# ID: svediakorp-gov1974
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 59,234
# sentences: 1,766
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Lag- samt Allm.Besv'.o. Oec.Utsl. Bet. N:o 21.’ t b
Utmätnings-Protocollet uppförda executionsarfvodetill
Executor och Värderingsmännen;
men att deremot, då utmätt fastighet säljes
på Tingsstället i Orten, måste Kronofogden,
eller den af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
tillförordnade auctions-förrättaren, af sin
hälft i auctions-provisionen, medelst afdrag,
bestå executions-arfvodet; hvaraf alltså följer,
att den gäldenär, hvars fastighet försäljes
på Lands-Cancelliet, får vidkännas 4 å
8 R;dr större afgift än den, hvars fastighet
föryttras i hemorten.
Expeditions-Taxan stadgar uttryckligen
éj blott den provision, som vederbörande
Lands - Secreterare tillkommer, då auction
å utmätt fastighet på Lands-Cancelliet förrättas,
utan ock, huru denna provision bör
fördelas emellan Lands-Secreteraren och den
Kronobetjent, som auctionen förrättar, i händelse
auctionen på annat ställe än å LandsCancelliet
verkställes. Förhållandet är således
enahanda, ehvad försäljningen sker å
Lands-Cancelliet eller på Tings-stället. Om
någorstädes en emot detta stadgande stridande
tillämpning möjligen egt rum, och högre
provision , än Taxan medgifver, blifvit påförd,
innefattar sådant ett missbruk eller öfverträdelse
af Författningens klara och tydliga
påbud, hvaruti rättelse icke kunnat uteblifva-,
om förhållandet blifvit å vederbörligt
siällei laga ordning anmäldt j
26 Lag- samt Allm. Besv.o. Oec.Utsk. ZJer.N:0 2l‘.
och Utskotten anse fördenskull denna
Eric Svenssons Motion till någon ser.
skild åtgärd af Rikets Högloll. Ständer
icke löranleda.
Uti förestående Betänkande hafva Utskotten
tillstyrkt:
1:0. Att Rikets Ständer måtte förnya
deras under sisth Riksdag hos Kgh
Maj:t i underdånighet gjorda anhållan
om utfärdande af det påbud:
Jh\tt uti Expeditioner, som
”emot lösen utlemnas, minst Sju
^stafvelser böra beräknas för hvarje
rad.”
3:0. Att Rikets Ständer måtte genom
förnyad skrifvelse hos Kongl. Maj-.t
i underdånighet anhålla, det Kongl,
Maj:t täcktes fästa Nådigt afseende ej'
mindre å Rikets Ständers förut yttrade
underdåniga önskan, rörande Expeditions-Taxans
öfverseende i allmänhet,
för beredande af nödig jenilikhet
och den förhöjning i Expeditions-lösen,
som skäligen må anses
böra vederbörande Embets- och
Tjenstemän vid Städernes Domstolar
tillgodokomma, än ock å de underdåniga
framställningar, sorn för
-
Lag. samt Allm. Besv. o. Oec. Vink. Bet.No a i. 57
ut blifvit gjorda, dels af Rikets
Ständer, dels af deras Justitise»^Ombudsman
, rörande behofvet af en
närmare bestämd Taxa på lösen för
Fullmagter och andra Expeditioner
inom Stats - Expeditionerne af
Kongl. Maj:ts Cancellie.
5:o. Att uti Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvelse
den i o September 1828 måt3
te meddelas den ändring och förklaring,
ati Kronobetjente på Landel
må för fortställandet af kallelser
uti Concurs-mål, i ett för allt,
åtnjuta 3? sk. Banco för hvarje kallelse,
samt att vederbörande Stadsbetjente
må för dessa kallelstjrs aflemnande
erhålla enahanda arfvode,
som för verkställandet af muntlig
stämning till RådstufvuRätter i nu
gällande Expeditions.Taxa stadgadt
är, eller 6 sk. Banco.
De af åtskillige Ledamöter yffrade serskilda
meningar varda härjemte vördsamligen
bifogade.
Stockholm den 8 April 182g,
a8 Eag'-samt\Allm. Besv .0. Ote, Utsi,Bet. N;o Hl*
Reservation er:
Af Friherre Ehrenborgh, Casper TV.', ali
som Lagutskottet, uti ett redan fattadt, men
till Rikets Ständer ännu icke inkommet Betänkande,
tillstyrkt indragning och upphörande,
dels af Lagmans- och Kärnners-Rätlerne,
dels ock af åtskilliga andra så kallade Fora
Privilegiata , skulle, i händelse detta förslog
vunne Rikets Ständers bifall, samt sedermera
äfven af Kongl. Maj:t i Nåder gillades, all frå;
ga om förhöjd lösen för KämnersRälierne helt
och hållet förfalla; men då LagUtskottets
nyssnämnde Förslag ännu icke undergått Rikets
Ständers pröfning, och det således vore
ovisst, om och hvad afseende derå kunde
komma att fästas; ansåg Hr Friherren sig
deraf icke hindrad , att deltaga i pröfningen
af den nu förehafda frågan om förhöjning af
Expeditions.lösen vid KämnersRätterne. Likväl
önskade Herr Friherren, att denna anmärkning
måtte i dagens Protocoll inflyta 't
och såsom serskild Reservation åtfölja Utskottens
Betänkande tili de Respective RiksStånden.
Uti detta förklarande instämde alla de
Ledamöter af Höglo!!., Lagutskottet, som
Lag-samt Allm. Bese. o. Oec. Utsi. B«/.N;ost 1. *g
deltagit i det om ofvanomförraälde Domsalars
indragning fattade Beslut.
Af Grefve Posse, Arvid'. Jag instämmer
med Utskotten deri, att den så kallade
Expeditions-lösen icke kan för närvarande
upphöra; men jag begär till Protocollet antecknadt,
att jag icke anser de binder, sorn
deremot nu möta , oöfvervinneliga , utan för»
modar, att man framdeles, då ämnet blir
fullständigt utredt, skall linna, att en i detta
afseende lika behöflig som önskad förändring
skall kunna åstadkommas.
Af Friherre Cederström, Jacob ; Uti
tvänne alseon den är jag af skiljaktig öfvertygelse
med Utskotten, nemligen:
1:0 rörande förslaget, att i ett för allt
ersätta Kronobetjent för fortställandet af kallelse
i Concurs-mål 02 sk., och
2:0 uti frågan om Domarens rätt att utskrifva
Lagfarts- och Intecknings-Protocoll
och att för dem fordra lösen, oansedt
målsman utskriften icke begärt. I förra
fallet kan Kronobetjent billigen icke betagas
rättighet till ersättning för skjuts, och i det
senare är del mer än obilligt att tvinga en
person i Rätten utlösa annat än Utslag, d."
ä. Protocoll, så framt icke sådant serskildt
3o Lag-samt Allm. Besv.o. Oec. Utsi. Bet.N o a i;
begäres. Stadgandet innebär, i min tanka, en
ojemn och origtigt fördelad skatt och tunga
på en del af Rikets invånare till enskild fördel
för Domaren.
Af Herr Gyllenhaal, L. H.: För min
del har jag alltid ansett mindre lämpligt att
bestämma ett visst antal stafvelser å hvarje
rad uti de Expeditioner, som emot lösen ut~
gifvas, enär antalet af bokstäfver uti serskilda
stafvelser är så betydlig förändring underkastadt,
och en stor ojemnhet i stilen följaktligen
skulle uppkomma, om det bestämda
antalet af stafvelser å hvarje rad alltid noga
iakttages. Ett sådant stadgande finnes icke
eller hvarken i den nu gällande eller i de
äldre Expeditions-Taxorna. Jag kan derföre
icke instämma uti Utskottens förslag, att tillstyrka
förnyande af Rikets Höglofl. Ständers
vid förra Riksdagen gjorda underdåniga hemställan
om utfärdande af det påbud, att minst
Sju stafvelser böra beräknas för hvarje rad.
Då uti Expeditions-Taxan stadgas, aft
alla Expeditioner skola skrifvas rent och
correct, med jemn och ej utdragen eller gles stil,
och serskildt ansvar tillika bestämmes för dea
UnderDomare eller annan Embets- eller Tjensteman,
som försummar att härå hafva noga
akt, tror jag för min del, att Lagstiftaren
gått så långt, som skäligen fordras kan, och
att ett mera specielt stadgande i nu förevar
Lag- samt Allm. Besv.o.Oec. ZJish.Bet. N;o al. 3i
rande hänseende hvarken är behöfligt eller
lämpligen bör ega rum.
Häruti instämde Friherre Ehrenborgh ,
Casper, Herr von Lindecreutz, J. C., Domprosten
Holmström , Borgmästarne Ålund ,
Lewton och Landegren.
Af Tlerr Berg von Linde: AU Do
marens
nuvarande aflönings-sätt, medelst Expeditions-lösen
, är i hög grad olämpligt, för
Domaren odieust och med Embetets värdighet
föga öfverensstämmande, lärer icke kunna
bestridas. — De betänkligheter, som ligga
i vägen för antagandet af föreslagne förändringen
deri, äro dock af den vigt, att äfven
jag anser mig icke kunna densamma tillstyrka.
•— Men då det visat sig, att de föreskrifter,
som blifvit gifna till förekommande
af gles och dragen Expeditions-stil, icke
varit nog verksamma att undanrödja anledningarne
tili skälig klagan öfver dylikt missbruk;
då den vid Domstolarne i allmänhet
antagna, för klanderfri ansedde, så kallade
Expeditions-stilen är ojemförligt mera odryg
än all annan vanlig pictur; då öfvergången
från denna Expeditions-stil till den glesa och
dragna är nog ofta nästan omärkbar, och då
controllen deröfver städse måste blifva svår
och osäker, så befarar jag, att det öfverklagade
missbruket icke på ett tillfredsställande
3* Läg-samtAllm,Betv.o. Otc. XJttk. Bet. N.-o 3iJ
sätt iörebygges, med mindre sådane Stadganden
vidtagas, hvarigenom den nu brukliga
för klanderfri antagna Expeditions-stilen upp-i
hör alt så kunna anses.
Med ledning af det föredöme, som i detJ
ta afseende är att hemta af de, från Kongl,
Maj:ts Justitias llevisions-Expedition, mot Lösen
utgående Domar, Utslag och Resolutioner,
anser jag mig böra i så målto tillstyrka
bifall till de härom väckta Motionerna,
att stadgas må, det hvarje Expedition, hvarföre
lösen erlägges, bör innehålla 28 å 3o
räder å hvarje sida, med 8 å 10 stafvelse!]
å hvarje rad, öfver hufvud räknadt.
Skulle bifall härtill lemnäs, så torde likväl
den jemkning i Expeditions-Taxan blif-;
va nödig, att den för närvarande bestämda lö^
ser. för andra arket jemväl måtte blifva gällande
för de efterföljande, emedan i annat fall Lösen
icke skulle vara tillräcklig för bestridanJ
de af renskrifningskostnaden.
Dermed instämde Häradshöfdingen Cronl
STOCKHOLM, Elméns och Granberg* Tryckeri, 1S19J
Lag- samt A. Desi).- o. Oec.-Utsk. Uti. N.o 22. 1
Ankom till Exp.-Utsk. d. 18 April 1829.
N:o 52,
Utlåtande, i anledning af åtskilliga
föreslagna förändringar,
så väl i 1805 års Kongl. Förordning
om Skogarne i Riket,
som i andra, med Skogshushållningen
gemenskap egande,
Lagar och Författningar.
Höglofl. Ridderskapet och Adeln, Vallöf!,
Borgare-Ståndet och Hedervärda Bonde-Ståndet
hafva till Lag- samt Oeconomie-Utskotten
remitterat åtskilliga Memorial, åsyftande
ändring och rättelse, dels i i8o5 års
Kongl. Förordning om Skogarne i Riket,
dels i andra, med Skogsväsendet gemenskap
egande, Lagar och Författningar.
Öfver dessa Motioner, hvilka Inåst i
ett sammanhang hchandlas, så väl i afseende
på ämnets beskaffenhet, som i följd af
den sammanblandning, hvarunder dess serskilda
delar i Memorialen förekomma, gå
Utskotten nu att gemensamt Utlåtande afgifva.
lith. till R■ St. Prot. 1828 och 1823. 7 Sa/nl.j 2 A/d.
8;de Häftet. 1
2 Lag- samt A. Besv.- o. Oec.-TJtsk. Uti. N.o 23.
I ämnet liar blifvit anfördt inom Ridderskapet
och Adeln:
Af Herr Jacob Gripenstedt: att det för
ingen kan vara obekant, huruledes Rikets
Skogar i senare tider blifvit så medtagna,
att en total brist inom korrt vore att befara
på den oumbärligaste af alla inhemska
producter; att olyckan skulle vara oberäknelig
den stund andra Nationer behöfde anlitas
om hvad vi egt att i öfverflöd till dem
aflåta. Skogarne, säger Motionairen, nedfällas
utan urskiljning och utan omtanka för
deras återväxt, många skogseldar uppkomma
af vårdslöst svedjande, hvaraf följden blir,
att den obetänksamme, som misshushållat
med egen Skog, söker sin ersättning genom
tillgripande af andras behållna tillgångar.
Sättet att afhjelpa det onda och att. för framtiden
afböja den olyckan, att i ett kallt climat
vara urståndsatt att freda sig för kölden,
bereda sig föda och förädla jernet,
skulle, i Molionairens tanka, innefattas i
följande, af honom föreslagna, åtgärder:
att Lagen emot Skogs-åverkan
mätte skärpas, och stöld å den olästa
egendomen, Skogen _, straffas likasom
inbrottsstöld ;
att uppsigten öfver Skogarne måtte
blifva sträng och allvarsamoch
Lag- samt A. Besv.- o. Oec.-Utsk. Uti. N.-o 22. 3
kraftiga åtgärder vidtagas till skyddande
af denna håde allmänna och
enskilda egendom;
att Skogs-planteringar mätte uppmuntras
genom premier eller sådana
privilegier, som i framtiden kunna
skänka idogheten och omtankan någon
nytta och fördel;
att hägnaden af sten eller jordvallar
måtte åläggas hvarje jordegare
att uppföra till minst 10 famnar
ä hvarje I hemman ; och slutligen
,
att Allrnäntungarne mätte fördelas■
pål de skoglöse hemmanen , under
förbehåll af noggrann vård och
åter-planterings-skyldighet å de medtagna
trakterna.
Af Friherre Jacob Wilhelm Sprengtporten3
sorn, med anledning af Ilr Gripenstedts
Memorial, anfört: att, sedan Kongl.
Maj:t, på grund af Rikets Ständers vid sista
Riksdagen gjorda underdåniga anhållan,
samtyckt, att Ållmänningarne må kunna
fördelas Interessenterne emellan, det likväl
ingalunda kunde anses afgjordt, om interessentskapet
tillhörde blott de skoglöse hemmans-egarnehvilka,
på grund af i8o5 års
\ Lag- samt A. Besvo. Oee.-U/sk. Ull. N:o 22.
Skogs-ordning, vore företrädesvis berättigade
till utsynings erhållande, eller om Alimänningarne,
efter hemmantal, hor de fördelas
på hela Häradet. Friherren har öfver
denna omständighet begärt Utskottens
bestämda Utlåtande. Vidare har af Friherren
blifvit anfördt, att af Allmänningarnes
delning deras sköfling vore att befara, hvadan
ock af honom med serdeles tillfredsställelse
blifvit inhemtadt, att i de flesta
fall, då frågor härom förevarit, hade Intercssenterne
sjelfve för sig funnit förmonligast
att bibehålla dessa Skogar i sitt nuvarande
skick. Skogs-betjening för deras framtida
vård torde således ej kunna undvaras,
och det vore genom en sådan, theoretiskt
och practiskt undervisad i sitt yrke,
derjemte tillräckligen aflönad samt underkastad
noggranna föreskrifter och stränga
controllör, som det vigtiga ändamålet,
alt inom Riket tillvägabringa en förbättrad
Skogshushållning, snarast borde uppnås. Det
vore allmänt erkändt, att i Tyskland de
allmänna Skogarne voro långt bättre vårdade
än de enskilda. Verksamma åtgärder
till införande af en bättre sakernas ordning
_ O
hade visserligen äfven inom Riket blifvit
vidtagna, men ett binder mötte alltid för
en definitiv reglering af Rikets Skogsväsende,
så länge Staten ej kände hvad den hade
att administrera j hvarföre ock
Lag- samt A. P>esv.~ o. Oec.-Vtsk. Uti. N.o 22. b
Friherren föreslog en pratscriplionstid
af 2 ur, efter hvilken ingen ansökning
om Allmännings delning borde
få ega rum.
Af Herr von Wahrendorff ’ som yrkat,
att tillgrepp af växande Skog måtte af Lagar
ne anses och bestraffas sorn tjufnad;
till stöd hvarföre IVlotionairen anfört: att,
elim a trugan, om åverkans bestraffande som
tjufnad, vid de sistförflutna Riksdagarne förfallit,
i anseende till de stridiga beslut, som
af de Respective Riks-Stånden i ämnet blifvit
fattade, torde likväl tiden nu vara inne
att hoppas ett annat resultat, enär Skogens
tilltagande förstöring, serdeles å Allmänningarne,
vore ögonskenlig och vittnade
om behofvet af skärpta Lagar i detta
hänseende.
Af Friherre Axel Jacob Duvall, som an -  märkt den olika tydning, hvilken gifvits åt
Kongl. Förordningen af den 18 December
1828, deri stadgas, att åverkan a Allmänning
eller å andras enskilda egor skall beläggas
med lika böter, som 62 §. i i8o5 års Skogsordning
utsätter för åverkan på Krono-park,
Gehäg och Djurgård, i tliy att åtskiilige
Domare ansett denna Förordning tillämplig
lill de fall, då Skatteman öfverträdt dispositions-rätten
af Skogen å egna egor, en åt
-
6 jLag- samt A. Besv.- o. Oec.-Ulsk. Uti. N.o 22.
gärd, som, hvad Ekskogen angår, varit belagd,
enligt 28 §. i i8o5 års Kongl. Förordning,
med lika ansvar, som slik åverkan
å andras enskilda egor; hvaremot andra Domare
ansett sistnämnda Författning vara en
för serskildta fall stiftad Lag, hvari någon
utsträckning utöfver dess ordaljrdelse ej hörde
ega rum. Då emedlertid Motionairen ej
trott Lagstiftarens mening vara att för så
olika fall, och der moti verna till förbrytelsens
begående äro så vidt åtskiljda, stadga
enahanda ansvar, har Motionairen yrkat den
förklaring öfver i8n3 års Förordnings
att densamma måtte anses tillämplig
endast till de bestämda fall,
då åverkan sker å Allmänning ellerå
andras enskilda egor..
Af Herr Joli. Fredr. v. Schinckel, sorn fä-,
stat Utskottens uppmärksamhet vid det skogsödande
taktäcknings-sätt, som i Rikets mest
nordliga Provincer skall vara öfligt, bestående
deri, att, efter pålagd så kallad klöf-,
ved eller klufna trän, och uppå densamma
utbredd näfver, pålägges för dennes fasthållande,
under benämning af troi eller takved,
unga raka trän af vid pass en arms
tjocklek, hvartill åtgår, för ett hus af 35 alnars
längd, 35o unga trän och 2000 näfver,
utan att ett sådant taks varaktighet kan påräknas
utöfver 20 år. Motionairen har yrkat,
Lag- samt A. Besv.- o. Oec.-Utsk. Uti. N.o 22. 7
att detta ämne, vid uppställningen
af en ny Skogs-ordning, mä tagas
i öfvervägande.
Inom VälloflL. Borgare-Ståndet har Herr
Lindqvist anmärkt den skiljaktiga tolkning,
som eger rum vid tillämpningen af i5 Cap.
1 §• Byggninga-Balken * att en del Domare
anse ansvaret af 100 Dalers böter böra endast
då åläggas, när skogs-eld, som uppkommit
genom oförsigtigt svedjande, gjort
skada å andras egor, då deremot andra Domare
anse skada vara skedd och ansvaret
sålunda böra ådömas, om ock endast svedjarens
egen, Skog blifvit antänd. Motionairen,
sorn anser den sista tydningen vara
med Lagens, anda öfverensstämmande, föreslår,
såsom lagförklaring, följande nya redaction
i sista punkten af ofvannämnda §.:
Går elden ifrån svedjan in å egen
eller andras mark och gör ther skada
j bote 100 Daler och gifve fullt
skadestånd då annor af elden lidit.
I sammanhang härmed och med åberopande
deraf, att en del Domare tillämpa
det i 62 af i8o5 års Skogs-ordning ådömde
höga ansvar, som i åverkans-mål eger
rum, till de fall, då växande Ek, af ovarsamhet
vid svedjande och deraf yppad skogseld,
blifvit skadad, föreslår Motionairen, att
8 Lag- samt A. Besv.- o. Oec.-Utsk■ Uti. N.o 22,
sista momentet i 62 §. i ofvannämnda Kongl,
Förordning må erhålla följande förändrade
redaction:
Syver , blucker eller annorledes skadar
och förderfvar någon uti Wäre
och Kronans Parker , Gehäg och
Djurgårdar, slike trän, vare lika
bot sorn om trädet olofligen jalles;
sker skada genom svedjande eller
skogs-eld, gånge dermed som serskildt
stadgadt är.
Inom jledervärda Jionde - Ståndet liar
Eric Pehrsson från Gefleborgs Län, hvari
Lars Larsson och Bergman från samma
Län instämt, yrkat, att Skattemaji må tillerkännas
rättighet alt dess egande Skattejord
svedja efter behag och eget godtycke,
på lavad jor amon som helst; till stöd hvarföre
Motionaircn anfört, att Lagens förmynderskap,
i detta fall, varit upp håfve t genom
Kongl, Förordningen af den 4 Februarii
1789, men blifvit åter införd t genom i8o5
år Skogs-ordning. Synnerligast anser Motionairen
förbudet mot svedjande å sandmo
samt Stenbunden och bergaktig jordmon vara
menligt för dess hemort, då jord-egaren
derigenom hindras att förskaffa sig tillräckligt
mulbete för boskapen,
Lag- samt A. Bcsv-- o. Oec.-Utsk. Uti. No o.i. 9
Anders Andersson från Kinds och Ydre
Härader i Östergöthland, härj i likhet
med Eric Pehrsson j yrkat en fri och obehindrad
dispositions-rätt för Kronoskatte
och Frälse-skatte till svedjande å utmarken,
åtminstone att detina frihet må förunnas
hans hembygd; hvarföre Motionairen som
skäl uppgifvit åtskilliga locala förhållanden
af jordmonens och markens beskaffenhet
derstädes,
Jan Eric Jansson, från Carlstads Län,
har föreslagit, att det mätte lemnäs Konungens
Befallningshafvande öppet att alltid
tillämpa de i Skogs-ordningen för Skogshushållningen
stadgade grunder efter hvarje
orts serskildta bruk och behof , hvarjemte
Motionairen anfört äskillige exempel,
hemtade från förhållanden inom Wermland,
hvilka är o ämnade att ådagalägga,
att ganska få allmänna stadganden, som
för Skogshushållningen i hela Riket äro
användbara, i en förnyad Skogs-or dräng kunna
komma att inflyta.
Detta hafva Utskotten i öfvervägande
tagit, och hvad angår:
1:0 Förslaget att skogsåverkan må som
tjufnad , eller, på sätt af en Molionair
blifvit yrkadt, som inbrottsstöld, anses
io Lag- samt A. Besv.-, o. Oec.-Utsk. Ull. IV.o, 2 g,
och bestraffas,' så, ehuru det ej kan bestridas,
att tillgrepp af annans tillhörighet, under
hvad form som helst, onekligeninnefattar den
art af brottslighet, som Motionairerne antydt,
äfvensom att skogarne* aftagande, serdeles
i vissa delar af Riket, så väl ur rättsgrund
sorn i Stats-Oeconomiskt afseende,
påkallar Lagstiftarens allvarliga uppmärksamhet,
skulle dock Utskotten anse i hög-,
sta måtto betänkligt, att med förnedrande
straff belägga ett brott, hvarvid opinionen
ännu ej fästat vanära. Mot förslaget talar
i öfrigt den omständigheten, att om i åtskilliga
delar af Riket skogen har det hö-,
gre värde, att dess mistning ofta för egaren
kan, anses oersättligare ä.n förlusten, af
annan egendom, är deremot tillgången å
andra orter så ymnig och skogs-områdena
så vidsträckta, att en. egare ofta ej finnér
det mödan värdt, att åtala ett åverkansmål.
Om sålunda den föreslagna Lag-förändringen
egde något sken af billighet för
sig i det förra, blefve den onekligen för
sträng i det senare fallet. Frågan är i öfrigt
af den vigt, att den ej bör lösryckas
utur sitt sammanhang med Brottmåls-Lagstiftningen
i det hela, helst det aldrig rätteligen
kan blifva föremål för en partiel
Lagstiftning, att till brott mot allmän säkerhet
förvandla hvad gällande Lagar ansft
sorn förseelser mot enskilde.
Zag- samt A. Besv.- o. Oec.-Uisk. Uti. No 22, 11
På dessa och flera skäl, hvilka af de
förenade Utskotten, vid sistförflutna Riksdag,
i samma ämne blifvit anförde, och
som, lill undvikande af vidlyftighet, i\u torde
kunna förbigås, hafva Utskotten
ej ansett sig böra tillstyrka bifall'
till cle af Herrar Gripenstedt och
von Wahrendorff väckte förslag, att
skogs-dverkan mätte sorn, stöld bestraffas^
Hvarjemte,
och på grund af den förstnämnde
Motionairens framställning , att
kraftiga åtgärder måtte vidtagas till skyddande
af skogen, såsom en dyrbar, allmän och
enskild egendom, Utskotten få upplysa, att
genom Kongl, Förordningen af den 18 December
1823, föranledd af Rikets sistförsamlade
Ständers, underdåniga begäran, åverkan
å enskilde egor blifvit belagd med
lika böter, som för dylik åverkan å Krono-park,
Gehäg och Djurgård, i 62 §. af
i8o5 års Skogs-ordning finnes stadgadt, vid,
hvilket förhållande Utskotten
anse det för närvarande böra bero,
2:0 Med anledning af den utaf Friherre
Duvall yrkade förklaring öfver rätta för
-
i a Lag-samt A. Desv.- o. Occ.-Utsk. Ull. IV.o 22.
ståndet af Kongl. Förordningen af den 18
December i8a3, få Utskotten, nied gillande
af de utaf Motionairen anförda skäl,
blott för sin del tillägga, alt enär i8o5 års
Förordning stadgar, all den, sorn olofligen
fäller Ek å egna egor, derföre skall vara
underkastad enahanda ansvar, sorn om slik
åverkan skett å andras, eller hälften af de
böter, sorn för åverkan å Krono-Park eger
rum, oell då sedermera, genom Kongl. Förordningen
den 18 December 1823, bestämmes,
alt åverkan å allmänning eller andras
enskilda egor skall beläggas med lika ansvar,
sorn om förbrytelsen egt rum å KronoPark,
synes ej anledning saknas till den
olika tolkning af berörde lagstadgande, sorn
vid Domstolarne eger rum, och hvarigenom
dubbla böter mot de af Lagstiftaren åsyftade
kunnat ådömas; hvartill kommer, alt
villrådigheten än mera blifvit ökad genom
den Förklaring, som öfver i8a3 års Författning
den i3 December 1827 utkommit,
enär deruti föreskrifves, alt 1823 års Förordning
ej eger tillämplighet lill de fall,
då åverkan å Kronohemman eller boställe
blifvit af Åboen eller Boslällshafvaren (olefvad,
hvaraf skulle rättvisligen kunna
dragas den slutföljd, alt Lagstiftarens mening
vöre, det stadgandet borde tillämpas,
då Skatteman öfverträdt disposilions-rällen
uf sin skog, helst undantag i berörde För
-
A
Lag- samt A. Bcsv.- o, Oec.-Vtsh. Xlii. N. a 22. r3
klaring ej till detta fall blifvit utsträckte;
men då Utskotten, på de grunder som af
Motionairen blifvit utvecklade, ej kunna
antaga en sådan tolkning; få de,
med bifall till Motionen , vördsamt
tillstyrka. Rikets Högloft. Ständer ,
ätt hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla, det täcktes Kongl.
Majit öfver berörde Förordning
af den 18 December i8o.3 meddela
den Förklaring , att den endast
må anses tillämplig till de bestämda
fall, då åverkan sker å allmänning
eller å andras enskilde egor.
3:o Lika med Motionairen Herr Lindqvist,
finna Utskotten, att stadgandet i i5
Cap. 1 §. Byggninga-Balken ej tydligt uttrycker,
huruvida den, som vållat skogseld
genom underlåten försigtighet vid svedjande,
derföre skall böta 100 Daler, ehvad
skada skett på egna eller andras egor. Det
skulle visserligen synas , som om en oförsigtig
svedjare vore nog straffad genom förlusten
af sin egen skog, utan att han derföre
af Lagen borde beläggas med ett högt
bötes-ansvar; men då häraf skulle följa,
att blotta underlåtenheten af ett utaf Lagen
föreskrifvet försigtighetsmått, såsom exempelvis
dikning omkring svedjelandet, örn äf
-
4 Lag-samt A. T.esv.- o. Oec.-Ulsk. Uti. ~N;o 22.
ven svedjan aflupit aldrig så lyckligt, skulle
komma att beläggas med lika högt ansvar,
sorn då skada genom skogens antändning
egt rum, måste Utskotten anse Lagstiftarens
mening hafva varit den af Motionairen
antydde. En återgång till en lindrigare
straff-bestämmelse skulle ej vara serdeles
lämplig i en tidpunkt, då en bedröflig
erfarenhet snarare vittnar om behofvet af
skärpta än af mildrade Lagar i detta afseende
;
Utskotten få sålunda, med bifall till
Motionen, tillstyrka den förändring
i sista punkten af ;5 Cap. 1 §.
Byggninga-Balken, hvarigenom §:n
vid slutet skulle få följande lydelse:
”Går elden ifrån svedjan in på
”egen eller annons mark och gör
”ther skada, bote 100 Baler och
”gifve fullt skadestånd då aii“
”nor af elden lidit.”
4:o Enär 62 §. af i8o5 års Skogs-Ordning
bestämdt förklarar, att den, som på ett
eller annat sätt skadar växande Ek, derföre
skall böta som för åverkan, eller 20
R:dr , finna Utskotten, att Domare, med stöd
af Lagens ordalydelse, kunna lämpa detta
höga ansvar till de fall, då växande Ek
Lag-samt A. Besv.- o. Occ.-Utsk. Uti. IV.-o22. j5
blifvit skadad genom af oförsigtigt svedjande
uppkommen skogeld,, men då obilligheten
af en sådan tillämpning är synbar,
finna Utskotten likaledes skäl att,
med bifall till Herr Lindqvists
Motion, tillstyrka antagandet utaf
den af honom uppgifna förändrade
redaction till sista Momentet af 6a
i ofvannämnde Förordning, som
då borde erhålla följande lydelse:
”Syrer, bläcker, eller annorledes
skadar och förderf var någon uti
Wäre och Kronans Parker, Gehäg
och Djurgårdar, slike trän,
vare lika bot som om trädet olofligen
fälles; sker skada genom
svedjande eller skogseld, gånge
derom, som serskildt stadgadt är.”
5:o Med anledning af de utaf Eric
Pehrsson från Gefleborgs Län, samt Anders
Andersson från Kinds och Ydre Härader i
Östergöthland väckte Motioner, åsyftande hufvudsakligen
ettupphäfvande afförbudeti 53 §.
af i8o5 års Förordning mot svedjande af
sandmo samt stenbunden och bergaktig jordmon,
få Utskotten vördsam t upplysa, att denna
fråga, som vid sista Riksdagen af de förenade
Utskotten blifvit behandlad, då blifvit
i6 Lag- samt A. Bcsv.- o. Oec.-Utsk. tJtl. N.o 22.
afslagen, hufvudsakligen på den grund, att
svedjande å så beskaffad mark, med få undantag,
vöre en åtgärd, hvarigenom ej allenast
skogen utan äfven jordens alstringsförmåga
för efterkommande förstördes,
hvadan oek Utskotten ansett ett generelt
förbud i detta fall alltför väl kunna förlikas
med deli egande rätten; dock hade
Utskotten tillstyrkt Rikets Höglofl. Ständer,
att hos Kongl. Maj:t begära en undersökning
lör att utröna, huruvida orter funnes,
hvarest en vidsträcktare rätt till svedjande,
än som genom iSo5 års Förordningar
medgifven, vore af nöden, och att Kongl.
Maj:t derefter täcktes härom efter omständigheterna
förordna.
Utskotten, som ej funnit'någon anledning
alt[ frånträda den öfvertygelse, som
hos Rikets sist församlade Ständer vållat
afslag till den yrkade utvidgade rättigheten
att svedja å otjenlig jordmon, få således
äfven nu tillstyrka:
att Eric Pehrssons och Anders Anderssons
i ämnet <väckta Motioner
må lemnäs utan afseende; och finna
Utskotten det så mjcket mindre hehöfligt
att besvära Kongl. Maj:t med
en förnyad begäran om någon undersökning
-
Lag- samt A. Besv.- o. Oec.-Utsk. Uti. IV.-o 22. 17
ning i detta fall, som genom Kongl.
Förordningen af den 2 Mars 181g,
53 i Skogs-Ordningen redan befi
tines i så måtto ändrad, att Konungens
Befallningshafvande erhållit
föreskrift att, efter anställd pröfning,
tillåta svedjande äfven å den
i Författningen undantagne jordmon,
enär sådant utan olägenhet
kan beviljas.
6:0 Att på sätt Hr v. Schinckels förslag
åsyftar, genom nya stadganden ytterligare
inskränka den enskildas rätt, att efter eget
behof och omtanka använda sina skogs-alster,
för att dymedelst för framtiden åstadkomma
en ymnigare tillgång på skogs-producter,
skulle, enligt Utskottens tanka, medföra
alltför betänkliga olägenheter. Utom
det obilliga i en sådan inskränkning af den
enskilda dispositions-rätten, har erfarenheten
intygat, att Författningar, utgående ur
denna anda, som funnits eller ännu finnas,
mött lika mycken svårighet i verkställigheten,
som obehagligheter i controllen, under
det att det åsyftade ändamålet oftast
förfelats. Utskotten anse för öfrigt, att användandet
af ung skog till hvarjehanda
Bih. till R. St. Trot. 1828 och 182g. 7 Sami., 2 Ajd.
8:de Häftet. 2
18 Lag-samt A. Desv.- oeh Oec.-Utsk. Uti. IV. o ?/?..
liushålls-behof kan a 11Lför väl stå tillsammans
med en väl ordnad skogshushållning;
synnerligast erbjuder sig detta begagnande
sjelfmant och ulan all slags
minskning i skogarnes återväxt A de ställen,
hvarest en Ändamålsenlig trakthuggning
är införd. Det torde äfven förtjena att
tagas i öfvervägande, huruvida produclionen
af skogs-elFecter och deras högre värde
i allmänhet befordras genom tvungna
inskränkningar å consumtionen. På dessa
skäl
kunna Utskotten ej tillstyrka bifall
till det af Herr v. Schinckel väckta
förslag, åsyftande förbud mot ett i
nordligaste delarne af Riket brukligt
taktäckningssätt, medelst användande
af unga trän och näfver.
Utur samma synpunkt måste Utskotten
betrakta Herr Gripenstedts förslag, alt
hvarje jordegare borde genom lag åläggas
att årligen uppföra vissa famnar stengärdesgårdar
eller jordvallar å sine egor. Ehuru
nyttig en sådan åtgärd onekligen vore,
serdeles i vissa skoglösa orter af Riket, anse
dock Utskotten, att den bäst befordras,
om den öfverlemnas åt den enskilda omtankan,
undervisad och uppmuntrad af Länens
Styresmän och Hushålls - Sällskap,
£<rg 'samt A. Besv.- och Oec.-Utsk. Uti. N.o 11. 19
men något upplifvande af hvad 1734 års
Skogs-ordning i 16 §. häröfver innehåller,
kunna Utskotten sä mycket mindre
tillstyrka , som den utebli/na verkställigheten
lärer hafva vållat, att
detta allmänna stadgande visligen
utur i8o5 Ars Förordning blifvit
uteslutet.
7:0 Herr Gripenstedt har äfven yrkat
befordrandet af skogs-plantering genom
prasmier, en åtgärd, som visserligen är ganska
lämplig, serdeles ä skoglöse orter, då
den med urskiljning användes. Det är ej
eller Utskotten obekant, att af åtskillige
Läns Hushålls - Sällskap sådana premier
blifvit utfäste. I öfrigt och då 75 §. i
i8o5 års Förordning innehåller, att de,
som med idoghet och omtanka utmärka sig
medelst träd-planteringar, skola med penninge-belöningar
af Kongl, Majit ihågkomne
varda,
finna ej Utskotten , att den väckta
Motionen bör till någon ytterligare
Rikets Ständers åtgärd föranleda.
An mindre kunna Utskotten
tillstyrka den delen af förslaget,
som åsyftar tilldelandet af Privilegier
åt de personer, som verk
-
20 La"- samt A. Besv.- och Oec.-Utsk. Ull. N.-o lil
ställt Skogsplanteringar _, helst Motionairen
ej i detta fall med nog
fullständighet uttryckt sin tanka.
8:0 Hvad angår den af Jan Eric Jansson
från Wermland väckta Motion, att Konungens
Befallningshafvande skulle meddelas
rättighet att, efter hvarje orts bruk och behof,
tillämpa de i i8o5 års Kongl. Förordning
för Skogshushållningen gifna föreskrifter;
så enär till en början Skogs-Ordningen
för sjelfva Skogs-culluren innehåller
ganska få föreskrifter, och då 77 §. 1
samma Förordning redan öfverlemnat åt
Konungens Befallningshafvande att hos K:gl.
Majrt göra underdånig anmälan, der serskildta
locala förhållanden kunde föranleda
till undantag från Författningen, och då
den senare af Jan Eric Jansson gjorda anmärkningen,
eller att uti en förnyad Skogsordning
ganska få allmänna Stadganden i
afseende på Skogshushållningen i hela Riket
borde inflyta, är så obestridligt riktig
och så lättfattlig, att den onekligen sjelfmant
framställer sig för Lagstiftaren,
anse Utskotten en påminnelse derom
för det närvarande öfverflödigt
hvadan de ock få tillstyrka, att
Jan Eric Janssons Motion j i båda
dessa delar> må förfalla.
Lag- samt A. Besv.- och Oec-TJtsk. Ull. IV.-o 22. 21
gro För att med behörig noggrannhet
bunna utreda den invecklade fråga, hvartill
Herr Gripenstedts Motion föranleder,
att nemligen allmänningarne borde fördelas
på de skoglöse hemmanen, och med
anledning af den utaf Friherre Sprengtporten
"vid berörde förslag gjorda anmärkning, att
den delnings-grund saknades, hvarefter allmänningarne
borde skiftas, i följd hvaraf
Friherren yrkat, att det måtte förklaras
hvad med interessenter, enligt 1824 års Författning,
förstodes, hafva Utskotten tagit
kännedom af det underdåniga Utlåtande
Kongl. Kammar-Collegium i ämnet afgifvit,
med anledning af en utaf Konungens Befallningshafvande
i Linköpings Län till
Kongl. Maj:t ställd underdånig förfrågan.
Utskotten hafva häraf inhemtat, att
Kongl. Kammar-Collegium, som ansett det
vara af högsta angelägenhet, att Kongl.
Maj:t måtte i denna vigtiga fråga fatta ett
beslut, som undanröjde allt vidare tvifvelsmål
om Författningarnes rätta mening,
derjemte, på de skäl som här nedanföre
skola anföras, i allmänhet tillstyrkt:
a) att de som ega tillräcklig egen skogst
ilig än g j eller med egen _, förr tillräcklig
skogs-tillgång sä misshushållat
j att den nu mera ej lemnar
22 Lat'’- samt A. Besv.- och Oec.-Ulsk. Uti. N.o aa
t len afkastning , som deraf borde
kunna påräknas , hädanefter , som
hitintills, varda från all delaktighet
i Lands- och Härads-allmänningarne
uteslutne;
b) att de Hemmans-egare , som ej äro
alldeles utan skog, men dock hitintills
njutit understöd frän allmänningarne
till byggnads-behof o. s. vjemväl
för interessenter i allmänningarne
skulle anses, enär de sig
af rättigheten till utsynings erhållande,
inom en tidrymd af t. ex. 10
år, begagnat, dock så, att deras delaktighet,
i förhållande till de alldeles
skoglösas, blott bestämdes till
en fjerdedel, en hälft och så vidare;
c) att der en allmänning varit så länge
fredly st, att någon bestämd upplysning
saknades , hvilka som deraf
njutit understöd, borde hemmanens
behof undersökas och delaktigheten
derefter bestämmas. Från dessa allmänna
grunder dock de fall undantagne,
dä, genom skattläggnings-instrument
eller laga kraftvunnct beslut,
någon kunde visa sin rätt till
utsynings erhållande, i hvilken händelse
han dervid borde bibehållas.
Zrtg- samt A. Besv.- och Oec.-Utsk. Ull. N.-o 22. 23
De skäl , sorn Gollegium till stöd för
sin mening anfört, äro hufvudsakligen:
Alt Kongl. Maj:t och Kronan aldrig
afhändt sig dominium eller eganderätten
till allrnänningarne, och att följaktligen endast
nyttjande-rätten tillhört interessenterne;
att uti 2 §. af i8o5 års Skogs-Ordning,
#som bestämmer denna nyttjande-rätt, från
delaktighet uleslules den, som finnes hafva
egen skog eller med egen skog illa farit;
alt uti 6 §. förordnas, att vederbörande
hemmans-innehafvare i Länet eller Häradet,
som hafva nyttjande-rätt till skog och
muhlbete, skola, efter deras innehafvande
förmedlade hemmantal, gemensamt bestå
kostnaden till allmänningens affaltande samt
dess läggande på Charta; att enligt 7 §.
stadgas, att den eller de af Häradsboerne,
som uti allmänningens nyttjande deltaga ,
(och således icke alla Häradsboerne) framför
andre sökande ega företrädesrätt till
de å allrnänningarne varande kärrs och
mossars uppodling.
Collegium har sålunda ansett det lika
föi närmande för de skoglösas rätt , om
delaktighet i allrnänningarne utsträcktes
till de skogegande hemmansegarne, som
skadligt för det allmänna, att på sådana
grunder medgifva delning, enär då blott
24 Lag- Besv.- och Oec.-Utsk. Vtl. N. o 21
några få tunnland skulle tillfalla hvarje
lottegande, hvilket ofelbart skulle leda till
den växande skogens förstöring, hvarå ett
bedröfligt bevis hemtades från förhållandet
med Sockne - allmänningarne. Collegium
liar sålunda tillstyrkt de delningsgrunder*
som i det föregående blifvit uppgifna.
Utskotten, som lika litet kunna dela
Motionairens, som Kongl. Karmnar-Collegii
åsigter i denna fråga, anse det deremot
obestridligt, att Kronan aldrig egt någon
eganderätt till allmänningarne, utan att de
af ålder varit en Länets och Häradets tillhörighet,
hvaröfver Kronan, med förbehåll
af bärande träd och mast-träd samt ränta
af uppodlingar, endast utöfvar ett domininm
i förvaltande väg. Sådan har Kongl.
Maj:t uti Dess Proposition till Rikets sistförsamlade
Ständer förklarat vara Sin Nådiga
mening.
i8o5 års Skogs-Ordning börjar med de
orden: ” Lands-allmänning måge de nyttja,
som inom Länet, och Härads-allmänning
de, som inom Häradet, bygga och bo.” —
Detta allmänna stadgande i gen lin nes i alla
föregående Skogs-Ordningar, i den af 1647»
1664, 1734 och 1793, endast med den
skillnad, att den princip, sorn häruti uttalas,
är uti de äldre Förfaltningarne ännu be
-
Lag- samt A. Besv.- och Oec.-Ulsk. Uti. N.o 22. 25
stämdare uttryckt, I 4 §• af 1647 års Förordning
heter det: "Lands-, Härads- och Söck7ie-allmänning
måge alla de, som inom Länet
„ Häradet eller Socknen boende äro,
högre och lägre, nyttja till fä-bete, fiske,
timmer och ved-brand , o. s. v. Sockneallmänningarne,
som på 1780-talet blefvo
öfveriemnade ut Socknarnes egen disposition,
hafva således af ålder varit ställde i
jemförlighet med Lands- och Härads-allmänningarne.
I de förre hafva likväl samtlige
Hemmans-egare, enligt nu gällande Författningar,
del, hvaraf synes höra följa, att
samma delnings-grund hör gälla för den
större som för den- mindre samfällighelen,
enär båda före delningen varit ställde under
lika förhållanden.
Undantaget, att de skoglösa Hemmansegarne
skulle företrädesvis vara berättigade
till utsyning,— ett stadgande, som saknas
i de äldre Författningarne, lärer först som
en föreskrift för Konungens Befallningshafvande
hafva influtit i 1784 års Skogsordning,
der det heter: att isynnerhet de
skoglöse borde från allmänningen blifva
hulpne. Detta stadgande har deremot i
j8o5 års Författning erhållit den förändring:
Ej må den understöd af allmänning njuta,
som finnes hafva egen skog, eller med egen
skog illa farit.
26 Lag- samt A. Desv.- och Occ.-Utsk. Ull. N.o 22.
Likaså liar stadgandet i de äldre Förovdningarne,
att alla cle} sorn i Länet eller
Häradet bygga och bo, egde att ny Lija allmänningen,
i de nyare Förfaltningarne blifvit
utbytt mot det inskränktare uttrycket:
Allmänning måge de nyttja etc. Det torde
vara af vigt alt fästa uppmärksamheten
vid dessa olikheter, så vida häruti kunna
upptäckas anledningarna till det, efter Utskottens
tanka, obilliga anspråk, som småningom
å de skoglösa Hemmans-egarnes
sida bildat sig, att ensamme sins emellan
få skifta allmänningarne.
Den obillighet, som, enligt Kgl. Karnmar-Collegii
tanka, skulle uppstå för de nu
till utsynings erhållande berättigade, om
allmänningarne deltes på hela samfäiligheten
, motsäges fullkomligen al den orättvisa ,
som i ett motsatt förhållande skulle uppstå
för dem, som i en framtid genom olyckshändelser
se sig beröfvade sin skogstillgång
, och sålunda, utan något sitt förvållande,
blifva utstängde från en rättighet
de förut innehaft, att af allmänningarne
blifva hulpne.
Der den omständigheten inträffat, att,
på grund af 6 §. i i8<>5 års Skogs-Ordning,
endast de till nyttjande af allmänningen
berättigade deltagit i kostnaden för dess
Lag- samt A. Besv.- och Oec.-Utsk. Uti. N.o 11. 27
affattande och läggande på Charta , (ett
förhållande, som ej öfverallt lärer hafva egt
rum, i thy att kostnaderne genom frivilliga
öfverenskommelse!’ i flera fall lära hafva
blifvit fördelte på hela Häradet) bör
detta visserligen föranleda till en billig ersättnings-talan;
men att härifrån, (eller ifrån
stadgandet i 7 att lie, som ega
nyttjande-rätt till allmänning, skola företrädesvis
vara berättigade att fä uppodla
de å densamma befintliga kärr och mossar,
ett tillstånd som varit en hvar utan undantag
medgifvet) vilja hemta en delningsgrund
för jorden, vore , enligt Utskottens
tanka , att från undantagen i en lag vilja
sluta till dess allmänna syftning.
Lika litel kunna Utskotten inse, huruledes
allmänningarnes delning på de skoglösa
hemmanen skulle innebära någon större
säkerhet för skogens bättre vård; ett
motsatt förhållande är snarare att befara.
I samma nion som behofvet är större, blifver
vanligtvis tillgreppet betydligare. Den
omtänksamhet, som uppkommer af brist,
torde åtminstone, i afseende på skogshushållningen,
vara förtidig att i vårt Land
förutsätta. Äfven med antagande af Kongl.
Kamrnar-Collegii förslag skulle det ej kunna
undvikas , att i vissa skoglösa orter
lotterna blefvo så obetydliga, att någon
28 Lag- samt A. Besv.- och Oec.-Utsk. Uti. N.o 22.
omtänksam vård deraf ej vore att förvänta
, hvadan Utskotten för sin del tro, att
den hefarade olägenheten af skogarnes förstöring,
under sådana omständigheter, snarare
kommer att hafva sin upprinnelse i
sjelfva delningen, än i den delnings-grund,
som kan blifva fastställd.
Det skulle äfven, enligt Utskottens tanka,
möta mycken svårighet att bestämma
ett hemmans mer eller mindre skoglöshet..
Under förutsättning af behörig noggrannhet
skulle sådant föranleda till en taxering
af en stor del hemmansskogar i Länet
eller Häradet; en åtgärd, sorn säkerligen
medförde lika mycken kostnad, sorn
omgång.
På de nu anförda skäl, och då allmänningarne,
enligt Utskottens tanka, ej annorlunda
kunna betraktas än som menigheternes
samfällda tillhörighet,
få Utskotten vördsamt tillstyrka Rikets
Högl. Ständer., att till Kgl. Maj:t
frambära den underdåniga önskan
det täcktes* Kgl. May.t i Kälder förklara:
det med interessenter i Landsoch
Härads-allmänning, vid uppkommande
frågor om delning skall förstås
samtlige Hemmans-egare i Länet
eller Häradet s hvarvid oför
-
Lag- samt A. Bes v.- och Oec.-Utsk. Uti. N.~o 11. 29
medlade hemmantalet, på sätt rörande
Sockne-allmän n ingarn e redan finnes
stadgadt j torde böra tagas till
grund.
10:0 Beträffande den utaf Friherre
Sprengtporten väckta fråga, att en prasscriptionstid
af 2 år måtte bestämmas, efter hvilken
ingen ansökning om allmännings delning
borde få ega rum; så anse väl Utskotten
icke lämpligt att i detta afseende en viss
bestämd tid må fastställas; men då det likväl
är obestridligt, att ovissheten om dessa
skogars framtida behandling, (hvilket äfven
vållat, att den skogs-betjening, som för
deras vård är af nöden , blott ad interim antages)
ej annat kan än medföra mindre gynnande
följder för Skogs-hushållningen derstädes;
synes det Utskotten så mycket nödvändigare,
att denna ovisshet upphör, som
deruppå beror ej allenast regleringen af den
personals storlek och lönevilkor, som för
skogarnes framtida vård och bevakning erfordras,
utan äfven införandet af den ändamålsenligare
skogs-hushållning, hvilken
genom 1824 års Circulair-Bref blifvit anbefalld.
Utskotten fä alltså _, på grund sä
väl häraf j som de af Motionairen
framställda skaij vördsamt tillstyr
-
3o Lag- samt A. Besv.- och Oec.-Utsk. Uti. N-o 22,
ka Rikets Högloft. Ständer , att
hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla , det täcktes Kongl. Maj:t
i Nåder anbefalla Dess Befallningshafvande
, att med det snaraste
inhemta menigheternas yttrande ,
huruvida de önska delning af sina
allmänningar, på det Kongl.
Maj'.tj obehindrad af de ansökningar,
som i detta afseende derefter kunna
göras, må blifva i tillfälle att
med desSci skogars reglering och framti
da vård vidtaga de åtgärder, som
kunna pröfvas nödiga.
Utskotten hafva sålunda, med afslag å
livad af Motionairerne i öfrigt blifvit yrliadt,
tillstyrkt:
a) att Rikets Högloft. Ständer må hos
Kongl. Maj:t i underdånighet begära
den förklaring öfver Kongl. Förorclningen
af den 18 December i8z3,
att den endast må anses tillämplig
till de bestämda fall, dä åverkan
sker å allmänning eller å andras
enskilda egor;
b) att 1 $. i5 Cap. Byggninga-Balken
må i sista punkten erhålla följande
förändrade redaction :
Lag- samt A. Best), och Oec.-Utsk. Uti. N. o 22. 3i
G är elden ifrån svedjan in på egen
eller annors mark och gör ther skada
, höte 100 daler och gifve fullt
skadestånd då annor af elden lidit.
cf att sista momentet i 62 §. af i8o5
års Skogs-Ordning måtte förändras
till följande lydelse:
Syrer, blucker eller annorledes skadar
och förderfvar någon uti JUdre
och Kronans Parker, Gehäg och Djurgårdar,
slike trän, vare lika bot, som om
trädet olojligen jälles; sker skada
genom svedjande eller skogseld , gånge
dermedj som serskildt stadgadt är.
il) att Rikets Högloft. Ständer må till
Kongl. Maj:t frambära den underdåniga
önskan, det täcktes Kongl.
Mäj:t i Nåder förklara , att med interessenter
i Lands- och Härads-allmänning,
vid uppkommande frågor om
delning, skall förstås samtlige IIemmans-egarne
i Länet eller Häradet,
efter deras oförmedlade Hemmantal;
samt
c) att Kongl. Maj:t i Nåder täcktes
anbefalla Dess Befallningshafvande,
att med det snaråste inhemta me
-
32 Bil. t. Lag- samt Eesv.-o. Oec.-Ulsk. Uti. IV.-o 22.
nigheternas yttrande, huruvida de
önska delning af sina allmänningar3
på det Kongl. Maj:t, obehindrad af
de ansökningar j som i detta af seende
derefter kunna göras må bilf va i
tillfälle vidtaga nödiga åtgärder
med dessa skogars reglering och
framtida vård.
Åtskilliga Ledamöters Reservationer i
ämnet bifogas. Stockholm d. 8 April 183g.
Reservationer:
af
Friherre Cederström:
I min tanka böra Rikets Ständer först
hafva utlåtit sig öfver Kongl. Majrts Nådiga
Proposition rörande fri disposition af Ekskogarne
för innehafvare af Krono- och
Skatte-jord, innan detta Betänkande kommer
till afgörande; ty det är oformligt att
begära ändring i en Författning, som möjligen
genom ett senare Beslut lian komma
att helt och hållet förfalla.
Då jag icke finner någon rättsgrund
för
ritt
Bil. t. Lag[- samt Besv.- o. Oec.-Ulsk. Uti. IV.-o 21. 33
för Utskottets förslag till ändring i 1 §. i5
Cap. Byggninga-Balken, att 100 Dalers böter
skall fastställas, om eld ur svedja går
in på egen Skog, helst förbrytelse mot sig
sjelf, genom förskingring eller förstöring
af egen egendom, icke förr rättsenligt kan
medföra lagligt ansvar, än tredje mans rätt
derigenom blifvit kränkt, så får jag anhålla,
att denna min enskilda tanka måtte få
åtfölja Utskottets Betänkande till respective
Riks-Stånden.
Härmed förenade sig Hr Prosten Hvasser,
Nils Månsson, Anders Andersson, Pehr
Pehrsson, Hans Hansson m. fl. Ledamöter
af Hedervärda Bonde-Ståndet;
af
Friherre Ehrenborgh:
Mot de förenade Utskottens tolkning
af Kongl. Maj:ts Nådiga Förklaring den 18
Deeember 1823 öfver Skogs-Ordningen nödgas
jag reservera mig.
Utskotten hafva trott, att denna Kongl.
Förklaring borde så förstås, att Skatteman,
som på egna egor hugger Ek, icke borde
Bih. till R.St.Prot. 1828 och 1829. 7 kattil. 2 Afd.
8;de Haft, 3
34 Bil. t. Lag- samt Besv. o. Oec.-Utsk. Uti. N.o 22.
fällas lill högre böter än 10 Ridr, tiri den
deremot, som hugger p;i andras enskilda
egor, eller inom Kronans Parker, Gehäg
och Djurgårdar, borde för åverkan å Ek
böta 20 H:dr, — och under förutsättning,
att den Kongl. Förklaringen icke tillräckligt
klart uttryckte denna mening, hafva
Utskotten hos Rikets Ständer hemställt,
att en ytterligare Förklaring i denna anda
skulle hos Kongl. Majit i underdånighet begäras.
För min del ville jag också anhålla
om eli förtydligande af ifrågavarande Nådiga
Förklaring — men i motsatt rigtning
emot hvad Utskotten föreslagit.
Då man med noggrannhet granskar ej
mindre Kgl. Majlis Nådiga Förordning om
Skogarne i Riket, d. 1 Äng. i8o5, än också
alla tillförene gällande Skogs-Ordningar,
finner man lätt, att ansvaret för Ek-åverkan
varit tvåfaldigt — sålunda, att sådan
åverkan inom Kronans Parker, Gehäg och
Djurgårdar, legat i tväböte emot åverkan å
annors egor,— samt att Skattemannens förbrytelse,
att tälla eller låta fälla utan lof
Ek å Skatte-hemmanets egor, städse varit betraktad
såsom åverkan å andras egor. •—
62 och 03 §§. uti iSo5 års Skogs-ordning
utveckla det förra, då 62 §. säger, att för
Bil. t. Lag- samt Bcsv.- o. Oec.-Utsk. Uti. JV.o 22. 35
"Ek-åverkan ä Kronans Parker, Geillis: och
~ ; _ O
”Djurgårdar, botes tjugu Riksdaler”, och
63 att ”den, som å allmänning eller å
”andras enskilda egor åverkan gör och
”der fäller Ek, skall böta hälften af det,
"sorn för slik åverkan uti Kronoparken ut”satt
är,” och 28 bestämmer det senare
med tydliga ord, dä det heter: ”jäller
'Skatteman eller låter jälla Ek utan lof,
"ersälte värdet och bote , sorn för slik å”verkan
å andras egor härnedanföre stadgas.
Uti den underdåniga Skrifvelse, sorn
i8a3 års Ständer afläto till Kongl. Maj:t,
och sorn föranledde i8a3 års förklaring —
yttrade Rikets Ständer, ”att då tillgreppet
”af skog, ehvad det föröfvas å Kronans
”eller enskildes egor, vore af enahanda e”genskap,
och således sjntes böra under’
kastas lika ansvar, fmgo Rikets Ständer
”i underdånighet föreslå den ändring i 63
af i8o5 års Skogsordning, att de uti
”samma omförmäldta serskildta slag af å”verkan
å allmänning eller annans enskil”da
egor hädanefter måtte beläggas med
”lika böter, som 6a af högstberörde För”ordning
utsatte för dylik åverkan å Kro”nans
Parker, Gehäg och Djurgårdar.”
Detta Lagförslag gillade Kongl. Maj:t
och det biel sålunda, i samma ordställning
36 Bil. t. Lag- samt Besv.- o. Oec.-Utsk. Ull. N.o 22.
af Kongl. Maj:t till efterrättelse promulgeradt,
genom Kongl. Maj:ts Nådiga Förklaring
af den 18 December 1823; —men då
hvarken Rikets Ständer begärt eller Kongl.
Maj:t bifallit någon ändring uti 28 §. af
Skogs-Ordningen — och ifrågavarande Nådiga
Förklaring endast belägger det åverkans-brolt,
som förut, enligt 62 §., var
bestämdt tili hälften af hvad 63 §. stadgade
för åverkan å Kronans Parker, Gehäg
och Djurgårdar, med den bot, som
för sådan åverkan stadgats uti 63 §., —■
har jag, för min del, ej kunnat draga någon
annan slutföljd af Rikets Ständers skrifvelse
och Kongl. Maj:ts Nådiga Förklaring,
än att 28 §. uti Skogs-Ordningen skulle
nu mera stå i enahanda förhållande tili
den förändrade 62 §., som den förut stått
till den oförändrade — eller som vill säga:
alt, då förenämnde 28 §. hänvisade, i
afseende på ansvaret för Skatteman, som
fällde eller lät fälla Ek å skatte-hemmanets
egor, till det bötes-belopp af 10 R:dr, som
62 §., före den af Rikets Ständer begärda
förklaring, stadgade för den, som å andras
enskilde egor fällde Ek, skulle nu mera,
efter denna förklaring, och med rigtig tilllämpning
deraf på de i Skogs-Ordningen
stadgade grunder för ansvarigheten, enahanda
ansvar åläggas Skaltemannen, då han
fäller eller låter fälla Ek å skatte-hemma
-
Bil. t. Lag- samt. Besv.- o. OeC.-Utsk. Ud. N-'° 22. J7
nets egor, som då åverkan sker å andras enskilda
egor, eller det, som 63 §. bestämmer
till 20 R:dr för åverkan af Ek uti Kronans
Parker, Gehäg och Djurgårdar.
Någon annan tolkning har jag destomindre
kunnat ge åt ifrågavarande Nådiga
Förklaring, och någon annan mening har
jag icke hemtat ifrån Rikets Ständers underdåniga
skrifvelse, då det vid detta Riksmöte
ej ens sattes i fråga, att Skattemannen
skulle för Ek-åverkan å egna egor få
ringare ansvar, än det Skogs-Ordningen bestämde
för sådan åverkan å andras.
Skulle Rikets Ständer , såsom jag
hoppas, bifalla Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition
om fri dispositionsrätt för Skattehemmans
- egare af Ek-skogen, likasom
all annan skog, så förfaller behofvet af
en Författning , som bestämmer ansvar
för dylik åverkan , och följaktligen äfven
behofvet af ett förtydligande af de
derom nu gällande Författningar ; men
skulle deremot en sådan fri dispositionsrätt
icke blifva Skatteman medgifven, så
ville jag för min del hemställa, att Kongl.
Maj:t täcktes meddela den Förklaring öfver
nu gällande Författningar om åverkan å
Eke-skog, a-tt all åverkan deraf, så väi å
Kronans Parker, Gehäg och Djurgårdar,
*
38 Bil-1. Lag- samt Besv.- o.Oec.-Utsk.Utl. i\T.o 22.
sora å Boställen och Krono-hemman, samt
å andras enskilda egor , skall , ehvad den
utöfvas af Boställs-innehafvaren, Kronoheramans-åbo
, Skatteman eller hvem det
vara må, bestraffas med 20 R:drs böter för
hvarje ifrån en rot uppväxt Ek;
af
Lars Larsson från Calmare Län.
Jag kan för min del icke gilla det afgifna
Betänkandet, så vidt det afser, att den, som
genom Svedjebränning å egna egor endast
sjelf lider skada genom eldens utgående,
skall derföre böta 100 Daler, och allraminst,
då han bevisligen iakttagit de försigtighets-mått,
sora allmänna Lagen i sådant
fall stadgar ; jag anser honom alltid
vara nog hårdt straffad genom den skada
han, i anseende till inträffade tillfälligheter,
icke kunnat afvärja, i thy alt hans skog blifvit
afbränd, och att således på honom icke
de hårdare böter böra tillämpas, då ingen
annan af elden skada lidit. Anhållande
jag att detta, såsom min esnkilda tanka
och reservation, måtte få åtfölja Betänkandet
till respective Riks-Stånden.
STOCKHOLM, tryckt i Eckstenuka Boktryckeriet, 1S29.
lé
£flg- samt Allva.. Béfjit O, Otc, lltä, W- N:o i
Antom till Exped. Utskottet den 19 April 1339.
N:o aj.
Utlåtande, i anledning af väckt
fråga om åtgärders vidtagande
mot oloflig Landthandel i
Norrland.
Uti eli från Välloflige Borgare-Ståndet till
Lag-Utskottet remitieradt Memorial, har Her*
E. J. Vestman framställt en skildring af de
flera missbruk, som en längre tids erfarenhet
skall hafva visat egt rum, medelst oloflig
Landthandel idkande i Norrland. Dessa
missbruk skulle egentligen kunna hänföras
till tvänne slag, af hvilka det ena bestod
deri, att Allmogen, dels sjelf, dels genom
Drängar och Torpare, uppköpa ortens producter,
serdeles linneväfnad, hvilka den sedermera
i Städerne utbyter mot allehanda
slags både nyttiga och öfverflödiga handels^
varor. Med dessa åter upprättar man ny
handel öfverallt i landsorten, äfven å öppna
försäljningsställen, eller tillbyter man sig
derföre nya producter af de kringboende.'
Ett annat slag af oloflig handel utöfvas på
Bih. till Rikl-St, Prot. 1S2S och 1S29, 7 Sami. a Afd, 1
q. de H;t.
2 Lag■ samt Allm. Besy.o. Oec. Utsk. Uti. N:oaS.
det sätt, att, innan tillverkningen hunnit fullbordas
, besökas landtmännen af så kallade
uppköpare, hvilka betinga sig den under arbete
varande väfnaden, och genom bud och
öfverbud locka till sig deras tillverkningar.
Den största mehn tillfogades härigenom den
handlande Stads-Borgaren, hvilken ej kunde
i det vidsträckta landet anställa dylika uppliandlingsresor,
och varan stegrades slutligen
till ett pris, som vida öfversteg dess värde.
Ett slikt förhållande hade hos Allmogen
väckt håg för vingleri i handeln, som verkat
högst ofördelaktigt på dess moralitet,
och, enligt Motionairens förmenande, vore
handelns aftynande i Städerne samt ett tilltagande
obestånd hos landtmännen att anse
såsom gifna följder af de anförde missbruken.
Till förekommande af det öfverkla
gade
onda, — hvars närmaste grund Motionairen
trott sig finna i otydligheten af de,
angående Norrländska Allmogens handelsrättigheter,
utfärdade Kongl. Författningar af
den 25 Febr. 1789 och den 3i Augusti
i8i5, hvilka innehölle, den förra : Stadfästelse
ä Allmogens frihet att handla med
egen och grannars afvel; samt den senare
det stadgande: ’’att hvar, som pd Landet
bosatt är, och som, utan att bero af andra,
eger lagligt skydd och forsvar, vore berättigad
till den i Författningen tillåtne handel
i” — har Motionairen hemställt ? att i
Lag■ samt Allm. Besv.o. Oec.Utsk. Uti.N.'o 23. 3
högstberörde Författningar en sådan rättelse
eller förklaring måtte meddelas, som, jemte
noga bestämmande af gränsorne för ordet
grannskap, tryggade Norrländske Städernes
Borgerskap vid deras i Lag förvarade rättigheter.
Denna Motion, hvarom Lag-Utskottet
ansett sig böra med Allm. Besvärs- och OeconomieUtskotiet
gemensamt öfverlägga, hafva
Utskotten i öfvervägande tagit, och få, i
anledning deraf, afgifva det yttrande, alt:
då den, Norrländska Allmogen, genom
de åberopade Författningarne, förunnade
rättighet, att med egne och
ortens slöjdalster idka handel, finnes
vara så begränsad, att något
intrång i Stads-Borgarens lagliga
rättigheter deraf ej bör kunna upp.
komma, så vidt dessa Författningars
föreskrifter efterlefvas:
då ett bestämmande af vissa gränser
för det grannskap, inom hvilket
upphandlings-rättigheten borde
få sträckas, om det vore verkställbart,
skulle åstadkomma ett verkligt
förnärmande af Landtmannens,
liksom hvarje annan medborgares
obestridliga rättighet alt, huru och
4 Xoff* sami Allm♦ Bw. p.'0ic.Utsk.Vtl. N;o 23.
på hvad salt som han för sig förmonligast
finner , afyttra egna till-i
verkningar; samt
då de af Motionairen öfverklagade
missbruk och öfverträdelser
af Författningarne synas vara af
den beskaffenhet, att, om de lagligen
beifras, rättelse deri ej lärer
uteblifva;
Så anse Utskotten sig böra till Rikets
Ständer hemställa, att
Herr Vestmans Motion må förklaras
ej f öranleda till någon dU
gärd,
Stockholm den 25 April 182g.
Ankom till Exped. Utskottet den 29 April 18294
N;o 24.
Betänkande, i anledning af väckt
fråga om öfverseende och
granskning af nu gällande
Lag\ samt Allm. Besv.o. Oecl Utsk.Bet.N:o 24. 5j
Författningar, angående Laxfisket
i Riket.
TJti ett till Utskottens behandling från Högloflige
Ridderskapet och Adeln remitteradt
Memorial, har Herr port Wahrendorff, Martin,
anfört, att, vid Lax-fiskes idkande af vissa
dertill privilegierade districter och personer,
oftast vid flodernas utlopp skola, på
grund af Författningarnes förmenta ofullständighet,
sådana missbruk ega rum, hvarigenom
andre, vid strömmarnes stränder längre
i landet boende jordegare tillskyndas, om
icke fullkomlig afsaknad, åtminstone betydlig
minskning i deras fiske; hvarföre Motionairen
yrkat:
Att hittills varande Författningar i ämr
het må öfverses och ny bekräftelse föreslås
å alla de Lagar, som leda till allmän nytta,
med hänsigt tillika å Lax-fiskets bibehållan-j
de för framtiden, samt att sådana ytterligare
tillägg och förbättringar måtte föreslås, sora,’
utan kränkning af någons bättre rätt, kunna
vara möjliga.
Sedermera har Motionairen uti ett, enligt
derom gjordt förbehåll, till Utskotten aflemnadt
Anförande, vidare utvecklat sina åsigter
i ämnet, enligt hvilka de egentliga
6 Lag samt Allm.Be$v.o. Onc.Vtsft. Bet. N;o 24.
hindren för Lax fiskets ändamålsenliga bedrifvande
skola bestå deri, att egare af fiske
längre ned i vattendrag, och serdeles vid fiaders
utlopp i hafvet, tillstänga vattnet så, att
Laxen, som går mot strömmen, derigenom
hindras i sin fria uppgång till det inre af
landet, samt fisken under lektiden oroas och
fångas; men Motionairen, som upplyst, atti
England, för Lax.fiskets planmessiga bedrifvande
och reglerande till största allmänna fördel,
varaktighet och production, en Comité nyligen
skall blifvit tillsatt, som grundligen afhandlat
ämnet uti en berättelse, deraf man ej eller
här i Riket borde försumma att draga
nytta, har slutligen förklarat, att, då den åsyftade
granskningen af nu varande Författningar,
angående iiskerierne, förutsatte nödvändigheten
att ingå i de minsta detailler
af ämnet, samt då frågan dessutom vore sammanblandad
med gällande privilegier, ansåg
Motionairen lämpligast, att Rikets Ständer
hos Kongl. Maj:t framställde underdånig an»
hållan om en så beskaffad gransknings förs:
tagande.
Utskotten, som med Motionairen instämma
deri, att. fiskerierne utgöra en för landet
vigtig näringsgren, anse likväl lagstiftningen
icke hafva åsidosatt att åt densamma egna
nödig omsorg. Härom vittna de stadganden
i detta ämne, som igenfinnas dels i 17 och iS
Lag- samt Allm. Besv. o. Oec.UtskiBtt. N:o g4. 7
Cap. ByggningaBalken af Allmänna Lagen ,
dels ock i den efter utarbetadt förslag af en
serskild Commission, den 14 November 1766,
utfärdade Stadga och Ordning för Rikets
Hafs-, Skär-, Ström- och Insjö-fiske med
Kongl. Förklaringen deröfver den 24 Januarii
1771, samt Kongl. Kungörelsen den 28 December
1822.
De häruti förekommande Stadganden
äro, elter Utskottens förmenande, för Laxfiskets
ändamålsenliga bedrifvande så gynnande
och omständfiga, som de, utan lagstiftningens
inblandning i enskilde medborgares
vunna privilegier, och egande-rättsförhållanden,
synas kunna tillvägabringas;
hvadan, och då Motionairen icke utmärkt i
hvilka delar ändringar i samma Författningar
må vara nödige och nyttige, Utskotten
anse sig sakna gällande skäl att
tillstyrka den, af Herr von Wahrendorff
yrkade underdåniga hemställan
till Kongl. Maj:t om granskning
och öfverseende af nu gällande
Författningar, angående Laxfiske;
hvadan Utskotten hemställa,
att Motionen må förfalla.
Stockholm den 25 April 1829.
8 fjäg* jämt Allm-Besv. o, Oec. Utsk.Bet. N:o s5l
Ankoia till Exp, Utskottot den 29 April 1829,’
N:o 25,
Betänkande, i anledning af väck-,
ta frågor om ändringar i 26
Cap. Byggninga-Balken, angaende
skyldigheten att deltaga i
Allmänna Byggnaders uppfö*
rande och underhållande.
I detta ämne hafva nedan anmärkte Memo-i
riai blifvit remitterade till Lag-Utskottet.
Frän Högvördige Preste- Ståndet:
Af Herr Contracts-Prosten Petterson j
sorn, af antörde orsaker, yrkat, att en bestämd
Lag måtte varda af Rikets Hoglaft.
Ständer tillstyrkt, tilL följd hvaraf det
hädanefter blef ett bestämdt åliggande Jon
alla arbetsf öre husmän, vare sig Torpare,
Krigsfolk eller Inhysesfolk, att vid nybyggh
nader eller reparationer af Kyrkor, Kyrkogårds
anläggningar, Scholhus, Fattig, och
Sockenstugor, kostnadsfritt för inrättningarne,
biträda med omgångspis utgörande dagsverken;
och hafva häruti instämt Herr Bijkoppen
Doctor Faxe, Herr Biskoppen och
vice Talmannen, Doctor af Wingård, samt
Lag- sami Allm. Besv.o. öec. Utsi. Bet.N:o 8 5. g
Herrar Contracts-Prosten Nibelius och Prosten
Grevillius; äfvensom Prosten Anjou
gillat Motionens afsigt, men ansett sig böra
upplysningsvis nämna, att i hans ort blifva
Lagens ord : att alia, som i Socknen bo ,
skola Kyrka bygga, utan motsägelse så tillämpade,
att älven Krigsmän, Sockne-Handt;
verkare, Nybyggare, Torpare m. fl., som hafva
egna hushåll, biträda med dagsverken vid
byggnad af Kyrka och de flera hus, om
hvilka samma Lag gäller, och att endast
Undantag skedde för dagakarlar, eller så kai.'
lade Stat-Torpare, hvilka Förfatlningarne an^
se lika med drängar;
Af Contracts-Prosten Hallstrom: af
den anledning, att inom de Socknar, der berustade
Säterier finnas , ovisshet icke sällan
skall uppstå, huruvida innehafvarnefderaf böra
i Prestegårdsbyggnad deltaga eller icke,
har Herr Prosten, under förmenande, alt den,
genom Ridderskapets och Adelns privilegier
samt Allmänna Lagen, Säterier förunnade befrielse
från deltagande i Prestegårds-byggnad
icke kan till berustade Säterier utsträckas,
yrkat, att en Lagbestämmelse härom måtta
varda utfärdad.
Från Hedervcircla Bonde^Stdndet:
Af Botvid Jonsson från Östergöthland;
deruti blifvit föreslaget att, med ändring af
io Leg- samt Allm. Besv.o. Otc. Utsi. Bet,N:o 25
Kongl. Brefvet den 10 October 1793, ”alla
större utjordar, det vill säga, alia som undergått
extra Rotering, mätte blifva skyldiga,
likasom fordom, att underhålla allmänna
vägar och bygga samt underhålla
Kyrka, Socken och Fattighus, efter dess
nuvarande extra Roterings hemmantal:
Af Anders Nilsson från Tottarp i Malmohus
Län, som yrkat, att förmedlade hemman
hädanefter, vid utgörandet af så kallade
extra ordinarie afgifter till Tings- och Fånghusbyggnad^
till broars upplörande o. s. V.
mätte få njuta sin förmedling till godo och
således endast erlägga samma afgifter efter
förmedlade hemmantalet, samt
Af N. Strindlund från JVester-Norrland,
hvilken, under förmenande, att oförmedlade
skatten icke i någon ort vöre att
jemföra med rätta förhållandet, föreslagit, ali
endast förmedlad skatt måtte tagas i beräkning,
så väl för rösträttighet vid Prestval 3
som vid utgörandet af Kyrkobyggnadsskyldighet.
Enär desse Motioner åsyfta ändringar i
Lagstadganden, hvilka röra den allmänna
hushållningen i Riket, har Lag-Utskottet, i
öfverensstämmelse med 43 §. Riksdags-Qrdningen,
ansett sig böra gemensamt med All
-
•Lag* samt Allm. Besv. o. Oec. Utsi. Bet. Nio a 5. 11
manna Besvärs- och OeconomieUtskotiet der^
Öfver afgifva utlåtande, med uteslutande likväl,
dels af Botvid Jonssons yrkande om åläggande
för innehafvare af extra roterade
utjordar att deltaga i vägbyggnads-skyldighet,
hvarom Utskotten åberopa deras förut, under
N:o ii, i enahanda fråga afgifne, af Rikets
Ständer hufvudsakligen pröfvade utlåtande,
dels af Nils Strindlunds förslag, att rösträtlig.
heten vid Prestval bör beräknas efter förmedlade
hemmantalet , hvaröfver Utskotten
afgifva yttrande i sammanhang med granskningen
af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition
om antagande af en ny Prestvals-förordning,
och de deremot framställde anmärkningar.
Beträffande således först Herr Prosten
Petterssons Motion, så, enär det, enligt Allmänna
Lagens stadgande i 26 Cap. 1 §. Bygg»
ningaBalken, åligger hvar och en, som i
Socken bor, att deltaga i byggnad och underhåll
af Kyrka med hvad dertill hörer, så.'
som Klockstapel, Kyrkomur, Sockenstuga och
Fattigstuga, på det sätt, att byggnadsvirke,
körslor och annan kostnad utgöras efter hemmantalet,
och dagsverken efter matlagen, samt
Kongl. Instructiooen den 12 April 1815 uti
8:de och g:de punkterne stadgar, angående
byggnad och reparation af Kyrka i Lunds,
samt Hallands och Bohus Län af Götheborgs
12 Lag-samt Allm,Sesv.o. Oec. Utsi. Set. N; 0 25}
Stift, att penningar dertill skola tagas af Kyrkocassan,
men, om den ej är tillräcklig, erlägges
bristen af samtliga Socknens innevånare,
samt att Gatehusmän och Inhyseshjon
måge, på Kyrkovärdarnes tillsägelse, der sådant
förut varit brukligt, ej eller framdeles
undandraga sig, ali med dagsverken bidraga
till Kyrkobyggnad och förefallande förbättringar,
anse Utskotten, häraf vara en följd, att
allestädes, der icke på grund af serskildte förhållanden
annorlunda finnes stadgadt och
öfverenskommet, åligger det Husmän och Torpare,
samt Inhyseshjon, som utgöra serskildte
matlag, att med dagsverken vid förenämnde
arbeten biträda; äfvensom Utskotten hålla
före, att det, genom Kongl. Brefvet den ii
Mars 1765, för ett serskildt fall, i anledning
af anförde besvär, meddeldta förklarande : att
emot vanligheten bora Soldater icke aläggas
deltagande i Kyrkobyggnad, ingalunda kan
gifvas den vidsträckta tillämpning, att derigenom
krigsfolk i allmänhet blifvit frikallade
från en slik skyldighet, den Utskotten anse
dem hvarken kunna eller böra undandraga
sig, enär de finnas hemma på Roten eller
Rusthållet och icke äro till tjenstgöring cornmenderade
; men då olika begrepp om rätta
förståndet af så väl Kongl Instructionen den
12 April i8i5, som Kongl. Brefvet den 11
Mars 1765 kunna föranleda stridigheter härom,
anse Utskotten, till förekommande deraf,
La g- samt Allm. Besv.o. Oec. Utsk. Bet. N:o 25,13
sig böra föreslå Rikets Högloft. Ständer att
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla
om utfärdandet af en sådan Lagförklaring:
att, der ej annorlunda finnes stadgadt
, eller serskild ofverenskomm
melse träffad, bora af alla matlag
, vare sig Hemmansbrukare,
Torpare och Husmän eller Inhyseshjon,
samt Krigsfolk, da de icke
i tjenstgöring stadde äro, dagsverken
utgöras till Kyrkobyggnad
med hvad dertill hörer, pd sätt
Allmänna Lagen, i 26 Cap. ByggningaBalken,
stadgar.
Så väl enligt ti. jj. i Ridderskapets och
Adelns privilegier den 16 October 1723, som
Allmänna Lagens stadgande i 26 Cap. 2 /.
ByggningaBalken, äro Säterier i allmänhet
frikallade från deltagande i Prestegårdsbyggnad.
Då nu berustade Säterier härifrån icke
äro undantagne, och skyldigheten ali deltaga
i Prestegårds-byggnad icke kan blifva en
följd af rustningsåliggandet, hemställa
Utskotten, att Herr Prosten Hallströms
Motion ma lemnäs utan
bifall.
Likaledes och på dessa skäl:
a) att, enligt Kongl. Brefvet den 10
October 1793, utjordar blifvit fri
-
i^Lag‘SamtAllm.Besv.o.Oec. Ustk. JBet.N:o s5
kallade från deltagande i Kyrkooch
Prestegårds-byggnad, på den
grund, ati der sådane utjordar finnas
serskilde, och utan sammanhang
med hemman, äro de gemenligen
små och obetydliga, men icke
dess mindre draga en efter der
ras beskaflenhet lämpad ränta ;
b) att, vid förmedling af hemman å
Landet, i beräkningen ingått oförändradt
bibehållande afKyrkobyggnadsskyldigheten
efter förra hemmantalet,
och att minskning i denna
skyldighet på grund al förmedlingen
skulle blifva förnärmande för
öfrige hemmansegare inom Socknen,
samt
c) att, enligt gällande Författningar,
njutes förmedlingen till godo för
de af Anders ISlilsson omnämnde,
m. fl. extra ordinarie utskylder,
som utgöras efter hemmantalet, med
undantag endast af Kyrko- och
Prestegårds-byggnad, samt vägbyggnad
efter förut skedde vägdelningar,
anse Utskotten sig sakna gällande anledningar
afl tillstyrka bifall till Botvid Jons
-
Lag-samt Allm. Besv.o. Oec. Utsk. Uti. N:oa6. i5
sons, Strindlunds och Anders Nilssons Motioner.
Stockholm den 25 April 1829.
Ankom till Exped, Utskottet den 29 April 1829,
N:o Q.U.
Utlåtande, i anledning af väckt
fråga om upphörande i vissa fall
af den, genom Kongl. Reglementet
den 12 Februarii 1817,
bestämda Utsöknings-Provision
och öfverränta för Skuld-Sedlar,
som pantsättas i Manufactur-Disconten.
Uti den af Rikets Ständers Justitiae-Ombudsman
aflemnade allmänna Redogörelse öfver
förvaltningen af det honom anförtrodda
Embete, sedan nästförflutne Riksdag, har Justiae-Ombudsmannen
förmält, huruledes hos
honom blifvit anmäldt och styrkt, det en
Landtman, hvilken af en Fabriksidkare till
eget behof köpt Manufacturvaror och derföre
utgifyit sin till säljaren eller Ordres ställ;
if> Lag• samt Allm, B »sv.«. Oec, Uifk.Utj.N: o j6«
de förskrifning, att efter Nio Månader betalas,
är å Manufactur-Discontens vägnar;
hvarest Säljaren belänt och hypothiseral lör-!
skrifningen, vorden Lagsökt, med påstående
ati, jemte Capitalbeloppet, erlägga ej allenast
ränta derå till |:dels procent i månaden, utan
ock 2 procent i utsöknings-provision, jemte er-!
sättning för Stämplade papperet, allt på grund
af Kongl, Reglementet den 12 Februarii 1817,
och Kongl. Brefven af den 17 December
:18a5 och den 20 Junii 1791. — I anledning
af detta förhållande har Justitise-Ombudsmannen
ansett sig böra fästa Rikets Stän-;
ders uppmärksamhet på den, efter JustitiaeOmbudsmannens
åsigt, sig härvid företeende
betänkliga omständighet, att ej allenast pantsättaren
eller Fabriksidkaren, som till Disconten
står i det förhållande, att han i och
för sina tillverkningar —• men ingen annan
— deruti eger lånerättighet, utan ocksedelutgifvaren
och hans acceptant eller löftesmän
skola vara underkastade lika dryg utsökningskostnad
och högre ränteberäkning, än etter
allmänna Lagar eger rum. Och enär sådant
fall ofta skulle kunna inträffa, att sedelutgifvaren
icke vet, att hans förskrifning blifvit
eller kunnat blifva i Manufactur-Disconten
insatt och icke eller förbundit sig till
annat än hvad Lag och Allmänna Författningar
honom ålägga, har JustititB;OmbudsmanJ
nen*
Las,- samtAllm. Hesslö. Oec. Utsk. Uti. N:o 26.17
nen, som förklarat, sig ej inse någon giltig
grund för ofvannämnda speciela lagar i afseende
på andra personer än ManiifacturDiscontens
omedelbara låntagare, och deras
acceptanter, som för dem borga, hemställt,
”om icke ifrågavarande serskilda räntebe”läkning,
jemte två-procents-afgiften i Ut”söknings-umgälder,
måtte Upphälvas för utgifvare
af och löftesmän å skuldsedlar, hvil}’ka
i, Manufactur-Disconten pantsättas- så
”att med dem efter Lag och allmänna stad”gar
finge förfaras.”
Öfver denna fråga, hvilken, efter hvad
Lag-Utskottet, uti sitt öfver JustitiaeOmbudsmannens
Ernbets-redogörelse redan afgifne
allmänna dtetänkande, gifvit tillkänna, ansetts
tillhöra nämnde Utskotts jemte Allmänna Besvärs-
och Oeconomie-Utskottets samfällda
handläggning, få Utskotten alltså härmed afgifva
Utlåtande.
Till nödig vägledning för omdömet, angående
den väckta frågan, torde det ej anses
olämpligt, att Utskotten till en början lemna
en korrt redovisning öfver de i ämnet gällande
stadganden. Enligt 1817 års ofvan åberopade
Kongl. Reglemente för ManufacturDisconten
erlägga Utgifvare af reverser och
Bill, till Riks,-St, Prot. 1S2S och IS29, 7 Sami, 2 A/d, 2
g:da H-.tet.
18 Lag- samt. Allm. Besv. o.Otc. Utsk.Uil. N:o i6.
accepterade iuvisningar, hvilka belänas i Disconten,
intill förfallodagen , ingen ränta,
hvars utgörande med en tredjedels procent i
månaden tillkommer låntagaren; men deremot
äro, efter nämnde tidpunkts förlopp ,
så val sedel-utgifvare, acceptant, sorn låntagare
oell hvarderas cautionister förbundne,
att lika ovilkorligen ansvara ej blott för Capitalet
utan ock för erläggande af så kallad
öfverränta, hvilken, förut utgörande Tio procent,
blef, till följd af Rikets Ständers beslut
vid 1820 års Riksdag, i likhet med öfrige
Discont Verkens öfverränta, bestämd att utgå
efter åtta procent om året. Högstberörde
Kongl. Reglemente föreskrifver, i 4 §., såsom
vilkor för en förskrifnings eiler accepterad
invisnings belänbarbet i ManufacturDisconten,
”att den bör vara utgifven för Svenska
Manufactur-varor, ställd på viss man eller
Ordres, eller till Sedelhafvaren, och på En,
högst Nio månaders betalningstid’’; samt ålägger
vidare, i 8 vederbörande, att fjorton
dagar före förfallodagen, genom anmaningsbref
underrätta Låntagare, Revers-IJtgifvare
och Acceptanter om tiden, då lånen blif«>
va förfallne.
Afgift för utsöknings-kostnaderne åter
har, genom Kongl. Brefvet den 20 Junii U79»,’
förklarats tillkomma Ad^ocatPiscalen i Kgh
Majjts och Rikets CommergeCollegium med
Lag-samt Allm. Besv.o. 0 ees Ut sk, Uti. N:o-a6, ig"
Två procent af d’é Discont-fordringar lian
lagligen indrifver, och lärer utgöra den egentliga
vedergällning, nämnde Tjensteman åtnjuter
för dess befattning såsom Diseonlens
Ombudsman;
Det anförda torde tillräckligen ådagalägga,
att fördelar och äfventyr i afseende på
lån, som erhållas ur Manufactur-Disconten,
och derstädes belänta skuldsedlar, stå i fullt
inotsvarigt förhållande till hvarandra. Det
är ock både med billighet och den yttersta
rättsgrund öfverensstämmande, att den, som
vill åtnjuta en gifven förmon, underkastar sig
det ansvar, ett underlätet uppfyllande af de
med tillgodonjutandet förknippade vilkor med:
förer. Utgående från denna åsigt, hafva Ut-;
skotten granskat de här ofvan intagne stadganden,
och, vid tillämpning deraf på förevarande
fråga, ej trott sig i det serskildta
factum, JustitiseOmbudsraannens berättelse innehåller,
linna tillräckliga skäl för handen
till den ändring, som blifvit i nämnde Författningar
föreslagen. För denna öfvertygelse
hafva Utskotten hemtät ytterligare stöd från
den omständighet, att ifrågakomne partiela
förändring, som ansetts böra komma endast
Sedel-utgifvare och deras löftesmän, men icke
låntagare i Disconten, tillgodo, skulle, antagen,
påtagligen föranleda både irring och ore-'
da i Verkets förut enkla räkenskaper, enär
80 Lag. a it Allm. Besv. o. Oec. Utsi. Vil.N:o 26.
det missförhållande är tänkbart, att eli förfallet
lån , sorn borde indrifvas, komme att
lemna olika belopp i tillgång, om lagsökningen
anställdes emot Låntagaren, än om krafvet
väcktes mot Sedel.utgifvarén eller dess
Borgesman. Utskotten få alltså förklara,
det de sakna skäl att den af Ju—
stiticeOrnhudsmanneh i JörrberÖrde
hänseende gjorda hemställan,
ani partiell upphörande af den f ör
lån ur Manufäctur Discont en stadgade
öfverränta och utsökningsprovision,
med sitt tillstyrkande un.
derstödja.
Men då erfarenheten visat, att, oaktadt
hvad högstberörde Reglemente innehåller om
formen och lydelsen af de skuldebref, som
pantsättas i ManufacturDisconten, och, oansedt
den anvisning, deras sålunda föreskrifne
innehåll ej otydligt lemnar Utgifvaren om
deras blifvande egenskap af hypothek derstädes,
händelser af sådan art, som den anförde
kunnat inträffa; hafva Utskotten, på det
ali anledning till slike klagomål och föréburen
okunnighet om den skedda belåningen
må för framtiden förekommas, trott ändamå.
let lämpligast och säkrast vinnas dymedelst,
att ManufacturDiscontens Ombudsman bör uti
anmaningsbrefvet äfven underrätta vederbör
Lag. samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. TJil. N:o26. j t
rande om påföljderna , i händelse betalning
å förfa]lotiden icke erlägges; varande detta
det enda tillägg, som Utskotten funnit sig
böra uti 1817 års Reglemente för ManufaclurDisconten
tillstyrka. Oell i händelse detta
Förslag af Rikets Höglolhge Ständer godkännes
,
lärer , medelst underdånig Skrifvelse,
anhållan hos Kongl. May.t
böra i underdånighet framställas,
att det föreslagna tillägget må varda
i Författningen intaget och till
allmän efterrättelse kungjordt.
o
Atskillige Ledamöters Reservation i
ämnet bifogas.
Stockholm den a5 April 182g,
Reservation:
Af Herr Berg von Lindel
Enär i Penninge-Transactioner icke någon
kan åläggas andra eller vidsträcktare förbindelser,
än allman Lag bjuder eller han
uttryckligen sig åtagit, samt ManufacturDiscont-Fondens
rätt till öfverränta och 2 pro;
22 Bil.t.Lagls Allm.Besv.o. Oec.Utsk.Utl.K'.o26f
cents Utsöknings-provision, i händelse af uteblifven
betalning å förJällodagen, utgör undantag
från Allmänna Lagens stadgande i
berörde afseende, synes det vara oundvikligen
nödigt, att den, hvars löpande skuldebref
blifvit i nämnde Discont hypothiseradt, bor
hafva uttryckligen iklädt sig att ansvara för
denna högre ränta och utsöknings-provision,
så vida betalnings-skyldighet deraf skall kunna
honom åläggas, helst annan olikhet ej
finnes mellan vanliga löpande reverser och
de, hvilka kunna användas såsom hypotek
för lån i ManufacturDisconten, än att
dessa senare böra innehålla, att valuta derföre
bekommits i Svenska Manufactur-varor;
ett vilkor, sora åsyftar j att styrka innehafvarens
lånerätt, men hvilket ingalunda kan
gifvas den tydning, att derigenom Utgifva?-  ren för infriandet iklädt sig andra förbindelser,
än de i Allmänna Lagen föreskrifne.
Att i anmaningsbrefven, på sätt Utskotten
föreslagit, införa underrättelse om påföljden
af uteblifven betalning å förfallodagen,
anser jag hvarken lämpligt eller svarande
mot det ändamål, som åsyftas, dels emedan
de förbindelser, som reversen medför,
böra, vid utgifvandet deraf, vara bestämde
och kände, dels derföre, att, enligt g §. i Kgh
Reglementet den 12 Januarii 1817, uteblifyande
af anmaningsbref icke får verka än
-
[BU.t.Lag s. Allm,Bisv.o.Oic.Utsl'.Utl.N:a a6. a5
dring eller ens upppehåll i betalnings-skyldiglieten.
På dessa skäl reserverar jag mig mot
Utskottens afgifna Betänkande, och föreslår
i stället den ändring uti Kongl. Instructionen
den 12 Februarii 1817, att 4 §. deraf
måtte erhålla följande lydelse:
De Reverser och accepterade anvisningar
, som anmälas till Discontering, skola
vara utgifne får Svenska Manufadur varor,
ställde till viss man eller Ordres, på minst
En och högst Rio mannder, samt innehålla
åtagande af TJtgifvaren eller Acceptanten,
att, i händelse reversen eller anvisningen
Ellfver i Manuf adur Disconten pantsatt, underkasta
sig hvad, angående Lån ur nämnde
Discont, finnes foreskrifvet.
Häruti instämde Grefvarne Posse och
OxenstjernaFriherrarne Stjerncrona och
Sprengtporten, samt Prostarne Nordin och
Åstrand, ni. fl.' Ledamöter,
STOCKHOLM, Elmens och Granbergs Tryckeri, 1829
N:o 27.
Antom till Exped. Utskottet d. 23 Maji 182g.
Betänkande öfver väckte frågor, rörande
den så kallade Gårdfarihandeln.
Uti detta ämne hafva, dels till Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Oeconomie-Utskotten
gemensamt, dels till sistnämnde Utskott
ensamt, följande Memorial blifvit
remitterade, nemligen:
Från Ilögvördige P reste-Ståndet:
1 :o Af Herr Prosten Anjou, som yrkat,
att, då det torde vara vådligt att på
en gång alldeles afskaffa Gårdfarå-handeln,
Allmogen i de Sju Häraderne inom Elfsborgs
Län må medgifvas samma rättighet
som redan blifvit tillagd de Handlande i
Borås och Ulricehamns Städer, att nemligen
i alla Rikets Städer, så vid som emellan
Marknader, hålla öppna Salubodar för
egna tillverkningar, äfvensom på landet vid
Bruk eller större Säterier, eller ock på andra
beqvämliga ställen inom hvarje fögderi,
Bih. t. R. St. Prot. 1828 och 1829, 5'.de Sami. 2 Afd. 1
10. de
3 La g- samt Allm. Besv. o. Oecf Utsk. Bet. IV.o 27.
efter dertill af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
på grund af föregången pröfning,
erhållet tillstånd. Deremot borde, i Motionairens
tanka, all Gårdfarihandel upphöra,
vid vite af böter och varornes förlust; och
har Motionairen derjemte föreslagit åtskilige
controllerande åtgärder i afseende på
rättigheten att begagna de medgifne Salubodarne.
Uti samma yrkande hafva Herr Biskopen,
Doctor IVijkmarij Herr Professoren
Hasselroth och Herr Prosten Elfström
instämt.
Dessutom hafva, vid frågans förehafvande
inom Högv. Preste-Ståndet, Herr vice
Talmannen, Biskopen af Wingård oeh
Herr Prosten Grevillius talat för Gårdfarihandelns
bibehållande, såsom oundgänglig
för invånarnes i Sju Häraderne bestånd,
med tillägg af den senare, att de öfverklagade
olägenheterne snarare torde böra
tillskrifvas det missbruk, som vid Handelsdrängars
antagande och utsändande på handelsresor
skall ega rum, inom Ulricehamns
Stad, än den Gårdfarihandlande Allmogen,
hvilket förhållande han ansett påkalla uppmärksamhet.
Herr Prosten Dedekind åter har yttrat:
att det voro lämpligast att öfverlemna
Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Bet. 2V.-0. 27. 3
frågan i sitt nuvarande skick åt Styrelsens
afgörande, sorn bäst vore i tillfälle att bedöma
fördelen eller skadan af ifrågavarande
handel. Och Herr Presidenten Poppius
samt Herr Kyrkoherden Lyth hafva,
under bestridande af den väckte Motionen,
ansett det vara mindre lämpligt väcka fråga
om denna handels-frihets upphörande,
serdeles i en tid, då man allmänt yrkar
en mera utvidgad näringsfrihet.
2:0 Af Herr Prosten Forslind: Motionairen
har ansett skillnad böra göras emellan
Vestgöthe-handel och Gårdf ar i-handel.
Den förra, hvarmed Motionairen vill förstå
rättigheten att afyttra egna producter
eller rå-ämnen när och hvar som helst,
borde icke någon förmenas. Om med den
senare förstodes: att kringföra lurendrägadt
och tullförsnilladt gods; att utbreda flärdfullt
prål med lux-articlar; att tubba, locka och
bedraga den oerfarne; att utprångla arsenik
och skoja med hästar; att utsprida sede-förderf
och sjukdomar; att understundom bettla
och stjäla; — så lärer uteslutande privilegium
dertill lika litet kunna tilläggas
Vestgöthen som någon annan. Den förra
handeln idkades af dem, som färdas såsom
hederligt folk, på ljusa dagen, med laglig
förpassning: Gårdfarihandlandes transporter
uttåga deremot vid solens nedgång,
4 Lag- samt Allm. Besv. o. Oee. Utsk. Bet. IV:o 27.
för att före dess uppgång anlända till dolda
nederlagsplatser, derifrån de i alla rigtningar
genomströfva landet och utbreda
sitt förderfliga kram. Emot desse vandrares
skadliga ofog vore egentligen den klagan
rigtad, som en längre lid förts öfver
Gårdfarihandel!! och dess förderfliga följder.
— Såsom medel att förekomma detta
onda, har Motionairen, på försök för några
år, föreslagit: att då Gårdfarihandlande anträffas
med förbudet gods, bör han gripas
och anställas till sex års tjenstgöring vid
något af Gardes-Regementena, eller, om
han vore oduglig till krigstjenst, insättas på
Correctionshus under 3 års tid: det anhållne
godset åter borde försändas till hemorten
och der tillhandahållas rätta egaren
mot ersättning för transportkostnaden; och
lill den, som gripit Lurendrägaren, borde
af Häradets Skallgångs-Cassa en belöning
utgå af 33 R:dr 16 sk. Banco, hvilka under
offentliga tacksamhetsbetygelser skulle
honom vid nästföljande Ting tillställas.
Från Vällojl. Borgare-Ståndet:
1:0 Af Herr Alunda som yrkat, att,
på lika sätt som vid i8a3 års Riksdag egde
rum, Rikets Ständer må hos Kongl. Maj:t
i underhånighet anhålla, att den Allmogen
i Marks, Vedens, Bollebygds, Ås, Geseneds,
Kinds och Redevägs Härader af Elfsborgs
La" - samt Allm. Besv. o. Occ. Ulsk. Bet. N:o 27. 5
Län förunnade rättighet att idka Gårdfarihandel,
måtte i allo upphäfvas samt dem
icke tillåtas annorstädes, än å Marknader
afyttra sina tillverkningar.
3:0 Af Herr Hiesleiter, hvilken, lill
förekommande af de mer och iner öfverklagade
missbruk, sorn begås af Gårdfarihandlande,
medelst försäljning af utländska
handelsvaror, föreslagit, det en sådan inskränkning
uti förenämnde Städers och
Orters erhållne rättighet till Gårdfarihandel
bedrifvande kunde tillvägabringas, att
det väl må, hädanefter som hittills, vara
Veslgölhen tillåtet, att kringresa roed lass
af egna tillverkningar, samt i Städer och
på Marknader afyttra dem; alt han må,
om så godt synes, lemna detta bestyr åt
de Handlande i Ulricehamn och Lorås;
samt att desse senare måge i alla Rikets
Städer och på alla Marknadsplatser infinna
sig med Varulager af Veslgölhe-tillverkningar
till afsalu; men alt deremot förbud
må utfärdas, att vandra från Stad till Stad,
från By till By, från Gård till Gård med
säcken på ryggen och lurendrägadt gods
deri förvaradt; uti hvilket yttrande Herr
Helsingius instämt, under förklarande, att
Gårdfarihandels-rältigheten borde återföras
till hvad den fordom varit.
6 lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Ulsk. Bet. N:o 27.
3:o Af Herr Levton, hvilken hufvudsakligen
förenat sig med Herr Ålunds ofvan
intagne anförande; men, örn bifall härå
icke skulle följa, har Motionairen yrkat,
att bestämdt förbud för Gårdfarihandlande,
alt med sitt handelskram besöka Dalarne,
åtminstone kunde utfärdas.
Under ärendets föredragning till remiss»
hafva inom Borgare-Ståndet Herrar
IVe stman, Dalenius, Modin och Cron förklarat
sig instämma med ofvannämnde Ledamöter,
hvilka yrkat Gårdfarihandelns
upphörande, och hvaruti den senare velat
finna ett medel att upphjelpa Staden Borås
till en mera utvidgad handels-rörelse.
Hvaremot Herr Wester strand i 2:ne serskilda
Memorial sökt vederlägga hvad,
angående Gårdfarihandelns skadliga följder,
blifvit anfördt, och dervid serskildt till
besvarande upptagit hvad Herr Prosten
Grevillius, uti dess ofvan åberopade anförande,
yttrat, att nemligen uti Ulricehamns
Handlande Borgerskaps sätt att antaga
och försvara Handels-drängar borde
sökas förnämsta orsaken till de allmänna
klagomålen öfver Gårdfari-handelns missbrukade
utöfning.
Inom Hedervärda Bonde-Ståndet
hafva, i anledning af skedd communication
utaf Herrar Ålunds, Iliesleiters, Levtons
Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Bet. IY:o 27. 7
med fleres här ofvan anmärkte Motioner,
under en utförlig discussion, flere Ståndets
Ledamöter sig yttrat och jemväl framställt
stridiga meningar. Då det blefve för vidlyftigt
att redogöra för innehållet af alla
de serskilde Talares anföranden, hvilka
till Lag- aarat Allmänna Besvärs- och Oeconomie-Utskottens
handläggning blifvit öfverlemnade,
torde det anses tillfyllest att
endast framlägga följande hufvud-resultat
af den hällne discussionen.
För Gårdf ar i-handelns bibehållande i
dess nuvarande skick, hafva, på anförde
skäl, sig yttrat, Anders Danielsson och
Anders Håkansson från Elfsborgs Lön;
Nils Månsson från Malmöhus Län; Börje
Börjesson och Petter Andersson från Halland;
Casper Wijkman från Upsala Län,
hvilken likväl yrkat inskränkning uti den
Ulricehamn beviljade handels-frihet; Anders
Nilsson från Malmöhus Län; Eric
Pålsson från Elfsborgs Län; Anders Andersson
och Jacob Petter Andersson från
Östergöthland; Lars Larsson från Skaraborgs
Län; Anders Ericsson från Örebro
Län; vice Talmannen Jon Jonsson, under
yrkande, att den handelsfrihet Borås Stad
åtnjuter må inskränkas; Eric Svensson
från Bohus Län; Anders Andersson från
Skaraborgs Län 5 Bengt Nilsson från Öre
-
g Lag- saint Allm. Besv. o. Occ. Utsk. Bet. N:o 27.
bro Län; Nils Persson från Malmöhus
Län; Talmannen Longberg;; Anders Nilsson
från Vermland; Olof Mattsson från
Bohus Län; Anders Jansson från Vesterås;
Anders Olsson från Stora Kopparbergs Län;
Per Jönsson och Pål Jönsson från Christianstads
Län samt Carl Ericsson från
Vermland.
Utan att bestämdt yrka Gårdfarihandelns
upphörande, hafva nedanstående Ledamöter
inom Ståndet framställt angelägenheten
att förekomma de mångå missbruk,
som vid dess idkande begås, och i
afseende derpå föreslagit de medel, hvarigenom
det olofliga deruti må för framtiden
förekom mas; nemligen Johan Ericsson
från Stora Kopparbergs Län, hvarmed Per
Nilsson och Eric Ersson från samma
Län sig förenat; Tufve Larsson från Christianstads
Län; Per Ericsson från Kronobergs
Län; Anders Ericsson från Jemtland;
Lars Ericsson från Gefleborgs Län,
med flere.
Att deremot Gårdfarihandels-rättigheten,
antingen måtte helt och hållet upphöra,
eller en af omständigheterne så högt
påkallad inskränkning deruti tillvägabringas,
har blifvit yrkadt af Anders Pehrsson
från Östergöthland, med hvilken alla Full
-
Las,- samt Allm. Bcsv. o. Oec. Utsk. Bet. N:o 27. 9
mägtige från Jönköpings Län, Anders hindersson
från Södermanland och Lurs Bygde'n
från Vester-Norrland sig förenat; Anders
Andersson från Vesterås Län, som
hemställt, att all Gårdfarihandel må förbjudas
i Vestmanland; Unge Jan Jansson
från Vermland; Nils Håkansson från Kronobergs
Län, hvilken föreslagit förnyandet
af Rikets Ständers underdåniga skrifvelse
vid 1823 års Riksdag om Gårdfarihandelns
upphörande, samt att de Gårdfarihandlande
der förin nan förunnas ett års anstånd
till indrifvande af utestående fordringar;
Nils Insulin från Stockholms Län; Johan
Andersson från Upsala Län; Fahle Burman
från Norrbottens Län; med hvilken
Lars Nilsson från samma Län och Per
Lundström från Vesterbotten sig förenat;
Anders Jönsson från Örebro och Petter
Pehrsson fran Jönköpings Län, hvilken derlörutan
i fem serskilda puncter föreslagit
en lag, angående rättigheten att utöfva
Gårdfarihandeln ; samt slutligen Jan Bengtsson
från Vester-Norrlands och Olof Carlsson
från Östergöthlands Län, m. fl.
Hvad således blifvit anfördt har hos
Utskotten i gemensamt öfvervägande kommit;
och anse Utskotten sig böra upplysa,
att enahanda fråga blifvit väckt vid förra
Riksdagen, hvaröfver dåvarande Allmänna
i o Lag- samt Allm. Bcsv. o. Oec. Vtsh. Bet. N:o 27
Besvärs- och Qeconomie-Utskottet afgifvit
utlåtande, (intaget i Bihanget till Riks-Ståndens
Protocoll, 8:de Samlingen, 1 Band. p.
335 och följ.) hvilket af Ridd. och Adeln
blifvit afslaget, men af de 3:ne Öfrige RiksStånden
gilladt; och i öfverensstämmelse
hvarmed Rikets Ständer tili Kongl. Majit
afläto underdånig skrifvelse med anhållan,
wdet ej mindre Städerne Borås och Ulricehamn
än Allmogen i Sju Härader af Elfsborgs
Län från längre tid tillbaka förkunnade
rättighet att utöfva Gårdfarihandel
måtte helt och hållet upphäfvas.’* Efter
hvad Utskotten vidare inhemtat, lärer
Kongl. Majit ännu icke funnit godt taga
denna Rikets Ständers underdåniga anhållan
under hufvudsaklig pröfning; dock hafva
genom serskilde Kongl. Kungörelser under
den 29 November 1826, och 7 Julii
1828 åtskillige ändringar och tillägg blifvit
gjorde uti den, angående ifrågavarande
handelsfrihet, förut gällande Kongl. Förordning
af den 5 Junii 1822.
Utskotten anse öfverflödigt att här ingå
i undersökning om Gårdfariharidelns
upphof och de orsaker, som dertill föranledt,
eller i vederläggning af den, visserligen
af många delade tankan om de fördelaktiga
verkningar, som den skall medfört
för den landsorts välmåga och förkof
-
Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Bet. IV:o 27. 11
rån, hvars inbyggare deraf varit och äro
i åtnjutande, så mycket mera, som det är
obestridligt, att desse fördelar, om de i
sjelfva verket finnas, likväl till hög grad
öfvervägas af de allmänna förderfliga följderna
utaf de missbruk vid Gårdfarihand
dels-rättighetens utöfvande, som så länge
gifvit anledning till grundade klagomål.
Utskotten öfvergå derföre omedelbarligen
till besvarande af hufvudfrågan: "Bör friheten
att idka Gårdfarihandel upphöra
eller fortfara 7"
Och som de skäl hvilka tala för det
förra alternativet, i Utskottens tanka, äro
fullständigt utredda uti Allmänna Besvärsoch
Oeconomie-Utskottets vid förra Riksdagen
i detta ämne afgifna, ofvan åberopade
Betänkande; förhållandena sedermera
icke blifvit förändrade och de, genom Kgl.
Kungörelserna den 29 November 1826 och
den 7 Julii 1828, förordnade ändringar
och tillägg uti Kongl. Förordningen af den
5 Junii 1822 icke synas föra närmare till
målet; så anse Utskotten, till undvikande
af vidlyftighet, sig endast, med åberopande
af dessa skäl, böra tillstyrka Rikets Högloft.
Ständer, att nu förnya deras vid förra
Riksdagen till Kongl. Maj:t framburna underdåniga
anhållan:
att ej mindre den Städerne Borås och
i 2 Lag- sami Allm. Besv. o. Oec. Ulsk. Bet. Nio 27.
Ulricehamn än den Allmogen i Sju
Härader af Elfsborgs Län från längre
tid tillbaka förunnade rättighet, att utöfva
Gårdfarihandel, malte helt och
hållet upphäfvas.
För öfrigt, och som de mer eller mindre
utvecklade förslag, till hämmande och bestraffning
af de öfverklagade missbruken
af Gårdfarihandel!!, hvilka af åtskillige Motionairer
blifvit framställde, komma, i händelse
af Rikets Högiofl. Ständers bifall till
Utskottens nu gjorda hemställan, alt förfalla,
hafva Utskotten ansett något Utlåtande
öfver samma förslag icke erfordras.
Åtskillige Ledamöters olika meningar i ämnet
bifogas.
Stockholm den 5 Maji 1829.
Reservationer:
Af Anders Håkansson från Elfsborgs Län :
”Den på privilegier grundade och af flere framfarne
Konungar skyddade och stadfästade, så
kallade Gårdfarihandels-rättigheten, sora tillkommer
Sju Härader i Elfsborgs Län, samt
Städerne Borås och Ulricehamn, har en
lång tid varit ett tvistigt ämne vid Riksdagar;
och är derom så mycket taladt och
skrifvet, så att hvad man vill tillägga
Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Ut sk. Bet. N:o 37. i >
föga annat kail blifva, än ett omsägande
af hvad som förut, kanske flere gånger, är
upprepad t. Jag, såsom Representant för
tre af förenämnde Härader, vågar dock utbedja
mig alt få omnämna några omständigheter,
till upplysning om sakens verkliga
förhållande.
Om icke Städerne Borås’, och i synnerhet
Ulricehamns, Resehandlande vore
förblandade med dem af Allmogen, söm
idka Gårdfarihandel!), och i Rikets provincer
vore kände och benämnde under ett
gemensamt namn af Vestgöthar, skulle förmodligen
klagan öfver Yestgöthe-Allmogens
handel ej blifva stor. Desse senare äro
icke synnerligen många. De Sju Häraderne
innehafva en folkmängd af sjuttio å åttatio
tusende personer; och, enligt hvad Passjournalerne
visa, utgå derifrån emellan sex
å sju hundrade Handlande. Detta antal
är väl icke stort, i proportion, då heia
folkmängden betraktas. Deremot har, enligt
hvad Herr Justitia»-Ombudsmannens
Berättelse för åren 1826 och 1827, pag.
io4, gifver vid handen, uti Ulricehamns
lilla Stad, som skall innehålla 82 Tomter
och en eflectiv folkmängd af omkring 1000
personer, enligt Mantals-längderne, för år
1826 varit skattskrifne j32 Handlande och
455 Handels-drängar.
i4 La"- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Bet. N:o 27.
Det är ingalunda min sak att yttra
mig om, huru Ulricehamns Handlande och
deras Handelsdrängar utöfva sin handelsrättighet,
om del sker med lofliga, eller
till största delen oloflige varor; icke eller
om deras moralitet eller huru de i
landsorterne framfara; och ännu mindre
är det enligt med min böjelse att tadla
deras förhållande eller göra dem några tillvitelser.
Dock tror jag, att, om Allmogens
handelsutöfning kunde, såsom afskild och
för sig sjelf betraktas, så skulle grundade
anledningar till klagomål, så väl emot Lurendrägeri,
som sjelfva sättet, hvarpå Gårdfarihandeln
af Allmogen utöfvas, om icke
alldel es, dock till största delen försvinna.
Jag förmodar detta destohellre, som jag
känner vissa, både ibland Allmogens och
Borås Stads Handlande, som gjort det för
sig till en fast föresatts, att aldrig den ringaste
lurendrägeri-vara skall komma i deras
hus, eller under deras handtering i
handel.
Ortens behof af denna bi-näring, i anseende
till, så väl jordens stenbundna och
ytterst magra beskaffenhet, som allt för
inskränkta vidd, i afseende på sådane platser,
som möjligen stå att odla, är för
mycket känd, och vitsordad af högre och
lägre Embetsman och andre, som känna
eller genomrest och sett denna ort, för
Zag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Bet. Nio 27. i5
alt nu af mig behöfva vidlyftigt beskrifvas.
Den, som sett eller får se meranämnde
ort, förmodar jag äfven skall medgifva, att
ingen möjlig odling, som med ringaste förmon
kan göras, återstår, samt att jorden
brukas och skötes, icke allenast ganska val,
utan ock, jag vågar säga, berömligt. Detta
oaktadt, kan den dock icke, i de bördigaste
år, framalstra fulla behofvet till ortens
invånares uppehälle, ännu mindre lemna
några bidrag till utskylders afbörbande.
Invånarne i dessa Sju Härader, hafva
icke uteslutande valt Gårdfarihandel»
till sin bi-näring. Ett vida större antal
personer sysselsätta sig med andra yrken: en
del går ut på landet och i städer, och bygger
samt inreder hus; andra idka murarearbeten.
De uppföra murverk i Byggnader,
och äfven mura de Källare, Broar,
Kyrkor och Torn; andre sysselsätta sig
med alla slags Snickare-arbeten; andre åter
med gröfre och finare smiden och så vidare.
Det är på industrien och afsättningen
med ortens producter som dess bestånd
hvilar. Hämmas afsättningen, så qväfves
industrien, och den idoge mannen, det arbetsamma
hushållet, skall bredvid sina varor,
som med så mycken möda, skicklighet
och flit blifvit förfärdigade, men ej kunna
afyttras, finna sig i den olyekliga belägen
-
i6 Lag- samt Allm. Desv. o. Oec. Utsk. Bet. N:o 27.
het, att hafva manga behof, och inga tillgångar
till deras afhjelpande. Det är i
sammanhang med den fria handels-rättigheten,
sorn alia finna utvägar till sin ut.
komst: genom det, att somliga resa bort
och försälja sine och många sine grannars
väfnader samt flere tillverkningar, sorn
kunna transporteras långa vägar, komma
desse i tillfälle att köpa hvad de behöfva
af sådane varor, som ej kunna, ulan för
stor transport-kostnad, föras långt, och sorn
af andra i orten förfärdigas, samt att begagna
deras arbetsbiträde, som valt Byggnads-
och Murare-arbete lill sitt yrke.
När man undantager Marks Härad, är
väl Linneväfnads-tillverkningen i de öfrige
af dessa Sju Härader, åtminstone till afsalu,
icke så betydlig, emedan Lin derstädes, på
somlige ställen sämre, och på somlige nästan
intet växer; dock tillverkas något
hvarstädes; i synnerhet Vadmal och gröfre
Linväfnader. Marks Härad åter är hufvudsakliga
tillverknings - orten för alla sorter
både finare oell gröfre väfnader. Detta
Härad består af 24 socknar och circa 5oo
hela Hemman. Jag kan väl icke på ziffran
uppgifva tillverknings-beloppet derstädes;
dock, efter den calcul jag i hast kan uppgöra,
tror jag det årligen skall uppgå till
omkring
Bil. t. Lag- s. Allm. Besv. o. Oec. TJtsk. Bet. N.o 27. 17
omkring sju å åttahundrade tusende alnar*
finare och gröfre Linne väfnader, och kanske
mer, utom åtskillige andra sorter, såsom
Hufvud- och Halsdukar , Näsdukar,
Väst-tyg och hvarjehanda Bomullsväfnader.
Likväl visar förberörde Pass-Journal,
att blott tretton personer, såsom Gårdfarihandlande,
från Marks Härad bortrest. Huru
litet man påstår, att Gårdfarihandlan»
derne medföra af ortens] egne tillverkningar,
måste dock alla förenämnde väfnader,
som öfverstiga husbehofvet, till största delen
af dem föryttras. Det enda möjliga afsättnings-ställe,
som af Allmogen sjelf
kan begagnas, är Staden Götheborg, ehuru
på ett afstånd från 4 ;i 5 till 839 mil.
Men en ganska liten del kan der försäljas,
och merendels lill mycket lågt pris.
Af det föregående torde det kunna inhem
tas, att det icke allenast är de kringvandrande
Handlandes förmon och välfärd,
sorn under Gårdfari-handels-rättigheten är
beroende; utan det är äfven, och i synnerhet,
de många tusende personers bergning
och utkomst, som vid sine hem, med
all möjlig flit och möda, söka att förvärfva
medel till sitt uppehälle, samt sine
skyldigheters utgörande till Staten och det
Allmänna, som, i sammanhang dermed ar
Bih. till R. St. Prof. 1828 och 182g. 7 Sami, 2 Afd. 3
io;de H:ti
it> Bil. t. Lag- s. Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Bet.N.o 27.
i fråga. Yore det endast de få personer
sora kringresa, som det gällde, så skulle
åtminstone icke jag mj^cket höja min
röst till Gårdfarihandelns försvar. Desse
personer måtte på hvad ort och på hvad
sätt de kunde söka sin bergning; men då
det gäller hela den stora menniskoskara, hvaraf
meranämnde sju Härader bebos, och det
med så väsendtligt inflytande på deras bestånd,
synes mig saken icke vara af ringa
vigt.
Det är visst beklagligt, att missbruk
skola inblanda sig, äfven vid denna näringsfrihet:
ty, ehuru jag, å ena sidan, med visshet
påstår, att Gårdfarihandlanderne, och i
synnerhet de af Allmogen på landet, aldrig,
på långt när, gjort sig förtjente till alla de
beskyllningar, i afseende på missbruk, som
dem påbördas; vill jag dock, å andra sidan,
icke påstå, att hvar och en af dem kan
vara alldeles fri för någon ringa delaktighet
i oloflig handel; men det måste dock
alltid blifva i ringa mon, och aldrig kan
det med skäl tillskrifvas alla. En loflig och
af behofvet så högt påkallad rättighet och
näring bör väl icke beröfvas en hel ort
och alla dess oskyldige inbyggare, för det
den af några få, mindre välsinnade, till
äfventyrs kan missbrukas.
Bil. t. Lflg-s. Allm. Besv. o. Otc. Ulsk. Bet. N. o 27. 19
Jag för min del önskar högeligen, att
missbruk, samt Lag och Författningars öfverträdelse,
så i denna sorn andra liandteringar,
måtte kunna hämmas, samt förbrytelser
beifras och straffas, men deremot att
den Laglydige och oskyldige må få njuta
sin rättighet till godo, och slippa att vidkännas
en förlust och undergå ett lidande,
hvartill han icke gjort sig skyldig, och sorn
endast bör drabba förbrytaren. Missbruk
fruktar jag insmyga sig vid allt för många
handteringar, och skulle alla inrättningar
och rättigheter upphöra och afskaffas,
som icke voro fria från missbruk, så vet
jag, för min del, sannerligen icke huru
många som skulle blifva beståndande.
Skulle man, för alt utrota det öfverklagade
Lurendrägeriet, vilja börja med att
afskaffa Gårdfarihandeln, för oftanämnde sju
Härader, så tviflar jag att dermed vore mycket
vunnit. Jag fruktar, att allt för litet
vore dermed uträttadt, till motande af den
så kallade öfvers vämningen, samt sjelfva
källan, hvarifrån den har sin upprinnelse,
icke vidrörd. Den fattige Veslgöthe-Allmogen
vore väl derigenom undertryckt och
lernnad åt sitt vanlottade öde, men tillgången
inom landet på samma slags öfverflödsvaror,
som Yestgötharne nu beskyllas
kringföra, torde blifva lika rik, och begå
-
ao Bil. t. Lag-s. Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Bet. ff.o 27.
ret efter samma, till bruk icke förbjudne
artiklar ingalunda förminskadt.
Af Herr Mattsson: Jag vill visst icke
bestrida den från äldre tider tillåtne så kallade
Gårdfarihandelns fortfarande, om blott
antalet af de personer, som få dermed sig
befatta, inskränkes till hälften af hvad det
nu är, och noggranna controller vidtagas
mot denna handels missbruk, genom försäljning
af andra, än de i Gårdfarihandlandes
hembyggd tillverkade varor; hvilket
oskick i senare tider mer och mer tilltagit,
så att utländska Lux- och öfverflöds-artiklar
af alla slag utaf de Gårdfarihandlande
nästan påtrugas till salu i hvarje hus, så i
Släderne, som i synnerhet på Landet, der
sådane varor minst behöfvas. Hvarje Patriotisk
medborgare känner att sådan oloflig
handel idkas af större delen utaf den
stora skaran Gårdfarihandlande, lill oersättlig
skada för Sveriges jordbruk och inhemska
tillverkningar. Jag yrkar derföre, att
hvar och en sådan Landthandlare, som beträdes
med att hafva andra varor till salu,
än som blifvit i bans hembygd förfärdigade,
skall mista de varor, som han ej kan
visa sig hafva lof att handla med, och sedermera
aldrig få vara försäljare utom sitt
hemvist. Likaledes yrkar jag på det högsta,
att de som äro privilegierade, alt med
Bil. t. Lag- s. Allm. Bcsv.o. Oec. Utsh. Bet. N. o 27. 21
sine egne och sina grannars Landtman!) avaror
få kringfara i landet, för att dem försälja,
snarare må skyddas, an att sådant
må dem förnekas, samt att hvarje Svensk
Undersåte må bibehållas vid sina välfångne
privilegier, enligt Grundlagarne, han må
vara hemma i Söder eller Norr af Sverige.
Af Herr Friherre Cederström: Då jag ej
kan förena Utskottens nu fattade beslut med
grundsattserne för medborgerlige rättigheter
i ett fritt Samhälle, får jag emot beslutet
anmäla min reservation och dervid
förklara, det jag anser att Vestgöthe-handlandernes
öfverklagade bandel med utländska
varor är högst obetydlig i jemförelse
till den, som af öfrige Handels-Societeterne
i Riket dermed idkas. I min öfvertygelse
borde den frihet, Yestgöthe-handlanderne
hittills egt, blifva utsträckt till samtlige
medborgarne inom Fäderneslandet.
Af Herr Berg von Linde: Emot Höglofl.
Utskottens Beslut att tillstyrka underdånig
anhållan om förbud för Städerna
Borås och Ulricehamns Borgare, samt Invånarne
i 7 härader af Elfsborgs Län, att
idka Gårdfarihandel med egne tillverkningar,
reserverar jag mig. Enligt min öfvertygelse
står delta Beslut i rak strid ej allenast
mot det Betänkande, Höglofl. Utskot
-
21 Bil. t. Lag- s. Allm. Besn. o. Oec. Utsk.Bet. N.-o 2 7.
ten afgifvit under N:o 23, i anledning af
väckt fråga om åtgärders vidtagande mot
oloflig Landthandel i Norrland, utan äfven
mot den rättighet hvarje medborgare ostridigt
måste ega, att, på sätt honom godt synes,
afyttra egna till verkningar och slöjdalster.
Om denna rättighet skall fråntagas
Vestgöthen, kan den, i min tanka, icke med
bestånd af rättvisa och billighet bibehållas
för Invånarne i Rikets öfrige Provincer,
hvilka för närvarande utöfva densamma.
Att missbruk af Gårdfarihandels-rättigheten
egt rum, kan ingalunda bestridas, lika litet
som nödvändigheten alt söka hämma och
förekomma dessa missbruk; men härifrån
kan, som mig synes, icke hemtas skäl till
förbud mot handels-rällighetens lofliga utöfning,
emedan det icke kan med rättsprincip
förenas, att straffa den oskyldige och
laglydige för andras öfverträdelse!- af gifna
lagstadganden, hvilket likväl skulle blifva
följden af det påyrkade förbudet.
Genom Kongl. Förordningarne den 5
Junii 1822, den 29 November 1826, den
29 Augusti 182-7, oc^ f^en 7 Ju'” 1828,
är den i fråga ställde Gårdfarihandels-rättigheten
så begränsad af gifna föreskrifter,
att, med efterlefnad deraf, de öfverkJagade
olägenheterne och missbruken ej borde kunna
ega rum. Kongl. Förordningen den 5
Bil. t. Lag-s. Allm. Besv. o. Oec. Vtsk. Bet. IV.027.23
Junii 1822 stadgar, bland annat, ”att Gårdfa”rihandels-resor
ej få företagas af mera än en
”person från hvarje skattlagd eller besuten
”hemmansdel; att en sådan person skall va”ra
försedd med pass på bestämd korrt tid,
”för erhållande hvaraf fordras frejd- och
”sundhets-bevis; att vid passet skall vara bi”fogad
fullständig förteckning på de varor
”af ortens alster och tillverkningar, som till
”försäljning få medföras; att dessa varor sko”la,
före utvandringen, vid närmaste Tullkammare
uppvisas, stämplas och med Förteckningen
jemföras; att nytt pass icke må
”utfärdas förr, än det gamla blifvit åter”ställdt;
att passet bör innehålla uppgift om
”de orter som få besökas, och liden inom
”hvilken innehafvaren bör till hemorten återkomma
; ” hvarjemte stadgas förbud för
Gårdfari-handlande, att, vid strängt ansvar
och handels-rättighetens förlust, medföra både
inhemska varor, som icke blifvit af Allmogen
inom orten tillverkade, och utländska,
antingen till införsel tillåtne och förtullade,
eller förbudne varor, äfvensom Arsenik.
De sedermera i ämnet utkomne, ofvan
åberopade författningar ådagalägga äfven
verkställande magtens omsorg, att, så vidt
ske kan, förekomma missbruk vid Gårdfarihandelns
utöfning. Om än dessa författningar
måhända icke varit nog verksamme,
att på en gång fullkomligt hämma alla de
a4 Bil. t. Lag- s. Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Bet. N.-o 27.
öfverklagade missbruken och oordningarne,
så torde likväl grundade skäl icke saknas
för den öfvertygelse, att detta önskvärda
ändamål så småningom skall vinnas, serdeles
om, genom antagande af ett mera liberalt
system för den yttre handeln, lurendrägeri-brottet
kan komma att försvinna
och vinsten af Tullförsnillning i möjligaste
måtto minskas. Vid sådant förhållande
och då af Kongl. Maj:ts Nådiga Berättelse,
om hvad sig i Rikets Styrelse tilldragit
sedan sista Riksdag, säker anledning är
att hemta till den förmodan, att Kongl.
Maj:t icke annorlunda, än i sammanhang
med frågan om en allmännare näringsfrihet,
företager pröfning af iSsö års Ständers
underdåniga anhållan om i fråga varande
handels-rättighets upphörande, anser
jag de nu väckta Motionerne icke hafva
bordt föranleda till annan åtgärd å Utskottens
sida, än det tillstyrkande, att Rikets
Ständer, uti underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t, med erkännande af Vestgöthens, liksom
hvarje annan Medborgares rätt, att
huru och på hvad sätt han för sig förmonligast
finner, afyttra egna producter och
tillverkningar, ville frambära underdånig
anhållan derom, att sådana åtgärder ytterligare
måtte vidtagas, som kunna finnas nödige
till förekommande af de missbruk vid
Gårdfarihaudelns utöfvande, som ännu kun
-
Bil. t. Lag- s. A. B. o. Oec. Utsk. Bet. IV. o 2j, 28.25
11a ega rum, så alt endast det lofliga deraf
må komma att qvarstå.
Häruti instämde Grefve Posse, Fxiherrarne
Stierncrona, Sprengtporten och
Ehrenborgh, Grefve Oxenstierna , Herrar
af Schmidt och af Tannström, Biskopen
Tegnér, Contracts-Prosten Spiering, Professoren
Gravander; Börje Börjesson från
Hallands, Lars Larsson från Calmare, Nils
Pehrsson från Södermanlands och Nils
Månsson från Malmöhus Län.
Vid justeringen af Betänkandet förklarade
Herr von Lindecreutz, att som han vid
Beslutets fattande, af förfall hindrad, varit
frånvarande, han nu, på enahanda grunder
med Herr Berg von Linde, ville sig deremot
reservera, hvaruti Herrar af Forssell,
Professorerne Bexell och Bolmér samt Prosten
Afzelius, som likaledes vid samma tillfälle
varit frånvarande, nu instämde,
N:o 28.
Ankom till Exped. Utskottet den 20 Maji 1829.
Utlåtande, i anledning af gjorde an\
• märkningar vid Utskottens Betan
-
a6 Lag- samt Allm. Bcsv. o. Oec. Ltsk. Ull. JL.o 28.
kande JN:o i5, rörande vackt fråga,
dels om föreskrift för Konungens
Befallningshafvande att till Justitiae-Cancelleren
och Justitiae-Ombudsmannen
insända exemplar af
kungörelser, sorn Konungens Befallningshafvande
utfärda, dels 0111
inskränkning i Konungens Befallningshafvandes
obestämda rättighet
att kalla Länens Invånare till sammankomster
och muntliga förhör
m. m.
T ill Lag- samt Allmänna Besvärs- och Oeconomi-Utskotten
har Utskottens Betänkande
N:o i5 blifvit af Högvördige PresteStåndet
den 9 sistlidne April åter-remitteradt,
i anledning af anmärkningar, som flere
Ledamöter inom detta Stånd framställt
emot samma Betänkande, så vidt det angår
här ofvan upptagne frågor; men enär
enligt ankomne Protocolls-utdrag, Betänkandet
redan blifvit af de Irenne öfrige
Riks-Stånden bifallet, och, jemlikt 87 § i
Regeringsformen samt 3 punkten i 4p § af
Riksdags-Ordningen, tre Stånds mening i
dylika frågor utgör Rikets Ständers beslut
samt åler-remiss från endast ett Riks-Ståud
Lag- samt Allm. Besv. o. Oec-, Vtsk. Ull. N.o 28. in
i dessa mål ej betager samma beslut deras
kraft och verkan till expedition; så anse
Utskotten, vid sådant förhållande, de emot
Betänkandet gjorde anmärkningar icke föranleda
till något vidare yttrande, än alt, hvad
serskildt angår den af Herr Cöntracts-Prosten
Hullström väckte fråga om olämpligheten
deraf, alt Konungens Befallningshafvande
bibehållas vid den, genom Kongl.
Förordningen den 24 Mars 1813, dcin
tillagde domsrätt i fylleri-mål, då dermed
är förenad rättigheten att den för sådant
brott tilltalade till förhör inför Konungens
Befallningshafvande inkalla, hvilket senare
ämne äfven utgjort föremål för den af
Herr Grefve Gyllenborg väckte Motion, Herr
Prostens härom gjorde framställning, hvarmed
åtskillige Preste-Ståndets Ledamöter
sig förenat, kommer att till Lag-Utskottet
öfverlemnas, för att tagas i öfvervägande, i
sammanhang med de flere väckte frågor
om upphörande af Konungens Befallningshafvandes
domsrätt i fylleri-mål, som, i
följd af erhållna remisser, af sistnämnde
Utskotts handläggning bero;— hvilket LTtskolten
få till svar Högvördige Preste-Slåndet
vördsamt tillkännagifva.
Stockholm den i5 Maji 1839,
38 Zog. samt Allm. Bes v. o. Oec. Utsk. Uti. N.o 2g.
N:o 29.
Ankom till Exped. Utskottet d. 20 Maji 182g.
Utlåtande, i anledning af anmärkningar
vid Utskottens Betänkande N:o
3, angående väckt fråga om bestämmande
af rättigheten till upphemtning
å stränderne af hafstång.
Högvördige Preste-Ståndet och Hedervärda
Bonde-Ståndet hafva till Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Oeconomie-Utskotten
åter-remitterat berörde betänkande; hvarvid
Utskotten jemväl tillhandakommit följande
deremot framställde anmärkningar,
nemligen: inom Högvördige Preste-Ståndet
af Herr Contracts-Prosten NibeliuSj som bestridt
tillämpligheten till förevarande fråga
af de utaf Utskotten anförde grunder
för deras omdöme , att i allmänhet endast
Strandegare må hafva rätt till upphemtning
och begagnande af den hafstång, som
å stranden uppdrifves, samt i öfrigt, med
åberopande, ibland annat, af det förhållande,
att inom Halland och Skåne funnos så
kallade fisklägen, hvilka, skattlagde till allenast
ett mantal, kunde hafva sig tilldelad
fkygsandsjord af flere ioo:de tunne
-
Lag- samt Allm. Besv. o. Occ. Utsls. TJll. N. o 2g. 29
lands vidd, just vid de stränder der hafstång
i största ymnighet från hafvet uppdrefs,
yrkat, att då, i händelse rättigheten
till upphemtning och begagnande af denna
hafstång endast tillerkändes Strandegare, men
de hemman, hvilka, ehuru belägne på afstånd
från stranden, dock voro skattlagde till
lika begagnande af den gemensamma strandens
fiske och andra fördelar, skulle gå
miste om deras på urminnes häfd grundade
rättighet att hemta hafstång, dessa hemmansegare
hade att befara ödeläggande af
deras nu varande sköna och stora åkerbruk,
då deremot innehafvarne af fisk-lägen komme
att sitta i orubbad besittning af en för
dem öfverflödig herrlighet, inga monopolier
i detta afseende måtte i förväg antydas,
enskilde till förmon, på det allmännas bekostnad,
utan hvar och en tillerkännas sin
på urminnes häfd eller eljest lagligen grundade
rättighet till upphemtning af hafstång,
och annan inskränkning häruti icke göras,
än att å sådane gamla odal-inegor, som
gränsa intill hafs-stranden, den der uppkastade
hafstång uteslutande må tillfalla
Strandegaren; samt af Herr Biskopen och
vice Talmannen Doctor af Wingård, som
jemte anförande af dels nyttan af ifrågavarande
hafsväxt, såsom ett gödningsämne,
dels användbarheten deraf till taktäckning
och gärdslande m. m., andragit
3o Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Uti. N.o 2g.
hurusom någon inskränkning i den allmänna
åtkomsten till denna hafsväxt skulie
menligt inverka åtminstone på det al naturen
vanlottade Hallands åkerbruk; men
att, ehuru den breda landsträckan vid hafsbandet
kunde anses lör en res nullius eller
en allmänning, dit gamla vägar till uppliemtande
af hafstång voro utstakade, en
tillväxande egennytta likväl vore nära alt
störa det gamla, på godvillig öfverenskommelse,
eller ock blott häfd, grundade förhållandet,
då Strand-egaren nu stundom
ville göra åtkomsten till hafstång slängd
för dem, som icke hade egor vid stranden;
och att det varit just detta prejningsförsök,
Motionairen velat förekomma och
derföre föreslagit : att inga förbud mot
tångtägten måtte utfärdas, innan Allmogen
inom hvarje Härad eller Län blifvit hos
Kongl. Majrts Befallningshafvande hörd;
hvilket syntes Herr Doctorn och Biskopen
vara hufvudsaken samt med billighet öfverensstämma;
uti hvilket yttrande Herr Professoren
Bexell sig förenat; hvarjemte Herr
Professoren Gravander , hufvudsakligen på
den grund, att vissa trakter af Hallands
och Skånes kuster icke tillhörde vissa enskilda
utan vore samfälliga för flere lill-liggande
Byalag, hvilka det icke borde betagas
att hädanefter mera än hittills, på vanliga
så kallade tång vägar hemta af det om
-
Las,- samt Al'm. Bcsv. o. Oec. Utsk. Uti. N.o ag. 3f
nämnde så kallade strand vraket, tillstyrkt
begagnandet af berörde rättighet, på hittills
öflig t sätt; deremot Herr Domprosten Holmström
och Herr Prosten Dedekind afgifvit
nied Utskottens Betänkande öfverensstämmande
yttranden, Herr Prosten Dedekind
likväl med den anmärkning, att då Molionairen
uppgifvit, men icke styrkt, alt vid
Halländska sjöstränderne allmänningar fulinos,
i följd hvaraf lian yrkat en gemensam
rättighet till upphemtande af hals-tång, Herr
Prosten, derest uppgiften vore i ig t ig, ansåg
allmänna Lagen innehålla noga bestämmelse,
huru i denna händelse borde förhållas,
och alt således hela frågan förvandlades
från allmän till enskild, hvilken icke
syntes tillhöra Rikets Ständers handläggning,
utan borde hänskjutas till behörige
Autoriteters pröfning och afgörande; samt
Herr Domprosten Holmström, med erinran,
alt vederbörande, som för denna enskilda
province-angelägenhet sig inlei esserade, kunde
vända sig lill Kongl. Maj:t med underdånig
anhållan om en, på föregången undersökning
i orten grundad reglering af berörde,
i Herr Domprostens tanka, till Rikets
Ständers befattning icke rätteligen hörande
fråga; varande af Herr Kyrkoherden Ahlqvist
j med lemnad upplysning derom, alt
på Öland endast den, som vore strandegare,
ansåges berättigad, alt från stranden
3a Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. TJtsk. Utt. IV.-o 29.
upphemta hafstång, motionens utsträckande
äfven till nämnde ort bestrid t; och har
slutligen Herr Kyrkoherden Lyth instämt
med HerrjProsten Dedekind och Herr Kyrkoherden
Ahlqvist} samt reserverat sig mot
det föreslagna stadgandet, såsom en allmän
Lag-princip.
Uti Hedervärda Bonde-Ståndet har
Petter Andersson från Hallands Län hufvudsakligen'yttrat:
att då hafstång alstrades
på hafsbotten, och således icke kunde
anses utgöra någons enskilda tillhörighet,
borde den , lika litet som rättigheten till
idkande af fiske, vara förbehållen endast
dem, som vore boende vid hafsstranden; att
denna växt på vissa trakter af Halländska
kusten ifrån hafvet uppkastades till sådan
myckenhet, att strandegarne hvarken hade
vilja eller kunde medhinna att den tillvarataga,
samt att således dessa icke borde
kunna hindra andre jordbrukare att begagna
en fördel, som vore af serdeles vigt för
jordbrukets uppkomst och förkofran; hvaruti
Börje Börjesson från Hallands Län,
Anders Nilsson från Malmöhus Län, Påhl
Jönsson från Christianstads Län, Anders
Pehrsson från Östergöthlands Län och Anders
Johansson från Götheborgs- och Bohus
Län instämt; äfvensom Anders Svensson
-
t
l^g-samt Allm. Besv. o. Oec. Utsh. Vtl. N. o 2g. 33
son från Hallands Län, hvilken väckt motionen,
förklarat, dels att hafstång egentligen
uppkastades på sådane ställen af stranden,
der flygsand funnes, och att, då dess afhemtande,
åtminstone på dessa ställen, icke
medförde någon skada, egande-rätten derigenom
icke elier kunde för den enskilde
jordegaren anses förnärmad, samt dels att,
om afhemtning af tång på de flere ställen
af hafsstranden, der Krono-hemman voro
belägne, tillskjmdade hemmans-innehafvaren
någon olägenhet, denna deremot kunde
njuta någon förmedling af sin ränta till
Kongl. Maj:t och Kronan, heldre än att en
för landet så vigtig fördel skulle gå förlorad;
hvarförutan Lars Söderman från Stockholms
Län yrkat rättighet för hvar och
en till upphemtning -af från hafvet uppkastad
tång, hvarest den än må stanna.
Detta allt hafva Utskotten i öfvervägande
tagit, och få, med tillkännagifvande
att deras Betänkande redan är vordet af
de 2;ne öfrige Riks-Stånden bifallet, vördsamt
förklara, att Utskotten, af hvad inom
Högvördige Preste-Ståndet samt Hedervärda
Bonde-Ståndet blifvit emot Betänkandet
anmärkt, ieke funnit anledning att den deruti
yttrade mening frånträda, hvars giltig
Bih-1,
It. St. Prot. 1828 och 1829, j Sami. a Afd. 3
10. de
34 Lag- samt Allm. JOesv. o. Oec. Utsk. Uti. N.-o 2»
het icke förfaller, om iifven, hvad likväl
med skäl torde kunna betviflas, hela Halländska
kusten vore afsatt såsom allmänning
för hela Länet, enär af ett sådant förhållande
följden blefve den, att de, som
egde del i allmänningen, äfven hade gemensam
rättighet till så kallad tångtägt.
Af redan anförde skäl fortfara Utskotten
jemväl i den öfvertygelse, att det icke
är lämpligt föreslå något specielt Lag-stadgande,
hvarigenom rättighet till tångtägt å
andras egor ovilkorligen bestämmes, utan att
det snarare borde tillhöra vederbörlig Autoritet,
att, vid uppkommande frågor derom,
efter omständigheterne förordna.
Utskotten hafva likväl med fästadt afseende
å de af flere Ledamöter inom förstnämnde
a:ne Riks-Stånd anförde, och hos
Utskotten nu ytterligare vitsordade olägenr
heter, som jordbruket, serdeles inom Hallands
Län, skulle tillskyndas genom en
jordegare vid hafstranden uteslutande tillkommande
rättighet till tångtägt; ansett
sig ega anledning vördsamt tillstyrka
Rikets Höglofl. Ständer , att hos Kongl.
Maj:t i underdånighet anhålla , det
Kongl. Maj:t måtte täckas i Nåder anbefalla
vederbörande Embetsmyndigheter,
att i alla de delar af Riket, der
Z«g- samt Allm. Desv. o. Oec. Utsk. Uti. JV.-o 2g. 35
tillfälle till långtägt eger rum och en
reglering af behofvet påkallas, söka
tillvägabringa vänliga öfverenskommelser,
hvarigenom, utan inskränkning i
någons lagliga rätt, möjligheten att få
begagna ifrågavarande, för jordbrukets
framgång, njttiga product må kunna
beredas äfven för de jordegare, hvilkas
hemmans-områden icke sträcka sig
till hafs-stranden.
Åtskillige Ledamöters serskilda mening bifogas.
Slockholm den i5 Maji 1829,
Reservation:
Herr Berg von Linde reserverade sig
emot detta Beslut, under förklarande, att
det torde vara mindre väl betänkt, att besvära
Kongl. Majit med framställning 0111
undersökningars företagande, hvarigenom
ett önskadt resultat ej stöde att erhålla,
oell att sådane undersökningar, der de anställdes
eller voro möjlige att åstadkomma,
snarare, efter dessa Ledamöters tanka, skulle
leda till helt andra följder, än man dermed
afsett, och medföra den menliga förändring
i det förhållande, som, i afseende
på Tång-tägten, nu eger rum, att der en
sådan rättighet utaf en icke delegare i strän
-
36 Bil. t. Lag- s. Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Ull. N. o 29.
den hittills opätaldt utöfvals efter gammal
häfd eller med strandegarens tysta begifvande,
skulle denna senare, sedan genom
undersökningen voro utröndt och bestämdt,
att han egde uteslutande rätt till ali, på
hans egor uppflytande Tång, lätt. föras på
tankan, att göra denna uteslutande rätt gällande,
samt icke tillåta någon annan, att,
utan skälig ersättning, begagna en fördel,
som vore hans enskilda tillhörighet; och
ansågo desse Ledamöter alltså Utskottens
förra Betänkande, som tvänne Stånd redan
godkänt böra förblifva oförändradt.
Härmed förenade sig Herr Grefve
Posse Arvid, Herr Friherre Sprengtporten,
Herrar af Tannström och af Forsell, Herrar
Professorerne Gravander och Bolmer,
Prostarne Nordin och Åstrand, samt Herrarne
Ålund, Landegren, Gezelius och Modin.
STOCKHOLM, P. A. Norstedt <Sc Söner, 1829.
N:o 3o.
Antom till Exped. Utskottet d. 25 Maji 1829,
Utlåtande, i anledning- af gjorde anmärkningar
vid Utskottens Betänkande
N:o 1, rörande Magistraternes
i Landshöfdinge-Residence-Städerne
rättighet, att utfärda Pass
för desse Städers Borgare.
Sedan Utskotten uti ofvannämnde Betänkande
ansett sig icke ega skäl att till bifall
understödja Herr Lindqvists förslag, att Residence-Städernes
Magistrater må ega att utfärda
Pass för de derstädes boende Borgare,
bar deremot blifvit anmärkt:
bos Vällofl. Borgare-Ståndet, af Motionairen
Herr Lindqvist, hvilken, under
förklarande, det han ej genom den väckte
Motionen afsett den obetydliga losen, som
för Passen inflyter, ■— ingått i undersökning
i hvad mon skillnaden emellan Konungens
Befallningshafvandes och MagistralernéS
lith. t. H. St. Prat. 1828 och 1829, y.de Sami. 2 Afd. •
i Las,- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Ull. N. o 3o.
embetsbefattning i afseende på Police-magtens
handhafvande vore i Författningarne
bestämd, samt derigenom kommit lill den
slutföljd, att tillsynen öfver ordning och
skick vore i allmänhet gemensam och alt
Magistraterne hvarken kunde eller finge
skilja sig ifrån detta åliggande äfven der,
hvarest Landshöfding residerar. Hvad
deremot angick Borgerskapet, så vore Magistraten
den embetsmyndighet, som, ensamt
af dem lönad och underhållen, det till—
komme att vårda deras angelägenheter och
tillse att deras fri- och rättigheter bevarades
frie från intrång; och vid detta serskilda
förhållande kunde Police-magtens fördelning
ej anses skadlig inom ett väl ordnadt
samhälle. Det af Utskolten, efter Herr
Lindqvists förmenande, såsom skäl till afslag
å Motionen gjorde antagande, att Magistraternes,
utom Residence-Städerne, rättighet
att meddela Pass, blifvit demafLandshöfdingarne
öfverlåten, vore icke grundadt
i Kongl. Påbudet om Pass af den 14 Aug.
1812, hvarigenom denna rättighet troligen
lemnats dem, såsom Borgerskapets Embetsman.
Dessutom skulle Utskotten alldeles
hafva förbisett de föreskrifter, som innefattas
i Kongl. Brefvet den 6 April 1696
samt Kongl. Resolutionerne på Städernes
Besvär den 28 Aug. 1727 och den 17 Aug.
1762, hvarigenom Magistraterne i alla Ri
-
Tag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Ull. IV. o. 3o. 3
lsets Stader förklarats berättigade alt utfärda
Pass, och hvilka stadgande!!, hvad
Borgerskapet angår, Herr Linde/vist förment
icke vara håfne genom 1812 års
Pass-Författning; och då det nuvarande
förhållandet stundom skall gifva anledning
till missbruk, i så måtto, att skattdragande
Borgare uteslutas från rättigheten att bivista
Marknader, hvilken deremot lemnäs
åt obehörige personer, som ej förmå att
sig deraf begagna, har Herr Linde/vist af
alla dessa skäl yrkat återremiss af Betänkandet;
hvarmed Herr Lundman instämt.
Herr Landegren har förklarat sig ej
krinna dela Utskottens åsigt, att Magistraternes
rättighet att utfärda Pass vore en
öfverlåtelse af Landshöfdingens myndighet
i detta hänseende; — snarare vore den en
utgrening af Regeringens magt, sorn hvarje
Tjensteman, han må vara ställd på en högre
eller lägre plats, utöfvar; och Herr
Landegren har sålunda, under åberopande
af sin mot Betänkandet afgifna reservation,
lika med Motionairen, yrkat återremiss;
hvarmed Herr Mattson sig förenat.
Herr Richert har, hvad sjelfva Motionen
angår, åberopat Herr Landegrens serskilda
mening, och jemväl, i anledning af
Utskottens yttrande i Betänkandet: ”att
4 Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. TJtl. N:o 3o,
”Magistraternes rätt ide Städer, der Lands”höfding
icke bor, att utfärda Pass, icke är
”styckad från Landshöfdingens, utan är hans
”egen magt, fastän öfverlåten åt Magistra”terne,
icke för deras skull, utan i ändamål
”att befordra de resandes beqvämlighet,”
yrkat, att Betänkandet äfven i denna del
måtte återremitteras, enär Magistraternes
ifrågavarande rättighet ingalunda grundade
sig på någon magtöfverlåtelse från Landshöfdingen,
utan på bestämd Lag, uttryckt
i 4 § af 1812 års Pass-Förordning.
Herr Westman } som hufvudsakligen
förenat sig med de Ledamöter, hvilka från
Betänkandet varit skiljaklige, har anfört så-,
som ett ytterligare skäl för Magistraternes
rättighet till utfärdande af Pass, att en
Borgare, som åslundar besöka Marknad
mäste, för att dertill erhålla Konungens
Befallningshafvandes Pass, förete bevis från
Magistraten öfver det borgerliga yrke, han
utöfvar; äfvensom Herr Montan tillagt, alt
Pass-utgifvandet snarare förorsakade Magistraterne
besvär, än inkomst, hvarföre de
i allmänhet gerna skulle vilja afstå från
denna rättighet, om ej åtgärden tillika borde
anses grundad i desse embetsmäns skyldighet,
att betjena Städernes Borgerskap.
Inom Hedera. Bonde-Ståndet bafva
Casper Wijkman från Upland, Börje Bör
-
Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. TJtsk. Uti. JV. o 3o. 5
jesson från Halland och Lars Andersson
från Skaraborgs Län talat för bifall å Molionairens
förslag, Anders Danielsson från
Elfsborgs Län framställt enahanda anmärkning
emot Betänkandet, som Herr Richerts
bär ofvan intagne; hvaremot Strindlund
från Vester-Norrland, Pehr Jonsson m. fl.
från Jönköpings Län, utan att vilja bestrida
återremiss, yttrat sig: anse det leda till
bättre ordning, alt Konungens Befallningshafvande
fortfara med utfärdande af Pass,
äfven för Residencc Städernes Borgare.
Då, i anledning häraf, Betänkandet blifvit
af Vällofl. Borgare-Ståndet och Hederv.
Bonde-Ståndet återremitteradt, åligger det
Utskotten att i ämnet afgifva förnyadt Utlåtande;
men då det förekommer icke sannolikt,
att, genom Pass-rättighetens öfverlåtande
åt Magistraten i Residence-Städerne,
en bättre ordning i Police-styrelsen skulle
komma att inträda, någre skäl för detta
påstående icke eller äro anförde och det
således lärer stå fast, att Police-styrelsen
inom hvarje Län tillhörer Konungens Befallningshafvande,
samt att Magistraternes
i Släderne, likasom Kronobetjeningens å
landet, tillgöranden dervid äro, dels verkställighets-åtgärder
af Konungens Befallningshafvande
föreskrifter, dels underkastade
dess pröfning j då för öfrigt, vid
6 Lag- saint Allm. Besv. o. Oec. Ulsk. Ull. N:o 3o.
mera noggrann genomläsning af Betänkandet,
det torde finnas med klara ord innehålla,
alt, genom stadgandet i /\'Ag § af
Kongl. Påbudet den 14 Aug. 1812 (således
af Lagstiftaren) Landshöfdingens magt
att utfärda Pass blifvit öfverlåten åt Magistraterna
i de Städer, der LandshöfdingeResidenee
icke finnes, samt deiföre den
misstydning häraf, som skulle Utskotten
ansett, att Landshöfdingarne sjelfve åt Magistraterne
öfverlåtit förpassnings-rältigheten,
lärer icke kunna falla Utskotten lill
last; alltså, och hvilket än ändamålet med
den nu yrkade lag-förändringen må hafva
varit, finna Utskotten ingen anledning att
frångå sitt förra i ämnet afgifne, af Höglofl.
Ridderskapet och Adeln samt Högv. PresteStåndet
redan bifailne, Betänkande.
Stockholm den 16 Maji 1829.
Reservation:
Emot ifrågavarande Beslut hafva Utskottens
samtlige Ledamöter af Vällofl.
Borgare-Ståndet sig reserverat.
i
Lag- samt Alim. Bcsv. o. Occ. Vlsk. Bet. N:o 3i. 7
N:o 3i.
Ankom till Expcd. Utskottet d. 25 Maji 182g.
Betänkande, i anledning af väckt fråga
om utfärdande af de vid sistförflutne
Riksdag af Rikets Ständer
f öreslagne Handels- ocIl HandtverksOrdningar.
Höglofl. Ridderskapet och Adeln har till
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Oeconomie-Utskotten
remitterat en af Friherre
Cederström, Jacob, väckt Motion derom,
att Rikets Ständer mätte hos Kongl. Maj:t
förnya deras underdåniga anhållan om utfärdande
af de vid 1823 års Riksdag föreslagne
Handels- och Handtverks-Ordningar.
Af sådan anledning hafva Utskotten
tagit kännedom om hvad vid sista Riksdag
i detta ämne blifvit tillgjordt och deraf
inhemtat, att, sedan Kongl. Majit, uti Nådig
Skrifvelse till Rikets Ständer den 19 Februarii
1823, förklarat, att fastän den för
Rikets allmänna bushållning vigtiga frågan
om en vidsträcktare frihet i utöfningen af
Handel och Handtverk, såsom af oeconomisk
beskaffenhet, vore beroende af Kongl.
Majits Eget Nådiga afgörande, ville Kongl.
8 Z«g- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Bet. N:o 3t.
Majit likväl, med tillämpning af Regeringsformens
89 §, till Rikets Ständer öfverlemna
att, i likhet med hvad angående lagfrågor
är stadgadt, gemensamt med Kongl,
Maj:t d erom afgöra och besluta, samt derföre
till Rikets Ständers granskning hänskjutit
de af en serskild Comité utarbetade
Förslag till Författningar i ämnet; så hafva
Rikets Ständer, jemte underdånig Skrifvelse
den 12 December 1823, till Kongl,
Majlis Nådiga pröfning öfverlemnat förändrade
Förslag till Förordning om Handtverkerierne,
lill Författning om Gerningsmäns
antagande på landet och lill HandelsOrdning;
hvarjemte detta Rikets Ständers
tillgörande blifvit uti 3^ § af Riksdags-Beslutet
d. 22 i samma månad upptaget; och som,
efter de af Rikets Höglofl. Ständer vid förra
Riksdagen i detta ämne sålunda vidtagne
åtgärder, några vidare, å Rikets Ständers
sida, icke synas härutinnan vara af nöden,
utan det nu mera endast ankommer på Kgl.
Maj:t att i frågan fatta och meddela Dess
Nådiga Beslut; så hemställa Utskotten
vördsamt,
att Friherre Cederströms ifrågavarande
Motion må förfalla.
Åtskillige Ledamöters häremot anmälde
Reservation varder härjemte bifogad.
Stockholm den 16 Maji 1829.
Z«g- samt Allm. Desv. o. Oec. Ulsk. Bet. N:o 3t. g
11 e s e r v a t i o n:
af Herr Grefve drv. Posse: Enär orsaken
dertill, att Kongl. Maj:ls Nådiga hifall
eller svar icke följt å Rikets Ständers
underdåniga Skrifvelse den 12 December
182.3 torde kunna härledas derifrån, att
samma skrifvelse icke blifvit så tidigt expedierad,
att, efter föregången pröfning hos
Kongl. Maj:t, svar derå kunnat meddelas i
den ordning 87 § af Regeringsformen stadgar,
samt Utskotten uti serskildt utlåtande
af denna dag, i anledning af väckte Motioner,
förklarat de grunder, hvarå dessa Lagförslag
hvila, vara öfverensstämmande med
Utskottens åsigter, samt, på förutsättning att
Kongl. Majrt täckes bifalla desamma, stödt
de förslag samma utlåtande innehålla ; så
kan jag ej annat, än, för min del, tillstyrka
det Rikets Ständer ville, uti underdånig
Skrifvelse hos Kongl. Maj:t, anhålla, att de
vid 1828 års Riksdag i underdånighet aflemnade
förslag till förordning om handtverkerierne,
lill Författning om Gerningsmäns
antagande på landet och till HandelsOrdning
måtte, efter föregången Nådig pröfning,
varda såsom allmän Lag till efterrättelse
utfärdade.
Härmed hafva förenat sig Herrar Friherrarne
Stjerncrona, Cederström och
Sprengtportenj Herr Grefve Oxenstjerna,
jo Lag- sam t Allni. Bes v. o. Oec. Utsk. Bet. N:o 3ä.
Herrarne Berg von Linde, von Lindecreutz,
af Schmidt och åkrell, Herr Biskopen
Tegne'r och Contracts-Prosten Afzelius,
Riksdagsfullmägtige Börje Börjesson
från Hallands, Nils Pehrsson från Södermanlands,
Lars Larsson från Calmare, Nils
Månsson från Malmöhus, Anders Håkansson
från Elfsborgs och Anders Erikson
från Jemtlands Län; hvarjemte Professoren
Bolme'r och Kongl. Lif-Medicus Ekström,
som vid voteringen icke varit
tillstädes, sedermera hafva förklarat sig uti
denna reservation instämma.
N:o 32.
Ankom till Exped. Utskottet d. 27 Maji 1829.
Betänkande, i anledning af väckte
frågor, rörande Näringsfriheten.
Uti detta ämne hafva till Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Oeconomi-Utskottens
handläggning blifvit öfverlemnade följande
Motioner nemligen:
Från Högloft. Ridder skåpet och Adeln:
Af Herr Lefren, Johan Pehr: Efter
utveckling af allmänna grunder för inre
Lag- sami Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Bet. N'.o 3». 11
Näringsfriheten, Utrikes handeln samt förbättrade
Tullbevaknings-anstalter, har Motionairen
härom framställt åtskilliga förslag,
hvilka, för så vidt de kunna anses utgöra
föremål för detta Betänkande, eller dermed
ega sammanhang, innefatta hemställan
derom:
a) Att fullständig frihet i inrikes Näringarne
och inrikes Handeln måtte inforas,
såsom utgörande första och nödvändigaste
steget till Näringarnes förkofran.
b') Att alfvarlig uppmärksamhet må
fästas på nödvändigheten att bereda tillgång
till Theoretiskt practiska läro-anstalter
för högre och lägre Näringsidkare.
c) Att Export af inrikes Manufacturoch
slöjd-producter må gynnas, samt de
Bolag, som sig dertill, under nödig controll
för verkställigheten, vilja förbinda, förunnas
vissa förmoner och uteslutande rättighet
dertill under vissa år, och
d) Att frågorne om Näringsfriheten,
såsom varande önskningsmål, icke må sammanväfvas
med Bevillnings-frågorne, som
dervid hafva en underordnad rol. — Varande,
i anledning häraf, yttranden 'afgifne
utaf flere af Ridderskapet och Adelns Ledamöter,
af hvilka någre understödt de
gjorda förslagen, men andra äler sökt vederlägga
nyttan deraf;
Öfrige delar af Herr Lefréns Motion,
hvilka afse dels inskränkning i Utrikes handeln,
dels ock behofvet af förbättrade Tullbevaknings-anstalter,
utgöra ämnen för serskildt
behandling af vedel höt lige Utskott,
och lära således här icke fordra vidare
upptagande; och
Af Friherre TVrangelj Henning „ som
ansett omsorgen för Jordbrukets vidmagthållande
och tillväxt fordra, alt i samma
mon åtgärder föreslås eller vidtagas lill inskränkning
i bränvins-tillverkuingen, Jordbrukarens
nu varande nästan enda binäring,
böra nya tillfällen för honom öppnas, till
begagnande af sådana binäringar, hvarigenom
han kan förädla och använda egna jordalster;
och har Herr Friherren, af sådan
anledning, yrkat, att Landtman må tillåtas
i Städerne till försäljning införa Rågbröd
och Öl.
Från Vällojl. Borgare-Ståndet:
Af Herr C. H. Levton: Af förekomne
anledningar har Motionairen funnit sig
föranlåten yrka, det Rikets Ständer måtte
hos Kongl. Majrt i underdånighet anhålla,
alt Nådig föreskrift till Kongl. Commerce-Collegium
må varda utfärdad, att vid
La"- sa/ut Allm. Besv. o. Ote. Utsk. Bet. N:o 3i. i ’
beviljandet af Eurskaps- och Fabriks-rätligheter,
stidla sig till efterrättelse, livad Rikets
Lagar, Ständers Beslut och öfrige lill
Borgerskapets beskydd ulkomne Författningar
stadga, eller ock alt pröfningen af sådane
frågor må häuskjutas undyr Kongl.
Svea Hof-Rätt, såsom andra rättsfrågor, på
det att Städerne icke må öfverhopas med
Fabrikanter och Borgare, hvilka finnas håde
i yrket oskicklige, och till lefverne!
mindre väl frejdade.
Af Herr P. Vinbladh, som yrkat 1:0
alt Stadgandet i Kongl. Resolutionen på
Allmogens besvär den 17 Sept. 1723 § 4^
och den 1 Augusti 1727 § 13, att ringar
och öron till koppar- ock messings-kärl
höra förfärdigas af samma metall, och att
koppar-kärl, som efter vigt säljas, med tillsättning
af Jern, ej få på Marknad eller
Torg hållas till salu vid förlust af varan,
måtte varda upphäfvet — och 2:0 att uti
den, genom Kongl. Resolutionerne på Städernas
besvär den 7 Julii 1752 § 39, och
den 2 April 1770 §2, jemte Kongl, brefvet
den 4 Nov. 1768, stadgade föreskrift för
Städernes Invånare, hvilka till försäljning
af medfördt gods besöka marknaderna, att,
utom rese-passet, vara försedde med bevis
af Magistraten i den Stad, der de äro bosatte,
på hvad sätt de derstädes äro till
i4 Lag. samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Bet, N.o 32.
idkande af borgerlig näring berättigade, en
sådan ändring måtte meddelas, att om
Passet utfärdas af Magistraten i den Stad,
hvarest den trafikerande är boende, borde
afsigten med resan och Passtagarnes borgerliga
yrke deri utsättas, och, örn Passet
åter uttages hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
borde det blifva af samma innehåll,
grundadt på bevis från Magistraten,
om förhållandet ej skulle af Kongl. MajHs
Befallningshafvande vara kändt.
Af Herr /. J. Kleman, hvilken anfört
att, ehuru Kopparslagare icke äro bland de
Handtverkare, som, enligt Kongl. Brefvet
den 23 Junii 1802, å landet få antagas,
samt flere ännu gällande författningar skola
förbjuda idkandet af detta handtverk å
landet, till förfång för Städernes Borgerskap,
har likväl i senare åren inträffat, att
flere Kopparslagare å landet sig nedsatt
och der utöfva handtverket, samt såmedelst
undansnilla Staten dess inkomster
och den skattdragande Borgaren den förtjenst,
han för sitt bestånd borde ega att
från landet påräkna; till förekommande
hvaraf Motionairen yrkat, att, genom Allmän
Författning, icke allenast äldre, i förgätenhet
komne förbud i omförmälde afseende
måtte upplifvas, utan ock de för närvarande
på landet bosatte Kopparslagare^
Lag- samt Allm. Besv.o. Oec.Utsk Bet. N. o 3s. i5
åläggas, antingen i Stad, efter vunnet burskap,
liandtverket utöfva, eller ock dermed
genast upphöra.
Från Hedervärda B onde-Ståndet:
Af Anders Andersson från Södermanlands
Län, som yrkat, att nämnde Läns och
kringliggande orters invånare må erhålla
rättighet, att till Stockholm införa och försälja
torrt Bröd, samt
af Petter Pettersson från Calmare Län:
innefattande förslag, att, med upphäfvande
af Kongl. Commerce-Collegii Kungörelse
den i3 Mars 1826, som föreskrifver, att
färskt kött, hvilket af Allmogen i Städerne
införes, ej må i mindre delar försäljas,
än fjerdedelen af det slagtade kreaturet,
en sådan inskränkning i försäljnings-rättigheten
måtte upphöra.
Innan Utskotten ingå i besvarande af
de sålunda väckta Motionerne, torde det
vara nödigt fästa uppmärksamhet vid den
behandling, som egt rum i afseende på den
vigtiga hufvudfråga om Näringsfriheten i
allmänhetj deraf de uti Motionerne vidrörde
ämnen egentligen äro att anse såsom
serskilde delar. Rikets sist församlade Ständer,
hos hvilka denna fråga, på grund af
Nådig Proposition från Kongl. Maj:t, före
-
iG Lä"- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Bet. N:o 32.
varit, hafva ej allenast i sjelfva principen
erkänt behofvet af en allmännare frihet i
inrikes handeln och näringarne, än äfven,
för att deråt bereda lif och verksamhet, till
Kongl. Maj:ts Nådiga pröfning och fastställelse
öfverlemnat serskilde Förslag till
Handels- och Handtverks-Ordningar, hvilka
finnas införde i II/'hanget till Riks- Ståndens
Protoco/lj 10 Sami. 2 Bandet, p. 3gg.
Då Kongl. Maj:t sedermera häröfver
icke fattat Dess Nådiga Beslut, har vid denna
Riksdag fråga blifvit väckt, att förnyad
underdånig anhållan hos Kongl. Maj:t mätte
ske om utfärdande af de föreslagne Handels-
och Handtverks-Ordningar till allmän
efterrättelse, hvilket likväl Utskotten uti
serskildt denna dag afgifvet Betänkande
afstyrkt; men enär de grunder, hvarå desse
Lagförslag hvila, äro med Utskottens åsigter
öfverensstämmande, hafva Utskotten,
under förutsättning att Kongl. Maj:t täckes
i Nåder bifalla i8a3 års Ständers nyssnämnde
underdåniga anhållan, derifrån hemtat
ledning för de yttranden, Utskotten
nu gå att afgifva:
Hvad således forst angår Herr Lefrens
yrkande, alt fullständig frihet i inrikes
Handeln och Näringarne måtte införas, så
förmoda
Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Bet. IV:o 3i). ty
förmoda Utskotten, att Motionens syftning
i denna del varder uppfylld, så vida Kongl.
Maj:t i Nåder täckes bifalla de vid 1823
års Riksdag uppgjorde Förslagen till Handels-
och Jlandtverks-Ordningar; och Utskotten
anse sig icke kunna tillstyrka Näringsfrihetens
utsträckning i allmänhet utöfver
de deri föreslagna gränsor.
Enahanda är ock förhållandet med
Friherre Wr angels, Anders Anderssons
och Petter Petterssons Motioner. Hvad
deri är vordet hemställdt instämmer i allo
med 7 § uti Förslaget till Förordning om
de handtverk, som ulan burskap få å landet
idkas, samt om Landtmannen förunnad
Handels- och Slöjdefrihet, hvilken är
af följande lydelse: ”Till förekommande af
”allt tvifvelsmål om gränsen och vilkoren
”för den Allmogen af ålder tillåtne och
”genom flere Författningar bekräftade egna
”Slöjde- och Afsättnings-frihet, förklaras
”härmed, att under nämnde frihet skall
”begripas alla sådane producter och tillverkningar,
som Landtmän af egen jord
”eller ladugård, eller af egne rå-ämnen
”kunna åstadkomma; varande dem obeta”get,
att slika deras egna producter och
”lillverkningar lill Städer införa, samt i
Bih. till R. St. Brot. 1828 och 1829. y Sami. 2 Afd. 2
1i:e H:t.
iS Lag- samt Allm. Besv. o. Occ. TJtsk. Bet. N.o 32.
”hamnar och å torg, vid alla så marknads*som
andra tillfallen, till salu hålla, och
”jemväl vid Marknader å landet, samt hernima
i deras hus och under väg till och
”ifrån Städer och Marknader föryttra, dock
”alt under berördo tillåtelse icke inbegri”pes
Guld, Silfver och Tenn, vid hvilkas
”förarbetande serskilde föreskrifter ega
”rum.”
Vid slikt förevetande anse Utskotten
sig böra hemställa:
O/n icke första punkten i Herr Lefrehs
Motion, samt Friherre Wrangels,
Anders Anderssons och Petter
Petterssons Motioner må förfalla.
Herr Lefrens yrkande åter, ”att offentliga
läroanstalter, för så väl högre som
”lägre Näringsidkare, böra inrättas,” synes
oskiljaktigt tillhöra frågan om ändringar
och förbättringar inom de allmänna Undervisnings-verken,
och således nu icke
böra blifva föremål för afgörande eller besvarande,
hvilket ej eller lärer erfordras i anledning
af fjerde punkten af samma Memorial,
såsom endast tillämplig i afseende på
formen för ärendets behandling och beredning
till afgörande af Rikets Ständer.
Beträffande dernäst samma Motionairs förslag,
att export af inrikes Manufactur- och
Lag- samt Allm. Bcsv. o. Oee. Utsk. Bci. N. o 32. 19
Slöjd-producter må, genom dertill upprättade,
med serskilde förmoner försedde Bolag,
gynnas och befordras; så anse Utskotten
detsamma icke vara förenligt med det
begrepp Utskotten göra sig om Näringsfrihet.
Att genom uteslutande privilegier
uppmuntra och befrämja nya uppfinningar
af allmän användbarhet, är, efter Utskottens
tanka, både ruttsenligt och nyttigt;
men att utsträcka denna uteslutande rätt
ända derhän, att export-rättigheten af landels
tillverkningar endast skulle tillkomma
vissa handels-bolag, af hvilka Näringsidkaren,
Fabrikanten och Manufacturisten såmedelst
skulle sättas i beroende, synes ingalunda
kunna blifva användbart såsom
medel till konslflitens befrämjande. Utskotten,
som hålla före, att, i detta fall,
den enskilda omtankan, då den lemnäs
obehindrad, uträttar mera, än stiftade corporationer,
riktade med fördelar på industriens
bekostnad, anse sig, pä dessa grunder
böra
afstyrka denna del af Herr Lefrens
Motion.
Det ändamål Herr Levton med dess
Motion synes hafva åsyftat, ”att Städerne
”icke måtte öfverhopas af Borgare, hvilka
”sakna skicklighet i yrket och god fräjd,”
är, efter Utskottens öfvertygelse, behörigen
30 Lag-samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk.Bet. N.o 32.
afsedt i de förut anförde Förslagen till
Handels- och Handtverks - Ordningar, af
hvilka den förra uti i Art. 2 § samt den
senare i 4 Art. 1—7 §§> bland andre vilkor
för Burskaps vinnande och bibehållande
i bandel och handtverk, föreskrifva att
den Burskapssökande bör vara känd för
god christendornskunskap och fräjd, samt
ega färdighet i sitt yrke; äfvensom 5 Art.
3 § Handels-Ordningen och 6 Art. 5 §
Handtverks-Ordningen innefatta Förslag till
förändrade stadganden angående formen i
dylika mål.
Utskotten förmoda således att Herr
Levtons Motion icke påkallar någon
serskild åtgärd.
Vidkommande sedermera Herr TVinblctdhs
Motion, så hafva Utskotten, vid
granskning af ofta åberopade Förslag till
Handels- och Handtverks-Ordni/igar, inhemtat:
att deri icke finnes upptaget, hvarken
ifrågavarande förbud att å Marknad eller
Torg till salu hålla Kopparkärl, hvarå jern
finnes tillsatt, eller något annat dermed
likartadt, hvaraf bör slutas, att detsamma
ansetts kunna upphöra. Utskotten hafva
ej eller funnit någon betänklighet dervid;
och anse sig således böra tillstyrka Rikets
Höglofl. Ständer
attj nied bifall till Motionen_, i underd.
Lag-saint Allm. Besv. o. Occ. Utsk. Bet. N.o 32. 21
hos Kgl. Majit anhålla, att genom Nådig
Författning må varda upphäfne, ej mindre
föreskriften i 43 § af Kongl. Resolutionen
den iy Sept. 1J2.3, att ringar
och öron till Koppar- och Messings-kärl
skola göras af samma metall,
än ufven stadgandet i i3 § af
Kongl. Resolutionen den 1 Aug. 1J2J,
att Kopparkärl, som efter vigt säljas
med tillsättning af jern, ej få på
Marknad eller Torg till salu hållas
vid förlust af varan; men att deremot,
i stället, den föreskrift må varda
meddelad, att vigten ä kopparkärl,
som till salu hållas, ovilkorligen bör
derå vara utsatt, utan beräkning af
det jern, som å kärlet kan finnas
tillsatt.
Herr Winbladhs senare framställning
om upphörande af den Städernes invånare
åliggande skyldighet, att vid besök å Marknader,
jemte resepass, vara försedde med
Magistratens bevis på hvad salt de äro till
borgerlig Näring berättigade, anse Utskotten
jemväl förtjena uppmärksamhet. Det
medförer tvifvelsutan mindre besvär, men
ökad säkerhet, att sjelfva passet jemväl innefattar
bevis om innehafvarnes Näringsyrke.
Hvad som fullständigt kan intygas
genom ett enda document synes icke böra
22 Lag- samt Allm. Bcsv. o. Oec. Ut sk. Bet. IV.0 32.
skrifvas å flere; hvarföre Utskotten tillstyrka
underdånig
anhållan hos Kongl. Maj:t,
att, med upphäf vande af det, genom
Kongl. Resolutionerne d. 7 Julii iy5z
och 2 April 1770, jemte Kongl. Bref -  vet d. 4 Nov. 1768, Städernes Marknads-sökancle
Borgerskap i förutnämnde
hänseende föreskri/ne åliggande,
stadgas måtte att uti de resepass, som
för Marknads - resor utfärdas, bestämdt
må utsättas afsigten med resan,
samt pä hvad sätt innehafvaren
är till idkande af borgerlig Näring
berättigad; och bör del åligga den
Myndighet, som utfärdar Passet, att,
om förhållandet i sist anförde omständighet
ej är tillförlitligen kändt,
derom från vederbörande Magistrat
infordra bevis.
Slutligen få Utskotten, i anledning af
Herr Klemens Motion om upplifvande af
de mot Iiopparslagare-handtverkets utöfvande
på landet utfärdade äldre Förhud,
afgifva det yttrande, att Kopparslagare icke
uppräknas bland de handtverkare, hvilka,
enligt 1 § af Förslaget till Förordning
om Socken - Handtverkares eller så kallade
Gerningsmäns antagande på landet, i sådan
egenskap kunna antagas; hvaremot
n § i 4 Art. af Förslaget till Handtverks
-
Lag- saint Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Bet. JV.-o 32.23
Ordning innehåller, att Handtverk och Slöjder,
som antingen iiro egentligen grundade
på förädling af inhemska rå-ämnen, eller
fordra vidsträckt utrymme, Beqväm tillgång
på vatten, Betydliga förråd af ved
och Bränkol eller andra dylika förnödenheter,
måga på landet, äfven utom Slädernes
grund och område, få idkas, med vilkor
likväl, att denna rättighet alltid Bör
vara förenad med Burskap i närmaste Stad,
och att, i fall sökanden ej redan innehafver
Mästerskap i det handtverk, som han
å landet vill utöfva, en sådan frihet ej kan
för värf vas annorlunda, än i den ordning,
som för Mästerskaps vinnande i allmänhet
är föreskrifven.
Vid detta förhållande anse Utskotten
sig Böra hemställa:
att Herr Klemans ofvanberörde Motion
mätte 'varda lemnad utan bifall.
Samtlige Ledamöternes af Vällofl. Borgare-Ståndet
Reservation varder härjemte
Bifogad.
Stockholm den 16 Maji 1829.
Reservation:
Borgare-Ståndets Ledamöter få härmedelst
i följande delar reservera sig emot de
Höglofl. Utskottens Betänkande.
24 Bilt, Lag-s. Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Bet. N.-o 32.
Då Utskotten genom votering afslagit
vålt yrkande, att det Förslag till ny Handtverks-1
och Handels-Ordning samt Förrättning
för Gerningsmän å Landet, sorn Rikets
Höglofl. Ständer till Kongl. Majit, år
i823, i underdånighet inlemnat, nu åter
måtte komma under öfverläggning i den
ordning, Art. och §§ utvisa, och derjemte
beslutat, att icke tillstyrka Rikets Höglofl.
Ständer någon åtgärd i afseende å nämnde
förslag, utan att det må ankomma på Kongl.
Maj:ts välbehag, livad Kongl. Majit dermed
finner för godt att tillgöra; så kunna vi icke
annat, än anse det vara stridande mot
dessa beslut, då Utskotten icke destomindre
ingått i pröfning af vissa frågor, hvilka,
enligt Utskottens eget medgifvande, stå
uti ett det närmaste sammanhang med
ofvanberörde Förslag.
Efter vår öfvertygelse, hade de bort
besvaras alldeles på enahanda sätt som hufvudfrågan,
och, i enlighet med besluten,
ingen vidare pröfning af dem ega rum.
Enär Utskotten likväl funnit för godt, att
inlåta sig uti en vidlyftigare behandling af
dessa frågor och dervid åberopat Förslagen,
samt i synnerhet vissa stadgande!! uti dem;
men dessa Förslag icke helt och hållet blifvit
eller kunnat blifva antagne och gillade
af
Bil. t. Lag- s. Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Bet. JV.o 32. a5
af Borgare-Ståndet, emedan de uti vissa delar
äro rakt stridande emot Slåndets privilegier,
förmoner, fri- och rättigheter; så
få vi ock deremot reservera o«s, samt, vid
de tillfällen der Höglofl. Utskotten upprepat
och tillämpat serskilde ställen utur
oftanämnde underdåniga förslag, åberopa
hvad Borgare-Ståndets, med anledning deraf,
till Kongl. Maj:t, rörande Näririgsfrihets-frågan,
vid nästförflutne Riksdag »flatna
underdåniga Skrifvelse' innehåller. Så
hafva Höglofl. Utskotten ordagrannt infört
uti Betänkandet hvad, som finnes stadgadt
uti 7 § af Författningen, rörande handtverk,
som å landet utan burskap idkas,
samt om Landtman förunnad handels- och
slöjdefrihet. Borgare-Ståndet har dervid
uti dess underdåniga Skrifvelse anmärkt:
”Allmogens rättighet alt i Städerna afyttra
”de producter och tillverkningar, den af
”egen jord och ladugård samt af egna råämnen
kan åstadkomma, bestrides icke af
”Borgare-Ståndet; ty denna rätt är grun”dad
uti Allmogens privilegier, celi Stån”det
vet, att dessa böra hållas i helgd. Men
”sorn Borgare-Ståndet bestridt anläggningen
”af handtverks-verksläder å landet, Stån”det
ock inser vådan för Städerna, om
”Gerningsmän och Socken - handtverkare
Jlih. till R. St. Prot. 1828 och 1829. 7 Sami. 2 A/d. 3
11.de
j6 Bil. t. Lag- s. Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Bet. N. o 32.
”skulle arbeta till afsalu derstädes, hvilket
”vöre oförenligt så väl med deras bestämmelse,
att endast biträda Landtmannen
”uti dess behof, som med de Författ”ningar,
hvaruti stadgas, att Gerningsmän
”icke få arbeta för någon annan, än den
”Socken, till hvilkens tjenst de äro antag”nc;
så har Ståndet trott nödigt vara, att
”uti § tillägges det Landtman ej må uti
”Stad afyttra andra slöjde-varor j än han
”bevisligen sjelf förfärdigat och ej till så”dant
arbete antaga Handtverks-Gesäller i
”sin tjenst j samt att arbete sorn af Ger*
ning smån ä Landet förfärdigas j icke må
”i Stad försäljas. ”
Uti Utskottens svar å Herr Klemans
Motion förekommer väl den rigtiga anmärkning
att Kopparslagar icke äro bland
de handtverkare, hvilka finnas uppräknade
uti i § af Förordningen för Gerningsmän
å landet. Men deremot kunna vi icke gilla
tillämpningen af Förslaget uti nya Handtverks-Ordningen,
4 Art. 11 §; ty om ock ,
emot ali vår förmodan, denna § skulle af
Kongl. Majrt i Nåder blifva gillad, lära i
alla fall Kopparslagare icke kunna räknas
bland sådane handtverkare, som uti § beskrifvas,
och böra få begagna den deruti
tillstyrkta frihet. Vi få emedlertid äfven
här anföra hvad Borgare-Ståndet uti sin
Bil. t. Lag- s. Allm. Besv. o. Oee. Utsk. Bet. N.-oSp. 27
underdåniga Skrifvelse yttrat emot 11 § 4
Art: ”Uti denna §, hvilken Borgare-Ståndet
”ock förkastat, äro gränsorna emellan Stads”oeh
Landtmanna-Näringarne öfverträdde,
”och det till bägges skada, ty ju bestämdare
den gräns är, som skiljer dessa Nä”ringar
från hvarandra, desto säkrare trif”vas
de hvar för sig, men ju mer de ingripa
uti hvarandra, destomindre finna de
”ömsesidig afsättning. Om det blifver e-n
”rättighet för Borgare i Städerna att på
”Landet inrätta sina verkstäder, så befarar
”Ståndet, att Städerna, som borde vara
”handtverkeriernas hemvist, småningom blif”va
tomma på idkare. Det är ej nog, att
”en sådan på Landet bosatt Stads-Borgare,
”då han icke möjligen kan deltaga uti Borgerskapets
personliga skyldigheter, erläg”ger
en viss afgift. Den kommer endast
”Stadens Cassa till godo, men berörde skyldigheter
, ömsom i Kronans, ömsom i
”Stadens ärenden, drabba Borgarne uti Staden,
så mycket mera ofta och kännbart,
”hvarigenom de borttagas från det arbete,
”sorn skulle gifva dem bergning. Sällan läder
brist på utrymme eller på passande
”local inom Städernas gebit göra detta fö”reslagna
stadgande mera nödvändigt nu,
”än förr med bibehållande deremot
”af det i Städernas privilegier bestämda vilgor,
att Borgare skola bo inom Städernas
2.8 Bil. l. Lag-s. Allm. Besv. o. Oec. Utsk.Bet. N. o 32.
”område och deltaga ej mindre uti alla pen”ninge-utskylder,
an ock uti de personliga
”besvär, Borgerskapet har att vidkännas.”
Slutligen och ehuru Borgare-Ståndet,
för dess del, tyngst känner följderne af den
oordning, som under senaste tider fått intränga
sig till förfång för och uti de Borgerliga
Näringarne, och Ståndet således lifligt
motser en snar rättelse häruti, kan
Borgare-Ståndet icke instämma uti den förmodan
och önskan , att Kongl. Maj:t skulle
täckas utgifva Rikets Ständers underdåniga
Förslag till Handtverks- och Handels-Ordning,
samt till Ordning för Gerningsmän
å Landet, sådane de blifvit inlemnade, ty
dermed skulle oredan inom de Borgerliga
Näringarne och Städerna blifva fullbordad,
Borgare-Ståndet upplöst och en fullkomlig
sammanblandning af Stads- och Landtmanna-Näringarne,
till bådas förfång, inträffa;
förhållanden, hvilka visserligen icke äro
önskansvärda, hvarken för det allmänna,
eller i enskildt afseende.
STOCKHOLM, P. A. Korstedt & Söner, 1829.
Lag- samt A. Besv.- o. Oec.-Vtsk. Bet. N.o 33. t
N:o 33»
Ankom till Exp.-Utsk. J. 27 Maj 1829.
Betänkande, i anledning af Kongl.
Majlis Nådiga Proposition
d. 28 sisth Dec., angående
en ny Stängsel-Förordning.
(Införd under N:o 43> 1 Sami. 2 B. 8 H, af Bihanget,)
!NIed fästad uppmärksamhet derå, att i
den raon landets odling tilltager och fordna
samfälligheter försvinna, samt nya, mera
sammandragna, ego-skiften verkställas,
blifver ock frågan om grunden för Stängsel-skyldighetens
fullgörande, ego-lotterna
emellan, vigtigare; att behofvet af en förbättrad
Lagstiftning i detta ämne länge
Varit insedd och yrkad, samt att tiden dertill
nu vore inne, sedan nya EgodelningsFörfattningar
blifvit gifna, dermed förbättrade
Stängsel-Stadganden stå i förening,
har Kongl. Majit, efter Dess Högsta Domstols
hörande, till Rikets Ständers pröfning
Bihang till R. St. Prot.j 7 Sami. i 2 Afd.j
i atte Häftet. t
i Lag- samt A. Besv.- o. Oec.-Utsk. Bet. N.-o 33.
öfverlemnat Förslag till ny Stängsel-Förordning.
Jemte deruti den Nådiga Propositionen,
de skäl oell omständigheler blifvit anförda,
hvilka föranledt de föreslagna förändrade
föreskrifterna, har Kongl. Maj:t, till närmare
utveckling af de hufvudprinciper, hvarpå
Förslaget, i frågan om skyldigheten att deltaga
i Stängsels upprättande och underhållande,
samt fördelningsgrunden deraf, sig
stödjer, låtit bilägga afskrift af Lag-Comiteens
Motiv till nya Lag-Förslaget i 5:te
Capitlet Byggninga-Balken, hvilket utgår
från enahanda grunder med de, sorn bär
blifvit följda.
Vid föredragning till Remiss af denna
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, hafva
inom de respective Riks-Stånden anmärkningar
mot densamma blifvit gjorda , och
yttranden deröfver afgifna.
Hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln:
Af Hr Törnebladh, Carl, i anledning hvaraf
Hr Danckwardt, Magnus, sig yttrat.
Hos Vällojl. Borgare-Ståndet'. Af Hr
Ståhle, A. P., och
Lag- samt A. Besv.- o. Oec.-Utsk. Bet. N.o 33. 3
Hos Hedervärda Bonde-Ståndet’. Af
Andreas Håkansson, från Elfsborgs Län;
Nils Håkansson, från Kronobergs Län;
Per Persson, från Christianstads Län ; Botvid
Jonsson, från östergöthland; Casper .
Wijkman, från Upsala Län, med hvilken
samtlige Fullmäglige från Stockholms och
Calmare Län sig förenat; Anders Nilsson,
i Tottarp och Anders Nisson i Lilla Isie
af Malmöhus Län; Ola Jeppsson, från Blekinge,
och Johan Olsson, från Westerås
Län; hvarförutan, förr än Kongl. Maj:ts
Nådiga Proposition till Rikets Ständer ankommit,
serskilda motioner blifvit väckta
af Vice-Talmannen Jon Jonsson, om antagande
af en ny Stängsel-Förordning i
öfverensstämmelse med Lag-Comitéens
i 5:te Gap. Byggninga-Balken dertill uppgjorda
Förslag; af Johan Andersson, innefattande
förslag till ändringar i 5, 7, 9 och
1 1 §§. i Kongl. Förordningen, angående
Stängsel-skyldighet,denprde Februarii 1802,
samt af Petter Persson, från Calmare Län,
om behofvet af en Lagförklaring, angående
sättet att vinna fastställelse å delning af
Stängsel, när sådan delning äskas, utan att
Egoine undergå laga skifte; och hafva Utskotten
ansett dessa Motioner böra, i sammanhang
med den Nådiga Propositionen
och deremot gjorda anmärkningar, komma
under öfvervägande.
jj Lag- samt A. Eesv.- o. Oec.-Utsk. Bet. N.-o 33.
Utan att serskild t redo visa för de mot Lagförslagets
fleste föreskrifter framställda anmärkningar,
anse Utskotten sig desto heldre
först böra ingå i granskning af de uti Förslaget
antagna liufvudgrunder för hägnadsskyldigheten
och dess fördelning, med hvad
deremot är vordet anmärkt, som på utgången
deraf beror, huruvida pröfning jemväl
må finnas erforderlig af Förslagets serskilda
föreskrifter.
Dessa liufvudgrunder, antydda i i, 2,
5 och 8 §§. af i Art., äro:
Att elén som stunga vill eger dertill
vitsord, så vida ego-gränsen är lagligen
bestämd eller erkänd , men att delegare,
som i tegskifte ligga , icke ega att stängsel
mot hvarandra fordra;
Att egare af skogs-, eller betes-mark,
som mot åker, äng eller odlingsbar mark
gränsar, skall vara pligtig att i hägnaden
deltaga• samt
Att delningsgrunden bestämmes, hvarken
efter hemmantal eller ego-rymd', på
sätt nu stadgadt är, utan att der egor af
enahanda beskaffenhet, vare sig åker, äng,
skog eller betesmark, möta hvarandra, böra
delegarne Q. ömse sidor, till hälften
Lag- samt A, Bcsv.- o. Qec.-Utsk. Bet, N.o 33. -5
hvardera, fullgöra stängsel-skyldigheten;
meri att deremot dä åker, äng eller, vid laga
skifte, såsom inrösnings-jord beräknad,
odlingsbar mark möter skogs- eller betesmark
, bör den senares innehafvare endast
till en tredjedel i stängseln deltaga.
De häremot af serskilde Ledamöter
framställda anmärkningar kunna under följande
punkter uppfattas:
1:0 Att, till beredande åf jordens användande
med största nytta och beqvämlighet,
hvarje Hemmans-innehafvare bör
vara berättigad att erhålla biträde till hägnad
af sina grannar i skiftes-laget, och att
således delegare i de skiftes-lag, som ännu
ligga i Teg-skifte eller Stor-skifte, utan
att delegarne äro från hvarandra i egor åtskiljde,
må, i fråga om hägnad till ängseller
annan odling, tillerkännas vitsord att
få samma hägnad upprättad, samt således
i skiljo-linien dertill få biträde af angränsande
jordegare, efter den inom skifteslaget
förut följda delningsgrund; äfvensom
en lika rättighet bör tillkomma dem, som
åstunda stängsel-delning mellan in- och utegorna,
samt mellan åker- och ängsmarken.
2:0 Alt om än det kunde antagas, att
6 Zag- samt A, Besv.- o. Oec.-Ulsk. Bet. IV-o 33.
Boskaps-egarea är lika pligtig bidraga till
fredande af grannens åker och äng, som
denne att sätta sina egor och grödor i försvarstillstånd
mot andras kreatur, följde
deraf likväl icke annat än skyldighet för
Boskaps-egaren, att, genom vård och fängsel,
afhålla den från ohägnad å andras egor,
deraf åter endast godtyckligt kunde göras
sådan tillämpning, alt egare af utmark och
beteshage skulle taga del i hägnad mot angränsande
hemmans-egor; helst på flere
ställen boskapen icke vallas å utmarken ,
utan hålles inom beteshagar, som af Jordegaren
sjelf infredas, derföre att de icke
gränsa intill andras egor; hvartill kommer,
att inom skogsbyggden i allmänhet Stängsel-skyldigheten
för en vidsträckt utmark
mot en annan bys aflägsna åkergärden och
ängar blefve serdeles betungande, äfven i
afseende å förbindelsen att gälda skadan
af boskaps-bete å dessa egor, som af Stängsel-skyldigheten
blefve en följd; och ehuruväl
det syntes billigt, att, då skog och
utmark vore af god och bördig beskaffenhet,
egaren deraf vidkännes delaktighet
i hägnadsbesväret, inträffade åter ett motsatt
förhållande på de orter, der utmarken
är vidsträckt, men stenbunden, bergaktig,
ljungbeväxt och ofruktbar.
3:o Att Stängsel-skyldighetens fördel
-
Lag- samt A. Besv.- o. Oec.-Vtsk. Bet. N.o 33. 7
ning till hälften på hvardera af de sammanstötande
hemmanens egare, utan afseende
å ego-rymd eller hemmantal , å ena
eller andra sidan, skulle medföra olägenheter,
öfvervägande den dermed åsyftade
lätthet i tillämpningen, och blifva orättvist
betungande för Innehafvare af mindre
hemmansdelar, serdeles 1 händelse, vid verkställd
delning af jorden, sådane hemmansdelar
fått sina ego-lotter i två eller flere
skiften, hvarföre den i allmänna Lagen,
5 Gap. 2 §. Byggninga-Balken antydda,
och genom 1802 års Stängsel-Förordning
närmare utvecklade grundsatts, "att den
by, som för mera ligger, bör gärda mer,
och den mindre, som för mindre ligger,”
äfven framgent borde bibehållas. I detta
afseende har vidare blifvit yttradt, att fördelning
af Rågångs-stängsel mellan serskilda
skiftes-lag och enstaka hemman, det rätta
närmast skulle träffas, om det enaskiftes-lagets
eller enstaka hemmanets ego-rymd
jemfördes med det andras, och hägnaden
i förhållande dertill utgjordes; men äfven
deraf skulle mångfaldiga olägenheter, och
deribland öfver höfvan ökade kostnader,
uppkomma; hvarföre hemmantalet ansetts
böra tjena till grund, såsom det enda vilkor,
hvarunder det ena skiftes-lagets förhållande
i stängsel till det andra rätteligen
uppenbarar sig; dock borde, der åker
8 Lag- samt A. Besv.- o. Oec.-Utsk, Bet. N.-o 33.
och äng möta hvarandra, förmedlade hemmantalet,
samt i skog, betes- och ut-mark,
oförmedlade hemmantalet tjena till delliingsgrund,
och markens beskaffenhet, sådan
den vid delnings-tillfället befinnes, såsom
utmärkande större eller mindre behof
och nytta af hägnaden, alltid afses;
men skulle fråga uppstå om hägnad i skog
och mark mellan sådana skiftes-lag och enstaka
hemman, som förut deri varit samfälligt
och legat oskiftade, borde stadgandet
derom i 1802 års Förordning bibehållas,
att nemligen hvarje hemman i hägnaden
erhöll del efter samma förhållande,
som hemmanet bekommit egor i skog och
mark; och borde jemväl, såsom följd häraf,
då åker och äng stöta till skog, betesmark
eller utmark, å ena sidan, förmedlade
och, å den andra, oförmedlade hemmantalet
följas, med iakttagande likväl,
att noga utrönas bör i hvad mer eller mindre
mon Utmarks-innehafvaren kan af stäng
o
sein
draga fördel, och Stängsel-skyldigheten,
i förhållande dertill, i grader bestämmas
till i, |, i eller minst mot
hvad annars efter hemmantalet belöper;
och kunde undersökningen och uppskattningen
häraf lämpligen'ske af 2:ne till biträde
vid egodelningar valde Gode Män,
samt jemkning i uppskattningen sökas på
Lag- samt A. Be.sv.- o. Oec.-Utsk. Bet. lV:o 33. 9
enahanda sätt, sora för ändring i sjelfva
delningen är förordnadt; samt
4:o Att föreslagna Stadgarne, uti
2 ”Att om odling verkställes till åker
och äng af skogs- och betes-mark, som, vid
rä-gång, skiftes-lag eller enstaka hemman
emellan, möter åker, äng eller inrösningsjord,
skall hvardera sidan hålla halfva
stängselnsamt uti 11 §., "att hvarken
förut förrättade och fastställde stängseldelningar
eller Domstols gifna laga kraft
egande Utslag, hvarigenom Stängsel-skyldighet,
enligt förra Författningar, blifvit
bestämd, måge hindra eller ligga i vägen
för Stängsel-skyldighetens reglering i likhet
med Förslagets innehåll,” skulle icke
allenast föranleda ständiga förändringar och
jemkningar af redan skedda och framdeles
skeende stängsel-delningar, än äfven dymedelst
åstadkomma hvarjehanda oredor
och osäkerhet i rättsförhållanden, samt
deraf följande Rättegångar; med afseende
hvarå yrkadt blifvit, att enahanda grund
för stängsel-skyldighetens fördelning måtte
ega rum, ehvad jorden redan blifvit, eller
anses kunna, såsom Inrösningsjord beräknas,
samt att stängsel-delningar, förrättade
efter redan fastställda En-skiften
och Laga skiften, ej må rubbas på annat
sätt, än lill jemkning efter blifvande Stäng
-
A.
io Xng- samt A. Besv.- o. Oec.-Utsk. Bet. N.o 33.
sel-grunder för de Delegare, som kunna
befinnas lidande.
Detta allt hafva Utskotten tagit i öfvervägande;
och ehuruväl rigtigheten af
den grundsatts icke kan ifrågaställas, att
Jordegare, som fått sina egor skiftade och
till gränsor bestämda, bör ega ostridig rätt
att få dem så afskiljde från angränsande
grannars, att icke något hinder eller intrång
i ett fritt begagnande deraf må kunna
göras, hvarförutan ändamålet af skiftet
skulle till det hufvudsakligaste gå förloradt,
anse dock Utskotten sig icke böra
underlåta att, med afseende å de dryga,
jorbruket se. deles betungande och i följd
deraf för drlsammas upphjelpande i väsendtlig
måtto hinderliga kostnader, som
hägnads-skyldigheten medförer, fästa uppmärksamhet
derå, att, efter hvad af andra
länders erfarenhet vitsordas, stängsel icke
allestädes ovilkorligen erfordras för att
åstadkomma hägn och fred grannars egor
emellan. På slättbygden i vissa trakter
af Skåne, Skaraborgs Län och Östergöthland,
der landet är mera bebodt, och hvarest,
i den mon jorden är bördigare, egoområdena
äro inskränktare, anse Utskotten
otvifvelaktigt, att, genom boskapens vallning,
behofvet af stängsel till ganska stor
del skulle kunna minskas, om ej alldeles
Lag- samt A. Besv.- o. Oec.-Utsk. Bet. N:o 33. 11
upphöra, deraf fördelen blefve desto större,
helst stängsel-besväret och thy åtföljande
kostnad i dessa trakter är kännbarare
än på andra, dels i anseende till saknad
tillgång å stängsel-ämnen, dels ock derför,
att en icke ringa del af den inskränkta
men bördiga jordrymden derigenom borttages;
hvaremot i skogs-trakterna stängsel
oundvikligen torde erfordras för att hålla
fred emellan de serskilda ego-lotterna. Härifrån
hemta Utskotten stöd för den öfvertjrgelse,
att rättigheten icke bör vara ovilkorlig
att fordra grannes deltagande i stängsel,
utan att det bör bero af Gode Mäns
undersökning och utlåtande, huruvida locala
förhållanden medgifva att ändamålet
kan vinnas genom boskapens vallning i
stället för stängsels uppförande.
Hvad angår de Jordegares rätt alt
stängsel fordra, som med hvarandra i tegskifte
ligga, så lärer en slik rättighet dein
icke kunna tilläggas, dels derföre attingen
säkerhet finnes för besittningen af den ena
eller andra jordlotten, så länge massan är
odelad, dels emedan Stängsel-skyldigheten
i dessa samfälligheter blefve mångdubblad,
och dymedelst så kostsam, att den sannolikt
skulle medtaga jordens hela behållna
afkastning. Det synes derföre vara oemotsägligt
rätt, att den, som vill hafva sina
12 Lag- samt A• Besv.- o, Oec.-Utsk. Bet. N.o 33
egor frånstängde andras, dessförinnan bör
hafva dem frånskiftade, och att honom såled
es i annat fall ensam åligger att bekosta
den stängsel, lian endast för egen fördel
åstundan
Beträffande åter Så väl frågan om Utmarks-egares
skyldighet att deltaga i hägnad
mot åker och äng, som äfven den föreslagna
förändrade grunden för Stängselskyldighetens
fördelning Jordegare emellan,
finna Utskotten, med afseende å de
deremot framställda, här förut upptagna, anmärkningar,
betänkligt, att för närvarande
tillstyrka bifall till dessa hufvudsakliga
förändringar i nu gällande Lagstadganden.
Det kan väl icke bestridas, att, der utmarken
är af god och bördig beskaffenhet,
fordrar billighet och rättvisa, att dess egare-
deltager i upprättande och underhållande
af den stängsel, som frånskiljer denna
mark grannens åker och äng; och denna
billighet framträder klarast å de flere ställen,
hvarest utmarkerna till större delen
blifvit odlade, och nu befinnas utgöra åkrar
och ängar, mången gång af vida större
bördighet och värde, än de angränsande
odal-inegorna; men, å andra sidan åter,
bör i betraktande komma, att i Rikets nästan
alla Provincer finnas stora och betydliga
skogstrakter af den beskaffenhet, att
Lag-' samt A. Besv.- o. Oec.-Vtsk. Bet. N.-o 33. 13
de icke annorlunda kunna till boskapsbete
användas, än att derifrån infredas
serskilda beteshagar å sådana ställen, som
dertill finnas tjenliga ; och, under sådana
förhållanden, är det tvifvel underkastadtom
eller lill hvad del Utmarks-egaren rättsenligt
må kunna tillförbindas att deltaga
i en hägnad, deraf han har föga eller intet
gagn.
Likaledes måste det medgifvas, alt de
uti Kongl. Förordningen den 9 Februarii
1802 bestämda grunder för Stängsel-skyldighetens
fördelning mången gång i tillämpningen
medföra verklig orättvisa, samt
att för vissa locala förhållanden, och der
jorden i allmänhet är af någorlunda jemngod
beskaffenhet, samt betydlig skillnad
icke eger rum mellan Hemmans-delarnas
storlek, vore den föreslagna förändrade
delningsgrunden den mest lämpliga, likasom
den eger en bestämd fördel deruti, att
den är enkel och för hvar och en lättfattlig,
så att serskildt biträde för stängseldelnings
upprättande, i enlighet dermed,
icke kan blifva erforderligt. Genom antagande
af denna delningsgrund, skulle likväl
den mindre Hemmans-egaren få vidkännas
en betydligt ökad, dess förmåga mången
gång måhända öfverstigande, Stängsel-skyldighet;
äfvensom de jordegare, hvilka vid
i4 hag- samt A. Fc.iv.- o.Oec.-Utsk. Fet. N.o 33.
verkstäldt ego-skifte fält taga af den sämre
jorden till större rymd, eller de, hvilka
erhållit sina egor i flere serskilda lotter,
icke allenast komma att vidkännas dessa
olägenheter, utan äfven den af ökad, ända
Lill fördubblad, Stängselskyldighet.
Då nu härtill kommer: att, genom antagande
af en ny, från den förut gällande
så väsendtligen afvikande grund för Stängsel-skyldigbetens
fördelning, rubbning skulle
komma att ega rum i de redan bestämda
förhållanden Jordegare emellan i detta
afseende; att ändringar i Stadganden, som
äro af större allmän omfattning och inverkan
på Medborgares enskilda oeconomiska
ställning, böra med yttersta varsamhet ti 11—
vägabringas, samt att det framställda Förslaget
icke kunnat blifva tillräckligen kändt
af den jordbrukande allmänheten, hvilkens
rätt derunder egentligast är beroende, anse
Utskotten sig böra föreslå Rikets Höglofl.
Ständer,
att hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, att ifrågavarande Lagförslags
pröfning, och deraf följande antagande
eller icke-antagande, måtte
få hvila till Ständernas nästa sammanträde
, samt att emedlertid Förslaget,
jemte Högsta Domstolens deröf
-
Z«g- sami A. Be sv.- o. Oec.-Utsk. Bet. N.o 33. i5
ver afgifna utlåtande och Lag-Comitéens
bifogade Motiv till 5 Capitlet
Byggninga-Balken i nya Civil-LagFörslaget,
måtte pä allmän bekostnad
tryckas, samt lämpliga antal exemplar
deraf öfverlännäs till Länens
Hil sh å l In i ngs- Sällskap , för att genom
dessas försorg komma Allmänheten
tillhanda och blifva af den kändt.
I följd häraf och då det icke skulle vara
lämpligt att föreslå partiela ändringar uti
en Författning, om fullkomlig omarbetning
hvaraf fråga blifvit väckt och ansetts höra
bero af framtida pröfning, förmoda Utskotten
något serskildt yttrande icke vara erforderligt,
hvarken öfver Förslagets detailföreskrifter
och deremot gjorda anmärkningar,
såsom i de flesta fall omedelbart
beroende af antagandet eller ogillandet af
de här förut antydda hufvudgrunder, eller
i anledning ,af Riksdags-Fullmägtigen
Johan Anderssonsj från Upsala Län, afgifna
förslag till ändringari vissa §§. af Kongl.
Förordningen den 9 Februarii 1802; äfvensom
Vice-Talmannen Jon Jonssons Motion,
vid detta förhållande, torde böra förfalla.
Vidkommande slutligen Riksdags-Fullmägtigen
Peter Perssons ^ från Calmar Län,
framställning om behofvetafen Författning,
16 Lag- samt A. Besv.- o. Oec.-Utsk. Bet. N.-o 33.
hvarigenom bestämdes sättet att vinna fastställelse
å delning af stängsel, när sådan
delning äskas, utan att egorna undergå laga
skifte; så enär, efter Utskottens förmenande,
det är tydligt klart, att endast sådana
stängseldelningar, som i sammanhang med
laga skifte å jorden verkställas, höra gemensamt
med skiftet underkastas Egodelnings-Rättens
pröfning; men alt alla andra
utan sammanhang med skifte verkställda
stängsel-delningar tillhöra vederbörande
Härads-Rätts upptagande;
alltså anse Utskotten Petter Perssons
Motion icke föranleda till någon
åtgärd.
Stockholm den 16 Maji 1829.
STOCKHOLM, tryckt i Ecksteinska Boktryckeriet, 183g.
%
N:o 34.
Ankom till Éxped. Utskottet d. 29 Maji 1829.
Utlåtande, i anledning af gjorde anmärkningar
vid Utskottens Betänkande
N:o 6, rörande väckt fråga,
att Rådstufvu- och Kämners-Rätter
må erhålla exemplar af utkommande
Författningar; äfvensom Kämners-Rätterne
må tillhandahållas
den så kallade Författnings-Samlingen.
Till Lag- samt Allmänna Besvärs- och Oeconomie-Utskotten
har ofvanstående Betänkande
blifvit åter-remitteradt, på grund af
följande dervid gjorde anmärkningar:
Hos Höglofb Ridderskapet och Adeln
har Herr Rosenbladj Bernhard , i anledning
af Utskottens Förslag, att årstrycket
måtte utdeJas till alla Autoriteter, på sätt
som före Författnings-Samlingens utgifvan
Bih.
t, R, St. Prat, 1828 och 1829, j Sami, 2 Afd. I
i3:de H:t.
2 Lag- samt Allm. Besv.o. Oec. Utsh. Uti. N.-o 3^.
de egde runi, hvarigenom utdelning af
nämnde Samling skulle kunna anses mindre
behöflig, uti skriftligt anförande yttrat
sig visserligen ej hafva något att erinra
dervid, att rättelse må ske i Samlingens
långsamma utgifvande, orri dermed tillgått
mindre ordentligt, samt att det måhända
vore lämpligt, att Rikets Ständer hos Kongl.
Maj:t framställde underdånig anhållan om
reglering af Författnings-utdelningen i allmänhet,
på det, efter pröfning af förhållandet
och orsakerna till dröjsmålet, de åtgärder
till rättelse och conlroll för framtiden
måtte vidtagas, som sakens vigt fordrade.
Men detta ändamål skulle icke kunna, på
sätt Utskotten hemställt, vinnas genom årstryckets
utdelande på gamla sättet. Ty
då, oaktadt gällande Författningar föreskrifva,
att Städerna höra erhålla vissa exemplar
af årstrycket för Rådstufvu- och
Kämners-Rätter, klagomål öfver bristande
utdelning deraf kunnat inträffa, måste sådant
visa, alt orsaken igenfinnes i en felaktig
utdelning af årstrycket, men icke i
den omständighet, att Magistraterne, utom
det stadgade antalet exemplar af årstrycket,
undfå ett exemplar af Författningssamlingen.
Återställdes nu utdelningen på
sin förra fot, så kunde ju exemplaren af
årstrycket uteblifva på samma sätt man nu
öfverklagat, och velat lägga Författnings
-
4 Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Uti. JV.-o 3j
teter,
äfvensom Kyrkorne och Konungens
Missioner vid främmande hof; och har, såsom
skäl för förslaget i sistnämnde hänseende,
blifvit anfördt, att Missionerne borde
vara det ställe, hvarest både utrikes vistande
Landsmän och främmande, som hafva
behof att göra sig underrättade om i
Sverige utkommande Författningar, deruti
må vinna nödig upplysning.
Jemte af dessa skäl framställdt yrkande
om åter-remiss af Betänkandet, har Herr
Rosenblad slutligen meddelat den upplysning,
att, i följd af träffade anstalter, med
innevarande års början, den förändring till
förekommande af Författnings-Samlingens
långsamma utdelande skall blifvit vidtagen,
att den tryckes på annat ställe än, men
samtidigt med årstrycket, hvarigenom både
skyndsamhet med utgifningen beredes och
Samlingen vunnit i Typografiskt utseende.
Herr Hjerta, Gustafj har hufvudsakligen
instämt i Herr Rosenblads nyss upptagne
anförande, samt ansett det vara utom
all fråga ganska nyttigt att fortsätta och
till fullkomlighet bringa Författnings-Samlingen,
hvars lifgifvande tillkommit i följd
af Rikets senast församlade Ständers derom
framställde önskan; och detta ändamål
skulle utan svårighet ernås, om ej sådane
£«g- samt Allm. Besv.o.Oec. Utsk. Uti. N. o $4- 3
Samlingens sentida meddelande till last.
Snarare torde det blifva mera lämpligt, att
saken förblefve sådan den nu är, och att
Städerne, jemte de exemplar af årstrycket,
hvartill de äro berättigade, må få behålla
hvar sitt exemplar af Författnings-Samlingen,
hvilken, utom det att den innefattar
ett Repertorium af alla vidtagna Regeringsbeslut,
under året, äfven utgör en controll
på årstryckets fullständiga utdelning.
Herr Rosenblad har vidare, ibland de
flere ofta öfverklagade och af Motionairen
jemväl anmälde olägenheter, som med nuvarande
utdelning af det så kallade årstryc.
ket äro förenade, anfört, att en autoritet
icke kan känna, huruvida han deraf erhållit
fullständig del, enär någon bestämd
Nummerföljd derå icke finnes eller kan finnas,
hvaraf den följd skall kunna inträffa,
att en författning blifvit utgifven, inträdt
i gällande kraft och äfven blifvit ändrad
eller upphäfven, utan att kunskap derom
af den till delfåendet berättigade erhålles
förr, än nära 2 år derefter, då Registret
utkommer. Bästa utvägen att åstadkomma
ordning och fullständighet i afseende på
Författningars utdelande vore således, att
årstrycket helt och hållet upphörde, och
Förfatlnings-Samlingen deremot, såsom i andra
Länder tillgår, tilldelades alla autori
-
Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Uti. N-o 34■ 3
nja åtgärder vidtagas, sorn stå i strid mot
dem nämnde Ständer beslutit.
Herr Friherre Ridderstolpe, Fredrik}
har fästat uppmärksamhet derpå, att de
exemplar af Förfatlnings-Samlingen, som
utdelas i landsorterne, blifvit afsände till
Post-Contoiren, som besörjt fördelningen
deraf, hvaremot Läns-styrelserne haft detta
bestyr med årstrycket. Till förekommande
af den oordning, som häraf ofta inträffat,
har Friherren yttrat den önskan, att
enhet i utdelningen kunde tillvägabringas
på det sätt, att båda Samlingarne må utdelas
genom Läns-styrelserne.
Herr von Hartmansdorffj, August_, som
jemväl ansett en ordentligare utdelning af
FÖrfattnings-Samlingen vara af behofvet påkallad,
har tillagt den anmärkning att, då
Motionairen yrkat det alla domstolar måtte
erhålla hvar si It exemplar af utkommande
Författningar, men Utskotten i Betänkandet
endast tillstyrkt att Förordningar, Påbud,
Kungörelser m. m. måge till erforderligt
antal exemplar tilldelas de publika
verken och Domstolarne, så borde det bestämdt
uttryckas, att ”hvarje Domstol skulle
erhålla sitt exemplar, oberoende deraf
”alt en Domare vore gemensam för flera
”Domstolar;” hvaruti Herr Ribbing, Arvidj
jemväl instämt.
6 Z«g- samt Allm. Besv. o. Oec. Ulsk. Uti. N.o 34.
Hos HögvÖrdige Preste-Ståndet har
Herr Professoren Morén, fullständigt, och
hos Vallöf]. Borgare-Ståndet, Herr Richert,
i större korthet, men hägge likväl hufvudsakligen,
mot Betänkandet framställt enahanda
anmärkningar, som närmare äro upptagne
i Herr Rosenblads ofvanåberopade
skriftliga anförande, med undantag af hvad
detsamma innehåller förslag derom att de
utrikes Beskickningarne må tilldelas exemplar
af Författnings-Samlingen; och hafva
inom Borgare-Ståndet, i Herr Richerts yttrande
och dermed förenade yrkande om
åter-remiss af Betänkandet, instämt Herrar
Helsingius, Zethelius, Rydström, Modin,
Mattsson och Santesson; äfvensom Herr
Landegren yttrat sig anse Herr Richerts
förslag, att anhållan hos Kongl. Maj:t måtte
framställas om sådane åtgärders vidtagande,
hvarigenom Författnings-Samlingens ändamålsenliga
utdelning må befordras, vara
ganska fördelaktigt och antagligt, så vida
berörde Samling skall till allmäriheldtl kunna
utkomma lika skyndsamt som årstrycket.
Utskotten, som tagit de gjorda anmärkningarne
under öfvervägande, anse sig
först böra tillkännagifva, att de med den i
Betänkandet gjorde framställning om årstryckets
framgena utdelande ingalunda åsyftat
den så kallade Författnings-Samlingens
.La"- samt Allm. Besv. o. Oec. ZJtsk. Ull. N.o 3.^. j
upphörande. Utskotten betvifla icke, att
berörde Samling kan vara nyttig för både
Embetsman och enskilde personer, hvartill
ökad anledning kan bernias af de upplysningar,
som blifvit lemnade om, med detta
års början, vidtagne åtgärder, att bringa
densamma tili större ändamålsenlighet. Men
då utkommande förordningar icke promulgeras
genom Författnings-Samlingen, utan
genom det så kallade årstrycket, och då
det ingår i planen för Författnings-Samlingen,
att utkommande författningar tryckas
i oafbruten följd efter hvarandra, så att
tomma sidor ej lemnäs,*—.deraf följer, att
antalet af Författningar och deras vidlyftighet
måste vara sådan, att de inrymmas
på fullt eller fulla ark innan tryckning
och utdelning kan ske, och således en Förordning,
som upptager endast en eller annan
sida, i afvaktan på det antal förordningar,
som erfordras att fylla arket, möjligen
kan blifva hvilande en a två månader,
deremot samma förordning, promulgerad
genom årstrycket, genast derefter blifvit
till efterrättelse gällande,— lärer det icke
kunna motsägas, att de Autoriteter, som
skola tillämpa Förfaltningarne, hafva behof
af att, genom årstrycket, deraf erhålla del,
och hvarigenom det, på sätt Betänkandet
innehåller, synts Utskotten mindre behöfligt,
att samma förordningar, på allmän
8 Lag-samt Allm. Besv. o. Oec. Vtsh.
bekostnad serskildt genom Författnings-Samlingen
meddelas samma Autoriteter.
Vid detta förhållande och enär, enligt
Kongl. Majrts Bref den 20 April 1825, de
Embetsverk och Domstolar, till hvilka Författnings-Samlingen
utdelas, höra erhålla ett
i förhållande dertill minskadt exemplar af
årstrycket, i följd hvaraf Lagmän och Häradshöfdingar
nu mera icke erhålla del af
det senare, utan endast af det förra, samt
Magistraterne i Städerne undfå ett exemplar
af Författnings-Samlingen i stället för
ett exemplar af årstrycket, anse Utskotten
den i Betänkandet tillstyrkta utdelning af
årstrycket, hvilket i allt fall ej lärer helt
och hållet kunna umbäras, tills vidare vara
för ändamålet mest lämpligt och för Staten
medföra minsta kostnad, och såsom en
följd häraf tro Utskotten annat tillägg i förra
beslutet nu icke böra ega rum, än att
med det af Utskotten föreslagna utdelande
af årstrycket jemväl till Autoriteter,
som erhålla Författnings-Samlingen,
måtte fortfara så länge och intilldessFörfattnings-Samlingen
kan bringas
till den fullkomlighet, att forfattningarnes
promulgerande genom densamma
må kunna ega rum, och således
allt vidare behof af årstrycket derigenom
upphöra; i hvilket fall den af
Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Ut sk. Uti-de IV: o 34• 9
Herr Friherre Ridderstolpe yrkade
förändring i sättet för Författningssamlingens
utdelande synes böra ega
rum, hvaremot Utskotten finna betänkligt,
att understödja Herr von Hartmansdorff^
förslag, att hvarje Domstol
borde erhålla ett exemplar af hvarje
författning, oberoende deraf, att en
Domare vore gemensam för flera Domstolar,
eftersom det åsyftade ändamålet
derigenom åtminstone icke fullkomligt
vinnes, men kostnaden i och för
Författningars utdelande betydligt ökas.
Hvad slutligen angår Hr Rosenblads serskildt
gjorde Motion om Författningssamlingens
utdelande till de utrikes Beskickningar ne;
så enär Kgl. Maj:t, uppå derom skeende
vederbörlig anmälan, ej lärer förvägra
desse Embetsmän, att i den ordning, sorn
i Nåder för godt synes, erhålla del af de
Författningar, hvarpå tillgång för dem
pröfvas nödig; anse Utskotten en underdånig
hemställan härom från Rikets
Ständer ej vara lämplig eller af behofvet
påkallad, och tillstyrka derföre,
att förslaget i denna del utan afseende
lemnäs.
Stockholm den 20 Maji 1829.
io Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Bet. N.o 35.
N:o 35.
Ankom till Exped. Utskottet den 29 Maji 1829.
Betänkande, i anledning af Kongl.
Majits Nådiga Proposition med öfverlemnande
af förslag till ny Prestvals-Förordning.
Med afseende å de många Besvär, som till
Kongl. Majit inkommit öfver oordningar,
Legångne vid Prest-val, och deraf uppkommet
behof af en förbättrad Prest-vals-Förordning,
bade, redan den 16 Julii 1821,
Kongl. Majit åt vissa Comiterade uppdragit
att granska ett, i sådant hänseende, uppgjordt
förslag, hvilket Nådiga uppdrag
Comiterade derefter icke allenast fullgjort,
utan ock, under den 29 October 1822, i
underdånighet afgifvit ett alternativt förslag
till en Förordning om Prest-lägenheters
tillsättning, utan föregånget val afFörsamlingarne.
Efter sedermera inhemtadt
Utlåtande af Högsta Domstolen, öfver vissa
delar af förstnämnde Förslag, och deraf
ytterligare i Nåder anbefalld granskning,
täcktes Kongl. Majit, d. 17 Julii 1823, Nådigst
förklara, att, som då pågående Riksmöte
redan vore så långt framlidet, Kongl.
Majit med Nådig Proposition i detta ämne
Lag- samt sillin. Besv. o. Oec. Utsk. Bet. N.o 35. 11
ej ville öka Rikets Ständers då ännu återstående
vigtiga göromål, hvarföre bägge de
afgifna Förslagen endast då komme att
genom trycket allmängöras, och tillräckligt
antal exemplar, för att Rikets Presterskap
meddelas, till alla Consistorier öfversändas.
Af dessa anledningar, och då ofvanbemälde
behof af förbättrade stadgar om
Presterliga sysslors tillsättning snarare tilian
aftagit, har, under den 26 sisth Nov.,
Kongl. Maj:t till Rikets nu församlade Ständer
aflåtit en Nådig Proposition med bifogande
af bägge förenämnde, från trycket
år 1825 utgifna, alternativa Förslag; ”till
”den pröfning ämnets vigt synes fordra,
”och sådan, som, hvad senare alternativet
”beträffar, med vederbörandes i Grundlagen
förvarade rättigheter kan öfverenskomma.
”
I de Respective Riks-Stånden, der fråga
om remiss af denna Nådiga Proposition
derefter förekommit, har dervid den skiljaktighet
uppstått, att af Höglofl. Ridderskapet
och Adeln samt Hedervärda BondeStåndet
densamma blifvit till både Constitutions-
och Lag-Utskotten, men deremot
af Högvördige Preste-Ståndet och Vällofl.
Borgare-Ståndet endast till Lag-Utskottet
remitterad. Då likväl de flesta Författningar,
som angå Prest-val, ehuru beroende
Lag- samt Albil. Besv.o. Oec. Utsh. Bet. Ko 35. 12
af dea i 19 Cap. 7—19 §§ af 1686 års
Kyrkolag stadgade grund, dock, såsom mera
innefattande reglementariska föreskrifter, än
egentliga till Allmän Lag hörande hud,
kunna hänföras till de mål, uti hvilka
Rikets Ständer endast ega att underdåniga
Önskningar besluta, har Lag-Utskottet icke,
utan i förening med Allmänna Besvärsoch
Oeconomie-Utskottet, ansett sig böra
i behandling af detta ämne ingå.
Vid fördenskull gemensamt företagen
öfverläggning, hafva Utskotten, ehuru det
ensamt tillhörer Constitutions-Utskotlet att,
i afseende på det andra alternativet, utlåta
sig om undanrödjandet af det hinder, som
i constitutionel väg emot dess antagande
möter uti 3o § Regerings-Formen, likväl
trott sig, för mera fullsländighets skull,
äfven för deras del, böra yttra sig om detta
alternativ, enär det innefattar en fullkomlig
förändring uti nu gällande Författningar
om Prest-sysslors tillsättande, hvilken, lill
sin antaglighet och tillämplighet, synes böra
pröfvas och bedömas, före frågan om
Grundlags-fcrändringen, så myckel hellre,
som, i händelse förslaget, med hänsigt tili
nämnde omständigheter icke skulle kunna
godkännas, denna fråga förfaller.
Utskotten få derföre anmärka, att, ehuru,
enligt sakens beskaffenhet, menighetei
-
Lag-samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Bet. TV.-o 35. i3
nes rättighet, att sjelfve välja sine Lärare,
är både naturlig och helig, denna rättighet
hvarken är, eller någonsin varit inora Svenska
Församlingen utöfvad utan stora inskränkningar.
Det är bekant, att under
Catholska tiden de flesta menigheter väl
egde en valrättighet, äfven utan förslag;
men valet, också om det var en hälligt,
måste underställas Biskopen, som, efter föregången
pröfning, kunde ogilla det och
utnämna en annan. Detta förhållande fortfor
äfven efter Reformationen, i följd af
både Vesterås Ordinans, och vår äldsta
Kyrko-Ordning af 15^ i, så att under denna
period dylika Pastorat egentligen voro
Episcopala eller stodo ungefärligen i samma
förhållande till Biskopen, som Regala
Gäll nu stå till Konungen. Genom 1686
års Kyrko-Lag skedde i detta afseende ingen
annan förändring, än att den magt,
Biskopen förut innehaft ensam, delades
emellan honom och Consistorium, derigenom
att valen underställdes deras gemensamma
pröfning; Pastoraten blefvo således
Consistoriela, men i en annan mening än
nu, då Consistorium endast eger att upprätta
förslag och, utan vidare granskning,
utfärda fullmagt för den valde.
Denna sistnämnda inrättning härleder
sig egentligen från 1719 års Regements
-
14 Lag- samt Allm. Besv. o. Otc. Utsk. Bet. IV. o 35.
förändring, ehuru nu gällande Prest-valsFörordning
först utkoin 173g. Men just
efter denna Förordning är menighetens valrättighet
inskränkt:
i:o genom Regala Gäll, der väl omröstning
eger rum, men icke bestämmer utnämningen.
— Dessa äro ej mindre än 396.
2:0 genom Prebenden, der vanligtvis
ingen omröstning sker; 70 till antalet.
3:o genom 3:ne Slägt-Pastorat, likaledes
utan omröstning.
4:o genom 98 patronela, der icke
menigheten, endast Patronus väljer, utan
förslag.
5:o genom 17 vexelvis regala och patronela,
och
6:0 genom i3 vexelvis patronela och
Consistoriela.
Det visar sig således, att val-rättighe-r
ten antingen alls icke finnes, eller ej finnes
hel, eller, der den finnes, ej bestämmer utnämningen
i 597 Pastorat; och då de
rent Consistoriela utgöra 628, kunna derföre
föga mer än hälften af Rikets Gäll
sägas sjelfve kalla sine Prester. Äfven denna
kallelse är inskränkt inom en af de 3
Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Bet. IV. o 35. 15
som blifvit på förslag uppförde oell bland
hvilka det kan inträffa att Församlingen ej
önskat sig någondera. När man således
yrkar val-rättighetens helgd för menigheten
och till stöd derföre åberopar det närvarande
förhållandet, borde man icke förgäta,
att just efter nu gällande ordning denna
rättighet redan är betagen nära hälften af
Församlingarne, och utöfvas af den andra
hälften under inskränkningar, som samliälls-skicket
väl gjort nödvändiga, men
som likväl borttaga en väsendtlig del af
den frihet man åberopar.
Mot ifrågavarande förslag plägar äfven
invändning hemtas från betänkligheten att
göra Pastorernes utnämning, allmännare än
liiltills skett, beroende af Styrelsen, då
Presterskapet utgör ett Riks-Stånd, samt
från den omständigheten att menigheternes
skyldighet att aflöna Presten vore en grund
för deras valrättighet; men så länge ecclesiastike
Embetsman ej äro amovible, synes
något giltigt skäl icke gifvas för den förra
invändningen, och, beträffande den senare,
synes den icke eller vara välgrundad, ty
dels aflöna de menigheter, som förlorat valrättigheten,
sina Prester på samma sätt,
som de andra, dels aflöna de egentligen
alla slags Embetsman, ehuru icke så direct
som sitt Presterskap, och dels är Presten
i6 Lag- samt Allm.Besv. o. Oec. Vtsk. Bet. IV.-o SSL.
väl en Statens Embetsman, men icke i
samma mening som de öfrige, emedan han
tillika är Kyrkans tjenare. Som sådan står
han i ett helt annat förhållande till folket;
han har, åtminstone i sin ursprungliga åsyftning,
en helt annan, en mera inre och andelig
caracter, än Statens öfrige tjenare,
och det är denna, men icke tillfälligheten
af ett serskildt aflönings-sätt, som i Utskottens
tanka grundar menigheterues valrätt.
Om alltså inga andra motskäl vore
än de nu anförda, skulle Utskotten föga
hafva tvekat, att, åtminstone med vissa modificationer,
till beredande af motsvarande
fördelar åt vederbörande för de eftergifter,
som i följd deraf skulle komma att ega
rum, tillstyrka det ifrågavarande alternativet.
Men Utskotten hafva redan antydt
det väsendtliga och, i dess tanka, afgörande
skäl, som hindrar det från ett sådant tillstyrkande.
Allt andeligt Rike är, enligt sin natur,
ett val-rike, alla sysslor derstädes äro förtroende-syslor.
Men förtroendet förutsätter
bekantskap icke blott med Lärarens gåfvor
utan äfven med hans personlighet. På
denna åsigt af saken, den Utskotten i allmänhet
måste gilla, hvilar ursprungligen
menigheternes val-rätt. Det är sannt att
denne
Lag- samt Allin. Besv. o. Oec. Utsk. Bet. N:o 35. 17
denna är nu på flere salt inskränkt; men,
om hvad som ännu återstår deraf äfven
borttages, skulle folket icke utan skäl klaga
öfver förlusten af rättigheter, som det anser
både välgrundade och heliga. Det obefordrade
Presterskapet skulle troligtvis ej eller
finna sig belåtet med en sådan förändring.
Af förslags-handlingarne kan väl utrönas
de sökandes förtjenst i allmänhet,
men icke de mera enskilda omständigheter
och förhållanden, som någon gång kunna
göra den ena lämpligare, än den andra,
för ett visst Gäll. Det torde ej eller vara
gifvet, att denne alltid funne den kraftigaste
förespråkaren inför thronell. För
Konungen Sjelf skulle förändringen medföra
mångdubbelt besvär. Ulan all vägledning
af Församlingens röst, och inskränkt till de
ofliciela upplysningar, som Consistorierne
i saken meddela, skulle Hans Majit möjligtvis
ofta finna Sig i förlägenhet, hvilken af
de föreslagna, sorn borde föredragas, och
misstag vore, under ett sådant förhållande,
åtminstone tänkbara.
På andra sidan kan ej eller nekas,
att, helst på vissa orter, menigheternes valrätt
blifvit missbrukad. Dessa missbruk
härleda sig likväl, i Utskottens tanka, oftast
Bih, till fl. St, Brot. 1828 och 1829. 7 Sami. a Afd. 3
i3:e H:t.
i8 Lag. samt Allm. Besv o.Oec.Utsk. Beti IV.o 35.
från egennyttan, hvilken åter retas af lönevilkorens
obestämdhet; och om denna öfverallt
afhjelptes genom billiga, af Konungen
stadfästade Gonventioner, på sätt Allmänna
Besvärs- och Oeconomie-Utskottet,
i anledning af derom väckta Motioner, ämnar
tillstyrka, synes skälig anledning vara
till det hopp, att missbruken skola försvinna
efter hand, och Prestvalen småningom
återtaga sin fordna, i vissa landsorter ännu
bibehållna, caracter af en religiös act, då
åhöraren bibehålles vid sin ärfda rätt och
Läraren vid sin bästa befordringsgrund,
som är och blir Församlingens förtroende
och tillgifvenhet.
På dessa skäl kunna Utskotten icke
tillstyrka Rikets Höglofl. Ständers bifall till
ifrågavarande förslag, och anse, vid detta
förhållande, en speciel granskning af dess
detailer vara öfverflödig.
Det åligger deremot nu Utskotten, att,
på grund af föregången granskning så väl
af Gomiterades förslag till Prestvals-Förordning,
som de anmärkningar, hvilka i
de Respective Riks-Stånden vid vissa stadganden
derutinnan blifvit gjorda, deröfver
afgifva omständligt utlåtande; och få Utskotten,
med erkännande af dea. sorgfä 1 liga
uppmärksamhet, hvarmed alla förut i detta
Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Bet. N:o 35. ig
ämne utfärdade föreskrifter blifvit, uti förslaget,
till ett gemensamt helt sammanfattade,
tillkännagifva, att Utskotten funnit
sig böra ej mindre af en del §§ föreslå en
klarare och bestämdare redaction än ock i
sjelfva de liufvudsaldiga Stadganderne en
och annan förändring, hvadan för ett fullständigt
bedömande af Utskottens åtgärd,
del sålunda omredigerade förslaget, handskrifvet
till undvikande af en betydligare,
ännu umbärlig tryckningskostnad, uti ett
interfolieradt exemplar af Comiterades
tryckta förslag, härjemte till Rikets Högloft.
Ständer vördsamt öfverlämnäs. Då
öfversigten och pröfningen af bägge förslagen
sålunda genom jemnförelsen lättas,
kunna Utskotten undgå, att för hvarje mindre
förändring i redactionen, eller innehållet
serskildt redovisa, hvaremot, vid några
färre, betydligare förändringar eller tillägg,
Utskotten nu gå att framställa sina
motiver, till en del hem tade utur Comiterades
afgifna underdåniga Utlåtande; äfvensom,
i sammanhang dermed, de till Utskotten
i detta ämne, från Riks-Slånden
remitterade Motioner komma å de ställen,
dit de höra, att af Utskotten besvaras.
Vidkommande således först sjelfva den
yttre formen af det till Utskotten öfverlemnade
Författnings-förslaget, hafva Ut
-
ao Lag- samt Ålim. Besv. o. Oec. TJtsk. Bet. N.-o 35.
skotten, utan att derpå lägga en öfverdrifven
vigt, dock ansett företräde böra leranäs
åt den i senare förordningar nu vanligen
förekommande uppställningen uti Artiklar
och §§ i oafbruten numerföljd,
framför den uti Comiterades förslag antagna,
uti paragrafer och derunder afdelade
moment. Redighet och lättnad i åberopande
och igenfinnande af nödiga §§ blifva
onekligen härigenom befrämjade. I nedanstående
redovisning få Utskotten sålunda
för hvarje anmärkt ställe citera håde §,
enligt nya redactionen, och (inom parenthes)
den deremot svarande, enligt indelningen
i Comiterades förslag.
1 Art. 3 § (i § 3 Mom.) Då församlingarnes
rätt att få höra 3:ne Profpredikanter
icke hör inskränkas af annat, än
laga förfall för någondera af dem, och
enär Kongl. Maj:ts Höga rätt, att för giltiga
skäl meddela Nådig dispense, icke lärer
behöfva i denna författning serskildt stadgas;
hafva Utskotten ansett den i Comiterades
förslag här förekommande mening:
eller har någon , uppå underdånig ansökning,
erhållit Nådig tillåtelse att, utan
föregånget prof, komma under omröstning,
kunna utur författnings-förslaget alldeles
utgå.
Lag- samt Allm. Besv. o. Ogc. Utsk. Bet. N’.o 35, 21
/ Art. 6 § (1 § 6 Mom.) Hvad här
är föreslaget, torde pröfvas nödigt; ty det
vore en hårdhet emot de öfrige föreslagne,
att om en af dem hindras från profvet,
de öfrige skola vara bundne vid förslaget,
kan hända i lång lid, hvarunder andra lägenheter
kunna gå dem ur händerne. För
att icke härutinnan å andra sidan sägas
hafva gått allt för långt, hafva dock Utskotten,
i stallet för de af Comiterade föreslagne
2!ne månader, föreslagit 3:ne. Den
händelsen, att någon af de föreslagne före
Prediko-profvets afläggande aflider, synes
ock i denna §, ej mindre än i de hegge näst
föregående, böra afses, hvaremot något bestämmande
af de fall då det tillätes en
Prestman att afsäga sig förslag, icke lärer
höra till denna författning. Utskotten hafva
derföre i stället för orden ”Har han af
sjukdom — — — u/gåj föreslagit: Dör
haiij eller — —• — afgår m. rn.
2 Art. 8 § (2 § 2 Mom.) Det här
föreslagne redactions-sätt af röstberäkningen
till R:dr. sk. r.st., i stället för de i serskilda
orter olika beräknings-sätten, är af
behofvet påkalladt. Ingen kan dervid sägas
förlora sin rätt, då rösträttigheten för
landsorterne är tillåten till ock medför ett
runstycke, eller 5^6 röst. Besväret för Härads-skrifvaren
uppväger ej den redighet
23t Zag- sarai Allm. Besv. o. Oec. Vtsk. Bet. Nio 35..
och öfriga fördelar, som härigenom vinnes.
Enligt nu brukligt beräknings-sätt, möta
flerestädes de alldra största svårigheter att
med vederbörlig skyndsamhet och nogrannliet
uppsummera val-längden, helst när
sådane både för reduction och uppsummering
alldeles uttröttande svårigheter förekomma,
som t. ex. i en viss Stads-Församling,
der 6iUf Borgerliga ören motsvara
en hel röst, och der denna reduction
lemnat ett tal af röst. Likväl
är Yalförrättaren skyldig att, vid Valets
slut, tillkännagifva det röstetal, hvar och
en af de föreslagne erhållit.
5 Art. 18 § (5 § r Morn.) I Comiterades
förslag förekommer, efter orden:
eller der alla äro omyndige, stadgandet:
den, som egendomen förvaltar, dock icke
hälftenbrukare. 1 andra fall utöfve förmyndare
omyndigs rösträtt, rn. m. I Utskottens
tanka, är under alla Arfvingarnes
omyndighet eller när en af dem vore myndig,
men vid egendomen icke sitter och
enär egendomen icke är under arrende åt
någon upplåten, om hvilket fall nästföljande
§ handlar, Förmyndaren den egentliga
egendomsförvaltaren; hvadan, till undvikande
af misstydning, Utskotten föreslagit,
att i andra fall, än de i § uppgifne och
der alla arfvingarne äro omyndige, röstar
Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Uisk. Bet. N:o 35. 23
deras laga förmyndare. Vistas lian, eller
de, icke inom det lediga Prest-Gället, gäller
hvad derom i nästa § stadgas,
5 Art. ig § (5 § 2 Mom.) Utom den
förändring i redactionen, som Utskotten
här, för redighet och afböjande af oriktig
tillämpning, funnit nödig, förekomma ock
här s:ne från föregående Valförfattningar
afvikande föreskrifter, nemligen i:o att Säteri-egare
icke ega vidsträcktare röst-rätt
än andre hemmans-egare, och 2:0 att Frälse-
eller Landtbönder, som hädanefter antagas,
få för de hemman, som af dem, med
fullgörande af ålöpande onera, brukas, sjelf—
ve votera, så framt jordegaren sig denna
rätt genom contract sjelf icke förbehållit.
Utskotten, sorni bägge dessa hänseenden
följt Comiterades förslag, få, hvad
förstnämnda förändring beträffar, åberopa
det af Comiterade anförda skäl, nemligen,
att af den, genom Rikets Ständers ömsesidiga
begifvanden, stadgade likhet mellan
Medborgare af alla stånd i afseende på besittning
af jord, en följd lärer böra blifva,
att ock röst-rättigheten vid Prest-val i enahanda
förhållande blifver till fullkomlig likhet
mellan alla jemkad.
Vidkommande åter Frälse-eller Landtbondes
voterings-rätt, hafva Utskotten forst
24 Lag-samt Allm. Besv. o. Oec. Ut sk. Bet. N.o3S.
i öfvervägande tagit en af Hedervärda Bonde-Ståndet
till Utskotten remitterad Motion
af Eric Ersson från Stockholms Län, hvaruti
yrkas, att, ”då egare till Frälse-hem®man
icke sjelf hor och vistas i en församling,
der jus Patronalus icke eger rum,
”och han icke eller sjelf, eller för sin egen
”räkning, brukar sitt eller sina frälse-hem”man,
utan har deni upplåtne åt frälsebönder,
desse Bönder, så framt städjan är
”uppgjord för en tid af minst 5 år, måge
”förklaras berättigade att för det eller de
”af dem innehafvande frälse-hemman deltaga
uti Prest-och Klockare-val, lika med
”sjelf-egande Sockenboer”. Yid granskning
derefter af Comiterades förslag uti denna
§ hafva Utskotten funnit den deruti antagna
grundsatts, om lika rösträtt för all
slags jord, utan afseende på egarens stånd,
i sjelfva verket förutsätta, och i vidsträcktaste
måtto, den af Eric Ersson för Frälse-bönder
yrkade rättighet, enär desse snarare
torde böra hänföras till deras dass,
som under arrende eller andra vilkor besitta
en egendom, för hvars onera de ansvara,
än till classen af hälftenbrukare eller
eget tjenstefolk. Af denna grund, och
då Utskotten dela Motionairens öfvertygelse
om billigheten deraf, att åboer å frälsehemman,
enär de derföre utgöra alla åtföljande
publika utskylder, i allmänhet åtnjö
-
Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Bet. N:o 35. 25
ta samma rätt vid valet af själa-sörjare, som
verklige hemmans-egare, hafva Utskotten
ansett denna mening böra i Författningen
tydligen uttryckas; hvarvid dock, enär ingen
lag bör vara retroactiv, Utskotten tillagt
den inskränkning, som förslaget innehåller,
till endast de Landt-Bönder, som
hädanefter antagas , äfvensom Utskotten
funnit det vara billigt, att jordegaren må
tillåtas, att uti antagnings-contractet berörde
rättighet sig sjelf förbehålla. Lärande
för öfrigt antagandet eller förkastandet af
denna sistnämnda punkt bero af det Beslut,
som öfver den föregående, om Säterbegares
röst-rätt, af de respective Riks-Stånden
varder fattadt.
5 Art. 20 § £5.§ 3 mom.) Utskotten
hafva här framställt ett nytt förslag, hvartill
skälet varit, att hos en afträdande Enka
eller Sterbhus, full ojäfaktighet i valet
af Efterträdare svårligen kan förutsättas,
samt att den lön, som under tjenste- och
nådår af Boställs-innehafvare till en vicarierande
Prestman erlägges, icke kan anses
af enahanda beskaffenhet, som den hvilken
af öfrige röstande till ordinarien utgår.
Af samma skäl bör ock en Prest, som
vunnit befordran till annan församling, icke
deltaga i val af sin blifvande efterträdare,
enär han för denne hvarken blifver
3s6 Lag- samt Allm. Desv. o. Oec. Ulsh. Del. N:o 35.
löngifvande eller tjenstgörande medbroder
på stallet, men väl kan af valets utgång
hafva nytta eller skada. Antages denna
grundsatts, blifver deraf en följd, att arrendator
af Prestgård under vacance-tid icke
eller för densamma någon röst-rätt kan
få utöfva.
5 Art. 22 § (5 § 5 Mom.) Att rösta på
en å förslag uppförd Skyldeman har icke
hittills varit tillåtet, men väl på någon af
de öfrige, jemte Skyldemannen föreslagne.
Allmänna tänkesättet har ansett det obilligt,
att icke få välja en välkänd anhörig
framför eu främmande oskyld, och Utskotten
hafva med Comiterade delat samma
åsigt.
5 Art. § (5 § 6 Mom.) Emot det
här förekommande stadgandet har Herr
Grefve Spens, C. G. till Prolocollet hos
Höglofl. Ridderskapet och Adeln anmärkt,
att ”det vore obilligt, det sådane Hemmansbrukare
och Egendoms-inneliafvare, som
”ej ega säkerhet att vid lägenheten qvarsitta
intilldess Presten tillträder Embetet i
”Församlingen, likväl skola ega rätt att deltaga
i Preslvalet, med uteslutande af ega”ren”,
hvarföre Grefven yrkat, ”att arrendator
af en egendom hör ega sådan rösträttighet,
endast då hans contract visar, det
”lian får vid egendomen qvarsitta till nä
-
Zag- samt Allm. Besv. o. Occ. Utsk Bet. N.o 35. 27
’’sta fardag efter Prestens tillträde af det
”lediga Embetet, men röst-rättighelen i an’’nat
fall tillkomma Egendoms-egaren”; äfvensom
detsamma borde gälla otn ”Egen”doms-innehafvare,
som icke bar ratt att
”förblifva i besittning af Egendomen intill
”fardagen efter det Embetet af Prosten tillträdes’’.
Utskotten, som tagit denna anmärkning
i öfvervägande, bafva dock icke
kunnat densamma godkänna, emedan, enligt
Utskottens tanka, sådant skulle leda
till fruktlös möda och hinder vid val-rättens
pröfning, och ändock icke alltid tjena till
det åsyftade ändamålet, enär en arrendator
och en Egendoms-egare både kunna aflida
före den valde Prestens tillträde, och af
vid valet okända orsaker nödsakas före sistnämnde
tid från arrendet eller egendomen
afgå. Utskotten tillstyrka alltså, att den
af Herr Grefve Spens föreslagna förändring
i denna § icke må antagas.
5 Art. 24 § (5 § 7 Morn.) IJti ett till
Hedervärda Bonde-Ståndets Protocoll aflemnadt
Memorial bar Riksdagsfullmägtigen JV.
Strindlund från Vester-Norrland yttrat, att,
då oförmedlade skatten icke i någon ort
vore alt jemföra med rätta förhållandét,
syntes tidens kraf fordra, i synnerhet nu,
då fråga vöre om stiftandet af en ny lag
angående Prestval, att i möjligaste måtto
28 Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Bet. N. o 35.
uppsöka elt sätt, som, så vidt möjligt vore,
undanröjde de hinder, som möta rättvisan;
hvarföre Motionairen föreslagit att endast
förmedlad skatt måtte lagas i beräkning för
röst-rättighet vid Prestval, samt för kyrkoLyggnads-skyldighets
utgörande.
Utskotten, hvilka rörande sistnämnde
omständighet afgifva serskildt utlåtande, kunna
icke med Motionairen instämma deri, att
förmedlade hemmantalet hör tagas till grund
för röst-beräkning vid Prestval, eftersom
derigenom, tvärt emot förmedlingens ändamål
, skulle tillskyndas egaren af det förmedlade
hemmanet minskning uti dess förut
innehafde lagliga rättigheter; och på denna
grund tillstyrka Utskotten, att, med afslag
å Motionen, oförändradi må bibehållas det nu
gällande, i Comitterades förslag upptagne
stadgandet ”att röst-rättighet för jord å
landet beräknas efter oförmedladt mantal”.
I öfrigt hafva Utskotten här uteslutit
följande, om röst-beräkning för masugnar,
i Comitterades förslag förekommande tillägg
: ”enär de icke äro grundade på tillhörande
hemman , för hvilket, eller hvilka
röstas, då ingen serskild röst, såsom
för hemmanet utaf vach kan masugnen tilldelas.
Utskotten hafva trott, det icke mera
behöfva genom Författningen stadgas, att
dubbla röster icke få för masugn beräknas,
Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Ut sk. Bet. N.-o 35. 29
än för hvarje annan skattlagd Inrättning,
för hvilken röstas vid Prestval. I tillämpningen
skulle stadgandet möjligen någon
gång kunna förorsaka villrådighet.
I slutet af denna artikel förekommer
uti Comitterades förslag ett io:de moment,
hvilket Utskotten ansett egentligen
tillhöra den artikel, som handlar om frågodags-förrättning,
hvarföre innehållet deraf,
med någon förändring, för hvilken Utskotten
der få redovisa, finnes i nästföljande
artikel, § 37 hufvudsakligen intaget.
6 Art. 3i § (6 § 5. mom.) Den pröfningsrätt
här tillägges valförrättaren, i afseende
på 4*de prof-predikant, torde vara
likaså nödig som billig. Många onödiga
tvister och skadliga dröjsmål förekommas,
om valförrättaren genast på stället afslår
en begäran, som, på tydliga skäl, aldrig
kan bifallas af vederbörande Domare. Denna
rätt ingriper ock ej, i den Consistorierna
tillhöriga pröfning, enär Valförrättaren har
att hålla sig blott vid bestämda yttre fall,
utan någon jemförelse mellan de föreslagnes
lärdom och förtjenster. Egenmägtigbet
må ock härvid ej befaras, då den missnöjde
har öppet, att sig hos Dom-Capitlet besvära,
6 Art. 3a § (6 § 6 mom.) När alla
enhälligt förena sig om 4:de Prof-Predi
-
3o Lag- samt Allm. Besv. o. Oec.Utsk. Bet. N.-o 35.
kant, är omröstning öfverflödig. När densamma
är nödig, bör den ske af de närvarandej
enligt 4;de § i 1746 års Kongl.
Förklaring. Att den du sker per capita oell
ej efter personernes större eller mindre röstetal,
synes i flera hänseenden billigt, äfven
af den orsak, att ett annat voteringssätt
skulle svårligen kunna medhinnas på
frågodagen, då så många andra ärenden
förekomma och böra afgoras*
6 viri. 3y § (6 § 11 mom.) Det af Comiterade
så väl här, som uti förbemälde,
af Utskotten uteslutna io:de moment af
nästföregående artikel, föreslagna stadgande,
att inga rättelser och tillägg få uti Vallängden
göras efter fullbordad justering å
frågodagen, hvarigenom den genom Kongl.
Förordningen den 14 Jun. 1 7q3 förut meclgifna
frihet, att å valdagen få, före valets
början, anmäla och styrka sin valrätt, alldeles
upphäfves, saknar visserligen icke sin
goda grund. Frågodags-förrättningen, nu så
ofta af vederbörande röstegare försummad,
i öfvertygelsen om likafullt bibehållen talan,
bör visserligen återföras till sin fordna
betydenhet och sitt egentliga ändamål,
det förestående valets beredning. Med full
rättvisa och billighet torde det dock icke
väl öfverensstämma, att sådana frågor, som
för bristande upplysningar å frågodagen ej
Las,- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Bet, Nio 35. 31
kunnat afgöras, skulle helt och hållet förfalla.
Den medelväg mellan det förra stadgandet
och det senare förslaget har synts
[Jtskotten billig, att alla frågor, som å valdagen,
före valets början, kunna få upptagas
och besvaras, måste å frågodagen vara väckte,
hvaremot inga nja å valdagen få förekomma.
Ändamålet, att ej obehörigt försena
valförrättningens företagande, synes
härigenom, på ett för alla tillfredsställande
sätt kunna uppnås.
6 Art. 38 § (6 § 12 Morn.) Då vallängden
en gång är justerad, och hvar och
en röst-egare bordt vid justeringen åtminstone
anmäla sin förmenta rätt, synes äfven
all vidare tillgång till det ena exemplaret
af val-längden före valet vara öfverflödig.
Men genom längdens förvarande i
Iiyrkokistan skall allt missbruk deraf kunna
förekommas, äfvensom val-längden erhålla
ett anseende, som den icke alltid egt.
6 Art. 4° § af Utskotten tillagd.
Hvad å flera ställen är genom bruk antaget
må genom Lag stadgas. Behofvet af
en sådan frihet för Vhd-för rät tarén, åtminstone
uti stora folkrika församlingar, lärer
ej behöfva bevisas.
y Art. 41 § (j § i Morn.) Comiterades
förslag alt förflytta Prestval ifrån Sön
-
I
32 Las,- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Bet. N:o 3S.
dag till Onsdag, har af Utskottens pluralitet
icke kunnat anlagas. Ulan alt förneka
vigten af de skid, sorn för denna förändring
kunna anföras, hysa dock Utskotten det
hopp, att värdigheten och helgden af sådana
val, åtminstone i någon mon, kunna
befrämjas genom deras förrättande på en
åt religiösa öfningar helgad dag. Valet af
Religions-Lärare fordrar, i Utskottens tanka,
en sinnesstämning, väl förberedd genom
den föregående Gudstjenstens högtidliga
intryck. Härtill kommer, vida mer
än afseendet på ett förloradt dagsverke, den
åldriga vanans i detta fall ej ogrundade
anspråk, och den anmärkning, att de förrättningar,
som å Söcknedagar måste af vederbörande
verldsliga Myndigheter utsättas,
icke alltid komma att stå väl tillsammans
med församlings-boernes pligt att sin rätt
vid Prestvalet bevaka. Utskotten hafva
följaktligen trott sig gå en allmännare önskan
till möte genom bibehållande i denna
§ af den gamla häfdvunna stadgan.
Det tillägg i sista momentet af denna
§ att Församlingens ordnings- eller så kallade
Sexmän böra i Choret vara tillstädes
är, för ordentlighets iakttagande, mångestädes
ganska behöfligt.
7 Art. 44 § (7 § 4 morn.) Vid denna
§, som innehåller föreskrifter om sjelfva
om
-
£<*g* samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Bet. N.o35. 33
omröstnings-sättet, tillhör det Utskotten
att besvara de, så väl hos Höglofl. Ridderskapet
och Adeln, af Herr Cederschiöld, P.
G. och von Qyanten j Guri, sorn inom Högv.
Preste-Ståndet, af Herr Contracts-Prosten
Afzelius L. P.j väckta Motioner om votering
med slutna sedlar. Antagandet af detta
voterings-sätt hafva, för sin del, Utskotten,
ej ansett sig kunna tillstyrka, hufvudsakligen
af det skäl, alt det ändamål, som dermed
välment åsyftas, förekommande af obehörig
inflytelse på mindre kunnige eller
mindre sjelfständige röstande, derigenom,
enligt Utskottens öfvertygelse, alldeles icke
skulle vinnas. En förslagen röstvärfvare
skall aldrig sakna utvägar, att i allt fall,
genom oberäkneliga, för hvarje tillfälle uppfunna
ränker, inverka på den afhonom beroende
klenmodige röstgifvaren, och lätt
förskaffa sig underrättelse, huru denne voterat.
Ett nytt fält för missbruk och intriger
skulle sålunda endast härigenom öppnas.
Den invändning torde ock förtjena
något afseende , att detta förslag synes
hvila på den förutsättning, att ett gifvet
löfte borde få ryggas, endast det sker i
hemlighet_, samt att, i stället för öppenhet
och ärlighet, Svenska folkets urgamla berömelse,
en slug förbehållsamhets-, att ej
B it t. till R. St. Prot. 182S och 1829. 7 Sami. 2 Afd. 3
i3:de //•/.
34 -Ctfg-' samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Bet. N:o 35.
säga, falskhets-vana härigenom tillstyrkes
och skyddas, — grundsatser, hvilka väl aldraminst
vid valet af Religions-Lärare, det
öppna oförställda förtroendets föremål, böra
hyllas. Då härtill kommer att i verkställigheten
af en sådan sluten omröstning
mångfalldiga svårigheter, i synnerhet för
controllen å frånvarandes röste-utöfning
skulle möta, anse Utskotten, utan att ingå
i pröfning af de utaf Motionairerne föreslagna
serskilda reglementariska föreskrifter
härutinnan, äfvensom utan afseende på den
åberopade likstämmigheten med den i RiksStånden
antagna omröstning, hvars föremål
äro af helt annan beskaffenhet, sig böra
vördsamt tillstyrka, att Motionerne i
delta ämne icke må bifallas.
y Art. 46 § C7 § ^ Morn.). Hvad slutmeningen
i denna § föreslår, har äfven någorstädes
tillförene varit verkställda Undandrager
sig en hel menighet att rösta, så
synes den väl derigenom hafva för den
gången förlorat sin valrätt. .
8:de och g:de §§ i Comiterades förslag
hafva Utskotten ansett lämpligen kunna sammanföras
under en artikel, den 8:de, med
något utvidgad öfverskrift. Derigenom undvikas
några omsägelser, och reda vinnes i
tillämpningen. På sådant sätt blifver den
io § i Comiterades förslag den 9:de arti
-
Lag- samt Allm. Besv. o. Occ. Utsk. Bet. IV.-o. 35. 35
lein i Utskottens, hvarjemte inte § i det
förstnämnda lämpligen kan bringas under
9:de artikeln i det senare.
8 Art. 54 § C8 § 2 Morn.) Stadgandet
i n:te § af 1739 års förordning, att,
sedan valet vtinnit laga kraft, Consistorium
skall, der lägenheten är Regal, ehvad
Prof-Predikanterne varit 3 eller 4> upprätta
förslag å 3:ne af dem, i den ordning,
som af deras vid valet erhållna röstetal
bestämmes, synes öfverflödigt; enär
ej allenast hela val-acten, utan ock förslags-protocollet,
jemte alla till Consistorierne
inkomna ansökningar om det lediga
Gället, skola af Consistorierne, med underdånigt
missiv, till Kongl. Maj:t insändas.
Åtminstone tillhör detta stadgande lika litet
sjelfva val-förordningen, som den i ofvanåberopade
§ af 1789 års Författning förekommande
föreskrift, att det åligger Consistorium,
14 dagar före val-actens insändande
till Kongl. Maj:t, gifva vederbörande
Landshöfdinge sådant tillkänna, — en
föreskrift, som, utan nytta, endast vållar
en obehöflig tidsutdrägt. Bägge dessa
stadganden äro således utur denna § uteslutne.
8 Art. 5/ § (9 § 8 Morn.) I anledning
af ett stadgande, som i denna § förekommer,
åligger det Utskotten alt an
-
36 Lag-samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Bet. N.-o 35.
mäla, det, uLi ett af Högvörd. Preste-Ståndet
till Utskotten öfverlemnadt Memorial
af Herr Professoren P. O. Gravander_, dea
frågan blifvit framställd: ”om Consistoriel--  ”ne, äfven då besvär öfver valet icke blif”vit
anmälde, dock ega rättighet eller pligt
”att granska val-längden och rätta de fel,
”sorn möjligen kunna vara i valförrättnings”methoden
begångne”, hvarvid Motionairen
uppgifvit exempel å flera, af honom kända,
slika förseelser och misstag, hvilka,
enär klagomål deröfver intra fatalia icke
inkommit, vållat, att fullmagt för obehörig
person blifvit utfärdad. Utskotten, som icke
kunnat dela Motionairens mening, att
åt Consistorii Decanus, hvilken det åligger
att i de Consistoriala öfverläggningarne och
besluten, lika med de öfrige Ledamöterne,
deltaga, den yrkade anmärknings-befattninningen
lämpligen kan uppdragas, hafva icke
ansett någon annan granskning af vallängden
i Consistorio böra ega rum, än den
af rösternas rätta summering, hvarutaf fullmagtens
utfärdande beror, enär i annat
fall Consistorium skulle af de anmärkta
förseelserna på en gång blifva både åklagare
och Domare. Om utgången af en
Prestvals-förrättning måste gälla samma regel,
som om hvarje annan dom, nemligen
att den, om ock möjligen oriktig, dock
oöfverklagad, vinner laga kraft. Att efterskän
-
Lag- samt Allm. Bes v. o. Oec. Ut sk. Bet. N.o 35.
lia sia rätt, Iian och hör icke eller, i sådant
fall, vara en måls-egare förment.
8 Art. 49 § Cfl § 1 Morn.) Utskotten
instämma fullkomligt i den af Comiterade
här antagna grundsatts, hvilken ock af Högsta
Domstolens fleste Ledamöter blifvit gillad,
att det hör vara de väljandes och de
föreslagnes ensak att öfver Prestval sig besvära,
enär erfarenheten visat att Rättegångar
i sådane mål blifvit väckte och utförde
af personer, som dertill kunde anses
alldeles obehörige. Äfven finna Utskotten
den föreskriften ganska nyttig, att undersökningen
bör inskränkas inom den i angifvelsen
derföre bestämda gräns, emedan
den eljest skulle kunna drifvas till oändlighet.
Till ett godt ändamål är det ock ledande,
att fullmagt må, utan hinder af
anförda besvär, som icke förändra den vid
valet utfallna rÖst-pluralitet, kunna utfärdas,
men härifrån anse Utskotten det fall
dock böra undantagas, att den, som pluralitet
erhållit, vore för röstvärfning anklagad.
Vöre ock blott en enda röst, eller en
mindre del deraf, genom olagliga medel
förvärfvad, bör fullmagt för den anklagade,
så framt han ej lagligen varder frikänd,
icke utfalla. Sådant öfverensstämmer ock
med stadgandet i 56 §.
38 Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Uti. N.-(h 35.
8 Art. 5o § (9 § 2 Mom.) Då Consistorium
bör för oförrätt skydda hvar och
en af detsamma tillförordnad Embetsman,
synes det, såsom bär är föreslaget, vara
bättre, att Consistorium, i dylikt fall, gör
åtal, än att Val-förrättaren, eller Val-Notarien
sjelfve skulle nödgas dertill.
g Art. 56 § (10 § 1 Mom.) Utskotten
hafva fått del utaf ett af Comiten till
granskning af Kyrko-Lage» den 19 Oct.
1825 till Kongl. Maj:f, på Nådig befallning,
afgifvet underdånigt utlåtande öfver en al
Rikets Allmänna Ärenders Beredning, på
förekommen anledning af ett besvärsmål,
gjord hemställan, att det uti 5 § af 1729
års Förordning stadgade förbud lör Kronobetjente,
alt vara närvarande vid Prestval,
äfven måtte utsträckas till Stads- och LandsFiscaler.
Med tillstyrkande al Nådigt bifall
härtill, hafva bemalde EcclesiasticjueComites
Ledamöter föreslagit ett sådant
tillägg i meranämnde Författning, att ”alla,
som i Städerna, eller på landet, besörja utmätningar,
eller utöfva allmän åklagarebefattning,
skulle från närvaro vid Prestval
vara uteslutne.” Utskotten, sorn vid
öfvervägande häraf funnit berörde stadgande
af mera vidsträckt omfattning, än behofvet
synes fordra, enär till och med
Magistraternas Ledamöter, som i Rikets
Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Bet. N.-o 35. 3g
Städer hafva befattning med utmätningar,
derigenom skulle förhindras att vid Prestval
sig inställa, hafva trott det göra till
fyllest, att, i likhet med Allmänna Beredningens
hemställan, endast föreslå, att jemte
Kronobetjenter äfven Fiscaler må i Författningen
nämnas. Föreskriften att berörde
personer, då de sjelfve äro röstegande,
endast må ega att skriftligt votum afgifva,
hafva Utskotten af Comiterades Förslag
ansett sig böra bibehålla, emedan det synes
fullkomligare befordra Lagstiftarens afsigt.
9 Art. 58 och 5g §§ (io § 3 och 4
Morn.). De stadganden om bestraffningar,
som i dessa §§ äro af Comiterade föreslagne,
hafva af Högv. Preste-Ståndet vid
1818 års Riksdag blifvit till större delen
motiverade och för Kongl. Mnj:t i underdånighet
framlagde. Hagsta Domstolens
fleste Ledamöter hafva ock, i afgifvet utlåtande,
instämt i samma åsigter. Utskotten
tro sig fördenskull, i likhet med Comiterade
, härutinnan hafva motsvarat en länge
känd, af behofvet föranledd önskan. I
hvad mon det åsyftade ändamålet dock
genom dylika straffbestämmelser må kunna
vinnas, tilltro sig ej Utskotten att med någon
slags säkerhet beräkna. Fruktansvärdt
torde i detta fall, om någonsin, gälla det
4o Las,- samt Allm.Besv, o. Oec. Utsk. Btl. N. o 35.
Comiterades yttrande, att ”afven de visast
”beräknade Författningarne , i afseende på
”Prestval, lika litet hädanefter, som hittills,
”kunna till alla delar befordra hvad der”med
åsyftas.” De frågor, som vid denna
Riksdag blifvit väckte om andra correctiv
mot missbruk vid Prestval, såsom om
ett förbättradt löningssätt för Presterskapet,
om lön-accorders uppgörande af Consistorierne
under vacance-tid, m. m., hafva
icke tillhört de sammansatta Lag- och Oeconomie-Utskoltens
gemensamma pröfning.
För sin del böra Utskotten endast förklara,
att, med bibehållande af de nu brukliga
Prestval, Utskotten, mot de från alla
dylika val nästan oskiljaktiga missbruk, anse
inga strängare bestraffningar, än de,
som i förslaget finnas, kunna, med bopp
om någon verkan, stadgas. Den mening
har väl inom Utskotten blifvit discuterad,
att en Prest, sorn, beträdes med någondera
af de i denna artikel förekommande lagbrott,
borde såsom förvunnen förbrytare
mot sin presterliga Ed, samvete och pligt,
från Prest-Embetet alldeles skiljas; men
Utskotten, ehuru icke misskännande denna
strängare menings sanna moraliska grund,
hafva dock fruktat att ändamålet derigenom
snarare förfelas, än vinnes, enär erfarenheten
visat att de strängaste straffbestämmelser
oftast leda till brottets fördöljande, och följ
-
Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Ulsk. Bd. IV.-o 35. 4 [
den sålunda i detta fall kunde blifva den,
att Lagen råkar i glömska och öfvertriidelsen
blifver en häfdvunnen vana.
Sedan Utskotten sålunda kortligen redovisat
för de motiv, som legat till grund
för de i bifogade förslag till Prestvals-Förordning
antagna mindre afvikelser från hittills
i detta hänseende gällande stadgar, få
Utskotten vördsamt tillkännagifva, att de,
Remissen från Hedervärda Bonde-Ståndet
åtföljande yttranden af J. J. Rutberg från
Norrbottens Län, Anders Andersson från
Östergöthland, Anders Danielsson från Elfsborgs
Län och Petter Pettersson från Jönköpings
Län, i anledning af Kongl. Maj:ts
förbemälde Nådiga Proposition, i hvilka
yttranden Ståndet i allmänhet instämt,
egentligen endast innehålla ett ogillande af
det senare alternativa Förslaget, hvars antagande
Utskotten jemväl ofvanföre, för
sin del, afstyrkt; hvaremot Herr Ribbings,
Arv., under samma discussion förnyade,
vid sistlidne Riksdag, väckta Motion om
tjenligaste tiden för uppgörande af Contvacler
om Presträttigheter, blifvit till Allmänna
Besvärs- och Oeconomie-Utskotlet,
för att i gemenskap med andra dylika frågor
behandlas, öfverlemnad.
Skulle det af de sammansattte Lagoch
Oeconomie - Utskotten nu granskade
42 Bil. t. Lag- s. Allm. Besv. u. Oec. Utsk. Bet. N. o 35.
första alternativa Förslaget varda af Rikets
Högloft. Ständer antaget, lärer underdånig
skrifvelse derom, med öfverlemnande af
samma Förslag, böra till svar på den Nådiga
Propositionen, till Kongl. Maj:t i underdånighet
aflåtas; hvaremot, i händelse
Rikets Höglofl. Ständer, emot Utskottens
derom yttrade mening, skulle finna det andra
alternativet antagligt, så vidt det deremot
i Regerings-Formen förekommande
hinder kan blifva undanröjdt, Conslitutions-Utskottet
icke lärer underlåta, att, i
följd af den i ämnet redan erhållna remissen,
i afseende på denna omständighet, afgifva
utlåtande och förslag. Åtskillige Ledamöters
reservationer bifogas.
Stockholm den 20 Maji 182g.
Reservationer:
Af Herr Grefve Posse: Då det, genom
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, till
Rikets Ständers pröfning, öfverlemnade alternativa
Förslag till Förordning om Prestlägenheters
tillsättning, grundar sig på uppliäfvandet
af stadgandet i 3o § RegeringsFormen:
att de så kallade Consistoriela
Gallen skola vid deras val-rätt bibehållas;
då ändring i Grundlagarne icke kan ti 11-  vägabriugas i annan ordning än den 56
Bil. t. Lag- s. Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Bet. N.-o 35.43
och 81 §§ Regerings-Formen föreskrifver,
helst tillåtelsen i 43 § Riksdags-Ordningen
för Utskott, att till öfverläggning om ärenden
af serdeles vigt sammanträda med andre
Utskott, efter mitt omdöme, icke innefattar
någon modification i Regerings-Formens
nyssnämnde föreskrift; då Kongl.
Maj:ts Nådiga Proposition i ämnet troligen
icke blifvit remitterad till Constitutionsoch
Lag-Utskotten i annan afsigt, än att
förstnämnde Utskott skulle yttra sig öfver
den ifrågavarande Grundlags-förändringen,
samt Lag-Utskottet upptaga till granskning
första alternativet, d. v. s. Förslaget till ny
Prestvals-Förordning; och då detaillerne af
andra alternativet icke höra komma under
pröfning förr, än principen, att alla Prestlägenheter
skola af Kongl. Maj:t tillsättas,
blifvit af Rikets Ständer godkänd, hvilket
åter icke kan ega rum förr, än vid nästa
Riksdag, anser jag, för min del, att Lagoch
Oeconomie-Utskotten, för närvarande,
böra meddela utlåtande, endast angående
Förslaget till Prestvals-Förordning. Jag
gillar således Afdelningens åsigt i detta fall
och reserverar mig mot Utskottens deremot
stridande beslut. Härmed förenade
sig Herr Friherre Sprengtporten; Hof-RättsRådet
Berg von Linde, Under-Ståthållaren
von Lindecreutz, Herr Professoren Gravander,
. Pi ostarne Nordin, BroomeDede
-
44 Bil. t. Lag-s. Allni. Besv.o.Oec. Utsk. Bel. IV:o 35.
hind och Comministern Dahlgren, samt Nils
Pehrsson frän Södermanlands, Pehr Pehrsson
från Calmare Län och Nils Månsson
från Malmöhus Län, med flere af Utskottens
Ledamöter.
Herr Biskopen Tegnér, reserverade
sig emot 2o:de, 22:dra och 58:de §§ af
den Föreslagne Prestvais-Förordningen; Herr
Prosten Nordin emot den 2o:de; Herr DomProsten
Lidman ernot den 58:de och 5cj:de,
samt Herr Prosten Dedekind emot den
58:de §.
Af Herr Berg von Unde: Sedan numera
genom det beslut Högloft. Utskottens
pluralitet vid sista sammanträdet fattat,
det hinder blifvit undanröjdt, som Utskotts-Beredningen
ansett ligga, i vägen för
granskningen och bedömandet af det genom
Kongl. Majrts Nådiga Proposition framställda
senare alternativ till Förordning
om Prest-liigenheters tillsättande, och det
således, oaktadt min anmälda reservation
mot detta beslut, åligger mig att i en sådan
granskning ingå, lår jag, i anledning
deraf, nu afgifva detta yttrande. Sällsynta
lära exemplen vara, att vid Prestval i Kegalt
Gäll olagligheter till inverkan på valets
utgång blifvit föröfvade; men desto
oftare torde så beskaffade lagbrott hafva
egt rum vid val af Prest i Consistoriela
Gäll. Orsaken härtill synes mig otvifvel
-
Bil. t. Lag-s. Allm. Besv. o. Oec. Ut sk. Bet. N.o 35. 45
aktigt ligga deri, att valet i detta senare
fall bestämmer allt, men i det förra intet,
i thy, att Kongl. Maj:t, vid utnämningen,
icke är förbunden att fästa afseende å valet
eller ens å Förslaget; hvaremot den,
som i Consistorielt Gäll erhållit flesta rösterna,
ovilkorligen är berättigad till Fullmagt
å lägenheten.
Till förekommande af de med skäl öfverklagade
röstvärfnings olagligheterne, anser
jag följaktligen icke ovilkorligen nödigt att
helt och hållet upphäfva alla Prestval. En sådan
Lagförändring vore ej eller hvarken rättvis
eller nyttig för det allmänna, ty, efter min
öfvertygelse, är det Församlingens Ledamöters
oeftergifliga rätt att genom val uttrycka
sin önskan alt få den själasörjare, för hvilken
de hysa största förtroende, likasom
det bör vara Konungens, att utnämna den,
som pröfvas mest förtjent och skicklig;
och det synes mig vara af största vigt,
såsom ej sällan af bestämdt inflytande på
utnämningen , att Församlingens önskan
blifver så yttrad, att den med säkerhet
kommer till Kongl. Maj:ts kännedom. På
dessa skäl grundar sig min öfvertygelse att
Prest-val kunna och böra bibehållas; men
att dessa val icke böra vara afgörande,
utan att utnämningen så väl till Consistoriela,
som Regala Gäll, bör tillkomma Kgl.
46 Bil. t. Lag-s. Allm. Besv. o.Otc. Uisk.Bet. N.o 35.
Maj:b, samt att, enär såsom vilkor för
eftergift af en rättighet, den man eger, med
skäl fordras att vinna motsvarande fördelar,
och då denna regel till nu förevarande
fall icke torde sakna tillämplighet, jag,
för min del, anser Församlingens rättighet,
att begära och erhålla Profpre
dikant,
böra vara lika, ehvad Pastoratet är
Regalt eller Consistorielt, och att, med upphörande
af rättigheten, att, utan afseende å
Förslaget, utnämna Prest till Piegala Pastorat,
en af de Prestmän, som på ofvanLerörde
sätt kommit under val, ovilkorligen
bör af Kongl. Maj:t, till det lediga
Pastoratet utnämnas.
Om detta Förslag antages, vågar jag
förmoda, att ett jemförligt förhållande emellan
eftergifna och vunna fördelar, å ömse
sidor, skulle komma att inträffa; men, innan
så kan ske, fordras att ändring göres
i 3o § Regerings-Formen, hvilket beror af
Constitutions - Utskottet att tillvägabringa.
Herr Grefve Posse förenade sig härmed;
äfvensom Herrar Landegren och Cron.
lag- samt Allm. Besv.o. Oec. Utsk. Ull. N. o36. 47
N:o 56.
Ankom till Exped. Utskottet d. 1 Junit 182g.
Utlåtande, i anledning af gjorde anmärkningar
vid Allmänna Besvärsoch
Oeconomie-Utskottets Betänkande
N:o 43, rörande förklaringar
och tillägg i Kongl. Kungörelsen
af den 17 Mars 1824, om
Oeconomiska Besigtningar å Kyrkoherde-Boställen
m. m.
Nämnde Betänkande liar af Vällofl. Borgare-Ståndet
Blifvit Bifallet, hvaremot detsamma
Blifvit af Höglofl. Ridderskapet och
Adeln, Hög v. Preste-Ståndet samt Heder v.
Bonde-Ståndet återremitteradt; och Bar Oeconomie-Utskottet,
på grund af hvad i anmärkningarne
blifvit anfördt, dels om en
genom Kongl. Kungörelsen af den 17 Mars
1824 åstadkommen förblandning af Administrativa
och Domare-magternas åtgärder,
och dels om här ifrågavarande författning,
såsom förklaring af 2/f Cap. 19 § i Kongl.
Kyrko-Ordningen, ansett sig Böra, i förening
med Lag-Utskottet, taga dessa anmärkningar
i öfvervägande; hvarföre ock de
48 jLag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Bet. N. o 36.
förenade Utskotten nu få gemensamt Utlåtande
afgifva.
Hvad först angår frågan om de Oeconomiska
Besigtningarnes nytta och nödvändighet,
så är den af de fleste, som inom
de Respective Riks-Stånden i ämnet
yttrat sig, medgifven och vitsordad; och
torde de få deremot stridande anmärkningarna
höra lillskrifvas mindre en för de
controllerande Autoriteterna afsedd beqvämlighet,
än den omständighet, att på en eller
annan ort så väl de byggnads-skyldige, som
vederbörande, hvilka öfver dem böra hafva
tillsyn, allmänt uppfylla sin pligt. Laga
syn kan visserligen åstadkomma samina
nytta, som dessa besigtningar, men är ojemförligt
kostsammare, då till densamma erfordras
Häradshöfding, Sju Nämndemän,
samt Krono- och Consistorii - fullmägtige.
Utskotten anse sig derföre hvarken kunna
tillstyrka dessa besigtningars upphörande,
eller fortfarandet af den derom nu gällande
obestämda författning, utan alla förklaringar
och tillägg, då densamma utan dessa
icke allestädes uppfyller det med Besigtningarna
afsedda ändamål.
Frågan huruvida Kongl. Förordningen
af den 17 Mars 1824 är tillkommen fullkomligt
i öfverensstämmelse med Rikets
Höglofl.
Lag- samt Allm. Desv. o. Oec. Utsk. Bet. N. o 36. 49
Högloft. Ständers underdåniga skrifvelse
vid sistlidne Riksdag, anse Utskotten icke
höra till sin befattning; men då det tillika
är anmärkt, att tillsynen öfver Ecclesiastika
Lägenheter, genom denna Förordning, blifvit
öfverflyttad från Presterskapet till Kronobetjeningen,
kunna Utskotten icke medgifva
en sådan anmärknings läglighet, enär
Förordningen icke innehåller, att Prosten
eller Consistorium skulle befrias från sin
i detta afseende ålagda skyldighet, utan
endast stadgat, hvad som ock torde vara
lämpligast, att Kronobetjenten skall i närvaro
af Prosten, eller den han, i sitt ställe,
förordnar, förrätta besigtningen, det vill
säga upprätta och utgifva besigtnings-instrumentet,
hvilken åtgärd är den enda, sorn
härvid tillhör Kronobetjenten, och icke på
minsta vis synes ingripa i presterskapets
vårdande rätt och målsmanskap i afseende
på Ecclesiastika Boställen.
Aotnärkningen, alt, genom ifrågavarande
Kongl. Förordning, åtgärder, som tillhöra
Domare-magten, äro öfverflyttade till
den administrativa magten på sätt, att frågor,
hvilka laga Hus vid ett Boställe böra
finnas, kunde genom Besigtnings-förrättningen
blifva afgjordc, och sådant ligga i
Bih. t. R. St. Prot. 1828 och. 1829, 7\dc Sami. 2 Afd. 4
i3:e H:t.
5o Lag- samt Allm. Besv*o. Oec. Utsk. Uti. N. o 36.
vägen vid sedermera inträffande Laga syn,
anse Utskolten icke grundad, alldenstund
beståndande Författningar tillräckligt bestämma,
hvilka och hurudana laga Hus vid
hvarje Boställe böra finnas, och en Laga
Syneförrättning icke är bunden af en föregående
Besigtning, utan endast af Lag
och gällande Författningar. Men andra t vi—
stiga frågor hafva dock, till följd af Oeconomiska
Besigtningar, hittills någon gång
uppkommit och blifvit i administrativ väg
afgjorda: dylika torde ock möjligtvis hädanefter
kunna uppkomma; men, till följd
af Kongl. Kungörelsen af den 17 April
1828, angående upphörande af StyrelseVerkens
domsrätt i vissa mål, lära de väl
icke numera blifva i sådan väg behandlade.
Till förekommande af all villrådighet, huru
förhållas bör, i händelse någon är med
Besigtnings-förrättningens åtgärd missnöjd,
tror dock Utskotten sig böra tillstyrka, i
sådant fall, det uttryckliga stadgande, att
den missnöjde må hos vederbörande
Domare anmäla sig till erhållande af
Laga Syn.
Vid första momentet af de tillstyrkanden,
Oeconomie-Utskottet i sitt förra Betänkande
gjort, är den anmärkning framställd,
ett, då vården öfver en del Ecclesiastika
Lägenheter, såsom Skolmästare-Bo
-
La."- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Uti. N. o 36. 51
ställen, Aeaderaie-, Gymnasie- och Domkyrko-
samt Prasbende-hemman, är genom
locala föreskrifter tillräckligt bestämd och
tillhör vaksamma Autoriteter, torde Oeconomiska
Besigtuingarne å desamma, såsom
endast medförande onödig kostnad, vara
mindre behöfliga, Utskotten godkänna detta
skäl och frånträda fördenskull det förra
tillstyrkandet, som innehöll, att dessa Besigtningar
skulle utsträckas till alla Ecclesiastika
lägenheter.
Vid andra Momentet af samma Betänkande
är vordet anmärkt, att lämpligast
vore, det vederbörande Kronobetjente finge
föreskrift, att, i samråd med ContractsProsten,
minst en månad före förrättningen,
dertill utsätta dag, äfvensom att den.
bestämda årstid, som Utskottet till Besigtningarna
föreslagit, är i flere afseenden för
Prosten mindre väl passande. Med gillande
af dessa anmärkningar, få Utskotten här
nedanföre framställa förslag till deremot
svarande lämplig redaclions-Förändring af
delta Moment. Hvad åter angår den gjorda
anmärkningen, att Prosten må kunna förordna
annan man i sitt ställe, torde densamma
förfalla, enär Kongl. Kungörelsen
af den 17 Mars 1824 härtill lemnar honom
öppen rättighet, och Utskotten härutinnan
icke tillstyrkt någon förändring.
5a Las.- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Uti. N. o 36,
Vid 3:dje Momentet är anmärkt; dels
att dessa Besigtningar alltid borde ske utan
ersättning till Kronobetjeningen, i likhet
med hvad som sker vid Militaire-Boställens
besigtigande, och såsom afven genom Kongl.
Resolutionen af den 8 och 20 December
1826 stadgadt är, hvilka Kgl. Resolutioner,
på grund af Kongl. Brefven af den 12
Januarii 1757 och d. 11 Julii 1781, befria
Ecciesiastika Boställs-innehafvare från sådan
kostnads-ersättning; dels att den i
förra Betänkandet tillstyrkta rese-kostnadsersättning
skulle, för innehafvare af klena
Pastorat i de Norra Länen och Lappmarkerne,
blifva alltför betungande; dels
att kostnads-ersättningen borde erläggas af
Kyrko-Cassan eller Församlingen ; hvaremot
andre sådant bestridt, och ansett Allmänna
Besvärs- och Oeconomie-Utskottets förslag
i denna del godt och grundadt på analogien
af hvad som är stadgadt för husesyner å
Ecciesiastika Lägenheter. Då det likväl, å
ena sidan, torde vara obilligt, att Kronobetjeningen
för sin kostnad vid dessa Besigtningar
alltid skulle sakna ersättning,
och, å andra sidan, för de merendels svagt
lönade Comministrarne torde blifva alltför
betungande att en sådan kostnads-ersättning
bestrida, anse Utskotten sig hafva skäl
att vidblifva det förra tillstyrkandet i denna
del, endast med det tillägg, att kosina
-
Lag- samt Allm.Besv. o. Oec. Utsh. Uti. N. o 36. 53
den må drabba den byggnads-skyldige
och således Kyrkoherden, der lian ensam
har Byggnads-skyldiglieten å Bostället
sig ålagd, men Församlingen,
der den ensam har samma byggnadsskyldighet,
och åter Kyrkoherden och
Församlingen till hälften hvardera, der
byggnads-skyldigheten mellan dem är
delad, må denna resekostnads-ersättning
utgöra.
Den anmärkning är äfven inom Hedervärda
Bonde-Ståndet gjord, att de tvänne
Nämndemän, som vid hvarje sådan förrättning
biträda, böra, äfvensom Kronobetjenten,
för sin resa njuta ersättning. Utskotten
anse ock sådant billigt, och få derföre
tillstyrka, att rese-kostnads-ersättning
efter rese-reglementet må vid Kyrkoherde-boställens
besigtigande Nämndemännen
tilldelas, och utgå efter samma
grund som här näst ofvan, rörande
Kronobetjentens rese-koslnads-ersättning,
föreslaget är.
Då icke nödigt synes att Krono-betjenten,
sedan lian fullgjort sitt uppdrag,
förvarar något exemplar af Besigtnings-instrumentet,
anse Utskotten sig böra, lili
följd af de vid 4 niom. gjorda anmärkningar,
och till förekommande åfelt större be
-
54 Zag- samt Allni. Besv. o. Oec. Vtsk. Vtl. N.o 36.
svar, som för Kronobetjenten skulle uppkomma
genom utskrifning af flera exemplar
af besigtnings-instrumentet, tillstyrka,
att Prosten må af Besigtnings-förrättaren
erhålla ett exemplar af Besigtningsinstrumentet,
för att, inom årets slut,
eller sist med nyårs-expeditionen, der
sådan är bruklig, insända detsamma
till Consistorium,: samt tillika sjelfva
Besigtnings-conceptet, för att låta församlingen,
der den i byggnads-skyldigheten
deltager, deraf få del, saint
derefter tillställa Boställs-innehafvaren
detsamma.
Att brislerne böra, såsom förra Betänkandets
5 Mom. innehåller, uti Besigtningsinstrumentet
värderas och i penningar utföras,
anse Utskotten oundgängligen nödigt,
emedan dessförutan Consistorium hvarken
kan bedöma, huru stora bristerna äro, eller
hvad åtgärd som erfordras, eller söka
handräckning till en icke bestämd summas
betäckande, genom borgen eller immission
i Boställs-innehafvarens lön. Uteblifver ett
sådant stadgande, så äro dessa besigtningar
alldeles öfverflödiga eller föranleda endast
behofvet af genast påföljande laga syn.
Den anmärkning, som vid samma 5 Mom.
är gjord, nemligen att Consistorium ensamt
må bedöma, hvad åtgärd sorn erfor
-
Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Uti. IV.-o 36. 55
dras för husrötebristens betäckande, anse
Utskotten sakna anledning, enär förslaget
tydligen uppdrager åt Consistorium denna
pröfnings-rätt; dock medgifva Utskotten, att
stadgandet, det Prosten, vid förefinnande
af betydlig husrötebrist, skall sådant genast
bos Consistorium anmäla, må utgå. Hvad
åter angår föreskriften för Prosten att efterse,
om den byggnads-skyldige, inom förelagd
tid, de befunna bristerna afbulpit,
och sådant till Consistorium inberätta, anse
Utskotten den honom härigenom ålagda
möda, hvarken synnerligen stor eller utsträckt
öfver den skyldighet, som honom
härutinnan enligt Kongl. Kyrko-Ordningen
åligger, men väl nyttig och nödvändig, på
det Consistorium må kunna bedöma, hvad
åtgärder böra vidtagas.
Då ansvars-bestämmelser för försummad
embetspligt äro i allmän lag förut tillräckligt
stadgade, medgifva Utskotten, att
förra Betänkandets 6 mom. må, till följd af
de deremot gjorda anmärkningar, såsom öfverflödigt
utgå.
Då det slutligen blifvit anmärkt, att
Kongl. Kungörelsen af den 17 Mars 1824
lemnar obestämdt, om Prosten genom dessa
Oeconomiska besigtningar är befriad från
deri tillsyn, som Kongl. Kyrko-ordningen,
56 Las,- samt Allm. Besy. o. Oec. Utsk. Uti. N.-o 36.
Cap. 19 §, honom ålägger, få Utskotten
vördsamt upplysa, att Rikets Höglofl. Ständer
i denna underdåniga skrifvelse (N:o
120) vid 1823 års Riksdag, i följd hvaraf
ofvannämnda Kongl. Kungörelse tillkommit,
bestämdt yttrat den mening, att dessa Besigtningar
skulle vara just de samma, som
i Kongl. Kyrko-ordningen , 24 Cap. 19 §,
åläggas Contracts-Prosten, och Utskotten
tro sig derföre böra tillstyrka, att det må
tydligen stadgas, att Prosten icke skall
med några vidare Besigtningar å Kyrkoherde-boställen
, än de nu ifrågavarande,
besväras.
Sedan sålunda de gjorda anmärkningarne
blifvit besvarade, få Utskotten, på de
skäl, som så väl i allmänna Besvärs- och
Oeconomi-Utskoltets förra Betänkande N:o
43, som här ofvan nu blifvit anförde, vördsamt
tillstyrka Rikets Höglofl. Ständer, alt
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla
om följande tillägg och förklaring af Kongl.
Kungörelsen af den 17 Mars 1824, rörande
Oeconoraiska Besigtningar å Kyrkoherde-boställen
m. m.
)
1:0 Oeconomiska Besigtningar å Kyrkoherde-boställen,
Capellans- och Klockarebord
samt de så kallade PresteStomhemman,
som icke äro till skatte
Lag- samt Allm. Besv. o. Occ. Utsk Uti. IV.-o 3,6. 5j
köpte, skola, i den ordning Kongl. Kungörelsen
af den 17 Mars 1824 stadgar,
förrättas. Der dessa besigtningar
icke ännu blifvit hällne, böra de, på
första året efter Kongl. Majrts härom
utkommande Nådiga kungörelse, verkställas.
Efter laga husesyn må dock
icke, utan synnerliga skäl, sådan besigtning
hållas, förr än 5 år efter husesynen
förflutit.
2:0 Contracts-Prosten anmäle, tidigt
på året och sist inom Februarii månad,
hos Konungens Befallningshafvande,
hvilka Oeconomiska besigtningar
inom Prosteriet, enligt nyss anförde
Kongl. Kungörelses föreskrift, eller i
anseende till förekommande vigtiga
skäl, erfordras. Konungens Befallningshafvande
gifve genast derefter den Kronobetjent,
som skall besigtningen förrätta,
dertill behörigt förordnande med
föreskrift att, i samråd med Prosten,
minst en månad innan hvarje förrättning,
dertill utsätta dag, om hvilken
Prosten genast derpå gifve Boställs-innehafvaren
underrättelse. Der Församlingen
har vid bostället byggnads-skyldighet,
åligge Boställs-innehafvaren, att
låta Församlingens Ledamöter kallas
till ordentligen utlyst Sockenstämma,
58 Las,- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Utt. N:o 36.
för att utse fullmägtige, som vid Besigtningen
må Församlingens rätt bevaka.
3:o De Oeconomiska besigtningarne
förrättas å tjenstens vägnar, utan dagtractamente,
skjuts-ersättning eller arfvode
för expedition af Besigtnings-instrumentet,
dock med det undantag,
att, vid besigtningar å Kyrkoherde-Boställen,
Krono-betjenten och Nämndemännen
må enligt Rese-reglementet
njuta skjuts-ersättning, hvilken bekostas
af Kyrkoherden, der han ensam
liar byggnads-skyldigheten sig ålagd,
men af Församlingen, der den ensam
bygger Prestgården, samt af Församlingen
och Kyrkoherden till hälften
hvardera, der byggnads-skyldigheten
är mellan dem delad.
4:o Af Besigtnings.Instrumentet aflemne
Krono-betjenten, som besigtningen
förrättat, skyndsamt concept-exemplaret
till Prosten, som tillställe Boställs-innehafvaren
detsamma; tillika
aflemne Kronobetjenlen till Prosten ett
exemplar, som denne skall inom årets
slut, eller sist med nyårs-expeditionen,
der sådan är bruklig, till Consistorium
insända, att i dess archiv förvaras,
Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Uti. IV:o 36. 5g
Der byggnads-skyldigheten hel och hållen
eller till en del åligger Församlingen,
skall Kyrkoherden, å dertill lagligen
utlyst Sockenstämma, inom fjorton
dagar, sedan han af Prosten Besigtnings-Instrumentet
erhållit, af detsamma
gifva Församlingen del.
5:o Bristerna varda i Besigtningsinstrumentet
värderade och i penningar
utförde, äfvensom deruti skall utsättas
den tid, inom hvilken hristerna
höra, genom den byggnads-skyldiges
försorg, vara afhulpne. Den, som är
med Besigtnings - Förrättningen missnöjd,
tillkännagifve sådant vid Besigtningen
och läte då å Besigtnings-Instrumentet
anteckna, att lian vill rättelse söka,
samt anmäle derefter, inom 3o
dagar från den dag han af BesigtningsInstrumentet
erhållit del, hos vederbörande
Domare sitt missnöje, med anhållan
om laga s}7n till rättelses vinnande.
Der detta uraktlåtes, och den
byggnads-skyldige icke inom den förelagde
tiden byggnads-skyldigheten
fullgör, anmäle Prosten sådant skyndsammast
hos Consistorium, som har
att vidtaga de åtgärder, hvilka profves
nödige för Boställets och Efterträdarens
rätt, antingen medelst begäran
6o Lag- samt Allm. Bcsv. o. Oec. Utsk. Ult. N.o 36.
hos Konungens Befallningshafvande, att
genom dess Embets-åtgärd bristerna
må blifva för lego, å den byggnadsskyldiges
kostnad, afbulpna, eller att
hos den byggnads-skyldige ina sökas
för husröle-bristen immission i hans
lön eller annan fullgod säkerhet.
6:0 Då Prosten fullgör hvad i Kongl.
Maj:ts Nådiga Kungörelse af den 17
Mars 1824 och ytterligare bär ofvan
är såsom hans åliggande stadgadt, vare
han befriad från vidare Besigtningar
å Kyrkoherde-boställen, som i
Kongl. Kyrko-Ordningens 24 Cap. 19
§ äro honom ålagde.
En Ledamots Reservation bifogas.
Stockholm den 20 Maji 1829.
Reservation
af Herr Biskop Tegnér.
Då Allmänna Besvärs- och OeconomieUtskottet
i silt Betänkande N:o 43 tillstyrkt
ersättning för rese-kostnader lill Krono-betjeningen
vid Oeconomiska syner, reserverade
jag mig icke emot ett sådant Beslut, emedan
frågan syntes mig vara af föga vigt och det
dessutom är förhatligt att vägra en afgift,
som kunde synas ej sakna ali grund af billighet.
Men då nu ett sådant medgifvande
Bil. t. Lag- s. Allm. Desv. o. Occ. Utsfc. Ull. N.-o 36. G t
föranledt dc anspråk, att denna ersättning
skulle utsträckas äfven till Nämndemännen,
och detta nya tillägg genom en knapp pluralitet
inom de sammansatte Utskotten blifvit
godkändt, reserverar jag mig emot hela
Tredje Momentet i Utskottens Betänkande,
af följande skäl:
1:0 Emedan det är stridande emot
Kongl. Resolutionerne af den 8 och 20
December 1826, grundade på KungaBrefven
af den 12 Januarii iy5y och
den 11 Julii 1781.
2:0 Emedan dylika förrättningar
ostridigt tillhöra Krono-Betjeningens
Embets-befattning, och samma billig—
hetsgrund, som talar för serskild ersättning
till Krono-Betjeningen, äfven
kunde åberopas för Härads-Prosten eller
hans ombud, hvarom dock ingen
fråga uppstått.
3:o Emedan, hvad Nämndemännen
serskildt angår, Beslutet är oförenligt
med det redan af 3:ne Riks-Stånd gillade
Betänkande, som Oeconomie-Utskottet
vid denna Riksdag under N:o
7, i en likartad fråga, afgifvit.
4:o Emedan slutligen dylika concessioner
kunna, å Krono-Betjeningens och
Nämndens sida, föranleda till anspråk,
hvilkas gräns man icke kan förutse.
STOCKHOLM,
P. A. Norstedt & Söner,
1829.
!Lag‘*arni Allni. Btsv. öl Otc. Utsi» Uth N:o5y« 1
Ankom till Eip. Utskottet dan ? Julii 1639,
17-
Utlåtande, i anledning af väckta
Motioner angående Socknestäm*
mor och Kyrka-Råd.
Uti förevarande ämne hafva till nedann^jnn®
de Riks-Ståud följande Memorial och Ante*
fandén blifvit ingifne, nemligen t
Till H'6gloJlf Riddershapet och Adeln:
Af Herr Grefve Cronhjelm till Hakunga,
O. A., sorn, efter en historisk framställning
af de beskattningar, hvilka tid elter annan
öfvergått invånarne inom hufvudstadens
församlingar, hvilka, på grund af Sockfiestämmobeslut,
vidtagne af Pastor och oftast
några få närvarande församlings-ledamöter,'
blifvit ålagde att utgöra Fattig-Försorjningsmedel,
Curhusafgifter, Collect- eller såkallaHofpenningar,
bidrag till Gatulysning, Lazarettsbyggnad
m. m., fästat Rikets Högloflig®
Ständers uppmärksamhet på nödvändigheten
att satta ed gräns för dylika, i den fria medborgarens
rättigheter ingripande förfoganden.
jSih, till Rikt-Si. Prat. 182S och 1829. 7 Sami, 1 Af i, 1,
14 :de få:tt
S Lsg- samt Allm. Besv.o. Oec. Utsk.UtI.N:o
Utgående från den satts, att de frånvarande
skola nöjas åt de närvarandes beslut, hade
man väl önskat gifva dessa ett utseende af
laglighet ; men som Grundlagens 67 §. uttryckligen
innehåller, att ”Svenska folkets urgamla
rätt att sig beskatta utöfvas af Rikets
Ständer allena vid allmän Riksdag” , och
hvarje skatt och tunga , sorn lägges, vid
Socknestämmor eller andra sammankomster,
på personer, som ej frivilligt deruti ingått,
varit frånvarande och icke representerade,
således är i Herr Grefvens tanka lika grundlagsvidrig
som obillig; så har Herr Grefven
, i ändamål att lÖrekomma felaktig tillämpning
i framtiden af Kongl. Förordningen
den 26 Februarii 1817, angående Socknestämmor
och Kyrko-Råd, föreslagit, att Rikets
Ilöglollige Ständer ville till Kongl. Majit
frambära underdånig anhållan om en ny redaction
af högstberörde Nådiga Förordning,
i hvilken redaction bestämdt uttrycktes: att
inga beskattningar eller afgifter, af hvad nama
de vara må , få på Socknestämmor beviljas i
åtminstone annorlunda, än att de , som medgifvit
utgiften , kunna till densammas erläggande
anses förbundne; härifrån dock undantagne
Församlingens enskilde oeconomiska
mål, såsom Kyrkans , Prestgårds, Schölans
, Fattig- och Socknestugas underhållande
, med mera dylikt, hvarförutan Motionairen
hemställt, att, i sammanhang med
Zog-snmt Ailm. Pesv.o. Oec. Vist. Uti. K;a5j. 3
tlen sålunda föreslagna nya redactionen , det
stadgande, som medgifver Kyrko-Rådet oinskränkt
rätt att blanda sig i enskilde förhållanden
, måtte ur meranämde Nådiga Förordning
desto hellre varda uteslutet, sorn
det husliga lifvets kretsar inom ett fritt samhälle
böra Vara fredade för alla obehöriga
controller»
Till Hogvard. Presie-Ständet .•
Af Herr Prosten Dedekind, som föreslagit
:
i:ö att , då ifrågavarande Kongl. Förordning
tillåter Kyrko-Råd att till pröfning
upptaga mål af criminal beskaffenhet, hvarvid
det undantag likväl är gjordt, att Kyrko-Rådet
ej må befatta sig med egentliga
^Lagbrott, eller sådane mål , som höra
till verldsliga Domstolars befattning? men
det, i Motionairens tanka, icke finnes någon
förbrytelse , som kan komma under ett Kyrko-Råds
pröfning, och icke tillika hör till
den verdsliga Domstolens behandling, gransorne
alltså måtte skarpt uppdragas emellan
så kallade mål af criminel beskaffenhet och
sådane brottmål, der Domaren anlitas bör ,
på det Kyrko-Rådet, vid tillämpningen af
obestämda föreskrifter på speciela fall, icke
4 Lag- samt Allm. Besv. o. Otc. Ut sk. Uti. N.O Sfi
malte blottställas för misstaget allt öfverskrln
da gränsen för sin jurisdiction;
2to att , då vittnesmål, som ej äro styrk-5
te med ed, icke synas ega den bevisande
kraft, utom hvilken en anklagad icke bör
kunna beläggas med den plikt, hvartill hara
af Kyrko-Rådet kunde anses vara förfallen „
med Kyrko-Rådets Domsrättighet måtte förenas
den formalitet, att de, som till vittnen
kallade varda , må inför Kyrko-Rådet med
ed få fästa deras vittnesmål; samt
5:o att, som Kyrko-Rådet är beratligadt
att, efter förekommande omständigheter,
belägga den felande med böter, utan att
stadgadt är, om debora bestämmas, i enligt
het med de vitén allmänna Lagen utsätter
för förbrytelsen, eller få bero af KyrkoRådets
godtfinnande ; men det i förra afseende!
skulle förutsättas hos Kyrko-Rådet esa
kännedom af Lagarne, vid tillämpning af vi}
ten på olika förbrytelse-grader, hvilken mari
endast af den Lagfarne kan fordra, och i
det senare en isolerad Lagskipning i Staten
kunde uppstå, som lätt förvandlades till era
farlig inqvisition, någon viss norm alltså för
bestämmandet af de böter; som Kyrko-Råd
eger att pålägga, fastställes, på det dess bed
strafiningsrätt måtte blifva utöfvad i harmod
nie med de allmänna strafflagarne,
'Tjog- samt Allm. Btsv.o. Otc. Utsk.Utl, N:oo7. 5
Till det Hedervärda Bonde-Ståndet:
1:0 Af vice Talmannen Jon Jonsson,
soro, under åberopande af erfarenheten, alt
brottmål i senare tider, på landsbygden i
synnerhet, betydligen tilltagit, att sjelfsvåld
, osedlighet och utsväfningar snart sagdt
tillintetgjort den allmänna säkerheten ,'
samt att Tjenstemän och Domstolar förgäfves
använda allt möjligt nit till det ondas
hämmande, så länge våra strafflagar rakt
motverka deras ändamål , nemligen den
brottsliges förbättring, funnit sig böra hem.
ställa, att en för ändamålet passande Poliee»
magt på landet organiserades , hvilken borde
beifra så beskafiade afvikelser från samhälls,
skick och goda seder, som icke skäligen böra
dragas inför allmänna Domstolarne. och hvars
egentliga syftemål skulle vara att söka förhindra
hvarjehanda utsväfningar, men inga
lunda att bilägga eller afdöma verkliga brottmål.
Den komtne alltså att utöfva blott en
slags faderlig myndighet, hvilken endast borde
användas att, genom varningar och förebråelser,
kanske någon gång genom lindriga
böters åläggande, eller föreskrift om husaga
för barn och tjenstefolk, motarbeta allt fortskrdande
i lastbarhet; och har Motionairen
ansett en så beskaffad faderlig Police-magt
lämpligast kunna uppdragas åt de förut i
hvarje Församling, pnder namn af Kyrko
-
6 Z6g* samt Allm', Besv, o. Oec.[Utsi, Uti, N--o
Råd, befintliga, till hälften religieusa och
till häl ten administrativa inrättningar, hvilka
bäst känna folkets lynne, och sålunda
på det mest passande sätt böra kunna använda
den magt, sorn blefve dem anförtrodd,
till lastens hämmande och den felandes förbättring.
a;o Af Riksdagsmannen från Norrbottens
Län, Johun Jacob Rulberg, som yttrat,
att, då i hans tanka något verkligt skäl icke
vore för handen, hvarföre I5astor, eller
den hans ställe företräder, skall intaga Ordförande-platsen
vid Socknestämmor, helst
derigenom kan ofta inträffa, att en ung och
oerfaren hjelp-prest blifver Ordförande, oaktadt
Församlingen kunde inom sig ega
skickligare personer att uppfylla en sådan
plats, det alltså vöre ändamålsenligare att
vid sådane tillfällen Ordförande-befattningen
genom Församlingens val bestämdes; hvadan
också Motionairen föreslagit, att förordningen
om Socknestämmor och Kyrko-Råd måtte
i denna del bringas till öfverensstämmelse
med den åsigt han sålunda utvecklat; och
3:o Af samme Motionair, som, under åberopande
af enahanda skäl, hvilka Herr
Grefve Cronhjelm lagt till grund för det
första momentet af dess ofvan upptagna Motion,
yrkat, det inga andra beskattnings-frågor
än sådane, som angå Socknarnes enskil
-
Lag- samt Allm. Besv.o. Oec. Utsi. Utl.N.o 37. 7
da hushållning, må blifva föremål för pröfning
och afgörande å Socknestämmor.
Alla dessa Motioner, af hvilka Herr
Grefve Cronhjelms och Vice Talmannen
Jon Jonssons blifvit remitterade till Allmänna
Besvärs- och Oeconomie-Utskottet, Herr
Frosten Dedekinds till Lag-Utskottet, och
Riksdagsmannen Rutbergs till Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Oeconomie-Utskotten,
hafva Utskotten ansett böra i ett sammanhang
behandlas, och fördenskull i gemensamt
öfvervägande tagit. Och hvad nu beträffar
första momentet af Herr Grefve Cronhjelms
förslag, deruti Riksdagsmannen Rut -  berg i ofvanberörde måtto instämt, att nemligen
inga beskattningar eller afgifter, af
hvad namn de vara må, få på Socknestämmor
beviljas, åtminstone annorlunda, än att
de, som inedgifvit utgiften, kunna till densammas
erläggande anses förbundne, härifrån
dock undantagne Församlingens enskilda
oeconomiska mål ;
så alldenstund 6 §. af Kongl. Förordningen,
den 26 Februarii 1817, angående
Socknestämmor och KyrkoRåd,
bestämmer de ämnen, sorn
till Socknestämmas handläggning höra,
och i sammanhang dermed upptager
sådana frågor, sorn röra ut
-
| Ijflg samt Ally). Beiv.öyOec. U/si. Uti. N.o
gifter 1 och för vården af Socknens
eller Församlingens egna oeconamiska
angelägenheter, men 3 §.
uttryckligen föreskrifver , att Socknestämma
skall i Församlingens kyrka
från Predikstolen pålysas fjor^
ton eller minst åtta dagar förr, än
den hålles; fördenskull och då hvar
och en 1 Socknestämma rösteganda
Försemlings-bo icke kan eiler bör
Vara i okunnighet om tiden och
tillfället att der yttra sina tankar;
och sjelf bevaka sina rättigheter»
finna Utskotten ett i sådan ordning
tillkommet Beslut icke kunna
sägas innefatta någon grundlagsvidrig
beskattning. Enär nu den, som
med Beslutet missnöjd är, har, jern*
likt stadgandet i 9 §., öppet att i
besvärsväg sin talan gällande göra,'
synes vårdnaden om medborgerlig
rätt vara med all nödig och möj-r
lig sorgfällighet iakttagen; äfvensom
Utskotten kunna, vid anmärkningen
mot den nu gällande praxis, ati
de frånvarande få nöjas åt de närvarandes
beslut, desto mindre något
afseende fästa, som resultatet
af öfverläggningar om utgifter, va.
re sig inom Socknestämmor elley
andra sammankomster, skulla alls
åsåg* tami Ålim'. Bern ö. 6ec. Vttk. Uti. A7.o 37; 5
deles uteblifva eller åtminstone icke
leda till ändamålet, om det ej
fordrades annat till befrielse från
en ifrågaställd utgift, än försummelse
att sig sjelf inställa,hvilken försummelse
deremot, såvida pålysningen
om Stämman eller sammankomsten
i laga ordning föregått,
måste anses innebära en tyst afsägelse
af alla anspråk att vidare ta-i
la å de åtgärder, som af de närvarande
beslutas.
Och kunna således Utskotten
icke, för sin del, tillstyrka bifall å
den yrkade förändringen i redactionen
af högstberörda Nådiga
Förordning.
Vidkommande 'dernäst senare momen"
tet af Herr Grefvens förslag, att det stad-»
gande, som medgifver Kyrko-Rådet oinskränkt
rätt att blanda sig i enskilda förhållanden,
måtte ur meranämnde Förordning desto
hellre varda uteslutet, som det husliga
lifvets kretsar inora ett fritt samhälle böra
yara fredade för alla obehöriga controller;
så hafva Uskotten skolat vördsamt er“
inra, att första grunden till inrätt"
pingen af KyrkoRåd »geafinnef I
.io Lag■ samt Allm, Besv.o. Oec. Utsi. Uti. N.o 37,'
åtskilliga bland Rikets uråldriga
bruk och institutioner, hvilka, till
vårdande älven af mindre samhällens
enskilda angelägenheter,
saint både till betryggande af deras
frihet att derom sjelfve besörja
, och till värn emot sjelfsvåldet,
uppdragit en slags Patriarkalisk
myndighet åt dessa samhällens
fäder, När nu, i öfverensstämmelse
med denna grund för
inrättningen, 12 §. i Förordningen
tillägger KyrkoRådet rättighet att
handhafva Kyrko-disciplin , samt
hvad till Religionens och sedernas
vård hörer, och derigenom mången
felande kan genom varningar och
en mildare rättelse återföras, då
deremot Lagarnes näpst stämplar
med föraktet, och lörvärrar oftare,
an förbättrar} så lärer, i Utskottens
tanka, KyrkoRådets befattning, i
nyssberörde afseenden, icke skäligen
kunna föras under rubriquen af
inblandningar i det husliga lifvets
förhållanden. Dessa kunna ej sägas
blifva föremål för obehöriga
controller} ty KyrkoRådets åtgärder
gå icke ut på efterspaningar
af oordentligheter, men på en
faderlig omsorg att hämma dem,
Lagl samtAllrn.Besv.e.Oec.Utsh, Ull- N.oSy, ii
icke oti störa den husliga freden ,
inen aii återställa och bevara den.
Hvadan alltså Utskotten få
vördsamt tillstyrka, att §:ns innenehåll
må blifva oförändradt.
Den af Herr Prosten Dedekind, uti i:sta
punkten af dess anförande, gjorda framställning,
att gränsorna mätte bestämmas emellan
så kallade mål af criminel beskaffenhet,
de der tillhöra Kyrko-Råds pröfning,
och sådane mål, i hvilka Domaren anlitas
bör,
våga Utskotten icke understödja, helst
12 §. af Förordningen icke allenast
antyder hufvudgrunderna för
omdömet i frågan om beskaflenheten
af de mål, Kyrko-Råd eger
att handlägga, utan också innehåller
detailerade uppgifter till vägledning
härutinnan ; och någon när.
mare lagbestämmelse af gränsen i lö»
revarande fall anse Utskotten hvarken
vara påkallad af behofvet, eller
kunna slå tillsammans med idéen
om Kyrko-Råds Inrättning,
och Förordningens derifrån utgående
anda.
Herr Prostens förslag uti s:dra punkten
af Motionen, att med Kyrko-Radets
»a Lag- samt"Allm.Betf.o.Oic.Uts\. Uil. N.o Sy*
Domsrätt måtte formaliteten af vittnenas ed
gång
förenas ,
finna Utskotten desto mindre skäligt
att med tillstyrkande beledsaga,
som härvid förekommer, å ena sidan
, att antagandet af Förslaget
skulle aflägsna Kyrko-Rådet från
dess egentliga bestämmelse, och
förvandla det till en Domstol, samt
å den andra, att den yrkade Edsgångsformaliteten,
till sanningens
utredande inför Kyrko-Råd, synes,
i Utskottens tanka, vara mindre
nödvändig. Skulle vittnenas
berättelser, sådana de nu afgifvas,
frikänna den anklagade, så kan den
faderliga myndighet, hvilken ett
Kyrko-Råd representerar, icke hysa
en önskan, att genom Edgång
få honom fälld; men blifver han
åter, genom vittnenas utsago, förvunnen,
så skall Kyrko-Rådet, efr
ter hållen ransakning i ett mål,
der både den anklagade och vittnena
äro närmare kända både af
hvarandra och af Kyrko-Rådets
^Ledamöter, och under ett behandlingssätt
af saken, der stränga former
icke utestänga förtrolighet, u~
tan tvifvel alltid vinna «å myckert
Stag. samt Allm.Batf .o.Oec.Utsi Uti. N.ö 37; i5
moralisk visshet örn förbrytelsens
verklighet, att ett beslut må grundas
derpå, hvarigenom Kyrko-Rå-!
det hvarken öfverläder sin pligt
eller bedrager sitt samvete, eller
förnärmar rättvisan.
Lika litet kunna Utskotten styrka
till bifall å hvad Herr Prosten
i 3:dje punkten af Motionen föreslagit
, att nemligen någon viss
norm måtte fastställas för bestämmandet
af de böter, Kyrko-Rådet
il eger att pålägga. i3 §. af Förordningen
utsätter väl ett bestämdt
vite af 3a sk., hvarmed uteblifvande,
efter erhållen kallelse ali
inför Kyrko-Rådet sig inställa, umgällas
bör; och fastställer ett maximum
af 10 R:dty hvaröfver sådana
vifén,* när de förnyas, icke få
stiga. Men de böter, hvartill Kyr^
ko-Rådet, på grund af Förordningens
i4 §. eger att döma, lör de
förseelser, der, enligt serskilda författningar,
böter ega rum, böra och
kunna, i Utskottens tanka, icke till
silfran stipuleras, utan såsom hittills,
och i öfverensstämmelse med
Kyrko-Råds-Inrättningen8 ofvan an*
I tydda syftning, bero på desi med)
j4 Lag- samiAllm.Besv.o.Oec^UtsL Uti. N.o 37.
ömhet och allvar förenade pröfning
af den felandes lynne, uppsåt, till»
gångar och andra förhållanden.
Vidare och med anledning af Vice-Talmannen
Jon Jonssons hemställan, att en
Police-magt, som egde att, med varningar,
böter, och för barn eller tjenstefolk afven
husaga, motverka afvikelser från samhällsskick
och sedlighet, måtte åt Kyrko-Råden
uppdragas,
få Utskotten vördsamt yttra den öfvertygelse,
att all den myndighet, som
erfordras till förekommande af så»
dane afvikelser från samhällsskick
och sedlighet, hvilka ej äro af den
natur, att de mäste af Lagarne beifras,
redan ligger i Kyrko-Rådets
liand, och att all utsträckning af
denna myndighet skulle, till våda
för medborgares rätt, ingripa i helgden
af Domaremagten. På grund
af en sådan öfvertygelse och under
den åsigt af Kyrko-Råds-Inrättningens
bestämmelse, att den,
långt ifrån att böra öfvergå till en
Police-anstalt, tillhör antalet af
Municipal-Styrelser, hvilkas utbildande,
i bredd med en allmännare
upplysning, skall minska behofvet af
Lag- samt Allm. Besv.o.Oec.Utsk.Utl. N:6 07. 15
Police-magtens verksamhet, få Utskotten
vördsamt tillstyrka, att Jon
Jonssons hemställan varder afslagen.
Slutligen och vidkommande Riksdagsmannen
J. J. Rutbergs förslag, att Ordförandebefattningen
i Socknestämma måtte genom
Församlingens val bestämmas,
få Utskotten vördsamt erinra: att de ärenden,
som vid öfverläggningar å
Socknestämma förekomma, till ber
tydlig del röra Pastors egentliga
Embetsbefattning ; att i PastoralExainen
ingår förbindelsen att aflägga
vederbörligt prof af kännedom
i Kyrkolagfarenhet, och att
således hos honom bör förutsättas
skicklighet att leda öfverläggningarne,
framför de öfriga Ledamöterne
i allmänhet; att ingen står till
menigheterne och i afseende på deras
angelägenheter i ett så nära
och förtroligt förhållande som Pastor,
samt slutligen att han, enligt
2:dra Mom. af Förordningens i4
är pligtig att föra Protocollet, och
det skulle vara både med god ordning
och Pastors värdighet oförenligt
att bestrida en sådan förrättning,
i en sammankomst, der en
Lo£i iamtAUm.Besv.ö.Oee. Utsi. Uti. N:o Sfi
af hans åhörare förer ordet. På
dessa skäl och då härtill lägges,
att, derest den befarade händelsen
skulle inträffa, att en oerfaren hjelp»
prest blefve Ordförande, dennes
förseelser i sådan egenskap skulle
i första rummet stanna på Pastors
ansvar, så vida han, utan egel laga
förfall, honom till Ordförande
förordna!, få Utskotten vördsamt
tillstyrka, att Rutbergs förslag var-3
der utan afseende lernnadt.
En Ledamots Reservation emot Twsä
jäelar af detta Utlåtande bifogas,
Stockholm den 25 Junii 18agi
Reservation
af Herr Prosten Dedekind, sora ansåg
dess i Betänkandet upptagna motioner fordra
större uppmärksamhet än Utskotten dervid
fästat, och således, med åberopande af deras
innehåll, för sin del öfverlemnade den^
till Rikets Högloft. Ständers bifall.
N:o 38,
samt Allm.Besv.o.Otc. Vtsi.Utl, N o 38.17
Ankom till Exped. Utskottet den 3 Julli 1829,
N:o 38.
Utlåtande, i anledning af gjorda
anmärkningar vid Utskottens
Betänkande, N:o 26, angående
väckt fråga om upphörande af
Utsöknings-provision och öfverränta
för Skuldsedlar, som
pantsättas i Manufactur-Di•
sconten»
Emot Utskottens förestående Betänkande* —
hvari Utskotten afstyrkt gjord hemställan ost
partiel befrielse för Sedelutgifvare och deras
Löftesmän * från erläggande af den Be
lån ur Manufactur-Disconten stadgade öfverränta
och Utsöknings-provision, men deremot,
till undanrödjande af all anledning till
klagomål å föreburen okunnighet, hos Utgifvare
och Löftesmän af slike Skuldsedlar*
om deras blifvande egenskap af hypothek i
Manufactur-Disconten och de dermed förknippade
vilkor, ansett sig böra föreslå det
tillägg i 1817 års Reglemente för nämnde
Discont, att Discontens Ombudsman borde
Bih, till Riki-St, Prot. 1818 ock 18*9, 7 Sami, 2 Af i, t,
t<\',de lixt,
lS Lag- samt Allm.lhsv.a.Oec. Utsk. Uti. N.o 3S«
uti anmanings-brefvet äfven underrätta vederbörande
om påföljderna , i händelse betalning
å förfallotiden icke erlägges, —hafva
anmärkningar blifvit framställde af åtskillige
Ledamöter inom Ilöglofl■ Ridderskåpet
och Adeln samt Hedervärda Bonde*
Ståndet t, hvilka hufvudsakligen i delta af.
seende åberopat den reservation, som emot
Betänkandet blifvit afgifven och finnes detsamma
bifogad. — Denna serskilda mening
innehöll det tillstyrkande, att, då det vore
oundvikligen nödigt, att den, hvars löpande
Skuldebref blifvit i Disconten hypothiseradt,
borde hafva uttryckligen ikläd t sig att ansvara
för den stadgade högre räntan och utsöknings-provisionen,
så vida betalningsskyldighet
deraf skall kunna honom åläggas,
de Sedlar eller accepterade anvisningar, som
anmälas till Discontering, jemväl böra innehålla
åtagande af utgifvare!! eller aceeptanten
att, i händelse reversen eller anvisningen
blifver pantsatt i Manufactur-Disconten,
underkasta sig hvad som finnes föreskrifvet
angående Lån ur samma Discont,* samt 4
jjj. i Discont-Reglementet alltså i öfverensstämmelse
dermed förändras.
Sedan Betänkandet, hvilket Högvördige
Preste-Ståndet och Yällofl. Borgare-Ståndet
bifallit, blifvit, på grund af dessa anmärkningar,
från de Öfrige arne Riks-Stån»
Lassamt AUm.Besv.o.Oec.Utsk.Uil. N:o 58. 19
(len till Utskotten återremitteradt, hafva Utskotten
å nyo tagit ämnet under öfvervägande
,• och enär i penninge-transactioner
icke någon synes kunna åläggas andra eller
vidsträcktare förbindelser, än Allmän Lag
bjuder eller han uttryckligen sig åtagit, men
Manufactur-Discontens rätt till öfverränta och
två procents utsöknings-provision, i händel-!
se af uteblifven betalning å förfallodagen ,
utgör undantag från Allmänna Lagens stadgande
i berörde afseende, samt, efter hvad
till Utskottens kännedom koinmit, en del
Domstolar och Executions-säten, på derom
af Manufactur-Disconten anställd talan, ansett
utgifvare af och Löftesmän å Skuldsedlar,
pantsatte uti nämnde Discont-Verk, icke
kunna, emot deras bestridande och Allmän
Lag, ådömas utgifva en slik öfverränta
och utsöknings-provision, hvartill de sig icke
förbundit, hvaremot vid andra Domstolar
en motsatt Lagtillämpning 1 detta hänseende
egt rum, hafva Utskotten, som inse
nödvändigheten deraf, att'för framtiden må
förebyggas så väl olika Lagskipning härutinnan,
som all anledning till grundad klagan
öfver tilldragelser af den beskaffenhet,
sorn iöranledt ifrågavarande framställning ,
trott sig böra vid det förhållande, sorn ofvan
är anlördt, att Två Stånd i frågan stannat
emot Två, till Rikets Höglofl. Ständers
pröfning framställa det förslag, att Rikets
so Lag- sami Allm. Besv.ö.Oec.Utsk. Uti. Nio 38/
Ständer må hos Kongl. Maj:t frambära un?
derdånig anhållan derom, att Kongl. Maj;t
täcktes till vederbörandes underdåniga ef-i
terrättelse allmänneligen förordna:
att, vid Lagsökning får SkulA,
debref eller accepterade anvisningar,
som blifvit pantsatte i Mannfactur-Disconten,
utgifvandet af
den får Lån ur denna Discont
serskildt stadgade ofverränta och
utsoknings-provision ej må adorn
as andre än dem, som ett så *
dant vilkor, i den uthändigadt
för skrif ningen, sig underkastat.
Åtskilliga Ledamöters Reservation i Sate
ne t bifogas.
Stockholm den 25 Junii 182g:
Reservat ion
åf Herr Arosenius', som ansåg de emot
Utskottens förra Betänkande i ämnet gjorda
anmärkningar icke vara af den beskaffenhet,
att de borde föranleda till afvikande derifrån
; hvarföre han tillstyrkte, att, med af»lag
af det nya Betänkandet, Rikets Höglofij
Ständer ville gilla det förra.
Lag- samt Allm.Besv.o.Oec. Vtsi,Utl.N:o$g: sr
Härmed förenade sig närvarande Leda^
möter af Välloflige Borgare-Slåndet, utom
Herr Borgmästaren Landegren.
Ankom till Exped. Utsi. dea 5 lulu lga^.
N:o 39.
Utlåtande, i anledning af gjorda
anmärkningar vid 3:ne till Utskotten
återremitterade Betänkanden.
TTill Lag- samt Allmänna Besvärs- och
Oeconomie-Utskotten hafva, på grund af dervid
gjorda anmärkningar, Utskottens nedannämnde
Betänkanden blifvit återremitterade |
nemligen:
Från Hoglaft. Ridderskapet och Adeln
den 21 April:
N:o 17, angående väckt fråga, att den »
Cap. Byggninga-Balken stadgade
skyldighet för hemman å Landet
, att Brandstod gifva , måtte
upphöra; och
32 Lag- samt Allm. Besa. o. Otc. Uisk.Utl. NioSg,
den 7 Maji;
N:o 21 , i anledning af väckta Motioner;
dels om afskaflande af all Expeditionslösen
, dels om nedsättning,
ändring eller förklaring af Kongl.
Maj:ts Nådiga Taxa på Expeditions-,
lösen den i5 Maji 1821; samt
Fran Fdlloflige Borgare-Stdndet
den 11 Majit
N:Q 2.1, i anledning af väckt fråga om åtgärders
vidtagandemot olofligLandthandel
i Norrland,
Men som desse Betänkanden blifvit of
trenne Riks-Stånd bifallne , nemligen ;
N:q 17 , af Preste-Ståndet den 21 April;
af Borgare-Ståndet den 24 April;
af Bonde-Ståndet den 17 April;
N:o 21, af Preste-Ståndet den 29 April;
af BorgareStåndet den 24 April;
af Bonde-Ståndet den 4 Maji;
N:ö 23 , af Ridderskapet och Adeln deq
8 Maji ;
af Preste-Ståndet den 11 Maji;
af Bonde-Ståndet den 7 Maji;
Jjag- samt Allm. Besv. 6. Oec. Utsi. Uti. N:o 4o. 25
Så enär, enligt 87 §. Regerings Formen
samt 5 punkten af 49 Riksdags-Ordningen
, Tre Stånds mening i dylika frågor utgör
Rikets Ständers Beslut, samt återremiss
från endast ett Riks-Stånd i dessa mål ej
betager samma beslut deras kraft och verkan
till expedition; anse Utskotten, vid detta
förhållande, något besvarande af de serskilda
anmärkningarne icke erfordras ; hvilket Utskotten
härmedelst få hos de Respective
Riks-Stånd, som återremisserne meddelat,
Vördsamt anmäla.
Stockholm den a5 Junii 1829.
Ankom Ull Exp, Utsk. den 3 Julli
N:o 40.
Utlåtande, i anledning af gjorda
anmärkningar vid Utskottens
Betänkande, N:o 16, rörande
väckt fråga, att alla hus och
gärdar i Städerne skulle ovilkorligenvara
underkastade Brandförsäkring.
Sedan Utskotten, uti den 4 sistl.April af-,
gifvet Betänkande, N:o 16, af anförde orsa
-
94 Lag->- samt AUm.Besv.o,Oec.Uisk.Utl.N‘.oböi
ker, anseli den af flere Representanter inom
Välloflige Borgare Ståndet väckta fråga om
skyldigheten för Städernes Husegare, att uti
allmänt Brandstcds-Bolag ingå, icke kunna
af Rikets Ständer afgöras, utan böra bero
af Husegarnes frivilliga öfverenskommelse
och beslut, samt i följd deraf tillstyrkt, ati
de om sådan skyldighets åläggande gjorde
Motioner ej måtte varda bifallne; så har
samma Betänkande blifvit af Högloflige Ridderskapet
och Adeln samt Hedervärda Bonde-Ståndet
bifallet, men af Högvördige Preste-
Ståndet och Välloflige Borgare-Ståndet j
på grund af deremot yttrade anmärkningar 9
till Utskottens ytterligare behandling återreg
mitteradt,
De emot Utskottens Utlåtande afgifne
anmärkningar hafva egentligen till syftemålj
dels att närmare utveckla de motiver, som
föranledt Motionerne, samt i synnerhet framställa
behofvet och nödvändigheten af ett lör
Rikets Städer gemensamt Brandstods-Bolag,
för hvars ändamålsenliga inrättande äfven
några ledande grundsattser blifvit anförda l
dels att vederlägga de till stöd för Betankandet
åberopade grunder; och har i dessa
hänseenden hufvudsakligen blifvit andragets
att , då Städernes närvarande Brand-:
Slods-Bolags ställning är sä föga säker och
Xag- samt Allm. Bssv.o.Oec.Utsk,Uti. N:o4o* *5
dess fond så ringa, att; såsom följd af en
större brandskada , upplösning deraf är att
befara , dervid ersättningsskyldigheten för
Delegaren måste blifva ganska känbar, så
vöre det för allmänt val, till undvikande
af bevillnings nedsättande och eltergifvande
eller anslags meddelande åt Städer, som träffas
af dylika svårare olyckor, ej mindre än
förökandet af Städernes egendomsvärde och
stadgandet af deras invecklade creditfÖrhållanden,
högst magtpåliggande och angeläget,
att en Brandstods-inrättning tillvägabringas ,
som, på rättvisa grunder uppförd, blir f
verkställigheten enkel och till varaktigheten
pålitlig j
att en så beskaffad inrättning icke kän
åstadkommas, utan ett allmänt biträdande af
hvarje Husegare i Städerne, helst, vid nu
varande förhållande, en om elden ovarsam
grannes olörsäkrade hus ökar vådan för den
närbelägna brandförsäkrade egendomen;
att den af en dylik inrättning härfly^
tande och äfven af Utskotten medgifna allmänna
nytta och säkerhet för Städernes Hus-!
egare vida öfverväger de betänkligheter Ut-»
skotten, för Motionernes afgtyrkande, franadragit;
-
26 Lag- samt Allm. Besv.o.Oec.Ulsi.Utl. N:o 4o,
att, om äfven Rikets Ständers lagstiftningsrätt
är inskränkt till endast allmänna
ärenden , så äro sådane ärenden , som röra
alla invånare i alla Rikets Städer, lika allmänna,
som ärenden, hvilka röra landets in*,
bygsarc j
att för dessa senare finnes ett i Lag
grundadt stadgande om skyldighet att utgöra
Rrandstod , hvilket stadgande Utskotten i ett
senare Betänkande funnit skäl låta orubbadt
qvarstå ;
att, der föreskriften om en för Städer»
ne allmän Brandstods-Inrättning skulle strida
emot strängt abstracta rätts-principer ,
man emedlertid borde besinna, att en sådan
afvikelse derifrån ofta , för att trygga förhållanden
af synnerlig inflytelse , i den positiva
Lagstiftningen måste ega rum , oell
såsom regel för undantagen gäller, det en^
skild rätt måste vika för allmänt välj
att på denna grundsatts hvila flera analoga
lagstadganden , såsom skiftes-förordningen
, föreskriften om inegors upplåtande för
genomfart till grustägt, samt afloppsdiken ,
Brand- och Byggnadsordningar m.fl., å hvilka
Utskotten icke skola fästat den uppmärksamhet
, sorn vederbordt, då de afstyrkt utsträckningen
af Rikets Ständers lagstiftnings
-
Lng- samt ÄUm.Besv.o.Oec.Utsh.ZJtl. N:o 40. 27
rätt till ifrågavarande, allmänt vigtiga föremål
;
att Rikets Ständer, genom lagstiftning
i detta fall, ingalunda tillvälla sig något obehörigt
förmynderskap öfver enskilde medborgare
eller inkräkta på deras rättighet ati
sig och gods sitt sjelfve vårda, ty den enskilda
sorglösheten och egensinnet böra väl
icke stå i vägen för allmänt väl, och lagen
är den fåkunniges förmyndare samt lagens
Ombudsmän Rikets Ständer;
att en lag, som stadgade skyldighet att
ingå i allmänt Brandstods-Bolag, desto min-i
dre kan anses utgöra ingrepp och förnärmande
af den enskildes egande- och dispositionsrätt
af sin egendom , sora den sammas
vård och betryggande just skulle utgöra la-r
gens föremål}
att, med lika skäl, hvarje af Rikets
Ständer medgifven bevillning till andra, ofta
mera främmande föremål, skulle kunna be-;
nämnas en inskränkning af dessa rättig^
heter.
Utom hvad sålunda blifvit anmärkt, har
jemväl af Ledamöter inom Välloflige Borgare-Ståndet
blifvit yrkadt, ati, der Utskotten
skulle finna skäl ati understödja Motig?
28 Lag- tamt Allm.Bt$v,o.Otc'. Uisk.Vtl. N:o 401
uerne , de derutinnan framställde förslag för
en allmän Brandstodsförening mätte komma
i betraktande så, att stadsegendomars Brandförsäkring
bestämmes efter bevillningsvärdet,
samt att ansvarigheten för afgifternes utgörande
icke, såsom nu är fallet , blifver fästad
vid den försakringstagande personen
utan vid den försäkrade egendomen; äfvensom
anhållan blifvit gjord, att, i händelse
Utskotten vid sitt förut afgifne Utlåtande
förblifva, Utskotten måtte tillstyrka en underdånig
Skrifvelse till Kongl. Maj:t med
ansökning, att Städernes Husegare varda öfver
frågan, såsom allmän, hörde, och ati
det, likasom då Städerne höras öfver nya
Brand- och Byggnadsordningar, allmänna
Statsutgifter m. m., må bero af de fleste husegarnes
yttrande i hvarje Stad, om de derpå
vilja ingå.
Detta allt hafva Utskotten noga öfverg
vägat; och finna dessa anmärkningar icke
innefatta vederläggning utaf eller kunna verka
ändring uti Utskottens i Betänkandet förut
framställda tanka, att skyldighet för Städernes
samtlige Husegare , att i allmänt
Brandstods-bolag deltaga , icke kan eller bör
genom lag stadgas; hvilket Utskotten alltså
trott sig endast böra för de s:ne Riks-Stån.
den , som Betänkandet återremitterat, vörd-;
gam t tillkännagifva. Men som Utskotten a
Lag- samt Allm, Besv.o.Oec.Utsk,UtUN:040. 99
hvad jemväl berörde Utlåtande antyder, dela
öfvertygelsen derom, att det skulle medföra
båtnad och säkerhet, om Husegare i Rikets
alla Städer kunde förmås att i en gemensam
Brandstods-förening ingå, anse Utskotten
den, vid återretnissen, af flere Borgare-Ståndets
Ledamöter i förenämnde afseende
gjorda hemställan, förtjena det afseende
, att Utskotten för sin del, icke tveka
att gå deras härutinnan yttrade önskan till
piotes, och tillstyrka derföre,
att Rikets Höglofl. Ständer måj
medelst underdånig Skrifvelse till
Kongl. Maj:t frambära den anhållan
, att Kongl. Maj:t i Nåder täck-*
tes låta genom vederbörande Myndigheter
höra samtlige Städernes
invånare öfver omförmälde, för deras
eget bästa högst vigtiga fråga ,
samt i det Nådiga Påbudet derom
jemväl fästa uppmärksamheten på
den obestridliga fördel och större
säkerhet vid inträffande brandska-i
dor, som , genom ett allmänt in^
trädande i ett gemensamt Brand-i
stods-bolag , skulle åt Städernes
Husegare otvifvelaktig! beredas.
Stockholm den a5 Junii 1829.
STOCKHOLM.
Elména och Granbergs Tryckeri, 1829*
Lag- samt Allm. Desv. o. Oec. Vlsk. Ull. N-o 41. 1
N:o £t.
Antom till Expcd. Utskottet d. 9 Julii 18191
tJtlåtande, i anledning af gjorda anmärkningar
vid Kongl Majits Nådiga
Stadga om Skiftesverket i Riket
den 4 Maji 1827,
Samtlige Riks-Stånden hafva till Utskotten
återremitterat det i ofvanberörde ämne,
den 18 sistlidne Mars, under N:o 8, afgifne
Betänkande, på grund af åtskilliga dervid
gjorda anmärkningar, i sammanhang
hvarmed flere nja frågor jemväl blifvit
väckte om ändringar uti Skiftes-Stadgan d.
4 Maji 1827, hvilka förut icke varit ifrågasatte.
Med iakttagande af deli ordning, sorn
i förra Betänkandet blifvit följd, upptages
först till besvarande de anmärkningar, som
äro af allmän beskaffenhet, hvarefter de
vid vissa §§ i Stadgan gjorda erinringar
skola serskildt redovisas och besvaras.
Bih. t. R. St. Fröt. 1828 och 1829, 7 Sami. 2 Afd. t
i5:e H:t.
2 Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. TJtsk. Uti. N. o $.1.
Således förekommer först den af Herr
Grefve Horn, C. F., gjorda och af Herr v.
Hartmansdorff' understödda anmärkning,
att Skiftes-Stadgan blifvit för tidigt promulgerad,
emedan lämpligare och för sjelfva
saken fördelaktigare, än den nu af Utskotten
föreslagna underdåniga skrifvelse,
hade varit, att Förordningen icke utkommit
förr än den undergått Rikets Ständers
granskning, hvarigenom ock en hillig uppmärksamhet
lemnats åt deras i underdånig
skrifvelse, vid i8a3 års Riksdag, i detta afseende
framställda önskan; men enär, på
sätt Herr Danckvardt erinrat, denna Rikets
Ständers underdåniga begäran grundade
sig på den förutsättning, att förslaget
till Egodelnings-Författning skulle under då
påstående Riksmöte hunnit utarbetas, hvilket
icke inträffat, anse Utskotten
förberörde anmärkning, såsom vederlagd,
böra förfalla.
Hans Excellence, Herr Grefve De la
Gardie, äfvensom åtskillige Ledamöter af
Högvördige Preste-Ståndet, samt de fleste
Fullmägtige af Hedervärda Bonde-Ståndet,,
som i ämnet sig yttrat, hafva förnyat uppgiften
derom, att Skiftes-Stadgan för de
fleste landsorter skall vara otillämplig, förnärmande
egande rätten, hinderlig för landets
odling och jordbrukets förkofran, samt
Lag- saint Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Uti. IV:o 4-1- 3
således motverkande ändamålet och menlig
både för den enskilde och det allmänna,
hvarföre densamma borde helt och
hållet varda till kraft och verkan upphäfven,
samt Storskiftes-Stadgan den 12 Äng.
1783, och för Skåne Enskiftes-Förordningen
den 3i Mars i8o3, åter upplifvas och
tjena till grund för skeende egodelningar.
I detta afseende har bland annat blifvit
anfördt, dels hvad Skåne angår, att Tjugufem
(25) års erfarenhet och pröfvade nytta
ingifvit förtroende till Förordningen af
år i8o3, hvilken ingått i ortens bruk och
vanor, varit Jämpad efter Folkets begrepp,
förenklat medlen att vinna rättelse, om
misstag voro begångne, förkortat tiden för
den rättsökande och verkat enhet i besluten;
— folket anlitade utan kostnad Gode Män,
för hvilka de egde förtroende, och desse,
utan enskilda åsigter, utan arfvode, endast
förde af nitälskan för saken, bilade stridigheterna,
förenade sinnena och använde
allt bemödande att afvärja Rättegångar,
hvilket ändamål nu vore i fara att förfelas,
då Gode Männen oftast nödsakas att
infinna sig vid Dornstolarne, såsom svarande
i laglig väg för hvad de enligt samvete
och öfvertygelse handlat, och utsättas för
kittslige och vinningslystne Advocaters medverkan
vid Enskiftet, hvarigenom de från
Gode Män förvandlas lill svarande Parter
4 Lag- samt Allni. Besv o. Oec. Utsh. Uti. N.-O 4-1 •
och sällas i nödvändighet att, äfven med
den bästa vilja, de renaste uppsåt, de ljusaste
begrepp i oeconomiskt hänseende,
sjelfve anlita Ombud att möta legde sakförares
tillmålen och inkast; — dels ock i
allmänhet, att den princip, som ligger till
grund, så väl för Skiftes-Stadgan, som föregående
Författningar i ämnet, att nemligen
tillvägabringa jordens delning i så få skiften
som möjligt, eller att hvar och en
måtte erhålla sitt för sig, så vidt ske kunde,
och utan någon delegares förfång, erhållit
en utsträckning, som hvarken vore
förenlig med Svenska jordens natur eller
egande-rättens helgd. Så lämpligt och fördelaktigt
enskifte är på slättlandet, der
jordmonen merendels är likartad och jemn,
lika overkställbart eller åtminstone skadligt
vore detta delnings-sätt i skogs- och
hergstrakterne. Således kunde endast enskiften
med fördel verkställas i Skåne och
Skaraborgs Län, för hvilka landsorter Förordningarne
af i8o3 och 1804 varit beräknade
och gagneliga. Och ehuruväl detta
förhållande i icke ringa grad blifvit förbisedt,
då allmänna Enskiftes-Förordningen
af år 1807 utfärdades, innefattade denna
likväl flera correctiv mot öfverdrift, och
några våldsamma följder af dess föreskrifter
märktes icke, så länge jordegarnes val
ännu var fritt att låta dela sin jord i Stor
-
Lag- samt Allm. Besv. o. Occ. Utsk. Uti. N.o 41. 5
skifte eller Enskifte. Denna rättighet hade
nu mera genom Skiftes-Stadgan blifvit upphäfven,
och enskiftes-principen allena lörklarad
gällande, hvilket skulle leda lill
desto större orättvisa, som, vid jemförelse
mellan 6 Cap. 1 och 2 §§ med 10, 11, 12
och i3 Capitlen, det visade sig, att beslutande-rätten
i fråga om Skiftesberedning,
blifvit frånkänd jordegaren och öfverlemnad
åt Landtmätarens och Gode Männens
godtycke. Den invändning hade väl blifvit
gjord, att bevisningen om enskiftes-principens
olämplighet för hela Sverige icke
träffade Skiftes-Stadgan, emedan den uti 10
och xi §§ af I2:te Cap. tillåtit undantag
från regeln, der belägenheten så fordrade;
men då undantagen öfverstiga regeln, upphäfva
de ock densamma, och om således
större delen af Rikets jord hörer till undantagen,
så hörde nya Skiftes-Stadgan icke
till Sverige, utan borde sjelf utflytta och
söka sig ett Fädernesland. Genom dessa
undantag egde man blott valet mellan en
overksam Författning och en våldsam; Och
hade sannolikt fått en som vore bägge dera,
allt efter som den af magten eller svagheten
påkallades. Härifrån har den slutsatts
liemtats, att en gemensam SkiftesStadga
för alla Rikets provineer icke kunde
blifva lämplig, utan att serskilda Författningar,
lämpade efter olika locala förhål
-
6 Lag- samt Allni. Besv. o. Oec. Utsk. Uti. N.-o
landen, erfordrades; och då en längre lids
erfarenhet visat välgörande verkningar af
förra Skiftes-Författningar, då dessa onekligen
beredt framsteg i cultur, ökad välmåga
och trefnad, syntes önskningarne om
de sammas bibehållande förtjena uppmärksamhet
och bifall; hvarjemte slutligen blifvit
yrkadt, att underdånig anhållan hos
Kongl. Maj:t måtte göras om inställelse af
Skiftes-Stadgan till all kraft och verkan, intill
dess de ändringar deri, som Rikets
Ständer kunna föreslå, blifvit af Kongl.
Maj:t i Nåder pröfvade, samt den af Utskotten
föreslagna undersökning, angående
Stadgans tillämplighet i allmänhet, hunnit
verkställas och förhållandet deraf utredas,
Utskotten hafva tagit detta allt, med
hvad mera härom vidlyftigt blifvit anfördt,
i noggrannt öfvervägande; men finnér deraf
icke anledning att förändra deras i detta
ämne förut afgifna utlåtande, och föga att
tillägga de derföre anförde grunder. Nära
17 år äro redan fÖrlidne sedan EnskiftesFörordningen
den 3i Mars i8o3, efter en
Nio årig tillvarelse, upphörde att tjena till
efterrättelse och efterträddes af Kongl. Förordningen
den 24 Julii 1812, Att nu å
nyo för Skåne införa förstnämnde Förordning
till hela sitt innehåll, torde destomindre
finnas lämpligt och nyttigt, som erfa
-
Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsh. Uti. N:o /£/. 7
renheten tvifvelsutan antjdt behofvet af
de ändringar deri, som genom senare Författningar
blifvit gjorde. Utskotten hafva
icke från Skiftes • Stadgan kunnat hemta
ringaste anledning dertill, att Gode Männen
i och för denna deras befattning kunna
besväras med inställelse vid Domstolen, eller
inför den samma ställas till ansvar såsom
svarande för deras i berörde egenskap
vidtagna åtgärder och beslut, så alt i händelse,
på sätt anfördt blifvit, God Mans befattningen
nu mera blifvit mera besvärlig
och brydsam, än den fordom varit, sådant
torde böra bärledas från andra förhållanden,
än de som äro beroende af SkiftesStadgans
föreskrifter eller med den slå i
något samband,
Skiftes-Stadgans syftemål kan ingalunda
sägas vara ali jords enskiftande. Den
afser fastmer alt, genom sammanjemkning
af de olikheter, som finnas i grunderna för
så väl Storskifte som Enskifte, befrämja
egodelningar i så stort sammanhang, i så
få lotter, sora belägenheten, ulan någon delegares
förfång, möjligen må medgifva. Nyttan
och fördelen häraf torde lika litet kunna
bestridas, som att Skiftes-Stadgan, rätt
förstådd och tillämpad, skall leda till detta
ändamål, utan att bereda någons lidande,
enär den bestämdt antyder, att antalet af
8 Lag- samt Allm. Besv. o. öcc. Lisk. Uti. N.o 4f
skiften
bör lämpas efter belägenheten, jordens
beskaffenhet och öfriga förhållanden,
och Utskotten kunna således ingalunda instämma
i det yttrade omdömmet, att Skiftes-Stadgan
vore i tillämpningen antingen
våldsam eller overksam, allt efter som den
af Magten eller Svagheten påkallas. Utskotten
anse deremot, att något hinder
icke bör kunna möta för verkställighet af
laga Skifte å den samfällighet, som kan
storskiftas, och att således behofvet icke
längre fordrar tvänne olika i lag godkände
delnings-sätt, deraf det ena upphäfver
och kullkastar det andra, och hvarigenom
måste uppkomma en för alla odlings-företag
hinderlig osäkerhet i egande-rätten.
Icke eller synes det vara lämpligt att stadga
serskilda egodelnings - författningar på
olika grunder för serskilda landsorter, ty
utan tvifvel finnas inom samma ort ställen,
hvarest enskifte med fördel kan ega rum,
och andra, der detta delningssätt är alldeles
overkställbart. Vid sådana förhållanden
torde det enda lämpliga vara, att,
på sätt som skett, gifva Författningen den
allmännare omfattning och syftning, som är
nödig för dess verkställbarhet öfver allt.
I hvad mer eller mindre mon detta ändamål
vunnits, torde svårligen med säkerhet
kunna bedömas förr än efter någon tids
inhemtad erfarenhet om verkningar ne af
Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Uti. N.o 4*• fli
Skiftes-Stadgans tillämpning i Rikets serskilda
provincer. Val hafva, under innevarande
Riksmöte, dels genom väckta Motioner,
dels i anmärkningsväg mot Utskottens
afgifna Betänkande, många och äfven
hittra klagomål blifvit förde öfver denna
Stadgas overkställbarhet i de fleste landsorter,
och de till jordegares undergång ledande
kostnader och förluster, som förmenats
uppkomma, i händelse tillämpning deraf eger
rum; men utom det att de i Skiftes-Stadgan
gifna föreskrifter, hvarifrån anledningarne
till ett så heskaffadt hefaradt förhållande
hemtats, icke blifvit serskildt utmärkte, eller
grunderna för den yttrade farhågan närmare
utvecklade, torde den, åtminstone hos
mången, kunna tillskrifvas bristande fullständig
kännedom om Stadgans innehåll
och rätta syftning, ty denna Stadga innefattar
ganska få nya stadganden, och de
som förut, enligt serskilda Författningar, varit
gällande och medfört nyttiga verkningar,
skola sannolikt äfven göra det hädanefter,
utan hinder deraf, att de blifvit i
den allmänna Skiftes-Stadgan sammanfattade.
Lika stora olägenheter, som de hvartill
Skiftes-Stadgan möjligen kan gifva anledning,
kunna äfven för jordegare inträffa,
i händelse Storskiftes- eller Enskiftes-Författningarne
tillämpas utan urskillning eller
uppmärksamhet på locala förhållanden, och
io Lag- samt Allni. Besv. o. Occ. Utsk Uti. N.o 41-
det skulle må hända städse blifva svårt, om
icke omöjligt, att, för så beskaffade oeconomiske
frågor som denna, stifta Lagar, som
med den utförlighet och bestämdhet uppfatta
alla möjligen förekommande fall, att
icke deras mer eller mindre rättvisa och
välgörande verkningar blifva, åtminstone
till någon del, beroende af den större eller
mindre erfarenhet, local-kännedoin och urskiljning,
hvarmed de tillämpas.
På dessa skäl, och under åberopande
i öfrigt af Utskottens förra yttrande härom,
anse Utskotten sig icke kunna tillstyrka
de af flere Ledamöter föreslagne
åtgärder^ att hos Kongl. Majit
i underdånighet anhålla om helt och
hållet upphäfvande af Skiftes-Stadgan
den 4 Maji 1827 > eller om inställelse
deri tills vidare.
Härefter förekommer lill granskning
de mot Skiftes-Stadgans serskilda föreskrifter
gjorde anmärkningar, nemligen:
/ Cap. 3 § och 12 Cap. 8 §. Öfver
desse med hvarandra sammanhang egande
stadganden hafva stridiga omdömen blifvit
yttrade. Någre talare hafva ansett dem
böra blifva oförändrade, hvaremot de fleste,
som sig yttrat, funnit nödvändigheten af
alt förekomma, det icke en delegare i för
-
Zag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. TJtl. N.o 41 • 11
nt storskiftad by må kunna, af blott nyck
oell ulan att någon verklig fördel derigenom
beredes, rubba och oroa sina grannar.
I afseende på sättet att tillvägabringa ett
correctiv häremot, hafva äfvenledes olika
åsigter egt rum. Åtskillige hafva godkänt
och antagit det af Utskotten i Betänkandet
föreslagna, och andre åter instämt uti
de serskilda förslag, som en del Ledamöter
inom Utskotten, uti deras afgifna reservationer,
framställt, och för hvilka grunderne
deruti finnes upptagne; och har, såsom tillägg
uti det förslag att af EgodelningsBättens
pröfning borde bero, huruvida
rubbning af laga kraftvunnet Storskifte skulle
få ega rum eller icke, en Talare yrkat,
att, i händelse delegare, enär skifte ansetts
böra ske, antingen å förut skiftad, eller
ditintills oskiftad jord, söker visa att skiftes-kostnaden
skulle öfverstiga |:del af jordens
hela varande värde, borde skiftet inställas,
derest ej den, som det ändå äskar,
åtager sig att bekosta det överskjutande
beloppet och derföre ställer borgen, och, i
fall ett sådant förhållande med kostnaden
ieke erkännes af byens delegare, borde
pröfningen deraf öfverlemnas åt Egodelnings-Rätten,
som fördenskull egde värdera
Hemmanet och infordra Landtmätaren
uppgift å skifteskostnaden, den han
vid eget ersättnings-ansvar lill *:del apro
-
12 Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Ull. N.-o 41-
ximativt skulle uppgifva. Äfvenledes har
en annan Ledamot, under förmenande, att
den, genom i Cap. 3 § i Skiftes - Stadgan,
tillvägabragta ändring i Allmänna Lagens
stadgande i i Cap. 4 § Byggninga-Balken
att *ingen håfve våld den By rifva, som
i rätta solskifte lagd är, utan alla jordegare
derom åsämjas* bordt, såsom innefattande
allmän Civil-Lag, behandlas enligt
87 § Regerings-Formen, med afseende härå
föreslagit, att 2 och 3 §§ i 1 Cap. SkiftesStadgan
måtte erhålla följande lydelse:
2 § År jord å Landet oskiftad eller
i Tegskifte lagd, och vill delegare laga
skifte erhålla, håfve der vittsord till.
3 § Har jord, som hörer till By, eller
till Hemman, deri a:ne eller flere ega
del, genom lagligen fastställdt Storskifte,
blifvit i flere skiften lagd, och vill den,
som i sådant skifteslag eger ett eller flere
Hemman, eller en eller flere Hemmansdelar,
laga skifte erhålla; råde han eller de,
som största del i skifteslaget ega, om sådant
nytt skifte må ske eller icke. Ej
eller må redan verkställd enskiftes-delning
&c. &c.
Och har härvid jemväl blifvit yrkadt,
alt den föreslagna ändringen måtte såsom
Lag-fråga varda ansedd och behandlad.
Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Ut sk. Uti. N:o 41- 13
Emot den af Utskotten föreslagna ändring
i i2:te Cap. 8 § har, jemte åberopande
af hvad de deremot afgifne Reservationer
innehålla, ytterligare blifvit anfördt,
alt ifrågavarande Stadgande, tvifvelsutan
ett af de vigtigaste i Skiftes-Stadgan, mäste
förblifva oförändradt, så vida Egodelningar
skulle kunna befrämjas och med fördel för
delegaren verkställas; hvaremot, i händelse
Utskottens förslag antoges, betydliga hinder
skulle möta för skiftens verkställande, utan
att någon sann båtnad derigenom tillskyndades
jordegarne. Stora kostnader äro alltid
med skiften förenade, hvarföre det vore
betänkligt att ådraga delegare sådan
kostnad flere gånger, än behofvet påkallar,
och således bäst att på en gång uppgöra
skiftet, såsom nyttigt för alla. Jordbruket
kunde aldrig hinna till någon höjd förr,
än hvarje jordbrukare bekommit sjelfegande
lotter, och sambruket blifvit afskaffadt,
emedan den ene der alltid hindrade den
andre från det, för hvar och en förmonligaste
brukningssätt. Det vore ock oemotsägligt,
att, i fall utbrytning ur byalag lemnades
endast den delegare, som det begärde,
skulle derigenom stora svårigheter
kunna beredas för de öfrige att sedermera
erhålla deras lotter skiftade, så fördelaktigt
och beqvämt, som, i händelse skiftet på en
gång öfvergick hela skiftes-laget; deraf i
i4 Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Ull. Ko 4.1.
allt fall icke ovilkorligen följde skyldighet
för samtlige delegarne att taga sina tilldelade
egolotter i bruk, endast derigenom
något hinder icke lades i vägen för andra
delegare, som sådant åstundade, alt komma
i besittning af dem tillfallne lotter.
Af hvad sålunda är vordet anfördt
och yrkadt, hafva Utskotten icke funnit
anledning frånträda, utan snarare hem ta t
ytterligare stöd för deras öfvertygelse om
behofvet af ett stadgande till förekommande
deraf, att delegare i förut storskifladt
skifteslag skulle kunna af ensidiga afsigter,
till skada för öfrige delegare, medelst begäran
om laga skifte, upphäfva och förändra
det förut varande Storkiftet; men, i afseende
på sättet att tillvägabringa ett mot
ändamålet fullkomligt svarande correcliv
mot så beskaffadt ofog, har hos Utskotten
i öfvervägande kommit:
a) att den utaf Utskotten i förra Betänkandet
föreslagna ändring i 12 Cap. 8
§, på sätt anmärkt blifvit, torde finnas
mindre tillämplig, sedan nu mera endast ett
skiftes-sätt lagligen eger, rum, och således,
enär genom en delegares erhållna utbrytning,
förra Storskiftet blifvit rubbadt, öfrige
delegare icke kunna få sina egor i
nytt Storskifte lagde.
i5 Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Uti.
F) att all till hela Skifteslaget hörande
mark ovilkorligen mäste afmätas, på
Charta affattas och gradering derå verkställas,
om än skifte sker endast å en delegares
lott, och att följaktligen kostnaderne
dervid äro i det närmaste enahanda, som
om skiftet öfvergått hela skifteslaget.
c) att, om utbrytning serskildt lemnäs
en delegare, mäste ej sällan inträffa,
att derigenom beredes hinder och svårighet
för öfrige delegare att sedermera erhålla
så fördelaktigt, formligt och redigt skifte,
som localen i annat fall möjligen kunnat
medgifva.
d) att mot det af åtskillige Ledamöter
framställda förslag att öfverlemna
beslutande rätten, huruvida nytt skifte må
ske å förut skorskiftade egor, åt antingen
pluraliteten eller ock i:del af jordegarne,
efter hemmantal beräknadt, förekomma dessa
betänkligheter, att, utom det med god
samhälls-ordning icke kan förenas, att den
ena medborgarens bestånd och fördel göras
beroende af den andres godtfinnande, derigenom
ingen säkerhet vinnes, att skifte blifver
medgifvet, der det med fördel kan verkställas,
och förhindradt, der locala förhållandet
är annorlunda; alt den olägenhet, som
skulle förekommas, likväl kommer att qvar
-
16 Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Ut sk. Ut t. N:o
stå nästan oförändrad, och, i visst fall, försvårad
efter som ej sällan inträffar, att en
person, efter hemmantalet räknadt, eger fjerdedelen
i skifteslaget, i hvilket fall det skulle
af dess godtfinnande bero, att tvinga de öfrige
ingå i skifte, huru ofördelaktigt detta
än för dem må blifva, likasom derest något
mer än | af det samfälliga hemmantalet
tillhörde en person, på denna ensam
ankomme att för öfrige delegare hindra verkställigheten
af det förmonligaste skifte, samt
att obilligheten häri visar sig ännu större, i
fall beslutande-rätten öfverlemnas åt pluraliteten
af jordegare, och slutligen
e) dels att, ehuruväl skiftes-kostnaden
bör komma i betraktande vid bedömandet
af frågan, om nytt skifte må ske eller
icke, beloppet af denna kostnad destomindre
ensamt torde kunna tagas till grund för
afgörandet, som afseende dervid tvifvelsutan
jemväl lärer böra göras å de serskilde
delegarnes förmåga att bestrida denna kostnad,
dels ock att, utan föregången uppmätning
af marken och urskiljande af hvad som
till inrÖsnings- eller afrösnings-jorden hörer,
det måste vara för Landtmätaren svårt;
om icke omöjligt, att på förhand med någon
säkerhet bestämma den blifvande skiftes-kostnaden
enligt taxan, och att följaktligen
-
Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Vtsk. Uti. N.q 41 • 17
ligell en föreskrift härom, såsom overkställbar,
vore olämplig.
Utskotten kunna derföre icke tillstyrka
antagandet af någotdera af nyss anmärkta
förslag; hvaremot, efter Utskottens omdöme,
något säkrare medel icke finnes lill vårdande
och befrämjande af delegarnes ömsesidiga
fördelar och rättigheter, då stridighet
derom uppstår, än att öfverlemna pröfningsrätten
åt Egodelnings-Rätten, hos hvilken
bör förutsättas sakkännedom och oväld. På
grund häraf, och med tillkännagifvande att
Utskotten icke kunna instämma i det här
förut upptagne yttrande, att, genom 1 Cap.
3 § i Skiftes-Stadgan, ändring skall blifvit
gjord i 1 Cap. 4 § Byggninga-Balken, sorn.
innehåller ”att ingen häfver väld den By
rifva j som i rätta solskifte lagd är _, utan
alla jordegare derom åsämjas” j efter som
detta stadgande, genom földt gällande Skiftes-Författningar,
blifvit lill all kraft och
verkan upphäfvet, anse Utskotten sig böra
tillstyrka Rikets Höglofl. Ständer, alt, med
bibehållande ej mindre af stadgandet i r
Cap. 3 §: att förut fastställdt storskifte
icke mä ligga i vägen för erhåll ande af
nytt laga skifte, än äfven af föreskriften i
ia:te Cap. 8 §: att när laga skifte pä en
bih. till It. St. Prat. 1828 och 1829. 7 Sami. 2 A/d. 2
i5:e H t.
18 Lag-samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Ull. No 41.
eller flere delegares begäran •verkställes,
sådant skifte bör bela skiftes-laget öfvergå,
det vilkor likväl dervid måtte varda
fästadt, att noggrann och fullständig undersökning
och pröfning först må ega rum,
huruvida nytt skifte kan verkställas till
allmän fördel, utan någons förnärmande.
I sådant afseende anse Utskotten det för
ett serskildt fall gifna stadgande, som innefattas
uti I2:te Cap. 12 § böra erhålla
en mera allmän utsträckning, och föreslå
alltså följande förändrade redactiou af berörde
i2:te
§.
”Har Storskifte förut öfvergått ett
Skif teslag, då bör, om delegare det
äskar, förr än nytt skifte verkställas
må, Landtmätaren och Gode Män undersöka
huruvida detsamma, med afseende
å så väl belägenheten och jordens
beskaffenhet som de med skiftet
förenade kostnader och delegarnes förmåga
att dem bestrida, kan, utan att
bereda någons skada och förlust, för
skifteslaget i allmänhet blifva förmånligare,
än det redan varande Storskiftet;
hvarom Landtmätarens och
Gode Männens utlåtande bör till Egodelnings-Rätten
öfverlemnas, på sätt
i nästföregående § sagdt är.
Lag- samt Allm. Besv.o.Oec. Utsk. Uti. N.o 4.1. 19
Vidare förekommer det af en Ledamot
i Högvördige Preste-Ståndet, Kyrkoherden
Ahlgvist framställda yrkande, dels att Utskotten,
vid ytterligare granskning af frågan
örn vitsord tiil erhållande af laga Skifte,
borde afgifva bestämda yttranden, huruvida
en hemmans-egare i By, som eger någon
jord till hemmanet inom annan Bys
rågång, må begära nytt skifte i denna sistnämnda,
der han hvarken är bosatt, eller
liufvud-egorna till hemmanet finnas belägna,
samt huruvida egare af utjordar, urfjällar,
håpar, donations-jordar o. s. v. äro
berättigade att äska skifte inom by, der
desse jordar äro belägna, dels ock att en
ny § måtte i Skiftes-Stadgan intagas af följande
innehåll: Finnes hemman i by, som
förut ifrån samfällda egor är utbrutet och
icke eger sin jord i flera, än 3 skiften, det
är laga skiftadt, och må icke, emot egarens
vilja, nytt skifte undergå, utan blifver det
vid sin innehafvande jord bibehållet, om
egaren dit antingen redan afflyttat eller
vill afflytta sina hus.
Rörande förstnämnde 2:ne omständigheter
innefattar Skiftes-Stadgan i 5, 6 och
O •
7 §§, efter Utskottens förmenande, tillfyllest
görande föreskrifter för de fall, Motionairen
afsett; och den föreslagna nya §
torde vara mindre behöflig, enär 3 § i 1
lo Lag- samt Allm. Bes v. o. Oec. Utsk. Uti. N.o 4U
Cap. bjuder, att verkställd enskiftes-delning,
sorn laga kraft vunnit, eller skifte, sorn, enligt
Kongl. Kungörelsen den 20 Febrtiarii
1821, under sådan egenskap fastslallcit blifvit,
icke må genom nytt skifte rubbas, så
vida ej alla delegarne sämjas att till ännu
större beqvämlighet ego-lotterna sammanlägga.
Utskotten anse sig alltså sakna
gällande skäl att understödja Herr
Kyrkoherden Ahlqvists förslag.
Slutligen,bär Herr Friherre Cederström,
Jacob, emot Utskottens afgifna yttrande, i
anledning af det af Herr Tham yppade
tvifvelsmål, huruvida, enligt i2:te Cap. 8 §,
med Skiftes-lag rätteligen bör förstås alla i
samfälligheten varande hemman, eller alla
å dessa hemman befintliga serskilde Åboer,
anmärkt, att definitionen på skiftes-lag borde
erhålla följande lydelse: ”Med skifteslag
förstus den samfällighet, som skiftas,
eller hvarutur skiftet sker'”.
Utan att bestrida rigtigheten af denna
definition, måste likväl dervid erinras, att
den samma icke innefattar svar å den fråga
Herr Tham framställt, och hvarom han
funnit den af Utskotten meddelade upplysning
nöjaktig; vid hvilket förhållande, och
då Utskotten nu lika litet som förut kunna
inse att Skiftes-Stadgan i förevarande
del fordrar förtydligande, hemställa Ut
-
Lag- saint Allm. Besv. o. Occ. Utsk. Uti. N.o 41- 21
skotten, att Herr Friherre Ceder ströms an.
märkning måtte lemnäs utan afseende.
1 Cap. 6 §. Hos Höglofl. Ridderskapet
och Adeln har Herr Friherre Wrangel af
Adinal, Henning, anfort, alt ett serskildt
förhållande inträffade för vissa delar af
Skåne och Halland, der upphemtning af
hafstång utgör en stor herrlighet, som aflägse
boende Strandegare sällan kunna begagna,
emedan de närmast boende genast
upplägga tången, så snart den af stormen
kastas i land och derigenom blifver deras
egendom. I fråga om sådane herrligheter
vöre det, efter Friherrens förmenande bårclf,
att neka ett laga skifte af stranden, hvarigenom
vissa delegare, som nu hafva den
gemensamt med andra, skulle beröfvas en
betydlig fördel och lida intrång på sin egande-rätt,
och vore förhållandet enahanda med
de redan i § omnämnde föremål.
Utskotten, som uti serskildt Betänkande,
i anledning af derom väckt fråga, föreslagit
sådane åtgärder, som förmenats kunna
föranleda ett allmännare deltagande i
rättigheten att upphemta hafstång, anse sig
icke kunna för detta ändamål föreslå någon
ändring i förevarande § för Skåne och Halland.
Med fästad uppmärksamhet derå att
§ endast alser de fall, då en icke jordegare
inom skiftes-laget, likväl gemensamt med
32 Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. TJtsk. Uti. N.o 41-
detsamma, eger någon så beskaffad rättighet
till skogsfång eller mulbete m. in. som oranämndt
blifvit, synes ostridigt att utbrytning
deraf genom laga skifte ej bör kunna
medgifvas, så framt jord-egarne sjelfve icke
vilja skifta, efter som följden deraf skulle
blifva, att nyttjande-rätten utvidgades och
förvandlades till egande-rätt. Deremot finnes
icke något hinder för delegare i sjelfva
samfälligheten att begära skifte derå, och i
sammanhang dermed jemväl å stranden;
men det torde vara betänkligt, att, oberoende
af ego-delning i öfrigt, medgifva serskild
delning af stranden i vidsträcktare
måtto, än som kan blifva en följd af den
genom 4 § i 1 Cap. bestämda rättighet lill
serskildt skifte å gemensamt fiske. Utskotten
anse sig derföre böra hemställa, att
den af Herr Friherre Wrangel gjorda
anmärkning måtte förfalla.
2 Cap. 6 §. I anledning af stadgandet,
att Gode Män vid Landtmäteri-förrältningar
böra åtnjuta, jemte dagtractamente, skjuts
till och ifrån förrättnings-stället å en häst,
liar hos Vällofl. Borgare-Ståndet af Herr
Falkman blifvit yttradt; att då det vore
förutsatt, att Gode Männen skola vara er«
färne och kunnige, borde de, utan vedergällning
offrande lid och möda, åtminstone
för deras kostnader ersättas. Man kunde
l
Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Uti. N. o ^.1. 2 j
cj antaga att denna ersättning lemnäs dem.
genom skjuts efter en häst, ty då skulle
oek ovilkorligen vara gifvet, att, enär hvar
och en af dem endast begagnade en häst
vid färdandet till och ifrån förrättningsstället,
han måste antingen rida eller åka
i kärra; på hvilken grund Herr Falkman
ansett lämpligt, att skjuts-ersättningen till
hvar och en af Gode Männen borde utgå
efter arne hästar; och gällde äfven enahanda
anmärkning i afseende på den uti
18 Kap. 6 §. Egodelnings-Rättens Ledamöter
tillagde skjuts-ersättning; hvarjemte
sistnämnde § fordrade förtydligande, emedan
af dess nu varande redaction skulle
kunna dragas den slutföljd alt Ordförande
och Ledamöter icke vore berättigade till ersättning
för sina utgifter, då skiftesmålet företages
vid ordinarie Ting, utan endast då
det vid Urtima Ting förekommer. Man
borde likväl betänka, alt endast Ordföranden
är med Tinget sysslosatt, hvaremot
Ledamöterne, då de icke äro Nämndemän,
ofelbart måste hafva försina kostnader serskild
betalning, ehvad ärendet vid Lagtima
eller Urtima Ting förekommer.
Serskildt har hos HöglofL Ridderskapet
och Adeln Herr Friherre TVrangelj H. mot
stadgandet i sista Mom. af denna §, att om
24 Lag-samt Allm. Besv o. Oec. Utsk. Ull. N. o Jj.1.
vid ett sammanträde flera skiftesmål förekomma,
hör kostnaden dertill mellan delegarne
i alla målen så fördelas, som skäligt
pröfvas, gjort den anmärkning, alt det
samma föranledde godtycklighet; hvarföre
Herr Frilierren föreslagit, alt kostnaden hörde
fördelas i mon af det Ego^helopp, som
skiftadt blifvit.
Vid uppmärksam genomläsning af 6 §
i 18 Cap. hafva Utskotten icke kunnat uppfatta
behofvet af dcnsammas förtydligande,
enär den, i likhet med hvad Herr Falkman
yrkat och billigt synes, uttryckligen stadgar,
att, örn sammanträde hålles å Lagtima
Ting, och Domare, som Tinget förrättar,
äfven är Ordförande i Egodelnings-Rätlen,
eller om God Man tillika är INämndeman,
hör ingen af dem, ulan endast de öfrige
Ledamöterne, njuta ersättning.
I frågan om ökad ersättning för skjutskostnaden
till Gode Männen och Egodelnings-Rättens
Ledamöter, kunna Utskotten
icke eller understödja Herr Falkmans förslag.
Utan rättighet till ersättning af Jordegaren,
hafva Gode Män vid enskiften biträdt;
men då detta åliggande blifvit mera
allmänt för alla Skiftes-förrättningar och
jemväl utsträckts till Ledamotskap uti Egodelnings-Rätt,
syntes billigheten fördra att
Lag- samt Allm. Besv. o. Occ. Utsk. Uti. N.o 41- 25
dermed förenades rättighet till vedergällning
förde kostnader, som derifrån äro oskiljaktige.
Enär likväl denna ersättning tungt
drabbar den i allt fall dryga skiftes-kostnaden
och således försvårar tillvägabringandet
af skiften, så lärer den icke böra sträckas
till andra kostnader, än de mest oundvikliga
, och större eller mindre beqvämlighet
vid färdandet således icke komma i beräkning.
Slutligen anse Utskotten Herr Friherre
TVr angels nyss antecknade förslag lill fördelning
af kostnaden för Egodelnings-Rättens
Ledamöters sammanträde mindre användbart,
emedan detsamma skulle förutsätta
behofvet af en serskild liqvidations-förrättning,
grundad på uträkning och jemförelse
mellan de serskilda skiftes-lagens innehafvande
ego-områden och dessas beskaffenhet,
hvilken fördelnings - grund likväl
mången gång i tillämpningen skulle blifva
obillig och orättvis, enär det icke ensamt
beror af samfällighetens storlek i hvad större
eller mindre mon lid och möda erfordras
för Skiftes-förrättningens granskning
och pröfning, serdeles i händelse tvist derom
uppstår. Utskotten hålla ock före, att
någon synnerlig våda icke är till befarandes
genom den godtyckliga pröfning, sorn
i delta fall blifvit tillagd Egodelniugs-Rät
-
a6 Lag- samt Allm. Besv.o.Oec. Utsk. Uti. N:o 41 •
ten, helst klago-rätten är oförkränkt, derest
mannamon eller misstag egt rum.
2 Cap. 7 §• I anledning af Utskottens
öfver anmärkningarne mot denna §, afgifna
Betänkande har blifvit ytlradt:
Af Herr Hjei'ta Gustaf, att han ansåg
sättet för val af Gode Män ganska lämpligt,
men i afseende på tiden, lör hvilken
valen borde vara gällande, syntes ändring i
föreskrifterna nödig, så att, om någon socken
råkat misstaga sig i sitt första val, detta
icke måtte beständigt fortfara, utan nytt
val ske hvart eller hvart annat år; äfvensom
Herr Friherre Wrangel H. anfört att
Gode Männen icke borde en gång för alla
väljas, emedan de då kunde blifva egenmäglige
i orten och ega stort inflytande vid
skiften, utan ombyte ske hvart annat eller
hvart tredje år; och har Herr Friherren
trott lämpligast vara, att, der det låter sig
göra, välja flere både Ordinarie och Extra
Ordinarie Gode Män, ur hvilka uttoges en
del och casserades en del, i likhet med
en vanlig Jury.
Af Herr Biskopen, Doctor Faxe och
Herr Professoren Geijer, Att Gode Mäns utväljande
på sätt förut varit föreskrifvet lemnat
större säkerhet, att endast välkände och
kunnige personer blifva valde, samt
Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Uti: N:o 41- 27
Af Riksdags-Fullmägligen Tufve Larsson
från Christianstads Län, att han åberopade
den af honom väckte, i Utskottens förra
Betänkande upptagne Motion om ändring
i sättet för Gode Mäns väljande.
Detta hafva Utskotten tagit i öfvervägande,
och anse sig endast, i frågan om sältet
för Gode Männens utväljande, höra åberopa
innehållet af de i förra Betänkandet
anförde skäl, helst något till vederläggning
deraf icke är vordet anfördt. Hvad angår
de af Herr Hjerta och Friherre Wrangel
väckta, här ofvan anmärkta frågor om bestämmandet
af viss tid , för hvilken dessa
val böra vara gällande m. m.; så synes detta
lämpligast böra på Församlingarnes eget
godtfinnande och öfverenskommelse hero.
På åtskilliga orter torde svårighet möta att
finna erforderligt antal i jordbruket erfarne
och kunnige Män, som vilja God Mans befattningar
sig åtaga, eller låta sig dertill å nyo
inväljas, i fall viss tid för upphörandet deraf
blifver bestämd, och det är tvifvelsutan
af största fördel för Skiftes-verket, att ombyte
af Gode Män icke allt för ofta inträffar.
På desse skäl hemställa Utskotten nu
likasom i förra Utlåtandet, att 7 § i 2 Capitlet
Skiftes-Stadgan måj med af slag
å Motionerne, förblifva oförändrad.
a 8 Lag- samt Allm. Besv.o.Oec. Utsk.Utl. lY.-o /j.t.
3 Cap. i3 §. Vid denna § har Friherre
Wrangel anfört, att ett publikt ombud,
sorn, utan styrkt förfall, uteblifver från förrättningen,
synes böra umgälla sådant, hvilket
vore så mycket mer nödigt, som mången
Indelningshafvare vanvårdar och motverkar
Boställets bästa för egen vinning,
hvilket förekommes då publikt ombud vakar
öfver förrättningens laglighet. Om detta
icke är angeläget för den, som då innehar
Bostället, så är det åtminstone angeläget
för efterträdaren.
Utan att bestrida rigtighelen af hvad
Herr Friherren sålunda anfort, hysa Utskotten
likväl den förmodan, att den åsyftade
ansvars-bestämmelsen icke hörer till
Skiftes-Stadgan, deruti, på sätt som skett,
endast torde böra stadgas hvad verkan utehlifvandet
medförer på Förrättningens fortgång.
Utskotten hemställa derföre, att anmärkningen
må lemnäs utan afseende.
4 Cap. 2 §. Det missbruk att Landtmätaren
förslöser dagsverken eller uppbådar
mera manskap, än han oundgängligen
behofver och vid förrättningen kan sysslosätta,
har Herr Friherre Wrangel ansett lättast
kunna undanrödjas om uti taxan äfven
inbegripes sjelfva dagsverkena, och har Herr
Friherren trott, alt denna controll skulle
Ldg~ samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. TJtl. N.-o 4.1. 2g
blifva vida större, än hvarje annan, som
alltid kan på ett eller annat sätt undgås, så
mycket heldre sorn de fleste icke kunna
hafva kännedom om hvad som till en sådan
förrättning kan tarfvas i allmänhet.
Då denna anmärkning egentligen åsyftar
ändring i Kongl. Majrts Nådiga taxa på
arfvode för Landtmäteri-förrättningar den
5 Julii 1827, men 3:ne Riks-Stånd redan gillat
det af Utskotten afgifne serskilda Betänkande
N:o g, deruti Utskotten ansett sig
för närvarande icke höra tillstyrka någon
ändring i berörde taxa, utan att i stället
underdånig anhållan borde göras hos Kongl.
Majrt, att, eller infordrade upplysningar och
pröfning af sig företeende omständigheter, i
Nåder bestämma om och i hvilka delar
nedsättning och jemkning i den stadgade
arfvodes-beräkningen må skäligen ega rum,
så lärer, vid detta förhållande, det icke finnas
lämpligt att nu serskildt föreslå ändring
i grunden för arfvodes-beräkningen;
hvadan Utskotten tillstyrka, att anmärkningen
mä förfalla, och 2 § i 4 Cap. således
förblifva oförändrad.
5 Cap. 2 §. Den ändring, medelst utbyte
af ordet behörig Domstol till HäradsBält,
som Utskotten i denna § föreslagit,
har af de fleste, som sig derom yttrat, blif
-
3o Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Uti. 1V:0 41-
vit godkänd, med erinran likväl, att då
tvist om Rågång inom Stadsegor jern väl kail
uppstå, borde, till vinnande af mera fullständighet
och tydlighet, stadgandet jemväl
utsträckas till Rådhus-Rätt; hvaremot,
å andra sidan, blifvit anmärkt, att, så länge
förordnadt varit, att Rågångstvisten å Krono-jord
afgjordes i administrativ väg af
Kongl. Majrts Befallningshafvande, hvilket
stadgande först genom Kongl. Förordningen
den 17 April 1828 upphörde, kunde
icke ordet Härads-Rält begagnas, och vore
ej eller för närvarande fullt lämpligt, emedan
tvist om Rågång mellan lotter å skiftad
Stadsjord mäste gå till Stads-Domstol.
Då man af 18 Capitlet, som i ett sammanhang
upptager allt hvad angår Rättegången
i skiftesmål, inhemtar, att en serskild Domstol,
under namn af Egodelnings-Rätt, är
inrättad endast för dylika mål, hvilka äfven
till deras beskaffenhet närmare beskrifvas,
och 5 Cap. handlar om Rågångar, sorn
ej höra till skiftesmål, utan böra, enligt
Skiftes-Stadgans i allmänhet klart uttryckta
mening, vara förut godkände eller lagligen
pröfvade och fastställde, innan skiftet ens
kan börjas, så syntes något misstag om
rätta förståndet af den meddelade hänvisningen
icke böra ega rum, hvarföre den
föreslagne förändringen ansetts icke vara
behöflig.
lag- samt Allm. Desv. o. Oec. Utsk. Uti. N. o 4.1. 31
Slutligen hafva ock åtskillige Ledamöter
yrkat, alt ifrågavarande stadgande måtte
sålunda ändras, att jemväl tvister om
Rågång förklarades tillhöra EgodelningsRätts
upptagande och pröfning, till stöd
hvarföre blifvit anfördt, att, då egogränsornas
bestämmande utgjorde en, skiftet
tillhörande preliminair-fråga, som först borde
afgöras och fordrade skyndsam behandling,
för att icke, till delegarnes känbara
lidande, uppehålla skiftets fortgång; så syntes
all anledning vara att öfverlemna pröfningen
af sådane frågor lill den Domstol,
som blifvit serskildt inrättad, i ändamål alt
förkorta Rättegången i skiftesmål och bereda
deråt en skyndsammare gång.
Till besvarande häraf anse Utskotten
sig böra yttra, att, då Rågångstvister utgöra
på laglig bevisning beroende Rättsfrågor,
som icke med de oeconomiske, om
lämpligaste och fördelaktigaste sättet för
jordens fördelning, ega egentligt sammanhang,
finna Utskotten betänkligt att tillstyrka
någon ändring i det, enligt Lag, nu
gällande Rättegångssättet för dessa frågors
behandling. Örn än medgifvas må, att
misstag om rälta förståndet af det i denna
§ förekommande uttryck ”behörig Domstol,
” icke af Domare eller Förrättningsmän
borde göras, så vidt uppmärksamhet
3a Zv/g- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Uti. N.o /p
lemnäs
åt innehållet af i8:de Cap. 8 §,
torde likväl exempel icke saknas, att stridiga
meningar härom egt rum, serdeles
hos jordegare sjelfve, hvilket föranledt Utskotten
att föreslå dea förändring i uttrycket,
som, efter Utskottens öfvertygelse,
skulle undanrödja all anledning till villrådighet,
och den Utskotten ansett kunna
ega rum nu mera, sedan, genom Kongl.
Förordningen den 17 April 1828, frågor
om Rågång mellan Kronohemman jemväl
tillhöra Härads-Rätts pröfning. Då allmänna
Lagen i 10 Cap. ic) § RättegångsBalken
förmår, att ”om tvist uppkommer
om Egoskillnad mellan Borgare och Bohlby,
som till Stadsmark gränsar, döme Härads-Rätt,
” samt 7 § i 18 Cap. af SkiftesStadgan
bjuder, ”att skiftesmål rörande
Städernas jord, innevänarne emellan., (hvarunder
jemväl lärer böra hänföras tvister
om gränsorne mellan lotter å skiftad Stadsjord),
handläggas pä sätt derom hittills
är stadgadt, eller framdeles kan blifva förordnadt*,
så hafva Ulskotten förmodat, att
de tvister om Rågång, hvarom fråga är,
icke kunna i något fall tillkomma StadsRätts
upptagande och pröfning. Vid detta
förhållande och enär det i fråga varande
allmänna Lagbudet icke medför rubbning
af de undantags-stadganden, som för serskilda
-
Lag- samt Allm. Bcsv. o. Oec. Utsk Uti. JY. o 41- 33
skilda orter kunna finnas, anse Utskotten
sig ega full anledning att, med åberopande
af förra Betänkandet, hemställa,
att uti 5 Cap. 2 § orden ”behörig
Domstol” må emot ordet ”HäradsRätt”
utbytas.
Mot senare delen af Utskottens yttrande
vid denna § har H. E. Herr Grefve
De la Gardie anmärkt, att en viss praescriptionstid
borde utsättas, emedan säkerhet i
annat fall icke vinnes, och det vore dessutom
icke tänkbart, att någon skulle vilja
taga i bruk och nedlägga kostnad på en
mark, utan att veta om han dertill är
egare. Med kännedom om Allmogens tänkesätt,
att en under skifte varande mark
aldrig gynnas eller, som sig bör, skötes,
vore det lätt att inse följderna af en saknad
prasscriptionstid för klander, hvilken
borde så kort som möjligt utsättas.
Under åberopande af förra Betänkandets
innehåll, få Utskotten endast tillägga,
att i 3:dje § af förevarande Capitel finnes
en praescriptionstid af två månader utsatt
för klander af Rågång, som af Landtmätare
uppgången blifvit; men att nu ifrågavarande
§ afser det serskilda fall, då del
bih-
t, R, St. fröt. 1828 och 1829, 7 1Sami, 2 Afd. 3
i5:de H:t.
34 Zag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Uti. N.o /fr.
egarne å ömse sidor uppgifva serskilda Rågångs-sträckningar
och icke kunna derom
i godo förenas, i hvilken händelse Landtmätaren
åligger att hänskjuta tvisten till
Domarens pröfning. Någon prasscriptionstid
för anställande af talan har synts Utskotten
dels icke kunna ega rum, ty i händelse
bägge parterne underläto, att sådan
tid iakttaga, blefve påföljden deraf ingen,
enär någon Rågång af Landtmätaren icke
blifvit uppgången, dels ock obehöflig derföre,
att det lemnats Parterne å ömse sidor
öppet att saken instämma.
5 Cap. 6 §. På enahanda skäl, som nyss
förut äro anförde, har H. E. Herr Grefve
De la Gardie yrkat, att antingen borde,
utan afseende å publika Ombudens uteblifvande,
Förrättningen fortsättas, eller så
hög plikt sättas för uteblifvande utan lagligt
skäl, att de lidandes förlust åtminstone
till någon del kunde gäldas.
I anledning häraf kunna Utskotten endast
lemna den upplysning, att i3 § i 3:dje
Cap. bjuder, att, om delegare eller publikt
Ombud uteblifver från Landtmäteri-förrättning,
sedan den vederbörligen kungjord
blifvit, bör förrättningen icke dess mindre
för sig gå. Hvad H. E. yrkat finnes således
redan stadgadt; men den anmärk
-
l
Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Till. N:o 4.1 • 35
ning, som af Petter Andersson från Hallands
Län blifvit mot förevarande § gjord,
och hvarom Utskottens förra Betänkande
handlar, har med nyssnämnde stadgande
icke något egentligt sammanhang; och det
nu fÖrekomne yttrandet torde således icke
höra föranleda ändring deri.
6 Cap. 1 och 2 §§. I anledning af de
yttranden Utskotten afgifvit öfver de afH.
E. Herr Grefve De la Gardie framställde
anmärkningar, angående föreskrifterne om
egograderingen och planläggningen, har H.
E. ytterligare anfört, att det visserligen
vore grundadt, att ii:te Cap. 1 § stadgade,
det egograderingen skulle föregå skiftesläggningen
; men då 6 Cap. 1 § 2 punkten
föreskrifver delningen och först den
5:te egograderingen, så syntes här vara en
motsägelse, åtminstone en saknad ordning
och ett tillfälle till tvetydighet, så angelägen
att undvika i Författningar. Om en
Landtmätare ordagrannt följde den ordning
här blifvit stadgad, komme egodelningen
att föregå graderingen; hvarföre yrkats, att
ordningen i §:n måtte blifva förändrad i
enstämmighet med hvad n Cap. 1 § rättvist
bjuder.
Då likväl 6 Cap. 1 § 2 punkten icke
omtalar delningen, utan delningsgrunden,
3ö Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Ut sk. Uti.
och Landtmätare, som icke få sakna kännedom
om hvad med delningsgrund, enligt
8:de Cap., förstås, således af det i fråga
varande stadgandet icke lära kunna
missledas att låta delningen föregå graderingen,
synes den gjorda anmärkningen
böra förfalla.
Vidare har af Herr Törnebladh,, C. P.,
blifvit anfördt, att, i följd af den, Skiftesmannen
och Gode Männen uppdragne behörighet
och pligt, att urskilja den mark,
hvilken såsom inrösnings- eller afrösningsjord
bör beräknas, att gradera egorna och
att bestämma skyldigheten till utflyttning,
samt sjelfva skiftesläggningen och öfrige
grunder för verkställighet af laga skifte, hade
allt hvad, som i io, ii, 12 och i3Capitlen
stadgas, och utgör hufvudgrunderna för
alla egodelningar, blifvit öfverleranadt till
dessa Förrättningsmäns afgörande, utan afseende
derpå, att beslutande-rätten, allt
ifrån Skiftesverkets, enligt Kongl. Stadgarne
af år 1766 § 29, Mom. 3 och af år
1783 § 71, helt och hållet tillhört jordegarne
sjelfve, hvilka förut egt att om jordens
gradering och alla öfriga delningsgrunder
öfverenskomma; men då, efter
Herr Törnebladhs förmenande, det hvarken
vore väl grundadt eller ens tillhörde
den oeconomiska Lagstiftningen, att upp
-
Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Ull. JV.o 41. 37
häfva denna naturliga och lagliga rättighet,
syntes det vara af stor nödvändighet, att
sådant må af Rikets Ständer i Civil Lagstiftningsväg
varda pröfvadt.
Vid jemförelse mellan Skiftes-Stadgans
ifråga varande föreskrifter med de förut
gällande, synes Utskotten någon egentlig
eller till jordegarnes skada ledande ändring
icke vara gjord i rättigheten för dem,
att deltaga i besluten om förberedande åtgärderne
för skiftet. Storskifles-Stadgan i
7 r § och 1807 års Enskiftes-Förordning i
4 § bjuda, att Landtmätaren bör, sedan
egorne blifvit afmätte och på Charla lagde,
sammankalla delegarne, för alt med deni
rådgöra och .öfverenskomma om skiftesberedningen,
med hvad dertill hörer. Skiftes-Stadgan
åter förmår, att i vissa fall
Landtmätaren och Gode Männen , ”efter
rådplägning med delegarnehafva beslutande-rätt,
samt att i andra och de fleste
fall denna rätt tillkommer delegarne sjelfve,
”under rådplägning med Landtmätaren och
Gode Männen, när de alle om beslutet
äro ense.” Ehuru olika uttryckte, synas
dessa stadganden i tillämpningen leda till
enahanda resultat; ty ehvad beslutanderätten
tillkommer delegarne eller Landtmätaren
och Gode Männen, är stadgandet
ovilkorlig!, att öfverläggning derom dem
38 Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Utl. A7.o 4-U
emellan först bör ske. Förena sig samtlige
jordegare i en fråga, som tillhör Förrättningsmännens
afgörande, så lära desse
icke kunna undgå att fästa behörigt afseende
å denna delegarnes Önskan, så vidt
den står att förena med de för verkställighet
af laga skifte föreskrifna grunder; men
om delegarne i någon fråga stanna i skiljaktiga
meningar och icke kunna i godo
förenas, tillkommer FÖrrättningsmännen att
skilja dera emellan, med öppen rätt för
den med beslutet missnöjde, att deröfver
klagan föra. Denna ordning för frågornas
afgörande, hvilken torde vara öfverensstämmande
med det sätt, hvarpå förra
Författningarne blifvit tillämpade, synes
Utskotten mera rättsenlig och medförande
större säkerhet för bevarandet af eganderättens
helgd, än att, med Förrättningsmännens
uteslutande, öfverlemna åt delegarnes
pluralitet Domsrätt i egen sak, med
eller utan appell till Egodelnings - Rätten.
På dessa skäl tillstyrka Utskotten, att hvad
härom stadgadt finnes, må oförändradt
bibehållas.
Det af Utskotten, med anledning af
vice Talmannen Jon Jonssons Motion framställde
förslag, att delegare, som är missnöjd
med Skiftesmannens och Gode Männens
utlåtande i de prseliminaire frågor,
Zag- samt 4llm. Besv. o. Oec. Utsk. lJti.'N. o 4/. 3^
hvarom denna § handlar, skulle vara förbunden,
inom r4 dagar, hos Ordföranden i
Egodelnings-Rätten anmäla, huruvida han
ville missnöjet fullfölja, vid påföljd att, i
annat fall, ansågs tviste-frågan hafva förfallit,
har af åtskillige Ledamöter blifvit klandradt,
såsom föranledande omgångar och
tids-spillan och icke uppfyllande det dermed
åsyftade ändamål, särdeles i händelse
meningen vore, att den missnöjde skulle
ordentligen klaga på enahanda sätt, som för
hufvudfrågorne stadgadt blifvit i i4 Cap. 4
§, i hvilket fall 14 dagars besvärstid vore
lör korrt. Deremot hafva andre Talare godkänt
Utskottens yttrade åsigt, men begärt,
att förslag måtte göras till förändrad redaction
af §, hvilken af en Talare ansetts böra
erhålla den lydelse, att efter orden ”och
”vill förty sitt godkännande ej påteckna”,
tillägges, ”vare då pligtig att inom 14 da”gar,
vid äfventyr af talans förlust, hos
”Skiftesmannen eller Ordföranden i Egodel”nings-Rätten
anmäla, huruvida han vill
”missnöjet fullfölja. Angår det utlåtande &c.
Jemte tillkännagifvande, att Utskotten
ingalunda haft för afsigt alt förändra den
uti förevarande § stadgade ordning för behandlingen
af praeliminaira beslut och ändrings
sökande deri, till likhet med hvad 14
Cap. 4 § föreskrifver, angående fullföljd af
4o Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Uti. JV.o 4.1.
talan i hufvudsaken, utan endast att föreslå
ett medel till förminskning af tvister i
så beskaffade frågor och besparing af kostnader
i och för sammanträden af Egodelnings-Rätten,
som kunna undvikas, få Utskotten
, till besvarande af de gjorda anmärkningarne,
yttra, att det visserligen icke kan
bestridas, att ju genom den föresiagne ändringen
Landtmätaren ådrages det ökade
besvär, alt af Egodelnings-Domaren begära
underrättelse, huruvida anmälan skett om
fullföljd af missnöje emot prasliminaire beslut,
före inhemtandet hvaraf förrättningen
icke kan fortsättas, och hvarigenom alltså
några dagars uppehåll skulle beredas; men
dessa olägenheter, i fall de i sjelfva verket
som sådane kunna uppskattas, torde dock
fullkomligt motvägas af de fördelar, som
med sannolikhet kunna af den föresiagne
ändringen beräknas. Utskotten hafva trott
och fortfara att hysa den öfvertygelse, att
mången delegare, dels af tvekan och ovisshet,
huruvida honom vederfarits full rättvisa,
dels af farhåga alt binda sig uti saken,
utan att egentligen vara missnöjd med
Land (.mätarens och Gode Männens utlåtande,
likväl vägrar att derå teckna sitt godkännande.
Då nu, enligt §:ens innehåll,
följden deraf ovilkorligen blifver, att Egodelnings-Rättens
pröfning af frågan måste
afbidas, så torde anledning icke saknas för
Lag- samt edilin. Besv. o. Occ. Ulsk. Uti. N:o^i. 4i
den farhågan, att ganska få skiften kunna
till slut bringas utan att åtskillige praelimiliaire
frågor först varit underkastade Egodelnings-Rättens
pröfning ; hvaremot, i händelse
delegaren, som vägrat åteckna godkännande
af Förrättnings-Männens afgifne
utlåtande, blifver förbunden att inom 14
dagar anmäla, om han vill missnöjet fullfölja,
och derigenom sättes i tillfälle dels
aLt närmare utreda och Öfverväga, huruvida
anledning till klagan förefinnes eller icke,
dels ock att, genom underlåten fullföljd
af det anmälde missnöjet, undvika de kostnader,
som, genom Egodelnings-Piättens sammanträde,
åstadkommas, Utskotten hysa den
förmodan, att de fleste på sådant sätt yppade
tviste-frågor skulle, utan behof af Egodelnings-Rättens
åtgärd, kunna biläggas eller
förfalla, hvaraf vinsten vore både tidsoch
kostnads-besparing. Då Utskotten således
icke finna anledning att frånträda deras
förut afgifne yttrande, anse Utskotten
sig, med afseende å det derom framställde
yrkande, böra till förändrad redaction af
§ i den del, som nu är i fråga, afgifva följande
förslag:
— — — himna äter delegare sig icke förena
j dä ege Skiftesmannen och Gode
Männen, seclan de skäl noga upptagne
blifvitj sorn ä ena eller andra si
-
4a Bäg- samt Allm. Besv. o. Oec. Ulsk. Uti. N.o 41•
dan anföras, att öfver tviste-ämnet
utlåtande meddela, och iakttage dervid
hvad för hvarje serskildt fall här
framdeles stadgas. Nöjas delegarne
enhälligt deråt, tage Skiftesmannen
deras påskrift att de det godkänna;
teckne ock Gode Männen det godkännande
under, och vare utlåtandet sedan
lika gild t, som förening, efter
hvad ofvan sagdt är. Nu är någon
med utlåtandet missnöjd och vill förty
sitt godkännande ej påteckna ; angår
det utlåtande sådan fråga, sorn
enligt 18 Cap. g §, före skiftet bör vara
afgjord, dä äligge Skiftesmannen
att, 14 dagar derefter, insända Protocollet,
jemte eget och Gode Männens
utlåtande, till Ordföranden i Egodelnings-Rätten,
och vare Skiftesmannen
pligtig att de i desse frågor uppkomne
stridigheter, hvilka före skiftets
verkställande böra vara af gjorde, så
samla, att de på en gång, och ieke serskildt
för hvarje f råga, till Egodelnings-
Rättens pröfning öfverlemnas.
Delegare, som vägrat att å Skiftesmannens
och Gode Männens utlåtande
öfver tviste-frågorne sitt godkännande
påteckna, vare ock skyldig att, inom
14 dagar derefter, antingen hos
Skiftesmannen eller Ordföranden i Ego
-
Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsh. Ull. N:o 41. 43
delnings-Riitten anmäla , om han vill
missnöjet fullfölja, vid påföljd, att
det, i annat fall, anses vara åte/'kalladt;
göres sådan anmälan, förfars
Ordföranden med saken pä sätt i 18
Cap. 14 § stadgadt är. Anmäler delegare
hos Skiftesmannen, att han ej
vill missnöjet fullfölja , fortfare Skiftesmannen
genast derefter med Skiftet.
Angår utlåtandet icke någon af de
frågor, som i 18 Cap. g § upptagne
äro, då må klagan deremot i sammanhang
med skif tet föras, pä sätt i i3
§ af samma Capitel sägs, der ej för
något serskildt fall annorlunda i denna
Stadga finnes förordnadt.
6 Cap. 3 §. Utskottens yttrande, i anledning
af Hans Hanssons och Lars Ericssons
från Gefleborgs Län yrkande om sådan
ändring i denna §, att beslutande-rätten
ensam skulle tillhöra Landtmätaren ,
och att han således icke af Gode Männen
skulle kunna öfverröstas, bar af Herr Ribbing,
Arvid, blifvit klandrad t, emedan den
ansvarige Landtmätarens pålitlighet förmenats
vara större, än Gode Männens; och
har Herr Ribbing i öfrigt förklarat, alt han
lemnadc frågan om Egodelnings-Ratterne
till andres bedömande , blott med den
anmärkning, att den ena sakens rigtighet
44 Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Ut sk. Uti. IV: o /.
icke bevisas deraf, att ingen påstått den
andra vara ovigtig. Likaledes liar Professoren
Geijer yrkat, att Hans Hanssons anmärkning
borde bebjertas, emedan, i fall
Gode Männen öfverrösta Landtmätaren,
desse, såsom Compromissarier, ej lagligen
kunde bindas till ansvar.
Af hvad sålunda blifvit ytlradt hafva
Utskotten icke kunnat hemta anledning
till förändrad öfvertygelse, enär det lärer
få antagas, att Embetsmanna - ansvarighet
icke ovilkorligen erfordras såsom borgen
för oväld, utan att denna egenskap jemväl
kan finnas och finnes hos personer, som
icke äro underkastade en sådan ansvarighet.
I öfrigt har det icke slått i Utskottens förmåga,
att från det i Betänkandet förekommande
yttrande, ”att den öfverensstämmelse
icke syntes böra rubbas, som nu råder
mellan denna § och 2 § af 18 Gap. i
afseende på Egodelnings-Rätts Ledamöters
beslutande rätt; emot hvilken någon anmärkning
icke är vorden framställd,” hemta
någon anledning till den dervid af Herr
Ribbing gjorde, här förut upptagne anmärkning.
Genom berörde yttrande förmoda
Utskotten sig hafva klart uttryckt den mening,
att, då principen är enahanda, böra
ock de Lagbud, som derpå grundas, vara
lika, samt att denna för all Lagstiftning
/<?£- Sami Allm. liesi), o. Oec. Utsk. Uti. N.-o /fl. 45
oeflergifliga grundsalts Liefve rubbad, derest
beslutande rätten i elia fallet öfverlemnades
ensamt åt Landtmätaren, men i det
andra delades mellan Egodelnings-Rältens
Ordförande oell Ledamöter.
y Cap. 1 §. Herr Grefve Horn, C. F.
liar yttrat, alt största varsamhet borde iakttagas
vid rätande af krokiga Rågångar, på
sätt denna § bjuder; och då utbyte af mark
dervid alltid kommer i fråga, och det vore
svårt att bestämma hvad med orden,
vmärklig mehn lider* rätteligen borde förstås,
har Herr Grefven föreslagit att efter
dessa orden måtte tilläggas *eller laga skifte
deraf ovilkorligen för anie desmen
emedan sådane Rågångs - rätningar mellan
serskilda skifteslag, hvarom här är fråga,
icke kunna annorlunda ega rum, än att för
hvad, som förloras på ena stället, erhålles
genfullo på ett annat, dervid endast en
mindre betydlig jordrymd kan blifva föremål
för utbyte och hvaraf följaktligen
laga skifte i endera Byelaget icke synes
•kunna föranledas, så anse Utskotten sig
böra hemställa
om icke det föreslagne tillägget må
anses mindre behöjligt.
8 Cap. 6 och y §§. Utaf Herr Ribbing,
Arvid, har blifvit anfördt, att Ut
-
46 Lag- samt Allin. Besv. o. Oec. Utsk. Uti. N.o^t
skotten
till stöd för bibehållandet af stadgandet
i denna § åberopat, att det öfverensstämde
med 1783 års Storskiftes-Stadga
och vore af Lag-Comitcn i nya Civil-LagFörslaget
bibehållet; men örn någondera
delen kunde och borde upphäfva Allmänna
Lagens förbud i 4;de Cap. 9 § JordaBalken
emot skattskyldig jords förminskning,
vore en fråga, som Utskotten borde
öppet och bestämdt besvara; Om felaktighet
vore i 1783 års Förordning, syntes
bättre tillfälle till rättelse icke kunna gifvas,
än för närvarande, då ämnet hos Rikets
Ständer är under öfverläggning; att
undandraga sådan mark, som kunnat till
Aker eller Äng odlas, ali skatt, derigenom,
att man vid skiftet får tillägga den åt odlaren
till everldelig skattfri egendom, innefattade
den tydligaste öfverträdelse af Lagens
förbud mot skattskyldig jords förminskning;
vissa frihels-år, måhända på
lifstid, syntes vara all 'en uppmuntran,
som å denna väg borui odlaren tillerkännas.
Utskotten, som trott det icke vara
olämpligt i afgifne Betänkandet upplysa,
dels att det i fråga varande stadgandet varit
till efterrättelse gällande allt sedan 1783
års Storskiftes-Förordning utfärdades, och
således icke innefattade någon ny Lagstift
-
Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Uti. N.o 41- 47
ning, dels att Lag-Comiten ansett detsamma
böra bibehållas, hafva, likväl icke på
grund deraf, utan derföre, att stadgandet,
efter Utskottens öfvertygelse, vöre med
rättvisa och billighet öfverensstämmande,
tillstyrkt detsammns bibehållande. Med
fästad uppmärksamhet derå, att den i fråga
varande rättigheten, att utan beräkning
behålla odlingen, endast eger rum, då den,
n efter erhållet lofj blifvit intagen” och före
odlandet bestått af ”alldeles oländig
mark/ anse Utskotten sig Öppet kunna på
den framställda frågan lemna det svar, att
en sådan rättighet, enligt Utskottens förmening,
ingalunda kan hänföras under egenskapen
af skattskyldig jords förminskning;
ty den mark, som är ofrugtbar och, sorn
orden lyda, alldeles oländig, bidrager icke
att bära skattebördorna, och den fruglbarhet,
hvartill denna mark möjligen kan
bringas, liar således endast genom odlarens
derå nedlagde möda och kostnader
tillkommit, och det synes således böra vara
honom ensam förbehållet att skörda frugten
deraf. Ej eller kan det sägas, att den
mark, som så odlas, förblifver everldelig
skattfri egendom; ty den ökar värdet af
det Hemman, hvarunder den blifvit lagd,
och bidrar att uppbära detsammas, i förhållande
dertill, ökade skattebördor. På
t
48 Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Uti. JY.-ö
dessa grunder tillstyrka Utskotten än ytterligare,
att 6 och 7 §§ i S:de Cap. måtte leninas
oförändrade.
io:de Cap. 1 §< I afseende på föreskriften
om urskiljandet af Inrösningsjorden
och Afrösningsjorden, samt det af Utskotten
dervid föreslagne tillägg, äro af åtskilige
Ledamöter stridiga omdömen yttrade
i så måtto, att, å ena sidan, det föreslagne
tillägget ansetts vara alldeles öfverflödigt,
enär den i fråga varande föreskriften
vore tillräckligt uttryckt i f.de Cap.
3 § 2 Mom. Den, som med uppmärksamhet
läser §:u och gör sig redo, huru föreskrifterne
i den skola rätteligen verkställas,
kunde icke undgå finna, att densamma
fullständigt omfattar allt hvad med tillägget
blifvit afsedt; och dessutom tillhörde
ej detta stadgande förevarande Capitel,
utan borde finnas bland dem, som i 4^de
Cap. angå förberedande åtgärderne vid
skiftet, hvarest, i fall ett sådant tillägg vore
behöfligt, det borde införas i 2 Mom.
af 3 §, som kunde sluta med orden ”urskilj
de af mätte och hvar för sig besk
rif ne?
Å andra sidan åter har blifvit anfördt,
dels att orden: Inrösnings- och Afrösningsjord
-
tag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Uti. N.-o 4.1. 4<j
jord vore tvänne nya ord, för Allmogen i
vissa orter högst okande, hvarföre det vore
bättre behålla de gamla, brukliga och
kända, dels ock, att då Egodelnings-Lagen,
i stället att, genom serskilda Författningar,
lämpas efter landsorternes olika beskaffenhet,
nu blifvit allmän för hela Riket, skulle
det vidsträckta bestämmandet af Inrösningsjord,
att derunder beräknas all den skogsoch
betesmark, samt de Kärr, Mossar eller
Myror, som till Åker eller Äng med fördel
och nytta kunna odlas, ofelbart föranleda
dertill, att i Skogsbygderna, hvarest
odlingsmarken är stor och ej allestädes
sammanhängande med inegorne, jordegarens
ena skifte, i stället för Åker eller Äng,
eller bägge delarne, blifver endast uppodlingsmark,
och att en annan granne får af
inrösningsjorden endast Åker eller Äng. I
förra fallet skall jordegarens förmögenhet
och grannarnes bidrag till odlingskostnaden
sällan räcka till, då man vet, att i
skogsbygderna kostar odlingen af ett tunnland
jord till sådan Åker, som med den
gamla kan jemföras, lika med inköps-priset
för 2 eller 3 tunnland odaljord, och i senare
händelsen kan en Åker af styf lera
sällan blifva duglig Äng, ej eller en Kärräng
förvandlas till duglig Åker. Dessa
Bih. till B. St. Prat. 1828 och 1829. 7 Sami. a A/d. 4
l5-e H:t.
5o Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Uti. N. o ^1.
olägenheter kunde hvarken afhjelpas genom
det af Utskotten föreslagne tillägg i
a § af is Cap. eller göras giltige af de
skäl, sora blifvit anförde till svar å Hans
Hanssons från Gefleborgs Län Motion om
ändring i 14 § i sistnämnde Capitel. Genom
ett sådant laga skifte skulle många
behållne jordegare med goda hus och odlade
egor blifva derifrån drifne och förvandlade
till eländige Nybyggare; och då
definitionen på Inrösningsjord icke borde
till så högt pris bibehållas, yrkades, att
hela io:de Cap. och alla i sammanhang
dermed stående stadganden om Inrösningseller
Afrösningsjord må försvinna. —
Utskotten, som tagit detta allt i öfvervägande,
kunna icke inse, alt stadgandet i
förevarande Capitel kan medföra sådane
olägenheter eller tillskynda delegare det
lidande, som nu omnämndt blifvit, helst
derigenom några föreskrifter icke blifvit
gifna eller grunder bestämde för jordens
delning mellan dess serskilde egare, utan
endast att förr, än en sådan delning må
ske, noga bör vara urskiljdt egornes olika
beskaffenhet och hvad deraf kan vara Renligt
eller icke tjenligt till odling, en åtgärd,
den Utskotten tro vara alldeles oundvikligt
nödvändig, så vida ordentligt och rättvist
skifte skall kunna tillvägabringas. Så
-
Lag-samt Allm. Besv.o.Oec. Utsk. Uti. N.o 4-1. 5i
ledes kunna Utskotten ingalunda biträda
yrkandet om ogillande af hvad i 10 Capitlet
är vordet föreskrifvet; och hvad beträffar
änmärkningarne mot det af Utskotten
föreslagne tillägg i i § af delta Capitel,
så torde ordalagen uti Betänkandet i
denna del nog tydligt utmärka, alt syftemålet
dermed endast varit att undanrödja alt
möjlig anledning till misstydning af de i
denna § meddelade föreskrifter, eller ofullständighet
i tillämpningen deraf. Ehuru
ringa anledning dertill än må finnas, anse
likväl Utskotten, egentligen med afseende
å de förekomne anmärkningarne, sig böra
till Rikets Höglofl. Ständers pröfning öfverlemna,
i hvad mon det föreslagna förtydligandet
må finnas behöflig t och till ändamålet
ledande.
10 Cap. 3 § samt 12 Cap. 3 § sista monik
Åtskillige Ledamöter inom alla fyra
Riks-Stånden hafva bestridt Utskottens förslag
om uteslutande af de i dessa §§ förekommande
stadganden. I delta afseende
har hufvudsakligen blifvit anfördt, att de
ifrågavarande föreskrifterne blifvit meddelade
egentligen för de händelser, då större
stycken odlad eller odlingsbar jord ligga å
Skogs-skiftet, intill de förra inegorna. Då
man, å ena sidan, anser sig icke kunna ovilkorligt
stadga, att skogsma-rken alltid skall
5a Lag- samt Allm. Besv. o. Oec. Utsk. Vtl. N.o fy.
i skiftet ingå, synes det, å andra sidan, vara
angeläget att likväl på detta sätt låta
den derå befintliga Inrösnings-jorden komma
i beräkning, enär den befinnes vara af
den godhet och hafva det läge, att den
lämpligen kan med Inrösnings-jorden skiftas,
hvilket berodde af en klok tillämpning
och urskiljning att bestämma när så borde
ske. I de provincer, hvarest Skogsbruk,
Bergsbruk och Boskaps-skötsel utgöra Invånarnes
hufvudsakliga näringsfång, hafva
Inegorne från början varit inskränkta, hvilket
förhållande, efter verkställde Storskiften,
under de senare 4° åren, mycket förändrat
sig. Stora odlingar hafva derunder
skett, i synnerhet i sammanhang med inegorne,
på många ställen till betydlig vidd.
När skifte sker i dylika Skifteslag borde väl
dessa odlingar o vilkorligt intagas och fördelas
bland inrösnings-jorden, emedan i
annat fall ändamålet af skiftet vore betydligen
förfeladt. Icke borde ett faststälidt,
och i öfrigt vid egodelningen orubbadt, fastståndande
storskifte å skogsmarken derföre
lägga hinder i vägen, ty skiftet å skogen
kunde alltid så jemkas, att delegarne bibehålla
sina hufvudlägen, hvarigenom förlusten
af ståndskog blifver obetydlig och
lätt ersättes genom värdering. Grunden för
undantaget i afseende på skogens förblifvande
vid äldre skifte vore egentligen det
