# ID: svediakorp-gov194654
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Riksdagens öppna data: Anföranden
# subtitle: Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:78 Torsdagen den 7 mars
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-06-08
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Riksdagens öppna data', collecting open data published by the Swedish government. The section referred to as 'Anföranden' contains speeches held by the Members of Parliament during political debates.
# genre: governmental
# subgenre: open data, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 2002-03-07
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax, named entities
# annotationMethod: automatic
# words: 58,218
# sentences: 3,426
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/rd-anf
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Sveriges inträde i EU har aktualiserat författningsdebatten och då inte minst frågorna om maktdelning i Sverige.
Bland de många publikationer som behandlar dessa frågor kan jag t.ex. nämna antologin Maktdelning, som var den första av Demokratiutredningens många forskarvolymer.
Jag kan också nämna de årliga volymer som SNS demokratiråd ger ut och åtskilliga skrifter inom ramen för Timbros författningsprojekt.
Det har nu gått så lång tid sedan 1974 års regeringsform att det borde vara dags för en övergripande författningsutredning.
Den sittande författningsutredningen har alldeles för snäva direktiv, och detsamma kan sägas gälla t.ex. Kommunaldemokratiska kommittén.
Demokratiutredningen berörde många konstitutionella frågor, kanske rentav fler än vissa hade önskat sig.
Men den stora utredningen förefaller ha lagts åt sidan av regeringen.
En ny författningsutredning bör ta sin utgångspunkt i respekten för den enskildes rätt och i insikten att en ökad maktdelning stärker den enskildes frihet och förbättrar demokratins vitalitet.
Inrättandet av en i väsentliga avseenden fristående riksbank kan, liksom beslutet om en fristående riksrevision, ses som ett uttryck för krav på en bättre maktdelning.
Denna tradition har historiskt sett inte varit så stark i Sverige, även om de fristående ämbetsverken och de, åtminstone på papperet, självständiga kommunerna finns med redan i 1809 års regeringsform.
I dagens Sverige med maxtaxor inom barnomsorgen och inomkommunal skatteutjämning är det förstås uppenbart att det kommunala självstyret inte är så starkt som det borde eller kunde vara.
Det är vidare ett oroande tecken att den utredning om maktfördelning mellan olika politiska nivåer som statssekreteraren Sören Häggroth sagt ska vara på gång enligt samme talesman bör se över om det svenska systemet med fristående ämbetsverk passar i nuvarande EU-ram.
I stället för det lappverk av begränsade utredningar, som delvis överlappar varandra, skulle vi nu faktiskt behöva en mer heltäckande översyn av författningen.
Herr talman!
Redan Demokratiutredningen som kom för två år sedan gjorde den självklara kopplingen mellan en vitalare lokal demokrati och den kommunala självstyrelsen.
Kravet på skilda valdagar för riksdags- och kommunalval var också en logisk följd av detta synsätt.
Mötet med den kontinentala traditionen har hur som helst fört upp frågan om maktdelning på dagordningen.
De formuleringar som finns i regeringsfor- men om den kommunala självstyrelsen har uppenbarligen inte förmått att skydda den tillräckligt.
Det finns en koppling mellan den kommunala självstyrelsen och kravet på en bättre lagprövning.
Man kan med fog hävda att skyddet för kommunernas självbestämmande liksom för de medborgerliga fri- och rättigheterna får substans först när det finns en reell möjlighet för domstolar och andra rättstillämpande organ att underkänna lagstiftning som kränker dessa rättigheter.
Denna skyldighet har svenska domstolar och myndigheter i dag, men endast i de fall där lagstiftningen uppenbart kränker individers och företags rätt.
Den debatt vi hade i författningsfrågor här i kammaren för ett år sedan kom mycket att handla just om detta, om huruvida det är rimligt från ett medborgarperspektiv att Sverige klamrar sig fast vid uppenbarhetsrekvisitet samtidigt som rättsutvecklingen i Europa går i motsatt riktning.
Riksdagen gjorde då bedömningen att så inte är fallet, vilket ledde till ett tillkännagivande till regeringen.
Sedan dess har emellertid ingenting hänt i frågan, vilket majoriteten i utskottet nu uttrycker sitt missnöje över.
Socialdemokraterna och vänsterpartisterna i utskottet utnyttjar den möjlighet som finns att avge ett särskilt yttrande till att i en liten uppsats än en gång räkna upp de argument som de anser finns mot en bättre lagprövning.
Man menar också att det är orimligt att genomföra en reform av detta slag mot uppfattningen hos en stor minoritet i riksdagen.
Det sistnämnda kan nog vara riktigt.
Men vad det nu handlar om är att utreda frågan om bättre lagprövning.
Detta är vad riksdagen har beställt av regeringen genom beslutet för ett år sedan och som regeringen ännu inte har levt upp till.
Låt mig säga några ord om det som förefaller vara huvudargumentet mot en bättre lagprövning, nämligen att politikerna förlorar makten till experterna, i detta fall juristerna.
Enligt en traditionell vänsteruppfattning i Sverige har större domstolsmakt uppfattats som en demokratisk förlust.
Enligt min mening är detta emellertid en missuppfattning.
En bättre maktdelning är till att börja med inget nollsummespel, som bl.a. Olof Petersson har framhållit.
Demokratin kan totalt sett fungera bättre genom t.ex. en mera oberoende, mindre politiserad riksrevision.
Ytterst är det ändå riksdagen som bestämmer genom att stifta lag.
Det är inget konstigt i att vissa lagar, demokratiskt beslutade av riksdagen, underordnas andra lagar i en normhierarki.
Grundlagarna har ju också stiftats demokratiskt.
Portalparagrafen till regeringsformen slår som bekant fast att makten utövas under lagarna.
Våra vänstervänner fick inte plats för det tillägget i sitt i övrigt digra särskilda yttrande.
Domstolens uppgift blir att pröva om det som vi kan kalla vardagslagstiftningen stämmer med grundlagen.
Politikerna har förstås alltid möjligheten att ändra en lag som inte bestått provet eller att ändra grundlagen.
Makten ligger alltså ytterst kvar hos den lagstiftande församlingen, riksdagen.
Varken EG-rätten, som har företräde framför svensk lag, eller Europakonventionen, som gäller som svensk rätt, kräver att brister i lagstiftningen ska vara uppenbara.
Det förtjänar än en gång att understrykas att Demokratiutredningen var enig i kravet på en bättre lagprövning.
Utredningens ställningstagande växte fram som en naturlig följd av resonemangen om en juridisk kvalitetssäkring som ett led i en bättre fungerande demokrati.
Detta ledde till krav på en större rättssäkerhet för individer och kommuner i deras mellanhavanden med staten.
I en förlängning kan man överväga om en författningsdomstol kan bidra till något mer.
Vi har för vår del markerat en öppenhet i frågan om hur en sådan eventuell författningsdomstol ska konstitueras.
En möjlighet kan vara att låta domare ur Högsta domstolen och Regeringsrätten bilda en sådan.
Inom EU har Italien, Luxemburg, Portugal, Spanien och Österrike författningsdomstolar.
Och Belgien, Grekland och Frankrike har liknande institutioner.
Vänsterminoritetens påstående om att författningsdomstolar främst finns i förbundsstater - så står det alltså i det särskilda yttrandet - är därför felaktigt.
I Tyskland, som onekligen är en förbundsstat, finns förstås författningsdomstolen i Karlsruhe, som sliter tvister mellan länderna och själva förbundsstaten.
Men dessutom har man författningsdomstolar i varje delstat, eller varje land som man säger.
Det kan tilläggas att i länder som nyligen befriats från diktatur t.ex. här i Europa är författningen och författningsdomstolen viktiga instrument för att skydda och utveckla rättsstaten.
När konstitutionsutskottet besökte Sydafrika kunde vi också märka vilken stor betydelse författningsdomstolen där tillmättes.
Herr talman!
Åtskilliga andra intressanta frågor behandlas i detta betänkande, men eftersom de flesta har avhandlats tidigare och inte bara en gång har jag här koncentrerat mig på framför allt förslaget om att utreda en bättre lagprövning.
När det gäller frågan om antalet riksdagsmän - vi för vår del vill alltså reducera till ett rimligare antal - vill jag dock ännu en gång framhålla det godtyckliga i att antalet ledamöter år 2002 ska vara bestämt av hur många ledamöter som skulle avgå med pension när första kammaren och andra kammaren avskaffades.
De som var kvar var 350 till antalet.
Så blev också beslutet - som senare, som bekant, ändrades marginellt till 349 ledamöter.
Frågan om fullt genomslag för personvalet har vi nyligen också diskuterat.
Samma tre partier som för en månad sedan står bakom detta krav, och gör så också i dag.
Vår syn på domstolarnas ställning i fråga om Domstolsverkets avskaffande och annat är också känd, så jag går inte vidare in på den saken nu.
Slutligen ser jag att några partier också nu vill förbereda införandet av republik.
Huvudargumentet förefaller vara att det är oförenligt med demokratins principer med en monark.
Jag tycker att man då gör det fundamentala misstaget att glömma att denne monark i vår demokrati saknar politisk makt.
Det finns många statsvetare som rentav har formulerat det så att Sverige inte är en konstitutionell monarki utan en konstitutionell demokrati.
För övrigt är det ju så, som jag tror att många av oss känner till, att monarkin genom åren varit till mycket stort gagn för Sverige och är det även i dag.
Herr talman!
Jag står naturligtvis bakom alla moderata yrkanden, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 1.
Herr talman!
Helena Bargholtz sade i sin plädering för personvalet att genom att stödja en kandidat med en viss inriktning i stället för en annan kandidat från samma parti påverkar man partiets inriktning.
Det skulle vara en vinst för demokratin.
Jag förstår detta som att Folkpartiets kandidater till riksdagen och till andra församlingar, vad gäller riksdagen torde det väl fortfarande vara ett antal hundra som ska kandidera för Folkpartiet, ska använda sin kraft och tid inte till att förklara Folkpartiets politik utan till att förklara på vilket sätt man är oense med Folkpartiets politik och på vilket sätt man skiljer sig från övriga folkpartister när det gäller politisk inriktning.
Annars blir det inte möjligt för väljarna att göra detta val.
Tror Helena Bargholtz att det allmänna förtroendet för demokratins institutioner och funktionssätt stärks av detta eller kan det möjligtvis vara så att bilden av vad partierna vill och politiken innebär snarare blir mer otydlig?
Fru talman!
Om vi utgår från att prospektering och gruvverksamhet är av väsentligt allmänt intresse måste det rimligen innebära att en markägare inte kan ges någon form av vetorätt.
Där måste det allmänna intresset gå före.
Det är väl nationens väl och ve som i så fall ska stå i förgrunden.
Vi hade samma fråga uppe för ungefär ett år sedan när vi behandlade frågan om ny lagstiftning för jaktvårdsområden där vi diskuterade småviltsjakt.
Den har den tyngden att det betraktades som ett väsentligt allmänt intresse, och t.o.m. där får markägarens intresse stå tillbaka.
Jag tror att detta är väsentligt mycket viktigare.
Men markägarens ställning ska stärkas, det utgår vi från.
På vilket sätt det sker kommer regeringen att visa senare när den kommer med propositionen.
Fru talman!
K G Abramsson tycker att reservationen är ett uttryck för grälsjuka från reservanterna i utskottet.
Det är möjligt att vi, efter fyra år med nuvarande Näringsdepartementet, borde vi vara vana vid att det inte går fortare att få igenom ärenden där, att tre statsråd, fem statssekreterare och en hyggligt stor stab tjänstemän inte räcker för att hantera sådan här frågor som minerallagen på bara ett och ett halvt år efter avslutad utredning.
Jag tycker ändå att det finns skäl att ställa frågan: Vilka frågor är så besvärliga att hantera att man inte ens ett och ett halvt år efter avslutad utredning kan presentera en proposition?
Då svarar K G Abramsson indirekt genom att räkna upp ett stort antal frågor där han säger att regeringen ytterligare behöver fördjupa sig.
Det var i stort sett alla de frågor som utredningen handlar om.
Då kan man undra: Avser regeringen att tillsätta en ny utredning om de här frågorna innan en proposition ska läggas fram, eller är det så att den här fördjupningen ska ske inom departementet?
När kommer en proposition?
Blir det ytterligare en utredning om de här frågorna innan en proposition läggs fram?
Fru talman!
Nu vet Ola Karlsson att även om riksdagen står över regeringen förfogar vi inte riktigt över hur man hanterar sådana här frågor.
Propositioner och andra förslag är det regeringens sak att fundera över och att ta fram.
Lagstiftning är ett viktigt arbete, och där ska man inte hasta fram.
Man har förstått när man har tittat på de förslag som finns och ser reaktionerna från olika håll att man ska vara väldigt noggrann.
Ola Karlsson vet mycket väl att det inte ska bli en ny utredning, utan det arbete som regeringen har aviserat måste göras är ett arbete som utförs inom departementet och ska klaras ut där.
Jag utgår från att vi ganska tidigt vid nästa mandatperiod kommer att ha en proposition på det här området.
Jag tycker fortfarande att det är lite grälsjukt att inte kunna acceptera pågående arbete.
Jag upplevde det ändå så att vi i början av hanteringen var ganska överens om att vi skulle klara av det här, men i sista minuten var ni tvungna att gå samman om en reservation bara för att få gräla lite i kammaren.
Fru talman!
Förvisso är det så att det är regeringen som styr vilka propositioner som läggs fram.
Jag tycker att det vore intressant om K G Abramsson, som har en något lite bättre kontakt med departementet än vad vi reservanter har, kunde förklara vad det är som är så besvärligt och som gör att det måste fördröjas så oerhört så länge som det faktiskt gör.
Vad är det som gör att det krävs ett och ett halvt år efter avslutad utredning att komma med ett förslag när man har ett så stort departement till förfogande?
Varför är det så svårt i klartext att stärka markägarnas ställning inom minerallagens område?
Fru talman!
Om det är något som är oerhört besvärligt vet jag inte.
Det vet Ola Karlsson lika väl som jag att Näringsdepartementet har många andra frågor än minerallagstiftningen och det som hör ihop med den att hantera.
Ett område som jag tror att det finns anledning att fundera väldigt mycket över är hur ett system för eventuell ersättning till markägare och andra sakägare ska utformas.
Jag tror att det är en av de viktigaste frågorna, eftersom vi aldrig tidigare har haft ett sådant system.
Med staten har vi haft det, men jag tror inte att det går att överföra systemet med statens kronoandel på frågor om eventuell ersättning till markägare.
Jag tror visst att det finns ett klart och mycket sanningsenligt fog för att regeringen ska titta på de här frågorna, så att vi i början på nästa mandatperiod får ett bra förslag till en effektiv och fungerande lagstiftning på mineralområdet.
Fru talman!
Jag ska försöka att tillföra den här debatten lite nya och vidgade perspektiv.
Men först och främst vill jag deklarera att Vänsterpartiet ser den svenska gruv- och mineralindustrin som nationellt viktig - detta med tanke på de stora intäkter som näringen genererar till statskassan men också med tanke på näringens regionalpolitiska betydelse.
När man tar del av motionerna och följer debatten om gruv- och mineralfrågor får man konstatera att det mesta handlar om en negativ syn på näringen.
Det är då viktigt att påpeka att den oro och misstro som kommer till uttryck måste tas på allvar.
Det finns ett antal fall där bl.a. prospektörer har uppträtt ansvarslöst och där bristande miljöhänsyn tagits.
Den pågående översynen av minerallagen måste komma till rätta med det här.
Men det vore trots allt bra att få en deklaration från övriga partier om deras syn på näringens framtid.
Jag är personligen övertygad om att nyckeln till framgång finns i förmågan att utveckla verksamheten mot ett långsiktigt hållbart nyttjande av naturtillgångar.
Näringens företrädare har här viktiga avgöranden i sina händer.
Gör miljöhänsyn och långsiktigt hållbar utveckling till huvudfrågor, är mitt budskap.
Gruvnäringen bygger på ett utnyttjande av naturresurser.
I gruvnäringens fall handlar det dessutom om ändliga tillgångar.
Det är därför av stor betydelse att samhället har en god kontroll över verksamheten.
Samhället har också ett ansvar för att näringen bedrivs med långsiktighet, miljöhänsyn och inte minst för att näringen utvecklas.
När det gäller naturrikedomar är det viktigt att samhället får möjligheter att ta del av det mervärde som skapas vid utnyttjandet.
De resurser som samhället därmed får kan användas till bl.a. infrastruktur, utbildning och forskning, dvs.
åtgärder som direkt påverkar förutsättningarna för ett utvecklat näringsliv.
Jag hoppas alltså att det i grunden finns en samsyn om att gruvhantering och mineralindustri är ett gemensamt nationellt intresse samt att den inhemska mineralutvinningen är viktig såväl från försörjnings- och sysselsättningssynpunkt som från industriell synpunkt.
Det har tidigare i debatten sagts att få länder i världen kan uppvisa de förutsättningar som Sverige har beträffande prospekterings- och gruvverksamhet.
Trots att Sverige intar en ledande ställning som råvaruproducent, finns det mycket i övrigt att önska vad gäller forskning och utveckling.
Med hänsyn till Sveriges starka ställning inom Europa är det nödvändigt med forskning och utveckling för att kunna bibehålla kompetens och konkurrenskraft på sikt.
I ett europeiskt och internationellt perspektiv har Sverige unika förutsättningar att vara ledande i fråga om geologisk kompetens.
Detta förhållande bör vi rimligtvis beakta när vi diskuterar den framtida inriktningen på forskningspolitiken, där geovetenskapen bör ha ett givet utrymme.
Samma sak bör naturligtvis gälla miljöforskning i gruvsammanhang.
Fru talman!
En del saker har dock hänt.
Bl.a. finns det i den regionalpolitiska propositionen en ambition om ett program och ett nätverk för de mineralutvinnande branscherna.
Värt att nämna är också den satsning som sker inom ramen för Miljöstrategiska stiftelsen.
Det s.k. Mimi-projektet omfattar en satsning på totalt 78 miljoner och kommer att vara en viktig del i det fortsatta arbetet med att åtgärda miljöproblem relaterade till gruvnäringen.
Dessutom fick vi i går veta att Sveriges bergindustri satsar resurser, totalt 12 miljoner, för att inrätta tre nya professurer vid Luleå tekniska universitet.
I betänkandet nämns bl.a. Naturvårdsverkets synpunkt att Sverige ska inta en mer ledande roll i arbetet på ett europeiskt plan.
Jag delar till fullo Naturvårdsverkets synpunkt, och skulle dessa ambitioner lyckas kommer nya områden inom tjänste-, utbildnings- och miljösektorerna att öppnas.
Sverige kan då vara ledande inte bara när det gäller råvaruproduktion utan också inom en mängd andra områden.
Som ett exempel kan nämnas de redan inledda projekten som avser att utveckla miljömässigt och ekonomiskt effektiva metoder för att motverka de miljöproblem som uppstår vid gruvhanteringen och avfallet i samband med denna.
Naturligtvis kommer den kunskapen och kompetensen att vara intressant för många utanför Sveriges gränser.
Jag kan lätt se framför mig ett framtida miljöteknikföretag som mot bakgrund av de stora geovetenskapliga kunskaperna är lyckosamt i arbetet med att sanera grovt förorenade avfallsdeponier.
För mig är alltså utvecklingen av den nationella geovetenskapliga kompetensen ett bra exempel på hur naturtillgångar och kunskaper om dessa kan användas för att bredda näringslivet.
Här finns dessutom stora möjligheter för en traditionellt mansdominerad bransch att med en ny inriktning vara attraktiv även för kvinnor.
Fru talman!
Näringsutskottet har avslagit en motion om hantering av överskottsmaterial från gruvor.
Avslaget får dock sägas vara gjort i en vänlig ton.
Jag utgår från att regeringen tar konsekvenserna av utskottets skrivning som säger: " Utskottet vill därför framhålla betydelsen av att SGU:s arbete med klassificeringen intensifieras. "
Det är minst sagt framsynt ur en rad aspekter att hitta områden där man kraftigt kan öka användningen av material som nu många gånger ses bara som ett problem - detta inte minst av miljöskäl.
Utskottets hänvisning till det svenska miljökvalitetsmålet är i hög grad relevant.
I motionen pekas på de möjligheter som ett utbyggt transportsystem skulle ge för att fullt ut kunna nyttja bergmassor som nu finns upplagda runt de svenska gruvorna.
Frågorna kanske inte riktigt hör hit, men naturligtvis kan de förslag som skissas på i motionen bidra positivt till både fler jobb och bättre miljö.
Tips: Läs motion N330!
Fru talman!
Jag inledde mitt anförande med att ge Vänsterpartiets övergripande syn på gruv- och mineralpolitik.
Jag ska avsluta med att peka på behovet av en nationell strategi i frågan.
Bl.a. därför är arbetet med en ny minerallag viktigt och svårt.
På regeringens hemsida hittar man under rubriken " Basindustrier " följande beskrivning: " Gruvnäringen kan i sin vidaste mening sägas innefatta all mineralindustri, dvs.
brytning för utvinning av malm, industrimineral, ballast och sten.
Mineral- och mineralprodukter är nödvändiga för en hållbar ekonomisk och social utveckling.
Ett modernt samhälle fungerar inte utan dessa råvaror. "
Problemet är att detta är allt som står om gruv- och mineralnäringen.
Det kan vara en förklaring till den utdragna processen om översyn av minerallagen.
Exempelvis finns det mycket att läsa om en annan basindustri, skogen, om regeringens skogspolitik, om uppföljning och om utvärdering av skogspolitiken.
Jag menar att om regeringen menar allvar med skrivningen om att mineraler och mineralprodukter är nödvändiga för en hållbar ekonomisk och social utveckling, behövs naturligtvis en långsiktigt hållbar och stabil gruv- och mineralpolitik.
Jag yrkar bifall till näringsutskottets förslag.
Fru talman!
Lennart Gustavsson nämnde inledningsvis att man vanligen möter en negativ syn på mineralhanteringen och gruvnäringen och efterfrågade partiernas syn på denna näring.
Man kan ju fråga sig varför det har blivit en negativ syn på näringen som sådan men kanske speciellt på mineralprospektering.
Kristdemokraternas syn är att den här näringen är väldigt viktig.
Om vi inte hade haft den här näringen hade vi i dag inte haft metallurgin med dess följdindustrier som en stor industri hos oss.
Vi hade t.ex. inte haft Atlas Copco med bergsborrning och hela den industrin m.fl. Gruvnäringen och mineralhanteringen är för oss en mycket viktig basnäring, vill jag poängtera.
Som Lennart Gustavsson också nämnde är mineralen av ett angeläget allmänt intresse.
Då kan man konstatera att detta intresse varierar med världsmarknadspriset.
Vi har många gruvor som är nedlagda för att de inte innehåller malm som är lönsam att ta upp.
Det angelägna allmänintresset har ännu ingen utredare velat ta på sig ansvaret för att precisera vad det är.
Det skulle vara intressant att höra om Lennart Gustavsson har något att säga just om det angelägna allmänna intresset.
Det är ju här skärningspunkten finns för markägaren och hans intresse av att både få ut något av sitt ägande och få råda över sin egendom.
Jag vill gärna också säga, fru talman, att jag högaktar bergmästaren och hans arbete för att han har gjort näringen bättre.
Hans sätt att hantera tillståndsgivningen har blivit mycket bättre än det var tidigare.
Fru talman!
Det är bra att Kristdemokraterna tydligt markerar vikten av att vi har en nationell gruv- och mineralindustri.
Det tycker jag är befriande.
Sedan över till frågan detta med angeläget allmänt intresse.
Jag tror att det är avgörande för att vi ska ha en nationell gruv- och mineralindustri att vi gör bedömningen att de här frågorna är av angeläget allmänt intresse.
Jag tror att vi i den här processen framöver måste hitta avvägningar där vi stärker markägarnas intresse.
Men att gå så långt som att säga att vi ska ta bort det angelägna allmänna intresset och fortfarande bedriva en utvecklad gruv- och mineralnäring tror jag inte på.
Min fråga, som jag skulle vara tacksam om jag kunde få svar på från Kristdemokraterna, gäller vilken bedömning Kristdemokraterna gör om vi tar bort det angelägna allmänna intresset och förstärker markägarnas rättigheter.
Tror ni då att man kan utveckla en bärkraftig gruv- och mineralindustri?
Fru talman!
Det här med det angelägna allmänna intresset inom den här näringen, och dess betydelse, kvarstår hos oss.
Jag kan också säga att även om vi är mycket intresserade av att markägarens ställning ska stärkas, han ska bli en förhandlingspart, vet vi att det kommer punkter där vissa markägare skulle vilja sätta upp ett veto: Min mark rör du inte!
I sådana lägen kan det angelägna allmänna intresset få ta över.
Det finns en expropriationsrätt som vi i sådana lägen kan behöva använda.
Det är vår syn på saken.
Fortfarande känner jag till svårigheterna med att precisera det angelägna allmänna intresset.
Jag vet om detta.
Men det skulle ändå vara intressant om utredaren eller propositionen kunde ange några riktlinjer.
Det gör man t.ex. när det gäller att dra en väg eller när det gäller det angelägna allmänna intresset för en kraftledning.
Men i fråga om minerallagen finns det inget sagt, bara att det finns ett sådant intresse.
Hur är Lennart Gustavssons syn på detta?
Fru talman!
Förhoppningsvis är det en av de saker som vi under arbetet framöver ska kunna bidra med; alltså en tydlighet i det här.
Det är, som tidigare har sagts i den här debatten, naturligtvis så att näringen behöver en tydlig lagstiftning.
Det är solklart.
Men jag hoppas, eller utgår från, att Kristdemokraterna konstruktivt kommer att arbeta för att bidra med kloka synpunkter på lagens utformning.
Jag gör detta utifrån den deklaration som faktiskt kom från Kristdemokraterna om att man ser att det angelägna allmänna intresset är viktigt och att man ser att det finns ett nationellt intresse av att vi har en stark gruv- och mineralnäring.
Låt oss sedan ta gemensamma tag för att forma en ny minerallag där vi kan tydliggöra de oklarheter som faktiskt finns, men låt oss göra det utifrån förvissningen att vi ska ha en stark svensk gruvindustri.
Herr talman!
Nej, tänk att jag är inte ett dugg orolig för det.
Tack och lov är politiken ett väldigt rikhaltigt område.
Jag kan bara exemplifiera med t.ex. hur jag agerar i min personvalskampanj.
Jag lyfter fram de frågor som är särskilt viktiga för mig och som jag kommer att driva.
Då kan man säga att det snarare blir fråga om fokuseringen på vissa frågor.
För mig är det t.ex. väldigt viktigt med skola och äldreomsorg.
Det kan finnas andra kandidater i mitt parti om väljer att lyfta fram andra frågor.
Beroende på utfallet av våra respektive personvalskampanjer och resultatet i själva valet kommer det naturligtvis att prägla partiets arbete.
Det innebär inte att vi behöver ha någon konflikt i fråga om partiets sakfrågor.
Det innebär mer en fokusering på vilka frågor vi anser som viktiga.
Fru talman!
Ett av skälen till att den här utredningen kom till och till att vi ser fram emot att få en proposition är ju att både mineralletning och gruvbrytning innebär, och har inneburit, mycket stora miljöproblem som vi hoppas kunna göra något åt framöver.
Ett annat skäl har naturligtvis varit att enskilda markägare har drabbats av prospektörer och folk som inte har burit sig åt enligt regelboken alls.
De har blivit kränkta.
Det är viktigt att vi får nya och bättre regler på det här området.
Jag vill bara säga att visst är gruvindustrin mycket viktig.
Men det är olika hur viktig den är.
Hur viktigt är gruvbrytning på Österlen jämfört med övre Norrland, där utrymmena är stora och där arbetslösheten många gånger är hög?
Man måste också se proportionerna, hur stort samhällsintresset är.
Rent allmänt anser jag att markägarnas intressen måste få större genomslag.
Man måste ha bättre information i alla led av hanteringen.
Det måste också finnas någon slags ersättning för att man låter marken användas av andra till olika ändamål.
Om det blir rimliga ersättningar tror jag också att det kommer att vara lättare att komma överens med markägare i framtiden.
En annan sak är ju att länsstyrelser och kommuner, framför allt länsstyrelser, måste komma in tidigare i processen.
De måste ha möjlighet att bedöma, både ur miljösynpunkt och ur kulturell synpunkt, de ingrepp som eventuellt ska ske så att de kan ha en påverkan på vad som händer.
Jag anser att det är viktigt att de förändringarna görs.
Sedan är jag glad åt att vi tar upp den här frågan om gamla gruvhål och om de personer som bosätter sig ovanpå dessa och alltså har haft oturen att få en sådan miljö.
Det finns också andra typer av problem som kan uppstå där man har bosatt sig.
Det kan vara ras och olika andra saker.
Jag är glad att vi i utskottet enigt förutsätter att vi vill att detta ska tas upp i propositionen, att vi vill att regeringen ska komma med en lösning på det.
Mycket viktigt är ju att gruvnäringen kommer till botten med miljöproblemen och inte utnyttjar miljön och möjligheten att smutsa ned som man har gjort tidigare.
Nu har vi sett att mycket pågår, så det kan kännas lite betryggande för framtiden.
Det finns mycket som pågår internationellt, t.o.m. i FN:s regi, och den internationella gruvindustrin arbetar hårt med att bli bättre.
Det här pågår på många olika nivåer, i EU och även i Sverige.
Jag hoppas att det här leder till att vi får det miljömässigt bättre i fråga om både prospektering och gruvindustri och till att gruvorna kommer att tas hand på ett acceptabelt sätt i framtiden.
En fråga som jag inte har sett belyst och som jag hoppas även kommer att tas upp och belysas ordentligt är vad som händer när en gruva går i konkurs.
Det har ju hänt uppe i Västerbotten för inte så länge sedan.
Man lämnar alltså en mycket destruktiv miljö för samhället att ta hand om.
Så får det naturligtvis inte vara.
Jag hoppas att detta också kommer att tas upp, alltså hur man ska försäkra sig mot att konkurser får destruktiva miljökonsekvenser.
Det här är de viktigaste sakerna som jag vill påpeka om det här betänkandet.
Vi har alltså lämnat ett särskilt yttrande där vi just trycker på miljöfrågorna.
Vi har inte sett att det är löst än.
Vi har sett att arbetet pågår, och det är mycket viktigt att det fortsätter.
Fru talman!
Jag skulle bara vilja ställa en enda fråga till Ingegerd Saarinen.
Jag har tidigare genom åren förstått att Miljöpartiet har stått för en vetorätt till förmån för markägare, till förmån för kommuner och även till förmån för länsstyrelser.
Står ni kvar vid den ståndpunkten?
Det skulle i så fall låsa väldigt mycket av möjligheterna att utvinna mineraler på många håll i vårt land.
Fru talman!
En vetorätt för länsstyrelser och kommuner tycker jag är helt rimlig.
En vetorätt för enskilda är möjligen också rimlig, men jag vill invänta utredningen när det gäller detta.
Jag tror också att det kommer att bli mycket lättare att lösa sådana här saker om man börjar behandla markägarna med lite mer respekt än man har gjort tidigare.
Det är möjligt att situationen då inte blir så infekterad.
Då kan frågan lösas på andra sätt än genom att man måste använda vetorätt.
Men till dags dato är det vår uppfattning att även markägare ska kunna ha vetorätt.
Fru talman!
Jag vill börja med att yrka bifall till reservationen.
Som svar på den direkta frågan från Lennart Gustavsson vill jag säga att vi i Centerpartiet ställt upp för gruvnäringen, och vi inser vilken stor betydelse den har för hela vårt land.
Den är självklart ett angeläget allmänintresse, vilket ju har sagts här tidigare.
Utredningsdirektiven från februari 1999 var för oss i Centerpartiet väldigt positiva eftersom man i många stycken tog hänsyn till de synpunkter som vi hade framlagt i den då aktuella motionen om mineralpolitiken.
Vi hade väntat oss ett resultat i form av en proposition - och detta betydligt tidigare än nu, vilket ju framförts tidigare i denna debatt.
Det var viktigt för oss att markera att man skulle ta hänsyn till äganderätten och avväga detta mot allemansrätten och rätten att undersöka mark osv.
Det gällde också frågorna om information både till markägare och till samhället i övrigt, och framför allt gällde det attityden till markägare och bemötande från exploatörer och myndigheten i fråga.
Vi utgår fortfarande från att vi när det gäller dessa frågor ska kunna få positiva besked i en kommande proposition.
Senfärdigheten är olycklig ur flera synpunkter.
Prövningen tar mycket längre tid nu än tidigare.
Miljöbalkens införande har gjort att det som tidigare tog fyra månader nu kan ta tre fyra år.
Det gäller inte bara den här typen av ärenden.
Därför är det viktigt att vi får säkra och långsiktiga spelregler för gruvnäringen och mineralpolitiken i det här landet.
Jag utgår från att vi ska kunna få detta den kommande hösten.
Med detta yrkar jag bifall till reservationen.
Fru talman!
Först vill jag yrka bifall till vår reservation, i vilken vi föreslår att regeringen bör ta initiativ till att en styrkekatalog för civil krishantering upprättas.
Sedan vill jag ta tillfället i akt att belysa betydelsen av OSSE:s verksamhet samt göra några utblickar mot framtiden, framför allt med avseende på förebyggande terroristbekämpning och med tyngdpunkt på ett barnperspektiv och ett genderperspektiv.
Fru talman!
En stor del av OSSE:s verksamhet syftar till att hjälpa de nya staterna i Öst- och Centraleuropa att bygga upp demokratin från grunden.
Här spelar elementära valförberedelser och valobservationer en central roll, men även stöd och hjälp till en fri opinionsbildning i dessa nya statsbildningar.
Många valobservatörer kan vittna om den stolthet man har uppvisat på valstationerna när man med korrekthet och stränghet noga efterlevt de nya vallagarna.
Jag har själv fått uppleva detta som valobservatör i Moskva, i Montenegro och i Kosovo.
Till påskhelgen hoppas jag att få uppleva samma sak när medborgarna i Ukraina ska gå till val.
Även på andra demokratiskapande och konfliktförebyggande områden har OSSE:s betydelse ökat.
På tio år har den operativa förmågan ökat tjugofalt.
För närvarande har man inte mindre än 20 olika missioner på gång inom OSSE.
Den senast arbetsuppgift man har tagit sig an är att delta i terroristbekämpning, vilket borde lämpa sig särskilt väl för en organisation som OSSE med dess stora bredd och legitimitet hos medlemsländerna.
I praktiken arbetar man ju redan förebyggande mot terrorism.
Ty vad kan vara mer effektivt mot terrorism än att skapa fungerande demokratier i tidigare laglöst land?
På vintersessionen i Wien nu i februari redogjorde rapportörerna för de tre kommittéerna - den politiska, den sociala och den demokratiska kommittén - för hur de hade tänkt sig upplägget för arbetet mot terrorism och upplägget inför parlamentarikermötet i Berlin i juli.
Den första uppgiften som nämndes var att definiera vad terrorism är.
I dag saknas en allmänt vedertagen definition - kanske beroende på att terrorismen liksom cancern kan ta sig många olika former och uttryck.
Vad är t.ex. skillnaden mellan terror och terrorism?
Är dödsstraffet en form av terrorism?
Hur ser vi på sådana ting som hedersmord och systematiskt kvinnoförtryck?
Kan terrorismbekämpning övergå till att själv bli terrorism?
Kan terroristbekämparen bli en terrorist?
Är en sådan företeelse som mobbning ett embryo till en form av terrorism?
Ja, det är många knepiga frågor, men jag är säker på att OSSE:s tre duktiga rapportörer - Barsony från Ungern, Barbara Haering från Schweiz och Svend Robinson från Kanada - kommer att lägga fram väl genomtänkta förslag till Berlinmötet.
De förslag man kommer att lägga fram kommer att lägga tonvikten på det förebyggande arbetet, och det tycker jag är alldeles utmärkt.
Jag menar att Sveriges riksdag och dess OSSE-delegation kan spela en viktig och konstruktiv roll för att påverka den resolution som OSSE:s parlamentariska församling kommer att anta på Berlinmötet.
Fru talman!
Vad jag syftar på är att vi tar initiativ till att lyfta in barnperspektivet och genderperspektivet i bekämpningen av terrorismen.
Trots OSSE:s i övrigt stora förtjänster vet vi att det är trögt att driva dessa frågor inom OSSE.
Fortfarande är minst 80-90 % av deltagarna vid de parlamentariska mötena män, och förståelsen för det kvinnopolitiska perspektivet är minst sagt dålig.
Om vi ska göra en riktig genomlysning av terrorismens grunder och orsaker tror jag inte att vi kan komma ifrån genderperspektivet.
Jag tror inte att det är en slump att det är nästan enbart unga pojkar som blir terroristiska självmördare.
Kampen för politisk demokrati är viktig i den förebyggande terrorismbekämpningen.
Men kampen för alla människors lika värde, även kvinnors och barns, måste också vara en hörnsten i kampen mot terrorism.
Jag har svårt att tänka mig att terrorismen kan slå rot i en miljö där demokrati och jämlikhet råder och där barnkonventionen respekteras.
För övrigt tror jag inte heller att sådana länder startar krig.
Därför hoppas jag att vi tillsammans kan ta initiativ till att i OSSE:s fortsatta arbete lyfta in kvinnoperspektivet i terroristbekämpningen.
Fru talman!
Låt mig inleda med att yrka bifall till förslaget i utrikesutskottets betänkande och avslag på reservationerna.
OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, är tillsammans med FN en närmast universell organisation med 55 olika medlemsländer.
Besluten tas i det permanenta rådet och i ministerkretsen med konsensus.
Det betyder att alla måste vara överens.
Detta är naturligtvis en stor styrka för Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, men också en oerhört stor svaghet.
I dag lider OSSE av detta, eftersom ett fåtal länder blockerar besluten.
Man låter inte ens OSSE få ta sin budget.
OSSE har alltså på grund av konsensusregeln blivit tagen gisslan av ett fåtal medlemsländer som inte är så nöjda med vad OSSE gör.
Detta är naturligtvis ett stort problem för OSSE.
OSSE spelar en stor roll, precis som Stig Sandström i sin inledning visade, genom de olika missioner som finns främst i Östeuropa och Centralasien, där OSSE gör ett fantastiskt bra arbete främst på den civila sidan med att stärka de mänskliga rättigheterna och att vara ett öga för att se vad som händer i dessa områden och att också rapportera om brott mot mänskliga rättigheter.
OSSE har ju under den senaste tiden också stängt sina missioner i våra grannländer Estland och Lettland efter att där ha gjort ett arbete för att se hur man kan förbättra den ryska minoritetens situation.
När det arbetet bedömdes vara avslutat stängdes också missionerna.
Det finns en mission som jag särskilt skulle vilja lyfta fram.
Det är OSSE:s monitoring group i Minsk i Vitryssland, som arbetat i en enorm motvind.
President Lukasjenko har gjort i det närmaste allt han kan för att kasta ut organisationen.
Den som tidigare var chef, ambassadör Wieck, var närmast förklarad persona non grata av Lukasjenkos regim, men lyckades ändå sitta kvar hela sin period tills han nu slutade.
Problemet är att den vitryska regimen nu inte tillåter den nyutnämnde chefen för denna mission att få visum och komma in i Vitryssland.
Man kräver nämligen att mandatet för OSSE ska göras om.
Man tycker att OSSE är partiskt och har varit något slags sambandscentral för oppositionen i arbetet med att störta Lukasjenko, vilket naturligtvis är helt felaktigt.
OSSE:s mission i Minsk har arbetat på ett mycket bra sätt och har främjat demokrati och mänskliga rättigheter i landet.
Jag vill återgå till konsensusregeln, som faktiskt nu förlamar OSSE.
Den parlamentariska församlingen, som flera av oss här tillhör, har år efter år på de olika parlamentariska församlingsmötena redovisat förslag på hur man ska kunna komma till rätta med detta och föreslagit ändrade regler för hur röstningsförfarandet ska se ut.
Detta har inte gått att få något som helst stöd för från de olika medlemsländerna.
I det permanenta rådet i Wien finns det någonting som man kallar secret consensus, alltså hemlig konsensus, och det betyder att ordförandelandet går runt och lyssnar av bland de olika medlemsländerna.
När ett medlemsland säger att man inte ställer upp på ett förslag talar ordföranden om för de andra att det inte går att nå enighet om förslaget utan att man måste fortsätta arbeta med frågan.
Men man talar inte om vilket land som bromsar det hela.
Detta är naturligtvis ett stort avbräck för oss som parlamentariker.
Vi sitter i våra respektive nationella parlament och vet faktiskt inte vilka länder det är som bromsar utvecklingen i OSSE.
Detta måste vi naturligtvis göra någonting åt.
Vem vet: Det kanske någon gång är Sverige som bromsar utvecklingen i OSSE, utan att vi som parlamentariker får reda på det!
Gud förbjude att det är på det sättet, men man kan ju aldrig vara helt säker.
Efter vintersessionen i Wien anordnades ett möte i Salzburg med ett antal ledamöter från parlamentarikersidan och från ambassadörerna i det permanenta rådet, där man diskuterade just de motsättningar som finns mellan parlamentarikerförsamlingen och det permanenta rådet i Wien.
Då försökte man också komma överens om något slags hållning vad gäller hur man skulle kunna samarbeta bättre i fortsättningen.
Jag vill till protokollet läsa in detta i en from förhoppning att någon på Utrikesdepartementet på andra sidan Strömmen läser detta och också arbetar i den riktningen i fortsättningen.
I denna samling kom man överens mellan dessa representanter för det permanenta rådet - de främsta företrädarna och de största länderna - och parlamentariker från parlamentarikerförsamlingen att presidenten i parlamentarikerförsamlingen varje gång ska bli inbjuden till det permanenta rådet efter sommar- och vintersessionen för att inför det permanenta rådet beskriva de viktigaste prioriteringar som parlamentarikerförsamlingen har beslutat om och redovisa de resolutioner som vi som parlamentariker antar.
Efter det ska det permanenta rådet anordna en debatt där de respektive medlemsländerna diskuterar parlamentarikernas förslag.
Detta har ju inte skett förut.
Man har bara fått det på papper, och sedan har man inte fått någon kommentar.
Det skulle göra att vi faktiskt får en möjlighet att höra vad den svenske ambassadören i OSSE säger om de förslag som vi har antagit i parlamentarikerförsamlingen.
Visar det sig då att den svenska regeringen inte håller med parlamentarikerna har vi faktiskt en möjlighet att i detta parlament påverka den svenska regeringen så att man ändrar sin hållning i framtiden.
Jag tror att det vore väldigt positivt om vi kunde få ett sådant samarbete att fungera.
Man har också från medlemsländerna välkomnat att OSSE:s parlamentarikerförsamling kommer att sätta upp ett sambandskontor i Wien som ska vara till en hjälp för oss som parlamentariker och ge oss information om vad som händer i OSSE och hur vi ska kunna arbeta och påverka nere i Wien.
Det kommer att sättas upp inom en nära framtid.
Det permanenta rådet lovade också att ge full support och full access till all information inom OSSE som vi behöver som parlamentariker.
Det kanske viktigaste av alltihop är budgetfrågan inom OSSE, som i dag faktiskt bromsas av att vissa medlemsländer använder sitt veto i den här organisationen.
Där kom ambassadörerna och parlamentarikerna överens om att budgeten ska skickas till parlamentarikerförsamlingen samtidigt som den skickas till medlemsstaterna för att man ska kunna få samla in synpunkter, dels från medlemsländerna, dels från parlamentarikerna, i god tid för diskussion, så att vi också kan få lämna våra synpunkter.
Jag tycker att det är väldigt bra att mötet i Salzburg ändå kom fram till vissa åtgärder som på något sätt skulle kunna stärka parlamentarikernas ställning i OSSE:s parlamentarikerförsamling och i OSSE:s permanenta råd.
OSSE är en oerhört viktig organisation, och de missioner som verkar i Öst- och Centralasien gör ett fantastiskt bra arbete.
De förtjänar allt stöd, och därför ska vi inte låta denna organisation kidnappas av stelbenta konsensusregler.
Parlamentarikerförsamlingens åsikter behövs, och det är bra att permanenta rådet är berett att ta till sig dessa.
Fru talman!
Jag är helt överens med Urban Ahlin om att det vore bra om vi kunde få mera debatt här i den svenska riksdagen också.
Det här är ju frågor som angår även oss.
Jag kanske var lite ensidig.
Jag valde att lyfta fram styrkan inom OSSE, och Urban Ahlin pekade på svagheten med konsensusprincipen.
Jag är inte helt överens med honom.
Jag tycker att det är bra att man är lite aktsam här.
När det handlar om länder som t.ex. Georgien, Uzbekistan, Tadzjikistan, Kazakstan osv.
tror jag att man får gå fram med viss försiktighet.
Vi kan inte med vårt effektiva, rationella arbetssätt kanske tvinga på dem beslut majoritetsvägen, utan jag tror att det är bra att vi har den här öppna församlingen, där man har respekt även för de små länderna.
Jag känner mig orolig för att det ska bli olika fraktioner, t.ex. USA i en fraktion och EU i en fraktion, som tar över alltihopa.
Jag är väldigt nöjd med det debattklimat som finns inom OSSE i dag.
Jag är inte heller orolig för budgeten.
Det har visat sig tidigare att det finns en väldigt bra betalningsvilja inom OSSE.
Förra året betalades 97,5 % av budgeten in, och det kan man jämföra med FN, där betalningsmoralen är betydligt sämre.
Jag vill bara peka på att jag tycker att konsensusprincipen också kan vara en styrka.
Fru talman!
Jag börjar med budgeten.
Jo, Stig Sandström, det är faktiskt mer eller mindre panik.
OSSE har bara en månad kvar av pengar.
Kommer inte den här kidnappningssituationen inom OSSE att ta slut har inte generalsekreteraren Kubis några pengar att bedriva verksamhet för, och då får vi stänga de här missionerna, som vi tycker gör ett fantastiskt bra arbete.
Det är faktiskt läget i dag.
Det är en månad kvar, och sedan kommer pengarna att vara slut.
Sedan har Stig Sandström rätt.
Naturligtvis är konsensusregeln också en styrka för OSSE.
När man väl har kommit överens är det ett väldigt starkt åtagande som de respektive länderna gör.
Problemet är att det är mycket svårt att komma dit när man har en konsensusregel.
En sak som jag tycker att vi kan lyfta fram i denna kammare är att en del i Östeuropa och Centralasien tycker att det är för mycket västeuropeisk påverkan i OSSE.
Jag talade exempelvis med en rysk dumaledamot om den kvinnliga sexhandeln, dvs.
att det exporteras kvinnor från Centralasien till Europa.
När OSSE diskuterade detta handlade det bara om att vi borde göra missioner i Moldavien, Ukraina och Vitryssland för att på något sätt stoppa denna trafik.
Man diskuterade inte att vi kanske ska ha en mission i Holland och se vad som händer där köparna finns till dessa kvinnor.
Vad händer i Hamburg?
På det sättet finns det en obalans.
Det borde man kunna ta till sig.
Vi behöver kunna ha ett skarpt öga både på vad som händer i Östeuropa och Centralasien och på det som händer i Västeuropa.
Stig Sandström säger att han inte är orolig för konsensusregeln.
Jag förstår det eftersom ni i er reservation säger: Vi borde ha en prioriterad satsning på OSSE:s civila krishantering i stället för en militarisering av EU.
Låt gå för er provokativa hållning med militarisering av EU.
Men vad det handlar om är att stärka den civila krishanteringen inom den europeiska unionen.
Det är den vi håller på att bygga upp.
Om vi inte skulle bygga upp krishanteringen inom den europeiska unionen utan bara inom OSSE, där konsensusregeln gäller, skulle vi inte ha speciellt mycket aktiviteter på det civila krishanteringsområdet, eftersom det skulle hindras av enskilda medlemsländer.
Det är bra att EU bygger upp en civil krishanteringsstyrka så att vi kan agera snabbt och rejält när så behövs.
Fru talman!
Också jag tror att EU kan spela en viktig roll.
Men OSSE kan vara det verktyg som är lite större än EU.
Det är ändå 57 länder vi talar om, och det är viktiga länder.
Vi måste gå varsamt fram.
Vi har också möjligheter från vår sida att påverka.
Det var där jag ville lyfta in det kvinnopolitiska perspektivet.
Vi har möjlighet att lyfta in det i debatten i den här församlingen.
Är det rimligt med sådana företeelser som t.ex. hedersmord eller att behandla barn som ägodelar?
Det finns sådana kulturer inom OSSE-området.
Här kan vi från Sveriges riksdag spela en aktiv roll.
Det är inte någon aggressiv roll.
Men vi kan ta upp en diskussion när vi ändå ska bekämpa orsakerna till terrorism osv.
Det var den frågan jag ville lyfta.
Jag vill inte gå in så mycket på budgetfrågor.
Det tror jag kan lösa sig.
Fru talman!
Låt mig först understryka att jag inte är helt säker på att frågan om hedersmord har en kulturell bakgrund.
Men den diskussionen kan vi ta i en annan ordning.
När det gäller den civila krishanteringen och terrorismbekämpningen tror jag att Stig Sandström tänker rätt.
Men resultatet blir tyvärr fel.
OSSE är en konsensusbaserad organisation.
Man måste komma överens.
Det skulle vara oerhört svårt att bedriva ett flexibelt och aktivt arbete mot terrorism inom OSSE och där kunna få konsensus.
OSSE är mycket bra inom vissa områden.
Det handlar om att öppna transparensen, få fram Open Skies-avtal, nedrustningsförhandlingar och annat.
OSSE är otroligt bra på det.
Men vi kan inte använda det som något slags forum för snabba åtgärder.
Det är det helt enkelt inte lämpat till.
Stig Sandström säger att det nog är bra om EU också kan göra aktiviteter på detta område.
Men det är inte sant.
I er reservation står det att man ska satsa på den civila krishanteringen inom OSSE framför det ni provokativt kallar militarisering av Europeiska unionen.
Jag vidhåller bestämt att vi prioriterar civil krishantering inom OSSE.
Men vi ska också prioritera civil krishantering inom EU så att vi använder alla de olika verktyg och instrument som vi behöver för att främja fred och säkerhet i världen.
Herr talman!
Som företrädare för ett med Folkpartiet konkurrerande parti ber jag att få önska lycka till.
Fru talman!
Jag tillhör också den svenska parlamentarikerdelegationen i OSSE.
Det har jag gjort sedan organisationen skapades 1992.
Det är tio år sedan i år.
En del av det mest intressanta arbete jag har haft här i riksdagen är just att delta i OSSE-arbetet i parlamentarikerorganisationen.
Det är en grupp där man träffar många människor med samma intressen och också med andra intressen.
Det är intressanta diskussioner.
Man kan arbeta tillsammans.
Vad som skiljer parlamentarikerorganisationen från den svenska riksdagen är att man någon gång kan få igenom ett förslag.
Det är egentligen kring detta jag skulle vilja tala.
Det är en rapport från verkligheten, om man säger så.
Vid OSSE:s parlamentarikerförsamlings möte i juli i Paris i fjol antogs ett förslag undertecknat av två svenska och fyra danska ledamöter.
Paragrafen understryker vikten av att man fördelar återuppbyggnadsstödet rättvist mellan olika etniska grupper för att skapa en säker och fredlig miljö för alla invånare i de områden som får hjälp med återuppbyggnaden.
Förslaget bygger på hur stödet har fungerat under en följd av år.
Sex ledamöter från det svenska försvarsutskottet som besökte den svenska SFOR-styrkan i Bosnien i juni 1998 blev av soldaterna uppmärksammade på de olika förhållanden som serber och muslimer levde under.
I de muslimska byarna hade husen nya tegeltak och hela fönster medan folket i de serbiska byarna bodde i ruiner.
Bataljonschefen för den nordiska bataljonen ansåg att så länge den ena gruppen diskrimineras och den andra favoriseras går det inte att klara uppgiften att skapa fred och försoning.
Högkvarteret i Doboj visade siffror på att muslimerna fick 98 % av återuppbyggnadsstödet medan serberna fick 2 %.
Den svenska ambassadören i Belgrad, som tidigare varit i Bosnien, berättade i juni 1999 att fördelningen av återuppbyggnadsstödet i det bosnienserbiska området vid det tillfället var något mer jämnt fördelat.
Serberna fick då omkring 10 % av stödet.
I maj 2000 fick försvarsutskottet en ny siffra.
Serberna uppgavs då få 35 % av återuppbyggnadsstödet.
Men samtidigt angavs att i de områden där serberna bor, och där stödet varit minimalt, har ingen utveckling skett.
Fattigdomen är extrem och arbetslösheten är 60 %.
I november samma år besökte försvarsutskottet ledningen för den svenska avdelningen inom EU:s civila krishantering i Bryssel.
På frågan om hur det fungerade i Tuzlaområdet fick utskottet veta att personalens största problem med att uppnå goda resultat där var att man fortfarande var tvungen att straffa vissa grupper.
Den 7 maj samma år visade TV hur tusentals invånare i Banja Luka protesterade mot en stor ceremoni för återuppbyggnad av en moské.
I ett konfliktområde där den ena folkgruppen knappt kan bo i sina hus borde det stå klart för alla, och särskilt för de ansvariga, att det inte leder till fred och försoning att satsa på en moské åt den andra redan favoriserade gruppen.
Majoriteten av invånarna i Banja Luka är serber.
I Kosovo Methoja, den serbiska ortodoxa kyrkans och kulturens hjärtland, har ett åttiotal kloster, många från 1200-talet och tidigare, sprängts av kosovoalbanska terrorister med det internationella samfundets goda minne.
Det var ett världskulturarv som raserades.
Det skedde trots att en av Natos viktiga uppgifter i Kosovo efter bombkriget var att skydda detta internationella kulturarv.
Där har man inte hört talas om att det internationella samfundet har diskuterat att hjälpa till med någon återuppbyggnad.
Utrikesutskottet anför i sin skrivning att i Bosnien Hercegovina sträcker sig OSSE:s verksamhet över hela landet.
Det mesta av organisationens aktiviteter syftar till att skapa förutsättningar så att försoning mellan de olika folkgrupperna ska möjliggöras.
De bidrag som når landet är därför knutna till vissa politiska villkor.
Under en period var biståndet till Bosnien Hercegovina ojämnt fördelat beroende på att Republika Srpskas regering visade en bristande vilja att följa Daytonavtalet.
I dagsläget är regeringen i Republica Srpkska mer samarbetsvillig, varför biståndet kommer att jämnas ut.
Utskottet utgår från att distributionen av återuppbyggnadsstödet fortsätter att gå i nuvarande riktning under förutsättning att samtliga parter uppfyller de förpliktelser som Daytonavtalet anvisar.
Carl Bildt är den svenska politiker som är mest kunnig när det gäller förhållandena på Balkan.
Han, och många av dem som har till uppgift att genomföra militärt eller civilt bistånd på Balkan, anser att Daytonavtalet inte alltid befrämjar utveckling och demokrati.
Snarare görs länderna till klienter, enligt Carl Bildt.
Det understryker vikten av en översyn av de olika aktörernas samlade insatser för att undvika strukturer som motverkar att alla får den hjälp som de har rätt till.
Det är det som är innebörden i OSSE:s parlamentarikers församlings beslut.
Den svenska delegationen var med och fattade det beslutet, som utrikesutskottet genom sin skrivning nu tar avstånd från.
Fru talman!
Jag beklagar att OSSE:s parlamentarikerförsamling med 317 parlamentariker från 55 länder har så låg status i Sveriges riksdag trots att Sverige med Olof Palme i spetsen var pådrivande när ESK, som var föregångare till OSSE, bildades.
Men det har runnit mycket vatten under broarna till Riksdagshuset sedan dess.
Jag sörjer över att utrikesutskottet inte kan sträcka sig längre när det gäller för framtiden så avgörande frågor som att skapa rättvisa för att uppnå fred och försoning.
Utskottet nöjer sig med att utgå från att distributionen av återuppbyggnadsstödet till Bosnien-Hercegovina fortsätter att gå i nuvarande riktning.
Det betyder att biståndet ska fortsätta att fördelas orättvist, möjligen med en långsam förbättring för den diskriminerade parten.
Rätten att straffa fattiga hjälpbehövande av en viss etnisk tillhörighet, nationalitet, språkgrupp eller kultur ifrågasätter utskottet inte.
Att villkora bistånd till behövande är inte accepterat i Sverige, men i detta fall handlar det om ett helt annat slags folk, som förtjänar en annan behandling - eller hur?
Det gäller flyktingar, gamla, barn, arbetslösa och sjuka.
Fru talman!
Jag undrar också hur utskottet kan få detta att stämma med den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna - och barnkonventionen.
Fru talman!
Karin Wegestål har under en lång rad av år visat ett osedvanligt starkt engagemang i vad som händer på Balkan.
Också i arbetet inom OSSE:s parlamentarikerförsamling har Karin Wegestål lagt fram ett förslag, precis som hon tidigare har redogjort för, om att vi ska verka för att biståndet till Bosnien-Hercegovina fördelas på ett mer rättvist sätt.
Det är en riktig historiebeskrivning som Karin Wegestål gör.
Detta fick ett starkt stöd i OSSE:s parlamentarikerförsamling - jag tror att det knappt var någon som argumenterade emot att detta stöd ska fördelas på ett rättvist sätt.
Det gör inte heller utrikesutskottet.
Men Karin Wegestål väljer att läsa utrikesutskottets text på ett lite underligt sätt.
Det hela syftar på att utrikesutskottet tycker att utvecklingen ska gå i riktningen att detta ska fördelas mer rättvist.
Vi gör en historisk beskrivning av att när Republika Srpska inte uppfyllde förpliktelserna i Daytonavtalet och inte ville medverka till en försoning mellan folkgrupperna så hölls en del av biståndet inne.
Nu när det inte är på det sättet längre så ska biståndet naturligtvis fördelas efter andra normer, dvs.
rättvist och till de människor som verkligen behöver det allra mest.
Det är detta som utskottet försöker att beskriva på det här sättet.
Jag är ledsen över att Karin Wegestål väljer att tolka det på ett annat sätt.
Det står så här: Det är något som har resulterat i att fördelningen av biståndet har jämnats ut.
Utskottet utgår ifrån - och det är en ganska hård skrivning - att detta ska fortsätta att gå i nuvarande riktning.
Men vi har också en liten passus som lyder: Under förutsättning att man uppfyller de förpliktelser som de olika parterna har åtagit sig i Daytonavtalet.
Jag ger alltså Karin Wegestål rätt.
Vi vill också att detta stöd ska ges på ett rättvist och bra sätt.
Fru talman!
För mig är det helt självklart att man ska arbeta för en rättvis fördelning och att alla de som behöver hjälp ska kunna få hjälp.
Men det står inte i utrikesutskottets betänkande.
Jag är naturligtvis besviken.
Vi antog detta förslag tillsammans, och vi fick det antaget i denna stora parlamentarikerförsamling - och Sveriges riksdag kan inte ställa sig bakom det utan måste hålla kvar vid att man måste ha sin repressiva rätt att pressa fattiga människor.
Jag tycker inte att det hör ihop.
Som socialarbetare är detta mig helt främmande, Urban Ahlin.
Fru talman!
Karin Wegestål fortsätter att välja att tolka texten på ett lite annorlunda sätt än vad vi i utrikesutskottet har gjort.
I texten som utskottet har behandlat har vi satt in ett stycke just om deklarationen i Paris - det som Karin Wegestål var med om att få fram.
Det står: Betona vikten av att hitta metoder för att fördelningen av återuppbyggnadsstöd mellan olika etniska grupper ska bli rättvis.
Det är ett ställningstagande av utrikesutskottet; vi ställer oss bakom det här.
Sedan ger vi en förklaring till varför det inte var på det sättet under den period då Republika Srpska inte uppfyllde de förpliktelser som man hade åtagit sig i Daytonavtalet.
Vi tycker att eftersom Republika Srpska nu har ändrat attityd, vilket är positivt, så ska också detta bistånd fördelas på ett mer rättvist sätt.
Tydligare kan det inte sägas.
Karin Wegeståls motion blir ju inte heller avslagen, utan den besvaras i enlighet med att vi tycker att detta följer den politik som i dag förs.
Fru talman!
Jag tycker att detta är beklagligt, Urban Ahlin.
Om det vore så så skulle det kunna stå klart och tydligt i skrivningen, och det gör det inte.
Det står: Under förutsättning att alla uppfyller de krav som man ställer på dem.
Jag tycker inte att detta stämmer.
Vi kan ju se hur det har sett ut under hela denna långa tid.
Jag har följt detta år efter år, och jag talar om vad de våra säger därute - de som arbetar som soldater, som befäl, som personal på ambassader osv.
Jag är som sagt besviken.
Hela delegationen stod bakom detta, och ändå kan utskottet inte ställa sig bakom det utan måste i stället göra en sådan kryptisk förklaring som att motionen är besvarad.
Det är det som jag vänder mig emot.
Jag tycker att detta är trist, eftersom OSSE-församlingens möten är tillfällen då man kan få en stor grupp att ställa sig bakom något.
Men Sveriges riksdag vill inte ställa sig bakom detta, och det beklagar jag.
Fru talman!
Jag tänker försöka ge en bild av OSSE i ett gräsrotsperspektiv, om det nu går.
Kampen för demokrati och mänskliga rättigheter och mot terrorism och våld är kanske den mest angelägna och viktiga uppgift som vi har.
För oss kristdemokrater är det en självklarhet att på olika sätt arbeta för just de värdena och områdena.
Världen, Europa och människorna förväntar sig att Sverige på olika sätt ska gå före i arbetet med de frågorna och för en bättre värld.
I mötet med människor i olika sammanhang från skilda länder är detta både ett uttalat och outtalat krav, som jag ofta möter.
Jag är inte så naiv att jag tror att vi kan hjälpa hela världen - särskilt inte hela den värld som möter oss i dag från TV-skärmar och i praktiskt internationellt arbete.
Nej, men det vi kan göra måste vi göra.
Det är vår uppgift att försöka skapa en bättre värld för dem som kommer efter oss - barn och barnbarn.
Men då tänker jag inte bara på våra barn och barnbarn utan också på alla de kanske föräldralösa gatubarn som tillsammans med våra barn och barnbarn ska dela livets glädjeämnen och vedermödor i en framtid som vi inte vet något om.
Fastän det kan tyckas som en utopi så vill jag att dagens barn ska kunna växa upp i trygghet.
Kan de inte göra det så är deras situation ingen bra framtidsprognos för vår värld.
Fru talman!
Vår uppgift är stor och omfattande.
Därför är det så oerhört viktigt att en organisation som OSSE finns - en organisation som arbetar för säkerhet och samarbete i Europa.
För några år sedan tyckte jag att den organisationen var ganska anonym, och jag hade lite svårt att förstå vad den egentligen uträttade.
Jag mötte vid ett tillfälle en OSSE-representant i något av de baltiska länderna.
Representanten var helt ensam i sitt anspråkslösa kontor och hade ett ofantligt arbete framför sig.
Hon skulle bevaka att minoriteten i landet fick sina rättigheter tillgodosedda och att den tillsammans med den övriga befolkningen på samma villkor skulle delta vid de kommande valen, att den skulle ha samma tillgång och möjlighet till arbete osv.
Jag förstod inte då hur hon i sin ensamhet skulle klara den ofantliga uppgiften, men hon berättade om rapporter som skulle skrivas och om det enträgna arbetet inom det internationella nätverket OSSE.
Nu i efterhand vet jag att det, trots att det verkade så anspråkslöst, var ett fruktbart arbete som gav ett gott resultat i form av en ökad förståelse mellan folkgrupper och därmed också en minskad risk för sammanstötningar och ett bättre samhälle för både barn och vuxna, som Urban Ahlin också berättade om förut.
Man har t.o.m. kunnat dra tillbaka OSSE-representanterna från Baltikum.
Fru talman!
Jag har också mött engagerade människor i OSSE:s högkvarter i Pristina i Kosovo, människor som slitet i sitt anletes svett för att försöka sprida demokratins grunder och rent konkret visa hur demokrati fungerar vid kommunala och parlamentariska val.
Genom väl genomarbetade projekt har man hjälpt människor och partier att skriva valprogram, ta fram angelägna och viktiga frågor att gå till val på, anordna valmöten och använda massmedier i och under valarbetet.
Det är ett enormt arbete, men det har också gett resultat även om det funnits många stötestenar på vägen.
Även jag har varit valövervakare i Kosovo, och det var vid valet den 17 november förra året.
Då kunde jag se att det var ett mycket väl förberett och fungerande val som imponerade.
Välutbildade valfunktionärer fanns i vallokalerna, och valet gick lugnt och stillsamt till väga.
Detta till största delen tack vare OSSE:s idoga arbete.
Fru talman!
Vid ett besök i Kosovo strax efter befrielsen, som man säger, möttes jag ofta av orden: Kaos lurar bakom husknuten om vi inte får hjälp med ordningen och rättvisan.
Förutom humanitär hjälp behöver vi hjälp med att få polis, jurister och fängelsepersonal, sade man bl.a. OSSE har enligt regeringens skrivelse, som vi nu diskuterar, utbildat och certifierat nära 4 000 poliskandidater, och beslut har fattats om att utbilda ytterligare 2 000.
UNMIK, som är FN:s organ, har gett ONMIK, som är namnet på OSSE-missionen i Kosovo, huvudansvaret för frågor som demokratisering och institutionsbyggande, mänskliga rättigheter, medier och val.
Minoritetsfrågorna är också en viktig del av OSSE-arbetet med de mänskliga rättigheterna.
Även om mycket fortfarande återstår för att situationen ska bli stabil och säker i Kosovo, har OSSE redan nu gjort ett stort arbete där vi har kunnat dra vårt lilla strå till stacken.
Fru talman!
Ibland kan man få höra att det inte går att påverka det politiska skeendet, men det är fel.
Det går, och man kan.
I OSSE:s parlamentariska församling har vi svenska delegater bl.a. fört fram ett resolutionsförslag om att den s.k. Ilascu-gruppen skulle släppas fri ur det transnistriska häktet där gruppmedlemmarna suttit fängslade sedan början av 1990-talet.
Genom bl.a. OSSE:s påtryckningar är nu parlamentarikern Ilie Ilascu fri, men hans tre kamrater är, vad jag vet, fortfarande i fängelse.
Så en fjärdedel av det arbetet är utfört, och starka påtryckningar verkar för att de resterande i gruppen också ska släppas fria.
Det är ett arbete där OSSE har ett stort engagemang och där vi genom våra insatser medverkat till att frågat tagits upp.
Arbetet med frågan fortsätter.
En annan fråga som vi också tagit upp i OSSE är trafficking.
Det arbetet fortsätter också.
Fru talman!
Det finns en del som anser att EU skulle kunna ersätta OSSE och att OSSE skulle kunna ersätta EU, men det anser inte vi kristdemokrater.
Även om de både organisationerna i vissa fall tangerar varandra är deras uppgifter ändå formade efter olika principer och bakgrund.
OSSE:s arbete ligger enligt min uppfattning mer på det handfasta, praktiska planet med krisförebyggande och krislösande uppgifter, medan EU är ett mer politiskt organ som alltmer börjar finna sina former.
Man behöver bara läsa igenom regeringens skrivelse för att förstå att OSSE:s arbete i stort handlar om att arbeta för att demokrati och mänskliga rättigheter ska tränga djupt ned i människornas medvetande och handlande.
Den organisationen behöver allt stöd den kan få.
Vi som finns med i den parlamentariska församlingen är faktiskt utsedda av riksdagen.
Därför har också riksdagen ett stort ansvar för vårt arbete i OSSE.
Arbetet i OSSE är inte ett arbete som ger stora tidningsrubriker, utan det är ett idogt ofta anonymt arbete som är av mycket stor betydelse för framför allt våra barns och barnbarns gemensamma framtid, oavsett om de är födda och lever i Sverige eller någon annanstans i Europa och världen.
Det är ett arbete för demokrati och mänskliga rättigheter och mot terrorism och våld.
Det är angeläget att det arbetet ges stöd och engagemang från Sveriges riksdag.
Men vi skulle också kunna göra ännu mer genom den organisationen än vad vi gör i dag.
Vi kristdemokrater har inget annat yrkande än bifall till förslaget i utskottets betänkande.
Fru talman!
Jag har bestämt mig för att ta kammarens tid i anspråk inte för att argumentera mot utskottets betänkande och utskottets slutsatser utan snarare för att argumentera för domstolen i Strasbourg och den övervakningsmekanism som finns inom ramen för den europeiska konventionen till skydd för mänskliga rättigheter och friheter.
Låt mig dock börja med att konstatera att Europa numera är en kontinent fri från dödsstraff.
Det är ingen tvekan om att där spelar Europakonventionen, övervakningsmekanismen och domstolen en utomordentligt stor roll.
Jag vill också uppmärksamma kammaren på att en av våra tidigare ledamöter i kammaren Hans Göran Franck har gjort en jätteinsats under slutet på 80-talet och början på 90-talet för att föra fram frågan om att avskaffa dödsstraffet i fredstid.
Nu kan vi konstatera att hans arbete har fullföljts, och det har också varit framgångsrikt.
Därför kan vi nu säga att Europa är en kontinent utan dödsstraff.
Kampen går nu vidare med att försöka avskaffa dödsstraffet på andra kontinenter i världen.
Fru talman!
När jag har sagt detta vill jag egentligen bara ytterligare understryka den stora betydelse som Europakonventionen har och den stora betydelse som domstolen har för att övervaka detta.
Det som jag har tagit upp i min motion och som också återfinns både i regeringens skrivelse och utskottets överväganden är den oerhörda arbetsbelastning som domstolen nu har.
Sedan 1990 har 19 nya medlemsländer i Europarådet också tillträtt konventionen om mänskliga rättigheter.
Det är i och för sig ett medlemsvillkor.
Antalet människor som nu har möjlighet att på det individuella planet anmäla eller gå till Europadomstolen, som det uttrycks, har alltså ökat med 330 miljoner människor och är nu uppe i nästan 800 miljoner människor.
Det betyder också att man har ett mycket stort antal ärenden.
Det var inte mer än 4 000 år 1988.
År 2001 räknar man med att det blir drygt 35 000 anmälningar.
Alla godtas inte som anmälningar, men även avslagen på anmälningarna tar sin tid att klara av.
Detta gör att man måste tillföra domstolen ytterligare resurser.
Man måste också gå igenom och se om man kan hitta arbetsmetoder och system som innebär att man kan få en bättre effektivitet i hanteringen.
Då vill jag gärna understryka att det man absolut inte får göra är att ta bort den individuella möjligheten för alla européer att vädja till domstolen i Strasbourg.
Det är något som nämns, men det är inte något särskilt konkret förslag.
Vad man däremot måste göra är att få länder som Italien exempelvis att verkligen skaka om och rycka upp sitt eget rättssystem.
En mycket stor andel av de ärenden som jag nyss nämnde är ärenden från Italien där italienska medborgare klagar över att de aldrig får några besked och aldrig några domslut i de italienska domstolarna.
Europarådet måste försöka rikta in sina krafter så att det inte blir så att domstolen i Strasbourg ersätter de nationella domstolssystemen och får ta en mycket större börda än vad som är rimligt.
Den första fronten i kampen för mänskliga rättigheter måste gå i det egna landet.
Det är det som är viktigt.
Fru talman!
Att skydda medborgarna från våld och brott är statens allra viktigaste uppgift.
För att komma till rätta med det ökade våldet, och människornas otrygghet och för att klara kampen mot narkotikan krävs politiker som ger kampen mot brottsligheten högsta prioritet och agerar därefter.
Min uppfattning är att Socialdemokraterna under lång tid inte tagit och fortfarande inte tar brottsligheten på fullt allvar.
Varje brott är naturligtvis ett brott för mycket.
Bakom varje brott finns minst ett brottsoffer.
Alla brott borde bekämpas.
Det är extra viktigt att ungdomar som bryter mot lagen direkt får lära sig att brott inte lönar sig.
Antalet lagar och regler ökar ständigt.
Samtidigt verkar respekten för vad som är rätt och fel minska.
Grova våldsbrott blir vardagshändelser, och den organiserade brottsligheten breder ut sig.
De brottslingar som trots allt blir fast och döms kommer ofta ut efter kort tid och begår i många fall nya brott.
Det finns alldeles för få poliser för att klara upp de brott som begås.
Polisen har inte heller tillräckliga resurser att arbeta förebyggande mot brott, att vara synliga på gator och torg eller mer frekvent finnas ute i de miljöer där speciellt ungdomar vistas.
Fru talman!
Vi moderater står naturligtvis bakom samtliga våra reservationer och särskilda yttranden, men enligt den praxis som vi moderater tillämpar yrkar jag endast bifall till den första reservation där vi finns med, dvs.
reservation 3.
Det finns många luckor i lagen.
Vår uppgift i riksdagen och justitieutskottet måste vara att täppa till de luckor som är helt uppenbara.
I dag kan polisen ibland inte kvarhålla bilar som beslagtagits i samband med olovlig körning, trots att det rör sig om trafikfarliga skrotbilar som både saknar försäkring och körs oskattade.
Detta inträffar i de fall när åklagaren avstår från att väcka åtal, ofta därför att den gripne gjort sig skyldig till ännu grövre brottslighet.
Som vanligt hänvisar utskottsmajoriteten till pågående arbete och analyser på Justitiedepartementet.
Vi markerar i reservationen att vi tycker att möjligheten att beslagta dessa fordon självklart ska utvidgas.
Det ska vara regel, inte undantag.
Nu, fru talman, är visserligen den obligatoriska halvtidsfrigivningen avskaffad, men i stället har vi i stort sett fått obligatorisk tvåtredjedelsfrigivni, och för att ytterligare korta av påföljderna har de som har dömts till längre straff möjlighet att bli frigivna ytterligare litet tidigare med hjälp av fotboja.
Vi har en annan uppfattning.
Vår grundinställning är att utdömt fängelsestraff ska avtjänas.
Villkorlig frigivning ska naturligtvis kunna bli fallet om den dömde visar skötsamhet.
Det måste alltid löna sig att sköta sig, allt annat är destruktivt och ger fel signaler både till den dömde och naturligtvis till samhället i övrigt.
Vårt sätt att tillämpa villkorlig frigivning skulle dessutom bidra till att klimatet på våra anstalter blev mycket bättre både för de intagna och för personalen.
Det är jag helt övertygad om.
Fru talman!
Vi anser att återfall i brott måste bedömas strängare än vad som sker i dag.
Inte minst för att varje nytt brott genererar minst ett nytt brottsoffer.
Det kan inte vara någon hemlighet för utskottsmajoriteten att det är en liten del kroniska brottslingar som svarar för en mycket stor del av den s.k. totala brottsligheten.
Detta gäller speciellt det som man ibland kallar för vardagsbrottslighet, men som drabbar enskilda människor mycket tungt och ställer till mycket oreda i samhället.
Grov misshandel har en straffskala på mellan ett och tio år.
Jag har studerat statistik från 1998.
Det var 448 personer som dömdes för grov misshandel.
Av dessa var det 430, alltså ungefär 96 %, som fick ett straff som var mindre än tre års fängelse.
17 av de dömda fick fängelsestraff på mellan fyra och fem år, och en enda, fru talman, av dessa nästan 500 fick ett straff som var över fem år.
Jag vet inte om det också är någon form av besparing, att man sparar övre delen av straffskalan, i så fall tycker jag att det är en otroligt dålig besparing.
Jag påstår inte att domstolarna dömt fel, men jag är inte nöjd med hur straffskalan tillämpas.
Det ankommer faktiskt på oss här i Sveriges riksdag att se till att få till stånd en förändring om vi tycker att det ska förändras.
Enligt vår uppfattning bör dagens straffskalor i betydligt högre grad användas fullt ut, annars är det totalt meningslöst.
Socialdemokraterna brukar hävda att ingen blir bättre av att sitta i fängelse.
Tyvärr är det så många gånger, och en av orsakerna är de besparingar som ni har lagt på rättsväsendet som bl.a. har drabbat programverksamhet och missbruksverksamhet på anstalterna.
Det ni inte brukar vilja erkänna är att brottsligheten faktiskt går ner när vaneförbrytare sitter inne.
Det kanske inte märks i Stockholm, men det märks i Sölvesborg, Ronneby, Olofström, Karlskrona och Karlshamn.
Det räcker med att ett par tre stycken av de mest brottsaktiva sitter inne så halveras ibland brottsligheten.
Även om dessa brottslingar inte blir bättre av att sitta i fängelse så är de fysiskt förhindrade att begå brott, till gagn för den drabbade allmänheten, fru talman.
Vi moderater vill ha ett reformerat straffsystem.
Straffsystemet ska präglas av tydlighet.
Det ska klart framgå vad det kostar om man begår ett brott mot någon av sina medmänniskor.
Straffet ska stå i proportion till hur allvarligt brott man begår.
Samtidigt vill jag betona - jag hoppas att Morgan Johansson också hör det - att straffmätningen ska präglas av medkänsla för både gärningsmannen och brottsoffret.
Vi får ju ganska ofta höra att vi inte har någon medkänsla.
Det får stå för dem som säger det.
Vi kräver en samlad översyn av dagens straffskalor.
Dagens straffskalor är nästan ett lapptäcke som har kommit till under 60 år.
Straffskalorna är svåra att överblicka.
Vi kräver höjda straffskalor för vissa brott samtidigt som vi vill utreda vilka åtgärder som är möjliga att vidta för att åstadkomma att domstolarna faktiskt i högre grad utnyttjar hela straffskalan.
Vi har lagt förslag som innebär att tredje gången en och samma person döms för ett allvarligt våldsbrott ska han dömas till maxstraffet för det brottet.
Vi tycker inte att det finns anledning att ge dessa personer ytterligare rabatter.
Även den s.k. mängdrabatten som i dag ges till dem som har begått många brott tycker vi ska reduceras kraftigt.
En annan sak som ligger oss varmt om hjärtat är att tillämpningsområdet för villkorlig dom inskränks.
Villkorlig dom var litet mode när den kom.
Villkorlig dom borde bara kunna komma i fråga när det rör sig om förstagångsbrottslighet och tillfällighetsbrottslighet.
Det ska vara en sista varning: Nu får du inte gå längre.
Då blir det ett annat straff.
Tyvärr har den villkorliga domen använts också för dem som begår många brott, de som systematiskt bryter sig in i bilar, de som systematiskt bryter sig in i våra hus och hem.
Det är fel.
Så var domen inte tänkt.
Det vill vi ska ändras.
Vi har också synpunkter på samhällstjänsten.
Jag hade det uppe i går också, men det är så aktuellt och hör hemma även i dagens debatt.
I dag är det möjligt att döma en man som misshandlar en kvinna i hemmet till villkorlig dom och samhällstjänst.
Det är nog tänkt att vara så, för Högsta domstolen fastslog att detta skulle gälla för ungefär två år sedan.
Jag vet att lagen kan tillämpas så.
Men om vi har en annan åsikt i justitieutskottet och Sveriges riksdag tycker jag att vi ska se till att ändra på förhållandena.
Det vill vi.
Fru talman!
Det vi debatterar i dag är ett betänkande om straffrättsliga frågor som grundas på motioner från allmänna motionstiden.
Det gör att betänkandet täcker ett ganska vidsträckt område och en mängd olika frågor.
Fru talman!
Jag ska beröra några av dessa områden.
Det första jag vill ta upp är frågan om högmålsbrott.
Debatten blev ganska intensiv i medierna när en ung man kastade en tårta på kungen.
Det blev en debatt om huruvida man ska kunna döma någon för högmålsbrott.
En mängd jurister sade att man borde använda sig av den brottsrubriceringen.
Det är ett högmålsbrott att angripa någon ur kungahuset.
Vi i Vänsterpartiet anser att det är fullständigt orimligt att det i dag, år 2002, finns en lagstiftning som gör åtskillnad mellan medlemmar av kungahuset och vanliga människor.
Självklart ska brott bedömas på likadant sätt oavsett vem den drabbade är.
Det är inte rimligt att det bedöms som allvarligare att angripa kungen än statsministern eller talmannen.
Kungen är ändå bara en representativ symbol.
Kungen har egentligen endast en ceremoniell funktion i Sverige, medan både statsministern och talmannen har reell makt baserad på demokratiska val.
När man dömde den unge mannen använde man sig inte av rubriceringen högmålsbrott.
Vi i Vänsterpartiet anser att det är orimligt att denna lagstiftning finns kvar år 2002.
Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 2.
Fru talman!
Jag ska gå över till en mycket stor och viktig fråga - den om livstidsstraffet.
Vi i Vänsterpartiet har motionerat under en mängd år om att man bör avskaffa livstidsstraffet.
Från början var vi ganska ensamma.
Miljöpartiet delade vår uppfattning, men det kändes ganska ensamt i debatten.
Det är glädjande att både Kristdemokraterna och Folkpartiet i dag delar uppfattningen att vi bör avskaffa livstidsstraffet.
Glädjande nog har också regeringen insett problemen med livstidsstraffet och konstruktionen att man när man döms inte vet hur länge man ska avtjäna sitt straff.
Att det är regeringen som ska ge nåd och tidsbestämma straffet anser vi strider mot alla rättssäkerhetsprinciper, och det strider mot principen att det är domstolarna som ska fastställa straff och inte den politiska makten.
Detta har regeringen insett.
Man har tillsatt en utredning som ska se över livstidsstraffets konstruktion.
Men man går inte hela vägen och föreslår ett avskaffande av livstidsstraffet till förmån för tidsbestämda straff, som man har gjort t.ex. i vårt grannland Norge.
Där avskaffade man livstidsstraffet för ett par år sedan, och man har fastställt det längsta tidsbestämda straffet till 21 år.
Man går halva vägen och säger att man ska försöka inrätta en nämnd som ska tidsbestämma straffet när någon ansöker om nåd.
På så sätt flyttar man processen från den politiska makten.
Det är bra, men det är inte tillräckligt.
Vänsterpartiet anser att livstidsstraffet som konstruktion är inhumant och felaktigt.
Det motverkar också möjligheten till rehabilitering för dem som döms.
Känner man inte till tidsperspektivet - vet ens barn och anhöriga inte hur långt straff man ska avtjäna - är man mindre mottaglig för behandling och har mindre möjligheter att återanpassas.
Det är allvarligt.
Därför anser vi att regeringen borde ha gått hela vägen och även låtit utredningen titta över ett avskaffande av livstidsstraffet.
Fru talman!
Jag kan inte låta bli att kommentera Jeppe Johnssons resonemang från talarstolen.
Det är slående att moderaterna, trots att de anser att de hyser medkänsla även med brottslingarna, säger att brottslingar ska dömas hårdare, att tvåtredjedelsfrigivningen ska avskaffas och att elektronisk fotboja inte ska användas i slutet av straffet för långtidsdömda.
Man ska avskaffa villkorlig frigivning eller koppla den till skötsamhet.
Det skulle innebära att färre personer frigivs villkorligt.
Man kommer med förslag om återfallsförbrytare som begår brott för tredje gången.
Domstolarna har faktiskt redan i dag en möjlighet att väga in tidigare domar och tidigare brottslighet.
När det är tredje gången gillt, och när det gäller allvarligt våldsbrott, ska man döma till maximistraffet.
Vad beträffar grov misshandel, som Jeppe Johnsson tog upp, är det tio år som gäller.
Det ska vara ovillkorligt.
Det innebär hårdare straff.
Dessutom säger man att domstolarna inte använder straffskalorna fullt ut utan att de ska använda den övre hälften av straffskalorna i mycket större utsträckning.
Man talar också om samhällstjänst som påföljd när det gäller kvinnomisshandel.
Jag tycker att det är en viktig diskussion som moderaterna för.
Men jag tycker också att det är en viktig princip att det måste finnas ett litet utrymme för domstolen att av mycket speciella och särskilda skäl döma till samhällstjänst.
Man ska titta på individen som står inför rätta.
Däremot är det viktigt, anser vi i Vänsterpartiet, att följa utvecklingen.
Samhällstjänst har inte varit någon vanlig påföljd när det gäller denna typ av brott.
Den har snarare varit extremt ovanlig.
Skulle det få en annan omfattning anser vi att det är dags att se över om påföljden används på ett felaktigt sätt.
Men än så länge har vi inte kunnat se att påföljden har använts i någon större utsträckning vid detta brott.
Därför anser vi att denna lilla lucka ska finnas.
Moderaterna pratar om besparingar inom kriminalvården och om att man inte kan bedriva bra behandling eller ge bra vård.
Moderaterna hävdar också att de själva skjuter till mer resurser till kriminalvården för att den ska kunna fungera bättre.
Jag undrar om moderaterna någon gång har räknat på vad det skulle innebära om de fick igenom sina förslag.
Det är ju det man måste basera sin budget på.
Anta att man får igenom idéerna om påföljd vid tredje brottet, livstidsstraff för grova narkotikabrott, villkorliga domar och elektronisk fotboja.
Om man får igenom straffskärpningar på område efter område kommer de pengar som moderaterna avsätter till kriminalvården inte ens att vara i närheten av att täcka de ökade kostnaderna.
Det skulle inte bli fråga om mer behandling.
Det skulle tvärtom handla om ytterligare besparingar inom kriminalvården.
Man kan inte täcka kostnaderna för det ökade antal fångar som den politiken skulle ge.
Det tycker jag är oerhört viktigt att säga.
Moderaterna ropar på hårdare straff och bättre behandling och menar att man avsätter pengar till det, men det går inte ihop med deras politik.
Om man räknar på vad moderaternas politik kostar ser man att det inte går ihop.
Med detta, fru talman, vill jag återigen yrka bifall till reservation 2.
Fru talman!
Jag kan lugna Alice Åström direkt.
Den budget som vi nu lägger fram är baserad på den kriminalvård som vi har.
Naturligtvis får vi lägga fram en annan budget om Alice är beredd att stödja oss på någon av de här punkterna.
Moderaternas budget till kriminalvården är inte heller så överdrivet stor som Alice Åström vill påstå här.
Den ligger precis i samklang med de bedömningar som Kriminalvårdsstyrelsen har gjort och gör.
Alice har ju också suttit med och satt sitt namn under dessa i Kriminalvårdsstyrelsen.
Jag tycket att Alice Åström kan gå hem och tänka efter lite grann om detta är så oerhörda satsningar.
Men min fråga till Alice är: Vad har Alice Åström och Vänstern som stödparti gjort de här åren för att kriminalvården ska få resurser att kunna driva bra vård och behandling den tid våra fångar sitter inne?
Herr talman!
Miljöpartiet anser att alla som bor och verkar i Sverige bör ges rösträtt på nationell, regional och kommunal nivå.
Detta ska förstås omfatta även rösträtt i folkomröstningar.
Vi anser att det saknas saklig grund för att som i dag ha särskilda rösträttsregler för invandrare från länder utanför EU-länderna, Norge och Island.
Vi ser inte heller någon grund för att inte ge alla i Sverige folkbokförda personer samma rösträtt som svenska medborgare.
Det avgörande kriteriet bör vara att individen är folkbokförd, inte hur länge personen har vistats i Sverige.
Det här är också något som Kommittén om medborgarskapskrav kom fram till.
Kommittén föreslog att man skulle slopa treårskravet vid kommunalval.
Den som bor i en kommun berörs av kommunala angelägenheter oavsett medborgarskap och bosättningens längd.
Det viktiga är att kunna engagera de människor som bor i området.
En annan fråga i betänkandet som Miljöpartiet har varit med och skrivit en reservation om gäller sänkning av rösträttsåldern.
Vi tror att en sänkning kommer att stärka demokratin och att man på så sätt kan ta till vara ungas engagemang och intressen.
Vi har, som ni vet, tidigare gjort sänkningar av rösträttsåldern: 1969 sänktes den från 21 till 20 år, och 1974 till 18 år.
Det har nu gått lång tid sedan dess, snart 30 år.
Vi anser att utvecklingen har gått åt ett sådant håll att möjligheten att som 16-åring fullt ut delta med rösträtt borde accepteras.
Om man inte väljer att ha 16 år som rösträttsålder måste man ändå komma till rätta med det problem vi har med dagens 18-årsgräns, nämligen att nästan hälften av 18-åringarna inte har fyllt 18 år den 15 september, när det är val.
Det innebär att de får vänta ett antal år innan de får rösta.
Medelåldern för förstagångsväljare ligger i realiteten omkring 20 år, tror jag.
Om man inte vill sänka rösträttsåldern till 16 år kan man åtminstone ändrar den till det kalenderår man fyller 18 år.
Det finns en del motioner från olika partier om rösträtt vid 16 års ålder, men jag är ensam om reservationen.
Det är däremot flera som står bakom reservationen om det kalenderår då man fyller 18.
Jag vill ändå markera behovet av en sänkning av rösträttsåldern.
Herr talman!
Jag yrkar bifall till reservation 6.
Frågan om småpartispärren har tagits upp av bl.a. Ingvar Svensson och Helena Bargholtz.
Jag delar uppfattningen att 4 % inte är den rätta nivån för riksdagen.
Det finns olika metoder: Antingen kan man t.ex. sänka spärren till 3 %, om man tycker att det är bättre, eller man kan använda någon form av intrappningsskala.
Detta bör ske för att göra riksdagen mer livaktig och för att ta till vara så många synpunkter och intressen som möjligt i vårt samhälle.
Denna fråga är förresten inte så farlig, herr talman.
Den är ju en utredningsfråga.
Vi begär att man ska utreda den här frågan.
När det gäller successionsordningens bestämmelser om giftermål vill jag peka på vad jag ser som några särskilt stötande inslag i den grundlagen.
Det handlar om religionsfriheten och giftermålsbestämmelserna.
Vi har avgivit en gemensam reservation med Folkpartiet som handlar om att vi inte vill ha kvar bestämmelserna om att både statschefen och regeringen kan lägga sig i giftermålet.
Dessa bestämmelser är stötande, som jag sade, och de bör givetvis inte finnas med i en modern lagstiftning.
Huvudfrågan är trots allt monarkins fortlevnad.
Det är väl känt sedan tidigare att Miljöpartiet - inte hela partiet, men väl många av oss i partiet - har inställningen att monarkin ska fasas ut.
Den hör inte hemma i en modern demokrati.
Det är över 190 år sedan det utsågs en släkt inom vilken man ska producera nya statschefer för landet Sverige.
Vi som har skrivit den här motionen har uppfattningen att detta strider mot de mest grundläggande principerna för en demokrati.
Ärftlig monarki är en kvarleva för det fördemokratiska samhället, menar vi.
På samma sätt som vi har avvecklat andra fördemokratiska funktioner, traditioner och regelverk som inte är förenliga med grundläggande demokratiska principer bör även den ärftliga monarkin avvecklas.
Det är just genom att avveckla sådant som bryter mot demokratins principer som vi har tagit steget från det fördemokratiska samhället till dagens system.
Den som försvarar den ärftliga monarkin försvarar således att ämbeten genom lagstiftning ska kunna gå i arv.
I det perspektivet motsätter vi oss också hela idén att barn ska utses till uppdrag i sin moders livmoder och att deras uppväxt därefter ska präglas av det.
Det är oacceptabelt för en rättsstat att tvinga barn att bli offentliga personer utan möjlighet att ha en egen uppfattning och ett eget privatliv.
Herr talman!
Hur trevlig man än kan tycka att monarkin är, och hur trevliga man kan tycka att kung, drottning, prinsar och prinsessor än är, är ärftlig monarki något främmande för de mest grundläggande demokratiska principerna.
Ofta framhålls att republik skulle ha en mängd nackdelar.
Det brukar framföras att ett fritt, demokratiskt val av statschef kan splittra folk.
Det synsättet bottnar i något slags förakt för demokrati och folkstyre, menar jag.
Det borde vara främmande för de politiska partierna.
Ett vanligt argument är också att kungen och drottningen bidrar till att öka intresset för svenskt näringsliv genom att monarken fungerar som ett varumärke för Sverige.
Det måste starkt ifrågasättas om det verkligen är rimligt att en ätt, tillsatt för snart 200 år sedan, på detta sätt ska ha i uppgift att producera varumärken som ska användas för försäljning av t.ex. Volvobilar, JAS-plan eller mobiltelefoner.
Man måste fråga sig om dessa argument för monarki överensstämmer med barns rätt till integritet.
Jag anser alltså att den ärftliga monarkin ska avvecklas i samband med att den nuvarande statschefen uppnår traditionell pensionsålder, dvs.
65 år.
Detta är en idé som några av oss i Miljöpartiet, men det innebär inte att vi motsätter oss den utredning som Mats Einarsson talade om tidigare och som vi behöver när det gäller frågan om monarki respektive republik.
Vi behöver en genomgripande diskussion om den här frågan.
Därför behöver den utredas, och vi behöver se alla alternativ som finns.
Det behöver t.ex. inte vara en president som är statschef - det kan vara en talman.
Det finns många olika alternativ som man skulle kunna diskutera.
Det viktiga är ju att vår demokrati får rätt företrädare på principiellt riktiga grunder.
Herr talman!
Jag kommer då till frågan om entledigande av regering efter riksdagsval.
Det är en motion som inte Miljöpartiet har lagt fram den här gången, men väl tidigare år.
Jag instämmer då med Centerpartiet i hur viktigt det är att regeringen borde ha en formell skyldighet att avgå efter ett val.
Regeringsformen borde ändras så att statsministern efter valet måste avgå och talmannen söka efter ny regeringsbildare.
Det hindrar givetvis inte att det blir samma statsminister, men en allsidig prövning bör alltid ske.
I övrigt finns det en fråga som handlar om EMU och demokratin.
Där instämmer både Vänsterpartiet och Miljöpartiet med Bengt-Ola Ryttars motion.
Tiden är ute nu, ser jag, så jag lämnar med varm hand över det ärendet till just Bengt-Ola Ryttar.
Fru talman!
Jag måste säga att det var en nyhet att Moderaterna driver sin budgetpolitik på det sättet att man baserar den på den existerande verksamheten.
Jag är helt övertygad om att de flesta partier här i riksdagen när de lägger fram nya förslag också lägger fram en finansiering av dem.
Annars skulle jag kunna tänka mig att Vänsterpartiet skulle kunna lägga fram en otrolig mängd förslag.
Om vi inte skulle behöva finansiera någon förändring utan bara det som existerar i dag skulle det vara en oerhört märklig budgetpolitik, och jag är övertygad om att Moderaterna inte heller har en sådan.
Sedan gällde det vad vi har gjort för att försöka få mer pengar till kriminalvården.
Vi har drivit frågan om pengar till kriminalvården, men vi har också gjort prioriteringar eftersom pengarna inte räcker till allting.
Det område som har varit allra mest akut har varit polisens område.
Där har vi ansett det vara viktigt att satsa för att lösa detta och se till att få i gång de nya polishögskolorna.
Det är ju en fråga som Moderaterna driver väldigt mycket.
När det gäller utvecklingen inom kriminalvården är jag helt övertygad om att de 100 miljoner man nu får för att bekämpa narkotikan kommer att bidra till en mycket förbättrad verksamhet.
Jag är också övertygad om att när de närmaste budgetarna kommer - för jag är övertygad om att det kommer att vara samma majoritet som fortsätter med det här arbetet - kommer kriminalvården också att få ökade resurser.
(forts. 13 §) Ajournering Kammaren beslutade kl. 16.53 på förslag av tredje vice talmannen att ajournera förhandlingarna till kl. 17.00 då dagens votering skulle äga rum.
Återupptagna förhandlingar Förhandlingarna återupptogs kl. 17.00.
Fru talman!
I betänkandet Straffrättsliga frågor, som bygger på motionsyrkanden från allmänna motionstiden 2000 och 2001, delar Kristdemokraterna i långa stycken majoritetens uppfattning.
Dock har vi på några punkter en skiljaktig mening, vilket jag tänker ta upp i mitt anförande.
Enligt det betänkande som vi i dag debatterar är majoritetens uppfattning att prostitution är en icke önskvärd samhällsföreteelse.
Därav följer då att den ska reduceras och helst fås att upphöra.
Den uppfattningen hade även 1993 års prostitutionsutredning, som i betänkandet SOU 1995:15 föreslog att all handel med sexuella tjänster skulle kriminaliseras, dvs.
straffansvaret skulle omfatta både köpare och säljare.
Regeringen gick emellertid i sin proposition 1997 / 98:55, Kvinnofrid, emot Prostitutionsutredningens förslag, och den 1 januari 1999 blev det kriminellt att köpa sexuella tjänster men inte att sälja.
Vi finner denna halvmesyr beklaglig, och den för med sig vissa absurda konsekvenser.
Finns det t.ex. någon annan gärning utöver försäljning av sexuella tjänster som innebär att aktiv medverkan till brott är legal?
Det logiska är att gå på Prostitutionsutredningens linje och även kriminalisera försäljning av sex, vilket vi kristdemokrater föreslår.
Jag vill dock genast slå fast att det inte är för att sätta dit prostituerade, utan tvärtom för att de ska få bättre möjligheter att komma loss ur prostitutionen.
En dylik komplettering av lagen skulle skapa mer realistiska förutsättningar att arbeta mot prostitutionen.
När regeringen valde att inte kriminalisera försäljning av sexuella tjänster motiverades det bl.a. med att den som säljer sin kropp redan är utsatt och skuldbelagd, varför en strängare lag skulle resultera i en ännu större skuldbörda.
Fru talman!
Jag kan ha förståelse för ett sådant övervägande, vilket vid en första anblick kan te sig sympatiskt, men på sikt är det till föga hjälp för den prostituerade.
Regeringens resonemang är förledande och präglat av missriktad hänsyn.
Det sänder ut dubbla signaler, där den ena signalen till unga flickor och pojkar i trängda situationer är att som sista ekonomiska utväg står prostitutionen till buds eftersom det ej är förbjudet att sälja sin kropp.
Budskapet till det uppväxande släktet bör vara att även försäljning av sex är förbjudet.
För tre år sedan blev det alltså kriminellt att köpa sex i Sverige.
Går man igenom de 77 domar som fallit de tre första åren framgår det tydligt vad polisen valt att rikta in sig på.
70 av de 77 domarna gäller gatuprostitution.
Risken att åka fast har skrämt bort många av torskarna från gatan, men de prostituerade har inga problem att hitta kunder ändå.
I porrtidningar som går att köpa i kiosker och tobaksaffärer över hela landet finns annonser som leder direkt till kvinnor som säljer sex.
Annonserna erbjuder som regel massage och striptease, men på Stockholmspolisens prostitutionsgrupp menar man att det i de flesta fall handlar om ren prostitution.
Man har nämligen kontrollringt somliga nummer, och det visar sig att kunden får den betjäning han eller hon vill ha.
Samtidigt beklagar polisen att man ej har resurser att ägna sig åt den verksamheten.
De 9 miljoner som polisen fick för att bekämpa sexköp när lagen trädde i kraft är inte mycket i sammanhanget.
Att bekämpa krogprostitution, eskortservice och utbudet av sexuella tjänster på Internet skulle kräva så stora resurser att det inte anses motiverat med tanke på den låga straffsatsen.
Prostitution via Internet har ökat lavinartat under senare år.
En 27-årig kvinna uppgav för ett par veckor sedan i programmet Studio Ett i Sveriges radio att när hon började prostituera sig för ett och ett halvt år sedan fanns det inte så värst många hemsidor på nätet där det erbjöds sexuella tjänster, medan det nu finns hundratals, vilket hon ansåg vara en följd av sexköpslagen.
Enligt kriminologen Leif G. W. Persson är det i varje generation ungefär 2 % av kvinnorna som hamnar i tillfällig eller livslång prostitution.
Avsikten med sexköpslagen var att prostitutionen skulle minska, men det har inte skett.
Det framgår av en utredning som genomförts på uppdrag av Rikspolisstyrelsen och som presenterades våren 2001.
I rapporten framförs skarp kritik av sexköpslagen, som är mycket svår att tillämpa.
Det har även utskottsmajoriteten klart för sig, och man anför att lagen bl.a. har medfört att motstridiga intressen uppstått för polisen.
Utskottsmajoriteten skriver: " Å ena sidan har polisen en lagstadgad skyldighet att avvärja och förhindra brott i ett tidigt skede, medan å andra sidan kraven på bevisning förutsätter ett ingripande från polisens sida först när brottet är fullbordat. "
I betänkandetexten presterar utskottsmajoriteten samtidigt ett högklassigt understatement, när man konstaterar att " tillämpningen av lagen inte är helt okomplicerad ".
Prostitutionen har inte minskat i omfattning, men har däremot delvis flyttats från gatan.
Dessvärre är trenden nu att gatuprostitutionen ökar igen.
Sommaren 2001 kunde man läsa i medier att alltfler flickor går på gatan och säljer sig för att få råd att röka heroin.
Prostitutionen ökar med nya drogvanor.
I Västra Götaland har gatuprostitutionen fördubblats under det senaste halvåret.
Fru talman!
Det framhålls ofta att ingen egentligen vill prostituera sig, och säkert är det så.
Vidare framställs även prostituerade som offer, vilket säkert stämmer i många fall.
Dock bör man akta sig för att driva resonemanget om determinism på grund av besvärliga förhållanden i barndom och ungdom alltför långt.
Det ska särskilt framhållas i den här debatten att vi kristdemokrater inte vill se någon kriminalisering av försäljning av sexuella tjänster förrän det finns ett utbyggt system för att sätta in adekvata rehabiliterings- och vårdinsatser för dem som är i behov därav.
Vidare vill vi även att frågan om i det här fallet lämpliga påföljder utreds.
Vi finner det nämligen högst olämpligt med traditionella fängelsestraff i de här fallen, utan anser att domarna ska ta sikte på rehabilitering och vård i ändamålsenliga inrättningar.
När regeringen avstod från att kriminalisera försäljningen av sex var en vällovlig tanke att det skulle vara lättare för de prostituerade att söka hjälp för att komma bort från prostitutionen.
Det har dock visat sig att det inte är så lätt att av egen kraft komma loss ur prostitutionen, bl.a. därför att prostitution ej sällan är en del av den organiserade brottsligheten.
Sitter man inte fast i hallickens klor så är det i narkotika.
På Prostitutionscentrum i Stockholm, dit prostituerade kan vända sig för att få hjälp, uppger man att alla som kommer dit mår mycket dåligt.
Vi menar att det krävs radikala grepp i likhet med vårt, dvs.
med lagens hjälp, om man ska lyckas rycka loss prostituerade ur den situation som de egentligen inte innerst inne vill befinna sig i.
Förutom avsikten att minska prostitutionen kan man se vårt förslag som en form av obligatorisk vård och behandling som syftar till att rehabilitera och återupprätta den som hamnat i prostitutionsträskets förnedring.
Fru talman!
Majoriteten har avstyrkt vårt yrkande utan någon hållbar motivering.
Man konstaterar att sexköpslagen och dess tillämpning medför bekymmer, men tröstar sig häpnadsväckande nog med att 1998 års sexualbrottskommitté i alla fall föreslår att det straffbara området förtydligas och i viss mån utvidgas.
Vad räknar man med att vinna på det?
Det vore intressant med en förklaring från regeringssidans företrädare.
Nej, tyvärr måste man konstatera att majoritetens släpphänthet inför den här problematiken runt sexhandel inte minskar prostitutionen.
De många som av egen kraft ej förmår att ta sig ur prostitutionens grepp kommer även i fortsättningen att vara kvar i förnedringen och må dåligt.
När det sedan gäller punkten olovlig körning m.m. anser vi i likhet med en del andra reservanter att det är otillfredsställande att polisen ej kan kvarhålla de bilar som polisen beslagtagit i samband med att förarna gripits för olovlig körning.
Det är helt oacceptabelt att fordonen måste lämnas tillbaka om åklagaren av speciell anledning avstår från att väcka åtal.
Många gånger handlar det om bilar i dåligt skick som varken är besiktigade de senaste åren, skattade eller försäkrade.
Följden blir att den olovliga körningen kan fortgå i trafikfarliga skrotbilar.
Olovlig körning sker ofta vanemässigt, varför det bör övervägas en skärpning av 3 § trafikbrottslagen, där den brottsförebyggande aspekten tydligt lyfts fram.
Utifrån bl.a. nollvisionsmålet inom trafiksäkerhetsområdet är det viktigt att rättsväsendet inte står maktlöst när det gäller att stoppa denna typ av olovlig körning.
Till sist, fru talman, vill jag säga något om livstidsstraffet.
Det bygger på inställningen att en människa inte kan bli bättre, inte kan förändra sin livsstil.
Vi tror inte att ett livstidsstraff har större preventiv effekt än ett tidsbestämt straff.
Dessutom skulle en lagförändring inte självklart innebära mildare påföljder.
Nu finns det fler livstidsdömda på svenska fängelser än någonsin.
De senaste tio åren har antalet livstidsdömda fyrdubblats för att i dag vara ca 100.
Trycket från samhället att domstolarna ska döma till längre fängelsestraff har lett till att regeringen blivit alltmer restriktiv i sin praxis att bevilja nåd.
Ett tungt vägande skäl för att avskaffa livstidsstraffet och införa tidsbestämda straff är att den dömande makten då hålls isär från den verkställande.
Det är inte regeringen utan domstol som ska utdöma straffet.
Undantag skulle möjligen kunna gälla vid spioneri eller brott mot rikets säkerhet, där regeringen förväntas sitta inne med den djupaste kunskapen.
Regeringen bör återkomma med förslag om en utredning av livstidsstraffet samt förslag om att ersätta livstidsstraffet med ett tidsbestämt straff.
Fru talman!
Vi står givetvis bakom de reservationer och särskilda yttranden där vi finns med, men för att vinna tid nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation nr 1.
Fru talman!
Jag tänker inte gå in så väldigt djupt i diskussionen om sexköpslagen och om att kriminalisera även den prostituerade.
Den debatten har vi haft en så otrolig mängd gånger.
För oss är det fullständigt orimligt att den part som vi anser vara den svagare och utnyttjade parten skulle kriminaliseras på något sätt.
Däremot är vi helt överens om att det behövs vård och behandling - det behövs utveckling på hela det området - men det åstadkommer man inte genom att ändra i strafflagstiftningen.
Jag har ändå en fråga om det här.
Det var ett yttrande om att det har blivit så stort, detta att man erbjuder sexuella tjänster på Internet, och att det här skulle vara en följd av den sexköpslag som vi har i Sverige.
Det uttalandet finner jag lite märkligt, efter- som det här är en utveckling som vi har sett i alla länder.
Sverige är faktiskt det enda landet som har en sexköpslag.
Därför tror jag inte att man ska koppla ihop de här två sakerna.
Snarare bör man se att utnyttjandet av kvinnor ökar ständigt.
Jag vill ta upp detta att brottsligheten och prostitutionen inte har minskat i större omfattning eller att gatuprostitutionen nu börjar öka och resonemanget att det här inte är bra.
En mängd brottslighet minskar inte.
Ändå har vi lagstiftning som säger att vi inte accepterar det här brottet, även om brottsligheten inte minskar utan t.o.m. fortsätter att öka.
Vi tycker att det är en oerhört viktig markering.
Vi accepterar inte att män kan köpa kvinnor för sexuella tjänster, och därför anser vi att det ska vara kriminellt.
Sedan har vi aldrig trott att man kan utrota prostitutionen med det, men det är en viktig signal om vad som är acceptabelt i ett samhälle och inte.
Är det så att Kristdemokraterna tycker att vi ska förändra lagstiftningen eller ta bort den om brottsligheten inte minskar?
Fru talman!
Som jag sade i mitt anförande vill vi förändra lagstiftningen i avsikt just att kriminalisera även köpen.
Samtidigt hörde Alice Åström att jag nämnde att vi inte vill se någon kriminalisering förrän det finns ett utbyggt system så att man kan sätta in adekvata åtgärder för att de som har hamnat i prostitution ska kunna rehabiliteras och få den vård de behöver.
Samtidigt sade jag också att vi inte vill se någon bestraffning i stil med att man ska hamna på traditionella fängelser osv.
utan vi vill ha ett nytt system av påföljder för dessa kvinnor och män som med lagens hjälp skulle kunna åläggas att få någon form av obligatorisk vård och behandling.
Alice Åström har synpunkter, men frågan är vad Alice Åström och Vänsterpartiet själva har för någonting att komma med när det gäller att minska prostitutionen.
Det är en icke önskvärd samhällsföreteelse.
Alla ser gärna att prostitutionen ska minska.
Vi kristdemokrater är övertygade om att detta är en väg att gå.
Sedan finns det givetvis fler vägar att gå, men som jag nämnde: Många kvinnor förmår inte av egen kraft att ta sig ur det besvärliga träsk de har hamnat i.
Om man då med lagens hjälp kan hjälpa dem ur detta och de får den vård och behandling som krävs för att de ska kunna börja ett nytt liv så anser vi att det är väldigt värdefullt.
Jag är mycket intresserad av att höra vad Alice Åström har att föreslå för åtgärder.
Fru talman!
Det behövs en mängd åtgärder när det gäller behandling, prostitutionscentrum, uppsökande verksamhet och alternativ när det gäller missbruk, vilket vi vet att väldigt många av dem sitter fast i, men alla de här åtgärderna är ju sådana som man faktiskt får vidta på det sociala området via socialtjänsten.
Jag har lite svårt att förstå att Kristdemokraterna vill gå över till strafflagstiftning och kriminalisera för att sedan kunna erbjuda vård och behandling och att man egentligen inte är ute efter att se det som kvinnorna gör som kriminellt.
Jag tycker att det är att ta en konstig omväg.
Om man nu inte ska kriminalisera kvinnorna förrän man har byggt upp hela behandlingsapparaten vid sidan av, anser Kristdemokraterna då att vi ska ha lagstiftningen som den ser ut i dag fram till dess att man har byggt ut den eller vill man avskaffa lagstiftningen och vara utan under tiden?
Fru talman!
Det är alldeles riktigt att vi menar att man inte ska kriminalisera förrän man har det utbyggda systemet, Alice Åström.
Men till dess får vi finna oss i att situationen är som den är.
För två år sedan sade Alice Åström att hon var väldigt glad över den nya lagstiftningen och att hon var övertygad om att den på sikt kommer att innebära mycket positivt för dessa kvinnor och att vi faktiskt ska kunna minska prostitutionen.
Det sades för två år sedan från denna talarstol.
Det har inte blivit så.
Jag har full förståelse för Alice Åströms engagemang och känsla för dessa utsatta kvinnor.
Jag tror att vi är på samma nivå där.
Alice Åström säger att det behövs att de sociala myndigheterna hjälper dem.
Frågan är bara hur man ska få fatt i dem.
De kanske sitter fast i klorna på en hallick och i organiserad brottslighet.
De är hotade.
De vågar helt enkelt inte gå till de sociala myndigheterna eftersom hallicken inte vill gå miste om sin förtjänst.
Men man kan med lagens hjälp rycka loss dem ur prostitutionsträsket och få in dem i lämplig vård och behandling.
Hur lång den tiden är får komma i ett senare skede.
Men det ska i varje fall vara så pass lång tid att de kommer ur livsstilen.
Då är jag säker på att vi har vunnit väldigt mycket.
Fru talman!
Vi håller på att diskutera hur vi ska upprätthålla samhällets regler.
Det gör vi med en brottskatalog där vi har tydlig rättsverkan i form av straff och olika påföljder som t.ex. skadestånd eller särskild rättsverkan som kanske förlust av körkort, förverkande eller företagsbot.
Det vore helt underbart om vi genom kanske hårdare straff eller mer spännande påföljder kunde minska brottsligheten i vårt land.
Nu är det tyvärr inte så.
Vi vet att det är annat som driver brottsutvecklingen.
Det handlar om social omständigheter, avsaknad av kontroll, utanförskap och missbruk.
Det leder till misär som leder till brott.
Sambanden är väl kända.
När det gäller kontroll kan man i dessa deklarationstider konstatera att kreativiteten säkert även i år är stor bland alla de deklarationer som produceras av medborgarna.
En del begår misstag, en del tar medvetna chansningar.
Varför?
Sannolikt därför att kontrollen är väldigt liten.
Således är det ytterst få brott som kan motverkas med hjälp av hårdare straff eller mer vedergällningsinriktade påföljder.
Det är snarare så att det är rent kontraproduktivt med hårdare straff.
Det gäller särskilt om man bedömer att människor ska hamna i ett fängelse.
Där vet vi att bristen på behandlingsprogram är stor och att narkotikasituationen är katastrofal.
Jag tror att det är viktigt mer fler poliser.
Det handlar om att spana, störa, utreda och lämna över till lagföring.
Det är Folkpartiet liberalernas recept på att minska brottsligheten.
Det har ganska starkt stöd i vetenskapen.
Även jag ser behovet att höja det s.k. straffvärdet för vissa brott.
Det gäller t.ex. människohandel eller hot mot vittnen, för att ta två aktuella exempel.
Men det är en fara att ge sig in i detta.
Högre straffvärden för vissa brott eller brottstyper leder till att andra brott eller brottstyper kan komma att hamna proportionellt sett i ett annat läge.
Helhetsbilden blir att vi då måste börja öka alla straffsatser.
Det leder till ökade kostnader och definitivt inte till mindre brott.
Här har alla humanister i alla partier ett gemensamt ansvar för att vi håller igen.
Fru talman!
Jag vill kort lyfta fram några punkter.
Det handlar först om återfall i brott.
Det är en betydande straffrabatt som ges.
Ibland slipper vissa yrkeskriminella i praktiken åtal.
Det är så illa att några människor ägnar sig åt en rent kriminell livsstil, även om det inte är den stora majoriteten.
De flesta kan hamna på rätt köl.
Det borde egentligen vara de andra.
Det lyfter Folkpartiet liberalerna fram i en reservation.
Detta är dock en stor skillnad mot den moderata linjen om tredje gången gillt för vissa brott.
Det är någonting som helt släpper kontakten med den moderna straffrätten och är ett återtåg till utgångspunkten om den rättvisa vedergällningen.
Det är inte mycket att orda om livstidsstraffet.
Det är inhumant.
Det försvårar på alla sätt en långsiktig återanpassning, som måste vara målet för varje individ.
Det är också politiskt utdömt, eftersom det bara är politiska företrädare som kan göra det tidsbestämt.
Det är en stor oförutsägbarhet, vilket förstärker det inhumana.
När det gäller den olovliga körningen vet vi att det är ett stort problem att man inte kan förverka en mängd skrotbilar.
Vi har fört en annan diskussion om vem som ska ta bort dem från naturen.
Det är också ett problem.
Men det är än värre när människor åker omkring i dessa bilar med stor livsfara för medborgarna.
Fru talman!
Jag skulle kunna tala länge om straffrätten.
För att göra denna kväll något kortare yrkar jag bifall till reservation 5 under punkten 13.
Men Folkpartiet liberalerna står självklart bakom alla sina reservationer.
Fru talman!
Jag vill börja med att kommentera Jeppe Johnssons och Moderaternas anförande.
Det är lite märkligt, för att inte säga häpnadsväckande, att höra att de pengar som Moderaterna har avsatt för kriminalpolitiska åtgärder ska avse den nuvarande verksamheten.
Jag hade inte förstått det tidigare.
Då kan man ju komma med stora planer och många reservationer.
Det förklarar saken.
Jag vill bara notera det.
Förändringar i straffrätten på det sätt som Moderaterna föreslår får väldigt stora konsekvenser, Jeppe Johnsson.
Har Moderaterna gjort en konsekvensanalys?
Enbart den lagändring vi gjorde nyss om att övergå från halvtidsfrigivning till tre fjärdedels strafftid har gjort att häktena är överfulla - det är en del av förklaringen - och att fängelserna har alldeles för stor population.
Det har fått stora konsekvenser.
BRÅ har fått i uppdrag att se över detta.
Det ska bli spännande att se vad det kommer fram till.
Det är en konsekvens.
Vi har också sett hur stora konsekvenser det får när vi ändrar lagstiftningen vad gäller ungdomar.
Vi har inte diskuterat det tillräckligt här i denna kammare.
Med de förslag som Moderaterna kommer med, och som har räknats upp, blir det otroligt stor belastning på fängelser, häkten och hela rättssystemet.
Hur ska Moderaterna kunna lösa detta?
Vilka planer finns det bakom reservationerna?
Det får vi inte veta.
Fru talman!
Jag vill också kommentera kd:s enträgna krav på att även kriminalisera kvinnor vid könshandel.
Det är nu fjärde året i rad som detta krav återkommer med stort engagemang från Ingemar Vänerlöv.
Jag skulle först vilja ge ett råd till Ingemar Vänerlöv.
Det är att ta del av alla de utredningar och den forskning som finns om prostituerades bakgrund och de ofta traumatiska händelser i livet som har lett till att de prostituerar sig.
Den insikten måste finnas för att man ska kunna diskutera detta ärende.
I utredningen som föregick lagstiftningen ville kd ha samma straff för köpare och säljare och inte bara kriminalisera efterfrågan.
Men att köpa en annan människas kön - det tycker Miljöpartiet är en stor skillnad.
Det primära måste vara att få bort köparna eftersom de prostituerades bakgrund är så svår.
Jag skulle vilja fråga Ingemar Vänerlöv om den obligatoriska behandlingen, som man inte har än men som skulle finnas.
Det måste ju innebära ett frihetsberövande och en tvångsbehandling att genomgå det program som Kristdemokraterna har.
Det har visat sig att tvångsbehandling inte är särskilt effektivt.
Man uppnår mycket bättre resultat när behandlingen görs med ömsesidigt deltagande i frihet.
Därför har frivården ofta bättre resultat.
Det låter nästan som när jag läste i historian om gamla tiders tukthus.
Fru talman!
Miljöpartiet har tre reservationer till detta betänkande.
Vi vill slopa och sänka straff på några områden och vi vill införa längre preskriptionstid på några.
Det första gäller högmålsbrott.
Vi tycker i Miljöpartiet att det inte är rimligt att göra skillnad mellan medlemmar av kungahuset och " vanliga " människor.
Likhet inför lagen är självklart ett fundament som ska gälla.
Det gör det inte i dag för detta brott.
Detta är ett uttryck för gammal historisk makt där kungahuset stod över alla andra samhällsmedborgare och samhället i stort.
Det tycker vi att man ska ändra på.
En reservation gäller brott mot miljöbalken och djurskyddslagen.
Problemet, fru talman, är att det tar så lång tid att utreda dessa brott.
Man avskriver brotten därför att preskriptionstiden bara är två år.
Vi tycker att dessa brott har visat sig vara komplexa, och de läggs också nederst i högen.
De har inte företräde, och då inträder också denna långa tid.
Det är även svårt att nå dem som ska anklagas för brottet med delgivning.
Därför yrkar vi att preskriptionstiden ska förlängas.
Miljöpartiet har återkommit till livstidsstraffet i motioner och reservationer.
Det är som att droppen urholkar stenen; ärendet har kommit framåt men det är inte framme än.
Skälen för att vi vill ta bort livstidsstraffen har vi utvecklat många gånger i denna kammare.
Jag vill bara upprepa att antalet livstidsdömda har ökat.
Regeringens nådepraxis har blivit alltmer restriktiv.
Den faktiska strafftiden har blivit allt längre.
Förutsägbarheten finns inte.
Det är svårt att genomföra rehabilitering för dem som är drabbade.
Regeringen, och inte domstolarna, bestämmer strafftidens längd.
I den utredning som nu ska ha tillsatts ska man flytta prövningen till en annan instans från regeringen, och det är helt klart ett steg i rätt riktning.
Men det är inte tillfyllest när det gäller förändringar.
Miljöpartiet anser, fru talman, att vi ska ha tidsbestämda straff.
Avslutningsvis yrkar jag bifall till reservation 4.
Jag vill också kommentera Folkpartiet och Johan Pehrson.
Jag tycker att han många gånger säger kloka ord här ifrån talarstolen.
Han säger att hårdare straff är kontraproduktivt och att vi inte tror att verdergällningspolitiken leder fram till någonting.
Högre straffvärden ger också högre kostnader, säger han, och han uppmanar oss humanister i alla partier att hålla ihop.
Jag instämmer till fullo - det är bra ord!
Men när det gäller EU och den lagharmoniseringen, med tendenser till högre straff, så är Johan Pehrson aldrig med i diskussionerna.
Då ställer han sig vid sidan.
Då gäller inte resonemanget över huvud taget.
Jag har många exempel på ramlagar som innebär strängare straff och just det som Johan Pehrson sade, nämligen ett plottrande av den redan kanske lite plottriga lag som vi i dag har.
Detta innebär att hela straffskalan ser ut att gå i höjden.
Varför tar inte Johan Pehrson del av den här problematiken?
Jag säger samma sak: Humanister i alla partier måste hålla ihop.
Fru talman!
Det var nog ingen tillfällighet eller slump, Kia Andreasson, att Prostitutionsutredningen hamnade på den linje som den gjorde när den föreslog att all sexhandel skulle kriminaliseras.
Återigen: Vår inställning är att vi anser att det med lagens hjälp kan vara möjligt att hjälpa en del prostituerade ur det grepp som de har fastnat i och som de inte av egen kraft kan ta sig ur.
Som jag sade förut kan de sitta fast i klorna på en hallick, i klorna på narkotika eller i klorna på organiserad brottslighet.
Mot bakgrund av att det från samtliga håll sägs att ingen kvinna innerst inne vill vara prostituerad och att alla kvinnor som är prostituerade mår mer eller mindre dåligt så kan man anta att de egentligen vill ur den situationen.
Om de då råkar sitta fast i klorna på det som jag nyss nämnde så skulle jag inte hålla för otroligt att det kanske t.o.m. upplevs som skönt om man med lagens hjälp blir ryckt loss ur prostitutionsträsket och får den vård och behandling som behövs.
Kia Andreasson säger att det viktiga måste vara att få bort köparna.
Det håller jag fullständigt med om - det är väldigt viktigt.
Men, Kia Andreasson, då måste nog lagen ändras.
För närvarande är sexköpslagen svår att tillämpa.
Samtliga som har studerat det hela är överens om det.
Bl.a. nämnde jag i mitt anförande de motstridiga intressen som polisen råkar ut för när den dels har lagstadgad skyldighet att förebygga brott, dels måste vänta till dess att brottet är fullbordat i sådana här lägen eftersom åklagarna kräver så stark bevisning.
Om lagen ändras så att all sexhandel blir kriminaliserad så blir det helt klart mycket lättare att komma åt köparna.
Fru talman!
Jag vill inte förlänga detta meningsutbyte.
Vi har så skilda åsikter.
Jag vill bara konstatera att Miljöpartiet inte ställer upp på frihetsberövande och tvångsbehandling av de kvinnor som är prostituerade.
Herr talman!
Låt mig börja med att yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande.
Jag gör det med tanke på att det faktiskt finns ett skarpt förslag i detta betänkande, nämligen det som rör Riksbanken.
Det är angeläget att kammaren tar ställning till detta.
Dessutom yrkar jag avslag på samtliga reservationer.
Herr talman!
Sverige har en bra författning.
Det är knappast någon som vid något tillfälle för fram att den nuvarande författningen inte klarar att hantera, eller ger politikerna möjlighet att hantera, en viss politisk situation eller ett visst läge i det politiska livet.
Jag tycker det är angeläget att säga att den här författningen - grundad på folksuveränitetens princip, där all offentlig makt utgår från folket och att man ska styras under lagarna - väl har tjänat det svenska samhället, egentligen inte bara från 1974 utan långt tidigare, då 1809 års författning blev mer och mer obsolet och praxis utvecklades.
Jag har därför ganska svårt att förstå varför man måste rikta i varje fall indirekt kritik mot den nuvarande författningen.
Det skulle vara intressant om meddebattörerna kunde peka på faktiska, konkreta lägen och situationer där författningen inte har räckt till och inte fungerat, och där det finns ett kraftigt reformbehov.
Man kan också konstatera att författningen tid efter annan har anpassats till förändrade förutsättningar: EG-medlemskapet, för att ta ett exempel.
Det finns flera andra, naturligtvis.
De som nu utger sig för att vara de mest fulländade och oberoende - alltid oberoende - konstitutionella tänkarna klagar ju på att författningen har ändrats för ofta, dvs.
att den är för mycket up-to-date, eller hur man nu resonerar.
Det tycker jag finns anledning att också observera i en sådan här debatt kring demokratins spelregler.
Det är riktigt som Åsa Torstensson sade: Flera av de här frågorna dyker upp också i andra sammanhang, och det blir delvis repriser på olika saker.
När det gäller den stora del av betänkandet som rör motioner är det ju mestadels väl kända ståndpunkter som där förs till torgs, så det är inte så lätt att komma med nya inlägg i den här debatten.
Jag vill gärna från socialdemokratins sida slå fast att vår uppfattning är att den här författningen svarar mot väldigt högt ställda anspråk på hur en författning kan vara utformad och hur den ska fungera i olika samhällsskiften och lägen.
Icke desto mindre finns det ett flertal motioner, och flera partier har samlats i reservationer med långtgående krav på väldiga förändringar.
En del av de här kraven drivs utifrån ett resonemang där man säger att det är frihetliga aspekter som gör att man måste ändra författningen.
Ett annat motiv för att ändra författningen är att det inte är i Sverige som det är i Europa i övrigt, och det skulle i sig vara ett ändringsskäl.
Jag underkänner naturligtvis det.
Herr talman!
Låt mig komma tillbaka lite till friheten.
När jag talade med min farfar på hans tid och när jag talade med min pappa på hans tid var det väl ingen av dem som definierade författningen eller den utveckling i samhället som hade stöd i riksdagsbeslut och annat såsom att det handlade om inskränkningar i deras frihet.
Hela författningsutvecklingen - hela utvecklingen under 1900-talet - har inneburit att för de många människorna har friheten ökat.
Då tycker jag att det är lite egenartat att man säger att den mest moderna författningen - den som vi nu har - inte uppfyller kraven på frihetlighet eller frihet, hur det nu ska definieras.
Jag har ärligt talat, herr talman, svårt att riktigt hänga med i de här sammanhangen.
Därför blev jag intresserad när jag läste på i går kväll i de här handlingarna.
Jag läste Moderaternas motion, som ju är ledande för reservationen till vilken andra partier har anslutit sig när det gäller kravet på en stor och bred översyn av författningen.
Motionen hämtar, som det nu heter på EU-språk, sin inspiration i Cityuniversitetets bok Den konstitutionella revolutionen.
Det är där det återfinns, det mesta av det moderata tankegodset.
Vad som är hönan och vad som är ägget vill jag inte diskutera, men där kunde man hitta en rad sådana här saker.
Författarna ställer upp tre olika handlingsvägar.
Den konstitutionella revolutionen är det som egentligen ska genomföras.
Om det inte går, därför att de som fattar besluten är för förstockade, finns det ett alternativ som innebär att man ska utnyttja den nuvarande grundlagens potential.
Det innebär på lagprövningsområdet att domstolarna helt enkelt inte ska bry sig om den restriktion som uppenbarhetsrekvisitet lägger på lagprövningsrätten, utan helt enkelt bara sätta i gång och lagpröva.
Det är där Nils Fredrik Aurelius hämtar sin inspiration för författningspolitiken.
Sedan finns det en pragmatisk tredje medelväg, som innebär att man ska hanka sig fram.
Den ska man kunna anlita om det är så att den konstitutionella revolutionen inte kan åstadkommas.
Anledningen till att jag uppehåller mig vid det här är att det är intressant att konstatera att Cityuniversitetets konstitutionella revolution vill minska antalet ledamöter i riksdagen.
Det stämmer ju väl med vad som förs fram här.
249 vill väl Moderaterna ha, om jag har förstått det rätt.
De säger att det inte är något problem med representationen över landet.
Det blir färre riksdagsledamöter från Norrbotten, men det finns ju numera IT och datamaskiner, så det spelar inte så stor roll hur mycket folk det kommer från olika delar av landet.
Bara det är ju en häpnadsväckande ståndpunkt.
En annan ståndpunkt som Cityuniversitetet, inspiratörerna till Moderaternas politik, har är att man ska införa ett tvåkammarsystem.
Syftet med tvåkammarsystemet är att den ena kammaren ska förhindra att den andra gör något - i huvudsak.
Då har man också kommit in på maktdelning.
Jag har för övrigt svårt att förstå detta: Om man ska dela makten så kan väl inte makten öka?
Det finns väl något slags makt, och så delar man den, och då får någon dela med sig.
Jag föreställer mig att det är det mest centrala i mängdläran.
Så till frågan om tvåkammarsystemet.
Står Åsa Torstensson, Helena Bargholz, Ingvar Svensson och Nils Fredrik Aurelius bakom Cityuniversitetets resonemang kring tvåkammarsystemet?
De skriver att det som fördes fram kring tvåkammarsystemet när det inrättades var bl.a. att den första kammaren skulle vara en jämlike till och balansera den mer rörliga andra kammaren.
Den skulle vara en återhållande kraft, som stod för kontinuitet och motverkade förhastade beslut samt att den skulle värna minoritetens rätt, varvid främst de privilegierades intressen stod i förgrunden.
Dessa argument, som för övrigt upprepades 1918, torde alltjämt äga konstitutionell giltighet.
Är det så, ärade meddebattörer, att ni i praktiken vill minska betydelsen av att gå och rösta, att folksuveräniteten ska kringskäras genom att minska betydelsen av att avlämna rösten i det allmänna valet?
Den rösten blir mindre värd därför att man har institutioner, lagprövning, en första kammare och en andra kammare och annat som ska se till att det blir svårare att fatta politiska beslut.
Det är vad jag uppfattar att det i praktiken handlar om.
Det resonemang som Åsa Torstensson förde om att delegera makten underifrån och uppåt är också intressant.
Det har väl aldrig inträffat i praktiken.
Hur ska man lösa det?
Det skulle vara intressant med praktiska exempel.
Eftersom min talartid nu rinner ut ska jag bara fråga Åsa Torstensson: Hur har Åsa Torstensson tänkt sig att Lidingö kommun och Danderyds kommun ska delegera upp sitt skatteunderlag så att man kan ha en kommunal skatteutjämning även i fortsättningen?
Hur är det tänkt att de välsituerade kommunerna ska frivilligt delegera till överordnade nivåer en del av sina pengar?
Det är egentligen vad det ytterst handlar om.
Fru talman!
Nej, det har jag förstått och självfallet respekterar jag det.
Det skulle dock vara intressant att höra vad Kia Andreasson och Miljöpartiet har för åtgärder att föreslå som skulle kunna innebära en viss förbättring i den här situationen för de prostituerade och som dessutom kanske skulle minska prostitutionen och sexköparnas antal.
Det finns inga absoluta siffror att bevisa detta med, men jag står bakom den lagstiftning som gjordes.
Jag tror att den i ett längre perspektiv, och redan i dag, har gett resultat.
Vi har inte kvinnorna synliga på gatorna som tidigare.
Men visst är prostitutionen svår att utrota, och det krävs förstås också en attitydförändring från männen.
Attityden är det svåraste att förändra.
(forts.) Ajournering Kammaren beslutade 17.59 på förslag av tredje vice talmannen att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
Fru talman!
Kia Andreasson var lite orolig för att när man gick från obligatorisk halvtidsfrigivning till tvåtredjedelsfrigivning orsakade detta rättsväsendet stora kostnader.
Det behövdes fler häktesplatser och fler fängelseplatser.
Den största förändringen här skedde under den borgerliga regeringen 1991-1994.
Men Kia Andreasson glömde att antalet brott samtidigt gick ned.
När återfallsförbrytarna satt lite längre i fängelset gick brottsligheten ned och därmed också antalet brottsoffer.
Detta är ingen kostnad för samhället.
Det är snarare en vinst, i alla fall för alla de människor som slapp att bli brottsoffer.
Fru talman!
I dag behandlar vi det årliga straffrättsbetänkandet med motioner väckta under år 2000 och 2001.
Jag vill inleda med att yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på reservationerna.
Det finns en lång rad motioner och yrkanden som behandlas i betänkandet.
Det är svårt för mig att hinna med och kommentera allihop.
Jag tänker därför bara göra en kort principiell redogörelse för hur vi ser på de här frågorna och sedan göra några nedslag i betänkandet.
Först har vi principerna.
De här frågorna rör ju i första hand vad som ska vara kriminellt i ett samhälle och hur hårt samhället ska se på olika brott.
Straffpåföljderna för olika brott har klassiskt sett två syften.
Den ena är ett allmänpreventivt syfte och det andra är ett individualpreventivt syfte.
Med allmänpreventionen menar vi att straffpåföljderna ska syfta till avskräckning på något sätt.
Om du gör det eller detta riskerar du att sättas i fängelse eller få betala böter.
Med individualprevention menar vi att straffpåföljden också kan fungera som ett tillfälle för samhället att ge en person som har begått ett brott en andra chans, en möjlighet till ett laglydigt liv.
De här båda perspektiven måste man alltid hålla i minnet.
Både ligger till grund för våra föreställningar om hur ett samhälle ska reagera på brott och hur vi väger olika brott mot varandra.
Men det finns också ett tredje perspektiv.
Straffpåföljden kan vara viktig för brottsoffret, för hans eller hennes känsla av upprättelse.
En tydlig reaktion mot brott blir också en signal om att det faktiskt är förövaren som har felat och inte den som blivit utsatt för brottet.
Det kan vara en oerhört viktig sak för en människa som ska gå vidare och försöka lägga en svår upplevelse bakom sig.
Jag tror rent allmänt att vi många gånger överskattar straffens allmänpreventiva effekt.
För en narkoman som måste ha tag i pengar till narkotika kvittar det säkert många gånger om han eller hon hotas av ett års fängelse eller två års fängelse.
Pengarna måste fram, och inbrottet måste därför göras.
Så resonerar man säkert ofta.
Däremot kan det säkert vara av stor betydelse om man riskerar fängelsestraff för rattfylleri eller bara böter.
Det kan säkert få en och annan att tänka till innan man sätter sig bakom ratten.
Den allmänpreventiva effekten av straffet kan alltså variera väldigt kraftigt beroende på vilket brott vi talar om, men också naturligtvis beroende på vilka människor som typiskt sett begår de här brotten.
Det är viktigt att hålla i minnet.
När det gäller straffpåföljdernas funktion för att skänka en känsla av upprättelse åt brottsoffret tror jag tvärtom att den ofta underskattas.
Vi ser det tydligt på våldet mot kvinnor, både kvinnomisshandel och sexualbrott.
Här rör det sig om brott där brottsoffret många gånger anklagar sig själv för att vara medskyldig.
Om jag inte hade tjatat så på honom hade han kanske inte blivit så arg.
Om jag inte hade druckit så mycket den kvällen hade jag kanske inte blivit våldtagen.
Sådana tankar gror ofta i de här fallen och gör det mycket svårare att gå vidare.
En tydlig reaktion från samhällets sida och en sträng syn från domstolarnas sida på kvinnomisshandel och sexualbrott kan därför vara oerhört viktig för den som blivit utsatt för brott.
Det kan bli en sorts befrielse från skuldkänslorna och ett erkännande av att det faktiskt inte var mitt fel.
Då kommer vi in på de många motioner i betänkandet som tar upp sexualbrotten.
I betänkandet har vi hänvisat till den utredning som presenterades förra året.
Den gjorde en totalöversyn av 6 kap. i brottsbalken.
Jag satt själv i den utredningen tillsammans med bl.a. Kia Andreasson och Jeppe Johnsson från utskottet.
Jag tycker att vi gjorde ett ganska bra jobb.
Vi nådde nästan total partipolitisk enighet kring förslag som innebär en väsentligt strängare syn på sexualbrotten.
Det gäller alldeles särskilt sexuella övergrepp mot barn.
Vi vill vidga våldtäktsbrottet, sänka gränsen för grov våldtäkt, inrätta ett nytt brott - våldtäkt mot barn, förlänga preskriptionstiderna för sexualbrott mot barn och avskaffa den dubbla straffbarheten för ytterligare några brott.
Den här delen av utredningen bereds vidare av regeringen.
Det är ett mycket stort lagstiftningsarbete.
Det är ett helt kapitel i brottsbalken som ska göras om.
Jag hoppas att vi ska kunna få se en proposition om ett nytt 6 kap. i brottsbalken under hösten.
Det är därför vi behandlar de motioner som tar upp detta på det sätt som vi gör.
Den andra delen av utredningen rörde människohandel för sexuella ändamål.
Det tas också upp i några motioner i betänkandet.
Här är beredningen färdig, och regeringen lade för några veckor sedan fram en lagrådsremiss i frågan.
När propositionen kommer ska vi naturligtvis ha en särskild debatt om den här i kammaren.
Här vill jag bara säga att lagrådsremissen följer utredningens förslag om att inrätta ett särskilt brott när det gäller människohandel för sexuella ändamål med en sträng straffskala.
Den lagtekniska lösningen är lite annorlunda mot vad utredningen föreslog, men skillnaden i sak är egentligen bara det att det blir samma straffskala för handel med vuxna som för handel med barn, nämligen fängelse i två till tio år.
Vi ser fram emot ett sådant lagförslag senare under våren.
Det är också därför som vi behandlar de motioner som rör människohandel på det sätt som vi gör i betänkandet.
Fru talman!
Ett angränsande ämne som har varit uppe i debatten tidigare under kvällen rör synen på prostitution.
Det finns 14 reservationer i det här betänkandet.
Den mest uppseendeväckande av dem allihop är den reservation från Kristdemokraterna som går ut på att de kvinnor som hamnat i prostitution ska kastas i fängelse.
Det är den faktiska innebörden av att kriminalisera försäljningen av sexuella tjänster med den straffskala som Prostitutionsutredningen föreslog.
Den föreslog nämligen böter eller fängelse i upp till sex månader.
Det var innebörden av Prostitutionsutredningens förslag.
När Ingemar Vänerlöv talar om andra vårdformer är det än så länge bara i fantasins värld.
Vänerlöv ska visst inte inrätta något slags traditionella fängelser, som han sade tidigare.
Det ska inte vara traditionella fängelser, men någon sorts tvångsanstalter måste det ju röra sig om.
I gamla tider satte man de prostituerade på spinnhus.
Det kanske är den typen av internering som Kristdemokraterna tänker sig, en gammaldags lagstiftning.
Man frågar sig hur man i all världen kan komma på någonting sådant.
Det måste hänga ihop med Kristdemokraternas ideologiska och moralistiska hållning.
Varken Ingemar Vänerlöv eller Ragnwi Marcelind satt ju med i Sexualbrottsutredningen.
Det var nog synd.
Där gjorde vi nämligen en stor genomgång av hur diskussionen kring prostitutionen och synen på prostitutionen har förskjutits genom åren.
Det är inte så länge sedan all skuld för prostitution lades på den prostituerade.
Det var hon som spred könssjukdomar och spräckte äktenskap.
Det var hon som skulle jagas och gripas.
Det var hon som skulle skuldbeläggas.
Det är faktiskt inte alls särskilt länge sedan den här dubbelmoralistiska synen var den förhärskande.
I dag har vi en annan syn.
I dag ser vi prostitution som en exploatering, ett utnyttjande.
Skulden läggs på den som köper sex, på den som utnyttjar och exploaterar.
De prostituerade kvinnorna måste få stöd och hjälp av samhället för att komma bort från prostitutionen, men man kan inte tvinga fram en förändring, och man ska inte betrakta dem som brottslingar.
Det är viktigt.
Det handlar om människosyn.
För nästan alla partier i Sveriges riksdag är det en självklarhet att skulden ska läggas på den som köper sex, inte på den som säljer.
Den ska läggas på den som exploaterar, inte på den som blir exploaterad.
Den ska läggas på den som utnyttjar, inte den som blir utnyttjad.
För Kristdemokraterna verkar det vara tvärtom.
För dem är inte problemet att det finns män som köper sex, utan att det finns kvinnor som säljer sex.
Medan de som i dag döms för köp av sexuella tjänster döms till dagsböter, blir det tydligt i Kristdemokraternas reservation att kvinnorna ska dömas till frihetsberövande straff av fängelsekaraktär.
Det är inte nog med att kvinnorna ska dömas, de ska också dömas hårdare än männen om man följer Kristdemokraternas förslag.
Fru talman!
Det stiger en odör av ett unket 1800-tal om Kristdemokraternas reservation, och gudskelov så är de helt ensamma i riksdagen om den synen på prostitution och prostituerade.
Fru talman!
Slutligen vill jag säga några ord om livstidsstraffet.
Det finns en reservation från Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet om att avskaffa livstidsstraffet.
Jag har stor förståelse för argumenten mot livstidsstraff, men problemet är att vi inte riktigt vet vad vi skulle ersätta det med om vi avskaffade det.
Det vet inte reservanterna heller.
Jag menar att det faktiskt sitter människor i fängelse i dag som är så farliga att vi inte kan släppa ut dem.
Så enkelt är det.
Därför är det svårt att tänka sig en annan ordning än att ha dem inlåsta och sedan bedöma från fall till fall och från tid till annan om man kan tidsbegränsa straffet.
Sedan är frågan vem som ska göra den prövningen.
Det kanske inte är regeringen.
Vi har en utredning som tittar på det.
Den politiska situationen, fru talman, är intressant.
Kristdemokraterna och Folkpartiet vill avskaffa livstidsstraffet.
Moderaterna vill använda det mer.
Centern har väl ungefär samma syn som vi socialdemokrater.
Om ett halvår är det val.
Min fråga till Jeppe Johnsson är: Kommer Moderaterna, som väl gör anspråk på att få leda en eventuell borgerlig regering efter valet, att kunna delta i en regering som lägger förslag om att avskaffa livstidsstraffet?
I detta anförande instämde Hillevi Larsson, Christina Nenes, Margareta Sandgren, Ann-Marie Fagerström, Ingvar Johnsson och Ronny Olander (alla s).
Fru talman!
Man blir inte så lite förvånad när man hör Morgan Johansson gå på.
Nu får vi höra exempel på klassisk desinformation från socialdemokrater.
Jag har i mitt anförande noga poängterat att det inte handlar om att det ska dömas till traditionella fängelsestraff.
Jag har talat om att vi vill se ett nytt system med påföljder som är lämpliga i de här fallen.
Jag har även sagt att vi inte vill ha någon kriminalisering förrän det finns ett utbyggt system så att de prostituerade som är i behov av det kan få adekvat vård och rehabilitering.
Ändå säger Morgan Johansson att vi vill kasta prostituerade i fängelse.
Det är makalöst, Morgan Johansson.
Morgan Johansson talar om att vara tillbaka i unket 1800-tal.
När det gäller debatteknik är Morgan Johansson tillbaka i ett unket socialistiskt årtionde då kommunismen gick på som värst.
Då var man mästare i desinformation.
Precis det har Morgan Johansson hemfallit åt.
Det är faktiskt så att majoriteten står tomhänt.
Man har ingen hållbar motivering till varför man avslår vårt yrkande.
Majoriteten konstaterar att sexköpslagen och dess tillämpning medför bekymmer, men man tröstar sig med att 1998 års sexualbrottskommitté i alla fall ska föreslå att det straffbara området förtydligas och i viss mån utvidgas.
På vilket sätt hjälper det de prostituerade?
På vilket sätt kan man då få fast fler sexköpare?
Jag håller med om att skulden självklart ska läggas på sexköparna.
Men vi menar att det är av omsorg om de prostituerade som vi med lagens hjälp vill kunna rycka dem ur klorna på den organiserade brottsligheten, hallicken som tjänar pengar på dem och ur narkotikaträsket.
Fru talman!
Ingemar Vänerlöv har ett problem här.
Det han föreslår finns inte i sinnevärlden.
Den första raden i Ingemar Vänerlövs motion anknyter till Prostitutionsutredningen.
Prostitutionsutredningen föreslår att den som säljer sex ska få böter eller fängelse i upp till sex månader.
Det är vad Prostitutionsutredningen föreslår, och det är också det som Kristdemokraterna har gått ut med.
Ingemar Vänerlöv säger att vi ska sätta dem i fängelse, men det ska inte vara sådana fängelser som vi har i dag, utan det ska vara någon annan sorts tvångsanstalter.
Inspärrning är det i vilket fall som helst fråga om, vilken förskönande omskrivning Ingemar Vänerlöv än vill använda sig av.
Det är helt fel väg att gå på problemet.
Man måste naturligtvis försöka gå på dem som köper sex och göra klart att det är på dem vi anser att skulden ska ligga.
Vi ska naturligtvis gå på dem som är hallickar och dem som är människohandlare.
Det rullades upp en stor människohandelshärva för något år sedan.
Av helt samvetslösa människohandlare lurades flickor från Östeuropa till Sverige.
De fick sedan arbeta som prostituerade i Sverige.
Har Ingemar Vänerlöv tänkt på att hans lagstiftning skulle innebära att vi först skulle försöka förmå flickorna att vittna mot sina hallickar, människohandlarna, sedan skulle vi rannsaka dem som lurats hit, ställa dem inför rätta och sätta dem i fängelse.
Har Ingemar Vänerlöv tänkt på den konsekvensen av den lagstiftning som han föreslår?
Fru talman!
När vi nämnde Prostitutionsutredningen handlade det om att den kom fram till att all sexhandel skulle vara kriminaliserad.
Vi vill utveckla systemet.
Vi inser att de prostituerade kan bli hjälpta om man med lagens hjälp kan rycka dem ur prostitutionsträsket.
Det kan inte Morgan Johansson med de metoder han förespråkar.
Jag kan hålla med om att sociala insatser behövs.
Kan man få prostituerade att söka hjälp och av egen kraft förmås att komma ifrån sin förnedring är det utmärkt, men det räcker inte.
Vårt förslag är en komplettering för att hjälpa dessa människor.
Jag skulle inte säga så mycket om Morgan Johansson och majoriteten t.ex. hade ett förslag om att utveckla sexköpslagen och hade föreslagit att man försökte få männen att ändra sig genom det som man har i England, och som jag hörde om på radio för inte så länge sedan, där man väljer att döma sexköpare till s.k. John-John-schools - man skulle kunna översätta det med penisskolor.
Där får de behandling och de får bl.a. lära sig att om man köper ett samlag är det som att onanera i någon annans kropp.
Det upplever kvinnan egentligen inte lustfyllt, osv.
Men ni står här tomhänta.
Ni har inga åtgärder alls att föreslå.
Vad som händer är att dessa män får böter.
Man går med på strafföreläggandet.
Man får böter, och sedan händer ingenting mer.
Man får ingen behandling, ingen terapi eller någonting.
Om ni åtminstone hade föreslagit något sådant.
Ni hoppas bara på att en viss marginell ändring i lagstiftningen ska leda till någonting.
Vi tar vårt ansvar och visar omsorg om de prostituerade med vårt förslag, som leder till att de kan ryckas ur klorna på dem som håller dem fast i prostitutionsträsket.
De klarar det inte av egen kraft.
Fru talman!
Ingemar Vänerlöv sitter fast i sitt eget förslag.
Dessutom börjar han slira utanför ämnet.
Det är klart att vi ska göra insatser mot de män som köper sex, men det är inte det som vi diskuterar här och nu.
Det som vi diskuterar är om det bästa sättet att komma till rätta med prostitutionen är att inrätta något slags tvångsanstalter där de prostituerade ska spärras in under viss tid.
Tror Kristdemokraterna verkligen att det inte kommer att leda till problem?
Jag tror att det är helt fel sätt att gå till väga.
Jag tror att man måste erbjuda de prostituerade möjligheter att ta sig ur prostitution på andra sätt.
Man måste se till att det finns jobb, man kan bekämpa narkotikamissbruk och erbjuda bättre förutsättningar för att komma ur missbruket.
Detta måste bygga på frivillighetens grund, inte på en tvångsmässig rättsstruktur.
Den är avsedd för att döma kriminella, dem som begår brottsliga handlingar.
Stämplar vi försäljning av sexuella tjänster så, handlar det om införande av något slags tvång.
Ingemar Vänerlöv får nog gå tillbaka till sin kammare och fundera lite över det här.
Jag noterar att det tidigare har rört sig om en kommittémotion medan det nu kommit en enskild motion.
Det skulle inte förvåna mig om det varit en konflikt bland kristdemokraterna.
Kanske slipper vi under nästa år och under nästa mandatperiod se både en sådan här motion och en sådan här reservation.
Då kommer Kristdemokraterna kanske på lite bättre tankar.
Fru talman!
Svaret på Morgans fråga är ja.
Samtidigt noterar jag att reservation 5 är undertecknad av Vänstern, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Folkpartiet, partier som Morgan Johansson gärna samarbetar med.
Jag har en fråga till Morgan.
Grov misshandel har en straffskala från 1 till 10 år.
År 1998 dömdes 448 personer för grov misshandel.
96 % av dessa fick ett straff på mellan 1 och 3 år.
17 fick fängelse mellan 4 och 5 år.
En enda av dem som dömdes för grov misshandel fick ett fängelsestraff om över 5 år.
Är Morgan Johansson nöjd med hur straffskalan för grov misshandel tillämpas?
Fru talman!
Den fråga som jag ställde var: Kommer ni att kunna delta i en regering som lägger fram ett förslag om att avveckla livstidsstraffet?
Jeppe Johnsson nickar.
Det kommer ni alltså att göra.
Det är alltså kanske mycket möjligt att en borgerlig regering kommer att lägga fram ett sådant förslag.
Jag tror att det är en nyttig information för väljarna.
Då återstår naturligtvis frågan vad ni ska sätta in i stället.
Blir det väldigt långa tidsbestämda straff?
Jeppe Johnsson har kanske en fundering också om detta, nu när han ändå är inne på frågan och måhända förbereder sig för detta.
Vad gäller grov misshandel består den statistik som Jeppe Johnsson har redovisat av enskilda domar, men det förslag som ni går fram med avser tredje gången som man blir dömd för grov misshandel.
Hur många av de här brottslingarna blev dömda för tredje gången för grov misshandel?
Har Jeppe Johnsson tittat på det?
Jag tror inte att han har gjort det, och jag tror inte att han har någon uppfattning om detta.
När en domstol framför sig har en person som för tredje gången döms för grov misshandel har det såvitt jag förstår varit fråga om användning av knivar, basebollträn e.d., alltså väldigt grova brott.
Tredje gången en sådan person ställs inför rätta kommer det att utdömas ett väldigt högt fängelsestraff redan som det är i dag; det är jag nästan helt säker på.
Problemet för Jeppe Johnsson är att han helt och hållet bryter med den struktur som vi i dag har och som bygger på olika straffskärpningsgrunder men också på strafflindringsgrunder.
Vi måste se på varje brott och varje situation för sig.
Vi måste titta på brottets grovhet och på vem offret har varit.
Vi måste också se till om det finns rasistiska motiv i botten och till om det är återfall i brott.
Detta är grunder för att skärpa straffen.
Det finns också grunder för att lindra straffen.
Det kan vara gärningsmannens ålder, och det kan också vara själva situationen, kanske en självförsvarssituation.
Man måste ha helhetsbilden framför sig när man bedömer ett brott, men den upphäver Jeppe Johnsson genom sitt förslag.
Därför är det inte särskilt bra.
Herr talman!
Jag vill rikta några ord till den konservative Göran Magnusson från min revolutionära utgångspunkt.
Det blir lite speciellt och på det sättet lite roligt.
Den första synpunkten måste vara att Göran Magnusson kanske inte precis ska utgå från vad vartenda ord i de olika debattskrifter som vi har åberopat säger utan mer se dem som ett uttryck för att det finns en mycket livlig och omfattande debatt om maktdelning i litteraturen.
Det är inte ett nollsummespel om man inför mer av maktdelning.
Det vill jag absolut hävda.
Det är många forskare som sagt det, och jag tycker att de har rätt.
T.ex. har Olof Petersson, och i ett annat fall Nergelius, menat att just en bättre fungerande demokrati kan öka hela demokratin genom att man flyttar makt.
Det innebär att helheten blir bättre.
Det är inte ett nollsummespel i strikt mening.
Låt oss ta det lite konkret, Göran Magnusson.
Vi har nyligen här i riksdagen beslutat om en fristående riksbank.
Vi är på gång att få en fristående riksrevision.
Uppslutningen bakom dessa har varit stor.
Entusiasmen har väl varierat något.
Jag vet inte riktigt hur det är med Göran Magnussons egen.
Men det har varit god uppslutning.
Tycker Göran Manusson att detta har något med maktdelning att göra och något som möjligen är positivt och bra för demokratin i Sverige?
Är det i så fall inte ett gott och konkret exempel på att lite mer av maktdelning kan vara bra för hela demokratins funktionssätt?
Fru talman!
Jag kanske missuppfattade Morgans fråga.
Jag uppfattade att den gällde om vi kunde samarbeta med partier som vill avskaffa livstidsstraffet.
Jag uppfattade den inte så att en kommande borgerlig regering skulle lägga fram ett förslag om att avskaffa livstidsstraffet.
Det skulle vi i varje fall inte kunna få med oss Socialdemokraterna på eftersom ni och vi i dag har samma hållning.
När det gäller domarna för grov misshandel har jag inte spekulerat i att de 448 skulle vara dömda för tredje gången.
Jag utgår från att de kanske har dömts för första gången.
Men jag tycker att det är ganska märkligt att bara 1 av de 448 har fått ett straff på över 5 år.
Jag tror faktiskt att just misshandelsbrotten om några är så grova att en straffskala om 1 till 10 år faktiskt borde utnyttjas lite mer.
Man kan annars fråga sig varför vi har den här straffskalan.
Jag kan till Morgan bolla över också en annan fråga som jag tycker är ganska relevant.
Morgan har talat engagerat om brott bl.a. mot kvinnor, något som både Morgan Johansson och jag ser oerhört allvarligt på.
Anser Morgan Johansson att det är tillfredsställande att lagstiftningen medger att en man som misshandlat en närstående kvinna kan dömas till villkorlig dom och samhällstjänst?
Fru talman!
Problemet för Jeppe Johnsson är att hans statistik inte underbygger hans förslag.
Statistiken utgår bara från enskilda domar och säger inget om det är fråga om tredjefall.
Det är därför svårt att använda denna statistik som ett argument för hans förslag.
Min utgångspunkt är att allt måste vägas in i varje dom.
Varje situation måste ses för sig, och det finns vissa straffskärpningsgrunder och vissa strafflindringsgrunder i straffrätten.
Om man som Jeppe Johnsson bara har en enda straffskärpningsgrund, som egentligen upphäver alla de andra och gör dem meningslösa, blir hela systemet förryckt.
I ett misshandelsfall skulle man tredje gången kanske döma helt annorlunda om man inte tvingades följa en stelbent regel som skulle leda till maxstraff.
Har Jeppe Johnsson funderat över att det här kanske i själva verket skulle motverka sitt syfte?
Domstolarna skulle kanske börja döma lindrigare vid första- och andragångsbrott för att sedan kunna döma hårdare vid tredjefallsbrott.
Jag tycker för min del att det räcker att det kan dömas till livstids fängelse också för det första mordet.
Man behöver inte vänta till det tredje mordet.
Därför måste varje situation bedömas för sig.
Detta gäller också vid misshandelsbrott mot kvinnor.
Varje situation måste bedömas för sig i enlighet med de regler som vi har.
Fru talman!
Också Morgon Johansson spekulerar väldigt mycket här.
Jag tycker att det är konstigt att bara 1 av 448 som döms för grov misshandel får över 5 års fängelse, även om det bara skulle vara fråga om första gången.
Så mycket grov misshandel förekommer det nog.
Att spekulera över att domstolen vid maxstraff för tredjefall skulle snegla på om det bara är första gången som någon begår grov misshandel tycker jag är att gå lite för långt, Morgan Johansson.
Det vore väl bättre om Morgan Johansson vågade ha en åsikt i den här frågan.
Jag noterar vidare att Morgan Johansson tycker att det är helt okej att man får samhällstjänst när man slår sin fru, sin närstående, sin sambo eller någon annan kvinna.
Fru talman!
Vi kan hålla på hela kvällen med detta.
Jag har egentligen inget ytterligare att säga.
Det vore inte så dumt om Jeppe Johnsson funderade lite på det jag sade om hur domstolarna skulle reagera inför hans stelbenta regel.
Gör han det tror jag nog att han kommer till samma slutsats som jag.
Det kan i alla fall inte uteslutas att det faktiskt skulle bli följden.
Jag tycker att det är mycket bättre.
Det är också ett problem att alla andra straffskärpningsgrunder upphävs.
Vi vill ha hårdare straff för brott med rasistiska motiv, t.ex.
Vi vill också ha hårdare straff när det gäller sexualbrott mot barn.
Ju yngre barnen är desto strängare ska man se på brottet.
Om man bara går fram med återfallsresonemanget är problemet att allt annat blir oviktigare och sjunker undan.
Återfallsfaktorn är viktig, men så viktig att den ska få ta över allt annat är den inte.
Därför blir den regeln alldeles för stelbent, och därför tycker jag inte att det är något särskilt bra förslag.
Fru talman!
Jag skulle också vilja yttra mig angående Kristdemokraternas förslag att kriminalisera de prostituerade.
Jag tycker att det är särskilt bedrövligt att vi behandlar förslaget dagen före internationella kvinnodagen den 8 mars.
Vi har med rätta kriminaliserat dem som köper prostituerade och som därmed utnyttjar kvinnorna, men nu vill Kristdemokraterna ta steget att kriminalisera offret i handeln.
Vi har en förövare.
Vi har ett offer.
Nu ska offret också kriminaliseras.
Dessa kvinnor är inte vilka kvinnor som helst.
De befinner sig redan längst ned på samhällsstegen ekonomiskt, socialt och i de flesta avseenden.
Ofta har de varit utsatta för sexuella övergrepp systematiskt både i barndom och vuxen ålder.
De är framför allt ofta drogberoende.
De är alltså offer i dubbel bemärkelse.
När de sedan utnyttjas sexuellt mot betalning sjunker de än djupare.
Nu kommer dråpslaget att det de gör ska kriminaliseras.
När det handlar om människosyn vill jag instämma med tidigare talare.
Detta är helt främmande för mig.
Men även när det gäller de positiva resultat som har uppnåtts av polisen genom den nya lagen, där torskarna kriminaliseras, skulle det vara mycket allvarligt.
De positiva resultaten kommer då att försvinna.
Det mest positiva resultat man kan se är det nya förtroende som har byggts upp mellan polisen och de prostituerade.
Dessa kvinnor behöver inte vara rädda för att vittna, utan de kan berätta om den misshandel, de våldtäkter och de hot de utsätts för från de män som köper deras kroppar.
Om deras egna handlingar - prostitutionen - kriminaliseras kommer de givetvis inte att våga vittna.
Dessa kvinnor har dessutom väldigt svårt att lita på människor - speciellt män.
Samarbetet med polisen bygger på kontakter baserade på förtroende.
Kvinnorna har lärt känna poliserna och litar på dem.
De vittnar t.o.m. om det sexuella köpet och kan därmed hjälpa till att fälla männen för den brottsliga handlingen.
Andra positiva resultat i Malmö, t.ex., är att minderåriga inte längre går på gatan.
Den icke drogrelaterade prostitutionen är utraderad.
Ett speciellt samarbete mellan polis, socialtjänst och sjukvård har startats - den s.k. Malmömodellen, som nu är i fara.
Förtroendet raseras total om man kriminaliserar de prostituerade.
När det gäller drogbehandling är det självklart att man har mycket större chanser att motivera kvinnorna om man har kontakter med dem hela tiden - kontakter baserade på förtroende.
Det avbryts om man kriminaliserar de prostituerade.
Jag kan inte nog understryka vikten av att behålla det system vi har i dag, där vi kriminaliserar dem som är förövare och inte dem som är offer.
Det fördes fram argument om att lagen skulle vara tandlös.
Om man tycker det borde man anse att lagen blir än mer tandlös när kvinnorna inte längre vågar vittna.
Det bli naturligtvis än mer svårbevisat när kvinnorna inte talar om vad de har utsatts för.
Morgan Johansson var inne på trafficking tidigare.
Här har vi verkligen utsatta kvinnor som inte har en enda chans.
Polisen säger själv att det är tack vare den nya lagen som man har kunnat sätta fast ligorna.
Allt talar för att man ska behålla nuvarande form.
Fru talman!
Egentligen har jag ingen större lust att förlänga debatten, för det jag har att säga har redan sagts.
Men jag skulle ändå vilja säga att vi kristdemokrater självklart också är för att prostituerade söker hjälp och kommer ifrån sin förnedrande situation på frivillighetens väg.
Vårt förslag, som jag har nämnt tidigare, kom till därför att enda räddningen i de fall där detta inte går - där kvinnor eller kanske t.o.m. män av egen kraft inte har förmåga att slita sig loss ur de band som håller fast dem i prostitutionsträsket - kan vara att med hjälp av lagen bli ryckt loss ur eländet.
Det har sagts från olika håll att de prostituerade egentligen inte vill vara prostituerade.
Alla mår väldigt dåligt.
Därav följer att de egentligen vill ut ur sin situation.
Då kan man fråga sig varför de är kvar.
Jo, det beror på att de har så väldigt svårt att komma loss av egen kraft.
Vi har ett förslag som går ut på att de med lagens hjälp ska kunna ryckas loss.
De ska då inte dömas till vanliga fängelsestraff.
Vi vill, som jag har nämnt tidigare, ha ett särskilt system med påföljder lämpade för just dessa fall.
På samma sätt ska det finnas särskilda ändamålsenliga inrättningar där de ska få vård och rehabilitering, så att de kan bli upprättade som människor.
Det är det vårt förslag går ut på.
Det som sades tidigare om förslaget var desinformation.
Jag skulle egentligen inte kommentera det inlägget, för det är ovärdigt att sänka sig till den låga debattnivå som Morgan Johansson försökte anslå.
Fru talman!
Jag tror att Ingemar Vänerlöv tänker fel.
Det är redan i dag förbjudet att vara hallick, och koppleri är förbjudet.
Kvinnorna kan alltså anmäla sin hallick och därmed komma ur greppet.
Men vilken motivation har kvinnan för att anmäla hallicken om man kriminaliserar henne?
Då blir hon ju själv anmäld.
Jag tror att den viktigaste orsaken till prostitution är droger, framför allt när vi talar om gatuprostitutionen.
Droger är extremt beroendeframkallande.
Inte ens motiverade människor kommer alltid ur sitt drogberoende när de får behandling.
Jag tror att det vore lika huvudlöst att tvångsbehandla dessa kvinnor som att tvångsbehandla alla rökare i landet och tro att de ska sluta röka för att de tvångsbehandlas.
Det fungerar inte så.
Det måste vara motiverade människor.
Frivilligheten måste vara grunden - annars finns det ingen chans att de kan hålla sig drogfria när de kommer ut ur behandlingen.
Det som polisen, socialtjänst och sjukvård i dag anser vara det största problemet är inte att det inte finns möjlighet att tvinga dessa kvinnor.
Det är att man inte snabbare kan ta in dem för behandling.
Det kan dröja flera veckor från det att en motiverad kvinna söker hjälp till det att hon verkligen kommer i behandling.
Under den tiden riskerar hon att falla tillbaka i sitt missbruk.
Det är i så fall där man borde gå in med åtgärder; man borde se till att alla motiverade får behandling.
Fru talman!
Det är nog sant som Hillevi Larsson säger.
Koppleri har ju länge varit förbjudet, och hallickverksamheten är självklart förbjuden.
Men varför anmäler då inte prostituerade hallickarna?
Jo, det beror på att de är hotade och på att de inte vågar.
De är livrädda, helt enkelt.
Det är mycket därför de är kvar i sitt elände.
Med vårt förslag finns det som sagt möjligheter att rycka loss dem ur detta.
Fru talman!
Jag ifrågasätter verkligen att de blir mindre livrädda om de utöver att bli förföljda av hallickar för att de anmäler dem till råga på allt själva straffas för att deras egen prostitution kommer i dagen.
Det går inte riktigt ihop för mig.
Jag skulle vilja tala vidare om männen.
Ingemar Vänerlöv tog upp det tidigare under debatten.
Det finns i dag ett projekt i Göteborg, där männen kan få behandling.
Detta ska vi naturligtvis fortsätta med.
Men det har ingenting att göra med den diskussion som vi har i dag.
Avslutningsvis skulle jag vilja ta upp vad Bibeln säger angående de s.k. tempelhororna.
Det var belagt med dödsstraff att vara tempelhora.
De skulle stenas till döds.
När man förde fram Maria Magdalena till Jesus och redovisade denna lag sade Jesus att den som var utan skuld skulle kasta första stenen på henne.
Det var ingen som kastade första stenen, utan alla vände sig om och gick sin väg.
Nu frågar jag: Vill Kristdemokraterna verkligen nu i modern tid kasta den första stenen på dessa redan förnedrade, svaga, kränkta och utsatta kvinnor?
Jag hoppas verkligen inte det.
Fru talman!
Jag skulle vilja börja med att tacka utskottsmajoriteten för dess kloka beslut att yrka avslag på Ingemar Vänerlövs motion om att kriminalisera försäljningen av sexuella tjänster.
Vi vet ju alla att de som hamnar i prostitutionsträsket är den svagare parten.
De ger sig inte frivilligt in i detta, utan det finns många tragiska bakomliggande orsaker som gör att de utnyttjas av sexköpare.
Därför tycker inte jag att det är rimligt att lägga samma ansvar på kvinnorna som på de män som är sexköpare och som tycker sig ha rätten att köpa sig en annan människas kropp för att tillfredsställa sin egen sexualdrift.
Vi vet också att många av de kvinnor som prostituerar sig har varit utsatta för olika former av våld, förnedring och kränkning under sin uppväxt och även som vuxna i olika relationer till män.
De kvinnor som hamnar i prostitutionens klor behöver inte bli mer skuldbelagda - för det är just det som händer med en kriminalisering.
Vad de behöver är stöd och hjälp för att ta sig ur den här förnedringen.
Och den hjälpen finns i dag, bl.a. genom de prostitutionsgrupper som har en bred och gedigen erfarenhet av förhållandena och som jobbar med uppsökande verksamhet.
Dessa fältarbetare gör en stor insats genom att söka upp de prostituerade och motivera dem att ta emot råd, stöd och hjälp.
Dessa fältarbetare har medverkat till att många har valt en annan livssituation.
Fru talman!
Kristdemokraternas förslag om kriminalisering skulle däremot innebära att kvinnorna inte skulle våga fråga efter detta stöd och denna hjälp i sin svåra situation.
Det skulle också innebära att kvinnorna inte skulle våga hjälpa poliserna att få tag på de män som köper sexuella tjänster.
Det finns väl ingen som vill ange en sexköpare med risken att själv bli dömd och stämplad som kriminell.
Fru talman!
Jag kan bara konstatera att Kristdemokraterna och vi socialdemokrater inte har samma människosyn när det gäller att hjälpa utsatta och svaga människor.
Kristdemokraterna vill först kriminalisera dem och peka ut dem innan möjlighet till tvångshjälp ges.
Vi socialdemokrater vill i stället ge hjälp och stöd utan att peka ut och döma för att de ska kunna leva ett annat liv utan att bli utnyttjade och kränkta.
Herr talman!
Det kan vara en poäng att säga att jag är konservativ och Nils Fredrik Aurelius skulle vara om inte revolutionär så i varje fall kanske radikal.
Jag ser det inte riktigt på det sättet.
Jag ser det som att de konservativa nu försöker att bryta tillbaka och ändra det vi revolutionära en gång har åstadkommit, nämligen folksuveräniteten.
Det är vad det handlar om.
Det ska tillbaka så att det blir svårare att fatta politiska beslut.
Det talas om lagprövningsrätt och författningsdomstol.
Nils Fredrik Aurelius fightades i fjol för att ett riksdagsbeslut som har full majoritet men som en tredjedel ogillar - jag talar nu om vanlig lagstiftning - ska kunna underställas en folkomröstning för att de som är emot det ska få en sista chans att förhindra majoritetens genomförande.
Inte är väl det särskilt framåtsträvande eller ens radikalt?
Det är bara att konservativt ta tillbaka det som de konservativa en gång har förlorat.
Jag vill säga något om den oberoende revisionen.
Först och främst tror jag att vi har anledning att fundera på vad vi egentligen menar med oberoende.
Det blir så renlärigt på oberoendeområdet att riksdagen egentligen inte ens kan anslå pengar till den nya oberoende revisionen.
Var den ska få pengarna ifrån vet jag inte, men den kan ju bli beroende av riksdagen om den får ett anslag att jobba med.
Det finns anledning att fundera på vad detta oberoende egentligen betyder.
Jag är inte ett dugg orolig för den oberoende revisionen eller den nya riksrevisionen om det blir på det sätt som riksdagen har beslutat.
Den reviderar och konstaterar hur läget är och redovisar sedan detta.
Riksdagen eller regeringen drar sedan de politiska slutsatserna av reviderandet.
Det är där jag tycker att diskussionen har gått fel, nämligen när man tror att revisionen ska avgöra vad som har varit rätt eller fel i riksdagsbeslutet.
Fru talman!
Jag vill bara helt kort säga att ni socialdemokrater lämnar dessa i sticket som inte av egen kraft kan, orkar och vågar söka det stöd och den hjälp som i dag finns.
Det är alldeles utmärkt med de företeelser som Christina Nenes tar upp.
Det tycker vi kristdemokrater också är bra.
Men sedan finns det också kvinnor som är så bundna i sitt elände att de inte vågar eller kan ta sig loss.
Dem har Socialdemokraterna tyvärr inga åtgärder för.
Med vårt förslag däremot kan de också få hjälp.
Fru talman!
Det Ingemar Vänerlöv påstår är helt fel.
Vi lämnar inte några kvinnor i sticket.
Vi jobbar intensivt med att hjälpa och stödja utan att kriminalisera dessa kvinnor.
Det handlar inte om att de själva ska ta sig ur detta utan hjälp från de medel som finns i samhället.
Som jag nämnde har vi prostitutionsgrupper som jobbar intensivt, vi har kvinnojourer, vi har en massa olika åtgärder att sätta in.
Vi tror på att hjälpa människor att själva välja att komma ur det här träsket, i stället för att först döma dem och sedan tvångsvårda dem.
Fru talman!
Ja, men hur hjälper ni dem som av rädsla inte vågar ta emot hjälp, inte vågar bli hjälpta?
Fru talman!
Då skulle jag vilja bolla tillbaka frågan: Tror Ingemar Vänerlöv att någon skulle våga be om hjälp med risken att bli kriminaliserad?
Och tror Ingemar Vänerlöv att polisen skulle hitta de här kvinnorna?
Med risk att bli dömda skulle de gå under jorden i stället för att vara synliga så att polis, prostitutionsgrupper, kvinnojourer osv.
kan hjälpa dem.
Fru talman!
Låt mig inledningsvis säga att jag beklagar att utskottsmajoriteten valt att överlåta till regeringen att avgöra om det behövs en lagstiftning om franchising eller inte.
I den här församlingen borde det vara onödigt - men jag gör det ändå - att upplysa om att det faktiskt är vi som är den lagstiftande församlingen.
Utskottsmajoriteten glider runt som en tvål i badkaret genom att säga att det är viktigt att regeringen ska ha beredskap för att överväga lagstiftning.
Men har ni ingen egen uppfattning i den här frågan?
Tycker ni att det behövs en lagstiftning?
Säg det då!
Tycker ni inte att det behövs en lagstiftning?
Säg det!
Men ni säger ingenting utan överlåter bara detta till regeringen att avgöra.
Jag måste säga att jag är särskilt besviken på Socialdemokraterna, som har valt att huka sig för Föreningen Svenskt Näringsliv och Svenska Handelskammareförbundet som inte vill ha någon lagstiftning.
Att däremot LO, Företagarnas Riksorganisation, Franchisetagarnas Riksorganisation, Handelsanställdas förbund, Petroleumhandelns Riksförbund och Motorbranschens Riksförbund, som organiserar drygt 1 100 bilhandelsföretag, anser att det behövs en lagstiftning bryr man sig inte om.
Det tycker jag visar väldigt tydligt att Socialdemokraterna struntar i småföretagarna.
Samma sak gäller Kristdemokraternas motion med krav på en översyn av domstolarnas möjligheter att jämka oskäliga avtalsvillkor mellan näringsidkarna.
Det finns ingen insikt, varken hos Socialdemokraterna eller hos Moderaterna, om de små företagens specifika problem.
Sett i ljuset av att franchising är en företagsform som ökat enormt under hela 90-talet och att USA, Kanada, Australien, Spanien och Frankrike har valt att lagstifta kan jag bara inte fatta att Socialdemokraterna har valt att vänta och se.
Jag tycker att det är bedrövligt och ett stort svek mot i första hand alla franchisetagare.
Fru talman!
Det är inte fullt ett år sedan utskottet senast debatterade franchising.
Därför tänker jag inte enbart för protokollets skull säga någonting mer än att jag yrkar bifall till reservation 1 men naturligtvis står bakom även reservation 2, som jag utgår från att utskottets vice ordförande Rolf Åbjörnsson kommer att tala om.
Fru talman!
Jag trodde inte att jag skulle stå här i talarstolen och helt instämma i det en vänsterpartist framhållit.
Men Tanja Linderborgs inlägg är alldeles lysande.
Det är en gåta att man hamnar i en sådan här situation när det gäller småföretagarfrågor.
Vi är alla i olika sammanhang överens om att vi måste gynna de små företagen.
Sedan kommer det till konkreta åtgärder och då glider man undan.
Om vi tar vår motion som exempel ser vi att den är väldigt enkel.
Den inskränker sig till enbart jämkning av skiljeavtal, ett problem för småföretagen efter att Högsta domstolen så att säga har dömt på ett sådant sätt att rättsväsendet i dag konstaterar att man i princip inte kan få jämkning näringsidkare emellan.
Småföretagarnas organisationer har vittnat om att detta är ett problem.
Då borde det egentligen vara ganska enkelt för kammaren att åtminstone begära fram en utredning om detta och en justering av lagstiftningen.
Förra året var borgerligheten överens om detta, och Vänsterpartiet häcklade förslaget för att de tyckte så men biföll ändå inte reservationen.
I år tillstyrker Vänsterpartiet reservationen, men övriga borgerliga partier duckar.
Man undrar ju vad det här är för församling egentligen.
Det är en liten fråga, och det kan väl hända lite vad som helst.
Vi kanske kan skylla oss själva också därför att vi har hanterat den på ett klumpigt sätt.
Hur som helst är det ett vinglande fram och tillbaka i en ganska enkel fråga som är anmärkningsvärt.
Franchising kan jag mer förstå är känsligt.
Det är en stor fråga.
Det är en genomgripande historia.
Där kanske man inte kan förvänta sig så stor politisk kraft med hänsyn till den oheliga alliansen mellan Socialdemokraterna och Moderaterna när det gäller att skapa regler för näringslivet.
Om näringslivet i någon form är emot är också socialdemokratin emot.
Det kan man efter åtta år här förutsäga med allra största säkerhet.
Det finns egentligen ingen här i kammaren som driver småföretagarfrågor.
Där finns ett lagvakuum och även ett bekymmer ute på fältet.
Det är synd att vi har hamnat i den här sitsen, men så är det.
Jag avrundar här med att yrka bifall till reservation 2 under punkt 2.
Fru talman!
I lagutskottets betänkande nr 12 behandlar vi motioner angående franchising och avtalsvillkor mellan näringsidkare.
Jag vill redan nu yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.
Franchising är ju en form av samverkan mellan två näringsidkare, givare och tagare.
Franchising utmärks av ett gemensamt uppträdande utåt från givarens och tagarens sida.
Franchisetagarens verksamhet bedrivs dock i eget namn och för egen räkning.
Fru talman!
Motioner angående franchising har behandlats, som vi har hört tidigare, vid åtskilliga tillfällen här i kammaren sedan början av 1980-talet.
Lagutskottet har till årets behandling begärt in yttranden över de aktuella motionerna från ett flertal remissinstanser.
Resultatet var inte entydigt utan gav svar som pekar åt olika håll.
Vidare har Justitiedepartementet genomfört en hearing där intressenter fick framföra sina synpunkter och där även lagutskottet fick möjlighet att närvara.
Hearingen klargjorde att frågeställningarna är komplexa och inte alldeles enkla att avgränsa.
Vi framhåller vikten av att regeringen har en beredskap för att överväga lagstiftning och att frågan hanteras på ett sätt som står i överensstämmelse med den internationella utvecklingen.
Därför är det lämpligt att regeringen så snart det internationella arbetet är klart prövar frågan om lagstiftning.
Utskottet utgår från att regeringen beaktar vad remissinstanserna har anfört.
Frågan om avtalsvillkor mellan näringsidkare bör behandlas i samband med överväganden om lagstiftning rörande franchising.
Som jag tidigare nämnde hör dessa saker samman och bör därvidlag hanteras gemensamt.
Till Tanja Linderborg vill jag säga att vi har en egen uppfattning.
Som vi tidigare har konstaterat, bl.a. vid hearingen, är de här frågorna mycket komplexa.
Det är ingen som överger LO:s uppfattning eller någon annans uppfattning heller.
Men frågan kan inte bara avgränsas till franchising.
Det är en samverkansform.
Det finns fler.
Det handlar också om att kunna ta in frågan om medbestämmandelagen och anställningstrygghet.
Det handlar också om det Rolf Åbjörnsson pekar på i sin motion, avtalsvillkoren.
Men först och främst bör vi avsluta det internationella arbetet för att sedan fånga upp frågan i en större helhet.
Det kanske är det som är skillnaden mellan oss socialdemokrater och den oheliga alliansen mellan Kristdemokraterna och Vänsterpartiet i den här frågan.
Vi ser till helheten medan ni ser till detaljerna.
Fru talman!
Jag fick uppriktigt sagt inte något svar på min fråga.
Vill ni ha lagstiftning eller vill ni inte ha någon lagstiftning?
Fortfarande hänger det i luften om ni ska överlåta åt regeringen att bestämma om det ska vara lagstiftning eller inte.
Det internationella arbetet är ju mer eller mindre klart.
Det som Raimo Pärssinen tar upp tycker jag också är intressant.
Jag har utgått från att man ska titta på det som Rolf Åbjörnsson tar upp i sin motion och som återfinns i den reservation som jag har tillsammans med Rolf Åbjörnsson.
Det är ju självklart att man tar det i paket.
Vore det då inte klädsamt av Socialdemokraterna att göra den beställningen av regeringen här och nu?
Vi voterar i och för sig om ärendet i nästa vecka, så det finns möjlighet att ändra sig på den punkten.
Fru talman!
Lagstiftning eller inte är ett övervägande som kommer att göras senare.
Men som jag sade tidigare är frågan mycket komplex.
Det kommer också att krävas principiella överväganden.
Det är precis som LO skriver i sitt remissyttrande: Detta kräver mer analys.
Att nu ganska raskt begära en lagstiftning utan att den fullständiga analysen är gjord är inte främjande för en bra lagstiftning.
Men det är mycket möjligt, Tanja Linderborg, att det blir en lagstiftning framöver.
Men det är ett övervägande som ligger framför oss i tid sett.
Fru talman!
Jag undrar fortfarande vem det är som ska göra överväganden.
Jag uppfattar ändå att Raimo Pärssinen säger att det är regeringen som ska göra överväganden.
Jag har inte hört att Raimo Pärssinen överväger om det ska vara lagstiftning eller inte.
Det handlar faktiskt inte om att här och nu lagstifta.
Självklart ska detta föregås av en utredning.
Det är det jag menar att vi ska bestämma nu.
Sedan jag kom in i riksdagen 1994 har vi varje år haft detta ärende uppe.
Varje år får vi svaret: Vi ska vänta på det internationella arbetet.
Vi ska överväga om vi ska ha lagstiftning eller inte.
Nu tycker jag att vi på något sätt har gått till botten med det här ärendet.
Vi har varit uppe i Umeå och lyssnat på företrädare som kräver lagstiftning.
Vi har varit på departementet.
Vi har haft motionerna ute på remiss.
Det är så många tunga remissinstanser som vill att det ska lagstiftas.
Men det är klart att det måste göras en utredning innan.
Men ska vi vänta tills Raimo Pärssinen eller regeringen överväger detta kan det gå tio år till.
Utvecklingen går förbi, alla andra länder lagstiftar och vi bara sitter och väntar och ser.
Nej, jag tycker inte att det är bra.
Herr talman!
Det är kanske bäst att jag först till kammarens protokoll meddelar att jag inte är revolutionär utan snarast ideologiskt konservativ.
Men nu kan ju orden användas på olika sätt.
Jag delar Göran Magnussons uppfattning om att man måste skilja på experternas roll och politikernas roll.
Det är precis vad det handlar om när det gäller bättre lagprövning.
Vad en eventuell författningsdomstol exempelvis ska göra är att se om vardagslagstiftningen stämmer med den av politikerna demokratiskt beslutade grundlagen, inget annat.
Det är synnerligen väl förenligt med folksuveräniteten och att den offentliga makten utövas under lagarna.
Vi är bägge anhängare av att vi måste ha en normmässighet i den offentliga maktutövningen.
Låt mig fråga Göran Magnusson lite konkret om författningsdomstol.
Utskottet skriver i sitt yttrande att det är någonting som huvudsakligen finns i förbundsstater.
Nu kan man använda språket lite olika, men det är praktiskt om man använder språket ungefär lika om man ska kunna diskutera.
Menar Göran Magnusson att länder som Luxemburg, Portugal, Spanien, Österrike, Belgien, Grekland och Frankrike är förbundsstater?
Dessa länder har något slags författningsdomstol.
Enligt ett rimligt språkbruk är de knappast att beteckna som förbundsstater, men de har ändå funnit det rimligt och lämpligt att ha en bättre lagprövning genom författningsdomstol.
Är det odemokratiskt?
De har tydligen bedömt att det är en lämplig modell.
Fru talman!
Nu vet jag inte riktigt vad Tanja Linderborg stöder sig på när hon säger att alla andra länder kommer att lagstifta.
Det är väl ett antagande hon gör.
Däremot kan vi inte kräva lagstiftning som i sådana fall enbart handlar om franchising.
Som jag sade tidigare är det en samverkansform.
Tanja Linderborg var själv med på den hearing där vi hörde att branschföreträdare sade att franchising är en samverkansform, men om det kommer lagstiftning som försöker begränsa detta kan det uppstå nya samverkansformer.
Det är därför jag och utskottsmajoriteten menar att vi måste se principiellt på helheten.
Det handlar både om dem som har franchiseavtal och om avtalsförhållanden mellan mindre och större företag men även också om på vilket sätt vi i sådana fall skulle kunna stärka inflytandet för de anställda i företagen.
Fru talman!
Det är naturligtvis utomordentligt bra att säga att vi ser till helheten och ni ser till detaljerna.
Men detaljerna kan vara väl så viktiga för den enskilde.
Om jämkning av skiljeavtal, som i och för sig är en ganska enkel fråga, kopplas ihop med franchising och en allmän översyn, är det bäddat för att vänta hur länge som helst.
Det skulle kunna gå att ta ut jämkning av skiljeavtalen.
Det är i och för sig en angelägen reform som inte alls är komplex.
Remissinstanserna säger klart och tydligt att skiljeavtalen bör ses över.
Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva att ha både småföretagarorganisationerna och LO entydigt bakom ryggen, men så är det.
Jag förstår inte riktigt hur man kan glida ur problemet.
Fru talman!
LO vill att detta ska analyseras ytterligare.
Det är svårt att avgränsa problemet.
Remissutfallet var inte så entydigt, Rolf Åbjörnsson, när det gäller avtalsvillkoren mellan näringsidkare.
Där var resultatet spretande.
Vi får inte heller, precis som NUTEK har sagt, sätta in begränsande regler som på något sätt skulle kunna försvåra för företagsamheten utan att ha gjort en principiell analys av det hela.
Det har konstaterats att för en stor majoritet fungerar franchiseavtalen väl och underlättar företagsamheten.
Fru talman!
Jag vill inte koppla ihop det här med franchising.
I fråga om oskäliga avtalsvillkor framgår det att Företagarnas Riksorganisation anser att " en utredning bör tillsättas för att se över behovet av att jämka oskäliga villkor ".
LO säger att " möjligheten att jämka oskäliga avtalsvillkor mellan näringsidkare " bör därför ses över, etc.
Det sägs rätt upp och ned, rakt av, av hela gänget att det inte är några problem.
Man vill att det här ska ses över.
Det är inte kopplat till franchising.
Fru talman!
Det handlar trots allt om en helhet, Rolf Åbjörnsson.
Remissinstanserna säger klart och tydligt att det inte finns ett så stort behov av att ändra lagstiftningen just på den punkten.
§ 36 i avtalslagen ger möjligheter att jämka mellan näringsidkare.
Jag tycker fortfarande att vi måste se till helheten för att främja ett starkt, väl fungerande och effektivt näringsliv.
Fru talman!
I detta betänkande är Moderata samlingspartiet ense med majoriteten om att samtliga där behandlade motioner bör avslås.
Jag vill ändå framföra några kortfattade reflexioner om hur vi ser på dessa frågor.
De aktuella motionerna har av utskottet blivit föremål för en omfattande remissbehandling.
Remissyttrandena, som i sin helhet fogats till betänkandet som bil.
2, är en intressant läsning.
Av yttrandet från Svenska Franchiseföreningen framgår t.ex. att flertalet av motionerna synes vara resultatet av en ovanligt framgångsrik lobbying från en enda person.
Av remissyttrandena från Svenska Franchiseföreningen, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Svenskt Näringsliv m.fl. framgår bl.a. följande.
Sverige är ett av världens franchisetätaste länder.
Franchising har haft stor betydelse för tillväxten i vårt land.
Motionärernas syn på franchisetagaren som den svagare parten som är i behov av skyddsregler på samma sätt som en arbetstagare eller hyrestagare bygger på en felsyn.
Franchisetagaren är inte anställd utan har själv valt att vara företagare.
Allt företagande innefattar chansen att lyckas och risken att misslyckas.
Där citeras en utredning som visar att franchisetagaren rentav kan ha en starkare ställning än andra företagare.
Andelen konkurser under ett bolags tre första år är nämligen inom franchising 5 % jämfört med 30 % inom nyföretagande i allmänhet.
Befintlig lagstiftning och av branschen upprättade regler och självsanerande organ erbjuder tillräckligt skydd för franchisetagare.
Så långt remissyttrandena.
Moderata samlingspartiet instämmer i dessa bedömningar.
Vi anser, i likhet med de flesta remissinstanser, att inga sådana missförhållanden på franchiseområdet har påvisats som skulle motivera det ingrepp i avtalsfriheten som motionärerna efterlyser.
Lagreglering skulle verka direkt hämmande på utvecklingen av franchising och orsaka ökade kostnader för företagen och för konsumenterna.
Om en lagreglering över huvud taget ska aktualiseras är detta ingenting som Sverige ensidigt kan eller bör införa.
Vi bör, som utskottsmajoriteten anför, avvakta arbetet inom Unidroit.
Tanja Linderborg efterlyser klara verba.
För Moderata samlingspartiets räkning kan jag meddela att vi inte anser att det behövs någon lagstiftning.
Tanja Linderborg lade ned ett stort engagemang i att förklara att det behövs en lagstiftning, men hon nämnde inte med ett enda ord varför.
Vad gäller avtalsvillkor mellan näringsidkare gäller ju enligt 36 § avtalslagen att avtalsvillkor får jämkas eller lämnas utan avseende om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt.
I fråga om skiljeklausuler i avtal mellan näringsidkare som är jämställda bör enligt förarbetena jämkning som regel inte förekomma.
I rättsfallet NJA 1992 s. 290 säger emellertid Högsta domstolen att en jämkning ändå kan vara påkallad om t.ex. avtalet har likhet med ett anställningsförhållande eller då en resurssvag franchisetagare behöver samma skydd som en konsument mot kostnadsriskerna med ett skiljeavtal.
Advokaten Rolf Åbjörnsson citerade flera gånger vad Företagarnas Riksorganisation har sagt, men han citerade inte alls vad Sveriges advokatsamfund har sagt på den punkten: " Skydd för en svagare part i ett avtalsförhållande utöver möjligheten att jämka avtal enligt 36 § avtalslagen är inte enligt Advokatsamfundets mening påkallat, då nyssnämnda lagbestämmelse just tar sikte på sådana situationer som skulle kunna uppstå om en stark franchisegivare missbrukar sin ställning. "
Flera av de andra remissinstanserna uttrycker sig på ungefär samma sätt.
Det faktum att stora företag i allmänhet har större finansiella muskler än småföretagen är ett generellt problem och inte specifikt för franchising.
Därför bör vi också nöja oss med avtalslagens generella regelsystem.
Avtalsfriheten är en av företagandets viktigaste principer, och för att inskränkningar i denna ska accepteras måste det föreligga ett klart dokumenterat behov.
Vi moderater har inte övertygats om att det finns något sådant behov och ansluter oss därför till utskottets bedömning och förslag.
Fru talman!
Jag vill bara informera Christel Anderberg om att anledningen till att jag inte tar upp kammarens tid med att tala om varför jag tycker att det behövs en lagstiftning är att vi har debatterat det så många gånger i denna kammare.
Det är bara utskottets ledamöter som sitter här, och jag utgick från att detta var bekant för dem alla, särskilt som vi hade den här debatten för mindre än ett år sedan.
Det går att gå tillbaka till protokollet och se varför jag tycker att det behövs en lagstiftning.
I den motion som jag har väckt pekar jag just på att franchising är en utmärkt företagsform och att den lagstiftning som jag tycker ska till, som ska föregås av en utredning, inte på något sätt ska gå i riktning mot att man hämmar denna företagsform.
Jag kan ta exempel från USA och Australien, där utskottet har varit, där man har en lagstiftning som på intet sätt har hämmat utvecklingen.
Det handlar inte om det, utan om att man ska kunna stävja de oseriösa franchisegivare som faktiskt finns.
Jag tycker att det är lite vulgärt av en av dem som jag trodde var seriösa remissinstanser raljerar över att det har förekommit en framgångsrik lobbying av en enda person.
Detta är inte sant.
Nu får jag detta till protokollet.
Jag hade inte tänkt kommentera det, för jag tyckte att det var väldigt vulgärt av en seriös remissinstans att säga så till utskottet.
Fru talman!
Jag hoppas innerligt, Tanja Linderborg, att vi för den här debatten inte bara inom utskottsfamiljen utan att det som här framförs är avsett att nå en större krets av intressenter.
Jag har fortfarande inte blivit övertygad om att det förekommer ett sådant missbruk som Tanja Linderborg hävdar.
Många av de tunga remissinstanserna här säger att om man går in och detaljreglerar just på det här specifika området kommer det att få precis en sådan hämmande effekt som inte heller Tanja Linderborg vill ha.
Det finns möjligheter, enligt gällande lagstiftning, att komma till rätta med eventuellt missbruk, dels genom att man tillämpar 36 § avtalslagen, dels genom att man vänder sig till Svenska Franchiseföreningens etiska nämnd.
Man behöver inte ens vara medlem i nämnden för att få tillgång till dess expertis.
Nämndens utslag är bindande för den som är medlem i nämnden.
Enligt vad den gängse meningen tycks vara har det här haft precis den självsanerande effekt som vi kan kräva.
Fru talman!
Det är väl bra att nämndens utslag är bindande, men det finns ju inga som helst sanktionsinstrument mot de företag som beter sig väldigt illa som utskottet har varit i kontakt med.
Jag har inte påstått att detta förekommer i någon stor omfattning.
Det går bra att gå till snabbprotokollet i morgon och se att jag inte har sagt det.
Däremot har jag sagt att det finns oseriösa franchisegivare.
Det står jag för, för jag vet att det är på det sättet.
Återigen detta att det skulle ha en hämmande effekt: Hur kan det komma sig att lagstiftningen i vare sig USA, Kanada eller Australien inte har haft en hämmande effekt på utvecklingen av franchiseföretag?
Det är möjligt att Christel Anderberg har siffror som jag inte känner till, och det kunde i så fall vara intressant att få ta del av dem.
Då får jag överväga om jag ska ändra mig.
Men hitintills finns det ingenting som skulle kunna få mig att inte tycka att vi kan behöva en lagreglering som inte handlar om att snäva in någonting men däremot handlar om att få ett mer tydligt regelverk för dem som ger sig in i franchisebranschen.
Det är också på det sättet att om den etiska nämnden fäller ett utslag som är bindande kan den som är franchisegivare välja att gå ur föreningen.
Då gäller inte detta s.k. bindande utslag.
Det finns exempel på sådana franchisegivare - jag ska inte nämna företagets namn här, men jag kan nämna det utanför kammaren sedan - som har valt att göra precis på det sättet.
Fru talman!
Det är självklart att det finns människor och företag som missbrukar sin ställning till men för en avtalskontrahent.
Det förekommer inom alla områden, och det vore konstigt om det inte skulle förekomma på franchiseområdet.
Men trots att utskottet har gjort en bred remissomgång och fått in ett mycket fylligt underlag för ett ställningstagande är det inte visat att det här problemet är särskilt utbrett på franchiseområdet.
Enligt NUTEK, Advokatsamfundet, Svenskt Näringsliv m.fl. skulle en lagstiftning på detta område vara ett stort ingrepp i avtalsfriheten.
Och avtalsfriheten är ju en viktig princip för oss.
Det skulle vara ett mycket större ingrepp än vad eventuella problem kan motivera.
Det finns redan i den lagstiftning vi har möjlighet att komma till rätta med de fåtal företag som missbrukar systemet och inte följer etiska principer.
Herr talman!
När det gäller kontrollen av vardagslagstiftningen i förhållande till grundlagen är den socialdemokratiska uppfattningen, eller kanske t.o.m. vänsteruppfattningen, i författningsfrågorna att en lag inte kan antas om den är oförenlig med grundlagen.
Tänker sig Nils Fredrik Aurelius att man ska anta lagar i denna riksdag med tanken att det i varje fall sitter något gäng någon annanstans och avgör om det går eller ej?
Jag tycker att riksdagens ledamöter, valda av folket, ska ta ansvar för lagstiftningen så att det finns överensstämmelser och kongruens mellan regelverket, dvs.
grundlagen, och de lagar som man vill genomföra.
Det måste vara på det sättet.
Man kan inte med berått mod stifta en lag här i riksdagen som strider mot grundlagen.
Det skulle försvaga det politiska ansvaret för de valda riksdagsledamöterna.
När det sedan gäller förbundsstater och författningsdomstolar förekommer de i första hand för att slita tvister mellan den centrala nivån och delstatsnivån.
Hur man ska karakterisera alla de stater som Nils Fredrik räknade upp här vet jag inte på rak arm.
Frankrike är naturligtvis inte någon förbundsstat och har inget delstatssystem.
Men det har egentligen heller inte en författningsdomstol i den allra vanligaste meningen.
Österrike är en förbundsstat.
Jörg Haider är delstatschef, eller vad det nu kan heta, i Kärnten.
Det är väl bekant att Österrike är en förbundsstat.
Då kan det behövas en domstol som sliter de olika tvisterna som kan komma att uppstå.
Fru talman!
Detta skulle inte ha aktiverats om det inte var problem ute på fältet.
Det här är ju inte någon akademisk övning.
Men för att ta det akademiska först vill jag säga att man i en doktorsavhandling från 1999 har konstaterat att efter 1992 års rättsfall jämkas skiljeklausuler endast i extrema fall, precis som Grönfors säger.
Också småhandlare uppfattar ibland saken så att man efter 1992 inte kan få sin sak prövad rättsligt eftersom det kostar 1-2 miljoner.
Det är grunden.
Sedan får vi ett remissutfall där Företagarnas Riksorganisation, Motorbranschens Riksförbund och även övriga säger att det ska jämkas, dock inte Svenskt Näringsliv, som företräder storföretagen och det internationella kapitalet.
Att Advokatsamfundet hänger med i den svängen kan vi tala om en annan gång.
Det kan vi nu lämna därhän.
De som är intressenter och berörda av detta har entydigt sagt att det ska jämkas.
Då kan man inte stå i riksdagens talarstol och hänvisa till 36 §.
Jag har motionerat just därför att den inte fungerar.
Christel Anderberg talar om " de flesta remissinstanserna ", men de är endast några stycken.
De flesta säger inte som Moderaterna nu tycker.
Tidigare har Moderaterna ställt upp på det här, men sedan Stig Rindborg lämnade scenen är man tillbaka i storkapitalet.
Fru talman!
Jag undrar vad Sveriges Advokatsamfund skulle tycka om att höra att advokaten Rolf Åbjörnsson anser att man kan lämna dem därhän.
Vilka är det som de företräder i det här sammanhanget?
Är det storkapitalet?
Advokatsamfundet är ju mycket tydligt i sin bedömning: Det behövs inte mer än 36 § avtalslagen.
Dessutom säger man i sitt yttrande att den stora skräcken för skiljeklausuler är överdriven.
Man framhåller att de flesta rättstvister är mycket betungande för en liten företagare, alltså även de som går i allmän domstol.
Om man nu tillämpar det förfarande som finns inom Stockholms Handelskammares skiljedomsinstituts regelsystem kan det bli både billigare och snabbare.
Fru talman!
Jag vill inte gärna gå in på en diskussion om Advokatsamfundet.
Jag bara noterar att Företagarnas Riksorganisation, Petroleumhandelns Riksförbund och Motorbranschens Riksförbund anser att det här är ett problem.
Om Advokatsamfundet inte anser att det är ett problem är det ju sorge- samt att inte samfundet har kläm på de här frågorna.
Fru talman!
Jag tycker inte att de flesta av dessa framställer detta som ett problem.
De framhåller att det kunde vara bra med en översyn.
I vad mån det går att jämka avtal med stöd av 36 § har inte prövats i någon större utsträckning.
Men det finns egentligen ingen som säger klart att gällande lagstiftning är ett hinder för att vi ska kunna tillgodose vår rätt.
Det finns det, om jag minns rätt, inte någon remissinstans som säger.
Fru talman!
Debatten ska nu handla om lagutskottets betänkande LU14, dvs.
frågor som rör arv och frågor som rör namn.
Jag yrkar redan nu bifall till reservation nr 1, men står även bakom reservation 2.
I motion nr L214 föreslår vi att allmänna arvsfonden ska avskaffas och att de arv som inte har någon arvinge i stället ska tillfalla staten.
Medel går ofta till sådana uppgifter som det offentliga ändå har ansvar för och som man har dragit skatter till.
Privatpersoner får inte beviljas stöd ur fonden, hur behjärtansvärda deras behov än är.
Inte heller kan man erhålla medel för ideell verksamhet, som numera kallas social ekonomi, även om jag ser i redovisningen att man har fått pengar om man har haft projekt som har varit politiskt korrekta.
Här har vi också det moderna tiondet.
En tiondel av de medel som under året har flutit in till fonden ska läggas till fonden.
Det togs förr av bönderna - nu från de döda, som av naturliga skäl är tysta.
Jag noterar att pengar från fonden går till sådant som det offentliga har att sköta och bekosta.
Nästan 13 miljoner har gått till barn med funktionshinder.
Ytterligare nästan 7 miljoner har gått till hjälpmedel till sådana barn för tredje året i rad.
Detta är faktiskt en landstingsuppgift.
Unga Örnar har fått medel för musikalen Hora, vem fan är det - ursäkta, fru talman, men det är ett citat som vänder sig till ungdomar.
Arbetarnas Bildningsförbund har fått pengar för projektet Barn är vi alla - minsann.
Det är kommuner och landsting som fördelar bidrag till bildningsförbund.
De 2 ½ miljonerna i räntor skulle kunna komma dessa politiska nivåer väl till pass.
Allmänna arvsfonden gör nu anspråk på de medel som ska tillfalla de efterlevande till Förintelsens offer och har tyvärr lagstöd för det.
Vi har motionerat för en lagändring.
Detta kommer snart att diskuteras här i kammaren.
Vi moderater anser alltså att Allmänna arvsfonden ska läggas ned.
Helst vill vi ju att lagen ändras så fler av den dödes släktingar kan få ärva.
Aktuellt är ju nu arvingarna till Förintelsens offer, men vi tänker oss även föremålen för nästa motion, L205.
I den yrkar vi moderater på arvsrätt för kusiner.
Detta yrkande är en följetong i kammaren, men alltsomoftast kryper verkligheten närmare och majoritetens ledamöter har kommit på bättre tankar och röstat för våra förslag.
Senast det hände, var när vår upprepade motion om förbud att gifta bort flickor under 18 år fick bifall.
Vi fick också igenom ett äldre krav om att misshandlande föräldrar inte automatiskt ska få vårdnaden om barnen.
Alltså: Skam den som ger sig.
Droppen kan urholka stenen även här i kammaren.
När arvsrätten för kusiner avskaffades var banden mellan släktingar starkare och dessutom var släkter betydligt större än i dag med många barn i varje familj.
Socialdemokraterna har sedan dess nedmonterat familjens och släktens betydelse som trygghetsfaktor och som ekonomisk enhet.
Nu måste man lita på statens godhet.
Detta är en medveten satsning som gör att människor är hänvisade till offentliga beslut i stället för att känna trygghet i släkten.
När man nu ser det skrämmande resultatet av avklippta familje- och släktband, är det hög tid att knyta ihop dem igen.
De människor som har fått ett nytt hem här i Sverige har påmint oss om att familjen och släkten har en funktion som socialt och ekonomiskt skyddsnät.
De måste ju få en chock när de förstår att kusiner inte räknas till släkten och därför inte är arvsberättigade i Sverige.
Fru talman!
Jag går nu över till namnfrågor.
Vår motion i detta ämne handlar om att fritt få välja namn.
Det får man inte nu.
Varken för-, mellan- eller efternamn.
Det är förbjudet att ha bindestreck!
Vi moderater anser inte att det finns tillräckliga skäl att ha sådana begränsningar.
Om nu datasystemen utgör begränsningarna, då är det skrattretande.
Ska syste- men bestämma vad folk ska heta?
Systemen är till för människorna, inte tvärtom.
Riksdagen är Sveriges högsta beslutande organ.
Regeringen fick förra året i uppdrag att undersöka varför lagen ser ut som den gör.
Vi moderater tycker att det är en skam att visa sådan nonchalans, att man inte ens har påbörjat denna undersökning.
Förklaringen ligger nog i att detta gäller enskilda individer och inte stora väljargrupper.
Då har man inte så bråttom borta i kanslihuset.
Slutligen vill jag hänvisa till T.
S. Elliots berömda dikt Om kattnamn, som lyckas förmedla den stolthet som en katt, och även en människa kan känna inför sitt namn, sitt varumärke och sin identitet.
Britt G. Hallqvist har gjort den svenska översättningen.
Fru talman!
Jag har sparat tid för att hinna sprida lite kultur över kammaren i denna sena timma, och därför vill jag läsa denna dikt.
Att ge namn åt en katt, det är knepigt som katten.
Det finns inte många som duger till de!
Man grubblar sig tokig av grubbel om natten.
ETT namn är för lite.
En katt vill ha TRE!
Först har vi det namnet som används därhemma, det enkla, rejäla, som Peter och Tom och Viktor och Jonatan, Hugo och Emma - förnuftiga namn, som envar tycker om.
Och om man vill undvika banaliteter så kan man väl flottare namn hitta på som Plato, Admetus, Elektra, Demeter - förnämliga namn men rejäla ändå.
Och sen ska man hitta nåt säreget åt ' en, nåt ovanligt kattnamn med resning och glans så katten kan känna sig stolt och belåten och snurra mustaschen och svänga sin svans.
Och sådana namn har jag några på lager som Munkustrap, Quaxo och Korikopatt och Bombalurina och Fille Podager.
Det är namn som blott bärs av en endaste katt.
Till sist ska ni veta att misse och missa har något som inte för människor är, det namnet som ingen i världen kan gissa, som katten om natten i hemlighet bär.
Och ser ni en kisse som tyst mediterar och grubblar, försjunken i länsstolens famn då vet ni mesamma på vad han funderar.
Han grundar och blundar - begrundar sitt namn, sitt nattliga, kattliga, evigt ofattliga, allra förtegnaste, egnaste namn.
Fru talman!
I betänkande LU:14 behandlas frågor som berör ärvdabalken och namnlagen.
Jag vill börja med att yrka avslag på samtliga reservationer.
Allmänna arvsfonden tillkom 1928 i samband med att kusiner och avlägsnare släktingar uteslöts från arvsrätt.
Utgångspunkten för den allmänna arvsrätten blev att kvarlåtenskap som inflyter till det allmänna på grund av att arvsberättigade släktingar saknas skulle tillfalla en fond, den allmänna arvsfonden.
De medel som tillförs arvsfonden ingår inte i den statliga budgeten utan förvaltas av Kammarkollegiet.
Fonden har enligt lagen om Allmänna arvsfonden till ändamål att främja verksamhet av ideell karaktär till förmån för barn, ungdomar och människor som har funktionshinder.
Stöd ska ges till nyskapande och utvecklande verksamheter.
Det är riktigt som Berit Adolfsson säger att stödet inte går till enskilda personer.
Regeringen eller Arvsfondsdelegationen beslutar om medel ur fonden.
Utskottet stöder Allmänna arvsfondens verksamhet.
Utskottet finner inte någon anledning att pengarna ska gå till staten.
När det gäller yrkandena i motion L335 vill utskottet erinra om att riksdagen år 1990 och 1992 avslagit motionsyrkanden om att medel borde återföras till primära kommuner.
Inga nya omständigheter har framkommit för att utskottet ska ändra sin inställning.
Fru talman!
Jag yrkar avslag på reservation 1.
Arvsrätt för kusiner avskaffades 1928.
Frågan om att utsträcka arvsrätten till kusiner har behandlats av utskottet vid flera tillfällen tidigare och senast förra våren i betänkande LU:14.
Utskottet ifrågasatte behovet av ändrad lagstiftning.
Det finns inget underlag för att ändra lagstiftningen.
Fru talman!
Jag yrkar avslag på reservation 2.
Vad beträffar laglotten vill jag säga att när riksdagen beslutade om arvsregler 1987 ansåg utskottet att laglotten ska fylla två syften.
Det första är att bevara en del av den avlidnes kvarlåtenskap åt dennes närmaste släktingar.
Det andra är att skapa rättvisa mellan bröstarvingarna inbördes för att förhindra att arvlåtaren genom testamente i alltför hög grad gynnar någon eller några av dem på de övrigas bekostnad.
Laglotten spelar en viktig roll för bröstarvingarna och särskilt för särkullbarn.
Utskottet menar att laglotten är djupt förankrad i det allmänna rättsmedvetandet i alla nordiska länder.
Fru talman!
På grund av vad som anförts yrkar jag avslag på reservation 3.
Fru talman!
Det kostar 15 miljoner om året att administrera Allmänna arvsfondens verksamhet.
Tycker inte Nikos Papodopoulos att det skulle vara bra om de pengarna gick till kommuner och landsting i stället som redan har sin administration färdig?
Fru talman!
Alla myndigheter som utför ett så viktigt arbete som Arvsfonden har naturligtvis vissa utgifter.
Den kan inte arbeta gratis.
Den gör ett bra och viktigt arbete, och det är viktigt att den fortsätter sitt arbete.
Den har vissa kostnader som alla andra myndigheter.
Fru talman!
Jag förstår att Nikos Papadopoulos tycker att det är behjärtansvärt, och det tycker också jag.
Men det är inget som hindrar att landsting och kommuner administrerar det.
De hade säkert haft nytta av de 2 ½ miljoner i räntor som nu tillfaller Allmänna arvsfonden.
För att inte tala om den tiondel som man tar av medlen och lägger på hög.
Det skulle vara viktigt att de medlen används i det vi redan har uppgifter för, nämligen i landsting och kommuner.
De ger väldigt mycket till alla dessa som här är representerade.
Det gäller idrottsföreningar, bildningsförbund och enskilda grupper.
Jag har suttit i landstinget i väldigt många år.
Jag vet att man delar ut pengar till sådant.
Jag tycker att man kunde göra det på ett ställe.
Det hade varit mycket bättre.
År 1928 är längesedan.
Vi måste kunna förändra någonting.
Fru talman!
Det är mycket pengar.
Arvsfonden delar ut pengar till olika organisationer.
De gör ett viktigt arbete, och den hjälpen behövs.
Självklart delar landstingen ut pengar.
Det gör också kommuner.
De pengar som kommer in till Arvsfonden ska användas för ett speciellt ändamål.
De ska hjälpa barn, ungdomar och organisationer.
Jag vet att Berit Adolfsson inte tycker att det är rättvist att också Unga Örnar fick pengar.
Men i Unga Örnar finns också barn som tillhör samhället.
De ska också ha hjälp.
Det är bra att de får det genom fonden.
Herr talman!
Göran Magnusson har ett roligt sätt att debattera.
Han tar ofta upp citat och pratar om forskare och andra och vill att vi ska ta ställning till detta.
Cityuniversitetets forskning är intressant i sig, men Kristdemokraternas politik beskrivs i motioner och reservationer och möjligen i anföranden här i kammaren och inte i ställningstaganden till det ena eller det andra forskningsprojektet.
När det gäller historieskrivningen vill jag säga angående reservation 1 att den inte har en moderat substans, utan substansen i reservationen är hämtad ur den kristdemokratiska motionen.
Jag vill bara att rätt ska vara rätt i det här sammanhanget.
Sedan säger Göran Magnusson att Sverige har en bra författning.
Jag vill gärna ställa frågan: Kan den möjligen bli bättre?
Finns det inte en risk med alla dessa fragmentiserade grundlagsutredningar som pågår i ett eller ett och ett halvt år?
Vi har t.ex. under våren här i konstitutionsutskottet behandlat en annan fråga än regeringsförordningen, nämligen tryckfrihetsförordningen och tryckfrihetsbrotten i 7 kap. 4 §.
Det finns i dag 14 punkter.
Vi behandlar dem i ett sammanhang.
Det gäller en ny brottsrubricering av tryckfrihetsbrotten.
Senare i vår ska vi behandla några fler punkter, där man utökar brottskatalogen.
Är det inte en risk att man inte får ett helhetsperspektiv om hur brottskatalogen utformas, bara för att ta ett exempel?
Jag vill också ställa en annan fråga.
Nu har regeringen till vår glädje aviserat en utredning om ansvarsfördelningen mellan stat, kommun och landsting osv.
Varför var det så farligt att skriva in att en sådan utredning borde ta upp även grundlagsperspektivet, Göran Magnusson?
Fru talman!
Nu ska vi behandla lagutskottets betänkande 15 Arrenderättsliga frågor, m.m.
Betänkandet innehåller fem motioner från allmänna motionstiden.
Jag tänker ägna mig några minuter åt motionen L225 Fastighetsmäklare och företagsmäklare.
Det är en motion av Anders G Högmark och Elizabeth Nyström.
Motionen beskriver mycket väl hur man redan i betänkandet 1997 / 98:LU15 ansåg att den redovisade ordningen vid företagsöverlåtelse inte var rimlig.
Utskottet menade att förutsättningarna vid en företagsöverlåtelse som inkluderar en fastighet i så många avseenden avviker från ren fastighetsöverlåtelse att det saknas skäl att upprätthålla gällande lagregel.
Detta gav riksdagen regeringen till känna.
I ett frågesvar den 29 november förra året informerade justitieministern om att frågan ska tas upp antingen inom ramen för den utvärdering som fastighetsmäklarlagen som planeras eller i något annat lämpligt sammanhang.
Arbetet beräknades sättas i gång under hösten 2001.
Det har nu gått fyra år sedan riksdagen fattade sitt beslut om ett tillkännagivande, och det har gått tre månader sedan justitieministern lovade att arbetet skulle sättas i gång under hösten 2001.
I den propositionsförteckning som regeringen nyligen överlämnat till riksdagen finns inte några propositioner upptagna som rör fastighetsmäklarlagen.
Jag finner detta i allra högsta grad anmärkningsvärt.
Regeringen tycks totalt nonchalera riksdagens beslut.
Utskottet verkar inte heller ta tidigare beslut på allvar när det i sitt ställningstagande skriver: " Enligt utskottets mening bör regeringen nu snarast ta initiativ till ett sådant arbete och därefter återkomma med lagförslag till riksdagen.
Utskottet förutsätter att så kommer att ske utan att något formellt tillkännagivande därom från riksdagens sida behöver komma till stånd, och utskottet föreslår därför att riksdagen avslår motion L225. "
Det är helt uppenbart att majoriteten av lagutskottets ledamöter inte vågar säga ifrån, utan de tassar runt på tå för att inte väcka någon i Rosenbad.
Sveriges riksdag är den högsta beslutande församlingen, som borde kunna säga till regeringen på skarpen så att den skyndsamt effektuerar det som riksdagen har bestämt.
Det råder en handlingsförlamning som majoriteten borde skämmas över.
Avslutningsvis, fru talman, är vi moderater med på två reservationer och vi står givetvis bakom de båda.
Men jag yrkar bifall endast till reservation nr 2.
Fru talman!
Övriga!
Det som jag vill ta upp handlar om bostadsarrende.
Kritik har framförts i en motion från Miljöpartiet mot att nuvarande regler om bostadsarrende missgynnar markägaren.
Med anledning av detta föreslår motionären en utredning.
Bl.a. sägs det vara svårigheter med att säga upp arrendeavtalet, men också svårigheter att återfå besittningen av marken när arrendatorn vill frånträda och överlåta arrendet.
Motionären har även pekat på att det är svårt att ta ut ett marknadsmässigt arrende och att markägaren tvingas betala sin mark en gång till vid köp av hus på arrendeplatsen.
Det ger en viss vägledning att läsa remissvaren när det gäller hur de som arbetar med bostadsarrende upplever problemen.
I ett remissvar avslås begäran med hänvisning till att problem och tvister kan lösas genom Arrendenämnden eller Fastighetsdomstolen.
Detta medför kostnader både för den enskilde och samhället som bör ställas i relation till värdet av det man tvistar om.
Arrendenämnden i Stockholm välkomnar en utredning och anger som skäl att man har behov av mer lättbegripliga regler.
Även Fastighetsägarförbundet tillstyrker en utredning.
Däremot gör inte hyresnämnden och Arrendenämnden i Växjö det.
De anser att markägaren överdriver och de har inte något behov av någon utredning.
Även LRF, som har stor erfarenhet av markfrågor, påpekar att reglerna för hur värderingar ska ske av fastigheter, speciellt där investeringar har gjorts, är oklara.
I remissvaren framgår att det helt klart finns vitt skilda tolkningar av de nuvarande reglerna.
Det kan därmed också finnas en risk för godtycke.
Men jag vill också tillägga att en utredning bör belysa bostadsarrendet ur både markägarens och arrendatorns synvinkel.
För markägaren är det av stor betydelse att arrendeavgiften täcker fastighetsskatten och övriga kostnader.
För arrendatorn som byggt sitt hus på arrenderad mark är det viktigt att få kompensation för gjorda investeringar i fastigheten.
Ett bostadsarrende medför rätten att bebygga marken, och vid en försäljning av huset är det självklart att markägaren bör ersätta arrendatorn.
Efter att ha tagit del av remissvaren är det helt uppenbart att det behövs en utredning.
Det borde också ligga i allas intresse att vi får tydligare och mer överskådliga regler - främst för parterna som ska upprätta avtal men också för dem som ska hantera uppkomna tvister.
Med anledning av det vill jag yrka bifall till reservation nr 1.
Fru talman!
I betänkande LU15 behandlas bostadsärenden, fastighetsmäklare och företagsmäklare och alla arrenderättsliga frågor.
Många ärenden som diskuteras i lagutskottet går i repris då och då.
Dagens ärende har upprepats och diskuterats många gånger.
I min inledning vill jag nämna att vi socialdemokrater yrkar avslag på alla reservationer.
Reservanterna kritiserar det hela och påstår att de nuvarande reglerna om bostadsarrende gör det svårt för jordägare att lösa in arrendet på rimliga villkor i samband med att arrendatorn vill sälja eller överlåta arrenderätten till en ny arrendator.
De säger också att reglerna om ersättning till arrendatorn för arrenderättens värde vid inlösen är paradoxala.
Jordägaren betalar inte bara för byggnader och andra investeringar på arrendestället som arrendatorn har bekostat, utan måste också betala ytterligare ersättning för arrenderättens värde.
Vi socialdemokrater vill påpeka att frågan är känslig för arrendatorn och att rättsutvecklingen sedan lång tid har varit inriktad på att i socialt och ekonomiskt hänseende stärka arrendatorn eftersom han eller hon är den svagare och mer utsatta parten i arrendeförhållandet.
Utskottet menar att det inte finns tillräckligt med underlag som styrker motionens påstående om att gällande regler om inlösningsrätt innebär att markägare måste betala för läge eller att han eller hon måste köpa in sin mark en gång till.
Fru talman!
Lagutskottet behandlade en motion med samma innehåll våren 2001.
Lagutskottet avstyrkte bifall till motionen med motiveringen att utskottet bl.a. inte kunde finna annat än att nuvarande bestämmelser är tillräckligt rimliga när en avvägning görs av de skilda intressen som gör sig gällande i arrendeförhållanden.
Angående den kritik som framförs i den aktuella motionen mot arrendeavgifternas storlek anförde utskottet att det inte finns underlag för att generellt påstå att gällande arrendeavgifter är för låga i förhållande till sitt marknadsvärde.
Men är fallet att ett arrendevillkor är oskäligt så finns möjligheter att väcka talan mot motparten i domstol med yrkande att avtalsvillkoren ska jämkas.
Utskottet fann att den nuvarande bestämmelsen innebär en rimlig avvägning av de skilda intressen som gör sig gällande i arrendeförhållanden.
Vi frågar oss var det slår.
Det saknades enligt utskottets mening skäl att förorda några ändringar i de principer som bär upp gällande reglering.
Utskottet avstyrker bifall till motionen.
Fru talman!
När samma fråga aktualiseras i Ingegerd Saarinens motion anser utskottet mot bakgrunden av vad som anförts att det inte finns anledning att ompröva tidigare ställningstagande.
Utskottet förstår i sin bedömning de aktuella remissvaren från flera organisationer - Viviann Gerdin har nämnt några av dem.
Men av sex organisationer och från hovrättsrådet Mauritz Bäärnhielm sägs det klart att mer och bättre underlag krävs för att starta en undersökning i frågan.
Majoriteten av dessa organisationer har sagt nej till den nya utredningen.
Fru talman!
Utskottet vill emellertid peka på att ifrågavarande rättsregler är tämligen svårtolkade och inte lätta att ta till sig.
Detta bekräftas också av vad som anförs i vissa remissvar.
Utskottet förutsätter att regeringen är uppmärksam på problemet och tar de initiativ som behövs.
Något initiativ till lagändringar i linje med motionsönskemålen kan utskottet inte förorda.
Fru talman!
Därmed yrkar jag avslag på alla reservationer.
Fru talman!
Jag vill ge några synpunkter till Nikos Papadopoulos.
Han säger bl.a. att ett f.d. hovrättsråd har avstyrkt det hela.
Där handlar det ju om en person.
Sedan skulle det finnas en majoritet av remissinstanser som är för.
Jag skulle vilja vända på det hela och säga att det är alltför många som tillstyrker en utredning, och det har gjort att jag kan konstatera att det finns oklarheter och att de bör utredas.
Sedan gäller det detta att oskäliga avtal och tvister skulle lösas genom att väcka talan vid domstol.
Att ha en lag som är så tydlig att man kan undvika det är faktiskt viktigt från den enskildes synpunkt och även från samhällets synpunkt.
Jag tycker att det finns en hel del oklarheter som man bör titta på.
Det är väl också en av orsakerna till varför motionen dyker upp och går i repris.
Fru talman!
Jag håller med Viviann Gerdin om att det bästa är att jordägare och arrendator kommer överens.
Då slipper de domstolsutgifterna.
Det är många organisationer som har lämnat in sina remissvar.
De var negativa till att det ska tillsättas en ny utredning.
Men det behövs kanske i framtiden.
Majoriteten säger nej.
Enmansutredaren f.d. hovrättsrådet Mauritz Bäärnhielm har sagt att det behövs mer underlag för att kunna göra en sådan utredning.
Fru talman!
Jag vill återigen påpeka att detta inte bara gäller från markägarens synpunkt.
Det är också viktigt att få ett bättre klargörande från arrendatorns synpunkt.
Jag tycker att det är oroande att det finns så pass olika åsikter hos remissinstanserna.
Det är framför allt det som jag tycker att man borde ha tagit på allvar och sett till att få till stånd en utredning.
Detta kommer att fortsätta att gå i repris.
Fru talman!
Det är beklagligt med den här motionen.
Man har diskuterat detta länge.
Det hade kanske kunnat vara ett bättre och ljusare svar, men man väntar på detta i dag.
Man har tillsatt en undersökning för andra ärenden också.
Vi hoppas att det blir bättre i framtiden, men nu är det så att majoriteten av de remissvar som vi fick är negativa till att göra en utredning.
Då yrkar utskottsmajoriteten alltså avslag på reservationerna.
Fru talman!
Jag ska kanske inte redogöra så ingående för ärendets beredning i lagutskottet.
Det har Nikos Papadopoulos gjort på ett föredömligt sätt.
När jag läser Miljöpartiets motion får jag ett intryck att motionärerna vill att jordägarna ska kunna ta tillbaka arrendestället närhelst det passar dem.
Det står så här i motionen som är föredömligt kort: " Om markägaren skulle vilja säga upp arrendet och återfå rätten till sin mark är det näst intill omöjligt.
Inte ens när arrendatorn själv önskar sälja sin stuga är det möjligt att lösa in den på rimliga villkor. "
Motionärerna påstår också att markägarna i praktiken måste köpa in den mark som han eller hon äger en gång till.
Man ska alltså köpa den två gånger.
Jag tror att det är så att den vanligaste orsaken till att en jordägare arrenderar ut mark är att han eller hon har mer mark än vad man behöver.
För att inte den här marken ska växa igen och området förslummas väljer man att låta någon annan hyra och sköta marken.
På så sätt får jordägaren en arbetsfri inkomst när stället ska säljas.
Samtidigt har arrendatorn bidragit till att öka marknadsvärdet på den här tomten.
Jag tycker faktiskt inte att det då är så konstigt att arrendatorn får ersättning för det mervärde som han eller hon har skapat.
Det är riktigt som några har sagt att remissutfallet är splittrat.
Viviann Gerdin nämnde f.d. hovrättsrådet Mauritz Bäärnhielm och sade att det bara är en person.
Men jag måste faktiskt erinra kammarens ledamöter om att det är en habitué på området.
Det är Sveriges absolut främsta expert.
Efter att ha tagit del av motionerna har han kommit fram till den slutsatsen att det inte finns tillräckligt underlag för att man ska sätta i gång en utredning.
Jag är förvånad över att Miljöpartiet och Centerpartiet driver den här frågan.
Ni har alltid tidigare stått på arrendatorernas sida.
Ni har medverkat till att de har fått en starkare ställning i förhållande till jordägaren.
För två tre år sedan gjorde en enig riksdag en beställning hos regeringen om en utredning som ska titta på om det allmänt sett förekommer problem och tvister och vilka villkor som gäller för arrendatorerna.
Det är ett skäl till varför jag vill avslå den här motionen.
Att det för övrigt skulle tas några som helst initiativ från riksdagens sida till lagändringar som innebär väsentliga försämringar för bostadsarrendatorerna kan Vänsterpartiet aldrig ställa sig bakom.
Fru talman!
Jag yrkar bifall till förslaget i lagutskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer.
Fru talman!
Jag skulle vilja säga till Tanja Linderborg att jag i ett tidigare inlägg här i kväll har understrukit att det är viktigt att se till båda parter.
Jag är väl medveten om att Centern har medverkat till att stärka arrendatorerna ställning.
Det viker vi inte ifrån.
Vi tycker att det är viktigt att de också har rättigheter.
Vi är inte alls ute efter att en markägare ska dominera så att man kan tvinga någon från sitt hus på en arrenderad mark.
Det är inte detta det handlar om, utan det handlar om att det är så oklara regler mellan dessa två parter.
Det är därför vi tillstyrker en utredning i det här fallet.
Som jag sade tidigare ska detta ses från både markägarens och arrendatorns synpunkt.
Har man byggt ett hus måste man naturligtvis få en ersättning om markägaren vill återköpa marken med huset.
Fru talman!
Det framgår ju av motionen också att motionärerna inte har någon annan uppfattning än att om man gör investeringar ska de ersättas.
Men det som motionen går ut på kan inte missförstås.
Den handlar om att man vill luckra upp det besittningsskydd som har funnits sedan 1968.
Det tillkom av samma sociala och ekonomiska skäl som ligger till grund för besittningsskydd för hyresgäster.
Det är oerhört viktigt att slå vakt om detta.
Jag kan inte förstå varför man ska göra en utredning som ligger i linje med den här motionen som faktiskt innebär en klar försämring för bostadsarrendatorerna.
Det är alldeles uppenbart att vi har olika uppfattningar om detta.
Det ligger ideologi i botten, och jag har all respekt för det.
Herr talman!
Som föregående talare mycket riktigt påpekade är det ett omfattande betänkande som vi har att debattera.
Det är en mängd olika frågor, av vilka en hel del är av ganska betydande omfattning både principiellt och när det gäller konsekvenser på olika sätt.
Denna kammare har en mycket arbetstyngd vår, så vi har fått införa en viss frivillig disciplin vad gäller antalet talare och talartidsbegränsning.
Därför finns det ingen möjlighet att beröra alla de frågor där jag egentligen skulle vilja utveckla en del synpunkter.
För att inte glömma bort det ska jag redan inledningsvis yrka bifall till reservation nr 13, Förberedelser för monarkins avskaffande.
Jag återkommer senare till innehållet i den reservationen.
Nils Fredrik Aurelius förde ett resonemang med utgångspunkt i begreppet maktdelning.
Det är en klassisk diskussionspunkt inom politiken och inom statsvetenskapen, men jag tror inte att begreppet är särskilt entydigt till sitt innehåll.
1809 års regeringsform nämndes.
Det fanns i den gamla regeringsformen element av maktdelning som vid den tidpunkten kunde ses som steg i demokratisk riktning därför att den makt som skulle delas och balanseras var monarkens, kungens, makt.
Maktdelning i ett demokratiskt sammanhang blir dock delvis något annorlunda.
Om det är det suveräna folkets, demos, makt som ska delas, begränsas eller balanseras hamnar vi i ett annat läge från demokratisk synpunkt.
Jag tycker att det i de länder där man gått allra längst i maktdelningsfilosofin - det är väl framför allt USA som åtminstone är mest känt bland oss här i Sverige - finns många inslag i det statsskicket som har med maktdelning att göra som inger betydande betänkligheter från demokratisk synpunkt.
De folkvalda kan alltså inte fritt utnyttja den majoritet som de fått i val, och Högsta domstolen spelar en betydande politisk roll, i praktiken kanske en lagstiftande roll.
Jag ska inte gå in närmare på detta.
Det finns mycket både skrivet och sagt om detta.
Enligt min uppfattning är det ingenting som uppmuntrar till efterföljd.
Ett parallellt spår är naturligtvis diskussionerna kring den europeiska unionen, EMU och Europeiska centralbankens ställning.
Detta tas upp i en motion av Bengt-Ola Ryttar.
Reservation 16, under punkt 25, från Vänsterpartiet och Miljöpartiet är knuten till den motionen.
I motionen påpekas helt riktigt att EMU är principiellt tveksamt från demokratisk synpunkt i det att man överför vad som borde vara och som egentligen är politiska frågor till ett tjänstemannaorgan som inte får inta några som helst politiska instruktioner och som ska vara, som det heter, oberoende.
Oberoende från vad?
Jo, naturligtvis från folket och folkets företrädare.
Från demokratisk synpunkt är EU-systemet som det ser ut i dag och som det ser ut att utvecklas och, i synnerhet, EMU-konstruktionen högst betänkliga.
Även monarkifrågan har med detta att göra.
Det raljeras ibland över oss som fortsätter att försöka föra en argumentation kring statsskicket och kring ett möjligt avskaffande av monarkin och införandet av ett republikanskt statsskick.
Möjligtvis får vi nog finna oss i att det raljeras lite grann över oss, men vi kan också konstatera att det under senare år har förts en alltmer seriös diskussion på tidningars ledarsidor och i andra sammanhang om statsskicket och om det över huvud taget är förenligt med demokratins principer att fortsätta med ett monarkiskt statsskick.
Vad innebär detta - vad är kärnan i monarkin?
Jo, det innebär att rikets främste företrädare, statschefen, inte ska utses på grundval av demokratiskt förtroende hos folket eller folkets företrädare och inte heller på grundval av förtjänst och skicklighet utan på strikt genetiska grunder.
Jag har svårt att se att detta kan vara en rimlig princip, även med beaktande av att statschefen i vårt land har ytterst begränsad politisk makt - i formell mening kanske ingen makt över huvud taget.
I reell mening finns det inte något politiskt element där - det är klart att det inslaget är begränsat.
Detta är inte något som vi republikaner har glömt bort.
Jag tror att vi aktivt har bidragit till uppnåendet av detta sakernas tillstånd.
Dock förändrar det inte själva grundprincipen, nämligen att en statschef, rikets främste företrädare, bör ha den ställning och värdighet, om än inte reell politisk makt, som bara kan följa av att vara utsedd i demokratisk ordning.
I vår motion i frågan har vi den här gången skissat på en republikansk författning som undviker det problem som jag tidigare noterade vad gäller USA, där man har maktdelning mellan den folkvalde presidenten och det folkvalda parlamentet.
Vi undviker problemet med att skapa ett slags maktdelningsmodell och föreslår i stället ett statsskick där statschefen behåller sina strikt representativa funktioner men utses av riksdagen - gärna på förslag från allmänheten, från partier och från nybildade medborgargrupper som vill föra fram någon förtjänstfull person i den diskussionen - och sedan blir föremål för val i denna kammare.
Vi yrkar nu inte på att denna förnämliga författning ska införas, utan vi yrkar på att regeringen återkommer med ett förslag som kan bli inledningen till en bredare diskussion kring dessa frågor.
De ovilliga republikanerna - de som är republikaner men som inte vill trycka på rätt knapp i denna kammare - brukar hänvisa till att den breda folkmajoriteten ändå brett stöder monarkin.
Därför kan vi inte avskaffa densamma.
Nåväl, låt oss acceptera det argumentet, som ju är ett gott demokratiskt argument.
Man kunde önska att det användes i fler sammanhang.
Men okej, låt oss acceptera det och låt oss använda, vi som är principiella republikaner, våra eventuella förmågor att argumentera och att resonera till att föra en bredare diskussion son skulle kunna leda fram till ett demokratiskt acceptabelt och förnuftigt statsskick även i det här landet.
Det är alltså riskfritt för er som tänker på - nomineringarna inför nästa val kanske redan är avslutade - er ställning och inte vill utmana alltför mycket i en kontroversiell fråga.
Ni kan i alla fall biträda den här reservationen därför att den i det här läget innebär att vi inleder en diskussion om statsskick, inte att vi avskaffar monarkin denna vår.
Som sagt, det finns mycket att resonera omkring i det här betänkandet, men jag hinner inte med allt.
Det är personvalet - man vill renodla personvalet.
Vi har diskuterat det tidigare.
Jag kan bara säga att jag blir mer och mer betänksam i fråga om personvalet som inslag i vårt valsystem.
Som jag sagt tidigare i denna talarstol finns det en fördel med det begränsade personvalsinslag som vi har i vårt valsystem, och det är att det är begränsat.
Det undergräver demokratins funktion, skulle jag vilja påstå.
Mycket annat skulle man kunna resonera om, t.ex. skilda valdagar.
Det hinner jag inte med utan nöjer mig med att i detta sammanhang yrka bifall till reservation 13 om förberedelse för monarkins avskaffande.
Herr talman!
Det sistnämnda vet jag inte, ärligt talat.
Jag får väl göra en liten utläggning om grundlagsfrågorna.
De brukar utredas i särskild ordning, och det hela brukar föregås av överläggningar med partiledarna för att göra inriktningen på detta klar.
Det brukar också eftersträvas en bred enighet.
Det hade måhända varit möjligt att åstadkomma det i just den konkreta fråga som Ingvar Svensson tar upp.
Samtidigt måste jag med visst missmod konstatera att det inte har varit så lätt under den senaste mandatperioden att åstadkomma breda enigheter i svåra frågor.
Jag påminner mig bara en sådan fråga, och det är riksrevisionen.
Där övergav Socialdemokraterna och Vänsterpartiet en del av sina principiella uppfattningar och skapade förutsättningar för en enighet.
Det gjorde vi mycket bra och mycket konstruktivt tillsammans.
Men det är också faktiskt nästan det enda exempel som finns.
Jag ska inte tynga kammaren nu med att diskutera vilka tillkortakommanden som har förekommit under den här perioden.
Det är väl bra att Ingvar Svensson har armbågslucka till forskarvärlden, även om jag tycker att man ska studera vad forskarna skriver och fundera på vad som står där.
Men det vore kanske ännu bättre om Ingvar Svensson också hade armbågslucka till Moderata samlingspartiet, för jag är inte så övertygad om att ni är överens på alla punkter.
Får jag fråga Ingvar Svensson hur många ledamöter han anser ska finnas i Sveriges riksdag?
Moderata samlingspartiet har angett 249 ledamöter.
Hur många anser Ingvar Svensson att det ska finnas?
Fru talman!
Man kan alltid bifalla en utredning.
Sedan ska vi ta ställning till vad utredningen kommer fram till och det förslag som man kommer tillbaka med.
Att det förekommer oklarheter efter remissvaren är helt klart.
Därför finns det skäl att se hur det fungerar från bådas synpunkt.
Sedan får vi ta ställning till förslaget.
Fru talman!
Helt kort vill jag säga att utskottet har att förhålla sig till de hemställanspunkter som finns i motionen.
Där är det alldeles klart att man vill ha en utredning som ligger i linje med intentionerna i motionen.
Det innebär en klar försämring för arrendatorerna.
Fru talman!
Tanja Linderborg övertolkar min motion på ett sätt som jag finner märkligt.
Jag förstår inte riktigt vad syftet är med att lägga in saker i motionen som jag varken har skrivit eller menat.
Riksdagen har skapat lagar som gör det svårt för vanligt folk att få arrendera en fin tomt och bygga en stuga.
Ingen markägare vid sunda vätskor skulle nämligen numera arrendera ut sin mark till bostadsarrende, åtminstone inte om markägaren tar reda på hur lagen ser ut.
Det är självklart bättre för en markägare att låta marken ligga obrukad och oanvänd än att arrendera ut den, oavsett hur lång tid det gäller.
Om du arrenderar ut en tomt och någon gång skulle vilja ha den tillbaka kommer du nämligen att upptäcka att arrendatorn har rätt att ha den kvar hela sin livstid.
Att arrendeperioden löper på ett visst antal år har ingen betydelse.
Arrendatorn har rätt att bo kvar.
Dessutom går arrendet i arv.
Markägaren kan alltså inte få igen den ens vid arvsskifte.
Om arrendatorn vill sälja sin stuga borde väl markägaren kunna lösa in den och få igen sin mark?
Ja, han har företräde till marken då, men han måste betala arrendatorns hus och de investeringar han gjort.
Han måste också betala ett högre pris än vad huset och investeringarna är värda, eftersom de är värda mer då de ligger på en attraktiv tomt.
Han måste också betala arrenderättens värde för tomten.
Eftersom besittningsrätten är så stark att man har säkerhet i generationer t.o.m. vid försäljning som arrendator är arrenderättens värde i princip det normala marknadsvärdet för marken.
Därför kan tomten och ett ruckel på tomten kosta många hundratusentals kronor att lösa in.
En köpare av en fin tomt river ju ofta det hus som finns och bygger ett nytt.
Därför blir priset på marknaden för attraktiv mark inte särskilt mycket lägre om det är ett ruckel du köper än om det är ett någorlunda hyggligt hus.
Det en köpare är villig att betala måste också markägaren betala.
Därför kan priset för ett ruckel på en attraktiv tomt bli mycket högt för markägaren att lösa in.
Det som påverkar priset är däremot vilket arrende du har tagit för tomten.
Av naturliga skäl är de flesta arrenden gamla eftersom ingen numera skulle vilja gå in i ett sådant förhållande.
Ofta har marken arrenderats ut till vänner eller släktingar till ett symboliskt pris.
Det låga arrendet hänger kvar som en del av arrenderättens värde.
Det ökar alltså arrenderättens värde.
Arrenderättens värde blir högre och priset för markägaren blir således högre för att lösa in marken.
Undantag är om markägaren vill ändra användningen och bygga en industri på tomten.
Om han då bedöms ha ett betydligt större intresse än arrendatorn kan han få lösa in marken när avtalet går ut.
Att förstöra mark kan givetvis gå före att bevara den.
Men om markägaren bara i all enkelhet själv vill använda sin mark för sommarstuga går det inte.
Om man har tur och arrendatorn vill sälja och om man dessutom är så rik att man kan köpa tillbaka sin mark kan det gå, men inte om man är en vanlig människa som inte är rik.
Herr talman!
Vid det första som Göran Magnusson svarade på - om ansvarsfördelningen och utredningarna om stat och kommun - sätter han upp ett förvånat ansikte.
Jag har väckt frågan om att vi skulle ha kunnat skriva in detta i motivtexten när vi behandlade frågeställningarna.
Då hade vi också kunnat behandla grundlagsfrågor.
Men då motsatte sig Göran Magnusson det.
Därför blev det också som det blev i det här sammanhanget.
Så sätt inte upp ett förvånat ansikte nu - det är lite sent!
Vi har inte låst oss vid antalet riksdagsledamöter.
Vi vill se en förutsättningslös utredning om detta, och det framgår också av reservationen att vi inte har låst oss vid något antal utan menar att man ska titta på detta, vilka effekter det kan få osv.
Göran Magnusson underlät givetvis att svara på frågan om vi kan göra vår författning bättre eller inte.
Jag skulle gärna vilja ha den besvarad på något sätt.
Herr talman!
Jag tror säkert att det går att förbättra författningen på olika punkter.
Det är inte det som diskussionen gäller.
Jag föreställer mig att de förändringar som vi har gjort sedan författningen trädde i kraft 1974 eller 1975 har inneburit förbättringar.
Jag är också beredd att medverka till ytterligare förbättringar.
Men det som anvisas i motionerna - och inte bara i Moderaternas utan även i Kristdemokraternas och andras - med en utökad domstolsöverprövning av politiska beslut anser inte jag vara förbättringar av det hela.
Det har väl också framgått.
Antalet riksdagsledamöter är intressant.
Jag har bett att få en liten beräkning av detta - man får väl ställa upp någon slags modell.
Med det förslag som innebär 249 ledamöter och fortfarande 25 utjämningsmandat skulle Norrbotten tappa två ledamöter och Stockholms län skulle tappa 11 ledamöter på 1998 års valresultat.
Det kan i och för sig komma att ändras; det är ju inte bestående i mer än några månader till.
Detta visar effekterna av det som ni faktiskt talar om.
Jag har nästan aldrig stött på en väljare ute i landet som tycker att riksdagsledamöterna springer om benen på väljarna.
Det är snarare tvärtom - ledamoten träffar väljaren för sällan.
Och det skulle ju inte öka möjligheterna att träffa en riksdagsledamot om de skulle vara väsentligt färre.
Låt mig sedan säga någonting om småpartispärren.
Den kan man säkert diskutera.
Jag har vid något tillfälle tyckt att man kan tänka sig att ta bort utjämningsmandaten och sedan diskutera en väsentligt lägre småpartispärr.
Det är ett sätt att hantera dessa frågor.
Men både det och utvecklade personval leder till sist till att det blir mycket färre partier i den här församlingen.
Det vill ju också Cityuniversitetet.
Herr talman!
Det är ganska intressant att lyssna på Göran Magnussons tal i den här kammaren när vi diskuterar demokrati.
Jag brukar själv hävda att jag är fast förankrad i den bohusländska graniten.
Men jag förundras över det djup och den tyngd med vilken Göran Magnusson står i allt som har varit och allt som är nu.
Därmed är också sanningen att inget annat kan bliva bättre.
Så gör han också i detta anförande.
Jag måste naturligtvis ställa en fråga tillbaka.
Om nu allt är så väldans bra utifrån det läge som vi diskuterar i dag med författning och fördelning av makt - varför ställer då Göran Magnusson sig bakom Socialdemokraternas förslag om att man ska ha en översyn om var frågor ska hanteras mellan stat, kommun och landsting?
Varför ställer man sig bakom detta om man heter Göran Magnusson när nu allt redan är så perfekt?
När vi talar om maktdelning så är det klart att det inte är ett nollsummespel.
Men det ger också en ytterligare belysning av skillnaden mellan Centerpartiet och Göran Magnussons och Socialdemokraternas syn på vikten av att stärka människornas egna redskap och egen delaktighet i det demokratiska arbetet.
Det är inte den yttersta sanningen att makten är fullkomlig när den är centraliserad till riksdag och regering.
Det är synd att Göran Magnusson inte har läst Centerpartiets motion och inte lyssnade på det som jag sade.
Jag är nog den enda som under dagens anföranden har lyft upp vikten av att vi ser över möjligheterna för representation från kommuner och regioner i ett system i riksdagen.
Jag tangerar alltså mycket tydligt möjligheterna att se på ett flerkammarsystem.
Herr talman!
Det är möjligt att det framstår som om jag tycker att allt är bra.
Det tycker jag förvisso inte.
Jag har en hel rad synpunkter, men jag tycker inte att alla de förslag som återfinns i de motioner som står emot majoritetsuppfattningen är särskilt bra och ägnade att öka möjligheterna för individen att påverka politiken.
Jag ser det snarare så, precis som jag uttryckt tidigare, att det är ett försök att begränsa värdet och tyngden av att människor avger en röst på valdagen och därmed skapar ett parlament som kan besluta på eget ansvar inom de lagar som gäller.
Här ska det ställas upp institutioner som är kontrollerande och begränsande av handlingsfriheten utöver vad som följer av grundlagen.
Varför behöver man se över uppgiftsfördelningen mellan olika nivåer?
Det är väl alldeles uppenbart.
Diskussionen har ju fortgått under ganska lång tid.
Det är väl klokt att nu fundera över vilka beslutsnivåer som ska finnas och vilka beslut som ska fattas var.
Jag ser inte att det är någon så där förfärligt stor dramatik bakom detta.
Det jag vänder mig emot är mera resonemanget om en kompetenskatalog och ett grundlagsskydd inte bara av den kommunala självstyrelsen utan också av de kommunala uppgifterna.
Det leder till svårigheter att glida på denna axel för vem som ska fatta beslut.
Utvecklingen under efterkrigsperioden i Sverige har ju inneburit att man har flyttat beslut och uppgifter utefter denna axel beroende på vad man har ansett vara mest ändamålsenligt.
Det kommer inte att bli lättare om man har kompetenskataloger och annat att ta hänsyn till hela tiden.
Herr talman!
Det var intressant att Göran Magnusson delvis kunde bejaka att det vore värdefullt med en översyn av hur maktfördelningen indirekt kan se ut och kan förändras.
Men i grunden handlar det också om att fånga in de enskilda medborgarnas delaktighet i de här olika beslutsstrukturerna.
Det berör Göran Magnusson aldrig, utan det handlar om fyrkanterna, strukturerna och vikten av att beslut fattas i riksdag och regering utan att man har en relation till de enskilda medborgarnas delaktighet i det dagliga demokratiska arbetet.
Herr talman!
Inför den förra repliken hade jag noterat att min erfarenhet och min bakgrund inte är att staten har klarat av allting.
Jag vill inte epitera mig själv på det sättet, men min pappa och min farfar var skötsamma arbetare.
De förlitade sig inte enbart på staten.
De deltog i konsumentkooperationen, bostadskooperationen, fackföreningsrörelsen, nykterhetsrörelsen och hela den struktur som fanns och finns och som inte alls handlar om att det är staten eller kommunen som ska sköta saker och ting.
Det går faktiskt att utföra saker i samverkan mellan människor i helt andra institutioner eller organisationer än de som staten ställer upp.
Jag vill gärna säga detta.
Min utgångspunkt är inte något slags statssocialism, utan jag är sprungen ur Folkrörelsesverige.
Där är ju kärnan att man tar ansvar för sig själv och sin omgivning.
Att staten och kommunen sedan stöder detta är en helt annat sak.
Grunden är inte alls denna förlitan på att staten ska klara allting.
Jag vill gärna göra den deklarationen.
Jag tycker faktiskt att den är ganska viktig i ett sådant här sammanhang.
Jag har inte fått något svar på hur Åsa Torstensson ska få kommuner att avstå från skatteunderlag och annat i det här uppåtdelegerande systemet, men det är kanske en alltför trivial fråga i den rent principiella diskussionen.
Jag ser naturligtvis möjligheter, men jag ser också stora svårigheter i att faktiskt få det att fungera på det sätt som Centerpartiet uppenbarligen tänker sig att det hela ska gå till.
Herr talman!
I det här betänkandet avstyrker konstitutionsutskottet min motion 374.
Det är i och för sig inte förvånande, men det är beklagligt.
Man avstyrker motionen med hänvisning till att EMU-frågan ska utredas och analyseras noga och anser att regeringen har sett till att så sker.
All right, EMU-frågan är utredd, men den är knappast utredd ur demokratisk synvinkel.
Den är utredd ur ekonomisk synvinkel.
Det är väl symtomatiskt att det i den stora EMU-utredningen fanns en underrapport av Jörgen Hermansson som klart gjorde tummen ned för EMU:s förenlighet med vårt demokratiska system.
Men den blev över huvud taget inte införd i huvudbetänkandet.
Det är KU:s ansvar att bevaka demokratins förutsättningar.
Då tycker jag att det är beklagligt att man gör det enkelt för sig och hänvisar till finansutskottets skrivningar i det här ämnet.
Vi ska komma ihåg att EMU inte är en valutaunion vilken som helst.
Det är en extrem valutaunion.
Det har varit en del diskussioner om maktdelning här.
Göran Magnusson gör sig till tolk för motståndet mot en alltför långtgående maktdelningspolitik.
Det tycker jag är bra.
Men EMU handlar ju verkligen om maktdelning.
Man kan kanske inte säga per definition att maktdelning är fel, men i vår politiska kultur är maktdelning fel.
I USA och Tyskland är maktdelning inte fel på samma sätt.
Där har människorna andra krav på det politiska systemet.
I Tyskland t.ex. är det låg inflation som är människornas huvudkrav på det politiska systemet.
Då kan det vara naturligt att välja en sådan lösning som EMU och f.d. Bundesbank innebär.
Men i Sverige är människornas krav på politiken full sysselsättning och ingenting annat.
Det står i stark kontrast till den självbindning och maktdelning som EMU-medlemskapet innebär.
Jag tycker att KU bör bekymra sig lite mer för EMU-systemets effekter på vår demokrati.
Min teori är att det finns en samvariation mellan synen på demokrati och synen på ekonomi.
Om vi går tillbaka till tiden före första världskriget kan vi se att det finns stora likheter när det gäller synen på ekonomi och demokrati då och nu.
På den tiden när vi byggde välfärden fanns det en annan syn på ekonomin.
Det var verktyget för att skapa full sysselsättning, inte för att skapa monetär stabilitet.
Jag tror att vi måste gå tillbaka till de förutsättningar som vår politiska kultur har gett oss och inte göra oss till slavar under några andra system.
Herr talman!
I det här betänkandet slaktar näringsutskottet ett stort antal motioner om mineralfrågor, markägarna, miljön och den typen av områden.
Det vanliga är ju att utskott slaktar motioner i väntan på en kommande proposition.
Det som är ovanligt med just det här betänkandet är att vi har väntat ganska länge på den där propositionen.
Vi sköt motionerna från 1999 / 2000 framför oss i väntan på propositionen.
Vi sköt motionerna från 2000 / 2001 framför oss i väntan på propositionen.
Nu tvingas utskotten hantera de motionerna och motionerna från i höstas eftersom ingen proposition kommer.
Jag tycker att det finns anledning att rikta ganska skarp kritik mot regeringen för att den inte kommer till skott, eller också skulle man kunna säga - om man rör sig i gruv- och jordfrågor - att den verkar ha grävt ned sig på ett område utan att hitta något att komma till riksdagen med.
Utredningen var klar för nästan ett och ett halvt år sedan, och man kanske har skickat ut remissvaren i en sedimenteringsdamm och väntar på att flagorna sakta ska falla ned genom vattnet och så småningom kunna anrikas till en proposition från regeringen.
Jag tycker att det är anmärkningsvärt att regeringen inte har kunnat komma till skott.
Vad väntar man på?
Vad är det som gör att tre statsråd, fem statssekreterare och en hel stab med tjänstemän på Näringsdepartementet inte kan komma till skott på det här området heller?
Kan inte K G Abramsson avslöja för oss vad det är för svåra politiska ställningstaganden som gör att man sliter sitt hår på Näringsdepartementet och inte kan lägga fram en proposition?
Från vår sida är det uppenbart att markägarens ställning måste stärkas vad gäller mineralfrågor.
Som det nu är har markägaren en alltför svag ställning och får för dålig information och för dålig ersättning för eventuella intrång.
Här måste en förbättring ske.
Jag tror att det är hyggligt stor enighet, i alla fall bland de borgerliga partierna, om detta.
Vad är det som gör att regeringen inte kan komma till skott?
Regeringens senfärdighet är närmast av den graden att gruvnäringens tid att prospektera nya områden framstår som snabb och effektiv.
Varför kommer ingenting?
Varför klarar inte Näringsdepartementet att producera en proposition?
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till reservationen.
Herr talman!
För nästan ett år sedan hade jag tillfälle att vara med på en gruvinvigning i Storliden.
Det var intressant och roligt.
I dagarna öppnas en ny gruva i Fäbodliden.
Där har man hittat guld.
Malmen ska tas fram och förädlas till guld.
De båda händelserna är resultatet av mineralprospektering.
Att leta efter mineral är en både tidskrävande och riskfylld verksamhet.
Om jag inte har alldeles fel hittade man de första spåren till de här båda gruvorna i mitten av 1990-talet, när prospekteringsverksamheten hade skjutit fart efter den minerallag som infördes 1992, om jag minns rätt.
Nu är vi i en situation då prospekteringsverksamheten har sjunkit till en nivå som närmar sig den vi hade i början av 1990-talet.
Det betyder att gruvor och fyndigheter som vi hittar när prospekteringen förhoppningsvis sätter fart igen kanske kommer att kunna exploateras först fram emot 2010.
Jag vet inte, men det tar lång tid från ett fynd tills en gruva etableras.
Med tanke på detta är det faktiskt allvarligt att regeringen inte har kommit till skott när det gäller att få fram en proposition om förändringar i den nuvarande minerallagen.
Vi vet att prospekteringsverksamheten har gått ned drastiskt därför att man är osäker på hur det blir med markägarens rätt och förhållandena som reglerar letandet efter mineraler.
Vi vet att prospekteringsföretagen är osäkra.
- Jag hade frågan uppe med statsrådet Messing i en interpellation, som omnämns i betänkandet.
- Det var ett av skälen till att prospekteringsverksamheten gått ned.
Ett annat skäl är att världsmarknadspriserna på mineraler ligger ganska lågt.
En sådan här långsiktig verksamhet kräver stabila villkor.
Då är det ett misslyckande att inte den minerallag som infördes 1992 hade bättre villkor för markägarna.
Jag kom in på det här området i valrörelsen 1998 därför att markägare hemma i Småland hade reagerat.
De gjorde det av det skälet att de fått ett brev som sade att någon hade fått rättighet att använda deras mark för prospektering, utan att de själva visste det.
Företrädare för aktionsgruppen För rättvis minerallag säger att det är en missuppfattning att de är emot att man öppnar gruvor och letar efter mineral.
Det är en missuppfattning, men man vill naturligtvis vara med på vagnen och utgöra en förhandlingspart i sammanhanget.
Man vill ha sin rätt att råda över den egendom som man både äger och betalar skatt för.
Detta kan sägas vara ett koncentrat av den kristdemokratiska inställningen.
Den som äger och är beskattad för en egendom ska också få disponera den och råda över den - inte bli tagen på sängen.
Jag är, liksom Ola Karlsson, kritisk till att vi inte har fått ett nytt förslag.
Jag hade hoppats att få vara med och debattera det i kammaren.
Nu blir det inte så eftersom jag lämnar riksdagen i och med denna mandatperiod.
Jag yrkar också bifall till reservation 1, som är skarpt kritisk mot att det inte har kommit någon ny proposition.
Reservationen innehåller även ett annat moment, nämligen hur vi tar hand om gamla gruvor, nedlagda gruvor, t.o.m. gruvor som är fornminnen.
Regeringen har haft ett bemyndigande ända sedan 1988-1989 att utfärda en förordning om detta.
När vi upptäckte det i arbetet med betänkandet växte naturligtvis kritiken mot regeringen.
När man har haft ett bemyndigande så lång tid och inte har gjort något, trots att det visar sig att enskilda personer har kommit i kläm, är det verkligen på tiden att någonting händer.
Jag vill helhjärtat instämma i reservationen som säger att mer än tio år är en alldeles för lång tid att inte åtgärda ett känt problem.
Herr talman!
Jag vill sist i mitt anförande efter- som det är sista gången jag debatterar minerallagen i kammaren säga ett tack till mina kamrater i näringsutskottet för trevligt samarbete i den här frågan likaväl som i andra frågor.
Jag vill också väldigt gärna använda detta tillfälle till att tacka personalen på näringsutskottets kansli, inte minst Susanne Gaje som har suttit med i kammaren, för mycket trevligt samarbete och för hjälp med de knepiga frågorna om minerallagen.
Som Susanne Gaje sade vid ett tillfälle är det här ett intressant lagområde, för det rymmer flera olika aspekter.
Det omfattar naturligtvis gruvnäring och mineraler men också näringsverksamhet, i långa stycken miljöhänsyn och även äganderättsfrågor.
Tack ska ni ha allesammans!
(forts. 6 §) Ajournering Kammaren beslutade kl. 13.50 på förslag av förste vice talmannen att ajournera förhandlingarna till kl. 14.00 då frågestunden skulle börja.
Återupptagna förhandlingar Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.
Herr talman!
Det här betänkandet behandlar inte bara en rad motioner om författningsfrågor utan också ett förslag om en grundlagsändring gällande Riksbanken.
Man justerar en tidigare felaktighet, nämligen att Riksbanken nu ska ha möjlighet att utfärda föreskrifter om betalningsväsendet.
Herr talman!
Henrik Ibsen skaldade en gång i tiden följande: Allt vad du är, var fullt och helt och icke styckevis och delt.
Det är en bra princip för oss människor att leva efter, även om det i verkligheten inte alltid är lätt att vara så där hel eller att alltid agera utifrån helheten, att se helheten, att förstå sammanhangen.
Men det är viktigt, herr talman, att åtminstone ha ambitionen " fullt och helt och icke styckevis och delt ".
Efter huvudbeslutet för 1974 års regeringsform har ett antal justeringar av grundlagen gjorts.
Ofta görs författningsutredningar under en kort period - oftast inom en mandatperiod - inom begränsade områden.
Jag har viss erfarenhet från detta område, och det har också andra inom utskottet.
Herr talman!
Efter ett val funderar ofta regeringen något år på om det behövs förändringar av grundlagen.
Så småningom tillsätts en utredning som har begränsad tid att arbeta på, kanske ett eller ett och ett halvt år.
På så sätt blir grundlagsfrågorna behandlade " styckevis och delt ".
Herr talman!
Det ständigt begränsade tidsperspektivet är ett bekymmer i vårt författningsarbete.
Helheten och sammanhanget riskerar att gå förlorat.
Det är bl.a. av den anledningen som vi hösten 1998 lade fram en motion som innebär en totalrevidering av grundlagen sett ur ett rättsnormsperspektiv.
En sådan översyn går inte att göra på något år, kanske får man räkna med att det tar fem till sju år.
Författningsutredningen en gång i tiden satt i tio år.
Det är Kristdemokraternas uppfattning att det är dags att lämna kortperspektivet och jobba med de här frågorna på lite sikt - just för helheten och sammanhanget, " icke styckevis och delt ".
Herr talman!
1974 års regeringsform har varit i kraft i mer än ett kvarts sekel.
Under denna tid har enbart partiella områden i den belysts.
Det är dags att ta ett mer långsiktigt och översiktligt grepp över regeringsformen och dess konsekvenser för det svenska rättssamhället.
En utredning som kan arbeta under lång tid och med stor grundlighet bör därför utvärdera hela regeringsformen och förstås i konsekvens med denna utvärdering komma med förslag till eventuella förändringar.
Herr talman!
Det är nu glädjande att det finns en bred minoritet av fyra partier som vill genomföra en sådan utvärdering.
Om vi har lite tålamod tror jag att medvetenheten på den här punkten också kommer att öka hos majoritetspartierna.
Jag skulle här gärna vilja citera en annan Henrik, nämligen Henrik Tikkanen som sade: Den som inte kan se bakåt och inte vågar se framåt måste se upp.
Så Göran Magnusson, Mats Einarsson och Per Lager: Se upp!
Herr talman!
Härmed yrkar jag bifall till reservation 1.
Kristdemokraterna har i andra sammanhang påpekat att subsidiaritetsprincipen bör bli vägledande även för nationella förhållanden.
Om den appliceras på kommunal självstyrelse kan man konstatera att det nog behövs en utökad respekt från statsmaktens sida för den kommunala gemenskapens eget kompetensområde.
De nuvarande förhållandena är inte acceptabla.
Vill man ha en reell kommunal självstyrelse måste det till en kraftfull rättslig kompetens för kommunerna.
Då krävs också en reell lagprövningsrätt som kommunerna kan använda för att hävda sin suveränitet.
Herr talman!
Man kan tänka sig att fastställa den kommunala kompetensen i grundlagen.
Möjligen kan det vara svårt att i en sådan lagstiftning få en tillräcklig spännvidd, eftersom regeringsformen inte är en detaljlagstiftning.
Men frågeställningen skulle kunna lösas - det var en idé som jag fick för något år sedan - genom att man skapar en särskild lagstiftning för den kommunala kompetensen lik den som gäller för riksdagsordningen.
I regeringsformen 8:16 anges att beslut om riksdagsordningen kan fastställas på samma sätt som grundlag eller genom ett majoritetskrav på tre fjärdedelar vid ett och samma tillfälle.
Det skulle mycket väl kunna tänkas att upprätta en " kommunalordning " av samma dignitet och därmed ge en större substans åt innebörden i den kommunala självstyrelsen.
Den frågan borde utredas.
Egentligen tycker jag att majoriteten är lite väl tam i hanteringen i denna fråga.
Regeringen har faktiskt aviserat en utredning om ansvarsfördelningen mellan stat och kommun.
Med en lite större tydlighet kunde vi enkelt ha enats om att även grundlagsperspektivet borde ha kommit med i arbetet med den ansvarsfördelningen.
Men jag förstår att det på sina håll finns en rädsla för lokal folksuveränitet - det är bara på riksplanet som majoriteten slår vakt om folksuveränitetsprincipen.
Herr talman!
Valsystemet har ju sina brister, även i grundlagsdelen.
Vi kristdemokrater har lång och gedigen erfarenhet från fyraprocentsspärrens undersida så att säga.
Vi vet en del om innebörden i orden " katastrof för partiet ".
Det är intressant att Vänsterpartiet och Miljöpartiet konsekvent stöder vår ambition att utreda frågan avseende småpartispärren.
Vi har ju delvis gemensamma erfarenheter av denna problematik, även om vi för vår del tidsmässigt leder erfarenhetsligan.
Vad som också är intressant att notera är att ett par andra partier, som borde vara uppmärksamma på detta område, går omkring och låtsas som om ingenting hänt.
Kanske vore det bra att ta av skygglapparna!
Herr talman!
Nytt för i år från oss kristdemokrater är att vi tycker att det kan vara på tiden att fundera något över riksdagens storlek.
En gång i tiden föreslog Författningsutredningen 290 ledamöter.
Men vi vet att den svåraste av alla segrar att vinna är den över sig själv och det lyckades inte tvåkammarriksdagen med, utan antalet blev 350, sedermera 349, som Nils Fredrik Aurelius var inne på tidigare.
I ett internationellt perspektiv har vi en stort parlament, ca 25 000 medborgare per mandat.
I Tyskland är det 115 000 och i Frankrike 66 000.
Herr talman!
En fråga som har funnits i debatten länge gäller partibytares rätt.
Det är min övertygelse att vi blir tvungna att fokusera det området än mer framöver.
Är man invald på folkets vägnar i ett beslutande organ har man förstås när man blivit vald en förfoganderätt över sitt mandat.
Men är det verkligen så självklart att man sedan har förfoganderätt - om man lämnar sitt parti - till de mandat i nämnder eller utskott där inte folket utan ens partigrupp har utsett vederbörande?
Jag tycker att man seriöst borde granska den frågeställningen.
Nu har vi inte fått något stöd för en sådan granskning, men vi har väckt idén.
Jag skulle nog vilja sia om att den frågan kommer att aktualiseras än mer framöver.
Herr talman!
En liten kommentar med anledning av domstolars och Domstolsverkets ställning.
Moderaterna har en reservation 15 på denna punkt.
Vi har en likartad syn, men eftersom vår motion i frågan behandlats i justitieutskottet och här i kammaren i höstas, vill vi i ett särskilt yttrande bara markera vår ståndpunkt i den frågan.
Herr talman!
Vi står självfallet bakom samtliga våra reservationer, men här och nu yrkar jag som sagt endast bifall till reservation 1.
Nu följer riksdagens frågestund.
I denna frågestund besvaras frågor av vice statsminister Lena Hjelm-Wallén, utbildningsminister Thomas Östros, statsrådet Ulrica Messing, socialminister Lars Engqvist och finansminister Bosse Ringholm.
Vice statsministern besvarar såväl allmänpolitiska frågor som frågor inom sitt ansvarsområde.
Övriga statsråd ansvarar var och en för sitt respektive område i regeringen.
Vi har som vanligt ett mycket stort antal föranmälda frågor, och jag väntar mig nya här i kammaren.
Jag uppmanar därför alla att vara så koncentrerade som möjligt så att vi hinner med så mycket som möjligt.
Jag lämnar omedelbart ordet fritt.
Undantag från konkurrensregler
Fru talman!
Jag skulle vilja ställa en fråga till statsrådet Messing.
Det gäller Gislaved.
Jag noterar att socialistgruppen i Europaparlamentet så sent som i januari-februari röstade för att man skulle göra undantag i konkurrenspolitiken när det gäller regionalpolitiska frågor.
Jag skulle därför vilja fråga: Har regeringen samma uppfattning?
Kommer man att göra någonting när det gäller den socialistiska regeringen i Portugal för att försöka undvika upprepanden av denna typ av fall?
Fru talman!
Jag tror inte någon har undgått att se att den svenska regeringen redan har vidtagit en rad åtgärder för att ta reda på om det som vi har fått information om är sant.
Har den portugisiska regeringen förutom riktade utbildningssatsningar, förutom en del miljösatsningar och förutom de pengar som finns för regionalpolitiskt stöd dessutom tillåtit en selektiv skattesänkning för ett enskilt företag?
Jag fick i dag på morgonen brev från den portugisiska regeringen, i vilket de själva säger att de har hållit sig inom de ramar som EU har satt upp och som parlamentet och ministrarna har ställt sig bakom.
Kommissionen var här hos oss i måndags med kommissionär Mario Monti i spetsen.
De lovade då oss i Sverige att på allvar se över vad som har hänt i ärendet Continental och ta reda på om de stöd som Continental har fått från Portugals regering eller från andra håll håller sig inom de ramar som vi har satt upp för strukturfonderna och för konkurrenspolitiken.
Jag kommer självklart att skicka brevet från Portugal till kommissionen eftersom frågan nu ligger hos dem.
Fru talman!
Vi har fått uppgifter från Continental att de kommer att få fleråriga skattereduktioner i Portugal.
Min fråga är om regeringen har samma uppgift och framför allt om regeringen har samma ståndpunkt som partikamraterna i Europaparlamentet.
Ska man göra undantag i konkurrensreglerna när det gäller skattesubventioner i regionalpolitiskt hänseende, vilket socialistgruppen röstade för så sent som för några veckor sedan?
Fru talman!
Alla former av statsstöd bygger på någon form av undantag från konkurrensreglerna.
Det är därför vi i Sveriges regering har varit oerhört restriktiva, här hemma och i debatten mot EU, där vi kraftigt och alltid har ifrågasatt de statsstöd som finns till jordbruksnäringar och till andra näringar.
Det finns alltid en risk att statsstöden snedvrider konkurrensen.
Det är därför vi är restriktiva och nu mycket måna om att kommissionen granskar det ärende som ligger på dess bord.
Det finns också ett gemensamt angeläget politiskt problem, nämligen viljan att föra en politik som dessutom bygger på solidaritet med de svaga regionerna - vi hjälper dem att utvecklas på en rad olika sätt så att de klarar av att bygga en generell välfärd och ha en infrastruktur som gör att näringslivet kan växa.
Regeringens inställning nu är den som vi hade när vi gick in i EU som medlemmar; vi vill upprätthålla en social samverkan inom EU med respekt för att alla företagsstöd har en förmåga att snedvrida konkurrensen.
Finansiering av maxtaxan för äldre
Fru talman!
Jag har en fråga till socialminister Lars Engqvist.
De senaste dagarna har effekterna av maxtaxan för äldre uppmärksammats.
Samtidigt som taxorna sänkts för dem med högst inkomster har äldre med liten eller ingen ATP på många håll tvingats förlita sig på socialbidrag.
Men inget besked ges för framtiden om hur maxtaxan i äldreomsorgen ska finansieras när alltfler går i pension.
Tänker regeringen fortsätta höja statsbidragen till kommunerna för att kompensera för effekterna av maxtaxan, eller tänker man tvinga kommunerna att leva upp till maxtaxan med allt knappare resurser?
Vilka följder får det i så fall för kvaliteten i äldreomsorgen?
Fru talman!
Jag är tacksam för att Birgitta Carlsson tog upp denna fråga.
Det har förekommit uppgifter, framför allt i Aftonbladet men också i andra tidningar, som är helt grundlösa.
Maxtaxan, som införs senast den 1 juli - många kommuner försöker införa den tidigare - innebär att vi sätter ett tak för hur mycket avgifter kommunerna får ta ut.
Samtidigt finns det ett förbehållsbelopp, som innebär att kommunerna inte får ta ut några avgifter om vårdtagaren eller pensionären har en inkomst som är lägre än ett visst belopp.
Det påverkar över huvud taget inte socialbidragsnormen.
Det påverkar inte kommunernas agerande i övrigt.
Detta är en reform som är otroligt viktig för att Birgitta Carlsson och jag när vi blir något äldre ska kunna veta inom vilka ramar kommunerna kan ta ut avgifter.
Det är en trygghet för de gamla att veta hur det kommer att fungera.
Vi har dessutom kompenserat kommunerna för detta system.
Om man ser på kommunsektorn sammantaget ser man att den får full kompensation för reformen.
Det är viktigt att påpeka att det inte innebär att någon enda pensionär får sämre villkor.
Däremot får ett par hundra tusen pensionärer en tryggare ekonomi och en tryggare äldrevård.
Fru talman!
Svaret ger bara upphov till nya frågor.
Anser Lars Engqvist att kommunpolitiker generellt är okänsliga och saknar förmåga att bedöma behoven av äldreomsorg?
Vad är annars skälet till att några få kommuner som misskött sig ger upphov till tvångströja för alla landets kommuner?
Är det viktigast att taxorna bestäms av Lars Engqvist för att han ska vinna politiska poäng eller att kommunerna får ekonomiskt utrymme att satsa på innehållet i äldreomsorgen?
Fru talman!
Birgitta Carlsson måste ha missuppfattat tanken bakom maxtaxan och motivet för den.
Vi har i dag en samhällsutveckling där vi blir fler äldre.
De äldre flyttar, precis som många av oss andra, från en kommun till en annan.
Framfört allt bor anhöriga ofta i andra kommuner.
Det är viktigt att vi i framtiden har ett någorlunda enhetligt regelverk för äldreomsorgen.
Jag bör kunna veta vad min mamma ska betala även om vi inte bor i samma kommun.
Inom de ramar som riksdagen nu har fattat beslut om har kommunerna stor frihet att kombinera sina taxor, men man ska veta inom vilka ramar kommunerna kan ta ut sina avgifter.
Detta är ingen tvångströja för kommunerna, för de har en fortsatt stor frihet, men det är en trygghet för de gamla och för de gamlas anhöriga.
Det är därför vi har genomfört reformen.
Inresevisum
Fru talman!
Jag har en fråga till vice statsministern.
Folkpartiet fyller i år 100 år.
Vi är naturligtvis stolta över vår historia och vill fira det.
En av Folkpartiets grundstenar är demokratin, och den liberala rörelsen har spelat en stor roll på det området.
I några länder finns det liberala ledare som nått mycket framstående positioner.
Ett av dem är Taiwan.
Folkpartiet har bjudit in presidenten till jubileumsfirandet.
Tyvärr har han inte fått inresevisum av Sverige.
Det har bekräftats från regeringsnivå.
Jag undrar om vice statsministern anser att det är rimligt att en demokratiskt vald ledare för 23 miljoner invånare inte får inresevisum till Sverige.
Herr talman!
Dagens betänkande om författningsfrågor berör lite olyckligt frågor som kommer upp senare och som kanske också har behandlats tidigare.
Framför allt är det frågor som senare kommer upp i ett mer samlat sammanhang med anledning av demokratipropositionen som också behandlas nu.
De kommer kanske då att hanteras mer rättvist än vad en del av dessa frågor görs i detta betänkande.
Herr talman!
I dag har vi att behandla betänkandet Författningsfrågor m.m.
När vi i denna kammare utifrån konstitutionsutskottets betänkanden ofta diskuterar demokrati, demokratiskt arbete och demokratisk utveckling handlar det naturligtvis också om våra grundlagar och om var, hur och av vem beslut ska fattas.
För min del tror jag att en förnyad och förstärkt demokrati handlar om att få alla människor delaktiga och ansvariga för gemensamma angelägenheter och för vårt gemensamma samhällsbygge.
Vägen dit ligger i att skapa utrymme för gemensamma ageranden med utgångspunkt från just medborgarna.
Centerpartiet har förslag som innebär en mycket radikal decentralisering av samhällets beslutsstrukturer, från stat till region, från region till kommun och från kommun till människor enskilt eller i samverkan.
I svensk grundlag står att läsa att makten utgår från folket.
Med Centerpartiets synsätt innebär det att makten bör byggas underifrån och delegeras från folket till de olika politiska representanterna med en mer dynamisk växelverkan än vad som sker i dag.
Den decentraliseringspolitik som vi förespråkar bygger på tanken om ett starkt självbestämmande på varje samhällsnivå.
Sverige av i dag kan bäst beskrivas som en förhållandevis hårt centraliserad enhetsstat, vilket innebär att landet huvudsakligen styrs utifrån riksdagens och regeringens centralt fattade beslut.
Sveriges kommuner har inte så stort utrymme att påverka, trots att kommunpolitikerna bäst borde känna till sina invånares behov och önskemål.
Motpolen till detta system kan tyckas vara den federala staten, där det är noga reglerat vad centralmakten får göra.
Den decentraliserade eller regionaliserade staten kan beskrivas som ett mellanting mellan den decentraliserade och den federala staten, som ger ett stort utrymme för lokala organ att skapa formerna för välfärdens tjänster.
Staten har här fortfarande en förhållandevis starkt styrande lagstiftning, och målen med verksamheten är gemensamma över hela landet.
Sverige har tidvis bedrivit den här typen av målstyrd politik.
Men vi tycker oss nu kunna se en återgång till en mer tydlig central detaljstyrning av den kommunala verksamheten.
Herr talman!
Den viktigaste uppgiften är nu att se över den vertikala maktdelningen mellan stat och kommun, mellan kommun och enskilda.
Utgångspunkten för detta måste vara idén om det kommunala självstyret, att makten i huvudsak utövas lokalt nära medborgarna samt också hur det lokala inflytandet ska skyddas.
Herr talman!
Utvecklingen borde enligt våra utgångspunkter gå mot att Sverige alltmer kommer att bestå av förhållandevis självständiga regioner.
Sverige kan successivt bli en mer regionaliserad stat genom att makt flyttas medvetet och konsekvent från riksdagen till regionala nivåer såväl i fråga om beslutskompetens som makten över resurserna.
Utgångspunkten bör vara att öka människors självbestämmande.
En naturlig uppgift blir därför att åstadkomma en förnuftig vertikal maktdelning där högre administrativa nivåer förhindras att detaljstyra och göra ingrepp i det lokala självstyret.
Eftersom makten enligt vår mening inte ska byggas centralt och delegeras nedåt, vill vi formulera en princip om delegation underifrån.
Regioner och staten ska endast fatta sådana beslut som inte kan hanteras på kommunal nivå.
Ett sådant synsätt innebär också att de lokala och regionala beslutsnivåerna bör ha större möjlighet att stärka självstyret.
Ytterst bör man tänka sig att all makt som riksdagen utövar går att härleda ur de frivilliga gemenskapernas vilja att avstå makt till, i tur och ordning, kommuner, regioner och riksdag.
En fördjupning av den folkstyrda demokratin är nödvändig för att öka legitimiteten i det demokratiska styrelseskicket.
Inom Centerpartiet pågår också en diskussion som bygger på hur olika modeller för delegation underifrån skulle kunna utformas för olika beslutsnivåer.
En möjlighet är att införa ett system i riksdagen, där det också finns representation från kommunerna och regionerna.
Det behövs därför en bred diskussion om hur en grundlag som utgår från att all makt ska komma underifrån ska utformas.
Med syftet att stärka det regionala och lokala självbestämmandet måste det utredas var, på vilken nivå i samhällsstrukturen beslutsfattandet, makten och ansvaret ska ligga.
Därför är det viktigt att vi har en bred översyn av våra grundlagar.
Jag ställer mig därmed bakom och yrkar bifall till både reservationerna 1 och 2.
Helt naturligt arbetar Centerpartiet också för att den regionala nivån med direktvalda regionfullmäktige ska bekräftas i grundlag, men jag avstår från att yrka bifall till denna reservation i det här betänkandet.
Herr talman!
Centerpartiet har länge krävt en rättspolitisk utredning som bör se över formerna för lagprövning i Sverige och hur dessa kan stärkas, t.ex. genom att ta bort uppenbarhetsrekvisitet eller genom att stärka Lagrådets ställning.
Detta har riksdagen redan fattat beslut om enligt Centerpartiets linje och också beställt en sådan utredning av regeringen.
Vi förväntar oss att detta utredningsarbete snarast inleds.
När det gäller debatten om att stärka medborgarnas demokratiska redskap finns det förslag i det här betänkandet som berör detta konkret genom frågorna om både rösträttsålder och renodlade personval.
Men då detta hanterats i andra betänkanden, både tidigare och efter detta betänkande, gör jag inget annat än bekräftar att jag naturligtvis står bakom dessa reservationer och övriga reservationer där Centerpartiet finns med.
Jag yrkar bifall bara till reservationerna 1 och 2.
Fru talman!
Folkpartiet visste mycket väl att presidenten i Taiwan inte skulle få inresevisum till Sverige när han inbjöds.
Det här var alltså mer en symbolhandling eller en provokation från Folkpartiets sida.
Vi har inga diplomatiska relationer med Taiwan.
Det innebär att den högsta statsledningen inte får inresevisum till Sverige.
Det är samma praxis som gäller i hela EU.
Däremot är det väldigt många som deltar i vårt partipolitiska utbyte med Taiwan, både riksdagsledamöter härifrån som far dit och taiwanesiska sådana som kommer till Sverige.
Vi har också ett stort näringslivsutbyte osv.
Men just när det gäller den högsta statsledningen är EU-praxisen alldeles tydlig och klar, och det vet också Folkpartiet.
Fru talman!
Jag kan inte hjälpa att det för mig är häpnadsväckande hur regeringen kryper för en kommunistisk diktatur.
Jag kan berätta för vice statsministern att jag för två månader sedan träffade representanter för Tibets exilregering och exilparlament och då fick höra hur ockupationsmakten Kina förtrycker det tibetanska folket.
Vi hör också ofta hur det diktatoriska Kina hotar demokratin i Taiwan.
Anser regeringen att det är så hotfullt för Sverige att låta den taiwanesiske presidenten komma hit på ett icke-officiellt besök?
Det är nämligen vad det är fråga om.
Om det är så att det är det politiskt stabila Kommunist-Kina som är Sveriges vän i det här sammanhanget blir jag bekymrad över vilka signaler det sänder till det svenska folket.
För kännedom kan jag meddela att Taiwans president också har varit i t.ex. New York på icke-officiellt besök, trots att inte heller USA har erkänt Taiwan.
Fru talman!
Man kan också tillägga att Folkpartiet i Danmark försökte samma provokation.
Den danska regeringen sade nej på samma sätt.
EU har här en tydlig praxis för hur det ska vara.
Det handlar inte om kryperi inför någon, utan det handlar om lite ordning och reda i våra diplomatiska relationer.
Vi uppskattar mycket den demokratiska utvecklingen i Taiwan och hoppas att den så mycket som möjligt ska smitta av sig också på Kina.
Vi hoppas att parterna ska hitta ett sätt att närma sig varandra.
Det är väldigt viktigt.
Men vi gör det inte genom symbolhandlingar eller provokationer av det här slaget utan på ett mer konstruktivt sätt.
Schablonbeskattning av företag
Fru talman!
Jag vill ställa en fråga till finansministern.
Riksskatteverket har i dagarna lämnat en rapport om schablonbeskattningen, dvs.
en fast summa för inbetalning av moms, arbetsgivaravgifter och skatt.
Kristdemokraterna har lämnat en liknande rapport.
Målsättningen är att minska den ständigt växande svarta sektorn, som kan beräknas uppgå till 100 miljarder per år i vårt land.
Genom en schablonbeskattning skulle både staten och företagen kunna få en tryggare tillvaro.
Vi får in mer skatt, och det skulle kunna bli bättre trygghetsförsäkringar för företagarna.
Hur ser finansministern på den här verksamheten?
Fru talman!
Vår ambition är att ha ett skattesystem, inte minst när det gäller företagsbeskattningen, som är enkelt, överskådligt och rättvist.
Vi fick för några år sedan ett förslag, på regeringens uppdrag, som handlade just om schablonbeskattning av företag.
Vi har från regeringens sida bett att Riksskatteverket skulle utveckla det förslaget.
Det har nu skett, som Kenneth Lantz sade, i form av en rapport från Riksskatteverket.
Vi är naturligtvis beredda att efter en vanlig remisshantering också pröva detta förslag.
Det har naturligtvis en del förtjänster, genom att det skulle kunna förenkla för företagen och också skapa mer rättvisa.
Samtidigt vet vi att även den här typen av reformer har en baksida.
Det gäller också att se vilka branscher som kan vara aktuella där detta kan skapa största möjliga effektivitet och enkelhet.
Men vi är alltså beredda att pröva förslaget.
Fru talman!
Jag skulle vilja spetsa till min fråga ytterligare.
Jag är naturligtvis tacksam för det här svaret, som pekar i en gemensam riktning.
Skulle vi kunna räkna med en lagstiftning eller en proposition utifrån det här förslaget under innevarande verksamhetsår 2001 / 02 skulle vi naturligtvis uppskatta det.
Skulle man också kunna tänka sig att finansministern tänker tanken att köra en provverksamhet i en viss region?
Fru talman!
Skatter betalar man ju inte på prov; dem betalar man slutgiltigt.
Det är alltså svårt att ha provverksamhet, i varje fall i frivillig form, när det gäller skatter.
Det måste vara ett generellt system.
Men vi vill gärna, tillsammans med företagarnas organisationer, titta på de förslag som finns.
Jag vet att några av företagarnas egna organisationer har varit mycket entusiastiska och ivriga inför den här typen av schablonbeskattning.
Jag tror alltså att det går att hitta någon form av gemensam syn mellan regeringen, företagarnas organisationer och skattemyndigheterna som gör att vi kanske kan hitta en enkel utgång i den här frågan.
Men jag vill ändå ge mig tid att se om det är möjligt att komma fram.
Det är den första frågan.
Om det är möjligt att komma fram får tidpunkten avgöras därefter.
Sysselsättningsmålet
Fru talman!
Jag vill först påstå att finansministern säkert är lika oroad som jag för att vi inte ska klara sysselsättningsmålet.
Vi måste göra någonting mer för att klara det.
Samtidigt har bl.a. Sandro Scocco, välkänd ekonom och partikamrat till finansministern, kritiserat den stelbenta normpolitiken.
Han har ställt sig frågan om det inte skulle vara lättare att få upp sysselsättningen, och också klara av en omfördelning av löner till förmån för kvinnolöner, om vi hade ett något högre inflationsmål, typ 3-4 %.
Min fråga till finansministern är alltså om han är beredd att ändra på den stelbenta normpolitiken och värdera upp sysselsättningsmålet så att det blir genuint överordnat i den ekonomiska politiken.
Fru talman!
Vi hade ju först ett arbetslöshetsmål.
Regeringen bestämde 1996 att vi skulle försöka halvera arbetslösheten från 8 till 4 %.
Det har vi klarat.
Vi har i dag ungefär 4 % arbetslöshet.
Vi har sedan ambitiöst ställt upp ett sysselsättningsmål, dvs.
att vi fram till 2004 ska nå 80 % sysselsättning.
Vi har ett par procent kvar till det målet.
Jag vill nog bedöma att den ekonomiska politik som vi har fört under senare tid i Sverige har varit framgångsrik.
Den har både fört oss närmare sysselsättningsmålet och gett oss möjligheter att nå det.
Vi kan också utan tvekan notera att våra erfarenheter av en högre inflation genomgående är mycket negativa.
Vi hade en sådan på 80-talet och i början av 90-talet, och vi vill inte tillbaka till ett sådant inflationssamhälle.
Fru talman!
Vi är helt överens om detta.
Jag har upprepade gånger sagt att inte vi heller vill tillbaka till det inflationssamhället.
Men det var inte det min fråga gällde.
Min fråga gällde om finansministern delar den kritik som framförts av bl.a. Sandro Scocco mot den alltför stelbenta normpolitiken.
Vi har ju också medverkat till den framgångsrika ekonomiska politiken, men denna kritik finns.
Vi måste nu värdera upp sysselsättningsmålet och göra det viktigare och tyngre.
Är finansministern beredd att ändra på den stelbenta normpolitiken och värdera upp sysselsättningsmålet?
Det var alltså min konkreta fråga.
Herr talman!
Åsa Torstensson utslungade slagorden " all makt ska delegeras nedifrån " eller något liknande.
En annan variant av egentligen samma sak är de gamla slagorden " all makt till sovjeterna ".
Nu tänker jag inte på sovjeterna i dess reellt historiska form utan i dess teoretiska form.
Det var just ett sådant system som jag förstod att Åsa Torstensson nu skisserade, nämligen att man indirekt och underifrån stegvis uppåt delegerar makten.
Det är en intressant fråga om den modellen också ingår i Åsa Torstenssons tankeverksamhet om att omvandla vårt statsskick.
Min andra fråga: Ligger det ändå inte något demokratiskt värde i att makten delegeras underifrån, från folket direkt till den centrala nivån, i stället för att gå stegvis via kommuner och regioner?
Fru talman!
Den ekonomiska politik som vi har fört under senare år har varit mycket framgångsrik.
Det har regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ett gemensamt ansvar för.
Jag skulle vilja beskriva denna ekonomiska politik som mycket flexibel och framgångsrik när det gäller sysselsättning, priser och annan utveckling och tycker inte att den är stelbent.
Jag tror inte att Johan Lönnroth heller vill karakterisera den som ett exempel på en stelbent ekonomisk politik.
Tvärtom har vi bakom oss en period där vi på några få år har skapat 300 000 nya arbetstillfällen.
Det är väldigt bra.
Vi har också i Europa bara de två senaste åren kunnat få fem miljoner nya jobb, och det med en ekonomisk politik som i många länder liknar den som vi har här i Sverige.
Därför är det viktigt med ett europeiskt ekonomiskt samarbete, och det har Sverige kunnat bidra till på ett mycket positivt sätt.
Jag är alltså inte beredd att ändra den ekonomiska politik som har gett de här stora ekonomiska framgångarna.
Terroristbekämpningen
Fru talman!
Jag har en fråga till vice statsminister Lena Hjelm-Wallén.
Efter de fruktansvärda terrorattackerna mot USA den 11 september samlades världens länder i en bred koalition mot terrorism.
I dag finns det finns vissa farhågor om att den här koalitionen kanske spricker, detta beroende på att den amerikanska administrationen med president George W. Bush i spetsen alltmer talar om att terrorbekämpningen måste utsträckas till andra områden.
Man talar mer och mer öppet om att man ska bomba Irak.
Vad är den svenska regeringens inställning till sådana propåer?
Fru talman!
En svensk utgångspunkt vad gäller eventuella militära aktioner, det må gälla Irak eller något annat land, är att sådana aktioner bara kan få genomföras med ett beslut i säkerhetsrådet som grund.
Ingen enskild stat har rätt att angripa en annan.
Vi är väldigt kritiska mot regimen i Irak.
Det Saddam Hussein gör mot sin befolkning är helt oförsvarligt.
Att inte släppa in FN:s vapeninspektörer är helt oacceptabelt.
Men denna fråga måste hanteras i FN:s säkerhetsråd.
Just i dag träffas i New York FN:s generalsekreterare och irakiska utrikesministern för att diskutera de här frågorna.
Låt oss hoppas att det kan bli en möjlighet att gå framåt så att man kommer till en situation där inspektörerna släpps in och man kan minska sanktionerna.
Miljöaspekten inom strukturfonder
Fru talman!
I söndags var jag i Gislaved och träffade då de fackliga företrädarna för Continental.
Förutom frågan om det faktiska läget för själva fabriken diskuterade vi också de miljösatsningar som man hade gjort på fabriken.
Det var oerhört intressant utifrån de miljökriterier som är uppställda för världen totalt.
Riokonferensen fattade ett beslut om att man skulle tillämpa utbytesprincipen, dvs.
man skulle byta ut giftiga kemikalier om man kunde hitta bättre kemikalier.
På Gislavedsfabriken har man lyckats ta bort de allra farligaste oljorna som också är kraftigt cancerframkallande och som genererar problem i naturen.
Jag skulle vilja höra med Ulrica Messing, som är den som arbetat mest med den här frågan, om ministern i sin diskussion med EU-ministrarna har tagit upp just miljöaspekterna och vad svaret i så fall har varit.
Fru talman!
I de diskussioner som vi har som utgångspunkt för strukturfondspolitiken och de regionala stöd som nu finns fördelade inom EU:s medlemsländer finns det också en tydlig koppling till miljöaspekten.
Det ingick också i det svar som vi i dag fick från Portugals regering.
När man nu har beviljats strukturfondspengar för att Continental ska flytta delar av sin verksamhet från Gislaved till Portugal och andra delar från Gislaved till Tjeckien har man också gjort överenskommelsen att även den nya verksamheten i Portugal ska ha samma hårda miljökrav som den verksamhet som har funnits i Gislaved.
Det kan man inom ramarna för strukturfonderna få extra hjälp med.
Det är självklart viktigt att de verksamheter som vi stöttar inom EU, också verksamheter i socialt svaga regioner, är moderna anläggningar, så att vi inte bara ställer krav på att de ska leda till regional utveckling och att de ska skapa arbetstillfällen.
De ska också leva i ett större sammanhang och leva upp till våra miljömål.
Fru talman!
Min följdfråga är: I vilken mån kan man garantera att HA-oljorna tas bort?
Det har såvitt jag kan förstå varit oerhört svårt för fabriken i Gislaved att i början ens få införa försök att tillverka däcken utan de här cancerframkallande oljorna.
Det borde egentligen vara en självklarhet vid all tillverkning i dag.
Trots det är denna fabrik den enda som har denna typ av tillverkning, och ändå är det den man lägger ned.
Jag är oerhört orolig för att det här är signaler som visar att EU kan acceptera att man får lägga ned en tillverkning där man har gjort miljösatsningar och byta till något annat som är sämre.
På så sätt lägger man locket på när det gäller miljöutvecklingen.
Fru talman!
Tyvärr är inte Gislaved det första exemplet vi kan se i Sverige och i andra länder på att man lägger ned en miljövänlig verksamhet.
Det är en stor fråga för oss som politiker att fundera över hur man kan påverka den strukturförändring som alltid måste ske i alla näringar och i alla länder så att den också leder till en mer miljövänlig utveckling.
Vi har försökt göra det via strukturfondsmedlen.
Men jag är tyvärr inte rätt person att svara exakt i detalj på hur den nya tillverkningen i Portugal ska gå till.
Jag kan strukturfondsfördelningen och de sociala aspekterna på den.
Jag är också insatt i de skatteregler som nu gäller för Gislaved.
Men tyvärr behärskar jag inte alla nivåer när det gäller produktionen av däck.
Jag får be Marianne Samuelsson att återkomma med sin fråga till miljöministern.
Innehållna statsbidrag
Fru talman!
Jag har en fråga till utbildningsminister Thomas Östros.
Det är en fråga som är av principiell art eftersom vi här inte diskuterar enskilda ärenden eller personer.
Frågan är om det kan vara rimligt att en myndighet, i detta fall Skolverket, kan hålla inne statsbidrag tre fyra månader medan man kommer överens om hur man ska räkna antalet elever i en skola.
Det innebär alltså att en skola kan få läggas ned med omedelbar verkan medan man håller på att utreda.
Min fråga är bara av principiell karaktär: Anser utbildningsministern att det är rimligt att det ska ta så lång tid att utreda om skolan ska få behålla statsbidraget eller eventuellt återbetala det så att man äventyrar skolans existens?
Fru talman!
Jag tackar för att jag fick en fråga.
Tyvärr är det en fråga av den art som väldigt mycket handlar om ett enskilt fall.
Det är naturligtvis omöjligt för mig och regeringen att veta hur Skolverket och den aktuella skolan kommunicerar i just detta fall.
Vänd gärna frågan till en mer principiell frågeställning om myndigheters sätt att arbeta!
Då är min uppfattning att de ska arbeta snabbt och effektivt samt med medborgarnas bästa för ögonen.
Det utgår jag från att Skolverket gör.
Jag utgår från att Cristina Husmark Pehrsson redan i den första frågan bara avsåg att ge ett exempel som skulle illustrera en princip.
Herr talman!
Det finns naturligtvis olika beslutsnivåer av intresse att se över beroende på vad det gäller för ärende.
Det är just detta som är grunden i att fånga in medborgarens både ansvar och delaktighet.
Det innebär att det finns frågor som individer, människor, medborgare - enskilt eller i samverkan med andra - får mycket större befogenheter att fatta beslut om än vad man har i dag.
Det finns tydliga samband där kommunen är den geografiska enheten som lämnar ifrån sig makten till en representativ församling osv.
Det kan mycket väl vara regelsystem som direkt styrs från staten som ger den enskilda personen en stark rättighet.
Fru talman!
Absolut!
Jag hoppas att det framgick att jag påpekade att vi här inte diskuterar enskilda ärenden eller personer.
Det handlar om precis det som utbildningsministern säger, nämligen myndigheters sätt att arbeta och vara effektiva och därmed inte riskera att elever som tar studielån och annat på något sätt blir ställda utanför det som man kanske har sett fram emot och som man tagit risker för.
Det är helt enkelt det min fråga handlar om.
Jag tackar för det svar jag fick och hoppas att det också går fram till Skolverket att man har kravet på sig att arbeta effektivt så att man inte på något sätt sätter elever och skola på bar backe.
Fru talman!
Jag utgår från att Skolverket som är en mycket central statlig myndighet jobbar på ett bra sätt.
Det är också den uppfattning jag har om Skolverket.
Sedan utgår jag också från att om man startar en skola har man ordning och reda på sina papper och sin verksamhet så att man inte, om det skulle kunna ske, riskerar att lura in elever innan allting är klart.
Båda de här delarna måste fungera.
När det gäller specifika fall är det omöjligt för mig att säga vilken situation som gäller.
Den statliga verksstrukturen
Fru talman!
Jag vill ställa en fråga till Ulrica Messing, vars plats här i kammaren, 304, jag för övrigt lånar.
De regionala klyftorna växer i Sverige liksom i många andra länder, därmed också de sociala spänningarna.
Stockholm, för att ta ett exempel, växer med ungefär en medelkommuns storlek varje år.
Ett sätt att bromsa tillväxten i Stockholm skulle kunna vara att se över den statliga verksstrukturen.
Av 107 statliga verk och myndigheter tillkomna under de senaste tio åren har 72 % eller, för att vara exakt, 79 stycken hamnat i Stockholm.
Är det en rimlig utveckling?
Fru talman!
Jag har tidigare i denna kammare haft en debatt om statens ansvar att vara synlig och tydlig runtom i hela vårt land, dels för att markera vikten av hela landet, dels för att ibland komplettera det lokala och regionala näringsliv som finns.
Jag har också sagt att vi då och då är för snälla i den bedömning som vi gör när vi tar emot en utredning och utredningen har landat i ett förslag att bilda en ny myndighet.
Oftast har den person som har utrett frågan kommit fram till att myndigheten bör finnas i ett storstadsområde så att den har närhet till andra myndigheter och andra verk.
Regeringen, precis som riksdagen, följer ofta utredningarnas förslag.
Det har uppenbarligen lett till snedvridningen.
Nu är vi medvetna om den.
Senast, när vi behandlade den regionalpolitiska propositionen innan jul, påpekade riksdagen vikten av att vi varje gång blir tuffare när det handlar om att starta nya myndigheter utanför våra storstäder.
Det budskapet har regeringen självklart tagit till sig.
Fru talman!
Tack för svaret.
Jag hörde Ulrica Messing på Radio Gävleborg för någon vecka sedan säga ungefär så här på ungefär motsvarande fråga, nämligen att riksdagen i sig var alldeles för snäll när man gjorde sin avleverans av utredningar.
Jag är inte så säker på att det är riksdagens sak att prioritera var verk och myndigheter ska ligga.
Det skulle helt enkelt bli ett geografiskt kattrakande, där de svaga regionerna alltid skulle förlora till förmån för de regioner med fler mandat.
Därför är min maning till regeringen att göra en bättre prövning i regeringen och se till att hela Sverige får leva.
Många av verken och myndigheterna passar mycket bättre ute i landet - oavsett om det är norr, väster eller söder - än i Stockholm.
Fru talman!
Jag hörde inte själv den intervju som sedan sändes i radion.
Men om de tog med allt det jag sade när intervjun bandades framgick det att jag gjorde klart att alla statsråd har på sina ansvarsområden en skyldighet att pröva att den verksamhet de ansvarar för ligger på bästa stället.
De myndigheter jag ansvarar för utifrån mina politikområden ligger alla utanför Stockholmsområdet.
Visst finns det en möjlighet för regeringen - vilket jag svarade tidigare på Kenth Högströms fråga - men också för riksdagen att bli duktigare på att se värdet av att det offentliga Sverige är representerat i hela Sverige.
Det kan vara symbolik, men det är oerhört viktigt för människor att inte uppleva att det offentliga Sverige drar sig tillbaka och att delar av landet dräneras på statliga myndigheter och verk.
Det är inte vår ambition, och vi har tagit till oss de synpunkter som riksdagen uttalade när den regionalpolitiska propositionen behandlades.
Diplomatisk besökspraxis
Fru talman!
Jag noterade vad vice statsministern sade beträffande besök av Taiwans president i Sverige.
Är det inte dags att Sverige, och EU, ändrar praxis så att det faktiskt blir möjligt för demokratiskt valda politiker att besöka Sverige?
Det bör vara möjligt inom ramen för den ett-Kina-politik som det råder enighet om i Sverige att vi ska driva.
Det kan inte råda någon tveksamhet om att låta Taiwans demokratiskt valda president göra ett privat besök i Sverige.
Fru talman!
Man kan konstatera att det har skett en utveckling på området så att representanter för Sverige på ganska hög myndighetsnivå, även som representanter för regeringen, har besökt Taiwan, och vi har tagit emot besökare.
Men, vi har gemensamt med de andra EU-länderna satt en gräns vid den högsta statsledningen, dvs.
president, vice president, statsminister, utrikesminister och försvarsminister.
Det är en gemensam praxis.
Jag tror att vi kommer att kunna ha mer avspända relationer också vad gäller besök av taiwanesiska ministrar i Sverige, men vi får gå lite stegvis i frågan.
Det viktigaste är att vi inte försvårar det arbete som ändå pågår mellan Taiwan och Kina att försöka närma sig varandra.
Fru talman!
Jag noterade tonen i svaret, vilket jag uppskattar.
Det var fel av vice statsministern att säga att det var en provokation att inbjuda presidenten att komma hit.
Är det inte nu dags att ta det sista steget?
Det är en något egenartad situation där vi inom EU ska bedriva " smarta " sanktioner, t.ex. mot Mugabe, för att förhindra att de som begår grova brott i diktaturer ska kunna resa.
Men att en demokratiskt vald president i ett land som har genomgått en enorm demokratisk utveckling - vilken vi alla prisar - inte ska ha rätt att röra sig fritt ger en konstig världsordning om vi ska försvara fria och öppna samhällen.
Det får dessa bakvända konsekvenser.
Är det inte dags att ta steget nu?
Fru talman!
Göran Lennmarker nämnde själv begreppet ett-Kina-politik.
I det ligger att vi har de diplomatiska relationerna med Fastlandskina och Peking - inte med Taiwan och Taipei.
Detta skiljer sig helt och hållet mot fallet Zimbabwe.
Det går inte att jämföra.
Däremot finns det andra sätt för oss att tydliggöra att vi uppskattar den demokratiska utvecklingen i Taiwan.
Om vi låter bli provokationerna och för mycket symbolhandlingar i detta kan vi ta steg som gör att vi kommer nära den taiwanesiska politiska ledningen.
Nationellt stöd till olympiska spel
Herr talman!
Jag vet inte om jag fick något så där oerhört tydligt svar på min fråga.
Frågan om fördelningen av arbetsuppgifter mellan olika nivåer i samhället och mellan olika organ i samhället är naturligtvis intressant och relevant, men det var inte riktigt detta det handlade om.
Det handlade inte heller om demokratiska beslut kontra lagstiftade rättigheter för enskilda utan just om frågan om delegering av makt.
Jag tyckte att det var intressant att Torstensson tog upp just den aspekten, delegeringen av makten.
Jag tror kanske inte att vi reder ut våra eventuella skillnader här Jag vill bara passa på att uttrycka min ståndpunkt, att jag tror att det ur demokratisk synpunkt är oerhört väsentligt att den centrala makten, dvs.
den här kammaren, har fått sin makt delegerad direkt från folket och att det inte sker på ett indirekt sätt.
Jag tror att ett sådant system skulle försvaga demokratin snarare än stärka den.
Fru talman!
Jag har en fråga som knyter an till det min länskamrat Kenth Högström tog upp tidigare, nämligen de regionala klyftorna.
På 60-talet skrev regeringen propositioner där man öppet förordade en stark befolkningsomflyttning.
Jag utgår från att den politiken är lämnad bakom oss.
Jag ser gärna att statsrådet Ulrica Messing bekräftar detta.
Nu ser vi framåt.
Det regionalpolitiska beslutet i vintras var ett steg.
Min fråga har anknytning till regional utveckling, till idrott, friskvård, turism och mycket annat.
Är regeringen beredd att ställa upp med ett nationellt stöd om idrottsrörelsen regionalt i Jämtland och Härjedalen och nationellt samlar sig till en ny ansökan om att få arrangera ett olympiskt spel i Sverige?
Östersund har gjort detta ett par gånger tidigare och fått högsta betyg - men fallit, bl.a. på grund av det system som har tillämpats för att utse värdland med hjälp av mutor och annat.
Salt Lake City var ett exempel på detta.
Med den nye IOK-presidenten har man lämnat detta bakom sig.
Förhoppningsvis är det mer av rent spel med de verkliga förutsättningar ett land har.
Det finns starka krafter som verkar för detta.
Vi i Centerpartiet har sagt att vi också vill medverka.
Är regeringen beredd att medverka till ett nationellt stöd för en sådan tanke?
Fru talman!
Som idrottsminister har jag haft förmånen - det är verkligen en förmån - att få vara närvarande vid två olympiska spel.
Det första var i Sydney, och det andra var i Salt Lake City för bara en kort tid sedan.
Jag erkänner gärna att jag är förälskad i de spelen.
Det är en fantastisk upplevelse att möta 38 000 frivilligarbetare, som i Salt Lake City, som tar semester från jobbet för att kunna vara värdar för världens största evenemang.
Det är klart att alla länder som får den äran också får oerhört mycket goodwill.
Här samlas också all världens medier.
Det skulle vara en upplevelse att någon gång få kandidera, men jag tror att det förutsätter tre saker.
Det ligger också lite längre fram i tiden.
Den första är att IOK själv rensar villkoren och reglerna för den kandideringsprocess som i dag gäller.
Det är oacceptabelt för ett land som Sverige att ens fundera på att kandidera om vi inte kan vara säkra på att själva kandideringen är fri från mutor och misstankar om ekonomiska brott.
Den andra är att IOK och resten av den internationella idrottsrörelsen fortsätter att arbeta aktivt mot dopning, så att spelen inte bara blir förknippade med fusk och mygel.
Den tredje är att det finns ett brett folkligt stöd i Sverige.
Ett OS kostar oerhört mycket pengar.
Fru talman!
Att det svenska folket har ett stort och genuint idrottsligt intresse har vi fått bevisat.
Senast var det häromdagen när 30 000 människor gick ut för att titta på skidåkning runt slottet.
Det var en fantastiskt fin uppvisning i skidåkning när den går rätt till.
Jag väljer att tolka statsrådets svar positivt.
Jag håller med statsrådet att det skulle skapa mycket goodwill om vi kunde rensa bort mutor, dopning och annat.
Vi kan se på andra sidan gränsen mot Norge vilken enorm positiv regional effekt det fick i hela Gudbrandsdalen när Lillehammer fick äran att arrangera spelen på 90-talet.
Vi vet också att satsningen i Lillehammer - svenska folket sörjde att det inte blev så mycket medaljer i Salt Lake City - skapade en enorm bredd i idrotten i Norge som fortfarande har effekter.
Jag väljer att tolka Messings svar positivt, och jag lovar att Centerpartiet kommer att backa upp detta till fullo om också regeringen gör det.
Fru talman!
En utgångspunkt är också att svensk idrottsrörelse är överens om att en kandidatur skulle vara rimlig och rolig.
Jag tror inte att svensk idrottsrörelse i dag är helt överens om det.
Det är ett första steg att det finns en gemensam uppslutning från Riksidrottsförbundet och Sveriges Olympiska Kommitté att kämpa mot samma mål.
Utgångspunkten ska vara samma plats.
Jag tror att detta kräver mycket eftertänksamhet.
Trots att spelen i Sydney gick till historien som de bästa någonsin, kan vi i dag se att det finns en spöklik stämning över de anläggningar som finns kvar.
Delar av det som var OS-byn rivs.
I Salt Lake City fanns fördelen att inte en enda ny anläggning behövde byggas.
Vi är måna om att det som byggs upp för ett olympiskt spel också ska ha en sådan funktion att det blir något slags effekt efteråt.
Ingen av oss vill ha en spökstad - i Östersund eller någon annanstans.
Utbildningsplatser
Fru talman!
Jag har en fråga till utbildningsminister Thomas Östros.
Vi har lite varstans i landet högskoleplatser som inte tas i anspråk på det sätt som kanske var tänkt från början.
I går hörde vi på radio att man tar in kinesiska studenter till Högskolan Dalarna.
Jag har egentligen ingenting emot det, men jag är mycket bekymrad över att vi har för få platser för utbildningar inom vårdyrkena.
Jag tänker främst på läkare och sjuksköterskor.
Vi ser också i prognoserna att det kommer att saknas utbildad arbetskraft inom dessa yrken.
Jag vill gärna höra hur ministern funderar kring detta faktum.
Fru talman!
Vi har haft en mycket stark expansion inte bara av platser utan också av antalet studenter i högskolan.
De senaste siffrorna visar att antalet har ökat med ytterligare 10 000.
De allra flesta är naturligtvis svenskar.
Jag tycker att det är väldigt positivt att våra högskolor alltmer öppnar sig också för utländska studenter.
I och med propositionen Den öppna högskolan har alla våra högskolor i uppdrag att internationalisera våra miljöer.
Riksdagen har också ställt sig bakom propositionen.
Detta är väl använda resurser eftersom dessa människor kommer att vara ambassadörer för Sverige.
Jag delar Yvonne Anderssons uppfattning att vi inom vård- och omsorgsyrkena måste expandera kraftigt.
Nu är vi inne i en mycket kraftig expansion.
Vi ökar antalet sjuksköterskestudenter med 30 %.
Jag tror inte att vi någonsin tidigare i svensk historia har varit inne i en så snabb expansion.
Vi ökar också antalet läkarstudenter i enlighet med de uppskattningar som gjordes när Vårdkommissionen för ett par år sedan försökte blicka ut över de framtida behoven.
De investeringar som nu görs inom vård och omsorg är väldigt viktiga för framtiden.
Fru talman!
Tack, ministern, för svaret.
Det låter lovande.
Jag vill ändå ställa en ytterligare fråga.
Den gäller de studenter som i dag väntar på att få gå t.ex. medicinutbildningen.
Jag vet att det finns de som har gjort studieuppehåll.
De är oroliga för att läsa något annat i väntan på att komma in eftersom studiemedlen skulle ta slut för dem.
Finns det någon möjlighet för dessa studenter att få dispens så att de kan preparera sig i väntan på att läget ändras och det blir ytterligare platser på läkarutbildningen?
Det kommer att behövas om framtidens behov av läkare ska täckas.
Fru talman!
Yvonne Anderssons parti och mitt parti, och alla andra partier i riksdagen, har varit överens om att vi ska ha ett studiemedelssystem som omfattar tolv terminer, dvs.
sex år.
Alla våra högskoleutbildningar får plats inom dessa sex år.
Jag menar att det är viktigare att locka nya studenter än att attrahera några få att läsa flera långa utbildningar.
Den här typen av prioriteringar hamnar vi alltid inför.
Nu har vi ett studiemedelssystem som är mycket generösare än tidigare.
Bidragsdelen är högre och skulden därmed lägre.
Det är kopplat till pensionen, vilket innebär att man får pensionspoäng av att läsa på högskola.
Det är ganska världsunikt.
När vi ökar den statliga insatsen måste vi naturligtvis också ha möjlighet att begränsa antalet terminer som studiemedlet ska omfatta.
Det är viktigare att öppna högskolan för fler.
Vi ökar antalet platser på sjuksköterskeutbildningen mycket kraftigt, och vi ökar också platserna på läkarutbildningen.
Vi fortsätter att öka platserna t.o.m. på naturvetenskap och teknik, som är så svåra att attrahera i dag.
I det stora hela ser det alltså mycket bra ut.
Rett Center
Fru talman!
Jag har en fråga till socialminister Lars Engqvist.
Jag tror att ministern är väl bekant med ämnet.
I måndags var jag i Jämtland och besökte en verksamhet som kallas Rett Center.
Det finns på den vackra Frösön vid Frösö Strand.
Det är ett unikt center för personer med Retts syndrom.
Det är ett neurologiskt syndrom som drabbar flickor.
Från ungefär ett års ålder blir flickorna på olika sätt mer och mer utvecklingsstörda.
Så småningom drabbas munnen, sväljrörelserna, talet och matsmältningen.
Till slut kanske man inte ens kan gå.
Vid centret utreds en mycket svårbedömd diagnos.
Man behandlar och har forskning och utveckling.
Det är ett nationellt kunskapscenter.
Man har varit väldigt orolig för hur det skulle gå med ekonomin, och man bjöd dit socialministern i september förra året.
Efter det besöket har chefen, som är barnneurolog, skrivit så här i deras tidning: Efter allt tvivel och all oro kände vi oss mycket lättade.
Det var inget tvivel om att Rett Center skulle finnas kvar.
Socialministern sade att det var mellan landstingen och staten man skulle reda ut den ekonomiska biten, för centret skulle finnas kvar.
Kommer socialministern ihåg det?
Fru talman!
Ja, det gör jag verkligen, inte minst därför att en delegation från Östersund uppvaktade Socialdepartementet i frågan häromdagen.
Jag kunde då ge följande besked.
För det första - det är viktigt, och där har vi samma uppfattning - bedrivs det en fantastiskt bra verksamhet vid Rett Center i Östersund.
Den betyder otroligt mycket för de flickor som har drabbats av sjukdomen och för deras familjer.
För det andra - det är detta det handlar om - ska vi ta kontakt med Landstingsförbundet och gemen- samt diskutera med dem hur vi ska finna en väg för att garantera verksamheten under de kommande åren.
Jag är medveten om att det inte finns några statliga medel för att bedriva vård - vi bedriver inte längre vård på statlig nivå.
Däremot träffar vi regelbundna överenskommelser med Landstingsförbundet inom ramen för Dagmaröverenskommelserna.
Det var genom en sådan överenskommelse som Rett Center förra gången fick pengar för att klara verksamheten under en tvåårsperiod.
Vi har inlett en sådan här diskussion med Landstingsförbundet, och jag är ganska övertygad om att vi ska finna en lösning så att verksamheten kan fortsätta.
Den behövs verkligen.
Herr talman!
En fördelning av arbetsuppgifter har naturligtvis också en direkt relation till den enskildes möjligheter vad gäller maktutövande, de olika nivåernas maktutövande.
De sambanden är tydliga när vi pratar om en översyn av konstitutionen; makt och fördelning av arbetsuppgifter.
Fru talman!
Tack så mycket för svaret, och tack för de uppmuntrande orden!
De som hade varit på besöket här nere var lite oroliga, så jag blev väldigt glad att höra att en diskussion nu är på gång med Landstingsförbundet.
Vid det besök som ministern gjorde på Frösön sade ministern att om det inte blir någon bättring måste staten ta ett större ansvar finansiellt.
Det här är en verksamhet som vi i Sverige måste vara jättestolta över.
Den är unik, och den har också väckt stor uppmärksamhet utomlands.
Det vore sorgligt om det hände någonting med den.
Fru talman!
Några av dem som var med i delegationen vid uppvaktningen hade en föreställning om att staten kan besluta om att ge statligt stöd direkt till verksamheter av det här slaget.
När jag upplyste om att några sådana möjligheter inte finns blev åtminstone någon i delegationen lite ledsen och tyckte att det hade varit bättre om staten tagit över driftsansvaret eller det ekonomiska ansvaret.
När jag däremot upplyste om att vägen går via överenskommelser med Landstingsförbundet, som är sjukvårdshuvudman, och att vi gemensamt ska hitta en lösning tror jag att de flesta tyckte att det var en bra väg.
Vi har gemensamt gett besked, från Landstingsförbundet och departementet, att Rett Center ska få besked före sommaren om hur vi ska klara verksamheten framöver.
Kontroll av ungdomars spelande
Fru talman!
Jag har en fråga till finansministern.
I en skriftlig fråga förra veckan undrade jag vad ministern skulle göra för att få till stånd en mer restriktiv lagstiftning när det gäller ungdomars spelande på spel som staten sanktionerar eller tillhandahåller.
Svaret var luddigt.
Det jag efterlyste var hur vi ska få en effektivare kontroll av ungdomars spelande, efter- som risken för spelberoende är dubbelt så stor som hos äldre.
Två exempel gör att man blir upprörd.
Dels kunde en 14-åring beställa ett spelkort av Svenska Spel på Internet med erbjudande om spelrabatt.
Dels kunde två 13-åringar spela på hästar hos fem av tio slumpvis utvalda ATG-spelombud i Gävle, trots att en 18-årsgräns gäller för det.
Frågan kvarstår: Vad tänker ministern göra för att få till stånd en effektivare kontroll?
Fru talman!
Den som i första hand har ansvaret för att de tillstånd som finns för lotteri- och spelverksamhet kontrolleras i Sverige är Lotteriinspektionen.
Lotteriinspektionen har naturligtvis till sitt förfogande resurser lagmässigt och förhållningsmässigt och på andra sätt möjlighet att följa verksamheten.
Därutöver har regeringen under senare tid, närmast på socialministerns uppdrag, gett Folkhälsoinstitutet i uppdrag att göra en ordentlig genomgång av risker i spelbranschen och konsekvenser av det spelmissbruk som förekommer.
Vi är naturligtvis mycket spända på den rapport som vi senare kommer att få från Folkhälsoinstitutet.
Det är en dubbel omgång av kontroll, via både Lotteriinspektionen och det arbete som Folkhälsoinstitutet har startat och som kommer att rapporteras till regeringen senare.
Fru talman!
Tack för svaret.
Lotteriinspektionen kräver ju redan nu mer resurser för att granska att spelmarknaden följer uppsatta bestämmelser och att spelombuden ges rätt att kräva legitimation av dem som spelar.
Vi kan alltså redan nu konstatera att det som krävs är mer resurser och kontroll av legitimation.
Jag undrar då hur ministern ser på dessa frågor och om denna tillsyn kanske skulle kunna utföras kommunalt på samma sätt som sker i fråga om tillsynen när det gäller alkohollagstiftningen.
Fru talman!
Den tillsyn som Lotteriinspektionen utövar i dagsläget är enhetlig över hela landet.
Jag tror att det är viktigt när det gäller en sådan typ av verksamhet som lotterier och spel att praxis och regeltillämpning inte skiljer sig åt på olika håll i landet.
Därför tror jag att det är viktigt att det är en statlig kontrollverksamhet i fortsättningen.
Det förs självfallet en ständig dialog mellan regeringen och myndigheten på vilket sätt vi kan stärka myndigheten både resursmässigt och när det gäller de instrument via lagstiftning och annat som inspektionen kan behöva.
När vi får Folkhälsoinstitutets rapport kommer den att vara en del av det underlag som vi senare kommer att ta ställning till när det gäller om vi ytterligare kan effektivisera kontrollen av spelmarknaden.
Utbetalning av studiemedel
Fru talman!
Jag skulle vilja ställa en fråga till utbildningsministern.
Under många år har vi haft problem med utbetalningarna av studiemedel.
Vi har sett skrämmande exempel på försenade utbetalningar och långa handläggningstider.
Exempel visar att en del studenter flera månader efter att de börjat sina studier får besked om huruvida de är berättigade till studiemedel eller inte.
Nu visar också studentkårernas kartläggning att det fortfarande är dåligt, trots försäkringar om motsatsen från regeringens sida.
Nu föreligger 5 900 obehandlade ärenden som är äldre än tre veckor och 13 500 som inte är avslutade.
Det behövs säkert en väldigt stor reformering av hela studiestödssystemet.
Men jag tror också att man skulle kunna göra en del saker på mycket kort sikt för att så att säga skärpa servicen.
En sådan åtgärd vore att införa en omvänd straffavgift, så att CSN betalar straffavgift till studenten om utbetalning och handläggning sker för sent.
Vad säger utbildningsministern om det?
Fru talman!
Jag tycker att det är väldigt bra att Sveriges Förenade Studentkårer driver frågan på det sätt man har gjort under lång tid, att hela tiden pressa myndigheten att arbeta på ett bättre sätt.
Det är oerhört viktigt att servicen till studenterna är sådan att de kan känna trygghet i sin sociala tillvaro och med sin ekonomi.
Vi har också från regeringen gjort flera insatser.
Vi har ökat resurserna till CSN, bl.a. de permanenta resurserna, men vi har också bidragit till att skapa möjligheter att bygga upp ett servicecenter som har gjort att man nu har mycket lättare att komma fram i telefon till CSN och få kontakt med CSN.
CSN har också lyckats implementera reformen allt bättre i och med att man har klarat att hantera fler ärenden, 10 000 fler ärenden vid denna tidpunkt i år än vid samma tidpunkt förra året.
Men än har man fortfarande en bra bit kvar på vägen att gå för att ge den service som vi menar är acceptabel.
Myndigheten visar att den nu kan vara på väg åt rätt håll, och det gäller att man fortsätter med sitt arbete.
Det är i dagsläget inte aktuellt att införa omvända räntor.
Fru talman!
Det är faktiskt ett antal studenter som har bett mig att fråga varför utbildningsministern inte är intresserad av detta system, eftersom vi har det i andra sammanhang, t.ex. när färdtjänst, hemtjänst och samhällsservice inte fungerar, och medborgarna kan få en viss kompensation.
CSN har dessutom extremt höga påminnelseavgifter om studenterna är försenade med sina återbetalningar.
Dessa avgifter är mycket högre än många privata företags avgifter.
Myndigheten skulle på detta sätt kunna visa att det som man begär av sig själv inte är mindre än det som man är beredd att kräva av andra.
Jag skulle helt enkelt vilja höra en motivering till att utbildningsministern inte kan tänka sig en form av kompensation till studenter som blir illa behandlade i systemet.
Fru talman!
Det vi ser i relationen mellan CSN och enskilda studenter är ofta en diskussion om att studenten inte har lämnat in alla de uppgifter som CSN behöver för att göra sin myndighetsprövning - hur många poäng man har tagit under de senaste året och hur många terminer man har kvar att studera.
Så är det inte alltid.
Men det är en del av orsakerna till att det drar ut på tiden.
Det är svårare att hantera med den typ av förslag som Ulf Nilsson har.
Jag menar att vi ska koncentrera oss på att se till att myndigheten har de resurser man behöver för att bedriva en bra verksamhet och att se till att efter att man har implementerat ett helt nytt system sakta men säkert ser till att studenterna verkligen får den service som de har rätt till.
Då återstår fortfarande en hel del arbete för myndigheten.
Mellanösternkonflikten
Herr talman!
Det finns mycket att ta upp i det här rikhaltiga betänkandet om författningsfrågor.
Det har också märkts på de inlägg som har gjorts hittills.
Jag väljer att koncentrera mitt inlägg på något som just nu känns mycket aktuellt med tanke på höstens val, nämligen personvalet.
Med personval ökar väljarnas inflytande över partiets politik.
Det ligger väl i linje med den liberala ideologin.
Genom att stödja en kandidat med en viss politisk inriktning inom partiet snarare än en annan kan väljaren direkt och indirekt utöva inflytande över både partiets framtoning och innehållet i partiet.
Personvalet flyttar makten i demokratin från partierna till väljarna.
Det myndigförklarar medborgarna, och det är väldigt viktigt för oss liberaler.
Vid sidan av den principiella argumenteringen menar Folkpartiet att personvalet medför flera andra positiva effekter för demokratin.
En sådan är att personvalet bidrar till förnyelse av partiets verksamhet och arbetssätt.
Den svenska demokratin uppvisar ju i dag en mängd krissymtom.
Valdeltagandet sjunker, de politiska partierna tappar medlemmar och politikerföraktet ökar.
Genom personvalet ökar betydelsen av personlig kontakt mellan väljare och kandidat, och det är jätteviktigt.
För att bli vald till ledamot i riksdagen, landstinget eller kommunfullmäktige räcker det inte längre att vara populär bara i det egna partiet.
Det gäller att hitta andra arenor och uppsöka nya människor för att skapa förtroende för min person och min politik.
Det tvingar oss kandidater till närkontakt och dialog med medborgarna.
Det här, vill jag säga av egen vittnesbörd, är verkligen inte besvärligt.
Det är tvärtom väldigt positivt och roligt.
Ett tredje argument för personvalet är att det kan leda till att nya människor, som inte kan så mycket om traditionella partipolitiska strukturer, faktiskt nu kan få en chans att via väljarnas förtroende få ett förtroendeuppdrag.
Grupper av människor som tidigare har haft det svårt att ta sig fram i partipolitiken för att de kanske upplevts som lite udda eller annorlunda, kan nu få ett gäng omkring sig som mobiliserar och som hjälper kandidaten att få honom eller henne vald genom en skicklig personvalskampanj.
Personvalet öppnar, rätt utnyttjat, för ökad mångfald bland landets förtroendevalda politiker.
Det finns de som pekar på faran att t.ex. kvinnor skulle missgynnas av personvalet, men jag är övertygad om att det absolut är överdrivet.
I riksdagsvalet 1998 valdes t.ex. tre ledamöter in i den folkpartistiska riksdagsgruppen på ett sätt som gick ifrån listordningen, och två av dem var kvinnor.
Jag är för egen del övertygad om att just kvinnor kan ha väldigt stort utbyte av personvalet.
Men inte minst från socialdemokrater och vänsterpartister har motståndet mot personval under många år varit mycket starkt.
Mats Einarsson gav för en liten stund sedan väldigt tydligt uttryck för detta.
Jag delar inte hans ängslan.
Den har ytterst grundats på den principiella uppfattningen, och det tyckte jag också att Mats Einarsson var inne på, att det är partierna som ska utse vilka som ska vara ledamöter av riksdag, landsting och kommunfullmäktige eftersom ledamöterna representerar partierna.
Folkpartiet delar inte den åsikten.
Riksdagsledamöter, landstingsledamöter och kommunfullmäktigeledamöter representerar väljarna - ingen annan.
Med den utgångspunkten är det naturligt att det är väljarna som har den avgörande makten över vilka som ska sitta i de beslutsfattande församlingarna.
Det finns kritiker som pekar på risken att partiernas roll i demokratin undergrävs om personvalsinslaget i valsystemet blir större - även där uppfattade jag att Mats Einarsson hade den uppfattningen - och att detta skulle kunna leda till instabilitet och minskad beslutseffektivitet i det politiska systemet.
Så lyder argumenteringen.
Vi från Folkpartiet menar att den risken är kraftigt överdriven.
Rådet för utvärdering av 1998 års val har ansett att några förändringar vad beträffar procentspärrarna inte bör göras innan man fått ytterligare erfarenheter.
Enligt Folkpartiets mening finns det redan nu tillräckligt starka skäl för att genomföra en förändring som innebär att medborgarnas önskemål om vilka som ska bli de ledande kandidaterna får genomslag fullt ut.
Det innebär alltså att vi vill ha bort de här spärrarna, procentspärrarna.
Personvalet har fört väljare och valda närmare varandra.
Det stimulerar, som sagt, både arbetssätt och verksamhetsformer.
Den kritik som man har mött har faktiskt snarare handlat om att personvalsinslaget inte är tillräckligt tydligt.
En kandidat kan få fler personröster än en annan kandidat och trots detta inte bli invald på grund av att hon eller han inte når upp till den här procentspärren, 5 % respektive 8 %.
I stora valkretsar, i synnerhet i större partier, är det mycket svårt att få en ändå tämligen populär kandidat invald.
Därför är det nu, menar vi från Folkpartiets sida, viktigt att ta bort de här spärrarna och lägga hela makten över vilka som ska vara folkets representanter i de folkvalda församlingarna direkt i medborgarnas händer.
Det leder också till ett rakt, enkelt och lättbegripligt valsystem.
Den som får flest röster för ett parti i en valkrets blir utan reservation vald.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 8.
Jag instämmer naturligtvis också i de andra reservationer som Folkpartiet har i den här frågan.
Fru talman!
Jag vill ställa en fråga till vice statsminister Lena Hjelm-Wallén.
Ingen kan ha undgått den upptrappning av våldet som nu sker mellan Israel och Palestina.
I går dödades minst 15 palestinier efter en israelisk storoffensiv, däribland flera barn.
Det har under de senaste dagarna varit en allvarlig upptrappning av våldet mellan dessa två stater.
Och det är som sagt både barn och många andra oskyldiga på båda sidor vilkas liv slås i spillror.
Alla är uppgivna och undrar vad de har gjort och vad de mer kan göra.
Det undrar säkert många med mig.
Statsministern sade före jul efter ett av självmordsattentaten att han hade förståelse för Israels rätt att vidta vedergällningsaktioner.
Han satte ingen gräns för vad som var rimligt och vad som inte var rimligt.
Men det var ändå ett visst uttalande som han gjorde.
Min fråga till vice statsministern är: Vad tänker regeringen göra för att vi ska få se ett stopp på detta fruktansvärda som sker mellan Israel och Palestina?
Fru talman!
Det som händer i Mellanöstern just nu är fasansfullt.
Det är hela tiden en ond spiral där det ena våldsattentatet leder till vedergällning från den andra sidan, osv.
Jag tycker nog att man ska citera statsministern på ett korrekt sätt.
Det är inte alls så att han på något sätt tycker att den ena sidan har rätt till något övervåld, utan här måste man kräva av båda parter att de håller tillbaka dessa våldsyttringar.
Vi måste också erkänna att det är hos parterna som lösningen ligger, och det är vid förhandlingsbordet som lösningen ligger.
Vi kan inte tro om oss eller om någon annan regering eller något annat parlament i världen att man plötsligt har lösningen och att man ska kunna åstadkomma lösningen, så är det inte.
Det är viktigt att betona vår förväntan på parterna att de faktiskt ska komma till sans och måtta och börja förhandla.
Fru talman!
Tack för svaret.
Jag håller med vice statsministern om att det naturligtvis är alldeles riktigt att det är dessa parter som måste komma till förhandlingsbordet.
Därför är det en förhoppning att den saudiska fredsplanen som har kommit upp och som många ser positivt på ska kunna utnyttjas.
Men statsministern har också sagt att han inte tror på några kraftfulla initiativ från EU.
Det innefattar att han inte heller tror på några kraftfulla insatser från Sverige.
Den amerikanske utrikesministern tog i går kraftfullt avstånd från Israels vedergällningsaktioner.
Det har också den förre socialdemokratiske statsministern i Norge gjort.
Vad gör vi i Sverige?
Vad gör Sveriges regering för att på något sätt demonstrera motstånd mot dessa förfärliga aktioner som nu sker, inte bara från Israels sida utan också från Palestinas sida?
Fru talman!
Det har uttalats åtskilliga avståndstaganden och fördömanden av det som nu sker.
Det har gjorts av statsministern och av utrikesministern.
Detta kan vi göra varje dag, och vi måste också göra det av moraliska skäl ganska ofta.
Men låt det inte gå inflation i fördömanden.
Därmed ändrar vi ingenting i grunden i Mellanöstern, utan det måste hela tiden vara ett aktivt arbete med parterna för att försöka få dem tillbaka till förhandlingsbordet.
Här har den svenske statsministern och den svenska regeringen hela tiden ett konstruktivt arbete, även om det inte är sådant som vi ständigt basunerar ut.
Det gäller också inom EU där jag vet att utrikesministrarna på nästa sammanträde kommer att få en rapport av EU:s utrikesansvarige, som har varit både i området och i USA under den senaste tiden.
Hela tiden pågår alltså ett konstruktivt arbete för att få parterna att komma samman.
Som alla här vet går det att leda en häst till vattnet, men man kan inte tvinga den att dricka.
Det är det som är problemet.
Det var det sista inlägget i dagens frågestund, som nu är avslutad.
Jag tackar regeringens företrädare och kammarens ledamöter för er medverkan.
Fru talman!
De geologiska förutsättningarna för att finna utvinningsbara mineraltillgångar i Sverige är förhållandevis goda.
Sverige har också en lång tradition som gruvland och är faktiskt den största producenten av järnmalm, koppar och silver inom EU.
Mineralutvinningen har mycket stor betydelse för sysselsättningen och välståndet i vissa regioner i Sverige.
Ur en internationell synvinkel är det också en fördel om mineralutvinning sker i ett land med en väl fungerande miljölagstiftning.
Det är ett väsentligt allmänt intresse att förutsättningarna för prospektering och gruvbrytning i Sverige förbättras.
Gruvnäringen är en viktig tillväxtfaktor, speciellt i landets norra och mera glest befolkade områden.
Enligt Delegationen för utländska investeringar i Sverige upplever dock investerare från utlandet att det finns en viss otydlighet angående förutsättningarna för gruvnäringen.
Fru talman!
Med hänsyn till långsiktigheten när det gäller just prospektering och investeringar i mineralbranschen anser jag att det är mycket olyckligt att en proposition om minerallagen inte läggs fram under den här mandatperioden.
För mineralnäringens skull behövs det fasta spelregler rörande äganderättsfrågorna samt informationsplikten till fastighetsägarna och på miljöområdet.
Inte minst för att prospekteringen återigen ska ta fart behövs det en tilltro till fasta och långsiktiga regler i branschen.
Frågan om ansvar för gamla gruvhål och frågan om behovet av eventuella föreskrifter om skyddsåtgärder vid nedlagda gruvhål m.m. borde ha kunnat lösas långt tidigare.
I mer än tio år har problemet varit känt.
Dessutom har regeringen haft ett bemyndigande att utfärda föreskrifter om nedlagda gruvhål.
Tyvärr har man inte gjort det.
Den som gräver en grop åt andra faller tydligen inte själv däri - åtminstone inte i Sverige.
Jag hoppas att vi kan förvänta oss att de här sakerna finns med i den proposition som vi ändå tror ska komma snart.
Med detta, fru talman, ska jag förkorta debatten genom att yrka bifall till reservation nr 1.
Fru talman!
I den utredning som vi fick för en tid sedan hävdas det att det är ett väsentligt allmänt intresse att vi har en bra lagstiftning vad gäller mineralprospektering och gruvbrytning i Sverige.
En av de slutsatser som utredaren drar är att gruvbrytningen i Sverige inte avsevärt ska försämras.
Jag kan väl säga att jag delvis delar utredarens uppfattning vad gäller de förslag som finns i utredningen.
Men jag vill nog ändå varna för att i denna kammare lägga fram förslag som innebär att vi på något sätt väsentligen försvårar prospektering och gruvbrytning.
Det är inte något som vi i denna kammare vill beställa eller vill ha.
Från vår sida vill vi i alla fall inte ha det.
Som Eva Flyborg nyss sade har gruvbrytningen och gruvnäringen en väldigt stor betydelse för sysselsättningen och välfärden i Sverige.
Framför allt gäller det självklart norra Sverige.
Där har vi hållit på med gruvbrytning i hundratals år, kanske på markområden där det inte uppstår särskilt mycket konflikter.
Vi är vana vid detta, och det har fungerat bra.
Men en anledning till att den här utredningen tillkom är det stora raseri som utbrutit i södra Sverige när prospektörer som skött sig illa har stört markägare och markägarintressen så till den milda grad att man inte anser sig kunna hantera frågorna.
I den utredning som vi tidigare fått diskuteras att markägarintressena ska beaktas i större utsträckning.
Detta ställer vi upp på, för det ska man visst göra.
Dock får det inte gå så långt att, som sagt, prospektering och gruvhantering avsevärt försvåras.
Andra frågor som tas upp i det här betänkandet är kulturmiljöfrågor.
Med de frågorna arbetas det inte bara i Sverige utan också inom ramen för FN och inom EU.
Det gäller då frågor som har att göra med säkerhet, försiktighet och skyddet för natur- och kulturmiljöer.
Också från gruvbolagens sida förekommer det ganska stora aktiviteter för att sanera den egna branschen från avarter.
Jag bedömer att det finns en vilja från regeringens sida att i den kommande propositionen också ta upp lämpliga regler för att i större utsträckning tillgodose det här området.
I betänkandet behandlas ett antal motioner - gamla motioner, precis som Ola Karlsson tidigare sade, som har legat i några år i väntan på propositionen.
Det handlar om miljöfrågor, äganderätt, efterbehandlingsarbete osv.
Vårt förslag är att alla motionerna ska avslås med hänsyn till att regeringen ändå utlovat en proposition i början av nästa mandatperiod.
Ola Karlsson förfasar sig över att ingenting har kommit här.
Harald Bergström är av samma uppfattning och säger att det är väldigt bråttom och att man skulle ha försökt lägga fram en proposition.
Men det framgår ganska klart av de besked som vi har fått från Regeringskansliet att det finns ytterligare saker som man vill ta upp och titta närmare på - saker som kan ha betydelse för hur den här lagstiftningen justeras.
Det handlar då om att titta på hur man internationellt har det vad gäller gruvlagstiftningen.
Man vill också titta närmare på gruvnäringens ekonomiska betydelse för samhället och fördjupa sig i systemet för ersättning till markägare på vilkas marker sådan här verksamhet bedrivs.
Vidare gäller det avgifterna för tillståndsverksamheten.
Ytterligare en punkt är myndighetsansvaret för gruvhantering och tillståndsgivning, som i dag ligger på Bergsstaten som är underordnad SGU.
Fru talman!
Jag ska inte kommentera betänkandet ytterligare.
Dock vill jag säga att det var en onödig reservation som vi fick i vårt utskott.
På något sätt visar det väl mer på borgarnas grälsjuka snarare än på en konstruktiv debatt.
Jag menar att vi skulle ha kunnat enas kring ett enhälligt betänkande i frågan efter- som man i alla yttranden som avlämnats egentligen pekar på samma sak, nämligen på behovet av ett bättre kunskapsunderlag innan vi får en proposition, ett färdigt förslag till ny lag.
Fru talman!
Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationen.
Fru talman!
Ja, man kan tycka vad man vill om att reservera sig, Karl Gustav Abramsson, och att det är okynne.
Men jag tycker knappast att det kan kallas för okynne om regeringen har haft tio år på sig för att lösa ett problem och inte har kommit till skott och inte tycks ha någon vilja att göra det.
Det var det ena.
Det andra är att Karl Gustav Abramssom vid ett par tillfällen nämnde " väsentligen försvårar " för gruvnäringen.
Som jag nämnde i mitt anförande har jag vid ett antal tillfällen haft anledning att ta kontakt med den förening, Aktionen för rättvis minerallag, som har agerat kraftfullast i den här frågan.
Jag har fått hjälpa dem lite.
De har vid flera tillfällen bekräftat att det visst får finnas gruvor, det är man inte mot.
Men det måste finnas en möjlighet för markägaren att vara med i ett tidigt skede, t.o.m. redan i prospekteringsskedet.
Är det K G Abramssons uppfattning att markägarens ställning ska bli bättre?
Det är faktiskt utredaren Birgitta Nådells uppfattning.
Hon vill stärka markägarens ställning.
Men vad är Karl Gustav Abramssons och Socialdemokraternas uppfattning?
Jag fick av anförandet uppfattningen att det ska vara ungefär som det är.
Fru talman!
Det hade säkert varit så, Harald Bergström, att om problemet med hanteringen av gamla gruvanläggningar, lagstiftning och regler kring detta hade varit påtagligt hade regeringen säkert använt sin förordningsmakt.
Det är möjligen så att detta just på senare år har blivit påtagligt.
Regeringen har inte agerat i frågan utan ämnat göra det i samband med den proposition som kommer för att få ett enhetligt, tydligt och synligt regelverk.
Jag sade att jag inte gillade vissa av utredarens formuleringar.
Jag gillade formuleringen att gruvbrytningen är av väsentligt allmänt intresse, även så prospektering.
Men formuleringen att gruvbrytningen i Sverige inte avsevärt ska försämras tyder på att det finns en liten meningsskiljaktighet mellan vår uppfattningen och utredarens.
Där tror jag att man måste vara väldigt försiktig.
Vi har sagt, och vi ställer upp på, att man ska stärka markägarnas ställning.
Det framgår väldigt tydligt av det svar som Harald Bergström fick på sin fråga till statsrådet Messing, nämligen att man ska ta vederbörlig hänsyn till markägarintressen, sakägarintressen, i det förslag till ny lagstiftning på minerallagssidan som man ämnar presentera i början av nästa mandatperiod.
Fru talman!
Ja, visst fick jag svar på min interpellation, men den springande punkten för mig är huruvida regeringen och Socialdemokraterna vill göra markägaren till en förhandlingspart.
Det är i först i det läget som markägaren har något reellt att sätta emot.
Han har sin egendom att spela med i en förhandling.
Vill man inte göra det är markägaren bortspolad redan från början.
Att få vederbörande till förhandlingspart anser jag vara den avgörande frågan.
Sedan kan man diskutera ersättningar osv., men förhandlingsrätten, att bli en fullvärdig part, är det avgörande.
Än en gång om de gamla gruvorna.
Det är faktiskt så, K G Abramsson, att de problem som vi mötte i ett enskilt ärende, som K G Abramsson väl känner till, är mer än tio år gamla.
