna för godt atl för framtiden ifrågavarande
rättighet sig afsäga samt de öfrige Riks-Stånden och Kongl. Maj:t en sådan
afsägelse gilla, ansett sig böra i denna mening framlägga
Förslag
till Förordning om upphäfvande af friheten för Preste- och
och Klockare-bol frän skyldighet att deltaga i byggnad och underhäll
af tingsbyggning och fånghus.
Sedan Högvördige P reste-Ståndet, med öfrige Riks-Ståndens
samtycke och Kongl. Ma fits bifall, af sagt sig den i 26 Cap.Gff.
Byggninga-Balken stadgade frihet för Preste- och Klockare-bol
frän skyldigheten att deltaga i byggnad och underhåll af tingsbyg
göing och fånghus j varder, med uppliäjvande af Lagens
berörde stadgande , förordnadt att innehaf vare af dylika boställen
hädanefter skola vara pfigtige alij lika med andra hemmansegare
i Häradet, efter hemmantal, tingsbyggning och fånghus
bygga och uppehålla; dock att nu varande innehafvare af Presteoch
Klockare-bol från detta besvär, för deras tjenstetid, frikall
as.
Stockholm d. 12 November 1834-
6 Lag- samt Allm. Besvoch Oecon.- Utsk:s Betänkande IV-'o 28.
N:o 28.
Antora till Exp.-Utsk. d. J-a Ner.
Utlåtande, i anledning af väckt fråga om Sigtuna stads
förläggande under Erlinghundra Härads-Reit t.
Från Vällofl. Borgare-Ståndet har Lag-Utskottet fått emottaga ett af
Riksdagsfullmägtigen för Sigtuna Stad Herr Johan Trolin lili Ståndet ingifvet
Memorial, deri förmäles, att erfarenheten skall visat, att serskild jurisdiction
för nämnde stad, der ganska få rättegångar förekom010 och samhällets
inskränkta tillgångar icke medgåfvo tillökning i Borgmästarens otillräckliga
löne-inkomster, vore öfverflödig, i följe hvaraf Motionairen å sina
Gommittentérs vägnar framställt den önskan, att Sigtuna stad i afseende
på Jurisdiction måtte komma alt lyda under Erlinghundra Här ads-Rätt ,
och att den lön, som finnes- för Borgmästare och Rådmän anslagen ,
finge ingå i stadens cassa för bildande af fond till Magistratens aflöning,
när B or ger skåpet önskar återinföra en sådan inrättning samt att staden
oaktadt förändringen i jurisdictionen måtte vid sina privilegier bibehållas.
Detta mål, som Lag-Utskottet ansett vara af oeconomisk Beskaffenhet
och således jemväl tillhöra Allmänna Besvärs- och Oeconomie-Utskottets
pröfning, hafva Utskotten tagit i öfvervägande, men som staden, uti den,
genom dess representant väckta motion, hvarken förklarat sig villig att
sina privilegier eftergifva, ej heller fullständigt och bestämdt om och på
livad sätt staden ville från sine för öfrigt innehafvande förmener afstå,
anse Utskotten sig böra tillstyrka,
att RHkets Ständer med detta mål i dess närvarande outredd,«
skick icke taga vidare befattning.
Stockholm den 12 Nov. 1834.
N:o 29.
Aukom till Exp.-Utsk. d. 13 Nor.
betänkande, öfver väckt motion, om rättighet för innevånarne
i Kinds Härad af Westergöthland att få
handla med glasvaror.
Uti ett hos Hedervärda Bonde-Ståndet afgifvet Memorial har Anders
Danielsson från Elfsborgs Län, med hvilken Göran Jonasson från
Lag- samt Allm. Besa.- och Oécon.- Utshs Betänkande Jf:o 29.
Kronobergs Län sig förenat, yrkat, att den rättighet innevånarne inom
nämnde Härad tillförene skola egt, alt så väl på landet, som i städerne
fritt fa idka handel med uli orten tillverkade glasvaror, måtte varda dem
återgifven.
Med anledning häraf hafva Botvid Jonsson från Östergöthland och
Hans Jansson från Elfsborgs Län sig yttrat, den förre för afslag, och den
senare för bifall till förslaget.
Rättigheten att kringföra och försälja glasvaror på landet och i släderne
står icke i ringaste sammanhang med den Kinds med flere Härad
medgifne Gårdfari-handelsfrihet, som endast angår föryttrande af allmogens
egna slöjde-alster, och har, så vidt Utskotten hafva sig bekant, aldrig der
varit vidsträcktare än för öfriga delar af Riket. Då icke heller för närvarande
något skäl synes vara för handen att tillägga nämnde Härads-invånare
en förmon, hvaraf Rikets öfrige invånare icke skulle komma i åtnjutande,
anse Utskotten sig böra tillstyrka,
att Anders Danielssons ifrågavarande motion md utan afseende
lemnäs.
Stockholm den 12 November i834*
STOCKHOLM, KoNGr,. Ordens-Boktryckeriet, 1834*
La«- samt Allm, Besv.- och Oecon.-Utskotlens Betänkande N.o 3o. i
IST:o 3o.
Ankom till Exp.-Utsk. den 26 Nov.
Betänkande, öfver väckta motioner, om ändringar i nu gällande
föreskrifter, angående deltagningsskyldighet i kyrko- och
prestgårds-by ggnad.
Uti detta ämne hafva till Lng-Utskoltet blifvit remitterade nedan
anmärkta memorial, nemligen:
Från Höglo fige Ridder skåpet och Adeln,
af Herr Friherre Jacob Cederström, som anfört, att nu gällande beräknings-sätt
för dagsverksskyldighet vid kyrko-byggnad, efter rök eller
matlag, icke vore lämpligt, helst flera under ett bruk sammanslagna hemman
icke räknades för mer än ett matlag, hvarigenom fördelningen af
nämnde skyldighet blefve ojemn och tryckande, hvadan Motionairen, för
att afhjelpa denna brist i föreskrifterne härom, föreslagit: att alla, som i
socknen äro mantals- och skattskrifne, vid kyrkobyggnad skola göra lika
många dagsverken.
Från Ilögvördige Preste-Ståndet,
af Herr Doctor Björkman, som yrkat, att förmedladt hemmantal
borde utgöra grunden, hvarefter deltagande i kostnaderne till kyrko- och
prestgårds-bvggnad skulle beräknas, hvilken lindring — lika rättvis, som
de fördelar förmedlingen i andra hänseenden medför — af behofvet påkallas
och lätt borde kunna medgifvas, samt skulle undanröja de obehagligheter
och svårigheter, som alltid uppstå af den dubbla hemmans-beräkningen.
Såsom följd af den föreslagna förändringen borde likväl rösträttighet
vid prestval, efter oförmedladt hemmantal, upphöra och endast efter förmedladt
mantal ega rum.
Från Hedervärda Bonde-Ståndet,
af Nils Insulin från Stockholms Län, som, i afseende på hemmans
doltagnings-skyldighet i kyrko- och prestgårds-byggnad, framställt enahanda
förslag, som Herr Doctor Björkmam,
Bih. till R. St. Prof. i83j, y.de Sami. 2 Afd. c
g:de Häftet.
2
Lag- samt Allm. Besv- och Oecon.-Utskottens Betänkande N.o 3o,
af Johannes Andersson från Calmar Län, som, med anmärkning, att
stadgandet i Kongl. Brefvet den ij Mars j760 derom, att soldater icke
emot vanligheten bör åläggas deltagande i kyrko-byggnad, vore utan ändamål,
helst svårighet alltid skulle uppkomma, att erhålla kännedom om
hvad som i hvarje ort skulle anses vanligt, saint, för att tillvägabringa en
billigare fördelning af kostnader och arbets-skyldighet vid sådan byggnad,
föreslagit, att hvarje hemman bör elter dess taxeringsvärde alla körslor
utgöra, samt hvarje mantalsskrifven person emellan i5 och 60 år, derunder
inbegripne krigsfolk, sorn äro frie från tjenstgöring, dagsverken
verkställa.
Öfver dessa motioner, som åsyfta ändringar i lagstadgånden, hvilka
angå den allmänna hushållningen, har Lag-Utskottet ansett sig böra i förening
med Allmänna Besvärs- och Oeconomie-Utskottet besluta, och få
Utskotten alltså gemensamt Utlåtande i målet afgifva.
Hvad således först angår Johannes Anderssons förslag, alt körslor
vid kyrko-byggnad skulle efter hemmans uppskattningsvärde utgöras, så,
enär ett sådant stadgande, äfven om dess ändamåls-enlighet för öfrigt vore
satt utom tvifvel, i verkställigheten skulle mota betydliga svårigheter,
såsom vidlyftiga uträkningar, beständiga förändringar efter hemmanens stigande
eller fallande värde, deraf uppkommande tvister o. s. v., anse Utskotten
sig böra tillstyrka,
att samma förslag icke må till vidare åtgärd föranleda.
Herr Doctor Björkmans och Nils Insulins yrkande, att kostnaderne
för kyrko- och prestgärds-byggnad borde efter förmedladt hemmantal beräknas,
kunna Utskotten icke heller godkänna. Då vid förmedling af hemman
å landet oförändradt bibehållande af nämnde byggnads-skyldighet efter
förra mantalet ingått, samt lindring i detta besvär, på grund af förmedlingen,
skulle leda till ett stundom kännbart betungande för öfrige
hemmansegare inom socknen, torde det framställda förslaget icke vara med
billighet och rättvisa fullt förenligt, och som samtliga Riks-Stånden, med
gillande af Utskottens under N:o i3 afgifne Utlåtande, redan beslutat, att
rösträttighet vid prestval, hvarmed ifrågavarande skyldighet anses stå i ett
slags sammanhang, hädanefter sorn hittills skall'efter oförmedladt hemmantal
beräknas, hemställa Utskotten,
att omförmälde förslag om förändrad grund för deltagande
i kyrko- och prestgärds-byggnad må lemnäs utan bifall.
"Vidkommande åter Herr Friherre Cederströms och Johannes Anderssons
framställning derom, att dagsverken vid kyrko-byggnad borde ut
-
Lag- samt Allm, Besv, och Oecon.-Vtskottens Betänkande N.o 3o. 3
göras icke efter matlag, utan af hvarje mantalsskrifven person inom socknen,
skulle en sådan fördelning, efter Utskottens tanka, blifva för mycket
betungande för bushåll, som med inskränkta tillgångar egde talrika medlemmar.
Örn än Lagens föreskrift angående beräkning efter matlag någon
gång kan leda till ojemnhet — en ofullkomlighet-, som stundom visar sig
vid tillämpning af oeconomiska lagstadganden — synes den icke destomindre
leda lill en billigare fördelning af arbetsskyldigheten, än om hvar
och en, utan afseende på dess mer eller mindre beroende ställning i samhället,
skulle förpiigtas att deruti deltaga; och på grund häraf tillstyrka
Utskotten, att den föreslagna förändringen icke må bifallas.
Deremot, enär det, enligt 26 Cap. 1 §. Byggninga-Baiken, åligger alla,
sorn i socknen bo, alt, vid byggnad och underhåll af kyrka och hvad dertill
hörer, med dagsverke biträda, hafva Utskotten ansett det, genom Kgl.
Brefvet den 11 Mars 1760, för ett serskildt fall, i anledning af anförda
besvär, meddelade förklarande, att emot vanligheten bör soldater icke åläggas
deltagande i Isyr ko-byggnad, ingalunda böra erhålla den vidsträckta
tillämpning, att soldater och krigsfolk i allmänhet blifvit frikallade från
slik dagsverks-skyldighet, den de, efter Utskottens tanka, icke kunna eller
böra undandraga sig, när de icke äro i tjenstgöring stadde. Då likväl olika
begrepp om rätta förståndet af högstberörde Nådiga Bref kunna till
tvister härom föranleda, få Utskotten, till förekommande deraf, föreslå,
att Rikets Ständer hos Kongl- Majrt i underdånighet må anhålla om utfärdande
af en sådan lag-förklaring:
att. der ej annorlunda finnes stadgadt eller serskild öfverenskommelse
är träffad, böra soldater och 'annat krigsfolk,
då de icke i tjenstgöring stadde äro, lika med alla andra,
som i socknen bo, efter matlag utgöra dagsverken vid kyrko-byggnad
med -hvad dertill hörer, på sätt 26 Cap. 1 df.
Byggninga-Baiken innehåller.
Stockholm den a5 No v. 1834*
4 Lag- sami Allm. Bcsv, och Occon.-Utskotlens Betankande No 3i.
N:o 3r.
Ankom till Exp.-Utskotlet den 26 Nor.
Betänkande, öfver väckt motion, om upphufvande af nu gällande
föreskrifter om husbyggnad å hemman på landet.
Hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln har Herr Friherre Jacob Cederström
ingifvit följande anförande:
”Stadgandena i allmänna Lagen och serskilda Författningar rörande
”laga luis höra upphäfvas.
”Det lärer ej kunna bestridas, att ett heraman med 3o tunnland å”ker
och 60 tunnland äng behöfver mindre byggnader, an ett med 100
”tunnland åker och 1000 tunnland äng, så val i afseende å uthus för groddans
inrymmande, som boningshus för det större antal arbetsfolk, som på
”det ena än på det andra erfordras.
”Härtill är i öfrigt så mycket större skäl, sora Kongl. Maj:t upphäf”vit
sätesbyggnads-skyldigheten vid säterier.”
Olämpligheten af ett stadgande, hvarigenom det ålades innehafvare
af mindre heraman, alt bygga och underhålla lika stora hus, som å större
hemman erfordras, lärer vid allmänna Lagens utfärdande nogsamt varit insedd;
hvarföre ock, sedan föreskrifter blifvit meddelade i 2 Gap. 1 §. Byggninga-Balken,
hvilka, och i 27 Gap. 3 §. samma Balk, huru stora hus å
hvarje hemman i allmänhet böra byggas, sistberörde lagrum innehåller, att
å mindre hemman må smärre hus vara efter nödtorften — samt vidare,
alt ingen skall vara pligtig att bygga mera än gården larfvar, efter landets
bruk och lägenhet. Och då dessa föreskrifter ännu gälla till efterlefnad
samt Herr Friherren icke anfört annat skäl för sitt förslag om upphäfvande
af alla lagstadganden örn laga hus, än en förutsättning, atj; deremot stridande
föreskrifter skulle finnas, anse Utskotten sig sakna anledning alt understödja
motionen, hvars ogillande alltså tillstyrkes.
Stockholm den 25 Nov. 1834-
Lag- samt Allm. Besv. och O ccon.-Vt skottens Betänkande K-o 3z, 5
N:o 32.
Ankom till Exped.-Utskottet den 26 Nov,
Betänkandej i anledning af väckt fråga om skyldighet för Rikets
Hof-Rätter och Collegier att vid hvarje Riksdag inkomma
med Utlåtanden öfver Lagstiftningens verkningar.
För att sätta Rikets Ständer i tillfälle att vid hvarje Riksdag i elfe
sammanhang inse och bedöma det inflytande Lagstiftningen utöfvar så väl på
rättsförhållandena, som på administrationens gång, näringnrnes fortkomst,
beskattningsmålens behandling och Redogörelse-verkets ändamåls-enlighet,
samt för att bereda Constitutions-Utskottet ytterligare ledning för dess
omdöme, huruvida Konungens Rådgifvare i sina rådslag iakttagit Rikets
sannskyldiga' nytta och Stals-Secreterarne ådagalagt oväld, nit, skicklighet
och drift i sine förtroende-embeten, har Herr Friherre Jacob Cederström
hos HöglofL Ridderskapet och Adeln föreslagit: att Rikets tiof-Rätterj Collegicr
och öfriga Förvaltnings-verk må i nåder anbefallas, alt vid hvarje
Riksdagj hvar för sig, aflemna underdåniga utlåtanden öfver dm gällande
Lagstiftningens verkningar och det sätt> på hvilket Lagar och Författningar
tillämpasj, samt att Kongl. Maj:t vid hvarje Riksdag täcktes
lemna Rikets Ständer del af berörde utlåtanden.
Detta mål, som Lag-Utskottet, till hvars behandling detsamma blifvit
öfverlemnadt, ansett jemväl tillhöra Allmänna Besvärs-och OeconomieUlskottets
pröfning, hafva Utskotten gemensamt i öfvervägande tagit; och
som ej mindre den redogörelse Rikets Ständers Justitiae-Ombudsman för
sin förvaltning vid hvarje Riksdag bör till Rikets Ständer aflemnna och
de embelsberättelser bemälde Embetsman årligen bör kungöra, tillika med
de handlingar i öfrigt, hvartill Rikets Ständer och deras Consti*tutions-Utskolt
ega eller kunna förskaffa sig tillgång, lära innefatta tillräcklig ledning
för omdömet i de hänseenden Motionairen åsyftat, samt det i öfrigt
icke synes lämpligt att utlåtanden af Autoriteter, som äro underordnade
Stats-Rådet och Slats-Secreterarne, skulle läggas till grund för bedömande
af de sistnämndes embets-åtgärder, anse Utskotten sig icke böra understödja
förslaget, utan hemställa,
att Herr Friherre Cederströms omförmälda motion icke må
till vidare åtgärd föranleda.
Stockholm den 20 Nov. 1834.
STOC KHOLM, hos B. M. Bredberg, i8-34-
Lag- samt Allm. Bes v.- och Oecon.-Ulsk. Betänkande N.o 33. t
N;o 33.
Ankom till Exp.-Utsk. den 3 December.
Betänkande, i anledning af väckta frågor angående näringsfriheten.
Uti detta ämne hafva Utskotten fått emottaga följande motioner,
aemligen:
frän Högloft. Ridder skåpet och Adeln:
i:o af Herr Friherre Jacob Cederström, som, med åberopande af sina vid
IB * 5 års och påföljande Riksdagar afgifna yttranden, förnyat den motion,
rörande näringsfriheten, Herr Friherren vid föregående Riksdagar väckt;
a:o af Herr Pehr Reinhold Bråkenhjelm , som föreslagit, att näringsfriheten
måtte vid denna Riksdag varda Nationen förunnad, utan hinder
af de för skrå-iuteresset ännu gällande Författningar, hvilka borde till
kraft och verkan upphäfvas;
3:o af Herr Carl Du Rietz, som ansett nödigt, att en revision och
förbättring af nu existerande Skråförfattningar, som hade till föremål
tydlighet och bestämdhet samt skärpta ansvar för öfverträdelser, måtte
företagas ;
4:o af Herr Lars Hjerta, som förmenat, att klagomålen, å ena sidan,
öfver näringstvång och, å den andra, öfver intrång i handtverksnäringarne
lämpligast kunde afhjelpas, dels genom en utvidgad näringsfrihet
i allmänhet, och dels genom stadgad skyldighet för alla invånare i stad
att lika med borgerskapet bidraga till stadens underhåll, i visst förhållande
till kronoskylderna, hvaremot hvar och en, sora visade sig ega
skicklighet, skulle ega att efter behörig anmälan idka hvilken borgerlig
näring han helst önskade,
Härförutan har Herr Hjerta föreslagit, att hvarje handtverkare inom
Riket må ega rättighet att, när, hvar och genom hvilken person han
vill, inom Riket försälja varor af egen tillverkning;
från Vällofl. B orgare- Ståndet:
5:o af Herr C. C. Halling, som, efter framställning om den rigtning
allmänna tänkesättet i senare tider, i fråga om näringsfriheten, erhållit,
Hih, (lil R- ät. Fröt. i834• 7 Sami. 2 Afd. t
10:de Häftet.
2
Lag- samt Allm. Besv.- och Oecon.-Utsk. Betänkande N.-o 33.
anfort, huruledes ett vacklande vid bedömandet af mål rörande rättighet
till närings utöfvande ofta gifvit sig tillkänna. Under det man,
å ena sidan, insett behofvet att bibehålla städerna, åtminstone så länge
deras Borgerskap utgör ett Riks-Stånd, skall man, å andra sidan, sökt
undergräfva detta Stånd, medelst antagande af rättighet för en hvar,
att, utan bestämd skyldighet att vara Borgare, drifva handel med spanmål,
samt, medelst begagnande af den nästan obegränsade rättighet Commeree-Collegium
eger, att, under skydd af Manufactur-privilegierne, meddela
en hvar tillåtelse att drifva hvilket yrke han önkar, utan att dermed
förena vilkoret af burskaps vinnande. På detta sätt tillkomne slöjdeidkare
tillväxte dagligen och hotade att uttränga den gamla borgarestammen,
hvilken likväl ännu fortfore, och tvingades att både med personer
och egendom utgöra alla de onera till Kongl. Maj:t och Kronan
samt staden, som åligga Borgerskapet. Såsom exempel på den olikhet,
sorn visat sig, är e»nfördt, huruledes idkare a( bageri-, slagteri- och bryggerirörelse
uti en och samma stad finnas, af hvilka den ene är borgare och
den andra icke. Ora näringsfriheten på detta och andra sätt finge utveckla
sig till hvad den, efter Motionairens tanka, borde vara eller derhän, att
ingea kunde betagas att i stad söka sin bergning, genom utöfning af hvilken
slöjd, näring elier handel han önskade, endast med vilkor att erforderlig
skicklighet ådagalades, den måtte vara vunnen huru, när och hvar som helst,
men härmed ej förenades ovilkorlig skyldighet att vinna burskap och
deltaga i alla en borgares skyldigheter, så uppstode af sig sjelf den frågan,
huru Borgare-Ståndet slutligen skall organiseras, med bibehållande
af grundlagarnes tydliga och hittills noga iakttagna föreskrift, alt Riksdagsfullmägtig
af detta Stånd ej får väljas af andra än rätta Borgare, eller
någon dertill utses, som icke tre år varit Borgare eller Magistratsperson.
På grund häraf samt med anmärkning, att denna motion icke skall
ega oskiljaktigt sammanhang med frågan om den allmänna näringsfriheten,
har Herr Halling föreslagit: att, genom upplifvande af 4 Cap. a
Handels-Balken , det må förklaras, alt , med undantag af gemenskapen inom
crarnisonerne och en del vakt- och andra betjentej hvilka ega en af serskilda
i äldre och nyare Författningar dem förunnad , man till egna
händers verk inskränkt arbetsrättighet , inom af dem förut lärdt handtverk,
för öfrigt en hvar, sorn, på hvilken väg, eller hvilket sätt det
vara må, Jörvärfvat eller förvärfvar sig rättighet, att i stad eller på
dess område utöfva handel, slöjd eller näring, ovilkorligen är skyldig,
Lag- samt Allm. Besv- och Oecon. Ulsk. Betänkande IV.o 33.
3
att blifva borgare> för att derefter såsom andra sådana inom staden deltaga
i beskattningen och de öfriga re ela och per sone la besvär och befattningar,
som Borgerskapet inom hvarje samhälle serskildt kan åligga;
från Hederi). Bonde-Ståndet:
6:0 af Johannes åndersson från Calmar Län, som framställt enahanda
yrkande som Herr Bråkenhjelm;
7:0 af Anders Danielsson från Elfsborgs Län, som föreslagit, att
Rikets Ständer måtte, under åberopande af Rikets Ständers vid 1823 och
1828—i83o årens Riksdagar till Kongl. Majit aflåtne underdåniga skrifvelser,
ytterligare i underdånighet anhålla, att ett allmänt Reglemente
måtte skyndsamt utfärdas för handeln och handtverkerien i Riket
hvarigenom handlandes och näringsidkares rättigheter och skyldigheter
bestämmas i enlighet med tidens fordringart vår Statsförfattnings anda,
samt den ömsesidiga eftergift åt de samma af enskilda Stånds förmoner,
som år 1810 af Riks-Stånden beslutades.
Motionairen har härjemte, efter framställning om de inskränkningar,
hvaraf näringarne på landsbyggden ännu förmenas lida, samt de hinder
mot deras vidare utveckling i städerne, som uti ännu gällande Skråordningar
skola förefinnas, yttrat, att hans mening icke vore, att binda
Regeringen vid de förslag till Handels- och Handtverks-Ordningar, som
Rikets Ständer år 1823 till Kongl. Maj:t i underdånighet öfverlemuade,
utan att hans önskan vore, alt Regeringen mätte deri vidtaga de förändringar,
som af behofvet kunde påkallas, och hvilka en senare tids erfarenhet
godkännt. Förslagsvis är såsom grund för en ny Författning i
ämnet antydt, att, beträffande handeln, det vore öfverflödigt att bestämma
läroår eller examina, såsom vilkor för inträde deri, eller att inrätta
societeter i hvarje stad. Deremot förtjenade det uppmärksamhet, om icke
vår Lag, i likhet med en för Frankrike gällande, borde närmare bestämma
och låta controlera de handlandes skyldighet att föra böcker, upprätta
inventarier samt i 10 år förvara dessa handlingar jemte brefvexlingen,
på det att, i händelse af arf, bolags stiftande eller upplösning,
samt cession, någon större säkerhet funnes för deras behöriga aflemnande.
För handtverkerien borde socieleterna organiseras på det sätt, att
en lagkunnig och en för teehnisk kunskap känd person utsåges af Konungens
Befallningshafvande såsom förste Ledamöter deri, samt att fyra
i districtet boende välkända män genom val af alla handtverksidkare
skulle till de förres biträde antagas. Dessa sex borde ega att i mål,
4
Lags- samt Allni. Besv.- och Oecon.-Utsk. Betänkande N‘.o 33.
sorn »nginge ett visst handtverk, tillkalla en välkänd idkare deraf, som då
borde ega rösträttighet. Districtet borde utgöras af en stad samt trakten
deromkring. I de orter, der städer voro så aflägse, att districten
endast måste bestå af landsbyggd, kunde societeterne åläggas sammanträda
en gång i månaden, men i hvarje stad en gång i veckan. Handtverks-societelen
skulle utan betalning utfärda gesällbref till alla, som visade
sig ega den dertill nödiga färdighet i handtverket, äfvensom alt meddela
rättighet till idkande af handtverk ett eller flere gemensamt, mot
uppfyllande af vissa allmänhetens säkerhet åsyftande vilkor. Denna säkerhet
kunde vinnas genom inrättande inom hvarje district af en under
societetens tillsyn ställd så kallad handlverkssal, dit tillverkningsprof
skulle inleranas af alla idkare, som ville begagna skylt. Dessa prof borde
ej anses i likhet med nuvarande raästerprof såsom bevis för idkarens
egen konstfärdighet, utan såsom bevis på tillverkningens egen beskaffenhet,
och sålunda icke hindra hvilken sora helst att såsom förläggare idka
handtverk, sedan cn viss bestämd afgift till handtverkscassan på en
gång blifvit ertagd. Gesäll borde, efter visad ordentlighet och arbetsflit
under vissa år, erhålla en sådan rättighet utan afgift. Till handtverkscassan,
som skulile vårdas af societeten, borde en årlig afgift betalas af
hvarje idkare och gesäll till salens utgifter, samt till aflöning ål Ordföranden
och till en så kallad Ombudsman, hvilken skulle vara societetens
Secreterare och Räkenskapsförare.
Varandes vid motionen fogade två af Herr G. Holm och Herr C.
Hessle hos Valloflige Borgare-Ståndet väckta samt till Ståndets enskilda
Besvärs-Utskott remitterade motioner angående näringsfriheten.
I anledning af Anders Danielssons omförmälda memorial hafva åtskilliga
Bonde-Ståndets Ledamöter sig utlåtit, hufvudsakligen i öfverensstämmelse
med de deri yttrade åsigter;
8:0 af Olof Lindbeck från Halland, som, efter uppräknandet af de;Författningar,
hvilka försäkra allmogen om rättighet att, hvar som helst inom
Riket, afyttra sina egna slöjde-alster, samt uppgift, att nämnde Författningar
blifvit följda i domslut uti tvister om allmogens berörde frihet,
anfört, att tvånget af en längesedan föråldrad skrå-anda, detta oaktadt,
icke kunnat undanröjas, hvilket förhållande föranledt Molionairen föreslå,
att än ytterligare stadgas matte', det allmogen utan inskränkning
må ega rättighet att till städerna införa och derstädes eller på landet
afyttra alla de slöjds-alster, mer eller mindre förädlade, vare sig i träd
eller metall, hvilka af den kunna förfärdigas;
Las.- samt Allm. Besv.- och Oecon.-Utsk. Betänkande N.-o 33.
O
5
9:0 af Eric Persson från Gefleborgs Län, som yrkat: att församlingarna
på landet må ega att, utan något hinder, sockne- eller häradsvis
antaga gerningsmän och handtverkare af alla slag och till det antal, sorn
församlingarna sjelfva finna erforderligt; äfvensom att i Författning bestämdt
uttryckes, att icke något skråband får ega runi emellan eller till
förmon för dessa gerningsmän, utan att de sjelfva få frihet att betjena med
arbeten, äfven utom antagningsdistrictet, samt att jemväl hvar och en
annan, som kan ett handtverk, må ega att det obehindradt utöfva;
10:0 af Anders Jansson från Upsala Län, sorn, efter uppgift, att åtskilliga
personer skola företagit sig att under kringvandringar på landet
försälja köpmannavaror, yrkat, att rättighet till handel å landet hädanefter
icke må tilldelas andra personer än de, hvilka, till följd af i ämnet
utfärdade Författningar, kanna anses dertill berättigade •
n;o af Göran Jonasson från Kronobergs Län, som, efter enahanda
framställning om landthandel olofliga idkande samt om uppköp af silfver
som derunder verkställes, föreslagit, att icke någon annan må tillåtas
kringvandra, än äldre och till arbete oduglige personer och sådana,
som behöfva denna förtjenst till understöd för hustru och barn, sedan,
tiden för jordbruksskötseln om hösten är förbi, och att'1 deras resa ej
må räcka längre än till dess deras hemifrån medförda i landet verkligen
tillverkade producter äro försålde, och att all handel med andra
varor må på det strängaste förbjudas, äfvensom lämpligt straff för
kringstrykande yngre män stadgas»
Carl Gabrielsson från Östergöthland, Olof Jeppson från Blekinge,
vice Talmannen Jon Jonsson och Johannes Andersson från Jönköpings
Län, m. fl., hafva förenat sig med Motionairen', hvaremot Johan Bengtsson
och Nils Strindlund från Westernorrland med flera anfört, att tillräck
lige stadganden mot landsköp redan förefinnas och att således da
anmärkta missbruken kunnat och hort i enlighet dermed beifras*
Med anledning af Herr Friherre Cederströms memorial, deri Herr
Friherren förnyat sin vid föregående Riksdagar uti ifrågavarande ämne
väckte motion, hafva Utskotten tagit kännedom örn de serskilda motioner
Herr Friherren, vid 18r5 års och påföljande Riksdagar, väckt, och
dervid inhemtat, att han vid sistlidne Riksdag yrkat, att Rikets Ständer
måtte hos Kongl. Majit förnya deras underdåniga anhållan om utfärdande
af de Förslag lill förordning om handtverkcrien, till Författning
6
Zag- samt Allm. Besv. och Oecon.-TJlsk. Betänkande N.o 33.
om gerningsmäns antagande på landet och till Handels-Ordning, som Rikets
Ständer vid nämnde Riksdag till Kongl. Maj:t i underdånighet öf
verlemnat.
Utskotten, som förmoda, att nämnde förslag innehålla de stadgar,
i afseende på näringsfrihet, hvilka Motionairen önskat tillvägabringa,
hafva således ansett hans framställning endast åsyfta enahanda ändamål,
som genom motionen vid sisth Riksdag varit afsedt, i följd hvaraf det
torde vara öfverflödigt att till vidare granskning upptaga hvad Herr
Friherren för öfrigt vid flere tillfällen i frågan kan hafva anfört.
Af handlingarna vid 1823 års Riksdag inherntas, att, sedan Kongl.
Maj;t, uti Nådig Skrifvelse till Rikets Ständer den ig Februarii nämnde
år, förklarat, att, fastän den för Rikets allmänna hushållning vigtiga frågan,
om en vidsträcktare frihet i utöfningen af handel och handtverk,
såsom af oeconomisk beskaffenhet, vore beroende af Kongl. Maj:ts eget
Nådiga afgörande, ville Kongl. Majit likväl, med tillämpning af Regerings-Formens
89 §., till Rikets Ständer öfverlemna att, i likhet med
hvad angående lagfrågor är stadgadt, gemensamt med Kongl. Majit derom
afgöra och besluta, samt derföre till Rikets Ständers granskning hänskjutit
de af en serskild Comité utarbetade förslag till Författningar i
ämnet, så hafva Rikets Ständer, jemte underdånig skrifvelse den 12 December
i833, till Kongl. Majits Nådiga pröfning öfverlemnat förändrade
förslag till Förordning om handtverkerien, till Författning om gerningsmän
antagande på landet och till Handels-Ordning, hvarjemte detta
Rikets Ständers tillgörande blifvit uti 3y §. af Riksdags-Beslulet den 22
i samma månad upptaget.
Någon vidare åtgärd har sedan nämnde tid å Rikets Ständers sida
icke blifvit i ämnet vidtagen, helst Herr Friherre Cederströms omförmälda
motion vid sistlidne Rikdag icke vann Rikets Ständers bifall. Icke
heller har, så vidt det är Utskotten bekant, de i underdånighet
-ingifna förslagen ännu kommit under Kongl. Majits Nådiga pröfning, och
enär orsaken dertill, att Kongl. Majits nådiga bifall eller svar icke följt
å Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 12 December 1823, torde
kunna härledas derifrån, att samma skrifvelse icke blifvit så tidigt expedierad,
att, efter föregången pröfning hos Kongl. Majit, sedan Högsta
Domstolen blifvit hörd, svar derå kunnat meddelas i den ordning 87
§. Regerings-Formen föreskrifver, samt Utskotten, efter öfvervägande af
de skäl och grunder, hvarpå de föreslagna Författningarna sig stödja, i
Lag- samt Allm. Besv.- och Oecon.-Ulsk. Betänkande N.-o 33. 7
allmänhet icke funnit anledning alt dem frånträda; allisa hafva Utskotten
ansett sig böra tillstyrka Rikets Högloft. Ständer
att i underdånig skrif velse hos Kongl. Maj:t anhålla, att
de vid 1823 års Riksdag i underdånighet öfverlemnade förslag
till Förordning om handtverkerien , till Författning
om gerningsmäns antagande på landet och till Handels~Ordning,
måtte, efter föregången Nådig pröfning och sedan de
rättelser och förändringar, som uti berörde förslag kunna
anses nödiga, blifvit verkställda, varda, före västa Riksdag,
såsom allmän Lag till efterrättelse utfärdade.
Sedan Utskotten nu yttrat sig efver Friherre Cederströms motion,
och dervid tillkännagifva, att de grunder, hvarå ofvannämnde Lagförslag
hvila, äro med Utskottens åsigter öfverensstämmande, hafva Utskotten,
under förutsättning, att samma förslag i Nåder varda gillade, derifrån
herntat ledning vid besvarande af de i ämnet väckta motianer.
Hvad således först angår Herr Bråkenhjelms, Herr Hjertås och Johannes
Anderssons yrkande, att fullständig frihet i inrikes handel och
näringarne måtte införas, äfvensom Herr Du Rietz’s framställning om
en revision af nu gällande Skrå-Författningar, så förmoda Utskotten, att
motionernes syfte i denna del varder uppfylld, så vida Kongl. Maj:t i
Nåder täcktes bifalla de vid 1828 års Riksdag uppgjorda förslag till Författningar
om handeln och handtverkerien, uti hvilka gränserne för
näringsfriheten äro med noggranhet bestämde.
Enahanda är ock förhållandet med senare delen af Herr Hjertås
motion. Hvad deri är vordet hemställdt, instämmer i det närmaste med
/ ^rt. 14 §. uti Förslaget till Förordning om handtverkerien, hvarförutan
det åsyftade ändamålet redan synes vara vunnet, sedan Kongl.
Mart uti 2-.dra punkten af Dess Nådiga Kungörelse den 28 sisth Augusti
förklarat: att städernas handtverkare eg a, att i hvad stad som helst, äfveu
utom marknader, sina arbeten fötyltra.
Hvad Herr Halling i afseende på skyldighet för näringsidkare i släder
eller på städernas område boende, alt ovilkorligen söka burskap,
yrkat, synes vid förslagens upprättande hafva varit föremål för pröfning,
'helst, enligt 4 och ^ Art. Handtverks-Ordningen samt 1 och 5
Art. Handeln-Ordningen, burskap, med få undantag, är förutsatt såsom
vilkor för rättigheten att idka handel eller handtverk.
Beträffande de af Anders Danielsson föreslagne grunder för en ny
Författning angående näringarne, så finnas dessa grunder hufvudsakligen
Lag- samt Allm. Besv.- och Oecon.-Utsk. Betänkande N.-o 33.
öfverensstämma med dem, hvarpå Förslagen sig stödja, utom hvad angår
yrkad skyldighet för handlande att föra böcker och upprätta inventarier,
hvarom stadgande i Författningen, efter Motionairens tanka, borde
införas, men som straff uti 3 Cap. 42 §• Concurs-Lagen är utsatt
för gäldenär, som idkat handel eller annan rörelse, deröfver bok hållas
bör, och uraktlåtit att föra ordentliga böcker, torde ett nytt stadgande
i detta hänseende icke erfordras.
Det ändamål, Olof Lindbeck med dess motion åsyftat, synes numera
vara fullkomligen uppnådt, sedan genom Kongl. Kungörelsen den 28
sisth Augusti är förklaradt, att landtman till följd af gällande Författningar
äro berättigade, att hvar som helst, på landet och i städeme,
äfven vid tillfällen, då frimarknad ej hålles, föryttra deras och grannars
afvel och af dem åsladkomne tillverkningar, äfvensom att slika tillverkningar
uti öppna bodar i städerna till salu hålla.
Hvad vidkommer Eric Perssons från Gefleborgs Län framställning
om vidsträcktare rättighet för Församlingarne på landet, alt antaga gerningsmän
samt större arbetsfrihet för dessa senare, så förmoda Utskotten,
att den rättighet landtman, i 1 §. af Förslaget till Förordning om
handverk å landet, skulle erhålla att sockne-eller häradsvis lill gerningsmän
antaga svarfvare, målare, skräddare, skomakare, smeder, glasmästare,
murare, trädgårdsmästare, sadelmakare, garfvare, snickare, hjulmakare,
tunnbindare, timmermästare, kruk- och kakelugnsmakare, bör göra tillfyllest
för landtmannens behof, äfvensom Utskotteiy afseende på gerningsmäns
arbetsfrihet få erinra, att de aldrig, så vidt Utskotten hafva sig
bekant,
äro derifrån frikallade icke lärer vara behöflig.
Hvad slutligen angår Anders Janssons från Upsala Län och Göran
Jonassons från Kronobergs Län yrkande om förbud mot handel å landet
med köpmannavaror, få Utskotten vördsamt upplysa, att förbud mot sådant
landsköp finnes utsatt och ansvar för öfverträdelse deraf stadgadt
i 6 Cap, 1 §. Handels-Balken, hvadan något vidare stadgande i ämnet
icke lärer vara af behofvet påkalladt.
På grund af hvad sålunda blifvit anmärkt och upplyst, anse Utskotten
sig böra hemställa, om icke ofvanberörde af Herr Bråkenhjelm,
Herr Du Rietz, Kerr Hjerta, Herr Halling, Johannes Andersson, Anders
Danielsson,
Lag- samt Allni. Besv.- och Öecon.-Utsk. Betänkande N.o 33.
9
Danielsson, Olof Lindbeck, Eric Persson, Anders Jansson och Göran
lottasson väckta motioner må förfalla.
Flere Ledamöters serskilda mening bifogas.
Stockholm den a5 November 1834-
Reservationer:
Ilo af Herr Hjärne: ”Utskotten hafva tillstyrkt Rikets Ständer, att
ingå lill Kongl. Majit med den underdåniga anhållan, att Kongl.
Majit täcktes vid utfärdande af ytterligare Författningar, rörande näringarne
i allmänhet, afse hufvudgrunderne för det förslag i ämnet, som Rikets
Ständer vid 1820 års Riksdag i underdånighet afgåfvo. Detta tillstyrkande
innebär, efter min tanka, eli, fastän icke positivt uttryckt gillande af nämnde
hufvudgrunder; och det är derföre jag ej kunnat biträda Utskottens
beslut rörande den underdåniga skrifvelsen.
Ett gillande af hufvudgrunderne till 1823 års förslag förutsätter ett
ogillande i vissa delar af Författningen af den 28 iugusti detta år, hvilken
lossat på åtskilliga skråband, sorn ännu skulle binda näringsfriheten,
enligt 1823 års förslag. Om nu Rikets Ständer, med bifall till Utskottens
Betänkande, skulle ingå till Kongl. Majit med den föreslagna underdåniga
skrifvelsen, befarar jag, att detta skulle kunna tydas såsom ett uttryck af
nationens missbelåtenhet med den liberala syftningen i Författningen af
den 28 Augusti 1834» och möjligen kunna föranleda en återgång ifrån den
näringsfrihet, sorn, i följd af denna Författning, redan eger rum; ty antages
hufvudgrunderne för 1828 års förslag, så blir resultatet hvad jag
befarat. Det tillägg Utskotten hafva gjort: ”med de förändringar Kongl.
Maj:t kan finna nödigasäger egentligen ingenting, emedan Utskottens
opinion redan är uttryckt i den föregående meningen. Men om denna
eftermening skall ega någon betydelse, så voro det endast den, att göra den
föreslagna skrifvelsen till en fullkomligt obestämd opinionsyttring.
Jag som, tillika med flere Ledamöter inom Utskotten, önskade,
att Rikets Ständer skulle uttrycka en bestämdare tanka i delta vigtiga
gmne, föreslog en annan underd. skrifvelse, hvilken dock, genom votering,
förkastades.
Reserverande mig emot Utskottens förslag, vågar jag nn hemställa till
Bill. (ill R. St. Prot. i834. 7 Sami. 2 Af cl. 3
10:te Häftet.
IO
Lag- saint Allni. Bcsvoch Oecon-Ulsk. Betänkande N-o 33.
o
Rikets Höglo fl. Ständer, om icke eftermeningen i Utskottens förslag borde
förändras till följande lydelse, nemi:
med de förändringar, hvartill den redan utfärdade Nåd. Författningen
af den 28 Aug. t83f, rörande en utvidgad näringsfrihet, gifver anledning,
och Kongl. Maj:t för öfrigt kan i Nåder pröfva lämplige."
2:0 af Herr Hessle: ”Både emot form och innehåll af detta Betän
kande
har jag anmält reservation och fullföljer den ock, hvad angår formen,
för det att Betänkandet, oansedt genom fleste rösterne inom Utskotten
blef beslutadt: att alla motionerne skulle icke föranleda annan åtgärd
från Utskotten, än hemställan om antagande af 1823 års Ständers förslag
till Författningar i ämnet, likväl, efter anförandet af detta beslut, serskildt
upptagit flere af motionerne och i deröfver gifne Utlåtanden gagnat motiv,
sorn ingalunda blifvit inom Utskotten gillade eller kunnat gillas, då, på
sätt ofvan nämnes, Utskotten stannat i det beslut, att antaga grunderna för
1823 års förslag.
Angående sjelfva saken, så bar jag ansett Utskotten icke tillständigt,
att lill Ständerna inkomma med förslag, som Utskotten sjelfva anmärka
vara behäftad t med brister, eller att begära, det Ständerne skola i en
Civiloeconomisk Lagstiftningsfråga hos Kongl. Maj:t underdånigst begära:
”alt, sedan de rättelser eller förändringar, sorni Ständernas förslag fannos
nödige, blifvit verkstälde, Kongl. Maj:t i Nåder täcktes låta utfärda
de af Motionairerne äskade Lagar.”
Är förhållandet verkligen så, att 1823 års förslag till Lagar för näringarne
icke nu kunna antagas för fullständige och hvilket jag gerna medgifver,
hade, efter min tanka, Utskotten bort ej mindre anmärka dessa
brister, utan ock söka dem fylla.
Inom Utskotten afgaf jag ett förslag, sora skulle ledt till det mål man
söker, eller ordning och säkerhet i medborgares rättigheter och skyldigheter,
i afseende på näringarne i samhället. Detta förslag var grundadt å
de 1809 och 1810 af Ständerne ingångne aftal, vanligen benämnde concessioner,
och började således med, att i enkla ordalag visa skilnaden emellan
stads- och landtmanna-näringar, samt stadsmannens eller borgarens
onera i och för rättigheten att utöfva stadsmannayrken.
Genom concessionerne, hvilka äro att hänföra till Grundlagar, är en
hvar tillåtet, att utöfva hvarje yrke i stad, emot utgörande af borgerlig tunga,
d. v. s. skatt till Staten och staden i och för hans rörelse och handtering,
och, i fortsättning härmed, syntes mig lätt, att i en utkommande Författ
-
Zag- samt Allm. Besv.- och Oecon.-Utsk. Betänkande N.-o 33.
lt
ning med upphäfvande af alla hittills i den vägen utkomna stadgar och
ordningar, förklara: det alla och en hvar, som ville idka borgerlig handtering,
handel, fabrik och handtverk, hålla öppen bod eller verkstad,
borde söka burskap i stad och utgöra borgerlig tunga lika, om han för
egen nyck eller beqvämlighet bodde utom eller inom staden; att der
emot
allt skråtvång skulle upphöra, och för vinnandet af burskap endast
erfordras stadgad ålder, god frejd samt skicklighet i yrket, ådagalagd
icke i några enskilda embetsgillen utan inför en i hvarje stad af alla
Borgare vald nämnd, hvilken dessutom borde fungera i allt hvad efter
Hall-Ordningen nu är ålagdt den så kallade Hall-Rätten.
Vill man bibehålla mästare- och gesällnamn trodde jag, att HallOrdningen
för stadga härom kunde tjena till mönster, samt alt i och med
den nya Lagen all skilnad emellan Borgare, såsom Handlande, Handtverkare,
Fabrikörer, Manufacturister &c. icke vidare skulle tålas, utan
skattbestämmelsen vara mätaren af de sig emellan skiljde närings-grenarne.
Till Kongl. Maj:t ansåg jag böra underdånigst öfverlemnas, att i Nåder
låta utarbeta sjelfva Lagen och det reglementariska sorn erfordrades,
och endast den erfarenhet, som vinnes efter en sådan Lags tillvaro några
år, kunde gifva skäl till blifvande rättelser deruti.
Detta förslag föll inom Utskotten och ehuru utan hopp om dess antagande
af Ständerne, har jag ansett det böra för Ständerne framställas.
Inom Utskotten har säkert Kongl. Kungörelsen den 28 sisth Aug.
icke ringa föranledt till de brister, som Utskotten trott sig hafva upptäckt
i i8a3 års 3:ne Stånds förslag och i allt hvad som kail föreslås i
frågan om näringarne — men egenskapen af denna Nådiga Kungörelse
är dock ej egnad att ingifva hopp om någon laglig ordning inom näringarne,
eller att städernas existence är beslutad. Man har åter allt skäl
förmoda, att, om denna Författning får fortfara, skall den i roten undergräfva
städernas näringslif till verklig skada för samhället, utan fördel
för uågon enskild medborgare.
En underdånig framställning om förklaring öfver den Nådiga Kungörelsen
äskades således desto hellre, som den uppenbart står i strid emot
Handels-Balken, Allmänna Lagen och Kongl. Förordningen den 22 Dec.
i83a om accisens utgörande, utan att ett enda ord i Kungörelsen tiiikännagifver,
att Lagen och Accis-Ordningen äro upphäfne.
Äfven denna min begäran afslogs.
A Herr Hallings motion om förklaring, huruvida Allmänna Lagens
Lag- samt Allm. Besv.- och Ocean.- Utsk. Betänkande N.o 33.
stadgande, att endast rätte Borgare borde i stad få hålla verkstad ock
oppen bod, kunde anses vara upphäft och om ej Manufacturister
och Hallrällsmästare borde blifva Borgare, innan de på grund af Comjnerce-Collegii
Tillstånds-Resolution egde i stad utöfva näringar, hafva
Utskotten gifvit ett svar, så undvikande, att det ingalunda kan för gilldt
antagas. Frågan var ej om hvad som efter blifvande Lagar skulle inträffa,
utan hvad, som i saken nu enligt gällande Lag vöre det rätta,
men härpå har ej något yttrande meddelats förmodligen emedan Utskotten
äfven härutinnan råkat i strid med Kongl. Kungörelsen deri 28 sisth
Åug., hvilken Utskotten, utan att våga öppet gilla, dock synbarligen ansett
för sina afsigter formenlig, och sålunda icke heller velat ådagalägga
den ringa öfverensstämmelse, som råder emellan Rikets Civii-Lagar och
partiela Civil-oeconomiska Stadgar.
De Höglofl. Stånden böra dock icke tilltros vilja förbise det allmännas
fördel; och då detta ej lärer kunna ernås utan bestämda Lagar samt
ordning och säkerhet i medborgares företag, vågar jag inför Ständerne
upprepa behofvet, att, vid afgörande af frågan om näringslagar, söka de
af Herr Halling och mig begärde förklaringar, utan hvilka den mest barbariska
behandling af frågor om näringar lätt kan motses så väl å landet
som i städerne. En hvar skall tyda Lagarna olika och den enhet
i Lagstiftningen, som man hittills trott vara Önskvärd, skall omöjligen i
dessa ämnen kunna ernås med nu gällande Författningar.
3:o af Herr Holm: ”Innan jag, genom reservation emot Höglofl.
Utskottens Betänkande, uttalar min öfvertygelse i den ofta och mycket
omtvistade frågan om näringsfrihet, vill jag hafva förklarat, att jag icke
höjer min röst för något corporations-interesse, utan för att försvara
hvad jag, efter bästa öfvertygelse, anser vara rätt och satint; att jag hatar
alla onaturliga band på menniskans arbetskraft och närings-omtanka;
att jag således icke gillar skråtvång sådant det, genom missförstånd
eller misstydning af nyttiga ordningsstadgar, allmännast uppfattas och
framslälies; samt att jag deremot är vän af frihet i näringsväg, men
sansad och bunden af Lagar, hvarförutan friheten så i detta, som i alla
andra samhälls-föi hållanden, urartar till sjelfsvåld, tj^gellöshet, samt
allmän och enskild säkerhet förstörande oordning. Åf denna min förklaring
blir det en naturlig följd, att jag, å ena sidan, ogillar alla obehöriga
hinder, som läggas i vägen för vinnande af rättighet, att, i bestämd
ordning, idka livad loflig näring som helst, men att jag, å den
andra, åter icke kan i allo godkänna det begrepp om näringsfrihet, hvar
-
Zag- samt Allm. Besv.- och Oecon.- Utsk. Betankande N.-o 33. j 3
på de vid 1823 års Riksdag uppgjorde och af Ulskotten nu åberopade
förslag lill handels- oell handlverks-ordning samt stadga för gerningsmän
å landet hvila, emedan dessa förslag, efter min öfvertygelse, genom en
för långt utsträckt frihet i näringsyäg och genom sammanblandning af
a:ne till sin natur åtskiljde näringsgrenar, icke ega fullkomlig tillämplighet
på Sverige i dess närvarande förhållanden, emedan de just derföre
komma att i tillämpningen stå i strid med Svenska folkets verkliga behof
och sannskyldiga fördel, och emedan de uti sig innebära fröet till en
dass medborgares eller det tredje Riks-Ståndets upplösning och, hvad
som är ännu värre, tili städernes fullkomliga förfall.
Alt Borgare-Ståndet, lika så väl sorn de 3;ne öfriga Riks-Stånden,
från uråldriga tider haft privilegier, rättigheter, friheter och förmoner,
samt att desse icke led t sitt ursprung ifrån eller haft sin grund uti begreppet
om naturlig rättighet för en viss kast af menniskor, utan
från den stats-oeconomiska principen om nödvändighet af skillnad eraellen
samhäilets medlemmar med afseende å lefnadsyrke och boningsplats,
måtte för hvarje oförvilladt och opartiskt omdöme, som endast gör sig
reda för innehållet af Konungs och Ständers år fattade beslut, af
Konungens i öfverensstämmelse dermed den 23 Februarii 1789 gifna försäkran
och af 114 §• uti den af Konung och Rikets Ständer antagne
Regerings-Form, vara lika klart, som det är påtagligt, att denna skilnad
bestått och består uti rättighet för städernes Borgerskap, att, utan
intrång af andra, idka handel och handtverk. Likasom det alltid har
varit, nu är och allt framgent bör blifva landtmannens hufvudyrke, att
odla jorden och frambringa dess alster, så har, från städernes första uppkomst,
det ansetts utgöra deras bestämmelse, alt vara de förädlande
liäringarnes hemvist och, såsom föreningspunkter för ett större antal
medborgare, bereda landtmannen afsättning af sina produeter. Denna
stats-oeconomiska princip har man i de åberopade förslagen frånträdt i
aa måtto, att man vill tillåta närings-idkande Borgare å landet och att
man åt så kallade gerningsmän, hvilka endast böra finnas för allmogens
beqvämlighet och nytta, lemnat rättighet att i ordentliga verkstäder
idka handtverk och att tillverkningarne öfverallt försälja, och är det
emot detta hufvudmoment i förslagen, hvarigenom nära nog all skilnad
emellan stads- och landtmanna-näringarne skulle upphäfvas, sorn jag hufvudsakligen
reserverar mig. Man har för detta frånträdande velat hemta
stöd af den tydning, man gifvit åt Borgare-Ståndets vid 1809 års
Riksdag gjorda concession, en tydning, som, om den vöre grundad,
j ,J La«- samt Allm. Besv.- och Occon.-Utsk. Betänkande N;0 33.
skulle innebära, att Ståndet uppoffrat sin egen tillvarelse genom samtycke
till en allmän cph oinskränkt näringsfrihet, oberoende af stadsmanna-rörelse,
af borgerliga skyldigheter och af sjelfva den ordning,
som, nyttig i allt, uti näringarne blifvit förhatlig, mindre för sakens
skull, än för benämningen af skrå och för de missbruk, som deruti insmygt
sig och hvilka af hvarje Ordnings-stadga och lagstiftning kunna
göras; men att denna tolkning är origtig och att concessionen, föranledd
mindre af verkligt behof, än af ett oredigt sträfvande till något annat
bättre, endast hade afseende å borgerlig näringsrält i städerne, kan icke
undfalla någon, som ärligt vill bedöma saken.
Att den i vårt lands äldre lagstiftning, angående näringarne, följde,
ofvanantydde stals-oeeonomiska grundsats ännu är för Sverige helsosam,
samt att skilnad emellan stads- och landtmannanäringar under en lång
följd af år och måhända alltid blir nödvändig, är således min öfvertygelse
och vill jag närmare redogöra för skälen till densamma.
Om nemligen den från äldre tider afsedde vexelverkan emellan städernes
och landsbygdens invånare genom nödvändigheten och möjligheten
af varubyte rubbas eller tillintetgöres, och hvilket ovilkorligen måste
inträffa, om landtmannen genom lag uppmuntras, att, med åsidosättande
af sin egentliga näring, jordbruket, sysselsätta sig med hvad man
hitintills förstått under benämning af stadsmannanäringar, så måste ju deraf
blifva en naturlig följd, att näringsidkaren i stad, som, utom bevillning
till Staten, för det yrke han drifver och många detsamma åtföljande
personela praestationer, måste utgöra dryga afgifter till staden för
underhållandet af dess allmänna byggnader, dess Etnbets- och Tjensteinannapersonal
m. m., skall nödgas uppsäga burskap och utflytta på landsbygden,
der det kostar honom mindre att lefva och der han kan utöfva
enahanda rättigheter i näringsväg, utan att behöfva vidkännas de honom
förut åliggande skyldigheter, eller åtminstone icke i så hög grad.
Att städerne, på sådant sätt skola med tiden blifva utan näringsidkande
invånare och slutligen förfalla, anser jag vara påtagligt; och jag hemställer
till en hvar, om ett så beskaffadt förhållande kan förenas med landets
sannskylldiga nytta. Öppet och upprigtigt bekänner jag alltså, att
jag anser ett stort steg till våra få och föga blomstrande städers undergång
vara taget genom Kongl. Kungörelsen af den 28 sistlidne Augusti,
hvarigenom landtmannen förunnas en obegränsad handtverks- och han
dels-frihet.
Jag tror dessutom, att landtmannen sjelf ej skall skörda någon reel
Lag- samt Allm. Besv.- och Oecon.-Vtsk. Betänkande N.o 33.
i5
och varaktig fördel af en så beskaffad obegränsad näringsfrihet; ty utom
det att städernes aftynande tillstånd måste ofördelaktigt inverka äfven på
landtmannen, skall han, efter min öfvertygelse, få en annan rigtning, menlig
för den näring, hvaraf han bör beräkna sin vinst och sitt uppehälle.
Svenska jordens mödosamma skötsel fordrar alla de armar, som deråt kunna
egna sig, för alt ur dess sparsamma sköte draga ali den vinst, som
deraf kan hem tas. Bergsbruket och skogarnes ans och användande likaså;
men månne icke en obegränsad näringsfrihet, dertill ifrågavarande
förslag har en gifven tendens, skall från jordbruket rycka mången arbetskraft,
som förut egnat sig åt detsamma, och månne icke mången skall
finna det beqvämligare, att sysselsätta sig inom hus, än att alla tider
af året, i ond och god väderlek, uppfylla jordbrukets mödosammare åligganden,
hvilka icke kunna eftersättas utan att hela landet deraf lider. Jag
tror det och med detsamma anser jag äfven frågan, huruvida en obegränsad
näringsfrihet samt upphäfvandet af all skilnad emellan stadsoch
landtmanna-näringarne skall för landtmannen blifva fördelaktig eller
icke, besvarad. Om det gamla, alfvarliga och redbara Svenska folklynnet
härigenom skall vinna eller förlora, torde äfven förtjena att något
begrundas, och må man härvid rådfråga exemplet af de landsorters
invånare, hvilka af sin hembygds beskaffenhet tvingas, eller af vana och
ostadighet förledas, att färdas kring landet.
Man har inom Utskotten yttrat den grundsats, att af alla näringar
äro de fördelaktigast, sorn man lyckats att göra hemmastadda i allmogens
hyddor, och att desse således böra uppmuntras i stället för att tillbakaträngas.
Denna sats, som låter förträffligt, är äfven sann och rigfig i tillämpningen,
om man med de näringar, som hitintills gjort sig hemmastadde
i allmogens hyddor, menar'förädling af jordens, ladugårdens och bergsbrukets
alster, såsom spinna, väfva, sticka, slöjda och smida m m., hvilket
allt står i naturlig förening med landtmannens hufvud näring, och derutinnan
något det ringaste tvång för honom aldrig egt eller någonsin kan
komma alt ega rum; men om i allmogens hyddor få anläggas ordentliga
verkstäder för alla slag af handtverk samt dessas tillverkningar, hvilket
blefve en naturlig följJ, finge af tillverkarne sjelfve eller legde personer
obehindradt föras till afsalu kring landet, vågar jag tro, att både allmogen
och dess hufvtrdnäring, jordbruket, skola i längden derpå blifva lidande.
Man åberopar ytterligare exemplet af andra länder, der skilnad emellan
stads- och landtmanna-näringar icke skall finnas och hvilka just
derföre förmenas hafva stigit så högt i välstånd; men jag ber, att man
16 Ziig- tamt Allm. Be sv.- och Oecon.-Utsk. Betänkande N.-o 33.
ville besinna den stora skilnad, som eger rum emellan desse lyckligare
lottade länder, der jorden är lättbrukad och gifvande utan att fordra serdeles
arbete, och der mångå och folkrika städer finnas på ringa afstånd
ifrån hvarandra, samt det folkfaltiga, med få och föga betydande städer
försedda Sverige, hvars jordbruk är ojemförligt mycket mödosammare, och
som derför fordrar all den arbetskraft, sora deråt kan egnas och som i
närvarande förhållanden icke bör gifvas en främmande och på detsamma
menligt inverkande rigtning. Denna stora skilnad gör, efter min Öfvertj''-  gelse, att det icke är rätt lämpligt, att i förevarande fall åberopa andra
länders exempel. Hvarje lands ceconomiska lagstiftning måste ytterst hvila
på dess mer eller mindre föränderliga localförhållanden och häraf kommer,
att, hvad som för det ena landet kan vara gagneligt, är för ett annat
skadligt. Kan man lika lätt, som man efter nya theorier skapar nya
lagar med några penndrag förskaffa Sverige en mångdubbelt större
folkmängd och ett tredubbelt större antal städer, än det nu eger,
skulle jag icke ett ögonblick tveka alt erkänna satsens tillämplighet, och
jag skulle , vara benägen att tillstyrka "den mest obegränsade näringsfrihet,
om jag kunde öfvertygas, att populationen i bredd med allmän välmåga
derigenom skulle ökas, oaktadt alla de hinder, läge, climat och andre naturförhållanden
lägga i vägen.
Beträffande åter frågan, huruvida de vid 1823 års Riksdag upprättade
förslag i öfrigt eller i afseende å stadsmannanäringarne, så framt denna
benämning hädanefter skall ega någon betydelse och tillämplighet, må
befinnas rigtiga eller icke, så företer sig sjelfmant den anmärkning, afl
förslaget till Handtverks-Ordning icke riog bestämdt uttrycker den grundsats,
att hvar och en, som i stad idkar handtverk, bör vara burskopsegande
borgare och således icke undanröjer anledningarne till den i senare
tider med allt fog förda klagan öfver intrång i borgerliga näringarne af
personer, hvilka utöfva desamma, utan att fullgöra borgarens reela och
personella prsestationer. Detta moment i lagstiftningen utgör likväl, efter
min Öfvertygelse, det andra väsendtliga vilkoret för en rigtig reglering af
näringsfrihetsfrågan, äfvensom för bibehållandet af ett ordentligt borgerskap
i städerne.
Såsom Ledamot af Embets- och Byggnings-Collegium i Stockholm, ha?
jag varit i tillfälle alt erfara, burn förhållandet är med dessa obehöriga
näringsidkare. Det händer nemligen ganska ofta, alt ynglingen, sedan
kan väl utstått sina läro-år och blifvit Gesäll, icke vidare vill arbeta hos
Mästare
Ln"- sami Allm. Besv.- och Occon.-Utsk, Betänkande N.-o 33.
'7
Mästare, utun i stället blifva sin egen lierre och gifta sig. Han skaffar
sig antingen försvar såsom extra vaktmästare eller något dylikt, eller ock
tillstånd att arbeta under Manufactur-privilegiernes skydd, och börjar
utan förlag och ultin credit och, hvad som är ännu värre, utan den
stadga och erfarenhet, som fordras för att vara sin egen. Så länge han
är barnlös och hustrun kan i sin raon bidraga till hushållets underhåll
bär det sig; men efter några års förlopp, sedan familjen ökat sig, börjar
uppehället att tryta och mannen faller i huglöshet ooh liderlighet.
Tidiga och olyckliga äktenskap och en eländig afföda, sora tidigt vänjes
vid kringstrykande, tiggeri och sedeslöshet, äro följderna af den redan
rådande lättheten att blifva sin egen herre. I följd af min befattning
såsom Värd.erings-Rådman har jag ofta måst besöka desse slags
näringsidkares boningar och funnit samma elände under många variationer,
och jag hänvisar till den nyligen å Södermalm, under benämning
af Prins Carls Skola, inrättade uppfostringsanstalt för missvårdade barn,
och man skall öfvertygas derom, att de fleste af dessa barn tillhöra sådana
föräldrar jag omnämnt eller med dem lika beskaffade. Om nu
desse ynglingar utan stadga, erfarenhet och resourcer till hastigt uppnående
af välstånd och oberoende, i stället att kasta sig in uti förtidiga
familleförhållanden, hade arbetat några år hos Mästare på verkstad,
så hade de ju varit nyttige för andra och gagnat sig sjelfve.
Vidare förekomma emot ofta åberopade förslag följande anmärkningar:
1:0 att man velat ställa hsndtverks-gesäller under tjenstehjons-sladgan,
hvilket jag anser vara högst olämpligt, helst dessa äro just de,
hvilka skola ingå uti och utgöra en del af Rikets 3:dje stånd, och ett
så beskaffad! stadgande tilläfventyrs skulle afhålla många föräldrar, att
låta sina söner genomgå de vanliga graderne för mästerskaps vinnande.
Det härmed åsyftade ändamål, eller att förekomma det lika allmänt som
rättvist öfverkiagade oskicket med Gesällers kringstrykande, kan dessutan
lämpligen vinnas derigenom, alt Gesäll antages i Mästares arbete
på minst tre månader; 2:0 att man föreslagit, det idkandet af flere olika
näringar må en person tillåtas. En så beskaffad sammanblandning skall
ofelbart leda derhän, att den förmögne handtverkaren gynnas på den
mindre bemedlades bekostnad, enär det skulle ankomma endast på förlag,
att i stort omfång förena flere handtverk, eller till bildande af
fabriks-anläggningar för handtverk, hvilket förhållande åter skulle conih.
lill R. Sl. Prot. l834• 7 Sami. a Afd. j
io:de Häftet.
iS Xag- samt Allm. Besv.- och Oecon.-Vtsk. Betänkande N:0 33.
centrera förmögenhet på några få händer och göra största antalet nä*’
ringsidkare fattiga och beroende; 3:o att rättighet lemnäs städernas
Borgare, att å landet inrätta verkstäder; i hvilket hänseende jag åbero^
par hvad jag förut anfört angående skilnad emellan Stads- och Landtmanna-näringar;
och ffo att en allt för vidsträckt rättighet lemnäs qvinna
till utöfning af handtverk, hvilket ofelbart måste vara oförenligt med
bennes bestämmelse i samhället och komma att ofördelaktigt inverka
på det förhållande, som, enligt både naturlig och borgerlig lag, bör ega
rifm emellan de bägge konen.
De ifrågavarande förslagen, dem Utskotten genom dess pluralitet
antagit såsom en lillfyllestgörande och rättvis lagstiftning för näringsförhållandena
i Sverige, förete visserligen flere anmärknings-anledningar
och hvilka äro fullständigt upptagne uti Borgare-Ståndets vid 1823
års Riksdag i anledning af samma förslag till Kongl. Maj:t aflåtne underdåniga
skrifvelse, som väl förtjent att komma under Utskottens omprÖfvande,
innan ett ovilkorlig! gillande af samma förslag uttalades;
men jag har, för att undvika vidlyftighet, velat inskränka mig till de
vigtigaste; öfvertygad, att hvar och en, som med värma omfattar saken
för dess stora inflytande på samhällets väl, gör sig noga reda för densamma.
Resultatet af hvad jag nu anfört blir således; att jag icke Rån tillstyrka
ett så fullkomligt upphäfvande af skilnad emellan stads- och
■landtmanna-näringar, som det, hvartill de åberopade förslagen föranleda;
att handtverks-idkande å landet bör inskränka sig till hvad sorn redan
länge egt rum och som utöfvas af så kallade gerningsmän till allmogens
nytta och beqvämlighet och hvilkas rättigheter och skyldigheter
böra närmare bestämmas; landtmannen obetaget, att med egne händer
och således icke i ordentlige verkstäder förarbeta och förädla jordens,
ladugårdens, och bergsbrukets alster,, samt att de deraf uppkomne
produeter försälja i stad eller på landet, dock ej i öppna bodar eller i
upplag, i följd hvaraf jag betraktar detta såsom en bisak i jemförelse
med jordbruket; att, om en större menighet eiler församling, på längre
afstånd från stad, skulle önska, att handelsrörelse inom densamma etableras,
sådant må, efter beslut derom i sockenstämma, kunna, på sätt
hitintills ofta skett, beviljas, örn det af Länets styrelse anses vara af beliofvet
påkallardt och med ortens fördel öfverensstämmande, dock mot
skyldighet för så beskaffade landthandlare, alt, i mon af dess bevillning,
bidraga till närmaste stads cassa uti Borgarnes contanta afgifter
Lag- sami Allm. Besv.- och Oecon.-Utsk. Betänkande N.o 33. itj
lill densamma; att anläggande och bedrifvande af egentlig fabriks-rörelse,
sedan man bestämt, hvad dermed förstås, må kunna ega rum öfverallt,
der localförhållandena framkalla sådane, under iakttagande i
öfrigt af stadgade controler; att rättigheten, att i stad idka handtverkseller
handels-rörelse, ©vilkorligt bör åtföljas af skyldigheten att vara
burskapsegande Borgare; att hvarje Svensk medborgare, som visar sig
ega god frejd och hafva uppnått myndighetsåldren, må vinna denna
rättighet i hvilken stad han behagar; att dertill ej må fordras annat,
än att burskapssökanden skall visa sig ega skicklighet i det yrke, hvarå
han söker burskap, den må i öfrigt vara vunnen, när, hvarest och på
huru kort tid som helst; att pröfningen af den sökandes skicklighet skall
tillkomma Magistraten och den Societet, i hvilken han söker inträde, utan
att burskapssökanden belastas med andra afgifter, än någon måttlig
penning till Societetens cassa, som för alltid bestämmes; att bestämda
läro- och gesällår således icke skola ovilkorligen fordras för vinnande
af burskap, men icke heller utur en blifvande näringslag borttagas, emedan
de, efter min öfvertygelse, utgöra nödvändiga vilkor för ernåendet
af erfarenhet och skicklighet i hvarje yrke; att, då någon antages
i lära hos mästare, bör contract upprättas emellan denne och gossens
målsman, hvaruti lärotiden bestämmes och att gesäll bör i mästares arbete
antagas på minst tre månader.
I hufvudsaklig öfverensstämmelse med dessa allmänna satser, hvilka
äro så liberala, som de möjligen kunna vara utan alt helt och hållet
rubba de närings-förhållanden, sorn till stadsboens och landtmannens båtnad
i århundraden egt rum, hafva förslag till Handels- och Handtverks-Ordning
samt till Stadga angående de handtverk, hvilka utan burskap få å
landet idkas, blifvit af Borgare-Ståndet under) sistförflutne Riksdag utarbetade
och till Kongl. Maj:ls Nådiga pröfning öfverlemnade, och jag
skulle tro, att Utskotten, med kännedom om tillvaron af dessa förslag,
hade, utan att behöfva öfvergifva sjelfständigheten i egna åsigter, men
med något afseende å Borgare-Ståndets opinion i ettämne, som närmast
rör detta Stånd, bort föreslå Rikets Ständer, att i den underdåniga skrifvel.
sen anhålla, det Kongl. Maj:t, vid utfärdande af allmän näringslag,
äfven täcktes taga i öfvervägande hvad Borgare-Ståndet vid de sistförflutna
a:ne Riksdagarne anfört.
Utgången må nu blifva hvilken som helst, önskar jag lifligt och
upprigtigt, att representationen ville med varsamhet och 'den sorgfälligaste
pröfning behandla denna fråga, sorn är af mera ömtålig och vig
-
Lag- samt Allm. Besv.- och Oecon.-Utsk. Betankande N:o 33.
lig beskaffenhet, än man måhända föreställer sig, helst på densammas
besvarande beror, huruvida lifsprincipen för en, som jag tror, icke alldeles
likgiltig del af representationen skall stadgas eller fullkomligen undertryckas;
väl vetande, att det är lättare, att genom okloka lagar rubba
och förstöra samhälls-organismen, än att genom vis lagstiftning ordna
och upprätthålla densamma.
Slutligen reserverar jag mig emot de oformliga yttranden, som efter
det generela utlåtandet meddelas öfver serskilda motioner, hvilka bort
anses vara genom samma Utlåtande besvarade. Dessa yttranden hafva
och uppkommit utöfver och således emot det fattade beslutet.
Häruti förenade sig Herrar Bååth, Cederborg, P. Winbladh, Ståhl
och Justelius.
4:o af Herr Leffler: mot de Högloflige Utskottens Betänkande finner
jag mig föranlåten att i så motto reservera mig, som Utskotten
tillstyrkt, att Rikets Höglofl. Ständer ville hos Kongl. Maj:t anhålla
derom, att en ny näringsförfattning måtte blifva utgifven, i enlighet
med de förslag till Handels- och Handtverks-Ordning, samt för gerningsmän
å landet, hvilka Rikets Ständer under 1823 års Riksdag uppgjorde
och till Kongl. Maj:t i underdånighet inlemnade; likväl med de
förändringar deruti, som kunna finnas af behofvet påkallade. — Men
sorn Borgare-Ståndet under bemälde Riksdag till Kongl. Maj:t inlemnade
sine anmärkningar emot förutnämnde förslag, i de delar deraf,
hvaruti Ståndet icke kunde instämma; och detta Stånd sedermera, under
sistlidne Riksdag, uppgjort och äfven till Kongl. Majit i underdånighet
inlemna! förslag till ofvannäinnde 3:ne Författningar, hade
jag för min del trott, det jag äfven inom de Höglofl. Utskotten yrkat,
att Utskotten bart tillstyrka Rikets Höglofl. Ständer, alt hos Kongl*
Majit anhålla derom, att, vid den nya näringsförfattningens utgifvande,
Kongl. Majit läcktes taga samtlige de inlemnade förslagen af så väl
Rikets Höglofl. Ständer gemensamt, som utaf Borgare-Ståndet serskildt,
uti Nådigt öfvervägande. Detta hade, efter min tanka, varit så mycket
billigare» som frågan onekeligen närmast rörer Borgare-Ståndet, och
hvars yttrande deröfver således rättvisligen bör lagas uti betraktande.
— Jag har ock vågat tro, att Rikets Höglofl. Ständer, uti deras underdåniga
skrifvelse uti detta ämne, bort fästa Kongl. Majlis Nådiga
uppmärksamhet på den under den 28 sistlidne Augusti utkomna Författning;
hvilken medgifver allmogen en nära obegränsad slöjdefrihet
och att, utan motsvarande afgifter, inom städerne, uti öppna bodar till
Lag- samt Allm, Besv.- och Occon.-Utsk. Betänkande N.o 33. ir
salu hålla sine slöjdealster, hvilket utan tvifvel ingriper uti BorgareStåndets
egande fri- och rättigheter, enär detta Stånd aldrig medgifvit
andre medborgare begagnandet af lika förmoner med sig, än deni sorn.
derföre erlägga motsvarande borgerlig tunga. Alt bemälde Författning,
om den fortfarande blifver gällande, ska 1L föranleda Slädernes undergång,
utan att landet deraf hemtar någon sann och varaktig nytta,
lärer, vid ett närmare granskande deraf, lätt inses, och torde af erfarenheten
snart blifva bekräftadt. Jag vågar tro, att de af öfrige Riks-Stånden,
sorn rättvisligen, i det längsta, söka att vårda egna privilegier,
borde äfven vara mone derom, att Borgare-Ståndet får tillgodonjuta
de sina; och att Rikets Högloll. Ständer, till följe deraf, täckts hos
Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla derom: att bemälde Författning,
afden 28 Augusti, måtte blifva antingen helt och hållet in h i beråd, intills
dess hufvudfrågan om näringsfriheten blifver afgjord, eller oek finge
undergå den förändring, som är nödig för ett närmare bestämmande
af gränserne emellan stads- och landlmanna-näringarne, än som nu deruti
finnes, på det att de båda't må kunna fortgå, utan att skada hvarandra.
— Slutligen får jag förklara, att jag förenar mig med den Reservation,
som Herr Rådman Holm afgifvit och som åtföljer Betänkandet.”
5:o af Hans Jansson: ”De omständigheteter, som synas mest tala emot
bifall lill sammansatta Utskottens Betänkande, eller, som är detsamma,
emot i8a3 års förslag, äro, efter min tanka:
1:0 En inskränkning i den slöjde- och arbets-frihet, som allmoge»
hittills egt. I 7 §. af Förordningen om gerningsmän är förklaradt, ”att
dess slöjde- och afsättningsfrihet skulle inbegripa alla sådana predueter och
tillverkningar, som landtman af egen jord eller ladugård, eller af egne råämnen
kunna åstadkomma.” Jag befarar, att i denna bestämning ligger en
alltför stor inskränkning i landtraäns uråldriga rättighet att idka handaslöjder.
Bland flera exempel, sora styrka denna farhåga, torde det vara
tillräckligt uppgifva två, nemligen: den allmänt bekanta tillverkningen af
bomullsväfnader i cn del af Elfsborgs Län, samt tillverkningen af nr,
knappar, o. s. v. i vissa Socknar af Dalarne. Med antagande af nyssnämnde
grundsats, skulle allmogen utestängas från rättigheten att idka slöjder,
som i vissa delar af Riket numera äro hemmastadde och hvarken med
rättvisa eller med bibehållande af folkets oeconomiska sjelfbestånd kunna
undertryckas. Utan alt behöfva ingå i vidlyftigare undersökning i denna
fråga, anser jag mig med säkerhet kunna antaga, alt gränsen emellan landtjnannens
slöjdefrihet och stadsmannanäring icke ligger eller kan ligga der
-a 2
Lag- samt Allm. Besv.- och Oecon.-XJtsk. Betänkande N:0 33-
j823 Ars förslag velat förlägga den. Tvärtom betviflar jag möjligheten af
en dylik bestämning. De Författningar, hvarpå allmogens rättighet sig
grundal-, äro egentligen Kongl. Resolutionen den 28 Aug. 1727, §. 2, och
den 17 Dec. 1734, §. 8. Dessa innehålla, att hvad landtman sjelfve kunarbeta
och förfärdiga, såsom laggkärl, jern- och träd-redskap med flera
handaslöjder, måga de, så väl lill grannar på landet som i städerna, obehindradt
föryttra. Denna tillåtelse är i senare Författningar upprepad,
och sist åter bekräftad i Kongl. Kungörelsen angående närmare bestämmande
af landtmäns och städernas handtyerkares handelsfrihet den 28
sistlidne Augusti, hvarigenom landtman jemväl förklaras berättigade att i
öppna bodar i städerna hålla sina tillverkningar till salu. I berörde Författningar
har jag icke kunnat upptäcka några gränser, hvarutöfver landtmän
icke skulle få utsträcka sin slöjdefrihet, och jag drager icke i betänkande
att öppet bekänna min oförmåga att utstaka en sådan begränsning,
sorn, efter mitt omdöme, hvarken kan finna stöd af rättsgrunder, eller påkallas
af serskilda oeconomiska förhållanden. Hvad som från äldre tider
intill närvarande varit frill, lärer numera icke böra inskränkas, utan endast
vidare stadgas ock utvecklas. Af alla näringar äro de fördelaktigast,
som man lyckas göra hemmastadda i allmogens hyddor, och böra således
uppmuntras i stället att tillbakalrängas.
2:0 Den skattskyldighet till städerne, sorn blifvit ålagd på landet bosatte
handtverkare. Alt vilja hafva Borgare på landet, som skola skatta
till städerne, är lika så orimligt, som om landtbyggden skulle fordra att
städerne contribuera till densamma. Svårligen finnes något mer orimligt,
än att betala för intet annat ändamål än för att hafva en stad!
Det starkaste argument, som näringsfrihetens vedersakare synes ega,
är det ioo;de gångev omsagda ropet om ”borgerlig tunga.'’ Jag ville skilja
emellan medborgerlig\ och borgerlig tunga, och anse den förra såsom utskyld
till Staten, hvilken hvarje medborgare — Bonden, Borgaren, eller
hvilken annan samhällsmedlem som helst, i mon af sitt yrke eller ställning
i samhället, icke kan undgå att vidkännas; men den senare skulle
ja? 'tro endast vara en skatt till communen eller staden, att betala dess
utgifter. Hvem vidkommer dessa senare utskylder annat än stadens invånare
och hvars fel är det, alt städernas administration är öfver höfvan
dvr? Hvarföre skola småstäderna hafva serskilda domstolar, eller hvarföre
behöfs serskilda uppbördsman der, för att upptaga den ringa skärf Staten
härifrån får uppbära? Mig synes som man helt och hållet förbiser de reformer,
som i detta afseende så lätt kunna af communerne sjelfve yerk
-
Lag- samt Allm. Besv.- och Oecon. Utsk. Betänkande N.o 33.
23'
ställas, och den lindring i den förskräckliga ”borgerliga tungansorn
häraf skulle uppstå. En Kronofogde är Uppbördsman och en Häradshöfding
Domare i ett district, som ofta eger 4o—5o,ooo invånare, då en stad,
stundom af 4—5oo, behöfver för samma ändamål löna Borgmästare, a eller
flere Rådmän, Casseur» Stadsfiscal, Vaktmästare och flere. Man vill
ej ändra delta — må man då bibehålla det — men på egen bekostnad,
och icke med uppoffring af landsbygdens bästa!
3:o Den totala brist på stadganden för de näringar, som hos oss förekomma
under namn af fabriker eller manufaclurier.. Att stifta Lagar för
handtverkerierna, med förbigående af fabrikerne, synes emedlertid vara ett
nästan fruktlöst företag, helst åtskillige skråhandtverk, under benämning
af fabriksnäring, numera både i stad och på landet får utöfvas. Det är bekant,
att garfveri efter Engelska sättet är en fabriksnäring; meivgarfveri i
allmänhet ett skråhandtverk, ehuru läderberedningssätten numera kunna
vara eller äro alldeles enahanda; äfvensom barnskomakare räknas till det
förra, men öfrige skomakare lill det senare slaget. Härjemte finnas snickare,
smeder, bronsarbetare, handskmakare, vagnmakare, med flere idkare,
som dels äro skråmästare, dels under namn af manufacturister ärofrån
skråtvång befriade,, o. s. v.
Häraf synes,, att begreppen om handtverk och jabrik äro med hvarandra
sammanblandade, i följd hvaraf, antingen en gräns dem emellan
borde bestämmas, eller ock, hvilket torde vara säkrare, stadganden för
bägges idkande på en gång utfärdas.-
På grund af dessa i korthet framställde bufvudsakiiga anmärkningar,
hvartill flere af till äfventyrs lika vigtig beskaffenhet lätteligen kunde
läggas, anser jag; 1823 års förslag i deras nuvarande skick icke kunna
eller böra antagas.. 1
Skrå-Ordningens omisskänligt goda ändamål', att genom lärlingens
moraliska uppfostran under vissa bestämda år inom mästarens familj
samt bildande till konstfärdighet i yrket, har uppenbarligen förfelats,
hvarom den allmänt öfverklagade sedeslösheten hos gesällclassen, och
dem af handtverksidkare ofta yttrade farhåga för medtäflare utom skrået
vittna.. Endast? olägenheterna af nämnde Författning qvarstå, deribland
i första rummet, utestängd fri täflan torde böra nämnas.. Denna
inskränkning, sorn gör handtverkerien till monopolier för corporationerne,
. fjettrar idogheten och motverkar möjligheten att erhålla bättre
tillverkningar, samt icke blott förlamar den arbetsföres verkningsförmåga»
utan äfven tvingar honom att öfvergifva sin rätta bestämmelse, och*
24 Zag- samt Allm. Desv. och Oecon.-TJtsk. Betänkande N.o 33.
lagger således grunden till allmän fattigdom. Men, det är ej nog alt
skrå-inrättningar, från denna synpunkt betraktade, blottställa för fattigdom
alla dem hvilka hindras att få fritt använda sina krafter och
skicklighet till egen och det allmännas fördel; den lemnar äfven en icke
sällan begagnad utväg för corporations-medlemmarne, att för monopoliels
bevarande, medelst oskäligt förkastande af mästerstycken, uppehåll
och rättegångar m. m., söka afskräcka äfven till mästerskaps erhållande
qvalificerade personer från deras föresats.
De bruk, eller missbruk af mästares och gesällers tätare sammankomster
i gillen och herbergen, hvarigenom de goda sederna så sällan
vinna — gesällernas så kallade frimåndagar, deras kringstrykande i landsorterne,
och dylikt, bidraga icke heller att recommendera ett system,
som dertill lemnar anledningar eller förevändningar, och som äfven på
detta sätt ökar handtverkeri-varornas dyrhet.
Den lid, då skrå inrättades, var lika utmärkt af godtycke samt bristande
upplysning, som den närvarande tiden, hvilken äskar dess upphäfvande,
bär kännetecken af lagbunden frihet och sträfvande till allmän
bildning. Den gamla inrättningen behöfves lika litet för handtverkeriens
skyddande och försvar, som för vården af deras framsteg och
insigternas öfverflyttning på efterkommande, sedan vetenskaperna derpå
rigtat sin uppmärksamhet, och Boktryckeri-konsten lofvar alt från glömska
bevara de gjorda upptäckterna och förbättrade arbetsmethoderna.
Den vigt man dervid veiat fästa, såsom en grundval, hvarpå BorgareStåndets
bestånd skulle hvila, torde helt och hållet förlora sin betydelse,
om skyldigheten att ega burskap bestämmes såsom ett oeftergiflig*
vilkor för rättigheten att idka handtverk i stad.
Många handtverk äro dessutom antingen till en del eller helt och
hållet undanryckte skråtvånget, och deras idkande, under namn af fabriksnäring,
medgifvet. Härigenom har systemet från en ömtålig sida
blifvit angripet, och dess återställande i dess ursprungliga helhet kan
numera icke med hopp om framgång försökas. Det utgör endast en dötl
form, hvaraf åtskilliga delar redan äro förstörda, frågan synes numera
icke vara, om skrå-systemet skall bibehållas — ty det har redan i sia
egentliga mening försvunnit — utan om och hvad i dess ställe bör införas.
Att menniskans dyrbaraste egendom 5r hennes verksamhets-förmåga
och iusigter, lärer svårligen kunna bestridas. Att få använda dessa for
mögenheter
-
Lag- samt Allm. Bes v.- och Oecon.-Utsh. Betänkande N.-o 33.
mögcnheter, de må vara förvärfvade när och huru som helst, till egen
och andras fördel, lärer tillhöra hvarje medborgares naturliga rätt, och
några andra orsaker, än dem Statens säkerhet ovilkorligen kräfver, synas
icke böra hindra någon att utöfva det yrke, hvartill han kan ega
naturlig fallenhet eller förvärfvad skicklighet. Enkelheten och lättfattligheten
af denna grundsats, gör bevisningen om dess riglighet öfverflödig,
men tillämpningen deraf lemnar emedlertid det vigtiga resultatet
af en oinskränkt arbets- och näringsfrihet, och jag erkänner öppet, att
jag icke kan inse någon annan utväg, att en gång vinna reda och ordning
inom näringarne, än beviljande af en sådan frihet.
Att anse en sådan frihet skadlig för Staten, vore att betrakta frågan
från en alltför inskränkt synpunkt; ty med Statens fördel måste det vara
öfverensstämmande, att alla dess medlemmar frambringa eller tillverka så
mycket deras förmåga medgifver. Deraf skulle tvärtom följa, attsamhällef
icke skulle lida brist på sådane förnödenhetsvaror, som kunna tillverkas
inom Riket, och att varupriset skulle komma att bestämmas efter varans
rätta värde, i mon af den tid, flit och konstskicklighet, som dess tillverkning
fordrade. Att städernas, åtminstone de mindres, undergång skulle
genom näringstvångets upphörande förorsakas, är ett påstående, som ofta
blifvit framställdt, men om hvars rigtighet jag icke kan öfvertyga mig.
Tvärtom synes det tilltagande, eller föregifna, armodet hos åtskillige handtverkare
i de mindre städerne böra till en stor del tillskrifvas detta tvång. Men
monopolisten vill ej inse, att den vinst, han tror sig draga af andras utestängande
från sitt näringsfång, försvinner ur hans händer genom ökade
utlagor lill Staten, hvars behof ej tåla afdrag, men af färre skattdragande
måste fyllas. Han vill ej erkänna, att den allmänt stigande dyrheten nödvändigt
måste minska hans egen arbetsförtjenst och inskränka varuconsumtionen.
Han vågar icke inrymma någon plats åt en medtäflare i yrket,
som möjligen kunde tvinga honom att vika från de urgamla bruken och
rigta sin uppmärksamhet på nyare uppfinningar och förbättrade methoder
i handtverket, och vill icke besinna, att, då täflan upphör, all näringsproduct
slutligen skall aftaga i värde och duglighet, ty det är endast under
oinskränkt täflan, det kan lyckas att uppdrifva arbetsskickligheten till
den högsta möjliga fullkomlighetsgrad.
Bevisen på de fördelaktiga följder, näringsfriheten tillvägabragt, behöfva
icke hemlas från främmande länder, der den lärer visat förvånande
Rih. till R. St. Prot. tS34• 7 Sami. 2 Afd. 4
io:de Häftet.
a6 £ag- samt Allm. Besv.- och Oecon.-Ulsh, Betänkande IV.0 33.
resultat; de ligga oss ganska nära, nemligen uti fabriksnäringarue inom
Riket, hvilka aldrig varit underkastade något skråtvång, och icke destomindre
förete en vida mer hugnande anblick än bandtvei kerien, sora i
långliga lider fått tillgodonjuta detta slags omsorg och vård.
Alt då bibehålla ett system, som icke medför någon nytta, utan endast
skada, torde vara, lindrigast sagdt, oförståndigt. Frågan synes äfven
vara mindre om dess bibehållande, än om hvad som i dess ställe bör införas.
Det är mig icke obekant, att sjelfva ordet: näringsfrihet, hos många
väcker en serdeles oro och farhåga. Icke deslomindre torde denna frihet
klifva sista tillflygten ur de oredor och trassel, hvari näringarne och
författningarne derom för närvarande befinna sig. Att vidlyltigare, än
som skett, utbreda sig öfver de fördelar man af ett friare system har att
hoppas, för det allmänna och jemväl för skråmästarne sjelfva, samt det
beroende, hvaruti invånarne, så väl i städerne som på landsbygden, slå
till hvarandra i afseende på afsättningen af ömsesidiga producter, skulle
vara lika fruktlöst nu, som det alltid varit. Jag vill derföre endast
yttra mina åsigtcr om näringsfrihetens nytta, den snart oundvikliga nödvändigheten
att införa densamma, och, såsom bevis att den icke är aldeles
främmande för vårt land, anföra, att Boktryckerikonslen, befriad från alla
band, i senare tider vunnit en förut okänd höjd, äfvensom, hvad förut
är nämndt, fabrikerne.
Det är på denna grund som jag trott, då tiden emedlertid icke kunnat
för Utskotten vara tillräcklig att utarbeta förslag till de reglementariska
stadganden och öfrige föreskrifter, som, i följd af en mera utvidgad
näringsfrihet, skulle komma att utfärdas, att, enligt det af sammansatta
Afdelningen afgifna förslag till Betänkande i ämnet, men hvilket, genom
votering, förkastades i Utskottens Plena, Utskotten borde hafva tillstyrkt,
det Rikets Ständer måtte, med tillkännagifvande, att de, vidi823års Riksdag,
i underd. öfverlemnade förslag till Förordning, angående handtverkerien
i Riket — till Förordning om de handtverk, som utom burskap få
å landet idkas, så ock ora den landtmannen förunnade handels- och slöjdefrihet,
samt till handelsordning, icke synas vara lämplige till antagande
i deras nuvarande skick, hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, de»
täcktes Kongl. Maj:t låta genom sakkunnige personer utarbeta förnyade förslag
till Författningar om handeln och näringarne i allmänhet, efter nedanstående
grunder:
1:0 att hvar och en Svensk medborgare, som eger laga försvar, må tilli*-
tas, att med egna händers arbete, i stad eller på landet, söka sitt up
-
Lag- samt Allm. Besvoch Oecon.-Utsk. Betänkande N.o 33. ay
* i
pehälle genom idkandet af hvilken slöjd eller handtverk, han helst
önskar;
a to att handt verksidkande i verkstad eller med biträde af andra personer,
äfvensom anläggning af fabriker i städerne och på landet må,
efter skedd anmälan hos behörig auctoritet, vara tillåtet hvar och en,
som hunnit stadgad ålder och eger god frejd; uuder vilkor, så vida
näringen i stad eller på dess område vill drifvas, att, efter ådagalägdt
prof på insigt i skrif- och räknekonsten och dess elementer, i staden
söka burskap och ställa borgen för fullgörandet af borgerliga utskylder
under vissa år;
Sto alt för guld-, silfver och tennarbeten, jemte andra tillverkningar oell
handtverk, hvilka ega ett större inflytande på afnämares oeconomiska
välstånd, nödiga inskränkningar med afseende på controler, måga iakttagas;
4:o
att allmogens producter och slöjdealster, äfvensom alla handtverkeri-,
nianufaclur- och fabriksvaror, som inom Riket tillverkas, må fritt och
obehindradt föras till upplag och försäljas öfver hela Riket, på enahanda
sätt som hittills skett i afseende på handel med spanmål och
victualievaror;
5:o att idkande af utrikes handel, liksom handeln i allmänhet uti städ,
icke må tillåtas andra än dem,, som vunnit borgarerätt, hvilken rättighet
det skulle stå hvar och en öppet att erhålla, som eger stadgad
ålder och god frejd, samt förmår aflägga prof på nödiga insigter i de
kunskapsgrenar, som kunna anses erforderlige.
Hvarefter Kongl. Maj:t täcktes vid nästkommande Riksdag i Nåder
lemna Rikets Ständer del af de utarbetade nya författningsförslagen i deras
helhet, eller i de delar deraf, som kunna föranleda till ändringar i Civil-Lagen.
Jag anhåller, att denna min reservation må bli Belänkandet följaktig
till de respective Riks-Stånden.
Häruti instämde Nils Persson från Södermanland.
STOCKHOLM, Ecksteinska Tryckeriet, 1834-
Lag- samt Allm. Besv.- och Oecon.-Ulsk. Utlåtande N.-o 34- l
N:o 34.
Ankom till Exp.-Utsk. den 27 December.
• %
Utlåtande, i anledning af gjorda anmärkningar vid Utskottens
Betänkande N:o 8S angående åtskilliga föreslagna förändringar
i gällande Författningar om personers af arbetsclassen
förpassande m. m.
Omförmälde Betänkande, hvilket Högv. Preste-Ståndet och Hederv.
Bonde-Ståndet bifallit, och hvaraf Vällofl. Borgare-Ståndet godkänt de
4 första men afslagit den 5:te punkten, har Höglbfl. Ridderskapet och
Adeln återremitterat, på grund af följande dervid gjorda anmärkningar:
emot 2:dra punkten: att frågan, huruvida inskränkning i handtverksgesällers
rättighet att erhålla pass, icke borde annorlunda, än i sammanhang
med de angående förnyade Författningar om näringarne väckta motioner,
till afgörande företagas; och
emot 5:te punkten: att, på skäl som finnas upptagna uti de Betänkandet
vidfogade reservationer, pappersbruks-egares rättighet, att på hittills
vanligt sätt låta insamla lumpor, jemväl hädanefter bibehålies; hvarförutan
är vordet anmärkt, att det af Utskottet uppgifna förslag till underdånig
skrifvelse vore obestämdt derutinnan, att samma förslag innehåller,
det pappersbruksegare skulle hafva flere på olika ställen bosatte
lumpsamlare och så vidt möjligt en i hvarje socken, hvilket föranledde
ovisshet, dels om hvad som menades med flere> och dels om hvem det
tillhörde att pröfva, huruvida det vore möjligt alt inom hvarje socken
erhålla serskilda commissionairer.
Hvad sålunda blifvit anfördt hafva Utskotten till granskning förehåft;
och hvad först angår den vid andra punkten i Betänkandet framställda
anmärkning, så enär Utskottens i denna punkt gjorda hemställan
blifvit bifallen af tre lliks-Stånd, hvilkas mening i frågor af dylik
beskaffenhet utgör Rikets Ständers beslut, torde något besvarande deraf
icke erfordras.
Hvad åter vidkommer anmärkningarna, så väl emot beslutet, sota
redactionen i femte punkten af Betänkandet, få Utskotten tillkännagifva,
att Utskotten endast haft för afsigt att tillstyrka Rikets Ständer, att hos
Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t, med upp.
Bih. till R. St. Brot. 1834• 7 Sami. 2 Afd. ,
Utte Häfte ti
a Lag- samt Allm. Bcsvoch Oecon.-Utsk. Utlåtande N.-o 35.
häfvande af den pappersbruksidkare hittills medgifna rättighet att, till lumpors
insamlande, begagna personer, sorn ega kringresa i landsorterna, i
Nåder förordna, att pass för sådana personer hädanefter icke skola utfärdas,
samt att det må bero på pappersbruksidkare sjelfve alt, genom antagne
cornmissionairer, eller på annat lämpligt sätt, emottaga de lumpor
allmänheten kän hafva alt aflåta.
Ehuru det torde böra medgifvas, att denna Utskottens mening kunnat
på lämpligare sätt, än som skett, uttryckas, likväl och som två Riksstånd
redan bifallit Betänkandet, hvilket endast af Ridderskapet och Adeln
blifvit återförvisadl, hafva Utskotten icke ansett sig böra deruti föreslå
någon förändring eller rättelse, utan få detsamma till HöglofL Ridderskapet
och Adeln oförändradt å nyo öfverlemna.
Stockholm den 27 December 1834-
N:o 35.
Ankom till Exp.-Uisk. den 27 December.
Utlåtande, öfver gjorda anmärkningar vid Utskottens Betanhände
N:o 6, i anledning af föreslagna förändringar och
tillägg till Kongl. Maj:ts Kådiga Lego-Stadga för husbönder
och tjenstehjon, den %3 November i833.
Detta Betänkande, hvilket Hederv. Bonde-Ståndet bifallit, hafva öfriga
Riks-Stånden återremitterat på grund af följande deremot framställda anmärkningar:
1:0
att det tillägg, som, efter Utskottens förslag, borde vid 2 Art. 6
§. Tjenstehjons-Stadgan ega rum, angående rättighet för husbonde, att sig
till godo beräkna afdrag å legobjons lön för den tid, det af sjukdom varit
urståndsatt att förrätta sina sysslor, innefattade en obillighet, som stundom
kunde för tjenstehjonet vara ganska tryckande. Ett sådant stadgande funnes
icke i förra Lego-Stadgan annorlunda, än förde händelser, då tjenstehjon
icke i och för tjensten och utan eget förvållande skada tagit, hvadan
uti den nya Stadgan föreskriften, i öfverensstämmelse med allmänna Lagen
i r4 Cap. 9 §. Handels-Balken, till husbondens förmon blifvit skärpt.
Då husbonde för öfrigt kan i städslobeviset betinga sig det afdrag , lian
för tjenstehjons försummelse under dess tjenstetid önskar, vöre en sådan
L.a"- samt Allm. Besv.- och Occon. Utsk. Utlåtande Ar.o 35.
3
ut väg tillräcklig. Dessutom skulle Utskottens förslag, hvars afsigt vore
att bereda husbonden en fördel, någon gång gifva anledning till förlust,
emedan kostriaderne lill läkare och läkemedel kunde öfverstiga lönen för
sjukdomstiden, för hvilken skilnad husbonde likväl icke finge någon ersättning;
2:0
att nu gällande flyttningstid, hvars oförändrade bibehållande Utskotten
tillstyrkt, vore olämplig, och borde utsättas till någon annan lid
af året, såsom, efter ålskillige Ledamöters inom Preste- och Borgare-Stånden
tanka, lill Midsommar, efter andras förmenande, till den 1 October,
och efter någras önskan till den i4 Mars, då laga fardag å landet inträffar;
varandes för j^rkandet om förändring hufvudsakligen de skäl åberopade,
som Herr Doctor Hasselroth uti dess motion anfört. Derjemte är
föreslaget, att olika flyttningstider kunde bestämmas för södrä delen af
Riket intill Dalelfven och för de norra orterne;
3:o att Rikets Ständer borde förnya sin, den 12 December ] 823, hos
Kongl. Maj:t gjorde underdåniga anhållan om handtverksgesällers ställande
under Lego-Stadgan.
Till bemötande af dessa anmärkningar få Utskotten anföra:
Hvad först beträffar den obillighet man velat finna i det föreslagna
stadgandet om husbondes rätt, att af tjenstehjons lön göra afdrag för den
tid tjenstehjon varit af sjukdom hindradt att sina sysslor förrätta, hafva
Utskotten icke kunnat inse, hvaruti denna obillighet egentligen skulle bestå.
Tvärtom förmena Utskotten, att ett sådant stadgande är fullkomligen
rättsenligt. Ty då legoaftal innefattar ett conlract om husbondes och
tjenstehions ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, lärer det svårligen
kunna påstås, att icke den enes oförmåga att fullgöra sina åligganden bör
frikalla den andre från fullgörande af sina förbindelser. Det synes således
utan tvifvel vara rätt, att lön icke får uppbäras för arbete, som icke kunnat
verkställas. Och då i öfrigt tjenstehjon kan betinga sig den förmon
att, utan afseende på inträffande sjukdomshändelse, oafkortadt få sin lön
tillgodonjuta, hemställa Utskotten, att ifrågavarande anmärkning må förfalla.
Deremot torde det böra medgifvas, att sista punkten i förslaget innebär
en föreskrift, som någon gång kunde föranleda förlust för husbonde,
och då detta icke varit Utskottens afsigt, synes redactionen bösa ändras
och rättas på följande sätt:
Sjuknar tjenstehjon, bör husbonde låta det sköta och vårda,
håfve dock rätt, om han vill, att å lönen afräkna, ej al
lenast
hvad deraf belöper för de/i tid, tjenstehjonet varit
4
Zag- samt Allm. Besv,- och Oecon.-Utsk. Utlåtande N:0 35.
urståndsatt att sina sysslor förrätta, utan ock för Jivad
han till läkare och läkemedel utgifvit.
Den missbelåtenhet, som öfver nu varande flyttningstid för tjenstehjon
blifvit yttrad och de serskilda förslag, som till ändring deri blifvit
framställde, innebära ytterligare bevis på omöjligheten att tillfredsställa
hvarje skälig önskan i detta hänseende. Det skulle emedlertid , efter Utskottens
tanka, vara betänkligt, att söka afhjelpa de partiela olägenheterna
af en allmän bestämning härom, genom antagande af serskilda flyttningstider
för olika orter inom Riket, emedan sådant skulle minska utvägarne
till näringsfång för den arbetande classen, samt hindra spridandet af insigter
i landtrnannayrken från en ort lill annan. Att förändra den nu
gällande allmänna bestämmelsen, skulle, efter Utskottens tanka, för vissa
landsorter medföra betydande olägenheter, och då det dessutom tages i betraktande,
att täta ombjden i ceconomiska stadganden merendels är o skad
lige,
få Utskotten tillkännagifva, att Utskotten af de gjorde anmärkningarne
icke ansett sig föranlåtne att frånträda sin i detta ämne förut yttrade
mening.
livad slutligen vidkommer yrkandet, att handtverksgesäller borde ställas
under Lego-Stadgan, få Utskotten vördsamt upplysa, att Utskotten,
uti afgifvet Betänkande, N:o 33, angående utvidgad näringsfrihet, tillstyrkt
Rikets Ständer, att hos Kongl. Majrt i underdånighet anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de grundel-,
hvarå de vid i823 års Riksdag i underdånighet öfverlemnade förslag till
Författningar om näringarne hvila, i Nåder utfärda, jemte Författning om
gerningsmäns antagande på landet och Handels-ordning, en Förordning
om liandtverkerien, hvilken, på sätt förut är vordet anmärkt, uti 3 Art.
3 §. skulle komma att innehålla, att gesäller, så vida ej genom serskildt
aftal annorlunda öfverenskommes, skola lyda nnder Lego-Stadgan; vid
hvilket förhållande någon serskild åtgärd för ernående af detta ändamål
icke lärer vara af nöden.
Stockholm den 27 December 1S34-
Las,- samt Allm. Besv.- och Occon.-ZJtsk. Utlåtande N.o 36.
5
N:o 36.
Ankom till Exp.-Utsk. Jen 27 December.
Utlåtande, öfver gjorde anmärkningar vid Utskottens Betänkande
N:o 10, i anledning af väckta motioner om nedsättning,
ändring och förklaring i Kongl. Maj:ts förnyade Nådiga
Taxa på Expeditionslösen den i5 Maji 1821.
Delta Betänkande, hvilket Högvörd. Preste-Ståndet och Hederv. Bonde-Ståndet
bifallit, hafva Högloft. Ridderskapet och Adeln samt Yällofl.
Borgare-Ståndet till Utskotten återförvisat, på grund af dessa anmärkningar:
1:0 att en annan beräkningsgrund, än den nu gällande, för lösen af
gravationsbevis i stad borde antagas, emedan, på sätt Herr Santesson i
sin motion och Herr Leffler i sin Betänkandet vidfogade reservation antydt,
lösen för sådant bevis vore för mycket betungande, då tomter eller
jordlotter i stad äro i mindre delar styckade; hvarförutan det borde tagas
i betraktande, att beräkningen efter numer icke kunde användas i afseende
på sådane lägenheter, som icke hade någon numer sig åsatt. Den lämpligaste
beräkningsgrunden vore deremot egendomens uppskattnings värde,
hvilket, i brist af annan upplysning derom, linge med taxeringsbetyg styrkas.
Ett minimibelopp al 1 eller, efter en annan mening, af 2 till 2^
R:dr kunde utsättas såsom lösen för gravationsbevis för mindre fastigheter^
samt ett maximibelopp bestämmas tilläfventyrs något högre, än som Utskotten
föreslagit;
2:0 att hvad Utskotten, i anledning af Jacob Kihlbloms motion, tillstyrkt
i afseende på upphördsmäns befrielse från erläggande af lösen för
Kammar-Rättens Utslag i sådana mål, deri åtal för tjenstefel icke är anställdt,
vore öfverflödigt, helst lösen aldrig i andra än sistnämnde fall
finge hos uppbördsman uttagas; varandes till stöd för denna uppgift bestyrkte
afskrifter af två från Kongl. Maj:t till Kammar-Rätten den 28
October 1807 och den 3 Oetober 1815 allåtna Nådiga Skrifvelse!' åberopade
och till Utskotten öfverlemnade.
Hvad sålunda blifvit yrkadt hafva Utskotten t3git i öfvervägande och
få, hvad angår yrkad nedsättning i lösen för gravationsbevis i stad, med
erinran derom, att Rikets Ständer redan vid två föregående Riksdagar till
Kongl. Maj:t hemställt, om icke berörde lösen kunde i vissa fall nedsättas,
samt att Kongl. Majit i Nåder öfverlemnat den underdåniga skrifvelsen i
ämnet till en Comité, som erhållit befallning alt utarbeta förslag till för
-
6
Lag- samt Allm. Besv.- och Oecon -Utsk. Betänkande N.o 3j.
nyad Taxa på Expeditionslösen hos samtlige Domstolar och Embetsverk,
vördsamt åberopa det yttrande, sorn i Betänkandet är vordet afgifvet,
hvilket yttrande Utskotten icke funnit skäl att frångå
Hvad åter beträffar framställningen derom , att ytterligare stadgande om
uppbördsmäns frikallelse från erläggande af lösen uti så kallade anmärkningsmål
icke erfordras, så och enär Utskotten vunnit den upplysning, att genom
Kongl. Maj:ts ofvannämnde Nådiga Skrifvelser redan är vordet förordnadt:
alt Utslag öfver af Revisions-Contoren gjorde anmärkningar aldrig hos
Kammar-Rätten böra utfärdas, derest icke de personer, mot hvilka ansvarsoch
ersättningspåslående blifvit väckt, finnas skyldige och följaktligen
blifva ålagde alt medel inbetala, samt att icke andra, än verkligen betalnings-
och ansvars-skyldige böra med lösen för Utslag besväras, anse
Utskotten sig böra, med frånträdande af sitt i detta hänseende afgifna
Utlåtande, hemställa,
om icke Jacob Kihlbloms motion, i hvad den ajser utfärdande
af ett dylikt stadgande, må förfalla.
Stockholm den 27 December 1834»
N:o 37.
Ankom till Exp.-Ulsk. den 27 December.
Betänkande, om utfärdande af ett allmänt stadgande, angående
val till organist.
Uti ett hos Högvörd. Preste-Ståndet afgifvet, till Lag-Utskottets behandling
öfverlemnadt anförande, har Herr Doctor Svedelius andragit,
hurusom brist på bestämd föreskrift om sättet för val af organist, då
hans s}rssla icke är förenad med klockare-beställning, ofta medförde tvister
och obehagligheter. Det enda stadgande, som i detta ämne funnes,
vore 24 Cap. 3o §. Kyrko-Lagen, som innehöll, att Pastor och församlingen
derom må öfverenskomma, men detta stadgande vore otillräckligt,
emedan stridigheterna mellan församlings-innevånarne sjelfve ofta tillintetgjorde
verkan af en sådan öfverenskommelse. Motionairen har emedlertid
trott dessa olägenheter kunna afhjelpas, om det stadgades, att organister
böra tillsättas på samma sätt som klockare, likväl med undantag
af Pastors röstberäkning, som, i afseende på organister, endast för
hans boställe borde honom tillkomma.
Lag- samt Allm. Besv.- och Oecon.-Utsk. Betänkande N.o 38.
7
Detta förslå®, sorn ansetts tillhöra Utskottens gemensamma handläggning,
hafva Utskotten i öfvervägande tagit; och som, på sätt Motionairen
jemväl anmärkt, annan bestämmelse om sättet alt tillsätta organist-syssla,
då denna är skiljd från klockarebeställning, icke finnes, än
den hänvisning till serskild öfverenskommelse emellan Pastor och församlingen,
som i Kyrkolagen meddelas, samt då den utväg, som till
afhjelpande af denna brist på bestämdt stadgande i ämnet, blifvit föreslagen,
i alla hänseenden synes lämplig,, anse Utskotten sig böra motionen
understödja och föreslå alltså,
att Rikets Ständer måtte hos Kongt. Maj:t i underdånighet
anhålla om utfärdande af en allmän Författning, hvarigenom
skulle förordnas: att vid tillsättning af organist
sjslor
bör förhållas på enahanda sätt, som vid tillsättande
af lediga klockare beställningar eger rum; dock att Pastor,
der organist genom val utses , icke må ega annan rösträtt„
än den honom för dess boställe tillkommer.
Stockholm den 27 December 1834*
Nro 38.
Ankom till Exp.-Utsk. den 27 December
Betänkande,
i anledning af väckt motion, om upplif vande af 2
Cap. 8 $. i Kongl, Fis-keri-Stadgan, den 14' N’ ovem hdi- 1~66.
Från Vällofl. Borgare-Ståndet har Lag-Utskottet fått emottaga ett af
Herr Carl Modin till Ståndet afgifvet memorial, af innehåll, att, ehuru
2 Cap. 8 §. af 1766 års Kongl. Fiskeri-Stadga medgåfve rättighet för
dem, som fiska strömming i Westerbotten, Westernorrland och Gefleborgs
Län, att få oqvalde vid öppna hafs- skogs- bergs- och sten-stränder,
utan landslolts betalande, idka med jordegarne gemensamt strömmingsfiske,
sedan jord- och strandegare under fisketiden njutit sina 2tne
fridagar, nemligen måndagen och onsdagen, att draga det första nothvarpet,
hade denna rättighet, under åberopande af den i 6 §. nämnde
Cap. stadgade landgrundsrätt, blifvit fråntagen de fiskare, som vid kusterne
i norra delen af Gefleborgs Län idka strömmingsfiske. Såsom
exempel härpå är anfördt, att Hudiksvalls stads fiskare mäste tilt ega
-
8
Lag- samt Ailm. Pxsv.- och Oecon.-Vlsk. Betänkande N.-o 3g.
ren af en öppen löfsstrand för fiskes-rättighet betala en ganska betydlig
afgift, hvilket mot Författningen stridande missbruk föranledt Motionairen
till den hemställan, att ett äterupplif vande af den, uti 2 Cap. 8$.
af'högstberörde Nådiga Stadga, de Norrländska Länens fiskare förunnade
rättighet måtte tillo ägab ringas , ochj i förening dermed, gränsen för
den uti 6 §. omförmälda och efter godtycke utsträckta landgrundsrätt
bestämdt utstakas.
Detta mål, såsom varande af oeconomisk beskaffenhet, bar Lag-Utskottet
ansett sig böra, i förening med Allm. Besv. och Oecon. Utskottet,
till pröfning företaga; och få Utskotten, i anledning deraf, meddela
det Yttrande, att som 2 Cap. 8 §. i Kongl. Fiskeri-Stadgan icke genom
någon senare Författning är vorden upphäfven, och Hudiksvalls stads
fiskare således kunna, om de så nödigt akta, i öfverensstämmelse dermed
söka göra sin rätt gällande, men frågan härom innefattar ett tvisteämne,
hvars bedömande icke lärer tillhöra Rikets Ständer, tillstyrka
Utskotten,
att omförmulde motion må utan afseende lemnäs.
Stockholm den 27 December i834-
"A
N:o 3g.
Ankom till Exp.-Utsk. den 27 December.
Betänkande, öfver väckt motion, om af skaffande af så kallade
handklofvar.
Höglofl. Ridderskapet och Adeln har till Lag-Utskottets handläggning
öfverlemnat en af Herr ©refve Gustaf Löwenhielm väckt motion,
deri är vordet föreslaget, att, till transporterande och förvarande af
f ångar, den i Dårhusen och Corrections-inrättningarne kända, så kallade,
tvångströjan måtte införas, och användandet i detta ändamål af de sä
kallade handklofvärne afskaffas.
Uti ett serskildt afgifvet yttrande har Herr Grefven, såsom skäl för
bifall till denna framställning anfört, att Statens rättighet emot en häktad
men icke dömd person icke sträckte sig längre än lill hans qvarhållande,
hvartill hårdare medel icke borde användas, än som fördetta
ändamål
Lag- samt Mim. Besv.- och Oeeon.-Utsk. Betänkande N.o 3$. *j
ändamål nödvändigt erfordrades. Det vöre en svår plåga för fången att
resa stundom ganska lång väg med påskrufvade handklofvar, och vintertiden
vore han dessutom utsatt för alla de skador förfrysning kunde medföra.
Att tillåta begagnande af vantar eller ylletyg mellan jernbojan
och handen, kunde vara äfventyrligt för fångens qvarhållande, helst honom
derigenom bereddes lättare tillfälle att göra sig Fri. Men ett än
vigtigare skäl för afskaffande af detta slags fängsel vore lättheten hvarmed
detsamma kunde missbrukas till tortur, helst afsigten att plåga vore
svår eller omöjlig att åtskilja från den nödiga omsorg väktaren för egen
säkerhet måste använda. — Tvångströjan vore deremot ett både säkrare
och menskligare förvaringsmedel, som, jemte det den holle fången bunden,
lemnade honom en beqväm kroppsställning, och dessutom tjenade
honom till en ofta behöflig beklädnad.
Öfver denna framställning, hvilken Lag-Utskottet ansett sig böra
gemensamt med Allm. Besv. och Oecon. Utskottet till pröfning företaga,
få Utskotten yttra: att då de så kallade handklofvarne för den fångne
utan tvifvel måste vara ganska plågsamma och derjemte, serdeles vid
inträffande stark köld, kunna medföra fara för hans helsa och lif,j samt
då ändamålet med häktning endast är den häktades förvarande, och han
således icke med rättvisa kan underkastas hårdare behandling, än som
för detta ändamål nödvändigt fordras, synes i de händelser, då säkerheten
för fångens fasthållande icke äfventyras, tvångströjan eller något
annat lika beskaffadt förvaringsmedel böra i stället för handklofvar användas,
och på grund häraf föreslå Utskotten,
att Rikets Ständer må hos Kongl. Maj:t i nnderd. anhålla>
det täcktes Kongl. Maj:t, efter vederbörandes hörande, i
nåder tillse och förordna, om och i hvilka fall de vid fångvården
hittills begagnade så kallade handklofvar må kunna,
med bibehållande af enahanda säkerhet för häktade
personers förvarande, och utan alltför stor kostnad för
det allmänna, emot något annat lämpligare fängsel utby tas.
Stockholm den 27 December 1834-
Hihang till R. St. Prot. l83f 7 Sami. 2 A/d.
inde Häftet.
2
STOCKHOLM, Ecksteinska Tryckeriet, 1834-
Lag- samt Allm. Bese.- och Oecon.- Utsi;t Betänkande N:o 4o.
N.o 40.
Ankom till Exp.-Utsk. d. i3 Jan. i835.
Betänkande, i anledning af väckte motioner, om förändringar
och tillägg i Kongl. Förordningen, angående
Socknestämmor och Kyrkoråd af den 26 Februarii
1817.
X dessa ämnen hafva till Allmänna Besvärs- och Oeconomie-Utskottet blifvit
remitterade följande motioner:
frdn Högloft. Ridderskapet och Adeln:
af Friherre Hermelin , August;
från Högvördige P r este-St amiet:
af Proslarne J. M. Svedelius , Mittag, P. P. Svedelius , med hvilken
instämt Domprosten Heurlin samt Contracts-Prostarne Hallström och
Örnberg, och af Kyrkoherden Bergvall, med hvilken i hufvudsaken sig
förenat Biskopen Doctor Hedren, Doctor Pettersson, Prosten Lyth och
Comminislern Dahlgren ;
från Väll ojl. Borgare-Ståndet;
af Herr Forssberg/
från Hedervärda Bonde-Ståndet:
af Riksdagsfullmägtigen Johan Wiklund från Vesler-Norrlands Län.
Tvänne af Molionairerne hafva anfört, att ifrågavarande Förordning
redan erhållit åtski 1 lige förändringar och tillägg, dels genom promulgerade
Författningar, dels genom Kongl. Majrts i serskilde mål utfärdade Nådiga
Bref och Beslut; men alt, det oaktadt, ytterligare rättelser och förbättringar
skola vara nödige, till beredande hvaraf och på det alla gällande stad gauden,
rörande Socknestämmor och Kyrkoråd, må i en Författning vara att
tillgå, Molionairerne föreslagit en fullständig omarbetning af Förordningen,
hvilket uppdrag kunde anförtros antingen den till Kyrko-Lagens öfverseende
nedsalta Comité eller andra i ämnet kunnige och erfarne män, samt
deras förslag till Kongl. Maj:t ofördröjligen afgifvas, och en förnyad Författning
derefter i Nåder utfärdas.
Bihang till R. St. Prot■ 1834 och 1835. 7:de Sami. %:dra A]d. 1
il-te Håftet.
2 Lag- samt Allm. B c, sv.- och Oecon.- Utslc'.s Betänkande ISo 4-0.
Molionerne afse i öfrigt partiela ändringar eller tillägg i Författningen
och framstäilningarne härom kunna lämpligen upptagas i samma ordning,
som de Förordningens §§., hvilkas förändring åsyftas.
Stadgandet i i §., att i de Stadsförsamlingar, der Socknestämmor
förut varit brukliga, må de ock på lika sätt hädanefter hållas; i öfverensstämmelse
hvarmed man ansett sig berättigad till den slutsats, att, der
Socknestämmor ej varit bruklige, de ej heller hädanefter borde hållas,
skall hafva af Autoriteter blifvit olika förslådt och vid uppstådd tvist föranledt
stridige beslut, lill förekommande hvaraf och då lämpligast vore, att
undantagslagar upphäfdes, det blifvit föreslaget alt, likasom i Landtförsamlingar,
Socknestämmor i alla Stadsförsamlingar böra hållas, när så nödigt finnes.
Yid 2 §. är anmärkt, att den Pastor upplåtne pröfningsrätt af Kronobetjentes
begäran om Sockneslätnma förutsätter en erfarenhet och embetsvana,
som hos flere yngre Pastorer måhända saknas, hvarföre det ansetts
böra stadgas, alt Kronobetjening antingen skall, för behörigheten af äskad
Socknestämma, sjelf ansvara, eller ock, endast på Konungens Befallningshafvandes
befallning eller reqvisition, vara berättigad att den erhålla.
I 3:e §. är medgifvet, att frågor, som icke tåla uppskof, må behandlas
å Socknestämma samma dag den pålyses, ulan att till ledning för bedömandet
det blifvit närmare bestämdt, hvilka desse frågor äro och hvilket
ofta skall bero på olika åsigter. Det har, med anledning häraf, blifvit
föreslaget, att hellre, än en afvikelse från alla vanliga former skall ega rum,
dylika frågor måtte af Församlingarnes Kyrkoråd upptagas och afgöras,
eller ock behandlas af inom hvarje Församling, i förhållande till dess folkmängd,
för flere år utsedde Deputerade, till hvilka beslutande rätt å Socknemännens
vägnar vore öfverlålen.
Den i 4-e §• antagne grund för rösträttighet vid Socknestämma skall
vid tillämpningen, serdeles i städerne och företrädesvis i hufvudstaden,
vara orättvis och alldeles otjenlig, enär endast fastighetsegare äro tillagde
beslutanderätt; men alla, som å landet lefva af capital, löneinkomster
eller andra yrken än åkerbruk å egen jord, samt alla byresmän i städerne
äro betagne till och med rättigheten att sig å Socknestämma infinna. 2Ö:e
Cap. Byggninga-Balken stadgar dock, att alla, som i Socknen bo, skola
Kyrka bygga och underhålla, och i städerna, åtminstone Stockholm, äro
byresmän underkastade flere till Kyrkan utgående afgifter, hvilka vanligtvis
blifvit efter bevillningen beräknade. Genom Kongl. Förordningen den
j8 Sept. 1^65 finnes erläggandet af brand vakts-a fgift stadgadt såsom vilkor
för .hyresmans i Stockholm röstningsrätt vid Prestval och äfven, sedan 181 7
Lag- samt Allm. Bes v v och Oecori.- Utsl:s Betänkande JV:o 4°- 3
Ars Förordning ulkom, liar man funnit sig föranlåten att, jemväl till af
Autorileterne äskade Socknestämmor kalla liyresmän, hvilka utgöra den talrikaste
delen af hufvudstadens invånare, som till hvarjehanda ändamål och
till elt högst betydligt belopp deltager i församlingarnes utgifter. Härvid
har emedlertid de största svårigheter mott att tillvägabringa lagligen bindande
beslut, utan bestämda och bindande former för omröstning. Det
har blifvit, till afhjelpande af omförmälde missförhållanden , föreslaget: att
liyresmän i släderne måtte tilläggas röstnings- och beslutanderätt å Socknestämmor;
att bevillningen för sistförflulna året vid röstberäkningen borde
tagas lill grund, och ett minimum bestämmas, för vinnande af en sådan
rättighet; och atl vederbörande skulle inför Pastor eller Kyrkorådet legitimera
sig genom contribulions-sedlarnes uppvisande, före Socknestämman,
på det voterings-längdens uppgörande ej måtte upplaga tiden för öfverläggningen.
Den i 5:e §. Pastor tillagda rättighet, att vid Socknestämma föra ordet,
h ar en Molionair ansett böra sålunda inskränkas, att i alla mål, som
röra Prestegårds byggnad eller andra angelägenheter, af hvilka Pastor såsom
boställsinnehafvare kan hemta nytta eller skada, Ordförande-befattningen
måtte åt annan af Församlingen utsedd person uppdragas. Pastor bör,
eller Motionairens tanka, i dylika mål betraktas såsom part, och med det
inflytande vid en Municipal-öfverläggning, som en Ordförande vanligtvis
eger, skall det ofta vara tvifvel underkastadt, huruvida ifrågavarande ämnen
blifva med tillbörlig oväld behandlade.
I g:e §. har blifvit yrkadt, dels upphäfvande af stadgandet om Protocollets
uppläsande från Predikstolen, såsom öfverflödigt, då beslutets kungörande
är det egentligen magtpåliggande, dels det tillägg i afseende på
rättegången i mål, som angå Socknestämmo-beslut, att den klagande må
tillförbindas, ej blott att inom föreskrifven tid hos Pastor styrka, det han
anmäldt missnöje behörigen fullföljt, utan ock att inom viss tid anförde
besvär genom påminnelsers afgifvande slutligen utföra, samt att af Konungens
Befallningshafvandes Utslag lemna Pastors-Embelet del genom afskrift.
Det skall nu ej vara ovanligt, att Socknestämmo-beslut flere månader, stundom
hela år, sakna verkställighet, och anförde besvär pröfning, i anledning
af den klagandes underlåtenhet att, sedan förklaring inkommit, densamma
uttaga och besvara, eller, i anseende till Pastors bristande kännedom,
om besvär verkligen blifvit anförde, samt huru de blifvit afgjorde,
för vinnande af upplysning hvarom, Commissionairer, ofta med dryg kostnad,
måste anlitas.
■ 4 Lag- samt Allm. Besv.- och OeCon.- Utskls Betänkande AT.-o /fo.
Emot livad 11:e §. innehåller, om antalet af Ledamöter i Kyrko
råd
och sättet för deras utväljande, har blifvit erinradl, att då Församlingarnes
folklikhet är så högst olika, borde Kyrkoråds-Ledamölernes antal
vara derefter lämpadt, och alt i de fall, då stad och landtsocken äro före
nade
om en Kyrka, och således måste ega ett gemensamt Kyrkoråd, saknas
föreskrift huru med Ledamöternes väljande bör förhållas. Rättelse i
dessa omständigheter har blifvit yrkad, äfvensom att i släderne KyrkorådsLedamöter
borde utses vid Socknestämma , men ej af Magistraten, eller ock
tillsättas på det sätt hvarje stadsförsamling vid Socknestämma kunde öfverenskomma.
Såsom en utsträckning af Kyrkoråds, i i a §. bestämda verkningskrets,
har en Motionair föreslagit, alt vid de tillfällen, då till, i laga tid
utlyst, Socknestämma inga, eller färre än fyra Socknemän komma tillstädes,
och utsatte mål i följd deraf måste uppskjutas till behandling vid ytterligare
sammankomst, Kyrkorådet i församlingen mätte ega att dylika
mål upptaga och med Socknestämmas rätt afgöra, hvarigenom uppehåll och
deraf följande olägenheter skulle förekommas; dock borde med beslutet,
om det ej skulle förlora sin kraft och verkan, förfaras på sätt 9 §. om
Socknestämmo-protocoll och beslut föreskiifver.
Biand de i i3 §. omförmälde tvångsmedel, af hvilka Kyrkorådet eger
sig begagna, för alt bereda hörsamhet åt sina kallelser, skola vitén vara
mindre lämplige, enär de personer, hvilkas inställelse för Kyrkorådet är
nödig, oftast äro både i moraliskt och oeconomiskt afseende af den art, att
de antingen förakta bötesansvaret eller ock sakna tillgång till gäldande af
hvad dem ådömes, i följd hvaraf mycken tidsutdrägt och flera öfverflödiga
sammanträden för Kyrkorådets, i en vidsträckt församling på långt
afstånd boende och spridda Ledamöter inträffar. Till vinnande af en
skyndsammare och mera ändamålsenlig behandling af desse ordningsmål,
har derföre blifvit föreslaget, att, sedan böter blifvit någon för försummad
inställelse en gång ålagde, Kyrkorådet derefter må ega att påkalla Magistratens
eller Kronobetjeningens handräckning, för alt få den tredskande
med l jeni ige medel inställd.
Hvad sålunda anfördt och föreslaget blifvit hafva Utskotten till gemensam
profning företagit, och dervid funnit en fullständigare lagstiftning
i omförmälde ämnen vara af behofvet högligen påkallad. För närvarande
finnes ingen Lag, utan endast sedvänja, lill grund för omröstning å Socknestämmor
i städerne, likasom föreskrift saknas, rörande Secknestämmor och
Kyrko
-
Lag- samt Allm. BeU’.- och Oecon.- Ut.sl:s Betänkande IV:o /fö.
Kyrkoråd samt desse myndigheters constituerande i de Församlingar, sorn
utgöras af både släder och hemman å landet, hvarförutan åtskillige ändringar
i nu gällande stadganden torde erfordras; men då Utskotten sakna
kännedom om de olikartade plägseder och förhållanden, som i förenämnde
afseende, inom städerne för närvarande ega rum, oeh ej äro i tillfälleatt
härom inhemta upplysning eller att uppgöra förslag till Författning, hafva
Utskotten, till ändamålets vinnande, ansett lämpligast vördsamt
hemställa,
att Rikets Höglofl. Ständer hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla,
det täcktes Kongl. Majit, efter Stadsförsamlingarnes hörande,
åt Comiterade för Kyrko-Lagens öfverseende eller åt andre
sakkunnige män i Nåder uppdraga utarbetandet af förslag till en
fullständig Författning, angående Socknestämmor och Kyrkoråd i
städerne och å landet, samt berörde förslag, till Rikets Ständer»
bedömande, låta å nästa Riksdag i Nåder framlägga.
Stockholm den 12 Januaiii i835.
STOCKHOLM, Kongl. Ordens-Boktryckeriet, i835.
Lag- simt Allm* Bc:v. och Oecon.-Vt sköttens Xltlctmde N;o 41'.
r
N:o 41.
*
Ankom tili Exp.-TJ-tsfe. den ao Jan.
Utlåtande öfver anmärkningar vid Utskottens Betänkande, N:o 2o_>
i anledning af Kongl. Maj.ts Nådiga Proposition, angående
det vid sista Riksdag framställda förslag till en ny Stängsel-Förordning
.
Samtlige Riks-Stånden hafva till Utskotten återförvisat omförmälde
Betänkande på grund af dervid gjorde anmärkningar.
Hos Höglofl, Ridders\apet och Adeln:
af Herr Grefve Horn, Herr Ulfsparre och Herr Hjärne.
Hos Högvördige Preste-Stånaet:
af Herr Prosten RosénHerr Doctor Bexell, Herr Prosten Agardh,
Herr Pro fessor Grubbej Herr Doctor Nibelius , Herr Dom-Prosten Heurlin >
Herr Contracts-Prosten SvedeliuSj Herr Doctor Grenander3 Herr Biskopen
af Wingårdj Herr Prosten Ödman , Herr Doctor Grevillius 3 Herr Doctor
Björkman och Herr Contracts-Prosten Nordin.
Hos Fällofl. Borgare-Ståndet?
af Herr RubinHerr Santesson, Herr Linderholm3 Herr Sahlin3 Herr
Petre, Herr Olbers ocli Herr Friis.
Hos Hedervärda Bonde-Ståndet;
af Anders Danielsson fran Elfsborgs Län, vice Talmannen Jon Jonsson,
Peter Jönsson från Jönkopings Län, med hvilken flere Ledamöter sig
förenat, Sven Heurlin från Kronobergs Län, Nils Persson från Södermanland,
uti hvars anförande åtskiilige Ledamöter instämt, Anders Ericsson från
Örebro Län, Lars Hansson från Bohus Län, Botvid Jonsson från Östergöthl
Sik, till R. St. Prof. i834 °ck 1835. 7 Sami. 2 AJck
i3:de Häftet. s.
a
Lag- sam Allm. Btsv. och Oecoti,-Utskottens Utlåtande N\o 4f.
land, Nits Insulin från Stockholms Län, Johan Ericsson från Stora Kopparbergs
Län, Olof Olsson från Östergöthland, Anders Andersson från Vesterås
Län, Nils Magnusson från Calmar Län, Gustaf Apelqvist och Olof
Jeppsson från Blekinge, Nils Månsson från Malmöhus Län, hvars yttrade
tanke flere Ledamöter förmält sig gilla, Anders Olsson från Stora Kopparbergs
Län , Jan Peter Jansson från Stockholms Län, Hans Jansson från
Elfsborgs Län, Petet Ekebom, Anders Andersson och Johannes Christoffersson
från Skaraborgs Län, Lars Larsson från Elfsborgs Län, Nils Strindlund
från Vester-Norrland , Lars Larsson från Skaraborgs Län , Peter Persson
Och Johan Andersson från Jönköpings Län, Olof Lindbeck från Halland och
Anders Brisman från Skaraborgs Län.
De framställda anmärkningarne kunna hufvudsakligen uppfattas under
följande punkter:
i:o att i ett land, der så olika local-förhållanden inom serskilda provincer
förekomma, som i Sverige, det vore olämpligt, att utfärda en Stängsel-Författning,
att gälla för hela Riket, utan borde för hvarje province en
serskild för densamma passande Stängsel-Lag stiftas;
2:0 att målet icke inom Utskotten skall erhållit den fullständiga behandling,
som ämnets vigt syntes fordra, helst de i Betänkandet förekommande
skäl för afslag å den Kongl. Propositionen icke i någon måtto skola
vara tillfredsställande, hvadan med åberopande, så väl af högstberörde
Nådiga Proposition, Högsta Domstolens Utlåtande i ämnet och de af LagComiteen
i motiven till 5 Cap. Byggn.-Balken af Civil-Lag-Förslaget angifne
skäl, som den af Herr von Strussenfelt afgifne vid Betänkandet fogade
reservation, är vordet yrkadt, alt Förfaltnings-förslagct, med de modificationer
nämnde reservation innehåller, måtte af Rikets Ständer antagas;
varandes för att ytterligare ådagalägga olämpligheten af hemmantalets bibehållande
såsom stängsel-delnings-grund anfördt:
a) att i sådant fall skulle stängsel-skyldigheten för ett hemman, som
icke förändrar egare, förändras hvarje gång ett tillstötande hemman klyfdes,
styckades eller förenades med ett annat hemman. Häraf skulle vara
tydligt, att hvarken hemmantal eller någon annan qvantitet ,> sorn beror af
arean, bör såsom bestämmande rättsgrund antagas, helst den ene grannens
skyldigheter aldrig borde ställas i beroende af den andres godtycke. Det
låge i sakens natur, att stängsel-skyldigheten måste mätas efter en helt annan
qvantitet än arean, nemligen efter rågångens längd. Hade ett hemman
fått längre rågång jemförelsevis med dess area, hade det visserligen fått ett
större onus, än ett annat lika stort hemman med mindre rågång, men det
-
v
Laz- samt Allm. Bcsv, och Oecon.-Utskottens "Utlåtaude Nio 4t.
3
ta kunde ej hjelpas med en Stängsel-Lag, utan genom en Skiftes-Förordning,
som åsyftade egors största möjliga sammandragning, och följaktligen rågångsSträckans
minskning; att olikhet hemman emellan icke desto mindre komme
att finnas, kunde lika litet förekommas, som att hemman med lika mantal
äro med hvarannan i andra afseenden olika;
b) att, om man opartiskt jemförde den nu gällande gamla och den
föreslagna nya principen för stängsel-delning med hvarandra, måste det
niedgifvas, att den förra vid första påseendet föreföll ganska lämplig och
billig, helst den af tvänne grannar, sorn hade en större egendom än den
andie, tycktes hafva en större fördel af hägnaden, som för honora,
skyddade en större egorymd, äfvensom han borde hafva en större
förmåga och tillgång att underhålla hägnaden. Denna skenbara billighet
skulle likväl vid en närmare undersökning försvinna. Alt hägnaden
för den större jordegaren fredade ett större område., skulle visserligen alltid
vara grundadt, om han alltid hade sina egor i ett slycke j hvilket ej
vore deladt i mindre afdelningar, åtskiljde genom mellanhägnader. Men
detta inträffade sällan eller aldrig. För alt rätt sköta sin jord och deraf
draga all möjlig fördel, nödgades man vanligtvis afdela den i flere mindre
stycken, hvilka genom hägnader måste fiån hvarandra åtskiljas. Derigenom
inträffade det ofta, att det stycke af en större jordegendom, som läge
ytterst och gränsade intill något stycke af en mindre jord-egendom, icke
vore till vidden större än det senare , och att följaktligen hägnaden dem
emellan icke för den större jord-egaren fredade en större vidd, än för den
mindre. Härtill komme vidare, att en större egendom, just derföre att den
är större, vanligtvis måste gränsa intill flere smärre, hvaraf följde, alt, ora
dess stängsel-skyldighet mot hvar och en af dessa skall bestämmas efter
hemmantal, måste total-beloppet af dess stängsel-skyldighet mot alla de omgifvande
egendomarne tillsammans ofta blifva större, än billigheten syntes
medgifva. Dessutom borde det ej lemnäs obemärkt, att, om hemmantalsprincipen
antages till grund för stängsel-skyldigheten, måste denna skyldighet
till sin vidd komma att bero af åtskilliga tillfälliga och ombytliga förhållanden
, och följaktligen vara underkastad lika tillfälliga förändringar.
Det en gång gifna hemmantalet vore ej för alla tider oföränderligen bestämdt,
och i fall delta underginge förändring, måste enahanda förhållande
inträffa i afseende på stängsel-skyldigheten. Äfven hvad billigheten beträffade,
skulle det böra erkännas, att, då en jordegare, i fall det ej gåfves
nugot borgerligt samhälle, som bestämde och fördelade stängsel-skyldigheten
mellan grannar, tilläfventyrs vore tvungen att ensam hålla hägnad om
-
4
Lag- samt- Ailm, Besv.- och Oecon.-Xhskottens Utlåtande N:o
fering liela sin egendom, om deri vore på alla sidor omgifven af ännu ouppodlad
jord, bebodd af boskaps-egare, hvilkas betande hjordar endast skulle
ofreda hans egor, så kunde han inom det borgerliga samhället icke billigt
vis begära bättre vilkor, än att, om han sjelf hägnade hälften af sin
åker- och ängs-jords yttre gräns-linea, finge han den andra hälften hägnad
genom grann arnes försorg;
3:o att den af Utskotten föreslagna skyldighet för egare till skog och
Utmark, att mot in-egor taga del i stängsel, vöre byggd på en falsk grundsats,
oell orättvis, serdeles 1 de händelser, då utmarks-egaren icke af hägnaden
har någon lördel. Om ett sådant deltagande skulle ega rum , borde
fråga derom icke uppstå i andra fall, än då utmarken vöre af bättre beskaffenhet,
och icke i någon händelse kunna utsträckas derhän, att Häradsoch
Lands-Allmänningar skulle förpligta», att hålla hägnad emot egare eller
innehafvare till derå gjorde intägter, I öfrigt vöre den grund Utskotten
för deltagniugs-skyldighet i dylik stängsel angifvit, nemligen oförmedladt
hemmantal, högst otjenlig, emedan den följd i tillämpningen deraf
skulle uppkomma, att om ett halft oförmedladt hemmans in-egor motte utegorue
lill ett från helt till halft förmedladt hemman, skulle ut-egorne få
stänga dubbelt emot in-egorne, hvilket vore en ytterlighet,, som torde medföra
allmän obelåtenhet,
I motsats emot hvad här ofvan blifvit anfordt för antagande af den
så kallade hälften-delnings-grunden, äro hos Högvörd. Preste-Siåndet och
Hedervärda Bonde-Ståndet åtskilliga framställningar gjorde, som åsyfta vederläggning,
ej mindre af berörde skäl än af de grunder, sorn i öfrigt till
stöd för den nya delnings-grunden blifvit åberopade; hvarförutan RiksdagsFulimägtigen
Daniel Danielsson från. Örebro Län, under förmälan, att hart
icke å sine mot Kongl, Majrts Nådiga Proposition, uti väckt motion, framställde
anmärkningar erhållit svar, upprepat samma anmärkningar och begärt
Utskottens, Utlåtande deröfver.
Likaledes har Botvid Jonsson från Östergöthland yrkat, alt 1802- års.
Stängsel-Förordning måtte bibehållas, med rättelser och förändring i dessa
delar:
af B de S3-jdér orden ih- och ut-egor eller ålier,_ äng:j silo g, utmark
och beteshage f örekomma, böra desse utbytas emot. orden; in- och af—
nösnmgs- jord:
bf 5 §. bör upphäfvas och i dess ställe följande stadgande- införas:
stängsel-skyldighet bestämmes byar emellan efter hemmantal och jordens
Lng- snrnt Mm. Besv. sch Oecon.-JJtshttetn Utlåtande Nio 4r>
beskaffenhet. Jnr östlings-jord eller sådan, som med egarens verkliga fördel
dertill användas kan, hålle hägnad allena emot afrösnings-jord. Yppas
tvist om jordens beskaffenhet och. skyldighet att st änga, yttre sig deröfver
gode män, pä grund af jordens godhet och den större eller mindre fördel,
hvardera jordegaren af stängseln erhålla kan. Nöjes endera eller hägge
icke deråt, skilje egodelnings-rätten dem emellan å den dag Ordföranden
efter skedd anmälan utsatt och kungöra låtit,
c~) 6 §. borde rättas sålunda:
Emellan grannar och delegare inom samma hy, gård eller hemman,
der storskifte till efterlefnad ännu fortjur etc.
d') Vid sistnämnde §. borde följande tillägg införas:
1 yttra rågången och emellan hemman eller jordandel med serskild
numer, samt uti skillnaden emellan in- och afrösnings-jord, gärde by, der
skifte är efter delnings-grunden, vare sig stångfall, öresland eller dylikt.
Ar hemman eller jord-andel y tterligare skif tad, delen egarne hägna dsig emellan
efter den jord-andel, en hvar innehar.
Till bemötande al dessa anmärkningar få Utskotten anföra:
Hvad angår den i r:sta punkten yttrade mening, att serskilda Stängsel-Författningar
för olika Piovincer inom Riket borde stiftas, torde emot
antagande af ett sådant förslag kunna invändas:
af att gemensamma Stängsellagar för liela Riket varit gällande allt
sedan 1443 års Hands-Lag tili efterrättelse utfärdades;
by att landets omvexlande beskaffenhet af skogsbyggd, bergsbyggd oell
slättbyggd ofta visar sig större, om olika trakter inom samma landskap med
Ii varannan jern föras, än vid jemförelse emellan local-förhållandena uti serskilda
landskap;
c~) att i följd häraf gränserne emellan Rikets provineer icke utgöra
någon tillförlitlig grund för bestämmandet af de Districts områden, inom
hvilka en serskild Lag borde gälla till efterlefnad, utan skulle indelningen
af Districten, sä vida ändamålet ville vinnas, ordnas endast efter de skiljagtigheter,
som uti jordens läge och beskaffenhet sig förete;
dj att således antalet af de serskilda Stängsel-Lagarna eller åtminstone
af de serskilda Districten, der olika stadganden borde tillämpas, skulle
blifva utomordentligt stort, hvilket åter ofelbart uti Lagskipningen skulle
medföra vacklande och osäkerhet, som kunde medföra betänkliga verkningar;:
ef
alt slutligen oöfvervinnerliga svårigheter skulle mola vid bestäm
-
6
Lag- samt Allm. Besv. och Oecon.-Ushttens Utlåtande Nio 41’
mande af stängelskyldigheten uti gränserne mellan de områden, der olika
Lagar voro gällande, emedan, om vitsordet att erhålla stängselbiträde samt
delningsgrunden på hvardera sidan om gränsen voro olika, någon regel svårligen
lärer kunna angifvas, hvarefter stängselskyldigheten skulle fullgöras;
och på grund häraf samt då Utskotten icke kunnat inse om eller
hvilka fördelar genom förslagets antagande skulle vinnas, tillstyrka Utskotten,
att detsamma må utan afseende lemnäs.
Innan de i 2:dra punkten upptagne anmärkningar besvaras, torde det
böra erinras, att det Rikets Ständer förelagda Lag-förslaget ytterst hvilar
på två serskilda grunder, nemligen: bestämmelsen om och i huru vidsträckt
måtto jordegare må ega vitsord, att af granne fordra biträde till hägnad,
samt grunden hvarefter hvarderas cleltagningsskyldighet i stängseln bör
mätas.
Om vitsord att stänga, sådan denna rättighet är vorden bestämd i 5
Cäp. Byggninga-Balken och Kongl. Förordningen den 9 Februarii 1802,
jern fores med hvad Författnings-förslaget i enahanda hänseende innehåller,
är det klart, att stängselvitsordet, enligt det senare, skulle utsträckas att
gälla i tre fall, der detsamma hitintills icke egt rum, nemligen:
a) då ouppodlade egor mota inegor;
by då Kronans en del lägenheter samt Lands- eller Härads-allmänningar
och grufvuskog-ar möta enskildes egor, i hvilken händelse enskild
man likväl icke skulle ega tvinga Kronan eller menighet, som begagnade
nämnde skogar, att hägnad upprätta; och
c) då innehafvare af utjord och urfjäll vill genom hägnad skilja sin
egendom från angränsande egor.
Af dessa nya bestämmelser hafva Utskotten till antagande föreslagit
den första och förbigått de två senare, men då Utskotten vid besvarande
af tredje anmärkningspunklen återkomma till frågan om hägnadsskyldighet
der utegor möta åker och äng, torde det göra tillfyllest att nu redovisa
för de grunder, som föranledt Utskottens beslut, att icke tillstyrka stängselvitsordets
än ytterligare utsträckning.
Att tillägga Kronan för dess Parker, Djurgårdar, Allmänningar, samt
menigheter för deras Lands- och Härads-allmänningar m. m., rättighet att
af angränsande jordegare fordra hägnadsbiträde, vore visserligen, i synnerhet
om skyldigheterne blefve enahanda å ömse sidor, fullkomligt lika rältsenligt,
som att åt enskilde personer, hvilkas egor tillgränsa hvarannan, öfverlemna
en sådan rättighet, men så vida Kronan och meuigheterne skul
-
Lflg- tamt Allm. Bej c, och Oecon-Vtsfotteus Vildt mide N;o 41 • 7
le kunna sältas i tillfälle alt begagna denna förmon, vöre oundvikligen nödigt,
alL en annan delningsgruud än hemmantalet bestämdes, ty berörde
skogar och lagenheter äro icke till mantal satte, och hemmantals-åsättande
efter vanliga skattläggriings-melhoder lärer svårligen kunna verkställas, åtminstone
icke ulan öfverdrifna kostnader, föga motsvarande förmenen af
stängselbiträde; vid hvilket förhållande Utskotten ansett denna fråga böra
belt och hållet bero af den nya delningsgrundenS antagande eller förkastande,
hvarom en i allmänhet gjord erinran i Betänkandet förekommer.
Hvad åter angår frågan, huruvida innehafvare af utjordar och urfjällar
borde tilläggas vitsord att stänga, hafva Utskotten trott samma skäl,
som för deras uteslutande från den allmänt medgifna rättighéten, vid utfärdande
af 1802 års Stängsel-Förordning, gjort sig gällande, nemligen den
osäkra grund, hvarefter deltagnings-skyldigheten i hägnad för utjord och urfjäll,
för närvarande och så länge hemmantalet fortfar att vara allmän delningsgrund,
bestämmes, samt omsorgen att skydda delegare i en by förfölja
derne af en utom densamma boende jordegares godtycke, jemväl hädanefter
böra verka till bibehållande af ifrågavarande inskränkning, hvilken, efter
Utskottens omdöme, icke med fördel kan upphäfvas, så vida icke delningsgrunden
i och med detsamma forändras.
Då således utsträckningen af slängselvitsordet i nämnde hänseenden
beror på antågande af den föresbigna nya delningsgrunden, synes denna
företrädesvis förtjena en uppmärksam granskning, och anmärkningarne om
ofullständighet i behandlingen af ämnet samt om de icke tillfredsställande
skäl Utskotten skola anfört för afslag å Kongl. Majrts Nådiga Proposition,
lära egentligen vara rigtade mot den del af Betänkandet, som vidrör denna
hufvudfråga. Förmodligen har man väntat, att Utskotten skulle ingå i
vederläggning af alla de skäl, så väl Lag-Commiteen som Kongl. Maj:t uti
dess vid sisllidne Riksdag allålne Nådiga Pi oposition uppställt, för att ådagalägga
olämpligheten af hemmantalets bibehållande såsom delningsgruud
samt rättvisan och ändamålsenligheten af den så kallade hälftendeiningsgrunden.
Ehuru billig denna önskan än må synas, äro Utskotten icke destomindre
lika litet nu som förut i tillfälle att densamma uppfylla, af orsak
att en sådan vederläggning, efter Utskottens omdöme, icke ens är möjlig. I
theoreliskt hänseende måste förslagets företräden medgifva», så väl för dess
enkelhet och rätlsenlighet, som för dess öfverensstämmelse med nu gällande
Skiftes-Författningar — egenskaper, hvilka icke i lika hög grad kunna
tillerkännas Kongl. Förordningen den q Febr. 1802. Det är också icke i
8
Lag- samt Allm. -Besv. och Öccon Utskcticns Utlåtande N:o 4!<
detta afseende, utan endast beträffande dess practiska användbarhet Utskotten
hysa betänkligheter. En påtaglig verkan af hälftendelnings-grundens
antagande vore en minskad hägnadsskyldighet för egare lill större och en
ökad för egare till mindre jordegendomar. Omsorgen om de senares bästa
vore icke med tillbörlig noggrannhet iakttagen, om dem skulle påbördas förökning
i ett besvär, hvilket jemförelsevis för dem är mera tryckande äu
för de förstnämnde. Den mindre jordbrukaren, vanligtvis obemedlad, skulle
ofta icke ulan känbar uppoffring och stundom alldeles icke förmå fullgöra
sin stängselskyldighet, utan till äfventyrs endast af denna orsak tvingas
att afträda den ringa jordlott, som var påräknad för hans och hans farn
ilies uppehälle.
En annan olägenhet skulle jemväl uppkomma genom den nya delnings-grunden,
nemligen att jordegare, som vid egodelning erhållit antingen
sämre jord lill större rymd, eller ock flere serskilda lotter, äfven skulle få
en ökad stängsel-skyldighet. Alt, på sätt man velat påslå, denna olägenhet
skulle genom egoskifte kunna afhjelpas, torde vid närmare eftersinnande
finnas osannolikt, helst den fullkomligaste Skiftes-Författning icke kan förändra
jordens natur eller förekomma, att icke lika högt uppskattade egendomar
ofta måste utläggas i olika stora skiften. Den enda utväg, som i detta
fall kunde vidtagas, vore att uti jord gifva ersättning för den större
hägnadsskyldighet, som åtföljde den vidsträcktare areala vidden eller! det
större antalet skiften; men ett stadgande i denna syftning skulle oundvikligen
stödjas på en helt annan grund än på den såkallade hälftenprincipen
och vara lika fremmande för Förfaltnings-förslaget soia för den gamla
Stängsellagen.
Det har icke undfallit Utskotten, alt hemmantalet utgör en ganska
osäker måttstock för fördelningen af hägnadsbesväret, mången gång ledande
till ojemnheter, och stundom jemväl till obillighet, men om olägenheterne,
som äro oskiljaktiga från den nya och gamla delningsgrunden med hvarannan
jemföras, torde den enas eller andras företräden icke vara serdeles
öfvervägande, och då en stor del allmänna besvär utgå efter mantal samt
folket vant sig att dei'efter i allmänhet mäta sina rättigheter och skyldigheter,
lxafva Utskotten ansett hemmantalet jemväl hädanefter böra såsom
Ätängseldelningsgrund bibehållas.
Att ingå i granskning af Författningsförslagets serskilda föreskrifter,
sedan Utskotten ogillat delningsgrunden, i hvilken omständighet samma förslag
-
Lag- såmt Amu. Besv. och Oecou.-XJtskottens Utlåtande N:o 4 ti
slag hufviulsakligast skiljer sig från nu gällande Lag, vore helt och hållet
utan ändamål, hvadan Utskotten öfvergå lill de i 3:dje punkten framställ
de
anmärkningar.
Det har blifvit anfördt, att den föreslagna skyldigheten för utmarksegare
att hålla hägnad emot inegor skulle hvila på en falsk grundsats.
Vöre detta påstående rigligt, skulle grundvalen för nu gällande Stängsel-lag
äfven vara falsk, ty samma rättsbegrepp, sorn bestämmer skyldigheten
för grannar, att hålla hägnad, der skog och utmark möta skog och.
utmark, eller der inegor gränsa till inegor, utgör jemväl grunden för det
föreslagne stadgandet. Ehvad man, lika med Lng-Comiteen, vill härleda
stängselskyldigheten från begreppet egande-rätt, eller, såsom dess vedersakare
yrka, alt den ömsesidiga nyttan grundar nämnde åliggande, stannar man
vid uppgifvande af den allmänna regeln uti enahanda resultat, nemligen,
att vitsord, att af granne fordra biträde till hägnads upprättande, bör ega
rum. Om detta medgifves, hade skälen bort vara framlagda, hvarföre icke
ömsesidig stängselskyldighet bör finnas, der åker och äng möter utmark, tfå
den gäller, der lika beskaffade egor angränsa hvarannan. Sådana skäl äro>
icke uppgifne, förmodligen af anledning att de i sjelfva verket icke kunna
uppsökas, ty lika billigt det är att utmark, af hvad värde och beskaffenhet
den är, skall hägna emot utmark, lika billigt är det äfven att slik malde
skall fullgöra enahanda skyldighet, då den möter åker och äng. Då detta
förhållande, efter Utskottens tanka, ligger för öppen dag, torde några ytterligare
motiv icke behöfva anföras för Utskottens tillstyrkander
att ifrågavarande anmärkning må utan afseende lemnäs.
Utskotten hafva icke föreslagit, liksom det icke heller genom någon
Lag eller Författning lärer vara stadgadt, att innehafvare af intägter på>
Lands- eller Hä råd s-a 11 m ä nilin ga r ega vitsord att stänga emot inleressenterlie
i dessa skogar, hvadan yrkandet om allmänningars frikallande från sådan
stängsel-skyldighet torde böra förfalla.
Deremot erkänna Utskotten rigtiglieten af den anmärkning, som blifvit
framställd emot den föreslagna delnings-grunden för stängsel, då skog
eller utmark möta in-egor, ty det är ostridigt, att egare till förstnämnde
slags egor, som gränsa lill ett förmedladt hemmans in-egor, ofta
skulle nödgas hålla en större andel uti stängseln, än som vore medbillighet
öfverensstämmande. Men då Utskotten ansett hemmantalet böra
bibehållas, såsom allmän delningsgrund , och det vore hvarken verkställbart
eller lämpligt, att för ifrågavarande händelse antaga en serskilda
måttstock för fördelningen, måste hemmantalet såsom sådan jemväl här hiBj/irmg
till B St. Brot. i834 och i835. 7 Sami. 1 AfjL,
läule Häktet. 3,
Eng- samt Ailm. Eesv. nefi Oeecn>Xh sköttens Utlåtande N‘.o 4'r*-
10
behållas* För att likväl förekomma ofvanberorde olägenhet,, och,, så vidt
möjligt är,, åstadkomma en hillig fördelning, af hägnads-besväret, hafva Utskotten
trott sig, böra föreslå, att egare till skog eller utmark , som möta
in-egor„ hör endast till en tredjedel af hvad på honom efter oförmedladt
hemmantal belöper i sådan stängsel; deltaga- I följd häraf skulle redaclionen-
af förslaget till Författning i ämnet rättas på följande sätt;
Jemte det 5; i Kongl. Förordningen,, angående stängsel-skyldigheten
dien g Febr.. 1802 förklaras till ali kraft och verkan upphäfven, varder härmed
förordnad t, att uti; frågor om stängsels- upprättande och underhållande
emellan byar och enstaka; gårdar, eller emellan delegare inom samma; by ,
der skog,, utmark eller beteshage gränsar emot åker eller äng,, skall egare
till berörde ut-eger, utan afseende på; deras beskaffenhet eller brukningssätt,
i sådan stängsel! deltaga; till1 en; tredjedel af hvad- på; honom efter oformedlädt
hemmantal skulle belöpa..
Beträffande Riksdags - Fullmägligem Daniel Danielssons yrkande, att
Utskotten måtte lill besvarande upptaga; de af honom uti väckt motion framställde
anmärkningar,, få; Utskotten yttra, alt sorn alla dessa anmärkningar
äro rigtadé emot de serskilda; föreskrifterna uti; Författnings-förslaget, men;
d!essa>. på; sätt förut är vordet antydt, icke kommit, att blifva föremål för
Utskottens granskning, så lärer något vidare besvarande å> Daniel Danielssons,
motion icke erfordras.
Hvad slutligen angar de af Botvid Jonsson gjorda- förslag till ändringar,
, tillägg och rättelser i1 Kongl. Förordningen; den g Fehr.. 1803;. få; Utskotten,
med; erinran, att ändring i 5 §.. af berörde: Nådiga Förordning redan
är. vorden; föreslagen och grundeme derföre angifna, vördsamt anföra ,
dels att de uppgifna; redactions-fÖrändringarne, ulan att leda-till det åsyftade
ändamålet, öfverensstämmelse emellan;Skiftes-Stadgan; och Stängsel-Författningen,
endast skulle medföra; osäkerhet och svårigheter vid; tolkningen; och
tillämpningen: af den; senare, dels ock att antagande af tre serskilda- dflnings-grunder,
hemmantal, jördens beskaffenhet och samma- dteliiings-grund1
som gäller vid! egoskifte, ofelbart skulle i verkställigheten möta; oöfvervin—
nerliga- hinder;, vid hvilket förhållande Utskotten hemställa,.
om icke Botvid Jonssons- omförmälda- framställningar, mål Iemnas>
utan bifall..
Stockholm- den r.f Jan. 18351.
Reser v.a tion::
Emot: föreslående Utlåtande reserverade sig,-Herr Hjärne..
S-TiöUKHCfLJVIlj, j&35>„ hos- JU. A'.. W-uhemk.
Lag- samt Allm. Besv.- och Otcon.-ZItsk Betankande iV.-o ^i. {
N:o 42.
Ankom till Exp.-Utsk. flen 29 Januarii,
Betänkande, i anledning af väckt motion, om utfärdande af
en allmän Boställs-, Byggnads- och Husesyns-Ordning.
Uti elt till Höglofl. Ridderskapet och Adeln ingifvet, till Lag-Utskottet
remitleradt Memorial, har Friherre Cederström, Jacob, anfört, att Husesyns-Ordningen
för Arméens och de serskilde Förfatlningarne, rörande Civile
och Ecclesiastique Boställen samt Kronans öfrige bebyggde lägenheter,
dels locale, dels af allmän beskaffenhet, äro oljenlige: och att, i afseende
pä Armeéns boställen, förslag till en förändrad Husesyns- och Bostalls-Oi
dning är under Kongl. Mujrts pröfning; men då det som, rörande
byggnaders beskaffenhet och underhåll å Mi Ii tiae - bos! ä I len funnes ändamålsenligt
och nyttigt, jemväl måste vara det för Civile och Ecclesiastiqueboställen,
derå byggnader af innehafvare eller brukare skola underhållas,
likasom för Kronans öfrige bebyggde lägenheter, har Motionairen
ansett sig böra föreslå, att en allmän Byggnads- och Husesyns-Ordning, i
stället lör de partiela Författningarne, måtte utfärdas; till grund för hvilket
förslag, i afseende på detailerne, jemväl blifvit åberopadt Herr Friherrens
och en Kammar-Collegii Ledamots serskilda yttrande, som åtföljde
bemälde Collegii till Kongl. Maj:t afgifna underdåniga Utlåtande öfver
förslaget lill en ny Militiae-Boställs-Ordriing, hvilket yttrande funnes motionen
bifogadt.
Häraf inhemtas, att Herr Friherren, med antagande af ofvanberörde
grundsats, att samma sladganden böra vara lämplige för Kronans alla boställen
och lägenheter, ansett en allmän Byggnads- och Boställs-Ordning
böra innefatta föreskrifter i afseende på:
1:0 Äbyggnadens storlek och beskaffenhet, lämpad efter lägenheternes
årliga afkastnings-qvantitet, hvarom undersöknings-instrument, jemte
förslag till byggnadernes storlek och beskaffenhet skulle af Syne-Rätt uppgöras,
för att, ef:er pröfning Iros Konungens Befallningshafvande, ingå till
vederbörande Collegium, som detsamma skulle insända till Öfver-Intendents-Embetet,
hvarest, på grund af förslagen, så vidt de godkändes, ritningar
och byggnadsförslag borde upprättas och derefter jemte Collegii
utlåtande till Kongl. Maj:t öfverlemnas.
2:0 Byggnadsskyldighetens fullgörande, hvilken bestämmes afSyneBihang
till fl. St. Fröt. i834 och t835. 7 Sami. 2 Afd. t
tf.de
4
Lag- samt Allm. Besv. och Oecon.-U tsk. Betänkande JV.o fa.
Rätt, efter byggnadernes värde och varaktighet, beräknad med hänsigt tili
byggnads-materialiernes beskaffenhet, uti antal år, so na, dividerade uti värdes*summan,
visa årsbidragets belopp. Detta, förvandladt i spanmål eller
annan lägenhetens persedel, utgöres efter årets markegångspris. Desse årliga
bidrag erläggas, vid Armecns boställen till Regementenas BoställsCassor
under Boställs-Directionernes förvaltning: för Ecclesiastique lägenheter,
till Consisloriernes förvaltning i der för ändamålet bildande Cassör:
samt för Civila boställen äfvensom för Kronans öfrige lägenheter till Boställs-Directioner,
som för dem skulle bildas, under Konungens Befallliingshafvandes
tillsyn. Anslag till nybyggnader från desse fonder uppföras
årligen på förslag, för följande året, hvilka, sedan de blifvit af Öfver-Intendenls-Embetet
granskade, genom vederbörande Collegium, jemte
dess utlåtande, insändas till Kongl. Maj:ts fastställelse, hvarefter verkställigheten
besörjes af Boställs-Directionerne, eller, för Ecclesiastique boställen,
af C.onsistorierne.
3:o Reparationer. Desse åligga innehafvare och brukare: ordningen
dervid bestämmes af Syne-Rätt: tillsynen öfver verkställigheten tillkommer
Konungens Befallningshafvande och Regemenls-Chef jemte BostälisDirectionen
för Militise-boställen; Konungens Befallningshafvande och Consistorium
för Ecclesiastique, samt Konungens Befallningshafvande och Boställs-Direction
för Civile boställen och andre Kronolägenheter. Besvär i
sådana mål upptagas af Konungens Befallningshafvande, fullföljas derifrån
hos vederbörande Collegiurn samt vidare hos Kongl. Maj:f.
4:o Inventarier, der sådane finnas, som lägenheten tillböra, -böra af
innehafvare eller brukare vårdas och städse vidmägthållas. De beskrifvas
och uppskattas i värde af Syne-Rätt. Frågor derom upplagas och fullföljas
i den ordning nästföregående punkt stadgar.
5:o Häjden pröfvas och bedömes af Syne-Rätt. Frågor derom fullföljas
på sätt 3:cl|e punkten innehåller.
6:0 Odlingar och förbättringar undersökas och beskrifvas af SyneRätt.
Frågor om rättighet dertill eller ersättning derföre pröfvas af Konungens
Befallningshafvande och Regements-Chefen gemensamt för Militice-,
af Konungens Befallningshafvande och Consistorium för Ecclesiastique
och af Konungens Befallningshafvande ensam för Civile boställen
och Kronans öfrige lägenheter, samt underställas derefter vederbörande
Collegii fastställelse. Besvär i desse mål anföras hos Kongl. Maj:t.
7:0 Oeconomiska besigtningar och laga syner, som hållas på innehalvares
eller brukares bekostnad. Besigtningar förrättas hvart tredje
år och der emellan, så ofta det af vederbörande pröfvas nödigt, å Militice
-
Lag- samt Alim. Besv.- och Occon.- Ut sk'. Betänkande N.o 5
lägenheter af Regemenls-Skrifvare och Auditeur nied aine Nämndemän, i
närvaro af Regementets fullmägtig eller brukare; å Ecclesiastique och
Civile boställen samt öfriga Krono-lägenheler af Krono-Fogde och arne
Nämndemän, likaledes i närvaro af brukare samt Consistorii- eller Krono-ombud.
Laga Syner hållas hvart tionde år af första domstolen i orten, der
lägenheten är belägen, hvarvid dom uti rättsfrågor och utslag i oeconomiske
ärenden bör serskildt meddelas, i anseende till den olika myndigheter
tillkommande pröfning af desse frågor, då klagan öfver besluten an
föres.
I anledning af vid besigtning förekomna serskilde förhållanden, ege
vederbörande uppsigthafvande myndigheter förordna laga Syn, innan förenämnde
tio år liliandagått. Besvär deröfver fullföljas i administrativ
väg
Laga
Syn bör dessutom vid hvarje af- och tillträde anställas.
8:0 Besigtnings- och Brukningssätt förverkas genom skyldigheters
'uraktlåtande. Frågor derom afgöras af Syne-Rätt och vidare af flof-Rätt
och Kongl. Majlis Högste Domstol.
0:0 Frågor om rätta förståndet och förändringar af Contract
upptagas af Af- och Tillträdes-Syne-Rätt och fullföljas i administrativ väg,
10:0 Utflyttning i följd af skifte och ersättning derföre. SyneRätt
pröfvar och beräknar kostnaden för så väl utflyttningar,
som i anledning deraf behöflige odlingar, hägnader, m. m., föreslår
fördelning af koslnadssumman på antal år, i nion af tidigare eller senare
påräknelig afkastning af odlingsfälten. Frågor härom afgöras i administrativ
väg, i den ordning Gite punkten innehåller.
11:0 Tiden för af- och tillträde bestämmes af Syne-Rätt, enligt allmänna
Lagens föreskrifter derom, Sådane frågor fullföljas i Hof-Rätt och
Konungens Högste Dpinstol.
Utskotten hafva lill gemensam pröfning förehaft detta mål, och få
vördsamt anföra, att då, enligt hvad Motionairen upplyst och Utskotten
serskildt hafva sig bekant, en ny Militias-Roslälls-ordning är under utarbetning
och ofördröjligen torde komma att utfärdas; men Utskotten icke
{iro i tillfälle att bedöma, huruvida föreskri fterne uti den väntade Författningen
må blifva lillämplige på alla andra boställen och lägenheter, bland
hvilka en del under helt olika vilkor inuehafvas; så anse Utskotten sig
icke böra tillstyrka Rikets Höglofl. Ständer att med något förslag i berörde
hänseende gå Kongl. Majit i förväg; dock för vinnande af likstämmighet
i Förfällningarne om byggnadsskyldighet å boställen i allmänhet, aå
4
Lag- samt Allm. Besv.- och Oecon.-Utsk. Utlåtande N'.o 43.
vidt en sådan, atan förnärmande af enskild rätt, kan tillvägubringas, hafva
Utskotten trott sig böra vördsamt föreslå :
att Rikets Höglofl. Ständer i underdånighet anhålla, det Kongl.
Maj:t, sedan en förnyad Militiae-Boställs- och Husesyns-Ordning
blifvit utfärdad, och, i händelse föreskrifterne deruti
till större eller mindre del kunna pröfvas lillämplige jemväl
för andre boställen, samt ändringar i allmänna Lagen af
sådan orsak erfordras, täcktes derom till Rikets Höglofl. Ständer
framställa Nådig Proposition.
Stockholm den 28 Januarii 1835.
N;o 43.
Ankom till Exp.-Utsk. den 29 Januarii 1835.
Utlåtande, i anledning af återremiss ä Betänkandet IV:o 21,
angående förändringar i Kongl. Maj:ts Nådiga Stadga ont
Skiftesverket i Riket den 4 Maji 1827 och Kongl. Kungörelsen
den g Junii i83z.
Det Betänkande, Utskotten under N:o 21 afgifvit, har af Högloflige
Ridderkapet och Adeln blifvit till Utskottens förnyade handläggning
återremitteradt, på grund af 3:ne Ledamöters dervid gjorde anmärkningar,
hvilka Ledamöter anfört:
Herr Cederschiöld, P. G., att håde rättvisa och billighet synes tala
för bifall till det af Herr Gyllenhaal, i dess motion, framställde förslag,
om sådan ändring i Skiftes-Stadgans 18 Cap, g och i3 §§,, att klagan
öfver egogradering bör anföras och pröfvas innan skifteslägguing sker,
men ej får ega rum, sedan egolotterne inom skifteslaget blifvit bestämde.
Talaren har ansett det vara klart, alt jordens beskaffenhet lika säkert
och mera opartiskt bedömes, innan det är kändt hvem den tillfaller, än
sedermera, samt att tvister förekominas genom delegarnes godkännande
af graderingen, då det ännu är dem obekant hvarest deras lotter varda
ullagde; och ehuru, sedan upplyst vore, det 2:ne Stånd redan bifallit
afgifna Betänkandet, någon underdånig framställning i enlighet med
Herr Gyllenhaals motion, under denna Riksdag icke är att förvänta, har
Herr Cederschiöld ansett sig böra yrka återremiss, på det motionen inom
Utskotten må kunna vinna behörigt afseende.
Lag- samt Allm. Be sv.- och Oecon.-Utsk. Utlåtande N.o ^3.
Herr Strussenfeldt:alt han i afseende på olämpligheten af den förändring
i 12 Cap. Skiftesstadgan, som Utskotten tillstyrkt, åberopade
sin emot Betänkandet afgifne reservation.
Friherre Cederström, Jacob: ut Utskotten hort, på grund af de
uppgifter Utskotten erhållit om nuvarande Landtmäteri-Taxas missförhållanden
och menliga verkningar på Kronans och enskilde jordegares rätt,
förskaffa sig nödige underrättelser, för att i ett sammanhang pröfva frågan,
som är af för stor vigt att ej behöfva behandlas, derföre att en
Comité kommer att deröfver yttra sig, eller derföre alt en ny Taxa
skall vara att förvänta, hvilken möjligen, likasom den nuvarande,
beräknad mera till landtmätares än jordegares fördel.
Hvad sålunda anmärkt blifvit hafva Utskotten tagit i öfvervägande, och
få i anledning deraf vördsamt yttra, att då de fel Herr Friherre Cederström
förmodligen funnit, men icke närmare uppgifvit, i Kongl. Taxan
å arfvode för Landtmäteri-förrältningar den 5 Julli 1827, möjligen kunna
vara afhulpne genom Kongl. Maj:ts förnyade Taxa för dylike förrättningar
den 18 October nästlidne år, hvilken senare ännu icke synes
hafva varit föremål för Herr Friherrens uppmärksamhet, torde å hans
yrkande något afseende icke böra fästas.
De skäl Herr Strussenfeldt anfort, för alt ådagalägga olämpligheten
af den förändring, som blifvit tillstyrkt uti 12 Cap. 10 §. Skiftes-Stadgan,
hafva icke rubbat Utskottens öfvertygelse, att jordens beskaffenhet,
men icke dess belägenhet inom Rikets norra eller södra provincer, bör
bestämma, huruvida densamma må i ett eller flera skiften fördelas, och
att frågor härom, som i en ort utan menliga följder kunnat öfverlemnas åt
Landtmätares och gode mäns bedömande, jemväl i de öfrige böra få bero
på deras urskiljning.
Af Herr Cederschiölds framställning hafva Utskotten icke heller funnit
sig föranlåtne att frångå sin yttrade mening, att egograderingen icke
bör före skiftets afslutande pröfvas. Det kan medgifva.?, att stadgandet
härom stundom medför olägenheter; men desse öfverväga icke den olättvisa,
hvartill taxeringens fastställande före skiftet ofta skulle föranleda,
hvilket redan torde vara nog tydligt ådagalagdt af hvad i detta ämne
förut blifvit anfördt.
På grund af hvad Utskotten nu yttrat och med tillkännagivande
att Högvördiga Preste-Ståndet och Hedervärda Bonde-Ståndet bifallit,
men Valloflige Borgarståndet afslagit Betänkandet, under förklarande
af sistnämnde Stånd, att 1827 års Skiftestadga borde oförändrad bi be
-
6
Lag- samt Allm. Be sv.- och Oecon.-Utsk. Memorial N.-o 44-
hållas, — vidblifva Utskotten alltså hvad i afgifna Betänkandet yltradt
och tillstyrkt blifvit.
Slockholm den 28 Januarii i835.
N:o 44.
Ankom till Exp.-Utsk. den 29 Januarii i835.
Memorial, i anledning af återremiss å Betänkandet, N:o 24,
angående lindring för allmogen i den såkallade byggnadshjelpens
utgörande.
Förenämnde Betänkande har af Hedervärda Bonde-Ståndet blifvit
till Utskottens förnyade handläggning återreraitteradt, på grund af dervid
gjorde anmärkningar; men som detsamma blifvit af öfrige respective
Riks-Stånden bifallet, nemligen af Högloflige Ridderskapet och Adela
den 24, af Högvördige Presle-Ståndet den 17 och af Yälloflige BorgareStåndet
den 19 sistlidne November; så hafva Utskotten trott sig endast
böra detta förhållande för Rikets Ständer vördsamt tillkännagifva.
Stockholm den 28 Januarii 1835.
N:o 45.
Ankom lill Exp.-Uisk. den 29 Jarmar» i835.
Memorial, i anledning af återremiss ä Betänkandet, N:o 3y, örn
utfärdande af ett allmänt Stadgande angående val till Organist.
Detta Betänkande, som Högvördige Preste-Slåndel, på grund afframslälide
anmärkningar, till Utskotten återremitterat, har deremot blifvit bifallet
af Högiofl. Ridderskapet och Adeln den 5, af Vällofl. Borgare-Ståndet
den 8 och af Hederv. Bonde-Ståndet den 5 innevarande månad; vid
hvilket förhållande och då målet genom Btne Stånds sammanstämmande
beslut är afgjordt, Utskotten funnit återremissen ej till någon åtgärd
kunna föranleda.
Stockholm den 28 Januarii 1835-
Lag- samt Allm. Besv.- och Oecon.-Utsk. Memorial N-o 46-
7.
N:o 46.
Antora till Exp.-TJtsk. den 29 Januarii 1835.
Memorial, i anledning af återremiss å Betänkandet} N:o 38
angående upplifvande af 2 Cap. 8 i Kongl. Fiskeri
Stadgan
den if November 1766.
Ifrågavarande Betänkande liar af Yällofl. Borgåre-Ståndet blifvit återremitteradt;
men som öfrige respeclive Riks-Stånden detsamma bifallit,
nemligen Hoglofl. Ridderskapet oell Adeln den 5, Högvördige Preste
Ståndet
den 8 och Hedervärda Bonde-Ståndet den 5 i denna månad; så
hafva Utskotten ansett sig endast böra ett sådant förhållande hos Rikets
Högloft. Ständer vördsamt anmäla.
Stockholm den 28 Januarii 1835.
N:o 47-
Antom till Exp.-Ulsk. den 3o Januarii 1835.
Betänkandej i anledning af väckte motioner, om ändring i eller
förklaring öfver 26 Cap. 2 ,$*. Byggninga-Balken.
Till Lag-Utskottets behandling har Ilederv. Bonde-Ståndet remitterat
nedannämnde, lill Ståndet ingifna Memorial:
t:o af Sven Heurlin från Kronobergs Län och Bengt Eriksson från
Wermland, hvilka uti serskilda anföranden 3rrkat, att som Kyrkoherdariies
löne-inkomster voro i betydlig mon högre än andra Em bets- och Tjenstemäns,
serdeles Comminislrarnes, så borde det åligga de förstnämnde, att
lika med andra boställs-innehafvare sjelfve bygga och underhålla alla husen
å deras boställen ;
2:0 af Anders Andersson från Stockholms Län, som anfört, att olisa
tillämpning af Lagens stadgande om Preslens skyldighet att hålla byggnaderna
å prestgård vid magt, vid olika domstolar i så måtto skall egt rum,
alt en del domare anse församlingen pligtig att bättra alla under en afträdande
Pastors tjenstetid å husen tillkomna bristfällig heter, hvaremot an
dra,
med församlingens frikännande, dömt Kyrkoherden att ansvara för
mindre brister, som han försummat att under sin tjenstetid behörigen
8
Lag- samt Allm. Besv.- och Oecon.-Uisk. Betänkande lY.-o 47*
bättra. För att förebygga denna olikhet i Lagens tillämpning, har Motionären,
som gillat deri senare åsigten, föreslagit, att genom förklaring öfver
2 §. 26 Cap. stadgas må: att Pastorer, sedan de af församlingarne
emotion it de sd kallade försam Högarnes lins nybyggda och fullt färdiga,
skola vara skyldiga, att utan församlingarnas biträde och pä egen
kostnad *dcm underhålla, samt man från man, hvar och en till sin efterträdare
i ful/godt stånd aflemna, allt intill dess husen varda af ålder
och bruk, men ej af Pastors vanvård så förfallna, att de genom
reparation, hvilken alltid skall åligga Pastor, och hvarmed församlingen
tinder ingen förevänning bör kunna betungas , icke vida/ e kunna göras
brukbara, vid hvilket inträffande förhållande det åter skall vara församlingens
skyldighet att husen ånyo uppbygga;
3:o Af Olof Olsson från östergöthland och Jan Peter Jansson fråh
Stockholms Län, som på andragna grunder äfvenledes yrkat, att Kyrkoherdarna
måtte förpligtas sjelfva underhålla alla husen å prestgård.
Dessa framställningar, hvilka Lag-Utskottet ansett vara af oeconomisk
beskaffenhet och således jemväl tillhöra Allm. Besv. och Oecon.-  Utskottets pröfning, hafva Utskotten gemensamt i öfvervägande tagit; och
livad först beträffar den af Sven Heurlin och Bengt Ericsson yrkade
Lagförändring, så enär Kyrkoherdarnas rättighet att erhålla, och församlingarnes
skyldighet att bygga vissa hus å prestgård, utan tvifvel varit
beräknad och måste betraktas såsom en lill Presternas aflöning hörande
förmon, den der äfven från urminnes tid presterskapet tillkommit, samt
något gällande skäl för dess borttagande och nu deraf föranledd förminskning
i nämnde Embetsmäns löner icke är vordet anfördt, finna Utskotten
icke lämpligt att understödja de i sådant hänseende väckta motioner,
utan tillstyrka att desamma icke må vinna Rikets Ständers bifall.
Hvad åter angår yrkad förklaring öfver 26 Cap. 2 §. Byggninga Balken, så
har olika tillämpning af detta Lagrum vid Domstolarna egt rum, sålunda,
att en del ansett Kyrkoherdens skyldighet,att bättra och underhålla de hus,
församlingen till honom färdiga öfverlemnat, icke böra utsträckas längre än
till ersättnings-skyldighet, i händelse skada derå genom hans vållandeskelf,
hvaremot andra, med församlingens befiielse, ålagt Kyrkoherden eller hans
ratts innehafvare, att ansvara för alla mindre bristfälligheter, som antingen
genom tidens åverkan, bristande eftersyn eller andra orsaker tillkommit.
Denna senare tolkning öfverensstämmer, efter Utskoltc-ts omdöme,
med rätta förståndet och meningen af lagstadgandet, hvilket utl-ryckes med
orden vare han (Presten) skyldig, att hålla dem (husen) vid magt,
med
L< ig- samt Allm Bes v - och Occon.-Ulsk. Betänkande N.o 4l
-
$
med egen kostnad. När de af ålder och bruk och ej af Prestens vanrykt
förfalla, dd skola socknemän dem bygga och bättra pä deras kostnad.
Del liirer nemligen vara tydligt att ”hålla vid magt” utmärker ett vidsträcktare
åliggande än ersättningsskyldighet för förorsakad eller förvållad
skada, ty den senare måste ju alltid drabba hvar och en, som skada åstadkommit.
Ett ytterligare stöd för den niening*- att Puslor bör bekosta mindre
reparationer, lärer kunna hemtas af i 2. § uti Kongl. Resolutionen på Allmogens
besvär den 1 Augusti 1727, sorn, jemte stadgande, att Bresten
bör draga försorg, att husen ej af vanrykt förderfvas, ulan bör han
hålla deni vid magt på. egen bekostnad, innehåller, att då mycken och
ansenlig förbättring derå karfvas* skall församlingen densamma verkställa
Dådet
likväl icke genom speciela föreskrifter finnes bestämdt, i hvilka
fall Kyrkoherde bör vidkännas kostnaderna för nödige reparationer, och
således icke heller de händelser äro utmärkta, då församlingens skyldighet
att bygga och bättra inträder, hafva Utskotten, till förekommande af
de olägenheter en sådan brist i lagskipningen kan medföra, ansett sig' böra
tillstyrka utfärdande af en allmän Författning, hvarigenom skulle stadgas:
att, vid laga af- och tillirädes-liusesyn å prestbol, samt vid de,
enligt Kongl Kungörelsen den 28 Maji i83o, föreskrifva ceconomiska besigtningar,
skall, der icke angående byggnadsskyldigheten serskildt är
vordet stadgadt, noga urskiljas och i serskilda columner utföras hvad,
enligt 26 Cap. 2 §. Byggninga-Balken, bör hänföras till socknemäns
nybyggnads-skyldighet aj de sju laga husen, och hvad deraf tillhörer
Kyrkoherde på egen kostnad reparera och underhålla.
Till socknemäns nybygg n a ds-skyld i g het hörer:
Då lius genom ålder och bruk blifvit • så bofäl/igt, att det måsteombyggas;
då röta å stock sig visar eller rappning å vägg bör bättras
samt sådana förbättringar, hvilka af dessas verkställande blifva en
följd; då genom husets sättning; eller annan tillfällighet, som boställshafvaren
bevisligen icke kunnat förekomma, rummens delar eller tillhörigheter
varda så skadade eller pbrukbara, eller ock genom bruk och
nötning under en längre tidrymd så bristfälliga, att de måste till det
hela eller betydligaste delen deraf ånyo göras; dä någon eldstad, genom
flera års bruk, är så utbränd eller skadad, att den icke vidare genom
reparation kan brukbar göras utan måste omsättas eller ånyo uppmuras
; då yttre taket måste på en eller bägge sidor till större delen omläggas,
eller annan sådan skada derå uppkommer, hvarigenom röta cl
Bilt. till R. St. Trot- 1834 och 18.'ii. 7 Sami. 3 Afd., %
t/yde Häftet.
io Zag- samt Allm, Besv.- och Oecon-Vlsk, Betänkande N,o 4~1- •
iväggar elter bjelkar orsakas; då hus behof ver rappas eller väggar och
knutar brädfodras, takrännor anläggas eller vindskappor inrättas eller
förbättras; då nytt golf i rum eller bollstockar med trossbottnar skola inläggas,
eller ny inredning eller nytt tilde i loga, stall eller fähus skall
göras.
Till Kyrkoherdes reparation och underhållningsskyldighet räknas:
Husens fullständiga vård och renhållning i allmänhet; eldstädernas
vidmagthållande , så till kakel och mur ar be te, sorn till spjäll, pipor, dörrar
och luckor, samt sotning; rummens, förstufvors och trappors inre
stånd och serdeles dörrar, dörrkarmar och foder, nycklar och lås samt
luckor med deras beslag; fönsterkarmar och bågar med deras glas och
beslag samt fönsterfoder och smygar; tak af gips eller kalkrappning,
taklistor, panelningar, golf och trösklar; tapeter, som rummen åtföljt, samt
hvitlimning oeh målning; sten-friser och kakelugns- eller spiselplaner,
skorstenar samt trappsteg och ledstänger.
En Ledamots serskilda mening bifogas»
Stockhalm derv 38 Januarii i835*
Reser vationer :
af Herr Doctor Beocell: ”Under åberopande af de skal HögloQ. Lagsamt
Allmänna Besvärs- och Oeconomie-Utskotts sammansatta Afdelning
i sitt förslag till Betänkande, i fråga om utfärdande af förklaring öfver 26
Cap. a §. Byggn. Balken, anfört, får jag såsom reservation delta förslag
bifoga;
”Hvad vidkommer den förklaring, som blifvit föreslagen, för erhållande
af mera bestämda stadganden om Kyrkoherdars skyldighet att å
församlingens hus vid prestgård bekosta reparationer, så synes stagandet i
36 Cap. a §. Byggninga-Balken, att Kyrkoherde skall med egen kostnad vidmagthålla
de Jms, hen af socknemännen lått emottaga, samt att, när de
af ålder och bruk och icke af prestens vanrykt förfalla, socknemännen skola
dem bättra oeh bygga, innefatta tillräckligt fullständiga och i möjligaste
måtto tydliga föreskrifter angående prestens och församlingens ömsesidiga
skyldigheter i detta afseende, hvadan Utskotten, sorn anse en förklaring,
der ett förtydligande icke lärer kunna åstadkommas, vara ändamålslös,
tillstyrka, alt Anders Anderssons och Olof Olssons motioner icke
må bifallas.”
Häruti instämde Herr Prosten Rosén och Herr Prosten Bolander.
STOCKHOLM, Ecksteihska Tryckeriet, 1835.
Lag- samt Auni. Bern. och Qtcon.-laskonens Betänkande N.o 48.
t
N:o 48.
Anlono till Exp.-Utsk. den 21 Febr»
Betänkande , i anledning af väckt fråga om laga fardag å så
kallad embetsjord i stad.
Uti ett till Väl lo fl. Borgare-Ståndet ingifvet och derifrån lill LagUtskottet
remilteradt Memorial, har Herr C. IV. Olbers anfört, att ehuru
stadgadt vore, alt Embets- och Tjenstemän å Jandet eller deras Sterbhusdelegare
skulle på innehafvande boställen få njuta tjensteår till nästa
Thomaj-dag, och färdags-år till den 14 Mais andra året derefter, saknades
likväl föreskrift huruledes i afseende på städernes embets-jord förhållas bör,
hvilket hos Domstolarne skall föranledt olika meningar, men då det vore
billigt, att städernes Embets- och Tjenstemän fingo tillgodonjuta enahanda
rättighet, som bostalls-innehafvare på landet, har Motionairen föreslagit det
stadgande, att hvad som är föreskrifvet om tiden för innehafvare att afträda
boställen på landet, äfven bör lämpas till städernes Embets- och
Tjenstemäns embets-jordar.
Delta mål hafva Utskotten gemensamt i öfvervägande tagit, och sorn,
på sätt Motionairen jemväl anmärkt, något bestämdt stadgande icke finnes,
angående tiden, då jord, anslagen till lön åt Embets- eller Tjenstemän i
städerrie, efter innehafvarnes död eller afgång från tjensten, skall afträdas,
helst io och i3 §§. af 16 Cap. Jorda-Balken, i frågor härom, ej lära vara
tillämplige, så och enär billigheten synes fordra , att bemälde Tjenstemän
måge i detta afseende njuta enahanda förmon, som boställs-innehafvare å
landet är vorden tillagd, hafva Utskotten ansett sig böra motionen understödja
samt föreslå utfärdande af en allmän Författning, hvarigenom skulle
stadgas:
att, när Embets- eller Tjensteman i stad, sein af stadens cassa undfår
aflöning, dör eller från tjensten eljest afgår, skola, derest icke annorlunda
serskildt finnes förordnadt, han eller hans rätts innehafvare vara
berättigade, att, ä till lön anslagne hemman, jord eller lägenheter, njuta
laga fardag på enahanda sätt, som angående boställen d landet föreskrifvet
är.
Stockholm den ao Febr. 1835.
Bihang till R. St. Brot. $334 och ■ 835. 7 Semi, 1 Afl,
i5;de Häftet.
1
a
Lag- samt Allm. Besv. och Oecov,-Utskottens Memorial N:o 49, 5o.
N:o 4d
Ankom
till Exp.-Utsk. den 21 Febr.
Memorialj i anledning af återremiss å Betänkandet N:o z5, angående
rättighet att, utan föregången syn på stället, få anlägga
husbehofs mjöl-c/varnar.
Höglofl. Ridderskapet och Adeln har, på grund af gjord anmärkning
mot redactionen af det i förevarande Betänkande framställda Författningsförslag,
hvarest ordet ”vilja'’ ansetts kunna emot ordet ”skola” utbytas,
detsamma till Utskotten återförvisat, och ehuru det må medgifvas, att sistnämnde
lämpligare kunnat i texten användas, likväl och som ifrågavarande
Betänkande blifvit bifallet hos Högvördige Preste-Ståndet den 26 samt hos
Vfdloflige Borgare- och Hedervärda Bonde-Ståndet den sisth November
och 3:ne Riks-Stånds sammanstämmande beslut i ämnet förefinnas, lärer å
Utskottens sida någon vidare åtgärd icke ega rum.
Stockholm den 20 Februarii i835.
N:o 5o.
Ankom till Exp.-Utsk. den 21 Febr.
Memorial, i anledning af återremiss af Betänkandet N:o i4j angående
upphörande af den sju Härader i Elfsborgs Län,
samt städerne Borås och Ulricehamn medgifna rättighet till
gårdfari-handels idkande.
Höglofl. Ridderskapet och Adeln har, på grund af framställde anmärkningar,
till Utskotten återförvisat detta Betänkande, men fsom detsamma
blifvit hos Irenne Riks-Stånd bifallet, nemligen af Högvördige Presle-Ståndet
den 4:c^e Augusti, af Yälloflige Borgare-Ståndet och Hedervärda Bonde
-
Lag- samt Allm. Beiv, och Oecon.-l. t/kottens Memori/il N;o 5i. 3
Ståndet den 3o:de Julii sistlidet år, så lärer å Utskottens sida någon vidare
åtgärd icke erfordras.
Slockholm den 20 Februarii i835.
N:o 5r.
Ankom till Exp.-Utsk. den 21 Febr,
Utlåtande öfver gjorda anmärkningar vid Utskottens Betänkande
N:o 33j i anledning af väckta frågor angående näringsfriheten.
Omförmälde Betänkande, hvilket Högvördige Preste-Ståndet och Hedervärda
Bonde-Ståndet bifallit, samt Vallöf]. Borgare-Ståndet afslagit, har
af Högloflige Ridderskapet och Adeln blifvit till Utskotten återförvisadt i
anledning af dervid framställde anmärkningar af Herr Hjärne, Herr Stuart,
Herr Grefve Horn, Herr von Hartmansdorff, Herr Lefrén, Herr Grefve von
Bersen, Herr Dalman och Herr Rosenblad.
Dessa anmärkningar innefatta hufvudsakligen följande:
1:0 att Betänkandet vore af en för mycket liberal syftning. Ehvad
tanka man än angående Skrå-författningarne kunde hysa, borde likväl icke
nekas, att det är af största vigt jemväl för landtmannen att städerna äro i
blomstrande tillstånd, hvarförutan han skulle sakna afsättning för sina producter.
För att ernå denna stora förde], mäste åt städerna beviljas sådana
förmoner, utom hvilka de icke ens kunna hära sina communal.afgifter. Behofvet
och rigtigheten att i Författningarne bibehålla skillnaden emellan
stads- och landtmanna-näringar borde således icke bestridas. Hvad deremot
serskildt beträffade städernes förkofran inom si;r genom handtverk, så
vore det för handtverkarne personligen, och med detsamma, både för städerne
och Riket af väsendtligt gagn, att ingen verkstad finge egas eller
drifvas af andra personer än sådana, hvilkas färdighet i yrket vore behörigen
ådagalagd. Dertill fordrades åter att sjelf' hafva genomgått lära och
prof i handlverket, icke blott derföre att allmänheten borde ega visshet om
4 Lflg- samt Ållin. Besv. och Öccatu-JJtskoveni Utlåtande N:o 5tj
erforderlig skicklighet hos haudtverkarne, utan äfven derföre att den, sorn
i sina händer egde konstfärdigheten, ej matté blifva träl åt den, som, utan.
personlig skicklighet i yrket, blott egde penningar. Om dylika inskränkningar
icke voro bestämde genom Skrå-o rdningarne, hvilkas väsendtliga fordringar
voro läran och pröfningen, så skulle förhållandet hos oss blifva
detsamma, sorn i andra Länder, hvarest dessa ordningar äro upphäfna, att
nemligen de personer, hvilka icke lärt yrkena, men som egde förlags-eapital
till deras bedrifvande, satte sig i besittning af verkstäderne, dera de
drefvo genom de egentlige handtverkarne, som då blefvo, i stället för oberoende
närings-idkare, legohjon åt de förra. Sådant vore högst skadlig', eniedan
det hindrade den fattige men skicklige att blifva sin egen, och
emedan handtverkare derigenom skulle nedsättas i samma hopplösa belägenhet,
och derjemte troligen i samma moraliska förfall, sorn det, hvari Fahrikshjon
öfver hufvud befinna sig. Den tredje vigtiga omständigheten, som.
borde iakttagas, vore att icke hvarje handtverkare, ehuru personligen skicklig,
borde vara berättigad att, utan afseende å ortens behof, eller följaktligen
å utvägarne till bergning, jemte dem, som redan idka samma handtverk,
inrätta verkstäder. Följden blefve eljest, såsom erfarenheten skall visat,
att, efter några års förlopp, återstode af den nya verkstaden blott fattighjonens
förökning med en öfvergifven hustru och några värnlösa barn.
Inskränkning i närings-frihet borde icke efter missbruken, utan efter de
gamla Författningarnes anda bibehållas, och sådana band icke lossas , som
befordra ordning och trefnad i städerna, samt afsättning och vinst för landtmannen.
Olägenheterne af Skrå-ordningarnes upphäfvande i andra Länder
hade varit märkbara och borde således undvikas ;
2:0 att, då Utskotten antydt, att de år 1823 till Kongl. Maj:t öfverlemnade
underdåniga förslag till Författningar om Näringarne icke numera
äro i dess helhet antaglige, så hade det tillhört Utskotten ätt deruti anmärka
de brister, som föranledt ett sådant omdöme, emedan det innebure
en oformlighet, att på samma gång anhålla om utfärdande af en Författning,
som förändring i förslaget dertill begäres. I öfrigt vore de åsigter,
som yttras i Hans Janssons vid Betänkandet fogade reservation vida rigtigare
än dem Utskotten godkänt, och innefattade egentligen hvad Rikets
Ständer uti en underdånig framställning till Kongl. Muj:t borde i detta
ämne uttrycka. I händelse åter bifall härtill ej kunde vinnas, vore Herr
Hjärnes, jemväl i afgifven reservation, yttrade mening förtjent af närmare
uppmärksamhet.
Häi förutan är, för vederläggning af hvad i första punkten finnes upptaget,
anfördt, att om handels- och näringsfrihet beviljades, skulle städerne,
åtminstone vissa bland dem, framstå såsom det starkaste stöd för industrien,
un
-
Lag- samt Allm. Eesv. celi Otccn.AJt skotten: Memorial N',o ya. 5
en, rinder det andra möjligen gingo under, men det vore likgiltigt, om röan
egde flere eller färre städer, då det deremot vore af vigt att capital blefvo
använda i näringarna, som eljest ieke kunde täfla med utländningen,
Skrå-ordningame lade för närvarande hinder i vägen för capitalisten, att
understödja skickligheten, hvadan denna ofta saknade uppmuntran. Förlag
fordrades alltid i hvarje rörelse, om den skulle stiga till någon höjd och
förläggarne skulle i andra rummet åstadkomma afsättning, emedan deras interessen
voro mångsidiga. Det vore en origtig föreställning alt frukta Capitalislens
inflytelse på näringarna eller att penningen skulle komma att
betyda mer än den lefvande arbetskraften. Det vore icke nog att anskaffa
penningar för drifvande af ett yrke, personlig skicklighet deri fordrades
äfven, och det vore denna samverkan af förlag och skicklighet, sorn
framkallade industrien, hvars värden eller produkter sedan delades emellan
förlagsmannen och näringsidkaren. Orsaken till andra länders stigande välmåga
återfunnes närmast deruti, att föremålen för industrien ligga för en
hvar fria till bearbetning, o. s. v.
De åsigter, som sålunda blifvit framställde, åsyftande å ena sidan ett
mera liberalt system i Handels- och Närings-förfaltningarne än som uti
1823 års Förslag dertill innefattas, och å den andra en återgång till de uti
den äldre lagslifningen i ämnet gällande grundsatser, hafva ej mindre vid
de öfverläggningar, som inom Utskotten föregått Betänkandets afgifva»! de v
blifvit med behörig noggrannhet granskade, än äfven, såsom upptagne och
utvecklade i Betänkandet vidfogade reservationer, varit föremål för pröfning'
hos de Riks-Stånd, hvilka redan i frågan fattat sina beslut; vid hvilket
förhållande och enär, medelst antagande af i8a3 års Författnings-förslag,
efter Utskottens tanka, en billig medelväg emellan de å ömse sidor tilläfventyrs
för långt utsträckta stridiga anspråken vore funnen, samt någon förändring
i allt fall icke lärer kunna förväntas uti de beslut, sorn af tre RiksStånd
redan äro vidtagne, anse Utskotten sig ej böra frånträda sitt förra
Utlåtande, utan få detsamma oförändradt till Ridderskapet och Adelns pröfning
å ny o öfverlemna. Stockholm den 20 Fehr. »835.
N:o 5a.
Ankom till Exp.-TJtsk. den il Febr'.
Memorial, i anledning af jRiks-Ståndehs serskilda Beslut ahgä-'
eride Utskottens Betänkande Nio 6 och Utlåtande N:o 35 ont
ändringar och tillägg i Kongl. Maj:ts Nådiga Lego-Stad ga
för Husbönder och Tjenstehjon.
Utskottens ofvan berörde Betänkande och Utlåtande äro dels af samtBihang,
till R. St. Prat. r834 ock iftiA. f Sand. a Ajde
*5\de Häftet.- 2
Lng- samt Ailm. Besi\ och Oecon.-Utskotten3 Memorial Nio 5a.
]ige Riks-StånÖen och dels af tre Stånd gillade, med undanlag af den förändring
Utskotten i sista mom. af 6 §. 2 Cap. Lego-Stadgan tillstyrkt,,
hvilken förändring Borgare-Ståndet afslagit, men deremot Preste- och Bonde-Stånden
godkänt, enligt den redaction, som i Utlåtandet N:o 35 finnes
uppställd, samt Ridderskapet och Adelil äfven antagit, likväl efter den redaction
som Bet. N:o 6 innehåller.
Då således Ridderskapet och Adeln äfvensom Preste- och BondeSlånden
bifallit lag-förändringen, ehuru Ridderskapet och Adelns beslut är
till en del från de öfrige skiljaktigt, men För fällnings förslaget, enligt dess
lydelse i Betänkandet N:o 6, dels möjligen kan leda till det resultat, att
Husbondes rätt, att af legohjon fordra ersättning för sjukvård och läkemedel,
skulle inskränkas i stället alt utvidgas, dels i sista punkten innefattar
en föreskrift, som i visst afseende synes stå i strid med stadgandet i första
punkten, hafva Utskotten, för vinnande af nödig öfverensstämmelse i denna
fråga, ansett sig böra hemställa,
om icke Höglofl. Ridderskapet och Adeln skulle finna lämpligt att
biträda det beslut, hvari Högvördige Presle-Ståndet och Hedervärda
Bonde-Ståndet stannat.
Om åter Höglofl. Ridderskapet och Adeln icke behagar härtill lemna
bifall, och Högvördige Preste- samt Hedervärda Bonde-Stånden icke finna
godt alt i, Ridderskapets och Adelns beslut instämma, lärer frågan böra afgöras
genom omröstning uti Lag- samt Allmänna Besvärs- och OeconomieUtskott,
förstärkta på sätt 73 §. Rikdags-Ordningen föreskrifver, och för sådan
händelse få Utskotten vördsamt föreslå följande voterings-proposition:
Den, sorn bifaller, att vförevarande Författnings-för sia g skall i enlighet
med Utskottens Utlåtande Nio 35 erhålla denna lydelse:
”Sjuknar Tjenstehjon,bör Husbonden låta det sköta och vårda, håfve
”dock rätt, om han vill, alt å lönen afräkna, ej allenast hvad deraf belöper
” ör den tid, Tjenslehjonet varit urståndsalt att sina sysslor förrätta, utan
”ock för hvad han till Läkare och läkemedel utgifvit;” voterar Ja,
Den det icke vill, voterar Nej.
Vinner Nej, bör förslaget uppställas i öfverensstämmelse med Utskottens
Betänkande N:o 6, och erhålla följande lydelse:
”Sjuknar Tjenstehjon , bör Husbonde låta det sköta och vårda ,
”bafve dock rätt, om han vill, att å lönen afräkna för den tid Tjensteb johdet
varit urståndsalt att sina sysslor förrätta, samt hvad han till Läkare
”och läkemed 1 utgifvit. Likväl må sådant afdrag icke i något fall öfverstiga
hvad Tjenstehjon, enligt heling, egt uppbära i lön för den tid sjuk,
Jdomen fortfarit.'’ Stockholm den 20 Febr. l835.
S f O C K H O L M , (835 hos J. A. W a t. t.fcéfo
Lag- samt Allm. Besv.- och Oecon.-UtsLs Utlåtande JY:o 53. I
N:o 53
Ankom till Exp.-Utsi. d. 24 Febr.
Utlåtande, i anledning af gjorda anmärkningar vid Utskottens
Betänkande, N:o 'il, öfver väckta motioner om
skyldighet för säteriegare och vissa boställsinnehafvare
alt deltaga i byggnad af Tingshus och Häradsfängelse.
Delta Betänkande, hvilket Högv. Preste-Ståndet ajTslagit och Hederv. BondeStåndet
bifallit, är af de öfriga tvänne Riks-Stånden till Utskotten återförvisadt,
på grund af följande dervid framställda anmärkningar:
hos Höglojl. Ridderskapet och Adeln:
af Herr Grefve Gyldenstolpe: alt, då ett privilegium afskafFas, detsamma
borde, på sätt hiltills skall varit iakttaget, för alla på en gång upphöra
att vara gällande, och icke, såsom Utskotten föreslagit, fortfara för eu
del, sedan det upphört för de öfrige, utan borde en viss prsespriptionstid
utsättas, efter hvars förlopp skyldigheten för Preste- och Klockare-bol att
deltaga uti ifrågavarande allmänna byggnader skulle vidtaga;
af Herr Cederschiöldmed hvilken Herr Friherre Boye sig förenat:
ett ordet ”uppehålla,” som i texten till förfaltnings-förslaget förekommer,
borde utbytas mot ordet underhålla, såsom mera öfverensstämmande med
nuvarande språkbruk;
hos Vållofl. B orgare- Stånd et:
af Herr Hessle, hvars yttrande åtskillige Ledamöter biträd t: alt, då
Utskotten, uti afgifvet och af Rikets Ständer godkändt Betänkande N:o a5,
tillstyrkt, alt egare af skatte- och innehafvare af Kronohemman må, liksom
säteri- och frälsehemmans-egare, ega frihet att, utan föregången undersökning,
anlägga husbehofs-mjölqvarnar, syntes det innebära en motsägelse
att frikalla de sistnämnde från skyldigdet att bygga Tings- oell Fånghus;
att en sådan frihet måhända varit billig så länge Adeln, som egde
privilegieradt forum, uteslutande innehade säterier, rå och rörs samt frälsehemman,
men sedan all jord finge besittas af hvilken Svensk medborgare
som helst, vore det en positiv orättvisa, att den ene medborgaren, som
bar lika rätt med de öfriga, till begagnande af Tings- och Fånghus, skulle
ega en förmon, hvarifrån andra voro uteslutnfe; att sådant icke öfverensB
ihan g till 11. St. Prot. i834 och 1835. 7d:e Sami. 2 :dra Afd.
IQ.de Häftet,
2 Lag- samt Allm. Bes v.- och Oecon.- Utsh:s Utlåtande ]\:o 53.
stämde med den jemlikhet i rättighet, och den jemlikhet i beskattning,
som med 1810 års Förordning om Riks-Ståndens concessioner åsyftades;
och slutligen, att, då hvar och en numera egde besitta sistnämnde slags fastigheter,
uppkomme äfven deraf skyldigheten alt deltaga uti ifrågavarande
allmänna besvär;
af Herr Leffler: att, om än nuvarande säteri- och frälse-egare borde
få bibehålla sin förra frihet i detta hänseende, kunde densamma för framtiden
borttagas och skyldigheten inträda, då nya egare genom köp förvärfvade
sådana fastigheter;
af Herr Bååth: att frågan om säteri- jemte rå och rörshemmans
befrielse frän Tingshusbyggnad, vore af privilegii-natur och borde såsom
sådan behandlas. Rätligheteu vore både personel och reel, så länge frälseman
innehade dylik egendom, men deremot endast reel, då densamma
kommit i ofrälsemans band.
I anledning häraf få Utskotten anföra:
Herr Bååths framställning, rörande den pr i vilegi i egenskap frågan om
säteriers, jemte rå och rörshemmans deltagningsskyldighet i Tings- och
Fånghusbyggnad skall innefatta, är i så måtto rigtig, som befrielsen från
detta allmänna besvär grundar sig på en undantagslag; men då rättigheten
alt besitta berörde fastigheter numera är alldeles oinskränkt, har nämnde
privilegium upphört alt uteslutande tillhöra ett Riks-Stånd, i följd hvaraf
och enär endast, beträffande förändring och jemkning i Riks-Ståndens privilegier,
den serskilda ordning, som i ij4 §• R- F. omförmäles, skall iakttagas,
något skäl icke förekommer, att uti förevarande fall afvika från det
behandlingssätt, som för lagfrågor i allmänhet eger rum. Utskotten tillstyrka
alltså,
att Herr Bååths anmärkning md färj alla.
Hvad åter beträffar Herr Hessles yrkande örn bifall tillförslaget, angående
åläggande för egare till nämnde fastigheter att bygga Tings- och
Fånghus, så om det än, på sätt Utskotten i Betänkandet redan anfört, å
ena sidan icke kan bestridas, alt sådane fastigheter genom förslagets antagande
skulle lida någon, fastän obetydlig minskning i värde, och följaktligen
en förlust tillskyndas egarne, torde det å andra sidan böra medgifva®,
att ifrågavarande allmänna besvärs jemnare fördelning icke är med rättsgrunder
så oförenligt, som man i allmänhet synes föreställa sig. Att rättvisan
icke under något vilkor får förnärmas i rättsförhållanden enskilde medborgare
emellan är osvikligen rigtigt, men en lika allmänt gillig regel är
det äfven, att enskild rätt måste vika för Statens ännu högre anspråk. Det
Lag- samt Allm. Besaoch Oecoru- Utsk:s Utlåtande N:o 53. 3
är en af Stålens förnämsta pligter att upprätthålla rättvisan i landet, och
dit hörer alt förse Doinstolarne med nödiga samlingsrum o. s. v. Det är
således icke endast för sin egen skull, ej heller för säteri-egarnes, som Rikets
fordom så kallade skattskyldiga allmoge måste hygga Tingshus, utan
det är för Statens skull. Och med enahanda rätt, som det tillförene ålades
öfrige jordegare å landet att fullgöra denna byggnadsskyldighet, med samma
rätt kunna säteri- jemte rå och rörshemmansegare för närvarande tillförbindas
att deri deltaga. Ty fastän Staten hitintills icke gjort sitt anspråk
gällande emot de senare, följer deraf visserligen icke, att detsamma
jemväl hädanefter bör vara hvilande.
Hvad man i allmänhet anser såsom den historiska grunden, hvarifrån
befrielsen leder sitt ursprung, har under tidernas skiften helt och hållet
bortfallit. Yi känna endast ur äldre Författningar och icke af erfarenheten
Adelns så kallade gårdsrätt eller domsrätt i vissa mål öfver sina underhafvande
— en utifrån införskrifven feodalrättighet, som aldrig inom
fäderneslandet kunnat slå djupa rötter. Något historiskt skäl för privilegiets
bibehållande är således icke förhanden, ty Adelns serskilda foium i vissa
till antalet inskränkte mål kan så mycket mindre räknas dit, som Adeln
sjelf i de flesta händelser, och deras underhafvande alltid, lyda under allmänna
Domstolarne samt i allt fall ofrälse män numera ofta besitta den
privilegierade jorden.
På dessa i korthet antydda skäl hafva Utskotten ansett sig böra i
denna del frånträda sitt förra yttrande, och föreslå utfärdande af en allmän
Författning, af innehåll:
att, med upphcifvande af den i 26 Cap. 2 §, Byggn. Balken
stadgade frihet för sätes- och ladugårdar samt afhyste rå och
rörshemman från skyldighet att deltaga i byggnad och underhåll
af Tingsbyggning och Fånghus , varder härmedelst förordnadt,
att innehafvare af sådane fastigheter samt insockne frälsehemman
hädanefter skola vara pligtige att, lika med andra hemmansegare
i Häradet, Tingsby ggning och Fånghus bygga och underhålla.
Vidkommande slutligen de hos Ridderskapet och Adeln framställda
erinringar, så väl i afseende på innehåll som redaction af det utaf Utskotten
framlagda författningsförslag, så, enär Preste-Ståndet icke funnit godt
medgifva upphäfvande af det privilegium, hvarigenom Preste-och Klockarebol
äro befriade från ofvanomförmälda byggnadsskyldighet, lärer, enligt u4
4 Bag- samt Allm. Besa.- och Oä-con.- Utsk’.S Utlåtande N:o 53.
§. R. F., frågan derom böra förfalla, hvadan något vidare yttrande i denna
dei icke torde erfordras.
Flera Ledamöters serskilda mening bifogas.
Stockholm den 24 Februarii i835.
Reservationer :
af Herr Grefve Horn, Herr af Tannström, Herr Prosten Rosen,
Herr Doctor Bexell, Herr Prosten Mittag och Herr Professor Grubbe, som,
med åberopande af de i Betänkandet N:o 27 anförde skäl, yrkade afslag å
den här ofvan tillstyrkta lagförändring, samt af Herr Bååth, som häruti
instämde jemväl på de grunder han inom Borgare-Ståndet augifvit.
STOCKHOLM, Kokgl. Orders-Boktryckeriet , i835.
Lag- snutt Ålim, Bes v. och öecoii.-JJtshttcns Betänkande N:o 54.
i
N:o 54.
Ankom till Exp.-Utsk. den ir Mars.
Betänkandei anledning af väckta frågor rörande Fattig-försörjnings-anstalterne.
Till nedannämnde Riks-Stånd hafva blifvit ingifna och derifrån, dels
till Lag- samt Allmänna Besvärs- och Oeconomie-Utskotten gemensamt, och
dels till sistnämnde Utskott serskildt remitterade följande Memorial och deraf
föranledda yttranden, nemligen:
Till Högloflige Ridderskapet och Adelns ,
1:0. af Herr Friherre Jacob Cederström> som anfört, att Författningarne
rörande fattigvården och, i sammanhang dermed, stadgandena rörande
tillfällig undsättning tarfvade rättelser och ny lagstiftning; åberopande
Motionairen i afseende på. detaljerne, sorn af honom tillstyrkas, Kanimar-Gollegii
underdåniga Utlåtande öfver ett förslag till Fattigv-årds-Reglemente
för Jemnshögs och Näsums församlingar i Blekinge Län.
Delta förslag, sådant detsamma af Kammar-Collegium blifvit hos
Kongl. Maj:t till fastställelse i underdånighet anmäldt, är uti icke bestyrkt
och icke undertecknad afskrift motionen bifogadt, och innehåller hufvudsakligen
föreskrifter i följande ämnen:
1:0. Om Fattigvårds-Styrelsens tillsättning, verkningskrets, beslutanderätt,
och klagomål öfver dess beslut.
Styrelsen borde bestå af Kyrkoherden såsom Ordförande samt ett
visst »nial, inom hvarje socken valde Ledamöter, benämnde Fattig-föreståndare,
hvilka, så vida laga förfall ej visades, skulle i två år fortfara med
sin befattning. Styrelsen skulle ega förvalta fattigmedlen, tillse att de nödlidande
försågos med underhäll eller arbetsförtjenst, genom ordentlig taxering
bestämma beloppet af de bidrag, hvar och en af församlingens medlemmar
borde tillskjuta, sedan de ordinarie inkomsterne visat sig vara för
behofvet otillräcklige, besörja de fattiges fördelning i vissa classer, jemte
uppbörden af fattigmedlen, samt i föregående ämnen fatta beslut, hvilka
skulle få på enahanda satt som Socknestämmobeslut öfverklagas.
Bihang till R. St, Brot, 1334 och «835. 7 Sami, 2 Afd.
iy:de Häftet. 1
2
Lag- samt Allm. B esv.- och Oecon.-XXt skottens Bet dukande Kia 54»
3:0. Om Fattig-Föreståndarnes serskilda åligganden:
Desse skulle tillhöra den närmare uppsigten öfver fattighjonen» deras
skyndsamma bispringande vid sjukdoms- och andra olyckshändelser, bouppteckningar
efter dem samt tillsyn» att tiggeri hvarken af dem eller främmande
finge öfvas m. m.
3:o. Om fattighjonens indelning i tre serskilda classer, med afseende
på deras mer eller mindre nödställda belägenhet:
Till den första classen borde räknas sådane personer» som saknade
all arbetsförmåga, tilt den andra de, som egde någon arbetskraft och till
den tredje personer, som voro fullt arbetsföra» men genom olyckor blifvit
hragte i tillfällig nöd.
4:o. Om Fattig-Cassans inkomster:
Dit skulle räknas» utom vanliga bidrag såsom frivilliga gåfvor, aflidne
fattighjons qvarlåtenskap och saköresmedel, jemväl andra tillskott deni församlingen
åtagit sig utgifva» nemligen två skäppor s]>anmåi af hvarje
hemman årligen, en afgift för hvarje hållen lekstuga, 1 R:dr, samt besparingar
och afdrag af tjenstehjon» och andra arbetares löner och dagspenning»
hvilka skulle förvaltas efter de för Spar-banker i allmänhet antagne
grunder, och till insättarne återställas» så vida de antingen förvärfvade
sjelfbestånd eller afflyttade, men, i fall de afleda eller nödgades, anlita fattigvården,
, tillfalla nämnde inrättning»
2:0. af Herr A. R. von Sjrdoiv, som förmält, att de tid efter annan
utkomna Författningar uti förevarande ämne lem mule rum för olika tillämpning,
i synnerhet då tvist uppstode socknar emellan, till hvilkendera ett
fattighjon rätteligen hörde» som saknat egentligt hemvist och under längre
tid drifvit omkring i landet»
En stigande befolkning samt senare Författningar om hemmansklyfning
och jordafsöndring, i förening medi den på flera ställen antagna
bruknings-method» att» i stället för torpare med jordbruk och vanliga tjenstehjon,
antaga stat-torpare, statdrängar och inhyseshjon» hade i fråga om
fattigförsörjnings-skyldigheten föranledt flerfalldiga förhållanden» vid hvilkas
bedömande nu gällande Författningar icke vora lämplige. En ny stadga
i ämnet borde likväl icke ingripa uti socknarnes rättighet, att sjelfve
inom sig bestämma» huruledes fattigförsörjningen med minsta kostnad bör
regleras, men deremot bestämdt antycla, hvilka, som till fattigvårdsåtnjutande
äro berättigade, den ena eller andra menighetens eller jordegarens eller andra
enskida personers skyldighet till fattig-försörjningj och i sammanhang
Ing- snmt Allm. Beiv. och Occon.-l tshottetis
3
härmed;, hvad som iakttagas må mot intrång af fattiga och mindre arbetsföra
personers obehöriga inflyttning från en lill annan socken, samt ansvarighet,
så väl för den fattige som med bettlande beträdes , som för den
socken, hvars fattighjon, tiggande, annan ort besvära, med de flera vigtiga
punkter, som vid granskning af detta vigtiga ämne kunna komma i fråga.
Till Högvördige Preste-Ståndet:
3:o af Heri' Contracls-Proslen J. J. Nibelius, sorn yrkat, att till Kongl.
Kungörelsen af den 5 December iy88 det tillägg boixle göras, att hvarje
församling må ega rättighet att yttra sig öfver stat-torpares inflyttning.
Motionairen söker visa, att det ligger i sakens natur, att en stat-lorpare
eller stat-dräng under vanliga förhallanden ej skall kunna försörja sig, hustru
och barn, enär det underhåll, sorn till föda och lön bestås åt statdrängen
ej är större än kostnaden för en vanlig tjenste-dräng, och således
ej beräknadt högre än för en enda persons bergning, framställer vidare, hulu
äfven erfarenheten vittnar om det armod, sorn råder inom stat-lorparehushållen,
samt huru merendels en eller flere personer af ett sådant hushåll
blifva fattigvården till last. Då det således, enligt Motionairens öfvertygelse,
ej beror af tillfälliga omständigheter, utan i sjelfva stat-torparens
vilkor en gifven orsak ligger dertill, att antingen han eller hans hustru
eller hans barn sannolikt skola blifva föremål för fattigförsörjningen,
och då hvarje församling genom Lag har sig ålagd att försörja sina fattige,
anser Motionairen, att det ej bör få bero på en hemmans-innehafvares godtycke,
att från främmande socknar på sin jord intaga så många stat-torpare-hushåil,
som honom lyster, hvilkas underhåll hail sedan, när de sjelfva
ej kunna försörja sig, utan ansvar kan undandraga sig, utan att hvarje församling
eger en naturlig rättighet att fordra, det dylika hushåll ej må
församlingen oåtspord få inflytta, och föreslår derföre, att Rikets Ständer
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla att en Författning måtte utfärdas,
som tillägger hvarje församling rättighet att yttra sig öfver stat-torpares
inflyttnings samt om församlingen finner sig dertill föranlåten, en sådan
inflyttning vägra, så vida ej den, som pä sin jord vill intaga stattorparen,
ställer antaglig borgen derföre, att hvarken den sistnämnde ej
heller någon af dess hushåll skall falla församlingens fattigvård till last.
För att vidare ådagalägga vigten och angelägenheten af detta stadgande,
anföres, huru en dylik Författning är det enda möjliga dorrectiv emot
4
Lflg- samt Ailm. Besv, och. Öecon.-Utskottens Betänkande N;o 54-
det i allmänhet öfverhand tagande "stat-torpare-systemet och emot de i
sammanhang med detta system stående obetänksamma giftermål emellan
Allmogens barn.
Motionairen framställer, huru det så kallade stat-torpare-systemet,
hvarigenom antalet af de obesultne allt mer okas och en pöbel tillskapas,
sorn i samhälls-ordningens bestånd ej har något interét, ej kan, oaktadt sin
förderflighet, direct förbjudas, då Staten ej är berättigad att förbjuda hemin
ans-innehafvaren att genom stat-torpare sköta sin jord, eller arbetaren
att antaga stat-torparetjenst, så länge desse afhandlingar ej ingripa 1 någon
annans rätt. Men så snart Possessionaten eller flemmans-mnehafvaren ej
åtaöjer sig att till stat-torpare antaga endast sådane, sorn redan vistas inom
församlingen och således, i händelse af behof, redan äro till understöd af
'församlingens fattigvård berättigade, utan vill ifrån främmande socknar intaga
dylika hushåll, hvilka efter ali sannolikhet skola öka församlingens
fätligpersonal, då uppkommer för församlingen en rättsgrund, alt förbjuda
en sådan afhandling eller åtminstone att dervid föreskrifva sådana vilkor,
att dessa hushåll ej komme att belasta församlingens fattigvård. — En sådan
Författning, som den här föreslagna, vore den enda inskränkning i stattorpare-systemet,
sorn genom Sambäils-magtens åtgärd kan tillvägahringas,
men den skulle, enligt hvad Motionairen söker utveckla, i betydlig nion
dertill bidraga.
Med stat-torpare-systemet stöde den i senare tider tilllagande mängden
af obetänksamma giftermål emellan personer af den arbetande classen
i det närmaste sammanhang. Dessa giftermål skola föranledas till en stor
del af lättheten att erhålla en stat-tjenst. Inskränktes antalet af stat-tjensterne,
så skulle äfven antalet af dylika giftermål minskas; och den af Motionairen
föreslagna Författningen skulle således, enligt hans förmenande,
verka äfven till detta goda ändamål.
Under den discussion, sorn hos Högvörd. Preste-Ståndet föregått remissen
af ofvanstående motion, hafva åtskillige Ledamöler förmält sig hufvudsakligen
deri instämma, hvarjemte är vordet föreslaget:
af Herr Doctor Elfström,: att uti Kongl. Kungörelsen den 5 Dec. 1788
tillädes det stadgande, att jord-egare, som vill frun annan socken emottaga
stat-torpare eller utfattige inhyses- eller backstugu-hjon, som hafva hustru
och barn eller ock ogifte, men mindre arbetsföre tjenstehjon, skall vara
pligtig att i tid hos Pastor begära Sockne-stämma till inhemtande af församlingens
bifall eller af slag i frågan, och att, om sådan anmälan ej göres
Lag- somt Allm, Eesv. och Oecpn,-\dt sköttens Betänkande N‘,o 54.
5
och Sockne-stämma i följd deraf utebli/ver, jord-egare skall ansvara, att
det inflyttande hushållet eller per sonett ej kommer församlingens fattigförsörjning
till last;
af Herr Lector Laurenius och Herr Doctor Lindahl: att församlingarms
pröfnings-rätt öfver inflyttningar må ega ruin, ej blott i fråga om
stat-torpare, utan utsträckas till alla de fall, der skälig anledning är att
befara de inflyttades oförmåga att med ärligt arbete sig kunna försörja;
af
Herr Prosten Hallström: att pröfnings-rätten borde inskränkas till
stat-torpare, sorn hafva tre, fyra eller flere barn, och att hvar och en, sorn
på sina egor intager inhyses-hjon eller stat-torpare med flere barn, borde
förpligtas att till fattig-cassan erlägga en bestämd afgift;
af Doctor Hasselrot: att, då jordegare lätt kan råka i obestånd, oell
någon säkerhet för fullgörandet af hans förbindelse således icke finnes, ansvaret
för intagne torpares och inh3rses-hjons försörjning, bör bindas viii
sjelfva egendomen eller jorden, hvarå de inflytta;
4:o Herr Fält-Prosten Bjurstén, som, beträffande tjenste-bjons flyttning
från en till annan församling, sig utlåtit, att sådan flyttning väl borde
vara fri, så länge ett tjenstehjon vore fullt arbets-fördt och icke af
kropps-bräcklighet besväradt. Det vore likväl tydligt, att, sedan ett tjenstehjon
uppnått 40 års ålder, dess bästa tid vore förfluten och arbets-förmågan,
om icke alldeles uttömd, dock i starkt aftagande, och om rättigheten
att från annan församling antaga ett sådant tjenstehjon icke helt och.
hållet kunde borttagas, syntes den åtminstone böra inskränkas , hvadan
Motionairen ansett sig böra föreslå : att från främmande församling
må ingen städja och till sig uti tjenst taga en tjenare, som är fo år gammal
eller deröfver, med mindre att han derom uti Sockne-stämma anmälan
gjort, och Sockne-stämman dertill sitt bifall lemnat;
5:o af Herr Prosten Stenhammar, som andragil: att bland de för
landtbruket främmande näringar, hvars arbetare isynnerhet anlitade Fattig^örsörjnings-anstalterne,
intoge Bergshandteringen första rummet. .Rättigheten
att, utan någon slags inskränkning, få bearbeta upptäckta malm-streck,
lockade kringliggande orters sysslolösa äfventyrare, att nedsätta sig omkring
den nya Grufvan, der de bildade en fattig-coloni, som, ehvad gruf-arbetet
nedlades eller icke, folie församlingen till last. Det vöre likväl icke öfverensstämmande
med Motionairens tänkesätt att gilla den stundom yttrade
mening, att hvarje näring borde underhålla sig sjelf, och således jemväl
6
Lag- samt Allm. E<yo. och 0^cou,-\3tskottens Betänkande N;o 54.
den fallig-personal, livars produetiva krafter hon användt. En sådan åsigt
horde icke få göra sig gällande, dels derföre, att näringarne inbördes böra
understödja hvarandra, dels ock derföre, att man, genom dess antagande,
skulle aflägsna sig från grund-tanken för de christliga barmhertighets-anslalterne,
hvilka ledde sitt ursprung från Kyrkan, i hvars skydd de jemväl
utbildat sig. Det borde framdeles sorn hittills åligga församlingarne, att gemensamt
utöfva sina christliga barmhertighets-pligter, och äfven för den
händelse, att någon serskild näring vore rådande inom en viss trakt af
socknen, horde dess enskilda Fattigvård alltid stå under samma uppsigt
och vård af Ky r ko-s t jr elsen, sorn den allmänna.
Deremot syntes, ur enahanda grunder, icke någon närings-gren inom
en Socken böra få undandraga sig att lemna bidrag till fattig-vården. Stad
gandet
i Kongl. Kungörelsen den i g Februarii 1811 , att skyldigheten att
försörja de fattige må anses åligga hvar och en, sorn icke sjelf är i behof
af andras hjelp, syntes fästa förbindelsen endast vid personen, och afgifternes
belopp vöre beroende af frivillig öfverenskommelse, hvaraf den
följd skall uppstått, att egare till Bergverk, när han bott utom socknen, velat
undandraga sig sådane af gifter, de der skulle böra utgå icke af honom
utan af hans arbetare. Då likväl förmögenheten borde utgöra grunden för
afgifterne till fattigvården, har Motionairen föreslagit utfärdande af följande
stadgande;
Alla till Bergs-handteringen hörande verk, vare sig malmbrott och
grufvor eller smält-ugnar, hamrar och förädlings-verk, hvilka icke genom
redan ingångna serskilda begifvanden och beslut i Fattigförsörjningen deltaga,
skola utgöra ärliga af gifter till fattigvården i den församling, inom
hvilken arbetarre skattskrif vas, efter deras urliga taxerings-värde, i samma
förhållande sorn hemmanen inom församlingen, med penningar och varor
efter de inom hvarje församling gällande öfverenskommelser. Skulle
tvist uppstå vid jemf örelse emellan hemmanens och Bruksnerkens taxerings ■
värden, skilje Konungens Befallningshafvande. Vilja sådana Verk försörja
och vårda sina fattiga och alltså underhålla egna fattigvårds-anstalter,
vare likaledes underställdt Konungens Befallningshafvandes pröfning, som
eger tillse om sådant må tillåtas, med afseende på Bruksverkens större eller
mindre betydenhet och sannolikheten af deras framtida bestånd. Dock vare
dessa enskilda Fatligvårds-anstalter under uppsigt af församlingens Pastor
och Styrelsen för dess allmänna Fattigvård, enligt Kyrko-Lag och
För fattningar ne.
Lng- samt Auni. Betz. och Oecon,-Utskottens Betänkande N:o 54.
7
Häruti hufva instämt Herr Doctor Hvasser, Herr Doctor Morén och.
Herr Prosten Hallström, den sistnämnde under yrkande: att icke blott egare
af Bergverk och Bruk, utan äfven af andra inrättningar, som ej tillhöra
landtmanna-yrket, borde förbindas att till församlingens Fattigvård
bidraga;
6:o af Herr Prosten Roseh, sorn., medelst anförande af två händelser*
då det genom Utslag blifvit ålagdt, dels en församling, att till försörjning
emottaga en bonde, som många år förut försållt sitt inom församlingen
belägna hemman, dels en för arbetsamhet och oklanderlig vandel känd
mansperson, som inom annan församling gift sig med en enka, hvilken egde
ett hus, att från sin hustru bortflytta, ledt sig lili deir slutföljd, att
1788 års Författning, som i tillämpningen lemnade sådana resultat, vore
ändamåls-vidrig och otvifveiaktigt tarfvade omarbetning och förbättring ,
dervid borde iakttagas, att orden: den socken, der fattighjonet hafi eget
hemman, skulle förändras till följande uttryck: den socken, der fattighjonet
inom de tre sistförflutne åren haft eget hemman, och att i senare afdelningen
af nämnde Förordning borde tilläggas denna mening: likväl må äkta
makar, som lefva christeligen och väl tillsammans, ej förmenas att skrifvas
och bo, der den ena af dem bostad eger.
I anledning af delta Memorial hafva sig utlåtit:
Herr Kyrkoherden Bergvall: att, då det ofta vore tvist underkastadt,
hvarest ett fattighjon sist varit mantalsskrifvet, serdeles i hufvudstaden,
der anmälan till skattskrifning ofta underläts, vore det både lämpligt och
billigt, att den församling, inom hvilken den fattige uppoffrat sina bästa
krafter, borde vidkännas hans underhåll;
Herr Doctor Grevillius: att svårigheter ofta möta vid tillämpning af
stadgandet i Kongl. Kungörelsen den 5 Dec. 1788: alt den socken, der
tjenstehjon sist varit skaltskrifvet, skall vidkännas dess värd, helst det icke
sällan skall inträffa, att osäkerhet uppslår, hvarest tjenstehjon, som ofta ombytt
vistelse-ort, verkligen varit sist mantalsskrifvet. I öfrigt har Herr
Doctorn, för att trygga socknarnes rättighet att emottaga eller afvisa gamla
och mindre arbetsföre tjenstehjon, yrkat, att i den förmodade nya Författningen
må bestämdt uttryckas skattskrif varens pligt att, pä en socknens,
i laga ordning til/komen och anmäld protest emot ett inhyseshjons eller
äldre bräckligt och mindre arbetsfördt tjenstehjons inflyttning, fästa behörigt
afseende; hvarförutan, till undvikande af godtycklig tolkning, det vore
af vigt, att den ålder bestämdes, som berättigar till bestridande af
8
Lag- $amt Allm. Bero. ock Ocean.-Vt kottens Betänkande Nio 54.
tjenstelijons intagande, såsom 4°j 5° Aler So år;
Herr Biskop FTallin, att i händelse ny fattigvårds-stadga komme att
utfärdas, densamma ieke borde utsträckas att gälla jemväl för hufvudstaden,
hvarest, i händelse en församling betungas genom ett större antal fattiga ,
dess omsorger lättas genom en större andel i de medel, sorn under namn
af fattigafgift af stadens invånare uppbäres och församlingarne emellan fördelas;
Herrar
Contracts-Prostarne Örnberg och Afzelius, att viss tid borde
utsättas, inom hvilken hvarje församling, som tillåtit någon kringvandrande
person att der bosätta sig, skulle anmäla protest emot en sådan inflyttning,
vid påföljd för församlingen att eljest ombesörja hans vård och underhåll.
Till Välloflige Borgare-Ståndet:
7:0 af Herr Olbers, som, med serskildt fästadt afseende å de dryga
kostnader Marstrands stads Fattigförsörjuings-anstalt skall nödgas vidkännas
för underhåll af enkor och barn efter aflidne artillerister vid garnisonen å
Carlstens fästning, föreslagit det stadgande, att stad, der garnison finnes,
icke må vara skyldig i sin fattigvård upptaga medellösa enkor och barn
efter dem som, tillhöra garnsionen och i t jens ten af idit, utan att desse, då
de icke sig sjelfve försörja kunna, måtte vara pligtige begifva sig från
staden, för att underhållas, antingen af den församlings Fattigvård, hvarest
är enkans födelse-ort, eller der Regementet har sin ordinarie station,
eller på Statens bekostnad.
I denna motion har Herr Leffler instämt, likväl med yrkande, att
enkor och barn efter personer af den i Marstrand stationerade garnison,
icke må ega att afflytta till Götheborg.
9:0 Till Hedervärda Bonde-Ståndet;
af Thomas A7ilsson från Christianstads Län , som yrkat, att en ny
Förordning rörande Fattigförsörjningen mätte utarbetas, en Förordning ,
medelst hvilken för det första hvarje class, och sedermera äfven, så vidt
möjligt vore, hvarje enskild fastighets-egare ålades att försörja dem, som
blifvit upptagne på dess grund; hvarförutan borde stadgas, att, om juleon i
sin tjenst eller på sina egor ville inlaga person, som vore utöfver 4° år
gam
-
'.ag- samt Allm. Besv. och Öecoit.-\Jtskottens Betänkande Nio 54.
9
gammal, skulle församlingens pluralitet ega sådan inflyttning bestrida , sä
vida ej full säkerhet farnis och utlofvades för den inflyttades underhåll.
De serskilda classer, af hvilka fatiighjon borde försörjas, skulle, efter
Motionairens mening, utgöras af egare och innehafvare af Säterier, af Boställen,
af Kronohemman, Kronoskalle-hemman, och af utsockne Frälsehemman,
hvilka hvar för sig borde underhålla sina fattige.
I anledning af denna motion, hvilken åtskilliga Ledamöter biträdt,
hafva sig yttrat:
Anders Danielsson från Elfsborgs Län : att ifrågaställde ämne så
mycket mindre borde blifva föremål för någon öfverläggning, som föga utsigt
vore att ernå någon förändring i nuvarande förhållanden;
JSils Strindlund från Vester-Norrland: att det af Thomas Nilsson
framställda förslag saknade möjlighet och tillämpning för vissa delar af de
Norra Länen, hvarest mångå nybyggare på Krono-skogarne ofta råka i fattigdom,
i hvilken händelse Kronan, såsom jordegare, skulle om dem draga
försorg, hvilket förmodligen icke kunde medgifvas;
Tufve Månsson: att dej som hädanefter ä sina hemman intaga främmande
personer, oförmögne att sig uppehålla, ovilkorligen mätte kännas
skyldige att för dessas försörjning ansvara;
io;o af Bengt Gudmundsson från Halland, som föreslagit den förändring
uti nu gällande Författningar, angående Fattig-försorjningen å landet,
att hvarje husbonde, som hädanefter antager torpare eller så kallade
backstugusittare och inhyses-hjon å sina egor, må vara pligtig sjelf ansvara
för deras underhåll, så att de ej ligga försam/ingarne till last; undantagande
i de fall, då olyckshändelser vållat dylika personers oförmåga
att sjelf ve försörja sig och de sina:
11:0 af Johannes Svensson från Jönköpings Län, som anfört, att den
tillfälliga omständigheten, att en person sist varit skattskrifven inom en
församling, icke kunde eller borde grundlägga församlingens pligt att
vårda och underhålla en sådan person, hvadan och enär det således skall
visat sig, att 1788 års Författning vore till sin grund orättvis och ledande
till trassel och vidlöftiga rättegångar, Molionairen äskat, alt Utskotten måtte
utarbeta förslag till en ny ändamålsenlig och rättvis Fattig-försörjningsförfattning
i stället för den af 1788, hvars upphäfvande yrkas.
Bihang till R. St. Brot. 1834 0(k i835. 7 Satnl, a Ajå.
17-.de
2
la Lag- tamt Alhn. Besv. och Occon.-TJiskottens Betungande Ni» 54
Hvad sålanda blifvit yrkadt och hemställdt hafva Utskotten gemensamt
i öfvervägande tagit, och få i anledning deraf anföra:
Hvad först angår den af åtskilliga Motionairer gjorda framställning
cm utarbetande af en ny, för hela Riket gällande Stadga, rörande Faltigförsörjnings-anstalterna,
torde böra erinras, att Rikets Ständer redan vid
1820 års Riksdag, i anledning af det vidsträcktare förslag till Författning i
ämnet, sorn, till följd af Rikets Ständers år 1810 framburna underdåniga
anhållan, blifvit af en tillförordnad Comité' utarbetadt, i underdånig skrifvelse
tillkännagifvit, att Riks-Slåndens tänkesätt icke kunnat förenas om antagande
af en allmän Fatligvårds-stadga för hela Riket, hvilken skulle synas
ingripa i den rätt och pligt allmänheten hittills haft att sjelf vårda
och besörja sina fattigas underhåll.
De skäl, som vid nämnde Riksdag verkat till afslag å den yrkade reformen,
torde ännu böra anses gällande. Fattigvården har hittills varit, och
hör, efter Utskottens omdöme, jemväl hädanefter vara en municipal-angeiägenliet,
ty den beror väsendtligen på loeal-förhållanden, som i vårt vidsträckta
land ganska mycket omskifta, på folkets större eller mindre välstånd
i olika delar af Riket, och på mångfaldiga andi a omständigheter, sota
svårligen kunna förutses och beräknas. Och i betraktande häraf hafva Utskotten
ansett sig böra vördsamt tillstyrka,
alt de i of vanberörde hänseende framställda yrkanden icke md
vinna Rikets Ständers bifall.
En sådan omarbetning af Fattig-Iagarna, som Utskotten nu afstyrkt,
skulle utan tvifvel föranledas af bifall till Tafve Månssons och jBengt Gudviandssons
förslag, att hvarje jordegare, som å sina egor emottager torpare
eller backstugusittare, skulle ansvara för deras underhåll. Ty genom ett
stadgande i sådan syftning, vore den gemensamma Fattig-försörj,nings-skyldigheten
till det mesta upphäfven; och hvad som är en allmän välgörenliels-pligt
för liela socknen, deruti hvar och en medlem bör deltaga, skulle
förvandlas till ett mången gång obilligt och tryckande åliggande för den
enskilde, sorn såge sin vinning uti försummelsen att detsamma uppfylla..
Både för de nödlidandes skuld och för den obilligheten att ensamt ut enskilda
jordbrukare öfverlemna största delen af fatligvårds-sbyldigketen, syne*
delta förslag olämpligt, och Utskotten tillstyrka alltså dess ogillande.
Hvad beträffar Herr Prosten Rosens yrkande, att stadgandet i Kongl.
Kungörelsen den 5 Dec. 1788, angående skyldighet för den socken , der fattighjon
egt hemman, att om detsamma draga försorg, borde tillämpas en
-
Lag- samt Allm. Btsv. och Gecon.-TJiskottens Betänkande Nio 5%,
däst i händelse hemmanet inom de tre sistförflulne åren blifvit afträdt. så,
©m det än å ena sidan torde böra medgifvas, att detta stadgande, såsom
hvilande på förutsättning, att den fattige användt sin verksammaste tid der
han haft egel hemman, i många fall utgör en billig grund för fördelning
af fatt igiörsörjnings-skyldighe ten socknar emellan, bör å andra sidan icke
förbises, att berörde vilkor ofta icke inträffar, samt att en ganska stor obillighet
uppkommer, när en person, hvilken i barndomen eller ungdomen
ärft en obetydlig hemmansdel i en församling, der han tilläfventyi s aldrig
vistats, på ålderdomen eller vid inträffad sjuklighet anses berättigad att af
en sådan församling njuta försörjning. Då härtill kommer, att en serskild
grund utomdess finnes för bedömande af dylika frågor, nemligen sista
mantalsskrifnings-orten, och någon annan än denna icke synes behöflig,
hafva Utskotten ansett sig, med anledning af Prosten Rosens motion, böra
föreslå utfärdande af en allmän Författning, hvarigenom skulle förordnas:
att, dä fråga församlingar emellan uppstår angående skyldigheten
att underhålla de frän den ena till den andra församlingen
inflyttade personerskall den fattige, ehvad han haft eget hemman
eller icke, alltid anses tillhöra den församling, der han sist
varit skattskrif ven.
Vidkommande Herr Prosten Nibelii motion, angående inskränkning i
jordbrukares rättighet att från främmande socknar antaga stat-torpare, och
hvad i sammanhang dermed, under discussionen hos Högvördige PresteStåndet,
blifvit yrkadt, så, enär det tvifvelsutan är af största vigt att förekomma,
det en invånare i en församling icke må ega tillfälle att, till den
allmänna Fattig-försörjningens betungande, och således till de öfriges skada,
utan deras medgifvande, i församlingen emottaga medellösa personer, som
framdeles kunna falla fattigvården till last — ett förhållande, hvilket lika
lätt kan inträffa med stat-torpare som med åtskillige andre personer af arhets-classen,
samt dertill kommer, att missbruk med förenämnde rättighet
lemnar lättade utvägar för obemedlade personer att ingå giftermål, utan
annan garantie för deras och barnens underhåll än fattigvården, och att, om
obetänksamheten i detta hänseende icke i lid motarbetas, landet sannolikt
kommer att uppfyllas af en mennisko-class, som helt och hållet saknar egendom
och sjelfbestånd — ett slags pöbel på landet, som icke utan anledning
är så mycket fruktad,,— hafva Utskotten, på dessa, och de af Herr
Prosten Nibelius i öfrigt anförde skäl, ansett sig böra motionen med sitt
tillstyrkande understödja, och hemställa alltså, att i den lill utfärdande fö
-
u Lag samt Allm. Bejv. och Oecou.-TJtskottms BitutikanJe N:o 5^.
reslagua Författning må införas detta stadgande:
att derij som tillåter gifta hushåll från annan socken hos sig inflytta,
utan att den församling, dit inflyttningen sker, å allmän
Socknestämma dertill bifall lemnat, skall, derest han icke med församlingen
kan i godo öfverenskomma om de ökade bidrag, som i
sådan händelse må till fattig-cassan erläggas, vara pligtig att
ställa full säkerhet för den kostnad, socknens fattigförsörjningsanstalt
kan få vidkännas för dylike personers framtida underhåll.
Herr Prosten Stenhammars motion synes egentligen åsyfta åläggande
för egare af Verk hörande till Bergshandteringen, att, i mon af deras egendom,
lemna bidiag till det gemensamma fattigförsörjnings-verket. Ett allmänt
stadgande härom, utom hvad grunden för afgiftens belopp beträffar,
finnes redan meddeladt i Kongl. Kungörelsen den 14 Februarii i8ir.
Om Bergverks-egare aller någon annan vägrar att fullgöra sin skyldighet
härutinnan, står det församlingen öppet, alt, efter fattadt beslut om afgiftens
belopp, hvilket, sedan detsamma blifvit af Kongl. Maj:t i Nåder pröfvadt
och g iliad t, eger förbindande kraft, dertill tvinga honom, utan att någon
serskild fatligförsörjnings-anstalt för berörde Verk behöfver inrättas. På
grund häraf, och i förmodan, att det correctiv, Utskotten i föregående punkt
föreslagit, må göra tillfyllest att förekomma jemväl de missbruk Herr Prosten
Stenhammar önskat se afhulpne, tillstyrka Utskotten, att ifrågavarande
motion icke må till vidare åtgärd föranleda.
Beträffande frågan om vissa ytterligare bestämmelser angående församlingarnes
rättighet att vägra vissa personer inflyttning, samt yrkad tillåtelse
för äkta makar att ovilkorligen få bo och skattskrifvas, der endera
eger bostad, så, på följande skäl:
a') att om föreskrift meddelas, alt tjenstehjon, som uppnått en viss
bestämd ålder, icke ulan erhållen tillåtelse finge söka sin utkomst, der det
för sig finner lämpligast, skulle, enär arbetskrafterna hos alla icke lika hastigt
aftaga, den följd uppkomma, alt personer, hvilka egde full arbetskraft,
betoges tillfälle att densamma använda;
6) att. anmälan å Sockne-stämma, enligt 1788 års Kongl. Kungörelse,
bör ske, och församlingens bifall afvaklas, innan inhyses-hjon eller äldre arbetsföre
tjenstehjon få i socknen inflyLla, och att således vid mantalsskrifning
behörigt afseende skall fästas å församlingens beslut;
c) att, enligt gällande Författning, hvar och en är förpligtad, att lill
Lag- tamt Allm. Besv. och Oecon.-Ut skottens Betdtikantle N:o 54. 13
upplysning och rättelse för Taxeringsmännen, angifva och i manlalslängderne
låta anteckna sig sjelf med underhafvande folk och tjenstehjon, samt
dem, som hos honom äro boende;
d,') att inträde i äktenskap icke rättsenligt kan medföra anspråk på
underhåll inom den socken, der den ena makan kan ega ett boningshus;
hemställa Utskotten, att ej mindre Herr Prosten Bjurstehs och senare
delen af Herr Prosten Rosens motioner, än äfven de dermed i sammanhang
stående serskilda yrkanden och förslag, måtte, såsom dels obehöflig*,
ecb dels olämplige, utan afseende lemnäs.
Slutligen, och i afseende på den af Herr Olbers väckta fråga om befrielse
för släder, der garnisoner äro förlagde, från skyldighet alt försörja
Krigs-folkets enkor och barn, få Utskotten mot de för ändamålets vinnande
föreslagna utvägar, erinrat att fattighjonets födelseort desto mindre bör
bestämma, hvem försörjnings-skyldigheten skall åligga, som dels ovisshet
derom icke sällan yppas, dels utrikes födde personer, äfven då de längre
tid vistats i Riket, i sådant fall skulle utestängas från fattigvård, dels ock,
tvärt emot hvad Motionairen åsyftat, garnisons-orter framför andra skulle
få vidkännas ökade utgifter, efter som dem skulle tillhöra att försörja garnisons-personalens
barn, då de af ålder eller bräcklighet kommo i behof af
understöd: att det vore obilligt att den ort, der ett värfvadt Regemente har
"sin ordinarie station," skulle ensam bekosta fattigvården, då afdelningar af
samma Regemente äro förlagda i garnison på andra ställen., samt att frågan,
om Statens förbindelse att underhålla omförmälde fattighjon, i första rummet
lärer derpå bero, huruvida medel för sådant ändamål böra anvisas,
hvarom det åter icke tillkommer Utskotten att sig yttra; och vid detta
förhållande anse Utskotten sig icke kunna motionen understödja, utan tillstyrka,
att densamma må lemnäs utan bifall.
Flere Ledamöters serskilda mening bifogas.
Stockholm den 4 Mars i835.
Reservationer:
af Herr Grefve Horn: ”Jag reserverar mig emot de sammansatta Utskottens
förslag uti /^:de punkten, rörande Egendoms-innehafvares ansvar
för inflyttade personer uti församlingarne, med tillstyrkt rättighet att ,4
Soeknestämma vägra denna inflyttning af arbelsfördt gift folk; hvilka stadganden
jag anser vara både orättvisa och af verklig våda för samhällets moralitet,
då, under en tilltagande folkökning i landet, man genom att försvåra
**
Lag- samt Allm. Btsv. och. Oecon.-XJtskct:ens Betäckande Nio 54.
ca ordentlig och laglig bosättning skall bilda en dass af äfventyrare, liknande
de fördrifne Ziguenar-banden.
Dessutom lärer det blifva omöjligt att ålägga Boställs-innehafvare och
dess arfvingar den äskade ansvarigheten. Svårligen skulle äfven andra fastighets-innehafvare
kunna lemna så nöjaktiga garantier, att icke Socknemännens
pluralitet, med ingrepp i egande-rätten, afgjorde, om och hvilka
tjenstehjon fingo städslas.
Det sökta correctiv emot missbruk vid tjenstefolks antagande och.
emot det öfverklagade stat-torpare-systemets införande finnes redan uti 1788
års Författning, som berättigar församlingarne att inom sig uppgöra Reglementen
för fattigvården. Häruti kunde således bestämmas ett högre årligt
bidrag till Fattig-försorjnings-anstalterne af dem, som låta å sina egor
mantals- och skattskrifva utsockne gift tjenstefolk; egande, enligt samma
Författning, församlingen rättighet att vägra inflyttning af åldrige och orklösa
personer;”
af Herr Hjärne: ”Jag reserverar mig emot Utskottens tillstyrkande,
alt, såsom en af hufvudgrunderne för allmänna stadgar i afseende på fattigvården,
det skulle tilläggas församlingarne ett slags veto, när enskild egen»
domsinnehafvare inom församlingen ville i sin tjenst antaga gifta personer
ifrån en annan församling. Församlingen skulle väl icke ega rätt att neka
den enskilde att i sin tjenst antaga hvilken välfräjdad person som helst,
men deremot kunna afsäga sig underhållet för den antagne tjenaren, i händelse
denne framdeles skulle råka blifva urståndsatt att sjelf försörja sig och
de sina, och genom denna afsägelse ålägga husbonden att ensam ikläda sig
denna underhållsskyldighet.
Man har hittills ansett såsom lofvärde exempel af en mindre allmän
välgörenhet alt belöna trogna tjenare med lifstids-pensioner, då de ej längre
kunna arbeta; men det föreslagne stadgandet skulle, hädanefter, förvandla
dessa välgörenhets-prof, — hvars moraliska värde hufvudsakligen består i
deras otvungna utöfning, — lill en laglig samhällspligt.
Det gifvas många orter inom Sverige, der det ej finnes tillgång på
dugligt tjenstefolk eller goda arbetare, och der det länge varit brukligt —
emedan det varit nödvändigt — att taga i sin tjenst personer från mera
aflägsna orter. På sådana orter blir den enskilde jord- eller bruks-egaren,
genom det föreslagna stadgandet , tvungen att ikläda sig äfvenlyret att få
gifva lifslids-underbåll åt hvarje gift person, som han antar i sin tjenst,
sedau denne blifvit, genom sjukdom eller olyckshändelse, urståndsatt att
Lag- samt Allm. Btsv, - och Oecon-X}:skotten: Betänkande N:o 54,
sjelf försörja sig och sin famille. Om missödet ville, i detta fall, förfölja
en större jordegare, eller egare af Alun-hruk, större Fabrik eller annat Bruk,
som skötte sin egendom med så kalladt statfolk — hvilka, likasom bruksarbetare,
merendels äro gifta, — så skulle Utskottets förslag, realisevadt»
kunna skaffa en sådan enskild person, inom några år, en hel fattigh jonscolonie
på halsen, hvars underhåll ingalunda kunde anses såsom en billig
gratification för ett eller annat års, dessutom väl lönadt arbete.
Att hvarje församling, i de flesta fall, skall begagna sitt veto till af~
slagt tar jag för gifvet, när erfarenheten visar, huru man öfverallt processar
för att blifva qvitt underhållet för de olycklige, som falla fattigvården till
last. Man skall säkert göra sig ändå mindre samvete af att undvika äfvenlyret
af en framtida underhålls-skyldighet, då man, på samma gång, bereder
den fattige ett, i Lag stadgadt underhåll af den för mogne; ty att stadgandet
gäller hårdast den större fastighets-innehafvaren, är klart, ehuru det, fastän
i mindre mon, äfven kan tungt och orättvist drabba den mindre hemmansbrukaren.
Jag medger, å ena sidan, att det, i vissa fall, behöfs något correctiv
emot möjligheten för en och annan enskild jordegare eller arrendator, att,
sedan han utsugit sina torpares arbetsförmåga, med deras hustrur och barn
befolka fösamlingarnes fattighus; men, å andra sidan, fordrar jag, att sjelfva
correetivet ej skall skapa ett nytt ondt, ehuru af annan natur än det
man velat upphäfva. Utskottets förslag går, elter min tanka, öfver gränsen
af samhällsrältens billigaste fordringar. Det gör ett verkligt ingrepp i
hvarje enskilds rätt att handhafva sin egendom eller sköta sin jord på det
sätt han för sig finner förmånligast och det tvingar honom, ehuru indirect,
att, vid valet af tjenare, inskränka sig till den församling, der han är boende,
eller att afsäga sig antagandet af en skicklig arbetare från en annan
ort, blott derföre alt denne har den olyckan att vara gift,
Samhälls-contraclel mclste innehålla vissa modificationer af natur-rätten,
vissa inskränkningar i den fria viljan att utöfva hvad som, enligt naturens
lagar, är tillåtet; men när det sanctionerar en rättighet för Corporationer
att godtyckligt lägga band på den enskildes fria vilja vid anordningar
inom kretsen af hans enskildhet, eller vid användandet af hans egendom,
när Lagen, i öfrigt, icke förnärmas; — då har, efter min( öfvertygelse.
Lagstiftaren, under utöfningen af sitt kall, icke befunnit sig på den högre
ståndpunkt, hvarifrån han bör öfverskåda bela Samhället med en blick»och
således, åsidosatt ett» vid ali lagstiftning, oeftergiflig! villtor.
Lag- samt Allm. Besv, och OeeoH.-UtskottWs Betänkande K:o 54.
Det är ett Samhälles skyldighet att försörja sina fattiga och orkeslösa,
och denna mensklighet bör vara stadgad genom Lag; men sättet att uppfylla
den, bör, efter min tanka, höra till de såkallade communal-bestyren.
— Om något likväl, i detta afseende, bör i allmänhet bestämmas, skulle
det, efter min åsigt, endast hafva afseende på granden för hvarje individs
afgift till den allmänna fatligförsörjnings-anstalten inom hvarje församling.
Jag har inom Utskottet, såsom det enda rättvisa i detta fall, föreslagit det
allmänna stadgande, qtt, jemte en proportionerad afgift för egande fastighetsvärde,
dessa bidrag skulle, för hvarje församlingsbo, bestämmas i förhållande
till det antal personer, som hos honom äro mantals- eller skattskrifne,
eller på hans egor boende. — Derigenom träffas den förmögne,
på ett rättvist sätt, af den större contribution, som bör åläggas honom, såsom
skatt för de större främmande arbetskrafter han använder lill enskild,
fördel, af en större personal, bland hvilken hvar och en är berättigad lill
allmänt underhåll, när han ej mera kan arbeta;’'
af Herr Bååth: ”Jag har ej kunnat instämma uti Högloft. Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Oeconomie-Utskottens Betänkande, i hvad det angår
tillstyrkande af bifall till Herr Prosten Nibelii motion , angående inskränkning
i jordbrukares rättighet att från främmande socknar antaga så
kallade stat-torpare eller stat-drängar. — För alt öfverskyla eller bortblanda
det allt för restricliva i Molionairens framställning och yrkande, hafva
Utskotten öfvergått från den egentliga benämningen: stat-torpare, till en mera
generel, den nemligen af gifta hushåll; man har härigenom velat gifva
frågan ett mildare utseende inför Allmänheten, ehnru saken ändock är densamma.
Om man rätt och opartiskt betraktar frågan, sådan den är, eller rättigheten
för jordbrukare, eller annan Egendoms- eller Närings-innehafvare,
alt låta besörja sina sysslor genom legde arbetare; så måste man medgifva,
att denna rättighet icke allenast är och måste vara naturlig, stödd på de
mest talande rättsgrunder, utan den är äfven af Borgerliga Lagar befästad.
Likaledes följer af detta fria val af bruknings- och förvaltnings-sätt, den
lika naturliga och fria betings-rätligheten emellan husbonde och arbetare,
om denne senares aflönings-sätt för arbetet. — Uti detta fria val af arbetare
och deras aflöning, har Lagstiftningen hittills icke vågat eller ansett
lämpligt göra annan inskränkning, än den, sorn har afseende jpå arbetarens
arbets-skicklighet och goda fräjd. I förra fallet till förekommande
« ,
Lag- s,mit Allm. Bnv. och Ocean.-( t kor ters Betänkande K'.o 5 }. 17
iii ålderstigna och mindre arbetsföre personers indragande från en ort till
cn annan; och i det senare alt ej nli fotsamlingarne innäsll i grofva lagbrytare
och lättingar, af hvilka är alt vänta snarate skada än nytta. —
Sålunda har så väl i8ö5 års. Lego-stadga, sora den af år 1833 förnyade, demnät
åt husbondens oell (jcnarens frivilliga öfverenskommelse, alt ömsesidigt
bestämma allöningssättet. — Det måste otvifvelaktig! raedgifvas, att
detta aflöningssält icke förändrar dessa personers -föi hållanden till 'b va ra siel
ra, såsom husbonde och tjenare betraktade, under den öfverenskomna lidens
lopp. — Det har i längre tid varit, dels af behofvet, dels af dermed
förenad beqvämlighet, antaget att aflöna sina tjenstehjon, jemte contante
penningar och klädespersedlar, med visst betingadt qvantum span mål
. viclualie-varor och jordfrukter, hvilka tjenstehjonen, i stället för tillredd
mat vid husbondens duk och disk, fått sjelfve tillaga och dermed hushålla
efter godtfinnande. Delta aflöningssält har man gifvit namn af stat och
dem, som en sådan stat åtnjuta, har man benämnt stat-torpare eller statfolk;
emedan aflöningen sträcker sig till både man- och qvinkön. Alt netta
aflöningssätt är i många fall en absolut nödvändighet för Possessionaler,
större egendomars innehafvare, samt Bruks- och Fabriks-egare, hvilka alla erfordra
en betydlig arbels-personal, torde vara kändt och ej erfordra bevisning.
— Att bland desse arbetare en del äro gifte, förändrar ej saken, ty
så väl vid fabriker som jordbruk användas icke allenast qvinnor, ulan äfven
barn. Dessa närings-idkare vore således högeligen alt beklaga, 0111 dem
ej skulle tillåtas i sin tjenst och handtering antaga gifta personer, utan föregånget
bifall dertill af församlingen, och utan alt förut ställa full — som
ofta kunde komma att blifva oskälig — säkerhet för den kostnad socknens
fattig-försörjningsanstalt kan få vidkännas för dylike personers framtida
underhåll. — Genom ett sådant stadgande skulle den ena församlingen komma
alt motarbeta den andras fördel. Ett arbetsfört gift hushåll och
dess barn skulle derigenom kunna utestängas från arbetsförtjenst vid större
egendom eller jordbruk i en annan församling. Följden deraf skulle blifva,
att den församling, dit ett sådant hushåll hörer, men hvarest tillräcklig
ai betsförtjenst måhända saknas, skulle genom den prohibitiva lagen blifva
betungad med delta hushåll och dess barn, hvilket icke inträffat, om
folket får söka och antaga tjenst och arbete, hvar det&a med största fördel
kan erhållas. Det var således den onaturliga Lagen, sorn tvang dem att
blifva tiggare och alt öka fatligpersonalen inom deras egen församling.
Bihang till R St, Vrot, i834 Bch i835. 7 Sami. 2 Afd,
1y.de
Lag- tamt: Allm. Bssv. oeA Oecon.-Vtskottens Betänk inde N:o 54.
Betraktar man åter Jordegaren;, Bruks- elier Fabriks-egaren, eller hvad annan
handtering; husbonde må eg a, så: lärer man finna , att hans ställning
leke heller är den hästa. St Hildi emellan behofvet af arbetare och farhågan
att, genom den onaturliga Lagen.,. få dessa såsom lefvande inventarier under
sin egen oell dems lifstid, och att vid hvarje ombyte se denna inventarie
-fluck ökad , måste han- befinna sig i en br ydsam belägenhet. Hans
•oeconom iska ställning, fordrar ovilkorligen att aflöna sina arbetare med så
kallad stat; från främmande socken får han icke inlaga sådant stat-folk,
synnerligen om de hafva det stora felet att vara gifta och, efter naturens
vanliga gäng, ha barn, ulan att underkasta sig den orimliga Lagens bud.
flan måste då välja det till utseende minst onda af de tvänne, att nemligen
åtnöja sig med den arbets--personal,, sorn, inom socknen kan fås, den må
för honom vara mer eller mindre duglig eller ej.. Men då det är gifvet,
; 11 konst-färdighet och arbete-skicklighet icke är lika utbildad i alla landsorter,
skall genom det föreslagna' Lag-stadgandet för den arbetande dassens
framskridande läggas ett betydligt hinder. Eåheten och okunnigheten
skola så till sägande» fängslas inom egna lånda muren, utan att från andra
håll kunna få bättre kunskap, eller sjelf inhemta den på andra orter. —
Ett annat ondt, följd af den föreslagna Lagen, skall blifva, att den sockne*,
vis innsslutne eller privilegierade arbets-classen, kännande den prohibitiva
Lagen, skall icke underlåta begagna den till ett oskäligt stegrande af
arbetsdönerne, hvilket aldrig kan ega rum vid ett fritt val.
Sedan jag sålunda sökt visa olägenheterne- af det föreslagna Lag-stadgandétj
så val i hänseende till husbonde som tjenare; och då- det ej lärer
kunna motsägas, stat-folk måste hänföras till classen af tjenstehjon, och
det för Staten måste vara indifferent, ehvad den enskilda mannen i sin
tjenst vill antaga gifta eller ogifta tjenstehjon ; så följer häraf,, att valet i
detta fäll bör tillhöra husbonden, och att Statens inblandande häri, genom
prohibitiva lagbud, är obehörigt. — Men då i detta- lall, som i munga-andra^
äfven det nyttiga kan missbrukas, måste emot missbruken Gorrecfiv
finnas eller stadgas, och detta tillhör lagstiftningen. — Men dessa correctiv
böra icke, på-sätt Utskotten föreslagil, vara loeala, lemporaira,- eller beroende
af för tillfället' fällande Socknestämmo-beslut, uti hvilka, till. grund
för afslag eller bifall,- ofta icke linnas andra motiv, än den absoluta viljans,
obenägenhetens eiler egennyttans, genom pluralitet uttalade mening. —
Dessa correctiv böra derföre vara generele och lillämplige för alla communen
ecb bindsorter- Sädane finnas- grundlagde, dels i~ Kongl; Kungörelsen
I/ig- samt Alim. Bero. och Oecm.-Utskottens Betänkande N:o 54*
*9
den 1.4 Febr. 1811, genom föraamlingarne tillagd rättighet, att inom sig
uppgöra grunderne för de fattiges försörjande och sättet att bestämma de
dertill erforderlige afgifter; dels ock genom Kongl. Kungörelsen den 5 Dec.
1788, och församlingarnes derpå grundade rätt, att i allmän Sockenstämma'
pröfva, huruvida inhjses-hjon eller något gamma/t och mindre arbetsförm
tjenstehjon må inom församlingen intagas. — 1 förra omständigheten, elier
angående grunderne och sättet för faltig-afgiflernes bestämmande, har jag
trott församlingarnes säkerhet vara betryggad, och enskildes fria valrätt i
antagande och aflöning af tjenstehjon icke för nära trädd, om det stadgan
de antages: att fattig-försörjnings- af giften bestämmes i förhållande till fasti
gliet, s-värde och det antal personer husbonde har hos sig mantals- och
. skattskrifne, eller på hans egor äro boende; och att de, som inom församlingen
icke ega fastighetj erlägga en i förhållande till vilkor och personal
lämpad afgift; hörande på sådane grunder det specielare på allmän socknestämma
öfverenskomma®- och beslutas och, med föranledande af i8n års
ofvannämnde Kongl. Kungörelse,- Kongl. Maj:ls Nådiga stadfästelse underställass
På
detta sätt vinner faltig-inrältningert en årlig inkomst; — husbonde
må hafva stat-folk eller ej, utan att han behöfver för sättet af tjenstehjönsaflöningen
underkasta sig för hvarje tillfälle församlingens godtyckliga bi*
fell eller afslag..
STOCKHOLM, 1835; hos J. A. WuLDe».
Lag- samt Allm, Besv.- och Oecon.- Utsk'.s Memorial N;o 55. i
N:o 55.
Antom till Exp_Utsk. den 14 April,
Memorial, i anledning af återremiss å Betänkandet N:o
48, öfver väckt fråga om laga fardag å så kallad embetsjord
i stad.
Detta Betänkande, hvilket Vällofl. Borgare-Ståndet, på grund af framställde
anmärkningar, till Utskotten återförvisat, har deremot, enligt ankomne
Protocolls-utdrag af den 3 sistl. Mars, blifvit af de öfrige respective
Riks-Stånden bifallet, vid hvilket förhållande och då målet genom 3;ne
Stånds sammanstämmande beslut är afgjordt, Utskotten funnit återremissen
ej lill någon åtgärd kunna föranleda.
Stockholm den io April 1835.
N:o 56.
f Ankom till Exp.-Utsk. d. 14 April.
Utlåtande öfver gjorde anmärkningar vid Utskottens
Betänkande N:o 54, i anledning af väckta frågor, rörande
fattigförsörjnings-anstalterna.
Detta Betänkande, hvilket Hederv. Bonde-Ståndet bifallit, är af de
Öfrige trenne Riks-Stånden till Utskotten återförvisadt, på grund af dervid
framställde anmärkningar, hvilka kunna under följande punkter uppfattas:
i:o att såsom allmänna principer borde antagas, först, att hvar och
en, som icke är vanfrejdad, må ega frihet alt bosätta sig der han hoppas
(inna sin bergning, och sedermera, att en person, som med lulla arbetskrafter
vistats å en ort en viss tid, t. ex. in år, bör anses hafva
varit denna ort så gagnelig, att orten bör draga försorg om honom på
ålderdomen. Med tillämpning häraf är hemställdt, om icke stadgas kunde,
att en hvar må inflytta till hvilken församling han vill blott lian
medför pass från den församling, hvarifrån han afflyttar, och att, om han
Bihang till R. St. Prat, 1834 och 1835. 7:de Sami. 2-dra Afd. i
18\de Häftet,
2 Lag- samt Allm. Bes v.- och OeconUt sits Utlåtande N:o 56.
i to år försörjt sig sjelf, utan att i någon måtto falla församlingen dit
han flyttat till last, denna senare skall vara pligtig att vid inträffande behof
vårda honom, men om han dessförinnan tarfvar understöd, bör den
församling, hvarest han förut bott, till hans underhåll bidraga med 10
procent för hvart år, som detta tidigare inträffat;
2:0 att, vid uppkommande tvister församlingar emellan, angående
fattigvårds-skyldigheten, den fattige bör anses tillhöra den församling, der
han sist varit minst två gånger mantalsskrifven, samt att den person, sorn
utan anmärkning å församlingens sida inom densamma vistats ett år eller
deröfver, bör der njuta fattig-ucderhåll;
3:o att det af Utskotten föreslagna stadgande, rörande socknarnes
rättighet att undandraga sig vård om medlemmar af gifta hushåll, som
utan deras bifall inflyttat, vore:
a) orättvist och till sina följder skadligt_, i så måtto, dels alt band
derigenom läggas på den enskildes rätt att, på hvad sätt honom lämpligast
synes, bruka och begagna sin egendom, med biträde af jern väl gifta tjenstehjon,
dels att de arbetande classernas naturliga rätt och frihet att söka sin
utkomst, der den står att vinne, allt för mycket skulle inskränkas, och
personer, som inträdt i ägtenskap, tvingas att stanna inom en församling,
ehvad arbetsförtjenst der vore att tillgå eller icke, hvaraf följden mången
gång kunde blifva, att understöd måste dem lemnäs långt innan de eljest
deraf voro i behof, så vida det stöde dem öppet att på annor ort söka
sin bergning;
b) allt för mycket vidsträckt, ty fastän det kunde hända, att frälsebönder,
jordtorpare och jemväl andra komma i behof af understöd, hörde
sådant likväl till undantagen, och borde icke bestämma allmänna regeln.
Förhållandet vore helt annorlunda med stat-torpare, enär, enligt sakens natur,
de sjelfva eller deras enkor och barn efter all sannolikhet måste falla
fattigförsörjnings-anstalterna till last. Genom den utsträckning Utskotten
gifvit åt förslaget, blefve detsamma mindre antagligt, än om församlingarnes
ifrågavarande rättighet blifvit inskränkt derhän, att de endast egde yttra
sig om inflyttning af gifta tjenstehjon och sådana tjenstehjon, sorn hafva
minderåriga barn, ehvad de antoges såsom statfolk eller icke, samt angående
inhyses- och backstufvuhjons emottagande;
c) icke med tillräcklig noggranhet och fullständighet framställdt
enär dels bestämmelse saknades, hvarutinnan den säkerhet, som bör lem
-
Lag- samt Allm. Besa.- och Oecon.-Utsk:s Utlåtande N'.o 56. 3
nas för en persons framtida underhåll, egentligen borde bestå, helst en
jordegares personliga förbindelse ur flera skäl icke kunde antagas såsom fullt
tillförlitlig, dels icke något stadgande vore meddeldt, angående beloppet
af den förmodade framtida kostnad, hvarföre säkerhet skulle ställas, hvilket
allt ulan tvifvel kunde leda till oändliga tvister inom församlingarne.
Vidare hade det bort bestämmas, huruledes ansvarigheten serskilde jordegare
eller andra personer emellan borde fördelas, då ett emollaget främmande
hushåll flyttar från sin första husbonde till en annan inom samma
församling, emedan det vore obilligt, att den förre i sådant fall skulle,
vid inträffande behof, ensam ansvara för den inflyttades hela underhåll.
Vidare har emot berörde förslag blifvit anmärkt, att orden gifta och
hushållj det förra såsom ledande till missförstånd om rätta meningen, och
det senare såsom allt för allmänt och omfattande borde utgå; äfvensom i
förslaget bort uttryckas, dels att inflyttning i en socken endast skulle kunna
vägras, så vida den inflyttande hade ett visst antal minderåriga barn,
dels ock att husbondes ansvarighet icke skulle sträcka sig längre än till underhåll
och uppfostran för minderåriga barn, tills de sjelfva kunde sig försörja;
och slutligen att föreskrift bort meddelas, det den, som ej ville eller
kunde praestera giltig säkerhet, icke finge emot församlingens vilja hos sig
mantalsskrifva obehöriga personer. Varande, i enlighet härmed, af Herr
Doctor Björkman följande förfaltnings-förslag uppgifvet:
Den j som tillåter äfven yngre och arbetsfört tjenstehjon eller statfolk
med tvä eller flera minderåriga barn från annan socken hos sig inflytta
j utan att den församling , dit inflyttningen sker j å allmän sockenstämma^
dertill serskildt bifall lemnat, eller genom antagna allmänna
stadganden för fattigförsörjningen om sådana inflyttningar annorlunda
i förhand beslutat skall „ derest han icke kan med församlingen i godo
öfverenskomma om de ökade bidrag _, som i sådan händelse af honom må
till de fattigas underhåll erläggas, vara pligtig att ställa full säkerfiet
för all den kostnad socknens fattigförsörjningsanstalt kan få vidkännas
för på sådant sätt till socknen intagna barns underhåll och uppfostran
till deras fyllda i5 år. Gitter eider vill icke husbonde sådan säkerhet
ställa, ege Härads skrif var en, emot församlingens protest., icke rätt dylikt
tjenstehjon eller statfolk i församlingen mantals- och skattskrifva;
4:o att Herr Prosten Stenhammars motion, angående bestämmande
af en viss grund, hvarefter Bergverksegares afgifter till fattigvården borde
beräknas, blifvit snarare undertryckt än besvarad. Den hänvisning Utskot
-
Lag- samt Allm. Bes v.- och Oecon.- Utskls Utlåtande JY:o 56.
ten lemnat till Kongl. Kungörelsen den 14 Febr. 1811, förmenas i så målto
vara origtig, som deri icke skall finnas förordnadt, att fattig-afgifterne skola
utgå efter egendom, ulan fasthellre, enligt Författningens ordalydelse, efter
personernes antal. Då det emedlertid vore af vigt att, för rättegångars
undvikande, erhålla föreskrift, hvarefter församlingarne kunde rätta sig
vid bestämmande af beloppet utaf de bidrag, Manufactur-verk borde till
fattigvården lemna, är det yrkadt, att en allmän grund i detta afseende
må uppgifvasj
5:o att Utskotten icke fästat behörigt afseende å det framställda yrkandet
om bestämd föreskrift för Mantalsskrifvare, alt ställa sig till efterrättelse
församlingarnes beslut, i afseende på inhyseshjons samt äldre tjenstehjons
inflyttning. Det skall nemligen ofta inträffa, att Häradsskrifvare,
under åberopande af förmäns befallning, i mantalslängderna anteckna sådana
obehöriga personer, oaktadt församlingen vägrat att dertill samtycka^
Härigenom förbyltes församlingen, som, enligt sakens natur, borde få vara
svarande, till klagande, och finge således, jemte kostnader och besvär, bevisningsskyldigheten
sig ålagd.
I motsatts härmed har Herr Friherre Cederström ansett det åligga
församlingen att föra klagan i mål af nämnde beskaffenhet, och sålunda fullfölja
dess vid sockenstämma fattade beslut, om den ifrågaställde personens
uteslutande från församlingen, hvadan sockenstämmo-besrutet icke borde
ega gällande kraft, förrän detsamma blifvit af Konungens Befallningshafvande
godkändt.
Innan Utskotten till besvarande upptaga hvad sålunda blifvit a 11 förd t
och yltradt, hafva Utskotten, vid ytterligare granskning af det i Betänkandet
(pag. 11), afgifna förslag till förändradt stadgande, angående grunden,
hvarefter tvister församlingar emellan örn fattigvårds-skyldigheten må bedömas,
ansett sig böra föreslå, att det deri förekommande ord, skattskrifveny
må, för vinnande af större tydlighet, förändras uti Betänkandet N:o
54 till mantals- och skattskrifven,, i följd hvaraf sisla meningen i samma
förslag skulle erhålla denna lydelse:
■— — — alltid anses tillhora den församlingder han sist varit
mantals- och skattskrif ven.
Öfver de framställda anmärkningarna £å Utskotten afgifva följande
utlåtande:.
Lag- samt Allm. Bes v.- och Oecon.- Utsi:s Utlåtande JV:o 5 6 5
i:o Den framställning, som blifvit gjord, angående fördelning af
kostnaderna för underhåll af fattighjon, som, under de io sista åren af dess
arbetsföra tid, varit mantalsskrifvet inom flera än en församling, synes visserligen
vid första påseende vara med billighet öfverensstämmande. Men
enär ett sådant stadgande i tillämpningen otvifvelaktigt skulle leda till oberäkneliga
oredor och stridigheter samt fördelningen af underhållsskyldigheten,
då flera församlingar derom råkade i tvist, skulle fordra en vidlyftig
undersökning, hvars resultat ändock vore svårt att utfinna, hafva Utskotten
icke ansett lämpligt att understödja berörde yrkande, utan framställa att
detsamma må lemnäs utan bifall.
2:0 Om, såsom yikadt blifvit, fattighjon endast borde njuta vård af
den socken, der detsamma varit 2 gånger skattskrifves skulle, hvad jemväl
en Ståndsledamot erinrat, det inträffa, alt fattighjon’, som icke mer än en
gång varit på något ställe mantalsskrifven helt och hållet komme att uteslutas
från vård och underhåll. Härförutan kunde en annan obillighet af
ett dylikt stadgande lätteligen uppstå, den nemligen, att en församling, der
en person i ungdomen blifvit 2 gånger skattskrifves skulle nödgas försörja
honom på ålderdomen, ehuru han på andra orter tillbragt hela sin öfriga
tid. Och i betraktande häraf hemställa Utskotten, att ifrågavarande förslag
må utan afseende lemnäs.
Lika litet kunna Utskotten tillstyrka bifall till det jemväl i 2:dra
punkten upptagna yrkande, alt den person, sorn utan anmärkning vistats
inom en församling ett år eller derutöfver, bör af samma församling underhållas.
Om afsigten med införande af denna nj^a grund, för bestämmandet
af faltigförsörjningsskyldigheten, vore att åstadkomma en control på
vederbörande i afseende på uppgifterna till mantalsskrifningarne, synes en
sådan föreskrift öfverflödig, emedan, såsom Utskotten i Betänkandet redan
erinrat, nödiga stadganden lill förekommande af underslef i detta hänseende
genom serskilda Författningar förut äro meddelade- I tillämpningen skulle
den önskade föreskriften möta manga svårigheter, samt dessutom ganska ofta
medföra obillighet, emedan, serdeles i större städer, personer, utan vederbörandes
vetskap, kunna längre tider uppehålla sig, och i sådant fall vill
det synas, som icke någon rättmätig anledning vore för handen, att ålägga
orten, der en dylik person, bott, skyldighet att honom försörja.
3:o Evad angår de anmärkningar, som förekommit så väl emot syftningen
som innehållet af det i Betänkandet (pag. *0' framlagda Författuingsförslag,
i enlighet hvarmed socknarues rätt att vägra vissa personer in
-
' 6 hcig- samt Allm. Besv.- och Oecon.- Utsk:s Utlåtande N:o 56.
flyttning, skulle utsträckas, hafva Utskotten visserligen ansett dessa anmärkningar
till sina grunder vara förtjenta af en serdeles uppmärksamhet, men
som någon annan utväg än den föreslagna icke finnes till förekommande af
missbruk af friheten att i tjenst eller annorledes emottaga främmande personer,
hvilkas underhåll slutligen påbördas församlingens fattigförsörjningsanstalter,
hafva Utskotten funnit betänkligt att frångå sitt förra beslut och
få, under åberopande af redan anförda skäl, tillstyrka, att berörde anmärkningar
må förfalla.
Det har likaledes blifvit anmärkt, att förslaget vore allt för mycket
omfattande och borde inskränkas sålunda, att församlingarne endast i vissa
händelser, serdeles i fråga om stat-torpare, skulle ega yttra sig om personers
inflyttning. Men då den rättsgrund, hvarpå förslaget hvilar, eger enahanda
tillämplighet i frågor om stat-torpare, som om åtskilliga andra personer af
arbetsclassen, hvilka kunna falla fattigvården till last, finna Utskotten sig
af den gjorda anmärkningen icke föranlåtne att någon förändring deruti
föreslå,
I öfrigt och då Utskotten ansett faltigförsöjningen vara en municipalangelägenhet,
hvars handhafvande, så mycket möjligt är, bör bero af socknarnes
egen omtanka och förutseende, hafva Utskotten icke trott det vara
nödigt eller ens lämpligt att föreslå närmare bestämmelser, hvarken om beskaffenheten
af den säkerhet, som hos församlingarne hör ställas för vården
af personer, hvilka utan deras bifall inflytta, eller omfördelningen af kostnaderne
derföre emellan serskilda sockne-innevånare1, helst allt sådant genom
öfverenskommelse!- inom hvarje församling utan svårighet hör kunna
regleras.
Icke heller hafva Utskotten funnit sig höra fästa afseende å de förändringar,
som härförutan blifvit föreslagne derom, att inflyttningar borde
ovilkorligen tillåtas arbetsföra personer, då de icke medförde ett visst antal
minderåriga barn, samt att församlingen endast borde få yttra sig härom,
då allmän grund för inflyttning icke inom socknen redan vore antagen och
fastställd. I förra hänseendet, få Utskotten erinra, att försörjningen angår
icke endast barnen, utan äfven föräldrarne, hvilkas behof deraf ofta torde
föranleda betydliga kostnader för fattigcassan. Och hvad den senare anmärkningen
beträffar, lärer det göra tillfyllest att upplysa, det sa beskaffade
grunder, som här åsyftas, icke lagligen kunna af församlingen antagas, hvadan
desamma i den blifvande Författningen icke heller böra antydas.
Lag- samt Allm. JBesv.- och Oecon.- Utskls Utlåtande N:o 56. 7
Deremot godkänna Utskotten den framställda anmärkningen derom,
alt ordet gifta kan föranleda en origtig tydning af ifrågavarande Författnings-förslag,
hvilket således lärer böra rättas på det sätt, att nämnde ord
helt och hållet uteslutes.
För sammanhangets skull torde här böra lill pröfning företagas de i
5:te punkten förekommande anmärkningar. Med tillkännagifvande, att Utskotten
dela deras åsigt, som anse församlingen icke vara pligtig att, i mål
rörande obehöriga personers inflyttning, uppträda såsom klagande, innan dess
å socknestämma fattade beslut blifvit af behörig Embetsmyndighet ogilladt,
samt att mantalsskrifvare icke lärer kunna såsom sådan betraktas, få Utskotten,
jemväl med anledning af Kongl. Kungörelsen den 5 December 1788,
derigenom församlingen, men icke bemalde Tjensteman, erhållit rättighet
att vägra eller tillåta vissa personer att i socknen inflytta, vördsamt föreslå,
det förklaras må, att vederbörande böra, vid mantalsskrifning, ställa sig till
efterrättelse socknarnes uti ifrågavarande afseende fattade beslut.
Den till utfärdande föreslagna Författning skulle således innehålla följande
föreskrifter:
ivo att, då fråga församlingar emellan uppstår angående skyldigheten
att underhålla de från den ena till den andra församlingen
inflyttande personer., skall den fattige, ehvad han haft eget
hemman eller icke, alltid anses tillhöra den församling, eler han
sist varit mantals- och skattskrif ven ;
a:o att den, som tillåter hushåll från annan socken hos sig inflytta,
utan att elen församling, dit inflyttningen sker, å allmän
socknestämma dertill bifall lemnat, skall, derest han icke med
församlingen kan i godo öfverenskomma om de ökade bidrag,
som i sådan händelse må till fattigcassan erläggas, vara pligtig
att ställa full säkerhet för den kostnad socknens fattigförsöjningsanstalt
kan få vidkännas för dylika personers framtida underhåll;
3:o att, då församling å allmän socknestämma vägrat inhyseshjon
att sig inom socknen nedsätta, eller gammalt och mindre arbetsfört
tjenstehjon att derstädes i tjenst antagas, skola vederbörande
vid mantalsskrifning ställa sig till efterrättelse församlingens
sålunda fattade beslut.
8 Lag- samt Allm. Besa.- och O eron. - Utsl:s Utlåtande JV:o 56.
4:o Hvad slutligen vidkommer det yrkande, som, i anledning af Herr
Prosten Stenhammars motion, blifvit framställdt, att Utskotten mätte uppgifva
någon grund, hvarefter fattigvårdsbidrag utaf jernverk och andra manufactur-inrättningar
borde utgå, få Utskotten yttra, att då behofven och
tillgångarne inom serskilda orter äro olika, synes icke någon allmän grund
för fattig-afgifternes belopp kunna bestämmas, hvadan Utskotten hemställa,
alt både motionen och den gjorda anmärkningen må lemnäs utan bifall.
Flere Ledamöters serskilda mening bifogas.
Stockholm den 10 April 1835.
Reservationer:
1:0 af Herr Grefve Horn: ”Med åberopande af min vid Betänkancl/et
N:o 54 afgifne reservation, nödgas jag emot den inom de sammansatta Utskotten
förnyade behandling af frågan mig ytterligare reservera. Det ringa
afseende, som Utskotten gjort uppå de flerfaldig» och grundliga anmärkningar,
hvarmed 3:ne Riksstånd beledsagat återremissen, kan efter min öfvertygelse
icke rättvisas genom det förklarande, att Utskottens egna åsigter icke
blifvit vederlagde; och stadgandet, att den, som tillåter hushåll från annan
socken hos sig inflytta, skall ställa full säkerhet för den kostnad socknens fattigförsörjningsanstalt
kan få vidkännas för den inflyttades framtida underhåll,
vinner ej i värde, eller kan anses verkställbart derför, att tillämpningen
sker så långt omständigheterne medgifva, det enda, ehuru icke i Betänkandet
uttryckta skäl, som föranledde det efter all sann logik fallne förslagets
vidhållande inom Utskotten, sorn (jag bör erinra derom) saknada
deras fleste Ledamöter af Ridd. och Adeln, Preste-och Borgare-Stånden vid
målets afgörande.”
Häruti instämde Herr Prosten Bolander;
2:0 af Herr Doctor Björkman: ”Jag reserverar mig emot Höglofl. Utskottens
beslut rörande 3:dje punkten: ordet hushåll här, hade bort heta:
äfven yngre och arbetsföre tjenstehjon med minderåriga barn, antingen
dessa tjenstehjon äro i husbondens bröd eller af honom njuta underhåll
såsom
Lag- samt Allm. Besa.- o. Oecon.-UtsL.s Utlåtande N:o 56. n
såsom statfolk, statdrängar eller stattorpare. Afven anser jag, att den fordrade
säkerheten hort inskränkas till husbondens ansvar för ail fattigvårdens
möjliga kostnad, för de minderåriges uppehälle och uppfostran till fyllda
i5 år;” samt
3:o af Herr Bååth’. ”Under åberopande af de i min förra reservation
anförde skäl, hvilka hos Utskotten icke blifvit till pröfning upptagna, än
mindre vederlagda, reserverar jag mig å nyo emot Utskottens beslut, som,
efter mitt omdöme, ingriper i enskilda medborgares naturliga rätt och frihet,
både att söka sin utkomst der den på. lofligt sätt kan erhållas, samt att i
tjenst få emottaga personer, emot hvilka någon annan anmärkning icke kan
göras, än att de i en framtid möjligen kunna råka i fattigdom”.
Med Herr Bååth förenade sig Herr Cederborg.
Bihang till R. St. Prot. 1834 och 1835. 7‘.de Sami, %‘.dra Afd. 2
18.de Häftet.
STOCKHOLM, Kongl. Oiu)ens-Boktryckerh;t, i835.
Lag— samt ylllm. Besv.- och Oecon.- Utskls Memorial AT:o 5J.
N:o 57.
Ankom till Exp.-Utsk. d. 34 April.
Memorial, med anmälan af Miks-St andens beslut, rörande
Utskottens Memorial N:o 52.
Sedan Lag- och Oeconomie-Utskotten, lill sammanjemkning af Riks-Stälidens
skiljaktiga beslut, i anledning af Utskottens Betänkanden N:ris 6 och
35, i frågan om förändring i sista momentet af 6 §. 1 Cap. Lego-Stadgan,
rörande Husbondes rätt till ersättning af tjenstehjons lön för sjukvård och
läkemedel, uti afgifvet Memorial N:o 5a föreslagit: att Ridderskapet och
Adeln ville förena sig med Preste- och Bonde-Stånden, uti bifall till Betänkandet
N:o 35, eller ock att sistnämnde båda Stånd ville instämma med
Ridd. och Adeln, i godkännande af Betänkandet N:o 6, samt Utskotten, i
händelse någon sådan sammanjemkning icke skulle kunna åstadkommas,
framställt Yolerings-proposilion för frågans afgörande genom omröstning uti
Lag- och Oeconomie-Utskotten, förstärkta på sätt 73 §. Riksdags-Ordningen
föreskrifver; så har llöglofl. Ridd. och Adeln, genom Protocolls-utdrag af
den 5 sisth månad, gifvit Utskotten tillkänna, att Ridd. och Adeln vidblifvit
sitt i ämnet fattade beslut, samt godkänt den föreslagna Voteringsproposilionen,
äfvensom Högv. Preste-Ståndet, genom beslut af den 12
nämnde månad, väl öfvergått till deltagande i Riddrs och Adelns mening
och äfven inbjudit He lerv. Bonde-Ståndet att härom med Preste-Ståndet
sig förena, men derefter, under den 16 förenämnde, sedan Bonde-Ståndet
afslagit inbjudningen, förklarat: att då, i anseende till den uti Voterings-propositionen
upptagne fråga, icke tre Stånd kunnat sig i samma mening förena,
borde denna fråga förfalla. Deremot har Voterings-proposilionen, under den
5 Mars, blifvit godkänd af Välloll. Borgare- och Hederv. Bonde-Stånden.
Och som härvid förekommer, att den af Utskotten föreslagna Voteringsproposition
blifvit gillad af 3:ne Stånd, men Preste-Ståndet förklarat frågan
böra förfalla, samt af sådan orsak icke meddelat något utlåtande rörande
Voterings-proposilionen, och Utskotten, öfver giltigheten af denna grundlagdtolkning,
icke ega att sig utlåta;
så anse Utskotten sig endast böra detta förhållande hos Rikets Höglo!].
Ständer vördsamt anmäla till den åtgärd för frågans slutliga afgörande,
som Rikets Högloft. Ständer kunna linna lämplig.
Stockholm den a3 Apri l 1835. „
— —mugg 1 1 ■ ——■
Bihang till R. St. Prot, i«34 och 1835. 7'.de Samt. 1\dra jifd.
19-.de
STOCKHOLM, Kongl. Ordens-Boktryciceriet, i835.
7*
~f 1
Lag- samt Allm., Besv.- och Oecon.- Utskls; Memorial AT.-o. 5<5V t
N:o 58.
Antom till Exp.-lltsk. den i Maji.,
Memorial, i anledning af H i fes-Ståndens skiljaktiga beslut,
angående Utskottens Betänkande N:o 54 och Utlåtande
N:o 56, öfver väckta frågor, rörande fat tigför
sörjnings-anst alt erna.
Utskottens ofvianberörde Betänkande och Utlåtande äro dels af samtlige
Riks-Stånden och dels af tre Stånd gillade, med undantag af följande omständigheter,
i hvilka Riks-Ståndens beslut äro skiljaktiga..
aldra punkten uti det af Utskotten uppställda forfattnings-förslag,
hvarigenom skulle stadgas, att den, som, utan församlingens bifall, låter
hushåll från annan socken bos sig inflytta, bör för deras underhåll ställa
full säkerhet, är godkänd af Högvördige Preste-Ståndet och Hedervärda
Bonde-Ståndet, men af Höglo 11. Ridderskapet och Adeln afslägen, hvaremot
Vällofl. Borgare-Ståndet densamma antagit,, med den hufvudsakliga förändring,
att socknarnes berörde rättighet icke finge begagnas annat än i fråga
om tjenstehjon med minderåriga barn, ehvad sådäne tjenstehjon voro i
husbondens bröd eller icke, samt att, i händelse församlingen, å allmän
sockenstämma hörd angående dessa personers inflyttning, dertill vägrade:
bifall, skulle den, som ville denr intaga, ställa säkerhet lör framtida*
underhållet af så. väl föräldrarue sorn. barnen,, intill dess de senare
fyllt i5 år..
Då således Ridderskapets och Adelns samt Borgare-Ståndets beslut öfverensstämma
deruti, att nämnde Riks-Slånd icke gillat Utskottens förslag
i så vidsträckt måtto, sorn detsamma blifvit framställdt, men deremot tre
Stånd, nemligen Preste-, Borgare- och Bonde-Stånden, förenat sig derom,,
att försam linga ines rättighet, att vägra vissa, personer bos sig inflytta, bör
utsträckas, så hafva Utskotten, vid fullgörande af deras åliggande att Ståndens
beslut så nära som möjligt sammanjemka,, ansett sig böra föreslå, att
Högvördige Preste-Ståndet och Hedervärda Bonde-Ståndet behagade lämpa
sig efter Vällofl. Borgare-Ståndets beslut öfver frågan, i hvilken händelse
2:dra punkten i förslaget skulle, i öfverensstämmelse med den af sistbeinälde
Stånd, uppgifna redaction,, erhålla följande lydelse:
att tjenstehjon med'minderåriga harn, antingen desse tjenstehjon
äro i fiusbondens bröd elter af honom njuta underhållsåsom statfolk
Bihang: till R. Sti Prot, 1834 och 1835. 7\de Samt. lidra Afd..
2.0ide tlåfleU.
2 Lag- Samt Allni. Besa.- och Oeeon. * Utsira Memorial P?:o 58.
statdrängar eller stattorpare, ej niel i församlingen injljtta, innan församlingen
öfver deras inflyttning blifvit å allmän sockenstämma hörd;
varande det då församlingens rättighet att deras inflyttning vägra, sä
vida ej den, som vili dem intaga, ställer full säkerhet för den kostnad,
socknens fattigvård fan få vidkännas för framtida underhållet af dessa
tjenstehjon och deras barn, intill dess barnen fyllt femton år.
3:dje punkten af ifrågavarande förslag, sorn innehåller föreskrift om
Manlalsskrifvares skyldighet att å sockenstämmo-beslut, angående vägrad inflyttning
för inhyseshjon och äldre, mindre arbetsföre tjenstehjon, fästa behörigt
afseende, är af Bonde-Ståndet bifallen, men har hos Bidderskapet
och Adeln gifvit anledning tilt ett från de öfrige Ståndens helt och hållet
skiljaktigt beslut, det nemligen, att församlingarnes, angående vägrad inflyttning
för vissa personer, å sockenstämma fattade beslut alltid tiorde
understäilas Kongl. Majrts Befallningshafvande. Deremot hafva Preste- och
Borgare-Stånden beslutat, att denna puukt skulle omfatta icke endast inhyseshjon
och äldre tjenstehjon, utan äfven sådane tjenstehjon, som i 2:dra
punkten omförmätas, således alla, öfver hvilkas inflyttning församlingarne
ega att yttra sig; varande sistbemälde tvänne Riks-Stånds meningar i så måtto
skiljaktiga, att Preste-Ståndet beslutat, det borde Mantalsskrifvare jemväl
Ställa sig till efterrättelse församlingens fullmägtiges och Pastors vid sjelfva
mantalsskrifningen tillkännagifna protest emot obehöriga personers inflyttning.
Då likväl icke något af de öfriga Riks-Slånden bit rädt Höglöfl. Ridderskapets
och Adelns mening, att socknestämnio-beslut borde Konungens.
Befallningshafvandes pröfning underställas, ej heller godkänt det af Idögv,
Preste-Ståndet uti denna, punkt beslutade tillägg, lära dessa frågor böra
förfalla,
I öfrigt och sora två Riks-Stånd förenat sig om antagande af en annan
redaction, hvilken utomdess, såsom mera allmän och omfattande, synes
ega företräde framför den af Utskotten uppställda; hemställa Utskotten, att
Hedervärda Bonde-Ståndet täcktes i denna del foga sig efter Med-Ståndens
beslut, i hvilket fall 3:dje punkten i förslaget skulle erhålla den lydelse;
att, då församling å allmän sockenstämma vägrat sådana personerv
öfver hvilkas inflyttning församlingen eger yttra sig, att i socknen inflytta,
skola vederbörande vid mantalsskrifning ställa sig till efterrättelse
församlingens sålunda fattade beslut.
Stockholm, den i Maji 1833,
STOCKHOLM, Kongl, Oivdens-Boktäyckjeiuet , i835..
Register
«öfver de af Rikets Högloft. Ständers Lag- samt Allmänna Besvärs- och
Oeconomie-Utskotts, under i834—*835 årens urtima Riksdag ajgifna
gemensamma Betänkanden.
B.
Byggnadshjelpejij om lindring i dess utgörande
— — återremiss
B/ggninga-Balken3 om ändring i 26 Cap. 2 §.
D.
Numer å
Betänkandet,
m. ra.
24.
44-
47-
Deportation, om grofva förbrytares
16.
E.
Expeditions-Taxan, om ändringar deri
Embetsjord i stadj om fardag derå .....
F.
Fisken-Stadgan, om förklaring deröfver ....
Fattigf örsörjningen, om ändring i Förfa tillingarne derom
— 4— återremiss
— — jemknings-förslag .
G.
Gäldenär, om reclamation af förrymd .....
Går dfar i-handeln, om dess upphörande ....
— återremiss ......
Glasvaror, om rättighet för Kinds Härad att handla dermed
Bih, till R, St. fröt, i834 och i835. 7 Sami. * Afd,
10.
48.
38.
54.
56.
58.
5.
14.
5 o.
29.
H.
Hafs-tång, om rättighet att den upphemta . . . . . 2.
Häktade persotter, hvarest de under ransaknings-tiden böra förvaras
.....
Hetnmans-klyfning, om ändring i Förordningen derom
Husbehofs-c/varnar, deras anläggning utan föregången syn
Handklofvar, deras afskaffande
Huse syns-Ordning, om utfärdande af en ny .
K.
12.
*7-
25.
39.
42.
Krono-Rusthåll, om inskrifning dertill 11.
Kyrko- och Prestgårds-byggnad, angående ändring i stadgarne
derom . . . . 3 o.
L.
Lego-Stadgan, om ändringar och tillägg deri .... 6.
— — återremiss ..... ... 35-
— — jemknings-förslag ....... 5a*
— — ytterligare Memorial . . . . . .57.
Landtmäteri-förrättningar, om ändring i Taxan på arfvode derför j5.
Laga skifte, om Kungörelse rörande utflyltnings-medels utbetalande
dervid ....... .18.
Laga hus, angående upphäfvande af skyldigheten att dem hålla . 3i.
Lagstiftningens verkningar, angående Utlåtanden derom från Col
legierne
. . . . . -3 a.
M.
Municipal-Författningar, om förslag till utarbetning deraf . . 7.
JV.
Nämndemän, om arfvode åt dem för verkställda kallelser i brott
mai
• * * <# * 9 t o * ^
Näringsfrihet, om en allmän ....... 33.
återremiss ........ t>t.
Organist, om val dertill
37.
P.
Police-Tjenstemån, om inskränkning i deras myndighet
Pass, angående ändringar i gällande Författningar derom
— återremiss .........
Pr ester skåpet, om deras skyldighet att bekosta husesyner m. m
Prestval, om ändring i Författningarne derom
i.
8.
34.
9-
i3.
5.
Svedjande, om tillåtelse dertill å sandmo ..... f
Stängsel-Förordning, Kongl. Maj:ts Prop. om antagande af en ny 20.
— — återremiss .41.
Skiftes-Stadgan, anmärkningar dervid . . . . , . 21.
— — återremiss ..... • . . 43.
Skogs-Förordmngen, om ändring deri ...... 22.
Sockne-Allmänningar, om intägter derå ...... ^3.
Sigtuna stad. dess förläggande under Härads-Rält.... 28.
Socknestäm/nor och Kyrkoråd, om ändring i Författningen derom . 4o.
T.
Tingshus, om Säteriers m. fl. skyldighet att dem bygga
— återremiss . . .
27.
53.
V.
Vatten-Verk, om ändring i Författningen angående utrifning deraf .
Väg- och Bro-byggnad, om förändring i skyldigheten dertill
IQ.
26.
r
-
STOCKHOLM, i835; hos J. A. Wuldcs.
