# ID: svediakorp-gov195977
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Riksdagens öppna data: Anföranden
# subtitle: Riksdagens snabbprotokoll 2012/13:15 Onsdagen den 24 oktober
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-06-08
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Riksdagens öppna data', collecting open data published by the Swedish government. The section referred to as 'Anföranden' contains speeches held by the Members of Parliament during political debates.
# genre: governmental
# subgenre: open data, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 2012-10-24
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax, named entities
# annotationMethod: automatic
# words: 1,095
# sentences: 64
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/rd-anf
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
I Sverige har vi en långtgående offentlighetsprincip som låter enskilda medborgare granska statliga myndigheters verksamhet.
Den ordningen ska vi alltid skydda när vi behandlar förslag om att införa ny sekretess eller om att stärka sekretessen för viss information.
Det krävs starka skäl för att hemlighålla allmän information för medborgarna, men sådana skäl finns ibland.
Det kan vara säkerhetsskäl, och det kan vara för att vi måste respektera internationella överenskommelser.
Frågan om internationella överenskommelser aktualiseras när svenska myndigheter har direkttillgång till databaser som tillhör andra stater eller mellanstatliga organisationer, och om det handlar det här betänkandet.
Uppgifterna i de utländska databaserna kan vara mer eller mindre känsliga.
Handlar det om personuppgifter är det viktigt för enskildas integritet att vi har restriktioner för hur myndigheter får skaffa sig tillgång till och använda informationen.
När utländska myndigheter har tillgång till svenska personregister vill vi ju inte att de registren ska få användas hur som helst, och då måste vi förstå att medborgare i andra länder har en liknande uppfattning om att deras personuppgifter bör skyddas.
Dessutom har Sverige inom ramen för internationella samarbeten ingått överenskommelser som förpliktar oss att på olika sätt begränsa våra myndigheters användande av utländska databaser.
Det scenario som kan uppstå med dagens lagstiftning är att en medborgare går till en svensk myndighet, kanske polisen, och begär ut uppgifter ur en tysk eller brittisk databas.
Anta att den svenska myndigheten rent tekniskt har tillgång till uppgifterna som begärs ut men saknar rätten att titta på dem eftersom uppgifterna bara får behandlas för vissa specifika ändamål.
Då har vi en offentlighetsprincip i Sverige som trots de avtalade begränsningarna kan tvinga myndigheten att titta på uppgifterna för att göra en sekretessprövning, och därmed har Sverige brutit mot en internationell överenskommelse.
Det här lagförslaget stärker den personliga integriteten samtidigt som det är en relativt betydelselös begränsning av offentlighetsprincipen.
Uppgifter i utländska databaser som en svensk myndighet enligt avtal har rätt att titta på påverkas inte.
Den sortens uppgifter ska sekretessprövas på samma sätt som nu.
När det gäller uppgifter som svenska myndigheter inte får titta på kan man anta att en sekretessprövning i dag för det mesta leder till ett avslag.
Det är med andra ord inte främst enskildas rätt till information som begränsas utan myndighetsanställdas skyldighet att titta på uppgifterna som ett led i en sekretessprövning.
Sammanfattningsvis är detta alltså en lagändring som stärker integriteten och gör det lättare att uppfylla internationella överenskommelser.
Med det yrkar jag bifall till det eniga utskottets förslag.
Fru talman!
Ett demokratiskt och öppet samhälle präglas av lika rättigheter och skyldigheter.
Om detta råder inget tvivel.
Däremot är det kanske inte lika uppenbart för politiker och beslutsfattare att det är viktigt att de beslut som vi fattar görs lätt tillgängliga för allmänheten.
Vi kan inte heller överlåta detta ansvar till medierna.
Det huvudsakliga ansvaret för denna informationsspridning är vårt.
Det är en del av vårt demokratiska ansvar som lagstiftare.
I ett anförande i januari 2011 berörde jag detta förhållande.
Jag citerade då den amerikanske Patrick Leahy som sade: " Pressmeddelanden låter oss veta när de folkvalda har gjort något bra.
Offentlighetsprincipen låter oss veta när de gjort motsatsen. "
Tyvärr saknas i dag ett enhetligt sätt för kommuner och landsting att meddela medborgarna om vilka föreskrifter man beslutat.
Å ena sidan har vi som svenska medborgare informationsplikt.
Det vill säga att det är vars och ens eget ansvar att ta reda på vad som gäller.
Okunskap är ingen förmildrande omständighet i sig.
Å andra sidan är det orimligt att människor tvingas bryta mot regelverken eftersom det är för svårt att ta reda på vad som gäller.
Genom det förslag som nu ligger framför oss har vi möjligheten att underlätta för allmänheten och ge bättre tillgång till kommunala föreskrifter.
Alliansregeringen vill på detta sätt ta ännu ett steg för att förbättra den offentliga servicen och därmed stärka demokratin och rättssäkerheten.
Fru talman!
Att stifta lagar är riksdagens uppgift.
Kommuner kan i vissa fall utfärda föreskrifter men då endast på riksdagens uppdrag.
Exempel på detta är föreskrifter som rör trafik, miljö, hälsa och allmän ordning.
Sådana föreskrifter har ofta stor inverkan på medborgarnas liv.
Lagar som stiftas av riksdagen ska kungöras snarast möjligt.
När det gäller kommuner finns endast allmänna regler i kommunallagen om tillkännagivande av kommunala beslut.
Det saknas dock ett enhetligt sätt för kungörande och tillhandahållande av kommunala föreskrifter.
I dag finns flera olika kungörandeformer.
Risken är därför stor att kommunernas informationsspridning är osammanhängande och svårbegriplig.
Det händer även att kommuner fattar beslut som strider mot de egna reglerna - regler som man själv har utfärdat.
Utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv kan ett sådant förhållande ifrågasättas.
För den enskilde är det svårt att veta vilka regler som gäller vid ett givet tillfälle.
Därför föreslår regeringen ett enkelt, effektivt, rättssäkert och framför allt enhetligt sätt att kungöra kommunala föreskrifter.
Kravet på att föreskrifter i vissa fall ska kungöras i en ortstidning tas bort.
Ur ett samhälleligt perspektiv är det ett tämligen förlegat och ineffektivt sätt att informera allmänheten.
För att man som enskild ska kunna ta del av de fattade besluten krävs att man just den dagen det publiceras läser tidningen.
I dagens digitala samhälle är det dessutom många som inte läser papperstidningar utan enbart hämtar sin information på nätet.
Huvudförslaget innebär därför att alla kommunala beslut och föreskrifter ska anslås på den kommunala anslagstavlan.
Som ett led i regeringens strävan efter en enhetlig, enkel och tydlig e-förvaltning föreslås även att de kommunala föreskrifterna finnas lättillgängliga på kommunernas hemsidor.
På så sätt ökar man tillgängligheten och även kännedomen om föreskrifterna hos allmänheten.
För framför allt unga är internet det första alternativet när man söker information.
Med denna reform kommer kommuner att behöva städa upp bland sina föreskrifter och se till att besluten följer varandra utan konflikter.
Kommunala föreskrifter rör alltid förhållanden mellan den enskilde och det allmänna.
Därför är det av största vikt att medborgarna enkelt kan ta del av vad som beslutas och föreskrivs av kommunen.
De förslag som riksdagen nu har att ta ställning till inte bara underlättar informationsinhämtningen utan stärker även rättssäkerheten.
Därför, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag.
