# ID: svediakorp-gov194352
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Riksdagens öppna data: Anföranden
# subtitle: Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:12 Onsdagen den 13 oktober
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-06-08
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Riksdagens öppna data', collecting open data published by the Swedish government. The section referred to as 'Anföranden' contains speeches held by the Members of Parliament during political debates.
# genre: governmental
# subgenre: open data, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1999-10-13
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax, named entities
# annotationMethod: automatic
# words: 90,701
# sentences: 5,216
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/rd-anf
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
Justitieombudsmannen är en del av den svenska demokratiska rättsstaten.
Han verkar till försvar för den rättrådiga förvaltningen och till skydd för enskilda människors rätt.
Justitieombudsmannen har funnits i den svenska regeringsformen sedan 1809.
Han behövdes då, och han behövs alltjämt.
Den svenske justitieombudsmannen har blivit ett föredöme för liknande institutioner världen över.
Den svenske justitieombudsmannen är numera inte en utan fyra, och dessutom inte heller nödvändigtvis man.
Hans främsta medel är inte de starka juridiska maktbefogenheterna utan skarpsinnet i hans iakttagelser och tyngden i hans argument.
Därför, fru talman, är det en grannlaga uppgift för riksdagen när man har att utse sina justitieombudsmän.
Konstitutionsutskottet föreslår till ny justitieombudsman efter Rune Lavin hovrättslagmannen Nils-Olof Berggren från Göteborg.
Det är vår övertygelse att han väl kommer att tjäna land och folk i detta ämbete.
Vi föreslår samtidigt att riksdagen omväljer chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundh för en ny fyraårsperiod.
Konstitutionsutskottet hade enhälligt föreslagit att Claes Eklundh omvaldes till chefsjustitieombudsman.
Valet skulle avse tiden från valet till dess nytt val genomförts under fjärde året därefter.
Kammaren biföll konstitutionsutskottets förslag och utsåg därmed - för tiden från valet till dess nytt val genomförts under fjärde året därefter - till chefsjustitieombudsman Claes Eklundh Konstitutionsutskottet hade enhälligt föreslagit att hovrättslagmannen Nils-Olof Berggren skulle väljas till justitieombudsman.
Valet skulle avse tiden fr.o.m. den 1 december 1999 till dess nytt val genomförts under fjärde året därefter.
Kammaren biföll konstitutionsutskottets förslag och utsåg därmed - för tiden fr.o.m. den 1 december 1999 till dess nytt val genomförts under fjärde året därefter - till justitieombudsman Nils-Olof Berggren
Fru talman!
Vi får väl se om Vänstern är beredd att stödja de borgerliga partierna.
Jag hoppas det, för elevernas skull.
Det vore bra.
Men det är synd att det är den allmänna opinionen och debatten som ska tvinga fram det.
Det visar var känslorna egentligen finns hos Gudrun Schyman.
Sedan har hon alldeles rätt: Det är klart att det inte blir stor tillväxt och allting blir jättebra bara för att McDonald s etablerar i alla länder.
Men i många länder där McDonald s inte fick etablera är det mycket bättre på sikt om McDonald s får etablera.
Den ekonomiska politik som Gudrun Schyman står för innebär regleringar och stelheter.
Den innebär att vi faktiskt hamnar i den situation vi har hamnat i - med hundratusentals arbetslösa, med resurser som inte räcker till och med system som inte kan ge den vård som behövs.
Det var under den borgerliga regeringen som vårdköerna bantades bort genom vårdgarantin.
Det är nu som Gudrun Schyman, Göran Persson och Lars Engqvist slåss med frenesi för att inget sjukhus ska få vara privat.
Ingen människa som vill driva sjukhus ska få göra det om det inte är i den politiska sfären.
Men det viktiga är ju vården.
Det viktiga är mångfalden, valfriheten och rätten.
Vi ska ha en bra och fungerande sjukförsäkring där den som inga inkomster har heller inget betalar och den som har stora inkomster betalar mycket.
Man ska ha lika rätt till vård, men man ska ha rätten att välja utan köer.
(Applåder)
Fru talman!
Det finns många intressanta aspekter på detta som kan diskuteras, men jag har ju mer begränsad tid till mitt förfogande.
Jag vill fråga Nils Fredrik Aurelius om några saker.
Åtföljs inte kravet på utredning från Moderata samlingspartiet av någon uppfattning om att man faktiskt ska skilja valdagarna åt, utan är det ett öppet utredningsmandat som partiet här står för?
En annan fråga som man kan diskutera gäller det kommunala sambandet.
Jag vill bara erinra om, och fråga, vilka synpunkter Aurelius har på det kommunala samband som faktiskt förelåg före författningsförändringarna och enkammarriksdagen 1970.
Det fanns nämligen också då ett kommunalt samband.
Om högt valdeltagande har ett egenvärde så innebär väl den maximen eller det axiomet att det är överordnat nästan alla andra väsentliga frågor.
Men Moderata samlingspartiet anser uppenbarligen att även ett lägre valdeltagande på någon nivå är acceptabelt - bara det finns ett större engagemang i kommunala frågor.
Jag vill faktiskt sätta i fråga om det verkligen är en ståndpunkt som kan vinna gehör.
Jag vill också med hänvisning till några tidningsuttalanden ta upp en annan fråga.
I svensk författningspolitik har vi nämligen haft som princip att försöka nå konsensus, eller samförstånd, kring spelreglerna.
Håller Moderata samlingspartiet på att överge den tanken?
Uttalanden från gruppledaren tyder på det.
Han kallar utredningsbeslutet i riksdagen om skilda valdagar för ångervecka.
Hade vi velat köra hade vi haft majoritet för att sätta socialdemokrater och v på plats i frågan, sägs det.
Är detta den nya linje som Moderata samlingspartiet och dess gruppledare kommer att följa i författningspolitiska frågor i fortsättningen?
Fru talman!
Jag tycker att Göran Magnusson bör se positivt på att utskottsmajoritetens formulering är öppen.
Vi ska utreda frågan, men vi har inte nödvändigtvis samma åsikt.
Det har ju framgått här.
Vi har från Moderata samlingspartiet en klar åsikt i fråga om att skilda valdagar har mycket som talar för sig.
Men ska man utreda frågan skadar det väl inte med en viss intellektuell öppenhet, Göran Magnusson?
Det borde väl vara något positivt och något som Göran Magnusson borde uppskatta.
Det är inte vi som spräcker konsensus - det är Göran Magnusson och i någon mån Vänsterpartiet.
Där lär ju åsikterna vara något blandade.
Men strävan efter konsensus är bra, och därför tycker jag att Göran Magnusson ska gå med på en utredning, där alla uppgifter och uppfattningar får brytas mot varandra för att se om man kan komma fram till en gemensam uppfattning.
Det är faktiskt så den svenska konsensuslinjen beträffande författningsförändringar fungerar.
Fanns det inte ett kommunalt samband 1970 och 1967 när frågan togs upp?
Jo då, och det finns ett kommunalt samband nu också, men det är mycket svagare.
Det var det som jag försökte framhålla i mitt anförande.
Kommunerna har på ett helt annat sätt än före 1970 fått uppgifter att själva besluta om.
Detta är också ett starkt argument för att ha skilda valdagar.
Egenvärdet blir en mer filosofisk fråga, som skulle kräva en lite längre debatt.
Men om man som Göran Magnusson säger att en sak, t.ex. högt valdeltagande, har ett egenvärde är inte det samma sak som att säga att det inte finns andra värden som också ska vägas in vid en sammanlagd bedömning.
Jag tycker att det är en rimlig inställning som jag tror att många t.ex. i Demokratiutredningen, som bl.a. talar om denna fråga, delar.
Utredningens slutbetänkande kommer ganska snart.
Detta säger jag utifrån det man brukar kalla för en deltagandedemokratisk uppfattning, dvs.
att det är viktigt att medborgarna på olika sätt tar del av och engagerar sig i det demokratiska beslutsfattandet.
Det enda avgörande kan inte vara att många vid ett visst tillfälle vart fjärde år går och röstar, även om det i och för sig också är önskvärt att många röstar och helst då på oss.
Fru talman!
Jag noterar att det kanske inte bara är intellektuell öppenhet som gör att Moderaterna har skrivit som man har gjort tillsammans med de andra i reservationen.
Det kanske är så att Moderata samlingspartiet inte har bestämt sig om skilda valdagar är bra eller ej.
Det handlar kanske om en nyorientering på den punkten.
Konsensus innebär kanske något mer än att de som är i minoritet bara ansluter sig till majoritetens ståndpunkt.
För att konsensus ska uppnås fordras nog insatser från alla som ska delta i beslutet.
Det handlar inte bara om att bestämma sig för en uppfattning och säga att det är de andra som bryter konsensustanken.
Nils Fredrik Aurelius säger också att det kommunala sambandet är svagt.
Det tycker kanske inte kommunalkamrerarna eller kommunalkassörerna som varje månad tar emot avsevärda belopp som är inkasserade av staten eller genom lagstiftning här i riksdagen.
Där kan man väl säga att det kommunala sambandet är starkt.
Det är ju starkt på många punkter eftersom kommunerna i någon mening kan sägas vara utförare av en rad olika verksamheter inom vård, skola och omsorg.
Där finns det ett starkt kommunalt samband.
Det går inte att spela ned den här undersökningen om det svaga intresset från svenska folkets sida för skilda valdagar genom att påstå att den är ett debattinlägg.
Det är faktiskt en forskningsrapport där man har frågat folk enligt de gängse regler som finns.
Vi har väl alla då och då förfallit till att säga att det bara är en opinionsundersökning, att frågan är felställd eller att de som svarade inte har begripit vad de svarade på och därmed behöver man inte bry sig om det.
Jag tror att man ska se på dessa frågor med lite större allvar än det som Nils Fredrik Aurelius nu visar kring den här undersökningen.
Är det så att man är beredd att köra över?
Det finns bara en ångervecka för Socialdemokraterna, annars går tåget i frågan om skilda valdagar.
Fru talman!
Syftet med Göteborgsundersökningen som redovisas i den här debattskriften - den klassificeras så, Göran Magnusson - är från författarnas sida bl.a. att problematisera frågan om hur man ska se på opinionsundersökningar.
Som jag antydde i mitt första anförande skriver författarna bl.a. att demokratiopinioner ofta uppstår när de som ska svara blir tillfrågade.
Det är ett intressant resonemang som förs om detta.
Jag tycker inte att det kan vara ett tillräckligt starkt argument i en sådan här författningspolitisk debatt att peka på en viss opinionsundersökning.
Visst finns det ett kommunalt samband.
Vi har kanske lite olika åsikter om hur starkt detta ska vara.
Jag har försökt att framhålla att det är betydligt svagare nu än när den gemensamma valdagen infördes, Göran Magnusson.
Det är mycket svagare.
Man kan inte bara se kommunerna som utförare, som Göran Magnusson faktiskt antyder, utan kommunerna har ju fått ett större beslutsfattande på många områden sedan 1970, och det har vi faktiskt varit eniga om.
Det framgår av partimotioner vad Moderaterna anser som skilda valdagar.
Vi menar att det vore en fördel med skilda valdagar.
Men det innebär inte att vi har tagit ställning i alla detaljfrågor, t.ex. om alla kommunala val ska ske samtidigt.
Där finns det lite olika åsikter.
Det finns en hel del att diskutera här.
Men jag tycker att den öppenhet som också markeras i utskottets skrivningar borde uppfattas som något positivt av Göran Magnusson.
Vi strävar efter att få med Socialdemokraterna på en utredning i de här frågorna.
Där kan vi diskutera dessa mycket intressanta och viktiga demokratiska frågor vidare.
Men en förutsättning är ju förstås att Socialdemokraterna också visar lite öppenhet och i alla fall vill vara med om en utredning.
Fru talman!
Mats Einarsson ställde många intressanta frågor i sitt anförande.
Bl.a. undrade han om man kunde betrakta monarkin som demokratisk, eller han påstod rättare sagt att den inte var det.
Jag skulle gärna vilja ställa en fråga till honom om han anser att en företeelse som har ett brett folkligt stöd möjligtvis kan räknas in i begreppet demokratiskt acceptabel.
Vi vet ju att den svenska monarkin åtnjuter ett stort folkligt stöd.
Vi kan i alla fall konstatera att den tolereras av demokratin.
Man kan också säga att den svenska monarkin i alla fall är långt mycket bättre än proletariatets diktatur.
Fru talman!
Den katolske patern Erwin Bischofberger brukar fastslå tre karakteristika på demokratin: människovärdesprincipen, majoritetsprincipen och hänsynen till minoriteter.
Om man vill uttrycka demokratin kortfattat är det en bra beskrivning.
Den danske statsrättsprofessorn Alf Ross konstaterar i sin klassiker Varför demokrati?
att den demokratiska mentaliteten är avgörande för en fungerande demokrati.
Jag tror att det är en klassiker som man borde läsa om nu ett femtiotal år efter det att den kom ut första gången.
När han beskriver demokratins inre struktur sätter han överst " att den demokratiska mentaliteten innebär respekt för människans moraliska personlighet. "
Och han konstaterar att det är en inställning som har sin rot i kristna och humanistiska värden.
Hans schema för jämförelse mellan demokrati och självhärskardöme är intressant att reflektera kring.
Jag citerar honom i detta avseende: " 1.
Respekt för människan kontra förakt för människan, varav följer 2.
Erkännande av individens autonomi kontra hävdande av auktoriteten, varav följer 3.
Önskan om samtycke kontra önskan om herravälde, vilket i sin tur yttrar sig i idéerna om a. diskussion, andlig frihet kontra diktat och andligt tvång, b. rättens herravälde, speciellt personlig säkerhet kontra godtycke och personlig otrygghet, c. fred kontra användandet av våld. "
I debatten om styrelseskick och demokrati har vi en tendens att fastna i olika strukturresonemang, i lagtekniska lösningar.
I demokratidebatten tenderar vi att bli ett slags motsvarighet till finansdebattens räknenissar.
Jag tror att det är viktigt att vi stannar upp nu och då och reflekterar över vad som är syftet med demokratin.
Det kan vi göra här och nu när vi diskuterar olika strukturella frågor.
Det förutsätter en öppenhet hos oss och en förmåga till ny- och omtänkande.
Och på den punkten har vi förstås alla våra brister.
Fru talman!
Alf Ross har definierat det demokratiska systemet på följande sätt: " Idealtypen är den statsform i vilken de politiska funktionerna med maximal intensitet, effektivitet och extensitet utövas av folket på parlamentarisk nivå. "
Med intensitet avses omfånget av den personkrets som får tillstånd att delta i omröstningar och val.
Det handlar alltså om rösträtten och dess verkningar.
Effektiviteten handlar om den verkningsgrad varmed folket förmår göra sina synpunkter gällande.
Det är ett intressant kriterium just när vi diskuterar detta med skilda valdagar.
I den mån folket verkar genom sina representanter beror effektiviteten på styrkan av den kontroll som folket kan utöva över sina representanter.
Det handlar om valperiodernas längd och valsystemens övriga konstruktion.
Extensiteten handlar om omfattningen vari det folkliga inflytandet och kontrollen består, dvs.
graden av verklig styrelse.
Fru talman!
När Riksdagsutredningen behandlade frågan om att förändra budgetprocessen, bl.a. genom att budgeten anpassas till kalenderår, kom frågan upp om att flytta riksdagsvalet till våren för att underlätta för både regering och riksdag.
I den utredningen, som jag för övrigt var ledamot av, förordade samtliga partier utom Socialdemokraterna ett vårval.
Det blev inget av det i det läget på grund av den konsensusprincip som har diskuterats här tidigare.
Nu har vi vunnit erfarenheter av hur det nuvarande systemet fungerar efter det första riksdagsvalet med det nya budgetsystemet.
Jag tror att man behöver visa stor öppenhet inför olika synpunkter på valdagens förläggning i tiden.
En utredning som kan belysa alla dessa olika aspekter behövs.
Jag vill betona att vi för vår del i denna fråga inte har några låsta positioner, men vi tror att det behövs en djupare analys av dessa frågeställningar.
Riksdagskommittén och dess referensgrupp för utvärdering av budgetprocessen bör givetvis titta på dessa frågeställningar.
Det är så att säga inte bara en riksdagsintern fråga hur valdagen förläggs, utan den har också en allmännare och djupare innebörd och bör därför bli föremål för en statlig utredning i detta sammanhang.
Det måste i så fall kunna bli ett samspel mellan Riksdagskommittén och den utredningen.
Fru talman!
Den gemensamma valdagen för val till riksdag, kommunfullmäktige och landsting var ett utslag av en fyrpartikompromiss i samband med författningsrevisionen i slutet på 60-talet.
Möjligen var den då naturlig, med inriktningen på treåriga mandatperioder.
Nu när vi återgått till fyraåriga mandatperioder kan det vara befogad att noggrannt analysera situationen.
Frågan är väl om det i modern tid har gjorts någon ordentlig genomgång av argumenten kring den gemensammma valdagen.
Som det är nu riskerar landstings- och kommunpolitiken att hamna i skymundan.
Detta har lett till att många lokala småpartier har dykt upp, bl.a. därför att man uppfattar ett ointresse för kommunpolitiken från de partier som även deltar i riksvalrörelsen.
Detta kan leda till att den kommunpolitiska debatten och för den delen även maktstrukturerna snedvrids.
Nya lokala partier kan ha en stor betydelse för en vitaliserad kommunal demokrati, men det finns en risk för att de koncentrerar sig på en enda fråga till förfång för helheten.
För väldigt många medborgare är kommunpolitiken dessutom nära och praktiska frågor, och det är därför viktigt att medborgarna får möjlighet till ett tydligare engagemang i dessa frågor genom en separat valdag.
Åtskilda valdagar där riksdagsvalet placeras för sig och landstings- och kommunvalen för sig vore därför en viktig åtgärd.
Detta är partiets officiella hållning, men det kan även sägas att vi visar en öppenhet i dessa frågor.
Även om rikspolitiken aldrig helt kan undgå att påverka lokala val, kan en sådan ordning leda till att partierna och väljarna i högre grad kan fokusera på den lokala politiken i landsting och kommuner.
Vi skulle få en förbättrad effektivitet i demokratin, om vi kunde få ett sådant fokus på den lokala politiken.
Det finns en del intressanta tankegångar om skilda valdagar, inte bara att ha en enda valdag för kommun- och landstingsvalen.
Man skulle också kunna tänka sig att regionalt eller lokalt sprida ut dem under ett års tid.
På så sätt skulle rikspolitikerna inte kunna dominera valrörelserna på samma sätt som nu, även om jag kan tänka mig att de skulle göra sina försök.
Den typen av frågeställningar borde vara intressanta och värda att diskutera i en utredning om skilda valdagar.
Vi är förutsättningslösa på den punkten.
Vi tror att det kan finnas möjlighet att ta fram argument och synpunkter som är viktiga för en vital debatt omkring den här situationen.
Fru talman!
I kravet på demokratins intensitet och effektivitet ligger att väljarnas inställning till de politiska partierna skall ges ett rimligt genomslag i parlamentets sammansättning.
I princip bör gälla att varje röst ska ha lika värde för utdelning av mandat.
I Sverige har man delvis beskurit denna princip genom mandatfördelningsspärrar i valet till riksdagen.
En valsedelsbeteckning måste uppnå minst 4 % av giltiga valsedlar i hela riket för att få delta i fördelningen av mandaten.
Det enda undantaget är om en valsedelsbeteckning uppnår minst 12 % i en enskild valkrets.
Då kan mandat erhållas där.
Dessa mandatfördelningsspärrar brukar motiveras utifrån behovet av stabila regeringsmajoriteter.
Syftet sägs också vara att undvika partisplittring.
I och för sig finns det skäl som talar för att det vore bra med stabila regeringsmajoriteter, men sådana hör faktiskt till sällsyntheterna i Sverige, trots det beskrivna valsystemet.
Det normala har alltsedan 1970 års val varit att Sverige har en minoritetsregering.
Majoritetsregeringar tillhör undantagen.
Det finns heller inga garantier för att stabila regeringsunderlag etableras bara för att det finns en kraftig mandatfördelningsspärr.
Sådana är heller inte någon garanti för att inte ett stort antal partier skall kunna etableras i riksdagen.
Dessa spärrar har dessutom väldigt abrupta effekter.
Valsedelsbeteckningar som samlar strax över 200 000 röster blir helt utan mandat, medan beteckningar som samlar strax över 220 000 röster får minst 14-15 mandat.
Dessa tröskel- eller falluckeeffekter är helt orimliga.
I vissa fall kan de leda till att en mycket stor del av svenska folket saknar representation i landets parlament.
Det kan vara så att ett antal partier faller precis under 4-procentsspärren och därmed blir utan mandat.
Vi har sett sådana situationer framför oss, och vi kan fortfarande se dem framför oss.
I dag ligger tre partier i närheten av spärren.
Man kan ha förståelse för att valsystemet inte alltför mycket skall uppmuntra till partibildningar utifrån opportunistiska vindar, men samtidigt är det viktigt att valsystemet heller inte diskriminerar nya politiska rörelser genom helt orimliga tröskeleffekter.
Det måste finnas dynamik och möjlighet till vitalisering i det demokratiska systemet.
Vi tror att det vore rimligt att man nu, snart 35 år efter det att överenskommelsen ingicks, gör en ordentlig utredning av spärrsystemet och tittar på alternativa lösningar.
Det är viktigare för partier att ha någon representation i parlamentet än att stå helt utanför i ett system med kraftig initialspärr.
Det är sant att små partigrupper i sig får svårt att greppa hela riksdagsarbetet och att utskotten knappast kan ha högre ledamotsantal än 17, men det bör inte vara ett avgörande skäl mot en differentierad representation.
Även ett parti som får ett lokalt mandat har rätt till representation, trots att det inte kan få utskottsrepresentation.
Man borde titta på de här frågeställningarna.
Kompromissen från 1960-talet hade ett grundläggande syfte, nämligen att hålla Vänsterpartiet, som då hette något annat, innanför riksdagen och Kristdemokraterna utanför.
Erlander ville ju ha en spärr vid 3 %, Bertil Ohlin ville ha en spärr vid 5 %, och så småningom enades man vid 4 %.
Det låg inte på något sätt en gudomlig rättvisa i detta, utan det var ett pragmatiskt ställningstagande.
Det förhindrade oss kristdemokrater från att komma in i riksdagen.
Det tog 27 år innan vi kom in av egen kraft, medan det brukar sägas att det tog 27 veckor för Ny demokrati.
Det borde vara rimligt att ha någon annan typ av spärr, t.ex. några inpassningsskalor.
Det är i varje fall anledning att nu se över dessa frågeställningar i en utredning.
Jag yrkar därför bifall till reservation 8, där det krävs en sådan utredning.
Vän av ordning som läser reservation 8 upptäcker kanske att mitt namn inte finns med på den.
Det beror på ett tekniskt missöde - mitt namn ska stå där.
Jag vill också speciellt anbefalla majoritetsskrivningen under mom. 6 och 7.
Fru talman!
Ingvar Svensson försöker mobilisera folket och majoritetsprincipen till monarkins försvar.
Jag är en varm anhängare av majoritetsprincipen.
Vill en majoritet behålla den institution som till sitt väsen är motsatsen till majoritetsprincipen, ska naturligtvis dess uppfattning gälla.
Det är kanske lite opåkallat att insinuera att vi tycker någonting annat, men därav följer ju inte att monarkin så att säga blir demokratisk eller för den delen att partierna kan springa ifrån sin plikt att företräda sina egna program.
Jag noterar återigen att det tydligen inte finns några positiva sakargument för monarkin.
Om Ingvar Svensson har några sådana, ser jag fram emot att få höra också dem.
Fru talman!
Det finns kanske inte så väldigt många principiella argument.
Däremot kan det finnas pragmatiska sådana.
Vad gäller svenska flaggan kan Mats Einarsson, som nyss förklarade sig vara ateist, notera att det finns ett kors på den.
Vill han ha bort flaggan också?
Det finns en tradition, och i och med att monarkin i dag inte har något faktiskt politiskt inflytande - även om den kanske har ett visst opinionsbildningsinflytande - kan den fungera väl så bra som ett presidentskap.
Fru talman!
Jag tackar Ingvar Svensson för tipset om flaggan.
Jag ska fundera på det.
Jag tycker nog att frågan om statschefen har en lite annan dignitet än det som gäller flaggan.
Det är inte så att man kan, bör eller nödvändigtvis måste göra sig av med alla gamla traditioner bara därför att de har ett ursprung i ett fördemokratiskt samhälle, naturligtvis inte, men frågan om statschefen har en central betydelse för vår syn på politik, stat och demokrati.
Fru talman!
Jag skulle vilja fråga Ingvar Svensson hur det nu är: Är den här utredningen om skilda valdagar meningslös?
Kd:s representant kommer att hävda att det ska vara skilda valdagar oavsett utgången.
Det är den ena frågan.
Den andra frågan är: Står Ingvar Svensson bakom Folkstyrelsekommitténs yttrande om att ett högt valdeltagande har ett egenvärde, och hur kopplas det då till riskerna för ett mycket lägre valdeltagande i kommunalvalen och därmed också urgröpt legitimitet för dem som blir valda?
Konsensus är ju ett intressant resonemang här.
Nu är det värt att notera att den konsensusuppgörelse som gjordes om fyraåriga mandatperioder och bibehållen gemensam valdag nu används av en del av deltagarna i uppgörelsen som ett argument för att köra över en stor minoritet.
Man säger nämligen att de fyraåriga mandatperioderna, som ingick i konsensusuppgörelsen, leder till att vi måste ha skilda valdagar och val oftare än vart fjärde år.
Jag tycker att det är lite grann att missbruka själva konsensusresonemanget i de här frågorna.
Fru talman!
Jag ska återkomma till frågan om spärren på 4 % och starka regeringar.
Fru talman!
Överenskommelsen från 1993 avsåg en bestämd tidsperiod, dvs.
fram till 1998.
Under den tiden var man bunden av den här överenskommelsen.
I och med att den nu har så att säga förlorat i verkning kan man öppna debatten igen t.ex. om synen på skilda valdagar.
Det är väl inget konstigt med det.
Vår syn på att det behövs en utredning är att man tar fram ett underlag för att belysa olika aspekter.
Hur en ledamot från Kristdemokraterna i slutändan kommer att ställa sig inför detta underlag kan ju inte jag här och nu fastställa, för då vore ju en sådan här utredning meningslös.
Får jag sedan säga när det gäller valdagar och valdeltagande att jag givetvis förstår oron.
Det var väl ingen tillfällighet att man införde gemensam valdag eftersom man ville ha ett strömlinjeformat samhälle där riks- och regeringspolitiken skulle slå igenom i kommuner och landsting också.
Det finns ingenting som säger att man, om man skulle kunna frigöra sig från riksvalrörelsen, inte skulle kunna få ett vitalt valdeltagande i de kommunala och landstingskommunala valen om man lyckas fokusera på de frågorna.
Det är många av frågorna som ligger nära medborgarna, och man kan ju se att man på sina håll lyckas mobilisera oerhört för lokala partier i olika enskilda frågor.
Det är alltså inte alls konstigt.
Det finns heller inga belägg för att en sådan här splittring skulle minska valdeltagandet.
Det är en hypotes från socialdemokraternas sida.
Fru talman!
Alla ni som lyssnar!
Om man får tro det senaste replikskiftet handlar det antingen om kommunism eller om McDonald s-ekonomi, och det tycker jag vore jäkligt tråkigt båda två.
När jag åkte tunnelbana till Tensta för drygt en vecka sedan - det var i samband med Ahleniusaffären och Bosse Ringholms presskonferens - stod det på tunnelbanedörren: Bosse Röd blir sossars död.
Då tänkte jag: Hur ska det nu gå för Bosse Blå?
Vi har ju två Bosse nu.
Efter att ha hört hans första anförande som partiledare blir jag lite nyfiken - halvt förskräckt, men också nyfiken.
Stora politiska projekt duger inte, säger han.
Ett av de större politiska projekt som bedrivs i Sverige i dag bedrivs av moderaterna - i Stockholm, i och för sig.
Där kan jag hålla med: Det duger inte.
Men jag tror att det behövs stora politiska projekt.
Det behövs ett stort, rejält politiskt projekt som ser till att vi kan få ett ekologiskt hållbart samhälle med ett nytt skattesystem som gynnar teknisk utveckling, energihushållning och energieffektivitet - en grön skatteväxling.
Det är kanske det största politiska och mänskliga projekt vi någonsin har ställts inför: att bygga ett ekologiskt hållbart samhälle.
Det kan vi göra inte genom att politiker går in och detaljstyr, Bo Lundgren, utan genom att lägga upp bra och justa ekonomiska spelregler och styrmedel som gör att det som är ekologiskt hållbart blir lönsamt.
I dag är det tyvärr tvärtom: Det som inte är ekologiskt hållbart är ofta lönsamt kortsiktigt.
Jag saknade fullständigt den internationella aspekten.
Jag skulle vilja ställa en väldigt konkret fråga: Varför vill moderaterna sänka biståndet?
Det är väl tillräckligt ynkligt som det är.
Jag tycker att vi måste höja det.
Varför vill moderaterna sänka biståndet?
Fru talman!
Jag vill kommentera det sistnämnda.
Ingvar Svensson säger att detta är en hypotes.
Den hypotesen styrks ju i så fall av all internationell erfarenhet, senast i Norge.
Sedan skulle jag vilja säga att den här debatten delvis bygger på en myt också, nämligen att det inte skulle pågå någon kommunal debatt om lokala kommunala frågor.
Lever inte majoritetsledamöterna ute i kommuner och kan följa den debatt som faktiskt pågår?
Det är ju inte så att varenda en jag träffar i gathörnet vill fråga om utrikespolitiken eller om rikspolitiken.
Det finns ju faktiskt en pågående debatt ute i kommunerna, och jag tycker inte att det finns någon anledning att negligera detta.
När det gäller småpartispärren och starka regeringar var det ju Erlanders principiella uppfattning att det skulle vara regeringsdugliga, starka regeringar.
Det återspeglas bl.a. i det engelska parlamentariska systemet, där man faktiskt ser till att man får en stark regering, men en regering som naturligtvis också kan avsättas.
Ingvar Svensson säger att det kanske inte är så viktigt med starka regeringar, och jag kan förstå det utifrån den historiska tradition som kd och Ingvar Svensson har, men det är möjligt att man ska instämma i detta att man inte ska ha majoritetsregeringar.
I varje fall har budgetunderskotten i Sverige vuxit lavinartat kraftigt under de år då vi faktiskt har haft majoritetsregeringar.
Jag medger att det inte riktigt är ett författningspolitiskt argument, men det kan vara värt att notera.
Det finns ju ekonomer och statsvetare som faktiskt anser att de svåra ekonomiska förhållandena i Sverige har berott på att vi har haft för svag regeringsmakt allteftersom.
Då finns det kanske anledning att på allvar i konsensusandan från socialdemokraterna överväga huruvida man kanske ska ta bort utjämningsmandaten, dra ned antalet ledamöter i riksdagen och möjligen också sänka spärren något för att minska på den kraftiga representation som ett parti får när det väl tar sig över 4-procentsspärren och minska proportionaliteten.
Det är ju precis vad Olle Petersson och andra säger också i sin demokratirapport.
Man kan kraftigt överväga att minska proportionaliteten i det svenska valsystemet.
Fru talman!
Göran Magnusson resonerar som om Socialdemokraterna alltid skulle vara det största partiet i Sverige, och jag förstår att det finns en tradition där som sitter i ryggmärgen.
Men det behöver inte vara så för all framtid, och då kanske han kommer in på ett annat tänkande i de här sammanhangen.
Jag hoppas att han inte missuppfattade mig: Jag tycker att det är viktigt med stabila regeringsmajoriteter, men jag konstaterade att spärren inte hade givit det utom i några få undantagsfall under den tid som spärren har funnits till.
Göran Magnusson undrar om vi inte märker att det finns en kommunal debatt.
Jo, det gör vi verkligen, men Göran Magnusson måste ju vara både blind och döv om han inte inser att den lokala debatten kommer i skymundan, även om den existerar ganska vitalt här och var, för riksvalrörelsen.
Helt definitivt är det så när det gäller landstingspolitiken.
Man ser att i kommunerna kan man lyckas förändra valresultaten, men landstingspolitiken följer väldigt nära riksdagsvalsutslagen.
Fru talman!
Äntligen har nu riksdagen betänkandet om styrelseskick och demokrati i kammaren för slutligt ställningstagande.
Jag säger äntligen, eftersom detta betänkande är av sådan art att konstitutionsutskottet och därmed partierna har valt att skjuta fram det slutliga ställningstagandet just i avvaktan på socialdemokraternas eget ställningstagande.
Centerpartiet anser att det var viktigt att partierna valde att invänta statsminister Persson och demokratiminister Lejons överläggning i juni med partiledarna.
Tyvärr valde socialdemokraterna att inte lyssna eller ens ta hänsyn till majoriteten av partiernas ståndpunkt vad gäller utredning om skilda valdagar och förflyttning av valdagen.
Dessutom ska påpekas att under ett skede i konstitutionsutskottets hantering av skilda valdagar fanns det en majoritet bestående av sex partier.
Vänsterpartiets ståndpunkt har med spänning följts i konstitutionsutskottet, och som alla kommer ihåg så slog Vänsterpartiet på stora trumman strax efter riksdagsvalet för sin nya ståndpunkt om skilda valdagar och behovet av att tydliggöra kommunvalet och de lokala frågorna.
Vem vet: Den ståndpunkten kanske dyker upp igen!
Detta ställer också frågan om socialdemokraternas totala ovilja att aktivt ställa sig bakom en utredning och översyn av valens förläggning på sin spets.
Ska ett enda parti, om än stort, kunna blockera en förändring som det trots allt finns en tydlig majoritet för?
Centerpartiet anser att det var olyckligt att sammanföra de allmänna valen till en gemensam valdag.
Centerpartiet har i ett stort antal motioner krävt en återgång till skilda valdagar för riksdags- och kommunalval.
Den gemensamma valdagen medför att valen till de kommunala församlingarna inte får den uppmärksamhet i valrörelsen som de borde ha, inte minst med hänsyn till de viktiga samhällsuppgifter som numera är de lokala och regionala församlingarnas ansvar.
Genom utvecklingen under de senaste åren har skälen för skilda valdagar ytterligare förstärkts.
Ett sådant skäl är de förändringar som i vissa delar av landet redan skett och som i andra delar är på gång vad gäller den regionala och kommunala självstyrelsen.
Dessa förändringar innebär att ytterligare för medborgarna viktiga uppgifter tillkommer.
Det är således mycket viktigt att medborgarna får bättre möjligheter till insyn och ansvarsutkrävande vad gäller den lokala och regionala beslutsnivån.
Skilda valdagar skulle kunna ge bättre förutsättningar för detta.
Ett annat tillkommande skäl är att mandatperioden har förlängts till fyra år.
Det torde i dag inte finnas någon annan demokrati i vilken det förflyter så lång tid mellan allmänna val som i Sverige.
Ett tredje tillkommande skäl är att möjligheten till personval numera finns.
Detta ger i sig väljarna nya möjligheter att påverka valen, men det ställer också nya krav på såväl kandidater som väljare.
För kandidaterna är det svårt att få genomslag såsom tänkt var under valkampanjen och under mandatperioden.
För väljarna är det, med det stora antal kandidater som förekommer, svårt att på relevanta grunder träffa sina avgöranden vad gäller värderingen av kandidaterna.
I medierna blir det trångt, vad gäller såväl reportage som debattinlägg.
Uppmärksamheten koncentreras i mycket hög grad på partiledarna och kandidaterna till riksdagen.
De regionala och lokala valen kommer ofta i andra hand.
Centerpartiet anser att förändringen till skilda valdagar aldrig kan eller ska hanteras som en isolerad demokratifråga utan måste finnas som ett av ett helt batteri av demokratiska redskap som ska förändras och utvecklas.
Därför kommer också Centerpartiet att återkomma med ett antal reformer för att stärka och vitalisera demokratin.
Framför allt är det viktigt att skapa en mångfald av olika redskap i syfte att just nå medborgarna på olika sätt och ge medborgarna olika redskap för att engagera sig.
Skilda valdagar är ett exempel på en reform i syfte att ge valrörelsen och dess politiker var för sig stimulans att tydliggöra både den politiska viljan och det politiska ansvaret på ett bättre sätt än i det nuvarande sammanhållna valdagssystemet.
Det är för Centerpartiets del viktigt att medborgarna får klarare och bättre relationer till den politik och de politiker som återfinns på de olika nivåerna, som ett av flera redskap.
Bakom frågan om skilda valdagar döljer sig också en större fråga, nämligen synen på kommunerna.
Det har vi också hört i debatten här.
Har man uppfattningen att kommunerna är en integrerad del i statsförvaltningen - riksdagens och regeringens förlängda arm, om man så vill - är det också naturligt att eftersträva en så stor likhet i valutfallet som möjligt.
Genom likartade majoriteter i alla valda församlingar blir det lättare att bedriva en likadan politik i hela landet, i alla 289 kommuner.
En annan uppfattning - som jag och Centerpartiet står för - är att det kommunala självstyret måste bli starkare, att vi måste tillåta kommuner att vara olika.
Ett starkt kommunalt självstyre innebär att vi också förbinder oss att respektera de beslut i kommunerna som vi kanske inte alltid uppskattar.
Med en sådan grundsyn blir inte frågan om skilda valdagar särskilt komplicerad.
Då återkommer naturligtvis socialdemokraterna till att valdeltagandet i Norge är så lågt och att det beror på de skilda valdagarna, att människor inte orkar eller vill engagera sig.
Men en gemensam valdag höjer valdeltagandet, och därmed är demokratin tryggad, tycks man resonera.
Så enkelt är det inte.
Det bekräftas av att vår demokratiminister börjar diskutera i termer av röstplikt.
Genom att ensidigt fokusera på valdeltagandet som mätare på demokrati blir det ett egenvärde att prata om att öka valdeltagandet, medan det inflytande som kan utövas i val och annars blir av underordnad betydelse.
Det är sant att ett lågt valdeltagande i ett lokalval är en mycket allvarlig alarmklocka, men då ska det också hanteras lokalt genom att man ställer krav på delaktighet och engagemang, inte genom att man döljer detta resultat bakom andra val.
Jag upprepar att Centerpartiet anser att det krävs en mångfald av demokratiska åtgärder där skilda valdagar är ett redskap, men det krävs flera för att just nå den breda gruppens delaktighet i samhällsutvecklingen.
Alla redskap passar inte alla.
Det kan vara andra alternativ, som folkomröstningar, medborgarinitiativ osv.
- redskap som i många fall kan vara mer konkreta och direkta.
Men dessa står inte i motsats till skilda valdagar.
Tvärtom betyder skilda valdagar större utrymme för lokala frågor, som också ökar förutsättningarna för att stärka den lokala demokratin med andra metoder.
Vad gäller att flytta valdagen anser Centerpartiet att den genomförda omläggningen av budgetåret och en del därmed sammanhängande reformer av olika skäl var viktiga.
Det statliga budgetåret kom genom övergången till kalenderårsbudget att stämma överens med det kommunala budgetåret och med budgetåret i flera andra av EU:s medlemsländer.
Ett antal betydelsefulla motiv för omläggningen var att riksdagens arbete skulle kunna få en mer rationell och effektiv uppläggning genom omläggningen.
Budgeten ska kunna klaras av under hösten.
En bestående svaghet är dock att omläggningen av budgetåret inte följdes upp med en förflyttning av valdagen till våren, som var planerat och som Centerpartiet tidigare föreslagit.
Detta medför en del påtagliga problem vad gäller budgetberedningen.
Regeringen har efter ett val kort tid på sig att fullfölja budgetarbetet inför riksmötets början.
Särskilt besvärligt kommer detta att bli om valet i september leder till regimskifte.
En ny regering får stora svårigheter att sätta sin prägel på budgetförslag som ska lämnas när riksdagen samlas.
Den ordning som nu gäller medför också helt allmänt att riksdagens budgetbehandling kommer att ske under stark tidspress.
Vad gäller prövning av regeringsfrågan anser vi, med anledning av förra höstens debatt, att upprörande diskussioner inte ska behöva återkomma om huruvida regeringen ska anses ha rätt att sitta kvar eller ej.
Därför föreslår Centerpartiet att den sittande regeringen, oavsett valutgången, ska vara skyldig att avgå efter ett allmänt val.
En särskild motivering för detta förslag utöver det jag redan sagt är att det också uttrycker respekt för medborgarna i val.
Vad de kan begära är att regeringsfrågan ordentligt övervägs efter det att de lagt sina röster i ett allmänt val.
Fru talman!
Det är med stor tillfredsställelse som Centerpartiet nu konstaterar att det finns en majoritet i riksdagen för att utreda skilda valdagar och en förflyttning av valdagen.
I övrigt yrkar Centerpartiet bifall till reservation 11 vad avser prövning av regeringsfrågan.
Vi ställer oss också bakom reservation 5 vad avser rösträttsålder men avstår här från att yrka bifall.
Fru talman!
Jag ska inte gå i polemik mot Åsa Torstensson, trots att det inte saknas anledning.
Men Åsa Torstensson gav en bild av Vänsterpartiets vacklan i fråga om valdagen, och jag ska därför som sakupplysning meddela följande.
I april i år fattade vår partistyrelse ett beslut med innebörden att vi stöder varianten med skilda valdagar.
Dock uppmärksammades att kongressen 1996 hade avvisat samma ståndpunkt.
Vi befinner oss i den olyckliga omständigheten att det finns två beslut i Vänsterpartiet - ett för och ett emot skilda valdagar.
Jag är den förste att beklaga denna oklara situation när det gäller partiets ställningstagande.
Samtidigt vill jag understryka att vår riksdagsgrupp står enhälligt bakom det agerande som vi har haft i konstitutionsutskottet eller i riksdagen.
Den andra saken kommer vi också att klara ut i sinom tid.
Fru talman!
Det är intressant att Mats Einarsson bekräftar den positionsförflyttningen.
Som jag angav i mitt anförande är det trots allt en signal om att socialdemokraterna på något sätt kan anse sig ha rätt att ensamma blockera en utredning av förslaget om skilda valdagar, som de övriga partierna i riksdagens kammare faktiskt står bakom.
Fru talman!
Då vill jag passa på att säga ytterligare en sak.
Vi anser i och för sig inte att något parti - inte ens Socialdemokraterna - har någon ovillkorlig rätt att blockera grundlagsförändringar eller utredningar.
Däremot - det har vi slagit fast även i skriftliga dokument - anser vi att det är av stor vikt att man eftersträvar största möjliga enighet och bredd när det handlar om grundlagsfrågor.
Den linjen kommer vi att hålla fast vid även när det gäller detta.
Fru talman!
Då vill jag upprepa det som jag sade i mitt anförande.
Jag beklagar att den bredden inte finns i detta sammanhang och att det stora socialdemokratiska partiet inte inkluderas.
Det är därför jag också betonar vikten av att vi avvaktade Socialdemokraternas inre arbete i denna fråga.
Tyvärr föll det ut så, att man ställde sig på motståndarsidan vad det gäller utredning av förslaget om skilda valdagar.
Fru talman!
Får jag börja med att konstatera att jag egentligen inte riktigt vet vad Åsa Torstensson gör för bedömning av det demokratiska tillståndet i England.
De har i alla fall möjligheten att ha en ett år längre valperiod än vad vi har i Sverige, alltså fem år.
Har Åsa Torstensson och Centerpartiet bestämt sig?
Det är förslaget om skilda valdagar som ska genomföras.
Utredningen är mer ett sätt att samla ihop en majoritet i riksdagen.
Sedan ska frågan expedieras så att det blir skilda valdagar.
Åsa Torstensson säger också att skilda valdagar skulle leda till att det blir engagemang och intresse för de kommunala frågorna.
Åsa Torstensson fick direkt kommunalpolitisk erfarenhet för inte alls länge sedan.
Jag fick det lite längre tillbaka i tiden.
Vad är det som hindrar att man nu skapar engagemang och intresse för de kommunala frågorna i kommunerna i Sverige?
Jag ser inte att det finns några hinder för att göra detta.
Om jag förstår Åsa Torstensson rätt menar hon att det egentligen är kommunerna som är utgångspunkten för nationen Sverige.
Hon uttrycker det på det sättet att staten nu har anpassat sitt budgetår till det kommunala budgetåret.
Det är kommunerna som ska styra och ställa.
Men som jag och Socialdemokraterna ser det är nationen Sverige en enhet, och kommunerna kommer alltid att vara beroende av vilka beslut som fattas i riksdagen.
Det gäller både kommunernas ställning och kommunernas möjligheter att arbeta med olika frågor.
Det är dessutom inskrivet i regeringsformen att människor som bor i Sverige ska behandlas lika över hela Sverige.
Det är inte bara för skojs skull.
Det är faktiskt ett imperativ som vi har anledning att leva upp till.
Därför är mycket av den kommunala verksamheten - de stora kommunala uppgifterna vård, skola och omsorg - lagbundna i allt väsentlig beträffande både kvantitet och kvalitet.
Det finns möjligheter att ordna det på lite olika sätt, men i huvudsak är det faktiskt bestämt av riksdagen.
Är det detta som Åsa Torstensson vill ändra på?
Fru talman!
Vad det gäller Centerns ställningstagande vid en utredning om skilda valdagar får jag svara som Svensson svarade: Man kan inte här säga vad slutresultatet blir.
Vad jag vill peka på är just Centerns förslag i motionen om skilda valdagar.
Vi har en ödmjukhet vad det gäller förändringar i lagar.
Syftet är att vi ska ha den samsyn som Göran Magnusson har efterlyst tidigare.
Det är därför vi har lagt förslag om att det ska ske en utredning vad det gäller skilda valdagar.
Vi i Centerpartiet har tagit ställning utifrån våra stämmobeslut och tidigare motioner.
Det kan inte vara främmande för Göran Magnusson att vi har förespråkat skilda valdagar.
Man engagerar sig och föreslår en utredning, och det har till syfte att bredda frågan.
Man vill hitta en samsyn vad det gäller valförfarandet.
Det finns andra aspekter som också har lyfts fram.
Det skulle vara mycket intressant att lägga energi på en debatt där det framförs många idéer vad det gäller just valdagens förläggande.
Fru talman!
Ska jag av det Åsa Torstensson och andra förespråkare för majoriteten säger om skilda valdagar dra slutsatsen att det är en öppen fråga?
Det är en intellektuell prövning som ska ske nu i utredningen.
Det är de slutresultat som utredningen kommer fram till som ska vara gällande oberoende av partistämmobeslut, partistyrelsebeslut och annat.
Det är en helt öppen fråga.
Medierna, som speglar debatten som om det är frågan om att nu snabbt få skilda valdagar, är ute och cyklar.
Det är en mycket mera öppen fråga från majoritetens sida.
Om regeringsfrågan vill jag säga att jag tror att det vore bra om Åsa Torstensson och Centerpartiet något funderade igenom den utomordentligt finurliga uppläggning som finns i frågan om att bilda regering i Sverige eller, rättare sagt, utse och avsätta statsminister.
Det gjordes ett försök för ungefär ett år sedan att avsätta statsministern.
Det var ett utslag av de möjligheter som faktiskt finns i regeringsformen om regeringen inte har förtroende i riksdagen eller regerar utan att ha stöd av en folkmajoritet.
Fundera ett ögonblick på en situation då en statsminister som känner att han hotas av ett nederlag i riksdagen utlyser ett nyval.
Han klarar hem det nyvalet och får en majoritet.
Det första den statsministern enligt Centerpartiet ska göra är att gå till talmannen och be att få avgå.
Blir inte det ett väldigt konstigt intryck för den majoritet som har röstat fram en statsminister som lommar i väg till talmannen och ber att få slippa jobbet?
Det är det Centerpartiet nu kräver.
Det tycker jag att man skulle avstå ifrån, helt enkelt.
Även om jag syndar lite när det gäller tiden - det finns en möjlighet att förlänga replikerna - vill jag, fru talman, något tala också om konsensus.
Åsa Torstensson säger att socialdemokraterna borde ansluta sig till konsensusståndpunkten beträffande skilda valdagar.
Tänk om det blir en majoritet för att man bör minska proportionalitetsinslaget i vallagen så att Åsa Torstenssons parti, som i varje fall just nu tillhör de mindre, tappar i inflytande i riksdagen.
Är Åsa Torstensson då beredd att av principiella skäl och för att t.ex. värna en bra författning i konsensusanda säga att Centern är berett att ansluta sig till konsensusresonemanget, även om det leder till att två tredjedelar av Centerns riksdagsledamöter får åka hem?
Det är egentligen där konsensusintresset prövas.
Jag har ännu inte hört något litet parti säga att det är för många riksdagsledamöter eller för många utjämningsmandat.
Fru talman!
Både i nationell och i internationell politik finns det två sätt att se på saker: kvalitet eller kvantitet.
Erfarenheterna av det svenska biståndet i det förgångna har ju varit att det emellanåt faktiskt har lett till en sämre utveckling än annars.
Vi tycker att det viktiga är att vi har ett kvalitativt bra bistånd, även om det är på en lägre nivå.
(Applåder)
Fru talman!
Som Göran Magnusson mycket riktigt säger befinner sig Centerpartiet i ett läge som man är mycket ödmjuk inför och införstådd med.
Svängningar i väljaropinionen kan ske snabbt och det kan bli annorlunda över tiden.
Det kanske vore på sin plats att även socialdemokraterna tog sig en funderade på det.
Jag svarade inte på andra delen av föregående fråga, så jag vill säga att det inte finns någon automatik, som Göran Magnusson hela tiden poängterar.
Det gäller vikten av att kommunen är den som utför saker och är statens förlängda arm.
Därmed accepterar man inte att det finns 289 kommuner i detta land som var och en för sig kan finna sina egna lösningar.
Därmed ska de också ha rätt att tydligt profilera dessa politiska inriktningar i ett kommunalval.
Till skillnad från Göran Magnusson har Centerpartiet tilltro till detta.
Mycket ska komma underifrån.
Det finns mycket i den demokratiska reformeringen som Centerpartiet återkommer till.
Fru talman!
Visst är Sverige unikt, unikt sett ur ett europeiskt perspektiv.
Sverige är nämligen det enda landet i Europa som har en gemensam valdag för valen på lokal, regional och statlig nivå.
Om nu detta system är så överlägset bra ur demokratisk synpunkt som Socialdemokraterna nu framför genom Göran Magnusson kan man ju undra varför det inte finns något annat land i Europa som har följt den svenska modellen.
Som bekant finns det faktiskt flera länder i Europa med socialdemokratisk ledning.
Det är snart 30 år sedan den gemensamma valdagen infördes.
Den här modellen kan knappast beskrivas som en framgång för demokratin.
I den situation som vi sedan ett par år tillbaka befinner oss möter det politiska systemet väljarna bara vart fjärde år.
Jag tror att det är svårt att hitta några andra demokratier som har ett så långt avstånd mellan valtillfällena som i vårt land.
För oss i Folkpartiet liberalerna tillhör frågan om skilda valdagar våra mest prioriterade frågor.
Vi är glada över att vi inte är ensamma om att känna ett starkt engagemang i den här frågan.
Det är ju en mycket viktig demokratisk fråga.
Tvärtom har en majoritet av riksdagens partier insett vikten av en reform som leder till att systemet med skilda valdagar återinförs.
Separata valdagar för de kommunala valen innebär att de kommunala och landstingskommunala frågorna kommer att stå i centrum för debatten och uppmärksamheten under de dagarna.
Det kommer att gälla den egna kommunen och det egna landstinget eller regionen, där nu sådana har bildats.
Detta kommer att göra det möjligt att på ett helt annat sätt än i dag få ut de kommunala frågorna till medborgarna.
Och medborgarna kommer att få mycket bättre möjligheter att ta ställning till dem jämfört med den ordning som vi har i dag, där de flesta av de kommunala frågorna drunknar i riksfrågorna.
Skilda valdagar är tillsammans med personvalet det bästa sättet att vitalisera demokratin.
Det är jag helt övertygad om.
Valrörelser stimulerar den politiska debatten mellan dem som vill låta sig väljas och väljarna.
Människor debatterar, kritiserar och frågar sina förtroendevalda i valrörelser långt mer än de gör mellan valen.
Varför erbjuda medborgarna ett sådant tillfälle bara vart fjärde år?
Vi som utgör konstitutionsutskottets majoritet i denna fråga begär alltså att regeringen ska tillsätta en utredning om detta.
Vi begär också att valdagens förläggning ska utredas.
Det handlar om vårval i stället för höstval.
Vårval har ju redan testats i samband med EU-valet i juni.
Jag tillhör dem som efter dessa erfarenheter vill förespråka en flyttning av dagarna för val till riksdagen och till kommuner och landsting till våren.
Då kan vi få många spännande vårar med intressanta valrörelser.
Fru talman!
Jag vill också ta upp en annan fråga som behandlas i KU:s betänkande nr 2 som kan förefalla lite udda i sammanhanget.
Det handlar om bekännelsekravet för statschefen, så som det är reglerat i successionsordningen.
Jag delar den uppfattning som kommer till uttryck i en reservation som vi har gemensamt med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Den här frågan är inte ny för oss liberaler.
Vi har alltid hävdat alla människors rätt till tros- och religionsfrihet.
Den här trosfriheten måste också omfatta kungen, prinsar och prinsessor.
Att villkora rätten till tronen med att man ska vara av den rena evangeliska läran och knuten till den augsburgska bekännelsen är för mig helt orimligt.
Det är rent av orätt mot kungliga personer.
Jag kan inte förstå varför vi ska sätta en trosmässig tvångströja på statschefen, prinsar och prinsessor.
Sverige är numera ett mångkulturellt och mångreligiöst land.
Det bör kunna avspeglas också i kungahuset.
Vi i Sverige ska kunna ha en statschef med t.ex. en katolsk tro.
Hon ska inte behöva abdikera och flytta till Rom, för att dra en parallell med ett känt exempel.
Statschefens trosåskådning eller brist på sådan är hans eller hennes personliga rättighet, precis som för alla oss andra.
Detta ska absolut inte regleras i lag.
Lagrummet i successionsordningens § 4 kanske betraktas som ett kuriosum av somliga, men frågan är av så stor betydelse för en, visserligen liten, grupp individer att vi måste ta lagen på allvar.
Om man gör det kan man inte annat än anse att lagparagrafen måste lyftas bort ur successionsordningen.
Vår svenska grundlag ska inte få innehålla några kuriosaparagrafer.
Slutligen, fru talman, vill jag säga ett par ord om Folkpartiets motion om att Lagrådet även ska kunna granska förslag till ändringar i grundlagen.
Vi delar inte den uppfattning som finns hos KU:s majoritet om att grundlagarna är så politiskt känsliga att de är mindre lämpliga för lagrådsgranskning.
Vi menar att Lagrådets tekniska synpunkter är väl så värdefulla i fråga om såväl grundlagen som övrig lagstiftning.
Därför anser vi att de nuvarande reglerna ska ändras.
Med detta, fru talman, vill jag särskilt yrka bifall till KU:s förslag när det gäller punkterna 6 och 7.
Jag yrkar också bifall till reservationerna nr 1 och 16.
Fru talman!
Det är riktigt, som Helena Bargholtz säger, att Sverige är unikt med den gemensamma valdagen.
Men man får inte se valdagen isolerat.
Sverige är unikt på åtminstone två andra sätt i det här avseendet.
Det är ett högt valdeltagande.
Och det finns knappast något land i världen där kommunerna är så självständiga och har så stora uppgifter - antingen påtagna enligt kommunallagen eller ålagda enligt annan lagstiftning - som här.
Det är klart att det förhållandet också är unikt.
Det här måste ses i sitt sammanhang.
Man kan inte rycka loss en unik företeelse utan att diskutera de andra.
Med anledning av det unikt höga valdeltagandet vill jag fråga Helena Bargholtz om hon anser att ett högt valdeltagande har ett demokratiskt egenvärde.
Frågan är närmast av retorisk karaktär, men om svaret på frågan är ja måste man fundera över varför man ska riskera att minska valdeltagandet genom att skilja valdagarna åt.
Som jag uppfattar Helena Bargholtz har Folkpartiet bestämt sig.
Utredningen är en parentes.
Skilda valdagar ska genomföras.
Då är det intressant att fråga om den historiska traditionella konsensus som i varje fall några bekänner sig till - Moderata samlingspartiet börjar ifrågasätta den.
Hur ser Helena Bargholtz på den frågan?
Vilka kommunala frågor ska lyftas fram och sättas i centrum.
Bättre barnomsorg är ju beroende av mer statsbidrag eller högre skatt.
Oftast handlar det om mer statsbidrag i den kommunala debatten.
Det gäller likaså äldreomsorg och sjukvård.
Då har man omedelbart ett kommunalt samband.
Det går inte att isolera detta från omvärlden.
Fru talman!
Inledningsvis undrar jag om Göran Magnusson med sina socialdemokratiska partikamrater runtom i Europa har tagit upp och så att säga försökt sälja in den så fantastiska idén med en gemensam valdag som leder till ett mycket högt valdeltagande.
Vad säger hans partikamrater i så fall och varför inför man inte omedelbart detta fantastiska system i andra länder?
Självklart är ett högt valdeltagande av stor betydelse.
Jag är övertygad om att personvalet är ett mycket bra sätt att vitalisera valdeltagandet.
Detta tillsammans med att väljarna får möjlighet att sätta sig in i de olika kommunala frågorna kommer, förhoppningsvis, att leda till ett ännu bättre valdeltagande än som i dag är fallet.
De kommunala frågor som Göran Magnusson berör - skolan, barnomsorgen, äldreomsorgen osv.
- påverkas naturligtvis av vissa statliga bidrag etc. men trenden under de senaste åren har varit väldigt stark när det gäller att från regeringen och riksdagen lägga över alltmer av ansvar, inte minst ekonomiskt ansvar, direkt på kommunerna.
Göran Magnussons beskrivning av hur det är i kommunerna instämmer jag i men det motiverar separata valdagar.
När det gäller konsensusfrågan ska jag fatta mig kort.
Den gemensamma valdagen var, såvitt jag förstår, ett utflöde av dåtidens konsensus när man skulle genomföra den nya författningen.
Partiets landsmöte har gett mig mandat att verka för skilda valdagar.
Det kommer vi i Folkpartiet att verka för.
Vi vill ha en utredning, för det finns en hel del olika praktiska frågor som man måste titta på.
Naturligtvis hoppas vi att Socialdemokraterna ska släppa sin ängslan och våga återinföra skilda valdagar.
Fru talman!
Det är inte fråga om att våga eller inte våga återinföra skilda valdagar, utan det är väl fråga om hur man ser på den totala samhällsorganisationen.
Före enkammarreformen - som varmt omhuldades bl.a. av Bertil Ohlin som ju ansåg att tvåkammarsystemet konserverade den socialdemokratiska makten i Sverige och som alltså ville införa enkammarriksdag - var det ett kommunalt samband.
Utslaget i landstingsvalen påverkade sammansättningen av första kammaren.
Det kommunala sambandet har levt vidare genom den gemensamma valdagen.
Om skilda valdagar ska genomföras så reser det nya frågor: Ska man återupprätta ett kommunalt valsamband?
Ska man låta kommunerna utse en del av enkammarriksdagens ledamöter och förnya kammaren successivt?
Såvitt jag förstår är det inte det som är intresset från Helena Bargholtz och majoritetens sida, utan det handlar om att få bort sambandet, också sakligt och ekonomiskt, mellan kommunerna och staten.
Kommunerna ska leva ett eget liv.
Med min kommunalpolitiska erfarenhet har jag bakom mig flera valrörelser där vi verkligen har diskuterat lokala kommunala frågor.
Alla ni som har varit kommunalpolitiker känner till diskussionerna kring vägdragningar, fotbollsplaner och skolors byggande och nedläggande, som väl är lokala kommunala frågor.
När jag var kommunalpolitiker kände jag aldrig att någon satt i Stockholm och hindrade mig att förankra och diskutera eller att skapa engagemang för de här frågorna bland människorna.
Det är väl den vanliga erfarenheten.
Jag tror faktiskt, fru talman, att det finns några andra, dolda, motiv bakom detta splittrande av det kommunala sambandet.
Fru talman!
Jag kan inte tänka mig att vi har några som helst dolda motiv.
Vi har däremot demokratiska motiv för detta därför att vi är övertygade om att det här är bästa sättet att stimulera den politiska verksamheten.
Det handlar alltså om att föra ut de politiska frågorna till folk och att ge folk möjligheter att gå till val vartannat år.
Jag noterar att Göran Magnusson inte svarade på min fråga om han så att säga har försökt att sälja in modellen med gemensam valdag till sina socialdemokratiska kolleger i Europa.
Om han har gjort det har han uppenbarligen inte lyckats.
Fru talman!
Betänkandet omfattar en rad frågor.
Många av de frågorna har vi i Miljöpartiet åsikter om.
Av tidsskäl ska jag försöka att inte beröra alla frågor.
Jag tar betänkandet från början.
Ett gemensamt intresse för oss måste väl vara att få bort otidsenliga inslag i svensk lagstiftning; detta för att lagstiftningen inte ska förlora i trovärdighet.
Ett sådant inslag är, menar jag, trosbekännelsekravet.
Det gäller alltså 4 §, successionsordningen som säger att konungen, liksom prinsar och prinsessor, alltid ska vara " av den rena evangeliska läran ".
Det är många som har talat om detta så jag ska kanske hoppa över en del av det som jag hade tänkt säga.
När Svenska kyrkan nu skiljs från staten finns det inte längre någon direkt religiös koppling till statsmakten.
Dessutom stämmer det inte alls överens med religionsfriheten.
Enligt majoriteten finns det ingen anledning att föreslå riksdagen att besluta om en förändring.
Detta tycker jag är lite märkligt, om man nu inte bara går på känslor och på vad man kan tänka sig är en besvärlig fråga att ta itu med.
Jag yrkar bifall till reservation 1.
Jag anser nämligen att det är viktigt att vi tar itu med frågan och framför allt att vi inte låser upp kungahuset på samma sätt som i dag med sådana här trosbekännelsekrav.
När det gäller övergången till republik och statschefens ställning intar vi i vårt parti olika ståndpunkter och så tror jag att det är i de flesta partierna.
Därför kan jag inte säga att vi i Miljöpartiet har en gemensam ståndpunkt som jag här kan föredra, utan jag uttalar här min personliga ståndpunkt.
Den överensstämmer i det här fallet med Mats Einarssons och Vänsterns reservation som jag kommer att stödja.
Det är alltså inte fråga om en partiståndpunkt.
Jag anser att rösträtten för invandrare bör bygga på var man är folkbokförd, inte på medborgarskapet.
Den rätt som gäller vid kommunala val ska också gälla vid riksdagsval.
Medborgarskapskommittén har talat om att det är viktigt att acceptera dubbelt medborgarskap - nyttan med detta är större än besväret med det.
Vi talar ofta om hur viktigt det är att öppna vårt samhälle för en snabb integration.
Rätten att delta i det politiska livet och göra sin röst hörd i val är just en sådan åtgärd som bidrar till ökad integration och till innanförskap.
Därför yrkar jag bifall till reservation 3.
Miljöpartiet har i flera år motionerat om sänkt rösträttsålder.
Vi tror att dagens ungdomar, fyllda 16 år, är mogna att rösta fram de politiker som ska besluta i kommuner, landsting och riksdag.
Vi tycker att det är betydelsefullt att ungdomar får möjlighet att tidigt känna sig delaktiga i samhällets viktiga beslut som ofta just syftar framåt och som därför i högsta grad gäller och bekommer de yngre.
Genom att sänka rösträttsåldern kommer intresset, menar vi, att öka.
Vi har då möjlighet att fördjupa demokratin och att göra de politiska alternativen mer angelägna.
I betänkandet finns det två reservationer från Miljöpartiet.
Den ena handlar om att sänka rösträttsåldern till 16 år.
Den andra, vilken vi yrkar bifall till om den första faller, handlar om att koppla rösträttsåldern till kalenderåret.
Det vill vi göra därför att ungdomarna inte ska behöva fylla 21 år innan de får rätt att rösta.
Bifall till reservation 4, och om den inte antas till reservation 5.
När det gäller vårval och skilda valdagar har vi en ståndpunkt antagen av vår kongress.
Det är väl klart att det är den som jag framför.
Men jag vill inte sticka under stol med att det förs diskussioner i partiet om de här frågorna.
Det vore väl sjutton om man inte tyckte att de här viktiga frågorna var värda diskussioner ur alla aspekter, där man också tar hänsyn till allt det som Göran Magnusson har hävdat här.
Därför är vi noga med att nu bifalla utredningskravet när det gäller både skilda valdagar och vårval.
Jag tror att man måste se det ur en annan synvinkel än Göran Magnusson ger uttryck för, nämligen att det i grund och botten inte handlar om några dolda initiativ i bakgrunden, utan det handlar om behovet av att fördjupa och bredda demokratin.
Det är alltså en demokratifråga av yttersta vikt.
Om man i stället säger att den gemensamma valdagen betyder högre valdeltagande och tittar på Norge när det gäller skilda valdagar visar det dåligt valdeltagande.
Men om vi ser det i stort märker vi att vi har en trend nedåt.
Det tror jag att alla är överens om är ett stort demokratiskt problem.
Trenden går nedåt.
Folk intresserar sig mindre och mindre för politiken.
Och det gäller på alla nivåer.
För att komma till rätta med detta måste vi försöka leta oss fram till och ge människor verktyg så att de kan bli mer delaktiga i politiken.
Skilda valdagar är just ett sådant verktyg, tror jag.
Jag tror nämligen också att en fortsatt passivitet när det gäller valdeltagandet är förödande.
Det jag menar med fortsatt passivitet är att man håller fast vid det som är, kanske med en aning rädsla för att det kan bli sämre om man förändrar det hela.
Jag menar att man måste förändra och med en oerhörd aktivitet från oss politiker visa att det öppnar för de lokala och regionala frågorna.
Det innebär att riksfrågorna, de nationella frågorna, inte får överskugga det som berör människor mest, nämligen de närmaste omgivningarna.
Därför menar jag att skilda valdagar är en viktig demokratisk fråga.
För att det ska lyckas, för visst kan det misslyckas om vi fortsätter att förhålla oss passiva, måste vi visa betydligt mer aktivitet.
Det gäller oss politiker, det gäller öppenheten, det gäller möjligheten för vanliga medborgare att delta i politiken.
När det gäller vårvalet tycker jag också att det är viktigt att poängtera att vi, i och med att budgetprocessen numera handlar om kalenderår, faktiskt måste justera valdagen.
Framför allt måste vi göra det för att en regering, inte minst en ny regering, ska ha en möjlighet att skapa en budget som är grundad på väl genomtänkta idéer.
Det blir annars, menar jag, stor risk för ett hafsverk, och det är ingen betjänt av.
Därför är det mycket viktigt att vi ger den tiden till den regering som får det uppdraget.
Bifall till utskottsmajoritetens förslag och avslag på reservationerna 6 och 7.
När det gäller småpartispärren har vi i vårt parti sedan länge haft en idé om att tröskeln inte är en bra idé ur demokratisk synpunkt.
Vi tror hellre på pluralism och mångfald i våra demokratiska institutioner och organ och i riksdagen än på en tröskeleffekt som skapar utanförskap för de politiska idéer som inte når över 4 %.
Men man kan diskutera hur det ska gå till.
Det kan vara en intrappningsskala.
Det kan vara att man tar bort det helt.
Det kan vara att man säger att 4 % inte är bra men att 3 % är bättre.
Det finns alltså en rad olika idéer för hur man ska förbättra möjligheterna för de små partierna att komma till tals.
Jag yrkar inte särskilt bifall till den reservationen, men jag står givetvis bakom den.
När det gäller beslutande folkomröstningar vid grundlagsändringar menar vi att det är ett sätt att stärka folkets makt över förändringar av grundlagen.
Det är viktigt bl.a. för att man då inför ett större engagemang för medborgarna och att man inte låter grundlagsändringarna passera i den här församlingen utan att människor haft möjlighet att engagera sig djupare.
Vi har också idéer om hur man kan ordna folkomröstningar nationellt, som man kan läsa i vår motion.
Jag tar inte upp tid med detta här.
När det gäller statsministerns avgång vid val anser vi, precis som Centerpartiet, att man ska börja om.
Statsministern ska automatiskt avgå och systemet ska börja om vid ett val.
Det tycker jag formellt är det bästa sättet att skapa förtroende för vårt system.
Det är en bra idé.
Centern vill utreda saken, men Miljöpartiet tycker inte att det behöver utredas utan det bör kunna komma ett förslag från regeringen direkt.
När det gäller kommunallagen och reglerna för strategiskt viktiga beslut i kommunallagen har Miljöpartiet funderat ut en idé som vi tror kan fungera rätt bra.
Det är ingen unik idé, den finns här i riksdagen när vi ändrar grundlagen.
Vid strategiskt viktiga beslut som gäller verksamheter, skolor, sjukhus, utförsäljningar av kommunala bostadsbolag osv.
tycker vi att det måste finnas en tröghet i systemet för att demokratin ska fungera fullt ut.
Det ska inte vara så att det sker irreparabla utförsäljningar, dvs.
att man i praktiken aldrig kan köpa tillbaka det man har sålt ut.
Därför tycker vi att antingen två tredjedels majoritet eller två beslut med val emellan vore en bra idé för att skapa den här möjligheten.
Vi är mycket starka förespråkare av kommunalt självstyre, men det måste finnas instrument i det kommunala självstyret som ger utrymme för en kontinuitet och inte för hastiga beslut som sedan är svåra att reparera.
Fru talman!
Jag yrkar bifall till reservation 15.
I övrigt har jag ett särskilt yttrande som handlar om opinionsundersökningar.
Men det behöver jag kanske inte dra här.
Tack för ordet!
Fru talman!
Detta har ingenting med Per Lagers anförande att göra.
Jag måste göra ett tillrättaläggande.
Mina yrkanden ska handla om reservation nr 1 och nr 13.
Jag sade fel tidigare.
Fru talman!
Jag vill börja med att säga att det är glädjande att det finns en öppenhet i Miljöpartiet för att diskutera skilda valdagar och en genuin ambition att förbättra de demokratiska förutsättningarna.
Jag tycker att det är trist att Per Lager dessvärre befinner sig i ett sällskap där jag inte tror att alla har riktigt den ideella ambition som Per Lager och Miljöpartiet här ger uttryck för när det gäller frågan om skilda valdagar.
Jag noterar med glädje öppenheten.
Per Lager säger att om det blir skilda valdagar kommer man att klara en fördjupning och breddning av demokratin och av det kommunala engagemanget.
Min fråga är naturligtvis: Vad är det i dag i den praktiska kommunalpolitiken som hindrar breddning och fördjupning?
Jag har med min långa kommunalpolitiska erfarenhet faktiskt svårt att se att det finns sådana breddningar.
Per Lager berör frågan om en nedåttrend i valdeltagandet.
Där måste dessvärre vi alla erkänna att den finns.
Men det är inte ett argument för att slarvigt säga att skilda valdagar ska införas, trenden i valdeltagandet går ändå ned.
Vår uppgift som politiker måste vara att vända denna trend och skapa ett högre valdeltagande.
Nu inser Per Lager riskerna och säger att vi politiker ska ådagalägga en oerhörd aktivitet att motverka de dåliga effekterna av skilda valdagar.
Fru talman!
Det är bättre att vi ådagalägger denna utomordentligt oerhörda aktivitet redan inom det nuvarande systemet.
Fru talman!
Det som i dag gör det svårt att engagera människor i de lokala och regionala valen, Göran Magnusson, är ofta överskuggande nationella problem och frågor som förs fram i våra medier, inte minst i etermedierna.
De tar ofta udden av det lokala engagemanget på grund av att de tar så stort utrymme i människors vardag.
Jag behöver väl inte tala om hur stort framför allt TV-tittandet är.
Alla måste vi väl vara medvetna om att TV:n har en oerhörd genomslagskraft.
I TV är det inte de lokala och regionala frågorna som dominerar i ett val.
De syns knappast.
De får på sin höjd en notis, förutom i de alldeles lokala tidningarna.
Det är viktigt att om de lokala och regionala problemen ska lösas måste de lyftas fram.
De ska inte behöva konkurrera med stora nationella frågor som kanske inte alls har någonting att göra med de lokala frågorna.
Vi har sett hur det kan se ut i valrörelsen när partiledare får möjlighet att framträda på ett sätt som överskuggar allt annat.
Vi kan vända trenden i dag också.
Vi kan vända trenden genom att satsa allt vad vi orkar på att få folk intresserade av det vi gör.
Men, det finns ett instrument att öppna upp ytterligare chanser att engagera människor.
Det är, tror jag, skilda valdagar.
Det är ett instrument.
Visst, jag inser riskerna.
Jag hoppas att Göran Magnusson också inser alla risker med ett lågt valdeltagande.
Vår gemensamma uppgift är att stärka det.
Jag tror att skilda valdagar är en sådan väg.
Fru talman!
Alla TV-tittare och radiolyssnare!
Jag tycker att det var ett intressant budskap - en applåd fick det också av Bo Lundgrens moderata partikolleger - att biståndet kan vara lågt.
Visst ska kvaliteten vara hög - självklart.
Men som världen ser ut tycker jag att det är ynkligt att i ett av de rikaste länderna i världen - för det är vi fortfarande - finns det ett parti som t.o.m. vill sänka biståndet.
Jag tycker att det visar en brist på förståelse för hur världen ser ut.
Bo Lundgren sade att det gäller att frigöra människor.
Sedan sade han att det går bra för Sverige men det går dåligt för många svenskar.
Här kommer återigen den här ryggradsreflexen från en moderat och kanske från Bo Lundgren.
Det är inte bara det att det går dåligt för många svenskar; det går dåligt för många som bor i Sverige.
Väldigt dåligt går det för väldigt många invandrare.
Vi kan inte längre tala om att det bara handlar om svenskar, utan det handlar om alla som bor i Sverige.
Det vore skönt att få en partiledare från Moderaterna som tar det greppet, som inte bara talar om oss som är födda här utan om alla som bor här, oavsett om man är svensk, kurd eller något annat.
Vi behöver världens bästa skola, lyder ett moderat slagord.
Ja, det borde vi egentligen ha.
Men låt oss då titta på t.ex. Stockholm, där det stora systemskiftet ändå sker.
Vore det inte bättre att satsa på fler vuxna i skolan än på sänkt skatt?
Vore det inte bättre att satsa på fler händer i vården än på sänkt landstingsskatt?
Vore det inte bättre att satsa just på kvalitet än på sänkt skatt?
Att höja skatter är inget självändamål.
Men som situationen ser ut inom skolor, sjukvård och barnomsorg behövs det fler människor där, och ska människor ha rimlig lön kostar det för det offentliga.
Vi är inte emot privata alternativ rakt över - absolut inte.
Det är inte det jag talar om.
Men även privata alternativ ska faktiskt finansieras med offentliga medel.
Det inbillar jag mig att vi är överens om, trots allt.
Varför vill Bo Lundgren ha ett systemskifte där det är viktigare med sänkt skatt än med fler vuxna i skolan och fler händer i vården?
(Applåder)
Fru talman!
Detta är en replik, men jag vill bara upprepa det som tydligt har framgått.
Jag ser stora risker med skilda valdagar, både ur deltagandesynpunkt, engagemangssynpunkt och i förlängningen i legitimiteten hos de valda politikerna.
Med en alltför smal bas finns det en risk att människor ifrågasätter legitimiteten i de beslut jag fattar och de åtgärder jag vidtar.
Det är problemet.
Har Per Lager hunnit titta i den demokratirapport som SNS har presenterat?
De talar inte om en sänkning av småpartispärren utan snarare om en höjning.
Det vore angeläget att diskutera en sänkning, en försämring, av proportionaliteten i det svenska valsystemet i syfte att nå starkare regeringar, dvs.
att inte få så många splittrande partier i riksdagen.
Avsikten med småpartispärren var att inte få in alltför många små partier.
Ingvar Svensson sade tidigare att det inte har fungerat.
Då är det inte bara fråga om att konstatera faktum, utan då får man återgå till ruta ett och fundera på vad som ska göras på den punkten.
Det blir fråga om att diskutera ett valsystem som faktiskt ger bra utslag i den meningen att det kan bli regeringar som faktiskt kan regera.
Det är utomordentligt viktigt sett ur principiell synpunkt.
Om den lokala kommunala frågan bara speglas i den lokala tidningen är syftet uppnått.
Det är där debatten ska ske.
Det är ingen annanstans som den ska prägla debatten utom just i den egna kommunen.
Fru talman!
Sist vill jag säga något om folkomröstning, som Per Lager och Miljöpartiet är så intresserade av.
Jag citerar fritt ur minnet från något jag läste häromdagen, nämligen att folkomröstningar riskerar att bli ett manipulativt instrument i händerna på en politisk elit.
Det är värt att fundera över, kanske inte minst i ljuset av att Miljöpartiet brukar underkänna folkomröstningsresultat just med motiveringarna att resultatet inte var rättvist, inte en fair match, att partiet förlorade för att folk inte fick rösta som de ville osv.
Det finns anledning att fundera över om folkomröstning verkligen är frälsningen ur alla svåra problem.
Fru talman!
Jag vet inte hur jag ska svara egentligen.
Jag uppfattade inte direkt några frågor.
Jag börjar med folkomröstningar.
Det är inte som Göran Magnusson säger, dvs.
att vi inte skulle godkänna folkomröstningar.
Självklart har vi gjort det hela tiden - konsekvent.
Det är en fråga om när verkligheten är förändrad och ett folkomröstningsresultat gäller för en ny verklighet.
Då är det frågan om man ska vara så stelbent och fast att man inte förstår att helt andra förutsättningar gäller som kräver en ny folkomröstning.
Det måste väl också Göran Magnusson förstå.
Talet om att vi inte skulle acceptera resultat är både fult och oriktigt.
Sedan var det de lokala och nationella frågorna.
Vi har inte minst i senaste valet sett att en viss partiledares karisma spred sig som ett sken över landet.
Det gav framför allt resultat i kommuner som kanske inte hade tillräckligt många som kunde ställa upp för partiet.
Det skapade problem.
Detta visar hur en nationell begåvning - i det här fallet en partiledare - kan få folk att rösta på ett speciellt sätt utan att ha tänkt igenom vad det betyder lokalt.
Sådana saker får vi räkna med.
Det är så det fungerar.
Jag vill försäkra de lokala och regionala frågorna sitt utrymme.
Det är oerhört viktigt om demokratin ska utvecklas.
Fru talman!
Jag ska i det här inlägget - som möjligen kan ta lite längre tid eftersom min sena plats i debatten ger mig mer att kommentera - beröra några av de frågor som återfinns i KU:s betänkande nr 2 som rör valet och valsystemet.
Jag vill börja med frågan om skilda valdagar.
Om man kommer med halvkvädna visor kan man ibland bli missförstådd.
Per Lager kände till en partiledare som hade ryckt upp sitt partis siffror på ett orimligt sätt i de lokala valen.
Var det möjligtvis Carl I.
Hagen i de särskilda norska kommunalvalen som han tänkte på, eller vilken partiledare var det?
Jag kan i mycket hålla med vad Göran Magnusson har sagt i sak om skilda valdagar.
Det finns ett kommunalt samband.
Man behöver inte ha vistats på så många fullmäktigedebatter för att ha hört företrädare för olika partier, och inte minst många från mitt eget parti, uttrycka sig som så, att politiken i kommunen skulle bli mycket bättre om deras politik på riksplanet hade fått genomslag.
Då skulle det vara möjligt med den eller den insatsen på den lokala nivån.
I och med att man uttalar detta, och det gör företrädare för många partier, finns det ett samband.
Det är inte ett nödvändigt ont.
Det är faktiskt så i samhället att lokal politik och rikspolitik hänger ihop.
Ska vi ha kommunal skatteutjämning, ska vi ha statsbidrag till kommunala verksamheter, ska vi ha vissa gemensamma regler eller krav på kommunal service som gör att medborgarna har en viss gemensam standard var de än bor i landet finns detta samband.
Jag förstår inte riktigt i vilken värld ni egentligen lever.
Valrörelser i vår tid är till väldigt liten del appellmöten och direkta möten med människor.
Sådana företeelser är nog så viktiga.
Vi som jobbar på basplanet sliter mycket med det, men når i allmänhet ut relativt lite.
Det är ofta de politiska kändisarna som samlar skaror på olika former av valmöten och annat.
När valdebatten förekommer och når ut ordentligt är när den sker i riksmedier men också i de lokala medierna.
I de lokala medierna ordnar lokal-TV och regional-TV regionala och lokala debatter.
Lokala radiostationer och regionala radiostationer ordnar regionala och lokala debatter.
I lokalpressen finns det ett utomordentligt utbud av referat från den lokala valrörelsen, för att inte tala om hur man mellan valrörelserna för ut de lokala frågorna i lokaltidningar, lokalradio, närgrupper, via olika former av aktionsgrupper, via de politiska partierna och andra organisationer.
Alla får de ut de lokala frågorna till allmänhetens kännedom.
Det är inte så att vi lider en brist på lokala frågor och kännedom om lokala frågeställningar i svensk politik.
Det är tvärtom så att dessa medier utmärkt speglar de lokala valfrågorna också i dessa valrörelser.
Det är ingen som ska inbilla mig att man kommer att ordna 289 valdebatter i riks-TV för att vi ska nå ut brett med kommunalpolitiken.
Det kommer att ordnas en allmän debatt i den valrörelsen.
Vem ska då företräda partierna?
Blir det den ledande moderaten från Stockholm slår jag vad om att den ledande moderaten från Göteborg blir förbaskad.
Så skulle i varje fall fungera inom Vänsterpartiet.
Alltså blir det någon centralt placerad oomstridd person, nämligen någon i partiets absoluta ledning, som i den generella debatten får företräda partiet, och då blir det rikspolitisk debatt.
Debatten måste också föras om vissa principer när den förs på den nivån.
Eller är det meningen att vi ska ha lokala valrörelser med gemensamma valdagar där det är förbjudet att valrörelsen återspeglas i de centrala etermedierna eller i de riksspridda tidningarna och att vi bara ska ha lokala medier?
Det är en omöjlighet att ha ett sådant förbud.
Naturligtvis kommer partiernas ledningar att engagera sig.
De kommer att ställa upp kommunala och lokala principprogram som de sedan har lokala varianter av, och det kommer man att strida om.
Det kommer att mätas som att partierna har en politik som hänger ihop över landet med lokala variationer i att inställningen till en del konkreta frågor ser lite olika ut i olika delar av landet.
Man säger att man ska fördjupa och bredda demokratin med en reform som ger skilda valdagar.
Det gäller om det fördjupar och breddar demokratin om vi fragmentiserar den politiska debatten ytterligare och ger människorna en minskad förmåga till överskådlighet och sammanhang i det politiska skeendet.
Om det breddar och fördjupar demokratin med en reform som all erfarenhet visar ger ett lägre valdeltagandet och därmed minskar legitimiteten är det klart att vi ska bredda och fördjupa demokratin genom att ha skilda valdagar.
Jag tror för min del att det vore utomordentligt olyckligt.
Förvisso rör vi mest vid den jord vi trampar, eller mest den närmaste omgivningen, som Per Lager uttryckte saken.
Men faktum är att utan sammanhang i vår politiska övertygelse och utan ett samband avhänder vi oss också förståelsen för hur samhället fungerar.
Utan denna förståelse växer också sannolikt likgiltigheten för de politiska frågorna, och därmed får vi ett minskat valdeltagande.
All erfarenhet från de länder som har dessa system visar att just de kommunala valen är en sorts sänke för valdeltagandet.
Därför har vi i Vänsterpartiet inte kunnat biträda majoriteten, och vi grundar oss på det kongressbeslut som alltfort gäller i vårt parti.
Fru talman!
Valdagens flyttning till våren är en annan fråga.
Där har Vänsterpartiet motionerat - det var faktiskt jag personligen som skrev motionen - om en sådan förflyttning.
Den frågan diskuteras i riksdagens utredning av riksdagens partier.
Jag kan inte se någon vits i att samma partier ska vara företrädda i en utredning till för att diskutera den frågan annat än att den utredningen kallas statens offentliga utredning när den kommer med sitt dokument.
Dessutom tror jag att erfarenheten visar att det gick att genomföra en budgetprocess efter ett val.
Det var en erfarenhet.
En annan erfarenhet är från EU-valrörelsen.
Visserligen kanske jag kan säga att EU fick den uppmärksamhet den förtjänar, men jag ska inte säga det.
En aspekt därutöver på det låga valdeltagandet, vilket ju är negativt, är den årstid när valet ägde rum här i Sverige.
Den långa vintern gör att människor kanske vill ha något annat än valaktivitet när våren och värmen väl kommer.
Mot bakgrund av de erfarenheterna kan vi i Vänsterpartiet frångå att yrka bifall till vår motion, i synnerhet som frågan är under diskussion och ses över av riksdagens partier.
Vi har i betänkandet aktualiserat förslaget om rösträtt för invandrare i riksdagsval.
Numera ska ju Sverige öppna för dubbelt medborgarskap.
Frågan är utredd.
Dubbel rösträtt är inget stort problem över huvud taget, har partierna kommit fram till.
Men om detta inte är något stort problem, så är utanförskapet i det svenska samhället bland människor som inte är medborgare men som ändå har bott här länge ett stort problem.
Det politiska utanförskapet, liksom det sociala och det kulturella är en realitet.
Det kan naturligtvis angripas med en räcka olika åtgärder.
Ett välkomnande och ett deltagande i de politiska valen till riksdagen är en sådan.
Därför tror vi i Vänsterpartiet att rösträtt för invandrare i riksdagsval är en viktig reform.
Mats Einarsson har redan yrkat bifall till reservation nr 3.
Jag delar Ingvar Svenssons uppfattning om demokratin och att frågan om småpartispärren bör utredas.
Han började för övrigt på ett sympatiskt sätt med en principiell diskussion om demokratin.
Vi för vår del är för proportionalitet i valsystemet och en fri partibildning.
De partier som folket vill ha och som folket skapar ska också ha en chans.
Möjligen är vårt nuvarande partiväsende för stelt.
En spärr utgör kanske ett hinder mot förändringar av strukturen.
Därtill kommer att alla röster ska ha ett så lika värde som möjligt.
En spärr gör faktiskt att den som röstar på ett litet parti får mindre vikt, försåvitt partiet inte når över 4-procentsspärren, än den som röstar på ett större parti.
Fru talman!
Jag vill också kommentera två andra saker.
Reservationen om minskning av antalet ledamöter från Moderaterna är ett dåligt förslag.
Det leder nämligen till politikens professionalisering och till att det blir ett fåtal ledamöter som ska omgärdas av fler sekreterare.
Det leder också till att de människor som ska representera folket får livsvillkor och arbetsvillkor som skiljer sig mer från det vanliga folkets än vad våra för närvarande gör.
Ett mindre antal skulle inte representera den breda erfarenhet och kontaktyta som nuvarande antal gör.
Även om man kan ironisera över hur detta antal fastställdes - och det är naturligtvis inte heligt - så tror jag att principen att vi har en riksdag med en god och bred representativitet och ett stort antal ledamöter är en sund tanke.
Slutligen, fru talman, har vi i en motion yrkat på att informationen om grundlagarna måste förbättras.
Utskottet avslår detta, och tycker att det är bra som det är.
Men i går kväll förde konstitutionsutskottet en diskussion om grundlagsfrågor med företrädare för SNS demokratiråd.
Demokratirådets företrädare professor Olof Petersson betonade då bl.a. att kunskaperna i konstitutionella frågor förefaller vara betydligt större utomlands än vad de är i vårt land.
Många i vårt land har föga eller ytlig information om innehållet i vår ganska voluminösa mängd grundlagar.
Till min glädje fick SNS representant medhåll av utskottets ordförande Per Unckel som konstaterade att det är ett gemensamt intresse att göra det konstitutionella levande.
Detta borde ha lett till en annan behandling av motionen i utskottets betänkande, nämligen den att man ger regeringen i uppdrag att på ett bättre sätt föra ut, förankra, förklara och undervisa människorna i de grundlagar vi har.
De berör ju folket och folkets rättigheter så djupt.
Fru talman!
I Vänsterpartiet står vi fast vid de reservationer vi har fogat till betänkandet, som Mats Einarsson sade, men jag nöjer mig med att instämma i hans yrkanden och även i det yrkande som Göran Magnusson gjorde.
Fru talman!
Jag tror att denna debatt har utsikter att bli lika lång som partiledardebatten.
Det visar väl att det åtminstone i någon krets finns ett stort konstitutionellt intresse.
Jag vill bara kort säga att beträffande antalet ledamöter håller jag naturligtvis med om att det ska finnas en god och bred representativitet.
Vad som återstår för Kenneth Kvist att visa är att den diskussionen slutar i antalet 349.
Eller ska det vara dubbelt så många, kanske?
Blir det ännu bättre då?
När det gäller skilda valdagar tycker jag inte att Kenneth Kvist tillförde något nytt argument.
Därför ska jag inte heller upprepa mina, utan bara ta upp frågan om hur enig man är inom olika grupper.
Jag tycker att det är fint att man från Vänsterpartiet redovisar att man har haft lite olika åsikter i frågan om skilda valdagar.
Det är glädjande att det kan finnas olika åsikter i Vänsterpartiet.
Men jag förstår inte riktigt slutsatsen av det hela - att man inte vill utreda frågan vidare när man har olika åsikter.
En naturlig slutsats vore väl att den bör utredas vidare så att man får ett bättre underlag för ett nytt ställningstagande.
Det tycker t.o.m. en person som talar starkt för ett bevarat samband i en liten skrift som heter Skilda valdagar: hur påverkas demokratin?
från Demokratiinstitutet.
Denna person, en socialdemokrat, argumenterar först starkt för ett bevarat samband.
Sedan säger han ändå till slut att det är anmärkningsvärt att regeringen inte tycks anse det mödan värt att ta upp några av de verkligt tunga författningspolitiska frågorna.
Dit hör bl.a. frågan om vårval, den gemensamma valdagen, rådgivande och beslutande folkomröstningar och avvägningarna mellan parti- och personval.
Personen är rätt så intresserad av konstitutionella frågor - han har tidigare varit vice ordförande i konstitutionsutskottet och heter Kurt Ove Johansson.
Fru talman!
Allt som den värderade före detta vice ordföranden i KU sade är jag inte överens med honom om.
Jag tycker t.ex. inte att frågan om vårval är en tung författningsfråga.
Den är snarare än fråga av praktisk natur, där praktiska argument nog talar för att valdagen bör förläggas där den ligger.
Det är klart att 349 inte är ett heligt tal.
Men en drastisk minskning med 100 ledamöter som Moderaterna vill ha är inte rimlig.
Det kan vara 349, 337 eller 353 - det kanske man kan diskutera.
Men eftersom vi nu en gång har fastslagit just detta antal och det fungerar väl och ger en god representativitet för Sveriges folk i riksdagen ser jag ingen anledning att frångå det.
Frågan om sambandet kan utredas, även i reservationen.
Men vi har ju en betydligt mer förutsättningslös inställning.
Dessutom verkar det som om fem av partierna definitivt har bestämt sig för att detta är något positivt.
Jag tror för min del att det är något negativt.
Det nuvarande är något bra vi har i svensk författning - man har träffat ganska väl med detta.
Det visar sig ju också genom att Sverige har ett högt valdeltagande och därmed en stor legitimitet även för de regionala och kommunala församlingarna.
Fru talman!
Det finns olika tydligt uttalade uppfattningar i själva sakfrågan inom olika partigrupper.
Men det har också redovisats under debatten i dag att man har anledning att överväga en hel del frågor kring detta ytterligare.
I utskottsmajoritetens förslag till skrivning står det: " Utskottet, som instämmer i vad som anförs i de aktuella motionerna, anser att frågan om skilda valdagar bör utredas. "
Och det ska då ges regeringen till känna.
Om man då, som Vänsterpartiet, faktiskt har diskuterat frågan internt, argumenterat fram och tillbaka och kommit fram till att man kan se på det lite olika, är det fortfarande för mig obegripligt att man inte vill utreda frågan.
Fru talman!
Vi har faktiskt också internt diskuterat frågan att en sådan här författningsreform ska genomföras med en bred enighet.
Det behövs egentligen inte en offentlig utredning av den här frågan.
Fem partier tycks ju ha bestämt linje i olika grad.
Då tycker vi att det vore felaktigt att tillsätta en utredning.
Låt oss ta diskussionen i stället.
Jag tycker att argumenten för skilda valdagar egentligen inte är hållbara.
Det leder till ökad fragmentisering, minskat valdeltagande och därmed minskad legitimitet för de valda instanserna.
Vi får inte mer lokal prägel på valrörelserna, eftersom ingen kan hindra centrala massmedier från att ordna valprogram och debattprogram.
De kan inte spegla livet i 289 olika kommuner.
Det kommer naturligtvis att bli riksföreträdare som sätter sin prägel på den valdebatten också.
Man kan möjligen tänka sig att man ska ha val varje vecka i 289 veckor i rad med en kommun varje gång.
Men jag tror inte att partierna är riktigt mogna för ett sådant steg.
Det finns ju länder som har ett liknande system.
Fru talman!
I sitt huvudanförande gav Kenneth Kvist ett väldigt starkt uttryck för en tung centralistisk syn, dvs.
ett uppifrånperspektiv där han beskrev sambandet uppifrån och ned.
Han betraktar en sådan positiv företeelse som mångfald som fragmentisering.
Jag uppfattar det som ett uttryck för hans personliga centralistiska syn.
Alla vänsterpartister omfattar kanske inte den.
Därför tycker jag att en mer ödmjuk hållning hade varit mer klädsam för Kenneth Kvist i just det här fallet.
Fru talman!
Sedan hänvisar också Kenneth Kvist till att all erfarenhet visar att skilda valdagar inte betyder att man har ett ökat valdeltagande.
Om de länder som Kenneth Kvist hänvisade till inte har detta, varför har de då inte bytt system?
Det är intressant fråga.
Varför har de inte en gemensam valdag då?
När det gäller vårval finns det också olika debatter inom partiet.
Det medgav Kenneth Kvist väldigt klart.
Till sitt försvar sade han att det inte var något problem med budgetprocessen nu senast 1998.
Men det var inte heller något byte av regering.
Det skulle skapa ett helt annat problem.
Vi måste ha ett system som klarar en regering som sitter kvar och en ny regering.
Budgetprocessen får inte bli ett hafsverk.
Fru talman!
Tydligen tränger det man säger fram lite dåligt.
Per Lager har nog missuppfattat detta med en centralistisk syn och detta att människor har en överskådlighet i sin politiska syn och ges möjlighet att se de samband som faktiskt finns.
Det handlar om att stärka den enskilda människans position i valproceduren så att hon har en medvetenhet om de samband som de facto finns i samhället.
Man ska inte prägla folk.
De har ju möjlighet att rösta olika i de tre olika valen, och många använder sig av den möjligheten.
Men det är ändå så att denna överskådlighet, detta sammanhang mellan politikens internationella, nationella, regionala och lokala nivå är en realitet.
Därför är detta ett underifrånperspektiv.
Detta är att ge människorna en möjlighet att se de samband som de facto existerar.
Man ska inte ta bort denna möjlighet genom att låtsas att de lokala frågorna lever ett eget liv utan sammanhang med rikspolitiken.
Att ta bort denna helhetssyn är att fragmentisera.
Varför inför då inte andra länder detta?
Vi har nationell suveränitet.
Hur de formar sina valsystem är faktiskt deras sak.
I Sverige har vi ett system som har fungerat väl.
Låt oss fortsätta att ha det!
Fru talman!
Om man inser att Sverige har ett högre valdeltagande på grund av en gemensam valdag och själva har skilda valdagar, måste väl Kenneth Kvist medge att det är rätt märkligt att man inte reflekterar över detta?
Jag utgår ifrån att de länder som Kenneth Kvist hänvisar till är demokratier.
I övrigt tycker jag att den beskrivning som Kenneth Kvist gjorde nu om den medvetna överskådligheten som var och en måste tillägna sig också är ett uttryck för en centralistisk syn.
Vad jag förstår innebär det i stort sett en förståelse för att taktpinnen finns någonstans där uppe i det blå där rikspartiet styr och inte så mycket att det lokala partiet skickar signaler upp i partiorganisationen.
Det är ju detta som är mångfalden och underifrånperspektivet, och det anser jag är oerhört viktigt.
Men vi har bestämt oss för att utreda och titta på de här frågorna mer noggrant eftersom det behövs en översyn.
Vi får inte lämna sådana viktiga saker som valdagen åt sidan.
Vi måste titta närmare på detta för att se om inte det kan ge oss just det instrument som ökar folks engagemang.
Det är väl detta det handlar om?
Fru talman!
Det är märkligt att biståndsfrågan tas upp av en politiker som företräder ett parti som inte vill ge våra grannländer i öster det bästa bistånd som finns, nämligen att få delta i den europeiska unionen, att kunna utveckla ekonomin - ett parti som inte vill låta den europeiska unionen skapa fred och möjligheter också för de länder som i dag står utanför.
Sedan är Birger Schlaugs problem, liksom Gudrun Schymans och Göran Perssons, att Sverige fortfarande tar ut världens högsta skatter av sina medborgare, men trots det har vi problem i vården, skolan och äldreomsorgen.
Då är ju inte höga skatter lösningen.
Hade det varit så hade vi inte haft några problem.
Vi behöver sänkt skatt för fler jobb, sänkt skatt för mindre behov av offentliga insatser, samtidigt som vi prioriterar och utnyttjar resurserna på effektivaste möjliga sätt.
Det var när vi regerade vårdköerna försvann.
(Applåder)
Fru talman!
Jag tycker att det är lite förmätet av oss att spekulera i orsakerna till varför andra länder väljer sina system.
Vi kan tycka att de är bra eller dåliga, men det är inte Sveriges riksdags sak att förhålla sig till detta.
Det finns möjlighet att utforma demokratiska valsystem på olika sätt.
Nu har vi ett sätt som vi har använt här i Sverige och som fungerar ganska väl.
Det finns en röstspridning mellan de olika valen.
Människor tar olika ställning i lokala eller nationella val.
Per Lager talade om taktpinnen som styr.
Är det törhända det som präglar Miljöpartiet?
Jag känner inte igen det när det gäller valrörelser i riksdagsval heller.
Partierna lyfter naturligtvis fram de valfrågor som medlemmar diskuterar på valkonferenser och liknande.
Dessa förs sedan upp till någon form av gemensamma beslut.
Jag tror inte att någon driver frågor som man inte tror på i en valrörelse.
Jag tror inte att det förhållandet råder i något parti.
Jag tror inte heller att det är så att medlemmar ägnar sig åt en valkampanj för en politik som är påtryckt dem ovanifrån.
Så funkar inte det politiska livet.
Det är en nidbild.
Det är naturligtvis så att vi har att göra med realiteter här.
De lokala valrörelserna speglas i medierna.
De lokala frågorna kommer ut brett mellan valrörelserna, och väljarna kan genom massmediernas - inte minst de lokala tidningarnas - försorg vara väl informerade om hur de olika partierna har ställt sig i skilda näraliggande frågor.
Detta gör att hela diskussionen om en ändring egentligen är en konstruktion.
Fru talman!
Kenneth Kvist säger att lokal politik och rikspolitik hänger ihop, och det är verkligen sant.
Vi har väldigt osjälvständiga kommuner.
Vi fick i våras höra att t.o.m.
Lagrådet konstaterade att kommunal självstyrelse givetvis borde ha ett substantiellt innehåll.
I en forskningsrapport som Demokratiutredningen har givit ut och som heter Maktdelning finns det en analys av den kommunala kompetensen.
Forskarna säger där: Visst finns det en lokal styrelse, men frågan är om det är en lokal självstyrelse i egentlig mening.
Jag vill erinra mig att just den rapporten pekade på att tre partier betonar vikten av en stärkt kommunal kompetens.
Om jag inte minns fel var det Kristdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet som stod för den linjen.
Möjligen har jag misstagit mig, eftersom Kenneth Kvists argumentering går ut på att man ska bevara kommandobeteendet gentemot kommunerna, dvs.
att det som vi bestämmer här i riksdagen rakt igenom ska genomföras av kommunerna.
De ska vara marionetter i våra händer.
Jag undrar vilken ställning Vänsterpartiet egentligen intar i de här frågorna om den kommunala kompetensen.
Kenneth Kvist åberopar också att skilda valdagar, t.ex. enligt det system som man har i Norge, kan leda till att den rikspolitiska debatten blir så dominerande att den inverkar negativt på den kommunala.
Man kan, som jag tog upp i mitt anförande, lösa det med skilda valdagar även för kommuner och regioner, uppdelade under ett år.
Under sådana förhållanden kan rikspolitikerna inte dominera i det sammanhanget.
Jag undrar också varför Kenneth Kvist och Vänsterpartiet är så rädda för att utreda de här frågorna.
Fru talman!
Ingvar Svensson brukar vara mycket redig i sina argument, men han gör sig här skyldig till att blanda ihop två olika saker.
Den kommunala kompetensen och den kommunala självstyrelsen är en sak.
Att människor i valhandlingen ser att politikens olika delar har samband med varandra är en helt annan sak.
Man kan alltså vara för kommunal självstyrelse - inte en absolut sådan, eftersom landet då inte kan styras, men en relativt stor självstyrelse - men samtidigt kan medvetenheten om att politiken på lokal-, regional- och riksnivå faktiskt har ett samband ha ett pedagogiskt värde för medborgarna.
Det är inte fråga om att några som är centralt placerade ska tala om för politikerna i kommunerna att de ska dansa efter deras pipa.
Återigen: Så tror jag inte att det går till i något parti.
Jag tror inte att det sköts så i Kristdemokraterna, det sköts absolut inte så i Vänsterpartiet och såvitt jag vet inte heller i något annat parti.
Fru talman!
Jag tycker att synen på det kommunala valsystemet borde hänga samman med synen på den kommunala kompetensen.
Jag vill också ta upp en annan frågeställning, nämligen rädslan för utredningar.
Det alternativ som bygger på reservationen är att man ska sätta sig i en arbetsgrupp och diskutera frågor om tilläggsdirektiv.
Jag vet att Kenneth Kvist inte gillar sådana slutna grupper utan vill att saker och ting ska avgöras i parlamentet.
Varför kan vi inte i det här sammanhanget avgöra frågeställningen i parlamentet i stället för att i en arbetsgrupp konstatera samma sak som nu, nämligen att det finns en parlamentarisk majoritet men att regeringen kan strunta i denna.
Man kan dock inte strunta i vad riksdagen gör.
Fru talman!
Vi anser att det ligger ett utomordentligt stort värde i att lösa författningspolitiska frågor i brett samförstånd, och därför har vi intagit den här ståndpunkten.
Nu kommer en majoritet möjligen att besluta om att ge regeringen i uppdrag att tillkalla en sådan här utredning, och då ska vi också se till att detta verkställs.
I annat fall kommer man i diskussionen att hitta en punkt där partierna kan förenas.
Vi vill söka oss fram efter den vägen i stället för att ha ett direkt ställningstagande.
Det kan då bli så att vi binder upp oss tillsammans med de fem partierna, som inte precis är uttryckligt förutsättningslösa på det sätt som man vill vara när man går in i en utredning.
Göran Magnusson har ställt frågor till företrädare för alla dessa fem partier, och det har visat sig att dessa partier har ganska hårt bundna uppfattningar.
Ni söker inte en utredning utan ett sätt för att få framgång för er linje.
Men, som sagt: En vidare behandling har förespråkats även i reservationen.
Det kommer att bli en vidare diskussion i den här frågan, och den kommer att leda någonstans.
Fru talman!
Jag vill ställa ett par frågor till Kenneth Kvist.
Det gäller frågor som jag ställde i mitt inlägg och som jag inte tycker blev tillfredsställande besvarade av Göran Magnusson.
Den första fråga som jag vill ställa är: Anser Kenneth Kvist att det är rimligt att väljarna får möta sina politiker i val bara vart fjärde år?
Vid övergången från treåriga mandatperioder till fyraåriga mandatperioder var tanken åtminstone från oss i Folkpartiet att det skulle hållas val vartannat år på skilda valdagar.
Den andra frågan är om Kenneth Kvist har tagit kontakter med de vänsterpartistiska kollegerna i Norden och i det övriga Europa för att diskutera möjligheterna att där införa gemensam valdag och därmed stimulera till ett ökat valdeltagande.
Tydligen är det ju den gemensamma valdagens välsignelse som gör att vi har ett så pass bra valdeltagande i Sverige.
Den sista frågan gäller vårval.
Kenneth Kvist sade att det låga deltagandet i EU-valet med all säkerhet inte berodde på att det ägde rum på våren.
Det har visat sig att många människor är skeptiska till nya former av val.
Jag har fått lära mig att när man efter den allmänna rösträttens införande genomförde allmänna val i början av 20-talet var det också ett lågt valdeltagande.
Förhoppningsvis ökar deltagandet i EU-valet när folk mer och mer börjar förstå vilken betydelse det har för Sveriges del.
Men det har ingenting att göra med huruvida man har valdagen på våren eller på hösten.
Fru talman!
Det var tre mycket tydliga frågor, som är lätta att besvara.
Jag tackar för bra frågor.
Helena Bargholtz frågar om jag anser att väljarna för sällan får möta sina politiker när det sker vart fjärde år.
Vänsterpartiet har faktiskt varit för ett behållande av treåriga mandatperioder.
Vi reserverade oss till förmån för detta i Folkstyrelsekommittén och följde upp det med reservationer och vid röstandet i riksdagen.
Vi har alltså inte velat ha en övergång till fyraåriga mandatperioder.
Men i frågan ligger en motsägelse, vad som på latin kallas en contradictio in adjecto, nämligen att väljarna ska möta sina politiker oftare än vart fjärde år.
Är inte vitsen med skilda valdagar att man ska möta olika politiker vartannat år, dvs.
centrala politiker vart fjärde år och med två års förskjutning lokala politiker vart fjärde år?
Frågan säger ju vad som blir i realiteten, nämligen att deras politiker, dvs.
de centrala politikerna, kommer att så att säga hänga i trapetsen vid varje valrörelse.
Det blir fallet.
När det gäller frågan om att påverka andra partier anser vi att de andra partierna har sin nationella suveränitet att i sina länder företräda den politik de anser själva.
Vi känner ingen förment storebroderlighet som går ut på att pracka på andra länders partier någon politisk linje.
Vi anser att den här linjen passar i vårt land.
Vad som passar i andra länder är det upp till de ländernas partier att besluta om.
När det gäller vårvalet är det faktiskt så att årets EU-val var det andra EU-valet, och valsiffrorna sjönk.
Det var alltså inte ett alldeles nytt val, och jag tror att våren faktiskt har en inverkan.
Som en intern hemlighet kan jag läcka att det var svårt, svårare än vanligt, att rekrytera valarbetare även i ett så aktivistiskt inriktat parti som vårt på grund av våren.
Fru talman!
Men nog har väl ändå valrörelser i sig, oavsett om de bedrivs för kommunala och landstingskommunala val eller rikspolitiska val en väldigt vitaliserande betydelse för hela demokratin.
Det är självklart att det är det som är en utgångspunkt för oss i Folkpartiet till varför vi vill ha skilda valdagar.
Jag menar inte, fru talman, att det handlar om att pracka på andra länder vårt politiska system, men när man träffar t.ex. sina nordiska kolleger är det intressant att diskutera gemensamma frågor, och dit hör ju onekligen frågan hur vi ska få fler väljare.
Det var då jag undrade om man från vänsterpartister runtom i Norden, som ju ändå är rätt likt Sverige, har tagit upp den här frågan, eller om Kenneth Kvist har tagit upp den, för att utröna om man kan stimulera valdeltagandet i de länderna.
När det gäller vårval till EU vill jag bara säga att vi från Folkpartiet inte hade några problem med att rekrytera valarbetare under våren.
Fru talman!
Jag svarar på den första frågan igen: Det är därför att vi tycker att valrörelsen vitaliserar demokratin som vi har önskat att man inte skulle övergå till fyraåriga mandatperioder utan ville hålla fast vid treåriga mandatperioder.
Det hade varit det allra bästa systemet.
Att däremot ha val vartannat år och därtill ett EU-val tror jag leder till en viss ska vi kalla det inflation i valrörelser med stor risk för valtrötthet, minskat valdeltagande och minskad legitimitet för demokratin.
Det är ju så att säga de valda instanserna och politiken som faktiskt angrips.
Hör bara på den nyvalde partiledaren!
Läs hans tal som han höll i morse, som ju var ett misstänkliggörande av politiken och därmed egentligen demokratin som arbetsmetod till förmån för marknad och andra lösningar.
Fru talman!
Först vill jag säga något kort om reservation nr 9.
Det ska bli mycket intressant att höra, framför allt på torgmöten, dem som vill försvara den nuvarande numerären ledamöter samtidigt som vi ska få mer sekreterarhjälp.
Jag tror inte att det blir det lättaste att agitera för, framför allt när man vet om att den numerär som vi har i dag i Sverige faktiskt är unik jämfört med alla andra länder.
Man har refererat till att man ska fråga andra länder i en hel del sammanhang i dag i den här debatten.
Ska man sedan skoja lite kan man säga att med tanke på det förtroende som politiker tyvärr har ute hos majoriteten av våra uppdragsgivare kan man säga att kvantiteten ju inte direkt har haft någon avgörande betydelse.
Fru talman!
Jag ska prata huvudsakligen om min motion 219 och Henrik Järrels motion 320, som behandlas i det här betänkandet.
Jag vill först förklara att jag inte kommer att rösta emot mitt parti av rent rationella skäl.
Jag vet om att partierna tillåter s.k. avhoppare vid de tillfällen då det finns klara majoriteter.
Men är det däremot så att det skulle bränna till i en fråga tillåter man absolut inga avhopp.
Då föredrar jag i så fall att bli kallad feg, men jag driver den linjen konsekvent.
Jag röstar alltså inte mot partiet.
Jag kan prata mot partiets uppfattning innan klubban faller och driva min linje efteråt, men att ta billiga poäng genom att säga att jag röstar mot ett förslag när man vet om att det är tillåtet att göra så i vissa sammanhang men icke när det verkligen kniper vill jag inte.
Då föredrar jag att hålla en rak linje.
Jag motionerade i fjor - Henrik Järrel också - och ville att regeringen skulle ta initiativ till en informationskampanj angående kommunismens illdåd av samma mått och storlek som man gjorde avseende Förintelsen.
Jag tyckte att det initiativ som regeringen tog, det beslut man fattade och den kampanj man satte i gång för att informera om nazismens grymheter var ett mycket utmärkt initiativ.
Min dåvarande partiledare skrev på sin tid brev till statsministern och Lars Leijonborg skrev också ett brev till statsministern och ville ha, som jag förstod det, en bred informationskampanj om kommunismens illdåd.
Det är helt uppenbart att kommunismen är en sjuk ideologi, driven av sjuka hjärnor.
Vi ser ofta i TV och i tidningarna s.k. skinheads, och jag hoppas att min enda likhet med dem är min avsaknad av hårstrån i större omfattning.
De här enstaviga människorna visar att det tyvärr finns ett något för stort antal människor i Sverige som inte använder hjärnan på det sätt som man borde göra.
En gång i somras fick jag utrymme i en av våra stora tidningar för att tala om att jag anser att amöban tidigare har ansetts som jordens lägst stående varelse, men att jag då ansåg, och jag anser nu, att den platsen har övertagits av skinheads.
Jag anser att kommunism i praktiken är lika sjuk som nazism, och därför borde man kunna ge liknande information.
Vad har nu utskottet ställt sig bakom?
Jo, man ska låta Skolverket, politikerna och folkrörelserna sköta detta.
Vad Skolverket har gjort under de sista åren är nog inte så många som kommer ihåg.
Samtidigt står det en upplysning i betänkandet som jag tycker är lite konstig.
Den borde ha följts upp, med tanke på det datum vi har i dag.
Det står att Skolverket ska återkomma senast den 1 maj 1999 och redovisa hur man ska lägga upp det här arbetet.
I dag är det den 13 oktober.
Jag tycker att utskottet kunde ha försökt plocka in de här uppgifterna i betänkandet, så att vi fick reda på hur Skolverket tänker arbeta.
Det har faktiskt gått ett antal månader sedan den 1 maj.
Jag har tidigare sagt att kommunism och nazism enligt min uppfattning är samma skrot och korn.
Det handlar om grader i helvetet och ingenting annat.
Om man tittar på historien kan man inte undgå att se att det fanns en rätt ohelig allians med anledning av senaste världskriget, där Sovjetunionen och Hitlertyskland kom överens om t.ex. hur man skulle dela Polen.
Det har alltså funnits förbindelser även historiskt sett.
Utan undantag har man alltid där kommunisterna ensamma haft makten - det finns inga undantag - å det grövsta kränkt mänskliga rättigheter, misshandlat miljön, fördärvat ekonomin och människors sociala skydd.
Bevisen för detta finns, och de kan mångfaldigas i tyvärr alltför många länder runtom i vår värld.
Vad har det här att göra med Sverige?
Ja, det finns ett parti i den här kammaren som kan kopplas delvis till kommunismen, även om man under senare år försöker springa ifrån sina tidigare ställningstaganden.
Jag skulle kunna stå här och stapla citat och tala om hur många som blev mördade under Stalins regim osv., men det vet kanske de flesta.
Jag ska ta upp en händelse.
När DDR, dåvarande Östtyskland, 1989 hade 40-årsjubileum skickade vpk:s partistyrelse ned ett telegram med anledning av jubileet och gratulerade dåvarande kommunistiske partichefen till det fina socialistiska bygget.
Jag tror inte att det var Berlinmuren som avsågs i det telegrammet.
Fru talman!
Jag kan säga så mycket att jag inte tror att en människa i Sverige som sympatiserar med kommunismen och vill agera för att kommunismen ska bli en stor kraft och ett stort parti, ens skulle kunna tänka på att använda de metoder som man har använt i andra länder där kommunismen har haft makten.
Men jag har förstått att det är systemet i sig som skapar denna situation.
Jag känner människor som är övertygade kommunister men som är humanister och människovänliga, och de tar avstånd från detta - med all rätt och säkert med stor ärlighet.
Men när människor kommer in i ett sådant system går det tyvärr utan undantag i den riktning som vi har sett på så många håll i världen.
Om en person som kandiderar till Sveriges riksdag för ett parti hade en nära släkting, kanske en pappa eller en farfar, som på 30-talet sympatiserade med Hitlers idéer, skulle nog en hel del, framför allt i medierna, ha börjat kolla gener och deras inverkan och påverkan på det kommande släktet.
Om någon däremot bara för några få år sedan hade varit en brinnande anhängare av Stalins och Mao Zedongs läror, skulle ingen, i alla fall inte i medierna, ha tyckt att det var egendomligt.
Då räcker det, fru talman, med att man ber om ursäkt och säger att " jag visste absolut ingenting ", och bom så kommer man in i mediernas alla soff- och debattprogram.
Det är en lite konstig situation vi har i Sverige.
Jag förstår mycket väl att socialdemokraterna inte är intresserade av att bedriva någon informationskampanj, därför att man vill inte bita den hand som föder en och inte såga av den gren man själv sitter på i fel ände - det kan få ett besvärligt resultat för den som sågar.
Alla vet att socialdemokraterna i dag bygger sin regering på ett aktivt stöd från Vänsterpartiet, och det gäller att hålla vänsterpartisterna på rätt hyggligt gott humör.
När riksdagen öppnades för några veckor sedan sade statsministern, om jag inte minns fel, några ord i en mening, och han sade samma ord i dag: Nazism, rasism och fascism ska bekämpas.
Om jag har fel ska jag be om ursäkt för det i talarstolen, men jag tror att jag har rätt.
Han sade alltså inte ordet kommunism.
Varför vet inte jag.
Det finns alltså undantag från den berömda vakthållningen mot vänsterkanten.
Fru talman!
Jag kom in i riksdagen 1983, och jag blev suppleant i lagutskottet.
När jag kom till det första sammanträdet förvånades jag över att det på ordinarie plats satt en person som representerade dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna.
Jag kände väl till att Vänsterpartiet åtminstone inte av egen kraft hade kunnat få plats i något utskott.
Det visade sig sedan att de hade fått det som tack för hjälpen när man stödde regeringen efter valet 1982.
När socialdemokraterna säger att de är noga med vakthållningen mot kommunismen finns där alltså stora sprickor i fasaden.
Till sist, fru talman, är jag besviken på det ställningstagande som mitt parti har gjort i den här frågan.
Jag är förvånad över att Folkpartiet tar samma ställning och reducerar den här informationskampanjen till i praktiken ingenting.
För min del får folk rösta precis hur de vill - man ska rösta efter övertygelse - men jag tycker att lite politisk konsumentupplysning inte kan skada.
Jag tycker att kommunisterna i det här fallet tyvärr kommer alltför billigt undan.
Fru talman!
Jag vill säga till Bo Lundgren att problemet inte är att vi i Sverige har världens högsta skatter.
Inte heller tror jag att problemet i de länder som har världens lägsta skatter är att de har det.
Problemet är att vi gemensamt i våra ekonomier kan se att klyftorna ökar, att orättvisorna ökar, att människor i allt högre grad ställs utanför.
Det går en klyfta i världen, skulle jag vilja säga, mellan fattiga och rika.
Hela västvärldens ekonomiska system resulterar i detta.
Oavsett om skattetrycket är 53 % eller 45 % i ett land ser vi denna utveckling.
Den är global.
Det är ett stort problem, ett systemfel som jag tycker att vi som politiker borde ägna oss åt.
Jag skulle vilja ta den tid jag har i anspråk till att lyfta ett annat sådant systemproblem, höja blicken lite från de budgettekniska utgiftsområdena och titta ut i världen, men också på Sverige.
Jag vill göra det utifrån en erfarenhet som jag just nu bär med mig från en kvinnokonferens i Reykjavik på Island, med kvinnor från USA, Ryssland, de baltiska staterna, de skandinaviska länderna med gäster från Kuwait och Indien samt en del andra länder.
Det var intressant att där se att det bland dessa flera hundra kvinnor, med väldigt skilda erfarenheter och positioner i samhället, fanns något gemensamt, en gemensam struktur som vi kunde se i samtliga länder.
Även om det kanske tog sig lite olika uttryck beroende på den ekonomiska utvecklingen och graden av vad man traditionellt skulle kalla för civilisation i de olika länderna, fanns det något gemensamt, en gemensam struktur som ser till att kvinnor är i underordnad position ekonomiskt, politiskt och maktmässigt, att kvinnor inte finns med i de politiska maktcentrumen eller de ekonomiska maktcentrumen.
Det här var en genomgående erfarenhet från Indien, Kuwait, Karibien, de skandinaviska länderna och de baltiska staterna, Ryssland och USA.
Det tar sig olika uttryck, men det fanns också gemensamma uttryck.
Våld mot kvinnor, familjebråk kallas det för, fast vi vet att det är män som slår kvinnor.
Prostitution, kvinnotrafik som det kallas för, fast vi vet att det könshandel, och det ökar.
Vi har sett avslöjas ganska nyligen, i helgen, en stor härva med kvinnor från de östeuropeiska och baltiska länderna.
Köparna finns här, bland oss, de män som köper dessa s.k. tjänster.
Våldet finns här, bland oss, med hundratals kvinnor som blir slagna bakom hemmets stängda dörr, kvinnor som mördas, flera, i Sverige och i andra länder.
Det här är ett uttryck för ett systemfel.
Vi har kvinnors underordning i de politiska systemen.
Vi har kommit ganska långt i Sverige om vi tittar på numerären.
Vi har ganska många kvinnor i den här församlingen.
Vi ha en majoritet av kvinnor i regeringen, och det är bra.
Det är ett steg på vägen.
Men hur mycket makt har dessa kvinnor, och var finns kvinnorna i den privata sfären, Bo Lundgren, där politiken inte har något inflytande?
Hur ser det ut med kvinnorepresentationen där, i styrelserummen i de stora företagen?
Det är skralt, mycket skralt.
Det här är strukturer som går igen.
Det här är en fråga inte bara om kvinnors rättigheter, utan det är en fråga om mänskliga rättigheter.
Det var alla kvinnor på den här konferensen överens om.
Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter, och mänskliga rättigheter är det som bär upp en demokrati.
Det uppvägs inte av McDonald s-etableringar i Ryssland.
Kvinnorna har inte fått mer att säga till om bara för att det ekonomiska systemet har förändrats.
Däremot är de numera hotade till livet om de vågar sig på att ställa upp och kandidera i politiska val.
Det här är en maktstruktur som tillhör det förgångna och som jag menar förstärks av just de ekonomiska system, den borgerliga ideologi som bl.a. Högern i Sverige och i andra länder är bärare av.
Det är manliga maktstrukturer som bärs av de borgerliga ideologierna, som gärna ser att kvinnor får bli egna företagare så länge de håller sig inom den sfär där de förväntas vara, nämligen inom hemmets sfär, inom vården och omsorgen.
Där kan kvinnor få vara.
Där kan kvinnor få starta eget.
Då går det bra med skattelättnader.
Men in i bolagsstyrelser - nej, nej.
Då ska vi inte fatta några beslut.
Framför allt ska vi inte låta politikerna fatta något beslut om t.ex. kvotering av kvinnor i bolagsstyrelser.
Då är det plötsligt det privata som ska råda.
Dit ska inte kvinnorna komma.
Men vill vi starta eget inom vården och omsorgen och inom de traditionella områdena, då ska vi uppmuntras.
Då kan ni t.o.m. använda våra gemensamma skattepengar för att subventionera den här typen av hemnära tjänster.
Då är de borgerliga partierna med på noterna, men inte när kvinnorna ska in i de privata bolagsstyrelserna, när kvinnorna ska in i utbildningssystemen, in på professorstjänsterna på universiteten.
Då är stopp.
Den borgerliga ideologin, som också är grunden för den nyliberala ekonomin, bärs av en föreställning om att kvinnor ska ha en underordnad ställning.
Detta hör historien till.
Där behöver vi bryta upp, tänka nytt.
Ledarskap är en annan sådan fråga.
Samarbete, utveckling, resultat i stället för konkurrens och karriär är sådana frågor om diskuteras bland kvinnor världen över.
Det här, fru talman, skulle jag gärna vilja ta tillfället i akt och inbjuda in mina manliga partikolleger till ett samtal om.
Eftersom jag vet att dagens debattregler tillåter alla att ta replik på anförandet, ser jag fram mot att vi här och nu fortsätter det här samtalet.
(Applåder)
Fru talman!
Det finns ett flertal olika offentliga ombudsmän i vårt land.
Varje ombudsman har sin egen bakgrund, och ombudsmännen har tillkommit efterhand under olika tider och olika regeringar.
Sveriges första egentliga ombudsman inrättades i och med att Justitieombudsmannen, JO, tillkom i samband med 1809 års regeringsform.
Det svenska JOämbetet var också det första i sitt slag i världen.
På 1700-talet, under Karl XII:s tid, hade visserligen Justitiekanslerämbetet, JK, inrättats, men JK var mera kungens ombudsman och inte ombudsman i samma mening som JO.
JK:s uppgift var att " vårda lagarna " och för kungens räkning övervaka att tjänstemän följde lagen.
JO var riksdagens, dvs.
de folkvaldas, ombudsman, med uppgift att ta till vara medborgarnas intressen i stället för kungens.
JO-ämbetet fick därför stor betydelse som garant för den maktbalans som enligt den nya konstitutionen skulle föreligga mellan kung och riksdag.
JO:s huvuduppgift är att ha tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet följer lagar och andra författningar.
Genom att JO utses av riksdagen och ska verka som riksdagens ombudsman skiljer sig JOämbetet från övriga ombudsmän som har inrättats inom den statliga förvaltningen, eftersom dessa utses av och lyder under regeringen.
De övriga ombudsmännen, som är sex till antalet, är följande: Konsumentombudsmannen, inrättad 1976, Jämställdhetsombudsmannen, inrättad 1980, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, inrättad 1986, Barnombudsmannen, inrättad 1993, Handikappombudsmannen, inrättad 1994 och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning, inrättad 1999.
Utanför den statliga förvaltningen finns sedan Allmänhetens pressombudsman, PO.
PO är ett organ som har bildats av tidningsbranschen för att främja god publicistisk sed och övervaka att pressens egna etiska regler efterlevs.
Det är ingen myndighet utan utses och finansieras av branschen.
Det föreligger stora skillnader i ombudsmännens arbetsuppgifter, organisation och rättsliga befogenheter.
Samtliga ombudsmän är självständiga myndigheter, och deras verksamhet regleras genom separata lagar och förordningar.
De lagar som reglerar verksamheten är inte på något sätt samordnade sinsemellan utan prövningsgrunder, maktmedel och procedurer är olika beroende på bl.a. diskrimineringsgrund.
Föreligger samtidigt flera diskrimineringsgrunder kan situationen ibland bli egendomlig både för myndigheterna och för den enskilde.
Någon samlad analys av ombudsmannarollen som sådan har aldrig gjorts, varför det också är svårt att försöka hitta någon enhetlig definition av den huvuduppgift som en ombudsman kan sägas ha.
Möjligen skulle man kunna säga att en ombudsmans främsta uppgift är att handlägga ärenden som rör missgynnande behandling eller kränkande bemötande av människor.
När det inte gäller JO utan de mera speciella ombudsmännen som utsetts enbart för vissa grupper av människor handlar det naturligtvis om behandlingen eller bemötandet av just den gruppen av människor.
Inrättandet av en ny ombudsman har ofta föregåtts av stor debatt.
Inte för att syftet med inrättandet i och för sig inte varit vällovligt, men den kritik som har framförts har gått ut på att ombudsmannainstitutet riskerar att förlora i status om alltfler grupper av medborgare får sin egen ombudsman.
Rent principiellt tycker jag inte att det är okomplicerat med olika ombudsmannainstitutioner som bevakar skilda gruppers särskilda intressen.
Olika ombudsmän som var och en bevakar en liten grupps särintressen rimmar dessutom dåligt med den svenska välfärdspolitiken, som sedan lång tid tillbaka är inriktad på att alla medborgare oavsett grupptillhörighet ska ha rätt att efter behov få del av samhällets resurser.
Man kan göra en jämförelse med hälso- och sjukvårdslagens stadgande om vård på lika villkor till alla invånare i landet.
Det finns också andra invändningar mot ombudsmannainstitutionen som den ser ut i dag.
När det gäller t.ex. vård- och omsorgsfrågor för människor med funktionshinder tangerar Handikappombudsmannen ofta tillsynsuppgifter som ligger inom Socialstyrelsens ansvarsområde.
Liknande situationer finns också när det gäller andra ombudsmän, vilket i sin tur kan innebära både dubbelarbete och kompetensstrider.
Det är någonting som knappast gynnar enskilda människor.
Inom hälso- och sjukvårdsområdet finns för övrigt också patientnämnder som den enskilde kan vända sig till vid t.ex. dåligt bemötande inom vården.
Alltfler ombudsmän med i praktiken relativt svaga befogenheter och med olika uppgifter och mandat skapar dessutom en oklarhet hos allmänheten.
Ombudsmannafunktionen kan lätt tunnas ut om alltför många ombudsmän inrättas, och vissa grupper kan lätt falla emellan de olika ombudsmännens verksamheter.
Under senare år har det förts en diskussion som handlat om de mera grundläggande frågorna när det gäller ombudsmännen.
Man har diskuterat vilka en ombudsmans huvuduppgifter ska vara, vilka befogenheter ombudsmännen ska ha, vem som ska vara huvudman - regeringen eller riksdagen - och om man kanske rentav skulle skapa ett sammanhållet ombudsmannaämbete med ett antal rättighetsombudsmän som var och en har specialkompetens och ansvar inom ett antal olika områden, det senare naturligtvis för att stärka ombudsmannaämbetet.
Ett förslag, fru talman, har varit att föra samman Justitieombudsmannen, JO, med övriga ombudsmän till en gemensam institution.
Dessutom har naturligtvis den internationella utvecklingen med ombudsmän för mänskliga rättigheter påverkat debatten.
De förslag som framförts i de motioner som vi nu handlagt i konstitutionsutskottet och som ingår i det betänkande som är föremål för dagens behandling i kammaren fokuserar också i huvudsak just på dessa frågor.
Frågan om huruvida ombudsmännen organisatoriskt bör samlas under riksdagen eller samordnas på annat sätt är givetvis principiellt sett mycket viktig.
I sitt betänkande har utskottet dock betonat den särställning som JO har, och utskottet anser inte att det finns någon anledning att ifrågasätta JO:s ställning och uppgifter och har då inte heller kunnat ställa sig bakom förslaget att föra samman JO med övriga ombudsmän.
Sedan vill jag för egen del ifrågasätta ett gemensamt ombudsmannainstitut av ett annat skäl.
Är det egentligen inte att börja i fel ände att diskutera sammanförande för att stärka ombudsmannaämbetet?
Bör man inte först se över de olika lagarnas innehåll och möjligheter innan man gör några mera genomgripande förändringar?
De olika ombudsmännen har ju i flera fall faktiskt tillkommit därför att man ansett att det funnits brister i lagarna som gjort att särskild tillsyn måst utövas inom vissa speciella områden.
Det finns ytterligare ett förhållande som man måste vara observant på innan man förslår förändringar i avsikt att stärka de olika ombudsmannafunktionerna.
Om ombudsmännen ges större befogenheter än i dag kan det finnas en risk för att domstolarnas grundlagsfästa självständighet i förhållande till myndigheterna naggas i kanten.
En mera genomgripande belysning av problematiken bör därför ske innan man fattar några avgörande beslut.
För närvarande remissbehandlas betänkanden från utredningen om översyn av Handikappombudsmannen och från utredningen om Barnombudsmannen, och därefter kommer behandling att ske i Regeringskansliet.
Resultatet av den behandlingen bör enligt utskottet inte föregripas, varför de motioner där man föreslår förändringar i de här avseendena avstyrks.
Även den motion där man föreslår ett inrättande av en ombudsman dit personer och organisationer som har drabbats negativt av EU-beslut kan vända sig avstyrks.
De möjligheter som i dag finns att vända sig till JO och JK om någon anser att t.ex. en myndighet har handlat fel torde vara tillfyllest även när en svensk myndighets beslut är en följd av EU-bestämmelser.
Fru talman!
Det betänkande som vi nu behandlar tar bl.a. också upp frågan om förvaltningsmyndigheternas service.
Många företag tvingas ju vänta länge på att få ärenden avgjorda hos offentliga myndigheter.
Och det är för många ett stort problem att inte kunna få besked om hur lång tid handläggningen beräknas ta.
Ett sätt att komma till rätta med saken vore att sätta upp punktlighetsmål för handläggningen.
I reservation nr 5 föreslås bifall till motion N326, yrkande 18 och ett uttalande om att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om försöksverksamhet med punktlighetsmål i myndighetsutövningen.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan, bortsett från den del som behandlas i reservation nr 5 som jag också särskilt yrkar bifall till.
Fru talman!
När det gäller frågan om ombudsmannaorganisationen och ombudsmännens ställning har vi valt att ställa oss på utskottsmajoritetens sida.
Det innebär att de båda utredningar som Jerry Martinger redogjorde för, som är under remissbehandling, ska behandlas i Regeringskansliet innan vi tar ställning eller för frågan vidare.
Vi har ett unikt system med en justitieombudsman.
Det gäller att se till att det systemet inte urvattnas eller att dess värde nedskrivs genom att vi får kraftiga ombudsmannaorganisationer vid sidan om osv.
Mina argument är egentligen ganska lika Jerry Martingers på den här punkten.
Därför behöver jag kanske inte trötta kammaren med att upprepa den argumentation som vi redan har hört.
Däremot, fru talman, finns det en reservation, nr 8, som är fogad till det här betänkandet.
Den står vi i Vänsterpartiet tillsammans med Folkpartiet, som var initiativtagare, och Miljöpartiet bakom.
Folkpartiet har initierat en bra och viktig motion som handlar om att man inom myndigheterna måste öka insikterna och kunskaperna om homosexuella människor och deras situation.
Det gäller alltså att åstadkomma det som i motionen kallas homokompetens inom myndigheterna.
Jag måste säga att utskottets majoritet presterar något som jag närmast skulle vilja karakterisera som ett ickesvar på motionen.
Man hänvisar till att Statens kvalitets- och kompetensråd finns och att det ska vara en myndighet som ska stödja och stimulera arbetet med kvalitetsutveckling och kompetensförsörjning inom den statliga förvaltningen.
Rådet startade i januari i år och ska alltså, som det heter, stödja och stimulera myndigheterna i deras arbete med kvalitetsutveckling och kompetensförsörjning.
Inte med ett ord säger utskottsmajoriteten någonting om vad motionen egentligen avser, nämligen kompetensutvecklingen på ett mycket speciellt område.
Därmed har utskottsmajoriteten egentligen inte svarat.
Jag tror att motionärerna, liksom vi övriga reservanter, är medvetna om att det här särskilda kompetensrådet finns.
Men det viktiga är att den här frågan lyfts fram och att det t.ex. inom rättsvårdande myndigheter faktiskt blir en ökad kompetens.
Det gäller icke minst mot den bakgrunden att homosexuella just nu, tyvärr, utsätts för övergrepp.
Därmed kommer de i deras egenskap av homosexuella också inför domstolar och sådant, inte som åklagare utan som målsägande.
Därför är en ökad homokompetens någonting som är nödvändigt och viktigt.
Vi yrkar bifall till reservation nr 8.
I övrigt står vi bakom utskottets hemställan.
Fru talman!
Sverige är det land som har uppfunnit ombudsmannaämbetet.
Ordet ombudsman ingår numera i internationellt språkbruk.
Justitieombudsmannen tillskapades 1809.
Jag ska inte fördjupa mig i den historiska exposén över ämbetets utveckling.
Det har Jerry Martinger gjort på ett förtjänstfullt sätt tidigare.
I Sverige har med åren alltfler ombudsmannaämbeten inrättats: Konsumentombudsmannen, Jämställdhetsombudsmannen, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Barnombudsmannen och Handikappombudsmannen.
Nu har vi också fått HomO.
Från och till diskuteras behovet av ytterligare ombudsmän, t.ex. när det gäller EU; det fanns med i motionsfloden.
Man har även diskuterat en äldreombudsman.
De ombudsmän som har tillkommit efter JO har inte fått samma fristående ställning under riksdagen.
De ligger under regeringen och departementen.
Dessa ombudsmän förordnas av regeringen.
Alla är självständiga myndigheter utom KO som är inordnad i Konsumentverket.
Fru talman!
Med alltfler ombudsmän riskerar vi att få en uppsplittring av resurser.
Det blir allt svårare för medborgarna att hitta rätt i floran av ombudsmän.
Förutom att det borde vara en mer fristående ställning för ombudsmännen borde därför även själva organisationen förändras.
Det skulle vara flera fördelar med att skapa ett sammanhållet ombudsmannaämbete med ett antal rättighetsombudsmän som var och en har specialkompetens och ansvar inom sina områden.
Ämbetet skulle t.ex. kunna kallas Rättighetsombudsmannen, RO.
För medborgarna skulle det underlätta att bara behöva hålla reda på JO och RO.
Ämbetet skulle ha ansvar för hela spektrumet av medborgerliga fri- och rättigheter.
Som grund för detta vill vi framhålla att Europakonventionen sedan 1995 gäller som svensk lag.
De mänskliga rättigheterna tillvaratas, enligt konventionen, av en kommission och en domstol dit även svenska medborgare kan vända sig.
Det hade kanske varit rimligt att svenska medborgare också skulle få en möjlighet att i första hand vända sig till en inhemsk institution för mänskliga rättigheter.
Man kan tänka sig att ett sådant RO skulle kunna ligga under riksdagen, men huvudfrågan för oss kristdemokrater är att det finns ett samlat ämbete oberoende av huvudman för verksamheten.
I vilket fall tycker vi att förslagen på det här området borde bli föremål för en parlamentarisk utredning.
Jag vill betona att vi absolut inte vill blanda in Justitieombudsmannen i det hela.
Vår linje är att man ska titta separat på det här med rättighetsombudsmän.
Fru talman!
Justitiekanslern är dels regeringens advokat och utredare av olika företeelser inom den statliga förvaltningen, dels åklagare som t.ex. beslutar om åtal mot domare i Högsta domstolen och Regeringsrätten och dessutom åklagare i vissa fall enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
Dessa flerdubbla roller kan verkligen diskuteras.
I en framtida situation kan konflikter uppstå genom den här rolldelningen inom samma ämbete.
Därför menar vi att man borde genomföra en noggrann analys av Justitiekanslerns befogenheter.
Fru talman!
I en rättsstat är det viktigt att medel står till buds som garanterar den enskilde medborgarens rätt till en säker och snabb handläggning av ett ärende.
Detta är särskilt angeläget vad gäller fall av myndighetsutövning mot den enskilde.
Därför föreslår vi också en förstärkning av den enskildes ställning gentemot den offentliga förvaltningen genom att införa en s.k. dröjsmålstalan.
En sådan talan ger den enskilde en möjlighet att i domstol få prövat om ett förvaltningsärende onödigt uppehålls hos den myndighet som har att fatta beslut i ärendet.
Rätt till s.k. passivitetstalan är inte helt ovanlig nere på kontinenten.
Den finns t.ex. inom EU:s institutioner och har en viss preventiv betydelse.
När KU var där nere och besökte domstolen fick vi veta att det inte är ovanligt när man har den här typen av passivitetstalan att respektive institution någon dag innan ett ärende ska upp till avgörande fullföljer vad man skulle ha gjort långt tidigare.
Det är alltså viktigt för den enskilde att man kan föra sådan här talan gentemot förvaltningsmyndigheter men även mot regeringen och mot domstolar såvitt avser deras handläggning av förvaltningsärenden.
Fri- och rättighetskommittén presenterade 1994 ett betänkande om de här frågeställningarna, bl.a. ett förslag vad gäller dröjsmålstalan.
Såvitt jag kan erinra mig stöddes detta av den icke-socialistiska majoritet som fanns i det läget.
Numera är Kristdemokraterna ensamma om att kräva att dröjsmålstalan bör införas enligt utredningens förslag.
Fru talman!
Vi kristdemokrater står bakom alla våra reservationer men för att underlätta kammarens arbete yrkar jag bifall enbart till reservation 6.
Eftersom mom. 5 omfattar två delfrågor, om punktlighet och dröjsmålstalan - vi kristdemokrater vill ha båda men Moderaterna och Folkpartiet nöjer sig med punktligheten - avser vi, om det blir aktuellt, att i andra hand stödja reservation 5.
Fru talman!
I fråga om detta betänkande om statlig förvaltning vill jag koncentrera mig på det som berör myndigheternas bemötande.
I förvaltningslagen finns angivet vilka rättigheter medborgarna har i fråga om att ta del av handlingar, information osv.
Vi möter dock i dag många människor som riktar stark kritik mot offentliga verksamheter och myndigheter - man känner att man inte bemöts med den respekt som man anser sig ha rätt till.
Naturligtvis handlar det om personligt agerande och om skapandet av myndighetskulturer som det i lag är svårt att reglera och förändra.
Men inte desto mindre är det i en demokrati allvarligt att människor känner sig otrygga i miljöer där den enskilde ofta är starkt beroende av myndigheternas hjälp och stötta.
Det är självfallet mycket allvarsamt när människor, som ofta själva känner respekt för myndigheters utövande av makt så till den grad att det ibland övergår till rädsla, upplever sig kränkta och missförstådda.
Vi måste förstå att människor i dessa sammanhang faktiskt befinner sig i en situation där de är ganska utlämnade.
I ett demokratiskt samhälle är det viktigt att alla känner sig bemötta med respekt oberoende av i vilken situation man befinner sig.
Det kan vara hos arbetsförmedlingen eller gentemot taxeringsmyndighet eller försäkringskassa.
Behovet av ett värdigt bemötande av medborgarna gäller alla myndigheter.
Centerpartiet föreslår en ändring i förvaltningslagen som beskriver kravet på att människor får ett korrekt bemötande.
Därför bör i förvaltningslagen tillföras ett tillägg angående bemötandefrågor.
Fru talman!
Jag yrkar bifall till reservation 7 och i övrigt till utskottets hemställan.
Fru talman!
Under de senaste 20 åren har vi fått den flora av ombudsmän som vi nu har: Jämställdhetsombudsmannen, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Barnombudsmannen, Handikappombudsmannen och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning.
JO, Justitieombudsmannen, är alltjämt en levande realitet hos det svenska folket och har också inspirerat andra länder att inrätta liknande ombudsmän.
Ordet ombudsman är numera, såvitt jag förstår, ett internationellt - ett engelskt - ord.
Varje år inkommer ca 5 000 klagomål till JO.
Det vittnar om ett väldigt stort behov hos medborgarna av att göra sin röst hörd när man anser sig ha blivit illa behandlad av myndigheter.
JO konstaterar varje år i ca 500 fall att fel och försummelse har begåtts men åtal är numera sällsynta.
Inte så sällan inträffar det att den kritiserade ämbetsmannen i sin tur kritiserar JO.
Den ursprunglige JO med ämbetsmannaansvar som vapen var ett av de valda ombudens redskap för att se till att statens ämbetsmän följde folkrepresentationens intentioner och behandlade medborgarna med tillräcklig respekt.
JO grep in mot ämbetsmän där medborgarna egentligen saknade rättsmedel och upprätthöll tanken på att statliga tjänstemän har fått sin myndighet för att tjäna medborgarna, inte för att uppträda som deras herrar.
Med JO:s minskade makt och med införandet av en rad nya ombudsmän har ombudsmannafunktionen sjunkit ned till att bli ett ämbetsverk bland andra.
Inrättandet av ombudsmän representerar dessutom ett uppifrånperspektiv.
Man tillsätter en ombudsman i stället för att uppmuntra medborgarna att själva ingripa mot orättvisor och ge dem möjligheter att göra något åt dem.
Det är betecknande att inflationen i ombudsmän har gått hand i hand med försvagningen av rättshjälpen - den rättshjälp som skulle ge medborgarna ekonomiska medel att själva föra sin talan.
Det är mycket angeläget att den här utvecklingen inte fortsätter.
Ombudsmannainstitutionen måste nu tydliggöras och förenklas.
Ombudsmännen, med undantag av JO, bör slås samman till ett ombudsmannaämbete, gärna kallat Rättighetsombudsmannen, såsom föreslås i den gemensamma reservationen från Kristdemokraterna och Folkpartiet.
Alla ombudsmän bör utses av riksdagen.
Hit kan man föra nya ombudsmannauppgifter om det behövs men man ska vara mycket återhållsam med detta.
Fru talman!
Jag vill också ta upp behovet av homokompetens hos nyckelgrupper inom offentlig sektor.
Detta har Kenneth Kvist mycket övertygande talat för.
Jag tänker framför allt på behovet av denna kompetens inom rättsväsendet.
Otaliga undersökningar visar att homo- och bisexuella är en grupp som löper större risk att utsättas för brott än vad andra medborgare i samhället gör.
I dag känner många homosexuella när de har utsatts för brott tvekan inför att ta kontakt med rättsväsendet därför att de är rädda för att bli bemötta negativt på grund av sin sexuella läggning.
Bristande kunskaper om homosexuellas situation kan också leda till sämre kvalitet på brottsutredningar eftersom rättsväsendet inte alltid förmår tolka de mycket speciella omständigheter som kan föreligga vid brott som riktas mot homosexuella.
Därigenom finns risken att rättssäkerheten försämras.
En ökad homokompetens inom rättsväsendets olika myndigheter kan stärka homosexuellas rättssäkerhet och öka benägenheten hos dem att verkligen våga anmäla brott och fullfölja en anmälan om brott.
Anställda inom polisväsendet, åklagarväsendet, domstolsväsendet och kriminalvården behöver därför ha bättre kännedom om homosexualitet i allmänhet och om hur de homosexuella har det, hur deras liv ser ut.
Domstolsverket är en central förvaltningsmyndighet för några av rättsväsendets myndigheter och bör lämpligen agera för att höja myndigheternas homokompetens.
Jerry Martinger tog upp frågan om punktlighetsmål.
Där har Moderaterna och Folkpartiet en gemensam reservation, som jag stöder.
Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till reservationerna nr 1, nr 8 och nr 5.
Fru talman!
Jerry Martinger gjorde en intressant exposé över ombudsmannainstitutionen.
Det tackar vi för.
Vi slipper upprepa en del historiska fakta.
Även Helena Bargholtz tyckte jag tillförde en del intressanta historiska saker i frågan, framför allt kanske idén om att försvagningen av rättshjälpen har ett samband med antalet ombudsmän.
Det är intressant i sig.
I Miljöpartiet är vi på det klara med att ombudsmän bör sortera under riksdagen och vara riksdagens ansvar.
Vi har skrivit en motion, och följt upp med en reservation, där vi just tar upp problemet att ombudsmännens möjlighet att agera mer självständigt och oberoende bör garanteras.
Det gör man genom att sortera dem under riksdagen, anser vi.
Vi anser också att man kan lägga ihop dessa ombudsmän med JO-ämbetet.
En del menar att det skulle resultera i en försvagning av JO, medan vi menar att det skulle innebära en förstärkning av de andra ombudsmännens verksamhet och status, inte minst när det gäller barnombudsmannen, som jag tycker är oerhört viktig.
En annan fråga som är väldigt viktig är en ombudsman för mänskliga rättigheter.
Jag vet att man måste vara försiktig med ombudsmannainstitutionen.
Vi har, som tidigare påpekats, en rad olika ombudsmän som tillkommit under åren.
Men vi anser att det borde finnas en gemensam ombudsman för mänskliga rättigheter.
Det är en så stor fråga.
Den gäller inte bara omvärlden, den gäller Sverige också.
Jag yrkar bifall till reservation nr 2.
Sedan skulle jag vilja ta upp en annan fråga.
Den handlar om alkoholfri representation.
Det gäller offentlig verksamhet.
Utskottet anser att arbetstiden ska vara alkoholfri, att statliga medel inte ska användas för alkoholinköp.
Ändå vet vi att det förekommer alkohol vid olika former av representation.
Det menar jag är ett klart brott mot att föregå med gott exempel.
Vi behöver inte alkohol för att umgås, för att representera.
Vi behöver inte ha någon slags förståelse gentemot andra länder för behovet av alkohol vid representation.
För övrigt gäller samma sak rökning för min del.
Jag anser att det ska vara förbjudet vid all representation.
Detta med tanke på de människor som har svårt med alkohol respektive rökning.
Om vi nu håller oss till alkohol så räcker det inte att man säger att det ska vara återhållsamhet.
Det duger helt enkelt inte, inte för en alkoholist i alla fall.
Ska vi visa solidaritet med de människor som har det svårt i vårt samhälle är det väldigt enkelt att göra det på det här sättet, att ha alkoholfri representation med tanke på alkoholister.
Jag är lite ledsen att inte Göran Magnusson är här.
Han har skrivit ett särskilt yttrande.
Jag skulle gärna ha velat diskutera med honom varför han, som är nykterist och såvitt jag förstår en stor förespråkare för alkoholfri representation, ändå stöder en utskottstext där man utgår från att man använder minsta möjliga alkoholservering och att målsättningen ska vara alkoholfri representation.
Jag tycker att det är väldigt tråkigt att en av våra största förespråkare för alkoholfri representation viker sig på det sättet i denna fråga.
Det hade varit viktigt att han hade markerat.
Vi behöver vara fler som markerar detta.
Det är inte en stor sak att klara av en förändring.
Det kan man göra över natten.
Eftersom hela intentionen är sådan är det bara att se till att det sker.
Därför yrkar jag bifall till min reservation.
Jag hoppas att det är fler i kammaren som kommer att stödja den och inte låtsas som om alkoholisterna inte finns här bland oss.
Härtill, fru talman, har jag också stött motionen om homokompetens.
Jag tycker att det också är en viktig fråga.
Jag tycker att vi behöver en större kompetens i den offentliga verksamheten, precis som det sägs i motionen.
Den ger jag också mitt stöd.
Bifall till reservation 8!
Fru talman!
Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets hemställan och avslag på samtliga reservationer.
I övrigt ska jag något kommentera de reservationer som finns.
En av reservationerna handlar om ombudsmannaorganisationen.
Där anser reservanterna, och det har det tidigare pläderats för här i kammaren, att alla ombudsmän ska sortera under riksdagen.
I en reservation föreslås att JO läggs samman med övriga ombudsmän till en gemensam institution.
Där anser utskottsmajoriteten, precis som tidigare sagts, att JO:s särställning bör understrykas och vidhåller tidigare ställningstaganden i frågan.
Frågan om ombudsmännen organisatoriskt bör samlas under riksdagen eller samordnas på annat sätt är naturligtvis oerhört viktig rent principiellt.
Här vill jag liksom tidigare talare hänvisa till dels Utredningen om översyn av handikappombudsmannen, dels Översynsutredningen om barnombudsmannen, som nu efter remissförfarandet, som tog slut den 30 september, ligger på riksdagens bord.
Här pågår alltså arbete.
Låt oss inte föregripa det, utan måhända återkomma när det arbetet är klart och föra en vidare diskussion.
Vad gäller frågan om Justitiekanslerns roll och en utredning kring denna vill jag påminna lite grann om att det har skett en utredning just kring Justitiekanslerns arbetsuppgifter under 90-talet.
Det tillsattes nämligen en utredning i december 1991.
Den lämnade sitt betänkande i april 1993.
Jag kan notera att detta inte föranledde någon åtgärd från den dåvarande regeringens sida.
I JK:s verksamhet i dess helhet gäller liksom för andra förvaltningsmyndigheter regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet.
Här anser utskottet att det inte finns anledning att misstro att inte arbetsuppgifterna utförs med iakttagande av detta.
Vad gäller punktlighetsmål och dröjsmålstalan vid myndighetsutövning finns i dag - det har också påpekats från talarstolen - möjligheten för enskilda att kontakta JO eller JK om man tycker att det har tagit onödigt lång tid i handläggningsärendena.
Då kan de i sin tillsyn granska om så har skett.
Det är också viktigt att erinra om att det i vissa fall kan finnas förklaringar till varför ärenden dröjer.
Det kan förekomma en ärendeanhopning på myndigheten som gör att det dröjer längre.
Ärendet i sig kan vara så pass komplicerat att det föranleder extra undersökningar.
Reservationen om korrekt bemötande av medborgare från myndigheters sida är naturligtvis angelägen.
Jag är också medveten om, såväl som Åsa Torstensson i Centerpartiet, att det visst förekommer att man inte bemöts på ett korrekt sätt hos olika myndigheter.
Men det är kanske inte så mycket fråga om en lagändring för att kunna röja undan problemen, utan det är kanske i högre grad fråga om utbildning och information.
Det är upp till myndigheten själv att se till att så sker.
Frågan om ökad homokompetens i statliga myndigheter och i rättsväsendet är oerhört angelägen.
Visst har vi fått erfara att man kan bemötas på ett annorlunda sätt om man har en annorlunda sexuell läggning.
Jag vill trots allt hänvisa till Statens kvalitets- och kompetensråd som började sitt arbete den 1 januari detta år.
Det är här fråga om motioner från allmänna motionstiden 1998.
Kanhända var det då inte riktigt klart hur rådet skulle fungera.
Jag tycker nog att myndigheten är en resurs i sådana sammanhang.
Fru talman!
Jag vill avsluta med att än en gång yrka bifall till hemställan i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
Fru talman!
Jag skulle vilja att Kerstin Kristiansson Grahn förklarade för mig varför man inte kan acceptera en alkoholfri representation utan i stället har de svepande förklaringarna om att vara återhållsam osv.
Varför tog inte Kerstin Kristiansson Grahn upp den frågan i sitt anförande?
Vad tycker Kerstin Kristiansson Grahn själv?
Fru talman!
Det är riktigt att jag missade den frågan i mitt anförande, Per Lager.
Jag var övertygad om att Per Lager skulle återkomma i replikskiftet till den frågan.
Per Lager vet att socialutskottet - det är deras område, det är en stor social fråga - har yttrat sig i frågan.
Socialutskottet har valt att säga precis samma som konstitutionsutskottet har sagt, nämligen att återhållsamhet ska rekommenderas.
Jag är övertygad om att man i myndigheter, landsting och kommuner - där kloka människor sitter i beslutsfattande positioner - följer den rekommendationen, dvs.
återhållsamhet.
Jag är övertygad om att det sker utan att riksdagen tar initiativ i den frågan.
Fru talman!
Jag tycker att det är skrämmande att socialutskottet av alla utskott nöjer sig med åsikten om återhållsamhet.
Hur förhåller man sig då till alla med alkoholbesvär?
Alla vi som har varit med om att representera vet att det förekommer alkohol och vin.
Hur förhåller man sig solidariskt till dem som har bekymmer med detta?
Det räcker inte med att vara återhållsam.
Det är som att slänga alkohol rätt i ansiktet på alkoholisten.
Fru talman!
Det var ett intressant och på många sätt bra anförande som Gudrun Schyman höll.
Det är oerhört viktigt att få in detta kvinnoperspektiv i debatten, hur kvinnor på område efter område är systematiskt missgynnade.
Jag vill tacka Gudrun Schyman för att hon förde in det perspektivet.
Ändå tycker jag att det var något fel med anförandet.
Gudrun Schyman står på talarlistan bland oppositionen.
Gudrun Schyman tycks tro att hon också tillhör oppositionen, men Gudrun Schyman är ju nu makthavare.
Jag tycker att hon skulle skaffa sig en spegel där det, när hon tittade på morgonen, stod " makthavare " över, för Gudrun Schyman är nu ansvarig för sakernas tillstånd i vårt land.
Jag tänkte ta upp några kvinnofrågor.
Gudrun Schyman sade i början att klyftorna växer, orättvisorna är stora.
En sådan orättvisa är löneklyftorna.
Vårdens folk, som ofta är kvinnor, är underbetalda.
Nu har det visat sig att just de privata alternativ som Gudrun Schyman förtalar så intensivt har blivit en murbräcka i den kvinnliga lönekampen.
De här ideologiska argument som vi hört om vinst och sådant vet vi alla intellektuellt inte är särskilt hållbart.
I praktiken har vi mängder med privata alternativ i vården.
Det är säkert många socialdemokrater och vänsterpartister här i kammaren som går till privata tandläkare och gynekologer, men det nya i det här att vi nu med siffror kan visa att alternativen har blivit stöd i kvinnornas lönekamp i vården.
Skulle det kunna göra att Gudrun Schyman bryter upp från den hittillsvarande låsningen i den frågan?
En annan sak är efterlevandepensionen.
Den gäller framför allt kvinnor, änkor.
De har drabbats mycket hårt av 90-talets saneringspolitik.
Man kan nog hävda att ingen enskild grupp har tagit en så stor del av saneringen.
Vänsterpartiet har lovat dem att änkepensionerna ska återställas.
Nu är Gudrun Schyman makthavare - titta in i spegeln!
- men månader och år går, och änkepensionen återställs inte.
Sedan gäller det biståndet.
Det har här talats om att moderaterna vill sänka biståndet.
Men de socialdemokrater som ni nu stöttar har ju sänkt biståndet.
Räknat på utbetalningar har biståndet från 1995 till 1999 minskat med 30 %.
Det återbetalning av innehållna medel som ni lovade äger inte rum.
I budgetpropositionen står det att det kommer ett utgiftstak för biståndet även nästa år.
Biståndet gynnar många människor, både män och kvinnor, men framför allt kvinnor.
Det är kvinnor på landsbygden, kvinnor vars människovärde återupprättas genom svenska biståndsinsatser.
Just nu ställs projekt in därför att ni har medverkat till att utlovat bistånd inte kommer.
Gudrun Schyman är makthavare.
Detta är tre exempel på där er politik missgynnar kvinnor.
Det är mitt bidrag till detta viktiga samtal om hur politiken skall gynna jämställdhet, inte missgynna den.
(Applåder)
Fru talman!
Inte vare sig Per Lager eller jag känner till hur de har resonerat i socialutskottet.
Den diskussionen får man lyfta fram där.
Per Lagers partivänner i socialutskottet kanske kan göra det.
Detta har blivit mer av en socialpolitisk fråga än en konstitutionell fråga.
Därför tycker jag att frågan ska väckas i rätt sammanhang.
Fru talman!
Debatten fortsätter, det är bara ämnena som växlar.
Nu är det dags att tala om bibliotek, litteratur och kulturtidskrifter.
Jag vill börja med att ta upp en fråga som hela utskottet har ställt sig bakom, nämligen att begära att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning om ett handlingsprogram för att stärka svenska språkets ställning.
Man kan fråga sig om ett sådant handlingsprogram behövs.
Ja, det finns flera olika skäl till det.
Svenskan är ett litet språk.
Bara några miljoner av världens ca 6 miljarder invånare behärskar och använder svenska språket.
Om det ska ha en chans att fortsätta att vara ett levande och rikt språk måste vi slå vakt om det i flera avseenden.
Vi får se till att språket inte trängs undan i vare sig Sverige eller internationella sammanhang.
Det är inte lika självklart längre att tala svenska på seminarier som hålls i Sverige eller i ledningsgrupper i näringslivet - för att ta ett par exempel.
I EU-sammanhang händer det, även sedan vi har blivit medlemmar, att vi får kämpa för att få god tolkservice så att även svenska deltagare i olika sammanhang ska kunna utnyttja rätten att tala sitt eget språk.
Internationaliseringen över huvud taget och den snabba utvecklingen av informationstekniken påverkar också svenska språkets ställning.
Men det pågår också en utarmning av språket med andra förtecken.
Det är fler och fler elever som lämnar skolan utan att kunna läsa tillräckligt bra svenska för att kunna tillgodogöra sig texten i t.ex. en vanlig dagstidning.
Många barn och ungdomar har inte det " rika och nyanserade språk " som är läroplanens stolta målsättning att alla ska ha.
I stället är språket ofta torftigt, ordfattigt och inte sällan förgrovat.
I förlängningen är utarmningen av språket ett demokratiskt problem eftersom det krävs att man behärskar språket för att kunna delta i den demokratiska processen.
Det är naturligtvis också ett socialt problem.
Den som inte kan kommunicera har svårt att leva ett bra liv i ett så komplicerat samhälle som vårt.
Allt detta är bakgrunden till att ett enigt utskott nu begär att en språkpolitisk parlamentarisk utredning tillsätts som får till uppgift att föreslå ett handlingsprogram för hur svenska språkets ställning kan stärkas och för hur alla i Sverige - oavsett språklig och social bakgrund - ska få möjlighet att tillägna sig svenska språket.
I det arbetet utgör självfallet Svenska språknämndens åtgärdsförslag en bra utgångspunkt.
Jag ser verkligen fram emot utredningen, som jag tror kan få stor betydelse för framtiden.
Fru talman!
Det finns få institutioner som omfattas av en sådan värme av stora delar av det svenska folket som folkbiblioteken.
De senaste åren har många bibliotek tvingats minska sin verksamhet, filialer har stängts och öppettiderna har blivit mindre generösa.
Det är en negativ utveckling som många av oss - kanske t.o.m. alla - är överens om måste hejdas.
Frågan är bara på vilket sätt det görs bäst.
Den bibliotekslag som infördes för några år sedan med just detta syfte har inte haft någon större inverkan på utvecklingen.
Det verkar som om många kommuner har tagit den till intäkt för att kunna försvara nedskärningar på biblioteksområdet.
Som så ofta har det som var tänkt som ett golv blivit ett tak.
Kristdemokraterna var emot införandet av en bibliotekslag, bl.a. därför att vi befarade att det skulle bli just så.
Nu finns lagen, och den är för närvarande föremål för en översyn.
Därför föreslår vi ingen förändring nu utan väljer att avvakta översynen.
Under tiden arbetar våra kommunpolitiker aktivt för att vända den nedåtgående trenden för biblioteken.
Det handlar både om att få fram mer ekonomiska resurser i form av höjda anslag och om att ta till vara den resurs som stödföreningar och enskilda personer kan utgöra.
I Stockholms kommun gör t.ex. de borgerliga partierna tillsammans med Stockholmspartiet en stor satsning på biblioteken i den budget som presenteras i dag i Stadshuset.
Fru talman!
Nästa fråga jag vill ta upp handlar också om böcker.
Så sent som i söndags refererades en undersökning om barns läsvanor i ett Rapportinslag.
Mellan 1984 och 1999 har antalet barn som läser en bok eller har någon som läser för sig en vanlig dag minskat från 85 % till 64 %.
Den här undersökningen är bara en i raden som visar att barn läser mindre nu än tidigare.
Det är sorgligt i första hand därför att böcker kan ge oss upplevelser som få andra medier.
Men det är också sorgligt därför att det faktum att barn läser mindre är en av förklaringarna till den språkliga utarmning som jag var inne på tidigare.
Böcker är dyra.
Den ekonomiska situationen för många familjer är sådan att de inte kan prioritera inköp av böcker.
Andra utgifter måste gå före.
Efter- som böcker i dag har en momssats på 25 % är skatten en stor del av priset.
Vi är ganska ensamma i Europa om att belägga böcker med maximal moms.
År 1994 sänktes bokmomsen i Finland med 10 procentenheter.
Det ledde till att bokförsäljningen ökade med 10 %.
Därför gick man vidare i Finland och har genomfört ytterligare en sänkning och är nu nere i 8 % moms på böcker.
Sverige borde också kunna anpassa sig till omvärlden genom att sänka bokmomsen.
När skatteutskottet behandlade frågan tidigare i år avstyrktes vår motion där med hänvisning till de skattesamtal som pågick mellan regeringen och oppositionen.
Där borde frågan tas upp, tyckte majoriteten i skatteutskottet.
Som vi alla vet har det varken blivit hackat eller malet av de samtalen, och jag har förstått att bokmomsfrågan inte var särskilt högt prioriterad medan de pågick.
Vi kristdemokrater kommer att fortsätta att driva frågan och har anslagit medel för det i vår budgetmotion.
I det här betänkandet gör vi det i form av ett särskilt yttrande.
Fru talman!
Slutligen vill jag yrka bifall till reservation 5 som behandlar stöd till tidningen Samefolket och att reglerna för kulturtidskrifter ska ändras så att tidskrifter på samiska, finska och romani chib beaktas när bidrag beviljas.
I propositionen Nationella minoriteter i Sverige skriver regeringen glädjande nog att de nationella minoriteterna - däribland samerna - bör beaktas vid fördelningen av de statliga stöden till litteratur och kulturtidskrifter.
En viss höjning av stöden aviseras till år 2000.
I budgetpropositionen kunde vi däremot inte läsa ut att de planerna fanns med.
Vi kommer därför att följa upp den här frågan både när minoritetspolitiken och budgetpropositionen behandlas senare under hösten.
Den här frågan måste äntligen få en lösning.
Madame Speaker!
Åh, förlåt, jag menar naturligtvis Fru talman!
Men ibland kan man ju fundera över var vi finns och vilket språk som gäller.
Inte långt härifrån huset finns Raoul Wallenberg-minnesmärket.
Där finns textblad i två ställ.
Över det ena står det English och över det andra står det Swedish.
Ge mig ett enda skäl till att det inte står Svenska.
I morse kunde de av oss som var på ett informationsmöte höra att just nu " peakar " Norge sin oljeproduktion.
Hur gör man då?
Berättar man Norgehistorier för oljeproduktionen?
Sticker man pikar i den, eller vad?
Självfallet menade föredraganden att man just nu hade sin produktion på toppnivå, med andra ord peak på engelska.
I går fick vi i utskottet höra att Regeringskansliet hade " notifierat " några ämbetsverk om EU-regler.
Vad hade man gjort?
Jo, självfallet hade man uppmärksammat - på engelska: notified - dessa organ på en del frågor.
Från EU-kommissionens representation i Sverige anmäls till riksdagen möjligheten till satellitförbindelse för " hearings ".
Vad är det denna hearing äger?
S är ju genitivändelse i svenskan.
I samband med det allmänna motionerandet häromveckan fick jag ett e-brev från ett annat partis kansli där vederbörande önskade en " hint " om en viss fråga.
Vad är det för fel på en vink eller en antydan?
I den nyligen framlagda filmpropositionen talas det om " fiktiva " filmer.
Det måste finnas mer anslag till fiktion.
Eftersom fiktion enligt Svenska Akademiens ordlista betyder fantasi och inbillning tycker jag inte att man behöver skriva propositioner om det.
Tre gånger på mindre än fem minuter använde sig en besökande statssekreterare i utskottet för några veckor sedan av det svengelska verbet " mainstreama ".
Gå ut och be svenska folket förklara dess betydelse!
Vid ett besök på en svensk helikopterbas fick jag veta att de hade för många olika typer av " vehiklar ".
I flera inbjudningar jag fått under det senaste året har det stått " Refreshments serveras ".
Nu när vi är mitt uppe i ishockeysäsongen matas vi med att matcher avgjorts med sudden death.
Ja, en del har t.o.m. försvenskat det till att matchen avgjordes " med sudden ".
Sudden trodde jag var en sådan vi strök ut på tavlan med när jag gick i skolan.
De som drabbas av att ett barn gått bort i plötslig spädbarnsdöd, som också brukar kallas för sudden death, mår illa därav, och det gör inte det hela bättre.
Att jag dessutom tycker att det låter både barnsligt och larvigt att höra hur ett vanligt svenskt ishockeylag kallar sig Blue Bulls, att det har en coach och en stödförening som kallar sig för South Bank supporters gör naturligtvis inte att jag hamnar på " High score-listan " som det heter i ett svenskt TV-program.
Det är ganska ofta förekommande att det slarvas med det svenska språket riktigt rejält i riksdagen.
Nu tycker förstås någon att jag kastar sten i vårt glashus.
Ingen kan tala eller skriva perfekt.
Det går säkert att göra påpekanden om inkonsekvenser eller annat i mitt anförande nu, men jag tycker att vi måste skärpa oss allt ifrån talmän och chefstjänstemän till de nyaste bland ledamöter och anställda.
Jag påpekade häromåret i ett anförande att t.ex. talmännen ofta inte skiljer på objekts- och subjektformer i samband med voteringar.
Så är det än.
Tack och lov för det arbete som utförs av Anita Hallberg och hennes kolleger.
Det har hänt att jag varit irriterad på stenografretuschering, men oftast ska vi oavsett vi sitter på podiet eller nere i salen nog vara glada över att de framhoppande språkliga grodorna inte överlever trycket.
Vi har ett antal enheter som har stor betydelse för språket som vårt viktigaste redskap i riksdagsarbetet.
Där bör man hantera språket med stor noggrannhet.
Inför sommaren fick vi från tryckeriet en hälsning där det stod " Svensk sommar är vi ensamma om - ta till vara på den lev och njut ".
Ja, antingen ska man ta vara på den, eller ta den till vara - men att ta till vara på, det är en språklig gräslighet.
Men det är dessvärre ett vanligt fel, dock ett fel på svenska.
Det som är mycket värre är att man, som jag redan antytt, genom att okritiskt och i strid med svenska såväl stavningsregler som grammatiska regler använder engelska eller starkt anglifierade uttryck, skapar oklarheter och sprider förvirring både med avseende på uttal och betydelse.
Varför heter det help desk i stället för datahjälpen?
Varför skriver man i Mitt i Strömmen om datahjälpen att " en av tre har ringt för support ".
Support betyder för den engelskspråkige inget annat än hjälp eller understöd.
Om vi använder de engelska orden blir inte begreppet klarare, snarare blir det bara svårare för dem som inte behärskar språket att förstå vad vi talar om.
Eftersom vi inte är uppfödda med engelska som modersmål och heller inte som regel tänker på det språket kan vi hamna snett med avseende på betydelsenyanser och synonymer.
Jag tycker att vi borde gå före i en strävan att slå vakt om en god svenska.
Sluta med " öppna upp " - det heter öppna.
Riktningen anger att det finns en motsats uttryckt med samma verb.
Men det finns inget " öppna ner ".
Det går inte att " stänga ner " sin dator, för man kan ju inte " stänga upp " den.
Vi behöver inte verbet implementera på svenska, och inte heller leasa.
I Arbetet Väst i Göteborg kunde man den 9 mars i år läsa en krönika av Kjell Sehlin, en mycket språksäker skribent.
Under rubriken " Slå vakt om svenskan " tog han upp några av de vanligaste språkliga övertrampen.
Han talar om att svenska håller på att eroderas och uppmanar oss alla att " slå vakt om modersmålet och med kraft slå tillbaka mot dataknuttar och andra som svänger sig med uttryck som är obegripliga för flertalet ".
Ur en kommunal handling från Mölndal citerade han om ett " upplevelsecentrum, som bör inriktas på leisure snarare än retail ".
Där stod om " cosmic bowling, vitualreality upplevelser " osv.
Utifrån en annons med rabatt i en vitvarubutik på " Cookshopsortimentet " ställde han frågan: " Finns det inte kastruller och stekpannor i svenska kök numera?
Väljer man nuförtiden ur sitt Cookshopsortiment när det är dags att laga isterband? "
Och så tar han upp alla skyltar med genitivapostrof - något vi inte använder i god svenska.
Han vill sätta en röd bock ovanför fönstret, ta föreståndaren i örat och skicka vederbörande på någon lämplig kurs i svenska.
Fru talman!
Sällan har jag tyckt att en ledarskribent i en socialdemokratisk tidning har haft så rätt!
Fru talman!
Även jag har fått rätt.
Bl.a. i motionen 1994 / 95:Kr260 - jag hade också skrivit om detta i tidigare motioner andra år - skrev jag att ett antal åtgärder borde vidtas för vård och skydd av det svenska språket.
Motionen avslogs.
Följande år var samma tankar högsta sanning.
Då dök de upp i den stora kulturpropositionen.
Nu går ett enigt utskott vidare på samma väg och begär tillsättande av en parlamentarisk utredning för ett handlingsprogram i frågan.
En får tacke, som det heter på mål.
Och självfallet får detta mitt och Moderaternas fulla stöd.
En liten kille i huset kom i våras och frågade: Farbror Lennart, får man skriva skit i tidningen?
Det sagda kunde ju betyda mer än en sak, så jag bad honom visa vad han menade.
I en reklamtidning visade han mig en symaskinsannons där man talade om att till maskinen följde sömnadskit.
När jag talade om att det betydde att det på köpet kom med en liten sömnadssats eller syutrustning så frågade han: Varför skriver de inte det då?
Det var en modern variant av kejsarens nya kläder - barnet som säger sanningen.
Låt mig läsa något ur motionen från januari 1995: Det är också viktigt med tanke på dem som ska lära sig språket från grunden, våra yngsta skolelever och våra invandrare, att dessa inte möter onödiga svårigheter genom olika språksignaler från skola och massmedier.
Slapphet och relativism i språkbruket förstärker kommunikationsproblemen och ökar därmed spänningen mellan generationer och mellan olika sociala och etniska grupper.
Det är ett socialt handikapp att inte behärska språket.
Att sådana problem skapas är inte acceptabelt.
Jag fortsätter sedan med att tala om de här fånerierna, t.ex. när man inte kunde hitta på ett bra namn på det som borde heta fickstereo eller något på svenska.
Man döpte det till freestyle - något som ingen i den engelskspråkiga världen vet vad det är eftersom det betyder något helt annat där.
Det är just på dataområdet, reklamområdet och framför allt på det ekonomiska området som en hel del sådana här uttryck förekommer.
De är fullständigt onödiga, och de gör det ibland svårt för dem som ska försöka sätta sig in i ett visst områdes språk att kunna nå vad där står.
Fru talman!
Jag skulle kunna hålla på ganska länge med det här - det finns mycket.
Jag har inte samlat ihop detta, utan det kan man snabbt plocka ut av det som man stöter på dagligdags.
Jag är därför väldigt glad över att vi nu ska göra något åt det här.
Jag ska avsluta med några punkter rörande resten av betänkandet.
Precis som Inger Davidson kan vi konstatera att bibliotekslagen blev det vi har befarat.
Det är därför vi moderater står fast vid vårt tidigare ställningstagande - att den bör avskaffas.
Den bör avskaffas både därför att den har trampat på den kommunala självstyrelsen, och framför allt därför att den har skadat biblioteksverksamhet.
Vi kan konstatera bibliotekens stora betydelse för autodidakter, bibliotekens betydelse för folkbildning, bibliotekens betydelse för demokratin, bibliotekens betydelse som dokumentationscentrer och bibliotekets betydelse som ett centrum där man kan träffas - ett kulturellt centrum för olika verksamheter.
Som Inger Davidson sade i sitt anförande ser vi att det finns en del kommuner som har tolkat lagen så att där kan man lägga sitt tak för biblioteksverksamheten i stället för sitt golv.
Vi i tre partier drar den slutsatsen att vi ska stå fast vid det som vi redan för flera år sedan uttryckte och har upprepat sedan dess, nämligen att bibliotekslagen var ett misstag och att den borde rivas upp.
En annan sak som säkert kommer att behandlas vid fler tillfällen här under det kommande året är det som Inger Davidson också berörde i sitt anförande, nämligen bokmoms.
Vi har från den moderata kulturkommittén skrivit en motion som hamnade i ett annat utskott, nämligen skatteutskottet.
Vi påpekade där det orimliga i att momssatserna inom kulturområdet är så olika.
Det innebär faktiskt att man med skattesatserna styr kulturkonsumtionen, om vi ska använda det ordet.
Det rimligaste är naturligtvis att man har en och samma skattesats över hela kulturområdet.
Vi tycker att man ska titta på hur man rent praktiskt ska kunna genomföra det, och vad det får för ekonomiska konsekvenser för statskassan.
Vi tycker att det vore en rimlighet.
Fru talman!
Eftersom jag något har överskridit den tid som jag angav att jag skulle tala och timmen är sen ska jag avsluta med att yrka bifall till reservation nr 1 i det föreliggande betänkandet.
Fru talman!
Jag blev lite orolig när jag hörde Lennart Fridén beskriva sin syn på språket.
Han talade exakt om vad som är rätt och vad som är fel.
Tanken med detta är ju inte att riksdagen ska bli något slags språkpolis, utan det ska tas fram ett handlingsprogram.
Svenska språknämnden och andra organ som ägnar sig mer åt att avgöra hur man t.ex. kan föra in engelska ord eller vad det nu kan handla om i det svenska språket på ett bra sätt ska sedan göra just det.
Jag vill gärna fråga om lite andra aspekter - de sociala och demokratiska aspekterna på språkkunskap hos bl.a. våra nya svenskar, men också hos många andra elever i skolorna.
Hur ser Lennart Fridén på detta?
Jag skulle vilja att han utvecklade det lite mer.
När det gäller bibliotekslagen kan mycket tyda på att den fått just effekten att man gjort till tak det som borde ha varit golv.
Men vi vet ju inte detta säkert - det kan också ha haft andra orsaker.
Den ekonomiska situationen för kommunerna kan ha gjort att de har tvingats skära ned.
Av den anledningen avvaktar vi översynen.
Vi vill få ett bättre beslutsunderlag innan vi bestämmer oss.
Jag undrar hur Lennart Fridén kan vara så säker på detta att han kan konstatera att det är bibliotekslagen som är orsaken till alla de här negativa effekterna på biblioteken.
Så långt vågar inte jag gå.
Fru talman!
Jag beskyllde inte bibliotekslagen för att vara orsak till allt detta.
Men vi kan konstatera att redan innan den hade trätt i kraft blev jag uppsökt av vice ordföranden i kulturnämnden i Sotenäs kommun i Bohuslän, en moderat.
Han kunde visa mig papper - jag har citerat dem tidigare här i kammaren - där den dåvarande socialdemokratiska ledningen i kommunen hade lagt fram ett förslag om att man med tanke på vad bibliotekslagen skulle komma att föreskriva bara skulle ha ett enda bibliotek i kommunen.
Resten skulle man lämna ut till olika folkrörelser.
Vi vet att sedan dess har några av dem lagts ned.
Det började alltså redan då.
Det finns också sådant som tyder på att det i flera andra kommuner är på samma sätt.
Vi behöver inte invänta något ytterligare.
Vi kan bara konstatera att lagen inte har givit vad den skulle ge - det har ju Inger Davidson själv konstaterat.
Det finns alltså inget skäl till att ha den kvar.
Jag skulle kunna fortsätta att citera min gamla motion - jag tog bara en liten del av den.
Självfallet är ett språk levande.
Det är statt i en ständig och naturlig utveckling.
Det kan aldrig stå stilla.
Den språkrenhet, s.k. purism, som den för ett sekel sedan bortgångne Viktor Rydberg eftersträvade är inte möjlig eller önskvärd.
Inte heller Islands system för skydd av det egna språket torde fullt ut vara tillämpbart hos oss.
Men man måste hela tiden se till att man har en viss stadga.
Låt mig säga en sak som jag glömde att säga i mitt inledningsanförande.
Nyligen kom Svenska Akademien med en produkt som de fick i uppdrag av kungen att göra när de startade redan för över 200 år sedan, nämligen grammatiken.
Äntligen finns det en svensk grammatik!
Den hoppas jag att alla skolor och andra skaffar sig.
Den kommer de att ha stor hjälp av, även om den är ganska dyr.
Det är ingen folklig sak precis - den kostar 2 500 kr ute på marknaden.
Men äntligen finns det lite stadga.
Med grammatikens hjälp skulle man faktiskt kunna göra ganska mycket på det här området.
Jag hoppas att den dessutom kommer att vara en bra tillgång på våra folkbibliotek t.ex.
Fru talman!
Vi är överens om det sista.
Den här grammatiken kommer att få betydelse.
Vi hoppas i alla fall att den kommer att få det och att man verkligen använder den.
Men jag tror att risken med det resonemang som Lennart Fridén för när det gäller bibliotekslagen är att det kan leda till att man vid den här översynen kommer fram till att man ska göra den ännu mer detaljerad än den är i dag och kanske tala om hur många bibliotek och filialer som ska finnas.
Den utvecklingen vill jag absolut inte se.
Det är också en anledning till att jag väljer att avvakta översynen innan jag kräver att lagen eventuellt ska avskaffas.
Nu finns den där, och den har ett symbolvärde i dessa nedskärningstider som fortfarande råder i många kommuner.
Det är skillnad på att säga nej till en lag som är på gång och att ta bort en som redan finns i det läge som fortfarande råder.
Det kan uppfattas så att riksdagen nu har ändrat inställning till bibliotekens varande.
Fru talman!
När vi gjorde ett gemensamt ställningstagande för några år sedan - då var inte Inger Davidson med i utskottet - hade vi ganska många diskussioner mellan våra partier om detta.
Vi var helt överens om att den stora risken var att det skulle bli på det här sättet.
Det är mycket möjligt att man i den översyn som Inger Davidson talar om kommer fram till att man tror att man ska kunna klara av det hela genom att standardisera till ett slags mönsterbibliotek och säga att så här måste det vara.
Men om vi plockar bort lagen finns ju inte den risken heller.
Jag menar att den är till stor skada.
Det finns inget mönsterbibliotek.
De måste få utvecklas på olika sätt över hela landet.
Jag hade kanske inte väntat mig den här lilla replikomgången med Inger Davidson, men jag hade en aning om det.
Nu ska jag vara lite elak och säga att det kanske har varit lite känsligt och jag vet att det har varit tveksamheter i kd innan man gjorde det här ställningstagandet.
Det hade varit skönare om vi alla hade stått på samma punkt som vi gjorde tidigare och sagt: Nej, det här är inte bra.
Vi är ju helt överens om att det inte blev det resultat som man hade tänkt sig.
Vi får väl fortsätta, fast på olika sätt, att motarbeta sådana förslag som att det ska vara en minimistandard eller att det ska vara en viss standard.
Då kommer nästa fråga som var uppe i diskussionerna för några år sedan, nämligen hur man ska åtgärda detta.
Det måste ju vara någon typ av repressalie om man bryter mot lagen.
Är det kommunstyrelsens ordförande, kommunbibliotekarien eller vem är det som ska stå för detta?
Vilka påföljder ska det bli?
Vi har alltså stiftat en lag där det inte blir några påföljder om man bryter mot den.
Sådana lagar ska vi inte ha.
Dessutom tafsar man på den kommunala självstyrelsen.
Det är många fel med bibliotekslagen.
Vi hade kunnat se vad som hände i Danmark.
Där hände precis det som vi befarade skulle hända här också.
Många kommuner lade ned och hade bara ett enda bibliotek eftersom det var vad som föreskrevs.
Vi borde ha lyssnat på detta innan vi hamnade i den nuvarande situationen.
Fru talman!
Jag vill inleda mitt anförande med att uttrycka stor glädje över att ett enigt kulturutskott tillstyrkt Vänsterpartiets motion från förra året Kr275 yrkande 22.
Där yrkas det att riksdagen ger regeringen i uppdrag att i enlighet med vad i motionen anförts tillsätta en parlamentarisk utredning som lägger upp ett handlingsprogram för svenska språket.
Charlotta Bjälkebring från Vänsterpartiet kommer att ta upp denna fråga i sitt anförande senare i debatten.
Fru talman!
I regeringens proposition På ungdomars villkor, proposition 1998 / 99:115, redovisas att mellan 5 000 och 10 000 elever lämnar grundskolan varje år utan att kunna läsa och skriva tillräckligt bra för att klara ett aktivt samhällsliv.
Att kunna läsa och skriva är grundläggande förutsättningar för den enskildes möjligheter att delta i samhällsdebatten och att kunna nyttja yttrandefriheten på ett fungerande sätt och därmed kunna påverka utvecklingen i det demokratiska samhället.
Det läses fortfarande mycket i Sverige.
Det köps många böcker och det lånas böcker på våra bibliotek.
Men alltfler ställs utanför den kanske viktigaste bokklubben, nämligen klubben för dem som kan läsa.
Man knäcker inte den s.k. läskoden.
Man lär sig inte att läsa.
Det är främst pojkar och unga män som av olika skäl väljer bort läsandet och boken.
Läsandet och läsförståelsen är intimt kopplade till läsarens sociala bakgrund.
Om ambitionen är att öka läsandet och minska kulturklyftorna måste det till ett brett spektrum av läsfrämjande åtgärder där alla aktörer tar sitt ansvar.
Det finns alltså inte en enda åtgärd som kan åstadkomma en lösning på detta stora problem.
Det finns en rad oroande tecken och tendenser.
Låt mig nämna några exempel.
Många biblioteksfilialer läggs ned runtom i landet.
I länen Örebro, Västmanland och Värmland har antalet bibliotek och biblioteksfilialer minskat från 147 till 97 mellan åren 1990 och 1998.
Här bör regeringen - och här har jag en annorlunda uppfattning än Moderaterna och Kristdemokraterna - överväga en ändring av bibliotekslagen för att motverka denna utveckling som är negativ för läsandet i landet.
Om det blir flera mil till huvudbiblioteket i tätorten, t.ex. i Bergslagen eller i det inre av Norrland, ökar rimligtvis risken betydligt för att alltfler väljer bort besöket på biblioteket, väljer bort att låna böcker på biblioteket.
Det statliga stödet till arbetsplatsbiblioteken togs bort under 90-talet och antalet arbetsplatsbibliotek har minskat.
På många håll har bokbussarna dragits in.
Det har kommit brev hit till riksdagen som meddelat att man är väldigt orolig för den utvecklingen i många glesbygdskommuner.
År 1998 saknade hela 78 kommuner en egen bokhandel inom kommunens gränser.
Cirka hälften av alla kommuner i Sverige saknar en egen fackbokhandel.
Den svenska bokbranschen påvisar en hög koncentration där ett fåtal koncerner intar en mycket dominerande ställning.
Den vanliga bokhandeln har stor konkurrens från varuhusens s.k. pallförsäljning av bästsäljare - jag hade skrivit bestsellers, men jag ändrade det efter Lennart Fridéns anförande till bästsäljare - bokklubbar och ökad Internetförsäljning.
Fru talman!
Det är förhållandevis dyrt att skicka böcker på posten.
Många tycker att böcker är dyra.
Den som inte själv läser böcker köper inte böcker, ger sannolikt i mindre omfattning bort böcker i present och får inga böcker i julklapp, farsdagspresent eller morsdagspresent.
Den som inte prioriterar det egna läsandet väljer kanske också bort läsandet för sina barn.
På det sätter fortplantas utanförskapet när det gäller litteratur och läsning med allt vad det innebär av missade möjligheter till upplevelse, inlevelse och utveckling.
Hur kan då läsandet stimuleras?
Vänsterpartiet menar att det krävs ett medvetet och långsiktigt arbete.
Det finns inga enkla lösningar.
Det krävs olika åtgärder och en bra avvägning mellan dessa åtgärder.
Det finns i dag en rad olika former av stöd till läsandet och boken, t.ex. bidrag till den regionala biblioteksverksamheten, utgivningsstöd, stöd till bokhandeln, distributionsstöd till bibliotek och bokhandel, stöd till läsfrämjande åtgärder för barn och unga m.m.
Vänsterpartiet vill att en regel om kvalitetssäkring införs i bibliotekslagen.
Vi nöjer oss i nuläget med att konstatera detta eftersom det pågår en översyn av bibliotekslagen i Regeringskansliet.
Fru talman!
Riksdagen beslutade under 1997 / 98 års riksmöte att det statliga utgivningsstödet skulle kompletteras med ett distributionsstöd.
Det förlag som erhållit statligt stöd för sin utgivning blev därmed skyldig att åta sig att tillhandahålla ett visst antal exemplar av varje utgivningsstödd titel för distribution till folkbibliotek och olika bokhandlar.
Sammanlagt fördelas ungefär 270 000 volymer gratis till kommunerna och de 100 bokhandlarna.
Vänsterpartiet är positivt till att utgivningsstödet har kompletterats med ett distributionsstöd, men vi anser att det här stödet är otillräckligt.
Vi skulle dessutom vilja se åtgärder när det gäller spridning av nordisk litteratur och stöd till en nordisk bokkatalog.
Dessutom bör nya beslut om distributionsstödet ställas mot och jämföras med effekten av en eventuellt sänkt moms på böcker.
Vi är medvetna om att distributionsstödet för de utgivningsstödda titlarna infördes först den 1 januari 1999 och att det inte gått så lång tid sedan dess.
Vi är också medvetna om att Statens kulturråd för närvarande utreder bokmomsen, bl.a. för att få klarhet i hur stor statens inkomst av denna moms egentligen är.
Där finns det en variation på mellan 800 miljoner och 1,4 miljarder.
Det är ganska mycket pengar.
Det kan vara bra att veta hur stort den egentligen är.
Den här utredningen ska enligt uppgift från Statens kulturråd vara klar i december innevarande år.
Fru talman!
Vänsterpartiet finner det emellertid fullt rimligt och önskvärt att effekten av olika läsfrämjande åtgärder jämförs med varandra så att eventuellt nya åtgärder på området med syfte att öka läsandet ger största möjliga måluppfyllelse.
Med anledning av detta vill jag avsluta mitt anförande med yrka bifall till Vänsterpartiets reservation nr 3 under mom. 8 beträffande distributionsstödet.
Fru talman!
Jag kan hålla med om mycket av det som Peter Pedersen har sagt, men jag var lite fundersam över en sak.
Han talade om de bokhandlare som har försvunnit.
I början av 70-talet upphörde väldigt många kommuner med att låta de små lokala bokhandlarna distribuera skolböckerna och tog själva hand om detta i samarbete med Bibliotekstjänst i Lund.
Detta innebar att man på många ställen, bl.a. på den ort där jag då bodde, Herrljunga, helt enkelt knäckte den lokala bokhandeln.
Det skedde ofta i socialdemokratiskt styrda kommuner, med hjälp av dåvarande vpk.
Peter Pedersen tycker att man då gjorde fel.
Det har t.ex. i Boliden blivit så att man i bokhandeln kan gå in och spela på V 75, köpa penninglotter och möjligtvis några tidningar.
Man kan beställa en bok, men det finns inga på hyllorna.
Jag har fått reda på att det var effekten av att kommunen slutade med att låta den lokala bokhandlaren vara med om att distribuera skolböcker.
Detta har alltså på sådana ställen skett med hjälp av s och v, men nu tycker man att detta var fel.
Fru talman!
Min hemkommun Degerfors är en av de kommuner som inte har någon egen bokhandel.
För egen del tycker jag att det inte finns någon anledning att försvåra lönsamheten för en bokhandel, om det finns en sådan på orten.
Man kan köpa in skolmaterial men framför allt skolböcker den vägen.
Jag ser ingen anledning till att det ska behöva uppstå någon konkurrenssituation.
Det stora problemet är dock att det i dag finns en rad andra sätt att köpa böcker på.
Man kan köpa allt från korv till böcker och cd-skivor på mackar - eller jag kanske ska säga bensinstationer - och det är jättebra, men tyvärr har de ett väldigt smalt sortiment.
Många duktiga författare med stort och djupt innehåll får ingen möjlighet till avsättning där, och många läsare får därför aldrig ta del av deras litteratur.
Den lite mer lättlästa litteraturen kan vara en lämplig övergång till annan litteratur, men många läsare får inte en sådan chans.
Jag tycker att det är ett större problem.
Fru talman!
Jag uppskattar att Lars Leijonborg begärde ordet.
Det kanske hade varit roligt att höra hur Folkpartiet hade tänkt sig att gynna kvinnors starkare ställning mer än hur vi enligt Lars Leijonborgs synsätt missgynnar den.
Jag skall svara på frågorna.
Vad gäller löneklyftorna tror jag att det är nödvändigt att vi inte överlåter frågan om lönediskriminering till privata intressen utan att vi ser på det som en diskrimineringsfråga där vi skall använda oss av en diskrimineringslagstiftning.
Detta är ingenting som vi ska lämna över åt privata intressen eller som vi ska låta vara beroende av konjunkturer.
Vi kan ju inte ha en konjunkturanpassad diskriminering, utan vi måste naturligtvis göra någonting åt lönediskrimineringen på bredden och inte bara inom vissa yrken, Lars Leijonborg.
Det finns fellönesättningar.
Det krävs verktyg som arbetsvärdering om vi ska få lika lön för likvärdigt arbete.
Då krävs det att man tar diskrimineringslagstiftningen på allvar och använder sig av den.
Tyvärr har jag inte sett någon sådan motion från Folkpartiet.
Vad gäller efterlevandepensionen är det en fråga som vi fortsatt arbetar med i samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Vi skall ha förnyade överläggningar.
Jag hoppas på att vi i vårens budget kan presentera bra lösningar på det problemet.
Vi väljer att göra så i stället för att tillsammans med de borgerliga partierna låta t.ex. förtidspensionärer eller sjuka vara med och finansiera en nödvändig rättvisereform för änkorna.
Vi tycker inte att man ska ställa grupper mot varandra på det viset.
Det här ska vi nog klara av inom ramen för de budgetmarginaler vi har.
Vad gäller biståndet är det dessvärre så att uppräkningarna inte har kunnat göras beroende på att vi har budgettekniken med utgiftstak, som ju Lars Leijonborg står bakom.
Vi i Vänsterpartiet har kritiserat systemet, och vi fortsätter att kritisera det.
Vi har gått in i ett budgetsamarbete där en majoritet har bestämt hur tekniken ska vara, och då har vi att rätta oss efter det.
Det får dessvärre dessa effekter.
Fru talman!
Ordet " mack " är faktiskt en svensk kortform för den första firma som tillverkade bensinpumpar.
Det ordet kan vi alltså använda.
Tillverkarnamnet Mack var angivet på pumparna.
Det viktigaste att påpeka är att man där det fortfarande finns bokhandlar inte bör försvåra förhållandena för dem.
Jag är tacksam för beskedet på den punkten.
Den lokala bokhandeln har varit en oerhört stor tillgång på många orter.
Jag har på orter där jag har bott sett hur trist det har blivit när bokhandlarna har försvunnit.
När jag kommer tillbaka dit märker jag faktiskt effekter på hela kulturlivet.
Det har i flera fall varit så att kommunerna varit kortsynta och satsat på egendistribution av sina skolböcker, och därmed har den sista utkomstmöjligheten som gjort att man kunnat hålla näsan över vattnet försvunnit.
Fru talman!
Jag vill bara avsluta med att säga att vi i den här frågan i sak verkar vara ganska överens.
Jag kan bara hoppas att man i alla andra utskott i sådana här debatter är lika noggrann som vi nu har försökt vara med att använda svenska uttryck och begrepp där sådana finns.
Fru talman!
Bibliotekslagen ska avskaffas!
Centerpartiet tillstyrker det kravet och har så gjort ända sedan lagen kom till.
Vid riksmötet 1997 / 98 sade vi så här i ett särskilt yttrande: Vi ser att det finns en risk att lagen kan få till följd att kommunerna inskränker sina satsningar på biblioteksverksamheten till den miniminivå som lagen anger.
Vid det tillfället skrev, som nämnts tidigare i debatten, flera partier under på detta, nämligen Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet.
Den oro som vi känner på grund av bibliotekslagen beror, precis som Lennart Fridén påpekat tidigare i debatten, på att man när det ska skäras ned i utgifterna kommer att åberopa bibliotekslagen och anse att det behövs bara ett bibliotek i en kommun.
Med tanke på den debatt om språket som pågår dels här i kammaren i dag, dels ute i samhället, är det av största vikt att vi värnar om biblioteken ute i våra kommuner.
Centerpartiet skriver i sina motioner om skola och kultur i år att det krävs olika åtgärder för att öka läsandet.
Vi anser bl.a. att det ska genomföras en kampanj i samarbete mellan landets kommuner, skolor och bibliotek.
För att klara det behövs det bibliotek med kunnig personal som är tillgänglig för alla.
Det kan bidra till att göra läsningen lustbetonad och till att ge positiva läsupplevelser.
Bokmomsen, som också har lyfts fram här i debatten, är viktig att diskutera.
Den är viktig för att stimulera läsintresset och kunskapsinhämtandet.
Vi har t.ex. i vår kulturmotion skrivit att en av grundtankarna inom EU är konkurrens på lika villkor.
Vi funderar lite grann över hur det egentligen är med bokmomsen.
Den tas inte ut på lika villkor.
Om man handlar böcker i Storbritannien behöver man inte betala 25 % bokmoms, som man måste göra här i Sverige.
Det är i dag också viktigt att ventilera frågan om bokmomsen, eftersom den litteratur som tillhandahålls via bokhandlarna, även på svenska, kan köpas i andra länder via Internet utan att bokmoms behöver betalas.
Det är viktigt och bra att den frågan lyfts fram.
Jag yrkar från Centerpartiets sida bifall till reservation 1 under mom. 1, som handlar om bibliotekslagen.
Fru talman!
De möjligheter som den tekniska utvecklingen ger för kultur och medier är en hjärtefråga för Centerpartiet.
Också den frågan behandlas i detta betänkande.
Vi har dock inte motionerat om det i detta sammanhang, som gäller bibliotek och skola.
Vi anser att informationstekniken är viktig inom alla områden i samhället.
Vi har under det förra riksmötet med viss framgång lyft fram frågan om en digital allemansrätt, och i det ärendet har vi uppmärksammat en satsning inom bildningsområdet.
Målet är att alla ska ha lika möjligheter att använda informationsteknik som ett medel för ökad kunskap, demokrati och rättvisa.
Vi tycker inte att det är rätt väg att lyfta fram detta bara inom utbildningsområdet, som man har gjort i den beredning som skriver om satsningen på Internet.
Vi vill att alla ska ha möjlighet att nå detta mål, och vi vill därför bygga ut bredbandsnätet till alla medborgare i hela landet.
Satsningen i skolan och i biblioteken är förvisso bra, men vi tycker inte att vi kan ge alla elever runtom i landet möjlighet att känna att rättvisa råder, om de inte kan koppla upp sig på nätet hemifrån.
Med utbyggda möjligheter till uppkoppling ser vi också möjligheter för medborgare i både Abisko och Trelleborg att på lika villkor beställa biljetter till olika kulturella arrangemang runtom i landet utan att behöva stå i kö i centralorten.
Det kan t.ex. gälla att köpa biljetter till Dramaten, till en nyårsrevy hemma i kommunen, till en fotbollslandskamp eller till något annat.
Fru talman!
Till sist vill jag föra fram några funderingar kring det svenska språket.
Jag tycker att det är väldigt glädjande att Vänsterpartiets motion om ett handlingsprogram för att främja svenska språket har vunnit gehör bland alla partier i kulturutskottet.
Jag vill av hela mitt hjärta lyckönska er till den framgången.
Det svenska språket har ju också uppmärksammats i partiledardebatten tidigare i dag.
Då har det framför allt påpekats att det förekommer ett förnedrande bruk av ord mot människor i skola, hem och familj.
Motionärerna påpekar att en utarmning av svenska språket breder ut sig ute samhället, främst bland ungdomar men även bland vuxna som bor i områden med mycket hög andel invånare med utländsk bakgrund.
Det må vara sant.
Alf Svensson lyfte t.ex. i dag fram att det behövs ordning, reda och civilkurage hos alla som jobbar med människor.
I den debatten handlade det främst om okvädinsord, men hur använder vi språket själva?
Det är många kloka ord som har sagts om behovet.
Jag tänkte också att vi skulle rannsaka oss själva lite med anledning av det här.
Vilka ord använder vi oss av?
Vid kurser har vi pratat om att vi gör mind maps för att komma ihåg vad vi har lärt oss i stället för att prata om minneskartor, eller ännu värre: När vi ska kläcka idéer brainstormar vi; då har vi gjort svengelska.
Det här är bara några ord av dem som vi missbrukar.
Hur många vi har och dessutom använder oss av, det vet inte jag - You name it, som är det senaste inneuttrycket.
Fru talman!
Jag valde att inte reagera på Lennart Fridéns tal, men nu känner jag att Birgitta Sellén återkommer till samma tema.
Man hävdar att bibliotekslagen fungerar som ett lägsta golv.
Kommunpolitikerna antas anpassa sig till det lägsta golvet, och sedan lägger de av den anledningen ned en massa biblioteksfilialer.
Som f.d. kommunpolitiker kan jag bara konstatera att kulturpolitik inte är det som står högst i kurs.
Man värnar om det som vi alltid talar om: Vård, skola och omsorg måste komma först.
Kulturen är inte lagstiftad, så den kan vi spara på.
Men jag törs hävda, efter att ha varit ute på besök i olika småkommuner, att man gör allt för att behålla mindre bibliotek.
Det är snarare en resursfråga.
Jag menar att vi i stället skulle skärpa bibliotekslagen för att höja detta golv något, så att människor som bor i glesbygd inte ska behöva resa tio mil för att besöka sitt bibliotek, utan man skulle få resurser för att kunna ha bibliotek även ute i småbyar.
Man skulle i stället skärpa lagen och också så småningom se till att det kommer till resurser så att detta kan upprätthållas.
Jag förstår inte på vilket sätt vi ingriper i det kommunala självbestämmandet, för det gör vi i så fall med all lagstiftning som gäller kommunernas verksamhet.
När det sedan gäller den parlamentariska utredningen, som Birgitta Sellén var inne på, vill jag betona att det är viktigt att vi inte får en väldigt akademisk touche på det här - jag använde medvetet uttrycket " touche " - så att vi bara pratar om språket utifrån en väldigt värdekonservativ utgångspunkt.
Jag träffade i dag ett antal människor som är dyslektiker som påpekade problemet att alla stavningsregler vi har i svenska språket är fullständigt omöjliga för dem att förstå sig på, t.ex. varför j-ljudet sägs på ett sätt men har en stor variation på stavningen, och det är samma sak med sje-ljudet.
Jag för min del är väldigt öppen för att man kommer med synpunkter på det här, och jag skulle vilja höra hur Birgitta Sellén ser på det här.
Har hon samma infallsvinkel som Lennart Fridén, som har en ganska akademisk infallsvinkel på detta, eller kan hon tänka sig min mera folkliga, dvs.
att man anpassar vissa saker till ett behov som finns eftersom det finns många människor med läs- och skrivsvårigheter i dag i Sverige?
Jag får påpeka att repliken gäller Birgitta Sellén.
Fru talman!
Jag tycker att det är väldigt roligt när det finns folk som är duktiga på svenska språket, som Lennart Fridén är, men jag kanske inte strävar lika hårt.
Jag tycker att vi ska göra det så bra som möjligt för dyslektiker.
Vad gäller stavningsreglerna vet jag att det kommer att bli en debatt om dem i kammaren i år, därför att en socialdemokrat från mitt län har lagt fram en motion om enklare stavningsregler som jag vet har väckt mycket uppmärksamhet i hela landet.
Så det får vi all anledning att återkomma till.
Vad gäller bibliotekslagen och skärpningen av den hoppas jag innerligt att vi kommer att kunna skriva om den så att man inte riskerar att hamna på det nedre golvet så att det blir bara ett bibliotek.
Det är så viktigt att man kan rädda biblioteket så att man, om man inte på en liten ort har möjlighet till ett bibliotek, i alla fall har bokbussar som åker runt.
Men vi ser ju också i dag hur man drar in på den biten, efter- som det är som du säger: Man slår inte tillräckligt mycket vakt om boken, dess betydelse och dess stora betydelse just för dyslektiker, som jag ställer upp på till 110 %.
Fru talman!
Ledamöter och åhörare!
Biblioteken spelar en viktig roll för att minska kulturella klassklyftor, och det är alldeles utmärkt att de gör det, för tyvärr finns de här klassklyftorna fortfarande kvar delvis.
Biblioteken är också populära företeelser med många besökare, och det finns många exempel på områden där man anpassat utformning, utbud, öppettider och aktiviteter till de lokala förhållandena.
Där finns också möjligheten att följa med i medieutvecklingen och ofta också i områdets övriga kulturliv.
Det finns egentligen ingen hejd på vad biblioteken kan användas till, och det görs också, som just en mycket viktig kulturbärare i en kommun eller i en kommundel eller stadsdel.
Totalt sett är det här inlägget alltså ett sjusjungande lov till bibliotekets nytta och glädje.
Jag anser också att lån på bibliotek bör vara avgiftsfria, och det är något som vi folkpartister har skrivit in i vårt partiprogram.
Ändå har vi i en gemensam reservation mellan Folkpartiet, Moderaterna och Centern föreslagit att bibliotekslagen ska bort, och jag yrkar bifall till den, alltså till reservation 1.
Jag gissar därmed att retoriken kan komma att handla om att vi är negativa till bibliotek, och jag vill därför klart deklarera från början att så inte är fallet.
Som min inledning torde ha visat anser vi att det finns synnerligen många skäl till att ha bra bibliotek och att utveckla biblioteken på väldigt många olika sätt.
Men jag tycker inte att det här är en fråga för riksdagen.
Det är en fråga för kommunerna.
Jag vet inte vad ni andra partier säger och menar om det kommunala självstyret, men vi i Folkpartiet anser att det är en viktig princip och att det är rimligt att kommunerna själva får besluta om hur det ska se ut med biblioteken, både till antal, innehåll och bemanning.
Den nuvarande lagen är, och det har redan varit uppe, mycket tandlös och i praktiken nästan till intet förpliktigande, eftersom den säger att kommunen ska ha ett folkbibliotek - och vilken kommun har inte det.
Dessutom säger den att varje län bör ha ett länsbibliotek, och det ska också finnas högskolebibliotek vid alla högskolor.
Jag ska inte ironisera över lagtexten; det tycker jag att den gör rätt bra själv.
Samtidigt vet vi hur den folkliga reaktionen blir om och när kommunpolitiker försöker lägga ned ett filialbibliotek, och det visar vilken förankring som biblioteken har i folkdjupet.
Då behövs ingen lag, för hur skulle det inte bli om man som kommunpolitiker försöker lägga ned det sista biblioteket i kommunen?
Om en lag är dålig finns det som jag ser det två vägar att gå: ta bort den eller ändra den.
Jag såg ett förslag från fackförbundet DIK, Dokumentation, information, kultur, till ny lag, och det var bland det mest detaljstyrande jag har sett.
Här ville man t.o.m. lagstifta om vilket yrke ledningen för biblioteket skulle ha, en petighet som inte ens ett sjukhus eller en klinik numera har.
Det har visserligen varit fallet, men där har ju riksdagen besinnat sig och tagit bort det.
Riksdagen ska inte fastställa befattningsbeskrivningar för kommunala befattningar, varken helt eller delvis.
Det handlar inte bara om att det ska finnas ett folkbibliotek; man vill också lagstifta om välutrustade bibliotek inom grund- och gymnasieskolan och det ska finnas länsbibliotek med preciserade uppgifter.
Vad som är välutrustat skulle alltså då tydligen kunna bli fråga för en domstol att avgöra.
Måtte vi hålla undan våra rättsinstanser från sådana saker!
De behövs för viktigare uppgifter.
Vad ska vi med kommuner och landsting till om vi lagstiftar på det här sättet?
Finns det då ingen tro på att det finns kommun- och landstingspolitiker som också värnar om kulturen?
Att jag tar upp det här så här beror på att kulturministern ställde sig positiv till en mer komplett och tydligare lagstiftning i samband med att det här lagförslaget presenterades.
Och jag tycker att det verkar typiskt att socialdemokraterna önskar en starkare statlig styrning i stället för att låta kommunpolitikerna sköta de delar de är satta att sköta.
Om jag har förstått vissa uttalanden från kulturministern rätt önskar hon en stark och tydlig statlig styrning av det mesta inom kulturområdet.
Jag kan i dag bara säga att jag inte delar den uppfattningen, men det har väl framgått av det jag sagt.
Sedan kan jag inse att vi här kan tycka att inte allting sköts bra, men då får ju väljarna tala om det i kommunalvalen, som vi ju nu för övrigt kanske kan hoppas kan frigöras från riksdagsvalen, för att anknyta till en tidigare debatt här i kammaren i dag.
Vi har också fått en intressant diskussion om det svenska språket och dess ställning.
Lennart Fridén har vältaligt beskrivit situationen.
Jag funderade om jag, liksom Peter Pedersen, skulle behöva stryka en del ord i mitt inlägg, men det behövde jag inte.
Jag konstaterar att också Vänstern kan komma med bra förslag.
Enligt vad Lennart Fridén berättade har Moderaterna haft det här förslaget tidigare.
Det ansluter tätt till vad Språknämnden har framfört och vad utskottet ansett tidigare.
Det tog inte lång tid för hela utskottet att samlas kring en skrivning och en tillstyrkan om en parlamentarisk språkpolitisk utredning om främjande av det svenska språket.
Inte minst mot bakgrund av vad statsministern sade i sitt inlägg i dag på förmiddagen om språket utgår jag från att regeringen snabbt tillsätter utredningen.
Jag ser mycket fram mot resultatet av den.
Det har också kommit upp en diskussion kring bokmomsen.
Vi har inte tagit upp den frågan i det här avsnittet, men i vår kommittémotion på kultursidan i samband med allmänna motionstiden har vi tagit upp bokmomsen, inte för att ta bort den men för att sänka den.
Vi för en diskussion kring en kulturmoms på 6 %, liksom det finns momssatser på andra kulturområden.
Den debatten vill jag återkomma till, möjligtvis den 8 december.
Enligt RUT, vår förträffliga utredningstjänst, kostar en sådan sänkning 640 miljoner.
Peter Pedersen var lite osäker på det, då han hade fått flera uppgifter.
Vad vi vill ha är en utredning om hur man verkligen kan garantera att en bokmomssänkning gör att bokpriserna förblir 20 procentenheter lägre, eller något liknande, och hur man kan klara detta.
Det är inte minst viktigt för studenterna, eftersom studentlitteraturen är en dyr del i deras utbildning, och detta skulle förbilliga för dem, i den mån de inte redan i dag köper via Internet, vilket också har diskuterats.
Fru talman!
Litteraturen och läsandet är ett av de kulturområden som vi har satsat mest på under senare år.
Det har vi gjort framför allt av demokratiska skäl.
Litteraturen och läsandet är några av de viktigaste redskapen för att människor ska få tillgång till ett språk.
Utan tillgång till språket blir det omöjligt att utnyttja sina demokratiska rättigheter.
Utan tillgång till språket blir det också oerhört svårt att slå sig in på arbetsmarknaden.
Och språket är, som Göran Persson sade i partiledardebatten tidigare i dag, " nyckeln till social gemenskap ".
Så här i början av mitt anförande skulle jag också vilja citera författaren Björn Ranelid, som var på besök i Nybro i mitt hemlän i veckan.
Han sade så här: " Det viktigaste vi kan göra för våra barn är att linda in dem i 28 bokstäver.
Så viktigt är språket och så stor är ordens makt. "
Fru talman!
LO har i sin imponerande kartläggning av välfärdsutvecklingen nyligen publicerat rapport nr 42.
Den har rubriken Kulturen och din stund på jorden.
När det gäller ordet, boken och skrivandet finns det både en positiv och en negativ bild.
Den positiva bilden är att så många människor är aktiva.
Ungefär 1,2 miljoner medlemmar i facket, däribland en halv miljon LO-medlemmar, läser böcker i stort sett varje vecka och minst en gång i månaden.
Under 1990-talet har också biblioteksbesöken ökat påtagligt.
Det finns också i rapporten, som bygger på intervjuer gjorda av SCB, en negativ bild.
Både att läsa, skriva själv och gå på bibliotek är fortfarande mycket klasskiktat.
Att läsa och att skriva själv är några av de mest klassuppdelade kulturaktiviteter som har jämförts i rapporten.
En annan allvarlig sak är att männens läsande har minskat mycket kraftigt.
Kvinnor har länge läst mer än männen, men under 80- och 90-talen har gapet ökat kraftigt.
I rapporten görs några viktiga iakttagelser utifrån detta faktum: - Om det är så att läsandet och skrivandet öppnar nya infallsvinklar och ger stimulans till att tänka på ett annorlunda sätt - vad betyder det t.ex. för jämställdheten, för möjligheterna för kvinnor och män att mötas i ett jämbördigt samtal?
Och, vill jag tillägga, vad betyder det i morgondagens arbetsliv?
- Vilka effekter har den minskade bokläsningen bland männen på barnen?
Om en allt större del av papporna aldrig läser böcker kan vi vara säkra på att detta också påverkar barnen, och särskilt gäller det pojkarna.
För mig och för oss som kulturpolitiker är detta viktiga och utmanande iakttagelser.
Fru talman!
I ett tillkännagivande till regeringen understryker utskottet språkets betydelse.
Vi begär att en parlamentarisk språkpolitisk utredning tillsätts.
Jag tycker, i likhet med tidigare talare, att det är glädjande att ett enigt utskott har ställt sig bakom den motion där man föreslår en utredning.
Språknämnden har redan lagt fram ett förslag till handlingsprogram för att främja det svenska språket, och Språknämnden har självfallet en central roll i det fortsatta arbetet.
Jag vill understryka det som Språknämnden framhåller om att åtgärder för att främja språket måste sättas in på flera områden.
Det gäller bl.a. kultur, utbildning och integration.
Experter från olika områden måste därför engageras i utredningen.
Och jag utgår från att det klassperspektiv på språket som lyfts fram i den LO-rapport som jag nämnde tidigare finns med i utredningens arbete.
I betänkandet betonas de demokratiska aspekterna och att det finns risk för en språkutarmning hos delar av befolkningen.
Mellan 5 000 och 10 000 elever lämnar grundskolan varje år utan att kunna läsa och skriva tillräckligt bra för att klara ett aktivt samhällsliv.
Detta är ett exempel på klassperspektiv.
Men naturligtvis måste också t.ex. dyslexi och dess orsaker få en framträdande roll i utredningen.
Fru talman!
Jag ska kommentera reservationerna.
I en reservation vill man avskaffa bibliotekslagen.
Reservanterna lyckas på några få rader anföra skäl för sin uppfattning som strider mot varandra.
De skriver att bibliotekslagen är till intet förpliktande för kommunerna.
I nästa mening oroar de sig i stället för att lagen får negativa effekter.
Den påstås kunna leda till att kommunerna inskränker sina satsningar till lagens miniminivå.
Jag kan bara konstatera att lagen tydligen är både ofarlig och farlig.
Jag skulle vilja upprepa vad som är meningen med en bibliotekslag.
Det är att hävda medborgarnas rätt till folkbibliotek.
I lagtexten står det: " Till främjande av intresse för läsning och litteratur, information, upplysning och utbildning samt kulturell verksamhet i övrigt ska alla medborgare ha tillgång till ett folkbibliotek. "
I en reservation framhålls vikten av samarbete mellan de lokala bokhandlarna, skolan och folkbiblioteken.
Det är en viktig fråga, men jag tror att det är svårt att fatta ett beslut i riksdagen om det.
Men utskottet skriver: Lagen om offentlig upphandling ger kommunerna möjlighet att ta hänsyn till andra faktorer än priset.
Sådant som service och lagerhållning kan göra den lokala bokhandeln till ett bättre alternativ än de billigare alternativen.
I en reservation tar man upp distributionsstödet.
Stödet har bara funnits sedan årsskiftet, och innan vi föreslår nya insatser är det rimligt att avvakta och se hur det fungerar.
När det gäller förslaget i reservationen om stöd till distribution av nordisk litteratur finns det ett sådant stöd inom ramen för det nordiska samarbetet.
Men jag är den första att medge att mer kan göras för att öka intresset för nordisk litteratur.
Jag tycker dock att Nordiska rådet är det bästa forumet.
I en reservation föreslås att projektet Min första bibel på sydsamiska ska förverkligas.
Det är självklart angeläget att litteraturutgivning på minoritetsspråk stöds.
Regeringen har i propositionen Nationella minoriteter i Sverige slagit fast att de nationella minoriteterna särskilt ska beaktas när det statliga kulturstödet till bl.a. tidskrifter fördelas.
Konstitutionsutskottet behandlar propositionen under hösten.
Den sista reservationen föreslår tidskriftsstöd till tidningen Samefolket.
Dessutom föreslås ändrade regler så att stöd till tidskrifter på samiska, finska och romani chib särskilt beaktas när bidrag beviljas.
Som ni vet bereds frågan om presstödet inom konstitutionsutskottet.
Som utskottet konstaterar omfattas dock inte Samefolket av presstödet eftersom det är en månadstidning.
Om planerna på tätare utgivning blir verklighet får Presstödsnämnden ta ställning till eventuellt stöd.
Som jag sade när jag kommenterade reservationen om stöd till projektet Min första bibel på sydsamiska tas frågan om kulturstöd upp i propositionen om nationella minoriteter.
Med detta yrkar jag bifall till hemställan i utskottets betänkande i dess helhet och avslag på samtliga reservationer.
Fru talman!
Agneta Ringman talade i sitt anförande om reservationen kring bibliotekslagen men citerade inte helt rätt.
Det står att bibliotekslagen " i stort sett " är till intet förpliktande.
Det finns alltså lite grann i det hela.
Den andra delen gällde risken för att effekten blir att kommunerna lägger sig på miniminivån.
Jag vill säga att vi använder ordet " dessutom ".
Det är intressant att veta lite grann om vad Agneta Ringman menar med kommunal självstyrelse.
I utskottsmajoritetens text, på s. 3, hänvisar man till vad majoriteten i kulturutskottet tyckte 1996 / 97 apropå planer för biblioteksverksamheten.
Där sägs det att utskottet vill tillägga att regeringens övervägande - då handlar det om biblioteksplaner - bör ske med beaktande av principen om den kommunala självstyrelsen.
Där har majoriteten alltså hänvisat till kommunala självstyrelsen.
Sedan vill man uppenbarligen skärpa bibliotekslagen, som drabbar den kommunala självstyrelsen.
Fru talman!
Jag skulle vilja säga så här: Vi har satsat ganska mycket på läs- och litteraturpolitiken under de senaste åren.
Det har börjat ge positiva effekter.
Att vissa kommuner har föredragit att lägga ned filialer tror jag inte bara beror på att vi införde bibliotekslagen, utan det beror väldigt mycket på den kommunala ekonomin.
Den har varit väldigt besvärlig för många under de senaste åren.
Jag är medveten om larmrapporterna om filialnedläggningar som Lennart Kollmats har tagit upp tidigare.
Min övertygelse är att det i detta läge är väldigt viktigt att satsa på biblioteken.
Jag hoppas naturligtvis att kommunerna själva kan inse detta.
Sedan vet både Lennart Kollmats och jag att det å ena sidan finns krafter som verkar för avskaffande av bibliotekslagen, å andra sidan starka krafter som vill förtydliga och skärpa bibliotekslagen.
Denna fråga bereds nu inom Regeringskansliet.
Jag ser ingen anledning att föregripa ett eventuellt förslag därifrån.
Fru talman!
Jag tyckte att jag uppnådde mitt underliggande syfte, nämligen att få Gudrun Schyman att låta som en minister.
Det är egentligen det hon är, och dessutom vill vara, har jag förstått.
Vi arbetar med frågan, säger hon om änkepensionerna.
Ni har nu haft den här positionen i mer än ett år och har fortsatt att upprepa att något ska hända.
Det här är ett mycket litet belopp i statsbudgetsammanhang, men ingenting händer.
Det beror naturligtvis på att ert engagemang inne i förhandlingslokalerna inte alls är så stort som det är ute på Mynttorget när ni talar på änkedemonstrationerna.
Det finns ett utgiftstak för biståndet.
Det är klart att det finns ett utgiftstak.
Vi kan väl inte ha hur höga utgifter som helst.
Men frågan är hur man prioriterar under utgiftstaket.
Där har ni valt att låta huvuddelen av de nedskärningar som har skett med hjälp av begränsningsbelopp, 40 % tror jag, drabba just biståndet.
Det är naturligtvis ett medvetet val som ni har accepterat i sammanträdesrummen på Finansdepartementet men som ni skriver tidningsartiklar och håller anföranden ute i Sverige emot.
Det är den typen av dubbelspel som jag tror förr eller senare kommer att avslöja Vänsterpartiet.
Nu är ni makthavare.
Då visar det sig att er politik inte håller i praktiken.
Tron att löner sätts genom lagstiftning är dessbättre starkt överdriven.
Vi ska självfallet ha en lagstiftning mot lönediskriminering.
Diskriminering är ett brott, och brott ska kunna beivras.
Men i praktiken måste det viktigaste som kan göras för att utjämna löneklyftan mellan män och kvinnor ske på marknaden.
Vi måste se till att kvinnor får sådana förutsättningar att de kan få lika höga löner som män som utför likvärdigt arbete.
Jag har förut tagit exemplet med våra Viggenpiloter som flygvapnet har anställda.
De sade upp sig hela bundet och sade: Vi går till SAS.
Vad skulle flygvapnet då göra?
Vi kan ju inte ha dyra flygplan och inga piloter.
Flygvapnet fick naturligtvis höja deras löner.
Det är exakt det som nu kvinnor gör i vården.
De hotar att säga upp sig eller säger upp sig och går till privata vårdgivare, och därmed pressas vårdlönerna upp.
Jag tror att det är en mycket viktig strategi.
Gärna en skärpt diskrimineringslagstiftning.
Men huvudstrategin är att se till att vårdens kvinnor får rättvisa löner på det bästa sättet, nämligen att också de ska ha rätten att välja arbetsgivare.
(Applåder)
Fru talman!
Vi är helt eniga om satsningen på läsning och liknande.
Där finns det inga skillnader.
Det handlar inte om bibliotekslagen.
Landstingssidan kan jag lite bättre än kommunsidan.
Om jag har förstått det rätt har neddragningarna inom kulturområdet faktiskt varit mindre än inom andra områden - kärnområden - inom landstingen.
Det visar att det finns kloka landstingspolitiker.
Jag tror att det finns kloka kommunpolitiker också.
Därför bör vi överlåta till dem att handha denna fråga.
Fru talman!
Jag menar också att vi med en bibliotekslag faktiskt hävdar medborgarnas rättigheter i dialog med kommunerna.
Jag kan inte säga här om det behövs en skärpning av bibliotekslagen.
Men den finns i dag, och vi ska utvärdera vad som har hänt.
Jag tror inte heller att det som vi båda befarar bara beror på att det finns en bibliotekslag.
Fru talman!
Jag ska inte ge mig ut på några semantiska utflykter, men jag kan liksom Lennart Kollmats konstatera att den motsägelse som Agneta Ringman ville läsa in i reservationen inte finns.
Den kan man bara läsa in om man hoppar över det som hon hoppade över, och det tyckte jag inte var riktigt schyst att göra.
Agneta Ringman sade att hon hoppas att kommunerna själva kan inse vad de ska göra.
Just det.
Det är det också vi tror att de kan.
Därför behövs det inte någon lag.
Jag kan bara konstatera att vi inte hade fått någon bibliotekslag om kulturministern fortfarande hade hetat Bengt Göransson.
Er gamla kulturminister har den klara insikten att man inte ska ha något sådant.
När det gäller frågan om dyslexi kan jag säga att jag har tagit upp denna i ett antal frågor i kammaren och i och motioner.
Carl Tham sade som svar på en fråga som jag riktade till honom en gång att varje kommun själv ska se till att dess lärare kan ge den rätta undervisningen.
Att man skulle ha en särskild satsning på dyslexi när det gäller lärarutbildning ville han inte vara med om.
Jag kan konstatera att vi nu är inne på ett område som berör ett annat utskott.
Med tanke på hur de reagerade senast vi gjorde det ska jag inte säga mer, men det är väldigt viktiga frågor som hänger ihop.
Det är synd att vi inte kan ta dem över utskottsgränserna.
Biblioteken och dyslexin kan hänga ihop på sitt sätt, men frågan om dyslexi är framför allt en utbildningsfråga som gäller lärarsidan.
Fru talman!
Jag har inte så mycket mer att lägga till vad Lennart Fridén nu har sagt.
Fru talman!
Precis som på många andra områden var det från början föreningar och folkrörelser som byggde upp biblioteksverksamheten i Sverige.
Så småningom blev det en angelägenhet för kommunerna.
Min fråga är om Agneta Ringman och socialdemokraterna anser att det är positivt om en förening i dag återigen vill ta över biblioteksverksamhet.
Räknas det som riktig verksamhet, eller lever man då enligt lagen inte upp till kravet att det ska finnas minst ett bibliotek i varje kommun?
Det är min ena fråga.
Den andra gäller tidskriftsstödet till tidningen Samefolket.
Jag undrar vad socialdemokraterna vill.
Det ges så motstridiga budskap.
I en proposition sägs det att det är viktigt och att man vill ge stöd, men när budgeten kom lyckades jag inte hitta något stöd.
Om jag har fel vill jag gärna att Agneta Ringman korrigerar mig.
Fru talman!
När det gäller den sista frågan vill jag säga att det finns stöd.
Vi har i dag inte mer pengar till att utöka detta stöd.
Det får man titta över inom Presstödsnämnden eller inom Kulturrådet när det gäller kulturtidskrifterna.
Hur ska detta stöd fördelas?
Det finns i dag vissa kriterier som säger hur detta stöd ska fördelas.
Jag kan inte svara på frågan om föreningar ska kunna ta över bibliotek.
Herr talman!
Presstödet höjs i regeringens budgetförslag för nästa år, men jag har inte kunnat hitta ett ställe där man nämner att man vill utöka stödet till kulturtidskrifter eller till denna speciella tidning.
Min fråga är om man skulle vilja det eller om man inte har någon åsikt i ärendet utan helt och hållet överlämnar till Presstödsnämnden att bedöma detta.
Min andra fråga kan jag alltså inte få svar på.
Herr talman!
Det är naturligtvis Presstödsnämnden som ska fatta beslut om de ansökningar som kommer in om tidskriftsstöd.
I detta läge gäller de kriterier som Presstödsnämnden redan har fastställt.
Det finns inga nya pengar till det.
Herr talman!
Trots att det finns risk för att jag inte kommer att tala en korrekt svenska ska jag hålla mitt anförande.
Det är nu två år sedan vi debatterade svensk språkvård i kammaren senast; det var i slutet av den förra mandatperioden.
Då avslogs ett förslag från Vänsterpartiet som liknade det som vi debatterar i dag.
Tongången var då en helt annan.
Då blev vi i Vänsterpartiet anklagade för att vi alltid skulle vara lite bättre än alla andra, att vi inte nöjde oss med de 500 000 kr som den svenska språkvården skulle få.
Jag tror att man inte riktigt förstod vad vårt förslag egentligen innebar.
Därför är jag extra glad i dag över att förslaget, nu när vi har lagt fram det igen under den nya mandatperioden, har vunnit gehör.
Vi kan konstatera att alla representerade partier i kulturutskottet ställer upp bakom vårt yrkande.
Vi är överens om att de 500 000 kronorna som Svenska språknämnden har till sitt förfogande för språkvård behövs.
Vi är också överens om att det krävs ytterligare åtgärder.
En parlamentarisk utredning ska därför tillsättas.
Den ska bestå av experter och politiker som gemensamt ska arbeta fram ett handlingsprogram för att ge alla i Sverige, oavsett språklig och social bakgrund, likvärdiga möjligheter att tillägna sig det svenska språket.
Vi, alla partier, är överens om att en utarmning av det svenska språket breder ut sig i samhället.
Det sker främst bland ungdomar men också bland vuxna som bor i områden med en stor andel personer av utländsk bakgrund och även i andra socialt utsatta områden.
Vi anser att språkutarmningen utgör ett socialt och demokratiskt problem.
Vad är det då för problem vi ser, och varför har Vänsterpartiet lagt fram det här förslaget?
Jag ska ge ett exempel: En 16-årig pojke sitter i förhör på polisstationen.
Vi kan kalla honom Johan.
Kompisarna i gänget har redan blivit förhörda.
Det gäller klotter och vandalisering.
Poliskvinnan ställer en del frågor.
Han svarar enstavigt: " Nä ... öh ... böh ".
Hon skriver till sist ut förhörsprotokollet och lägger fram det för Johan för ett godkännande.
Han låter blicken gå över sidan som om han skulle läsa.
Sedan skriver han under.
Johan är en av dem som aldrig lärde sig läsa ordentligt.
Han är dyslektiker.
Vi kan konstatera att klasskillnaderna i samhället blir oerhört tydliga just när det gäller språket.
Även om det, som i Johans fall, inte är fråga om någon underklass i vanlig mening kommer ofelbart den person som inte kan hantera svenska språket i tal eller skrift att hamna utanför.
Det minskar också dennes möjlighet till delaktighet i samhället.
Det man talar i Rinkeby eller i Rosengård kallas ibland för ett särskilt språk.
Det talas där såväl av invandrare och deras barn som av infödda svenskar i området.
Jag tycker inte att det är något fel med det.
På sikt berikar språk som Rinkebysvenskan det svenska språket, precis som så många invandrade kulturer och språk har gjort före den.
Ändå kan det här språket vara en nackdel för dem som talar det om de inte samtidigt behärskar ett språk som fungerar i samhället utanför Rinkeby eller Rosengård.
Det gäller inte minst om de vill göra bruk av sina demokratiska rättigheter.
Det gäller också på arbetsmarknaden, och det gäller i myndighetsvärlden och i t.ex. rättsväsendet, som i Johans fall.
Hur som helst är ett minimispråk av den typ som jag har gett exempel på ett utmärkt gömställe för dem som har svårt att tillägna sig språket, orden och strukturen.
Genom att tala i korta kodord som " ah, böh, asså " osv.
kan man klara sig undan utan att behöva visa att man inte kan uttrycka sig och inte förstår precis vad samarbetspartnern menar.
Om vi inte ger våra barn, ungdomar och nysvenskar en gemensam språkkod innebär det i förlängningen en fara för demokratin.
Vi kommer att få ett ökat utanförskap.
Därför är det så viktigt att arbetet snabbt kommer i gång, så att alla samhällsmedborgare får en utökad möjlighet att utveckla ett rikt och nyanserat språk.
Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag om en parlamentarisk utredning om handlingsprogram för svenska språket.
Jag tror att förslaget förutom att det kommer att ge kommunikativa vinster också kan ge ökad tyngd åt det arbete som Språknämnden ofta har fått utföra i skymundan utan uppmuntran av dem som givit dem uppdraget.
Tack!
Herr talman!
Det har i den här debatten sagts många kärnfulla ord och satser, och värdefulla synpunkter har kommit fram.
Det handlar t.ex. om att man ska slå vakt om modersmålet, att svenska språket ska hävdas och att vi ska undvika svengelska, trendorden och ett otidigt och förråande språk.
Det senare är ju det mest okulturella som vi kan ta oss för.
Herr talman!
När det gäller kulturutskottets betänkande nr 2 har ju ärendet kommit till en förnyad behandling.
Det återförvisades i våras, och utskottet har haft sommaren på sig att bearbeta det.
Jag kan avslöja att det var med spänning jag såg fram emot att läsa detta.
Det har föreslagits en rad saker från motionärerna som nu behandlas.
Det gäller bokmomsen, bibliotekslagen, informationsområdet och samarbete mellan skolan och folkbiblioteken.
En motion gäller en översättning till sydsamiska.
På alla punkter yrkas det avslag.
Men, herr talman, det finns ändå en strimma av hopp.
Utskottet ställer sig bakom en parlamentarisk utredning.
Jag tycker att det är klokt att den just är parlamentarisk.
Genom årens lopp har vi ju alltför ofta varit med om att det har kommit departementsstenciler som inte har fått det folkliga inflytande som det ofta är värt att ge dem.
Jag vill bara kortfattat kommentera den motion som jag har väckt, Kr238.
Den gäller att projektet att ge ut " Min första bibel " på sydsamiska skulle kunna förverkligas och att det sydsamiska kulturutbudet för barn och ungdom skulle kunna säkras.
Kulturutskottet glider ganska elegant undan och hänvisar till Statens kulturråd som ska pröva frågan och som fördelar stöd till utgivning av litteratur på minoritets- och invandrarspråk.
Utskottet hänvisar också till den offentliga utredning från 1997, nr 192, som skulle leda fram till åtgärder.
I den utredningen talade man bl.a. om att litteratur och annat material på bl.a. samiska, finska och romani chib och den kultur som hänger samman med språken ska få en tillräcklig andel av det statliga stöd som i dag utgår till olika slag av kulturell verksamhet.
Herr talman!
Även om man kan säga att det är konstitutionellt korrekt att göra sådana här hänvisningar vet vi av hävd och erfarenhet att " små " frågor alltför ofta har haft svårt att tränga fram när anslagen har varit otillräckliga och i en del fall har krympt.
Därför tycker jag att det är viktigt att man i ett mångkulturellt samhälle ser över både formerna och inriktningen när det gäller olika kulturstöd.
Särskilt viktigt är det för de små minoritetsgrupperna.
Det handlar ofta om språklig särart eller om geografisk placering.
Peter Pedersen var för övrigt inne på det när han talade om de långa avstånden, de geografiska minoriteterna - det kan man gärna kalla dem - och de språkliga minoriteterna.
Jag tycker att Agneta Ringman också slog fast något värdefullt: Utan tillgång till sitt språk är det oerhört svårt att hävda sina demokratiska rättigheter.
Det är så sant som det är sagt.
Därför är det viktigt att sådana här frågor aktualiseras, och det har varit avsikten med min motion.
Jag tycker till sist, herr talman, att den här frågan inte får stoppas undan.
Den behöver hävdas.
Det gäller självfallet även andra minoriteter.
Men samerna har ju en alldeles speciell situation med flera dialekter och språk i sitt område.
Sammanfattningsvis vill jag säga att det är värt att vårda vårt kulturarv som har så många dimensioner.
Språket och litteraturen har en strategisk position i kulturlivet.
Fru talman!
Jag har sett en hel del använda sig av dubbelspel som argument i den politiska retoriken mot Vänsterpartiet både från borgerligt håll och faktiskt ibland också från socialdemokratiskt håll.
Det är ett uttryck för någonting som jag inte riktigt förstår.
Det är väl ganska naturligt att ett politiskt parti talar om vad man i det partiet vill göra ifall man fick bestämma själv.
Det gör vi i Vänsterpartiet.
Vi vill gärna vara med att bestämma.
Vi vill gärna bestämma mer än vad vi får göra i dag.
Vi har klara uppfattningar om hur vi vill att saker och ting ska vara.
Det har vi gått till val på.
Det har vi fått stöd för av många i det här landet, och vi får förhoppningsvis fortsatt stöd för det.
Sedan talar vi också om för människor när vi går ut i valrörelser att vi kanske inte tror att vi får egen majoritet, även om vi är optimistiska.
Om vi inte får egen majoritet talar vi också om vad vi vill göra då.
Då vill vi naturligtvis samarbeta med andra partier för att uppnå så mycket som möjligt av den politik som vi skulle vilja genomföra fullt ut om själva bestämde.
Vi talar också om på ett mycket ärligt sätt vilka vi vill samarbeta med och där vi tycker att vi har den största förutsättningen att uppnå ett gott samarbete, och det är tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Vi har grundläggande värderingar om rättvisa och solidaritet som är gemensamma.
Vi talar om hur vi skall göra.
Vi sätter oss i det samarbetet och försöker påverka så mycket vi kan.
Vi är konstruktiva, vi deltar, och så uppnår vi resultat.
Det är inte alltid det vi vill, men vi uppnår resultat.
Vi har sagt att det hela ska vara långsiktigt.
Vi har mandatperioden på oss.
Samarbetet ligger fast, och det fördjupas och breddas.
Detta är ett bra sätt att bedriva politik om man vill uppnå resultat - och det är det som vi vill.
Men vi har ingen anledning att dölja vad vi tycker i olika frågor.
Detta kallar inte jag för dubbelspel, utan detta är faktiskt en öppen och ärlig redovisning inför dem som det berör, nämligen väljarna, om hur vi tänker och hur vi resonerar.
Det finns all anledning för oss att just inför våra väljare tala om detta.
Jag tror att väldigt många förstår det, och jag tror att väldigt många förstår att det också tar tid innan man får genomslag för vissa frågor.
Detta är ett förhållningssätt som vi väljer och som vi tycker är öppet och ärligt i förhållande till våra väljare.
Därför säger vi: Vi jobbar vidare med änkepensionerna.
Vi hoppas att i vår hitta en bra lösning.
Därför säger vi: Biståndsfrågorna ligger oss varmt om hjärtat.
Vi jobbar vidare med dem.
Det är självklart.
Men vi har också att förhålla oss till den verklighet som gäller - med en majoritet i den här kammaren som har ställt sig bakom en budgetteknik med utgiftstak.
Då får vi förhålla oss innanför de ramarna.
Så går vi till väga.
Vi vill också säga att det finns frågor där vi kan gå längre.
Det gäller kvinnors rättigheter och kvinnors möjligheter.
Det gäller också t.ex., Lars Leijonborg, lönediskrimineringen.
Det går faktiskt att säga att diskriminering står över marknadens lönebildning.
De frågorna måste vi ta i på ett mycket mer bestämt sätt än vad vi gör i dag.
Det är tydligen inte Folkpartiet berett att göra, och det beklagar jag.
(Applåder)
Herr talman!
Det folkvalda parlamentets intresse för att denna sena timme diskutera företagshälsovårdens mysterier förefaller något begränsat, varför jag ska försöka fatta mig ganska kort.
Den proposition som kammaren vid voteringen i morgon har att ta ställning till handlar om företagshälsovården och innehåller egentligen tre olika saker.
För det första vill regeringen införa en lagfäst definition av vad företagshälsovård är.
Det kan man möjligen tycka är rimligt.
Staten betalar visserligen ingenting för företagshälsovården men kräver i arbetsmiljölagen att det ändå ska finnas en företagshälsovård i den utsträckning som verksamheten och arbetsmiljön kräver.
Samtidigt är det så, vilket också understryks i alla sådana här förarbeten, att det inte finns någon sådan här generell lagfäst skyldighet att anordna företagshälsovård.
Snarare är skyldigheten att tillhandahålla företagshälsovård något som ryms inom det generella arbetsmiljöansvar som varje arbetsgivare i vårt land har.
Mot den bakgrunden menar vi moderater att det är olämpligt att nu införa en sådan här lagfäst definition av vad företagshälsovård är.
Det bidrar nämligen till att ge företagshälsovården en sorts myndighetsliknande roll.
För oss är det viktigt att företagsvården har varit, är och ska förbli en resurs för företagen och deras anställda - inte en resurs för samhället, staten.
Risken finns också, vilket påpekas av flera remissinstanser, att företagshälsovårdens arbetssätt begränsas.
En lagfäst definition är alltså ägnad, eller riskerar i varje fall, att förhindra en kreativ utveckling av företagshälsovården och dess arbetsformer.
Mot den bakgrunden avvisar vi moderater regeringens förslag om att införa denna lagfästa definition.
För det andra gäller det frågan om en renodling av företagshälsovården.
Regeringen vill göra en väldigt tydlig och klar avgränsning mellan företagshälsovårdens förebyggande och rehabiliterande ansvar å ena sidan och det som är sjukvårdande verksamhet å andra sidan.
Detta är något som Arbetsgivarverket, Kommunförbundet, Sjukgymnasterna och SAF - tunga remissinstanser - är negativa till.
Riksrevisionsverket och Riksskatteverket är också skeptiska.
Det finns grund för denna skepsis därför att hälsovård och sjukvård alltid har gått hand i hand.
Det går inte att dela upp i hälsovård och rehabilitering å ena sidan och sjukvård å andra sidan.
Företagshälsovården har varit, och bör förbli, en viktig resurs just genom sin samlade, förenade, kompetens när det gäller arbetsmiljö, rehabilitering, förebyggande verksamhet och sjukvård.
Vi tror alltså att sjukvården är en nödvändig kompetens och ett nödvändigt inslag i företagshälsovården.
Om den renodling görs som regeringen och Socialdemokraterna förespråkar - om man alltså gör en tydlig avgränsning och förhindrar företagshälsovården att arbeta med inslag av sjukvård i sin verksamhet - riskerar man att utarma företagshälsovården som medicinsk specialitet.
Man kommer då att göra den mindre intressant för kompetent medicinsk personal och man kommer att försvåra för företagshälsovården att ta ett samlat helhetsgrepp om arbetstagarnas hälsa och hälsosituation.
Vi tror också att det är dålig samhällsekonomi att förhindra varje inslag av sjukvårdande verksamhet i företagshälsovården.
Vi vet ju att den landstingsdrivna primärvården, som alltså är alternativet till de sjukvårdande inslagen, många gånger är ganska ineffektiv.
För det tredje avvisar vi de åtgärder i regeringens proposition som man vill vidta och som leder till ännu mera snedvridna konkurrensförhållanden i företagshälsovården.
Man vill stoppa alla möjligheter - detta följer lite grann av renodlingsresonemanget - för sjukgymnaster och läkare som är verksamma inom företagshälsovården att få någon som helst offentlig ersättning för den sjukvårdande verksamhet som till äventyrs bedrivs inom ramen för företagshälsovården - dvs.
en läkare som är specialistkompetent i företagshälsovård ska bli en sorts andra klassens doktor jämfört med alla andra specialistkompetenta läkare.
Han ska aldrig ha möjlighet att få anslutning till de nationella taxorna och aldrig få möjlighet att bli sponsrad med skattemedel för sin sjukvårdande verksamhet.
Vi inser att det råder en skillnad i fråga om konkurrensförhållandena mellan olika typer av företagshälsovårdscentraler i dag men vi tycker inte att man kommer åt det problemet genom att ytterligare förstärka det landstingskommunala monopolet på sjukvårdande verksamhet.
Vi vill i stället gå åt andra hållet och vidga möjligheterna för privatpraktiserande läkare, också inom specialiteten företagshälsovård, att vinna anslutning till de nationella taxorna.
Vi vill också göra konkurrensförhållandena mera rättvisa genom att ge olika kategorier av läkare inom företagshälsovården samma möjligheter att remittera patienter till landstingen.
Det handlar om att skapa rättvisa villkor för olika kategorier av företagshälsovårdscentraler när det gäller att utnyttja t.ex. medicinska servicetjänster som landstingen tillhandahåller.
Det här är ett område där konkurrensförhållandena i dag är väldigt snedvridna.
På dessa tre punkter där regeringen i sin proposition föreslår förändringar av företagshälsovårdens status är vi alltså skeptiska.
Mot den bakgrunden föreslår vi riksdagen att avslå propositionen, dvs.
att bifalla reservation 1 i arbetsmarknadsutskottets betänkande 2.
Herr talman!
Under ganska lång tid har jag varit både spänd och nyfiken på vad företagshälsovårdspropositionen skulle innebära.
Vi har väntat länge på den, och många har haft förväntningar på regeringen och hoppats att den skulle ta ett radikalt grepp om företagshälsovården.
Jag trodde att detta förslag skulle innehålla mycket mer.
I Vänsterpartiet ser vi med oro på den negativa utvecklingen vad gäller arbetsmiljöarbetet.
Ett alltmer pressande arbetsliv, med allt hårdare lönsamhetskrav, har gjort att arbetsmiljöarbetet har kommit i bakgrunden.
De ojämlika villkoren i arbetslivet har förstärkts.
Metall säger t.ex. att på fem år har jobben blivit stressigare.
En metallare har kortare tid på sig att göra jobbet, och risken för utslagning har ökat.
Undersökningar visar att stressen ökar mest på grund av snål bemanning.
Färre människor har fått mer att göra.
Utvecklingen är orättvis.
Kvinnor får färre möjligheter än män.
Var fjärde kvinnlig metallarbetare är belastningsskadad.
En arbetsmiljöenkät som Metall gjorde i våras visar på mycket höga siffror.
Undersökningen visar också på många brister i arbetsmiljön, inte minst bland kvinnor.
Tyvärr är det väldigt få av belastningsskadorna som blir godkända som arbetsskador.
Vänsterpartiet anser att arbetsmiljön åter måste lyftas fram och bli en politisk förstahandsfråga.
I motioner har vi sagt att en ny arbetsmiljökommission bör tillsättas.
Denna kommission ska komma med förslag om hur ohälsa i arbetslivet motverkas.
Det handlar om hur nya anställnings- och arbetsvillkor påverkar hälsan.
Det behövs ett ökat löntagarinflytande.
Det behövs en tryggad yttrandefrihet på de svenska arbetsplatserna.
Det behövs också en analys av företagshälsovården i ett könsperspektiv.
Utan detta kan vi inte skapa en bättre arbetsmiljö.
Alla partier vill dock inte vara med och sätta arbetsmiljöfrågorna i centrum.
Moderaterna är kanske det tydligaste exemplet på detta; Mikael Odenbergs parti brukar vilja rusta ned våldsamt på detta område.
Andra frågor som en utredning eller en eventuell arbetsmiljökommission bör uppmärksamma är stressfaktorer, utbrändhet och sociala faktorer som påverkas vid ökad arbetsbelastning.
Kvinnornas situation bör också prioriteras.
För ca ett år sedan föreslog vi i en partimotion att en utredning bör tillsättas för att undersöka de tidigare nämnda arbetsmiljöproblemen.
I dagens betänkande kan vi läsa att regeringen avser att tillsätta en utredning som ska se över frågor om stress, utbrändhet och andra arbetsmiljöfrågor som är relaterade till det moderna arbetslivet.
Det är ju glädjande att regeringen har hörsammat idén.
Det är också bra att det framgår i betänkandet att utskottet utgår från att de frågor som bl.a.
Vänsterpartiet har aktualiserat i motioner tas upp till övervägande i det sammanhanget.
Sedan statsbidragen till företagshälsovården avskaffades 1993 har företagshälsovården starkare knutits till arbetsgivarens efterfrågan.
Det har blivit mer sjukvård för nyckelpersoner och mindre förebyggande arbete för utsatta grupper.
I propositionen framgår det att de föreslagna ändringarna syftar till att förtydliga arbetsgivarens ansvar att tillhandahålla företagshälsovård, att renodla företagshälsovårdens uppgifter samt att en utökad samverkan mellan företagshälsovården och den offentligt finansierade sjukvården kommer till stånd.
Statistik visar att ca 70 % av de förvärvsarbetande har någon form av anslutning till företagshälsovården.
Avsaknaden av företagshälsovård är särskilt stor inom småföretag och i vissa riskfyllda branscher, både inom industri och serviceområde.
Och det som ganska ofta i dag kallas för företagshälsovård gör ofta inte skäl för benämningen.
Siffrorna för anslutning till företagshälsovården är således missvisande.
En uppskattning har gjorts att en tredjedel av företagshälsovårdens tidigare personella resurser har övergått till annan verksamhet.
I Vänsterpartiet befarar vi att de svagaste på arbetsmarknaden även fortsättningsvis kommer att stå utan företagshälsovård.
Vi har sagt i motioner att om man inte kommer till rätta med detta problem genom avtalslösningar bör regeringen återkomma till riksdagen med lagförslag om obligatorisk anslutning till företagshälsovård.
LO-kongressen 1996 beslöt också att kräva en lagstiftning om företagshälsovård.
LO hade inte kunnat nå en tillfredsställande lösning avtalsvägen, därför beslutade kongressen om lagstiftning.
En annan allvarlig utveckling är att kartläggningar och utredningar har visat att kvinnor och branscher med utsatt arbetsmiljö tillhör " lågutnyttjarna " av företagshälsovård i jämförelse med bl.a. högutbildade män med exempelvis kamerala och tekniska arbeten.
Företagshälsovården ska självfallet utnyttjas mest av dem som har störst behov och vara inriktad på ett förebyggande, arbetsmiljöinriktat arbete.
Vi hade verkligen behövt en företagshälsovård som uppfyller vissa kvalitetskrav.
När vi i Vänsterpartiet har läst denna proposition har vi saknat en analys av företagshälsovårdens arbete ur ett könsperspektiv.
Mycket talar för att brister i arbetsmiljölagstiftningen särskilt drabbar kvinnor, och jag har redan nämnt några exempel på detta.
Vi anser därför att en analys av företagshälsovården ur ett könsperspektiv är nödvändig och yrkar bifall till vår reservation 8.
Såvitt jag förstår anser en majoritet i utskottet att detta hade varit önskvärt och förutsätter att regeringen uppmärksammar frågan.
Listan på arbetsmiljöproblem kan tyvärr göras lång.
De monotona arbeten som sliter ut finns kvar, liksom skador på grund av buller och vibrationer.
Till detta kommer stress, underbemanning, nya kemiska ämnen, t.ex. problem med isocyanater.
Det krävs förbättrade arbetsorganisationer och mer kompetensutveckling för att komma till rätta med alla dessa frågor.
Alltför många far illa.
Arbetsgivarna måste bl.a. se till att höja kunskapen hos chefer, förbättra internkontrollen och ge skyddsombuden tid för förebyggande arbete.
Vi kanske går ett litet steg framåt genom denna debatt och genom propositionen, men vi i Vänsterpartiet hade hoppats på ett lite längre steg.
Hetsen, jäktet, stressen är ju, som statsministern sade i dagens partiledardebatt, bland de tydligaste klassfrågorna i vårt samhälle.
Avslutningsvis vill jag yrka bifall till reservation 3 under mom. 2, som tar upp förslag om obligatorisk företagshälsovård.
Herr talman!
Sven-Erik Sjöstrand gjorde ett reflexmässigt standardangrepp på Moderaterna.
Det tedde sig lite malplacerat, eftersom jag omedelbart innan hade ägnat sex och en halv minut åt att understryka vilken viktig resurs vi tycker att företagshälsovården är och ska vara för företagen och deras anställda.
Jag försökte också hävda vikten av att man behåller det så och ser till att inte företagshälsovården får en myndighetsliknande roll.
Det var bl.a. det som var min grund för att motsätta mig den lagfästa definition av företagshälsovård som regeringen har föreslagit i sin proposition.
Det mest drastiska sättet att ge företagshälsovården en myndighetsliknande roll skulle naturligtvis vara att lagfästa om ett obligatorium.
Och jag noterar att Vänsterpartiet och Gudrun Schyman för ett år sedan krävde just detta i en partimotion som ingår i detta betänkande.
Där krävde man att vi nu skulle få ett lagfäst obligatorium.
Jag konstaterar bara att man inte längre vill yrka bifall till den partimotionen.
Det är naturligtvis en tillnyktring.
Jag hälsar Sjöstrand välkommen i högerburen.
Herr talman!
Som Mikael Odenberg kan förstå fanns i mitt inlägg också med ett tydliggörande av vår partimotion om arbetsmiljöfrågorna.
Som arbetare i produktionen under många år har jag också kommit i kontakt med företagshälsovården under många år.
När man tittar på företagshälsovårdens uppbyggnad ser man att det är fråga om att allt inom arbetsmiljöområdet ska fungera.
Om vi ska få en bra rehabilitering på arbetsplatserna är det inte bara fråga om att ha en väl fungerande företagshälsovård, utan man måste ha en bra skyddsorganisation.
Man måste ha bra kontrollmöjligheter, man måste ha en yrkesinspektion som fungerar och man måste också ha resurser för Arbetarskyddsstyrelsen.
Att jag sade som jag gjorde om moderaterna i min inledning beror på att jag verkligen kommer ihåg att moderaterna i debatten i höstas om anslag till arbetsmiljöforskning och till Arbetarskyddsstyrelsen inte var de som spädde på dessa anslag.
Ni ville verkligen skära ned anslagen.
För att vi ska kunna få en bra företagshälsovård och en förebyggande hälsovård tror jag att det gäller att man anslår resurser så att helheten fungerar.
Tack!
Herr talman!
Jag fann det på intet sätt förvånande att Sven-Erik Sjöstrand ville avstyrka de moderata motionerna om företagshälsovården.
Det jag däremot fann förvånande var att han inte ville biträda den vänsterpartistiska partimotionen.
Men jag tycker samtidigt att beskedet är glädjande.
Herr talman!
Som Mikael Odenberg förstår har jag tagit ut några av de reservationer som vi har gjort.
Vi har också formulerat ett särskilt yttrande.
Jag vet att Mikael Odenberg har läst papperen med stor noggrannhet, för det brukar han göra.
Vi har i det här ärendet bedömt att vi måste aktualisera frågan, att vi måste diskutera och försöka få arbetsmiljöfrågorna i centrum.
Under en sådan här debatt kan man inte ta upp alla ärenden.
Vi har valt att lyfta fram de två reservationer som jag har nämnt i debatten.
Herr talman!
De flesta företag har ett serviceavtal för datorerna eller för kopieringsmaskinen.
Det är än viktigare att ha en bra service för företagets värdefullaste resurs, för humankapitalet.
Företagshälsovården ska vara garanten för att människorna i arbetslivet aktas och värnas.
Alla människor, oavsett befattning och lönegrad, ska omges av ett förebyggande tänkande vad gäller arbetsställningar, arbetsredskap, arbetsmiljö, arbetstid osv.
Företagshälsovården ska vara ett serviceorgan till näringslivet som ska inriktas just på det förebyggande arbetet och se till att den dagliga verksamheten fungerar så bra som möjligt.
I dag har sju av tio företag tillgång till företagshälsovård.
Fyra av fem förvärvsarbetande tycker att detta är viktigt och värdefullt.
Företagshälsovården har i dag ingen enhetlig struktur utan fungerar olika på olika platser i landet.
Men dess betydelse kan inte överskattas.
Medarbetarna är företagets viktigaste resurs.
Att vårda och värna sina medarbetare och att skapa trivsel på arbetsplatsen, det är att också öka lönsamheten på lång sikt.
Personalvård borde ingå som strategisk planering på varje företag.
I en tid när antalet anmälda arbetsskador återigen ökar, i en tid när nya typer av arbetsrelaterade sjukdomar tilltar, borde det också vara tid att ge företagshälsovården möjlighet att verka i olika former och på nya sätt.
I underlaget till Nationella folkhälsokommitténs betänkande konstateras att det finns ett växande antal fristående konsulter som inte är kopplade till företagshälsovården som i dag säljer tjänster kring arbetsorganisation, utbildnings- och ledningsfrågor.
Vi menar att det är positivt med mångfald på området.
Tidigare i dag har det varit en diskussion som har aktualiserat det nya stora arbetsmiljöproblemet - stress.
Stressen i arbetslivet har ökat markant de senaste fem åren.
Det framgår inte bara i Metalls statistik som Sjöstrand hänvisade till, utan det framgår också i SCB:s statistik.
Sedan 1996 har antalet yrkesverksamma som rapporterar besvär på grund av stress ökat med närmare 50 %.
Ökningen är störst bland kvinnor inom vård- och serviceyrken.
I dag upplever 63 % av svenskarna att de är stressade i arbetet.
Den offentliga sektorn är hårdare drabbad än den privata.
16 % av kvinnorna och 8 % av männen rapporterar problem med stressrelaterade symtom.
Här har företagshälsovården en enorm framtida uppgift med att kunna erbjuda kompetens för stresshantering och stressvaccinering.
Det är nya behov som med tydlighet avtecknar sig i dag.
Morgondagens företag kommer att ställa andra krav på en aktiv partner inom folkhälsoarbetet.
Det handlar om kompetens att identifiera och beskriva sambanden mellan arbetsmiljö, organisation, produktivitet och hälsa.
Det handlar om insatser mot stress och psykosociala förhållanden, belastningsergonomi, hälsokontroller och friskvård.
Företagshälsovården ska vara av hög kvalitet, men därvidlag tror vi kristdemokrater att personal och arbetsgivare är bättre än regeringen på att reglera detta.
De inskränkningar i utbudet som går att utläsa av regeringsförslaget gynnar inte en utveckling av en mångfasetterad företagshälsovård.
Herr talman!
Regeringen vill ta krafttag för företagshälsovårdens fromma i en tid som är rätt.
Dessvärre har propositionen om företagshälsovård blivit en rörig, otydlig restprodukt som snarare försvårar såväl tillgång som valmöjlighet på området.
" Den är ett slag i luften " som en skyddsingenjör som läst propositionen uttryckte sig.
" Den får ingen som helst betydelse för verkligheten. "
" En otydlig massa.
Vad menas egentligen? "
sade två företagare som hade läst propositionen.
Herr talman!
Företagshälsovården får inte göras till myndighet.
Inslagen av frivillighet ska bestå.
Det bekräftade även Vänstern här i dag.
Företagshälsovården är ett delat ansvar mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Bägge parter har att iaktta gällande regler och att efterleva dem.
Om det går att lägga ett strikt partstänkande åt sidan, kan den gagna möjligheten till effektiva åtgärder.
Regeringen talar i propositionen om att förtydliga arbetsgivarens ansvar.
Men redan i dag är det helt klart att arbetsgivaren har ansvar för förebyggande vård och rehabilitering.
Det är mycket oklart vad som utöver det anses uppnås med det nu liggande förslaget.
Det vore intressantare och mer konstruktivt att diskutera försäkringskassornas roll och en alternativ utformning av arbetsskadeförsäkringen.
Där kan byggas mer av incitamentskapande strukturer för att få till stånd en ökning av förebyggande hälsovård.
Mycket talar också för att det effektivaste sättet för att omedelbart åstadkomma en förbättring på arbetsmiljöområdet är att använda sig av Yrkesinspektionen på ett aktivare sätt.
Det är fullt möjligt utan minsta lagändring.
Det finns ett stort antal föreskrifter från Arbetarskyddsstyrelsen som inte efterlevs därför att de helt enkelt inte är kända.
Yrkesinspektionen kan göra mycket genom aktivare information, rådgivning och, inte minst, uppföljning ute på företagen.
Internkontrollen har nu använts i sex år - av somliga företag.
Hur många som använder den vet ingen.
I varje fall har Arbetarskyddsstyrelsen ingen aning när man frågar dem.
Internkontrollen är ett bra och omfattande kvalitetssystem.
Men för små företag kan det te sig omöjligt att lägga den tid och kraft som behövs för utvärdering och uppföljning av internkontrollen.
Pappersexercisen kan säkert förenklas betydligt.
Detta måste övervägas, och Yrkesinspektionen måste ta tuffare tag för att plantera den i fler företag.
Herr talman!
När regeringen lägger fram en proposition måste den, för det första, vara genomarbetad, och förslagen måste vara ordentligt analyserade.
För det andra måste den kunna förstås av de människor som är berörda av den.
I den här propositionen finns oklarheter och brister i analys vad gäller exempelvis vem som ska ansvara för den utbyggnad av företagshälsovården som är tänkt att ske.
Här saknas konsekvensanalyser av lagändringen för de läkare och sjukgymnaster som vid utgången av 2003 inte har träffat några vårdavtal med landstinget.
På vilket sätt kommer konkurrenssituationen att påverkas på sikt av försvårade möjligheter för privatetableringar?
Hur blir rekryteringsmöjligheterna för företagshälsovården med de begränsningar i utövande som görs via lagförslagen?
Hur stor är risken för en utarmning av allmänmedicinsk kompetens inom företagshälsovården?
Det är inte bara vi kristdemokrater som ställer frågor över alla dessa oklarheter.
Många av remissinstanserna, t.ex. RRV, RSV och Arbetsgivarverket, har också pekat på otydligheterna.
Frågorna som inte besvaras i propositionen är många, men kanske kan de besvaras i denna debatt av Sonja Fransson.
Herr talman!
Vi kristdemokrater kan tillstyrka de goda intentionerna att vilja göra något bra av företagshälsovården.
Men vi kan inte tillstyrka ett rörigt, otydligt och otillräckligt analyserat förslag och där det enda som med säkerhet kan fastställas är att det kommer att verka konkurrensmässigt begränsande.
Vi kristdemokrater yrkar därför avslag på propositionen, och vi vill att regeringen återkommer med ett förslag som kan fungera stödjande och utvecklande för företagshälsovården.
Jag yrkar bifall till reservationerna 2 och 10.
Herr talman!
Företagshälsovård är viktigt även om arbetslivets olika krav har ändrat karaktär.
Vi har gått från de mer tydliga kroppsskadorna som tidigare dominerade till att vi i dag har ett helt spektrum av ohälsa: de psykiska problemen, den socialmedicinska ohälsan och stressmomenten.
Skador i arbetslivet beror också bl.a. på för svag kroppsuppbyggnad.
Det betyder med andra ord att försummad fysisk träning ofta ger arbetsskador.
Folkpartiet har länge hävdat värdet av en god miljö, hälsovård och allmänt välbefinnande i arbetslivet.
Man kan blicka tillbaka så långt som till 1880-talet då det av den stridbare liberale riksdagsmannen S.A.
Hedin föreslogs flera reformer på arbetslivsområden.
Den nu gällande arbetsmiljölagen från år 1977 framlagd av dåvarande arbetsmarknadsminister Per Ahlmark fick en nära nog total uppslutning här i kammaren.
Nu ska riksdagen ta ställning till ändringar i denna 1977 års arbetsmiljölag.
Som jag redan sagt har företagshälsovård en lång tradition i Sverige.
Det fanns redan på 1600-talet läkare och fältskärer som ägnade sig åt att förebygga ohälsa hos t.ex. gruvarbetare.
När det industriella genombrottet kom på 1880-talet dök nya problem upp, och det blev naturligt att man anställde särskilda läkare för att möta de anställdas behov av hälso- och sjukvård.
Svenska arbetsgivareföreningen, SAF, och LO gjorde år 1967 upp om avtal som gällde företagshälsovård.
I dag finns olika avtal och olika överenskommelser mellan staten, kommunerna och den privata sektorn.
Herr talman!
I den föreliggande propositionen som vi nu behandlar förs ett resonemang om hur företagshälsovård ska definieras i arbetsmiljölagen, men sedan landar regeringen inte på något konkret förslag.
Motivet för detta är att man med en definition skulle riskera att begränsa företagshälsovårdens möjligheter till utveckling, sägs det.
Vi menar att frånvaron av en tydlig definition emellertid medför att rekvisitet blir oklart och svårtolkat för såväl parterna på arbetsmarknaden som Yrkesinspektionen, som har tillsynsansvaret.
Regeringen bör återkomma med förslag till definition.
Det är vad vi säger i reservation nr 4, som jag här yrkar bifall till.
I reservation nr 7, också den med bifallsyrkande från vår sida, tar vi upp det som regeringen säger om att det finns personal med sjukvårdskompetens och att viss sjukvård bedrivs inom företagshälsovården.
Men trots detta föreslås att läkare och sjukgymnaster inte längre ska få ersättning enligt lagen om läkarvårdsersättning respektive lagen om ersättning för sjukgymnastik.
En läkare med specialistkompetens inom företagshälsovård har en medicinsk utbildning som ligger nära allmänläkarens.
Det är viktigt att företagshälsovården även fortsättningsvis kan erbjuda sjukvård.
Det är naturligt att en allmänläkare ges möjligheter att remittera patienter till företagshälsovården.
Å andra sidan bör också företagshälsovården ges möjligheter att remittera patienter till andra specialister och att utnyttja medicinska tjänster som röntgen och laboratorieanalyser.
Vi tycker att det är särskilt angeläget att framhålla att företagshälsovården även i fortsättningen ges möjligheter att teckna vårdavtal.
I reservation nr 9 tar vi upp den diskussion som regeringen för om att man avser att återkomma till riksdagen med frågor som gäller utbildning av företaghälsovårdens personal.
Vi ser det som en allvarlig brist att regeringen skjuter dessa frågor framför sig.
Det kan leda till att arbetsmarknadens behov av företagshälsovård inom en snar framtid kanske inte kan tillgodoses.
Till sist har vi i det särskilda yttrandet framfört uppfattningen att det finns betydande oklarheter i propositionen, som nyss påtalades här i ett tidigare inlägg.
Vi menar att det trots detta inte är omöjligt för riksdagen att ta ställning till förslaget.
Vi säger också i detta yttrande, som jag vill påminna kammaren om, att vi befarar att en alltför stark renodling kan leda till försämringar för många arbetstagare.
Det får inte glömmas bort att företagshälsovård sedan januari år 1992 är en egen medicinsk specialitet.
Många företagsläkare utgör med sin kombinerade kompetens i allmänmedicin samt arbetsmiljö- och rehabiliteringsfrågor en särskilt viktig resurs inom företagshälsovården.
Vi tror att för att företagshälsovården ska kunna fungera på ett bra sätt måste det finnas personal med sjukvårdskompetens.
Därför är vi kritiska till att regeringen nu föreslår att begränsa läkares och sjukgymnasters möjlighet att få ersättning för den sjukvård som bedrivs inom företagshälsovården.
Företagshälsovården behöver ges möjligheter att träffa vårdavtal med landstingen.
Det har vi, som jag sade, påtalat i reservation nr 7, som jag tidigare yrkat bifall till.
Herr talman!
Det ökade tempot med skärpta lönsamhetskrav och kostnadspress ökar stressen i arbetslivet, precis som många talare har sagt tidigare.
Därmed ökar också risken för ohälsa och utslagning i arbetslivet.
Arbetsrelaterad ohälsa orsakar stora samhällsekonomiska kostnader.
Både arbetsgivarna och arbetstagarna drabbas.
Arbetsgivarna drabbas i form av arbetstagarnas frånvaro, sjuklön, rehabilitering, produktionsbortfall m.m.
Den enskilda arbetstagaren drabbas förutom av sjukdom med många gånger svåra smärtor också av lägre inkomster, högre utgifter och sänkt livskvalitet.
Samtidigt som pressen blir allt hårdare i arbetslivet lever alltför många arbetsgivare inte upp till sitt rehabiliteringsansvar.
Riksförsäkringsverket har granskat sjukskrivningsfall på över 90 dagar.
Granskningen visar att rehabiliteringsutredning saknas i 75 % av fallen.
Arbetsmiljölagen lägger ett stort ansvar på arbetsgivaren att anpassa arbetet efter varje arbetstagares individuella behov när det gäller förebyggande insatser.
Den 1 juli 1991 infördes i 3 kap. 2 a § arbetsmiljölagen särskilda regler som anger arbetsgivarens skyldighet att planera, leda och kontrollera arbetsmiljöarbetet och också arbetsgivarens ansvar att på ett lämpligt sätt organisera arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamheten på arbetsplatsen.
Bestämmelsen innebär ett krav på att arbetsmiljöfrågorna ska integreras med övriga frågor som rör verksamheten.
I lagen om allmän försäkring framgår det att arbetsgivaren i samråd med den försäkrade arbetstagaren ska svara för att dennes behov av rehabilitering snarast klarläggs och att de åtgärder ska vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering.
I detta arbete är tillgången till en extern expertresurs nödvändig för de flesta arbetsgivare och arbetstagare, eftersom företagen oftast saknar den oberoende kompetens som behövs för att uppfylla dessa mål.
Herr talman!
I detta betänkande skärps och klargörs arbetsgivarens ansvar för att anordna företagshälsovård kopplat till arbetsmiljöansvaret utan att det för den skull undergräver de kollektivavtal om företagshälsovård som finns i dag.
Det betyder att även den framtida utbyggnaden av företagshälsovården ska vara en angelägenhet för arbetsmarknadens parter och i första hand ske genom avtal och överenskommelser dem emellan.
Arbetsgivaren ska svara för att den företagshälsovård som arbetsförhållandena kräver finns att tillgå.
Innebörden i denna lagändringstext är att regeln om företagshälsovård kommer att omfatta alla arbetsplatser där det i dag enligt bestämmelserna om internkontroll och arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet anses vara nödvändigt att ordna företagshälsovård.
Skyldigheten att tillhandahålla företagshälsovård ska alltså ses i ljuset av de gällande reglerna om internkontroll.
Arbetsgivarens skyldighet kommer därför att omfatta alla arbetsplatser där företagshälsovård måste anses vara nödvändig för att uppfylla arbetsmiljölagens krav och föreskrifter.
Herr talman!
I betänkandet klargörs också tydligt vad som menas med företagshälsovård genom definitionen: Med företagshälsovård avses en oberoende expertresurs inom områdena arbetsmiljö och rehabilitering.
Företagshälsovården ska särskilt arbeta för att förebygga och undanröja hälsorisker på arbetsplatser samt ha kompetens att identifiera och beskriva sambanden mellan arbetsmiljö, organisation, produktivitet och hälsa.
Detta tycker jag är tydligt.
Det är ett förtydligande som klargör att företagshälsovården ska vara självständig i förhållande till sina uppdragsgivare.
Den anställde ska ha rätt att oberoende av arbetsgivarens vetskap kunna nyttja företagshälsovården.
Definitionen innebär också att företagshälsovården inte ska bedriva sådan hälso- och sjukvård som görs inom primärvården eller sjukvården.
Därför föreslår nu utskottsmajoriteten att lagen om läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för sjukgymnastik ändras för att detta syfte också ska uppnås.
Lagen ändras så att en läkare eller en sjukgymnast inte kan få ersättning enligt 1993 års lag om ersättning för verksamhet som bedrivs inom företagshälsovårdens ram.
Avsikten med denna ändring är inte, som moderaterna påstår, att avskilja sjukvården från företagshälsovården.
Det är inte möjligt, och det är inte heller lämpligt, att helt avskilja sjukvården från företagshälsovården.
Företagshälsovårdens verksamhet i sig innebär nämligen en fokusering på arbetsrelaterad ohälsa, yrkesrelaterade sjukdomar och arbetslivsinriktad rehabilitering.
Detta förutsätter att det finns personal med sjukvårdskompetens och att viss sjukvård också bedrivs.
Det krävs dessutom en viss sjukvård för att bedöma effekterna av företagshälsovårdens åtgärdsarbete.
Omfattningen av och karaktären på sjukvården inom företagshälsovården måste däremot få en avgränsning mot övrig privat och offentlig sjukvård.
Offentliga resurser som är avsedda att ersätta hälso- och sjukvård ska inte användas för att subventionera företagshälsovården.
Avgränsningen måste göras av företagshälsovården själv genom den professionalism och det expertkunnande som finns hos personalen.
Avgränsningen måste också göras med stöd av respektive landsting, som har det övergripande och det samordnande ansvaret i hälso- och sjukvårdsfrågor.
Det ska därför i framtiden inte vara möjligt för vissa företagshälsovårdsenheter att erbjuda offentligt finansierad sjukvård utan att företagshälsovårdsenheten först träffat avtal om detta med sjukvårdshuvudmannen.
Sjukvårdshuvudmännen bör i stället i större utsträckning än vad som sker i dag ta till vara möjligheten att teckna avtal med företagshälsovårdsenheter om olika typer av tjänster och åtaganden.
Sådana avtal mellan ett landsting och företagshälsovårdsenheten kan innebära flera fördelar.
Om företagshälsovården ges möjlighet att bedriva viss landstingsfinansierad hälso- och sjukvård kan företagshälsovårdens möjligheter att behålla och utveckla sin sjukvårdskompetens öka.
Dessutom kan företagshälsovården utgöra en viktig resurs för landstingens läkare efter- som de då i större utsträckning kan remittera patienter till företagshälsovården för bedömning eller behandling av arbetsrelaterade sjukdomar och skador.
Ett ökat samarbete och en bättre samordning mellan företagshälsovården och primärvården bör även kunna bidra till en tydligare rollfördelning när det gäller sjukvårdsinsatser i allmänhet och arbetsplatsanknuten hälso- och sjukvård i synnerhet.
Möjligheterna för landstingen att kontrollera läkemedelsförskrivningen kan också förbättras på detta sätt.
Dagens system medför en konkurrensfördel för de företagshälsovårdsenheter som utan vårdavtal med landstinget kan erbjuda landstingsfinansierad hälso- och sjukvård.
Med dessa föreslagna ändringar ges företagshälsovårdsenheterna samma förutsättningar att konkurrera om olika uppdrag.
Men för att göra övergången smidigare för de vårdgivare och företagshälsovårdsenheter som berörs måste det finnas vissa övergångsregler.
Det är därför viktigt att berörda parter ges rimlig tid att teckna ett avtal om olika typer av tjänster och åtaganden och på så sätt anpassa sig till de nya förhållandena.
Övergångsperioden föreslås därför motsvara en tid av tre år.
Herr talman!
Samverkan mellan olika myndigheter med olika kunskaper och erfarenheter är berikande på olika sätt.
Det ger nya kunskaper och därmed ökad kvalitet.
Det är ett effektivt sätt att använda samhällsresurser på.
En ökad samverkan mellan företagshälsovården, primärvården och andra vårdgivare och försäkringskassan kommer med stor sannolikhet att underlätta möjligheterna att renodla företagshälsovårdens verksamhet mot i första hand ett förebyggande arbetssätt.
Samverkan mellan företagshälsovården och hälso- och sjukvården ska därför utformas utifrån lokala förutsättningar, tillgängliga resurser och behov inom sjukvårdsområdet.
Med detta som bakgrund, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan i betänkandet i dess helhet och avslag på samtliga motioner.
Herr talman!
Sonja Fransson började med att tala om de risker som arbetslivet nu har.
Vi är väl alla överens om den breddade problembild som finns.
Den är oerhört komplex.
Hon säger sedan att det i dag saknas en sådan oberoende resurs och kompetens som skulle behövas.
Min fråga till Sonja Fransson blir: Blir detta oberoende starkare om man saknar den breda kompetens som vi tycker att en företagsläkare bör kunna ha och underhålla?
När Sonja Fransson för in att det gäller att ha en form som inte undanröjer och undergräver kollektivavtal kan jag inte förstå hur kollektivavtalen skulle riskeras om man ger remitteringsrätt.
Sedan blir resonemanget från den socialdemokratiska företrädaren mycket otydligt, tycker jag, när hon talar om att det vid remittering till specialister kan bli fråga om utnyttjanden.
Jag tror att man är ute på väldigt tunn is om man gör detta till ett tungt skäl för att försämra företagshälsovården.
Vi måste erkänna att det finns en gråzon här, där företagshälsovård i genuin mening och allmänsjukvård ändå flyter samman.
Det är inte så lätt att få den renodling som regeringen tror skulle vara en stor del av lösningen på företagshälsovårdens problem.
Fru talman!
" Bryt upp, bryt upp!
Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr. "
Dessa rader skrevs av Karin Boye för drygt 70 år sedan.
De präglas av nyfikenhet, frihetslängtan och utvecklingsoptimism och passar väl för att inleda 1900-talets sista partiledardebatt.
Den borde handla om uppbrott från ett samhälle där skaparkraft och företagsamhet hålls tillbaka, där maktlöshet och social desperation sprider sig och där den allomfattande politiken inte förmår fullfölja de grundläggande gemensamma åtagandena.
Det sekel som vi snart lämnar blev mer än något annat ett politikens århundrade.
För miljoner människor kom politikens makt och anspråk att betyda förtryck och ofrihet.
Den enskilda människan och hennes värdighet sattes på undantag av totalitära ideal som saknade respekt för människan både som individ och som medborgare.
När demokrati och marknadsekonomi nu etableras i land efter land är det ett långt bättre arv från detta århundrade än vad någon för bara ett drygt decennium sedan hade kunnat drömma om.
I vårt land tvingades friheten och demokratin aldrig att ge vika för de totalitära idéerna som i så många andra länder.
Men Sverige kom mer än andra länder att präglas av politikens anspråk på att styra och lägga till rätta.
Den otrygghet som ligger i att vara beroende av politiska lösningar och den nyfattigdom som följer av att inte kunna försörja sig på sin egen arbetsinkomst kom att omfatta alltfler.
När Karin Boye skrev sin dikt var strävan att frigöra de människor som fjättrades av beroendet till den tidens överhet.
Nu är det politikens patroner som fjättrar medborgarna.
I denna debatt kommer Göran Persson säkert att förkunna att vi lever i den bästa av världar, att ekonomin går bra och att i stort sett alla problem är lösta.
Men hundratusentals människor står utan arbete.
Hundratusentals människor behöver socialbidrag.
Och vad händer när konjunkturen viker och konsumtionen inte längre drar ekonomin med expressfart?
Var finns den stabila grunden för långsiktigt hög tillväxt, nya företag och nya jobb?
Regeringsförklaringen och budgetpropositionen ger bilden av en regering som gläds åt den politiska makten men som står vilsen inför det långsiktiga vägvalet och saknar förmåga att genomföra det kortsiktigt nödvändiga.
När företagen flyttar och nyföretagandet står och stampar har tillväxtministrarna abdikerat.
Efter middagssamtal och hurtfriska uttalanden har det inte ens blivit en tumme.
Trots att hälften av eleverna på gymnasieskolans teoretiska linjer är beredda att flytta utomlands åtminstone några år och en fjärdedel kan tänka sig att flytta för gott händer ingenting.
Fru talman!
Sverige står på tröskeln till det nya seklet inför tre stora och avgörande politiska utmaningar.
Den första är skapa de bästa förutsättningar för den kreativitet och den företagsamhet som kan ge långsiktigt stabil tillväxt.
Det kräver en arbetsmarknad med moderna regler och normer, det kräver en skola med ambition och förmåga att ge kunskaper i världsklass, det kräver att det är lönt att utbilda sig och det kräver slopad överbeskattning av företagande och investeringar.
Den andra utmaningen är att skapa trygghet i den framtid som kommer att präglas av allt snabbare och i grunden positiva förändringar.
Grundläggande är den personliga trygghet som ligger i att kunna leva på sin lön och sätta av för oförutsedda händelser.
Det gemensamma ansvaret för att finansiera en bra sjukvård för alla och en äldreomsorg med kvalitet och värdighet är lika viktigt.
Förtroendet för det allmännas förmåga att sköta sina mest grundläggande uppgifter måste också återupprättas.
Varje statsbildning syftar till att skydda sina invånare mot yttre och inre våld.
En stat som inte på ett tillfredsställande sätt klarar att upprätthålla ett väl fungerande rättsväsende och en försvars- och polismakt som inger förtroende kommer att förlora legitimitet, inte bara på dessa utan också på andra områden.
Den tredje utmaningen är att bygga ett Sverige för alla.
Ska det lyckas duger inte stora politiska projekt.
Då duger bara en politik som utgår från varje människas egna förutsättningar och vars inriktning är att ge verktygen för att hon av egen kraft ska bli delaktig och få makt över sin vardag.
Möjligheten att möta dessa tre utmaningar avgörs av om politiken tar sin utgångspunkt i individen eller i kollektivet.
Här finns en klar, tydlig och avgörande skillnad mellan socialdemokrater och moderater.
Den finns också mellan regeringen och dess stödpartier å ena sidan och riksdagens borgerliga partier å den andra.
När socialdemokraterna säger att det går bra för Sverige, säger vi moderater att det visst går bra för Sverige men att det går dåligt för alldeles för många svenskar och bra för alldeles för få.
När socialdemokraterna talar om företagande menar de företaget och maskinerna.
När vi moderater talar om företagande menar vi företagarens idéer och skaparkraft.
När socialdemokraterna talar om skolan tänker de på kommuner och skolstyrelser.
När vi moderater talar om skolan menar vi elevernas rätt att välja och att få goda kunskaper.
I går diskuterade kammaren i en interpellationsdebatt framtiden för de två statliga skolorna Ekeskolan och Hällsboskolan.
Där fanns den för eleverna som är beroende av sin skola så förödande frontlinjen mellan å ena sidan borgerliga partier, som inser att också gravt funktionshindrade barn ska ha rätt till en bra utbildning och rätt att kunna välja på ett sätt som gör att deras framtid också kan bli ljus, och å andra sidan Socialdemokraterna som driver nedläggningskravet, som ser det uppifrån och som inte tänker på den enskilde individen.
Det gör sannolikt också Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Skiljelinjen är klar: Individen eller kollektivet, politiken eller valfriheten.
Denna grundläggande skillnad i perspektiv får genomgripande konsekvenser för hur politiken formas.
Oavsett hur skickliga konsulter Socialdemokraterna köper på den fria marknaden, kommer de aldrig ifrån att deras politik sätter systemen framför människan.
Det får långtgående konsekvenser för synen på ekonomins funktionssätt och tillväxtens drivkraft.
I Socialdemokraternas värld är en låg bolagsskatt detsamma som ett bra företagsklimat.
Företagaren och entreprenören kan man dubbelbeskatta.
Men utan företagare blir det inga företag.
Det är de människor som driver dagens företag och som funderar på att starta morgondagens som avgör om de nya jobben ska växa fram.
Sveriges företagandeklimat är inte bra.
Men det kan bli bra.
Med en borgerlig politik kan Sverige åter bli ett land där kreativitet och företagsamhet inte bara är honnörsord utan också präglar arbetet i Regeringskansliet.
Det är ju nu, i den goda konjunkturen, som grunden ska läggas för framtidens tillväxt och framtidens jobb.
Det är nu de ekonomiska reformer borde genomföras som det råder så stor enighet om utanför denna kammare.
Och det är nu besluten borde tas om en skola för kunskap med kunniga och engagerade lärare.
Det gäller företagandet i dess vidaste bemärkelse, att Sverige ska vara ett land där företagen stannar, växer och utvecklas, att fler och nya företag ska kunna lägga en större och starkare grund för välstånd och trygghet, för någon annan grund finns inte.
Men det gäller mycket mer: att varje barn som sliter med alfabetet ska veta att här finns en framtid, att tonåringen som jobbar hårt sista året i gymnasiet ska känna att hon inte behöver flytta utomlands för att skapa sig en framtid - inte för att vi alltid ska stanna eller för att vi aldrig ska flytta, utan för att vi ska veta att det finns en morgondag här för oss alla.
Ekonomiskt välstånd förutsätter marknadsekonomi, som tillsammans med demokrati ger förutsättningarna för ett civiliserat samhälle, rösträtt och tolerans mot oliktänkande, möjligheten att få utdelning på investeringar så att nya jobb kan skapas, friheten att pröva nya vägar, rätten att ta risker, rätten att misslyckas och rätten att lyckas.
Demokrati och marknadsekonomi, fri handel och fri rörlighet är också det bästa sättet att säkra freden.
Den ekonomiska samverkan som är grunden för den Europeiska unionen har fört Europa närmare en beständig fred än någonsin.
Sverige måste nu delta aktivt i utformningen av unionens framtid.
Inför ordförandeskapet om drygt ett år är det nödvändigt att vi tar vårt fulla ansvar.
För oss moderater är det självklart att Sverige ska delta fullt ut i valutasamarbetet.
Inom en inre gemensam marknad bör det finnas en gemensam valuta.
Det underlättar handel och annat internationellt utbyte.
Det ökar konkurrensen och pressar priserna.
Fru talman!
Det är hög tid att föra den politiska diskussionen med nya begrepp och utifrån den enskilde medborgarens perspektiv.
Principer, värden och idéer måste i högre grad prägla debatten och ersätta dagens statiska sifferexercis.
Det är dags att bryta upp från det samhälle där politiken varit viktigare än människorna, där företagandet har satts på undantag, där avundsjukan varit ett politiskt vapen, där framstegen hotats av teknikfientlighet, där de flesta varit beroende av de politiska lösningarna medan de välbärgade kunnat slippa köer och kunnat välja fritt.
Låt oss i stället skapa ett möjligheternas Sverige - ett Sverige som i Europa och i världen kompromisslöst står för samma idéer och ideal som ska prägla vår egen nation, där frihet och öppenhet är ett uttryck för en respekt och tolerans som alla civiliserade samhällen präglas av, där alla kan välja skola och sjukvård, där skaparkraften och företagsamheten blommar, där ingen lämnas utanför och där var och en kan känna verklig trygghet genom egen försörjning och egna, fria val.
Då behövs den förnyelsens politik som vi moderater presenterat under de senaste veckorna.
(Applåder)
Fru talman!
Jag får stryka en del av det som jag hade tänkt säga.
Jag hade också tänkt ta upp jämställdhetsfrågan i ett mansrollsperspektiv.
En av de största globala jämställdhetsfrågorna är faktiskt närheten till vatten.
Därför är bistånd fruktansvärt viktigt i ett jämställdhetsperspektiv.
Nu ökar biståndsutbetalningarna år 2000 med ca 3 miljarder kronor jämfört med i år, men fortfarande ligger vi för lågt.
Jag tror att Gudrun gjorde det lite lätt för sig.
Jag vet inte riktigt vad hon menar när hon säger att det som händer, våld mot kvinnor bl.a., är ett uttryck för ett systemfel.
Det är det ju på ett sätt, men om man inbillar sig att socialism i sig skulle vara lösningen på problemet med mäns våld mot kvinnor tror jag att man är ute och cyklar.
Kommunistiska män i socialistiska länder har ofta slagit, och slår säkerligen i framtiden också.
Jämställdheten är inte, och har inte varit, bättre i socialistiska länder.
Titta på gubbarna på Röda torget - gubbe, gubbe och gubbe!
Det handlar alltså inte bara om det systemfelet.
Det är också något annat som är fel, nämligen normerna i samhället.
Framför allt är mansrollen fel.
Efter många herrans år och mycket motionerande i Sveriges riksdag har nu regeringen också kommit fram till att man ska arbeta för en FN-konferens om mansrollen.
Det tycker vi är alldeles utmärkt.
Jag menar att det stora problemet är att vi män är alldeles för tysta när andra män slår kvinnor.
Vi män är alldeles för tysta när andra män förnedrar kvinnor.
Det finns för mycket lumparjargong bland män.
Det är det stora problemet.
Det innebär ju någon sorts tyst acceptans av att män kränker kvinnor.
Detta tycker jag uppriktigt sagt är för djävligt.
Vi män är för tysta.
Vi måste räta på ryggarna och säga: Riktiga män slår inte!
Vi kan inte acceptera den tystnad som sprider sig.
Den är nämligen ett tyst accepterande av det som sker.
Oavsett om det sker inom den politiska sfären eller inom marknaden får diskriminering självfallet inte vara acceptabelt.
Det är ett politiskt projekt, Bo Lundgren och Lars Leijonborg, att stifta sådana lagar att diskriminering av vare sig kvinnor, invandrare eller några andra inte accepteras.
Det är ingen fråga för marknaden.
Det är faktiskt en fråga om lagstiftning.
(Applåder)
Herr talman!
En bred kompetens är naturligtvis nödvändig.
Som Elver Jonsson också hörde sade jag att det är viktigt att man har den kunskap som finns i hälso- och sjukvården.
Vad det handlar om är att den förebyggande vården som ska bedrivas inom företagshälsovården inte ska ersättas genom den allmänna skattefinansieringen.
Detta är i stället ett avtal mellan parterna.
Den arbetsmiljöskyldighet som arbetsgivaren har ska också arbetsgivare och parterna ansvara för.
Den ska alltså inte den vanliga primärvården ansvara för.
Det är där tydligheten är.
Det finns inget som hindrar att t.ex. en sjukgymnast är anställd av landstinget på deltid och anställd av företagshälsovården på deltid.
Då har man båda områdena och båda kompetenserna, men blir betald via företagshälsovården för den tid man bedriver företagshälsovård.
Herr talman!
Vi har aktualiserat tre viktiga saker som borde ha varit med i ett riksdagsbeslut.
Det gäller definitionen av företagshälsovård som är minst sagt grumlig.
Det andra är remitteringsrätten, och den tredje punkten gäller utbildningen av personal.
Jag tror att det kommer att bli uppenbart framöver att dessa brister finns genom att regeringen så ensidigt talar om sin renodling.
Man bekänner sig visserligen verbalt till att det ska finnas en hög kompetens, men om man avskärmar sjukvård som ligger i närheten av det här området och inte tillåts öva och fortbilda sig genom den praktiska tjänstgöringen tror jag att det blir en försvagad kompetens.
Det är vår poäng när vi har varit kritiska.
Därför menar jag att Sonja Fransson trots sin replik blir svaret skyldig på frågan om vi verkligen får en bättre företagshälsovård efter ett beslut om vi följer regeringens förslag.
Mitt svar är nej, och jag vädjar och hoppas att vi i riksdagsomröstningen kan göra de justeringar som jag tror att företagshälsovården skulle må bra av.
Herr talman!
Jag vill förtydliga det som sägs om vårdavtal, Elver Jonsson.
Det står väldigt tydligt att vi är oerhört positiva till vårdavtal med landstingen.
I vårt betänkande finns också ett exempel på det som förekommer i Värmland.
Där har man ett vårdavtal mellan landstingen och företagshälsovården i hela länet.
Jag tycker att det är väldigt positivt.
Dessutom tar Elver Jonsson upp om man kan remittera patienter till laboratorier, röntgenundersökningar och liknande.
Det finns ett förslag från en utredning som för närvarande bereds hos regeringen.
Efter det kommer man att komma med ett förslag på exakt hur det ska se ut.
Det innehåller flera andra saker också.
Herr talman!
Jag skulle vilja ta upp Elver Jonssons fallna fråga om Sonja Fransson menar att den här propositionen innebär ett förtydligande och en förstärkning av företagshälsovårdens framtida roll.
Är det så att Sonja Fransson med stolthet lotsar detta genom riksdagen i kväll och framöver, eller är det så att även Sonja Fransson kanske hade önskat mer av propositionen?
Det finns kanske mer som kommer sedan, sådant som inte kom med den här gången.
Jag har i alla fall inte fått svar på de frågor som jag ställde i debatten.
Jag skulle vilja upprepa några av dem här.
Det finns kanske möjlighet till förtydliganden.
Hur kommer konkurrenssituationen att påverkas på sikt?
Vad är Sonja Franssons bedömning?
Hur blir rekryteringsmöjligheterna för företagshälsan med de begränsningar som nu görs?
Hur stor är risken för en utarmning av företagshälsovården med anledning av de här besluten?
Det utvidgade ansvaret bygger på alla arbetsplatser med internkontroll.
Men det är ju ingen som vet hur många som har en fungerande internkontroll.
Den statistiken finns inte.
Hur ska detta fungera i praktiken?
Herr talman!
Jag tycker att det är en väldig skillnad när man jämför dagens lagstiftning med den tidigare.
Det framgår tydligt att arbetsgivaren ska svara för att den företagshälsovård som arbetsförhållandena kräver finns att tillgå.
Och arbetsförhållandena kräver, med den arbetsmiljölagstiftning som finns i dag som gäller internkontroll, att man har en företagshälsovård, inte minst för de små företagen.
Det är ju oftast de små företagen som inte har byggt upp egen kompetens inom det här området.
Det framgår väldigt tydligt i arbetsmiljölagen, som den här företagshälsovården är kopplad till, att man ska kunna utreda arbetsrehabilitering.
Man ska ha ett förebyggande arbete.
Eftersom de kraven finns, är det också kopplat till att man behöver anlita den oberoende expertresurs som företagshälsovården är.
Det enda som möjligtvis skulle kunna vara ännu tydligare vore att man lagstiftade om en obligatorisk företagshälsovård.
Det har vi inte varit beredda att göra beroende på att vi tycker att parterna fortfarande ska ha ett stort ansvar eftersom det gäller deras områden.
Där har arbetsgivaren i första hand ett väldigt stort ansvar enligt arbetsmiljölagen.
Herr talman!
Jag kan konstatera att många frågor fortfarande kvarstår.
Jag har gett upp hoppet om att få svar på dem.
Jag är inte lika förhoppningsfull som Sonja Fransson om att detta kommer att stärka den företagshälsovård som vi båda månar om.
Jag tycker tvärtom att vi under resans gång i arbetet med propositionen har stött på väldigt många människor som inte har kunnat ge oss svar på de frågor som vi har ställt, i alla fall inte på Näringsdepartementet som vi har terroriserat ett antal gånger med frågeställningar.
Jag kan tyvärr inte dela Sonja Franssons uppfattning om att detta kommer att vara en förstärkning av företagshälsovården.
Jag beklagar den uddlösa proposition som ligger på bordet i dag.
Herr talman!
Jag delar inte Maria Larssons uppfattning.
Jag tycker att detta är tydligt.
Jag tycker också att jag i mitt anförande har klargjort det och tolkat propositionen precis så som jag kan tolka den.
Jag tycker att det är tydligt, inte minst när det gäller vad vi menar med företagshälsovård.
Det är precis det som jag tidigare har gått igenom.
Herr talman!
Jag vill kommentera två saker som Sonja Fransson sade i sitt inledningsanförande.
Det första är att Sonja Fransson sade att hon inte fann det lämpligt att avskilja sjukvården från företagshälsovården.
Det låter ju bra.
Problemet med propositionen är dock att den leder just till detta.
Den leder till det eftersom sjukvård meddelad inom företagshälsovårdens ram med propositionens förslag kommer att diskvalificeras i förhållande till sjukvård som ges på varje annat sätt.
Det följer av den renodling som regeringen har föreslagit och den exkludering av sjukvårdande verksamhet inom företagshälsovårdens ram från de nationella taxorna som också ingår som ett förslag i propositionen.
Det andra var att Sonja Fransson sade att hon var bekymrad över att alla arbetstagare inte fick rehabilitering i den utsträckning som de behöver.
Nu är det ju en skillnad på företagshälsovård och rehabilitering, men om jag förstod Sonja Fransson rätt så tycktes hon tro att behovet av rehabilitering skulle komma att mötas bättre om man med den här propositionen skärpte kraven på arbetsgivarna att anordna företagshälsovård.
Sonja Fransson nickar instämmande.
Då vill jag påpeka att den här propositionen inte innebär att man ställer några nya krav på arbetsgivarna.
Det finns redan i dagens arbetsmiljölagstiftning ett krav på arbetsgivaren att tillhandahålla företagshälsovård i den utsträckning som verksamheten kräver.
Det nya i den här propositionen är att man inför en lagfäst definition av företagshälsovård.
Det skulle vara intressant att få höra av Sonja Fransson på vilket sätt en lagfäst definition av begreppet företagshälsovård kommer att göra det lättare för arbetstagare i vårt land att få nödvändig rehabilitering.
Herr talman!
Det är intressant att Moderaterna säger sig vilja ha konkurrensneutralitet i alla andra avseenden än när det gäller företagshälsovården.
Här tycker man bevisligen att vissa aktörer inom företagshälsovården ska kunna använda sig av primärvården och samhällets resurser, medan andra inte ska kunna göra det.
Det är så det ser ut i dag, Mikael Odenberg.
Det är så att en del kan använda sig av detta, men inte andra.
Vi tycker att vi ska renodla detta.
Vi tycker att vi ska använda företagshälsovården i första hand i förebyggande syfte så att vi slipper arbetsrehabilitering och arbetsskador.
Det är det absolut viktigaste.
Det ska inte vara en gråzon där man också hela tiden bedriver sjukvård.
Däremot är det viktigt att man har personal som är kompetent inom sjukvården.
Det behövs däremot.
Det finns, som jag har sagt tidigare, inget som hindrar att man träffar avtal.
Det är snarare något som vi ivrar för.
Det finns heller inte några hinder för att man t.ex. jobbar deltid inom primärvården och med sin kunskap därifrån också arbetar deltid inom företagshälsovården.
Vad vi inte tycker att man ska göra är att subventionera företagshälsovården med allmänna skattemedel.
Herr talman!
Sonja Fransson svarar på någonting helt annat än det som jag frågade om.
Regeringen hävdar att dagens regler, som tillåter företagshälsovårdsanställda att vara anslutna till de nationella taxorna, innebär en snedvridning av konkurrensen, efter- som andra vårdgivare efter 1994 inte ges den möjligheten.
Det är alldeles korrekt, men det beror just på att socialdemokraterna har tvingat vårdgivare att sluta avtal med sjukvårdshuvudmännen och avskaffat den fria etableringsrätt som infördes under den borgerliga regeringstiden.
De konkurrensproblem som vi i dag har mellan olika vårdgivare inom specialiteten företagshälsovård är alltså ett resultat av socialdemokratisk politik.
Nu försöker Sonja Fransson ta ytterligare steg i riktning mot någon sorts landstingssocialisering av sjukvården.
Vi vill gå åt andra hållet och undanröja snedvridningen av konkurrensförhållandena genom att återinföra en fri etableringsrätt.
Då blir villkoren likadana för olika typer av vårdgivare också inom denna specialitet.
Låt mig så återgå till att upprepa den fråga som Sonja Fransson så elegant lyckades låta bli att svara på, nämligen: Hur kan en lagfäst definition av begreppet företagshälsovård vara ägnad att möta ett ökande behov av rehabilitering bland arbetstagare i Sverige?
Fru talman!
Jag vill helt kort säga att jag tycker att det är bra att Birger Schlaug vill räta på ryggen.
Jag hoppas att han får många män med sig i att göra precis just det.
Socialismen är inte lösningen på kvinnoförtrycket - det har vi kommit fram till också i Vänsterpartiet.
Därför är Vänsterpartiet också ett feministiskt parti.
Vi har sett att det finns en sådan särskild maktstruktur som kräver sin särskilda kompetens och analys och som kräver sitt särskilda politiska medvetna arbete parallellt med arbetet för rättvisa och jämlikhet i övrigt.
Herr talman!
I den skärpning av lagtexten som nu föreslås står det att arbetsgivaren ska svara för att den företagshälsovård som arbetsförhållandena kräver finns att tillgå.
Enligt arbetsmiljölagen krävs det ett väldigt tydligt förhållande, där arbetsgivaren har ett mycket klart ansvar.
Detta ska ses i samband med kopplingen mellan lagstiftningen för företagshälsovården och arbetsmiljölagen, och den är tydlig.
Jag vill påstå att arbetsgivaren då har en skyldighet att använda företagshälsovård för att klara det arbetsmiljö- och rehabiliteringsansvar som han har och att vidta förebyggande åtgärder för att skapa en bättre arbetsmiljö.
Herr talman!
Sonja Fransson förstår av mitt inlägg att vi i Vänsterpartiet är lite besvikna på propositionen.
Det finns väl en del positiva saker i den.
Det är viktigt att tydliggöra företagshälsovårdens arbetsområde liksom att markera hur oerhört väsentliga de förebyggande åtgärderna på arbetsplatserna är.
Sonja Fransson nämnde i sin inledning mycket om rehabilitering, och det är också en viktig faktor.
Sonja Fransson konstaterar att bara ungefär 25 % av rehabiliteringsutredningarna utförs.
Arbetsgivaren har ju skyldighet att göra en rehabiliteringsutredning efter 28 dagars sjukfrånvaro.
Också löntagaren kan be att det görs en rehabiliteringsutredning.
Sådana här saker har inte direkt belysts i företagshälsovårdspropositionen, och jag har känt det som en brist.
Inte heller har problemen med dålig täckningsgrad för kvinnor och för lågutnyttjad arbetskraft nämnts.
Vi har försökt föra in ett könsperspektiv och vill att detta skulle belysas mycket mer.
Tror Sonja Fransson att propositionen när den väl kommer i hamn kommer att innebära att de små företagen får en bättre företagshälsovård och att kvinnor och de som i dag är lågutnyttjade får en ökad möjlighet till en förebyggande företagshälsovård?
Herr talman!
Ja, jag tycker att det som finns i betänkandet är klargörande.
Jag förutsätter därför att också de grupper som i dag inte alltid får del av företagshälsovården ska ha möjlighet att få det.
Men det är självklart så att företagshälsovården inte själv på något sätt kan ordna det här.
Det behövs många fler saker.
Bl.a. tänker regeringen tillsätta en arbetsmiljöutredning, vilket har nämnts tidigare i debatten.
Jag tycker att den är oerhört väsentlig för att lyfta fram de här frågorna och göra dem tydligare.
Genom en sådan utredning kan man också få fram förslag som kan komplettera betänkandet.
Herr talman!
Den här utredningen omnämns i utskottsbetänkandet, och jag har också nämnt den i debatten.
Jag hoppas verkligen att den utredningen börjar arbeta så fort som möjligt.
Sonja Fransson vet troligtvis mycket mer än jag om utredningen - när den ska starta och vilka direktiv den kommer att få.
En hel del av våra motionsyrkanden har hänförts till den här utredningen.
Jag vill inte att bra idéer bara ska försvinna in i en utredning utan att det blir någonting av dem.
Det är viktigt att följa de här frågorna, fokusera dem och sätta dem i centrum.
Arbetsmiljöfrågor är ju väldigt viktiga.
Jag hade hoppats på lite mer tydliga svar från Sonja Fransson.
Bl.a. är det så att uppskattningsvis 30 % av arbetstagarna i dag inte har tillgång till företagshälsovård.
Innebär verkligen den här propositionen att många av dem som i dag skulle behöva företagshälsovård också kan få det?
Hur blir det t.ex. med arbetsskadeutredningar och frågor om samverkan mellan mellan myndigheter?
Tror Sonja Fransson verkligen att det blir någon förbättring med den här propositionen?
Herr talman!
Jag är övertygad om att det blir bättre med den här propositionen, men som jag tidigare sade behövs det flera olika saker.
Det gäller bl.a. den utredning som ska tillsättas.
Jag har i dag varit i kontakt med departementet.
Jag har inte fått något datum för den, men man håller på med direktiven.
Vidare behövs det naturligtvis en uppföljning av lagstiftningen.
Jag tror också att det är oerhört väsentligt att vi lyfter upp de här frågorna som oerhört viktiga.
Sedan ligger faktiskt ansvaret på parterna.
Det gäller också för de fackliga organisationerna att ligga på gentemot arbetsgivarna, så att det här arbetet bedrivs på ett bra sätt.
Jag kan även glädja Sven-Erik Sjöstrand med att det i dag har kommit direktiv till en annan utredning som efterlysts i en av Vänsterpartiets motioner som har behandlats av oss.
Det är en bred utredning om skyddet av den enskildes personliga integritet i arbetslivet.
I översynen ska ingå frågor om användning av drogtester, medicinska kontroller o.d.
Jag tycker att det är oerhört väsentligt att den utredningen kommer till stånd.
Direktiven till den har alltså kommit, och man jobbar nu på direktiven för en bred arbetsmiljöutredning.
Herr talman!
Jag ska vara ganska kortfattad.
Jag tycker att företagshälsovården är oerhört viktig för hela det svenska samhället.
Det är arbetsgivare och arbetstagare tillsammans som ska se till att det här fungerar, och jag är säker på att den renodling som kommer att komma till stånd med anledning av den här propositionen är ganska värdefull.
Situationen på arbetsmarknaden ser i dag ut så att det behöver satsas ännu mer och ännu tydligare resurser just på företagshälsovården.
Det är ett av skälen till att vi från Centerpartiets sida har valt att avstå från att motionera på den här propositionen.
Det är också oerhört viktigt att man från företagshälsovårdens och landstingens sida utnyttjar de möjligheter till samverkansavtal som finns.
Jag har haft en del kontakter med landstingsfolk på min sida, och de är mycket positiva till detta och tycker att det är viktiga avtal som ska skrivas med de olika företagshälsovårdsenheter som finns.
Det är också väldigt bra att den här arbetsmiljöutredningen kommer till stånd, för som det ser ut i dag är det väldigt mycket som behöver utredas och väldigt många saker som behöver kontrolleras och följas upp mera noggrant, och det ansvaret måste man från regeringens sida ta väldigt tydligt och se till att det händer saker och ting.
Det är alldeles för många människor som mår dåligt, och det finns alldeles för lite kunskap på det här området.
Det ansvaret vilar tungt på regeringen och på den utredning som kommer att komma till stånd.
Jag yrkar med detta i alla fall bifall till hemställan i betänkandet.
Fru talman!
Jag tycker att det är bra att Gudrun Schyman tar upp detta samtal.
Jag tycker också att det var bra att Lars Leijonborg gick upp och tog en replik.
Detta är nämligen en fråga som engagerar många partier i Sveriges riksdag - inte alla kanske, men många.
Här finns en ganska bred mittfåra som inser att vi inte bygger något bättre Sverige om inte män och kvinnor på lika villkor deltar och tar ansvar.
Det finns en lång rad stora och svåra frågor att hantera.
Det är klart att jobb betyder mycket.
Utbildning betyder mycket.
Att vi går före i de politiska beslutande församlingarna och ser till att vi delar makt och ansvar betyder mycket.
Men jag håller helt med Birger Schlaug - Gudrun Schyman var också inne på det - om att detta också är djupare liggande mönster.
Det finns nedärvda fördomar som förs vidare från far till son, och som kanske också ibland förs vidare från mor till dotter.
Detta är sådant som vi alltid måste se upp med och bekämpa.
Detta samtal ska gärna föras från den här talarstolen, men också i andra sammanhang.
Vi får aldrig glömma att i botten ligger vår förmåga att hävda att arbetsmarknad, lagstiftning och utbildningssystem aldrig sviktar på denna punkt.
Det gör de fortfarande - det finns mycket att rätta till.
Detta, tillsammans med grundläggande värderingar, är det som vi ska arbeta med.
Där ser jag gärna ett brett samarbete i Sveriges riksdag - inte bara med de två samarbetspartierna utan också med andra.
Detta är nämligen en av de frågor som kommer att stå i förgrunden för den politiska debatten och reformarbetet när vi nu går in i ett nytt sekel.
(Applåder)
Fru talman!
Det mest iögonfallande i årets budgetproposition är enligt mångas uppfattning att regeringen sänker skatter.
Finansministern, förmodligen styrd av statsministern, slår fast att nu handlar det om " skatter för jobb och rättvisa " och om en " skattepolitik för fortsatt tillväxt och uthållig välfärd ".
Helt plötsligt - simsalabim, skulle man kunna säga - finns det alltså nu också enligt socialdemokratin och, förmodar jag, också enligt de uppbackande vänster- och miljöpartisterna ett samband mellan skattesänkningar och jobb och mellan skattesänkningar och uthållig välfärd.
Riksdagsprotokollen är ju annars fram till nu fyllda av socialdemokratiska finans- och statsministrars uttalanden om att man inte kan påvisa några sådana samband.
Välkomna över, Göran Persson och Bo Ringholm och för den delen Schyman och Schlaug också, till de självklarhetens domäner som hela vår omvärld sedan länge befunnit sig på - där det finns ett samband mellan skattenivåer och jobb och uthållig välfärd!
Den ekonomiska tillväxten verkar onekligen bli större än kanske någon vågat hoppas.
Låt oss rakt upp och ned känna glädje över det.
Det är så att det går bra för Sverige.
Självfallet kan man bums efter ett sådant påstående hävda att det inte går bra för alla svenskar och att en rad kommuner kämpar med uppenbara svårigheter.
Men en rejäl ekonomisk tillväxt skapar ju under alla förhållanden större möjligheter att ta itu med obalanser och problem.
Vi bör förstås erinra oss att när de svenska kurvorna nu pekar rejält uppåt, gör de det från en beklämmande låg nivå.
När vi jämför med andra OECD-länder har ju Sverige dessvärre rutschat utför och hasat ned till nivåer som är rent generande.
Det kan nog vara klokt att ha med sig detta i bakhuvudet så att vi inte hamnar i något slags monumentalt ekonomiskt högmod.
Varje regering, i dag och i morgon, är och kommer att vara beroende av den internationella konjunkturen.
Varje regering, oberoende av ideologisk färg, kommer att försöka framställa en uppåtgående internationell konjunktur som om den vore helt och hållet nationell och en nedåtgående som om den helt och hållet vore internationell.
Nu sänks, som sagt, äntligen en del skatter.
I det samhälle där utbildning, kompetens och förkovran sätts i högsätet kan inte politiker, enligt vår uppfattning, fortsätta att ha så höga skatter att respekten för individens förmåga, egen kreativitet och valfrihet knäcks och kränks.
Att ta ut skatter med ena handen och sedan med den andra fösa individen eller familjen till socialhjälpen eller låsa fast vederbörande i bidragsberoende är inte försvarbart.
I en demokrati ska inte individer och familjer omyndigförklaras, och kollektivt förmynderi vill moderna medborgare inte veta av.
Detta måste bidragssystem och skattesystem utgå ifrån.
När regeringen nu talar om rättvisa och uthållig välfärd är det ofattbart att regeringen så demonstrativt vänder ryggen åt de ekonomiskt sämst ställda pensionärerna och åt änkorna.
Att Vänsterpartiet, som ofta låter ord som rättvisa hagla runtomkring sig, ställer upp på att pensionären som enbart har 4 596 kr i månaden nu blott och bart ska erhålla några ynka kronor i månaden i påökt som det brukar heta, kan väl inte uppfattas som något annat än en skam.
Höj pensionstillskottet med åtminstone 200 kr i månaden!
Med den konstruktion, dvs.
grundavdrag, som vi kristdemokrater vill använda för att sänka skatter för alla får förstås också landets pensionärer skattesänkningar.
Som vi vet handlar det om över en miljon medborgare.
Man kan inte bara tala om rättvisa.
Man måste också se avtrycken i budgetpropositionen.
Vi förstår nog alla att regeringen, och måhända dess livförsäkrare Vänsterpartiet och Miljöpartiet, inser att värnskatten borde bort, att dubbelbeskattningen borde försvinna och förmögenhetsskatten raderas ut.
Men ni vågar inte.
Ni har låst in er i era egna skattepolitiska arrestlokaler.
Ni har bara dristat er att glänta på den lilla luckan på dörren.
I Socialdemokraternas eget skattematerial kan man utläsa en viss ängslan över att skattebaser urholkas.
Man visar i ett diagram i det egna materialet att från 1980 till 1997 har ca 300 miljarder kronor hamnat i icke deklarerat utlandssparande.
Det är ju för att gynna sparande i Sverige och för att kapitalet ska stanna i Sverige, investeras i Sverige och ge jobb här som vi vill ta bort förmögenhetsskatten.
Det vill ju åtskilliga socialdemokrater också om de bara hade vågat säga det.
Tror inte Göran Persson att det finns ett samband mellan skatt på högre inkomster och möjligheterna att ge lägre inkomsttagare högre inkomster?
Om Göran Persson inte tillstår ett sådant samband, varför ska då utländska experter som arbetar i Sverige lockas med lägre skatter?
Fru talman!
Så länge jag har hedersuppdraget att få yttra mig och tala i denna kammare kommer jag att tala om familjens och föräldrarnas oersättliga roll för fortsatt tillväxt och uthållig välfärd, för att nu använda ord och uttryck som nästan alltid monopoliseras till ekonomiska resonemang.
Vi vet att ekonomin kan växa utan att för den skull tryggheten håller jämna steg.
Vi vet att skattepolitik och bidragsnivåer spelar stor roll för välfärdens förutsättningar, men vi vet också att välfärd är något mer, något vida mer, än det som kan mätas i kronor och ören.
I Tony Blairs England har alla ministrar fått krav ställda på sig att inför varje beslut utröna hur beslutet påverkar familjen.
Jag vet att familjer ser olika ut.
Jag har inte någon enda gång förespeglat mig själv eller velat förespegla någon annan att Sörgården går att bygga eller etablera.
Jag vet att otillräckligheten följer oss som skuggan.
Jag har självfallet registrerat hur medier ordar om mörkermän och hur ledarskribenter varnar för en familjepolitik à la Kristdemokraterna.
Jag är övertygad om att den dagen kommer då vi i den här kammaren kommer att inse att hemmen och föräldrarna måste bli våra bästa bundsförvanter för att vi ska mäkta ge välfärden det trygga innehållet.
Det är inte politisk halsstarrighet som driver oss kristdemokrater att ständig tala om de små nära gemenskapernas oersättliga roll i vårt samhälle.
Det är helt sonika erfarenheter och dagsaktuell verklighet som entydigt visar att vi måste ge mer tid åt våra barn, ge mer etisk vägledning för det svåraste, att leva, och ge mer uppmärksamhet och omtanke.
I ett nutida modernt samhälle är valfrihet, inte minst på barnomsorgens område, en absolut självklarhet.
Mer tid för barnen är vad föräldrar i regel önskar.
Att då lansera den s.k. maxtaxan är ju bara att gå motvalls, Göran Persson.
Fru talman!
Jag är den första att vilja vara med om att restaurera svenskt skolväsende.
Det behövs.
Vem av oss blir inte förskräckt när vi läser att var fjärde pojke på högstadiet här i Stockholm bär vapen, att var femte lärare blir hotad eller misshandlad, att skolor stängs av rädsla för att elever och lärare ska utsättas för våld eller stängs för att salar grisats ned och fördärvats?
Men vi ska inte föreställa oss att skolan eller samhället kan bli substitut, något slags ersättning eller ställföreträdare, för hem och familj.
Skolans fostrande roll har gått förlorad, men det är verkligen inte enbart skolans fel.
Auktorisera hemmen och föräldrarna!
Er familjepolitik möter inte dagens problem, Göran Persson.
Den sitter fast i ett förgånget förmyndarsamhälle.
Styr inte den ekonomiska politiken genom att utarma familjerna!
Det är på sikt att punktera välfärden.
Vi kristdemokrater har i vår budgetmotion satsat pengar på rättsväsendet, och det är nödvändigt.
Polis, åklagare, domstolar, kriminalvård och tull behöver större resurser.
Att avlöva rättsväsendet är en ren förlust.
Ett fungerande rättsväsende är som vi alla vet en förutsättning för demokratin.
Men jag tror inte att aldrig så stora satsningar på rättsväsendet kan komplettera värdet av en trygg barndom och uppväxt.
I SOU 1990:92 presenterade Våldskommissionen sitt slutbetänkande Våld och brottsoffer.
Professor Leif G.W.
Persson var ordförande.
Där skriver man bl.a. så här: " Barnomsorg, skola och kommunala fritidsaktiviteter har under efterkrigstiden kommit att ta över delar av föräldrarnas ansvar för barnens uppfostran.
Barnuppfostran har, kan man säga, professionaliserats.
Det har emellertid visat sig att varken personalen inom skolan eller barn- och ungdomsorganisationer kan ersätta föräldrarnas roll när det gäller att skapa en gynnsam utveckling av de unga.
Ungdomsbrottsligheten ligger på en oroväckande hög nivå.
Det är därför viktigt att föräldrarna mobiliseras och att deras ansvar och betydelse för barnens utveckling lyfts fram även i lagstiftningen.
Föräldrarna är den största brottsförebyggande resurs samhället har. "
Fru talman!
För ett par veckor sedan fick jag, efter ett enkelt anförande då jag talat om konkurrensneutralitet, frågan vad jag hade för politiska visioner.
Jag hade strukit under hur viktigt det är att svenskt näringsliv får bästa tänkbara klimat och att svenska fiskare, jordbrukare, åkare osv.
kan konkurrera med norrmän, finnar, danskar och holländare.
Då ropar en i salen: Vilka är dina visioner?
Han fortsatte: Men ni politiker har ju inga visioner.
Det var inget märkvärdigt svar jag gav, och jag repeterar det inte alls för att jag tror att jag är bättre på visioner än någon annan.
Men jag skulle önska att våra politiska insatser kunde beskrivas som insatser för att begreppet värdighet kunde skrivas över varje enskild individs vardag.
Så att den unga skoleleven slipper känna hjärtat bulta av ängslan på skolgården eller i korridoren.
Så att invandraren slipper bli motad bort från en arbetsplats på grund av ett ovanligt efternamn eller på grund av hudfärg och hårfärg.
Så att den vårdbehövande på sjukhemmet har någon att tala med, någon som följer med ut i friska luften.
Så att de många kvinnor som fruktar och fasar för våld och vanvett nås av trygghet och respekt.
Så att den gravt handikappade eleven slipper se sin skola stängd.
Så att den psykiskt sjuke inte lämnas vind för våg när sjukhuset lagts ned.
Så att entreprenören som önskar pröva sina idéer inte behöver känna sig misstänkt av tyngsta byråkrati.
Otrygghet, anonymitet, utanförskap måste trängas undan och ersättas av värdighet.
Fru talman!
Kanske passar det att i det här sammanhanget ta upp en fråga som kommer att innebära en av de största utmaningarna som vi nu kan se framför oss.
Under 90-talet har det blivit uppenbart för oss alla att det finns brister i vården av våra gamla och långvarigt sjuka.
Vi vet att under de kommande 20 åren kommer vi att få en minst sagt kraftig ökning av antalet gamla och därmed vård- och omsorgsbehövande.
Självklart ska vi prioritera och göra allt för att garantera våra äldre värdighet.
Jag gör ingalunda anspråk på att sitta inne med lösningen på hur detta ska klaras av, men jag lovar att vi kristdemokrater kommer att lägga ned mycken möda på att vara med om att klara det, och jag vill också utmana och uppmana regeringen att i god tid, utan låsningar men i ett öppet samtal pröva olika vägar, så att samhället är väl förberett.
Klarar vi att inom ramen för nuvarande system garantera värdig vård?
Behövs det en ny form av egenavgiftsfinansierade allmänna äldrevårdsförsäkringar, så att varje generation bär sina egna kostnader, eller finns det andra vägar?
Jag vill betona en gång till: Jag tror mig inte om att ha patentsvaret, men frågan måste ligga på oss alla, och vi är pliktiga att komma med svar i god tid.
Fru talman!
Bakom staplar och diagram, bakom statistiska kurvor och sifferuppgifter finns " den lilla människan ".
När jag talar om " den lilla människan " är det ingen speciell grupp jag vill peka ut.
Jag kan peka på mig själv.
Ofta, eller om man så vill, förr eller senare är vi alla i den situation då omsorg, vård, hänsyn, välfärdens egentliga nerv, behövs eller önskas.
Låt oss tillsammans - efter friska och frejdiga debatter - arbeta för det samhället.
(Applåder)
Fru talman, åhörare och ledamöter!
Ett antal partiledare har nu varit uppe - Bo Lundgren, Gudrun Schyman, Lars Leijonborg och Alf Svensson - och ordet miljö har över huvud taget knappast nämnts.
Jag ska kort och koncist ställa en enda fråga: Hur vill Alf Svensson göra när det gäller bromerade flamskyddsmedel?
De ger cancer, de finns i modersmjölken och de sprider sig i hela vårt samhälle.
Det är en kemisk krigföring.
Hur vill Alf Svensson hantera den frågan?
Det har med värdighet, etik och moral att göra.
Hur vill han handla?
Fru talman!
Jag tackar för den enkla frågan.
Jag vill ha bort dessa medel så fort som det bara praktiskt går.
Jag vet dessutom att Birger Schlaug med sitt inflytande i regeringen och i majoriteten bakom den praktiskt kan ordna detta fortare än vad ens jag kan.
Fru talman!
Ja, förhoppningsvis kan vi klara detta fortare än vad Alf Svensson kan.
Alf Svensson drev tesen att vi har världens högsta skatter.
Det är klart att vi har höga skatter, inte minst beroende på att vi har ganska mycket räntor att betala på den statsskuld som tillkom en gång i tiden när det rådde en annan regim i vårt land.
Det är väldigt mycket skattepengar som går till att betala räntorna på den statsskulden.
Vi kunde ha haft mycket roligare för de pengarna än att betala räntor.
Det är därför som det är så viktigt att komma till rätta med statsskulden.
De borgerliga partierna är i allra högsta grad skyldiga till den här stora statsskulden.
Ni är skyldiga till det höga skattetrycket, ty vi måste betala räntorna.
När vi dessutom får betala mest per capita i medlemsavgift till EU blir det naturligtvis en del skattepengar.
Vi måste också fortfarande betala över 40 miljarder kronor till militären för inköp av JAS-plan och annat som ska ställas i lagerpåsar någonstans.
Visst skulle vi kunna prioritera mycket bättre.
Framför allt skulle vi ha fått väldigt mycket mer pengar över att kunna använda till vård, omsorg och allt möjligt annat, om man inte en gång i tiden hade sjabblat så fruktansvärt med statens ekonomi.
Alf Svensson säger också att Miljöpartiet inte har talat om vikten av sänkningar av skatten på arbete, men det har vi verkligen gjort.
Sådana skattesänkningar är centrala för hela den gröna rörelsen i världen och naturligtvis även för Miljöpartiet i Sverige.
Vi vill sänka egenavgifter och arbetsgivaravgifter och skatten för låginkomsttagare som en del i en grön skatteväxling.
Vi har nu tagit några små steg, och vi hoppas att vi ska kunna gå fortare fram med en grön skatteväxling.
Jag vill vidare säga detsamma till Alf Svensson som jag sade till Bo Lundgren.
Jag tycker att det är tråkigt att ledare t.o.m. för stora partier som inte alls är främlingsfientliga eller något sådant inte kan vänja sig av med att säga att det går bra för Sverige men inte för alla svenskar.
Det vore väldigt trevligt om vi kunde få bort det där snacket från den här talarstolen.
I stället kunde man säga att det inte går bra för alla dem som bor i vårt land.
Så snart man säger det som Lundgren och Svensson nu säger känner sig nämligen väldigt många i vårt gemensamma land faktiskt kränkta.
Det handlar om alla som bor i landet, oavsett om man är född här eller inte.
Jag vet att Alf Svensson menar så, men säg det då!
Jag har flera gånger ställt en fråga om etik och moral, men tyvärr har vi varit uppe växelvis i talarstolen och inte fått till stånd något meningsutbyte om den.
Jag ställde t.o.m. frågan en gång lite elakt när Alf Svensson inte hade rätt att replikera.
Det gäller skolan och vården, och Alf Svensson vet att jag vill ta upp Stockholms län.
Hur kommer det sig att kristdemokraterna, såvitt jag förstår utan större motstånd, hellre vill sänka skatten i Stockholm och i Stockholms läns landsting än se till att det blir fler vuxna i skolan och fler händer i vården?
Fru talman!
Birger Schlaug är den bäste luftgitarrist som jag någon gång har sett.
Instrumentet har han ju sålt till Göran Persson, och det är väl inlåst på någon vind uppe i Rosenbad.
Nu härjar han över precis alla områden.
Helt plötsligt säger han att det är EU som kostar pengar.
Vi vet ju också att EU i Miljöpartiets ögon aldrig har gett något positivt.
Sedan kommer han till militären - alla begriper ju att det enklaste som finns är att lägga ned försvaret, så blir det pengar över.
Men vi har ju inte militären för att det är roligt.
Vi tror att vi behöver kunna försvara vårt land och vara med internationellt när den ena konflikten efter den andra uppstår.
Han dristade sig sedan att gå upp och tala om biståndet och hytte mot Bo Lundgren, trots att man har nått en skammens gräns i biståndet.
Detta luftgitarrspelande imponerar inte.
Vad gäller skatten i Stockholm: Är det större fel att sänka kommunalskatten, som vi vet drabbar de mindre bemedlade mer än de bättre bemedlade, än att, som Birger Schlaug nu faktiskt är med om att göra, sänka den progressiva skatten?
Är det bara ni som har rätt att sänka skatter?
Har de inte det i kommunerna?
Har Birger Schlaug glömt att den tidigare socialdemokratiska regeringen höjde skatten med 95 öre, tror jag det var, här i Stockholm?
Och nu sänks skatten, men med den sänkningen är det också så att det finns en överföring när det gäller kyrkoskatt, som gör att den sänkning som man bestämt sig för nu är på 9 öre.
Hetsa gärna mot den sänkningen också, men iaktta samtidigt vilka satsningar kommunen gör på skola, äldreomsorg och kultur.
Fru talman!
Eftersom Alf Svensson inte hörsammade min inbjudan till samtal vid förra omgången vill jag nu bara ta tillfället i akt och ställa frågan: Ser kristdemokraterna att det finns en manlig maktstruktur i vårt samhälle som förtrycker och diskriminerar kvinnor?
Om svaret på den frågan är ja, vad vill ni då göra åt det?
Fru talman!
Jag tycker att det är så hedersamt att makthavaren, som Gudrun Schyman med all rätt blev kallad av Lars Leijonborg, ställer de här frågorna.
Det vore kanske mera intressant att höra vad ni har bestämt er för att göra åt det hela.
Det är klart att det finns en struktur som förtrycker kvinnor.
Det gör det.
Och ofta är män med i dem.
Men att göra detta till något kollektivt à la Margareta Winberg och andra tycker jag är rent nonsens.
Väldigt ofta är det ju droger och sådant som spelar in när våldet kommer fram och används bakom den stängda dörren, och där tror jag att det finns fantastiskt mycket att göra.
Sedan är jag den första att tillstå att kvinnor har hållits nere när det gäller lönenivåer och när det gäller möjligheter att ta sig fram i samhället, men något slags hetskampanj, som jag tycker man märker från en del håll för närvarande, tror jag inte främjar den jämställdhet som vi väl alla, hoppas jag, ivrar för.
Jag är helt övertygad om att det handlar väldigt mycket om mentalitet, dvs.
om inställning, och inte bara om fagra ord.
Väldigt ofta hör man människor tala elegant om jämställdhet och respekt för kvinnan för att sedan, sekunderna efteråt, enbart tala om kvinnan som ett könsobjekt.
Till den skaran vill inte jag sälla mig, som ser så billigt på det här med jämställdhetstänkande.
Fru talman!
Jag ska börja med att hälsa Bo Lundgren välkommen i partiledarkretsen och uttrycka förhoppningen att vi får en närvarande moderatledare som kan vara med och driva svensk debatt.
Jag ser fram emot det.
Jag har bara en enkel fråga.
Jag hörde i Bo Lundgrens anförande inte uttrycket systemskifte.
Jag tror att det är första gången som vi har lyssnat till en moderatledare i denna kammare under 90-talet då uttrycket inte har använts.
Det är bra om det är en politisk omorientering.
Dock upplever ju vi det som ett systemskifte det som sker i Stockholm, där man säljer ut sjukhusen och låter marknadssamhället kliva in, där penningvärdet blir viktigare än människovärdet.
Jag har några mycket enkla frågor till Bo Lundgren: Är det som händer i Stockholm en bra politik?
Tycker Bo Lundgren att det skulle vara en modell för hela Sverige?
Är det ett sådant systemskifte vi kan se framför oss?
Fru talman!
Min enkla fråga till Alf Svensson var: Vad vill kristdemokraterna göra?
Hur vill man använda det politiska verktyget för att öka kvinnors makt och inflytande i det offentliga livet och i den privata sektorn?
Fru talman!
Vi vill inte använda något slags planekonomiskt tänkande eller något slags diktat med lagstiftning.
Vi vill göra allt vad vi kan med opinionsbildning och också verka i de sammanhang där vi har möjlighet att påverka nomineringar.
Fru talman!
Birger Schlaug gör som vanligt så att han trivialiserar och förenklar, nästan fördummar, miljödebatten när han slänger ur sig frågor av det slag han gjorde tidigare till Alf Svensson: Vad tänker du göra med bromerade flamskyddsmedel?
Om Birger Schlaug ska driva en miljödebatt måste den ske på ett lite seriösare sätt.
Det är så, fru talman, att bromerade flamskyddsmedel är ett problem i miljösammanhang.
De stökar till det, därför att de läggs i avloppsslammet på svenska åkrar.
Skälet till att de gör det är att de finns i elektronikprodukter av många olika slag och att regeringen genom försumlighet har förhalat Kretsloppsdelegationens förslag på det här området.
Därför blir i dag svenska åkrar förgiftade med bromerade flamskyddsmedel.
Det är den ena sidan av myntet.
Den andra sidan av myntet är att i det här avloppsslammet finns mycket nyttigt material, bl.a. fosfor, som är nödvändigt om vi ska ha någonting som växer och frodas, bokstavligt talat.
Det är det samlade paketet, Birger Schlaug, som man måste göra någonting åt.
Vi i Centerpartiet har i vårt miljöarbete föreslagit att lyfta upp den här frågan till en av de absolut viktigaste i miljöarbetet de kommande åren: Se till att klara ut fosfortillgången i näringskedjan!
Det måste till en överenskommelse på ett annat sätt än de vi har i dag.
Det finns en slamöverenskommelse som måste brytas.
Vi måste få fosforn att återvända till jordbruket.
Det är inte klokt att lägga ut dessa gifter samtidigt som vi lägger ut växtnäringsmedel.
Det här är en stridsfråga i många kommuner.
Det är en fråga som inte har det utrymme ännu i miljödebatten som den förtjänar.
Vi har ett antal förslag om detta, Birger Schlaug, i vår motion till riksdagen nu i höst.
Det går att pröva miljöengagemanget på annat sätt än med triviala frågor i debatten.
Var med om våra förslag på det här området, så kan det komma in något av en seriös anstrykning också i Miljöpartiets miljöarbete.
Skälet till att de här frågorna är viktiga är naturligtvis att de är en del av omsorgen om den globala miljön.
Jag hörde tidigare när Bo Lundgren citerade en svensk författare.
Jag skulle kunna ta en annan och säga att Harry Martinson sade att det är ont om jordklot.
För några nätter sedan blev vi på det gemensamma jordklotet 6 miljarder människor som ska samsas i integration, ekonomisk tillväxt och social utveckling och samtidigt möjliggöra fred, demokrati och kulturella framsteg.
Det här kommer att ställa oss inför ödesfrågor av allvarlig karaktär.
Det kommer att ställa oss inför frågor som hänger samman med belastningen på miljön.
Det är tveklöst så att det behövs ett starkare internationellt politiskt, ekonomiskt och etiskt ramverk som prioriterar både ekonomisk och mänsklig utveckling.
Nu är det så att det är de rika länderna som har makten i de stora ekonomiska organisationerna som WTO, Internationella valutafonden osv.
; det är de rika länderna som har tillgång till en växande informationsteknologi, och det är de rika länderna som kan ta patent på biologisk mångfald i utvecklingsländerna för att använda den bl.a. i medicinsk utveckling.
Man kan enkelt se att den ekonomiska och politiska makten är ojämnt fördelad.
Vi måste ändra på det, och ett sätt att ändra på detta är att ge möjlighet för de fattigare länderna att göra sig hörda och att kunna använda sina ekonomiska och mänskliga resurser för utveckling.
Ett instrument för detta är naturligtvis biståndet till de fattiga länderna.
Det är ett uttryck för solidaritet och rättvisa.
Detta bistånd måste syfta till att stödja de fattiga ländernas egna ansträngningar att förändra sina samhällen.
Biståndet måste i hög grad bygga på ömsesidiga åtaganden och likvärdiga villkor.
Stödet måste innebära att människor och länder ges möjlighet att själva förändra sin situation.
Det är därför, fru talman - och detta säger jag särskilt tydligt till Gudrun Schyman och Birger Schlaug - vi anser det angeläget att nu höja biståndet och att sträva efter att inom och under utgiftstaket nå biståndsmålet på 1 % av BNI, och detta stegvis med början det kommande budgetåret.
Så prioriterar vi i Centerpartiet inom de ekonomiska ramarna.
För Sverige går det bra, fru talman.
Arbetslösheten minskar, sysselsättningen stiger och tillväxten är god.
Vi i Centerpartiet var med och tog ett betydande och viktigt ansvar för att skapa förutsättningarna för de goda tider som nu råder.
Vi är stolta över det, över att den saneringen var möjlig att genomföra.
Om vi inte hade kommit till rätta med de ekonomiska obalanserna hade förutsättningarna för en trygg hushållsekonomi varit betydligt sämre.
Det är den ökade trygghet som visar sig i att många har en stark framtidstro och att efterfrågan på varor och tjänster ökar.
Man vet inte vilket språkbruk man får använda för Miljöpartiets språkrör, men jag vågar ändå säga att det inte är alla människor i Sverige som är med i den här utvecklingen, den här köpfesten.
Regeringen väljer nämligen att grunda sina bedömningar på hur det går för Sverige på ett genomsnittligt riksperspektiv.
Tyvärr säger ett sådant perspektiv inte hela sanningen om hur det går för Sverige - det Sverige som omväxlande består av stora och små städer sammanbundna av en landsbygd.
Riksgenomsnittet säger ingenting om verkligheten i ett sådant Sverige.
Regeringens perspektiv säger därför ingenting om att Sverige går i otakt, om att ekonomin både växer och står och stampar eller krymper eller om att efterfrågan på arbetskraft är både stark och ytterligt svag.
Det säger inte heller någonting om hur svårt det är för de drygt 80 000 människor som varit inskrivna på arbetsförmedlingarna i mer än två år.
De här människorna, var femte arbetslös, har fastnat i en rundgång mellan kortvariga jobb, a-kasseperioder och olika åtgärder.
De flesta är äldre med låg utbildning, och de är flest i regioner där högkonjunkturen fortfarande är en alldeles okänd företeelse, fru talman.
Vår ekonomi i Centerpartiet, vår syn på och vår analys av den ekonomiska utvecklingen, skiljer sig förstås från regeringens.
Vi anser inte att regeringen utnyttjar den internationella uppgången fullt ut.
Jag skulle kunna säga att det inte var för det politiska arbete som regeringen nu bedriver tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet som vi i Centerpartiet var med och sanerade svensk ekonomi.
Att verkligen göra någonting åt och att utnyttja den internationella uppgången skulle också vara att rätta till de underliggande problem som finns i svensk ekonomi.
Statsfinanserna är möjligen i ordning.
Ja, men det finns ekonomiska fundament i Sverige som inte är i ordning.
Regeringen ger rådet till asiatiska länder att de ska säkerställa en hållbar återhämtning och att om de gör det måste de fortsätta reformarbetet även vid en gynnsammare ekonomisk utveckling.
Det är synd att regeringen inte själv följer det råd som den ger till andra.
Det är nämligen när ekonomin är god som man ska göra förnyelse, men det verkar som om regeringen inte klarar det, varken internt eller - förstås - tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Tillsammans cementerar man ju de strukturer som är dagens.
Jag ska nämna två strukturförändringar som skulle vara givande.
En alarmerande situation gäller sjukförsäkringskostnaderna, som skenar samtidigt som rehabiliteringsinsatserna minskar.
Jag menar att det behövs en påtaglig satsning för rehabilitering.
Det behövs en sjukförsäkringskommission, med utgångspunkten att samordna resurserna kring individen, självklart med målsättningen att minska sjukpenningkostnaderna och förbättra livskvaliteten för människor.
En annan fråga gäller själva strukturen på näringslivet.
Under hela efterkrigstiden har tron på storföretag och storskalighet varit lite av ett grundtema i den svenska utvecklingsmodellen.
Arbetarrörelsen, statliga verk och starka ägarfamiljer har alla stött framväxten av svenska mästare, gärna med en koncentration till ett eller ett fåtal storföretag per bransch.
Svenskt näringsliv ser därför ut lite som ett timglas, med relativt många små företag och relativt många stora företag.
Den strukturen hindrar bl.a. svenska företag från att ta marknadsandelar på t.ex. den internationella miljömarknaden.
Den marknaden är i dag beräknad till ungefär 4 000 miljarder kronor och växer med 5-20 % per år.
För att förbättra företagsstrukturen vill vi ha enklare regler för företagare och sänkta arbetsgivaravgifter, naturligtvis med en tydlig inriktning på små och medelstora företag.
Vi vill också ha en storsatsning på export av miljöteknik och internationalisering av miljödrivna företag.
Det skulle vara en strukturförändring att utnyttja och använda när ekonomin är god, att använda och ha nytta av framöver.
När det gäller skattesystemet ska det naturligtvis gynna arbete och kunskap och stärka människors ställning på arbetsmarknaden.
Som ett led i det måste skatterna för vanliga människor, låg- och medelinkomsttagare, sänkas.
Det måste vara grunden i synen på skatteförändringarna.
Vi vill ha en varaktig lösning för sänkta inkomstskatter, med ett höjt grundavdrag.
Det gäller människor med just de vanliga inkomsterna i Sverige.
Så arbetar inte regeringen, utan man har i budgeten gjort upp med Vänstern och Miljöpartiet om ett annat synsätt.
Man har valt ett sätt att arbeta som ger fel fördelningspolitisk profil, som det heter.
Man landar på att det blir människor med högre inkomster som får den största skattesänkningen räknat i kronor.
Den här tekniken som regeringen har valt drabbar, gynnar inte eller ger ingenting till pensionärer och till studenter.
Vi menar att det viktiga är att den här ekonomiska uppgången ska kännas för alla människor i landet, att alla ska få del av den bättre ekonomin.
Naturligtvis gäller det också entreprenörerna, som kan sägas vara lite av vår tids förebilder.
Vi måste sänka skatter och avgifter och ge människor chansen att utveckla idéer i företag som skapar fler jobb.
Det ska ske genom skatteväxling, men det ska vara en äkta skatteväxling, Birger Schlaug, inte en falsk.
Det ska vara en skatt där det är raka rör mellan sänkt skatt på arbetskraft och höjd skatt på miljöskadliga verksamheter.
Vi i Centerpartiet vill ha en sådan äkta skatteväxling, och därför vill vi naturligtvis att arbetsgivaravgifterna ska sänkas.
Vi vill främja de mindre företagen, där anställningspotentialen är störst.
Vi vill ha ökade avgifter och skatter på miljöstörande verksamhet.
Den äkta skatteväxlingen är bra för sysselsättningen i landet, och den är bra för miljön.
Så är det inte med Miljöpartiets och regeringens skatteväxling.
Jag tycker också att det var bra att frågan om synen på kvinnor fördes in i debatten.
Det finns många delar av den diskussionen som kan göras mycket konkreta och mycket tydliga, Gudrun Schyman.
Jag tror att det är på det sättet att kvinnor och män t.ex. drabbas olika av brott.
Vart tredje mordoffer i Sverige är ju en kvinna som misshandlas till döds av den man hon lever med eller har haft ett förhållande med.
Jag tycker att det är viktigt att samhället reagerar snabbt på sådant våld.
Vi måste öka insatserna just när det gäller den typen av våld, framför allt förstås mot kvinnor.
En pusselbit i detta - jag säger inte att det är hela lösningen - är att ge ökade resurser till rättsväsendet.
Därför tror jag att det är viktigt att det stöd som kan ges både till polis, till domstolar och till kriminalvård kan öka och få en sådan utformning och storlek att människor - inte minst kvinnor - kan känna sig tryggare i Sverige.
Ett ökat stöd till det svenska rättsväsendet är en pusselbit.
Till slut, fru talman, ska jag säga att det finns många saker som kan bidra till en positiv och fortsatt god utveckling för vårt land.
Dit hör naturligtvis högre utbildning och forskning.
Dit hör möjligheten för alltfler att studera, utbilda sig och förkovra sig inte minst med högre utbildning.
Vi måste ha ett studiemedelssystem som ger de möjligheterna till alltfler studenter.
Vi måste naturligtvis se till att åstadkomma en förändring i skolan, som skapar frihet och initiativförmåga och gör så att skaparkraft tas till vara hos elever, lärare och föräldrar.
Vi måste värna om dem som i skolan har alldeles särskilda tydliga behov.
Svaret som Gudrun Schyman gav tidigare på frågan hur Vänsterpartiet kommer att förhålla sig till den skoldebatt som just nu förs i riksdagen när det gäller bl.a. Ekeskolan är naturligtvis medvetet luddigt.
Beskedet skulle kunna vara tydligt här i dag: Ekeskolan i Örebro ska vara en skola som också får möjlighet att använda sin kompetens till elevernas bästa.
Fru talman!
Det går bra för Sverige.
Det går bra för många delar av Sverige.
Det går inte bra för hela Sverige.
Det behövs en politik i Sverige i dag, fru talman, som ser hela Sveriges problem och också hela Sveriges möjligheter.
Det behövs helt enkelt en annan politik i dag.
(Applåder)
Fru talman!
Jag begärde replik för att Lennart Daléus inte heller förra gången hörsammade min inbjudan till samtal.
Nu tog Lennart Daléus upp frågan om ökade insatser mot våldet mot kvinnor, och det tycker jag är bra.
Men jag vill också ställa samma fråga till Lennart Daléus: Ser Centerpartiet att det finns maktstrukturer i samhället som förtrycker och diskriminerar kvinnor?
Om svaret på den frågan är ja undrar jag vad ni vill använda för politiska verktyg för att komma till rätta med detta.
Fru talman!
Att jag inte alltid hörsammar Gudrun Schymans inbjudan att prata när hon vill innebär inte att frågorna inte är viktiga.
Jag redogjorde för några politiska instrument man kan använda i arbetet med den insikt som vi möjligen båda har i denna fråga.
Ett sådant sätt är att stärka rättsväsendet.
Ett annat är att ge utrymme för organisationer och strukturer som arbetar aktivt och kompetent med dessa frågor.
Ett sådant organ eller instrument är Kvinnocentrum i Uppsala.
Då blir min motfråga till Gudrun Schyman förstås hur mycket stöd Vänsterpartiet är berett att ge till Kvinnocentrum i Uppsala.
Är det en verksamhet som Gudrun Schyman bedömer som viktig, angelägen och värd stöd i den riktning vi kanske båda är överens om?
Fru talman!
Jag ska ärligt svara att jag just på den konkreta frågan inte har svaret.
Jag kan informera mig om det och vidarebefordra det svaret till Lennart Daléus.
Vad jag vill komma åt, Lennart Daléus, är att det krävs politiska verktyg för att komma till rätta med ett strukturfel.
Det handlar om representation i det politiska livet och i maktförsamlingar också i det privata näringslivet.
Vad vill Centerpartiet göra för att komma till rätta med lönediskrimineringen, t.ex.?
Vad vill Centerpartiet göra för att komma till rätta med den oerhört dåliga representationen på den privata sidan, dvs.
i bolagsstyrelser osv.
?
Fru talman!
Det är på sitt sätt okej att Gudrun Schyman inte känner till Kvinnocentrum i Uppsala.
Jag kan informera Gudrun Schyman om det senare.
Man har begärt 2 miljoner kronor till sin mycket angelägna verksamhet, men har fått nej av socialministern och därmed av makthavaren Gudrun Schyman.
Det är svaret.
Vi är i Centerpartiet nästan jämställda i vår riksdagsgrupp.
Vi har tio kvinnor och åtta män.
I och med att vi nästan är jämställda har vi också en stark känsla för frågorna om kvinnors jämställdhet.
Det leder bl.a. till att centerkvinnorna - en stark organisation - driver just frågan om hur vi ska komma till rätta med bl.a. löneskillnaderna, dvs.
de strukturella problem som missgynnar kvinnor på den svenska arbetsmarknaden.
Det arbetet står hela Centerpartiet bakom.
Fru talman!
Europas onda arv har vi påmints om den senaste tiden.
Jörg Haider, som har berömt Hitlers sysselsättningspolitik och hyllat SS, gick framåt i det österrikiska valet.
I Norge gick Carl I Hagens Fremskrittspartiet framåt.
I vårt eget land kom det häromdagen en rapport från Brottsförebyggande rådet som visar att Sverige nu är det ledande landet på s.k. vit-makt-musik, alltså sådan musik som sprider rashat över världen av grupper vid namn som Pluton Svea och Division S.
En rapport från säpo säger att dubbelt så många brott med högerextrema inslag polisanmäldes 1998 som året innan.
Hur kan det bli så här?
Vi lever just nu i ett år då Europas TV-kanaler skickar ut tillbakablickande program om ett 1900-tal som har färgats mörkt av totalitära experiment: nazismens koncentrationsläger och kommunismens Gulag.
Men nu, när vi ska vända historiens blad, tycks människor ändå redo att lyssna till hatets och intoleransens röster.
Det visar att demokratins och toleransens budskap måste förkunnas med större kraft.
Europa behöver, annorlunda uttryckt, mer av liberalism.
Europas goda arv måste hävdas.
Vi behöver stå upp tydligare för de grundläggande idéer som bär upp ett gott samhälle - idéer som utgår från varje människas okränkbara värde.
Jag tror att det vore bra om den politiska debatten utgick mer från idéer och, som Alf Svensson var inne på, förmådde förmedla mer av visioner.
I dag vänder sig många, inte minst unga, bort från politiken.
Jag tror att ett skäl är att den känns idéfattig och inte tillräckligt framåtblickande.
Jag vill här och på andra sätt göra vad jag kan för att försöka utveckla den politiska debatten.
Jag tror att frihetsbegreppet ska vara centralt när vi tar steget in i ett nytt sekel.
Det är i frihet som människor växer.
Frihet är en förutsättning för att livet ska vara innehållsrikt och meningsfullt.
Just mitt liv är det bara jag som lever.
Jag bör i så stor utsträckning som möjligt själv få bestämma hur det ska levas.
Erfarenheten visar också att det ur frihet växer ansvarstagande och solidaritet.
Det finns en person som heter D.J.
Manning.
Han har definierat liberalismen som en ständigt fortgående dialog om frihetens förutsättningar.
Det är sant, efter- som friheten är det mest centrala begreppet i liberalismen men också därför att det inte finns någon liberal handbok där man alltid kan slå upp exakt hur olika problem ska lösas.
Det behövs en ständig dialog om frihetens förutsättningar.
Friheten hotas av många krafter i tillvaron.
Politiken, som har nämnts här, kan vara en sådan faktor.
Men det finns också andra krafter.
Droger har nämnts.
Det finns alla möjliga krafter i tillvaron som vill beskära vår frihet.
Liberalismens uppgift är att stå på den enskilda människans sida mot alla sådana krafter.
Människor är olika.
Därför behövs det olika lösningar för att vidga människornas frihet.
En handikappad kan behöva mera skattepengar för att få sin frihet vidgad.
För andra skulle friheten vidgas om skatterna sänktes.
Den typen av avvägningar måste politiken klara av, och liberalismen är en bra kompass.
Jag vill ta upp ett annat exempel.
Kvinnovåld är tyvärr ett växande problem i vårt samhälle.
Det debatteras en hel del om hur man ska komma åt det.
Man har talat om friheten för de män som begår dessa brott.
Kan man utfärda förlängda besöksförbud?
Är det rimligt med elektroniska fotbojor, osv.?
Å andra sidan har vi i det här fallet kvinnor vars frihet beskärs dramatiskt.
De vågar kanske inte gå ut.
De vågar inte öppna när det ringer på dörren.
I den frihetskonflikten står det klart för mig att samhället tydligare måste ta ställning för de förföljda kvinnorna och belägga de män som fortsätter att begå dessa brott med frihetsinskränkningar.
Det ökar den totala friheten i samhället.
Ett utflöde av vår frihetsvision är vår tro på tolerans och internationalism.
Vi vill se ett mer gränslöst Sverige.
Vi vill att Sverige ska vara tydligt engagerat i Europasamarbetet.
Naturligtvis ska Sverige vara med i EMU så fort som möjligt.
Sverige ska gå i spetsen när det gäller de globala demokrati- och rättvisefrågorna.
Vårt bistånd ska vara generöst, och vi ska hela tiden driva frågor om mänskliga rättigheter och frihandel, inte minst för u-ländernas skull.
Ett annat utflöde av vår frihetsvision är vår tro på mångfald.
Människor är inte stöpta i samma form.
Valfriheten måste bli större.
Vi kan inte få för mycket av idéer och entreprenörskap.
Det här har vi drivit år efter år, ofta i strid med Socialdemokraterna.
Göran Persson har i den här debatten redan tagit upp en vårdfråga från ett, tycker jag, mycket verklighetsfrämmande perspektiv.
Vi ska ju tala om idéer.
Så långt är vi överens.
Men vi ska för den skull inte förfalla åt teoretiserande.
På vägen hit ryckte jag åt mig några lokaltidningar i en tidningshylla och såg några rubriker.
I Västerbottens-Kuriren står det att bara de allra sjukaste får vård och att det är kaos i operationsköerna.
I Nerikes Allehanda står det att läkarna börjar ta slut och att var tredje vill sluta i förtid.
Detta är realiteten i vården.
Dessa båda landsting är socialdemokratiskt styrda.
Då är frågan: Har vi för mycket av nytänkande i vården eller har vi för lite?
Göran Persson ägnade en replik åt att attackera ett nytänkande.
Jag menar att vi på alla sätt ska uppmuntra nya grepp i vården, eftersom verkligheten är mycket bekymmersam.
Dessa rubriker som har funnits de allra senaste dagarna har kommit efter stora tillskott av extra resurser.
Men sanningen är den att inga miljarder i världen räcker om vi inte går in och ändrar strukturer och maktpyramider som är felaktigt uppbyggda.
Jag tror just att privata alternativ är ett sätt - inte det enda - att förnya vården.
Det är bra för patienterna och personalen.
Om det någonstans skulle uppstå något rörelseöverskott är det bara en fördel, men det är inte det viktiga.
Det viktiga är att det är bra för patienter och personal.
Ett tredje utflöde av vår frihetsvision som jag vill nämna är vårt mycket starka engagemang för kunskap och bildning.
Frihet är nämligen i högsta grad något som växer inifrån.
Det är individer med mognad och inre styrka som kan ta till sig friheten.
Det är bara människor med värderingar och kunskap som kan orientera sig i ett samhälle med stor frihet.
Detta ställer mycket höga krav på skolan.
Vi hade en debatt före valet om det här.
Alla sade att vi måste satsa på lärarna.
Vi vågade också säga att lärarlönerna måste höjas.
Nu är det en stor konflikt om den frågan.
Andra fackliga rörelser går till attack mot lärarna, som vill rätta till den här felaktiga lönesättningen.
Det är andra fackliga rörelser som i årtionden har bidragit till en felaktig lönebildning i Sverige.
Men nu när detta fel som i allra högsta grad bidrar till Sveriges problem förhoppningsvis kan rättas till blir det en stor strid om det.
Folkpartiet sitter ju med och leder en del kommuner.
Vi sitter i Kommunförbundets styrelse och på andra håll där den här frågan hanteras.
Vi anser att lärarnas lönesättning är ett strukturproblem som vi är redo att rätta till.
Vi kom tillsammans med några andra partier till makten här i Stockholm, och här har vi redan genomfört en första höjning av lärarlönerna.
Jag tror att det är nödvändigt att gå vidare på den vägen.
Det behöver göras mycket mer på skolans område, men motiverade lärare är och förblir en mycket viktig del av en framgångsrik skolpolitik.
Herr talman!
Låt mig till sist, som flera andra har gjort, konstatera att det nu går bra för Sverige.
Men om vi ska tala om idéernas betydelse är det viktigt att vi gör klart för oss vilka grundläggande idéer det är som gör att det går bra för Sverige.
Det är ju Socialdemokraterna som i hög grad har suttit vid makten.
Man kan titta både på hela 1900-talet och på perioden sedan 1994.
Men jag vill påstå att det faktum att det nu går bra för Sverige beror på att vi på några punkter har fått genomslag för liberala idéer.
Vi har i årtionden sagt att det måste löna sig att arbeta.
Det var den princip som låg till grund för den stora skatterefor- men, som nu betyder oerhört mycket.
Vi har sagt att Sverige ska vara en del av Europa.
Det fick vi gehör för genom EU-medlemskapet.
Så där kan man fortsätta och komma fram till att det knappast är utpräglat socialdemokratiska idéer som har hjälpt oss fram dit där vi nu är.
Det där är viktigt, för det är inte så att alla våra problem är lösta.
Långsiktigt ser vi mycket allvarliga problem.
De stora företagen flyr Sverige.
Detta är ett enormt allvarligt strukturproblem.
De små företagen tillkommer inte alls i den takt som skulle behövas.
Det är alltså oerhört viktigt att företagsklimatet förbättras.
Detta är en viktig liberal idé och det är otroligt viktigt att den finns med när vi tar steget in i nästa århundrade och nästa årtusende.
Som många andra har jag läst artiklarna om Annika Åhnbergs bok.
Hon konstaterar där att socialdemokratin är idéfattig.
I en intervju nämnde hon t.o.m. några exempel på områden där debatten borde vara öppnare inom socialdemokratin.
Hon nämnde personval, EMU och privata lösningar vid sidan av de offentliga.
Jag skulle inte ha kunnat säga det bättre själv.
Vad hon säger är precis vad som behövs.
Det vore bra för Sverige om socialdemokratin vågade ta de debatterna inom sig och komma till kloka lösningar.
I artikeln anklagas Annika Åhnberg för liberala tankar.
Det är ungefär som när Mona Sahlin någon gång hade sagt något och beskylldes för att vara folkpartist.
Det används som skällsord inom arbetarrörelsen.
Jag tror dock att Annika Åhnberg har något mycket viktigt att säga.
Vi behöver mer av idédebatt, och det vore bra för Sverige om det också blev mer av frihetstänkande inom socialdemokratin.
Men för närvarande tycks det inte finnas så mycket att hoppas på.
Därför är det tur att det finns ett liberalt alternativ.
Det är min övertygelse, herr talman, att det är de liberala idéerna som bäst kan leda oss in i ett nytt sekel.
(Applåder)
Herr talman och alla ni som lyssnar!
Det behövs mer av liberalism - ja, självklart måste en liberal tycka det.
Det vore ju konstigt annars.
Lika självklart är det att jag tycker att det behövs mycket mer av ekohumanism, mycket mer av gröna värderingar.
Men inom alla de här ideologierna finns det schatteringar.
Inom liberalismen har vi manchesterliberalis- men med Herbert Spencer och andra som drev en ganska märklig liberalism - det var en Guds gåva att en del var fattiga osv.
; de får skylla sig själva.
Sedan har vi nyliberalismen.
Vi har också socialliberlismen, som jag känner en viss värdegemenskap med.
För att inte ordet frihet ska förflackas måste man också diskutera vad frihet är.
Det är frihet att få röka vad som helst men det är också frihet att slippa rök i ett rum.
Det kan vara frihet att skita ned men det kan också vara frihet att kunna andas ren luft och äta riktig mat.
Om man går in i en sådan här frihetsdebatt, Lars, tycker jag att man måste vara seriös och inte använda det här som slagord, för då fördummar man den här debatten som Lars ändå vill föra som en ideologisk debatt.
Jag tror att det behövs en mycket stor, och en större, frihet inom kultursektorn totalt sett.
Det behövs ökad broderskap inom ekonomin och total jämlikhet inom rättsväsendet.
Men att säga att det ska vara frihet inom rättsväsendet eller frihet inom ekonomin är något som jag inte tror på.
Det behövs spelregler, för annars är det alltid den starke som går ur det hela som vinnare.
Apropå friheten skulle jag vilja ställa en fråga.
Vi hade tidigare en sjukvårdsdebatt där jag ställde en fråga.
Jag fick inget svar men mellan orden förstod jag kanske vad svaret var.
Regeringen pratar om att man vill ha regler för ägande av sjukhus o.d. Har man frihet ska man inte ha några regler för just ägandet.
Men sedan behövs det ju andra regler.
Det är Lars Leijonborg och jag säkert fullständigt överens om.
Det är inte så att vi tycker att alternativ är dåligt, så gå inte upp i talarstolen och anklaga oss för det!
Vi tycker att det är bra med en massa friskolor.
Det är jättebra med Vidarkliniken och stiftelser som bär idéer om hur sjukvården ska vara.
Det är jättebra med kooperativa lösningar.
Det behövs helt klart ett nytänkande och nya grepp.
Problemet är att om man inte har vissa regler för ägandet kan konstiga situationer uppkomma.
Vem äger forskningsresultaten på privata sjukhus?
Det behövs regelverk för det.
Är det rimligt att infrastruktur i form av sjukhus ska ägas av ett transnationellt företag, t.ex. Sandoz eller Zeneca, eller behövs det faktiskt spelregler?
Och är det faktiskt så, Lars Leijonborg, att rimliga och bra spelregler gynnar alternativen eftersom man kan hålla borta de lite absurda alternativen?
Jag tror det.
Jag tror nämligen att man med schysta spelregler kan öka mångfalden.
Utan spelregler, något som Lars Leijonborg talar om, förstör man för de bra alternativen därför att rädslan för att de dåliga alternativen ska ta över blir alldeles för stor.
Herr talman!
Frihet är ett centralt begrepp.
Vi liberaler är bäst på frihet, för vi har i ett par hundra år fört just den intellektuella dialog som D.J.
Manning talade om; detta för att försöka hitta avvägningar och lösningar som så mycket som möjligt ökar alla människors frihet.
Alla människors frihet är den liberala visionen.
Sanningen är att det behövs inga ytterligare regler för ägande av sjukhus.
Det är landstingen som enligt hälso- och sjukvårdslagen svarar för sjukvården.
Det är bara vård som de köper upp som i praktiken kan existera.
Där kan vi med fullt förtroende lita på Socialstyrelsens inspektioner, landstingets upphandling och patienternas val.
Patienterna kommer aldrig att gå till sjukhus där vården är dålig.
Sedan har vi massmediernas granskning.
Det finns alltså fullt tillräckligt med regler på detta område.
Hur forskningsresultat ska förvaltas kan man naturligtvis avtala om.
Det är inga som helst problem.
Detta är Bure, som i går slöt avtal med Stockholms läns landsting, mycket intresserat av.
Det här är alltså inte ett problem.
De som vill inskränka friheten borde i stället bevisa vad man vinner på det.
Fru talman!
Tack för välkomsthälsningen, Göran Persson.
Jag tror att det är väldigt bra med partiledare som är närvarande i den politiska debatten, och jag tror att det är mycket bra med partiledare som tar sitt internationella ansvar och bidrar till fred, att människor överlever, att människor inte lemlästas.
Det finns behov av alla former av politiker, Göran Persson.
Vad man ägnar sig åt i Stockholm nu är att man, efter en period när man inte kunde fullfölja de åtaganden som egentligen låg på kommunen, försöker bygga en för hela länet bra sjukvård där man utnyttjar de resurser som finns.
Jag tycker att det är en alldeles utmärkt och bra ambition att ta till vara de initiativ, den kompetens och den vilja som finns hos personal att arbeta både inom och utom landstinget och inom och utom kommunen.
Den förändringen ska naturligtvis fortsätta för att människorna ska få det bättre.
Men, Göran Persson, låt mig fråga en sak apropå systemskifte.
Hur kommer det sig att Göran Persson bygger och försvarar en ordning där vanliga människor är de som hänvisas till de politiska lösningarna, som vi alla vet inte alltid fungerar, medan de som är välbärgade och har det bra alltid kan välja och gå förbi köer?
(Applåder)
Herr talman!
Frihet är ett väldigt omfattande begrepp.
Jag tycker fortfarande att Lars förenklar det.
Väldigt konkret: Det är frihet att få röka i ett rum men det är också frihet att slippa röken.
Liberalismen har väldigt många olika frihetsbegrepp.
Alla som lyssnar där hemma eller här på debatten vet nu att Folkpartiet tycker att det egentligen är helt okej att transnationella stora bolag ska få köpa upp sjukhus, dvs.
köpa upp infrastruktur; det är bra att veta det.
Vi tycker inte det.
Däremot tycker vi att det är jättebra med stiftelser och allt möjligt sådant men där menar vi att gränsen går.
Ökad frihet inom kultursektorn - javisst.
Men ökad broderskap inom ekonomin och total jämlikhet inom rättsväsendet är vad som bör gälla!
Herr talman, alla ni som lyssnar och alla ni som tittar på Ungdomens miljöriksdag just nu i Katrineholm!
I det provrör som jag håller i finns det bromerade flamskyddsmedel som är så aktuellt just nu men detta är egentligen ingen nyhet.
Vi har skrivit många motioner om det och har tagit upp frågan i olika valrörelser.
Just nu finns det här medlet i höga koncentrationer i modersmjölk.
Det finns också i rötslam, ja, överallt.
Detta är en av alla de kemiska föreningar som vi människor har släppt ut.
Det skrämmande är att vi människor bedriver en kemisk krigföring mot oss själva.
Det som det har talats om de senaste dagarna är flamskyddsmedlen.
Men det är en liten topp på ett gigantiskt isberg av mängder med kemiska föreningar som vi vet finns.
En del känner vi inte ens till ännu.
Problemet när ett ämne fokuseras är att vi tror att kommer vi till rätta med det har vi löst problemen.
Så är det inte.
Miljöfrågorna har skrikit med sin frånvaro i den här debatten.
Det är tråkigt, för jag minns en gång på 80-talet när alla talade om att alla partier skulle bli nya miljöpartier.
Jag tycker att det är lite absurt när den politiska debatten handlar mer om marginalskatter än om hotet mot våra celler, de celler som växter, djur och människor faktiskt är uppbyggda av.
Det spelar inte så stor roll om vi har en marginalskatt på 52 % eller 55 % om vi bedriver en krigföring mot våra egna celler.
Därför måste miljöfrågorna lyftas också i den politiska debatten.
En omfattande miljöundersökning i det arktiska området har visat att höga halter av olika miljögifter finns i bottensediment, sälar, valar och fisk.
Utmed nordöstra Kanadas och Grönlands kuster har man hittat enormt stora mängder PCB i fiskkött.
Här i Sverige varnar vi gravida kvinnor för att äta fet fisk.
Vad ska arktiska kvinnor äta om de inte får äta det de alltid har ätit där uppe?
Tala om frihetsinskränkning!
Det vi ser i dessa områden, och det sprider sig, är det som ramlar ned från välfärdens bord i vårt land och i andra länder.
Det är hög tid att Sverige går före för att skynda på saneringen av kemikalier i vårt eget land, att vi inte sitter tysta utan utmanar EU på ett mycket tuffare sätt än vi har gjort hittills.
Det är hög tid att Sverige när det blir ordförandeland i EU faktiskt bedriver en kamp för en riktig miljögaranti, där varje land har rätten att gå före och ställa hårdare miljökrav.
Det är hög tid att Sverige är pådrivande när det gäller att ta fram en konvention om svårnedbrytbara organiska föroreningar och inte bara väntar att någon annan ska göra det.
Jag skulle vilja ha ett svar från Göran Persson: Får vi se att en miljögaranti, allas rätt att gå före och ställa hårdare miljökrav, blir en av de främsta sakerna som Sverige ska driva som ordförandeland?
Vi står inför gigantiska utmaningar om vi avser att överlämna en någotsånär god jord till våra barn och barnbarn.
Genom att fortsätta miljöförstöringen, genom att inte ta de nödvändiga stegen, genom att tala om frihet lite slarvigt, som Lars Leijonborg gör, inskränker vi våra barns möjligheter att ha någon frihet i sin tur.
Genom att inte ta miljöfrågorna på allvar ockuperar vi deras frihetsutrymme.
Det är därför som miljöfrågorna är de största av alla frågor i globalt perspektiv.
De största!
Vad ska kvinnorna i Arktis äta om de inte kan äta den fisk som finns där?
Den budget som nu finns för år 2000 har Lennart Daléus ironiserat över och sagt inte ger någon riktig skatteväxling.
Vi är överens om vikten av skatteväxling.
Kör inte Surt sa räven-spelet hela tiden, utan var lite glad över att det faktiskt händer någonting.
Hade ni suttit där vi sitter nu hade ni också försökt.
Jag vet det.
Jag litar på Lennart i den frågan.
Men lita också på mig då!
Vi vill driva en grön skatteväxling och vi kommer att göra det i fortsättningen också.
När Göran Persson var i Västerås och höll sitt stora miljötal framhöll han grön skatteväxling som en viktig fråga.
Det är jättebra.
Vi har kommit dithän nu, Lennart.
Om vi själva fick bestämma hade det blivit mer av det, visst, och större.
Det är jag fullständigt övertygad om.
Varken Miljöpartiet eller Centern har egen majoritet.
Så är det ju.
Men vi har tagit de första stegen och det är bra.
Det handlar inte bara om miljöförstöring, det handlar också om den sociala miljön.
En av de allra viktigaste frågorna i framtiden är att vi måste få mer tid för våra barn.
Mer tid!
Därför är sänkt arbetstid den långsiktigt mest centrala sociala frågan vi kan driva.
Föräldrar måste få mer tid för sina barn.
Jag förstår inte finessen med maxtaxa.
Om man tittar på barnkonsekvensanalysen för detta heter det att fördelen för barnfamiljer är att man ska kunna jobba mer.
Men det är inte riktigt så att det är välfärd att ha ettåringar på dagis tio elva timmar varje dygn.
Det är ingen välfärd.
Jag skulle hellre, åtminstone rent filosofiskt, säga att det behövs en maxtid på dagis för ettåringar, inte maxtaxa.
Låt oss se till att kvaliteten i barnomsorgen ökar i stället.
Det är viktigare.
Låt oss ta det andra sedan.
Det är en stor utmaning vi har i det här samarbetet.
Vi vill fortsätta med det.
Vi vill fortsätta med den gröna skatteväxlingen.
Vi vill fortsätta med att steg för steg föra över pengar från militären till skolan och vården.
Vi vill återupprätta ett värdigt bistånd.
Det är en bit kvar, det ska gudarna veta.
Vi vill öka jämställdheten.
Vi vill se till att integrationen fungerar.
Sedan måste vi börja sänka arbetstiden.
När vi har tagit de stegen har vi kommit en liten bit på väg mot ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle.
Vår gröna utmaning är lika tydlig som svår egentligen.
Vi i den gröna rörelsen vill att jorden ska överleva.
Vi vill något så enkelt som att våra barn och barnbarn ska ha ett frihetsutrymme för att själva kunna välja, den frihet som Lars Leijonborg så gärna talar om, en frihet utan en påträngande miljöförstöring.
(Applåder)
Herr talman!
Man ska inte älta ord som skatteväxling.
Men min invändning riktar sig mot det sätt Birger Schlaug och Miljöpartiet resonerar på.
Man missbrukar ett begrepp som kanske skulle få delar av näringslivet, industrin och andra att ställa sig positiva till en förändring, ett annat skattesystem, om de visste att vid en höjning av miljöskatter inträder också en sänkning av skatten på jobb.
Om man inte gör på det sättet, som just nu är fallet med regeringen och Miljöpartiet, utan slarvar bort begreppet, kan det bli så att andra inte är med på vagnen när vi sedan behöver det.
Det är själva poängen.
Herr talman!
Eftersom Birger Schlaug vädjar till miljöriksdagen i Katrineholm att lyssna kan jag säga att ni förstås hörde när han talade om flamskyddsmedlen.
De finns i modersmjölk och de finns i fisk.
Det sättet att bedriva miljöpolitik på är med skrämselutgångspunkt.
Det viktiga är ju att tala om varifrån medlen kommer och göra något åt dem.
Det är det viktiga.
Det har vi i Centerpartiet försökt här i riksdagen genom att år efter år kräva ett särskilt producentansvar för elektroniska produkter som innehåller de bromerade flamskyddsmedlen.
År efter år har Miljöpartiet och Birger Schlaug röstat emot.
Det, herr talman, är problemet.
Herr talman!
Jag har bara en minuts talartid kvar.
Jag tycker att vi ska gå tillbaka till hävderna och kika på vem som gör vad.
Det är en ny och intressant tanke att Miljöpartiet har motverkat allt som syftat till att få bort bromerade flamskyddsmedel.
Mig veterligen har vi väckt motioner om detta ända sedan vi kom in i riksdagen.
Till grön skatt.
Lennart Daléus måste vara den enda i Sverige som inte har sett vad den här budgeten handlar om.
Den handlar om sänkta skatter på arbete och höjda miljöavgifter.
Sydkraft och andra skriker ju.
Vi har ju höjt miljöskatterna.
Vi ville mer.
Det ville säkert Lennart Daléus också.
Men det är en grön skatteväxling.
Dessutom tror jag att man i näringslivet är ganska nöjd med de två steg av sänkta arbetsgivaravgifter som införs, dels för långtidsarbetslösa, dels om man sätter av pengar på ett kompetenskonto.
Det är inte dumt det heller.
Det är ett litet steg, men vi vill mer.
Det vill säkert Lennart Daléus också.
Var inte så sur!
Herr talman!
Mitt humör är inte avgörande för debattens innehåll utan det är mer vad Birger Schlaug försöker säga.
Det är inte fråga om skatteväxling.
Det här landet behöver sänkt skatt på jobb.
Arbetsgivaravgifterna ger möjlighet till nya jobb, att få in människor i sysselsättning och verksamheter.
Det är utmärkt med kompetenskonton, men de har ingenting med skatteväxling att göra.
De gynnar dem som är verksamma i dag, har en anställning där de kan utvecklas.
Skatteväxling ska leda till att få in mer människor i fler jobb och få bort arbetslösheten.
Det har inte Birger Schlaug bidragit till.
Herr talman!
De elever som snart ska sluta gymnasieskolan började skolan ungefär vid den tidpunkt då Berlinmuren föll.
Det är faktiskt värt att reflektera över.
Vi tycker att det var alldeles nyss som det hände, men det har snart gått tio år.
Det har varit tio år av en omvälvande förändring av Europa.
Det har varit tio år som snart kommer att krönas av ett beslut i Helsingfors när den europeiska unionen bestämmer sig för att öppna unionen för ytterligare minst tio nya medlemsstater.
Det blir en europeisk union som består av 25 stater.
Det blir en union som representerar möjligheter till samarbete, till fred och avspänning.
Grannländer som förut fanns på andra sidan järnridån blir nu grannländer i samma union för samarbete för de generationer som kommer efter oss.
Det är viktigt att ha det perspektivet med sig i den sista partiledardebatten inför ett nytt millennium.
Jag tror att 90-talets absolut största förändring i Sverige är våra förutsättningar att bedriva politik, när vi ser den fredliga möjligheten till samexistens i vårt närområde utvecklas - och det är en avgörande förutsättning för framtiden.
Jag har just kommit tillbaka från Israel.
Det har varit en resa som jag länge har velat göra, men som av olika skäl inte har blivit av.
Jag har haft tillfälle att möta gamla vänner som jag inte har sett sedan 70-talets början, då i den socialistiska ungdomsinternationalens regi.
Men jag har också haft tillfälle att möta människor i direkt dialog, nu ansvariga politiker i Israel och från den palestinska sidan.
Jag har som statsminister kunnat föra samtal om fred, fredsprocess, om arbete, om utveckling, om demokrati.
Jag har haft möjlighet att lyssna till en av vår tids stora politiker, Ezer Weizmann, Israels president.
Han ser, med egna erfarenheter av krigets helvete, ändå framåt med optimistisk tro på fred och samförstånd.
Jag har haft möjlighet att föra samtal med en ny israelisk premiärminister, om samarbete mellan Sverige och Israel, inte bara om fredsprocess utan också om sådant som vi samarbetar om stater emellan, dvs.
teknisk utveckling, frihandel och mer av ekonomiskt samarbete.
Jag har suttit ned och fört samtal med Yassir Arafat om fredsprocessen.
Också där har vi kommit överens om ytterligare svenskt samarbete om just sådant vi talade med israelerna om, dvs.
ekonomisk utveckling, om vikten av att bygga en stat som är demokratisk och som tar hänsyn till mänskliga rättigheter.
Kort sagt: Jag kommer tillbaka från ett möte i Mellanöstern med två av de parter som just nu är mitt uppe i en fredsprocess som vi alla i denna kammare önskar ska bli framgångsrik i den konflikthärd på vårt jordklot som har förorsakat mest smärta och förnedring under de gångna åren.
För mig var det också viktigt att ta tillfället i akt att föra samtalet vidare från denna kammare om våra gemensamma ansträngningar för att motverka rasism, nazism och antisemitism.
Jag inbjöds att tala på Yad Vashem, det stora centret för att manifestera och ihågkomma de grymheter och övergrepp som skedde under Förintelsen.
Det gensvar som vi möter i det arbetet, och som nu följs upp med en stor internationell konferens i början av nästa år i Stockholm, är det bästa gensvar man kan få om man tar seriöst på den uppgift som Lars Leijonborg nyss pekade på, nämligen att varhelst rasismens, nazismens och antisemitismens fula tryne sticker upp, fast och aktivt hålla emot och värna mänskliga rättigheter och stå för demokratiska ideal.
Sverige har, tack vare den samling vi har i denna riksdag, en uppgift i det internationella arbetet på området som känns inspirerande men som också, naturligtvis, är maktpåliggande.
Jag ser fram emot fortsatt konstruktivt samarbete.
Det är mitt bestämda intryck från besöket i Mellanöstern att det önskas av alla parter, oavsett på vilken sida de finns i den nu aktuella konflikten.
Vi är en del av en värld - om detta påminns vi ständigt.
Det är inte så att det vi gör i Sverige värderas av denna riksdag, det är också andra människor runt omkring oss som noga följer vad vi gör.
Det kom en artikel i New York Times för några dagar sedan som kanske bättre än något annat sammanfattar det nya läget i Sverige.
Bara för att ingen ska tro att vi åberopar några subversiva socialdemokratiska källor räcker det med att säga att New York Times inte är känd för att lyfta fram den sidan av politiken.
New York Times skriver i en ledande artikel att den svenska ekonomin bryter mot något slags ekonomisk tyngdlag.
De får det inte riktigt att gå ihop.
Vi har samtidigt klarat att få ordning på våra offentliga finanser, få ned inflationen, få ned räntorna och sedan dessutom fått upp tillväxten.
I går kom Konjunkturinstitutet med ytterligare siffror som gör att vi är ännu mer optimistiska för de kommande åren.
Inte nog med detta, säger New York Times, men Sverige har lyckats behålla en stor offentlig sektor.
Det är detta som är ett " brott " mot en ekonomisk tyngdlag.
Det var ju inte möjligt.
Jag ska inte trötta er med att gå tillbaka till debatten i kammaren under 90-talet, men jag är glad när jag hör alla säga att det går bra för Sverige.
Men de som nu säger att det går bra för Sverige var också offer för samma felsyn som kommer till uttryck i New York Times, nämligen att det inte skulle gå att vända utvecklingen i vårt land om inte skatterna dramatiskt sänktes, om inte klyftorna fick växa, om vi inte fick ett systemskifte i den gemensamma sektorn.
Vi som är fostrade i en politisk tradition som bygger på självförtroende för det vi själva kan åstadkomma, tron på att vi kan formulera en egen politik i Sverige om vi iakttar disciplin, ordning och reda, är inte överraskade över att det har genomförts.
Det går att förena ett högt skatteuttag med en kraftig ekonomisk tillväxt.
Det går att se framför sig en situation där skatterna används som ett sätt att fördela om från dem som har mycket till dem som ingenting har.
Det går att se framför sig att den tes som socialdemokratin har drivit under hela 1900-talet, nämligen att utveckling förutsätter jämlikhet, kan hävdas också i en öppen, avreglerad ekonomi.
Det är jämlikheten som är drivkraft för utveckling, utveckling är en förutsättning för jämlikhet.
Detta är det socialdemokratiska konceptet, den socialdemokratiska idén.
Det var den tanken som var hotad, den tanken som var attackerad under 90-talets svåra dystra år.
Då sades det: Det går inte att hävda jämlikheten om man ska få fart på utvecklingen.
Vi sade att det går.
Och nu säger New York Times: De bryter mot tyngdlagen.
Låt det så vara, att vi bryter mot tyngdlagen, men jag är glad att vi kan ha denna sista partiledardebatt i den trygga förvissningen att vår samhällsmodell går att hävda också i en öppen, avreglerad ekonomi.
Det förutsätter dock, och det är viktigt, att vi inte slarvar, att vi är noggranna, att vi inte lovar mer än vad vi kan hålla, att vi inte ställer ut jättelika löften om skattesänkningar och utgiftsökningar, därför att då slås ekonomin sönder och då ingriper tyngdlagen, det kan jag försäkra er.
Det som nu inträffar påverkar opinionsklimatet i samhället.
Det är lätt att spåra var ansträngningarna finns i den här kammaren.
Det är förbättringar.
Lyssna får ni höra!
Man vill mera av satsningar i skolan och vården, inte alla men väldigt många i denna kammare vill mera.
Man vill mera av rättvisa, mera av jämlikhet, mera av frihet, mera av solidaritet, mera av trygghet och full sysselsättning.
För mig och för socialdemokratin är detta löftesrikt.
T.o.m. den nye högerledaren säger att han vill ha ett samhälle för alla, ett samhälle där alla känner trygghet.
Det är bra.
Då är retoriken ändå på plats.
Låt oss också hoppas att så småningom följer politiken och de konkreta åtgärderna som gör att vi i samförstånd och brett samarbete kan fortsätta att utveckla vår modell där det finns plats för alla, där utveckling är en förutsättning för jämlikhet och där jämlikheten är drivkraften i utvecklingen.
Det är detta som vi har framför oss.
Men vi får inte bli nöjda.
Det är lätt gjort, nu när alla säger att det går så bra, att man lutar sig bakåt och säger att vi har nått dit vi skulle nå.
Det är precis rakt motsatt attityd som vi ska ha, baserad på denna värdemässiga gemenskap som tydligen finns och som talar om mera av rättvisa och jämlikhet i denna kammare.
Låt oss göra det sekel som vi nu har framför oss och tusenårsskiftet till en startpunkt, en offensiv för att ta bort det svenska klassamhället, för att en gång för alla sätta punkt för det.
Det finns många och stora brister.
Det finns mycket att uppröras över.
Det finns saker och ting som kräver handling om Sverige ska vara ett gott land för alla.
Då ser vi att när vi kommer till de praktiska åtgärderna, då kanske inte retoriken motsvaras av samma enighet.
Jag ser sex områden framför mig där vi måste lägga vår kraft som samhällskritisk rörelse, som reformister för att skapa ett bättre Sverige.
Vi ska använda den styrka som vi har återvunnit och det internationella erkännandet som vi har fått.
De sex områdena är: För det första finns det en hets i arbetslivet som under de tunga svåra åren kunde skylas över, därför att arbetslösheten är en faktor som är så stark och kvävande när det gäller debatt och kritik så att när den är på plats är folk tysta.
Då tiger man.
Vi vet att arbetsskadorna ökar.
Vi vet att människor känner sig mobbade på arbetsplatserna.
Vi vet att den psykiska förslitningen är stor.
Många har fortfarande inte fasta tjänster utan vikariat.
Många känner inte trygghet i sin anställning.
Detta löser man inte genom att försämra anställningstryggheten eller genom att riva upp lagstiftningen på detta område.
Det är inte det som ska användas som metod, Tvärtom, när vi nu ser att vi klarar att bygga ett starkt ekonomiskt Sverige utan att öka otryggheten på arbetsplatserna, låt oss tillsammans med arbetsmarknadens parter använda oss av konstruktiva fackliga insatser för att vara med om att vända utvecklingen rätt på arbetsplatserna.
Hetsen, jäktet och stressen är en av de framväxande tydligaste klassfrågorna i dagens Sverige.
Där måste insatserna göras.
För det andra handlar det om utbildningsväsendet.
Det gäller en förskola för alla, som jag tidigare i dag har berört, för att möjliggöra en språkutveckling för alla barn i vårt land.
Språket, vår förmåga att kommunicera och göra oss förstådda, vår nyckel till sociala gemenskaper är det inte alla barn som äger.
Vi vet att språkutvecklingen är förknippad med de tidiga förskoleåren.
De som inte har språket kommer så småningom att misslyckas i grundskolan, och vi vet att de slås ut.
Vi vill göra en bred satsning på förskola med dess utvecklade pedagogik och en särskild satsning på förskolan i de områden där det finns många barn som bor i familjer där man inte talar svenska hemma, en förskola som börjar i tre-fyra-årsåldern, en förskola som inte utestänger någon på grund av man inte har råd att betala taxan.
Vi vill också satsa på skolan, så att det blir mer av kvalitet och jämförelser, mer av utvärdering.
Jag ser gärna högre status och högre löner för lärargruppen, men jag vill inte lägga mig i lönerörelsen, den får parterna sköta själva.
Vi ska fortsätta att bygga ut vuxenutbildningen.
Vi vet att många vuxna fortfarande inte har gymnasieutbildning.
De som saknar gymnasieutbildning kommer att finnas kvar på arbetsmarknaden, kanske i ytterligare 20-30 år.
Kunskapslyftet måste fortsätta att permanentas och bli en del av vuxenutbildningssatsningen.
Andra typer av satsningar gäller kompetensutveckling för dem som har ett jobb och en fortsatt utbyggnad av högskolan.
Med denna målsättning kommer 50 % av en ungdomskull inom några år att vara inne i högskolan.
Utöver de satsningar som nu görs i budgetpropositionen med mellan 700 och 800 nya miljoner till forskning ska vi fortsätta att gemensamt koncentrera oss på detta område.
Det är just i den miljön, i forskarsamhällets tillväxt, vid väl skötta högskolor och universitet och med en bra vuxenutbildning som nya företag och nya idéer växer fram.
Redan nu ligger ett bra studiemedelssystem på riksdagens bord, ett studiemedelssystem som innebär att vi satsar ytterligare 4 000 miljoner kronor på landets studenter.
Det här är ett område som kommer att avgöra Sveriges framtida konkurrenskraft och Sveriges framtida förutsättningar att tävla på världsmarknaden och därmed också ytterst avgöra våra förutsättningar att förverkliga våra livsprojekt och våra förutsättningar att nå våra drömmars mål.
Då duger det inte att skära ned på högskoleplatserna, som några vill i den här kammaren.
För det tredje är vården, skolan och omsorgen begrepp som vi har talat om länge i den svenska politiska debatten.
Nu börjar resurserna snart att vara tillräckliga - vi ser i alla fall ett slut på de stora nedskärningarna.
Antalet anställda i kommunerna växer.
Det är bra.
Men här uppkommer nu tydligen en ny ideologisk strid som handlar om ifall man ska släppa in vinstintressen i dessa verksamheter.
Vi är motståndare till att föra in sjukhusen på börsen.
Vi har ingenting emot stiftelser med religiös eller filantropisk inriktning som tillsammans med den offentliga sektorns ansvariga försöker att bedriva vård och omsorg, men att introducera sjukhusen på börsen är att föra in ett vinstintresse i vården som så småningom resulterar i att någon kommer att kräva en viss avkastning.
Den avkastningen ska då ställas mot de behov som de människor har som söker sig till vården.
Då byter vi till ett marknadssamhälle.
Vi som är anhängare av marknadsekonomin behöver inte vara för och vill inte ha ett marknadssamhälle.
Vården styrs av ditt behov, inte av din förmåga att betala.
Din förmåga att betala blir det som efterfrågas när sjukhusen finns på börsen i Alf Svenssons, Lars Leijonborgs och Bo Lundgrens systemskiftesStockholm.
Vården, skolan, omsorgen - vi har råd med detta.
Vi ska tillföra resurser så att det räcker.
Och vi ska se till att vi hela tiden är öppna för alternativ utan att överge det grundläggande, nämligen att behovet styr, inte din förmåga att efterfråga.
Det fjärde området är segregationen.
Vi har många svenskar som bor i områden där man är utanför det övriga svenska samhället.
Många av dessa människor har kommit till vårt land under senare år.
De är starka, de är välutbildade, de vill och de kan.
De är en oerhörd resurs.
Det är ett av de största misslyckandena med de senaste 20 årens politik att vi har hamnat i ett läge där vi inte har fått dessa människor att fullt ut ta del i det svenska arbetslivet och på jämlika villkor vara med och ta ansvar för sitt nya hemland.
Riktade insatser för att bryta segregationen kommer att vara en av de viktigaste uppgifterna för att stoppa ett framväxande klassamhälle.
Till detta ska läggas också insikten om, och det är det femte området, den regionala obalansen.
Hela Sverige, precis som Lennart Daléus sade, mår inte bra.
Men vi har nu resurser att faktiskt stötta dem som inte är med i den stora uppgången.
Jag har lite svårt att följa dem som klagar över att de får dela med sig av sina kommunalskatteunderlag till glesbygdskommuner och som sedan ändock tycker sig ha utrymme att sänka kommunalskatterna.
Skatteutjämningssystemet är ett viktigt sätt att bedriva regional utjämning i Sverige.
Regionalpolitiken, med stöd från EU med satsning på högskolor och satsning på infrastruktur med ianspråktagande av en ny, modern teknik, kommer att vara ett stort fält för reformer om vi ska ha ett Sverige som håller ihop och om hela landet ska leva.
Det sjätte området är den ekologiska omställningen.
Jag är glad att Birger Schlaug är så envis med sina provrör och med sin beskrivning av de brister som vi fortfarande har.
Det här är den stora frågan.
Det här är överlevnadsfrågan.
Det handlar inte om att vi på något sätt ska bromsa en utveckling eller gå tillbaka.
För mig handlar det om att vara positiv till ny teknik och att förstå den nya tidens krav.
Det är inte gammal teknik som vi behöver för att lösa miljöproblemen utan ny teknik.
Den gröna tillväxten drivs av ny teknik.
Den gröna tillväxten är modern.
Det är ett modernt projekt att ställa om Sverige till ekologisk uthållighet, att avveckla kärnkraften, att vara med om att utveckla ny energiproduktion, att vara med om att ta fram en bättre bilmotor som inte tillför föroreningar som driver fram växthuseffekten, att vara med om att stimulera till lokala utvecklingsarbeten och att överallt där människor träffas framhålla det personliga ansvaret för miljön och naturvården.
Det är ett område för reformer.
Så växer kartan fram.
Så växer dagordningen fram - en dagordning som handlar om att bryta klassamhället, hetsen i arbetslivet och segregationen i våra bostadsområden.
Vidare handlar det om att satsa på utbildningssystemen, ta ansvar för att se till att den regionala orättvisan undanröjs, se till att vården, skolan och omsorgen får tillräckliga resurser och om det stora politiska projektet, för det är ett politiskt projekt som kräver ansvar och engagemang, nämligen den ekologiska uthålligheten.
Vi kan göra det här nu.
Vi kan välja själva.
Några kanske tycker att det här är fel dagordning, och det finns sådana i denna kammare.
Säg i så fall nej.
Men ni kan i dag inte använda argumentet att vi inte har råd eller att vi inte har rätt att göra det för marknaden, för det har vi.
Och det är er möjlighet att nu med denna nyvunna, återvunna frihet faktiskt bestämma kursen för Sverige in i ett nytt millennium.
Utveckling och jämlikhet - drivkrafterna för ett modernt och rättvist samhälle - var socialdemokratins idéer vid förra sekelskiftet precis som det är vid detta.
Det är idéer som tillhör en rörelse som bygger på det grundläggande i människors utbyte och gemenskap, nämligen insikten om allas lika rätt, allas lika värde, alla folks frihet, hela världens fred.
Tack.
(Applåder)
Herr talman!
Låt mig först ge ett gott råd till Göran Persson.
Låt inte kammen växa sig för hög.
Det är bra att det går bra för Sverige, men ropa inte hej ännu.
Minns 80-talet med de positiva artiklarna och finansministern som blev världsmästare i ekonomi och efter 80-talet fallet, krisen och alla bekymren.
Ta det försiktigt.
Inteckna inte framtiden för mycket.
Det är bekymmersamt för Sverige att det som Göran Persson nu redovisade för oss i kammaren inte innebär någon som helst omprövning av det som faktiskt inte har fungerat och inte fungerar i Sverige.
Hans perspektiv från talarstolen - bombastiskt, kraftfullt, ovanifrån - är att tala till människorna, inte med människorna.
Och det är det som är socialdemokratins problem i dag.
Han säger: Vi ger 400 miljoner.
Nej, Göran Persson, det är Andersson, Pettersson och Lundström, de människor i Sverige som arbetar ihop pengarna som Göran Persson, hans regering och andra kan använda.
Det är deras surt förvärvade pengar som vi inte ska göra gällande att det är vi som har åstadkommit.
Göran Perssons perspektiv är ett politikerns perspektiv som bestämmer åt människan.
Man kände kyliga vindar från 60- och 70-talen - vinstintresse är något negativt.
Tanken på lönsamhet i företag, tanken på att det ska löna sig att arbeta, löna sig att vara företagare är något som i vissa fall är negativt för Göran Persson.
Bosse Ringholm tänkte i går fritt och han tänkte högt, och det blev nästan lika illa som när Björn Rosengren gjorde det.
Han skulle ju inte sälja ut Nordbanken, men i dag ska han det uppenbarligen, så det kan ju skifta.
Tankarna på banksocialiseringen är också ett minne från det som inte gick så bra.
Priset för att det inte blir någon omprövning betalas av människorna, medborgarna.
Det förkunnades av Bosse Ringholm i går att fastighetsskatten inte ska höjas extremt mycket, men höjas ska den.
Skatterna kommer att höjas, även om man nu gör en liten rabatt på de kraftiga höjningar som har genomförts under de senaste åren.
Priset betalas också av de människor som får stå i vårdköerna och de som inte får välja skola.
Det är ju skandal att ni ens funderar på att stänga Ekeskolan, som ni faktiskt gör.
Var ligger individens, elevernas och föräldrarnas val i den politiken?
Muren finns kvar, Göran Persson, i ert tänkande, när det viktigaste för er inte är hur man ändrar vårdens förutsättningar för att ge vård utan att hindra förändringar som är till det bättre, som ger mångfald, nya arbetsgivare, mer tillfredsställd personal och bättre vård.
Det är inte så att vården i dag styrs av behovet.
Tro inte det.
Vården styrs av hur politiker i landsting och i viss mån i staten fördelar pengar.
Det är det som styr vården.
En hälso- och sjukvårdsförsäkring - som vi skulle vilja ha - som är allmän och obligatorisk skulle innebära att sjukvården följde behovet.
Ni vill inte ha privata sjukhus men däremot privata tandläkare.
City Akuten, ska den stängas?
Är det någon skillnad om det är små eller stora hus som vården bedrivs i?
Är inte patienterna, mångfalden och rätten att välja det viktigaste?
Det tycker vi i alla fall.
De socialdemokratiska idéerna, som jag upplevde dem när Göran Persson talade om det gångna seklet, var för 100 år sedan att frigöra människorna.
Jag förstår inte att ni har kommit så snett att ni nu vill styra åt människorna, ta deras pengar i anspråk och säga att det är vi som gör det.
Hur kan Göran Persson bygga och försvara en ordning som gör att vanliga människor är bundna till de politiska lösningar som han erbjuder, medan de som är rika och välbärgade alltid kan välja fritt?
(Applåder)
Herr talman!
Det var lite av varje det där, Bo Lundgren.
Men skulle vi inte kunna koncentrera oss på denna stora ideologiska fråga om den kritik som ni har riktat mot den svenska välfärdsmodellen - höga skatter, långt driven ambition till omfördelning och därmed tron och förvissningen om att människor som är fattiga och som får det lite bättre ställt konsumerar och driver på ekonomin, och på så sätt skapas nya förutsättningar.
Det var ju det som inte skulle fungera.
Varför har vi nu då en så kraftig ekonomisk utveckling i vårt land?
Varför har vi flera hundra tusen nya i sysselsättning?
Varför pressar vi tillbaka arbetslösheten?
Varför har vi en låg ränta, så att vanliga människor kan köpa ett hem?
Varför har vi låg inflation, så att man ser att pensionerna räcker till?
Varför erkänner omvärlden vår förmåga att hantera ekonomin och vår modell?
Det skulle ju inte fungera.
Ni har ju ägnat ett helt 90-tal åt att tala om att detta var fel tänkt.
Så sent som för några månader sedan stod ju Bo Lundgren själv här i talarstolen, då som en av flera ekonomiska talesmän i Moderaterna och hävdade detta.
Varför har vi så kraftig tillväxt i Sverige i dag?
Varför går det så bra för Sverige, Bo Lundgren, när vi har så höga skatter?
Det vore intressant om Bo Lundgren kunde reflektera över detta.
För min del är det så att jag inte tror att det är där som problemet sitter, utan problemet uppstår i det ögonblick som man inte orkar ta ansvar för den gemensamma kassan.
Bo Lundgren kan vara alldeles lugn.
Jag kommer inte att medverka till att man inte tar det försiktigt.
Jag har städat en gång, och jag tänker inte göra om det.
Nu gäller det att hålla alla lugna som å ena sidan står i talarstolen och kräver mer utgifter för att i nästa ögonblick kräva stora skattesänkningar.
Det kanske var det, Bo Lundgren, som gjorde att jobben försvann - er oförmåga att ta ansvar för Sverige, er vilja att låna till utgifter, er förmåga att driva upp räntan och er häpnadsväckande okänslighet inför 50 000 konkurser i småföretag.
Det är detta som det handlar om.
Varför går det så bra för Sverige, Bo Lundgren, när vi har så höga skatter?
Tänkt högt omkring detta i talarstolen, så får vi ta ytterligare en replik sedan och fördjupa oss i samtalet.
(Applåder)
Herr talman!
Jag ser att Thomas Östros sitter i kammaren.
Han skrev, apropå det som Göran Persson tog upp sist i sitt anförande, om Socialdemokraterna: Hade vi under 80-talet fört en stramare politik hade vi inte gått in i efterkrigstidens svåraste lågkonjunktur med efterkrigstidens sämsta finanser.
Thomas Östros hade då alldeles rätt.
Visst, vi var några stycken som fick städa - jag i banksektorn.
Sedan är det fråga om hur vi ska hantera den ideologiska debatten.
Göran Persson, ett tillfälligt år eller några år när ekonomin går bra, gärna så många som möjligt - självklart.
Men människorna då?
Vart tog människorna vägen i Göran Persson replik?
Kom tillbaka till detta.
Det var den fråga jag ställde.
Var och en känner igen sig.
Det är ju så att vanliga människor när det gäller vård, skola och omsorg är hänvisade till det som ni och andra politiker bestämmer åt dem.
Där det finns valfrihet vill ni inskränka den.
Ekeskolan är ett sådant exempel.
Det finns många andra.
Privata sjukhus ska inte få finnas, säger Lars Engqvist.
Det är ett annat exempel.
Men det är vanliga människor, som ni säger er företräda men egentligen inte gör, som måste rätta sig efter det som politiken bestämmer åt dem.
De som tjänar mycket eller har stora tillgångar klarar sig alltid.
De kan välja fritt, och de kan gå förbi köerna.
För mig är det väsentligt att alla får samma rätt att välja, får samma rätt att få kvalitet och får samma möjligheter.
I t.ex. Stockholms läns landsting jobbar man nu hårt för att faktiskt se till att göra de förändringar inom sjukvården som gör att personalen trivs och fungerar och som gör att patienterna får vård och kan välja.
Ni gör allt ni kan för att hindra detta, på samma sätt som ni försöker undvika att ge friskolorna den möjlighet att utvecklas som inte bara är bra för dem som går i friskolorna utan också ger hela skolsystemet någonting av en pånyttfödelse, mer kreativitet och fler alternativ.
Om vi bortser från denna fråga och tittar på den ekonomiska frågan igen så säger de flesta bedömare utanför kammaren - här finns ju en hel del som förnekar verkligheten - att det krävs omfattande reformer för att svensk ekonomi långsiktigt ska fungera bra.
Det är Valutafonden, OECD och många andra svenska och utländska ekonomer som säger det.
Så är det.
Det krävs reformer och förändringar.
Vi ska inte straffbeskatta företagen.
Det gör vi i dag.
Vi har extra hög skatt i Sverige på vinstrika och snabbväxande företag.
Det är därför som vi har ett dåligt nyföretagande.
Trots att det går bra i det stora, så går det inte bra i det lilla, och det är det lilla som bygger det stora på lång sikt.
Göran Persson, varför vägrar ni, nu när tiderna är goda, genomföra de reformer som gör att vi kan fortsätta att ha goda tider långsiktigt och stabilt i framtiden?
Men framför allt, och jag kommer tillbaka till det: Kan Göran Persson utveckla sin syn på hur det blir bättre för människorna när ni ser till att förvägra alternativen, när ni vill behålla politiskt inflytande, när ni vill behålla vårdköerna och när ni vill behålla den situation där vanliga människor inte kan välja fritt utan det bara förbehålls dem som är rika?
(Applåder)
Herr talman!
Vi vill visst ha alternativ, Bo Lundgren.
Vi har öppnat för alternativ i skolsektorn och i vårdsektorn.
Vad jag vänder mig emot och vad vi reagerar emot är att sjukhusen ska till börsen och att det ska bli vinst i vården.
Var lönsam du som är patient, det är det som det handlar om.
Nu är det säkert inga problem, och inte nästa år eller året därefter.
Men om man drar ut perspektivet till tio år, vilket Sverige får vi?
Ett samhälle som är ett marknadssamhälle, ett samhälle där penningvärdet är större än människovärdet.
Det är ju det som vi reagerar mot.
Det finns ingen analys hos folkpartister, hos kristdemokrater eller hos moderater om vad detta ger för ett Sverige.
Sedan säger Lundgren - detta blir så falskt - att det bara är de som tjänar mycket som kan välja i socialdemokratins Sverige.
Men så tittar man på de förslag som Lundgren lägger fram.
Vad är det för förslag?
Ja, den som tjänar mycket ska få en väldigt kraftig skattesänkning i Lundgrens värld - en skattesänkning på aktier, en skattesänkning på höga inkomster, en skattesänkning på stora fastigheter och en skattesänkning på pigor.
Det är ju visionen.
Ökar det rättvisan i Sverige?
Ger det bättre möjligheter för de människor som är arbetslösa, för de människor som är sjuka eller för de människor som är i behov att få en bra undervisning i skolan?
Självklart inte.
Det är ju dessa resurser som man tar bort för att ge till de bäst ställda.
Och där finns ju den andra huvudlinjen i 90-talets ekonomiska debatt som Lundgren och moderaterna är ett uttryck för, att ekonomin fungerar bättre om de som redan har mycket pengar får mer och om de som redan har lite pengar får mindre.
Hur ska man annars kunna se tråden i moderaternas förslag - skattesänkningar för de bäst ställda och försämringar av sjukförsäkring, a-kassa och kommunernas ekonomi?
Här står två synsätt mot varandra.
Vi kommer envist att hävda att har man en stark regering och ansvarsfulla riksdagsmajoriteter går det att bedriva en politik som förenar ett högt skatteuttag med en kraftig tillväxt.
Och en kraftig tillväxt är förutsättningen för ett rättvist Sverige, ett Sverige där människor som inte är förmögna också känner att de kan tro på framtiden, ett Sverige som är bättre också för deras barn.
Det är detta som den ideologiska striden handlar om och har handlat om.
Trots en lite förskönad moderat retorik är vi tillbaka där skiljelinjen finns i svensk politik.
Det tragiska är att Folkpartiet och Kristdemokraterna har bytt sida.
(Applåder)
Fru talman!
Det är just här striden står, om hur vi ska fördela de resurser som ska användas för vårt gemensamma bästa.
Antingen styr marknaden, och då är det plånboken som avgör, eller också styr behovet, och då tar vi ansvar för det gemensamt.
Där går en klar skiljelinje i svensk politik.
Min fråga till Bo Lundgren har ju en allvarlig bakgrund.
I det ögonblick som vi säljer ut sjukhusen, som moderaterna gör i Stockholm med kristdemokraternas stöd, så för vi in ett vinstintresse i sjukvården.
S:t Görans Sjukhus ska ju Gud bevars till börsen så småningom.
Därmed blir det ju genast en bedömning av vad som är lönsamt.
Det ska aldrig vara så att den som behöver vård behöver utsättas för en bedömning om han eller hon är lönsam.
Där ligger kärnpunkten i denna ideologiska debatt.
Jag kan konstatera att Bo Lundgren uppenbarligen tycker att detta är en bra politik och att han vill fortsätta med utförsäljningen av sjukhus över landet.
Vi kommer att motsätta oss det.
Vi kommer att söka möjligheterna att hävda en lagstiftning mot detta.
(Applåder)
Herr talman!
Jag tycker att det är intressant, bra och klargörande att vi får lite av en ideologisk debatt där skillnaderna faktiskt blir tydliga.
Det är ju just dessa grundläggande värderingar som skiljer oss åt - den borgerliga sidan med Moderaterna som största drivkraft, åtminstone hittills, och den sida som nu finns i samarbetet omkring regeringspolitiken.
Det är synen på individen, synen på hur människan ska hävda sin rätt.
Bo Lundgren talar väl för att det ska ske genom valfrihet som konsument och genom privat ägande.
Det är den ena sidan.
Den andra sidan är att hävda sin rätt utifrån just den rätt man har som människa, oavsett hur mycket man äger.
Den rätten kan man hävda genom politiken, och det är den som är redskapet för att göra sin stämma hörd.
Jag tycker att den dagordning som Göran Persson målar upp är bra.
Jag tycker att den tar upp de viktiga frågorna, t.ex. att bryta klassamhället.
Jag vill lägga till: att bryta också de manliga maktstrukturer som gör att kvinnor inte får tillträde i den omfattning som vi skulle behöva för att kunna berika demokratin.
När det gäller arbetsmarknadsfrågorna vill jag gärna stryka under detta med hetsen i arbetslivet.
Jag vill gärna passa på att ställa frågan till Göran Persson: Är inte det moderna svaret på den allt hetsigare och stressigare arbetsmarknaden en modern arbetsmarknadsreform, vilket en arbetstidsförkortning skulle innebära?
Vi vet av alla goda försök och permanentade sextimmarsgenomföranden som finns att det innebär stora lättnader.
Det innebär livskvalitetshöjningar.
Det innebär demokratiutveckling.
Det innebär höjd kvalitet i arbetet osv.
Vi sitter ju i ett gemensamt samarbete om de här frågorna.
Jag skulle naturligtvis vilja se att det händer någonting i den här frågan under den mandatperiod som vi nu har framför oss.
Jag skulle gärna vilja få en kommentar från statsministern i den frågan.
Herr talman!
Vi sitter i en gemensam arbetsgrupp i den här frågan, och den jobbar med sikte på att presentera en politik i arbetstidsfrågan.
Sedan har vi det andra spår som också är aktuellt, nämligen att låta arbetsmarknadens parter hantera det här i förhandlingar mot ett tänkt löneutrymme.
Jag tror dock att hetsen i arbetslivet är en större fråga än bara en fråga om arbetstid.
Jag tror att det handlar väldigt mycket om hur man ser på sin arbetskraft, att människor på jobbet känner sig behövda och sedda.
Vi har en period bakom oss med en dyster utveckling, till följd av hög arbetslöshet, som gjort att många har drivits väldigt hårt.
Vi kan se det i uppgången av sjuktalen.
Vi kan se det i uppgången av arbetsskadorna.
Vi kan se det i alla de psykosociala bekymmer som nu dyker upp.
Arbetstiderna är viktiga - ja, men frågan är större än så.
Här vill jag ha ett nära samarbete med arbetarnas och tjänstemännens fackliga organisationer och också, naturligtvis, med moderna företagare som begriper att den viktigaste resursen för att utveckla Sverige och företagandet är motiverade medarbetare.
Låt oss gemensamt göra det här till ett stort reformområde de kommande åren.
Herr talman!
Jag tycker att det var utomordentligt bra att statsministern erinrade om den korta period som gått sedan järnridån hackades ned.
Jag tror att det är väldigt viktigt att vi så här på tröskeln till ett nytt millennium erinrar oss hur beroende vi är, har varit och kommer att bli av Europa.
Jag tror egentligen att vi är lite för dåliga - jag vågar nog säga allihop - på att lyfta fram detta inför Sveriges medborgare.
Jag vågar t.o.m. påstå att sedan järnridån hackats ned kan vi skönja något som kanske kan kallas en fattigdomsgräns öster om Finland och ned över Europa.
När det kalla krigets dok lyfts undan ser vi också konflikt efter konflikt pyra.
Därför tror jag att just Europaarbetet och inriktningen på att vara med och säkra fred och frihet för vår kontinent, som vi talat så mycket om här, behöver bli mer centralt i vårt politiska arbete.
Jag vill hoppas att statsministern nu verkligen inviterar oppositionen inför ordförandeskapsperioden i EU.
Inte för att vi på något sätt ska nagelfara utan för att vi gemensamt, som ett litet, alliansfritt land, säkert under den perioden - internationellt, europeiskt men också i vårt eget land - kan visa på hur gränslöst, i ordets egentliga bemärkelse, beroende vi är av vår omvärld.
Vi talar mycket här nu, och det blir väldigt mycket retorik.
Det är inte alls konstigt att så blir fallet.
Vi har talat om ekonomisk tillväxt, och rätt vad det är slinter vi tillbaka i detta med beskyllningar för vem som stod för vad och åstadkom vad i det förgångna.
Jag tyckte att det som Lars Leijonborg lyfte fram var väldigt viktigt, nämligen att vi får läsa och höra att nazism, fascism och främlingsfientlighet breder ut sig och rotar sig i vårt land.
Jag är fullständigt övertygad om att vi alla vill ta itu med detta.
Personligen tror jag att skolans roll här knappast kan övervärderas.
Jag är övertygad om att resurser spelar en roll i det sammanhanget, men jag tror inte att det enbart handlar om resurser.
Vi löser inte ut det här eller gör oss kvitt det enbart genom tal om ekonomisk tillväxt, utan det krävs en medvetenhet om demokratins värde.
Vi har tidigare här talat om, och det är också utomordentligt, hur våld breder ut sig och hur framför allt kvinnor drabbas.
Jag vågar påstå att i många fall sås de här fröna till förakt och okänslighet redan i skolan - på skolgårdarna och i korridorerna, där språket har tillåtits bli enormt förgrovat.
Man kan häpna över vad som tillåts i dag i svenskt skolväsende när det gäller att uttrycka sig gentemot unga flickor.
Jag tror att det inte bara krävs retorik om detta, utan det krävs rejäla tag för att återställa ordning, reda, hyfs och sans!
Och det ska börja utomordentligt tidigt.
Det krävs något slags restaurering av civilkuraget hos skolpersonal, hos skolpolitiker och hos oss alla.
Herr talman!
Jag förstår att Alf Svensson skulle svara på frågan om människovärde och penningvärde.
Det är nog många som vill att just Alf Svensson ska utveckla hur han ser på att ta sjukhusen till börsen.
Går det inte i den här debatten får vi komma tillbaka.
Här finns nu en vattendelare i svensk politik.
Vi vill veta på vilken sida Kristdemokraterna finns.
Vi har ett ordförandeskap i EU framför oss.
Brett samarbete kommer naturligtvis att dominera den politiska bilden under ett helt år, både under det halvår vi är ordförandeland och det halvår som föregår.
Det är en enorm kraftansträngning.
Det är naturligtvis så att vi, som traditionen bjuder inom unionen, under den perioden håller ihop och tar på oss det gemensamma ansvaret för Europa.
Självklart ska hela oppositionen engageras i detta.
Jag är glad att vi är överens om vikten av att bekämpa rasism och antisemitism.
Det är viktigt att lägga till det sista, därför att där, i antisemitismen, startar ofta väldigt mycket av sådant som sedan utvecklas till förföljelse och historiens värsta illdåd.
En miljon svenska hem har beställt boken Om detta må du berätta.
230 000 ungdomar har sett på film omkring just Förintelsen, tiotusentals besök på vår hemsida, lärarfortbildning.
Det är ett uttryck, det finns fler.
Låt oss hjälpas åt.
En sak vill jag vädja om till Alf Svensson: Dra inte alla unga över en kam.
Jag hade nyligen en samling av ungdomsorganisationer.
Det är så lätt gjort att vi vuxna grips av just den frustration och ilska som Alf Svensson gett uttryck för.
Plötsligt talar han om de unga som ett problem.
Det är tvärtom.
I dagens ungdomsgrupp finns starka värderingar för allas lika rätt och värde.
I dagens ungdomsgrupp finns de som vi lugnt kan anförtro ansvaret för samhället i framtiden.
Men det finns några i den gruppen, precis som det alltid har funnits, som är utanför och som kommer snett, bara med den skillnaden att dessa ungdomar i dag lever i en värld som vi vuxna har skapat och som är så ohyggligt mycket hårdare, fräckare, fränare, fulare, fattigare än den vi fick växa upp i.
Ungdomarna kommer att vara de som står på barrikaden för kampen för demokrati och mänskliga rättigheter.
Det vet jag.
Låt oss ge dem allt det stöd de har rätt att fordra av oss som är äldre.
Herr talman!
Det är ett lite enkelt trick, Göran Persson, i retoriska sammanhang att försöka tillvita mig att jag inte vet att det finns ungdomar som är skötsamma.
Nu handlade det alltså om att ta itu med avarterna.
Det är inte ovanligt här i kammaren att vi riktar in oss på det som ska ändras i stället för att stryka det medhårs som är bra.
Det kan jag också göra en god stund.
Det är ganska famöst att tala om det privata som någonting som kränker människovärdet, som om det går en skarp gräns mellan det som det privata står för och det som samhället står för.
Även det samhälleliga har av och till hållit penningvärdet högre än människovärdet.
Herr talman!
Om statsministern inte har någon taletid kvar blir det inte så mycket att fråga utan mera att berätta.
Det är bra att han har insikten om den regionala obalansen.
Det har många människor ute i landet också.
Det vet om att den finns.
De märker att detta att bo utanför de stora städerna förhånas i såpor på TV, det skrivs ned i statliga rapporter, i kolumner i våra tidningar.
De vet om det.
De vet om att 210 av landets 289 kommuner hela tiden tappar i befolkning och att detta sker av något skäl, att det är någonting som inte fungerar.
Det är någonting som bör göras annorlunda.
Då finns det saker som regeringen kan, bör och måste ta itu med för att åtminstone försöka åstadkomma en förändring.
En sådan sak är att störta ut när det kommer fram rapporter som säger att postservicen ska läggas ned i landet, kassaservicen försvinner, ni som driver småföretag har ingenstans att vända er med i postangelägenheter.
Då skulle regeringen störta ut och säga att det inte blir så.
Det kommer att bli annorlunda.
Vi ska säga nej till den utvecklingen.
Framför allt för framtiden skulle statsministern ha kunnat upprepa, om han hade haft tid, det han sade förra året vid den här tiden när jag talade om att en digital allemansrätt, inte ute i varje kommunkontor som regeringen nu föreslår, utan i varje hushåll, i varje företag runt om i landet är någonting som gagnar tillväxten i hela landet, inte i delar av landet.
Det har jag berättat för statsministern igen.
Herr talman!
Först: Det var mycket bra att Göran Persson gjorde ett statsministerbesök i Israel.
Sedan: Vi vet en del genom dem som lämnat regeringsarbetet - jag höll på att säga sluppit ut - t.ex. Åsbrink, Åhnberg och Peterson, hur det är i regeringsarbetet med LO-bindning, handlingsförlamning och idéfattigdom.
Lyssnade man noga på vad Göran Persson sade om handlingsplan framgick det där väldigt tydligt.
Inget ska hända med arbetsrätten, inget ställningstagande om lärarlönerna, stopp för nya aktörer i vården, inget besked om EMU, osv.
Listan fick Gudrun Schymans godkännande.
Det är väl i ett nötskal Sveriges problem.
Det är inte som New York Times skriver, ett trolleri att det har gått bra för Sverige.
Det beror på ett antal tuffa strukturbeslut som vi har fattat under 90-talet.
Nu är frågan: Är vi redo att fatta ytterligare sådana för att befästa den här utvecklingen.
Efter att ha hört Göran Perssons handlingsplan, står det för mig alldeles klart att den handlingskraften inte finns hos regeringen.
Herr talman!
Jag har läst barnkonsekvensanalysen om maxtaxa.
Läs den, Göran Persson.
Den förskräcker!
Partiledardebatten var härmed avslutad.
Herr talman!
Från de stora orden och partiledardebatt till den lite tråkiga rubriken: Införande av schablonberäkning på elmarknaden, m.m.
Det är inte alla beslut som vi fattar här i riksdagen som ger en riktigt stor synlig effekt.
Men detta är ett av de beslut som faktiskt märks ute i stugorna.
Det är ett av de beslut som redan har gett som resultat att brev skickas till miljoner elkonsumenter med erbjudanden om lägre priser.
Det här är det slutliga beslutet som gör att elmarknaden blir tillgänglig också för vanliga konsumenter.
Den avreglering som påbörjades av Per Westerberg under den borgerliga regeringsperioden, och som sedan sköts upp av Socialdemokraterna ett år, för att till slut klubbas här i riksdagen öppnade först elmarknaden för de större konsumenterna.
Tyvärr infördes ett system med timvis mätning för att få byta elleverantör.
Det kravet på timmätare avskaffas i och med det beslut som fattas i dag.
Effekterna av avregleringen är dramatiska.
Själv har jag som mest fått betala 27 öre per kilowattimme, plus moms, mätkostnad, energiskatt och andra skatter.
Men priset för den rena energin var 27 öre.
I dag erbjuds jag på den fria marknaden priser på 14, 15, 16 öre per kilowattimme.
Det är i stort sett en halvering av elkostnaden som vi ser till följd av avreglering, slopade monopol och att det inte bara är en kommunala självkostnadsprincipen som reglerar taxesättningen på el.
Tidigare har vi haft ett system med lokala monopol.
Det har ofta varit kommunala elverk eller kommunala elbolag som har drivit verksamhet.
De har drivit verksamheten under den lagstadgade självkostnadsprincipen, och effekten har varit höga priser.
Det har varit möjligt för elhandelsbolagen, de kommunala elbolagen och andra, att ta ut precis så mycket som de haft kostnader för, och lite till.
Jag minns själv hur vi i Karlskoga kommun diskuterade elpriserna.
Kommunalrådet redovisade glatt att vi hade bra elpriser eftersom de var 1 eller 2 öre lägre än grannkommunernas.
Men det visar sig nu när avregleringen slår igenom att från de ungefär 10 öre som elhandelsbolagen har tagit för sin verksamhet att stoppa in elen i ena änden av nätet för att sedan leverera den till slutkund i andra änden av nätet får man nu ungefär 1 à 3 öre för samma tjänst på den avreglerade elmarknaden.
Det är klart att detta ger dramatiska effekter för elhandelsbolagen.
Vi kommer att se ett stort antal elhandelsbolag som köps upp eller går i konkurs därför att de inte kommer att ha kompetens, förmåga eller kapitaltillskott nog att hantera den nya situationen.
Det finns all anledning att sända signalen till många av de kommunpolitiker vi har runtom i landet: Se över ägandet och driften av de kommunala elhandelsbolagen.
Det kommer att krävas kapital och kompetens på ett sätt som inte har krävts tidigare.
Slopandet av timmätarkravet är mycket bra.
Vi är glada över att vi fick reformen genomförd i tid och betydligt tidigare än vad regeringen själv ville.
Det finns emellertid några brister i betänkandet från näringsutskottet.
Ett är att majoriteten inte ställer upp på en skärpt tillsyn av monopolen inom energiområdet.
Det gäller framför allt nätverksamheten och fjärrvärmeverksamheten.
Här visar undersökningar att många av monopolbolagen tar oskäligt mycket betalt.
De har en i vissa fall orimligt hög avkastning på eget kapital.
Här krävs en skärpt tillsyn.
Därför, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 1, som rör just skärpt tillsyn av nätverksamheten.
Betänkandet handlar också om övergångslösningen för skyddet av små elproducenter.
Det är bra att de små elproducenterna får en möjlighet att själva vända sig till kunderna för att på det viset kassera in möjligheten att få bättre betalt för den småskaliga elen.
Vi väntar på ett förslag från regeringen om hur systemet skall se ut efter övergångsperioden som sträcker sig till årsskiftet 2000-2001.
Enligt vår uppfattning skall de små elproducenterna i allt väsentligt då få agera på samma marknadsmässiga villkor som de större producenterna.
Det ger möjlighet att ta bra betalt för den småskaligt producerade elen.
Det ger också en möjlighet att komma ifrån de monopol som de tidigare har varit instängda i.
Herr talman!
Den borgerliga regeringen 1991-1994 inledde en period av avreglering i Sverige.
Vi öppnade upp - och jag säger vi, eftersom jag då själv jobbade i Regeringskansliet - område efter område för konkurrens.
Det hela skedde under mycket starkt motstånd från Socialdemokraterna.
Medan vi ville myndigförklara konsumenterna ville Socialdemokraterna fortsätta med att behandla dem som okunniga, satta under statens förmynderi.
Vi vill skapa fungerande marknader med konkurrens både när det gällde pris och kvalitet.
Men Socialdemokraterna sade blankt nej till våra förslag.
Vi ville också avreglera elmarknaden.
En ny lag om handel med el antogs faktiskt också av riksdagen.
Herr talman!
Detta är historia.
I dag handlar det om en öppen elmarknad som vi skall göra tillgänglig också för hushållen.
Det är med stor glädje som vi kan konstatera att vi nu har baxat frågan om den fria elmarknaden ända till ett beslut här i riksdagen.
Vi är mycket glada över att nu också hushållen får ta del av den fria elmarknaden.
Vi har redan sett effekterna i form av sjunkande priser och höjd servicenivå.
Nu tävlar faktiskt elleverantörerna om sina kunder.
Kunden, konsumenten, sätts i centrum.
Vi kristdemokrater stöder propositionens huvudsakliga innehåll.
Men vi har i vår motion och i reservationer därutöver särskilt pekat på några områden där regeringen bör vidta åtgärder för att skapa och upprätthålla en väl fungerande energimarknad.
Det gäller behovet av att få till stånd en rationalisering och sänkning av kostnaderna för nätverksamheten.
Det gäller att utse en myndighet för prisöversyn beträffande fjärrvärme.
Det gäller skärpta regler och förbättrad tillsyn för att förhindra att elbolag använder vinsterna från nätverksamhet för att subventionera elförsäljningen.
Det är också mycket viktigt att löpande kontrollera hur elmarknaden nu kommer att fungera och att ha beredskap för snabba åtgärder om det t.ex. skulle visa sig att det finns behov av justering av bestämmelserna om förbrukningsgränserna för schablonberäkningen.
Herr talman!
Kristdemokraterna värnar om de små elproducenterna.
Vi har gjort bedömningen att en rimlig ersättningsnivå i nuläget ligger på ungefär 26 öre per kilowattimme.
Enligt en TT-rapport i måndags har man nu kommit fram till en uppgörelse om ersättningen.
Från den 1 november i år och under hela nästa år kommer enligt pressmeddelandet de små elproducenterna att få ut ca 25 öre för den el de producerar.
Är det så, så ger detta ett välkommet andrum för de ca 1 200 anläggningar som är berörda.
Det uppfyller också i princip det krav på ersättning som vi har rest i vår motion.
De små elproducenterna behöver klara, långsiktiga spelregler.
Det är kristdemokraternas bestämda uppfattning att om Sverige menar allvar med en stängning av Barsebäck och med att på sikt avveckla kärnkraften, och seriöst menar att energibortfallet ska ersättas av energislag som inte förgör miljö och natur - då måste vi värna de små elproducenter vi har.
Många bäckar små bildar som bekant en å.
Herr talman!
Vi ställer oss naturligtvis bakom våra reservationer.
Men jag nöjer mig för tids vinnande med att yrka bifall till reservation nr 4.
Fru talman!
I dag läser man i tidningarna att den gamle socialiseringsivraren Bosse Ringholm nu inte vill sälja Nordbanken, symbolen för 80-talets misslyckade politik, det statliga ägandet.
Samtidigt hör vi statsministern nästan föraktfullt tala om begreppet vinst.
Var finns den där känslan för företagande och företagsamhet?
Lön och vinst, ersättning för arbete, är något i grunden positivt som har drivit detta samhälle framåt.
Att utnyttja olika driftsformer, att låta personalen ha olika arbetsgivare så att den mår bättre, trivs bättre och ger en bättre vård, det är det som borgerliga partier ägnar sig åt.
Det som ni socialdemokrater ägnar er åt är faktiskt att inte låta behovet styra.
Ni vill låta politikerna styra, och det är därför som det har gått snett, och det är därför som vi har vårdköer och problem för de enskilda människorna.
(Applåder)
Herr talman!
Från Centerpartiet ser vi också positivt på avregleringen av elmarknaden.
Den har för väldigt många människor och företag betytt sänkta elkostnader, vilket är bra.
Det har tidigare redovisats här.
Takten i byte av ellevarantörer skulle ha varit mycket snabbare om inte kravet på samtidigt byte av elmätare hade funnits med.
Detta beslut från förra riksdagsperioden är nu tack och lov ändrat.
När vi nu i dag ska besluta om schablonberäkning på elmarknaden uppstår en del problem, i första hand för de små elproducenterna.
Detta är vi överens om.
Det skydd för dessa som beslutades om 1995 ser väldigt bräckligt ut, i varje fall för den närmaste tiden.
Vid tiden för ärendets behandling i utskottet fick vi veta att förhandlingar pågick och att Centerpartiets förslag om en garanterad prisnivå för elproduktionen från de små producenterna därför inte var möjligt att anta.
Mina frågor till Socialdemokraternas företrädare - jag ser inte Holmqvist här - är för det första: Vilka förhandlingar pågick vid den tidpunkten - i slutet av september?
För det andra, herr talman, har vi i dag via medierna fått veta att det nu har upphandlats ett medelpris på ca 14 öre per kilowattimme för de små producenterna.
Denna modell, som valdes av majoriteten, innebär att Svenska kraftnät tagit in offerter och att bidrag ska utgå från staten upp till, som det heter, en nivå som ger möjligheter att uppnå rimlig lönsamhet.
Herr talman!
Denna modell kräver ett godkännande av EU.
Pengarna som vi ställer upp med och som ska beslutas om i budgetpropositionen blir alltså med denna modell inlåsta i minst sex månader.
Om vi hade antagit den modell om ett garanterat minipris som vi från Centern och Kristdemokraterna föreslagit hade det gett möjlighet att direkt kunna betala ut det högre priset.
Självfallet skulle Svenska kraftnät ha haft mottagningsplikten.
Nu ställs hela branschen, med ca 1 200 företag, i en ny oviss situation och väntan på en vettig ersättning.
En svag lönsamhet blir ännu sämre då likviditeten nu hotas under det närmaste halvåret.
Herr talman!
Min andra fråga till Socialdemokraternas företrädare blir därför: Är Socialdemokraterna beredda att medverka till att staten förskotterar medel ur de i budgetpropositionen föreslagna miljonerna för detta ändamål - för att ge de små producenterna rimliga villkor i väntan på besked från EU?
Detta är synnerligen angeläget eftersom en mycket tveksam situation kan uppstå.
Slutligen kan jag konstatera att en ny etapp av ovisshet och väntan hotar den småskaliga energiproduktionen.
Skattefrågorna och besked om dessa lyser med sin frånvaro.
Detta ska behandlas i en särskild ordning.
Om vi inte får till stånd en rimlig hantering av dessa frågor för den närmaste tiden kommer flera företag att slås ut.
Vid omförhandlingar av lån har bankerna varit kallsinniga, då inget garantipris för närvarande gäller - en ögonvittnesrapport från den gångna veckan.
Hela teknik- och tillbehörsindustrin för den småskaliga energin ställs i väntläge.
Min tredje fråga gäller ambitionerna efter år 2000.
Hur ska regeringen uppfylla statsministerns mål om åtta nya terrawattimmar vindel?
Och när kommer utredningen kring förutsättningar och villkor för den småskaliga energiproduktionen efter 2000?
Det är många som väntar på besked.
Herr talman!
Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 7.
Herr talman!
Riksdagen beslutade på näringsutskottets initiativ hösten 1998 att anmoda regeringen att lägga fram ett förslag om slopat krav på elmätare för små elkonsumenter.
Motivet för detta var att möjliggöra även för denna kategori att dra nytta av elmarknadens omreglering genom sänkta elpriser.
Med den gräns för schablonberäkning som här föreslås beräknas ungefär 99,5 % av landets elanvändare komma att omfattas av det nya systemet.
Det gäller bl.a. alla hushåll, men även flertalet jordbrukare och andra små näringsidkare, vilket är en viktig princip tycker jag.
Kravet på timvis mätning har varit ett hinder för en ökad rörlighet bland elkunder med låg elanvändning och därmed hindrat en ökad konkurrens och prispress inom denna del av marknaden.
Kostnaden för mätutrustning med tillhörande installation har heller inte minskat i den takt som förväntades då takpriset på 2 500 kr infördes.
Byte av elleverantör får nu ske den första dagen i varje månad.
I riksdagens beslut om att schablonberäkning ska införas den 1 november 1999 uttalades att någon avgift inte ska tas ut av den kund som byter elleverantör.
Detta är viktigt.
Regeringen föreslår också att innehavare av nätkoncession inte ska ha rätt att ta ut en särskild avgift vid byte av elleverantör.
Detta är bra, men det måste också kontrolleras noga av konkurrensverk och andra så att det inte kringgås.
I dagens nummer av Ny Teknik slår man fast att priset på el har minskat från ungefär 27 öre till 17 öre i timmen.
Detta är bra.
Men jag tror att priset kommer att kunna minska ytterligare ju fler kunder som uppmärksammat att det faktiskt är en verklighet att kunna byta leverantör.
Elhandelspriset utgör emellertid bara en del av det totala priset som en konsument betalar.
Nivån på nätavgifterna och hur de utvecklas är också av stor betydelse för det totala elpriset.
Eftersom nätverksamheten inte är konkurrensutsatt är det mycket viktigt att tillsynen över denna del av elmarknaden är effektiv.
Så är inte fallet för närvarande.
Trots gällande regler om korssubventionering finns det en uppenbar risk för att energiföretagen söker kompensera sänkta elpriser med ökade nätavgifter.
Regeringen bör också utse en myndighet för tillsyn av prisövervakning beträffande fjärrvärme.
Konkurrensverket har uppmärksammat att en kraftproducent som producerar både fjärrvärme och el har erbjudit rabatter på fjärrvärme när man också har erbjudit bra elpriser.
Därmed riskerar man att en hel del av kostnaderna vältras över på fjärrvärmekostnaderna.
Beräkningar bör redovisas i de fall då el- och fjärrvärme produceras i samma anläggningar för att undvika risken att kostnaderna övervältras mellan energislagen.
Riksdagen bör enligt vår mening genom ett uttalande ställa sig bakom detta.
En annan konsekvens av införandet av schablonberäkning på elmarknaden är att leveranskoncessionssystemet upphör.
Detta system har bl.a. gett de små elproducenterna ett särskilt skydd.
I samband med avregleringen av elmarknaden utlovades att dessa producenter skulle ges en garanterad avsättning med ett garanterat lägsta pris t.o.m. utgången av år 2000.
Därmed tycker vi att statsmakterna har ett självklart moraliskt ansvar att säkerställa ett motsvarande skydd för den småskaliga elproduktionen när systemet med leveranskoncession försvinner.
Det måste ges en tydlig signal om att staten tar sitt ansvar och garanterar elproduktionen ett lägsta pris om 21 öre per kilowattimme under perioden från den 1 november 1999 till utgången av år 2000.
Detta hindrar dock inte att den process som inletts, där Svenska kraftnät agerar mellanhand i ett anbudsförfarande om inköp av småskaligt producerad el, fortsätter.
Samtidigt bör det klargöras att den fria elmarknaden förutsätter att också den småskaliga elproduktionen efter utgången av år 2000 i princip får agera på elmarknaden på samma villkor som annan produktion.
Det är över huvud taget väldigt viktigt för näringsklimatet att de politiska spelreglerna för företagandet är långsiktiga och genomtänkta.
Staten ska kort sagt hålla vad den lovar.
Herr talman!
Med detta yrkar jag bifall till reservation nr 1 och nr 5.
Herr talman!
Vid beslutet om en ny ellagstiftning hösten 1995 var alla partier överens om att det var viktigt att alla elkonsumenter kunde dra nytta av de lägre elpriser som en ökad konkurrens på elmarknaden skulle leda till.
För Miljöpartiet var det självklart att det rådande regelverket, med bl.a. en kostnad på 2 500 kr för ny elmätare vid byte av elleverantör, var ett hinder för att uppnå målet att alla konsumenter skulle dra nytta av de lägre priserna.
Det var bara storkunderna som fick skörda frukterna av den fria elmarknaden.
Därför föreslog vi redan våren 1996 att kravet på elmätarbyte skulle utgå.
Tyvärr fick vi inte stöd från något annat parti för det förslaget.
De andra partierna ansåg att " största möjliga effektivitet i systemet uppnås vid mätning av den verkliga förbrukningen " och att det därför vore olyckligt om timvis mätning ersätts av en schabloniserad debitering.
År 1997 hade bristerna med regelverket blivit tydligare.
Vi återkom med vår begäran att kravet på elmätarbyte skulle utgå och ersättas med en avräkning mot normalförbrukningskurvor.
Inte heller den gången fick vi stöd från något annat parti.
De övriga partierna enades om att nästa ordagrant upprepa det de hade sagt året innan, nämligen att det vore olyckligt om timvis mätning skulle ersättas en schabloniserad debitering.
Därför återkom vi också 1998 till frågan.
Då hade vi fyra huvudsakliga krav, nämligen att slopa kravet på elmätare vid byte av ellevarantör, att förkorta uppsägningstiden vid byte av ellevarantör, att låta det bli avgiftsfritt att byta elleverantör och att de nya reglerna skulle träda i kraft den 1 januari 1999 eller så fort som möjligt.
Det är glädjande att samtliga partier nu stöder den modell vi har velat ha sedan 1996.
Vi har faktiskt fått gehör för alla dessa krav.
Det som återstod när utskottet behandlade propositionen var frågan om hur de små elproducenterna skulle skyddas i omställningen från leveranskoncession till fri marknad.
I och med höstbudgeten, där 250 miljoner avsatts för att säkra ersättningsnivåerna under övergångsperioden fram till 2001, borde alltså de små elproducenterna ha möjlighet att få ersättning.
Jag hoppas att det också kommer att fungera och att ersättningen kommer att vara sådan att de kan överleva under den här tiden.
Det kommer att innebära att elmarknaden betalar 14 öre per kilowattimme, sedan får de små elproducenterna ut mellanskillnaden upp till 25 öre.
Vi känner oss tillfreds med den lösningen.
Vi får hoppas att detta fungerar och att det inte blir trassel under mellantiden innan de får ut sina pengar.
En översyn kommer att göras när det gäller den mer långsiktiga lösningen för de små elproducenterna.
Vi tänker avvakta resultatet av den.
Men det måste stå klart att det är väldigt viktigt att det blir en långsiktig lösning för dem så att de kan klara sig över den period med låga elpriser som vi har nu.
Småproducenterna har ofta ingen ekonomisk buffert för att klara svåra tider.
Vi får inte glömma att det är ett samhällsintresse att de finns kvar på marknaden för att vi ska kunna få en långsiktigt hållbar energipolitik in i framtiden.
Miljöpartiet anser att försäljningen av de små elproducenternas produktion bör ske samordnat och i konkurrens - jag pratar alltså nu om hur det bör se ut framöver - för att få en långsiktig lösning.
Vi anser att olika sätt att stimulera marknaden för grön el måste undersökas.
Det måste ges rimliga ekonomiska förutsättningar på lång sikt.
Vi tycker att det är rimligt att alla elanvändare bidrar till finansieringen.
Dessutom tycker vi att definitionen av småskalig elproduktion bör ses över eftersom uteffekten 1,5 megawatt börjar bli en diskutabel begränsning för vindkraften.
Ett problem nu är att så många ansökningar om investeringsstöd till vindkraft inte kan beviljas på grund av brist på resurser.
För närvarande finns 14 ansökningar om sammanlagt 35 aggregat, vilket motsvarar ett stöd på 60 miljoner, som inte får stöd.
Detta beror på de låga nivåerna på stöden, bl.a. den ram på 300 miljoner under femårsperioden fram till 2001, som beslutades i energiuppgörelsen mellan några av riksdagspartierna.
Herr talman!
Trots att det finns mycket positivt i det här betänkandet måste vi ändå reservera oss på en punkt.
Det som inte tillgodoses av utskottet är behovet av energisparande.
Det är alldeles nödvändigt att spara energi på ett mycket målmedvetet sätt framöver.
De låga elpriserna, som bl.a. är en följd av avregleringen och internationaliseringen av elmarknaden, innebär i sig en fara för att elförbrukningen kommer att öka.
Detta är naturligtvis inte hållbart i längden.
En viktig del av incitamentet till sparande är att man vet hur mycket man gör av med och när förbrukningen är stor.
Då kan man arbeta med sitt elsparande och få en bild av hur man lyckas.
Vi anser att detta är mycket viktigt både ur konsumentens och samhällets synvinkel.
Därför vill vi tillsätta en utredning som tittar på en mer generell installation av fjärravlästa och timregistrerande elmätare.
De elmätare som finns på marknaden och som hittills har utnyttjats av de fåtal konsumenter som bytt elleverantör har många fördelar, inte minst att de uppmuntrar till elbesparing.
Den väg som utskottet förordar, som innebär att utredningens förslag först ska remissbehandlas för att sedan behandlas av riksdagen för att sedan eventuellt landa i en försöksverksamhet vars resultat i sin tur ska utredas, tar för lång tid.
Det kan inte råda någon tvekan om att hushållen behöver få en bra bild av sin elförbrukning för att kunna klara ett effektivt sparande.
Därför bör en generell ansats på problemet vara utredningens inriktning redan nu.
Herr talman!
Av det skälet yrkar jag bifall till reservation 3.
Herr talman!
Jag har en fråga till Ingegerd Saarinen.
Tycker Miljöpartiet att det bra eller dåligt att man avskaffar kravet på timvis mätning?
Skälet till att jag frågar är att Ingegerd Saarinen ägnade en stor del av sitt anförande åt att tala om hur bra det är att man avskaffar kravet på timvis mätning.
I reservation 3 skriver man att man anmodar regeringen att tillsätta en utredning med ett uttryckligt uppdrag att föreslå att en generell installation av elmätare, dvs.
fjärravlästa och timregistrerande elmätare.
Jag får inte detta att gå ihop riktigt.
Är förslaget att avskaffa kravet på timvis mätning bra eller dåligt?
Herr talman!
Det är bra att avskaffa kravet på en elmätare för att man ska kunna dra nytta av konkurrensen på elmarknaden.
Men däremot behöver elkonsumenterna ha en mätare för att själva kunna arbeta med sitt elsparande.
Herr talman!
Svaret är alltså att det är bra att vi tar bort kravet på elmätare men att det i stället ska ställas krav på en fjärravläst timmätare.
Vad vill Miljöpartiet egentligen på det här området?
Herr talman!
Vi vill att hushållen ska kunna se hur de själva använder sin el.
För att bli effektiva i sitt sparande måste de kunna se hur elanvändningen varierar över dygn, timmar osv.
I annat fall blir det väldigt svårt för dem att göra någonting åt sin elkonsumtion.
Däremot ska det här kravet inte ställas för att ge möjlighet att välja elbolag och få billigare el på marknaden.
Det är skillnaden.
Herr talman!
Jag börjar med att yrka bifall till utskottets hemställan och avslag på samtliga reservationer.
Vi behandlar i dag proposition 1998 / 99:137 om införande av schablonberäkning på elmarknaden m.m. Med anledning av propositionen har det väckts sex motioner.
Utskottet har inhämtat synpunkter från Näringsdepartementet, Sveriges Elleverantörer och Svenska Kraftverksföreningen.
Fru talman!
Under hösten 1995 beslutade riksdagen om en ny ellagstiftning, som trädde i kraft den 1 januari 1996.
Lagstiftningen innebär att att konkurrens har införts i handeln med el.
Under våren 1997 beslutades att ett takpris på 2 500 kr ska gälla för de kostnader som nätföretagen får debitera en enskild konsument med s.k. direktmätning för timregistrerande utrustningar och deras installation.
Lagändringen trädde i kraft den 1 juli 1997.
Syftet med takpriset var att underlätta för kunder med liten elförbrukning att delta i handeln med el.
Fru talman!
Riksdagen beslöt hösten 1998 på näringsutskottets förslag att anmoda regeringen att lägga fram ett förslag om slopat krav på elmätare för små elkonsumenter.
Utskottet anförde att det är mycket viktigt att även de små elkonsumenterna kan dra nytta av elmarknadens omreglering genom sänkta elpriser.
Utskottet föreslog därför att den pågående utredningen om leveranskoncessionssystemet, den s.k. LEKO-utredningen, skulle ges i uppdrag att lägga fram förslag om att undantag från grundprincipen om timvis mätning ska göras för kunder med säkringsabonnemang om högst 25 ampere, att uppsägningstiden ska vara högst en månad och att det av konsumenten inte ska uttas någon administrativ avgift vid leverantörsbyte.
Utskottet sade vid detta tillfälle att det var ett första steg till slopande av timvis mätning av el.
Regeringen fick i uppdrag att återkomma i denna fråga under våren 1999 för att timvis mätning skulle kunna upphöra att gälla för denna kundgrupp den 1 november 1999.
Fru talman!
I den proposition som vi snart ska fatta beslut om har regeringen föreslagit att förbrukningsgränsen för schablonberäkningen för kunder med säkringsabonnemang ska vara 200 ampere och för lågspänningskunder med effektabonnemang 135 kilowatt.
Med den gräns för schablonberäkning som regeringen förordar och som utskottet tillstyrker beräknas 99,5 % av landets elanvändare komma att omfattas av schablonberäkning.
Byte av elleverantör får ske den första dagen i varje månad.
Den nya elleverantören ska underrätta innehavaren av nätkoncession om bytet senast en månad innan leveransen ska påbörjas.
Det första bytet sker den 1 november 1999 för dem som har sagt upp sina avtal senast sex månader dessförinnan, dvs.
senast den 30 april 1999, och innehavaren av koncession ska inte ha rätt att ta ut en särskild avgift vid byte av elleverantör.
Fru talman!
Moderaterna och kristdemokraterna har i sina motioner anfört att nätavdelningen vid Statens energimyndighet i samband med att schablonmätning införs inte behöver ha någon tillsyn över elhandelsdelen, eftersom den kommer att sköta sig själv.
Man vill i stället att utskottet ska uttala att nätavdelningen ska utöva ökad tillsyn över nätverksamheten.
Utskottets majoritet tycker inte att det behöver göras något uttalande i denna fråga.
Det är en självklarhet att myndigheten, om den inte behöver kontrollera elhandelns priser, kan lägga alla sina resurser på att få en effektiv kontroll av nätavgifter.
Miljöpartiet vill i sin motion att riksdagen bör anmoda regeringen att tillsätta en utredning om en mer generell installation av fjärravlästa och timregistrerande elmätare.
Utskottets majoritet avstyrker motionen.
Vi ska här och nu besluta om schablonberäkning, och utskottets majoritet tycker att det är märkligt att regeringen ska få i uppdrag att utreda en ordning som vi säger att vi inte ska ha.
Några motionärer har tagit upp skyddet för de små elleverantörerna.
Bl.a. framhåller man att golvpriset ska vara lägst 21 öre per kilowatt, och någon vill att de ska garanteras det pris som gäller i dag, alltså 26 öre per kilowatt.
Utskottets majoritets inställning är att den småskaliga elproduktionen efter avskaffandet av leveranskoncessionssystemet bör ha ungefär samma villkor under övergångstiden fram t.o.m. år 2000 som för närvarande.
Däremot är utskottet inte berett att nu ta ställning till de olika modellerna.
Den av regeringen valda modellen med ett anbudsförfarande förefaller utskottet vara en lämplig väg att gå för en temporär lösning.
Regeringen har i budgetpropositionen för år 2000 på utgiftsområde 21 Energi i syfte att den småskaliga elproduktionen ska ges stabila villkor föreslagit att den ersättningsnivå för denna produktion som enligt leveranskoncessionssystemet skulle ha gällt fram till utgången av år 2000 ska upprätthållas genom ett särskilt stöd.
Nivån på stödet ska fastställas då resultatet av Svenska kraftnäts anbud i frågan föreligger.
För perioden den 1 november 1999-31 december 2000 ska således stöd kunna utgå till elproduktion från småskaliga anläggningar med en effekt om högst 1 500 kilowatt.
Fru talman!
Jag vill avslutningsvis än en gång yrka bifall till utskottets hemställan och avslag på samtliga reservationer.
Fru talman!
Jag ställde tidigare tre frågor.
Det gällde för det första vilka förhandlingar som pågick i september.
För det andra: Hade det här verkligen varit en lämplig väg att gå, om vi hade vetat vad vi vet i dag, nämligen att pengarna inte kan betalas ut under i princip det närmaste halvåret?
För det tredje undrar jag om det också efter år 2000 från socialdemokraternas sida finns några ambitioner beträffande de små energiproducenterna.
Fru talman!
Jag tänker inte här och nu gå in på detaljer i de regleringar som Åke Sandström tar upp.
Jag menar att detta är en fråga som regeringen, inte vi här i kammaren, ska hantera.
Jag tror mig också veta att man kommer att hantera detta på ett sådant sätt att de småskaliga elproducenterna inte ska bli drabbade.
Fru talman!
Också jag vill hälsa Bo Lundgren välkommen i partiledarkretsen.
Jag tyckte att Bo Lundgrens ansats var väldigt bra på temat att det gäller att bryta upp, att vi ska tänka om och tänka nytt.
Jag tror att det behövs.
Men jag tycker också att det vore bra om vi höjde blicken och tittade på den ekonomiska politik som vi ju använder som verktyg för att försöka öppna för en framtid som förhoppningsvis blir mer gynnsam än den som har varit.
Hur ser den ekonomiska politiken ut i Sverige och i vår omvärld, den ekonomiska politik som ändå dominerar?
På vilket sätt kan den bygga väg för att vi kommer till rätta med de stora orättvisor som finns?
Jag håller med Bo Lundgren om att vi ska se verkligheten.
Och verkligheten säger ju oss att både i Sverige och i vår omvärld har vi en ekonomisk utveckling där det går bra för en del, men där stora grupper faktiskt kommer på efterkälken, där stora grupper marginaliseras.
Vi har i Sverige och i vår omvärld den situationen att klyftan mellan dem som har och dem som inte har ökar.
Stora grupper kommer aldrig in i de sociala systemen utan lämnas utanför.
Vi har ungdomar, vi har kvinnor, och vi har människor som kommer från andra länder.
Det finns en brutalisering i samhället som tar sig uttryck i våld i olika former.
Detta är ju en utveckling som pågår, och detta är en utveckling som skrämmer många.
Och det finns ett ifrågasättande av den traditionella ekonomiska politiken, som ju till stora delar framförs just av Moderaterna och andra borgerliga partier, nämligen att avregleringar och privatiseringar ska vara lösningen och skattesänkningar som en följd av detta.
Jag tyckte att det var intressant att titta på en opinionsundersökning som fanns i Finanstidningen för ett par veckor sedan.
Demoskop hade frågat 1 000 svenskar hur man skulle fördela de överskott som man nu förväntas få i den svenska statsbudgeten.
Då visar det sig att 66 % tyckte att de pengarna skulle gå till vård, skola och omsorg, 12 % ville ha sänkta skatter, och 18 % ville amortera mer på statsskulden.
Detta är alltså ett uttryck för en uppfattning som finns i väldigt breda lager i Sverige, att vi ska ta ett gemensamt ansvar för tryggheten och välfärden, att vi gemensamt ska finansiera och organisera den välfärd som vi ju vill ska omfatta alla.
Detta står ju i bjärt kontrast till den ekonomiska politik som moderaterna för fram också i de budgetar som de har lagt fram under de senaste veckorna med kraftiga sänkningar av skatter och inom välfärdssystemen.
Jag skulle därför vilja höra Bo Lundgren kommentera detta.
(Applåder)
Fru talman!
Jag vill bara i all enkelhet be om ett litet råd från Nils-Göran Holmqvist.
Vad ska vi säga till de småskaliga producenter som under det närmaste halvåret får 14 öre i stället för de 26 öre som var det tidigare minimikravet för att skapa lönsamhet?
Vilket besked ska de få?
Fru talman!
Jag har ju redan svarat på den frågan, Åke Sandström.
Detta ska avgöras av regeringen, och jag är helt övertygad om att regeringen kommer att se till att de här småskaliga producenterna inte kommer att bli drabbade på det sätt som Åke Sandström säger kommer att ske.
Fru talman!
Jag blev inte så mycket klokare av föregående replikskifte, måste jag säga, så jag får nog fylla på här till Nils-Göran Holmqvist som företrädare för majoriteten med en väldigt enkel fråga.
Jag ska förenkla den ännu mer: Ska inte staten hålla vad den lovar?
Fru talman!
Eva Flyborg, självklart ska den göra det, och det är ju det jag säger: Detta ska regeringen ta hänsyn till.
Och vi har avsatt pengar i budgeten för den småskaliga elproduktionen.
Självklart kommer de här pengarna att betalas ut.
Det är ju därför vi har avsatt dem!
Fru talman!
Om man läser innantill i budgetpropositionen ser man att ersättningen ska ligga på ungefär samma nivå, på en rimlig nivå osv.
Det innebär ju inte att ersättningen de facto kommer att ligga på den nivå som den har gjort tidigare.
Så frågan är igen: Varför håller man inte ett givet löfte?
Varför måste man se sig nödgad att bryta just det här året, som det trots allt är fråga om?
Jag tycker att staten ska hålla vad den lovar - punkt slut.
Fru talman!
Men Eva Flyborg, du var inte med vid det sista tillfälle då vi diskuterade det här i utskottet.
Där var vi överens om att den här modellen med anbudsförfarande var den som skulle gälla och att det pris som kom fram vid förhandlingen skulle gälla.
Enligt det Eva Flyborg själv säger har man nu kommit överens med branschen och Svenska kraftnät om att priset ska ligga i närheten av 26 öre.
Jag tycker då att regeringen har uppfyllt sitt krav.
Man har också sagt till de småskaliga elproducenterna att den nivån är det.
Det är inget brutet löfte!
Fru talman!
Gott folk i kammaren!
Nu när morgonens partiledardebatt är avslutad och de ideologiska striderna kan läggas åt sidan kan vi alltså omsätta de olika ideologierna i praktisk politik under den häftiga rubriken " Införande av schablonberäkning på elmarknaden, m.m. " Förkortningen " m.m. " döljer en hel del, som ni har förstått om ni har lyssnat på debatten fram till nu.
Det ska sägas, när de borgerliga så frispråkigt och glatt berömmer sig av att ha drivit fram den här förändringen till en friare marknad, att själva förutsättningen för den här diskussionen och reformen ju är att man i över hundra år i kraft av monopol har byggt upp en infrastruktur som fungerar och som når alla.
Detta måste bli sagt.
Jag måste också fråga Ola Karlsson, som i sitt första inlägg om jag förstod saken rätt rekommenderade att man skulle sälja ut de små och medelstora energibolagen, särskilt dem som är kommunägda.
Jag kan inte begripa det: Om det blir färre som konkurrerar blir det väl en sämre situation för oss konsumenter?
Eva Flyborg var inne på att det skulle vara något skumt med att man fick rabatt om man köpte el eller fjärrvärme eller tvärtom.
Men det är ju vanligt i den fria företagsamheten: Om man köper en Volvo så får man fria vinterdäck.
Är inte det också fel, att lägga kostnaden för en Saab eller Volvo på de oskyldiga bildäcken?
Det kan man fråga sig.
Men skämt åsido och utan några överord så måste jag säga att det är ett ovanligt bra lagförslag som ska klubbas i dag.
Att det skulle ta så lång tid - vi är ju dock i nådens år 1999 - trodde jag inte när jag i slutet av 80-talet engagerade mig för en friare elmarknad.
Jag tror det var 1990 eller 1991 som jag fick in en av mina debattartiklar i Svenska Dagbladet - inget partiorgan precis - där jag krävde att man skulle bryta monopolen och ge också de kommunala elföretagen möjlighet att konkurrera utanför de egna kommungränserna till glädje för oss konsumenter.
För artikeln fick jag 800 kr i arvode, och i dag har jag alltså äntligen glädjen och möjligheten att för Vänsterpartiets och min egen del vara med och skriva in denna frihet, denna novemberrevolution - det är ju då det här ska träda i kraft - i lagboken.
Ni ska veta, inte minst ni i oppositionen, att det här värmer ett hjärta som sitter till vänster och klappar för de små i samhället och för miljön.
Nu får vi alla möjlighet att som vakna konsumenter pressa bolagen till effektivitet och serviceanda med låga priser.
Det är bra.
Men det ger oss också var och en möjlighet att ta på oss ansvaret för framtiden och miljön genom att som medvetna konsumenter använda vår frihet och vårt val för att köpa miljömärkt grön el.
Ytterligare en kraft, konsumenterna alltså, frigörs nu och blir ett stöd i arbetet för den nödvändiga frigörelsen från beroendet av fossila och radioaktiva bränslen.
Enigheten om den föreslagna förändringen är, trots några smärre reservationer, så öronbedövande, gott folk, att man nästan undrar vad som kan vara fel med reformen.
Det tilltalar mig dock, och det måste jag få sagt här i kammaren, att den schablonberäkning som vi ska tillämpa är den som är i bruk i Norge och att vi inte väljer kategorimodellen enligt den finska varianten.
Det tilltalar mig, därför att vi alltså importerar en marknadsmodell från Norge, som enligt någon tidningsrubrik jag såg förra veckan har utnämnts till den sista sovjetstaten: Det, gott folk, är väl en garanti för att det är en god blandekonomi som vi inför.
Vad vi sagt i utskottsmajoriteten är att schablonberäkningssystemet självklart ska följas noga och utvärderas.
Om nödvändigt får det sedan justeras.
Nätverksamheten är i fortsättningen ett monopol och måste så vara.
En översyn ska göras.
Energimyndigheten är redan i full färd med att ta fram metoder för detta, och ändå reserverar sig de borgerliga.
Jag häpnar.
Vad reserverar ni er emot egentligen?
Om fjärrvärmen gör likaledes samma energimyndighet en studie.
Eventuellt blir det senare ett uppdrag att belysa eventuella överpriser och kontrollmöjligheter.
Låt mig dock säga att min egen erfarenhet är att kunder, både företag, villaägare och bostadsföretag, som får möjlighet att ansluta sig till fjärrvärme oftast gör detta, trots att de har olja, el, värmepumpar och andra möjligheter som alternativ.
Och varför gör man det, gott folk?
Ja, troligen beror det på en kombination av pris, trygghet vid leveranser och ofta också miljöskäl.
Det finns alltså redan i dag en konkurrens på fjärrvärmesidan som fungerar, och helt klart mycket enkla metoder för att jämföra kostnaderna.
Hemma i Växjö är det kö och hårt tryck på att få bli ansluten till fjärrvärmenätet och de närvärmeverk som vi bygger ute i byarna.
När ekonomiskt sinnade smålänningar frivilligt kopplar in sig på fjärrvärme, behövs nog inte, som den borgerliga trion faktiskt föreslår i sin reservation, " en myndighet för tillsyn och prisövervakning beträffande fjärrvärme ".
Jag noterar ändock denna borgerliga klockartro på statlig tillsyn och kontrollapparat.
Vore jag i era kläder skulle jag hellre lägga de resurserna på några närpoliser ytterligare!
Det finns nog större behov av det.
Skyddet för små elproducenter har alla motionerat om och talat varmt för.
Trots klara skrivningar reserverar sig ändå en med oss i sak tydligen enad, men i detaljerna splittrad opposition.
Moderaterna är i sin reservation nere på 21 öre per kilowatt, vilket är ett skambud enligt alla tillgängliga källor, medan kristdemokraterna glatt ropar: 5 öre mer för mjölken - nej, 5 öre mer för kilowatten, ska det vara.
Den småskaliga elproduktionen svarar visserligen bara för en bråkdel av Sveriges elproduktion, men den har sin givna plats, anser vi.
EU har satt som mål att fördubbla den förnyelsebara energin.
Detta och våra egna ambitioner är bästa garantin för att den småskaliga elproduktionen kan rulla vidare.
Att man sedan ser över det långsiktiga systemet är en självklarhet.
Jag hoppas bara att det blir klart på det dryga år som nu är satt som övergångstid.
Ett verkligt problem i det här sammanhanget har Centern och Miljöpartiet tagit upp.
Det gäller gränsen för vad som ska betraktas som småskaligt.
Nu är den satt vid 1 500 kilowatt.
Bara inom den europeiska unionen varierar denna definition rejält.
Det finns alltså utrymme för lite internationellt fotarbete och standardisering på det här området.
Detta ger mig tillfälle att avslutningsvis peka på vikten av att denna riksdag och denna regering nu går vidare i arbetet.
Den fria elhandel som nu också blir de små konsumenternas, måste med nödvändighet få gemensamma regler.
Om denna marknad ska bli likvärdig och rättvis, måste producenter, leverantörer, nät och konsumenter ha någotsånär lika villkor.
En allt större andel av den här handeln sker via Nordpool i Oslo.
Norge, Sverige, Finland och halva Danmark är redan med i den här handeln, och fler tillkommer.
Då måste miljöavgifter, skatter och andra regelverk rimligen vara någotsånär likartade.
Annars snedvrids konkurrensen, och det öppnar för t.ex. miljödumpning.
I Danmark pågår ett mycket lovande arbete med att öka andelen förnyelsebar energi.
Den smutsiga danska kolkraften kommer att fasas ut, lik- som våra radioaktiva uraneldade kärnkraftverk.
Det är en gemensam uppgift, gott folk, att skapa en både säker och bärkraftig tillväxt.
Jag är optimist, och jag tror att miljörörelse, näringsliv, energikonsumenter och denna riksdag vill både stödja och driva på regeringen i en mer offensiv satsning på lika villkor, inte bara för oss små elkonsumenter att fritt välja leverantör, utan också så att leverantörerna levererar en fullgod och hållbar produkt.
Den fria marknaden är nog bra, men den bör styras med en mild men fast järnhand.
Det skulle dessutom vara lättare med denna järnhand om det fanns en post som energiminister.
Jag ska inte upprepa vilket namn jag tidigare i olika debatter har föreslagit, men han står framför er här i talarstolen.
Med detta yrkar jag bifall till hemställan i det betänkande som ligger på bordet och som är avgivet av riksdagens kanske absolut bästa utskott, dvs.
näringsutskottet, och avslag på reservationerna.
Fru talman!
Jag tror att vi är överens om en hel del kring energipolitiken.
Lennart Värmby är en del i regeringsunderlaget, och min fråga är därför: Är Lennart Värmby beredd att i väntan på EU:s godkännande medverka till att lösa problem som kommer upp det närmaste halvåret, mot den bakgrund som jag tecknade, och att man betalar 14 i stället för 26 öre det närmaste halvåret?
Fru talman!
Vi är t.o.m. så överens att Åke Sandström, jag och Nils-Göran Holmqvist ingår i den här energiuppgörelsen med ett brett bidragsprogram för att få in mer av förnyelsebar energi och mindre av fossila bränslen och kärnkraftsbränslen.
När det gäller den här frågan var det så att man häromsistens från Näringsdepartementet skickade över statssekreterare Rekke till utskottet, där han mycket noggrant redovisade hur departementet kommer att hantera frågan.
Han kunde också peka på, vilket sedan visade sig vara fallet, att vi avsätter 250 miljoner kronor som ska betalas ut till de småskaliga elproducenterna.
Jag hyser inga som helst tvivel på att den svenska statsapparatens effektiva byråkrati ser till att pengarna blir utbetalda.
Såvitt jag vet finns det inte heller något utgiftstak på detta konto.
Om EU stökar till det får vi väl i Sverige bli lite mer italienska, Åke Sandström, så att vi hittar möjligheter att förhandsutbetala även om Bryssel inte skulle ha godkänt varenda ettöring på det här området.
Det är en gemensam vilja från höger till vänster att de småskaliga företagen åtminstone t.o.m. nästa år ska ha i princip de villkor som de har haft tidigare.
Det mer intressanta problemet är att vi måste ligga på som attan för att få ett hållbart system framöver för de små elproducenterna.
Det gäller inte bara vattenkraften.
Då måste vi också sätta in en stöt mot Svenska naturskyddsföreningen, så att de kan godkänna ny småskalig - gammal - vattenkraft.
Fru talman!
Jag tackar för att Lennart Värmby har insett problemet och kommer att verka i den riktningen.
Fru talman!
Den ekonomiska politik som vi moderater och de andra borgerliga partierna i riksdagen står för innebär högre tillväxt, större förutsättningar för välståndsökning, att man genom olika åtgärder släpper loss företagsamhet och skaparkraft.
Det innebär att vi får en ökad personlig trygghet genom att fler kan försörja sig på sin egen arbetsinkomst, och det innebär att vi koncentrerar oss på att finansiera de gemensamma uppgifter som är viktiga men också att utnyttja det som behövs i form av resurser så bra som möjligt genom exempelvis fler arbetsgivare för dem som arbetar i vården, för patienternas skull, därför att bra och tillfredsställd personal ger bättre vård.
Det är den politik som vi står för.
Effekterna av den politik som Gudrun Schyman står för ser vi ju i köer och annat.
Låt mig ställa en fråga som är lika viktig i detta perspektiv till Gudrun Schyman.
Hur kommer Vänsterpartiet att ställa sig när det gäller Ekeskolan och Hällsboskolan?
Kommer ni att låta de gravt funktionshindrade barnen ha kvar sin möjlighet till skolgång i dessa skolor?
(Applåder)
Fru talman!
Jag är inte helt tom mellan öronlapparna, så jag inser både det ena och det andra.
Som en av dem på vänsterkanten som kanske är mest positiva till det europeiska samarbetet och unionen, tycker jag att det är eländigt om EU gång på gång ska göra självmål och leva upp till alla fördomar, i stället för att visa vilka möjligheter som finns.
Det som är absolut nödvändigt, som jag också tog upp i anförandet, är att vi ser till att få likställda villkor, inte bara runtom i Sverige och sett ur konsumentsynpunkt, utan också i Norden, runt Östersjön och i Europa, eftersom det nu är en fri elhandel, som går över alla gränser.
Fru talman!
Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation angående de regionala tillväxtavtalen.
Med begreppet tillväxtavtal fogas nu ytterligare ett begrepp till en redan snårig och krånglig regionalpolitik.
Det kan låta tilltalande att teckna kontrakt om ständig tillväxt.
Men verkligheten har varit en annan, nämligen att Sverige under årtionden haft en sämre ekonomisk utveckling än jämförbara länder.
Sverige har rasat från en topplats i den ekonomiska välfärdsligan till en i dag betydligt mer undanskymd tillvaro.
Kan då tillväxtavtalen ändra på den utvecklingen, också i våra mest utsatta regioner?
" Kanske ", säger några.
Regeringen säger " ja ", och vi moderater säger " inte nämnvärt mycket ".
Förklaringen till vår tveksamhet är lika enkel i dag som den alltid har varit, nämligen att tillväxt inte kan planeras fram, administreras fram eller - och det finns de som har försökt - beordras fram.
Tillväxt åstadkoms alltid av individer som i dag kan göra något bättre än vad det var i går och som i morgon vill förbättra det vi presterar i dag.
Det finns ingen treårsplan, inget stöd och bidragssystem, ingen lokaliserings- och planeringspolitik som kan ersätta den personliga drivkraften.
Det är därför jag ställer mig mycket tvekande till om den nya metoden att omfördela bidrag - tillväxtavtalen - kommer att ha någon nämnvärd påverkan på tillväxt, företagande och därmed jobbskapande.
Det positiva med tillväxtavtalen är de processer som föregått utarbetandet av avtalen.
De diskussioner som har förts inom det s.k. partnerskapet har ju haft till syfte att försöka peka på vilka faktorer som leder till utveckling inom just den här regionen.
Det är alltid bra att försöka identifiera vilka medel och strategier som leder fram till företagande och tillväxt.
Förhoppningen är att ett ökat samarbete mellan politiker, myndigheter och näringsliv ska effektivisera den statliga resurstilldelningen och leda till fler jobb.
Men risken med dessa politikerstyrda tillväxtavtal är att det blir negativt för tillväxten genom att politiken blir för ensidig och hämmar mångfalden och variationen i näringslivet.
För att tillväxten ska blomstra är det viktigt med en konkurrens på lika villkor.
En av de stora bristerna i utarbetandet av tillväxtavtalen är just bristen på deltagande från det privata näringslivet, alltså själva grunden för nya och växande företag.
Vidare har kvinnorepresentationen varit låg.
Det innebär de facto att underlaget för avtalet framför allt blir och är en produkt av politiker, handläggare på länsstyrelser och kommuner och andra tjänstemän.
Det kommer att innebära snedvridningar där vissa intressen i just den regionen gynnas, såsom vissa branscher och därmed vissa företag.
Därmed har man ingenting vunnit.
Vi vet med utomordentligt stor säkerhet att bidrag och stöd hämmar mångfalden och sätter konkurrensen ur spel.
De utvärderingar som har gjorts pekar också på att stödsystemen tenderar att bevara gamla strukturer, och stöden motverkar därmed nyskapande och konkurrens på lika villkor.
Tillväxtavtalen blir därmed inget annat än ett sätt att omfördela bidrag.
Den nuvarande regionalpolitiken har uppenbarligen misslyckats.
Flyttlassen har blivit fler, och många regioner upplever i dag en befolkningsminskning som är fullt i klass med utflyttningen under 50- och 60-talen.
Men innan någon regionalpolitik värd namnet kan börja diskuteras måste de värsta hindren för en regional utveckling undanröjas.
När regeringen lockar med tillväxtavtal och bidrag hit och dit, borde regeringen i stället undra över hur det är med företagarklimatet, om det är bra regionalpolitik att höja dieselskatter, ställa sig frågan om kärnkraftsavveckling och höga energiskatter gynnar den regionala konkurrenskraften.
Det rimliga, om regeringen skänker de mest utsatta regionerna i Sverige en tanke, är ju att man inte höjer skatten på diesel utan sänker skatten på diesel, vidare att man avstår från att lägga ned väl fungerande kärnkraftverk och sänker skatten på energi.
Då har regeringen tagit de svagaste regionernas problem på fullaste allvar.
Fru talman!
En framtidens regionalpolitik måste ha sin utgångspunkt i de förutsättningar som de olika regionerna har.
Med minskad politisk styrning och detaljreglering kan det lokala kunnandet bättre tas till vara.
Det bästa sättet att underlätta en utveckling i denna riktning är att förstärka regionernas konkurrenskraft.
Det görs bäst genom en politik som baseras på en genuin förståelse för företagandets villkor.
Målet för regionalpolitiken bör därför vara att skapa förutsättningar för olika regioners, företags och människors möjligheter till utveckling.
Genom att bygga ut IT-infrastrukturen, förbättra och bygga ut vägnätet, inte lägga ned väl fungerande kärnkraftverk och förbättra villkoren för företagandet har vi lagt grunden för en tillväxt i hela Sverige.
Då behövs inga politikerstyrda tillväxtavtal.
Fru talman!
Det är visst bekymmer med anläggningen, men jag hör att det hörs ut i kammaren nu.
Jag vill börja med att yrka bifall till reservationen i betänkandet.
Tillväxtavtalen är ännu så länge inte helt färdiga avtal som har undertecknats, kommit i gång och fungerar.
Den lägesrapport vi behandlar skrevs och lämnades faktiskt över innan det första förslaget till avtal presenterades av de olika regionerna för regeringen.
Det är en enligt mitt tycke ganska tidigt framlagd lägesrapport.
Nu förhandlas det.
Nu arbetas det vidare med dem.
Avsikten är att avtal ska tecknas i mitten på november och att det ska komma i gång vid årsskiftet.
Vi kristdemokrater är inte tveksamma till processen, men väl till den effekt de regionala utvecklingsavtalen kan ha ute i länen.
Processen har varit nyttig.
I mitt eget hemlän ser jag, i motsats till det Ola Sundell påstod, hur även små företag och företagandet inom det stora partnerskapet har deltagit mycket aktivt i skapandet av det förslag som kommer från oss i Kronoberg.
Ett bekymmer i det sammanhanget var den mycket luddiga grund som departementet gav när det gäller reglerna och hur man skulle utforma avtalen.
Det löste sig efterhand.
Så småningom kom det också fram en del förslag om regelförändringar.
Det mest positiva med tillväxtavtalen är kanske att de medför en hel del regelförändringar - nödvändiga sådana - för näringslivets funktion ute i länen.
Oavsett om tillväxtavtalen kommer att fungera bra eller dåligt behövs dessa regelförändringar.
Det är kanske det som är det viktigaste.
Regeringen borde genomföra dels de här föreslagna regelförändringarna, dels de förändringar Småföretagsdelegationen föreslagit.
Näringspolitiken bör syfta till att lägga förhållanden till rätta, så att näringslivet kan fungera på bästa möjliga sätt, och inte till att skapa sysselsättning.
Här är det just de regelförändringar som Småföretagsdelegationen föreslår som vi ser som väldigt viktiga.
I vår näringspolitiska motion i samband med budgetpropositionen skriver vi om detta.
De borde genomföras fullt ut.
En annan sak som vi anser att det är väldigt viktig att man nu genomför är öppnandet av marknaden för hemnära tjänster.
Det skulle betyda väldigt mycket för sysselsättningen också ute i regionerna.
En annan fråga som har kommit upp i samband med behandlingen av det avtal som det nu förhandlas om är frågan om jämställdheten.
Det har klagats på att köns- eller jämställdhetsperspektivet inte är tydligt nog.
Det vill vi verkligen instämma i.
I reservationen, som vi ställer oss bakom, skriver vi att det är viktigt att det företas åtgärder för att främja kvinnors företagande och att man stärker etableringsfriheten i den offentliga sektorn.
Det är väldigt viktigt att detta kommer fram och att det blir gjort i samband med tillväxtavtalen.
Vi är positiva till processen, och vi ser gärna att den lyckas.
Vi ser också hur regeringen kraftsamlar, om jag så får säga.
Vi märker att det på många ställen i det regionalpolitiska avsnittet i budgetpropositionen talas om att de bidragsformer som ligger inom ramen för tillväxtavtalet ska prioriteras.
När jag läste propositionen undrade jag nästan om regeringen tror på sitt eget tillväxtavtal, eftersom man såvitt jag kan förstå så kraftigt destinerar pengar till genomförandet av tillväxtavtalen.
Jag ifrågasätter om de vanliga regionalpolitiska åtgärderna får pengar nog - t.ex. åtgärderna för kvinnligt småföretagande.
Det är en aspekt på det hela som vi måste ha ögonen på ute i länen.
Ola Sundell nämnde infrastrukturen.
Det har nämnts att den är viktig.
Javisst, den är en väldigt viktig förutsättning för att det regionala näringslivet ska fungera.
I den debatt som har blossat upp om regionalpolitiken talar man om detta, men man skjuter kanske lite över målet.
Man talar om den stora regionalpolitiken i stället för om den lilla.
Låt oss hoppas att det lyckas.
Tro bara inte för mycket på tillväxtavtalen!
Tack för ordet.
Fru talman!
Tillväxtavtal - ett avtal om tillväxt.
Visst låter det bra!
Så här sammanfattas det i vårt eget betänkande: " Utskottet föreslår att regeringens skrivelse med lägesrapport angående de regionala tillväxtavtalen läggs till handlingarna utan ytterligare åtgärd. "
Egentligen skulle man kunna sätta punkt här.
Jag fortsätter dock: " I en reservation (m, kd, fp) anförs att det är tveksamt om de regionala tillväxtavtalen kan spela den roll för regional utveckling som regeringen förväntar sig. "
Detta är egentligen situationen i ett nötskal.
Det är politiker och tjänstemän som talar med varandra om hur de pengar som redan finns i systemet ska omfördelas.
Arbetet med tillväxtavtalen fortsätter.
Visst finns det positiva inslag i detta.
Det är bra att man börjar prata med varandra politiker, tjänstemän och företagare emellan.
Det är bra att man pratar med varandra på olika nivåer inom statsapparaten, så att man vet var bidragen betalas ut och vad som egentligen händer med dem, men det finns uppenbara brister i detta system.
Det gäller bl.a. näringslivets medverkan.
Det är bra att man har tagit med företag, men många fler aktiva företagare som verkligen vet hur det fungerar ute borde ha varit med.
Ur jämställdhetssynpunkt är det inte heller riktigt tillfredsställande.
Ett sådant arbete måste naturligtvis gynna båda könen.
Jag har i dag tagit med mig ett litet klipp jag råkade ha på mitt skrivbord.
Där står det: " Bara män med makt planerar för framtiden. "
Det är klippt ur Kommun-Aktuellt.
Det står så här: " - Alldeles för få kvinnor har varit med, högst en fjärdedel, uppskattar IngMarie Persson på NUTEK:s nationella resurscentrum för kvinnor, som följt arbetet. "
Risken är naturligtvis stor att man konserverar gamla könsrollsmönster och gammalt tänkande när man inte tar med kvinnor i den utsträckning man borde göra.
Nya grupper måste också till.
Samma dam fortsätter så här: " Risken är stor att det saknas nytänkande när det är samma aktörer som vanligt som är med.
Vill man ha tillväxt måste man släppa fram även andra grupper med nya idéer. "
Det är alldeles utmärkt, tycker jag.
Långsiktigheten måste också förbättras i detta arbete.
Vi förutsätter också att regeringen i det fortsatta arbetet med dessa tillväxtavtal överväger hur just jämställdhetssynpunkterna bättre ska kunna tillgodoses.
Andra viktiga åtgärder för att främja kvinnors företagande är att stärka etableringsfriheten i den offentliga sektorn och att se till att upphandling av kommunal verksamhet verkligen sker i konkurrens och att uppmuntra avknoppningar t.ex. av offentlig verksamhet och öppna, som vi hörde tidigare, marknaden för hemnära tjänster.
Riksdagen, tycker vi, bör ställa sig bakom vad vi här har talat om.
Fru talman!
För att inte förlänga debatten alltför mycket - många har sagt det jag redan har sagt - vill jag bara yrka bifall till reservationen.
Fru talman!
Låt mig först få yrka bifall till hemställan i näringsutskottets betänkande NU5 om en lägesrapport angående de regionala tillväxtavtalen i dess helhet och avslag på reservationen.
Det är av avgörande betydelse för näringspolitiken att man utifrån de regionala förutsättningarna stimulerar en hållbar ekonomisk tillväxt som bidrar till att fler företag kan växa.
Därmed får vi också en ökad sysselsättning för både kvinnor och män.
Det är klart att det endast är genom en fortsatt god ekonomisk utveckling som vi kan skapa drägliga levnadsvillkor i hela landet.
För att vi ska kunna få en långsiktig, uthållig tillväxt krävs också goda villkor för företagande och entreprenörskap.
Det gäller också över hela landet.
Det här gäller i högsta grad den övergripande näringspolitiken.
En hel del åtgärder är vidtagna.
Mycket har aviserats, och utredningar är på gång.
Vi vet att detta kommer att diskuteras i denna kammare i ett annat sammanhang.
Fru talman!
I dag har vi att ta ställning till en lägesrapport, en skrivelse från regeringen med anledning av läget när det gäller de regionala tillväxtavtalen.
Fru talman!
Det kanske viktigaste är att arbetet också görs lokalt och regionalt av engagerade människor, av företagare, av anställda, av organisationer och självklart av både kvinnor och män.
Vi vet att näringslivet har deltagit i olika stor utsträckning i olika län i landet.
På sina håll är det bra.
På andra håll är det dåligt.
Det är samma sak med jämställdhetsarbetet; och det påpekar vi.
I en del fall har länsstyrelsen kanske tagit ett alldeles för stort ansvar; man har inte dragit in andra i arbetet.
Det handlar om en del av det fortsatta utvecklingsarbetet av partnerskapen.
Man ska naturligtvis själv besluta vilka man ska samarbeta med.
Men vi måste också kunna ge riktlinjer.
Jämställdhetsarbetet har tagits upp vid flera tillfällen.
Bl.a. har Mona Sahlin svarat på frågor i kammaren om detta.
Hon har också sagt att detta självfallet är viktigt och att man måste följa det här.
Om man inte uppfyller de krav som är nödvändiga när det gäller jämställdhetsarbetet ska åtgärder naturligtvis vidtas.
Dessa tillväxtavtal är ett nytt bärande instrument i näringspolitiken.
Denna slutsats kan man lätt dra när man ser det stora intresse som tillväxtavtalen har tilldragit sig.
Det är inte något län som har sagt att det inte ska jobba med att försöka samordna tillgängliga resurser, inrikta åtgärder på att öka tillväxt och sysselsättning, se över effektiviteten och inventera respektive regions förutsättningar och utvecklingsmöjligheter.
De mångas medverkan är självfallet mycket viktig för att det här ska kunna fungera.
Att partnerskapen innehåller en rättvis fördelning, att jämställdheten ska genomsyra all verksamhet och att det finns en bra dialog som också inkluderar arbetsmarknadens parter är för oss socialdemokrater en självklarhet.
Däremot måste man kunna ta till vara och se över de olika förutsättningar som finns i olika län i regionen.
Regionens specialiteter och möjligheter ska också kunna lyftas fram.
Fru talman!
Samtliga län i hela landet lägger ned ett omfattande arbete och har en framtidstro på en fortsatt utveckling och ett rundare samhälle när det gäller diskussioner och när det gäller att bli effektivare och hitta nycklar.
Trots det tycker man i en reservation från m, kd och fp att det är tveksamt om de regionala tillväxtavtalen kan spela den roll för regional utveckling som regeringen förväntar sig.
Det finns dock en positiv nyansskillnad i förhållande till vad Moderaterna har sagt vid tidigare behandling.
Då har man definitivt sagt nej med motiveringen att Sverige inte behöver någon generell stimulanspolitik.
Selektiva lösningar, bidragspolitik och detaljreglering av näringslivet är ingenting som man ska jobba med.
Då är min fråga till Moderaterna: Tror inte Moderaterna på samordning, att det är av godo att man utnyttjar resurserna effektivare och att man så lokalt och regionalt som möjligt också är med och försöker hitta åtgärder?
Det är glädjande att det finns en klar skillnad mellan Harald Bergströms och Ola Sundells resonemang.
Jag kan därmed inte förstå varför Harald Bergström inte ansluter sig till majoriteten.
Varför har man från kd:s håll skrivit under den här reservationen?
I den utvärdering som NUTEK har genomfört beträffande arbetet med tillväxtavtalen har verket gett underlag för en bedömning att de redovisade avtalsförslagen ger goda förhoppningar om en mer gynnsam regionalekonomisk utveckling i landet.
Det här är en modell som innebär en riktning mot ett mer lokalt inflytande.
Om något i processen med framtagandet av tillväxtavtalen inte skulle visa sig fungera tillräckligt effektivt måste det naturligtvis finnas möjligheter till korrigeringar för framtiden.
Det här är en ny verksamhet som startar.
Det är ett nytt sätt att jobba.
Det här är inte stöpt i en form som innebär att det ska vara så här i tid och evighet.
Det här är ytterligare ett instrument för att en regionalpolitik ska bli bättre.
Fru talman!
Det vi nu har att ta ställning till är alltså en skrivelse, en lägesrapport angående de regionala tillväxtavtalen.
För oss socialdemokrater är det positivt med det engagemang som tillväxtavtalen har bidragit till.
Det är en klar vitalisering av regionalt utvecklingsarbete.
Det återstår naturligtvis mycket arbete.
Själva utvecklingsarbetet får och kan aldrig avstanna.
Det hitintills redovisade arbetet ger dock förhoppningar om en mer gynnsam regionalekonomisk utveckling i landet.
Det ser vi socialdemokrater, fru talman, som en viktig anledning till att fortsätta med detta arbete och uppmuntra till samarbete i stället för att göra tvärtom.
Fru talman!
Sylvia Lindgren ställde en fråga i sitt anförande.
Den ämnar jag besvara omedelbart.
Den gällde vår negativism gentemot samtalsgrupper och treårsplaner.
I mitt anförande fimpade jag inte samtalsgrupperna fullständigt.
Jag visade på hur verkligheten ser ut i dag med människor som flyttar ut netto varje dag, varje vecka, hela året.
Visst är det gulligt med samtalsgrupper.
Men om Sylvia Lindgren frågar företagare får hon veta att de i det här läget, när det gäller ett förbättrat konkurrensläge, inte i första hand är intresserade av samtalsgrupper.
Långsiktigt är det okej, men i första hand handlar det om sänkta skatter.
Hur är det med energiskatterna?
Hur är det med dieselskatterna?
De ser till de konkreta åtgärderna, som de får effekter av när det gäller deras egen verksamhet.
Alla de förslag som kommer från er i budgetpropositionen - höjd dieselskatt, höjda energiskatter osv.
- försämrar just konkurrenskraften.
Det gäller inte bara företagen i den här delen av landet - främst skogsindustrin - utan även familjerna.
Jag ska ge ett exempel.
Där jag bor går det åt dubbelt så många kilowattimmar för att värma upp en villa än det gör i de södra delarna av Sverige.
Om man då höjer skatten på energin är det självklart att det blir mycket dyrare.
På samma sätt är det när det gäller skogsnäringen.
Den är oerhört energikrävande, inte bara vid produktionen av papper utan även när det gäller transporten av råvaran till fabriken.
Höjer man kostnaderna för diesel försämrar man även konkurrenskraften i den delen.
Det är därför som jag säger: Okej, samtalsgrupper och tillväxtavtal i all ära men se till verkligheten när ni lägger era förslag!
Min fråga är: Kommer tillväxtavtalen i den här delen att kompensera för den negativa effekten av exempelvis höjd dieselskatt?
Fru talman!
Jag tror att Ola Sundell vet vad det är för punkt vi just nu diskuterar - en skrivelse, en lägesrapport, om just tillväxtavtalen.
Den övergripande näringspolitiska debatten hör hemma i ett annat forum.
I betänkandet finns ändå en rad exempel på saker som har gjorts för att förbättra för företagandet.
Det gäller då regelsystem, skattefrågor, utbildningsfrågor m.m.
Dessutom har en rad åtgärder aviserats, och förslag till åtgärder kommer även i särpropositioner under det här verksamhetsåret.
Det är kanske så, Ola Sundell, att man när du och jag är ute och träffar företagare ställer lite olika krav; jag vet inte.
När jag träffar företagare är det inte så mycket skatter som det resoneras om.
Däremot handlar det om kompetent personal och om utbildning och utveckling på det området.
När det gäller tillväxtavtalen är det inte fråga om att här se gulliga samtalsgrupper - i så fall har Ola Sundell helt klart missuppfattat tillväxtavtalen.
Här finns en möjlighet att ge förebilder och att utbyta erfarenheter och information - att se att man hittar nya roller.
Det är fråga om en process.
Den har dragits i gång för att effektivisera på ett bättre sätt och för att ta till vara de förutsättningar och möjligheter som finns.
Därför är det viktigt att understryka att det här arbetet ska fortsätta och, naturligtvis, fortlöpande förbättras.
Men ställ inte detta i relation till att alla problem kan lösas när det gäller regionalpolitiken och näringspolitiken, för så är det inte!
Fru talman!
Det var välgörande att höra att tillväxtavtalen inte nämnvärt kommer att förbättra rådande läge.
Då instämmer man de facto i det resonemang som vi har fört: att detta till viss del har en inverkan.
Det är alltså inte fråga om någon avgörande omfattning.
Det är just därför som vi har kritiserat tillväxtavtalen.
Tro inte att detta är en frälsarlära!
I någon del - det tror också vi - kommer läget att förbättras.
Jag avser då utnyttjandet av befintliga bidrag osv.
Konkurrensläget för det enskilda företaget i den här delen av landet kommer dock inte vare sig kortsiktigt eller på medellång sikt att nämnvärt förbättras ifall man samtidigt höjer skatter och låter bli att genomföra förändringar när det gäller regler, arbetsrätt o.d.
Man måste se till helheten!
Det är därför som vi kritiserat detta.
Också jag vet att det är fråga om en skrivelse.
Men kom inte med påpekandet och argumentet att detta är en frälsarlära, för så är det inte!
Fru talman!
Det är positivt att man ändå inte, som man gjorde vid tidigare tillfälle, yrkar avslag vad gäller tillväxtavtalen.
Det är också positivt att man ser detta på det sättet att det kan vara en viktig del just för den egna regionen och att man hittar olika delar.
Det är just det som är meningen.
Meningen är nämligen just att kunna effektivisera och ta till vara resurser på ett helt annat sätt.
Det gäller inte bara företagandet utan också de anställda, jämställdhetsaspekterna och kulturlivet.
En rad olika ingredienser hänger naturligtvis med när vi pratar om tillväxt, även ekonomisk tillväxt, i de olika regionerna.
Därför gäller det också att på ett bättre sätt än tidigare hitta instrument för att kunna få en mera positiv utveckling.
Inte minst handlar det då också om våra strukturfonder och samarbetet visavi den möjlighet på Europanivå som nu ges.
Fru talman!
Sylvia Lindgren, jag känner nog betydligt mera frändskap med Ola Sundell, Eva Flyborg och gruppen reservanter än jag känner med anslaget och tonläget i betänkandet.
Ett tillväxtavtal kan vara aldrig så väl formulerat men det får inte den genomslagskraft som det skulle kunna få om den grundläggande näringspolitiken gick samma väg.
Det är egentligen där som vi känner tveksamhet och undran inför hur det här kommer att slå.
Processen med tillväxtavtalen är väldigt bra men Ola Sundell och jag har lite olika syn på detta, lite olika erfarenhet.
Jag har sett hur näringslivet hemma i Kronoberg efter rätt mycket inledande bekymmer ändå kom till enighet.
Man fick fram ett avtal.
Men kommer effekten att bli den som man så gärna önskar när, som tidigare har anförts här, andra åtgärder går i motsatt riktning?
Även för oss i Kronoberg handlar det t.ex. om många mils transporter.
Länet är ett skogslän.
Vi har inte allting inpå knutarna.
De regler som Småföretagsdelegationen föreslagit borde således vara med när det gäller de grundläggande förutsättningarna även för tillväxtavtalen.
Fru talman!
Om det vore så att den politik som moderaterna förespråkar och som ju bedrivs i många länder verkligen ledde till allt detta goda som Bo Lundgren talar om - allt gott till alla genast.
Det blir ökad tillväxt, minskad arbetslöshet, osv.
Men det ser ju inte ut så Bo Lundgren, när vi ser oss omkring.
Det ser ju faktiskt ut precis tvärtom, att vi har ökande klyftor mellan rik och fattig, att vi har ett ökande utanförskap där väldigt många människor inte omfattas av denna tillväxt.
Ökad tillväxt är i sig inte någon garant för att denna tillväxt och dessa frukter fördelas på ett rättvis sätt eller fördelas på ett sådant sätt att det tar hänsyn till t.ex. miljön och andra mänskliga värden, till skillnaden mellan män och kvinnor, som jag ska återkomma till senare.
Det finns ingen sådan automatik.
Det finns inte heller en sådan automatik att om man etablerar McDonald s-kedjor i vartenda land, så blir det automatiskt demokrati och mänskliga rättigheter.
Den automatik som Bo Lundgren talar om existerar inte, utan det måste också till politik för att styra en utveckling, en politik som grundar sig på vad människor som också finns utanför systemen i dag faktiskt vill ha.
Det finns en väldigt stor majoritet i den svenska befolkningen som vill värna om ett trygghetssystem, ett välfärdssystem som bygger på ett gemensamt ansvar och där det känns naturligt att de som har mer också tillför mer än de som har mindre.
Det finns en starkt rotad solidaritetskänsla i den svenska befolkningen.
Och det visar sig bl.a. i denna opinionsundersökning som jag refererade till.
Jag tror inte att vi ska bortse från det.
Jag tror att vi måste ta till oss insikten om att solidaritetskänslan finns väl utvecklad.
Den här diskussionen om ständiga skattesänkningar och privatiseringar rör sig, Bo Lundgren i en politisk elit som inte har särskilt mycket förankring i de samtal som förs vid köksborden.
När det gäller Ekeskolan pågår ju diskussionen.
Utbildningsutskottet har bordlagt ärendet.
Och jag tror att vi kommer fram till ett bra beslut, framför allt ett beslut som innebär att de barn som i dag går i skolan också kommer att kunna gå kvar där.
(Applåder)
Fru talman!
I mitt tidigare inlägg spann jag just på den skiljaktighet som jag såg mellan Ola och Harald när det gäller olika erfarenheter från respektive hemlän av hur man jobbar med tillväxtavtalen.
Det är lite grann det som är knuten också i detta.
De kan inte alltid se likadana ut.
Jag skäller i mångt och mycket i min region, Stockholms län, på - som jag tycker - att man alldeles för lite har använt sig av arbetsmarknadens parter.
Det lägger jag fram i fråga om olika system.
På ett annat ställe har man gjort det på ett bättre sätt, och då finns det ju positiva delar i det.
Harald tog upp jämställdheten.
Den saken har vi i majoriteten skrivit in oerhört hårt.
Även Mona Sahlin har gjort uttalanden om detta.
Inte heller där förekommer det några meningsskiljaktigheter.
Därför tyckte jag att det var lite märkligt med reservationen.
Det står där: " Systemet med tillväxtavtal har ännu inte funnit sina former. "
Nej, hur skulle det kunna ha gjort det?
Fru talman och ni åhörare!
Först yrkar jag bifall till utskottets hemställan i betänkandet Lägesrapport angående de regionala tillväxtavtalen.
Redan nu vill jag säga att vad jag kommer att diskutera i mitt anförande är just denna lägesrapport.
I dag fattar vi inte beslut om huruvida vi ska ha tillväxtavtal eller inte.
Den diskussionen har ju redan varit och de besluten är redan fattade.
Jag är glad över att det på ett så här tidigt stadium har kommit en lägesrapport om hur tillväxtavtalsarbetet går till.
Beslutet om att göra tillväxtavtal fattades redan 1998.
Vänsterpartiet var stor tillskyndare av att ha dessa tillväxtavtal.
Det man bl.a. sade var att avtalen ska utarbetas i breda partnerskap.
Program och åtgärder ska grundas på kvinnors och mäns lika möjligheter.
I programmet ska också framgå hur det påverkar omställning till ekologisk hållbarhet, skyddet av miljön och en effektiv användning av jordens resurser.
De regionala partnerskapen i länen utgör en plattform för arbetet med tillväxtavtalen.
Kommuner, landsting och näringsliv ska delta, liksom statligt finansierade organ som har regional organisation samt högskolor och universitet.
Andra parter i tillväxtavtalen är stiftelser, kulturlivet och lokala utvecklingsgrupper.
Dessutom bör en jämn könsfördelning eftersträvas i partnerskapet.
Det är dessa saker som lägesrapporten beskriver och analyserar, hur det har gått till och hur det ser ut i dagens läge i den här processen.
Breda partnerskap ger ett ökat lokalt inflytande.
Den viktigaste resursen för inflytande och tillväxt i en by, stad, region eller ett helt land är dess egen befolkning.
Människor som finns i en by, en organisation, stor eller liten, män och kvinnor, invandrare och byautvecklingsgrupper måste tillsammans med offentliga aktörer delta i arbetet med tillväxtavtalen.
Det är viktigt att följa detta arbete mycket noga.
Tillväxtavtalsarbetet ska också gå ut på att givna resurser ska utnyttjas effektivare.
Det har visat att det behövs regelförändringar som gör det lättare att samarbeta och samla de ekonomiska resurserna mellan olika sektorer i samhällslivet.
Tillväxt skapas av att samla resurser och av att alla i landet, regionen och lokalt drar åt samma håll.
Tyvärr finns det regler och författningar som hindrar detta samarbete för tillväxt.
Det är bra att regeringen ser över och förändrar de regler som försvårar samarbete och samordning mellan t.ex. EU-medel, andra offentliga medel och privata medel.
Tillväxtavtalen ska gynna båda könen.
Av budgetpropositionen och de utvärderingar som är gjorda framgår det att detta arbete måste förbättras.
Kvinnors delaktighet i partnerskapen måste öka.
En ökning av kvinnligt företagande intar en självklar roll i tillväxtpolitiken.
Det är en angelägen uppgift inom näringspolitiken att identifiera vilka omständigheter som utgör ett hinder för kvinnors deltagande.
Generellt gäller att mainstreaming bör prägla de näringspolitiska insatserna för att främja tillkomst av nya företag och tillväxt av befintliga företag.
För välfärd, trygghet och tillväxt är det viktigt med tillgång till välutbildad arbetskraft, en god infrastruktur och goda utbildningsmöjligheter och en offensiv politik i hela Sverige.
Tillväxten i Sverige ökar och arbetslösheten minskar.
Men tyvärr sker inte det i hela Sverige.
Den regionala obalansen ökar.
Tillväxt skapas av människor och deras arbete.
Hur ska man få tillväxt i regioner och kommuner som akut hotas av avfolkning?
Den stora befolkningsomflyttning som nu äger rum, som faktiskt i siffror räknat är mycket större än på 60- och 70-talen, måste stoppas genom att staten aktivt skapar möjligheter för människor att leva, få vård och omsorg.
De ska kunna utbilda sig och arbeta och ha tillgång till ett rikt kulturliv i hela Sverige.
Arbetet och processen med tillväxtavtalen måste utvecklas och fortsätta.
Fru talman!
Jag ska i korthet beröra några synpunkter på just tillväxtavtalen.
Som det har påpekats ska regionalpolitiken och näringspolitiken behandlas vid ett senare tillfälle.
När det gäller tillväxtavtalen finns förutsättningar för positiva resultat, inte minst, vilket också framhållits här tidigare, genom den process som pågår och det arbete som har bedrivits ute i alla län.
Företagare, organisationer och offentliga organ har kommit samman mer än tidigare.
Det är bra.
Jag har personligen erfarenhet av detta arbete sedan februari 1997.
Man kan inte heller, enligt vår mening, förkasta den här metoden innan den har prövats fullt ut.
Det ställer vi från Centerpartiet inte upp på.
Däremot menar vi att det finns en övertro på tillväxtavtalen när det gäller tillgången på nya pengar.
Såvitt jag har kunnat utläsa har det inte avsatts nya pengar i budgeten för företagsutveckling exempelvis inom tillväxtavtalens ram.
Det kan möjligen vara omfördelningar från tidigare medel till regionalpolitiken.
Fru talman!
När det gäller den viktiga arbetsprocessen med tillväxtavtalen har vi från Centerpartiet påtalat det mycket otillfredsställande faktum att bara 20-25 % kvinnor har varit delaktiga i det här arbetet.
Det är inte bra.
Vårt kvinnoförbund har genom en stor undersökning hos samtliga länsstyrelser fått fram dessa fakta.
Eva Flyborg hänvisade också till en rubrik som jag kände igen från ett pressmeddelande.
Verkligheten är ju den att kvinnliga företagare under många år har stått för en stor del av nyföretagandet, som också har varit framgångsrikt.
Det har varit ett företagande som haft en god spridning över hela landet på både små och stora orter.
De kvinnliga företagarna har också varit uthålliga.
Statistiken visar att företag startade av kvinnor inte går i konkurs i samma omfattning som övriga företag.
Fru talman!
Från Centerpartiets sida förutsätter vi nu att fler kvinnor ska ges möjlighet att delta i det fortsatta arbetet med tillväxtavtalen, i utvärdering och uppföljning.
Detta ska gälla hela landet.
I det sammanhanget måste också betonas hur viktigt det är att regelverket för småföretagarstödet ändras så att inte typiska kvinnoföretag inom exempelvis handel och tjänstesektor utestängs från möjligheten att söka småföretagarstöden, vilket har varit fallet den senaste tiden.
Enklare regler är viktigt även inom det här området.
Fru talman!
Jag yrkar bifall till hemställan i föreliggande betänkande.
Fru talman!
Jag välkomnar tillväxtavtalens ansats till helhetsperspektiv och ansträngningar att föra ned besluten till så lokal nivå som möjligt.
Jag tror att det här är rätt väg att gå vidare på.
I de flesta fall tycker jag att de länsvisa diskussionerna dessutom skulle föras ned på kommunnivå och på by- eller gemenskapsnivå.
Ju närmare människorna man kommer, ju fler som deltar i utformningen av den gemensamma framtiden, desto bättre och robustare blir resultatet.
Jag ser fram emot den här utvecklingen och tror att den kan ge en hel del.
Några områden finns det dock anledning att kommentera särskilt.
Det är förhållandena som gäller jämställdhet, kultur och miljö.
Eftersom jag låg på lasarettet när det skulle motioneras om detta gjorde Ewa Larsson det i mitt ställe, Därför ska hon prata lite om kultur och jämställdhet i avtalen.
Jag tänkte i stället koncentrera mig på behandlingen av miljöfrågan i länen.
I regeringens riktlinjer för tillväxtavtalen anges att avtalen ska främja en ekologiskt hållbar utveckling.
Man har inte närmare angivit hur ekologisk hållbarhet ska definieras.
Men en definition av ekologiskt hållbar utveckling är gjord av regeringen i ett annat sammanhang.
Det finns t.ex. på regeringens hemsida Hållbara Sverige tre delmål för ekologisk hållbarhet.
Dessutom har Miljövårdsberedningen i sitt betänkande satt upp några gröna nyckeltal i syfte att kunna utvärdera om regeringens arbete leder till ett ekologiskt hållbart samhälle.
Så finns de 15 nationella miljömålen.
Det är i få av tillväxtavtalen som det finns definierat vad som menas med ekologiskt hållbar utveckling.
Det är svårt att få en samlad bild av vad man vill åstadkomma.
Den tydliga behovsanalysen saknas i de flesta fall.
Det är en kombination av att inte veta vad man menar med ekologiskt hållbar utveckling, en dålig behovsanalys och att man inte vet vilka aktörer som har deltagit för att bidra med kunskap om ekologiskt hållbar utveckling.
Alla avtal, utom ett, har beskrivit åtgärder i syfte att främja ekologiskt hållbar utveckling.
Inriktningen på åtgärderna varierar från att helt och hållet satsa på en god, fysisk miljö i syfte att attrahera individer och företag till att helt och hållet satsa på export av miljöteknik till Baltikum.
Mängden åtgärder varierar också stort.
I endast ett av avtalen anges mätbara mål för de åtgärder som avser ekologiskt hållbar utveckling.
I några avtal anges att vid urval av projekt i nästa skede kommer man att välja dem som främjar ekologiskt hållbar utveckling.
I stort sett inget avtal tar upp de miljöproblem som finns i regionen och visar på vilken inverkan avtalet har på situationen.
Det går inte av åtgärdsförslagen att bedöma om de är de för regionen viktiga problemen inom ekologisk hållbarhet som man har tagit tag i.
I ett fall har man sagt att miljösituationen inte får förvärras.
I inget av avtalen framgår det att man på något sätt arbetat med strategiska miljöbedömningar eller på något annat sätt bedömt miljökonsekvenser.
Strategiska miljöbedömningar eller miljökonsekvensbeskrivningar har inte tillämpats i ett enda fall.
De finns varken nämnda eller refererade som en möjlighet i arbetet med tillväxtavtalen.
Som helhet saknas en medveten systematik avseende ekologiskt hållbar utveckling i avtalen.
Potentialen att främja ekologiskt hållbar utveckling i de av avtalen föreslagna åtgärderna blir ofta hängande i luften eftersom åtgärderna som helhet är allmänt hållna.
De regionala tillväxtavtalen kan både missgynna och främja ekologiskt hållbar utveckling.
Om den sammantagna effekten av varje regions åtgärdspaket främjar ekologiskt hållbar utveckling går inte att bedöma med avtalen som underlag.
Det finns mycket att vinna genom att förbättra processen.
Forskning om beslutsprocesser visar att den påverkan olika aktörer har på innehållet i en beslutsprocess beror på när i processen de engageras och med vilka mandat.
Man vet också att representanter för miljösidan engageras i ett för sent skede då de reella besluten redan lagts fast.
Miljöföreträdare har varit med men inte i realiteten getts möjligheter att påverka och delta i dialogen på lika villkor.
Forskningen visar också att man i vissa fall på miljöhål inte vill delta i de tidiga skedena för att ha frihet i de senare skedena att slippa känna sig som gisslan.
Kombinationen av regional utveckling och ekologiskt hållbar utveckling ställer krav på att aktörer ska samarbeta som aldrig förut har samarbetat eller talat med varandra på lika villkor.
På det sättet är tillväxtavtalen ett experimentfält.
Att skapa nya samarbetsmönster tar tid.
Skilda språkbruk och världsbilder ska mötas och mätas med varandra för att skapa en ny utveckling.
Som helhet finns ändå en stor mängd åtgärder i syfte att främja ekologiskt hållbar utveckling samlade i avtalen.
Det är ett kunskapskapital att ösa ur.
Men det som saknas är en medveten strategi för hur jobbet ska göras.
I utvärderingen gjord av Tuija Hilding-Rydevik i Ekologiskt hållbar utveckling i de svenska tillväxtavtalen ges några rekommendationer till hur man skulle kunna göra förbättringar.
Hon säger följande: Definiera - ge ekologisk hållbarhet ett innehåll som underlag för prioritering av åtgärder.
Genomför en behovsanalys när det gäller ekologiskt hållbar utveckling och situationen i regionen.
Ange vilka aktörer som deltagit med syfte att bidra till ekologisk utveckling.
Säkra dem en plats i de tidiga skedena av processerna.
Tillämpa strategiska miljöbedömningar både på processen och i analysfasen.
Pröva potentialen i alla åtgärder, och bedöm relevansen av potentialen i åtgärderna för regionen.
Jag menar att det finns en fruktbar väg till strategisk analys för tillväxtavtalen och för regional utveckling.
Jag har utvecklat detta mer i en motion.
Det finns mycket som behöver göras.
Jag hoppas att ansatserna framöver blir mer målmedvetna och därför mer lyckosamma för att få med en ekologiskt hållbar utveckling även i tillväxtavtalen.
Fru talman!
Som Ingegerd Saarinen sade kan tillväxt också benämnas regional resursmobilisering kopplad till gröna nyckeltal.
Tillväxt vill vi väl alla ha, eller hur - åtminstone om vi ska tro vad som står i tidningarna?
Men medge att ordet är extremt anonymt.
Det säger egentligen noll och ingenting.
Vad är det som ska växa till?
Det är fritt fram för privata tolkningar.
Därför är vi glada för att det finns synpunkter på skrivelsen som mera trycker på vad det är vi menar.
Om vi kopplar gröna nyckeltal till jämställdhet, kan vi vara överens om att kvinnor inte är någon särart.
Om vi kopplar in kulturen medför det att det som Harald Bergström pratade om, att definiera de grundläggande förutsättningarna, blir något annat än vad Miljöpartiet menar.
70-80 miljarder kronor strömmar årligen ut i Sveriges olika regioner.
Medge att det är snuskigt mycket pengar.
Av de pengarna ska 19 miljarder vara i tillväxtfrämjande syfte.
Här borde det finnas stora möjligheter för att arbeta holistiskt, dvs.
utifrån ett helhetstänkande samordna resurserna och hjälpa varje region att utveckla sin särart, sin specialitet.
Nu visar utkasten till tillväxtavtalen att det är kvantitet som dominerar över kvalitet, att kopplingen mellan analys och handlingsprogram saknas och att infrastruktur i form av vägar, tåg, flygplats och hamnar har kommit att dominera.
Flera har här talat om varför.
Jag kan spä på och säga att kvinnor saknas till stor del i arbetsgrupperna.
Det är ett konkret problem.
Eller hur?
Miljöpartiet ser positivt på intentionerna i de regionala tillväxtavtalen och att de bygger på samarbete och samverkan.
Samarbete i sig betyder mer än konkurrens i ett konstruktivt och kreativt utvecklande.
För att även kvinnors erfarenheter ska kunna tillvaratas krävs det självklart att snedfördelningen ur ett könsperspektiv ändras i tillväxtgrupperna.
Det är bara att säga till dem: " Skäms! "
De ser inte att de är alla av samma kön.
De borde se att något saknas.
Man skriver att processen med regionala tillväxtavtal medför att nya arbetssätt och organisationsformer prövas på alla nivåer, och det är självfallet positivt att arbetet har skett på ett nytt sätt.
Men är det då verkligen nytt?
Tja, resultatet visar att det verkar nygammalt.
Vi anser att det är viktigt ur ett könsperspektiv att arbetetssättet organiseras på ett otraditionellt och icke patriarkaliskt sätt.
Vi bör även sträva i högre grad än i dag efter att folkrörelsen och studieförbunden inlemmas i det här arbetet.
Vi har nu ett unikt tillfälle att undersöka och studera vad det är som ska växa till.
Är det bara vägar, hamnar, flygplatser och IT som räknas in i tillväxtsektorn?
Eller ska vi försöka utvidga begreppet tillväxt?
Tillväxt kan också ske inom den mänskliga och kulturella sfären.
Fru talman!
Kulturell tillväxt är ett måste i de lokala tillväxtavtalen, vilket också lyfts fram i betänkandet.
Men det krävs en kulturell mobilisering över hela landet för att detta budskap ska tränga igenom.
Kultursektorn måste vara med från början och ta del av de 19 miljarder kronor som finns öronmärkta för tillväxtfrämjande syften.
Idéerna till kulturprojekt är många och självfallet lokalt varierande.
Men för att stimulera er tankeverksamhet vill jag ge några konkreta exempel.
Det finns regionala filmcentra som kan arbeta med egen filmproduktion tillsammans med barn och ungdomar.
Det kan vara en motkraft till det kommersiella bildflödet.
Musik- och kulturskolorna utgör grunden för svensk musikexport och svensk musikindustri.
Festivaler kan få en hel bygd att samarbeta och stärker självtilliten.
Renovering av gamla byggnader kan bidra till att gammalt hantverkskunnande går i arv.
Det gynnar detaljhandeln.
Här måste man räkna in alla spin-offeffekter.
När det gäller form och design är det bara fantasin som sätter gränser.
Och betänk: Kultur är ett mycket sysselsättningsintensivt område.
Mycket forskning är i dag gjord inom området kulturell tillväxt och dess betydelse för samhällets överlevnad och utveckling.
Och i kväll, mina vänner, är det möte i Katrineholms bibliotek.
Där kommer Kulturens betydelse för en stads överlevnad och attraktion att diskuteras.
Det är de lokala kulturproducenterna som själva tagit initiativet till detta möte.
Fru talman!
Jag har inget yrkande i anslutning till detta betänkande, men jag har väckt en motion om ädelmetallarbeten.
Jag vill närmast avge en röstförklaring.
Vi kristdemokrater ställer oss bakom betänkandet, men vi är betänksamma av ett skäl.
När jag läste propositionen och kontaktade en hel del människor i branschen kom det fram en synpunkt och många undringar om hur detta skulle gestalta sig.
Är det fråga om att införa en avgift för namnstämplar, en avgift som inte äger sin motsvarighet ute i Europa och när det gäller de varor som vi kommer att importera?
Det är denna frågeställning som ligger bakom motionen.
Det som vi kristdemokrater är rädda för är att det ska bli en kostnadsryggsäck också för ädelmetallhantverket såsom det har blivit inom lantbruket.
Nu har vi fått försäkringar från regeringen att man bedömer att SWEDAC, som är den myndighet som ska registrera namnstämplarna och fastställa avgifter, anser att den avgift som finns i dag är tillfyllest för att finansiera tillsynen av att reglerna efterlevs.
Det sägs att några intentioner att höja avgifterna för registrering av namnstämplarna inte finns.
Det noterar vi naturligtvis med tillfredsställelse, och jag gör det särskilt som motionär i frågan.
Men utskottet förutsätter också att avgiftssättningen hos SWEDAC följs upp på sedvanligt sätt.
Det vill jag verkligen betona.
Grunden för vår motion var att det inte ska bli någon kostnadsryggsäck, och jag vill ha detta noterat till protokollet utan att för den skull framställa något särskilt yrkande.
När vi i vår motion talade om nickelallergier visste vi inte att det var nära förestående med en kontrollfunktion.
Det är nu en överenskommelse träffad om denna, och den kommer att införas.
Därför faller en del av det resonemang som vi hade i vår motion om detta.
Alltså: Jag yrkar bifall till hemställan i det betänkande som ligger.
Fru talman!
Riksdagen behandlar nu näringsutskottets betänkande nr 6 om handel med ädelmetallarbeten.
Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets hemställan.
Precis som Harald Bergström sade är det ett enigt utskott som står bakom betänkandet.
Harald Bergström behöver inte vara orolig för det som han skrev om i sin motion.
Enligt EG-rätten ska det råda fri varurörlighet på den inre marknaden.
Den svenska ädelmetallagstiftningen är inte i alla avseenden i överensstämmelse med EG-rätten.
Kommissionen har anmärkt på vissa bestämmelser som strider just mot EG-fördragets bestämmelser om fri varurörlighet.
Den svenska positionen har varit att förespråka frivilliga märkningssystem styrda av konsumenternas krav på märkning.
Konsumentskyddsaspekten är i det här fallet dock inte tillräckligt bärande skäl för att vi ska kunna behålla de svenska höga finhaltskraven utan möjlighet att godta arbeten från andra medlemsländer.
Kravet på finhaltsstämpling säkerställer att konsumenten på ett enkelt sätt ändå kan ta reda på halten ädel metall i ett arbete.
De flesta länder i Europa har ett krav på tredjepartskontroll av ädelmetallarbeten.
Vissa länder, t.ex. Sverige, har dessutom ett alternativt system för förstapartskontroll.
Ur konsumentskyddssynpunkt är det just tredjepartskontrollen som är det väsentliga.
Fru talman!
För svenska namnstämplar gäller, som nämnts, ett krav på registrering.
Harald Bergström begär i sin motion att Sverige i EU ska verka för att alla länder ska införa samma system.
Här har vi socialdemokrater en annan mening just med hänsyn till EG-rätten.
Att för ett ädelmetallarbete från ett annat land inom EES som har försetts med en tillfredsställande kontrollstämpel kräva ytterligare åtgärder för marknadstillträde i Sverige skulle strida mot EG-rättens principer om fri varurörlighet.
För oss socialdemokrater är det självklart att en vara som lagligen saluförs i ett medlemsland utan hinder också ska kunna saluföras i andra medlemsländer.
När det gäller lagstiftning för att motverka nickelallergi är den reglerad genom att medlemsstaterna inom kort måste införa författningar som är nödvändiga för att följa upp EU:s direktiv om begränsning av användning och utsläppande av vissa farliga ämnen och preparat.
Fru talman!
Jag menar att det är viktigt att vi inom EU gemensamt arbetar för gemensamma regler och direktiv för miljöns och konsumenternas bästa.
Konsumentupplysning om regler och villkor blir allt viktigare i ett Europa med fri rörlighet för varor just för att konsumenterna ska kunna göra ett bra val.
Fru talman!
Ett högt valdeltagande har ett demokratiskt egenvärde.
Formuleringen är Folkstyrelsekommitténs i dess betänkande från 1987, då skilda valdagar utreddes förra gången.
Efter omfattande studier kunde utredningen också slå fast att all internationell erfarenhet visar att valdeltagandet är lågt i kommunala val.
Sverige är unikt med den gemensamma valdagen, men Sverige har också ett unikt högt valdeltagande i kommunalvalen.
En rikspolitisk valrörelse gynnar det politiska samtalet på alla nivåer.
Den ger väljaren information om hur partierna ställer sig till frågorna på skilda nivåer.
Det finns ett starkt sakligt och ekonomiskt samband mellan kommunalpolitiken och rikspolitiken.
De samtidiga valen ger väljaren möjlighet att vid ett och samma tillfälle bestämma om han eller hon vill hålla isär eller hålla ihop sina ställningstaganden.
Också där är Sverige unikt.
Inga internationella erfarenheter visar ett högt valdeltagande i renodlade kommunala val.
Nyligen hölls kommunalval i Norge.
För fjärde valet i rad sjönk valdeltagandet och var nu inte ens 60 %.
För tolv år sedan var det närmare 70 %, vilket också är lågt jämfört med svenska kommunalval.
Siffrorna visar ett kraftigt ökat ointresse för den norska kommunalpolitiken.
Varför tror Per Lager tillsammans med Nils Fredrik Aurelius, Ingvar Svensson, Helena Bargholtz och Åsa Torstensson så bergfast på att det ska bli annorlunda i Sverige?
Det finns skäl att upprepa Folkstyrelsekommitténs axiom: Ett högt valdeltagande har ett egenvärde.
Är det en uppfattning som utskottsmajoriteten delar?
Fru talman!
Grundbulten i de borgerligas och Miljöpartiets argumentation är att skilda valdagar leder till att de lokala kommunala frågorna kommer att dominera de kommunvisa valrörelserna.
Rikspolitiken ska bannlysas.
Väljaren ska inte frestas av partilojaliteten att rösta likadant i kommunalvalet som han eller hon brukar rösta i riksdagsvalet.
Sverige har ju haft skilda valdagar.
Vilken roll spelade rikspolitiken på den tiden?
Jo, därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med, som Runeberg diktar i Fänrik Stål.
Mitt andra partiaktiva kommunalval var valet 1966.
Jag tar hjälp av Gunnar Gunnarssons förnämliga Arbetarrörelsens krönika för att karakterisera den valrörelsen: " I kommunalvalet 1966 led socialdemokratin ett kraftigt bakslag.
Den borgerliga oppositionen hade slutit borgfred i en del frågor och gick in för valsamverkan; i valkampanjen angrep de särskilt regeringen därför att den misslyckats att hejda inflationen, därför att den inte lyckats i sin bostadspolitik och för den aviserade jordbrukspolitiken, som väckte upprörd opposition bland lantbrukarnas organisationer. "
Inom parentes kan man säga att det inte är utan att man kan känna igen sig.
Inflationsbekämpning, bostadspolitik och jordbrukspolitik dominerade alltså den valrörelsen.
Man angrep regeringen på de här punkterna.
Detta är ju inte precis frågor av lokal karaktär, om man så får säga.
Varför tror majoriteten att detta inte ska upprepas?
Kommer ni i riksdagsoppositionen verkligen att lägga ned opponerandet under dessa kommunala valrörelser?
Förresten, fundera ett ögonblick på följande: Om vi nu haft skilda valdagar, hade de kommunala frågorna haft en chans att komma i debattfokus i ett tänkt kommunalval 1996?
Tänk ett ögonblick på vilka frågor som dominerade debatten vid den tiden.
Och nästa år då det skulle vara kommunalval, år 2000, skulle då Per Unckel och Bo Lundgren i kommunaldemokratiskt intresse lämna över arenan i Stockholm till Carl Cederschiöld och Ralph Lédel eller i Skåne till Carl Sonesson och majoritetskompisen Carl Herslow, för att sedan sitta tysta och åhöra debatten om den kommunala skatteutjämningen och inte falla för frestelsen att basunera ut att moderaterna i riksdagen lagt fram förslag som ger Stockholm mer pengar?
Är den valrörelsen verkligen den troliga utvecklingen vid skilda valdagar?
Kommer inte medierna att kräva kommentarer av partiledarna?
Har de lokala frågorna en reell chans?
Jag tvivlar starkt på detta.
Det gör också ledarskribenten i Svenska kommunförbundets tidning Kommun-Aktuellt.
Han skriver så här om skilda valdagar: " Det skulle äntligen ge de kommunala frågorna en chans att komma i fokus, de lokala politikerna en chans att hamna i debattens centrum.
En chans ja, men det kan lika gärna sluta med fiasko.
Tyvärr handlar argumenten ofta mer om vilja än om vetenskap, mer om önsketänkande än om överlagd kalkyl. "
Begrunda: Argumenten handlar mer om vilja än om vetenskap, mer om önsketänkande än om överlagd kalkyl.
Fru talman!
Den pågående demokratiutredningen har i en forskningsrapport visat att mindre än en tredjedel av svenska folket anser att skilda valdagar är angelägna ur demokratisk synpunkt.
Vidare tycker endast omkring 10 % att en sänkning av rösträttsåldern är en angelägen demokratifråga.
Lika få anser att 4-procentsspärren vid riksdagsval bör sänkas.
Nej, det är helt andra frågor som enligt denna rapport är demokratiangelägna.
För mig som står bakom principen om att all offentlig makt i Sverige utgår från folket är det sorgligt att konstatera att drygt hälften av de tillfrågade i denna undersökning anser att det är mycket bra eller ganska bra att alltid överlåta politiska beslut i viktiga frågor till experter.
En sådan utveckling vore ett steg bort från folkligt deltagande, ett hot mot den representativa demokratin.
Lågt valdeltagande i kommunalvalen riskerar att minska de valdas legitimitet.
Detta riskerar i sin tur att leda till ökade krav på expertstyre och därmed minskat folkstyre.
Ser inte majoriteten den risken?
I den frågan, expertstyre eller folkstyre, har vi som är aktiva politiker och partiarbetare det stora imperativet, den verkliga utmaningen, nämligen att vitalisera vardagsdemokratin.
Människors deltagande i valen avgörs inte av olika mer eller mindre valtekniska frågor.
Nej, det är politiken i sig, partiernas program och visioner, som avgör engagemanget.
Möjligheten att påverka visionen, att påverka förslagen utifrån sin egen verklighet är avgörande för det politiska engagemanget.
Den levande vitala demokratin kräver större aktivitet från många människor än vad enbart själva valhandlingen innebär.
Arbete i partier, fackföreningar, folkrörelser är den levande demokratins innersta kärna, det som den tidigare ordföranden i KU, statsvetaren Hilding Johansson, kallade mellanvalsdemokrati.
Där har vi vår stora uppgift - inte att öda tid på att utreda.
Skilda valdagar är ett vanskligt projekt som riskerar att leda till lägre valdeltagande.
Och det vill väl inte heller förespråkarna?
Ett högt valdeltagande är ett demokratisk egenvärde!
Fru talman!
Jag yrkar bifall till reservation 7 och avslag på hemställanspunkt 7.
Under hemställanspunkt 6 föreslår majoriteten, alltså de borgerliga tillsammans med Miljöpartiet, att valdagen ska flyttas från tredje söndagen i september till någon gång på våren eller försommaren.
Det främsta motivet för detta är en del tidsmässiga svårigheter som identifierats i anslutning till den nya budgetprocessen i riksdagen.
Den frågan studeras för närvarande av Riksdagsutredningen, och det är enligt min mening fel att nu göra ett ställningstagande.
Mot en flyttning av valdagen talar i övrigt flera andra skäl.
När dagarna blir ljusare och ljummare är svenska folkets intressen riktade mot andra saker än valarbete och läsande av valbroschyrer.
Därför riskerar vårval leda till lägre valdeltagande.
Den invanda septembersöndagen har hittills medfört en lång serie val med rekordartat högt deltagande.
Budgettekniska eller tidsmässiga frågor får inte äventyra detta.
Jag yrkar bifall till reservation 6 och avslag på utskottets hemställan under punkt 6.
Till några andra frågor i detta betänkande vill jag återkomma i samband med replikskiftena.
Under övriga punkter yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Fru talman!
Jag ska börja med att säga att frågan om valdagen kommer att tas upp av Kenneth Kvist i ett senare inlägg.
Vi har där en gemensam reservation tillsammans med Socialdemokraterna.
Jag ska ta upp ett par andra saker.
Den första motionen om införande av republikanskt statsskick lades i riksdagen år 1912 av Carl Lindhagen, då socialdemokrat, senare medlem i det parti som i dag heter Vänsterpartiet.
Motionen vägrades först remiss av talmannen, högermannen Swartling, men det ändrades av riksdagsmajoriteten.
Dock avslogs, som vi vet, motionen.
Sedan dess har republikkravet rests åtskilliga gånger i riksdagen, i regel av vårt parti, men inte helt utan stöd från annat håll.
Såväl socialdemokrater som liberaler är som bekant principiella republikaner, dock inte om ett fasthållande vid denna demokratiska princip riskerar att leda till ett positivt beslut i frågan.
År 1966 lades i alla fall en motion, eller noga taget två likalydande motioner i de båda kamrarma, angående statschefens ställning.
Den var undertecknad av Nancy Eriksson, Lennart Geijer, Rune Johansson, Ingvar Carlsson och ytterligare 29 socialdemokrater, där man krävde utredning om " en i demokratisk ordning vald statschef i ett republikanskt statsskick ".
Frågan om statschefens ställning blev också föremål för utredning i den på våren samma år tillsatta grundlagsberedningen, men förslag uteblev.
Motion nr 1 i den nya enkammarriksdagen, som inledde sitt arbete 1971, var därför som sig bör en motion om statsskicket.
Den var inlämnad av herr Hermansson m.fl., vpk, och krävde " ett principbeslut om övergång till republik så att detta kan ikraftträda vid den nuvarande troninnehavarens frånträde ".
Motionen, vars text för övrigt hade författats av en nyanställd sekreterare på vpk:s kansli som hette Kenneth Kvist, vann dock ingen majoritet, och i den s.k. Torekovkompromissen samma år kom de övriga fyra partierna överens om att begrava republikfrågan men i gengäld beröva statschefen i princip all kvarvarande politisk makt.
Så varför fortsätter Vänsterpartiet att vidhålla sin republikanska hållning?
Varför anser jag, som nybliven riksdagsledamot, det mödan värt att författa ännu en motion om monarkins avskaffande, en motion som kommer att tas emot med lätt överseende och vars framgång på intet sätt är garanterad, för att uttrycka det milt?
Ja, de av kammarens ledamöter som åtminstone lite besväras av dåligt samvete över att det egna agerandet inte helt stämmer överens med partiprogrammet skulle kunna rättfärdiga sig något genom att hävda att Vänsterpartiet ägnar sig åt något slags radikalt koketteri, att vi i en ofarlig fråga demonstrerar principfasthet för att skyla över kompromissandet i andra mer aktuella frågor.
Och om detta vore grunden för vår motion, ja, då skulle dess berättigande förvisso kunna ifrågasättas.
Frågan bör dock behandlas med lite större allvar än så.
Diskussionen om republik eller monarki är en principiellt viktig diskussion därför att den fokuserar det som är kärnan i demokratibegreppet - den politiska jämlikheten, att vi som medborgare har en, säger en röst var, varken mer eller mindre, att vi alla lyder under samma lagar, har samma rättigheter och samma skyldigheter i förhållande till den politiska makten och att all politisk makt härrör från folket.
Den är bara till låns och kan återkrävas.
Vi kan ha olika uppfattning om annan jämlikhets betydelse, den sociala och ekonomiska jämlikhetens, den s.k. distributiva rättvisans betydelse för demokratin.
Självfallet är det så att de som företräder dem som skulle ha mest att förlora på ökad social och ekonomisk jämlikhet tenderar att undervärdera dess betydelse för demokratin, medan Vänsterns och arbetarrörelsens partier har en annan grundhållning.
Men hur som helst torde vi alla kunna vara överens om en sak, att demokrati förutsätter politisk jämlikhet.
Monarkin står i fundamental motsatsställning till denna demokratiska grundprincip.
Monarkin är ett uttryck för det fördemokratiska samhällets maktprinciper.
Monarkin är en feodal kvarleva som förkroppsligar den absurda tanken att vissa är födda till att härska och andra till att lyda.
Monarki och demokrati är oförenliga som olja och vatten.
Monarken må vara berövad sin politiska makt, tack och lov, men vi ska inte underskatta den symboliska betydelsen av att vårt lands främsta ämbete, statschefens, upprätthålls genom en institution vars själva essens strider mot demokratins mest grundläggande principer.
Fru talman!
Det är ett påfallande drag i debatten om monarkin, i den mån denna förs över huvud taget, att monarkins försvarare inte har några positiva argument för den ärftliga kungainstitutionen.
I stället understryker man hur lite skada monarkin medför!
Det gör så att säga inget att monarkin är en odemokratisk feodal kvarleva, eftersom kungen ändå inte har någon politisk makt.
Vilka andra befattningshavare och myndigheter skulle klara sig undan Riksdagens revisorers och RRV:s effektivitetsrevision med den typen av argument, att man ändå inte gör någon skada?
Nu ska man emellertid inte förringa statschefens arbetsuppgifter alltför mycket.
Att representera landet och därmed dess folk är mer än bara bandklippning.
Det kräver, eller borde åtminstone kräva, breda erfarenheter, politiska insikter och djupa kunskaper om det svenska samhället.
Och det är ytterligare ett argument för att statschefen ska utses på meriter och inte erhålla sitt ämbete av genetiska orsaker.
Inom parentes sagt finns det faktiskt ett någorlunda vettigt argument för monarki som jag kan bjuda på, nämligen om man vill försvara folksuveränitetsprincipen och parlamentarismen och undvika att maktbefogenheter flyttas till statschefen från folkrepresentationen i något slags maktdelningssyfte.
Ett sådant alternativ finns alltid som en möjlighet om man har en demokratiskt vald president, men det är politiskt omöjligt om man har en monark.
Frågan är om detta verkligen är ett tillräckligt skäl för monarki.
Svaret måste nog bli nej.
Fru talman!
Så länge monarkin kvarstår har vi ett annat problem att ta itu med.
Religionsfrihet är sedan lång tid en grundlagsfäst rättighet.
Snart förverkligas också skilsmässan mellan staten och Svenska kyrkan och religionen blir var den bör vara - en fråga för den enskilde, en privatsak och inte en fråga för staten.
Alla invånare i vårt land, t.o.m. ministrar, får numera bli saliga var och en på sin egen fason.
Ecklesiastikministern med obligatoriskt medlemskap i en av våra religiösa organisationer, Svenska kyrkan, tillhör historien.
Dock: Religionsfriheten gäller icke för statschefen och hans familj.
Där har vi i grundlag bestämt vilken Gud han ska tro på och vilken variant av trosbekännelse han ska omfatta.
I successionsordningen från den 26 september 1810, vår äldsta grundlag, stadgas i
Fru talman!
I detta utskottsbetänkande föreligger moderata reservationer endast på två punkter: beträffande antalet riksdagsledamöter i framtiden och när det gäller lagrådsprövningens omfattning.
Intressant är förstås att de såta vänsterbröderna s och v har hamnat i minoritet i utskottet när det gäller frågorna om valdagens förläggning under året och frågan om den gemensamma valdagen.
Däremot lyser den gemensamma vänsterlinjen med sin frånvaro beträffande exempelvis republikkravet, som tydligt framgick av de två tidigare anförandena.
Jag ska koncentrera mig och huvudsakligen uppehålla mig vid frågan om gemensam valdag till riksdag och kommuner eftersom den förefaller intressantast och viktigast på kort eller medellång sikt.
Det s.k. kommunala sambandet infördes efter en kompromiss i grundlagsberedningen år 1967 och tillämpades för första gången år 1973.
Det vällovliga syftet var att öka intresset för demokratin och politiken.
De statliga besluten ansågs vara helt avgörande för politikens utformning.
Genom att valen till kommunerna ägde rum samtidigt kunde väljarna förmås att intressera sig också för de kommunala frågorna, åtminstone så mycket att de också röstade i kommunalvalen när de nu ändå skulle gå till vallokalen och rösta i riksdagsvalet.
Ungefär sådan var motiveringen.
Men på 25 år har åtskilligt förändrats.
Redan år 1977 ansåg majoriteten i den kommunaldemokratiska kommissionen att de kommunala frågorna räckte till en egen valrörelse.
I direktiven till 1980 års grundlagskommission angav statsrådet att han förordade skilda valdagar för att " vitalisera demokratin och ge de kommunalpolitiska frågorna betydligt större spelrum ".
Folkstyrelsekommittén föreslog år 1987 fyraåriga valperioder men var oenig i frågan om skilda valdagar, och senast har konstitutionsutskottet föreslagit att frågan om skilda valdagar nu måste bli föremål för utredning.
Kommunernas ställning och uppgifter har radikalt förändrats på 80- och 90-talen.
I dag bestämmer kommunerna i väsentliga avseenden bl.a. över skolan, socialtjänsten, barnomsorgen, hemsjukvården, natur- och stadsmiljön, stora delar av infrastrukturen, m.m. Rent ekonomiskt tas nästan 50 % av hela den offentliga sektorn i anspråk av kommuner och landsting.
En stor del av befolkningen betalar ingen eller bara en begränsad inkomstskatt till staten.
Men, fru talman, de betalar desto mera i kommunal- och landstingsskatt.
Det bör tilläggas att kommunerna i Sverige är mycket starka i en internationell jämförelse.
Som vi vet betonas den kommunala självstyrelsen redan i regeringsformens portalparagraf.
Vi kan också konstatera att bevakningen av de kommunala frågorna blivit bättre på 80- och 90-talen, inte minst i lokalpressen och genom tillkomst av nya medier.
Det faktum att röstsplittringen ökar, dvs.
att 20 % av väljarna röstar olika i olika val som äger rum samtidigt, visar just att den kommunala nivån tilldrar sig ett självständigt intresse som räcker till en egen valrörelse.
Som vi vet kan kommunala val också förenas med folkomröstningar i speciella kommunala frågor.
Så skedde på flera håll senast.
Det förefaller mig egendomligt att hävda att röstsplittringen skulle visa att kommunalvalen kan fortsätta att leva i skuggan av riksdagsvalet.
Då ställer man alla begrepp på huvudet.
Men, frågar utskottets vice ordförande: Kommer inte riksfrågorna att prägla även en kommunal valrörelse om vi hade särskilda egna kommunala valdagar skilda från riksdagsvalen?
Jovisst kommer riksfrågorna att finnas med också då.
Men kan man verkligen hävda, och kan verkligen Göran Magnusson tro, att det blir en mindre dominans för riksfrågorna i valrörelsen om vi också ska rösta i riksdagsvalet och ta ställning till regeringsfrågan och allt möjligt annat än om vi bara röstar i de kommunala valen?
Möjligheterna, eller om man så vill risken, att riksfrågorna kommer att dominera måste ändå vara mindre om vi inte samtidigt röstar till riksdagen.
Att påstå motsatsen förefaller mig rätt så egendomligt.
Nu finns ett annat argument mot skilda valdagar.
Det är att valdeltagandet skulle kunna riskera att sjunka.
Utländska erfarenheter verkar tyda på detta.
Mot detta kan man för det första säga att inte ens de utländska erfarenheterna är alldeles entydiga.
Sedan är naturligtvis förhållandena inte riktigt jämförbara.
Vi har som jag nämnde förut ovanligt starka kommuner i Sverige, starkare än i de andra länder som man talar om i detta sammanhang.
Är det ett demokratiskt egenvärde att många går och röstar?
Det kan man hävda.
Men det är inte det enda värdet, Göran Magnusson.
Valdeltagandet är ett politiskt och demokratiskt viktigt mått.
Men det står inte nödvändigtvis över alla andra demokratiska värden.
Om väljarna blir mer engagerade, kunnigare, mer bekanta med de kommunala frågorna och med de kommunala politiska företrädarna är det också en vinst för demokratin.
Detta blir extra viktigt i takt med att personvalsinslaget ökar i valen framöver.
Med en deltagardemokratisk inställning, där medborgarnas engagemang tillmäts en stor betydelse, går det alltså inte att hävda att valdeltagandet ensamt är avgörande.
Har man utgångspunkten att det räcker att så många som möjligt av väljarna röstar vart fjärde år blir konsekvensen, rent logiskt, ytterst röstplikt.
Typiskt nog har sådana resonemang också förekommit i debatten, även om det sedan visat sig att ingen egentligen står för dem.
Ytterligare ett argument anser sig reservanterna ha funnit i en nyligen publicerad debattbok i Demokratiutredningens skriftserie.
Där visar en undersökning att endast en mindre del av befolkningen tycker att skilda valdagar är viktigt ur demokratisynpunkt.
Jag tror att alla inser att svaren på sådana frågor beror mycket på i vilket sammanhang och hur frågan ställs.
Författaren till skriften framhåller just detta - demokratiopinioner uppstår när de efterfrågas och resultaten blir därför svajiga.
De måste i varje fall tas cum grano salis - med en nypa salt.
En sådan opinionsundersökning kan inte vara ett tungt argument i en författningspolitisk debatt.
Det är för övrigt, Göran Magnusson, en debattbok och ingen forskarrapport det handlar om.
Demokratiutredningen kommer sammanlagt att ge ut 30 debattböcker och 13 forskarvolymer.
Sammanfattningsvis kan jag inte finna annat än att argumenten för ett bibehållande av den gemensamma valdagen är ganska svaga, om än icke helt obefintliga.
Under alla omständigheter borde då frågan utredas av den nyligen tillsatta parlamentariska kommittén, vilket är vad majoriteten i utskottet önskar.
Eftersom motargumentens styrka inte övertygar måste man fråga sig om den verkliga orsaken till motståndet till skilda valdagar möjligen kan vara en annan, t.ex. en misstro mot den egna förmågan att mobilisera sina väljare oftare än vart fjärde år.
Fru talman!
Även beträffande mom. 6 har s och v reserverat sig.
I den riksdagsutredning som blev klar 1994 och som bl.a. ledde till omläggningen av budgetåret diskuterades frågan om valdagens förläggning.
Samtliga partier som ingick i Riksdagsutredningen, utom Socialdemokraterna, förordade där att budgetårsreformen skulle kombineras med att valdagen flyttades.
Argumenten är att övergången till kalenderårsbudget och införandet av den nya budgetprocessen i riksdagen gör att valrörelsen delvis sammanfaller med det avslutande budgetarbetet.
Vid ett regeringsskifte kompliceras förstås budgetarbetet ytterligare.
I detta betänkande vill jag påpeka att majoritetens skrivning är mycket öppen.
Det står bara att frågan om valdagens förläggning till annan tidpunkt än tredje söndagen i september bör bli föremål för utredning, när det nu finns en utredning på gång, och övervägas där.
Det tycker jag att vi alla borde kunna enas om.
Fru talman!
Låt mig slutligen kort beröra den moderata reservationen nr 9, om antalet riksdagsledamöter.
I årets moderata partimotion, En modernare författning, som alltså inte behandlas i dag, föreslår vi att riksdagsledamöternas antal ska minskas till 249, dvs.
med 100.
Någon kanske tycker att siffran är godtycklig och att man kan sänka med ett annat och ännu högre tal, t.ex. det som förekommer i en motion.
Exakt hur många riksdagsledamöter vi ska ha tycker jag får vara en öppen fråga.
Jag är dock övertygad om att en riksdag med färre ledamöter än den nuvarande skulle kunna fungera bättre på åtskilliga sätt.
Sverige är ju ett ganska litet land.
Om ledamöterna vore färre skulle de kanske utvecklas till mer av generalister, utskotten skulle kunna vara mindre osv.
Det finns även andra praktiska fördelar, som väl inte är avgörande men som ändå bör nämnas.
Därtill kommer förstås den besparing detta skulle innebära.
I varje fall måste man slå fast att det nuvarande antalet ledamöter är godtyckligt.
Det gick till så att antalet ledamöter i första kammaren lades ihop med antalet ledamöter i andra kammaren, varefter siffran man då kom fram till minskades med antalet avgående ledamöter.
Det tycks mig finnas åtskilliga principiella och filosofiska invändningar mot ett sådant tillvägagångssätt när man fastställer antalet ledamöter i Sveriges riksdag.
Antalet man kom fram till var 350.
I dag är antalet som bekant 349, vilket ju är något, men inte mycket, bättre.
Fru talman!
Beträffande momenten 6 och 7 yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Beträffande mom. 10 yrkar jag bifall till reservation nr 9.
