# ID: svediakorp-gov1888
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1823
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 26,898
# sentences: 590
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Lr.gUtskottets F. et dukande ti. 12-9
de 1 g §. icke kunna vinna tillämpning, utan
liela Intecknade fastigheten böra gemensamt
säljas; men i sådant fall skall ofta
Ilända, att samma hemman eller någre deribland
äfven blifvit sedermera intecknade
gemensamt med andre hemman, som icke
bland de förstnämnde äro inbegripna, hvaraf,
så väl som i alla dylika fall, då för
skuld blifvit utmätt ett hemman som gemensamt
med annat icke uti mätt hemman
häftar för annan intecknad Skuld,
mycken oreda yppas genom frågan till huru
stor del sistnämnde skuld skall utur
förstnämnde hemman innehållas; hvarföre
ock Styrelsen af Riksens Ständers Bank,
utom hvars begifvande icke något i Banken
pantsatt hemman får utmätningsvis för annan
Skuld försäljas, ej lemnat tillstånd till sådan
försäljning i de fall, då hemmanet
hvarå utmätning blifvit sökt, gemensamt
med annat hemman varit intecknadt för
Bankens fordran; men rättigheten till ett
slikt veto skall vara lika litet öppen för
andra fordringsegare än Banken i lika prasdicament,
som de Borgenärer, hvilka näst
efter Banken hafva Inteckning i något hemman,
äro belåtne med utöfningen af den
Bankens rättighet, som förhindrar dem att
någonsin göra sin sednare Inteckningsrätt
gällande. Herr Ehvenborg har vidare yttrat
j attén flerårig erfarenhet af alla dessa
oredor, och än flere från gemensamma inteckningar
härröraitde, hos honom stadgat
öfvertygelse!!, alt olägenlieterne deraf vi
-
1280 LagUtskottttt Betänkande*.
ela öfverväga dem, som lunde inträffa genom
antagandet af RiksdagsFullmägtigen
Cederborgs förslag, det Herr Ehrenborg alltså
biträdt, med föreslående likväl såsom
allternatif, att derest rättigheten att för
samma fordran låta inteckna flere Fastigheter,
utan att uppgifva för huru stor del
af beloppet hvarje Fastighet särskildt häftar,
äfven hädanefter skall fortfara, liqviden
Inteckningshafvande Borgenärer, äfvensom
särskilde hemmansegare, emellan, måtte
i ofvannärande fall ske efter hemmanens
Taxeringsvärde, så att med upphäfvande
af meranämnde 19 §. i 1818 års Författning,
fordringsägare, sorn hade samfälld
Inteckning i flere hemman, icke egde att
utur någotdera, som vid samma tid eller
sedermera för annan fordran blifvit intecknadt,
uttaga större del af fordringen,
än på detsamma, i jemförelse af dess och
öfrige Hemmanens Taxeringsvärde, belöpte.
Att, då tvenne gemensamt intecknade, men
i särskilde egares hand varande Fastigheter,
för den frarastälde inteoknade Skulden
utmättes och försåldes, öfverskottetaf
Siöpeskillingen efter samma grund fordringsegare
emellan fördelas, eller ock, om
hemmanen såldes i särskildte utrop, en efter
jemförelse af Taxeringsvärdet lämpad
andel af intecknade fordringen innehölls
af hvarderas Köpeskilling5 och att, då ett
utmätt hemman befanns graveradt med
Inteckning gemensamt med annat hemman
för annan icke utsökt skuld, så stor delaf
LagUtskottets Betätiknnditt. 128I
samma skuld innehölls af Köpeskillingen
för det förstnämnde, som efter jemförelse
af Hemmanens Taxeringsvärde kunde derpå
belöpa; och har Herr Ehrenborg begärt
att Lagutskottet genom återremiss af Betänkandet
måtte sättas i tillfälle yttra sig,
hvilkendera af dessa begge alternativer må
anses bäst uppfylla ändamålet, eller, om
de begge förkastas, huru de anmärkte oredorne
måga lämpligare på annat sätt kunna
förekommas.
Herr Grefve Spens, C. G. har jemväl
uti Skrifteligt anförande till Högloft. Ridderskapets
och Adelns Protocoll utförligen
sökt ådagalägga, att 18 §. uti 1818 års förordning
om Inteckning i fast Egendom
lägger betydliga binder i vägen för en Borgenär
som till lättande af möjlighet för sin Gäldenär
att utreda sig och tillåta lossning
och försäljning af en del af panten, samt
på andragne skäl föreslagit, att 18 och 19
§. §, uti förenämnde förordning måtte utgå
och i det stället en samfälld §. införas
af denna lydelse: År Inteckning sökt eder
beviljad uti flere fastigheter utan att uppgifvet
är, fpr hvad del deraf hvar och en
särskildt häftar, och sökes å samma tid eller
sednare Inteckning uti den ena eller andra
Fastigheten enskildt , varde i sddant jall
ingen af de sokte Inteckningarne hevi jad,
förr än den enskilda fastighetens värde, i
fSrhdllende till de samfäldt pantsattes blifvit
af Domstolen, antingen efter alla vederbör
andes åsätujande, eller efter skedd värde
-
1282 LagUtskottets Betånkanden.
ring fast stiihl, och anteckning derom a huf•
Vild skrift en skeft. Till rättelse för alin fr anim
deles meddelande betyg öfver Inteckningar nes
beskaffenhet, åfigge Domaren , att förhållandet
härmed i InteckningsProtocollet införa ,
och lände det sedermera till efterrättelse vid
tvister om beta/ningsrätt. Vill Innehafvare
af den gemensamma Inteckningen låta sin
rått upphöra i afseende på en eller annan
fastighet j ege lof dertill j v jute dock icke
viera Inteckningsrätt i den återstående pantén
för större belopp af sin intecknade fordran,
lin efter afdrag, enligt det stadgade
förhållandet, derest ej alla de, hvilka i denna
återstod, på samma tid eller sednare vunnit
Inteckning, finnas hafva medelst anteckning
på hujvudskrifterne lemnat sitt samtycke.
”
Lagutskottet liar vid meddelande af
ifrågavarande återremitterade Betänkande,
insett alla de af Herr Ehrenborg och Herr
Grefve Spens anmärkte olägenheter, sorn
tunna uppkomma af flere Fastigheters samfällde
Inteckning för en och samma fordran,
utan att dertill visst belopp på hvarje
särskild Fastighet fördelas, hvilket Utskottet
jemväl kortligen söjst i Betänkandet
angifva; och det har ej eller undfallit Utskottets
uppmärksamhet att ju Staten eller
Lagstiftaren, då den medgifver Gäldenär att
pantsätta sin fasta Egendom, och Borgenär
att genom Inteckning förvärfva sig
säkerhet och företrädes-rätt till Betalning
derutur, är berättigad, att bestämma vil
-
LngVtskotets Betänkandcn.
12S3
koren för en sådan förmåns åtnjutande. För
öfvertygelse härom, har Inteokningsförordningeji,
hvars förändring blifvit yrkad,
varit Utskottet ett tillräckligt Bevis; men
Utskottet har ansett 18, 19 och ao §. §.
af nämnde förordning stå i så nära sammanhang
med hvarandra, att den yrkade
förändringen uti förstnämnde §. ej kan tillvägabringas,
utan rubbning i de grunder,
hvarpå Lagen i det hela hvilar; och Utskottet
går nu att närmare utveckla motiverne
för denna mening.
Sammanslagne Egendomar ega ofta ett
betydligt värde, när de särskilde hemmanen
och lägenheterne betraktas såsom ett
oskil jag tigt helt. Styckade och beräknade
hvar för sig, uppgå deras sammanslagne
värden till ett vida mindre belopp. Detta
inträffar särdeles med Egendomar derå
Bruk och ManufaclurVerk äro anlagde. Sådane
Verk ega föga värde om Skogshemman
och andre förmåner derifrån söndras,
och dessa förmåner äro ofta, i'och för sig
sjelfve betragtade, mindre användbare. En
dylik sammanslagen Egendom kan således
tjena till underpant för ett större Lån;
då deremot alla dess delar eller de särskilde
fastigheterne från hvarandra afsöndrade och
särskildt belänte skulle utgöra ringa säkerhet;
och att, då pantsättning af Fastighet genom
Inteckning är tillåten, betaga egare till Fastigheter
af ofvannämnda beskaffenhet rättighet
att deruti lemna samfällt Inteckning,
har Utskottet ansett medföra en inskränk
-
1284 Lagutskottets BctHnkandtn.
liing i deras dispositionsrätt öfver sine
Egendomar, så mycket mera obillig, som
den icke är föranledd af en nödvändig omsorg
för bevarandet af andras mera eller
lika magtpåliggande och hela rättigheter.
Då, enligt In leokningsför ordningens
30 §. ■ och sakens natur, en enda Inteokningshafvares
utsökning, sätter alla andra
i samma fastighet intecknade fordringar i
förfallet tillstånd, blir deraf en följd., att
den Gäldenär, som säl It en bland flere
samfält antecknade fastigheter till annan
man, hvilken sedan låtit den för sin skuld
inteckna®, har att skjdla sig sjelf, om i
och för utsökningen af denna nya skuld,
Innehafvare!! af samfälda Inteckningen nödgas
sälja alla fastigheterne, ty hade lian
velat försäkra sig mot en dylik händelse,
så hade lian bort låta fastigheten relaxeras
eller en viss del af Lånet dervid fästas,
innan han fullbordade försäljningen. Likaså
måste den sorn köpt en sådan fastighet
utan föregången relaxalion, anses hafva
i och med detsamma underkastat sig
faran att få den bortsåld för förre egarens
skuld, oaktadt lian mot denna ärligen
fullgjort sine förbindelser- Samma förhållande,
fastän i större utsträckning, måste
äfven uppstå, om en eller flere af de gemensamt
intecknade fastigheterne särskildt
försålde, derefter ytterligare intecknas samfällt
med andre Egendomar, Svårjgheteri!e
för sednare Innehafvare af Inteckningar
i de separerade fastigheterne är o för
LagUtskottets Betänkanden. 1285
dem lika lätt beräkneliga, då nödvändigt
alla Egendomarne måste säljas, innan slutliqvid
för någon fordringsegare kan ske,
men alla dessa olägenheter, dem Sakegare
kunnat förutse, äro likväl följder deraf,
alt de, utan behörig omtanka för deras
Säkerhet, såldt, köpt och låtit inteckna graverade
fastigheter; och Utskottet som tror
att LagStiftaren ej bör, på bekostnad af
en dels Medborgares fria dispositions rätt
öfver deras Egendom, afvärja de menliga
följderne af andras oförsiktiga och illa beräknade
handlingssätt, anser sig derföre
icke böra frånträda hvad Utskottet i det
återremitterade Betänkandet yttrat, eller
tillstyrka den föreslagne ändringen uti 18,
ig och 20 §. §. af Intecknings förordningen
den i3 Julii 1818; och bör Utskottet
i afseende på Herr Ehrenborgs förslag, att
hvarje hemmans taxeringsvärde borde tjena
till beräkningsgrund för hemmanets andel
uti en i flere lägenheter beviljad inteckning,
anmärka, att ehuru önskeligt
det vore, att någon sådan allmänt antagen
beräkningsgrund funnes j hvilken otvifvelaktigt
skulle häfva alla nu Öfverklagade olagenheter,
Utskottet likväl icke kan såsom
sådan godkänna Taxeringsvärdet, enär
det åtminstone för hvarje särskildt Län,
är efter olika grunder uppgjord t, och dessutom
icke är någon läst, oföränderlig,
alltid gällande måttstock.
Med tillkännagifvande att Utskottets
Betänkande blifvit af Högv, Preste* och
1286 Lagutskottets Betänkande^
Vällofl. BorgareStånden bifallet, hemställes
detta allt Riksens Högloft. Ständers vidare
pröfning vördsamligen; och bifogas 2:ne
Ledamöters särskildta yttranden. Stockholm
den 26 Sept. 1823.
Utdrag af Protokollet, hållet hos Riksens
Högloft. Ständers LagUtskott
den %6 Sept. 1323. .
Herr Häradshöfdingen Ribbing yttrade;”
under åberopande af mitt förut afgifne
särskildta yttrande i detta ämne, och
dermed instämmande anmärkningar äf framlidne
Herr Ehrenborg och Grefve Spens,
vågar jag föreslå följande lydelse af 11, 18
och 19 §. §. InteckningsLagen.
ir 5*
“Inteckning tnå ej ske, utan för bestämdt
belopp i penningar eller varor.
Icke heller må hädanefter flere Fastigheter,
för en och samma fordran, gemensamt
inteckna?, utan att bestämt eller utred t är
för huru stor del hvardera häftar. Sökes
Inteckning uti Fastighet, sorn redan gemensamt
med annan eller andra intecknad
Lagutskottett Betänktuidtn. 1287
är, varde icke den sökte Inteckningen
beviljad, förr än, genom laga värdering
af Domaren, livar och en af de Intecknade
Fastigheternas särskildta värde utrönt
är, och bestämd fördelning af den gemensamt
intecknade skulden, i mån derefter,
skedt. Från dessa stadganden undantages
dock bruk samt sådane större verk och
Inrättningar, som med tillydande Hemman
Lägenheter, Skogar och rättigheter från
längre tider utgjort en sammanslagen Egendom,
och deri gemensam Inteckning
må eg a rum, äfvensom särskildt Inteckning,
hvilken då, eller derefter begäres i
någon underlydande Fastighet må tillåtas
utan ofvanberörde värdering och Intecknings
Summas fördelning. Värderings och
Fördelnings förrättningar varde alltid uti
InteckiringsProtocollet, till framtida efterrättelse,
intagne. Om Inteckning för 0-  myndigs eller utrikes vistandes Alf sägs
i ÄrfdaBalken.”
18 ff.
”Eger någon Inteckning uti flera Fastigheter,
för samma fordran, utan att uppgifvet
är, för hvad del deraf hvarje Fastighet
särskildt häftar, och hafva andra
Borgenärer, å samma tid eller sedan, låtit
inteckna en eller annan af dessa Fastigheter;
då må han ej låta sin Inteckning
i någondera Fastigheten särskildt dödas,
utan att antingen alla Inteckningshafvare,
1288 LaglJtskotttts Bctinknnden.
som med honom lika ratt ega, så ock de
hvilkas Inteckningsrätt sednare är1, dertill
samtyckt eller och hvardera Fastighetens
särskildta varde, i förhållande till de ofri»
ge genom laga värdering ar utrond, och
i mån deraf hvarje Fastighet påförd den
del af InteckningsSunnnan som sig derå
belöper, samt i sednare fallet, afskrifning
å hufvud förbindelsen skedt, till det belopp,
hvarföre den intecknade Fastigheten
häftar, som från Inteckning skall lossas.
Är det sådan Bruks eller annan Egendom»
som i 11 §. finnes upptagen, hvilken gemensamt
blifvit intecknad och särskild Inteckning
å samma tid eller sedan blifvit
beviljad, då må egaren af den gemensamma
Inteckningen ej låta densamma i någondera
Fastigheten särskildt dödas, utan
att alla Inteckningshafvare, som med honom
lika rätt ega, så ock de, hvilkas inteckningsrätt
sednare är» dertill samtyckt.
Sker annorledes eller låter han Inteckningen
i någondera Fastigheter förfalla; nju»
te ej annan rätt i de öfrige, än näst efter
sista Inteckningshafvaren.’1
19 §•
”Borgenär» som för sin fordran fått
Inteckning uti flera Fastigheter, må ej till
minskning af annans rätt, åom å samma
tid, eller efter honom, låtit des fordran
intecknas
Lag Utskott ti: Sitdnkandeit. 1289
1 endera Fastigheten, njuta ur denna sednare
betalning till högre belopp, än det
hvarföre densamma, på grund af värdering
å de gemensamt in tecknade Fastigheterrte*
bör häfta. Är det Bruks eller amian sådan
Egendom, hvarom i ii §. förmäles, som
gemensamt blifvit intecknad, och särskild
Inteckning å samma tid eller sedan i derunder
lydande Fastighet är beviljad, gånge
ej ur denna sednare betalning för mera,
än som i de andré Fastigheterne bris*
ter.”
Herr Borgmästaren Hagander anförde.4
”Jag finner visserligen lika med Utskottet,
att RiksdagsMannen Cederborgs förslag icke
bör antagas: alt 18, 19, och 20 §. §. af In*
teckningsLagen stå i nära samband med
hvarandra, och att en del af de olägenhe*
ter, hvilka vid deras tillämpning möjligen
uppstå, kunna af vederbörande säkegaré
sjelfva föreses och äfven förekommas; mert
olägenheterna äro emedlertid af den art
att de förtjena Lagstiftande Magtens hela
Uppmärksamhet; hvadan jag och ansett en
närmare utveckling af sjelfva Lagens be*
skaifenhet vara åtminstone icke olämplig.
Om en Gäldeiiärs flere Egendomar
(N:o 1 och 2) blifva intecknade för ert
Borgenärs (B) fordran t. ex. 1000 R:d, utan
att denne lägger någon viss del af sirt
fordran på den ena eller andra Egendo*
men; och en annan Borgenär (C) derefter
LagUtskottets Betänkande*
J2QO Lagutskottets Betdnkandcn.
vinner Inteckning särskild i den ena af
dessa Fastigheter (N:o i._) för t. ex.
4oo R:d; så uppkommer mellan dessa Borgenärer
ett rätts förhållande, hvars allmänna
regel är denna: att den ena ej får så
begagna sin rätt j att han, utan nytta för
sig sjelf j dermed skadar den andra.
Det är denna rättsregel, hvarpå 19 §.
i 1818 års InteckningsLag sig grundar, då
der uttryckes, att en sådan Intcckningshafvare,
som (B) icke får af Egendomen N:o
1 taga mera, än bristen, sedan han först
hållet sig till N:o 2.
Om derföre N:o 1 icke vore värd mera
än 5oo R:d, men N:o 2 värd 900, så
att hela värdet af båda gör 1400 R:d; så
säger man med rätta, att Inteckningshafvaren
(C,) som på dessa Fastigheter utlånar
4oo R:d, hai' full säkerhet antingen han
låter inteckna hegge eller endera. Ty om
han ock tager inteckningen i blott N:o 1
så är der full säkerhet för 4°° R;tl efter
förutnämnde regel, enligt hvilken B, vid
utsökandet af sina 1000 R:dr får göra det
afseende på C:s rätt, att 900 R:dr tagas*utur
N:o 3 och bristen af N:o 1.
Så rättsenlig emellertid berörde 19 §.
än synes; kunna likväl fall uppstå, då det
blifver rent af omöjligt, att densamma efter
bokstafven värkställa; och Herr Grefve
tyint har derpå i dess anförande ganska
ngfcigt anvisat. Om t. ex. en, Borgenär
först fått generel inteckning å Egendoxnarno
N:o 1 och 3 och Borgenärerne
LngUtskottcts Betänkande*- 1291
B och C derefter vinna inteckning, den
förre i N:o 1 och den sednare i N:o a, så
påstå håda med lika rätt, att endast bristen
skall tagas hos hvardera. Den ene
påstår nemligen, att generelle Intecknings-»
liafvaren först skall låta sälja N:o 2 och
taga fyllnaden af JNT:o 1, och den andra
deremot, att N:o 1 skall säljas och bristen
tagas af N:o 2. Dessa påståenden upphäfva
hvarandra.
Detta synes svårt att hjelpa, om icke
dermed att i InteckningsLagen införa den
grundsats, som Lagstiftande Magten i Bajern
antagit: att nemligen sedan en generel
Inteckning föregått, efterföljande Specisla Inteckningar
behandlas såsvin vore de äfven
gener ela j dock med iakttagande af tidens ord.
ning dem emellan. Om denna grundsats,
hvar af 19 §. är ett speciell och i de fleste
fall användbart uttryck, tillämpas på
nyssnämnd fråga; så jernnäs Intecknings»
egarnes påstående och all motsägelse upphörer.
Borgenären A tager, nemligen först
sin fordran af hela Massan och resten
delas pro rata emellan Borgenärerna B,
och C.
Det ser väl vid första anblicken underligt
ut, att derigenom en speciel inteckning
kommer att njuta lika rätt s(»m om
den vore generell. Men denna rätt är en
nödvändig följd af ofvan anförde rätts-regel,
sammanlagd med sjelfva ideen af en på
publicitet fotad hypotlieks Lag, som naturligtvis
afser full säkerhet för en intcck
-
1292 LagUti kottetsBetånknnHen.
nåd fordran, huru den än må utgå. Det
måste ock visserligen förefalla fremmande,
att en speciel Inteckningshafvares ställning
blifver enahanda, som om han sökt Inteckning
uti båda Fasligheterne. Men det ligger
i sjelfva ställningens natur då en föregången
universell inteckning gjort de förut
särskilda Fastigheterna till ett enda
helt.
Antagandet af ofvannämnda grundsats
medför följande vigtiga resultat:
1:0 Att man icke tvingas till styc
kad
försäljning utan liar full frihet att i
massa sälja alla under ett generelt hypothek
begripna Egendomar, då sådant försäljningssätt
kan finnas mest inbringande;
2:0 Att man undgår den fatala ut
vägen
med värdering, hvars arbitraira beskaffenhet
strider mot InteckningsLägens
esprit, mot ideen af en vid publicitet bunden
sakrättS lag och Som val ej måste kunna
påtänkas såsom ett medel att bestämma
Intcckningshafvarenas inbördes ratt; destomindre
sorn sättet och grunderne för värdering
af Fast Egendom i Sverige äro högst
ofullkomlige.
3:o Att den gör öfverflödigt att för
bjuda
Speciel Inteckningstagande, sedan en
generel förutgått. Ty då den har det med
sig, att alla sednare speciela Inteckningar
blifva behandlade såsom generella; så har
det samma verkan, som om det ej vore
tillåtet att taga andra än generella inteckningar,
Lagutskottets Bethukanden. I293
Jag har med det anförda haft endast
för afsigt, dels att fästa en närmare uppmärksamhet
vid Lagens nuvarande beskaffenhet,
dels ock anvisa en möjlig utväg
att förekomma de öfverklagade olägenheterna,
i afseende pä bestämmandet af Borgenärers
rätt inbördes, vid inteckningsliqvider.
Ut Supra.
Ex Protocollo,
Joh. Jac. Kleman.
Lii. E. N',o 186
Ankom den 10 Oct. 1823.
Utlåtande i anledning af Högloft. Ridderskapet
och Adelns samt Hedervärda
Bondeståndets Äterr emis ser
af Utskottens Betä?ikanden under
N:0 67 och <5p, angående yrkad ändring
uti 23 §. octo upphåfvande af
25 §• uti Kongl. Förordningen, den
15 Julii 18189 om Inteckning uti
Fast Egendom.
Berörde Betänkanden hafva, tillika med
fyra, andra LagUtskottets utlåtanden öfver
1294 LagVtskottits Betänkande«.
yrkade ändringar uti förenämnde InteckningsLag,
blifvit Återremitterade: af Högloft.
Ridderskapet och Adeln, i anledning
af Herr Grefve Carl Gustaf Spåns'i anmärkning,
att ehuru han icke hade någon erinran
att göra vid ifrågavarande - arne Betänkanden,
borde de likväl öfverlemnas till
förnyad handläggning af Lagutskottet, för
att i ett sammanhang med alla öfrige raotionerne,
rörande InteckningsLagen, komma
under Utskottets granskning; och af Hederv.
BondeStåndet, ur det skäl, att vice
Talmannen Jon Jonsson, under yrkande
äfvenledes af en så beskaffad gemensam
granskning, såsom anmärkningar emot Utskottets
Betänkanden afgifvit förslag till en
ny HypotheksLag; men då Utskottet hvarken
uti berörde Förslag funnit något yttrande,
som utmärker stridig åsigt med
ifrågavarande 2.ne Betänkanden, eller af
den ytterligare granskning Utskottet företagit
öfver de återremitterade Betänkanden
och andre till Utskottets handläggning öfverlemnade
motioner rörande InteckningsLagen,
fått anledning att frånträda eller
förändra de yttranden, Utskottet afgifvit
uti förenämnde 2:ne Betänkanden under
N:o 67 och 6g, blifva de härmed åter till
Riksens Högloft. Ständers pröfning vördsami
igen öfverlemnade. Stockholm, den 26
September 1823.
LngUtskottm Betänkande»; 1295:
N:o 187.
Ankom cl. 28 Octob. 1823.
Betänkande ofver Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition, angående upphäfvande
af 8 §. i i Cc?/?. UtsökningsBatken
samt ändring af 2. §. z 45
Cap. MissgerningsBalkcn och öfverskriften
till samma Capittel och
Balk.
Till LagUtskottets åtgärd hafva Samtlige
Respective RiksStånden remitterat följande:
(Se
irsta Sami. 2:dra Band.)
Lagutskottet, som tagit i öfvervi*
gande, hvad så väl denna Kongl. Proposition
som de dervid fogade handlingar innehålla,
anser sig böra vitsoi'da nödvändigheten
ej mindre af förändrade straffbestämmelser
för Uppbördsman i och för förskingring af
Allmänna medel, än äfven af en Lag, som
belägger hvarje förskingrande af medel, uppburne
i och för Tjensten med enahanda
ansvar, som vore Ämbetsmannen Uppbördsman.
Nödvändigheten i förra fallet grundar
sig på den i Utskottets tanka felagtiga
princip, som vår nu gällande Lag antager,
LdgVakottits Bet Mandén,
att Ämbetsmannen, om lian förmår ersätta
det förskingrade, fredar sig derigenom frän
idit annat straff, än tjenstens förlust, då
deremot den, som ej mägtar gifva ersätt»
ning, får umgälla denna oförmåga med sär»
skildt ansvar samt till och med lifvets förlust,
då likväl tillgreppet i oell för sig sjelf är
lika brottsligt i begge händelserne, och
straffets bestämmande således ej bör bera
på den omständigheten, att Ämbetsmannen
kan ersätta hvad han tillgripit; och i sednare
fallet, eller hvad angår behofvet afen Lag,
som belägger hvarje förskingrande af me*
del uppbur lie i och för Tjeiisten med sam-*
ma ansvar, antingen Ämbetsmannen är hvad
man egentligen kallar Uppbördsman eller
icke, och ehvad medlen tillhöra Kronan
ändra Allmänna verk eller enskilde; så
torde en billig enhet i Lagstiftningen för»
dra, att, då brotten till deras grund äro
lika, straffen äfven böra vara det. Afvi»
kelsen i förevarande ämne uti 1734 års
Lag ifrån denna annars öfverallt följde re-,
gel torde härröra deraf, att den tiden Uppbördsman
voro de enda sorn på en gång
innehade Större det allmänna eller enskilde
tillhörige penningesummor,, och behof»
yet har således endast emot dem synts
påkalla en särskildt straffbestämmelse, till
förekommande af tillgrepp. Numera, då
af hvarjehanda orsaker, en mångdubbelt
större omsättning af Statens och enskild
des Egendom eger rum, och den derunder
genomlöper icke allenast Uppbördsmäns
LagUtskcttetsBetänkaniien, 1297
Vitan äfven andre Ämbetsmäns händer, bör,
efter Utskottets omdöme, enär inför rätts-»
begrepp någon skillnad ej linnes emellan
Uppbördsman och annan Tjensteman tillgrepp
af medel, uppburne A tjenslens vägnar
för Statens eller enskildes räkning,
•>11 skillnad i deras bestraffning för dylikt
brott äfven upphöra.
På sådan grund är äfven Kongl, Maj:ts
nådiga Proposition stödd; och då vid betraktande
af vådan för allmän och enskild
säkerhet af Ämbets- och Tjenstemäns tillgrepp
af medel som åt deras vård blifvit
anförtrodde, de föreslagne straffgraderna
förekomma Utskottet lämpade efter brotten,
samt bristerne udden nu gällande Lagen
således dermed äro aflmlpne; tillstyrker
Utskottet,, att Riksens Höglofl. Ständer
mätte bifalla den Kongl. Propositionen;
hvarvid Utskottet likväl torde få fästa Riksens
Höglofl. Ständers uppmärksamhet derpå
, att då de i Lagen utsatte gradationer
i Straffen slutas sålunda: i Fjorton till Sexton
år, om det går öfver Sextio Tusende,
eller till Ett HundradeÅttatioTusende Daler,
orden: och derutöfver torde böra för
fullständigheten skull tillsättas, emedan det
annars skulle kunna tydas derhän, att tillgrepp
utöfver beloppet af 180,000 Daler
antingen icke kunde ske eller icke bestraffades.
Detta, tillika med någre Ledamöters
Särskilda mening hemstalles dock vördsam-.
1298 Lagutskottet! Bttånkanden.
ligen Riksens Högloft. Ständers vidare pröfning.
Stockholm den 4 September igaik
Utdrag af Protocollet, hållet hos Riksens
Högloft. Stånders Lagutskott
den i(5 Augusti 1S23.
S. D. Föredrogs Kongl. Majt:s af samtlige
RiksStånden till Lagutskottet remitterade
Nådiga Proposition, om upphäfvande
af 8 §. i 1 Cap. UtsökningsBalken samt
ändring af 2 §. 45 Gap. Missgernings Balken
och öfverskriften till samma Capitel;
och tillstyi’kte Utskottets fleste Ledamöter
Bifall af den Nådiga propositionen, på sätt
Betänkandet N:o 187 utvisar.
Herr von Hauswolff deremot uppläste
ett så lydande skrifteligt yttrande:
*’Efter mitt begrepp, om hvad som hör
iagttagas vid stiftande af nya Lagar, så
vida dessa skola blifva ändamålsenliga och
hälsosamma utan kränkning af menskliglietens
anspråk, måste afseende göras ej
mindre på billighetens än på rättvisans
fordringar, och på de såsom allmänna DomareReglor
framstälde sanna erindringar,
att stundom högsta rätt varder största orätt,
samt att vid all Lagstiftning, så väl som
vid dess skipande, noga uppmärksamhet
Bör fästas på den felagtiges mer eller mindre
elaka och Brottsliga afsigt och uppsåt,
Lagutskottets Bttånkaniett. iagp
och på den större eller ringare skada eller
förlust, som varit eller blifver en följd af
den beg&ngne öfverträdelsen af Lagens förbud.
Denna princip finnes efterföljd i de
fleste civiliserade folkslags Lagar, oell med
sorgfällighet iagtlagenuti vår, år 1734, antagne
Lag, till och med uti den §. af45Cap.
MissgerningsBalken, hvarom nu är fråga.
Deruti befinnes, att i mån af Brottens grofhet
och den skada som derigenom timar,
bestraffningarne blifvit bestämde, ehuru det
moraliska onda stundom är af lika hallt.
Således för olofligt tillgrepp af annor mans
egendom stadgas böter till blott hälften af
det tillgripnes värde, jemte hemlig skrift
och aflösning, om detta icke öfverstiger
Tio daler, men i annat fall, att den brottslige
skall stånda Tjufsrätt, det vill säga
böta Try gånger så mycket som det stulna
värdt är, eller ansvara med kroppen,
och dertill undergå uppenbar kyrkopligt
med Skrift och aflösning, ehuru ofta brottet
emot moralitet och sedlighet är enahanda,
men endast tillfället varit mera gynnande
för den sistnämnde i dess afsigt,
och skadan för den lidande derigenom blifvit
mera känbar. Vid frågor om ansvar
då menniskolif är förspildt, stadgas, dels
böter gradvis efter beskaffenheten af händelsen,
dels och olika dödsstraff allt efter
brottets egenskap och förbrytarens uppsåt.
I slagsmåls-saker på samma sätt o. s. v.
Äfvensom, efter Kongl. Majrts Nådiga proposition,
ansvaret eller fästningsarbetet skult
1300 Lagutskottet! BetHnktindsn.
le förstöras, i mån af den förlust Kongl,
Maj:t och Kronan eller den enskilde blifvit
tillfogad eller komme att vidkännas;
jneii icke något afseende har blifvit dervid
fästadt å den felagtiges moralitet, eller
uppsåt och å den händelse då någon förlust
icke timar , utan målsegandeii varder
till fullo förnöjd. Kronans eller annor
mans medel eller gods, sorn en Uppbördseller
Ämbets- och Tjenste man, i följd af
sin Tjenst eller Ämbete, indrifvit eller blifvit
ombetrodt kan likväl af honom tillgripas
af olika anledning och i olika intention
eller uppsåt, nemi. antingen för tillfället
med vilja, föresats och förmåga att
egaren lill samma gods eller medel till
fullo förnöja, hvarigenom någon förlust
honom icke tillskyndas, och något moraliskt
ondt icke eller blifvit begånget; eller
af en Gäldbunden och Banquerouteur, sorn
saknar tillgång, att kunna ersätta hvad
han tillgripit, och således, med fullt uppsåt
att skada göra, förslösat hvad honom
såsom Ämbets- eller Tjensteman varit ombetrodt.
— Till ex. en tjensteman varder
antastad för sin enskilda skuld; innehar
medel Kongl. Maj:t och Kronan eller enskild
man tillhörige, och för att skydda sig
från den hotande faran eller Chicanen,
tillgriper dem för ögonblicket, efter han
innan kort af sine Gäldenärer, eller för
någon sin egendom som han ämnar afyttra,
har att införvänta utväg till de ombetrodde
medels ersättande, men varder dess
-
LngUtskottets Betiinhandcn. 131
förinnan för tillgreppet oell innan lian förväntat
antastad, utan att då vara i tillfälle
att genast kunna anskaffa hvad af honom
fordras, men sedermera och efter lernnad
lämplig anstånds tid realiserar sin. föresatts
och sitt löfte, så att genom hans förvållande
någon skada icke inträffar. — E11 annan
åter, med full kännedom örn sin oförmögenhet
gör enahanda tillgrepp och enär
han varder derföre tilltalad, kan icke erbjuda
någon ersättning, utan uppsåtligen
tillskyndar Kongl. Majit och Kronan eller
den enskilde en betydlig förlust och utmärker
sig uppenbarligen såsom Bedragare
och ovärdig det förtroende honom varit
lemnadt. — Kunna eller bora desse personers
så olika handlings-sätt betraktas i
lika Synpunct och derföre lika strängt bestraffas
, eller såsom ock kan inträffa, den
forre till och med beläggas med drygare
ansvar än den sednare, hvilket dock kunde
hända, om summan, den förre begagnat
öfversliger de medel, som den sednare förskingrat,
ehuru den förres förseelse icke
kan stämplas annorlunda än lika med den,
Som utan tillstånd nyttjat ombetrodt gods,
då deremot den sednare måste anses såsom
tjuf eller bedragare.
Af desse skäl och anledningar samt 1
öfverensstämmelse med hvad som förut är
stadgadt i omförmäldte Lagrum 45 Cap.
3 §. Missg.Balken, och till förekommande
af de Chicaner eller förföljelser, som eljest
kunde tillställas emot nitiske och välsin
-
13O2 Lagutskottet! Bet Hukande >t.
nade Ämbets oell Tjenstemän, äfven för
små händelser, anser jag billigt vara, att
den Uppbörds och Ämbetsman, sorn blott
för tillfället begagnadt Kongl. Måjfts och
Kronans efter enskilt mans om händer hafde
medel, men efter tillsägelse inom lemnad
skälig anstånds tid dem åter anskaffar,
skall, i analogie med Lagens stadgande i
12 Cap. 4 §• Hand.Balken, höta dubbelt
emot hvad i detta Lagrum stadgas eller
20 Daler S:mt med 6 R:dr 32 sk. Banco,
samt tilläfventyrs på kortare eller längre tid
från Tjenstebefattningen Suspenderas, men
deremot 0111 han sådane medel förskingrar,
utan att kunna dem återgälda, umgälla
sitt brott, såsom uti Kongl. Majrts Nådiga
propositioner föreslaget är. —Anhållandesatt
denna min särskilda tanka eller reservation
må med Betänkandet till Respective RiksStånden
åtfölja.”
Härmed förenade sig Herr Docloren
Fornander och RiksdagsFullmägtigen Fehr
Bengtsson. Ut Supra.
Ex Protocollo,
Joli, Jac. Kleman.
Lagutskottets Betänkandets, 1303
N:o 188.
Ankom den 28 Oct. 1823.
Betänkande ofver Herr Jacob Linströms
Memorial, angående bestämmande
af lika ansvar för Lands
Secreterare och ConsistoriiNotarier
som förskingra Allmänna eller enskifta
medel, med hvad Lagen uti
45 Cap. Miss ger ningsBalken stadgar
för uppbörds?nän.
Vällofl. BorgareSlåndet liar till Lagutskottet
reihitteradt ett Memorial af Herr -  Jacob Linström, deruti andrages, att utom
de egenteliga Uppbördsmännen af Kronans
intrader, äfven gifvas andre personer,
som hafva publika medel om händer, såsom
LandsSecreterare, i afseende på alla
handräckningsmedel och både publika och
enskilda skuldfordringar, som genom Promotorial
eller eljest directe genom Konungens
Befallningshafvandes åtgärd utsökas,
och Auctionsmedel, somför å Landscancellierne
försåld fast Egendom af dem uppbäras,
samt ConsistoriiNotarier, för stamboks
och andre publike medel, som af DomCapitlet
emottagas och redovisas; och sorn
för pröfningen af desse Ämbetsmäns förhållande,
i desse delar af deras tjenst, in
-
1304 LagVtskottets Bctänkandcn.
gen bestämd Lag skall vara stadgad; så
har Herr Linström Föreslagit, att dem måtte
föreläggas viss tid* inom hvilken t vid
vite af dagaböter, de böra redovisa unl
händer tagile medel i och för Äinbets-skuld,
och att, i händelse af brist eller försnillning
af sådane böter, de må anses till liba
ansvar och straff förfallne, soni för
Uppbördsman uti 45 Gap. MissgBalk. är
vordet stadgadt; med skyldighet likväl för
deras närmaste förmån, att umgälla deras
bristande tillsyn och efterlåtenhet i Controller,
med full ersättning af hvad som
kan brista i skadans gäldande af den brottsliges
Egendom; äfvensom Herr Linström
hemställt, att all den kostnad Staten ofta
måste vidkännas, för att få utredning pä
- sådane felaktige och försumlige Ämbetsmäns
förbrytelser, må af de brottsliges eller efterlåtne
Förmåns egendom till fullo gäldas.
Lagutskottet har Öfvervägat hvad uti
Memorialet sålunda blifvit framstäldt; och
hvad först angår yrkandet att LandsSecreterare
och ConsistorieNotarier, för tillgrepp
och förskingring af allmänna eller enskildte
medel, som de i och för deras tjenster till
förvarande och redovisning emottaga, måtte
anses förfallne till det uti 45 Gap. MissgBalk.
för Uppbördsmäns så beskaffade förbrytelser
utstakade ansvar och straff, så
enär Utskottet, i anledning af Kongl.
Maj:ts i detta ämne till Riksens Ilöglofh
Ständer allåtne och till Utskottet remitterade
-
L*g UtskottttsBtfHttkandmf 305
rade Nådiga Proposition, uti särskildt Betänkande
under denna dag tillstyrkt att,
med upphäfvande af 8 §. i 1 Gap. Utsök.
Balk, samt ändring af 2 §, 45 Cap. Missg
Balk. enahanda ansvars Lag mätte antagas
så väl för Uppbördsman som annan Ämbets-
och Tjensteman, som förskingrar
medel dem han i och för Ämbete och Tjenst
emottagit, under hvilken Lag således jemväl
LandsSecreterare och ConsistorieNotarier
komma att inbegripas, får Utskottet
såsom svar å Herr Linströms motion i denne
del samma Betänkande vördsamligen
åberopa; samt i anledning af Motionairens
förslag att LandsSecreterare osli ConsistorieNotarier
måtte föreläggas viss tid, inom
hvilken de vid vite af dagaböter böra redovisa
om händer tagne medel, yttra, att
Utskottet anser de nu gällande stadganden
i delta afseende göra tillfyllest.
Hvad åter vidkommer den väckte frågan
om skyldighet för LandsSecreterare®
och ConsistorieNotaries närmaste förmån,
att umgälla deras bristande tillsyn och efterlåtenhet
i Controller med full ersättning
af hvad som kan brista uti skadans
gäldande af den brottsliges Egendom; så
finnes en sådan ansvarighet vara Lands-*
liöfdingarne genom 25 puncten uti Landsliöfdingelnstructionen
den 4 Nov 1734, i
allmänhet ålagd, så vidt vid inträffande
Balancer hos underordnade Ämbets- och
LdgUtskittets Betänkande», 83
jru5^ LagUt skot tits Bitänkanit*.
Tjenstemän, Landshöfdingen skulle befinnas
hafva efterlåtit hvad honom i afseende
på eftersynen och Controllen huru desse
Ämbets- eller Tjenstemän sine skyldigheter
fullgöra, enligt Instructionen ålegat;
och enligt Kongl Brefvet den i Julii 1791
åligger det Conåistorierne, att efter deras
Ämbetspligt hafva den nogaste tillsyn att
de medel, hvilka ConsistorieNotarierne under
uppbörd hafva, i rätter tid redovisas;,
samt i annat fall och utan omväg med
ConsistorieNotarien lagligen förfara, så kärt
dem är att icke, som annars bända måste,
sjelfve blifva ansvarige för påföljderne af
efterlåtenhet härutinnan i den mån , en
hvar af LedamÖterne kan finnas till ordningen,
skadan eller tidsutdrägten hafva
bidragit.
Då således bestämde LagStadganden
i berörde afseenden redan finnas , anser
Utskottet något dess vidare yttrande i denna
fråga icke erfordras; och hvad slutligen
angår Motionairens hemställan, att all
den kostnad Staten ofta mäste vidkännas*
för att få utredning på felagtige eller försumlige
Ämbetsmäns förbrytelser, ina af de
brottsliges, eller efterlåtne Förmäns Egendom
gäldas; så emedan Kongl Brefven
den 5 December iy65 och den 9 Aprili
i8o5 stadga, det förra: att urtima Rätter
och Domstolar må i allmänhet ej förordnas
på Kronans bekostnad, eller någre
medel dertill af Statsverket förskjutas; men
om någon undersökning eller Domareför
-
LagVtshoitets Eetäukandetn 1307
rättning vore oundgängeligen nödig, sorn
ej kan af Ordinarie Domare förrättas, Extra
Domare då väl må på Succumbentens bekostnad
förordnas, dock att sådan kostnad
ingalunda, så framt ej högsta nödvändighet
det fordrar, af Kronan förskjutes, utan
af angifvaren eller sökanden, som sedan
för ersättningar får bålla sig till Sueeumbenten;
samt det sednare: att alla
rese- och dagtractamenten, som af Kongl.
Maj:t och Kronan förskjutas vid Domstolar,
SyneFörrättningar, m. m. i mål emellan
Kongl. Maj:t och Kronan samt enskilde
personer, såsom uti ego- eller gränse- tvister,
eller till undersökningar om förbrytelser
emot allmänna säkerheten, Tjenstemäns
förseelser m. m. böra hos den tappande
enskilda Parten utsökas; hvarförutan Utskottet
anser den följd af allmänna Lagens
stadgande angående rättegångskostnad och
skadestånd vara klar och ostridig, att den,
som för brott och förseelser af hvad beskaffenhet
som hälst till ansvar fälles,
jemväl skall gälda all den kostnad som i
och för målets utredande kan hafva åtgått;
ty finnér LagUtskottet något ytterligare
stadgande härom icke erfordras.
Dock hemställes detta allt Riksens
Höglofl. Ständers vidare profning vördsam*
ligen. Stockholm den 4 Sept. 1823.
1308 LagUtskottui Bctittlteden,
N:o 1894
Ankom den 10 Oct. i8a3*
Utlåtande öfver anmärkningar vid Utskottets
Betänkande N:o 159, ofver
väckt fråga o??i befrielse för Riksens
Ständers Bank, från skyldigheten att
i Concurser och års Proclama bevaka
sine mot Lös pant egande Jordringar.
Vid föredragning af detta Betänkande
hos Högv. PresteStåndet, har blifvit anmärkt
af Herr DomProsten Doctor "Wijkman:
att Utskottet ej skall haft det billiga
afseende som Utskottet bordt hafva å Bankens
säkerhet i afseende på bevakningen i
Concourser af fordringar emot Löspant, heldst
Pantsedlarne i Banken på Silfver och Guld
hafva ofta blott ett motto af vissa bokstäfver,
eller ock äro diktade namn vid belåningen
uppgifne då egaren vill vara okänd, och
det således är omöjligt för Banken att veta
om vid den eller den Concourssen Panten
dithörer. Då enligt ConcoursLagen äfven
Pantegare bora bevaka deras rätt i
Concourser och det är ConcoursMassans rättighet
att inlösa Pant som tilläfventyrs ej
är belänt till mer än en fjerdedel eller half
-
LagUtikottett BetHitkandut. 1309
va värdet, samt tillgodonjuta öfverskottet;
så skulle, om det blefve bekant att sådan
Cessionantens Pant funnes i Banken, sorn
icke blifvit bevakad, Panten kunna af Curatorer
eller Creditorer, utan erläggande
af pantsumman, återfordras, och Banken
inledas i en Rättegång, för hvilken den
bör vara frikallad; och som dylike händelser
inträffat för. enskilde Pantegare samt
Banken ej i detta fall eger annan rättighet
än den enskilde; så har Herr DomProsten
ansett nödigt att en Författning stadgades
till tryggande af Bankens säkerhet och frihet
att ej indragas i flerfalda Rättegångar.
Herr Doctor Hedren har yttrat: att då
många PantSedlar utgifvas på diktade namn
eller chiffer, det är för Banken omöjligt,
att, vid uppkommen Concours, hos Låntagaren
sin Pant bevaka; att, äfven då Låntagaren
är känd, Revers är nödig för en
Laglig bevakning, och ehuru en sådan handling
ännu icke är föreskrifven vid BancoLån
på Löspant, skall likvälenligt nu
gällande lagar, hvar och en ConcoursMassa
ega rätt till allt, håde löst och fast,
intecknadt och ointecknadt, som Cessionanten
tillhörer; och då icke ens Inteckning
i fast Egendom befriar från bevakningsskyldighet,
kan detta förhållande icke
vara annorlunda vid Löspant. Enär nu
Banken utfärdar Pantsedel, som i Cessionantens
hand bevisar egande rätt, samt,
i händelse af försummad bevakning, Panten
måste återgå till sin egare, och Ban»
12io Lagutskottet! BttilnkanLttt.
ken gå miste om sin icke Lagligen bejakade
fordran; så har Herr Doctorn, för att
förekomma detta, i händelse Utskottets Betänkande
biföiles, ansett BancoUtskottet blifva
nödsak ad t gifva sådane förnyade föreskrifter,
för lån på lösa panter, att de alla
kunna lagligen bevakas; men att, när detta
betydligen försvårade dessa Lån, eller
gjorde dem nästan omöjliga, det vöre tjenligare
att bifalla Motionen.
I anledning af dessa anmärkningar,
deremot erinringar af andra Högv. PresteStåndets
Ledamöter blifvit gjorde, har Betänkandet
blifvit till Lagutskottet återrejnitteradt.
Då Utskottet funnit ofvanberörde anmärkningar
endast innefatta ett återupprepande
af de omständigheter hvilka uti BanCoFisealsÄmbetets
Memorial, till grund för
dess gjorde hemställan blifvit anförde, och
hvilka uti det återremitterade Betänkandet
■äro upptagne och besvarade, så har Utskottet
icke funnit skäl att förändra dess förra
Yttrande, destomiudre, som detsamma
.enligt ankomne ProtocollsUtdrag blifvit af
de öfrige ,3me RiksStånden godkändt; hvilket
Utskottet får vördsamligen tillkännagifva.
Stockholm den 26 September i8a3.
LugVtskeiteti Betdnkandtn. ij\i
N:o 190,
Ankom den 10 Oct. 1823.
Utlåtande öjver anmärkningar vid Utskottets
Betänkande Nio 141, ofver
Kongl. Maj\ts Nådiga Proposition
angående jork!ar in g ofver 5 §. uti
15 Cap. RåttegångsBalken, samt 4
§. uti 3 Cap. MissgerningsBalken.
Då ifrågavarande Betänkande, deruii
Lagutskottet tillstyrkt, att med bifall till
Kongl. Majrts Nådiga Proposition, genom
utfärdande förklaring öfver 5:te §. uti 25:te
Cap. RättegångsBålken och 4 §• uli 3 Cap.
MissgerningsBalken måtte stadgas, dels att
mål rörande den förbrytelse, att någon
kommer drucken i Kyrka eller gör der
oljud och förargelse, icke böra HofRätts
pröfning underställas, dels ock, att för dylike
förbrytelser begångne å Helgedag, utom
det i Lag för förbrytelsen stadgade ansvar,
Sabbatsbrott? Böter jemväl böra tillämpas,
blifvit hos Hederv. BondeSlåndet föredraget,
har RiksdagsFullmägtigen Anders Danielsson
åberopat den af 3:ne Ledamöter
yttrade, Utskottets Betänkande bifogade särskilda
mening, att någon så beskaffad till
-
Ijts LttgUt skottets Ettdnkanden.
ökning i ansvaret icke bör eg a rom; och
som många af nämnde Stånds Ledamöter
deruti instämt; så har Betänkandet blifvit
till Utskottet återremitteradl.
Enär de af Utskottets Ledamöter, hvilkas
Pluralitet bestämt den i Betänkandet
yttrade mening, dervid oförändradt förblifvit,
och Betänkandet dessutom af de
3:ne öfrige Respeetive RiksStånden, enligt
ankomne ProtocollsUtdrag, vore det bifallet;
har Utskottet ansett sig icke ega vidare
att tillgöra, än att detta förhållande vördsamligen
anmäla. Stockholm den a6 September
i833,
■■■ ■y
—■
3N':o 191
Ankom d. 10 Oct. i8a3*
Utlåtande i anledning af anmärkningar
vid Utskottets Betänkande N:o
114, öfver väckt fråga om mildring
i Straffet för Vackt karf som af
försummelse eller vangömmo släpper
Fånge lås.
Vid föredragning hos Högloft. Ridderskåpet
och $.delu af LagUtskottets ifrågtt
-
LagUtskoititt BttHnkanJett, *313
varande Betänkande har Herr Cederschjöld ,
Pehr Gustaf, dels anmärkt: att Kongl.
Brefvet den 3 November 1786, hvarigenom
förklaras, att Lagens stadgande i 19 Gap.
3 §. MissgärningsBalken bör sålunda följas,
att den Vacklmästarc, Vaktkarl eller öfrige
Betjening,, hvilken fångars vård på något
sätt anförtrodd är, som af försummelse eller
vangömmo släpper fånge lös, skall, jemte
tjenstens förlust afstraffas med spö efter
beskaffenheten af försummelsen och den
undkomnes Brott, skall sakna egenskap af
verklig Lag, emedan det icke någonsin blifvit
af Riksens Ständer godkändt, samt
Kongl. Maj:t, enligt 1772 års RegeringsFonn
icke egde magt, att stifta någon
CriminalLag utan Riksens Ständers samtycke,
dels ock ansett allmänna Lagen,
som utsätter gradationer i bestraffningen
vara vida lämpligare än berörde Kongl.
Bref, hvarest Spöstraff utsättes för all fång'spillning,
och att, i händelse Riksens Ständer
dela denna öfvertygelse, de, för att
återställa 1734 års Lag i denna del till
sin fulla kraft, endast behöfva att för
Kongl. Maj:t i underdånighet anmäla, att
de icke kunna erkänna 1786 års KonungaBref,
såsom Lag. Nu mera framlidne Herr
Ehrenborg, Casper_, har förenat sig med
Herr Cederschjöld derom, att Riksens Ständer
ega anledning begära upphäfvande af
sådane Författningar, som ej i Constitutionel
väg tillkommit, vare sig efter nuy
ar sulde RegeringsForm eller före densarn
-
I3I4 Lagutskottets Betänkanden.
mas utfärdande, samt alt, om ock 1772
års RegeringsForm icke i likhet med den
nu varande upptog någon rätt för Riksens
Ständer, att granska de emellan Riksdagarne
utkomne Lagförklaringar, så var dock
den Lagstiftande magten uppdragen gemensamt
åt Konungen och Ständerne; men då
all Lagstiftning eller ändring af Lag, vare
sig sådan, som heslutes af Konung och
Ständer gemensamt, eller sådan som på
Konungens åtgärd, utan Ständernes medverkan,
ankommer, promulgeras af Konungen,
har Herr Ehrenborg ansett Domaren
vara saklös, då lian iakttager innehållet af
sådane Lagbud, utan behof eller ens rättighet
att granska sättet för deras mer eller
mindre lagliga tillkomst, hvaraf i många
fall oreda och osäkerhet skulle uppstå;
och hvad särskildt frågan om undanrödjandet
af 1786 års Kongl, Bref angår, bar
Herr Ehrenborg icke tvekat, att tillskynda
bifall å motionen, enär det synes obilligt,
att jemte Tjenstens förlust Spöstraff äfven
skall åläggas. Det förra borde, förvållande
till fångspillning, alltid vara en oundviklig
följd, men deremot uppå vidare pröfning
bero om tillika Böter, Vatten och Bröd
eller Spöstraff borde åläggas , och då Leuteration
endast kan ske i ÖfverRätlen, hvilket
förorsakar omgång och tidsutdrägt, samt
bos förste Domaren ej finnes andre alternativer
än att frikänna Fångvaktaren med
bibehållande af Tjensten eller att ålägga
.Spöstraff, jemte Tjenstens förlust; så har
LaglJtshottett Bettinkanien» 1315'
Herr Ehrenborg på dessa grunder, och
ehvad 1786 års Bref tillkommit efter Riksens
Ständers tillstyrkande eller icke, ansett
detsamma böra upphäfvas, och stadgandet
i allmänna Lagen återställas i sin
fidla kraft. Häruti har Herr Grefve Mörner,
Carl Stellan, instämdt, och hafva vid
Herr Cederschjöld! yttrande erinringar blifvit
gjorde af flere Höglofl. Ridderskapels
och Adelns Ledamöter; i anledning af hvilket
allt Betänkandet blifvit till Lagutskottet
åtcrremitteradt.
Af hvad sålunda vordet andraget, har
Utskottet icke funnit skäl frånträda dess i
Betänkandet yttrade öfvertygelse, att det
strängaré ansvar Kongl. Brefvet den 2 November
1786 utsätter för Vacktkarl, som
af försummelse eller vangömmo släpper
fånge lös, bör bibehållas, och hvilken öfvertygelse
vunnit än mera styrka deraf,
att Betänkandet blifvit af de öfrige 3:ne
RiksStånden enligt ankomne ProtocollsUtdrag,
utan anmärkning godkändt.
Hvad åter angår den af Herr Cederschjöld
väckte särskilda fråga, huruvida
ofvannämnde Kongl. Bref må ega kraft af
Lag, enär detsamma, utan Riksens Ständers
hörande utfärdadt, icke någonsin skall
blifvit af Riksens Ständer godkändt; så
ehuru Utskottet destomindre tillhört att
ingå uti någon pröfning af sättet huru
nämnde Kongl. Bref tillkommit, som Utskottet
enligt 33 §. Riksdagsordningen endast
eger granska de sedan näst föregåen-?
13x6 LagUtskottttt Eetinknnde*.
de Riksdag ifrån Konungen genom Högsta
Domstolen utgångne förklaringar af Lagens
rätta mening, tror Utskottet sig likväl i
anledning af den härom nu gjorde anmärkning,
böra yttra den öfvertygelse, att berörde
Kongl. Bref, ej mindre än öfrige äldre
Författningar, hvilka icke genom Konungs
och Ständers tagne Beslut blifvit
ändrade eller upphäfne, måste fortfara att
såsom Lag anses och tjena till ovilkorlig
efterlefnad, tills de i Grundlags-enlig ordning
varda ändrade eller återkallade. Stockholm
den 26 September 1823.
N:o 193,
Anköm d. ro Oct. 1823.
Utlåtande ofver Anmärkningar vid Utskottets
Betänkande N:o 64, öfver
Herr Professor Fröbergs Memorial,
angående Expeditions ätt et af Kongl.
Maj\ts Nådiga Resolutioner i Besvärs-mål.
Vid ifrågavarande Betänkande, hvarigenom,
ibland annat, Utskottet yttrat,
att enär numera, jemväl uti Kongl. Majrts
LigUtikofteti Bttånkandeu. 1317
Ecclesiastik-Expedition, iagttages, hvad
uti Justitise- och StatsExpeditionerne varit
öfligt, att Gonsistorierne, likasom andra
myndigheter lemnäs del af alla Kongl,
Maj:ts beslut, som föranleda något iakttagande
af dess myndigheter, så framt detsamma
ej innefattar en förmån tillagd enskild
part, utan att sådant rörer 3:dje mans
rättj då den Kongl. Resolutionen vanligen
föreskrifver att, den stadgade åtgärden bör
vidtagas på vederbörande* anmälan, hvarförutan
hvar och en myndighet hvars förklaring
eller utlåtande i något mål af Kongl.
Maj:t varit infordradt, erhåller ett exemplar
af Utslaget, Utskottet för det med
motionen åsyftade ändamål icke ansåg något
vidare erfordras, än om Kongl. Maj:t
skulle täckas: genom Författning, till ovilkorlig
efterlefnad anbefalla dess Juslitireoch
StatsExpedilioner den praxis, som i
ofvanberörde måtto redan vore vidtagen,
hvarom Utskottet tillstyrkt Riksens Högloft.
Ständer att hos Kongl. Maj:t uti underdånig
Skrifvelse anhålla, har hos Högv.
PresteStåndet blifvit anmärkt dels, att ingen
klagan är förd deröfver, att icke nu
mera ifrån alla Expeditioner del lemnäs
af alla Kongl. Majrts beslut, så väl åt Consistorierne
som andre myndigheter, hvilket
alltid skett förut; men att den omständigheten
blifvit anförd, att desse Kongl. Majrts
Beslut och Resolutioner ej förr blifvit vederbörande
myndigheter tillställde, än efter
flere månaders förlopp från Utslagets
1313 LagUtikott etsBttankanien.
datum, och sedan Parterile utlöst sine exemplar,
hvilken speciella erindran synes
hafva undgådt Utskottets uppmärksamhet;
dels ock att en underdånig Skrifvelse med
den besynnerliga redactioil, att begära en
Författning om efterlefnad af hvad som redan
skall vara till efterlefnad antaget, synes
vara håde oformelig och öfverflödig,
hvarföre förslaget till den underdåniga skrifvelsen
borde af Lagutskottet ställas i sådane
termer, att Expeditionen efter desamma
må kunna uppsättas, häldst det Utskott
som dermed får befattning, icke eger jemka
eller ändra de Ordalag, som i sjelfva
Betänkandet förekomma; och har på grund
af desse anmärkningar Betänkandet blifvit
till Utskottet återrctnitteradt.
Sedan i anledning af detta Betänkande
underdånig Expedition från Riksens
Ilöglofl. Ständer till Kongl. Majrfc afgått,
hvaruti Riksens Högloft, Ständer underdånigst
tillkännagifva angelägenheten deraf,
att Consistotiefne erhålla tidig och officiel
underrättelse om utgången af sådane under
Kongl. Maj :ts pröfning dragne mål, sorn
berott eller bero på deras Ämbetsåtgärd,
samt anhållit, att vederbörande måtte anbefallas
afgifva slike underrättelser, så är
det utan tvifvel att det med Motionen åsyftade
ändamålet inför Kongl. Maj:t är ådagalagdt;
och då den önskan Riksens
Höglofl. Ständer sålunda framstält icke
kan utgöra ämne för en allmän Författning
utan blott verka ett förständigande flör ve
-
I.afrVtskottets B.tänkandtn, J3*9
derbörande Ämbetsmän inom Kongl. Cancelliet,
anser Utskottet någon förändrad
form i uppställningen af Betänkandet nu ej
böra ega rum, så mycket mindre, som
sjelfva den underdåniga Skrifvelsen lärer
inför HÖgv. PresteStåndet vara justerad och
gödkänd, äfvensom af de öfrige 3:ne RiksStånden,
hvilka dessutom bifallit Betänkandet,
hvarom det ålegat Utskottet att Högv.
Ståndet svar meddela. Stockholm den 29
September i8a3.
N:o ig3.
Ankom den 19 Oct. i8a3.
Riksens Högloft. Ständers Lag- samt
Allm aima Besvärs och EkonomiUtskotts
Betänkande öfver Kongl. Maj:tf
Nådiga Proposition med Förslag till
Författning om Fast Egendoms försäljning
å Lotteri.
Genom Remiss från samtlige Respctive
RiksStåndeu har till LagUtskottets åtgärd
blifvit öfverlemnad en så lydande:
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition.
(Se irsta Samlingen ajdra Bandet.)
1320 LegVtskotttti BttinknndeHi
Med Remissen från Höglofl. Ridderskapet
och Adeln har tillika åtföljdt ett
efter föredragningen af den Kongl. Propositionen
afgifVet yttrande af nu mera framlidne
Herr Ehrenborg, Caspersom enär
af de Propositionen bifogade Handlingar
funnes, att vederbörande mera uti Juridiskt
och oeconmiskt afseende än uti Moraliskt,
ämnet betraktat, önskat, att LagUtskottet
mera ville fästa uppmärksamhet
vid den moraliska delen. Herr Ehrenborg
har befarat, att vinglerier och stora olägenheter
uppkomma, då sjelfva fastigheterne
göras till föremål för Spel» och derigenom,
att speculationen drages från sådan
omtanka och näringsflit, som långsamt
men säkert bereder förkofran, till speculationen
att, utan möda, hastigt rigta sig,
och att det kan vara betänkligt, huruvida
Staten bör gifva anvisning å en utväg att
bereda vinst åt ett färre, men förlust åt
ett större antal medborgare. Utan att i
förväg yttra sig om den oeeonomiska fördelen
öfverVäger den moraliska olägenheten
eller ej, har Herr Ehrenborg yttrat den
öfvertygelse , att den oeeonomiska fördelen
skall vara mycket stor och den moraliska
olägenheten mycket liten, om den förre
bör förmå till öfverseende med den sednare.
och derjemte hemställt, dels om icke,
så vida Lagen skall antagas, stadgandet
bör vara blott temporairt till afhjelpande
lif en tillfällig förlägenhet, men icke såsom
ständig
L/igVtikotttts Rttånlandin. 1321
Ständig Lag anses, dels ock om icke de£
b lifver nödigt i de fall, då Konungens Befallningshafvande
slutligen skola besörja
örn fördelningen af Lotteri-medlen, att en
föreskrift lemnäs om utfärdande af tidig
Kungörelse, hvarigenom alla vederbörande
till en viss tid kallas, så att de få tillfälle
att bevaka sin rätt; hvilket vore så mycket
angelägnare, sora. Lagförslaget ej hindrar,
att sedan en Egendom blifvit anmäld
till bollspelning, den genom köp eller på
annat sätt kan öfvergå i annan mans ego;
och som erfarenheten visat, att sådane enskilde
liqvidationer betydligen Öka göromålen
vid LandsCancellierne så har Herr
Ehrenborg ti'Ott det vara lämpligt, att
LandsSecreterarne för sådane göromål erhålla
lika procent som för Fastigheters
Executiva försäljning.
Från Hederv. BondeStåndet liar jemväl
blifvit remitterad en Motion af RiksdagsFullmägtigen
Lars Lidman från Östergöthland,
deruti, med hämtad anledning
Från den allmänna förlägenheten, att vinna
köpare till fasta Egendomar, den Fråga
framställes, om icke en Inrättning, att å
Lotteri bortspela Egendomar, såsom i andra
Länder med fördel begagnad, och äfven
bär af en och annan efterföljd, skulle kunna
här i Landet tillvägabringas; genom
hvilket försäljningssätt, tillfälle skulle beredas
för den bemedlade* att räcka den
LagUtåottits Betänkande* 84
X322 LagUtskotttts Bitinknnden.
behöfvande en hjelpsam hand, utan att
såra granlagenheten å någondera sidan *
samt vid inträffande Concourser tillfälle öppnas
för möjligheten, att föryttra Gäldenärs
Egendom till högre värde än genom Executiv
försäljning, och såmedelst förekomma
Så val den Gäldbundnes * som dess Creditorers
allt för stora förlust.
Sedan Lagutskottet anmodat Allmänna
Besvärs och Ekonomiutskottet, att deltaga
i det Utlåtande* SOm i dessa ämnen skolat
afgifvas* hafva Utskotten till gemensam,
pröfning företagit ej mindre hvad den
Kongl. Propositionen med de dervid fogade
Protoeoller innehållerän äfven hvad
i öfrigt* på sätt ofvan är nämndt* härutinnan
blifvit till LagUtskottet remitteradt.
Tvenne frågor framställa sig härvid
till besvarande, nemligen* bör det föreslagne
försäljningssättet af fast Egendom godkännas?
och hvilka stadgandell böra i och
för ett sådant försäljningssätt vidtagas?
I förra hänseendet har såsom bevekande
skäl för Lagens antagande blifvit anfördt*
den lättare utväg till afyttrairde af
fast Egendom, soin derigenom skulle yppas,
och hvilken under nu varande penninge-förhållgndetl
vore af bebofvet påkallad.
Utskotten kunna icke dela denna åsigt
af saken. Utskotten medgifva väl, att under
första nyheten af Lagens tillvarelse*
allmänheten möjligen kan blifva lockad,
att deltaga i spelet om de fastigheter sOni
först till detta försäljningssätt upplåtas*
LagUtskotets Betdnkandm,
beli att följaktligen deras egare kunna komma
att röna någon fördel af Lagen; men
Utskotten ärö demi fot fullt öfvertygade,
att delina lättade utväg till afsättning icke
kan hafva bestånd, Och Utskotten tro således
det ické Vara skäl, ait förberedande
af.ten endast tcrnporair förinåii för en
del af deii skuldsatte allmänheten, rubba
den ordning, som för köp ocb försäljning
äf fast Egendom hittills fegt runi; och dymedelst,
visserligen till föga båtnad för
det allmänna, jemväl rubba den hos allmänheten
hh inplähfade till ordning, flit
och arbetsamhet ledande tanka, att en fast
och varaktig timlig lycka endast genom
dessa egeiiskaper kan förvarfvas.
Skulle åter så hända; ätt detta försäljningsrätt
mera allmänt kommé att begagnas;
vore eii svår oeconöinisk olägenhet
deraf att befara; i thy, att Nationens en
gång väckta beli ständigt underhållna bog
för deltagande i Lotteri-spel å fastighet
ovilkorligen försvårade, och slutligen alldeles
komme att utestänga allt annat försäljningssätt
af fast Egendom; hvaraf de
menligaSté följder för Jordbruket, odlingsföretäg
och ällmänt välstånd skulle uppstå;
enär det lärer kunna för säkert antagas,
ätt Fastighéterne merendels blefve
vanvårdade ifrån den stund de å Lotterispel
utbjödos och intilldess de åfträddes
åt den vinnande, hvilken ej sällan, utah
ihedel att bruka den Egendom slumpen
LagVtskoHets BttÅtikanieH,
gifvit honora, torde åter få bortspela
densamma.
Tillåtelsen, att genom Lotteri afhända
och förvärfva sig fast Egendom, bomme
äfven efter Utskottens tanka, att menligt
inverka på folkets moralitet, då specuiationen
att utan möda hastigt rikta sig,
allt mer och mer förtoge hogen, att genom
omtanka och näringsflit långsamt,
men säkert bereda förkofran, och lemnade
rum för sysslolöshet, begifvenhet på spel
och vinglerier.
Utskotten, som, på sätt de nu sökt
utreda, sålunda befara betydliga olägenheter
af den föresiagne Lagen, både i oeconomiskt
och moraliskt hänseende, kunna
derföre icke tillstyrka dess antagande, eller
bifall till den i enahanda syftning
giordfe ofvannämnde Motion af Riksdagsmannen
Lars Lidman; utan tillstyrka deremot
Riksens Högloft. Ständer, att uti detta
ämne, hvilket, enligt hvad Kongl. Majit
i den Nådiga Propositionen yttrat, är af
ceconomisk beskaffenhet, uti skrifvelse till
Kongl. Majit anmäla de betänkligheter, sora
emot antagande af denna Kongl. Proposition
förekommit, och i underdånighet anhålla,
att den föresiagne Lagen icke måtte
blifva utfärdad.
Men då Kongl. Majit förklarat, att de
Författningar, hvilka förbjuda omförmäldte
försaljningssätt, kunna af Kongl Majit i
oseonomisk väg förändras eller upphäfvas,
©eh Köpg!. Majit således, ehvad den Kongl.
Lagutskottet! BetånkmAett. 1325
Propositionen af Riksens Högiofl. Ständer
antages eller icke, kan i detta ämne efter
godtycko besluta, torde det vara nödigt
för Riksens Högiofl. Ständer, att äfven i
händelse den föreslagne Lagen icke af dem
anta ges, söka förekomma de oredor , som
ovilkorligen skulle uppstå, om tillstånd till
fast Egendoms försäljning på Lotteri af
Kongl. Maj:t meddelas, utan att allmänna
Lagen derjemte underginge nödig förändring
i afseende på bestämmande af det
belopp, hvilket såsom bördeskilling bör
anses då fråga uppstår om börd af fastighet,
försåld genom Lotteri-anstallt. Detta
är den enda omständighet, uti hvilken antagandet
af den nya Lagen påfordrar en
Lagförändring; och som en sådan, icke
utan Riksens Ständers medverkan lärer af
Kongl. Maj:t kunna vidtagas, få Utskotten
af den orsak, som här ofvan blifvit anförd,
och då värderings-summans antagande såsom
bördeskilling, enligt Utskottens tanka
icke förnärmar 3:dje mans rätt, och är på
billiga grunder bestämd, tillstyrka Riksens
Högiofl. Ständer, att uti den skrifvelse som
till Kongl. Maj:t kommer att afgå, om detta
Betänkande bifalles ., utom hvad ofvan
är föreslaget, derjemte yttra, att Riksens
Ständer för den händelse, Kongl. Maj.*t
skulle utfärda den ifrågavarande Lagen, till
Kongl. Maj:t öfverlemna, att genom den
Författning som i ämnet komme att utfärdas,
göra den förändring af allmänna Lagens
stadgande om Köpeskilling, att item
-
13*5 LtgUtskottets Betinh/inieH,
ligen: för fast Egendom försåld genom Lotteri,
må såsom Köpe- och Bördeskilling
anses den summa, hvartill Egendomen vid
den i Författningen omnämnde värdering
blifvit uppskattad.”
Detta varder dock, tillika med någre
Ledamqters särskildta yttranden Riksens
Högloft. Ständers vidare pröfning vördsamligen
hemställdt. Stockholm den 17
§eptember 1823.
"Utdrag af Protokollet > hållet uti Rik-,
sens Ständers Lag- samt Allmänna,
Besvärs- och Ekonomi Utskotts Ple-.
mim den \j September 1823.
S. D, Föredrogs och upplästes Utskottens.
sammansatta Beredningsförslag till
betänkande öfver Kongl. Majrts Nådiga proposition
till Riksens Ständer pied förslag
till Författning om fast Egendoms försäljande
åt Lotterie.
Herr Friherre Cederström Jacob , förnyade
dess emot Förslaget till Betänkandet
inom Beredningen gjorde Reservation,
att det efter Herr Eriherrens tanka icke
vöre någon hvarken omoralisk eller i något
afseende skadelig Inrättning att bereda
^löjligheten för fast Egendoms försäljning
genom Lotteri. Både Gäldenärers och Borgenärers
fördel skulle derigenom befräm*
LagUtskottets Betänkande*. 132/
jas och inrättningen således blifva i allmänt
oeconomiskt afseende nyttig. De befarade
missbruken kynde genom enkla stadganden,
och deribland, att den som ville
genom Lotteri föryttra Egendom icke fick
åtkomma högre betalning gil sorn utgjorde
Egendomens uppskattade rätta värde, förekommas.
Om emot förmodan så lättsinnige
skulle finnas, som på detta Lotteyie
använde tillgångar hvilka för angelägnare
behof voro oymgänglige så skulle de snart
återvända när de funno att lyckan ej gyn*
nade dem, och om de vunno, skulle de
deraf återföras till hushållsagtighet och ordentlighet;
och på desse grunder tillstyrkte
Herr Friherren för sin del att fast Egendoms
försäljning genom Lotteri mätte genom
Eag tillåtas,
Herr Ribbing, /b‘vicl, yttrade; Ha-,,
zardspel hafva tid efter annan blifvit för-,
klarade för otillåtne och särdeles hafva de
så kallade Lotterier, efter Ständernes särskildta
tillstyrkande, af Kongl. Majrt på det
strängaste blifvit förbudne, så att blotta
tillbudet eller ansökningen att få hålla
Lotteri är belagdt med 3,000 daler silfvermynt
höter; och ehuru dessa stadganden
icke igenfinnes i års Lagbok äro de
likväl onekligen af natur att höra till den
allmänna Lagstiftningen, samt intogo ock
fordom såsom sådane sitt rum bland BrottsmålsLagarne
i den så kallade Dobblare-.
Balken.
Origtigheten af det skäl, att ett ämne
1328 LtgUtskattitt Bctånlandcn.
skulle sakna egenskap af allmän Lag, derför
att det e) igenfinnes i Lagboken, finner
dess utom livar ooh en, som eftersi linar
den mängd äldre ooh nyare pura Civil-
oeb CriminalLagar, som vi ega i särskildt
utgifne Författningar, Samtlige RiksStånden
hafva oek endast till Lagutskottet
remitterat detta ärende.
Sådant allt oaktadt har Lagutskottet
ansett nödigt, förena sig med Ekonomiutskottet,
för att kunna tillstyrka Riksens
Ständer, att önska ”och i underdånighet
anhålla, det den föreslagne Lagen icke
måtte blifva utfärdad, men att, om Lagen
likväl utfärdades, Riksens Ständer då måtte
på förhand bifalla att värderings-summan
å en på Lotteri utsatt egendom, må
anses såsom rätt köpe och bördeskilling.
Mig synes att, om än Utskotten, olika med
mig, bedomina Riksens Ständers rättighet
att deltaga i denna fråga, såsom tillhörande
allmän Lagstiftning, det likväl icke borde
förbises, att Kongl. Majit åt Riksens Ständer
till gemensam handläggning öfVerlemnat
ifrågavarande Förslag ; hvilket Förslag,
om än blott innefattande fråga om en allmän
styrelseåtgärd, utan att i ringaste mån
vidröra Lagstiftningen, likväl, enligt tydliga
föreskrifter i 89 §. RegeringsFormen,
ovilkorligen bör såsom Lagfråga behandlas.
Jag skulle äfven önska, att mot Lotteriinrättning
för Fastigheters bortspefande,
och till ådagaläggande af dess skadlighet
i'Betänkandet måtte införas följande skäll;
LafcTJtskottets Betånkaitden. 132g
1:0 Att utan gagn för det allmänna
oell ulan att hvarken komma den till godo
som egendomen bortspelar eller den som
vinner, en störe summa åtgår till de dryga
omkostnaderne för LolteriCollecteurs provisioner,
premie-vinster, aflöning till verk
och betjening, extra omkostnader, postporto,
tryckning af listor och sedlar, hvilket
allt vid det nu varande genuesiska
Lotteriet, som dessutom har ett särskildt
tryckeri, ganska betydligt graverar den
behållna vinsten; så att vid jemförelse och
beräkning häraf, en egendom, som tillexempel
anlages i värde till 5o,ooo R:dr fordrade
en lottförsäljning af 70 till 75,000 R:dr.
2:0 Då det är hvarje Fastighets-egare
öppet, att fästa hvad värde han behagar
vid sin egendom och Lottegaren ej lärer
ega skäl beklaga sig, att det är flir
högt, när han för 2 å 3 R:dr kan erhålla
en större fastighet, men säljaren skulle finna
sin räkning vid att låta dragningen för
sig gå sedan så många Lottsedlar blifvit
försålde alt omkostnaderne vore bestridde
och ändå ett öfverskott influtit, ehuru icke
svarande emot den begärda summan; så
risquerar han dervid blott-att få några
1000 R'dr mindre än han begärt, men han
har tillika den probala fördelen, att vinsten
på hans Amber utfaller då han får
behålla håde sin egendom och hvad, som
på försäljningen influtit, hvarigenom han
sålunda, utan risque, roat sig med att
skattlägga allmänhetem
1330 Lagutskottets Betänkandtn.
3'q Sam det blir Säljaren tillåtet, att,
sedan egendom till lottning är utbuden,
under band försälja den om han dertill
finner tillfälle, då naturligtvis ytterligare
lottförsäljning, äfvensom ali åtgärd af Lotteri-verket
skulle inställas, ocb hvarje Lottegare/
har rätt, att, emot återställande af
sin Lottsedel, återfå ilisattsen; så uppstår
i sådant fall fråga livar tillgång finnes för
Collecteurersrarfvode, hvilket Collecteurerne
hade full lätt att fordray men som
Lottköparne ej kunde vidkännas* enär de
haft nog lidande deraf, att, utan allt än-,
(lamål en längre tid sakna disposition af
sine insatte penningar,
I det Förslag till Betänkande, sorn nu
är för Utskotten framhigdt, förekommer,
att bestämniflgarne angående BördsRätten
vore den enda Lag-förändrirg, som vid
ptgifvandet af Författningen om Fastighets?
Lotterie, komme i fråga; men detta är,
efter min öfvertygelse, desto mera origtigt,
sorn i Cap, 1 §. JordaBalken upptager alla
sätt att förvärfva fast Egendom, utan att
deribland nämna spel, —> blefve nu spel
påbudet såsom ett Laga fång, så uppstodo,
derigenom ett tillägg i Lagen, hvartill Ständernas
samtycke fordrades. Vill man åter
hänföra spel under det Laga fång då ''Latt.
(isa köpt äj>M ett begrepp x som. man åtmin?
stone icke hitintills fästat vid en vinst på
ett hasardspel, och sorn visserligen minst,
fordrade en Lagförklaring för1 att så kun»
lia uttydas,
LagUtskottets Betänknnden. 1331
Den förlust för Riket, sorn genom Utländska
Lotters försäljning inom Landet
uppstått, härrörer från underlätet handhafva
11 de af det 1^83 den 11 December häremot
utfärdade förbud, om hvars återupplifvande,
med ökat ansvar, hos Kongl.
Maj:t i underdånighet torde höra anhållas.
Skulle Utskotten icke fästa något afseende
vid hvad jag nu haff den äran anföra,
ulan gilla Betänkandet, sådant som
Beredningen def föreslagit, så får jag blott
för min enskilda del, mig deremot reservera,
Herr von Hauswolf x Carl Gustaf, anförde:
Jag får tillkännagifva, det jag icke
kan deltaga uti Utskottens* Berednings nu
ppplästa förslag till Betänkandet och i de
åsigter h vilke någre värde Ledamöter till
förment styrka derföre yttrat; utan instämmer
i enahanda tanka, som Herr Friherre
Cederström förut vid Beredningens öfver-,
läggning och jemväl nu an för dt, och jag
skall, så kort sorn ämnets vigt medgifver,
ådagalägga de skäl hvilke stadgat min öfvertygelse.
Man har, för alt göra Motionen, i öfverensstämmelse
med Konungens Nådiga
Proposition om en Lotteri-anrättning till
Fastigheters försäljning, motbjudande, tecknat
och yttrat hvarjehanda till understöd,
för preventionen deremot; och således sökt
yjsa huruledes Inrättningen förnärmade Modalitet
, Statens Rätt, StatsOeconomien, samt
bilman och enskild g<‘gn och nytt b — och
1332 LagVtskottets Bttänkanden,
derunder benämt denna inrättning såsom
ett liazardspel, hvilket skulle medföra alla
de äfventyr och rysliga följder liazardspel
i Samhället enligt erfarenhetens ojäfaktiga
bevis åstadkomma. Men enär frågan med
lugn och utan fördom granskas, försvinna
dessa skuggor, och resultatet varder alldeles
motsatt.
Visserligen varder Inrättningen ett
Lotteri. — Nå väl—.hvad fördömligt deruti?
—• Menniskans fleste handlingsätt och
företag äro Lolterie, beroende af okända
händelser eller hvad i allmänhet kallas
ödet och Försynens för oss dolda beslut.
Handel, Seglation, hvarjehanda såsom lofliga
ansedde speculationer, ja till och med
Giftermål rn. m. kunna under denna Rubrique
hänföras; men jag förmodar derföre
lika litet böra fördömmas som till exempel
bruket af eldstäder, af eld och lysningsämnen,
af krut m. m. kan förbjudas
för de mångå olyckor., hvilka ofta genom
oförsigtighet inträffa, för de tillfällen hvilka
derigenom lämnas illasinnade, att medelst
mordbrand, och försåtliga anläggningar,
tillställa vådliga följder för Samhället
eller individuel’, och utöfva en afskyvärd
hämnd. Ringa är den konst att med öfverspända
ideer, beskugga det oskyldigaste,
det nyttigaste förslag. Ingen lärer vara
okunnig om de olyckor och rysliga händelser,
hvilka stundom inträffat genom hazardspel;
och jag delar fullkomligen öfvertygelse!!
om £skadlighoten af sådane spel
LngVtskottets BctHnhamitn. *333
enär de uppstiga till öfverdrift; men ock
alL genom öfverdrift, det mäst gagneliga
kail blifva högst skadligt och fördöinmeligt.
— Hemställandes dock lill hvarje oväldig
och fördomsfri, om lämpligheten af
denna jemförelse. —. Hazardspelare i deras
egentliga bemärkelse afvända sin hog
från allt annat gagneligt, från ali nyttig
omtanka, samt förslösa tiden och deras
penningar vid spelborden under dryckenskap
och hvarjehanda utsväfningar.—• Och
månne följden af ifrågavarande inrättning
kan befaras blifva enahanda? •—• Nej det
är icke ens tänkbart-—-och hvad tid bortslöses
väl derigenom att man skriftligen
eiler personligen begär en eller flere Lottsedlar
på den fastighet som efter en stadgad
plan kommer att försäljas. —• Tvärtom
torde inrättningen äfven i moraliskt
afseende kunna medföra gagn och nyttig
impuls. — Mången, som nu förslösar tid
och penning på spel, spectacler, värdshuslefnad
och andra flygtiga nöjen, hvilka aldrig
kunna vid mogen eftertanka skänka
honom någon ljuf tillfredsställelse, torde
återföras till det Beslut, att använda sin
tid mera gagneligt och sitt egande mer eller
mindre öfverflöd på penningar, alt
stundom inköpa några Lottsedlar och sålunda
under det han försöker sin egen
lycka, derigenom åtminstone i sin mån
bidraga, att förhjelpa behöfvande likar ifrån
deras ofta utan eget förvållande genom qförutsedda
händelser iråkade förlägenhet.
*334 Lagutskottet! BttHnkandtn.
Och hvarför skall just denna ifrågasatte
inrättning anses så fördömelig, då vi för;
ut hafva flere dylika, hvilka vunnit allmänt
deltagande; hvaraf vi funnit de hälsosammaste
följder och hvarigenom mångå
lidande, hiåiiga af behofvets harn blifvit
tröstade, åter upplyftade, och i deras bekymmer,
iner och mindre underhjelpte.
Jag vill härvid icke nämna att vid arfskiften,
Jorddelningar, rösteräkningar m. m;
Lottdragning stundom enligt Lag måst af
O
Q < O O
göra' Samhällsmedlemmars företrädesrätt.
Men vi hafva hvarjehanda Assecuranceoch
försäkrings-inrättningar. Wadstena
Adeliga Jungfrustift; Pehsions-stiftelSer
med fleréj hvilke ailä ärö till enahanda
ändamål och äf enahanda syftning, sorri
den ifrågavarande , nemligen välgörande
räddnings-anstalter till understöd för behöfvande
likar eller vid inträffande olyckor.
•—■ Öonatiöner äf Öfverheteii och en-;
skilde ädelt sinnade Medborgare hafva väl
till eii del dertill influtit. •— Meri de fläste
gimilda sig på dels frivillige; dels öck
tvungne sammanskott, ehuru många af deni
som dertill bidragit aldrig sjelfva komma
att deraf njuta någon fördel; och stundom
afgör Lottdragning lyckans bestämmelse;
utan att jag äilim bordt Sådåiit klandrats;
eller förblandas ined moraliskt fördötnlige
hazardspeh Och med ali den goda tanka
vi böra hysa om sedligheten i vårt älskade
fädernesland, kunna vi väl icke förneka
att i ändra Riken finnas stora män
LagUtshotttts BttAnkandctt. *335
hvilka lika som vi önska Tidelivarfvets förbättring
i Gudsfruktan och goda Seder, och
lika med oss motarbeta alla förslag ledande
till sedeförderf; och det öäktadt hafva
vi funnit att eii sådan inrättning som
nu är i förslag, redan vunnit burskap och
Öfverhetens Sanction i åtskillige Riken hvarest
upplysningen i sednare tider märkbart
stigit —• hvarvid jemväl bör besinnas,
att om än detta Lotteri icke uti vårt fädernesland
antageSj kan det icke förekominas,
att de hvilka hafva lust att försöka
lyckan » i alla fall göra insättningar å utrikes
Lotterier enligt städse i våra och
Tyska Tidningar befintliga förledande aniioncer,
hvarigenom en betydande penni nge-förlust
otvifvelaktig! tillskyndas vårt
eget Land, äfvensom det synes icke öfverensstämmande
med helgden af egande och
fri dispositionsrätt; iföljd hvaraf enligt
Constitutioii och medborgliga Lagar, Egendomsegare
efter godtycko måga bortsälja,
till och med bortgifva sin fastighet, och
fria medborgare egä efter välbehag att sine
penningar använda enär det icke sker till
alinor mans förfång eller att dermed skada
åstadkomma; om uti detta ifrågavarande
fäll, en förbuds-lag skulle stadgas hvarigenom
egande rätten inskränkes inom ett
gifvet förmyndare-tvång och under ett magtspråk
som befaller, att ehuru egarens fördel
kunde beredas och hail räddas från
undergång, lian likväl skall blifva ett offer
för samma tvångsLagi
133Ö LagUtskottgtsBitänkandett.
Denna föreslagna inrättning tor således
icke benämnas eller classificeras bland
spel, utan såsom den till sin natur och
syftning verkligen varder, ett Contract af
lika beskaffenhet och ändamål med våra
andra Assecurancelnrättningar, och hvarigenom
egare till en Fastighet emot en viss
insättningssumma, och efter gifne och fastställde
former, öfverlåter den åt hugade
speculanter eller köpare, bland hvilke, sorn
sålunda assurerat honom att för ett sådant
afträdande från egande och dispositionsrätten
blifva skäligen godtgjord till reglerande
af sine affairer, Lottdragningen sedermera
kommer att afgöra den fråga , hvem
egande rätten skall tillfalla, efter fastigheten
hvarken kan eller enligt Contractet får
emellan Lottagarne klyfvas.
I oeconomiskt afseende kan denna inrättning
ej eller blifva skadelig, utan tvärtom
högst gagnelig, under närvarande tidsförhållanden,
penningeförlägenhet samt förfallne
allmänna och enskilda Credit; ty
på sådant sätt kan en ofta genom olyckshändelser,
eller genom tillfälligheter hvilka
icke kunna förutses, utan tillkomne genom
vacklande Cours och omvexlande Författningar
angående vårt mynt och Rikets
financer, gäldbunden och dereglerad, som
annars skulle bedraga fordringsegare och
kanske stundom, med talrik famille, försättas
i overksamhet och blottställas för
fattigdomens alla rysliga följder, åter blifva
-
LngVtskoittitBttHnkaniin. >337
ta Förhjelpt från sin förlägenhet, förnöja,
sine Creditorer; varda nyttig medlem i
samhället» och finna utväg, att uppfostra
sine harn äfven till gagnelige medborgare*
—- Penningarne komma i omlopp inom lan*
det, de förmögnare lemna något af deras
öfverflöd, att underhjelpa de af lidelser och
Lagsöknings-hotelser förtryckte och stundom
förtviflade; och hvad i synnerhet bör
verka afseende, fasta Egendomar, som el*
jest skola i värde allt mer och mer nedsjunka,
och endast af de förmögnare vid
Executiva Auctioner för en bagatell eller
för underpris till förfång så väl för Gäldenären
som för hans Borgenärer, åtkommas,
såsom erfarenheten i några år nogsamt
ådagalagt, skola otvifvelaktigt komma att
vid deras sanna värde någorlunda bibehållas;
hälst den rike eller penninge-karlen
varder då föranlåten att köpa den fastighet,
som väckt hans begär, för hvad skäligt
kan vara, då han vet, huruledes den
förlägne Gäldenären har utväg, att få samma
Egendom afyttrad, utan att blottställas
för de menliga följder af en nödtvungen
executiv Auction. — Och igenom en sådan
Inrättning varder ej någon i Samhället förorättad,
utan alle vederbörandes rätt och.
förmån förvarad, enär vissa Lagar och
Reglementariska Stadganden under denna
åsigt utfärdas och efterlefvasj hvilket
ingalunda kan sägas om de hittills
gällande ExecutionsLagar och ridtagne
Lagutskottets Betänkande. 8$
1338 L*gUtskotiets fittånkanhn.
Executiva åtgärder. —• 1784 års Lag med
sedermera tillkomne förfa tini ngar och förklaringar
om köp och laga fång samt börd
undergå derigenom icke den ringaste förändring,
ty som den nu föreslagne handel
om fast Egendom alldrig varit förbuden,
bar den onekeligen förut varit tacite ansedd
såsom ett lagligt modus acqvirendi, ehuru
sådant hvarken, såsom icke då inventeradt,
blifvit särskildt omnämndt, eljer behöft
annorlunda specificeras, än under den generella
benämning i 1 Gap. 1 §. Jorda.
Balken af köp och skifte eller byle, huruledes
man behagar detsamma anse; och
den enda Lagtilläggning eller förklaring,
sorn i detta fall varder nödig blifver bestämmandet,
huruledes Bördeskillingen skall
beräknas, att Bördercianneiis rätt icke må
förnärmas eller emot lag betungas, såsom
oek uti det Lagförslag som åtföljt den
Kongl. Propositionen blifvit projecteradt;
det öfriga angår det reglementariska. *—.
Man har väl ock invändt att underså kallade
Speltiden, skulle egendomen al dess
innehafvare missvårdas. — Att spelsättet
skulle föranleda till sysslolöshet bland
lycksökare; och till den flärd och öfverdrifna
vinningslystnad, att till exempel
egaren fixerar spel eller insättnings-sumjnan
till 5o procent utöfver Egendomens
lätta värde. >—* Men det synes mig svårt
att inse hvarföre egaren skulle missvårda
Egendomen, enär hans egen fördel är förknippad
med Egendomens afkastning, och
Ltgijtskotttt: BuÅnkandctt. *33%
bm iian, sedan Egendomen så till sågan*
des blifvit åt speculanter upplåten och derföre
af Domaren besigtigad och värderad,
skulle förstöra skogen eller andre Egendo*
mens härligheter* finnes Correctivet dertill
lämpeligt, sorn är stadgadt för den säljare,
sora så olagligt förhåller sig vid förvaltning
af den Egendom han till annor
försålt, men under fardag disponerar och
den befarade oskjäligä stegringen af insättnings-sLimmän
öfver Fastighetens värde, kan
uti det reglementariska stadgandet förekotnmas,
Så att, till exempel, enär vid laga
värdering å fastighet efter den föreslagne
verderings method värdet som utsättes merendels
varder under vanligt försäljningspris*
ett maximum stadgas af 10, 20, eller
3o procent högre än värderings-summan *
hvaröfver insättnings*$ummaii icke må fö*
jesias;
SI utei igen får jag äraii tillägga, att då
allt hvad emot denna inrättning blifvit
invänt eller möjligen kan anmärkas, äro
blott gissningar, föranledde af särskild farhåga,
som så kallade hasardspel inspirerat,
men förslaget till inrättningen deremot
innefattar all probahilité, att inrättningen,
sorn synes af allmänna penninge förlägenheten
påkallas, varder nyttig så vida den
ändamålsenligt organiseras, samt erfarenheten
säkrast kan utvisa hvilkendera slut*
sats riktigt bedömt följderna och i alla falll
det beror af Konungens nådiga välbehag
att ifrågavarande inrättning tillåta ©Iler
134® hgUtikntets Bitånkntsdeti.
förbjuda; äfvensom om den varder medgifven,
men framdeles skulle befinnas icke
svara emot ändamålet; eller i ett och annat
afseende missbrukas och erfordra förändring,
att då i nåder efter godtycke, i
det Reglementariska anbefalla den inskränkning
och de förbättringar, hvilka pröfvas
nödiga och af uppdagade förhållanden erfordras;
tillstyrker jag att Motionen bifalies;
att de föreslagne LagReglementariska
stadgnnden mätte till Utskottens granskning
och öfverläggande nu uppläsas —.
samt alt Beredningens projecterade Betänkande
i följd deraf ogillas och frågan återremitteras
till sammansatta Beredningen,
att nytt förslag till bifall i motionen och
i likhet med hvad i öfrigt angående det
reglemenariska varder af Utskotten hemställt,
affatta och framdeles till Utskottens
ytterligare pröfning öfverlemna, hvarvid
jag nu på förhand får anmäla min önskan,
att i Lag- eller Reglements-förslaget jemväl
stadgas förbud emot ett deltagande i så
kalladt spel å Fastigheter utom Riket belägne,
med betydeligt ansvar för den som
deremot bryter, och säker Controll emot
ett sådant högst skadeligt oskick — samt
att anslallter fogas till lättnad i synnerhet
för Allmoge och mindre Hemmans-egare i
aflägsne Landsorterne, att insättning och
dragning jemväl må kunna ske hos Konungens
Befallningshafvande, emedan, såsom
najad t är, i aflågsn# Landsorter, allmog®»
L«gUtikotttts fiftdnkinden, *i4i
svårligen ian komma alt af denna nyttiga
inrättning sig begagna.
Skulle dock denna min åsigt i frågan
icke öfverensstämma med Majoritetens; får
jag anhålla, att den likväl varder såsom min
reservation åtföljande Betänkandet till Respective
RiksStånden.
Herr Grefve Rosen, Axel Pontus,
förenade sig med Herr Friherre Cederström
och Herr von Hauswolff och tilläde, att så
länge fast Egendoms försäljning å Lotteri
är tillåten i andre Länder, men förbuden
här i Landet, så vore det äfven i financiel!;
afseende nyttigt att detta förbud upphäfves,
emedan erfarenheten visat, att be -  tydelige summor för Lottsedlar å Utländske
Lotterier från Riket utgått.
Herr Gyllensvahn yttrade: jag kanintet
biträda Beredningens åsigter om skadligheten
af den föreslagna Egendomsförsäljningen
genom Lotterie; jag tror tvärtom,
att det skulle vara ett stort Stats-oeconomiskt
fel att afslå den, ty derigenom
uppstod ofelbart den förlust Staten , som
af tvenne värda Talare Herr v. Hauswolff
och Grefve Rosen så väl blifvit framställd,
och till sin grund så fullkomligt motiverad
och utvecklad, att jag i detta afseende finner
för mig intet vidare att tillägga.
Likasom Friherre Cederström och Herr
Hauswolff tror jag, alt det af Beredningen
fruktade moraliska onda, intet är af den
betydenhet, att det bör afskräcka Riksens
^tinder för* vidtagandet af ett för Statia
134* LagUtskoftttf Bttankanlett,
nyttigt medel att inom sig sjelfve behåll
la sine tillgångar,
Vidare tror jag alldrig, att det är lärn-,
peligtj princip-enligt, eller bidragande till
någon väsendtelig nytta för det allmänna,
att Staten upphäfver sig till Förmyndare
för den enskilde Individuel}; denna min
Öfvertygelse, rättfärdigas af äldre och
nyare tiders erfarenhet; och i de Samhällen
der ej den enskilda ointankaqs och spe-,
culatioiiens företag äro skyddade af frihe-.
ten, derifrån flyckta snart trefnad och
"Välmåga.
Sedan Discussionen vidare blifvit fort-?,
satt, hvarunder Herr Prosten Grevillius,
Herr Biskop Wingård, Herr Palm med fle-?
re talat för bifall af Beredningens förslag
till Betänkande, men åtskillige andre Le-?
damöter hiträdt den mening sorn här ofvan
blifvit yttrad, framställdes följande
proposition till votering:
Den som bifaller Beredningens förslag
till Betänkande skrifver ja, den det ej vill
skrifver nej; vinner nej, återremitteras för-*
slaget till ny Redaction,
Vid Voteringen blef Beredningens förslag
bifallit med 29 ja, emot j nej; och
skulle alltså i enlighet dermed Betan-,
kandet till Riksens Höglofl, Ständer ex-,
pedieras,
Herr Gyllenswahn yttrade:
Emot det medelst voteringens utgång
fgttade beslut, får jag för min enskilda def
reservera mig, förundrad öfver att finna *
Lagutskottets B(tankandtn. *343
det vi ej tyckas hafva hunnit till den grad
af upplysning, alt vi kunna inse fördelen
af de för vårt verkeliga intresse tjenliga
inrättningar, hvaraf våra grannar redan
befinna sig väl; och att vi med öppna ögon,
medelst skrå mässiga mesurer, motarbeta
den förkofring inom oss, som vi
naturligtvis borde önska erhålla. Ut Supra.
Ex Proiocollo,
Joh. Jacob Kleman.
Xv ;o 194.
Ankom den 19 Öct, j823.
Utlåtande i anledning af Åtevre?niss
af Utskottets Betänkande under N:o
3 5, om tipphåfvande af de författningar,
sorn hindra Sakegares fria val af
Rättegångs ombud,
Uti berörde Betänkande har Lagutskottet
hemställt, att, i öfverensstämmelse
med den af Utskottet antagne tydning af
i5 Gap. 3 §. Rätleg.Balkon och Kongl.
1544 lågVtskittets Betänkande».
Brefvet af den 27 Maji iSor, en förklaring
må blifva utfärdad, af innehåll att genom
nämnde Kongl. Bref någon ändring af i5
Cap. 2 § Rätteg.Balken, eller inskränkning
i de stadganden, som deri finnas, angående
rättigheten att föra andras talan, icke
blifvit gjord; hvaremot Utskottet icke funnit
skäl att bifalla RiksdagsFullmägtigea
Anders Danielssons yrkande, att Domstolarne
må förlora all rätt ej mindre att
vägra tillåtelse för någon, att inför Rätten
föra andras talan, än äfven att för vanvördligt
skrifsätt eller inblandande af hvad
till saken icke hörer, döma någon förlustig
rättigheten att såsom Fullmäktig gagna.
Detta Betänkande har blifvit åtterremitteradt
af samfelige Riks Stånden. Hos HöglofL
Ridderskapet och Adeln har Herr C. Ehrenborg
anmärkt, att han icke rikligt kunnat
fatta Utskottets utredning, huruvida i5
Cap, 2 §. Rätteg.Balken må anses ändrad
genom sedermera utkomne författningar; att
Utskottet under egenskap af de i 1801 års
bref undanta gne händelser, dem berörde
Lagrum särskildt utstakar, synes vilja hänföra
ej mindre det senare mom. af §,
angående rättigheten att till Fullmägtig
nyttja skyldeman, tjenare och vänner,
än äfven det föregående af innehåll: ”Ej:
jbör någor allmänneliga thertill brukas,
sorn af Rätten ther saken drifves, ej godkänd
är och lof thertill fått;J' i följd hvaraf
endast Rättens tillstånd, och således icke
ovilkorligen Academiskt Testimonium
LagUtskotttts Rttiinknndtn. *345
skulle för allmänna sakförare erfordras;
att Herr Ehrenborg deremot ansåg de särskilte.
undantagen i i5 Cap. 2 §. Rätteg.
Balken som 1801 års Bref omförmäler, ej
kunna vara andre, än de i senare mom. af
§. upptagne och att således en väsendtlig
tilläggning eller förändring blifvit gjord i
det näst föregående mom. då enligt 1749
års Kongl, förordning äfven Akademiskt
Testimonium blifvit stadgadt såsom vilkor
för nämde rättighets utöfning; att följaktligen
berörde Lagrum och senare författningar
icke kunna, såsom saramanstämmige
oförändrade stadganden, jemte hvarandra
bestå. Hvarföre Gerr Ehrenborg afstyrkt
den förklaring Utskottet föreslagit;
och har Herr Ehrenborg af anförde skäl
hemställt, atti händelse skyndsam rättelse
pröfvades nödig, 3o Cap. af LagCommiteens
Förslag till Rätteg.Balk då måtte antagas,
med undantag likväl af 2 §. hvilken
står i sammanhang med andra förändringar
i RättegångsOrdningen, samt den
del af 3o §. som till 2 §. hänvisar; men
att i annat fall, och då förändringen syntes
mera påkallad af hvad enhet och rättsenlighet
i Lagstiftningen i allmänhet kräfver,
än af något utaf känbara olägenheter
föranledt behof, med densamma kunde
liafvas anstånd intill dess den i ett sammanhang
med nya Lagverket kan varda
vidtagen. Herr von El artman sdorfj' har
instämt med Herr Ehrenborg uti önskan»
att den föreslagne Lagförklaringen ej m&
1346 LngUtikoltets B<tdnkanden.
göras, att all fråga om ändring må hvila
tills nya Lagen varder antagen, samt att
Fullmäktigskapen ej må inskränkas blott
till dem , som hafva tagit Juridisk examen.
Fl ere af Höglofl. PrästeStåndets Ledamöter
hafva yttrat, det de anse förklaring af
1801 års bref ej behöflig, enär berörde
bref thy förutan är nog tydligt och bestämdt;
uti Yällofl. BorgareStåndet är af
åtskållige Ledamöter vordet förklarad!, att
de instämde uti Herr Haganders i Lagutskottet
afgifne samt dess Betänkande följaktiga
särskildta yttrande. Hos Hederv.
BondeStåndet bar Riksdagsfullmäktigen Anders
Danielsson yttrat, att Utskottet fattat
hans mening så, som skulle han endast
yrkat, att för vanvördnad mot Domstolarne
och för det så kallade inblandadet af
hvad till saken icke rätteligen hörer, ej
någon borde skiljas från rättigheten ajtt tala
för andra, fastän han både sagt och velat
säga, att Domstolarne borde förlora all
Vätt, att vägra tillåtelse dertill, och att för
hvad orsak som hälst frandömma någon en
sådan rättighet, hvilken innefattas uti den
naturliga friheten, att få använda sina krafter
till hvad yrke man förmår, då man
endast är underkastad straff hvarje gång
man företager sig något, sorn är straffbart;
att Samhället icke eger rätt att beröfva
någon utvägarne att lefva och verk?, så
länge Samhället ej finner skäl att helt och
hållet beröfva honom hans krafters bruk»
©eh i följd deraf belastar sig sjelf med om-.
LetVtskottetS Betäukamieu. 1347
sorgen för hans bergning; att Domstolarnes
värdighet icke får vara af det slag,
Som fordrar att uppvaktas endast af hederligt
folk; att skäl icke finnas hvarföre Domstolar
skulle befrias från emottagande af
dåliga ombud, då de ej kunna vägra att
emottaga dåliga parter; att då dåliga parter
säkerligen häldre önska sig goda än dåliga
biträden, kunde med visshet väntas,
att med fritt val af Rättegångs ombud,
desse ofta skola vara bättre än deras hufs
yudmän sjelfve, och således mindre än de,
förnärma Domstolarnes värdighet, i händelse
den här skall komma i fråga; och
att för öfrigt Anders. Danielssons motion
i ämnet skulle erhålla tillräckliga skäl för
ogillande af Utskottets Betänkande, Uti
detta yttrande hafva mångå af BondeStåndefs
Ledamöter instämt; äfvensom Nils
Mållsson från Malmöhus Läa tillagt, alt
Domstolars värdighet beror icke på parters
utan af deras eget förhållande.
Lagutskottet, som tagit dessa anmärkningar
i öfvervägande, kan icke finna,
att, på sätt Herr Ehrenborg ansett, 2 §. uti
t 5 Gap. Rätteg.Balken blifvit genom
Kongl, Brefvet flen 27 Maji i8or till någon
del förändrad; tvärtom anbefaller nämnde
Kongl, Bref efterlefnad af denna §. och
undantager uttryckligen , utan inskränkning,
de der upptagne händelser, vid hvilka bevis
öfver fullgjorde Aeademiska Speciniina
följaktligen icke erfordras såsom vilkor för
fullmäktigens behörighet,
1348 LagXJtskott etsBetänknnien.
Då det i öfrigt icke lär kunna motsägas,
alt ju vid åtskiilige Domstolar, sådan
tillämpning af 1801 års Kongl. Bref
egt rum, att A odem iska Specimina ansetts
såsom oeftergifligt vilkor för rättigheten att
föra andras talan, tror Utskottet den i
Betänkandet föreslagne förklaring vara desto
mera lämplig, som med iakttagen enhet
i Lagskipningen, deraf skulle följa en billig
frihet i Sakegares val af Rättegångs-ombud,
utan att någon partiel Lagförändring
för sådant äudamål behöfde vidtagas.
Hvad särskildt angår Anders Danielssons
anmärkning, att Utskottet icke skall
fattat Motionens ändamål, sorn afser att
Domstolarne måtte förlora ali rätt att vägra
tillåtelse för någon, att med Fullmäktigskap
sig befatta, och att för hvad orsak
som hälst fråndöinma någon en sådan
rättighet; sa vederlägges denna anmärkning
af Betänkandet, der detta tydligt finnes anfördt;
Och Utskottet anser ej eller nu sådane
skäl vara af Anders Danielsson anförde,
att bifall af Motionen i denna del
bör tillstyrkas.
Utskottet får således med åberopande
af dess Betänkande, dervid Utskottet förblifver,
ånyo vördsamligen hemställa detsamma,
jemte en del Ledamöters skiljaktiga
yttranden, till Riksens Höglofl. Ständers
pröfning, Stockholm den 29 Sept.
i8a3.
LagUtsftatttts Bctånknnåcn. 13^9
Utdrag af Protocollet, hållet hos Riksens
Högloft. Ständers Lagutskott
den 15 Augusti 1823.
S. D. Justerades Utlåtandet i anledning
af Återremissen af Utskottets Betänkande
under N:o 36, om Sakegares fria val
af Rättegångs-ombud.
Här vid åberopade Herrar Ribbing oell Hagander
sine förut afgifne och Betänkandet
följaktige särskilde yttranden; och Herrar
von Hauswolff' och Cederborg anförde,
att då de icke deltagit uti LagUtskottets
ifrågavarande Betänkande och ej kunde
godkänna den föreslagne förklaringen; ansågo
de sig utan hinder deraf nu böra afgifva
yttrande i ämnet, dervid de icke
skulle tveka, att tillstyrka upphäfvande af
Kongl Brefvet den 27 Maji 1801 och återställande
af i5 Cap. 1 §. Rätteg.Balken i
gällande kraft, men då denna ändring icke
är af något, utaf känbara olägenheter,
föranledt behof så påkalladt, att ju icke
dermed kan hafvas anstånd intill dess den
i ett sammanhang med nya LagVerket kail
vara vidtagen; så ansågo bemälde Ledamöter,
att emellertid borde bero vid hvad Lag
och författningar föreskrifva. Ut Supra.
Ex Protocollo.
Joh. Jacob. Kleman.
Ij5° IagUtshotteti B et folk anfon.
N:o ip5.
Ankom d. 19 Oct. i82ib
Utlåtande ofver anmärkningar vid Utskottets
Betänkande N:o 158, rörande
Utmätning och försäljning af
fast Egendom.
Detta Betänkande har af Högloft. Ridderskapetoch
Adeln* Vällofl. BorgareStåndet
och Hederv. BondeStåndet blifvit återremitterad
t, oell de anmärkningar, hvilka
dertill föranledt, innefattas hufvudsakligen
uti följande andraganden.
Hos förstnämnde RiksStånd: att en af
de orsaker, som mäst försvagat Landtmannens
Credit, är svårigheten för fordringségare
att utfå sine penningar, och ju mera
mau, med nödigt skydd för Jordegarne
kan skärpa Utmätniilg.sLagaiiie, dess mera
skall Crediten upphjelpas; hvarföre den
genom flere Auctioiiers utlysande vållade
tids utdrägten ej horde ega tura, utan den
utmätte Egendomen ovillkorligen på den
första säljas, åtminstone 0111 flere än 3:116
bjudare finnas, hälst Speculanter skulle infinna
sig vid den förste AiiCtionen äfven så
Täl som vid deii 3:dje, om man kände att
Egendomen genast skulle ovillkorligen bort
-
Lagutskottets Betänkanden. i$g i
gå; Hvaremot, efter, att sålunda hafva betryggat
fordringsägaren mot onödig tidsutdrägt
med sjelfva Auetioneu, man borde
lemna Gäldenären hopp att få Egendomen
tillräckligen betald, genom utsättande af
ett längre anstånd med köpeskillingens
erläggande, hälst få Landtboer kunna disponera
större summor inom i/f dagar, hvarigenom
Specula uter nes antal blifver inskränkt;
och då sålunda å ena sidan fordringsegarens
rätt skyddas genom Egendomens
snara försäljning borde ock Gäldenärens
skyddas genom utsättande af 2:ne
månaders betalningstid; hvarjemte blifvit
anmärkt, att ett ställe uti Utskottets förslag
är allt för obestämdt, att Egendomen vid
andra Auetioneu bör bortgå, då Utskottet
tillika hänvisar till Lagens stadgande, att,
om blott få Spueulanter äro närvarande,
Egendomen ej får säljas, hvilket skall vara
i strid med Utskottets yttrande att ege
11 do men bör säljas, om få eller flere bjudare
vid Auetioneu finnas; hvadan och då
stadgandet i 5 Gap. 4 §• Utsök.Balken: ej
må ock något föryttras androm till mlljes
och Gäldenär till skada, eller dä få, äro
tillstädes skall lemna för mycket rum åt
Auctions förrättarens godtyeko, Utskottet
häl Idre bord l föreslå undanrödjunde af detta
stadgande än dertill hänvisa.
Hos Väliofl BorrrareStändet:
Att, om den, af Utskottet föreslagne,
författning äfven bär afseende på Utmät
-
1352 LagUtshotttts Betänkande^
nings-Åuc tioner i Städerne, så skall tideii
emellan förste och andre Auctionen vara
alltför lång; Men att om dermed endast
afses Fastigheter å Landet, så borde sådant
bestämdt uttryckas; att den Gäldenären
letnnade rättighet, att söka andra värderingen
bör försvinna, såsom onödig och
till intet gagnande, enär Auctionen ulan
hinder deraf skall fortgå, oaktadt flere omständigheter
kunna hindra den ytterligare
värderingens förrättande före Auctionen,
samt att då en del förrättnings- män hålla
värderingen på hvilken årstid som hälst,
men andre deremot icke tro sig berättigade
företaga den så länge käle är i jorden,
hvilket olika förfarande leder till längre
uppehåll för den ene Borgenären än folden
andre, rättelse alltså härutinnan borde
lemnäs, i enlighet med förstnämnde
Praxis; att betalningstiden för köpare bör
förlängas till en månad från Auctionsdagen,
hvilket skulle mycket underlätta Speculanters
täflan, särdeles på en tid då
man allmänt klagar öfver förlägenhet och
penninge-brist, utan att rubba Borgenärs
rätt; samt att hvad angår Gottland, hvars
belägenhet skiljer den från ali Communication
med fasta Landet under flere veckors
tid hvarje år, en särskild betalningstid
af sex veckor efter Auctionen måtte
fastställas; att allmänna Lagens stadgande,
alt esj Auction må ske då allenast få tillstädes
äro, måtte närmare bestämmas,
hvarvid
lagutskottet* Besdttkandcn,
*35 5
en Ledamot ansett anie personers närvaro
tillräckligt, enär detta antal förutsätter, att
täflan i anbud kan påräknas; men en annan
åter, att minst sju eller åtta böra vara
tillstädes; samt att Utskottets förslag skall
innehålla den motsägelse/ att i början stadgas,
att fastigheten skall å andra Auctionen
försäljas till den messtbjudande men
vid slutet omtalas huru med 3:dje och 4;de
Auctionen bör förfaras; lieldst det förre
skall utesluta det sednare i alla andra fall
än då genom öfverenskommelse emellan
Gäldenär och Borgenär, flera än 2 Auctioner
hållas, men hvilket ej bör blifva ämne
för en Lag,
Hos Heder v. B onde Ståndet.
1:0 Att i afseende på Utskottets förslag,
det skulle, sedan utmätt fast Egendom
blifvit af Vederbörande Executions
Betjent värderad, kungörelse till Auction
af Konungens Befallningshafvande i vanlig
ordning genast utfärdas, utan hinder deraf
att ny värdering blifvit af Gäldenären
hos Domaren begärd, borde efter orden:
i den ordning insättas: samt på det sätt
och ingen Auctions Kungörelse kunna utfärdas,
förr än åtta dagar efter värderingen,
så vida Gäldenären inom denna tid icke
anmält det han hos Domaren arnar begära
ny värdering, då ansökan derom efter 3.*ne
LågUt t kottets Betänkatideit. 86
1354 f.a^Utskottits EetHnkandtn.
▼eckor räknade från forsta väderingeri
måste till Domaren ingifvas, hvilken det
skulle åligga, att enligt nu gällande Författningar,
den begärdte värderingen förrätta;
Hvilket uppskof icke skäligen skall
höra Gäldenären förvägras, enär honom
derigenom beredes tillfälle, att om möjligt
är upplåna penningar, för att från sig afvända
de dryga kostnader och öfrige olägenheter,
som med UtmätningsAuctioner
äro förenade. 2:0 Att tiden inom hvilken
värderingen skulle af Domaren förrättas,
kunde föreskrifvas till 2 eller 3 Månader
efter det ansökan derom blifvit gjord,
men Gäldenären befrias från åliggandet,
att i händelse af Domarens förhinder, göra
anmälan om Extra Domare i HofRätten
hvarigenom jemte Ökade kostnader kunde
inträffa, om han vore mycket aflägse boende,
att värderingen inom den af Utskottet
föreslagne tid ej blefve verkstäld. 3:o
Att i afseende på tiden för Kungörelsens
utfärdande, om Auctioner å uttmätt fast
Egendom, bör förhållas efter nu gällande
författningar, men i afseende på försäljnings-*
sättet stadgas, att vid irsta och ?:dra Auctionen
Egendomen ej kan försäljas under
värderings-summan, och att densamma vid
den 3:dje och följande Auctioner till den
mest bjudande upplåtes. 4:o A.tt då fast
Egendom tages i mät, ej större del deraf
dertill må användas, än som anses svara
emot Gälden, så vida Gäldenären på återstoden
kan vara besuten och Egendomen
Z/i{ Utsk»ttftiBftfi*tknndtH. 1355
Itlyfvas, emedan annars öfverlåtes till Borgenärs
disposition större Egendom än han
i pant för sin fordran kunnat sig hetinga,
och det vore högst orimligt, om t. ex.
en Egendom af iooo R:ds värde skulle tagas
i mät för 100 R:dr och derefter försäljas.
5:o Att Utskottets förslag; att vid
första UtmätningsAuctionen fast Egendom
må försäljas, utan afseende om tillräckligt
antal speculanter finnas närvarande, men
att ett motsatt förhållande bör iakttagas
vid de andre Auctionerne, förefaller besynnerligt,
samt att i stället må stadgas
att ingen UtmätningsAuction så å fast som
lös Egendom må verkställas, derest icke
minst tio Speculanter finnas på en gång
tillstädes, och 6:0 Att i afseende på UtmätningsAuction
å lös Egendom må stadgas,
att kungörelser derom skola minst
2;ne Sondagar före Auctionen uppläsas i
den Församlings Kyrka, innom hvilken
Autionen kommer att verkställas, och i
angränsande Sockne Kyrkor, samt att betalningstiden
må utsträckas till ea månad
efter Auctionen.
Detta allt har hos Lagutskottet till
förnyat öfvervägande förekommit; och vid
besvarandet deraf anser Utskottet sig, i anledning
af derom inom Vällofl. BorgareStåndet
väckt fråga, först böra upplysa, att
den författning Utskottet föreslagit till undanrödjande
af de olägenheter vid utmätning
och försäljning af fast Egendom, hvartill
de uti Motioinerne anmärkte bristande
3:5*5 l.agU/sJtottets BetJnkaiidin,
eller obestämde föreskrifter, föranleda, destomindre
kan afse någon förändring i
hvad angående fast Egendoms utmätning
och försäljning i stad, särskildt är stadgadt,
som motionerne endast angått fast
Egendom å Landet, och Utskottet följaktligen
icke egt att nti någon vidsträcktare
pröfning ingå'.
Utskottet, som anser det föreslagne
tillägget af orden: samt pä det, uti första
puncten af Utskottets Lagförslag, icke vara
af nöden, heldst meningen; Enär fast
Egendom blifvit utmätt och i den ordning
Kongl. Förordningen den 27 FpriII 1810 ,
foreskr, ifver j af Utmätningsmannen beskrifven,
nogsamt antyder att berörde
Kongl. Förordning i desse delar bör tjena
till efterföljd; saknar äfven all anledning
att tillstyrka de föreslagne åtta dagars anstånd
med Auctions Kungörelsens utfärdande.
af Konungens Befallningshafvande, efter
det anmälan om utmätningen från ExeecutionsBetjcnten
inkommit, heldst ehuru
denne tid i alla fall borde åtgå innan
Kungörelsen hinner utfärdas, det icke vore
lämpligtj att genom Lag bestämma ett
sådant ytterligare uppskof utöfver det rådrum
Gäldenären tinder Lagsöknings och
Besvärstiden redan haft tiil penningars
anskaffande.
Då genom den Gäldenären kemnade
rättighet, att söka ny värdering, enligt Utskottets
förslag, något hinder icke uppstår
för Auctionens utlysande och fortgång, scb.
LngUtskotets EetHtihandtn.
13 <7
en förmån derigenom möjligen lian för
Gäldenär vinnas, utan att Borgenären i
sin rätt uppehälles, har Utskottet ansett
en sådan förmån icke skäligen böra Gäldenär
betagas; men att meddela någon
annan föreskrift, angående tiden inom hvilken
Domaren bör hafva den nya värderingen
förrättad, än den förslaget innefattar,
att Domaren bör företaga den samma så
tidigt, att Gäldenären vid Auctionen kan
vara försedd med Instrumentet deröfver,
finnér Utskottet icke nödigt, enär de 3:ne
månader hvilka förflyta emellan första värderingen
och Auctionen, lemna tiliräckeligt
utrymme för den nya värderingens tidiga
verkställande, dermed Domaren icke
utan ansvarighet såsom för andre Ämbetsfel
kan fördröja; äfvensom Utskottet icke
annat kan finna, än att nämnde tid är
tillräcklig, äfven i det fall då Domaren af
andre Ämbets göromål är hindrad, att värderingen
så skyndsamt som vederbör förrätta
, och Gäldenären, enligt hvad Utskottet
föreslagit, örn annor Domares förordnande,
bör i HofRätten göra ansökan, från
hvilket åliggande Gäldenären, som af den
nya värderingen vill draga fördel, icke eller
skäligen bör befrias. För öfrigt och
då grunderne för värdering af utmätt fastighet
., hufvudsakligast bero, dels på Gäldenärens
egne uppgifter om Egendomens
beskaffenhet och afkastning, dels på den
kännedom, de vid förrättningen biträdande
Nämudemäu och närboende grannar o
-
*358 LagVtskottits Bttiukanitn.
tvifvelaktigt derom ega och kanna meddela,
finner Utskottet icke hinder att sådan
värdering hvilken årstid som heldst må
kunna verkställas; men att behofvet destomindre
torde fordra något Lagstadgande
härom, som ingen årstid hittidls varit för
sådane verderingar genom Lag undantagen.
Med åberopande af de uti Betänkandet
upptagne skäl, förblifver Utskottet vid
det tillstyrkande, att utmätt fast Egendom,
ej må på första Auctionen under värderings
summan försäljas, och till ytterligare stöd
härföre anser sig böra tillägga, att ehuru
det synes sannolikt, att Köpare skulle infinna
sig äfven så väl vid första Auctionen,
derest det blefve stadgadt, att Fastigheten
alltid då borde försäljas, såsom vid den
sista, det likväl händer att icke den första
Kungörelsen vinner nog uppmärksamhet.
Det har väl ansetts såsom en stridighet
i Utskottets förslag, att då första Auctionen
borde verkställas utan afseende på
närvarande Speculanters antal, Utskottet i
afseende på andre Auctionen hänvisat till
stadgandet i 5 Gap. 4 §« Utsök.Balken, att
utrop ej må ske då allenast få äro tillstädes;
men denna anmärkning torde förfalla
vid eftersinnande deraf, att vid första Auctionen
Gäldenärens säkerhet, att icke Egendomen
bortgår till vanpris, är förvarad
uti föreskriften, att den då ej får säljas
under värderings-summan; hvaremot, då
I.agVtskottcti Betänkandtn.
*559
Egendomen vid andra Auctionen skall säljas
till hvad pris derföre erhållas kan,
Gäldenärens förlust genom en mindre försäljnings-summa
icke kan förebyggas; om
icke täflan emellan flere bjudare dervid kan
ega rum; men att genom Lag stadga något
visst antal af Personer, som vid Auctionen höra
vara tillstädes, finnér Utskottet för sin
del icke lämpeligt, utan tror bedömandet
huruvida så många äro närvarande att
täflan bjudare emellan kan ske, bör på
Auotions Förrättarens pröfning ankomma;
och då icke endast i det fall, då genom
öfverenskommelse emellan Gäldenär och
Borgenär, flere än 2:ne Auctioner hållas,
föreskrift hör finnas, huru med ytterligare
Auction förhållas bör, utan detta jemnväl
är nödigt för den möjligen inträffande händelse,
att inga bjudare vid den andra Auctionen
sig infinna; så tror Utskottet, att
hvad 4;de pune ten i Lagförslaget härom
innehåller, icke hör uteslutas.
Utskottet har ej eller af anmärkningarne
funnit skäl att förändra dess förre
yttrande i frågan om förlängning af betalningstiden
för Köpare af Gäldenärs å UtmätningsAuction
försålde Egendom, ej eller
att något särskildt stadgande i detta afseende
för fastighets Auctioner å Gothland
tillstyrka; och åberopar i afseende på yrkandet,
att då Egendom tages i mät ej
större del deraf må användas, än som anses
svara emot Gälden, hvad Betänkandet
derom innehåller; äfvensom Utskottet sint
-
sjöö lagutskottets B a åttkant ett.
Hgen, hvad Auctioner å utmätt lös Egendom
angår, anser andra stadganden, än
de som finnes i 5 Cap. 4 §> Utsök.Balken
destomindre erfordras, som kungörandet af
sådane Auctioner, uti angränsande Sockne
Kyrkor, icke lärer underlåtas, då Auctionen
är af någon betydenhet, och i afseendepå
mindre Auctioner, ett vidsträcktare kungörande
än i Sockne Kyrkan vore utan ändamål,
då täflan emellan Speculanter inom
Socken icke lärer uteblifva.
Härmed får Utskottet alltså å nyo vördsamligen
öfverlemna Betänkandet till Riksens
Höglofl. Ständers pröfning, med till—
kännagifvande, att det samma, enligt ankommet
Protocols Utdrag, blifvit af Högvördig
ge Preste Ståndet bifallet; och bifogas 2:110
Ledamöters särskildte yttrande. Stockholm
den 6 Oct. i8a3.
Utdrag af Protokollet, hållet hos Riksens
Höglofl. Stånders Lagutskott
den 2,9 Sept. 1823.
S. D. Föredrogs de hos Högloft,
Ridderskapet och Adeln, Vällofl. Borgare
Ståndet och Hederv. BondeStåndet gjorde
Anmärkningar vid Betänkandet N:o i58
rörande Utmätning och försäljning af fast
Egendom; hvaröfver Utskottet beslutad®
Utlåtande N:o ig5,
LtgTJtskottets Betänkandtn, 1361
Derifrån vore likväl RiksdagsFnllmäktigen
Anders Larsson och Börje Börjesson
i så måtto skil jäktige, att de ansågo en
månads betalnings anstånd med Köpeskillingen
böra lemnäs köpare, som vid UtjnätningsAuction
inropat fast Egendom;
äfvensom Anders Larsson särskildt tillstyrkte,
att Auction å utmätt lös Egendom ej
må tidigare utsättas, än att en Söndag lito
m den å hvilken Auctionen blifvit i Kyrkan
kungjord, derförinnan kan förflyta.
Ut Supra,
Ex Protocollo.
Joli. Jacob Kleman.
N:o 196.
1 ; \ . ■ -‘i ■
Ankom d. 19 Oct. i8a3.
Utlåtande i anledning af anmärkningar
vid Utskottets Betåiikande Nio 139,
öfver Riksdags Fullmågtigen Johan
Jacob R7itbergs Memorial, angående
mildring i Straff Lagar ne.
Genom Protocolls Utdrag af den 14
slstl, Augusti har Hederv. BondeSlåndet
1362 Lagutskottet* Bet&nkande»,
Å.lerRemitterat förenämnde Betänkande, i anledning
af dervid gjorde anmärkningar af
Riksdags Fulllmägtigen Johan Jacob Rutberg
_, hvilka innefatta 1:0 att då Utskottet
icke velat anse det uti 17 Cap. 3y §. Rätteg.
Balken tillåtne svårare fängelse för verkelig
tortur, samt förklarat Lagens mening
vara ensligt fängelse och afskiljande från
gemenskap med andre personer, denne
förklaring skall vara nog fri, då Lagens
ord dermed icke på något sätt instämma,
och enär det ensliga fängelset, ehuru det
mildaste af alla kropps-straff, likväl på
samma gång är det plågsammaste och mest
oemotståndligen verksamma, skall Utskottet
saknat grund för påståendet, att hvad
Lagen kallar svårare och Utskottet förklarar
för ensligt fängelse, är någonting annat
än en verklig tortur, då det användes
i sådant ändamål som här är i fråga, nemligen
att förmå den misstänkte till bekännelse
; hvarföre Rutberg förklarat
sig förblifva vid sin mening, att allt
användande af fängelse det må kallas
enskildt eller svårare, eller hvilken plåga
som heldst till bekännelsers uttvingande,
bor från Lagarne ovilkorligen bannlysas;
2:0 att skyldigheten för fångvaktare, att
vid hvarje besök i fängelse, medhafva 2:ne
viltnesgilde personer, så mycket heldre,
oansedt de svårigheter dervid kunna finnas,
bordt stadgas, som det oftast kan vara
vådligt för en Fångvaktares egen räkning,
att ensam Öppna ett fängelse rum,
Lagutskottet* BetHnkandtn, I3S3
och det derföre alltid Sr nödvändigt att
han medhafver följeslagare, hvarpå tillgång
också ej skall kunna fela, då vaktknecktar
vid ett fängelse alltid måste finnas,
hvilke äro eller böra vara vittnesgill
de personer, samt man i öfrigt icke saknar
exempel, att Fångvaktare, som utan
dessas biträde eller annat sällskap vågat
sig in i Fängelserum, blifvit af Missdådarne
öfverfall ne och fått ångra sin oförsiktighet,
jemte det fångar på detta sätt kommit
i tillfälle att rymma; 3:o att det straff
Rutberg föreslagit för fångars ofredande,
skall vara noga beräknadt att slå i öfverensstämmelse
med redan gällande SlraffLagar
för öfvervåld af likartad beskaffenhet,
då detta straff i förslaget bänföres ti II samma
stadgande som i 20 Cap. Missg.Balken
förekommer, om den hvilken någon oskyldig
gripa låter; att Utskottets misshag för
partiel skärpning af straffbestämmelser således
här skall vara illa an vändt, samt
hvad Utskottet i öfrigt anfört emot denna
del af förslaget, blott huru behöfligt det
är; alt om stadganden i detta fall funnits
nödige i Krigs Articklarne och Reglementet
för Smedjegårds häktet, så var orsaken
dertill ingen annan, än att allmän Lag i
ämnet saknades, och det skall ej kunna
bestridas, att behofvet af dess stadganden
icke inskränker sig till Smedjegårds häktet
och de Militaira fängelserne; hvarföre Rutberg
förblifvit vid den mening, att allmän
Lag härom bör stiftas, enär han ic
-
1364 Lagutskottets Betänkandett.
ke kail instämma med Utskottet i den lankan
som obestämdt synes åsyftad, att Krigs
Articklarnes och Smedjegårds Reglementets
föreskrifter kunna i stället för en sådan
allmän lag tillämpas; 4:o i 1111 gällande
författningar ej skall kunna igenfinnas
det föreslagne stadgandet om angifvare^
skyldighet att träda i häkte, när han på
sitt ansvar yrkar någons gripande, hvarföre
uppgift yrkas på den författning som
sådant innehåller; 5:o att i afseende på
Utskottets yttrande i frågan om en häktad
persons rättighet att befrias från fängelse,
när han af en Domstol blifvit frikänd från
häktet, förekommer, att det svårligen lärer
inträffa, att den Domstol, sorni utslaget
frikänt en anklagad från häktet, skulle
genom den af Utskottet omförmälte särskilda
pröfning vägra honom att ställas på
fri fot: men att den lag saknas som gifver
denna högre kraft åt den särskilda pröfningen,
än åt sjelfva utslaget; och har
Rutberg sluteligen ansett det icke hero på
någon dess förklaring, huruvida Utskottet
rätteller orätt fattat dess meningmm hvadsom
hör eller icke hör genast antagas i dess
förslag, om afsk aflande af allt annat kropsstraff
än fängelse eller lifvets förlust, samt
Öferlemnat åt hvarje läsare af förslaget och
Betänkandet att härutinnan döma, hvarvid
han anmärkt, alt redan vid andra tillfällen
Utskottets mening, att LagCommiteens
arbete hör afhidas, blifvit inför Hcderv.
BondeSlåndet granskad, och galla;
Lagutskottett BetHitkåndeu.
nu hvarken mer eller mindre än förut; att
föremålet nu är blott af större vigt-, hvilket
borde öfvertyga om angelägenheten
attdestorner bereda skyndsamhet, cch icke
glömmas af någon som för öfrigt belijertar
ämnets vigt.
Lagutskottet har vid granskning af
förrberörde anmärkningar, icke funnit skäl
att i någon del förändra dess redan afgifne
utlåtande; vid hvilket, såsom enligt ankomne
Protocolls utdrag bifallet af de öfrige
3:ne Respective RiksStånden _, alltså
torde få bero, dock bifogas a:ne Ledamöters
särskildte yttranden. Stockholm den
jay Sept. i8a3.
Utdrag af Frotocc/kt hållet hos Riksens
Högloft. Ständers Lagutskott
den 4 September 1823.
Herr Borgmästaren Arfvidsson anförde:”
såsom frånvarande vid uppfattningen
af Hnglofl. Lagutskottet flen 31 sisth Julii
afgifne Betänkande N:o i3q, öfver Riksdags
Fullmägtigen Johan Jacob Rutbergs Memorial,
bär jag icke deri deltagit; men'sedan
samma Betänkande i anledning af Rutbergs
dervid gjorde anmärkningar blifvit från
Heder v. BondeStåndet återremitteradt, och
1,365 1»iUttlotteu Betgnknrnien.
jag således fått tillfälle att vid Utskottets
ytterligare handläggning deraf biträda, linner
jag mig föranlåten att reservera mig
mot den af Utskottet gjorde Lagtolkning,
enligt hvilken en enskild bofast angifvare
skulle ega att, på dess ansvar, inmana hvilken
som heldst i häkte samt att enahanda
rättighet skulle sträcka sig till hvarje annan
lös person, som uppträder såsom angifvare,
allenast denna sjelf vill underkasta
sig häktande, intill dess angifvelsen
hinner af Domaren till verkligheten prÖfvas.
Q vali teten af de Missgjerningar hvarföre
den brottslige bör inmanas i häkte är
bestämd i i Cap. 2 §. StrafFBalken; och
då enligt 20 Cap. 7 §. Missg.Balken, ingen
oförvunnen får häktas utan så beskaffad
uppenbar missgerning, samt detta Lag
rum ännu gäller oförändradt utom i afseendet
på sjelfva bestraffningen, som brott
deremot medförer, anser jag deraf påtagligen
följa, att ingen kan lagligen häktas
på annors angifvelse, så vida eget erkännande
eller minst bindande liknelser och
anledningar till angifvelsens rigtighet ej
äro för banden. Urskilljändet huru vida
den angifne skall träda i häkte är dock i
begge dessa fall en Ämbetsmanna åtgärd,
tillhörande dels Policemagten dels Domaren.
Den tillhör Policemagten i första
hand eller innan Domarens befattning vidtagit,
men derefter helt och hållet den sednare.
Men enskild angifvare i allmänhet
LågUtskottets Bttinkmien.
Sr ej berättigad njuta arrest A någon, på
sin blotta reqvisition derom, heldst ett sådant
förfarande ej finnes i någon författning
tillåtet , utom det likartade stadgande,
1798, års KrigsArticklar innehålla, hvilket
dock endast är gifvet och gäller till iakttagande
af Krigs Befälet i Garnisons orterne,
och således ej kan tillämpas vid angifnes
häktande å andra ställen.
Dessutom synes det mig för den personliga
säkerheten, hvars oförskränkta vårdande
äfven finnes Svenske Undersåten
förbehållet i Regerings formens 16 §. blifva
högst vådligt att införa Utskottets förenämnde
Lagtolkning, ty om den blefve
rådande i tillämpningen, vore man derefter
intet ögonblick säker att ju icke en ovän,
en hämdfull äreförgäten skall sjelf eller
genom en uppdagad bof, som ingenting
liar att förlora, uppträda såsom angifvare
och låta häkta en oskyldig Medborgare,
hvars reputation då åtminstone till dess
hans oskuld hunne af Domaren bekräftas,
vore befläckad, och de skakande känslor,
hvaraf lian naturligtvis emedlertid öfverväldigas
öfver ett sådant våld, kunde ofta
utveckla sig till följder menliga för hans
framtida hälsa och lynne, och således 0-  ersättiiga.
Om än med tillförlitlighet kan antagas
att det ansvar, som ett af falsk eller
sanningslös angifvelse uppkommet häktande
efter Lag medför, innebär ett tillräckligt
Correctiv mot sådane brott, så är det dock
ij68 LagUtshottcts Tittånkanden,
ostridigt, att detta ansvar ingalunda t er*
kar till ändamålet, ej mindre då en sjelf
brottslig, som ingenting har att förlora af
Heder och Egendom, eller som sjelf för
lastfullhet är betagen personlig frihet uppträder
såsom angifvare, än äfven llär en
sådan person dertill klefve lejd eller ölvertalad
af en lömsk ovän, som i anseende
till följderne, ej sjelf ville eller vågade
visa sig; och i begge dessa händelser bade
den lidande ej att vänta någon tillfredsställande
upprättelse.
Med desse åsigter kan jag icke instämma
i LagUtskottets ofvan berörde mening
äfvensom jag icke eller ehuru jag gillar
Rutbergs anmärkning dervid, tror mig böra
tillstyrka den Lagförändring han i detta
ämne yrkat, såsom på sätt jag ofvan
sökt visa, alltför vådlig för personliga
säkerheten och medborglig reputation.”
Herr Borgmästaren Hagander yttrade:
J’då Utskottets förut meddelade Utlåtande
icke innefattar något bestämt Lagförslag,
och deraf således icke kan ledas någon
vådelig följd för personliga säkerheten;
finner jag mig endast behöfva förklara, att
jag i Utskottets förberörde Utlåtande icke
deltagit.” Ut Supra.
Efc Protocollo,
Joli. Jaeol) Kleman.
LagUtskottetsBetänhnndtn. 13 69
Ankom den 19 Oct. 1823*
Utlåtande i anledning af anmärkningar
vid Utskottets Betänkande N:o
137, angående åtskillige af Herr
Augnst Grönhagen jöreslagne Lagför
andr ingar.
Åf den anledning, att Lagutskottet uti
särskildt Betänkande N:o i3p, öfver Riksdagsfullmägtigen
Johan Jacob Rutbergs.
Memorial, angående mildring i StraffLagarne,
för den del samma Memorial åsyftat
ändring i Lagens stadgande, angående olaga
häktande, åberopat hvad Utskottet, uti
Betänkandet N:o 137, öfver Herr August
Grönhagens Memorial i lika ämnen yttrat,
har vid föredragning af sistnämde Betänkande
hos Hederv. BondeStåndet, Rutberg
anmärkt, att han icke lika med Herr Grönhagen
påyrkat svårare straff för laglöse
ingrepp i personliga säkerheten, emedan
han funnit det redan stadgade straffet vara
tillräckligen alfvarsamt, för att afskräcka
från brottet; men att han afsett den
LagUtskottets Betänkande.
87
137° La^Utskottets Betänkandet!,
svårighet, sora för det påhudna Straffets
tillämpande uppkommer från brist på stadgauden
om gränsorna för rättigheten att
häkta , i hvilket afseende han uti sitt
memorial, om förändrande af kropps-straffen,
sökt ådagalägga, huru sora det är, lika
angeläget att häktande må kunna ske,
der allmänna säkerhetens behof sådant påkallar,
som det är, att enskild säkerhet icke
störes, utan att den anklagade, som
skall mista sin frihet, försäkras om utväg
till upprättelse derest han lider oskyldigt.
Då nu Lagarne icke skola innehålla annat
än straffbestämmelser för den oskyldiges
häktande, skall deraf nödvändigt hända, att
Statens Tjenstemän, hvilka ensamme äro
berättigade och skyldige att verkställa häktandet,
för hvilket ansvaret icke drabbar
angifvaren som detsamma begärt, befinna
sig i den svåra nödvändighet, att vidalia
de händelser, då de icke sjelfva kunna
pröfva angifvelsens bevislighet, äfventyra
antingen den oskyldiges förnärmande, eller
ock den brottsliges lemnande på fri
fot, i begge fallen lika illa tjenande den
allmänna och enskilda säkerheten. Det enda
sättet att afhjelpa denna stora brist i
Lagstiftningen, har Rutberg funnit vara,
att tillåta häktande äfven på enskild Ltngifvares
ansvar, och derföre föreslagit, att
sådant alltid må kunna ske utan ansvarighet
af de Tjenstemän, som verkställa häktandet,
så snart angifvaren antingen är
bofast man, eller ock samtycker att sjelf
Lagutskotteti Bttårikandtn. 1371
träda i liäktet till dess behörig Domstol
sig utlåtit, huruvida den angifnes qvarliållande
må annorlunda än på angifvarens
ansvar egä rum; äfvensom, att när detta
icke sker, angifvaren då skall qvarsitta i
häkte till dess i målet hufvudsakligen dömes.
Detta förslag skall Lagutskottet aldeles
icke vidrört annorlunda, än att i
Utlåtandet öfver Rutbergs motion, omförändrade
kroppsstraff, hänvisning är gifven
till det nu ifrågavarande Betänkandet,
hvilket åter icke med ett enda ord skall
nämna samma förslag; hvarföre Rutberg
begärt åtterremiss af Betänkandet på det
dess motion må blifva pröfvad; hvilken
återremiss Hederv. BondeStåndet genom
Protocolls Utdrag af den i4 sistl Augusti
meddelat.
Till svar å hvad sålunda blifvit anmärkt
får Utskottet endast fästa Hederv,
BondeStåndets uppmärksamhet derå, att
Utskottet uti Betänkandet N:o i3p öfver
Riksdagsmannen Rutbergs motion; bestämt
och på anförde skäl yttrat sig icke böra
tillstyrka bifall till den förändring af 1!
Cap. 2 §. StrafFBalken, som Rutberg föreslagit.
Utskottet har således icke, såsom
Rutberg nu förment, underlåtit att yttra
sig öfver denne del af Rutbergs motion,
och detta synes så mycket mindre hafva
kunnat undfalla hans uppmärksamhet, som
han sjelf emot detta Utskottets yttrande
framställt en anmärkning, hvilken föranledt
till Betänkandets återremitterande.
1372 LagVtskoltets BetAnkandett.
Då Utskottet för öfrigt nu ej funnit
anledning, att uti dess förra Betänkande
göra någon ändring oell det samma, enligt
ankomne ProtocollsUtdrag, blifvit af de
öfrige 3:ne RiksStånden bifallet, så lärer
någon vidare åtgärd härutinnan Utskottet
icke tillhöra. Stockholm den 29 September
x823.
N:o 198.
Ankom d. 19 Oct. 1823.
Utlåtande i anledning af anmärkningar
vid Utskottets Betänkande N:o
156, öfver väckte frågor ovi förändringar
i Brottmåls Lagstiftningen*
Högloft.
Ridderskapet och Aden, Ilögv.
PresteStåndet och Vällofl. BorgareStåndet
hafva till Utskottets förnyade handläggning
återremitterat ofvannämnde Betänkande,
i anledning af de flere anmärkningar,
hvilka af åtskillige Ledamöter inom förenämnde
Riksstånd deremot blifvit fram
-
LngUtskottetsBetHnkandcrt, 1373
stälde, och hvilka hufvudsakligen innefatta:
att ehuru Utskottet både yttrat sig känna
och medelst egne åsigter antydt behofvet
af en reform uti Brottmåls Lagstiftningen,
och af en förbättrad fångvård, har likväl
icke blifvit föreslaget något hjelpmedel eller
någon väsendtlig förändring hvarken i
det ena eller andra; att fastän en brådstörtande
öfvergång från de hårdaste till
de mildaste Straffbestämmelser kan förekomma
betänklig, synes dock lika onekligt
som menligt, om derifrån vill dragas den
följd, att detta bör leda till en fullkomlig
inactivite' och att man ej må våga göra
ett steg närmare fram till den goda Synpuncten,
eller, såsom här är i fråga, till
en början för de första gången utöfvade
ringa förbrytelserne lämpa och förmildra
Straffen efter närvarande bildnings och
tidslynnes fordringar, samt att Utskottet,
utom andra tillräckliga skäl, icke saknat en
giltig och ökad anledning till undanrödja
nde af spö- och ris-straffet samt Kyrkoplikten
för enkel tjufnad äfven deri, att
snatteribot är enligt Lagen faststäldt för
tillgrepp till belopp; eller värde blott af
3 R:d 16 sk. men hvilka efter den gångbara
mynt valvationen rätteligen borde beräknas
till minst halfannan gång mer eller
8 R:d 16 sk. äfvensom det bordt besinnas,
att förvandling af Böter till Spöstraff likaledes
eger rum för åtskillige andre förbrytelser,
.såsom Slagsmål, Sabbatsbrott,
Svordom, m. m. och alt dygd, ära och
1374 LagUtskotttts Btt&nkanden'.
säkerhet i tanke- och liandlings-sätt ej kan
väntas af den som lagen såmedelst kränkt
och till all återställande förstört.
Emot Utskottets förslag, att till Kongl.
Maj:t måtte öfverlemnas, att hädanefter
med någon Christen magt öfverenskomma ,
huru med möjligaste säkerhet och fördel
för det allmänna, sådane] Brottslingar,
för hvilka Lagen eljest utsatt straff af fästningsarbete
på lifstid, må till densamma,
såsom arbets-fångar för lifstiden öfverlemnas,
är anmärkt, dels att berörde förslag
ej innehåller något uttryck eller tillägg
som innebär, att ny lag skulle utfärdas
till förändring i hvad allmänna lagen hittills
stadgat, i afseende på Brottslingars
bestraffning, hvaraf den följd skulle uppstå,
att fastän Domaren, då ingen lag stadgar
annorlunda dömer den brottslige till
arbete å någon af Rikets Fästningar, lian
likväl icke skulle komma dit, hvarföre det
ansetts nödigt, att tydlig lag först borde
stiftas och promulgeras, så att Domaren
kunde rätta sig derefter, på det Kongl.
Maj:t sedermera må kunna med andra magter
öfverenskomma, om en utlänsk deportations
ort, dels ock, att den till Lifstidsarbete
dömde ej derföre förlorat alla rättigheter,
att staten som icke aflifvat honom
men stängt honom från friheten att sig försörja
bör förse hans första behof; attdetSamhälle,
som dömt, äfven bör fullgöra domen, och
icke föryttra denna skyldighet, eller om
fången, såsom en vara, betinga; •—. För
-
Lagutskottets Bttånhattden. 1375
flyttad utom landet, ehuru till Landsflykt
ej dömd, skulle den olycklige skilljas från
underrättelsen om de sina, och gå i mistning
om den befrielse, som genom ett par
Domsplacat möjligen kunde falla honom
till del; och han skulle lemnäs till ett folk
som icke är af hans Religionsbekännelse,
samt i lifvets afgörande ögonblick betjenas
af en Lärare, som icke förstår hans språk
eller delar hans troslära; hvarförutan förslaget
ansetts så mycket betänkligare, som
fångvården inom Riket blifvit ömmare och
man sett de lyckligaste bevis i fängelserne_,
att fångar genom öm och klok vård af
Presterne, blifvit förbättrade; och har jemnväl
blifvit yttradt: att Deportationen skulle
medföra dryg kostnad, då det vore bekant,
att hvarje brottslings deportation från
England kostar 200 Pund Sterling; attnär
härtill läggas de utgifter, som skulle uppkomma
genom Negociationer skulle dessa
kostnader öfverstiga Statens tillgångar ;
att ingen Christen magt lärer vara, med
hvilken Sverige härom kan öfverenskomma:
att antalet af gröfre brottslingar här i Riket
ej skall vara större, än att de kunna
inom Riket användas till allmänna strängare
arbeten, såsom vid ankarsmedjan i
Carlskrona; samt ändteligen att Deportationen
troligen skulle hindra sig sjelf, emedan
man nu har exempel, att Riket ej kan
blifva befriadt från brottslingar eller syslolöst
folk hvilka tillhöra fremmande Nationer,
och att, när desse öfversändts till
137Ö IJigUtshottttt Bciånkandcn,
Finland och andre orter, de oftast blifvit
liit återforsslade.
I frågan huruvida den, som för stöld
blifvit straffad må få antaga tjenst hos annan
person, sorn- undergått bestraffning för
enahanda eller gröfre brott, är anmärkt,
att genom sådan frihet mångå tjufband uppstått,
emedan det ej är ovanligt, att när
en tjuf sättes i frihet en annan erbjuder
sig taga honom i sin tjenst, hvaraf de vådliga
följderne icke kunna betviflas; meilda
det synes vara betänkligt neka någon att
söka sin bergning hvar heldst han behagar,
har såsom medelväg blifvit föreslaget det
stadgande: antingen, att den, som efter
utståndet straff, utginge ur fängelse, icke
finge genast derpå eller inora det första
året taga tjenst hos vanfrägdad person,
men att han, sedan ett år förflutit, kunde
fritt få välja Husbonde; eller ock, att
en sådan, om han genast fick söka tjenst
hvar sam heldst, mätte någon viss tid blifva
stäld under Policemagtens uppsigt.
Rättigheten, att extra judicialiter afstraffa
uppstudsiga fångar har ansets, såsom
högst äfventyrlig, icke böra, utan i högsta
nödfall, någon tilläggas. En oskyldig person,
som blifvit häktad och tilltalad,
känner harm deröfver och under utbrottet
deraf, kunna hans utseende och åtbörder
ofta få likhet med en fräck och halsstarrig
Brottslings. En underbetjent kan misstaga
sig härpå, och tror den häktade vara
stursk och otidig då han icke är det, och
Lagutskottets Betänkanden. 1377
begagna sin rättighet att straffa honom.
Om en sådan rättighet skall gifvas, borde
den icke kunna utöfvas, utan Domarens
förordnande eller emot andre personer än
dem, som förut varit dömde och straffade
för vanfrägdande brott; men att, i Utskottets
förslag, skillnad ej är gjord emellan
en redan förvunnen brottsling och en blott
anklagad och häktad person. Vidare är
anfördt, att Coinmendanters bestraffningsrätt
ej lärer kunna komma i fråga att utöfvas
emot andre än redån för vunne brottslingar.
Att så äfven förhåller sig med
Konungens Befallningshafvande i afseende
på dem , som förvaras i Länshäkte
eller transporteras genom Länet; att Domare
eller Domstol synes aldrig böra kunna
extra judicialiter bestraffa eller handla
såsom Police-myndigheter, hvilket vore att
förringa Domstolens värdighet, samt att
Domstolen ej bör få använda annan Correctionel
kraft, än den sorn ligger i penningeviten
eller hårdare Fängelse; hvaremot
afen Ledamot är vordet yrkat, att
fånge, som i Häkte eller under ransakning
visar oskick, flackhet, vanvördnad eller
kränkning af Lägarne, bör, i likhet
med hvad Kongl. Brefvet den 26 November
1812 innehåller, derföre undfå extrajudiciel
bestraffning af prygel eller cachot
likväl aldrig utan skedd ordentelig undersökning
och laga kraft vunnet beslut, och
på samma sätt den anses som förolämpar
1378 LagUtskottetsBetänkanden.
Domaren eller uppenbarligen ljuger, att
honom förleda.
Utskottets alternativt framstälde förslag,
att en person kunde efter bekännelse
inför arne personer utom Domstol, åt saken
fällas bar ansetts betänkeligt att tillstyrka;
hvaremot blifvit föreslagit, att om
bekännelsen aflades inför Konungens Befallningshafvande
eller annan Ämbetsman
eller Authoritet och i närvaro af arne ojäfvige
vittnen kunde sådan bekännelse vara
tillfyllestgörande.
I anledning af hvad Utskottet yttrat
i fråga om häktande, är anfört:J Att lagens
stadgande i 5 Cap. 2 §. StralFBalken
är obestämdt, utöfver behofvet i föreskriften
utsträckt och äfven i sin Latitude ganska
farligt och missbruk underkastadt; och
då allmänna praxis är, att den, som beträdes
med stöld första gången äfven till
obetydligt värde, stundom ej mer en snatteri,
häktas emedan Kyrkoplikten eller
Skriftermålet anses för urbota straff, samt
på enahanda sätt förfares med dem, som
häktas för förfalskningsbrott hvarå ärans
förlust är stadgad, äfvensom i de så kallade
mindre Edsörebrotten och Duellsmål,
ehuru icke dråp och ofta och slagsmål deri inträffat
hvarigenom Fängelserne fyllas på
förhand med sådane personer, som, ehuru
felaktige, icke böra anses förlorade, men
hvarken samhället eller den förolämpade
förlorar om den tilltalade öfvergifver Fäderneslandet
eller blottställer sig för efter
-
Lagutskottets Rttånkanden. I379
lysning och häktande; så skall det förenämnde
oinskränkte Lagbudet om häktande
och det olyckliga sättet i dess verkställighet
genom arrestanters sammanblandande
af alla slag icke kunna förenas med
den i Constitutionen lagdén omvårdnad för
personliga friheten och de rättigheter, som
på helgden deraf äro hvilande.
Vid Utskottets yttrande, att det icke
vore lämpeligt genom Lag föreskrifva, att
den, som begått stöld, efter^ viss tid och
visad bättring, skall åter inträda i alla medborgerliga
rättigheter, enär det ensamt beror
af honom sjelf, att genom förbättrad
vandel och redlighet i handlings-sätt återvinna
medborgares förtroende och god
frägd, som hans brottsliga förhållande beröfvat
honom, och hvilka fördelar icke genom
Lagbud kunna tilldelas är anmärkt,
att förhållandet icke för närvarande skall
vara sådant som Utskottet yttrat, emedan
personer, som lidit kropps-straff för stöld
icke kunna bära vittne eller inträda i Kronans
tjenst.
Vidare är andraget, att Utskottet icke
tillstyrkt annan förvandlig af böter, än
den som finnes föreskrifven i Kongl. Förklaringen
den 23 Martii 1807 och Kongl.
Kungörelsen den 6 Maji 1813, ehuru utväg
kunnat gifvas så väl att påtänka inrättandet
af Cachots och mörka fängelserum dels
vid Länshäktena, dels äfven vid Stads-och
Härads Arresterne, hvarest ringare förbrytare
finge afsitta sine böter, som ock, att
1380 LaglJtskstttts EetHnkand'-».
anvisa andra Brottslingar till arbete efter
någon uppgjord method och tariff vid
LänsCorrectionsHusen, der dylika finnas
att tillgå; or,h vid de allmänna Correctionslnrättningarne
i Carlskrona och Vadstena,
så länge, och intill dess den fullständigare
Organisation härutinnan kunde
komma att tillvägabringas; heldst arbete i
hemorten ej skall kunna anskaffas för flere,
än sådane, som äro oförmögne att erlägga
ensaks- och vites- böter, men icke
för dem, som efter Missg.Balken äro betraktade
och skola vidkännas en alfvarsammare
näpst.
Slutligen hafva i afseende på Utskottets
förslag till ett förrändradl sätt för den
uppenbara Kyrkopliktens verkställande skiljaktige
åsigter blifvit yltrade inom arne af
de RiksStånd, hvilka återremitteradt betänkandet.
Hos Högloll. Ridderskapet och
Adeln är anmärkt, att Kyrkoplikten, hvilken
tillförene utgjorde en försoning då
den straffade, efter yttrad ånger öfver brottet
och erhållen anmaning till förbättring
upptogs i Församlingens gemenskap, nu
mera urartat till ett Skamstraff, hvarigenom
dels brottslige uteslutes från gemenskap
med Församlingen, men att de icke
hör anses såsom ett Skamstraff, i hvilket
fall den icke horde verkställlas i kyrkan,
utan såsom ett återupptagande i Församlingen
af en brottsling, som genom sin
öfverträdelse brutit det moraliska Sambandet
med andia, och som efter utståndet
LngUtskotttts Betnnknnden. 1381
Straff, betygar ånger och åstundar att återsfällas
i gemenskap med goda menniskor,
alt Utskottets förslag vore ganska rigtigt,
att aflösningen ej ovilkorligen bör ske genast,
utan att den bestraffade, om ban
dertill funnes oberedd, må till en början
endast undfå alfvarlig förmaning; men deremot
orätt deri, att han skulle upptagas i
Församlingen, under hopp om förbättring;
att man häldre, än att således erkänna att
en brottsling, utan betygad ånger, fått
aflösning, borde taga bans förbättring för
afgjord, och på sådan grund alltid upptaga
honom i Församlingens gemenskap; men
att det vore rigtigare att den afstraffade,
som, efter erhållen förmaning i Församlingens
närvaro visade sig förhärdad ,
ställdes på förbättring, och ej inläts till
Herrans Nattvard förr, än han visat tillfreds-ställande
prof på ånger och verklig
förbättring samt således gjort sig värdig,
att åtnjuta lika förmån som hvarje annan
god medlem af Församlingen, livar emedlertid
han icke borde släppas på fri fot,
utan tills vidare förvaras i Correctionshus,
samt att de nuvarande straffen för motvilja
att undergå Kyrkoplikt böra afskaffas,
såsom utan ändamål; och har en Ledamot
Herr Gyllenheim ansett det föreslagne förändrade
Formulairet vid Kyrkopliktens
verkställande icke leda till någon nytta,
och att, om en förändrad böueform blott
erfordrats, det varit lämpligast att öfverlemna
omsorgen deraf åt Högv. PresteStån
-
1383 LagUtskottets Ettdnkanden.
dets EcclesiastikUtskott; men att Lagutskottet
utan äfventyr kunnat tillstyrka indragning
af Kyrko plikten för oqualificerad eller
första graden stöld, destomera Billigt,
som fordom iakttogs den skillnad och rätvisa,
att den för tjufnad första gången
dömde ej behandlades lika med den 3:dje
gången dömde, hvilken sednare fick stå
3:ne Söndagar å rad, hvaremot ingen gradation
nu finnes; och om försoning med
Kyrkan och Församlingen ovillkorligen skall
ske af den som första gången brutit emot
4o Cap. i §. Missg.Balken, borde enskild
skrift dervid få antagas såsom tillfyllestgörande
Bot-offer.
Hos Högv. PrästeStåndet har Herr
Biskoppen Doctor af Wingård yttrat att
Utskottet sett saken på ytan, då Utskottet
trott; att, med blotta förmaningar, Kyrkan
kan återtaga den brottslige i sitt sköte,
hälst Kyrkan icke kan, för det emot
Religionens bud brutna och sin lidna förargelse,
försonas, utan genom ånger och
utlofvad bättring; att en sådan bekännelse
icke blifvit föreslagen, utan skulle tillsägelsen
innebära, ofta emot verkliga förhållandet,
att Kyrkan, ehuru derom genom
intet prof öfvertygad, tillförsel’ sig en sådan
förändrad sinnesstämning , hvilket
blifver flärd, än värre, om den brottslige
skall tvingas till knäböjning och förmaningens
emottagande; hvarföre Herr Biskoppen
ansett bättre än denna Substitution
vara, att låta det nuvarande urartade bru
-
Lagutskottets Betänkanden, 1383
liet fortfara till dess en fullständig omformning
lian vinnas af en sinnesstämning sorn
insätter Kyrkan i sina fordna rättigheter.
Herr Öfver- HofPredikanten Doctor Hedrén,
som, på anförde skäl, icke kunnat
tillstyrka den föreslagne förändringen i
Kyrkoordningen, ehuru Utskottet i förslaget
gatt närmare intill den idee som borde
ligga till grund för en Christlig Kyrkoplikt
och äfven skulle hafva träffat det
rätta och sanna häruti, om Utskottet gått
ett steg längre, har ansett att Kyrkoplikten
borde vara, liksom i första Församlingen;
frivillig och för att, under närvarande
samhälls-förhållanden, såsom sådan ändock
af straffade Brottslingar sökas, borde
den ske i närvaro af blott några få Församlingens
Deputerade såsom Presterskapet,
KyrkoRådet o. s. v. med vanliga AbsolutionsCeremonier,
som kanske skulle göra
lika god verkan med det nu brukliga
sättet i öppen Gudstjenst. Om derföre icke
något annat eller bättre förslag står att
finna än det Utskottet uppgifvit, hvilket
Herr Doctorn ansett vara en verklig afvikelse
från Kyrkopliktens natur, har Herr
Doctorn funnit rådligast att ännu till vidare
förblifva vid det gamla. Uti detta
yttrande hafva flere af Högv. Ståndets
Ledamöter instämt med den särskilda anmärkning
af Herr Doctor Fellenius: att Utskottet
yttrat, att Kyrkoplikten urartat från
dess ursprungliga form, men att då Utskottet
tillstyrkt en förändring af Formulairet
1384 LngUtskottets Betänkandcn,
dervid, förekommer i denna ändring just en
motsägelse mot sjelfva grundprincipen, den
ursprungliga formen; att deli KykoLagen.
antagne AbsolutionsFormulair instämmer
fullkomligen med den ursprungliga form,
som i de forsta Christna tiderne, äfven
Apostlarnes, iakttogs, daen Brotsling kunde
från Församlingen uteslutas, men åter,
efter betygad ånger och utlofvad bättring,
få Församlingens förlåtelse; hvarföre Herr
Doctorn tillstyrkt bibehållandet af ett
Formulair, som, i en Omistlig Kyrka rätt
handhafdt instämmer med en sann Ghristtendoms
anda och i alla afseenden tjenar
till varning, uppbyggelse och förbättring
alldraminst förenligt med opinion om straff
och bar, sedan flere Ledamöter af anförde
skäl ansett Utskottets förslag kunna antagas,
Herr Prosten Hagberg slutligen yttrat:
att då icke kan tagas för afgjordt att den
förändring Utskottet föreslagit, blifver bifallen
men tvertom vore att befrukta, att,
såsom sisth Riksdag, äfveu nu omsider,
resultatet blifver intet annat, än att allmänna
Kyrkoplikten i sitt gamla och nu
varande skick bibehålles, så Önskade Herr
Prosten, att Utskottet ville ifrån de motioner,
som blifvit gjorde om Kyrkopliktens
totala afskaffande eller liufvudsakliga förändring,
åtskilja Herr Prostens motion,
som endast åsyftar ett förtydligande af,
och en bestämdhet uti nu gällande Förfatningar
rörande allmänna Kyrkoplikten,
hälst
LngXJ t skottets Betänkande». 1385
fÖ re skrifter ne för närvarande, huru Kyrkcplikten
skall undergås, äro obestämde och
tvätydige; och har Herr Prosten trott, att
icke något hinder för detta ändamåls vinnande
sknlle möta, om Utskottet ville, i
anledning af Herr Prostens motion, afgifva
ett särskildt Betänkande, samt att det
lilla nyttiga som kan vinnas icke hör förbises
och förkastas, för det man har spekulation
vinna något större, sorn måhända
likväl icke erhålles; men det bristfälliga
gamla emedlertid hör förbättras, intill dess
man verkeligen erhållit ett önskadt nyare
och bättre att sätta i dess ställe.
Lagutskottet, som, efter förnyad pröfning
af de uti det återremitterade Betänkandet
afhandlade frågor, deremot anmärkningar
i ofvanberörde måtto förekommit,
nu går att afgifva dess ytterligare Utlåtande,
anser sig först, i anledning af Herr
Gfllenheims anförande, att Utskottet, ehuru
det erkänt behofvet af eli reform uti
BrottmålsLagstiftningen och af en förbättrad
Fångvård likväl icke deruti föreslagit
någon väsendtlig förändring eller åtminstone
till en början, med undanrödjande
af spö- och ris- straffen samt Kyrkoplikten
för enkel tjufnad och första gången utöfvade
mindre förbrytelser, lämpat och
mildrat straffen efter varande bildnings
och tidslynnes fordringar, ej eller tillstyrkt
annan förvandling af böter, än den som
Lagutskottet! Betankande.
88
I38<> T/igUtskottitt Betånknnittt.
finnes föreskri fven i Kongl. Förklaringen
den a3 Martu 1807, samt Kongl. Kungörelsen
den 6 Maji 1813, endast, med hufvudsakligt
åberopande af de uti Utskottets
förra Betänkande anförde omständigheter,
hvilka, efter Utskottets oförändrade öfvertygelse,
innefatta gällande skäl emot antagande
för närvarande af den hufvudsakliga
förändring uti BrottmålsLagstiftningen, som
blifvit ifrågastäld, böra fästa Riksens Högloft.
Ständers uppmärksamhet derå, att allmänna
Lagens nu gällande stadganden icke
lägga ovillkorligt hinder i vägen för öfvergången
till ett mildare StraffSystem, hvilken
öfvergång Lagskipande Magten, så vidt
Utskottet har sig bekant, i sednare tider äfven
iagttagit.
Åf hvad som blifvit anfördt emot Utskottets
förslag, angående Deportationen,
hafva de Utskottets Ledamöter, hvilkas
Pluralitet bestämt tillstyrkandet deraf, icke
trott sig finna skäl att frånträda den
öfvertygelse, som derföre legat till grund,
nemligen: att det måste vara Statens rätt,
att från Samhället utesluta alla dem, hvilka
genom grofva brott stört alllmän fred
och säkerhet och så medelst förverkat förmånen,
att tillgodonjuta samhällets fördelar,
samt att denna statens rätt icke vid
alla tillfällen kan stanna vid deras uteslutande
från samhällets område eller Landsförvisning,
utan att det stundom är nödigt
att förskaffa Samhället tillräcklig säkerhet,
att den förskjutne icke må vidare återkomma
} men då Utskottet sålunda ansett sig
LogUtskottett Bttinkanden. 1387
Böra förblifva vid tillstyrkandet, att Deportation
må hädanefter ega rum i alla de
fall, då Lifstids Fästningsarbete eljest efter
nu gällande Lag bör ådömmas, har Utskottet,
med fästad uppmärksamhet på
nödvändigheten, i händelse detta förslag
antages, att den derigenom blifvande förändring
i hvad allmänna Lagen hittils stadgat,
i afseende på Brottslingars bestraffning
genom tydlig Lag bestämmes, trott sig höra
föreslå antagandet af en lag, hvarigenom
komme att stadgas: Att Deportation,
eller en Brottslings öfverlemnande till annan
magts vård är ett i svensk lag godkändt
straff, och att dertill må dömas hvar
och en, som för brott, med undantag af
de så kallade Politiska, dömes till lifstids
arbete å Fästning, dock så, att håde straffen
alltid skola i Domen utsättas och på
hogsta Executiva Magten ankomma, hvilketdera
kommer att gå i verkställighet;
och har Utskottet såsom följd häraf ansett
sig bora till Riksens Höglofl. Ständer hemställa,
om icke hos Kongl Maj:t underdånig
anhållan bör göras, att Kongl. Maj:t
täcktes genom underhandling med någon
fremmande magt bereda utväg för så
beskaffade Deportationer, som nu blifvit
tillstyrkte, och att vid de fördrag, sorn
härom kunna slutas, måtte göras de förbehåll
om skonsam behandling emot de brottslige,
som menskligheten kräfver.
Det Alternativ uti Utskottets Betänkande,
som tillstyrker det stadgande, att
1388 LngJJtskotttts Betånkanden.
en Lagford och straffad tjuf ej må få antaga
tjenst hos en sådan eller gröfre brottsling,
har af Högv. Prés te-Ståndet och Hederv.
BondeStåndet blifvit antaget; och
Utskottets fleste Ledamöter hafva, vid deli
ytterligare öfverläggningen i detta ämne,
trott sig desto häldre böra förblifva vid denna
mening, som det med berörde stadgande
afsedde ändamål, att förekomma flere
vanartade personers sammansättning, icke
skulle fullkomligen vinnas, om en straffad
tjuf, så snart ett år förflutit från bestraffningen,
utan tillförlitlig visshet om förbättrad
vandel, obehindradt finge taga tjenst
hos person som vore dömd och straffad för
lika eller gröfre brott.
Enär det af Utskottet föreslagne stadgande,
att lämplig husaga må användas
emot för brott häktad person, som i fängelse
inför Domstol eller Konungens Befallningshafvande
visar uppstudsighet, och
af varningar ej låter sig rätta, tillika innefattar,
att verkställighet af sådan husaga
ej må ega rum, utan i ä:ne ojäfvige vittnens
närvaro, samt att den som bestraffningen
ådömt eller verkställa låtit skall
stå i ansvar, om densamma i oträngt mål
blifvit tillämpad eller med onödig stränghet
verkstäld; så tror Utskottet all nödig
varsamhet vara iagttagen för att förekomma
de äfventyrliga följder, hvilka genom
missbrukande af denna bestraffningsrättighet
förmodas kunna inträffa, och då i öfrigt
hvad som förstås med husaga torde
Lagutskottets Betänkande». 1359
vara så allmänneligen kändt, att något
förtydligande deraf icke erfordras, samt
Utskottet anser ändamålet med stadgandet
förfelas, örn icke detsamma utan undantag
skulle få tillämpas på alla för brott häktade
personer, hvilka deremot sig förbryta,
så har Utskottet af anmärkningarne icke
funnit skäl förändra det Lagförslag Betänkandet
i denne del innehåller.
I frågan huruvida bekännelse utom
Domstol må blifva gällande ehuru den sedermera
återkallas, hafva pluraliteten af
Utskottets Ledamöter hufvudsakligen förblifvit
vid det i Betänkandet framstälde
sednare alternativ; dock hafva de, med
fästadt afseende på hvad deremot blifvit
anmärkt, ansett sig böra föreslå den förändrade
redaction: att bekännelse, då den
är gjord inför Konungens Befallningshafvande,
eller annan Ämbets- eller Tjensteman
och i närvaro af :2:ne ojäfviga vittnen
må, enär den af andre bindande omständigheter
tillika styrkes och den tilltalade
ej med halft skäl förmår visa att bekännelsen
genom hot eller trug blifvit honom
aftvungcn anses lika gällande, som om
den inför Domstol skett och således ej sedermera
kunna återkallas.
Utskottet som, i anledning af anmärkningarne
ej funnit skäl att frånträda dess
förra yttrande: att nu gällande Lag och
Författningar, å ena sidan, tydligen utmärka,
när häktande bör ega rum, och,
å den andra stadga strängt ansvar, då
i39° Lagutskottett Betinkandcttl
Medborgares säkerhet till personlig trygghet
dem olagligen beröfvas, hvadan ytterligare
stadganden i desse afseenden icke synas Utskottet
af nöden, har ej eller trott anmärkningen
emot Utskottets yttrande i frågan
huruvida den, som begått stöld, må, efter
viss tid och visad bättring åter inträda uti
alla medborgerliga rättigheter, föranleda
något annat Utlåtande än det Utskottet
häröfver redan afgifvit. Det har väl blifvit
anmärkt, att person som lidit kroppsstraff
för stöld, oaktadt sedermera förbättrad
vandel, likväl enligt nu gällande författningar,
icke får bära vittne eller inträda
i Kronans tjenst: men då i förra afseendet
Lagen icke bestämdt utmärker hvad
som föi’stås med sådan vanfrägd, som bör
utestänga från vittnesmål, och Lagstiftaren
derigenom synes hafva till Domarens
hepröfvande öfverlemnat, huruvida en för
stöld straffad person, som genom flere
års ådagalagd förbättrad vandel, återvunnit
medborgerligt förtroende, må kunna
vittnesmål tillstädjas, samt i sednare afseendet
förekommer, att det måste få bero
på hvar och en Corporation, att stadga de
vilkor under hvilka dess medlemmar få
emottagas; så har Utskottet häraf hemtat
ytterligare stöd för yttrandet, att det icke
är lämpligt genom Lagbud föreskrifva inom
hvad tid efter visad bättring en för
stöld straffad åter må inträda i alla medborgerliga
rättigheter, hvilka genom brottet
förverkade, endast genom förbättrad
LagVtskotttts Bctänkandtn. 1391
vandel och redlighet i handlingssätt hunna
återvinnas.
Hvad slutligen angår de, emot Utskottets
förslag till ett forändradt sätt för uppenbara
Kyrkopliktens verkställande, förekomne
anmärkningar; så anser Utskottet
sig, under åberopande af de i Betänkandet
upptagne skäl, icke kunna frånträda
öfvertygelsen, att den förändring Utskottet
föreslagit, är både nödig och lämplig,
så vida Kyrkoplikten skall i någon mån
återbringas till dess första bestämmelse,
att vara en väckelse till förbättring. Utskottet
har ansett och tror ännu, att detta
ändamål närmast befrämjas, om med ändring
uti det i KyrkoHandboken föreskrifne
Formulair, Kyrkoplikten inskränkes till
ett alfvarligt förhållande af brottslingens
förbrytelse, förmaning till dygdig lefnad
och tillsägelse, att., under förhoppning
derom, han i Christna Församlingens gemenskap
åter upptages. Härmed har Utskottet
likväl ingalunda afsett, att den brottslige
utan betygad ånger och utlofvad bättring,
skulle blifva delaktig af alla Församlingens
förmåner eller erhålla Absolution,
utan har Utskottet trott det sedermera
böra få bero på Vederbörande Presterskaps
bepröfvande när den, som Kyrkoplikten
undergått må kunna af nådemedlen
blifva delaktig. Då Utskottet således
hufvudsakligen förblifver vid dess förra
förslag, har Utskottet likväl, till närmare
förtydligande af dess åsigter, trott sig bo
-
139» LagVtfhttets Betänkandet},
ra föreslå följande förändrade RedaotionJ
att, med ändring af det i KyrkoHandboken
befinteliga formulair, den uppenbara
Kyrkoplikten må inskränkas till ett alfvar»
ligt förehållande af brottslingens förbrytelse,
förmaning till dygdig lefnad, och
tillsägelse, att under förhoppning derom,
lian i Christna Församlingens gemenskap
nu åter upptages; i följd hvaraf Brottslingen
bör vid Högmässa Gudstjenstens början
inställas i Kyrkan och få plats å pliktepallen,
der han under Gudstjensten för»
ilifver sittande, samt efter dess slut framföres
till Presten, för att, liggande på knä
erhålla ofvannämnda föreställning, hvarmed
Kyrkoplikten skulle vara slutad, och
Kör det sedermera få bero på vederbörande
Presterskaps hepröfvande när den, som
Kyrkoplikten undergått må kunna af nådemedlen
blifva delaktig.
Om detta förslag, hvilket tillika innefattar
de med Herr-Prosten Hagbergs motion
åsyftade bestämdare föreskrifter, huru
Kyrkoplikten skall undergås, vinner Riksens
Höglofl. Ständers bifall, torde uti skrifvelsen
härom till Kongl Maj:t, underdånig
anhållan göras, att en med deri upptagne
grunder enlig förändring af det vanliga
Formulairet i Handboken vid Kyrkoplikts
undergående, måste utarbetas och påbjudas,
Sedan Utskottet sålunda besvarat hvad
emot Utskottets förra betänkande blifvit
anmärkt, får Utskottet å nyo vördsamli
-
Lag Utskottets Besdnkanden,
gen öfverlemna detsamma tillika med detta
ytterligare Utlåtande till Riksens Högloft.
Ständers pröfning, med bifogande af
någre Ledamöters särskildta yttranden och
med tillkännagivande, att Betänkandet,
enligt ankommit ProtocollsUldrag, blifvit
af Hederv. BondeStåndet bifallet. Stockholm
den 6 Oct, 1828,
Utdrag af Protocollet, hållet hos Riksens
Högloft. Stånders Lagutskott
den 96 Sept. 1823.
S. D. Föredrogs till besvarande de
anmärkningar, hvilka bos Högloft. Ridderskapet
och Adeln, Högv. PresteStåndet och
Vällofl. BondeStåndet blifvit gjorde vid
Utskottets Betänkande N:o 136, i anledning
af väckte frågor, om förändringar uti Brottmåls
Lagstiftningen, på grund hvaraf detta
Betänkande blifvit af nämde 3:ne Riks
Stånd återremitteradt.
Utskottets fleste Ledamöter förenade
sig om Utlåtandet N:o 198; hvaremot,
1:0 I frågan om Deportation, Herr
Grefven och Ordföranden och Herr Borgmästaren
Hagander förblefvo vid deras förra^
Utskottets Betänkande bifogade, särskilda
mening; äfvensom de/under åbeiopande
af det i Betänkandet upptagne j:ste
1394 Lagutskottet! Betånkandeti.
Alternativ, i frågan huruvida den, som för
stöld är straffad, må antaga tjenst hos annan
person som undergått straff för detta
eller än gröfre Brott, ansågc sig icke kunna
Biträda det af Utskottets Pluralitet nu
tillstyrkte stadgande.
2:0 Angående giltigheten af Bekännelse
utom Domstol förBlefvo Herr Grefven
och Ordföranden och Herr Borgmästaren
Hagander vid det uti Betänkandet upptagne
i:sle Alternativ, hvilken mening Herr
Borgmästaren Arfvidsson äfven Biträdde;
hvaremot Ledamöterne af det Hederv. BondeStåndet
ansågo det ardra Alternativet Böra
oförändradt Bibehållas,
3:o I frågan om rättigliet för Konungens
Befallningshafvande och Domare, att
Extra judicialiter afstraffa uppstudsige fångar,
åBeropade Herr Grefven och Ordföranden,
Herr HäradsHöfdingen Ribbing,
Herr Lagmannen von Hauswolff och Herr
Borgmästaren Hagander deras förra yttrande,
deruti Herr Doctor Fornander och
Herr Borgmästaren Arfvidsson nu äfven
instämde.
4-'o Herr Lagmannen von Hauswolff'
åberopade sitt förra yttrande, i frågan om
närmare Bestämmande när häktande Bör ega
rum; och
5:o I afseende på uppenbara Kyrkoplikten
afgaf Herr HäradsHöfdingen Ribbing
följande anförande:
”Lagutskottet har förnyat sin framställning
att från Kyrkoplikten utesluta upp
-
LngUtskotttt Betänkanden. 1395
maningen till Församlingen, att, jemtetrogna
förböner, vara vittne till Syndarens
ånger och afbön, och i utbyte gifvit någre
föreskrifter, om en bestämd kroppsställning
eller buru personen under Kyrkoplikten
skall sitta och ligga. Icke hemtar
man grund för detta förfarande i vår Christna
lära, ty der står, att vi skola bedja
för dem, som göra oss skada och förfölja
oss, och just under den uppenbara skriften
och Kyrkoplikten är det, som vi offentligen
ådagalägga, att vi vilja hörsamma
detta bud, och efterlefva denna Frälsarens
befallning. Nu klagar man Öfver
att den allmänna Kyrkoplikten gör förargelse
i Församlingen, och det är sant
att så är. Man ser ej sällan Syndaren, som
ligger på pallen, skratta och vara fräck,
neka för sitt brott i stället för att erkänna
det; men hvaruti ligger orsaken att sådant
kan ske inom Christna Församlingen?
jo deruti, att man ej följer KyrkoLagen,
som i 9 Cap. 3 §. bjuder, ”att först när
Syndaren visar en allvarlig ånger och ruelse
öfver sin begångna synd, och utlofvar
bättring, då må skrifte-fadren honom offentligen
upplösa och i Guds Församling
intaga, på sätt och vis, sorn landtboken innehåller”.
Är nu detta iakttaget, när brottslingen,
ofta på färska gärningen efter undergånget
straff, så godt som nedtages från
pålen för att läggas på skriftepallen, och
har man då lemnat Själa-sörjaren tillfälle,
att samvetsgrant uppfylla hvad lagen
1396 LagUtshottets Btiånkanicn.
honom ålägger och en Christlig kärlek af
honom fordrar? när nu brottslige vid sådane
tillfällen icke varit nog förberedde,
att emottaga förlåtelse och den förmån att
åter få inträda i Christna Församlingens gemenskap,
samt derföre visat sig obotfärdige
och ovillige, att med läpparne yttra
en ånger och bön om förlåtelse, somhjertat
icke känt, så har man, efter en af
Kongl. Maj:t den 23 Martii 1807 utfördad
Lagförklaring, ålagt dem nya straff, såsom
fängelse vid vatten och bröd m. m. det
ena efter det andra, tills man tvungit dem
till en låtsad och kroppslig förödmjukelse,
i stället att behandla dem efter Sveriges
Kyrkolags 10 Cap. som korteligen, till innehållet
slutar med, att sedan man förgäfves
användt alla medel, som till en örn
Själa-vård höra och sedan Kyrkans större
Bann å den obotfärdige äfven förgäfves öfver
ett helt år blifvit användt, så skall
han förvisas Riket.
Tog man i akt detta och icke vanvårdade
en brottslings omvändelse och bättring,
så blefve åter Kyrkoplikten hvad
den varit häfver, — en välgärning; en
väckelse och uppmuntran till bättring både
för den botfördige och Församlingen;
och jag vågar derföre helt enkelt föreslå,
att Riksens Höglofl. Ständer i stället för
hvad Lagutskottet projecterat, hos Kongl;
Maj:t i underdånighet anhålla om en noggrann
verkställighet af hvad 9 och 10
Cap, KyrkoLagen bjuda, samt följaktligen
Lagutskottets Betänkanden. 1397
upphäfvande af hvad 1807 års Lagförklaring
i denna del innehåller. Ty statens
ändamål är icke allenast att plåga kroppen
med straff eller spis, utan fastmer att fostra
menniskor för evigheten.”
Härmed förenade sig Ola Larsson
och Börje Börjesson. Ut Supra.
ExProtocollo.
Joli. Jacob. Kleman.
N:o jgg.
Ankom den 19 Oct. 1823.
1
Utlåtande i tonledning af anmärkningar
vid Utskottets Betänkande N:o
125, öfver Herr Grefve J. H. Gyllenborgs
Memorial, angående yrkad
företrädesrätt för Jordegare till betalning
af brukares låsa egendom,
De anmärkningar, hvilka föranledt
återremiss från Högloft. Ridderskapet och
Adeln af förenämnde Betänkande, hafva
1398 LagUtsktttttt Betftnkandtn.
blifvit framställde, af Herr Friherre Ridderstolpe,
Fredric, som yttrat: att ibland
alla de hinder, som motarbeta vår Fädernejnords
odling och ändamålsenligaste liäfdande,
består det allmännaste i de lagar
som tvinga jordegaren att heldre sjelf, ehuru
illa, sköta sin jord, än att öfverlemna
denna jord åt en medborgare hvars tid
och omständigheter kunna lofva åt jordegaren
en hillig del af afkastningen och
åt Brukaren en välförtjent Ion för dess
möda; att jordegaren, som redan betalat
utskylden för egande rätten, och som måste
till Kronan liqvidera allt hvad brukaren
ej förmår, förväntar billigtvis det
skydd, som varit första vilkoret för erläggande
af all skattj men blifver i denna
väntan grymt bedragen, då brukaren, redan
skuldsatt före tillträdet, ofta efter första
skörden ansättes af sine Borgenärer, och
grödan, äfven den del deraf, som egentligast
endast tillhört jordegaren, sequestreras,
för att från all förlust frälsa en Borgenär,
fremmande för allt det förlag, som
tillskapar denna tillgång, samt att, om
rättvisan skall återtaga sin premitiva slägtskap
med billigheten, bör Lagen ej tillåta
Seqvester å större del af en Arrendators
gröda, än som återstår, då Krono- och
Prest- tiondes samt arrende beloppet först
blifvit afdragne. Nu mera aflidne Herr
Ehrenborgj Casper, har väl yttrat, att
Utskottet egt anledning, att ej till hela
dess vidd lemna bifall till Motionen, men,
Z./ig VtskottetiB(tHnkimdtn. *399
lika med en Utskottets Ledamot, Herr
Ribbing,, trott, att ett bestämdt förordnande
kunde gifvas, att gröda ej finge tagas
i mät för annat, än Arrende, af det skäl,
ätt den naturligen är ämnad till arrendets
utgörande, hvilket ej kan utgå, om den
användes till andre ändamål samt att det
i oeconomiskt afseende vore nyttigt, om
aldrig gröda linge utmätas, emedan Egendomar
derigenom råka i största vanmagt;
hvarjemte Herr Ehrenborg hemställt, om
icke den rätt som Ridderskapet och Adeln
nu eger, att med qvarstad belägga sine
underhafvandes egendom, med skyldighet
att inom i4 dagar saken anmäla hos vederbörande
Executor, må, sedan frälse
egendom nu mera kan egas af alla, tilläggas
hvar och en jordegare, heldst i annat
fall, meningen af Författningarne skulle
efter ordaförståndet vara den, att ofrälse
Säteri-egare ej i detta fall skulle hafva
samma rätt som frälse; och har Herr Elirenborg
trott, att detta äfven i sin mån skulle
befordra det af motionairen åsyftade
ändamål och således böra kunna ingå i besvarandet
af motionen, men förklarat att
om ny motion i detta afseendet skulle anses
erforderlig, denna dess mening i sådan
egenskap anmältes. Herr von Franken
, Augast, har, med instämmande uti
hvad Herr Ehrenborg yttrat, sökt fästa
uppmärksamheten på den, efter Herr von
Frankens förmenande, stora motsägelse,
som skall visa sig i Utskottets ifrågavaran
-
1400 Lagutskottet! Betänkandett.
de Betänkande, der det yttras, att jordegare
förut hcift den utvägen öppenj att i
ArrendeContractet förbehålla sådana vilkor
j sorn vid denna händelse gifva honom
rätt till LandtBondes skiljande frän Arrendet
j oagtadt Utskottet i ett annat Betänkande
yttrat, att slike förord i ArréndeContract
äro utan verkan, icke en gång
fastän KonungensBefallningshafvande deruppå
gifvit sitt utslag, utan att Besvärs-tid
ändock på ett dylikt vilkor bör ega rum!
och liar Herr af Malmborg förenat sig med
Her rar Ehrenborg och von Francken
Då det ifrågavarande Betänkande blifvit
af de öfrige 3:ne RiksStånden bifallet,
och Utskottet icke i anledning af de gjorde
anmärkning arne finner skäl att förändra
sitt förra Utlåtande , anser Utskottet sig nu
endast tillhöra, att besvara den af Herr
Ehrenborg gjorde nya motion; Hvarmed
Utskottet, ehuru med erkännande af det
rätts-enliga i principen, att alla medborgare
i Staten böra njuta lika rättigheter,
likväl tillstyrker afslag å Motionen på den
grund,, att Egendoms beläggande med Qvarstad,
äfvensom hvarje annan åtgärd, hvarigenom
med skydd af lag, egande- eller
dispositions-rätt af egendom inskränkes,
bör vara uppdragen åt allmänna ansvarsskyldige
authori teter att icke kunna af enskilde
emot rederparter användas och ehuru
den Frälse-jord-egare uti 1810 års
Förordring tillerkände, ofvanberörde rättighet
-
LagVtskottets Bttänkandtnt 140!
tighet är stridande emot denna allmänna
regel, och icke, såsom utgörande en mo-s
difieation af Ridderskapets och Adelns Privilegier,
utan Ridderskapets och Adelns
enskilda bifall, blifver föremål för en lagförändring,
anser likväl Utskottet sådant
icke vara ett skäl för den origtiga principens
än ytterligare utvidgande,
För öfrigt och i anledning af Herr
1>on Franckens anmärkning derom,, att ett
yttrande uti ifrågavarande Betänkande skall
stå i rak motsägelse med ett annat uti ett
t Utskottet förut fvet, får Utskottet endast
till Herr aJori Franckens eget eftersinnande
anmärka, att det torde finnas en
temligen betydlig skillnad emellan den rättighet,
som Herr von Francken påyrkat,
men Utskottet afstyrkt, och de vilkor uti
ArrendeContractet, som Utskottet omnämt.
Herr von Francken har nemligen yrkat,
att, så snart uti ett ArrendeContract finnes
stadgadt, att Arrendatorn skall till afflyttning
utan laglig åtgärd vara förbunden,
om Contractet ej af honom Oppfylles,
Jordegaren borde vara berättigad, att,
utan annan omväg, än endast en begäran
derom hos närmaste Kronobetjent, genast
erhålla dennes åtgärd till Arrendatorns aflysande.
Sådant är det Lagförslag, hvars
antagande Utskottet afstyrkt, och Utskottet
kan ej annat finna, än att skillnaden
är betydlig emellan den rätt, att, endast
Lagutskottets Betänkande. 89
Å
1405 LtigUtshottsts BetHnkonäen.
efter Jordegarens godtycke, få en med Contract
försedd Arrendator vTräkt från Arrendet,
hvilken rätt Herr von Francken velat
förskaffa Jordegaren, och den utväg Utskottet
upptagit, såsom hvar och en Jordegare
öppen, att, ehuru ett ArrendeContract
slutes på flere år, deri likväl stadga
det vilkor, att bristande betalning af
Arrenda-summan på utsatte tider, eller annars
oförmåga att fullgöra Arrende-vilkoreu,
förpligta Arrendatorn, att, efter pröfning
i laglig väg af de emot honom uppgifne
Contractsbrott, utan afseende på de
flere eller färre betingade Arrende-åren,
lemna Arrendet. Utskottet tror således,
att Herr von Francken till den nu ifrågavarande
anmärkningen saknat all grund.
Stockholm den i3 October i8a3.
