# ID: svediakorp-gov194331
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Riksdagens öppna data: Anföranden
# subtitle: Riksdagens snabbprotokoll 1998/99:99 Tisdagen den 25 maj
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-06-08
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Riksdagens öppna data', collecting open data published by the Swedish government. The section referred to as 'Anföranden' contains speeches held by the Members of Parliament during political debates.
# genre: governmental
# subgenre: open data, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1999-05-25
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax, named entities
# annotationMethod: automatic
# words: 25,492
# sentences: 1,419
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/rd-anf
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
Kenneth Lantz har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder dels för att jämställa ersättningen för vård av sjukt barn med den egna sjukersättningen, dels för att skapa möjligheter för företagare som innehar F-skattsedel att också få förtroende att göra skatteinbetalningar på sjukersättning.
Jag vill först informera Kenneth Lantz om att den andra frågan - den om F-skattsedel - är en fråga som hanteras av Finansdepartementet.
Jag går därför inte in på denna fråga.
En förutsättning för rätt till tillfällig föräldrapenning är att föräldern behöver avstå från förvärvsarbete.
Det finns inte - som Kenneth Lantz påstår - någon begränsning till vilka dagar det sjuka barnet skulle ha varit i barnomsorg eller skola.
För den som är egenföretagare gäller generellt att all dagersättning inklusive tillfällig föräldrapenning är kalenderdagsberäknad, dvs.
att den sjukpenninggrundande inkomsten delas med 365.
Personer som har anställning får t.ex. tillfällig föräldrapenning utifrån sin dagsinkomst, vilket innebär att den sjukpenninggrundande inkomsten delas med årsarbetstiden, vilken är 260 dagar för heltid.
Motivet till denna skillnad i beräkning finns att hitta i proposition 1986 / 87:69 om förbättrad kompensation vid korttidssjukdom och vid tillfällig vård av barn.
Den dåvarande departementschefen menade att det kan vara svårt för den försäkrade att avgöra hur han eller hon skulle ha arbetat om han eller hon inte hade vårdat sjukt barn.
Departementschefen menade att eftersom egenföretagare inte omfattas av arbetstidslagen har dessa möjlighet att förlägga sin arbetstid på ett för dem själva lämpligt sätt.
Det är därför inte möjligt att utge ersättning för det antal timmar som egenföretagaren skulle ha arbetat.
För egenföretagaren bör därför kalenderdagsberäkning användas.
Regeln som anger beräkningsgrund för tillfällig föräldrapenning har alltså funnits med en längre tid.
Orsaken till att egenföretagare inte omfattas av dagberäknad tillfällig föräldrapenning är alltså svårigheten att avgöra vilken arbetstid som kan ersättas för en näringsidkare som har möjlighet att själv förlägga sina arbetstider på ett för honom eller henne lämpligt sätt.
Jag är medveten om att effekterna i vissa fall kan bli mindre fördelaktiga för vissa egenföretagare vid uttag av tillfällig föräldrapenning.
Med hänvisning till vad jag sagt ovan är jag dock inte beredd att för närvarande ta initiativ till att ändra de nuvarande reglerna.
Fru talman!
Jag tycker också att det är mycket glädjande att man skall få möjlighet att pröva nya saker.
Jag tror att det är oerhört väsentligt, och jag hoppas att ministern kommer att godkänna något projekt som gäller kvinnor med fibromyalgi, eftersom jag värnar speciellt om dem.
Det finns många som behöver pröva otraditionella behandlingsmetoder.
Jag vet att de har stora problem.
Jag tycker också att det är oerhört väsentligt med samverkan.
Jag tror på samverkan mellan olika myndigheter.
Jag tror på att man kan använda resurserna på ett mycket bättre sätt om man samverkar runt enskilda personer.
Framför allt skall enskilda människor inte behöva gå till flera olika instanser och bli utredda på många olika sätt.
Det är mycket bättre för den enskilde att bli omhändertagen på ett ställe och få alla resurser till sig den vägen.
Det tror jag är oerhört väsentligt.
Det är därför jag månar om att detta verkligen skall komma i gång.
Det är också oerhört väsentligt att utredningen kommer i gång snart.
Det har ministern lovat att den gör.
Dock har jag ännu inte fått något datum.
Jag kommer att följa frågan, och jag kommer att ligga på ministern om det inte händer någonting, eftersom jag tycker att det är viktigt.
Det är också oerhört väsentligt för kassan som arbetar med dessa frågor, som ministern sade, att få ett ordentligt verktyg men också för arbetsgivaren och den enskilde försäkrade.
Tack för en debatt och välkommen till Svenljunga kommun i juni!
Fru talman!
Mats Odell har frågat om vilka åtgärder jag avser att vidta för att bostadstillägg till pensionärer, BTP, skall beräknas på den faktiska uppvärmningskostnaden som en pensionär med kallhyra har i stället för att beräknas efter schablon.
Det är riktigt att uppvärmningskostnaderna uppskattas med hjälp av en schablon när bostadstillägget beräknas för personer med kallhyra.
Skulle uppvärmningskostnaderna beräknas på faktiska kostnader skulle följden bli en omfattande kvittohantering hos försäkringskassorna.
Det skulle också fordra täta omräkningar för ett rättvist resultat eftersom de faktiska värmekostnaderna varierar.
Den stora fördelen med det gällande tillvägagångssättet är således att vi undviker en omfattande och kostsam administration.
Schablonen för uppvärmningskostnader baseras på prisuppgifter om uppvärmningsel från de åtta största elleverantörerna.
Vid beräkningen tas även hänsyn till att uppvärmningskostnaderna varierar mellan olika regioner.
Således är schablonen högre för de pensionärer som är bosatta i Norrland än för pensionärerna i södra Sverige.
På en elmarknad där priserna inte varierar alltför kraftigt mellan leverantörerna torde schablonen för uppvärmningskostnaderna ge en relativt rättvis bild av de faktiska kostnaderna.
Emellertid kan elpriserna, så som Mats Odell har påpekat, variera kraftigt mellan leverantörerna.
Det kan därför inte uteslutas att den gällande metoden att beräkna schablonen i ett enskilt fall ger en alltför låg uppvärmningskostnad.
Dock kan även det motsatta gälla, dvs.
att schablonen överskattar uppvärmningskostnaderna.
Eftersom den avreglerade elmarknaden på många håll har inneburit att elpriserna har sänkts skulle jag våga påstå att det senare, dvs.
en överskattning av elpriserna, är mer förekommande.
Schablonmetoden innebär således en administrativ förenkling.
En strävan efter förenklad administration får dock inte gå så långt att den förmån som beräknas, i detta fall pensionärernas bostadstillägg, i alltför stor utsträckning avviker från det belopp som pensionären skulle ha erhållit om faktiska förhållanden hade beaktats.
I så fall är schablonen inte lyckad, och förtroendet för systemets förmåga att rättvist fördela medel minskar.
Avregleringen av elmarknaden kan, som jag tidigare nämnt, ha inneburit att den gällande schablonen för uppvärmningskostnaderna inte längre ger en tillfredsställande uppskattning av de faktiska kostnaderna.
Mot bakgrund av detta har jag för avsikt att föreslå regeringen att ta initiativ till att ge den ansvariga myndigheten Riksförsäkringsverket i uppdrag att se över den nuvarande schablonberäkningen av uppvärmningskostnaderna i syfte att undersöka möjligheterna till att förbättra schablonen.
Däremot är jag inte beredd att avskaffa schablonberäkningen.
Mats Odell uppger också att den nuvarande tilllämpningen av schablon är speciellt ofördelaktigt för personer med eluppvärmning eftersom elpriset i schablonen avser endast hushållsel.
Detta måste vara en missuppfattning från Mats Odells sida.
Schablonen baseras nämligen helt och hållet på prisuppgifter om uppvärmningsel.
Någon orättvisa uppstår således inte av denna anledning.
Fru talman!
Först vill jag tacka statsrådet Klingvall för svaret.
Jag är naturligtvis mycket nöjd med att hon nu har för avsikt att ge Riksförsäkringsverket i uppdrag att se över den nuvarande schablonberäkningen av uppvärmingskostnaderna.
Däremot tycker jag inte att argumentet är riktigt hållbart att det skulle vara avregleringen av elmarknaden som lett fram till detta.
Min interpellation grundar sig på att jag tidigare blev kontaktad av ett antal pensionärer.
Det var framför allt ett fall i Sydsverige, i Hässleholms kommun i Skåne, utan att gå in på några detaljer.
Det visade sig att i två fullt jämförbara servicebostäder i Hässleholms kommun, lika stora och byggda ungefär samtidigt, får den ene pensionären som betalar kallhyra en enormt mycket högre månadskostnad en den pensionär som har uppvärmningen inkluderad i sin hyreskostnad.
Det hamnar på 5 000 kr mer per år för den pensionär som betalar kallhyran.
Det här handlar om de absolut sämst ställda pensionärerna som har pensionstillskott och som är berättigade till bostadsbidrag.
Det är 5 544 kr i det aktuella fallet.
Jämfört med den höjning av pensionstillskottet som nu föreslås i vårpropositionen med 504 kr per år är detta astronomiska summor för de pensionärer som hamnat i den här situationen.
Det kan absolut inte vara elavregleringen som har lett fram till en ökad kostnad med 5 544 kr för den pensionär som nu betalar kallhyra.
Det skulle snarast ha gått åt motsatt håll, som Maj-Inger Klingvall var inne på.
Därför är det naturligtvis oerhört tillfredsställande att regeringen nu tar tag i den här frågan.
Jag är mycket glad för det.
Jag har bara en fråga: När kan de pensionärer som är drabbade av den nuvarande ordningen räkna med att det kommer nya regler som kommer att märkas i deras plånböcker?
Fru talman!
När det gäller kostnaderna för uppvärmning finns det en variation över riket.
För att säga någonting mer om vad schablonen bygger på, kan jag säga att den helt enkelt bygger på prisuppgifter från de åtta största elleverantörerna i Sverige.
Det gäller enbart uppvärmningsel.
Då ingår både den fasta avgiften och den rörliga kostnaden, dvs.
priset per kilowattimme.
I kontakterna med elleverantörerna strävar den ansvariga myndigheten Riksförsäkringsverket att komma fram till den tariff som är mest förekommande.
Jag kan inte ge några synpunkter på det exempel som Mats Odell redovisade.
Vad schablonen tar hänsyn till är även den geografiska belägenheten.
Norr eller söder ger också där en olikartad schablonkostnad.
Landet är helt enkelt indelat i fyra zoner när det gäller den schabloniserade kostnaden.
Eftersom elmarknaden har genomgått och genomgår stora förändringar har jag gjort den bedömningen att det är viktigt att ge uppdraget med en översyn av den nuvarande schablonberäkningen för att ge en ökad rättvisa.
Jag kan inte i dagsläget ange något datum för en förändring.
Det får vi återkomma till.
Fru talman!
Vi skall inte uppta kammarens tid med dessa saker eftersom statsrådet är beredd att gå mig till mötes.
Jag är väldigt glad för det.
Det är självklart att elleverantörernas tariffer är en sak.
En helt annan sak är den geografiska belägenheten, men också vilket k-värde det är i lägenheten och om man har en ventilation med värmeåtervinning eller inte, dvs.
om man bara kör ut varmluften eller om den återvinns.
Sådana saker kommer att ha mycket större effekt på månadskostnaden än en marginell förändring av elpriserna.
Skulle elavregleringen ha lett till att elpriserna ökat i Hässleholms kommun för en pensionär med 5 500 kr tycker jag att det vore väldigt sensationellt.
Jag tror inte att det är bakgrunden till det hela.
Jag är nöjd med svaret.
Jag ber att få tacka än en gång.
Fru talman!
Gunilla Tjernberg har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att möjliggöra för den öppna förskoleverksamheten att kunna fortsätta erbjudas i kommunerna samt på vilket sätt jag avser att lämna besked om hur den öppna förskoleverksamheten kommer att organiseras och om vilken roll den kommer att få efter aviseringarna i vårpropositionen om allmän förskola från fyra år.
De öppna förskolorna vänder sig till barn som inte går i förskola och deras föräldrar.
Syftet med verksamheten är att möta barns behov av pedagogiskt inriktad verksamhet tillsammans med andra barn.
Även föräldrar, dagbarnvårdare och andra vuxna ges tillfälle till kontakter och gemenskap i en öppen förskola.
För barn i familjedaghem och för föräldralediga föräldrar med småbarn är den öppna förskolan en stor tillgång.
I många invandrartäta områden har de öppna förskolorna dessutom kunnat ge invandrarföräldrar, speciellt mödrar, och deras barn en värdefull kontakt med svenskt samhälle och svensk kultur.
Det är väl känt att den öppna förskolan är en på många sätt mycket uppskattad verksamhet.
Den öppna förskolan är ett komplement till förskola och familjedaghem.
Att förskoleverksamhet bedrivs i olika verksamhetsformer som kompletterar varandra, fyller olika behov och skapar valfrihet och tillgänglighet är i sig en viktig kvalitetsfaktor.
Kvaliteten skall också vara god inom alla verksamheter, och det skall finnas erfaren och kompetent personal i såväl förskola och familjedaghem som öppen förskola.
Jag ser införandet av en allmän förskola, som kan erbjudas alla barn, som en av de angelägnaste reformerna inom utbildningsväsendet just nu.
Med en allmän förskola från tidig ålder kan alla barn ges en god och likvärdig start, oavsett bostadsort, familjeförhållanden eller ekonomiska förutsättningar.
Inget barn skall behöva avstå från förskolan på grund av höga avgifter, regelsystem som utestänger barn till arbetslösa föräldrar eller andra liknande skäl.
Förskolan skall vara till för barnets egen skull.
En arbetsgrupp under ledning av Utbildningsdepartementet har tillsatts inom Regeringskansliet för att utarbeta förslag om införande av allmän förskola och en maxtaxa inom förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg.
Arbetet skall redovisas senast den 15 september 1999.
Jag vill avvakta arbetsgruppens förslag innan jag uttalar mig närmare om den allmänna förskolan.
En allmän förskola skall dock inte ersätta andra värdefulla verksamheter.
Olika verksamhetsformer kommer också i framtiden att behövas inom förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen.
Den öppna förskolan är en sådan, särskilt eftersom den når andra åldersgrupper än vad den allmänna förskolan kommer att göra.
Samtidigt som förskolan fick sin första läroplan hösten 1998 gav regeringen Statens skolverk i uppdrag att utfärda allmänna råd för den öppna förskolan liksom för fritidshem, öppen fritidsverksamhet och familjedaghem.
Till skillnad från övriga verksamheter har öppen förskola inte tidigare omfattats av allmänna råd.
Syftet med uppdraget är att visa på betydelsen av mångfalden inom förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen samt att ge kvalificerad vägledning för utveckling av samtliga verksamhetsformer.
Skolverket har vidare i en rapport till regeringen informerat om planer och prioriteringar när det gäller sitt arbete med barnomsorgen under de närmaste åren.
Att följa upp och utvärdera tillgång, behov av, organisationsformer och innehåll i öppen förskola har angivits i rapporten som ett sådant prioriterat område.
Med dessa åtgärder för att stärka den öppna förskolan räknar jag med att verksamheten kommer att vidareutvecklas och profileras i kommunerna utifrån lokala behov.
Fru talman!
Först vill jag tacka skolministern för svaret.
I inledningen av sitt svar på min interpellation tar skolministern upp syftet med den öppna förskoleverksamheten, vilka målgrupper den riktar sig till samt vilken betydelse den har för dessa olika målgrupper.
Av den här beskrivningen av värdet av den öppna förskoleverksamheten kan jag konstatera att skolministern och jag är överens om vilken positiv betydelse den har för många barn och vuxna som föräldrar, dagbarnvårdare och invandrarföräldrar.
Jag skulle också vilja lägga till att det finns organisatoriska former som mammagrupper och pappagrupper.
Det var just detta faktum som jag hade som utgångspunkt för det efterföljande resonemanget i min interpellation.
Skolministern och jag är också överens om att den öppna förskoleverksamheten skall ses som ett komplement till annan barnomsorg och förskoleverksamhet och att den skapar förutsättningar för ökad valfrihet för barnfamiljer.
Dagens familjer är små enheter som skall fylla många funktioner.
Föräldrar och andra vuxna kan byta erfarenheter med varandra och personalen genom den öppna förskolan.
Det finns möjlighet att träffa andra som varit i samma situation och få råd och stöd.
Den öppna förskolan betyder mycket för nyblivna föräldrar och ensamstående föräldrar.
Exemplen skulle kunna göras många.
Kontakten med andra föräldrar och deras barn motverkar att familjen blir isolerad under spädbarnstiden.
Att tidigt stärka föräldrarollen är ett viktigt förebyggande arbete.
Man skulle kunna beskriva den öppna förskolan som en stödjande miljö som framkallar hälsa.
I det sammanhanget vill jag dock utveckla resonemanget något genom att även peka på de föräldrar som av olika skäl valt att arbeta hemma under några år när barnen är små.
Skolministern beskriver inte vikten av att gruppen hemarbetande föräldrar har tillgång till öppen förskoleverksamhet, och det får jag respektera.
Men jag har noterat detta.
Skolministern nöjer sig med att beskriva verksamheten just som ett komplement till förskola och familjedaghem.
Jag menar att det alltid är värdefullt att i debatter av detta slag visa på att det faktiskt finns familjer som av olika skäl löser sin barnomsorg på annat sätt än genom förskola eller familjedaghem utan att det ligger någon värdering i detta.
Det kan kanske t.o.m. vara så att just tillgången till den öppna förskolan och att verksamheten är utformad på det sätt som den är, gör att fler föräldrar överväger möjligheten att var hemma med sina barn när barnen är små.
Då kommer jag tillbaka till skolministerns ord tidigare - och det sammanfaller också med mina egna åsikter - om att just öppen förskola skapar förutsättningar för ökad valfrihet för barnfamiljer.
Fru talman!
Det som dock bekymrar mig något är att när Socialdemokraterna beskriver sin syn på familjepolitiken låter det som om införandet av en allmän förskola på något sätt är lösningen på alla barnfamiljers behov.
Jag menar att inget kan vara mer felaktigt.
Mot bakgrund av detta är det inte så märkligt att just gruppen hemarbetande - det kan ju visa sig att man vill vara hemma några år medan barnen är små - inte alls nämns när barnomsorg och familjepolitik diskuteras från socialdemokratiskt håll.
Inte heller kan jag se en annan linje i skolministerns svar.
Jag får återkomma om detta.
Fru talman!
Jag vill understryka varför jag och regeringen tycker att det är så viktigt med allmän förskola.
Vi har ju egentligen redan i dag förskola.
Nu vill vi införa en allmän förskola som verkligen är för alla barn skull.
Med det vill vi säga att det inte skall vara så att föräldrarna är beroende av sin ekonomi för att kunna gå till förskolan med dem.
Den skall vara avgiftsfri och ge alla en möjlighet att gå dit.
Vi ger också en möjlighet till alla de mammor eller pappor som har valt att vara hemma med sina barn att komma till den allmänna förskolan om de så vill utan att vara beroende av sin ekonomi.
Valet om de skall gå dit eller inte är deras eget.
Men för barnens skull öppnar vi en möjlighet för alla.
Jag tycker själv att detta är bra.
Nu visar vi att den allmänna förskolan också är öppen för alla dem som verkligen har valt att vara hemma.
Under den här tiden har jag mött många av dessa mammor.
Jag har träffat dem på lekplatser och i den öppna förskolan och pratat om förslaget.
De säger att om möjligheten finns är det upp till dem själva att fundera över om de vill gå dit med sina barn eller inte.
Men idén som sådan tycker de är positiv just för att det inte innebär några extra kostnader och att det inte är obligatoriskt utan att det finns valfrihet för dem.
Fru talman!
Skolministern och jag, tillsammans med många föräldrar, är överens om att man upplever den öppna förskolans verksamhet som tillfredsställande och bra just därför att den är frivillig och avgiftsfri.
Bakgrunden till att jag skrev den här interpellationen är att jag ser att det nu finns en tendens att den öppna förskolans verksamhet inte prioriteras i de signaler som kommer från regeringen i den allmänna diskussionen om en allmän förskola för alla och maxtaxa på dagis.
Den delen i förskoleverksamheten som gäller just öppen förskola drunknar i det andra resonemanget om en förskola för alla.
Det är det som är bakgrunden till att jag tar upp den här interpellationen.
Jag tror att det vore värdefullt om skolministern, exempelvis i en sådan här diskussion, också lyfter fram gruppen hemarbetande föräldrar - inte mer och inte mindre.
Det är viktigt att den gruppen finns med för att ytterligare visa på värdet av olika former för hur barn har det när de är små och för att se nyttan och glädjen av att vi har en öppen förskola som riktar sig till alla oavsett vilken barnomsorgsform man har.
Jag ser med oro på att många kommuner i dag sparar just på den verksamhet som öppen förskola utgör.
I svaret kommenterar inte skolministern det faktum som måste betecknas som nedslående att under de senaste åren har var fjärde öppen förskola försvunnit.
Över 400 har försvunnit i hela landet, och takten har ökat de senaste åren.
Tyvärr tvingas jag konstatera att i de barnomsorgsdebatter som har förts i olika sammanhang har inte denna verksamhetsform lyfts fram särskilt mycket.
Under den tid som jag har suttit i riksdagen har jag inte kunnat uppfatta att den verksamhet som öppna förskolan utgör fått om ens något utrymme här i kammaren eller lyfts fram av ansvarig minister.
Jag beklagar detta.
Däremot har införandet av allmän förskola samt maxtaxa på dagis presenterats och diskuterats många gånger.
Själv har jag vid ett par olika tillfällen här i kammaren ställt frågan om hur socialdemokraterna och hur regeringen ser på den öppna förskolans framtid.
Jag har vid de tillfällena inte fått några uttömmande svar, om ens några svar alls.
Det är ju också, som jag tidigare sade, bakgrunden till att jag ställt denna interpellation till skolministern.
Skolministern säger i sitt svar: " En allmän förskola skall dock inte ersätta andra värdefulla verksamheter.
Olika verksamhetsformer kommer också i framtiden att behövas inom förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen.".
Personligen anser jag att det förhåller sig så.
Men det här är en bra målsättning.
Om regeringen menar allvar med detta måste regeringen, menar jag, avsevärt mycket tydligare än hittills föra ut det här budskapet.
Här har regeringen ett ansvar som sträcker sig längre.
Om inte något sker stannar det, befarar jag, vid ett önsketänkande.
Redan i dag upplever många kommuner att man har svårt att klara av öppen förskoleverksamhet, även om det är förhållandevis små kostnader som den öppna förskoleverksamheten utgör.
Så är fallet särskilt när man befinner sig i ett läge när ytterligare kostnader för barnomsorgen aviseras.
Då är det inte svårt att se den hotbild som tornar upp sig när det gäller att klara, behålla och förhoppningsvis utveckla verksamheten.
Ser inte skolministern denna hotbild?
Fru talman!
Jag värnar verkligen om den öppna förskolan.
Vi har tittat efter hur det har sett ut i kommunerna under ett antal år tillbaka och hur utvecklingen har sett ut för den öppna förskolan.
Vi har också tittat på vilken kvalitet den har, och vi har fått fram skiftande uppgifter.
I en del kommuner har man kallat det för en öppen förskola, men i praktiken har det kanske bara varit en lokal dit kvinnor och män har kunnat gå med sina barn.
Det har inte funnits någon pedagogisk ledning, men man har ändå valt att kalla det för öppen förskola.
På andra håll har vi haft en öppen förskola med en pedagogisk ledning och en möjlighet för föräldrar och barn att aktivt delta.
Det har alltså varit skiftande kvalitet.
Vi har också sett ypperliga exempel inte bara på att kvinnor med utländsk bakgrund har kommit till den öppna förskolan utan också när det har gällt andra sammanhang.
Det har varit kvinnor som är ensamstående och kvinnor som av tradition haft svårt att gå på traditionella föräldramöten inom barnomsorgen eller i skolan.
Då har den öppna förskolan blivit en mötesplats just för de här kvinnorna.
Man har kunnat stimulera dem till olika aktiviteter samtidigt som man har nått deras barn.
Detta har varit det bästa med den öppna förskolan.
Via den öppna förskolan har vi nått kvinnor - det är mest kvinnor - som annars har varit svåra att nå.
Därför är jag den förste ministern som faktiskt understryker den öppna förskolans värde genom att säga att vi skall ha allmänna råd.
Därmed vill jag säga till alla kommuner att jag vill ha en öppen förskola med en god kvalitet, på samma sätt som när det gäller fritidshem och familjedaghem.
Därmed menar jag att jag verkligen har lyft upp den öppna förskolan.
Den allmänna förskolan behöver ju inte för kommunerna innebära en konkurrens eftersom den allmänna förskolan skall finansieras via statliga medel.
Kommunerna kommer alltså inte att kunna säga att man inte har råd med en öppen förskola.
Det kommer även i fortsättningen att ligga inom det kommunala ansvaret och inte konkurrera med det som kommer att finansieras via statliga medel.
Nu är det nog tredje gången jag säger det: Nu får vi allmänna råd för den öppna förskolan.
Därmed tycker jag att jag återigen verkligen har understrukit dess värde.
Fru talman!
Jag vill rikta ett tack för svaret till vår minister angående dessa socialförsäkringsfrågor.
Det är beklagligt att jag inte kan få svar på skattefrågan, som jag hade de största förväntningarna på.
Jag får väl vänta och utnyttja ett bättre frågeinstitut vid ett annat tillfälle, eftersom frågan såvitt jag förstår bör ställas till finansministern.
Orättvisan kvarstår emellertid.
Jag har ett exempel.
Säkerligen finns det flera liknande exempel från småföretagare.
Det är inte ovanligt att det är kvinnor som drabbas på detta sätt.
Ett par stycken nerifrån Skåne har hört av sig till mig.
En del av kvinnorna arbetar med barnomsorg, och de är då beroende av barnens föräldrar.
Det blir en olycklig situation för dessa dagbarnvårdare.
Det finns en kvinna - vi kan kalla henne för Maria - som är dagbarnvårdare och driver ett eget företag.
När hennes egna barn blir sjuka tvingas hon ställa in sin verksamhet.
Då drabbas hon av den negativa upplevelsen att hon märker att hennes sjukersättning inte är 80 % utan endast 57 %.
Står det i vår lag att det skall vara 80 % så borde det rimligtvis finnas en garanti för att Maria skall kunna erhålla sina 80 %.
Jag förstår - vi har fått höra det i svaret - att vi ändå i princip måste följa arbetsmodellen att en företagares sjukpenninggrundande inkomst skall delas med 365, medan en anställds sjukpenninggrundande inkomst delas med 260 dagar.
Men det borde finnas en möjlighet att göra undantag och ge alla möjlighet att erhålla sina 80 %.
Det borde finnas en klausul som säger att ingen skall erhålla mindre än dessa 80 %, eftersom man de facto inte kan arbeta sju dagar i veckan.
Man är förhindrad på grund av att ens egna barn är sjuka.
Finns det ingen möjlighet för ministern att vidta några som helst åtgärder för att hjälpa till i dessa fall?
Fru talman!
Jag tycker att det är bra att skolministern här tre gånger har understrukit värdet av öppen förskola och dess verksamhet.
Jag har inte ställt den här interpellationen av något annat skäl än för att vi från riksdagen och ni från regeringen - det var min förhoppning - skulle tydliggöra detta för kommunerna ute i landet.
Jag tror också att det till viss del kan finnas öppen förskoleverksamhet som bedrivs med en kvalitet som inte är tillfredsställande.
Det kan vara ett sätt att ha en verksamhet, men att ha den till så låg kostnad som möjlighet.
Det kan också saknas kunskap om vad den skall innehålla.
Det har lett till att man har slarvat med utformningen och inte tillräckligt noga sett över hur verksamheten skall se ut och vad den skall innehålla.
Just därför är det så viktigt att vi på olika nivåer och från olika partier tillsammans visar på vilken betydelse den öppna förskolan har.
Det är viktigt för att den här diskussionen också skall hållas levande i kommunerna, så att man när man bedriver öppen förskola gör det med kvalitet.
Det här är ingenting som går av sig självt utan vi måste allihop tillsammans arbeta i den riktningen för att tydliggöra hur viktig verksamheten är.
Man har ju konstaterat - och det har ju Skolverket också gjort - att man har bedrivit en sparjakt på öppna förskoleverksamheter.
Jag har sett en sådan rapport.
Jag tror att det är värdefullt att skolministern har angett en sådan här inriktning.
Jag tror att det är bra också för det arbete jag förstår nu bedrivs av en arbetsgrupp inom regeringen som också ser över förskolan.
Det är bra att tankarna finns med så att man i en paketlösning, så att säga, har med ett komplement till annan barnomsorg.
Med det vill jag tacka skolministern för den här debatten.
Jag kommer också att måna om den här verksamheten, och jag kommer att hålla ögonen på vad som händer för att vi skall fortsätta det arbetet.
Fru talman!
Lars Hjertén har frågat vilka åtgärder jag tänker vidta för att ge alla elever en utbildning som de kan lyckas med och därmed växa som människor.
Den nya läroplanen och de nya mål- och resultatorienterade kursplanerna och betygen innebar en väsentlig höjning av kraven i grundskolan.
Även i fråga om den gymnasiereform som successivt genomfördes under perioden 1992 / 93-1994 / 95 har den viktigaste utgångspunkten varit behovet av att höja den allmänna utbildningsnivån och att förbereda alla för ett livslångt lärande; bl.a. genom att all gymnasieutbildning skall ge kunskap motsvarande grundläggande behörighet för högre utbildning.
Genom reformen skulle också arbetsmarknadens behov av större flexibilitet balanseras mot den enskilde individens önskemål.
I dag finns en samstämmig uppfattning bland parterna på arbetsmarknaden, att en god grund i allmänna ämnen är den viktigaste förutsättningen såväl för individens egen utveckling som för att få en arbetskraft som kan vidareutvecklas i arbetet.
I detta sammanhang är det viktigt att notera den förändring av behörighetsreglerna som gäller fr.o.m. intagningen till läsåret 1998 / 99.
För att vara behörig att börja på ett nationellt eller specialutformat program i gymnasieskolan måste en elev ha godkända slutbetyg från grundskolan i svenska / svenska som andra språk, engelska och matematik.
Dessa krav avser att garantera en viss miniminivå på de kunskaper som fordras för att följa undervisningen i gymnasieskolan.
Regeringens förslag inom skolans område har under senare år varit inriktat på att åstadkomma en kvalitetshöjning och på att säkerställa en över landet likvärdig utbildning.
Jag skall i korthet lyfta fram en del konkreta insatser som regeringen initierat under de senaste tre åren.
Våren 1998 lade regeringen fram ett tiopunktsprogram för skolan och föreslog insatser på en rad olika områden för att förbättra skolans resultat och öka måluppfyllelsen.
Detta håller nu på att realiseras.
T.ex. skall varje kommun och varje skola i kommunen ta fram en årlig kvalitetsredovisning, och en kvalitetsgranskningsnämnd skall finnas inom Skolverket.
Flera andra satsningar görs på utveckling och kompetensutveckling.
T.ex. kommer 25 miljoner kronor om året under tre år att satsas på att ge lärare, förskollärare och fritidspedagoger ökade kunskaper inom naturorienterande ämnen, teknik och miljö.
För kompetensutveckling av lärare i yrkesämnen har avsatts 50 miljoner kronor under två år.
I 1999 års ekonomiska vårproposition aviserar regeringen att kommuner och landsting i olika etapper skall få ett ekonomiskt tillskott på sammanlagt 5 miljarder kronor under de kommande åren fram t.o.m. år 2002.
Det innebär att kommuner och landsting år 2002 tillförs 25 miljarder kronor mer i generella statsbidrag än under år 1996.
Syftet med de ökade generella statsbidragen är att värna om sysselsättning och bidra till en ökad kvalitet inom vård, skola och omsorg.
Flera initiativ har tagits för att underlätta dels övergången från grundskola till gymnasieskola, dels övergången från ett individuellt program till ett nationellt program.
Ändringar har gjorts i gymnasieförordningen så att en elev vid urval till gymnasieskolan nu får tillgodoräkna sig betyg som eleven efter prövning har fått i ett eller flera av grundskolans ämnen efter avslutad grundskoleutbildning.
Lärare på det individuella programmet kan nu ge betyg till en elev som inom ramen för ett individuellt program läst ett eller flera ämnen enligt grundskolans kursplan.
Dessa betyg får tillgodoräknas vid urval till nationella och specialutformade program.
Jag är övertygad om att de åtgärder regeringen vidtagit kommer att påverka grundskolans och gymnasieskolans resultat på ett positivt sätt.
Jag hoppas att Lars Hjertén kan instämma i detta.
Regeringen har inte för avsikt att sänka kraven i gymnasieskolan.
Det vore ett svek mot dagens unga att inte ge dem möjlighet till den utbildning som är ett måste för deras framtida liv och utveckling.
Det viktigaste nu är att ge förutsättningar för verksamheterna att arbeta vidare med att realisera läroplanernas mål.
Fru talman!
Jag vill börja med att tacka för svaret på min interpellation.
Just i dessa tider diskuteras ju skolan mycket livligt över hela landet, förmodligen beroende på att det är skolavslutning för väldigt många elever och lärare.
Särskilt diskuteras gymnasieskolan.
Fungerar den väl?
Skall vi vara nöjda med resultaten?
Om vi inte tycker att den fungerar bra, om vi alltså inte är nöjda med resultaten, hur skall vi då gå till väga för att förbättra skolan?
Jag skall först återge några synpunkter och presentera aktuell statistik.
Skolverkets uppgifter om hur många elever som avslutar sina gymnasiestudier inom fyra år är inte en särskilt positiv läsning.
Låt mig peka på situationen i Göteborg.
År 1998, det senaste året som redovisas, var det 68 % som var klara inom fyra år.
Tre år tidigare var motsvarande siffra 88 %, alltså en nedgång med 20 %.
Särskilt illa går det för elever med invandrarbakgrund.
Av dem hoppar 43 % av gymnasiet inom fyra år - alltså nästan hälften.
Jag har i min interpellation berört problemet med att många elever inte får med sig från grundskolan tillräckliga kunskaper för att klara gymnasiestudier.
Om man ser till gruppen pojkar i Stockholmsområdet som slutar grundskolan utan att vara formellt behöriga för gymnasiestudier finner man i vissa kommuner väldigt höga siffror.
I Botkyrka t.ex. var förra året 26 % av alla pojkar i årskurs 9 obehöriga.
Jag skall inte trötta skolministern med mer statistik.
Siffrorna är säkert kända eftersom det är officiella siffror som jag redovisar här.
När det gäller de fackliga organisationerna inom skolans värld, lärarorganisationerna, tänker jag på Lärarnas Riksförbund.
Dess ordförande Tomas Johansson skrev i går i Expressen att man inom sitt fackförbund skall granska hur skolpolitiken genomförs i ett antal kommuner och hur man når målen.
Jag tror att det är fem kommuner som man skall gå igenom.
Skälet är följande, säger han: " Jag litar inte på att politikerna själva klarar eller orkar slå vakt om den goda skolan - - -. "
Jag har i dag på morgonen fått telefonsamtal från en kommunpolitiker som är mycket orolig över att man inte klarar av skolpolitiken efter kommunaliseringen.
Tidigare i veckan skrev Lärarförbundets ordförande Christer Romilsson att lärarna inte längre orkar vara kvar i skolan.
Pensionsåldern för lärare är ju 65 år men det är väldigt många, så småningom kanske ett flertal, som slutar långt tidigare så den verkliga pensionsåldern ligger ofta på 57, 58 eller 59 år.
Det är också problematiskt för skolan.
Lärarbristen ökar ju ännu mer om det inte bara så att säga är naturliga pensionsavgångar.
Utbildningsutskottet besökte Länsstyrelsen i Stockholm förra veckan.
Vi fick där ta del av en del resultat som man hade kommit fram till.
Bl.a. var det en kvinna med bakgrund från ett centraleuropeiskt land som hade studerat den svenska modellen och den svenska skolan.
Hon menade att Sverige utmärker sig på ett sätt, nämligen att det är en mycket fast organisation, stor homogenitet och kontroll.
De tre begreppen redogjordes det för.
Problemet med homogeniteten är att många elever måste gå igenom en utbildning som inte passar dem.
Vi människor är ju väldigt olika.
En högskolerektor sade ordagrant vid mötet: Vi kan inte köra på som om alla är lika.
Han sade också: Vi bygger in en utstötningsmekanism som drabbar invandrareleverna särskilt hårt.
Alla de här problemen finns men skolministern nämnde dem inte alls i sitt svar på min interpellation.
Jag vill därför komplettera med en direkt fråga: Oroar det inte skolministern när nästan hälften av alla invandrarelever hoppar av gymnasiet?
Fru talman!
Jo, Lars Hjertén, det oroar mig mycket.
Därför har jag faktiskt under den tid jag varit skolminister besökt många skolor som har många elever med utländsk bakgrund, senast i dag på förmiddagen.
Då besökte jag en skola i Helsingborg där 92 % av eleverna har utländsk bakgrund.
Jag har alltså ett stort engagemang för de här eleverna.
Genom alla mina besök ute vill jag via den kompetens som finns ute på skolorna få idéer till mig om hur vi kan möta de här eleverna på ett bättre sätt.
Det är ofta så att de som arbetar på de här skolorna - både lärare och deras skolledningar - är otroligt engagerade.
De gör faktiskt ett fantastiskt arbete.
Många gånger befinner de sig längst fram vid frontlinjen när det gäller att utveckla de pedagogiska arbetsmetoderna och sätten.
Ändå står vi ibland med den här väldigt dystra statistiken.
När det gäller procentsatserna och de 43 procenten med elever av utländsk bakgrund som inte går ut gymnasieskolan har vi tittat på vad som finns bakom statistiken.
Det visar sig att det egentligen är få avhopp.
De flesta är kvar inom skolans system.
Men kraven på själva slutbetyget har förändrats också mellan de två år som Lars Hjertén angav.
I och med att vi har det kursutformade systemet är kravet att man skall ta sina betyg i takt med kurserna.
När vi tittar på varje enskild elevs betyg finner vi att man kanske inte har det fullständiga betyget, utan man saknar betyg i ett eller flera ämnen.
Bilden är alltså väldigt splittrad.
Jag går tillbaka till den skola som jag var på i dag, som är en grundskola.
Där konstaterar de också att många av de här eleverna går ifrån skolan och alltså inte har sin fullständiga grundskolekompetens, vilken är det viktigaste av allt att ha.
På den skolan bröt vi ned problemet och tittade på varje elevs bakgrund.
Då visade det sig att många av de elever som inte hade sin fullständiga grundskolekompetens hade kommit så sent till Sverige att det var en fullständig omöjlighet för dem att kunna få den här kompetensen.
De har kommit hit när de är i den åldern att de placeras i sexan eller sjuan.
Det är orimligt att hinna med nio års skolgång på den korta tiden.
Vi diskuterade vad vi skall kunna ge de här ungdomarna.
Vad skall de få för möjlighet att få någonting som i alla fall liknar grundskolekompetensen?
Hur skall de kunna bygga på så att de får gymnasiekompetens i vissa ämnen?
Vad händer efter det att de gått ut gymnasieskolan?
Kan vi arbeta på en studieplan som sträcker sig över en längre tid?
Hur kan vi engagera samhället utanför att också ta ett ansvar för de här ungdomarna?
Det är faktiskt ungdomar som kommer hit och börjar skolan.
Många av dem hade alltså mycket bristfälliga baskunskaper även i sitt eget hemland.
När man skall undersöka resultaten för gymnasieskolan är det för mig oerhört viktigt att titta närmare på varje enskild elev.
Ibland får det kanske t.o.m. bli en sådan här generell grupp som jag nu pratar om, elever med utländsk bakgrund.
Samtidigt säger Börje Ehrstrand, som är rektor i Rinkeby, att han har målet att alla hans elever faktiskt skall ha nått nivån för godkänt när de lämnar grundskolan.
Han har idéer och tankar på att verkligen se till att de når de här målen.
Bekymrar mig gör jag verkligen.
Jag inser också att jag måste lyssna på alla de människor som är verksamma på detta område och av dem få idéer, så att vi så småningom kan återkomma härifrån med nya möjligheter och vägar.
Nu har jag pratat länge, men jag valde att ta upp just eleverna med den utländska bakgrunden.
Jag får komma tillbaka i nästa replik.
Fru talman!
Jag delar skolministerns uppfattning att det är grundskolan som måste lyckas bättre, efter- som alla elever går i grundskolan, som är obligatorisk.
En hel del av problemen med gymnasieskolan är ju att elever som slutar grundskolan inte har de kunskaper som krävs för att kunna få en utbildning på gymnasienivå.
Därför vill vi satsa mer på grundskollärarutbildning i fortsättningen.
Vi vill verkligen stärka grundskollärarnas identitet och ge dem en rejäl skjuts framåt, så att det skall vara attraktivt att välja det yrket i fortsättningen, både för män och kvinnor.
Jag vill inte måla upp ett skräckscenario över den svenska gymnasieskolan.
Den fungerar ganska bra på vissa håll.
Men hälsan tiger still.
Det kan inte vara så att vi bara skall diskutera sådant som fungerar bra, för det går ju ändå.
Jag läste att i Malmö är gymnasieskolans individuella program det näst största.
Jag är inte säker på att det är så i hela kommunen, men i en hel del av skolorna.
Då har någonting gått snett.
Jag har talat med några gymnasieskolor i vår som säger att det individuella programmet har fler elever vid årskursens slut än vid dess början.
Så skall det inte vara, det skall vara tvärtom.
Jag har besökt flera gymnasieskolor under våren, och jag fick en mycket positiv kontakt med en yngre manlig gymnasielärare för någon vecka sedan.
Han sade: Jag trivs bra som lärare.
Han hade både praktiska program - han var bl.a. lärare på ett fordonsprogram - och teoretiska program.
Han undervisade också på det naturvetenskapliga programmet.
Jag trivs med undervisningen både på det ena och det andra stället, sade han.
Då frågade jag honom: När du sätter betyg, ställer du lika stora krav på fordonseleverna som på de elever som kommer från det naturvetenskapliga programmet?
Då säger han: Nej, det går ju inte.
Då skulle nästan ingen på fordon bli godkänd.
Då ringer en klocka hos mig.
Kan man ha ett sådant system där man ställer olika krav för att över huvud taget få godkända elever?
Jag tror att han är en omtyckt lärare, men det räcker inte med att undervisningen är trevlig.
Har man samma krav för alla elever borde man också ställa de kraven vid betygstillfället.
Tidningen Arbetet Nyheterna skrev i en ledare förra söndagen: Kanske var det fel, även om Wärnersson inte tycker det, att överge de tvååriga yrkesinriktade linjerna.
Även om de inte gav högskolekompetens, kunde man alltid komplettera sina studier senare.
Jag håller inte med Arbetet.
Jag tror inte att vi skall återgå till tvååriga yrkesinriktade linjer.
Det är kört.
Vi behöver fler år i utbildning för alla elever.
Men min fråga till skolministern är: Finns det några åtgärder som tar fasta på att man inte kan ställa exakt samma krav när det gäller att sätta betyg på elever och när det gäller att ge högskolebehörighet, som ju är den stora och känsliga frågan i sammanhanget?
Håller regeringen fast vid det kravet?
Är det helt omöjligt att diskutera en ändring av det?
Som man skriver i tidningen Arbetet, vilket är riktigt: Den som inte klarar det - i gymnasieskolan - kan ju återkomma till vuxenutbildningen och få den behörighet som man saknar tidigare.
Jag har själv lång erfarenhet av hur man klarar av det.
En elev som har haft mycket dåliga betyg i grundskolan, kanske bara ettor och en och annan tvåa, har efter tio år återkommit till vuxenutbildningen och klarat av sina studier med glans och kan sedan gå vidare till högskolestudier.
Skall man tvinga en sådan elev, som absolut inte vill gå kvar i skolan, att sitta kvar i tre år, få ett uruselt betyg och inte bli godkänd?
Jag tror att alla behöver tänka om som har den uppfattningen i den här frågan.
Fru talman!
Nej, i det fallet är Lars Hjertén och jag överens.
Jag tror aldrig att man kan tvinga någon att ta emot kunskap.
Har man stängt sina öron för att man inte mår bra, då har man stängt dem.
Då måste vi hitta vägar för att öppna öronen igen.
När det gäller vilka möjligheter som finns kan vi börja med det individuella programmet, som i Malmö är så stort just i årskurs ett.
Vi ser att många av de här eleverna går över till ett nationellt program.
Men ibland har jag ställt mig frågan själv: Vad är det egentligen som gör att man tycker att det individuella programmet är så bra?
OECD kommer till sommaren att lägga fram en rapport efter att ha tittat närmare på de olika programmen i vår gymnasieskola.
Nu vet jag att de kommer att säga att just det individuella programmet faktiskt är mycket bra av den anledningen att man på många håll använder fler pedagogiska arbetssätt och metoder.
Det är OECD, inte jag, som säger att t.ex. det naturvetenskapliga programmet håller mycket mer traditionell uppläggning.
De ger alltså en positiv kritik.
Kanske är det så att ungdomar också känner att det är mer individuellt på det individuella programmet.
Det har aldrig funnits något mål som pekat ut vilket program som skulle vara störst.
Men så länge vi kan se att eleverna går över till det nationella programmet är vi liksom på rätt väg.
När det gäller skolans utveckling tror jag att vi är helt överens om att det är i förskolan och grundskolan som man skall ges de grundläggande behörigheterna.
Här gäller det att kompetensutbilda personal, att ge möjligheter, ha fler specialpedagoger, att stötta upp tidigt med språkutveckling osv.
Under några år kommer vi fortfarande att ha ungdomar på gymnasiet som har svårigheter.
Det vi gör nu är att vi i vår utvecklingsplan bl.a. föreslår att elever skall ha rätt till stöd i gymnasiet på samma sätt som man har fått i grundskolan.
Vi har alldeles för få specialpedagoger på gymnasiet.
Eleverna behöver mer tid.
Alla orkar inte läsa de här kurserna på 100 poäng i början, utan precis som utskottet också uttalade måste vi ge möjlighet till etappindelning så att de kan läsa i den takt de klarar.
Jag tror också att lärarna behöver stöd på gymnasiet.
De har inte heller traditionen att möta alla elever.
Här anser jag att det vore bra att ge kompetensutbildning till lärare som arbetar i lag med karaktärs- och kärnämnena, just för att hitta det rätta sättet att möta eleverna.
Jag tror däremot att alla elever faktiskt skall klara av att bli godkända på gymnasiet och att man inte skall göra skillnad på själva nivån för godkänd.
Det är ändå det lägsta kravet.
De elever som har större möjligheter kan ju också nå de högsta betygen.
Men jag tycker inte att vi skall rucka på gymnasiekraven för att bli godkänd.
Då gör vi dem en otjänst.
Jag ser positivt på kommuner som i stället för att låta oerhört skoltrötta elever börja gymnasieskolan letar reda på arbetsplatser och bra handledare för dessa elever.
På den vägen kan dessa elever få idéer om att de kanske har nytta av att lära sig mer svenska, matematik, data, engelska eller vad det kan vara.
Sedan går de tillbaka till skolan och bygger på sin skolutbildning på grundval av de behov som de har fått när de har varit ute i arbetslivet.
Det gäller då de elever som har de allra största bekymren.
Jag hoppas också att vi skall få större möjligheter att öppna folkhögskolan för de här eleverna.
Många gånger är det inte bara fråga om skolleda utan om att man behöver möta hela deras sociala situation.
Vi är inte där än, för vi har våra regler, men vissa folkhögskolor har tagit emot några av de här yngre eleverna.
Jag ser också detta som en alternativ form för de allra mest skoltrötta.
Vi måste hitta olika vägar för dem som mår dåligt.
Fru talman!
Jag träffade för någon månad sedan sju, åtta arbetsförmedlare som hade ett budskap till mig som utbildningspolitiker.
Det var en fortsättning av det som skolministern slutade med här: Vad skall vi göra med alla de skoltrötta elever som vill hoppa av från gymnasiet?
Det var inget problem för 10-15 år sedan, eftersom det då fanns jobb att erbjuda dem.
Sådana finns inte i dag.
Vi måste hitta någon metod för att låta också dessa elever få en meningsfull tillvaro.
Det kan inte vara särskilt uppmuntrande för elever som absolut inte vill gå i skolan att tvingas gå kvar därför att alternativ i dag saknas.
Jag menar att man måste se över de möjligheter som finns.
Att alla skall ha samma grund låter ju bra.
Jag citerar vad skolministern sade i det skriftliga svaret på min interpellation: " I dag finns en samstämmig uppfattning bland parterna på arbetsmarknaden, att en god grund i allmänna ämnen är den viktigaste förutsättningen såväl för individens egen utveckling som för att få en arbetskraft som kan vidareutvecklas i arbetet. "
Det låter bra, och jag kan stryka under det, men jag kan inte acceptera att det skall vara exakt samma grund för alla elever.
Alla elever måste ha en bra grund, men inte exakt samma grund, vilket är kravet i dag.
Jag vill ta fram några positiva saker som jag har läst i utvecklingsplanen Samverkan, ansvar och utveckling, som jag just nu läser igenom och som skolministern ju är ansvarig för.
Man är t.ex. nu mycket positiv till forskarutbildade lärare och till att lärare kan gå vidare inom sitt yrke genom att höja sin kompetens.
Detta har vi krävt i många år, och det är positivt att vi har en samsyn t.ex. vad gäller att få fler lektorstjänster i gymnasiet.
Det är mycket lättare för eleverna att gå vidare till högskolan när de redan i gymnasiet träffar lärare som har erfarenhet av studier och forskning vid högskolan.
Likaså skall kommunerna ta sitt ansvar.
Skolministern säger att det inte räcker att skolfrågor diskuteras bara i skolstyrelsen eller i barn- och utbildningsnämnden, utan också de allmäninriktade kommunpolitikerna skall diskutera dessa frågor.
Det ser jag positivt på.
Fru talman!
Lars Hjertén har frågat utbildningsminister Thomas Östros vilka åtgärder statsrådet avser att vidta för att erhålla en bättre balans, när det gäller företrädare för politiska partier och studieförbund, i Folkbildningsrådet.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på interpellationen.
Riksdagen beslöt, i enlighet med folkbildningspropositionen (prop.
1990 / 91:82, bet.
1990 / 91:UbU18, rskr.
1990 / 91:358) sommaren 1991 att frågor om fördelning av statsbidrag, uppföljning och utvärdering skulle överlämnas till ett av Folkbildningsförbundet, Rörelsefolkhögskolornas Intresseorganisation och Landstingsförbundet bildat folkbildningsråd.
I propositionen anges att Folkbildningsrådet självt beslutar genom sina stadgar hur verksamheten skall organiseras och styrelsens sammansättning.
Ansvarsförhållandet och arbetsfördelningen mellan rådet och dess stiftare samt de enskilda studieförbunden och folkhögskolorna är således inte på något sätt reglerat från statens sida.
Regeringen motiverade rådets självständiga ställning genom att betona att statens syften med folkbildningen är bäst tillgodosedda om folkbildningen själv ges möjlighet att reagera och vidta åtgärder internt, om det visar sig att viss bedriven verksamhet inte uppfyller de villkor som staten har angett för statsbidragsgivningen.
Dessa grundläggande principer för statens styrning av folkbildningen och Folkbildningsrådets roll och funktion befästes ytterligare i samband med riksdagens beslut våren 1998 med anledning av regeringens folkbildningsproposition (prop.
1997 / 98:115, bet.
1997 / 98:KrU17, rskr.
1997 / 98:258).
Regeringen har ett grundläggande förtroende för hur Folkbildningsrådet har hanterat de myndighetsuppgifter staten har ålagt det att genomföra och har inte för avsikt att i detalj reglera detta.
Detta gäller även sammansättningen av Folkbildningsrådets styrelse.
En sådan reglering skulle innebära ett avsevärt intrång i folkbildningens fria och frivilliga roll gentemot staten som jag inte är beredd att medverka till.
Fru talman!
Jag vill tacka för svaret.
Det var kort, och statsrådet gick egentligen inte in på de synpunkter som jag framförde i min interpellation.
Jag vill därför klarlägga vad saken gäller och hoppas på i varje fall några kommentarer från skolministern.
Jag vill för säkerhets skull säga att jag inte har något emot Folkbildningsrådet.
Jag vill inte att Folkbildningsrådet skall läggas ned.
Jag tycker också att det skall fortsätta att dela ut statsbidrag, men jag har en del synpunkter på hur man där arbetar i dag och vilken sammansättning rådet har.
Huvuduppgiften för Folkbildningsrådet är att fördela statsbidraget till studieförbund och folkhögskolor.
Det är fråga om en myndighetsuppgift som tilldelats rådet av regering och riksdag.
Det har också en annan myndighetsuppgift, nämligen att administrera det s.k. folkbildningsnätet, ett digitalt nät för folkbildningen.
En utvärdering av myndighetsuppgifterna inom folkbildningen har gjorts i en utredning med titeln Folkbildningsrådet i myndighets ställe, som jag återkommer till senare.
Också det medlemsuppdrag som rådet har fått av sina medlemmar har diskuterats, och det diskuteras just nu av medlemsorganisationerna.
Hur ser man då på rådets uppgifter?
Sysslar det med de frågor som är väsentliga?
Vill man att Folkbildningsrådet skall minska sin verksamhet eller öka den?
Sådana frågor diskuteras nu i studieförbund och folkhögskolor.
I det sammanhanget tycker jag att det är naturligt att uppdragsgivarna för myndighetsuppgiften, regering och riksdag, regelbundet diskuterar Folkbildningsrådets arbete.
En sådan diskussion eller över huvud taget några egna synpunkter saknas i skolministerns svar på min interpellation.
Jag skulle därför vilja fråga skolministern t.ex. om administrationen.
Är folkbildningsnätet en sådan myndighetsuppgift som vi har gett Folkbildningsrådet, eller räcker det med fördelningen av statsbidrag som myndighetsuppgift?
Finns det andra uppgifter som egentligen är myndighetsuppgifter?
En annan och för mig viktigare fråga är hur många nya folkhögskolor som rådet skall godkänna för statsbidrag.
Trots att medlemsorganisationerna bestämt har avrått har Folkbildningsrådet på ganska kort tid godkänt statsbidrag till 21 nya folkhögskolor utan att det finns 21 nya statsbidrag.
Nu står ytterligare sju folkhögskolor och väntar på statsbidrag.
Anser statsrådet att Folkbildningsrådet agerar som myndighet på uppdrag av riksdag och regering när man godkänner nya folkhögskolor?
Är det så att regeringen kräver att ett par dussin nya folkhögskolor skall beviljas statsbidrag?
Kravet kommer ju inte från medlemsorganisationerna.
T.ex. har Rörelsefolkhögskolornas Intresseorganisation, RIO, bestämt avrått från nya folkhögskolor när det inte finns tillkommande statsbidrag för sådana.
Frågan om hur statsbidraget fördelas ställdes på sin spets tidigare i vår, då riksdagen beslutade om en reservation vid ett betänkande från kulturutskottet.
I reservationen yrkades att det extra bidraget till musikfolkhögkolor inte skulle slopas.
Riksdagen har egentligen aldrig tidigare diskuterat hur rådet sköter den uppgiften, utan detta var första gången.
En mycket stor minoritet i riksdagen röstade för reservationen och menade att det var fel att lägga ned anslaget till musikfolkhögskolor, som gör att en väldigt stor del av dessa skolors mycket kvalificerade musikundervisning försvinner.
Det var faktiskt 127 ledamöter som stödde den reservationen.
Det är en anmärkningsvärt hög siffra i en votering.
Det återstår nu ett särskilt anslag att fördela, nämligen anslaget till handikappade, funktionshindrade, elever.
Jag vill ställa en fråga till statsrådet: Om Folkbildningsrådet kommer fram till att även det anslaget skall skäras ned - inget extra stöd till handikappade och funktionshindrade - kommer regeringen att inte heller då reagera och fortfarande uttala sitt förtroende för Folkbildningsrådet?
Fru talman!
Lars Hjertén avser nog med sin fråga om riksdagen skall bryta upp de grundläggande principerna om Folkbildningsrådets roll och styrning i förhållande till staten, som riksdagen i bred enighet har slagit fast år 1991.
Senast förra året i samband med att folkbildningspropositionen lades fram slog riksdagen fast dessa principer.
Jag har i dag inte för avsikt att föreslå någon avvikelse mot det som riksdagen har slagit fast.
På den punkten är jag fullt enig med vad riksdagen då beslutade.
Precis som vi aviserade i folkbildningspropositionen är det av vikt att ständigt ha återkommande utvärderingar av folkbildningen.
Dessa utvärderingar kan mycket väl ske i samarbete med folkbildningens egna organisationer.
Men utvärderingarna bör förnyas och breddas ytterligare.
Att främst studera volymer och andra statistiska data är inte tillräckligt och ger varken staten eller folkbildningen det underlag som är nödvändigt för att bedöma folkbildningens utveckling.
Utvärderingarna bör därför ha som uppgift att studera folkbildningens mångsidighet och dess breda betydelse för samhället.
Utvärderingsarbetet bör självklart ha ett parlamentariskt inflytande.
Det ankommer därför på regeringen att besluta om närmare utformning av en fortsatt statlig utvärdering av folkbildningen.
Då kan man titta på sådana exempel som Lars Hjertén tog upp i sitt inlägg, om hur medel fördelas, hur prioriteringar sker eller hur många som skall vara med och dela på de statliga medel som finns.
Fru talman!
Låt mig än en gång understryka att man erhåller ersättning för tillfällig vård av sjukt barn om man avstår från förvärvsarbete.
Det spelar ingen roll hur många dagar i en vecka som man avstår från förvärvsarbete, utan grunden för ersättningen är att man inte kan förvärvsarbeta.
Det som Kenneth Lantz redovisar är ett rätt speciellt fall som inte finns redovisat i frågan.
Jag kan allmänt säga att det vi håller på med nu är att vi ser över reglerna för den sjukpenninggrundande inkomsten.
Vi har undersökt frågan i en utredning.
I dagsläget har Socialdepartementet en departementspromemoria ute på remiss som behandlar reglerna för sjukpenninggrundande inkomst.
Det pågår ett arbete när det gäller villkoren.
Fru talman!
Jag tackar för det.
Det hade varit värdefullt om statsrådet hade sagt att regeringen inte kan acceptera - även om Folkbildningsrådet har hand om pengarna - att Folkbildningsrådet drar ned på pengarna så att handikappade blir utan skolplats inom svensk folkhögskoleverksamhet och studieförbund.
Jag har inte hört att det finns några sådana tankar.
Det är bra om riksdag och regering, som har gett Folkbildningsrådet ansvaret, gör en markering att ett sådant förhållningssätt inte accepteras.
Neddragningen av den kvalificerade musikundervisningen på folkhögskolorna beror på att man har godkänt 21 nya folkhögskolor utan att det finns en ekonomisk bas för detta.
Det är 17 % nya folkhögskolor på bara några få år.
Därför måste man ta av den gemensamma potten för att kompensera för slopandet av det extra musikbidraget.
Detta är ett särskilt olyckligt beslut.
Beslutet debatterades för någon månad sedan.
De allra flesta av musikfolkhögskolorna ligger i landsorten, ofta på mycket små orter.
Varje skola blir av med hundratusentals kronor.
De nya skolorna ligger praktiskt taget uteslutande i storstadsområdena.
Folkbildningsrådet bidrar medvetet eller omedvetet till att landsbygden förlorar medan storstäderna vinner.
Musikfolkhögskolorna spelar en viktig roll i bygderna som kulturcentrum.
Det var en stor minoritet, 40 %, som röstade för de åsikter jag framför här.
Något sådant har jag inte varit med om förr.
Jag vill säga några ord om demokratifrågor.
Jag tog upp dem i min interpellation.
I utredningen Folkbildningsrådet i myndighets ställe, som jag nämnde inledningsvis, diskuterar utredaren Lena Lindgren att den demokratiska uppbyggnaden är en förutsättning för legitimiteten i besluten.
Rådets högsta beslutande organ, rådets styrelse, kan inte konsekvent utesluta ledamöter från vissa politiska partier.
Medvetet eller omedvetet ges andra partier en kraftig överrepresentation.
Då måste man rent formellt ifrågasätta demokratin och legitimiteten i att utse en sådan styrelse, även om det inte är vi i riksdag och regering som gör det.
Jag ser det som ett stort fattigdomsbevis att när jag som är intresserad och följer med i dessa frågor endast kan tala med tjänstemännen, som i och för sig är duktiga och objektiva, men inte kan tala med någon partivän i styrelsen.
Skolministern har säkert en handfull partivänner som hon kan tala med.
Man talar lite mer otvunget med partivänner.
Om heltidspolitiker skall utses i styrelsen - det är en fråga som kan diskuteras - går det inte att utesluta ledamöter från riksdagens näst största parti.
Fru talman!
Jag tar tillfället i akt att svara på frågorna gällande människor med funktionshinder.
I det delbetänkande som Kunskapslyftskommittén lämnat ifrån sig framgår det att folkbildningen har tagit ett mycket stort ansvar för den gruppen människor.
Många av dem som har funktionshinder tar del av kunskapslyftet inom folkhögskolorna.
Vi måste även i fortsättningen se till att resurser och möjligheter ges för den gruppen av människor.
Vi har också i vår utvecklingsplan aviserat att när det gäller t.ex. läromedel och material skall en utredning tillsättas för att möta behoven från barn, ungdom och vuxna.
Det är glädjande att just mängden människor med funktionshinder har ökat inom kunskapslyftet.
Det är många som har sett en möjlighet att delta där.
Sedan kommer vi till frågan om sammansättningen av Folkbildningsrådet.
Det är rådet självt som bestämmer vilka partier som skall representeras i rådet.
Jag känner till Lars Hjerténs stora engagemang i frågorna.
Jag kan också förstå hans frustration när han inte har någon partivän som sitter med i rådet.
Han skall då föra sin talan mot andra grupper.
Vi har i dag inte för avsikt att föreslå några förändringar.
Vi har också varit i kontakt med rådet för att se om rådet hade synpunkter eller förslag till förändringar rörande delar av interpellation.
Vi har inte fått några sådana.
Jag följde noga debatten och diskussionen i frågan om musiken på folkhögskolorna.
Jag var under den tiden i kontakt med en del företrädare.
Någon sökte upp mig, och någon sökte jag själv upp.
Även om detta inte var min fråga, ville jag informera mig om varför man hade gjort detta ställningstagande.
Därför kommer jag att följa vad som händer med dessa folkhögskolor med denna inriktning.
Fru talman!
Jag tackar gärna för de positiva synpunkterna som jag kunde utläsa av det senaste inlägget från skolministern.
Problemet med Folkbildningsrådet är att en ny styrelse har utsetts, och den skall sitta i två år.
Dessförinnan finns det inte någon möjlighet för mig att via de organ som utser ledamöter i styrelsen få med någon med en annan politisk inriktning.
Frågan är om det nu skall vara heltidspolitiker.
Det kan diskuteras.
Det är inte alls självklart.
Men om man nu har valt denna linje, bör man se till att det finns en hygglig representation.
De partier som finns representerade i riksdagen bör finnas med där.
Lena Lindgren har i utredningen tittat på frågan om kriterier för statsbidrag till folkhögskolor.
85 % av statsbidragen till folkhögskolor - jag nämner folkhögskolorna eftersom jag kan dem bäst - grundar sig enbart på kvantitet.
De resterande 15 % bygger på t.ex. om man kan engagera fler elever med funktionshinder.
Jag är positiv till vad skolministern sade om att hon slår vakt om rörelsehindrade, funktionshindrade och handikappade inom folkbildningen.
Den här siffran, 15 %, tycker jag är för låg.
Det är många inom folkbildningen som också tycker det.
Man bör inte så kraftigt betona kvantiteten på kvalitetens bekostnad.
När man skär ned bidragen till musikutbildning innebär det att det blir neddragningar till förmån för mer kvantitet och mindre kvalitet i utbildningen, vilket jag tycker är olyckligt.
Det tror jag att man bör se över.
Det är Folkbildningsrådets uppgift.
Jag hoppas att man tar till sig en del av den här debatten.
Fru talman!
Inger René har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att läroplanens mål skall uppnås för momentet kost / mat i ämnet idrott och hälsa.
Goda matvanor och en sund inställning till mat har stor betydelse för folkhälsan.
Dessa kunskaper är ett av målen som eleverna skall ha uppnått enligt kursplanen för idrott och hälsa.
Enligt Inger René uppnår dock eleverna i gymnasieskolan inte dessa mål.
Rent generellt vill jag först nämna att kommunerna har ett ansvar för att ge förutsättningar för att eleverna skall kunna nå uppsatta mål och att genom kvalitetsgranskningar bevaka att skolan håller en hög nivå.
På nationell nivå har Skolverkets kontrollerande uppgifter kompletterats med nationella kvalitetsgranskningar genom att det vid verket har inrättats dels statliga utbildningsinspektörer, dels en kvalitetsgranskningsnämnd.
När det gäller det aktuella ämnet vill jag säga att utbildningen i gymnasieskolan bygger på kunskaper från grundskolan.
I grundskolan har eleverna bl.a. ämnena idrott och hälsa samt hemkunskap.
Uppnåendemålen för årskurs 9 i ämnet idrott och hälsa är bl.a. att förstå sambandet mellan mat, motion och välbefinnande.
Ämnet hemkunskap är både ett praktiskt och ett teoretiskt ämne.
Kunskaper som erhålls genom de båda ämnena kompletterar varandra så att eleverna kan se sambandet mellan kost och idrott och mellan kost och hälsa.
I gymnasieskolan skall dessa kunskaper utvecklas och fördjupas för att se sambanden mellan hälsa, livsstil och miljö.
Det är dock i gymnasieskolan inte fråga om " praktiska " färdigheter om kost utan mer att ha kunskap om och förståelse för kostens sammansättning och behov av allsidig kost.
Människor behöver olika kunskaper relaterade till kost och livsstil och är också motiverade för olika typer av sådana kunskaper beroende på var i livet man befinner sig.
De kunskaper skolan kan ge utgör en bas för att kunna gå ut i vuxenlivet.
Det betyder samtidigt att nya och uppgraderade kunskaper kan behöva inhämtas i andra sammanhang.
Enligt en undersökning av Skolverket ansåg tillfrågade elever om vad man lärt sig i ämnet att de hade kunskaper för att se sambanden mellan hälsa, livsstil och miljö.
Eleverna uppfyller alltså enligt undersökningen målen i skolans kursplan.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att några ytterligare åtgärder i denna fråga inte behöver vidtas.
Fru talman!
Tack, skolministern, för svaret.
Jag kan inte påstå att jag är alldeles nöjd, men kanske kommer jag att få ett fördjupat svar under den här debatten.
Folkhälsogruppen och expertgruppen för kost- och hälsofrågor har under de senaste åren uttryckt oro över bristfälliga kostvanor i vårt land.
De menar att detta på sikt får konsekvenser för folkhälsan i form av t.ex. kostrelaterade sjukdomar.
Redan nu har man bland ungdomar sett konsekvenser i form av järnbrist, övervikt och kostrelaterade sjukdomar som anorexi och bulimi.
Självklart behöver här många goda krafter hjälpas åt inte minst inom skolhälsovården.
Jag är medveten om att det sitter en utredare som skall komma med förslag till åtgärder i december någon gång.
Men icke förty hävdar många att det också är nödvändigt att skolan erbjuder utökad undervisning i praktisk och teoretisk matkunskap för att vi skall äta mer näringsriktigt, använda hushållskassan klokare och uppnå en bättre folkhälsa.
Gymnasieelever är en målgrupp som är angelägen att nå med relevant kostundervisning.
I den åldern är ungdomarna på väg in i ett eget boende med bl.a. ansvar för egen mathållning och egen ekonomi.
Utmärkt är det, menar jag, att det i läroplanen för ämnet idrott och hälsa under syftet står att ämnet har ett brett hälsoperspektiv.
Det talas om att man genom goda matvanor kan förbättra sitt fysiska och psykiska välbefinnande.
Undervisningen syftar bl.a. till att eleverna skall bli mer hälso- och miljömedvetna.
När det gäller karaktär och struktur står det att de skall få fördjupade kunskaper i kost.
Efter genomgången kurs skall eleverna ha kunskaper om matens betydelse för hälsan i ett socialt och näringsfysiologiskt perspektiv.
Det är ett av de tio målen för ämnet idrott och hälsa.
Vad får då eleverna lära sig i gymnasieskolan när det gäller kost inom ämnet hälsa?
I vilken grad uppnår man alltså syftet?
Svensk förening för näringslära har genomfört en bred undersökning i den nya gymnasieskolan under två läsår.
Resultatet är inte uppmuntrande.
Undersökningen skulle ge svar på hur många undervisningstimmar i teoretisk och praktisk ekonomikunskap och kostkunskap som eleverna fått under de olika årskurserna.
I grova tal uppger hälften av skolorna noll timmar.
Den andra hälften säger sig ha gett eleverna kostundervisning en till två timmar.
Det gäller årskurs 1.
I årskurs 2 är det 80 % som redovisar att de har en till två timmars teoretisk kostundervisning under hela läsåret.
Den undersökning som genomfördes två år senare visar nästan ett lika uselt resultat.
En tredjedel av eleverna har ingen kostundervisning alls, alltså noll timmar på gymnasieskolan, och en tredjedel har mellan två och sex timmar totalt under de tre åren.
Som skäl till att läroplanens syften inte återfinns i den enskilda skolans undervisning uppges tidsskäl, lokalbrist, att annat är prioriterat, att lärare saknas osv.
Min fråga gäller egentligen inte att det bör vara mer undervisning i kost i gymnasieskolan - det tycker jag i och för sig - men jag tycker att det är ännu värre om läroplanen utgår från att eleverna faktiskt får undervisning i ett ämne som det sedan visar sig att de inte får.
Jag överlämnar gärna den här undersökningen till skolministern för begrundan.
Det är ingen rolig läsning, men jag kommer med roligare sedan.
Fru talman!
Jag tycker att det finns anledning att kommentera åtminstone två av skolminister Wärnerssons påståenden.
Det första är det mest uppseendeväckande, tycker jag, nämligen att det i gymnasieskolan inte är " fråga om ' praktiska ' färdigheter om kost utan mer att ha kunskap och förståelse för kostens sammansättning och behov av allsidig kost ".
Det andra påståendet är enligt min mening alltför tvärsäkert i förhållande till att Skolverket, utifrån en gjord undersökning av vad elever lär sig i ämnet idrott och hälsa, drar slutsatsen att eleverna nått målet i skolans kursplan.
Statsrådet ställer sig bakom det genom att konstatera att ingenting behöver göras.
Jag har en helt annan uppfattning.
Det är inte första gången som Inger René och jag själv vill diskutera ämnena hemkunskap, idrott och hälsa med företrädare för regeringar av skilda kulörer.
Det gör vi därför att vi är övertygade om att de här ämnena är mycket viktiga för unga människors fortsatta liv och leverne och som angelägna grundstenar också för utbildningar och yrken där folkhälsan står i fokus, inte minst därför att maten och livsmedlen för oss alla spelar så stor roll.
Återkommande utvärdering och granskning av kvaliteten av skolans alla ämnen, oavsett om det gäller grund-, gymnasie- eller vuxenutbildning, är en nödvändighet för att utbildningens innehåll skall kunna utvecklas, det tror jag att statsrådet kan hålla med mig om.
Det är utomordentligt angeläget, inte minst mot bakgrund av att detaljstyrningen skall minska.
Det räcker alltså inte med en undersökning och ett konstaterande att det är bra som det är.
Jag skulle gärna vilja veta mera om den enda undersökning som statsrådet hänvisar till.
Hur har urvalet skett?
Hur många har deltagit?
Vilka var frågeställningarna?
Det behövs mer av matkunskaper, dvs.
mer av praktisk kunskap och tillämpning.
Jag är beredd att hålla med Agneta Stark då hon säger att det behövs hushållslära i snabbmatens tid.
Varför det?
Inger René har i sin interpellation angett några orsaker: Tonårsflickor lider av järnbrist.
Det finns risk för att man insjuknar i diabetes eller hjärt- och kärlsjukdomar.
Fler och fler talar om att kunskapen att laga mat alltmer försvinner.
Det är inte ovanligt att familjer slutar att laga mat och äta tillsammans under veckorna.
Snabbmaten tar över mer och mer.
Många barn och ungdomar får därmed inte heller del av någon matkultur.
Bristen på matkunskap urholkar inte bara matkulturen utan också folkhälsan.
Har inte Ingegerd Wärnersson tagit del av den nationella handlingsplanen för nutrition?
Där kan man läsa bl.a. att de unga är en riskgrupp.
Därför är det angeläget för gymnasieskolan att ta fasta på det ansvaret att ge unga tillräcklig utbildning inom kostområdet.
Och det är här som kärnämnet idrott och hälsa kommer in.
Till sist vill jag fråga om statsrådet kommer att följa de revideringar och utvärderingar av kursplanen som försiggår i olika ämnen på Skolverket?
Jag har efterfrågat resultat, men jag har ännu inte fått något bra svar av Skolverket.
Det kommer, säger man.
Fru talman!
Det är det svaret som jag också får, att det kommer.
Det är tänkt att de reviderade kursplanerna skall presenteras inför starten av höstterminen 2000.
Till dess har man gått igenom kursplanerna.
Det är det svar som jag har fått.
Men det som vi är helt överens om är kostens betydelse och hur man arbetar med den.
Lars Hjertén avslutade sitt inlägg med att säga att jag har sagt att när det gäller utvecklingsplanen är det många frågor som bör debatteras i kommunfullmäktige.
Det är vi här i riksdagen som tillsammans med regeringen debatterar de nationella målen.
För ögonblicket ämnar vi inte vidta fler åtgärder.
Jag skall titta på revideringen och också ta del av uppföljningen.
Däremot skall denna diskussion föras ute i fullmäktigeförsamlingarna, om vi skall nå de mål som vi vill nå med verksamheten.
Detta är typiskt för en verksamhet som sällan debatteras någon annanstans än just i sådana här församlingar med engagerade riksdagsledamöter som också har en kunskap om vikten av dessa ämnen.
Det finns goda exempel från grundskolan.
Bl.a. ses skollunchen som en pedagogisk måltid.
Innan det blir dags för lunch går man igenom vilken näring som maten innehåller och vilken sammansättning som den har.
Barnen får lära sig att sitta i lugn och ro och inte springa i väg, utan man går samlat tillbaka.
I den skola som jag besökte i morse har man hemkunskap redan från de lägre stadierna, och ämnet återkommer regelbundet hela vägen upp genom stadierna med utbildade lärare.
Lärarna får tid och möjlighet att ge kunskap också med den praktiska tillämpningen.
Detta är de exempel som jag vill lyfta fram och som jag tycker är positiva.
Sedan finns det en brist på gymnasieskolan.
Det finns fortfarande brister på sina håll i grundskolan, men där har man ändå kommit en bit på väg.
Det gäller samarbetet mellan lärarna i olika ämnen.
Detta ingår i olika ämnesområden, men hur ofta har man en samverkan kring ämnet?
Hur mycket diskuterar man att eleverna verkligen har möjlighet att nå de mål som är uppsatta i de enskilda ämnena?
När det gäller flera områden som går in i varandra finns det ofta en tendens att man kan komma i kläm, precis som här har redovisats.
Då är det klart att det känns oerhört ofullständigt.
Den delen ingår i revideringen för att man skall se hur en samsyn kan nås.
Hur kan man stärka samarbetet och uppmana lärarna på gymnasieskolan att samarbeta?
Det som vi nu är inne på handlar om hur detta skall verkställas i praktiken.
Det är egentligen inte något fel på de nationella målen.
Frågan är bara hur de hanteras.
Jag vill återigen peka på det kommunala ansvaret.
Innehållet i de lokala skolplanerna är ofta en upprepning av de nationella målen i stället för en redovisning av hur man skall kunna nå dem i praktiken.
Här hade jag ett samtal med en av riksdagens ledamöter så sent som för några veckor sedan.
Vi tog då upp detta med storleken på grupper när det gäller hemkunskapsundervisning.
Det är fullständigt omöjligt på sina håll att genomföra en undervisning, eftersom grupperna är för stora.
Jag vill inte skylla ifrån mig - jag tar verkligen på mig min del av ansvaret - men jag tycker att detta är en uppgift för de kommunala politikerna att se över hur man ekonomiskt hanterar detta ämne.
Fru talman!
Skolministern kan vara övertygad om att åtminstone där vi två finns förekommer det också debatter i de kommunala församlingarna.
Det är regering och riksdag som har utgivit en kursplan.
Regering och riksdag har sagt att i kursplanen för ämnet idrott och hälsa finns olika syften.
Då måste det vara min uppgift som riksdagsledamot att kräva av skolministern att dessa mål faktiskt uppnås.
Till detta får man använda de undersökningar som i dag finns.
Tydligen har Skolverket än så länge inte mäktat med att göra erforderliga undersökningar så att man i verkligheten ser vad de olika ämnena - det handlar kanske om fler ämnen än idrott och hälsa - i realiteten innehåller.
Naturligtvis är inte antalet undervisningstimmar hela sanningen, utan det handlar också om kvaliteten i den undervisning som ges.
Då blir det också intressant vilken utbildning som de som meddelar undervisningen har.
Enligt den rapport som skolministern fick nu finns det praktiskt taget inga utbildade personer alls som undervisar i detta ämne på gymnasieskolan, utan det är idrottslärarna.
I idrottslärarnas utbildning ingår det inte - och det kan jag säga om jag vill vara snäll - mycket.
Praktiskt taget ingår det ingenting alls om detta ämnesområde.
Skolorna själva säger att vi inte har tagit med detta ämnesinnehåll i ämnet idrott och hälsa.
Då borde man som skolminister bli lite överraskad och lite på dåligt humör om skolorna på detta sätt obstruerar.
Nu skall också ämnet idrott och hälsa förefinnas inom vuxenutbildningen.
Jag har inte sett kursplanen för vuxenutbildningen, men om den ser likadan ut vill det ju till att man verkligen kräver av utbildningen att den verkligen följer den kursplan som vi har formulerat.
Annars får man antingen öka kraven eller ta bort dessa moment.
Annars blir det ju en förhoppning som inte uppfylls, och det är nästan än värre.
Resultatet av denna undersökning visar tydligt - skolministern har ju inte redovisat någon annan undersökning med någon bärighet - att matkunskap får ingen eller obetydlig del av den totala undervisningen i ämnet idrott och hälsa.
Däremot talar kursplanen om att det här ämnesinnehållet skall finnas med.
Det har alltså i stort sett tappats bort.
Min fråga kvarstår: Vad avser skolministern att göra för att kursplanen skall få genomslag i verkligheten?
Sedan kommenterar jag gärna också en annan del som skolministern tog upp, och det var att genom samarbete med andra ämnen kan ett och ett bli tre i stället för bara två, dvs.
att man kan vinna ytterligare fördelar.
Jag har händelsevis tagit med en idékatalog som visar många goda exempel på hur man genom samverkan i olika ämnen kan stärka båda ämnena så att man vinner ytterligare en fördel.
Fru talman!
Vi riksdagsledamöter måste naturligtvis följa de nationella målen, så att de verkligen blir uppföljda och det verkligen stämmer när man kommer fram till målen eller konstaterar att målen inte är uppfyllda.
Det finns många engagerade lärare, inte minst i min egen kommun Trelleborg.
Ingegerd Wärnersson har också fått brev från dessa lärare, som uttrycker mycket av det som Inger René har beskrivit.
Då säger Ingegerd Wärnersson att det inom gymnasieskolan finns väldigt många olika möjligheter att undervisa i vardagskunskap, t.ex. matlagning och ekonomi, i de ämnen som finns, bl.a. idrott och hälsa.
Hon uppmanar lärarna att förmedla sina synpunkter till Skolverket.
Och visst tycker jag att det är oerhört angeläget att skolministern ser till att följa den här utvärderingen väldigt väl.
Jag önskar att fler lärare ute i landet skulle framföra sina synpunkter, så att man på det sättet kan ha en fruktbar dialog.
Till sist vill jag uttrycka några tankar kring det här.
Det är naturligtvis rätt och riktigt att vi själva bestämmer över våra liv, men det är samtidigt mycket angeläget, som jag ser det, att ta del av kunskaper som ökar vår medvetenhet om hur vi skall göra för att hålla oss friska och ha hälsan.
Jag anser att de unga skall ges en sådan kunskap, som också är bra för deras ekonomi.
Matkunskap är inte bara en fråga om självständighet, utan det handlar också om skaparglädje och om kultur.
Fru talman!
Inger René frågade om jag kände ilska och frustration.
Ja, det gör jag dessvärre väldigt ofta.
Men jag kanske inte alltid uttalar det lika tydligt.
Jag vill givetvis att de mål som vi har satt upp skall nås.
Jag ställer mig givetvis också många gånger frågan varför de inte nås.
Jag ser olika skäl till det.
Ett skäl, som vi kanske inte pratar om så ofta, handlar om engagemanget hos de vuxna som möter våra barn och ungdomar.
Om vi nu tar ett exempel på att man inte har kunskaper, med de flickor som blir anorektiker, måste man ställa sig frågan: När började det här, och vem var dem behjälplig?
Om då läraren i ämnet idrott känner att det är ett område som han inte själv kan hantera, måste man fråga sig vilka kontakter han tar, vilket stöd och vilken hjälp han har, hur man motverkar detta tidigt, vilken betydelse just kosten har, vad man äter, synsätt osv.
Det vi har att göra nu är att titta på våra kursplaner.
Jag håller också för närvarande på att titta på hur många mål som vi har i våra kursplaner över huvud taget.
Det har vi inte gjort.
Vi har inte haft den här läroplanen så länge, och vi har haft kursplanerna.
Nu är det första gången som vi går in i en ordentlig revidering.
Jag tror att det är nödvändigt att göra de här stora revideringarna, men också fundera över vilka de realistiska målen är, dvs.
hur många mål vi kan ha.
Jag menar då inte att vi skall göra en försämring av kvaliteten, men vi skall se hur många mål vi har och hur tydliga de är, så att vi verkligen når dem.
Är det som nu är skrivet i de kursplaner som finns även i detta ämne tillfredsställande, eller skulle vi kunna ha dem på något annat sätt?
Det gäller nu för mig att titta på såväl grundskolan som gymnasieskolan, och det gäller samtliga ämnen.
Även om det inte hör till detta, har jag kommit fram till att det i vissa ämnen finns oerhört många mål.
Om jag skulle se på alla dessa mål kanske jag egentligen helt enkelt kunde säga att vi kanske inte kan nå dem.
Vi får då erkänna - det är inte någon skam - att vi måste göra ordentliga revideringar eller justeringar.
Svaret till lärarna att man skall uppmana till engagemang kanske också betyder att man skall bli medveten om att man verkligen kan vara med och påverka, när nu detta revideringsarbete går i gång.
Nu tar vi den här debatten, och nu uppmärksammas jag igen, som har ansvaret för alla, på att jag skall se hur det ser ut i detta enskilda ämne.
Jag tror - nu är vi där igen - att det som sker i grundskolan, om ungdomar ges ordentligt intresse och engagemang, är att de kommer att kräva att få mer kunskap när de kommer upp på gymnasieskolan.
På det viset är det så oerhört viktigt hur arbetet är upplagt på grundskolan.
Vi tittar på revideringen av kursplanerna och också på den allmänna kontroll och tillsyn som Skolverket har.
Det gäller alltså flera av de prov där man inte har s.k. nationella prov utan som man får följa på annat sätt.
Fru talman!
Jag tackar för detta svar, som ändå andas en viss optimism.
Det finns fler exempel på att liknande frågor inom socialförsäkringssystemet ses över.
Vi vet att detta är på gång och att frågorna är under utredning och bearbetning.
Låt mig avslutningsvis få önska lycka till och framför allt uttrycka mina förhoppningar om att vi får en lösning på dessa spörsmål.
Det kan som sagt inte vara rätt och rättvist att småföretagare, som man i departementet och även här i riksdagen har uttalat att man skall stödja och underlätta för, skall drabbas av sådana försämringar.
Fru talman!
Ungdomar kräver, säger skolministern.
Det gör de, och det märks på deras individuella val i gymnasieskolan och det märks på hur de väljer i grundskolan.
Men vi tycker att om det finns ett ämne som heter idrott och hälsa som ges till alla, skall det som står i kursplanen också uppfyllas i verkligheten.
Inga Berggren talade om att matkunskap var bl.a. kultur, och det är sant.
För mig är matkunskap också miljö, geografi, matte, svenska, samhällskunskap, historia och u-landskunskap - ja, ungefär det mesta.
I mina gladaste stunder tycker jag att det egentligen inte behövde finnas något annat ämne än hemkunskap på grundskolan.
Allting kan appliceras på detta fantastiska ämne, som det dessutom är ganska underbart att undervisa i.
Till syvende och sist handlar det för den enskilda eleven och för den enskilda människan om att få kunskaper så att man känner att man har makt över sin vardag, att man känner att man behärskar sitt vardagsliv.
Tyvärr är det alltför många som inte gör det i dag.
Min önskan efter denna debatt är att skolministern ser till att genom den gröna broschyr som jag lämnade, genom dessa utbildningsinspektörer och genom kvalitetsgranskningsnämnden skaffa sig en sådan ordentlig bild av vad som verkligen sker i gymnasieskolan att åtgärder åt rätt håll kan komma att vidtas.
Fru talman!
Ulla-Britt Hagström har frågat vilka åtgärder jag kommer att vidta med anledning av riksdagens begäran om en ytterligare beredning av frågor med anknytning till lärlingsutbildningens innehåll och struktur samt vilka åtgärder jag tänker vidta för att ta till vara resultat från försöksverksamheten med lärlingsutbildning.
I oktober år 1997 antog regeringen Förordning om försöksverksamhet med lärlingsutbildning inom gymnasieskolan.
Försöksverksamheten avsågs pågå t.o.m. utgången av läsåret 1998 / 1999.
Den 25 februari i år beslutade regeringen om en förlängning av försöksverksamheten till den 1 juli år 2000.
Avsikten med förlängningen är att fler kommuner skall hinna starta pilotprojekt.
Därigenom kan försöksverksamheten ge fler och bredare erfarenheter.
Utbildningsdepartementet har tillsatt en särskild arbetsgrupp för skola-arbetslivsfrågor med representanter för arbetsmarknadens parter som bl.a. har i uppdrag att föreslå mål för lärlingsutbildningen.
Arbetsgruppen kommer att följa försöksverksamheten och ta del av vunna erfarenheter.
Med lärling avses traditionellt den som lär ett yrke, oftast ett hantverksyrke eller ett yrke med starka inslag av hantverkskunnande, genom att arbeta tillsammans med någon som är erfaren och yrkeskunnig.
Utmärkande för olika lärlingssystem är att de innebär en kombination av skolförlagd utbildning och utbildning på en arbetsplats.
Inom denna ram används begreppet lärlingsutbildning i dag av olika aktörer för att beteckna olika former av huvudmannaskap, anställningsform, lön, utbildningsnivåer, betyg, yrkesbevis m.m. Flera av dessa frågor ligger utanför det område som regleras inom det offentliga skolväsendet.
Det skapas lätt missförstånd när olika aktörer under benämningen lärlingsutbildning bedriver utbildning som med olika förutsättningar riktar sig till olika målgrupper.
Dagens moderna arbetsplatser kännetecknas bl.a. av snabb teknikutveckling, förändrade marknads- och konkurrensvillkor och förändrad arbetsorganisation.
Det pågår också en utveckling som innebär en ökad efterfrågan på människor som har bred kompetens och kan hantera flera roller och funktioner på arbetsplatsen.
Den nya moderna lärlingsutbildning som regeringen föreslog i proposition 1997 / 98:169 och som riksdagen beslutade om den 18 mars i år, syftar till att skapa förutsättningar för olika former av lärande i arbete som är anpassade till arbetsplatser med skiftande komplexitet.
I den diskussion som förts har bl.a. framförts synpunkter om att lärlingsutbildningen skall ha en så flexibel uppläggning som möjligt.
Men det är också viktigt att den lärlingsutbildning vi inför inte blir en återspegling av dagens och gårdagens arbetsförhållanden och yrkeskunnande utan får en bred förankring och kan utgöra en bas för utvecklingen av framtidens arbetsplatser.
Jag utgår från att detta kommer att vara utgångspunkter för arbetsgruppen.
Resultatet av arbetsgruppens arbete kommer att utgöra underlag för regeringens beslut om en reguljär lärlingsutbildning.
Fru talman!
Jag vill tacka skolministern för svaret på min interpellation om lärlingsutbildning.
När jag nu står här kan jag inte låta bli att utifrån min yrkesprofession som lärare på högstadiet se en klass framför mig och varje individs möjligheter till utveckling.
Flertalet av eleverna passar in i nuvarande gymnasieskola, men flera gör det inte.
Jag är tacksam för den förlängning av lärlingsverksamheten som beslutades i februari i år.
Jag är också tacksam för den arbetsgrupp som tillsatts.
Jag satt med i kommittén för gymnasieskolans utveckling som kom med sitt slutbetänkande i augusti 1997.
Vi kristdemokrater reserverade oss där tillsammans med Moderaterna och Folkpartiet för att verkligen visa på ett behov av förstärkande av lärlingsutbildningen.
Jag har i min interpellation till skolministern pekat på behovet av lärlingsutbildning från fem olika perspektiv: kvalitetsperspektiv, valfrihetsperspektiv, yrkesmångfaldsperspektiv, effektivitetsperspektiv och ungdomsarbetslöshetsperspektiv.
Alla dessa perspektiv talar för att lärlingsutbildningen måste återfå sin auktoritet och moderniseras för att passa den nya tidens samhälle.
Det var också så att kommittén i sitt andra delbetänkande konstaterade att den gymnasiala lärlingsutbildningen i den nya gymnasieskolan inte fått en sådan omfattning att den kunde bli föremål för en meningsfull utvärdering.
Här beskrevs också modeller för lärlingsutbildning som finns i andra länder.
I Norge t.ex. prövas en modell med två skolförlagda år och därefter två år förlagda till en arbetsplats.
Avtalsenlig lärlingslön utgår när eleven deltar i produktionen.
I flera EU-länder, bl.a. Tyskland och Österrike, tillämpas ett s.k. dualt system där ansvaret för yrkesutbildningen delas mellan företag och yrkesskolor.
En i Tyskland vanlig modell är att eleverna tillbringar 3-4 dagar i veckan på en arbetsplats och 1-2 dagar vid yrkesskolan för undervisning i yrkesteori och allmänna ämnen.
Lärlingslön utgår under hela utbildningstiden.
Kommittén berörde också det förslag till lärlingsutbildning som Arbetsmarknadspolitiska kommittén presenterade i sitt slutbetänkande, SOU 1996:34, en fyraårig yrkesutbildning omfattande 2-2, 5 års teoretisk utbildning och 1, 5-3 års praktiskt arbete.
Fru talman!
Skolministern berör begreppet lärling och var ansvaret ligger och att flera av frågorna ligger utanför det område som regleras av det allmänna skolväsendet.
Det är bra att regeringen och riksdagen vill satsa på lärlingsutbildning som skapar förutsättningar för olika former av lärande i arbete och som dessutom, som ministern svarar, är anpassade till arbetsplatser med skiftande komplexitet.
Den skall nämligen också kunna utgöra en bas för utvecklingen av framtidens arbetsplatser.
På min fråga om ytterligare beredning av frågor med anknytning till lärlingsutbildningens innehåll och struktur hänvisar ministern helt till den tillsatta arbetsgruppen.
Min följdfråga är då vilka direktiv skolministern har gett denna arbetsgrupp.
Jag har också frågat om hur resultatet från försöksverksamhet och olika projekt skall tas till vara och skulle önska att ministern utvecklade detta ytterligare.
Bl.a. har jag hänvisat till ett Skaraborgsprojekt som gymnasieskolorna nu visar intresse för, trots att det är ett projekt som har legat utanför gymnasieskolan.
Fru talman!
Jag skall börja med att redovisa lite av försöksverksamheten.
Utbildningsdepartementet gjorde hösten 1998 en uppföljning av försöksverksamheten i enkätform.
Där framgår att 27 ansökningar beviljades för tolv olika program, att 140 deltog i de startade pilotprojekten och att fyra skolor av olika skäl avstod från att medverka.
Det är då viktigt att titta närmare på varför de har avstått.
Som skäl har de uppgett att den arbetsförlagda utbildningen var av för stor omfattning, vilket skulle göra lärlingsutbildingen ointressant.
En skola ville tillämpa dubbelt huvudmannaskap, vilket stred mot den förordning som fanns om försöksverksamheten.
Ett annat skäl var att den egna modellen låg utanför ramen för försöksverksamheten, vanligen beroende på att man inte hade kopplat lärlingsutbildningen till ett nationellt program.
Det sista skälet som var angivet var att elever saknade incitament för att förlänga sin utbildning.
Nu pågår nya diskussioner.
Både Stockholms handelskammare och Svenska Arbetsgivareföreningen har kritiserat förordningen om försöksverksamhet med lärlingsutbildning för att den inte medger tillräcklig flexibilitet i fråga om när under utbildningen lärlingsutbildningen skall börja.
Detta tycks dock inte ha utgjort något större problem för de skolor som har påbörjat detta pilotprojekt.
Vi vill inte nu ta ställning, utan vi kommer att avvakta arbetsgruppens synpunkter.
I arbetsgruppen diskuterar man väldigt många olika frågor.
Det skall finnas mål för den arbetsförlagda utbildningen och mål för lärlingsutbildningen.
Man föreslår också förändringar i regelverket som behövs för att en lärlingsutbildning skall kunna införas som ett reguljärt inslag i gymnasieskolans yrkesutbildningar.
Man diskuterar också om ifall det behövs ett nytt samlat begrepp för alla de former av utbildningar som sker i arbetslivet som kan ersätta de nuvarande.
När det gäller övergången från skola till arbetsliv skall man se vad en gymnasieexamen är värd för den som vill fortsätta att utbilda sig efter gymnasiet.
Arbetsgruppen bör också diskutera och föreslå principöverenskommelser som behöver göras mellan de olika berörda parterna för att skolans arbetslivsanknytning skall kunna utvecklas i den riktning som har beskrivits.
Här finns frågor som gäller t.ex. handledarrollen och hur man skall få småföretagare delaktiga, eftersom vi vet att vi måste få ut många av ungdomarna i de små företagen.
Det gäller att finna sammanträdestider för att komma överens om de gemensamma målen.
T.ex. har en småföretagare inga möjligheter att gå ifrån på dagtid, därför att det stör den egna verksamheten.
Vidare diskuterar man kopplingen mellan verksamheten och ämnena i skolan.
Detta var några av direktiven och lite om uppföljningen.
Fru talman!
Tack, skolministern.
Jag är glad för varje framsteg och för att detta utvecklas.
Jag ser framför mig många elever som verkligen behöver en lärlingsutbildning.
De flesta lärlingsutbildningarna finns i dag inom hantverksyrken.
Företrädare för hantverksyrkena har berättat att det har funnits ca 350 olika yrken.
I dag finns runt 120 gesällbrevs- och mästarbrevsyrken.
Man säger att det saknas 1 300-2 000 lärtimmar i praktiskt arbete i gymnasieskolan.
Från det hållet påpekas alltså att det saknas tid för praktiskt arbete.
På många frisörutbildningar klagas det i dag över att eleverna får för lite tid till att lära sig hantverket på grund av alla krav på teorikunskaper.
Är inte grundproblemet att praktisk kunskap i dag undervärderas i vårt samhälle?
Vi borde kunna göra som i IT-branschen.
Där måste praktik och teori varvas, annars kommer man inte vidare.
Man kunde försöka se det som en modell.
Även om olika lärlingsprojekt drivs utanför skolans ansvarsområde är de av intresse för en utveckling inom skolan.
Jag hänvisade förut till ett projekt i Skaraborg, där man satsar särskilt på att bevara och lära ut yrkeskunnande till nästa generation.
Flera gymnasieskolor har börjat bli intresserade av det och säger att de kan använda det konceptet inom gymnasieskolan, med vissa modifieringar.
Målet är att förvalta ett kulturarv genom att ge yrkesskicklighet, medverka till kunskapsöverföring och tillgodose behov och efterfrågan.
Gymnasieskolans största problem är inte åtgärdade i och med den förändring som riksdagen fattade beslut om den 18 mars med anledning av gymnasiebetänkandet.
Gymnasieskolan har ingen direkt lösning för de lågt motiverade eleverna mer än det individuella programmet.
Det får användas långt mer än det är avsett.
Jag följde debatten mellan skolministern och Lars Hjertén per TV.
Där diskuterades t.ex. gymnasieavhoppen.
På något sätt måste en ökad anpassning av undervisningen till elevernas individuella förutsättningar ske.
Det kanske låter elakt, men lärlingsutbildningen tycks ha stannat i en kontinuerlig frågesport: frågor om vilka program lärlingsutbildning skall få finnas i, frågor om hur och när en elev kan söka lärlingsutbildning, frågor om det någon gång kan utgå lärlingslön, frågor om vilka insatser branschorganisationerna bör svara för och frågor om ersättning skall utgå till företagen osv.
Varför kan förordningen inte ändras?
Vi har nu två skol- och två näringsministrar, så vi är väl tillgodosedda på området.
Jag vill fråga Ingegerd Wärnersson vid vilka tillfällen hon, Östros, Rosengren och Sahlin har suttit tillsammans för att försöka hitta en bra lösning på denna fråga.
Vi måste kunna hitta en bra svensk modell för en attraktiv lärlingsutbildning.
Kraven på yrkeskunnande ökar i fråga om bredd och självständigt arbete.
Grundproblemet får inte ligga kvar i att praktisk kunskap undervärderas.
Balansen mellan teori och praktik är viktig.
Våra elevers avhopp och felval kostar mycket pengar.
Vad har man gjort på ministernivå för att diskutera tillsammans med arbetsmarknad, näringsliv, skola osv.
?
Fru talman!
Det pågår ett samarbete mellan Näringsdepartementet och Utbildningsdepartementet om såväl ungdomsutbildning som yrkesutbildning och i förlängningen det livslånga lärandet.
När det gäller dessa områden är det oerhört angeläget att Utbildningsdepartementet har ett meransvar.
Det samtalet pågår.
Vi kommer lite senare att redovisa hur vi ser gemensamt på yrkesutbildningen i framtiden.
Det är viktigt att vi skiljer på olika utbildningar.
Jag hade ett samtal med Lars Hjertén om elever som är skoltrötta.
De får gå ut i arbetslivet, och sedan tar vi in dem i skolan igen.
Det är elever som inte har baskunskaper med sig.
En av anledningarna till att lärlingsutbildningen inte blev föremål för större intresse och engagemang är att den, när den introducerades, förknippades med skoltrötta elever.
I den moderna lärlingsutbildning som nu pågår inom en försöksverksamhet måste eleverna ha den teoretiska kunskapen samtidigt som de förbereder sig för att få yrkeskunskap.
Branscherna understryker också detta.
På elsidan krävs mycket goda kunskaper inom matematik, svenska, data, engelska osv.
för att sedan kunna klara av själva yrkeskunskaperna.
Det är viktigt för skolorna att informera om att gymnasieskolan är yrkesförberedande.
Vi har nu en mycket bra verksamhet i den kvalificerade yrkesutbildningen.
När en elev skall söka in på programmet är det viktigt att visa på vad eleven kan göra efter gymnasieskolan, hur man kan komplettera för att få ett jobb inom området.
De kvalificerade yrkesutbildningarna är än så länge relativt okända, även om de kommer mer och mer.
Därför är det många gymnasieelever som inte har någon kunskap om att de kan läsa vidare.
Det diskuteras också hur vi kan koppla påbyggnadsutbildningarna till de yrkesförberedande utbildningarna.
Det finns uddayrken som vi absolut inte vill skall försvinna.
Där finns kompletterande skolor.
Det är en uppgift som ligger på oss att se var det ligger ett unikt riksintresse, så att hantverk inte försvinner.
Från regeringens sida är vi medvetna om att de kommer att vara bristyrken i framtiden.
Vi måste se till att ungdomar går dessa utbildningar och får kompetens.
Vi är helt överens om vikten av dem.
Fru talman!
Jag är helt överens med skolministern om att vi inte skall sänka kraven.
Lärlingsutbildningen är till för många olika ändamål, dels för att bevara olika typer av yrken, dels för att främja kvalitet och kunnande inom specifikt svåra yrkesområden.
Den skall vara en möjlighet för alla.
Jag talade om elever som är teoritrötta, som skulle kunna få en lärlingsutbildning och komma ut snabbare i yrkeslivet.
Många elever skulle då stimuleras att läsa och ta till sig teorin snabbare, genom att de kan varva teori och praktik.
Jag har varit med och sett ÖGY-försöken.
Då fick man bara syssla med teori.
På de dåvarande jordbruksskolorna stod traktorerna utanför fönstret.
Eleverna satt inne och ritade och beskrev dem.
Det var förbjudet att använda dem.
Man fick inte syssla med teori och praktik samtidigt, vilket var fel och sedan ändrades.
Det är oerhört viktigt.
Vi kristdemokrater säger att gymnasieskolan inte nödvändigtvis behöver leda direkt till högskolebehörighet.
Där tror jag att vi skiljer oss.
Vi menar att man skall kunna komplettera i ett senare skede.
Alla har rätt till högskolebehörighet, men den måste inte ges i direkt samband med gymnasieskolan.
Vi kan se att det proppar igen när eleverna söker till universitet och högskolor.
De kommer ändå inte in.
Vi har tvingat dem att söka dit i stället för att pröva arbetslivet.
Vi har också ungdomsarbetslösheten, ungdomar som inte alls kommer in på arbetsmarknaden.
En lärlingsplats skulle kunna innebära att de får in en fot på arbetsmarknaden.
Av dem som lämnade grundskolan 1980-1983 var 56-57 % ute i arbetslivet 1985.
Siffrorna har nu halverats.
Allra värst är det för tjejer, som bara har hälften så stora möjligheter som grabbar att komma till.
Fru talman!
Jag skall bara göra en kort kommentar.
När det gäller det individuella programmet är vi överens om att vi, för att kunna möta dessa elever, skall ha praktik och arbetsplatsförlagd undervisning, så att eleverna kommer ut från skolan och får inspiration.
Vi vill för övrigt över huvud taget ha mer av arbetsplatsförlagd undervisning på alla de nationella programmen.
Man måste förstå poängen med den teoretiska utbildning man får inom gymnasieskolan.
Vad är det den nyttjar?
Vad betyder den när jag jobbar på ett företag eller inom socialförvaltningen?
Vi måste koppla ihop teoretisk kunskap med praktisk verksamhet.
Jag vill ändå understryka att det finns teoretiska krav i den nya lärlingsutbildningen.
I och med att vi har infört en gymnasieskola för alla är mitt mål i förlängningen att eleverna också skall bli färdiga där.
Vi har en vuxenutbildning, som vi alltid kommer att behöva i det livslånga lärandet.
Men vuxenutbildningen kom en gång till när vi hade ett urvalsgymnasium och när alla inte hade möjligheten att gå på gymnasiet.
Nu måste vi hitta många olika vägar för att kunna möta dessa många olika elever inom gymnasieskolan.
Det betyder att gymnasieskolan förändras helt jämfört med gårdagens.
Det kommer att ta några år.
I förlängningen av den processen skall dessa elever inte behöva komma tillbaka till det traditionella komvux, anser jag.
Att de kommer tillbaka för att läsa på ytterligare inom olika ämnen eller förkovra sig i sin yrkesutbildning ser jag som en naturlig process i det livslånga lärandet, men mitt mål och min vision är att de skall nå sin gymnasiekompetens.
Fru talman!
Inger Strömbom har frågat vilka åtgärder jag avser att vidta för att stärka skolans möjligheter att klara de krav som ställs på grund av DAMP samt för att dessa resurskrävande barn inte i onödan klassas som bärare av psykisk störning.
Jag vill inledningsvis klart slå fast att det är skolans ansvar att erbjuda elever med DAMP eller andra liknande problem en skolsituation anpassad efter deras behov.
I Utvecklingsplanen för förskola, skola och vuxenutbildning redovisade regeringen nyligen att vi ser allvarligt på de tendenser som tyder på att en medicinsk diagnos i många fall har blivit ett krav för att elever skall erbjudas resurser och särskilda insatser.
Enligt Skolverket finns också en tendens till att andelen speciella undervisningsgrupper, bl.a. för s.k. stökiga barn, har ökat.
Det är skolans ansvar att göra en pedagogisk bedömning och anpassa skolsituationen efter elevernas behov, så långt möjligt utan särskiljande lösningar.
För elever med omfattande problem kan, trots vad som redan sagts, en diagnos vara betydelsefull.
Den skall naturligtvis inte leda till att elever blir klassade varken som bärare av psykisk sjukdom eller på något annat sätt.
Diagnosen kan i dessa fall ge eleven, elevens föräldrar liksom lärare och andra berörda en viktig information om skälen till de problem som finns både hemma och i skolan.
För skolan kan diagnosen ge viktig vägledning till en pedagogisk strategi.
I vissa fall kan en placering i särskild undervisningsgrupp vara den bästa lösningen.
För att skolan på ett bättre sätt skall kunna klara att möta behoven hos elever med DAMP krävs, lik- som i fråga om elever med funktionsnedsättningar av olika slag, ökad kunskap och kompetens hos personalen i skolan.
Detta har regeringen understrukit i propositionen Elever med funktionshinder - ansvar för utbildning och stöd som nyligen överlämnades till riksdagen.
Jag vill därför nämna att det i Lärarutbildningskommitténs uppdrag ingår att analysera behovet av specialpedagogisk kompetens hos lärarna, samt även hur specialpedagogutbildningen bör dimensioneras.
Regeringen avser att återkomma med förslag vad gäller båda dessa frågor efter att Lärarutbildningskommittén inom kort redovisat sina överväganden och förslag.
Det räcker dock inte med att förändra lärarutbildningen.
Även den personal som redan finns i skolan behöver ökad kunskap.
Regeringen har därför avsatt medel i vårpropositionen för kompetensutveckling som syftar till att stärka förutsättningarna för elever i behov av särskilt stöd.
Elever med DAMP ingår i denna grupp.
Fru talman!
Jag vill börja med att tacka för svaret.
Det framgår ju tydligt att skolministern, precis som jag, vill att det i våra skolor skall finnas resurser i form av kompetenta lärare, resurser så att de drabbade eleverna skall kunna få särskilda insatser.
Men jag tycker ändå att det som jag tar upp i interpellationen kvarstår som obesvarat.
Fler och fler barn klassas som bärare av psykisk störning.
Och även om kommunen avsätter en större pott pengar än vad man gör i dag för barn med särskilda behov kommer det även i fortsättningen att krävas intyg för att de särskilda resurserna skall få tas i anspråk.
Det leder, som vi bl.a. kunde läsa i Dagens Nyheter i dag, till att köerna till barn- och ungdomspsykiatrin växer.
I Stockholm lär man få vänta i två år i dag, och i Malmö 18 månader, på att barnet skall få sin diagnos.
Som förälder, men också som beteendevetare med pedagogik, sociologi och psykologi i min examen, förstår jag väldigt väl både föräldrarnas och barnens situation och behov.
Jag förstår också skolans, dvs.
lärarnas och klasskamraternas, behov av att dessa barn får stöd och hjälp.
Barnen är det käraste vi har, och alla barn skall ha rätt att få den hjälp och det stöd som de behöver.
Jag vill säga att om jag hade varit skolminister tror jag att jag för längesedan hade försökt att sätta fokus på bokstavsbarnens situation och kanske få till stånd ännu fler projekt och pröva ännu fler metoder för att hjälpa barnen i den här svåra situationen.
Vi ser en kraftig ökning av antalet barn med symtom.
För mig som politiker är det faktiskt skrämmande att läsa den statistik som redovisas både från Sverige och från andra länder.
Det gäller både det höga antalet DAMP-barn och det stora antal barn som ordineras amfetamin och andra psykofarmaka.
Jag skulle vilja fråga skolministern: Hjälper de ökade insatser i skolan som ministern lovar i svaret?
Hjälper bokstäverna, och hjälper narkotikan?
Är det inte så att mer resurser till skolan - och amfetamin och andra åtgärder - bara minskar symtomen?
De dämpar, men de kommer inte till rätta med det som förorsakar symtomen.
Jag vill fråga: Vilket vuxenliv väntar de här barnen?
Skolan skall ju också förbereda för vuxenlivet.
Därför tycker jag att det borde vara politikernas, och skolministerns, uppgift att verkligen seriöst ta tag i frågan.
Samtidigt som vi skall hjälpa och stödja anser jag att vi också måste sätta in alla åtgärder för att förebygga.
Det finns läkare som bestämt hävdar att det inte finns några som helst biologiska skador i hjärnan hos dessa barn.
De säger att DAMP inte är någon sjukdom utan ett symtom.
Jag undrar: Vad gör regeringen för att finna orsaken till problemen?
Jag tror att om jag hade varit skolminister hade jag sett till att försöka samla expertis från alla berörda vetenskaper för att få en samlad tvärvetenskaplig bedömning av tänkbara DAMP-framkallande faktorer och en kraftfull satsning på forskning.
Det finns forskare som säger att det är en genetisk skada.
Men det finns också forskare, t.ex. allergibarnläkare, som säger att typiska DAMP-symtom kan härröra från allergier som man inte känner till att barnet har.
Nu är jag inte läkare, och det är ju inte skolministern heller, så vi två är kanske inte kvalificerade att värdera de olika påståenden som kommer från läkare och psykiatriker.
Därför menar jag att det behövs en samlad expertis som granskar det här, som granskar DAMP-problemet utifrån olika synvinklar och kunskaper.
Jag undrar: Är ministern beredd att ta ett sådant initiativ?
Fru talman!
Sonja Fransson har frågat mig om när en proposition som bygger på AGRA-utredningens betänkande Arbetsgivarnas rehabiliteringsansvar (SOU 1998:104) planeras och vilka riktlinjer jag avser att ange vid propositionens utformande då det gäller att lösa frågan om arbetsgivarnas ekonomiska ansvar.
Mitt svar är att regeringen inte har för avsikt att lägga fram en proposition som bygger på de förslag som AGRA-utredningen presenterade i sitt betänkande.
Orsaken är att förslagen som helhet fick ett dåligt stöd från remissinstanserna.
Flera remissinstanser framhöll att det underlag som låg till grund för förslagen var otillräckligt och att syftet med utredningen, nämligen att klargöra ansvaret mellan olika aktörer på rehabiliteringsområdet, inte hade uppnåtts.
Flertalet remissinstanser ansåg också att utredningens tolkning av direktiven var för snäv och att ett helhetsgrepp borde tas på området.
Sonja Fransson har också frågat mig hur jag kommer att redovisa lösningar på de problem som tas upp i interpellationen och de som utredningen påvisade.
Som jag i samband med tidigare frågor och interpellationer under våren har redovisat till riksdagen avser regeringen att inom kort tillsätta en särskild utredare med uppdrag att se över rehabiliteringsområdet.
AGRA-utredningens betänkande har tillsammans med ett flertal andra utredningar under senare år legat till grund för den analys som regeringen gör och som motiverar översynen.
Jag har också redovisat till riksdagen den i övrigt aktiva politik som regeringen bedriver för att åtgärda brister, öka effektiviteten och stärka en likvärdig tillämpning i rehabiliteringsprocessen.
Bl.a. kan här nämnas att regeringen avsatt 5 miljoner kronor från anslaget A1 Sjukpenning och rehabilitering m.m. till att stödja utvecklingsarbete inom rehabiliteringsområdet.
Pengarna skall främst stödja projekt som inte kan finna sin finansiering på annat håll.
Vidare föreslog regeringen i budgetpropositionen för 1999 att engångsvis tillföra socialförsäkringsadministrationen ytterligare 225 miljoner kronor för år 1999.
Dessa extra medel ger försäkringskassorna större möjligheter att bl.a. tillse att den försäkrades behov av rehabilitering klarläggs och att de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering.
Regeringen har också överlämnat proposition 1998 / 99:76 Försäkringsmedicinska utredningar m.m. till riksdagen den 10 mars 1999.
I propositionen föreslår regeringen bl.a. att de arbetslivsinriktade rehabiliteringsutredningar som försäkringskassorna upphandlar bör fylla ett antal fastställda kvalitetskrav.
Med anledning av propositionen har sedan regeringen beslutat att ge Riksförsäkringsverket i uppdrag att bl.a. utarbeta de kvalitetskrav som skall gälla för de arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänsterna.
Slutligen vill jag nämna att det med anledning av samverkanspropositionen (1996 / 97:63) på många håll ute i landet pågår samverkansprojekt av olika slag.
Under 1998 har dessa projekt befunnit sig i en uppbyggnadsfas med kartläggning av målgrupper, gemensamma utbildningar och planering.
Projekten förväntas komma i gång med ett mer aktivt rehabiliteringsarbete under 1999.
Därför har också de särskilda medel som försäkringskassan disponerar för samverkan tillförts ytterligare ca 200 miljoner kronor för år 1999.
Fru talman!
Jag skall inte heller ge mig in på den medicinska diagnosen, och inte heller på behandlingen med t.ex. amfetamin.
Det har jag inte kompetens till, utan det överlåter jag åt andra.
Hur skall vi då möta de här barnen?
Först och främst vill jag understryka att från regeringens sida ser vi allvarligt på att skolor kräver intyg eller diagnoser innan man kan möta ett barn som av något skäl beter sig på ett sätt som, eller gör saker som, avviker från kamraterna.
Skolans uppgift är att först och främst möta barnet.
Ser man att det är något som inte fungerar skall man fundera över hur vi kan möta barnet på bästa sätt.
Är det fråga om ett barn som kanske är väldigt utagerande, som DAMP-barn kan vara, får man fundera över den situation man befinner sig i.
Verkar det som om det här barnet klarar av att vara i den stora klassen eller får vi lösa det med en mindre grupp?
Man måste alltså agera så fort man ser att något inte fungerar.
En annan sak kan vara att såväl skolan som många gånger föräldrarna känner en trygghet i att få en diagnos på sitt barn och en förklaring till varför det uppträder på det ena eller andra sättet.
Men återigen: Man måste agera före det att man har den här diagnosen.
Man får inte låta tiden gå till väntan.
Detta har vi velat visa på genom den formella möjlighet som finns i skolan i det s.k. åtgärdsprogrammet.
Det har ju funnits i ett antal år.
Skolan är skyldig att göra ett åtgärdsprogram när ett barn av olika skäl behöver stöd.
Elever och föräldrar skall vara delaktiga i det här, men vi har mött många föräldrar som säger att skolan inte lyssnar.
Därför lägger vi nu fram ett förslag när det gäller just de funktionshindrade eleverna.
Vi säger att en förälder också skall ha rätt att kräva ett sådant här åtgärdsprogram även om skolan fortfarande skall ha skyldighet att upprätta det.
Vi säger också att detta skall vara en rätt för elever som befinner sig på gymnasiet.
Detta gör vi just för att det här åtgärdsprogrammet skall kunna vara ett första steg kanske innan man har fått den här diagnosen.
I de här mötena kan man komma fram till hur man skall gå vidare, om det skall vara en medicinsk diagnos eller vad det nu skall vara för något.
Det handlar om att stärka föräldrarollen.
Det andra är att vi anser att forskningen är viktig.
I den här propositionen har vi föreslagit att 6 miljoner skall avsättas just till forskning.
Det här är en grupp barn som man behöver se över.
Det tredje är att vi har tittat på utvecklingen av specialpedagoger.
Under år när den ekonomiska situationen var svår ute i kommunerna såg vi att en hel del speciallärare, som det då hette, försvann.
Nu har de fått en ny benämning, specialpedagog, och en ny uppgift.
Det är fortfarande brist på specialpedagoger.
Det kan vi framför allt se på gymnasieskolan men även inom grundskolan.
Därför vill vi nu se Lärarutbildningskommitténs förslag när det gäller hur mycket vi skall utöka utbildningarna.
Vi är beredda på att det måste vara fler platser på våra lärarutbildningar, så att vi kan tillgodose även detta behov.
Det fjärde som vi ser på är den framtida stödorganisationen.
Jag ber att få återkomma till den i min nästa replik.
Fru talman!
Jag blir glad när jag hör skolministern.
Vi har väldigt lika uppfattning när det gäller hur allvarligt det här är - man ser hur det går till ute i kommunerna - och när det gäller åtgärdsprogram, specialpedagoger och allt annat som skolministern nämnde.
Därför skall vi kanske inte ägna så mycket tid åt att argumentera kring det.
Fru talman!
Jag skulle vilja ta upp Astrid Lindgren.
Jag tycker att hon har beskrivit barn så fint.
Det handlar ofta om barn som är annorlunda.
Pippi Långstrump är helt oregerlig, tycker de vuxna.
Emil i Lönneberga är inte som andra barn; han gör ständigt hyss.
I Idas sommarvisa sjunger man om att benen är fulla av spring.
Vi vet ju alla att barn är olika.
De är mer eller mindre busiga och okoncentrerade i olika skeden av uppväxten.
Men det finns en grupp barn som har problem.
Det trevliga, roliga och annorlunda buset har övergått till problem.
Jag är glad över att ministern ser ut att ta det här på allvar.
Jag är nämligen mycket orolig för de s.k. bokstavsbarnen.
Jag är orolig över att de trots alla åtgärder inte får den hjälp som de behöver.
Jag är också orolig över konsekvenserna i vuxenlivet, som jag nämnde i mitt tidigare inlägg.
Vilken framtid väntar dem?
Vilken framtid ger vi dem?
För en månad sedan kunde vi läsa en svensk studie där man hade tittat på 140 personer som hade fått diagnosen DAMP eller ADHD 1977 när de var sex år gamla.
Mer än hälften har fortfarande mycket stora problem.
En fjärdedel har grava alkoholproblem.
8 % är dömda för brott.
Det är enormt tragiskt för den drabbade, men det är faktiskt också ett samhällsproblem.
För ett år sedan skrev den svenske professorn Christoffer Gillberg på Dagens Nyheters debattsida att 120 000 svenska skolbarn har DAMP-problem som ger problem i skolan.
Och om utvecklingen i Sverige följer den utveckling som vi ser i andra länder är det kanske fler än så i dag.
För varje år tillkommer ju en ny årskull samtidigt som bara ungefär hälften, enligt forskarna, har blivit besvärsfria i tjugoårsåldern.
Det här håller nästan på att utvecklas till en folksjukdom.
Därför vill jag återigen fråga vad regeringen gör.
Skolans roll och insatserna från skolans sida är ju otroligt viktiga.
Men behövs det inte ett större grepp?
Jag frågar igen: Är skolministern beredd att ta initiativ till ett samlat grepp kring hela DAMP-problematiken och kanske gå utanför skolans område?
Kan hela regeringen ställa upp på ett program?
Fru talman!
Jag går tillbaka till det här med våra åtgärdsprogram.
I texten om att elever och föräldrar har rätt att kräva ett åtgärdsprogram säger vi också att skolan måste arbeta tillsammans med andra som har kompetens inom de specifika områdena.
När vi har tittat på elever med DAMP eller andra elever med funktionshinder har vi funnit att skolan många gånger har tittat på sin del.
Barnpsykiatrin har tittat på sin del.
Om det har handlat om allergier har kanske den medicinska delen på landstinget varit inblandad.
Ibland har den sociala myndigheten i kommunen varit involverad.
Vi är mycket tydliga i fråga om att det är viktigt för både barn och föräldrar att det sker en sådan här samverkan.
Därmed blir det färre möten med olika vuxna som också har olika idéer.
Jag har t.ex. mött DAMP-barn som har fått en medicinsk diagnos, och den har samtidigt bestämt hur man skall agera pedagogiskt.
Och då har det blivit fel.
Det handlar ju om två olika professioner som i stället borde mötas och komma fram till en gemensam inriktning.
Den här statistiken var från 1977.
I dag kan vi inte skylla på att vi inte har kunskap.
Den har vi kanske inte haft sedan 1977; då visste vi att någonting var fel, men få visste vad det berodde på.
Men sedan sex sju år tillbaka har det blivit mer av en allmän kunskap att barn kan ha sådana här problem.
Fortfarande är det oerhört svårt att säga hur många det rör sig om.
Professor Gillberg säger att det är 120 000.
Det kan vara fler eller färre, men barn agerar i alla fall så att vi ser dem.
Vi i regeringen kommer i budgeten i september att redovisa hur mycket pengar vi avsätter just till kompetensutbildning av lärare när det gäller mötet med elever som har funktionshinder.
Jag tror nämligen att det är en oerhört viktig del i utbildningen.
Hur gör vi?
Hur agerar vi när vi ser att någonting inte fungerar?
I den här stödorganisationen, som vi nu kommer att bygga, finns givetvis SIH och dess konsulenter med.
Vi förstärker det här.
Vi menar att det skall finnas personal med spetskompetens som skall hålla sig à jour med den forskning som pågår och stå för att kompetensutbilda och ge information till de specialpedagoger som finns ute i skolorna eller de som är ansvariga ute i kommunerna för dessa elever.
Jag tror att många lärare i dag känner ett behov av att finna någon som har den här kompetensen.
Det är alltså vår avsikt med den arbetsgrupp som nu tillsätts för att föra vidare de tankar som fanns i FUNKIS-utredningen om stödorganisationen.
I det här ligger nog en del av det som efterfrågas i interpellationen, så som jag tolkar den.
Fru talman!
Jag måste säga att det kommer ganska lugnande besked, framför allt när det gäller det som rör skolans område.
Som jag ser det är det viktigt att man har det här breda perspektivet.
Det är naturligtvis bara bra för barnen om man kan åstadkomma det.
Den här frågan är utomordentligt viktig.
Jag menar fortfarande att vi måste försöka hitta någon lösning och någon förklaring till att detta drabbar så många barn.
Hur kan man förebygga?
Det måste gå att göra det.
Det går att göra det inom de flesta andra medicinska områden, och det borde kunna gå också på det här området.
Ju färre barn som drabbas desto bättre är det.
Det här är en tragedi för många barn, familjer och skolor, där barnen går.
Jag hoppas att statsrådet gör allt vad som står i hennes makt.
Statsrådet har ju mycket mera makt än vad jag har och mycket mera makt än vad föräldragrupper, barn och skolgrupper har.
Jag hoppas att statsrådet utnyttjar sin makt till att försöka se till att vi kommer till rätta med det här problemet.
Vi måste försöka att förebygga men också skapa ännu bättre möjligheter för de barn som är drabbade.
Fru talman!
Ulf Nilsson har frågat mig om jag avser att ta några initiativ för att följa upp hur de brister Statens skolverk påpekar rättats till i olika kommuner.
Ulf Nilsson frågar också vilka initiativ jag tänker ta för att följa upp hur den kommunala uppdragsutbildningen lever upp till gymnasieskolans kvalitetsmål.
När det gäller den första frågan vill jag börja med att säga några ord om kunskapslyftet.
Jag vill särskilt betona att kunskapslyftet är en del av den kommunala vuxenutbildningen och styrs av samma regelverk som övrig kommunal vuxenutbildning.
Samma krav på utbildningen, avseende kvalitet och betyg, gäller för såväl studier inom kunskapslyftet som studier på grundläggande eller gymnasial nivå i komvux.
Det är viktigt att framhålla att kunskapslyftet är en mycket lyckad satsning, som nu är inne på sitt andra år av den femåriga projektperioden.
Det positiva resultatet hittills beror framför allt på det stora engagemang och intresse som både kommunerna och målgrupperna för utbildningsatsningen har visat.
Men det går inte heller att förneka att det finns vissa problem, vilket Ulf Nilsson pekar på i sin fråga.
Jag ser ändå med stor tillförsikt fram mot att de problem, som Ulf Nilsson hänvisar till och som Skolverkets granskningar visat på, kommer att kunna undanröjas tack vare att kommunerna uppmärksammas på problemen och på det viset har möjlighet att rätta till dessa.
I Skolverkets generella uppdrag ingår att följa upp och kvalitetsgranska verksamheten inom hela det offentliga skolsystemet, vilket inbegriper den kommunala vuxenutbildningen och därmed även kunskapslyftet.
I regleringsbrevet inför budgetåret 1999 har Skolverket fått ett särskilt uppdrag att leda och följa arbetet med kunskapslyftet och fortlöpande analysera utvecklingen i kommunerna.
Skolverket skall kontinuerligt redovisa sina överväganden till Utbildningsdepartementet och lämna de förslag dessa kan föranleda.
Av regleringsbrevet framgår också att utgångspunkten skall vara att upprätthålla samma kunskapskrav och skapa möjlighet till jämförbarhet och likvärdighet mellan studerande i vuxenutbildningen och i ungdomsskolan.
Målen är desamma, men inte nödvändigtvis vägarna att ta sig till målet.
Dessutom har den parlamentariska Kunskapslyftskommittén enligt regeringsbeslut (U97 / 751 / V) fått i uppdrag att svara för att fristående nationella utvärderingar av vuxenutbildningssatsningen kommer till stånd.
Utvärdering sker i huvudsak av tre större forskarlag vid Umeå, Göteborgs och Linköpings universitet.
Därutöver gör fristående utvärderare som är knutna till kommittén en omfattande utvärdering och rapportering i samarbete med Arbetsmarknadsstyrelsen, Statistiska Centralbyrån och Skolverket om kunskapslyftets effekter för individerna vad gäller övergången till arbete eller vidare studier.
Jag vill också informera om att vid ett möte med projektledare för kunskapslyftet i Skåne län, som jag deltog i den 18 maj i år, framfördes positiva synpunkter från samtliga närvarande kommuner vad gäller erfarenheter av kunskapslyftet.
Den andra frågan Ulf Nilsson tar upp berör dels möjligheten för kommunerna att bedriva utbildning som bekostas av en annan, t.ex. ett företag, dels möjligheten att ge ett företag i uppdrag att genomföra utbildning på entreprenad.
Jag redogör kortfattat för vad som gäller för dessa två möjligheter.
Med uppdragsutbildning avses utbildning som innebär att kommuner, mot särskild ersättning från annan än enskild, för dennes räkning anordnar utbildning för personer som uppdragsgivaren utser.
Vid uppdragsutbildning bestämmer köparen vilka kursmål som skall uppnås, antingen enligt en nationell kursplan eller genom att beställa en skräddarsydd utbildning för en särskild målgrupp.
I de fall betyg skall sättas gäller nationella kursmål och betygskriterier.
Har de skräddarsydda kurserna ingen nationell eller lokal kursplan kan inte betyg utfärdas.
Deltagare i sådan uppdragsutbildning som motsvarar utbildning inom komvux får ges betyg.
Kravet är dock att uppdragsutbildningen följer en kursplan som har fastställts enligt bestämmelserna för komvux.
Vidare krävs att lärarna har en kompetens som motsvarar vad som gäller för lärare inom jämförbar utbildning i komvux.
Deltagarna i uppdragsutbildning skall uppfylla de behörighetsvillkor som gäller för intagning till en motsvarande kurs i komvux.
När det gäller att låta andra genomföra utbildning får utbildning i gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning läggas ut på entreprenad.
Det ställs samma krav på lärarkompetens för undervisning som sker av annan anordnare som för reguljär gymnasial vuxenutbildning.
För både uppdragsutbildning och utbildning på entreprenad finns klara krav på lärarkompetens och fastställda kursplaner.
Skolhuvudmannen har alltså samma krav på sig att följa upp kvaliteten i dessa utbildningar på samma sätt som den utbildning som anordnas i kommunens skolor.
All utbildning som styrs av nationella måldokument och leder till ett betyg skall ha en likvärdig kvalitet.
På nationell nivå har Skolverket, som jag nämnde tidigare, till uppgift att följa upp resultaten i det offentliga skolsystemet.
Jag utgår från att Skolverket i detta avseende följer upp uppdragsutbildning och utbildning på entreprenad.
Avslutningsvis vill jag betona att tidsangivelse, enligt min mening, inte är något rättvisande mått på måluppfyllelse.
I synnerhet inte när det gäller vuxna studerande som har erfarenheter och kunskaper från arbetslivet och tidigare studier.
Fru talman!
Jag skall be att få tacka skolministern för svaret.
Det är bra att ministern slår fast att samma krav skall gälla för kunskapslyftet som för övriga studier på grundläggande eller gymnasial nivå i komvux.
Det framgick också att ministern instämmer i att det finns problem av den typen som jag tar upp.
Fru talman!
Däremot hade jag uppskattat om skolministern sagt tydligare att det finns områden där Skolverket uppenbart borde göra en mer ingående uppföljning.
Den utvärdering som Kunskapslyftskommittén utför ligger lite utanför den vanliga kvalitetsgranskningen av kunskapsmål, betyg, lärarkompetens, osv.
Skolverkets tillsyn i Linköping och i Ystad har visat att det finns allvarliga brister i delar av utbildningen som handlats upp framför allt av olika externa utbildningsanordnare.
Särskilt undervisningen i kärnämnena och de mer teoretiska karaktärsämnena verkar ha drabbats av rätt mycket outbildade lärare, oklarhet om ansvar när det gäller betygssättning, osv.
Det har också Skolverket påpekat.
Det låga deltagandet i nationella prov inom vuxenutbildningen har också gjort att utvärderingen försvårats.
Fru talman!
Det är naturligtvis allvarligt att ett antal vuxenstuderande fått en sämre utbildning än vad ungdomarna i övriga skolan får.
Det är naturligtvis allvarligt om människor som lagt ned mycket tid och kraft på studier upptäcker att kunskaperna inte räcker till när de skall studera vidare.
Det är naturligtvis mycket allvarligt om kommunerna, som Skolverket påpekar, brister i uppföljning och kontroll av verksamheten.
Skolministern sade att kunskapslyftet som helhet varit en lyckad satsning.
Jag vill inte säga emot på den punkten även om det alltid är subjektivt vad man menar med " som helhet ".
Uppgifterna som Kunskapslyftskommittén redovisar i år om elevernas uppfattning om sin utbildning ger trots allt en blandad bild.
Många är nöjda.
Men 10 % av eleverna har hoppat av utbildningen, och 15 % uppger att de uppfattar studierna som meningslösa och att de borde gjort något annat än att studera.
Det är klart att för de eleverna har inte kunskapslyftet känts som ett lyft.
Därför hade jag uppskattat om skolministern hade uttalat att regeringen tänker ta ordentliga initiativ för att följa upp så att de brister som nu påpekas rättas till i kommunerna.
Det står i regerings regleringsbrev till Skolverket att utgångspunkten skall vara att upprätthålla samma kunskapskrav i och jämförbarhet och likvärdighet mellan vuxenutbildningen och ungdomsskolan.
Min fråga till skolministern blir då hur denna jämförbarhet skall åstadkommas.
Kommer det att bli krav på obligatoriska nationella prov eller motsvarande så snart att kunskapslyftet hinner få någon glädje av de resultaten innan projektet är slut år 2002?
Fru talman!
När det gäller min andra fråga är jag mer besviken på skolministerns svar.
Min andra fråga rör den kommunala uppdragsutbildningen där den kommunala skolan säljer utbildningar till privata företag, landsting eller någon annan arbetsgivare.
Det har blivit mycket vanligt i kommunerna på senare tid.
Jag har träffat lärare på många håll som varit upprörda över att de tvingats genomföra kurser på alldeles för kort tid och med elever som inte har tillräckliga förkunskaper.
Lärarna jag talat med menar att komvux frestas att sälja kurser som är så strömlinjeformade efter kundens önskemål att det blir omöjligt att upprätthålla samma kvalitet som i övriga komvux.
Fru talman!
Man kan naturligtvis inte dra några självklara slutsatser utan att ha mera underlag, men jag tycker att man skall ta den oro som finns hos skolfolk på allvar.
Bara det är skäl nog att föranstalta om en ordentlig utvärdering också av uppdragsutbildningarna.
Fru talman!
Givetvis är det så inom all skolverksamhet att så länge vi inte når alla elever och alla elever känner att de blir bemötta på det sätt som de vill bli bemötta har vi misslyckats på ett eller annat sätt.
En av målsättningarna med kunskapslyftet var just att man verkligen skulle möta den enskilda individen och göra en individuell studieplan där man tog fasta på vad den enskilde hade med sig i bagaget när man började och vad man sedan skulle bygga på med.
Jag vet att vi har många duktiga lärare som har jobbat inom vuxenutbildning.
Det finns många duktiga som jobbar inom kunskapslyftet.
Men vi ser ändå behov av att fortfarande stimulera och utveckla vuxenutbildningen.
Därför avsätter vi 30 miljoner just för att kompetensutveckla lärare inom vuxenutbildningen.
Jag tror att det är nödvändigt, inte bara på grund av att vi har dessa 10 % som har hoppat av utan också för de presumtiva elever som nu kommer att gå in på kunskapslyftet.
Det är elever som kanske har större svårigheter än de elever som i dag deltar.
De som vi nu har fått tag i var de första eleverna.
De var ganska motiverade till att börja sin vuxenutbildning.
Nu kommer den grupp som har längre arbetslöshet, som är lågutbildade och som har ännu svårare att ta steget till skolan och sätta sig på skolbänken igen.
För att möta dem på ett bra sätt är det också viktigt att vi ser till att deras lärare får en bra utbildning.
Jag har följt de olika uppdragsutbildningarna i de dialoger som jag har med kommunerna.
Jag har också mött många kommuner som säger att om man har känt att den här uppdragsutbildningen inte har fungerat har man också direkt varit beredd att dra in den, och man har också gjort så.
Man har tittat på var bristerna har legat.
Har det varit i den pedagogiska delen, eller har man helt enkelt inte fått den kvalitet man har önskat?
Eleverna har alltså inte nått de mål som de har önskat.
Detta är också sådant som vi tar upp i de samtal som vi har när vi är ute och möter kommunerna.
Hur hanterar man dessa situationer när de har blivit uppenbarade?
Vår upplevelse är ändå att man möter kritiken och försöker hitta någon annan som tar hand om själva utbildningen.
Sedan har vi också tittat på de deltagare som har hoppat av.
I en del fall är det kanske så att de har fått jobb under tiden.
Det kan vara ett skäl till att man har lämnat kunskapslyftet.
Men det kan också vara så att man har bytt inriktning.
På det viset har man registrerats som avhopp i statistiken fast man har valt en ny inriktning.
Jag vill understryka att vi måste behålla kvaliteten.
Vi måste se till att de som får dessa uppdragsutbildningar verkligen har den kompetens som vi är skyldiga att kräva av dem.
Fru talman!
Skolministern nämnde individuella studieplaner och sade att de behövs.
Ett av skälen till att många elever på kunskapslyftet har misslyckats är kanske att det inte har gjorts några individuella studieplaner.
Det är ju en av de saker som man har misslyckats med.
Det är säkert sant som ministern säger att det kommer en ny grupp elever nu som har mindre erfarenhet av studier.
Det ställer ju ännu större krav på både individuella studieplaner och kompetenta lärare.
Jag tycker att det är bra att skolministern håller med om att det inte har fungerat på vissa håll.
Jag är inte ute efter att döma ut allting.
Men jag tycker att det är viktigt, och jag skulle vilja efterlysa tydligare signaler från regeringen om att vi nu skall granska kvaliteten och ge Skolverket i uppdrag att granska kvaliteten på samma sätt som man gör i den vanliga skolan, dvs.
jämföra nationella prov med betyg och följa upp hur stor procent utbildade lärare som finns inom kunskapslyftet, inom uppdragsutbildning och inom privat utbildning jämfört med andra.
Hittills har det handlat väldigt mycket om kvantitet när det gäller vuxenutbildningen.
Det har handlat om antal kursdeltagare, slutbetyg osv.
Men för varje enskild som studerar är det trots allt innehållet i studierna som är det väsentliga.
Satsningen på kunskapslyftet skall som sagt var hålla på några år till.
Om det finns några grundläggande brister finns det fortfarande tid att rätta till dem.
Låt mig återigen ta upp den kommunala uppdragsutbildningen som jag har fått höra mycket negativt om från enskilda som jag har träffat i skolans värld.
Jag vill återigen fråga om inte skolministern är beredd att tydligt efterfråga en utvärdering av den.
Det nämns inte i de två granskningarna som Skolverket har gjort av vuxenutbildningen i Linköping och Ystad.
Fru talman!
Jag får gå tillbaka och titta på rapporterna igen.
Det ligger i Skolverkets uppdrag att också se på vilka uppgifter utbildningsanordnarna har fått, hur de är involverade och hur resultatet ser ut.
Om det är detta Ulf Nilsson menar när han säger att Skolverket inte har granskat de punkterna tillräckligt, är jag beredd att titta på det och kräva bättre besked från Skolverket.
I deras uppdrag ligger inte bara att redovisa hur många studerande som deltar utan också att titta på de individuella studieplanerna, som vi pratade om, och hur man har blivit bemött på individnivå.
Vi är överens om att vi måste ha kvalitet.
Samtidigt tycker jag att det är positivt att vi har fått många som verkligen vill engagera sig i vuxenutbildningen.
Vi har fått andra anordnare.
Det är viktigt att de som gör ett bra arbete i uppdragsutbildningen också får ett erkännande för detta.
Nu har vi framför oss att möta många vuxna.
Och just för att de är olika individer passar också olika uppdragsutbildningar den enskilde på olika sätt.
Därför är det bra att vi har den här mångfalden.
Jag tänker höra med Skolverket och titta på uppföljningarna med den inriktning som Ulf Nilsson har pekat på.
Fru talman!
Jag tackar för skolministerns besked att titta på det.
Jag ser med intresse fram emot att få återkomma och höra reaktionerna på detta.
Dessa två utvärderingar nämner inte kommunala uppdragsutbildningar.
Risken finns att det blir en orättvis kritik mot de externa privata utbildningsanordnarna om de inte jämförs med det som sker i den kommunala uppdragsutbildningen.
Jag ser fram emot att Skolverket får en klar sådan signal, om skolministern nu håller med mig om att de inte har tittat på detta.
Vi får återkomma till det.
Sedan har skolministern och jag i princip samma uppfattning om att det är viktigt att vuxna skall ges möjlighet att studera.
Min kritik här är inte en kritik mot vuxenutbildning, tvärtom tycker jag att den är en oerhört viktig del i vårt utbildningssamhälle.
Däremot har Folkpartiet och Socialdemokraterna varit lite oense genom åren om takten.
Det är väl därför jag är så mån om att betona kvaliteten.
Det finns alltid en viss risk att kvaliteten glöms bort när det blir en massiv satsning på kort tid.
Jag ser fram emot att detta lyfts fram i debatten det närmaste året, bl.a. med skolministerns hjälp.
Fru talman!
Jag vill först tacka ministern för svaret på interpellationen.
Jag vill också säga att jag tycker att det är bekymmersamt att det inte blir någon proposition i vår med anledning av AGRA-utredningen.
Den har nu legat i cirka ett år.
Det finns, såväl från de försäkrade och kassorna som från arbetsgivarna, stora förväntningar på att det snarast skall komma ett förtydligande när det gäller arbetsgivaransvaret.
Jag är medveten om att vissa remissinstanser inte ansåg att förslagen om lagreglering av arbetsgivaransvaret var så lyckat.
Detta hade jag och många med mig hoppats att regeringen skulle kunna ta till sig genom justeringar i förslaget till proposition.
Att det skall behöva göras en helt ny utredning är olyckligt, tycker jag, för det brådskar att komma fram med ett förslag där alla parter vet vad som gäller så att aktiviteter för rehabiliteringen kommer loss.
Vad jag förstår handlar det till en del om att utredaren fick alltför snäva direktiv och därför inte hade så mycket att välja på.
Min fråga blir därför om de nya direktiven kommer att vara vidare, med möjlighet att koppla mer av ett helhetsgrepp över rehabiliteringsansvaret.
Ytterligare frågor blir: När kommer den nya utredningen att tillsättas och när beräknar ministern att utredningen skall vara klar?
Jag vill fortsätta lite till och säga att det är bra att det nu har avsatts 5 miljoner kronor extra för att stödja utvecklingsarbetet inom rehabiliteringsverksamheten.
Min fråga är vad som har hänt med dessa pengar.
Har det skett någon utvecklingsaktivitet?
Dessa pengar har ändå funnits sedan den 1 januari.
Det som oroar mig, och som borde oroa ministern minst lika mycket, är att det verkar som om rehabiliteringsaktiviteten på kassorna snarare minskar än ökar.
Det finns säkert skäl från kassornas sida till att det är på det sättet, men det kan inte vara acceptabelt.
Den uppmätta tid som används till rehabiliteringen har minskat från 20 % 1996 till 15 % under 1998.
Nu dyker den ned till 10 % under första kvartalet 1999 - detta under den tid då man har haft tillgång till de extra medel som ministern hänvisar till.
Läser man Riksförsäkringsverkets årsredovisning kan man se att de administrativa kostnaderna har minskat inom ohälsoområdet på grund av att kassorna fortsatt att flytta personalresurser från rehabiliteringsarbete till utbetalning av ersättningar.
Orsaken till de minskade försäkringskostnaderna är att kassorna har fortsatt att minska sina kostnader för köp av arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänster i jämförelse med 1996 / 97.
Antalet köp i stort har däremot ökat, men då har det i huvudsak handlat om utredningstjänster, som är billigare än aktiva rehabiliteringsåtgärder som t.ex. utbildning.
Minskade kostnader kan ju verka bra om rehabiliteringen fungerar väl och människor kommer till arbete.
Men så är tyvärr inte fallet.
Målet med att den enskildes arbetsförmåga i ökad grad skall tillvaratas så att förlorad arbetsförmåga i ökad grad skall återfås har inte uppnåtts under 1998.
Jag undrar vad ministern tänker göra åt det.
Fru talman!
Det är naturligtvis så att de åtgärder som hittills har vidtagits, och som planeras från regeringens sida, har sin grund i att rehabilitering är ett väldigt viktigt sätt att hjälpa människor att komma tillbaka till yrkeslivet och att se till människans förmåga att återvinna hälsa och möjligheter till fortsatt försörjning.
Därför är hela frågan om rehabilitering utomordentligt väsentlig i mitt och regeringens arbete.
Vi kan också se att vi har bekymmer med att få till stånd en tillräckligt bra rehabilitering.
Vi har bl.a. i budgetpropositionen i höstas refererat till de problem som vi har sett i de rapporter som har kommit.
Naturligtvis skall man också se regeringens åtgärder som ett svar på de problem som har redovisats.
Det som jag har nämnt i mitt svar är kanske det som har varit viktigast att peka på, samtidigt som vi fortsätter ett viktigt utvecklingsarbete.
Det är egentligen att beklaga att det underlag som vi tidigare hade fått in när det gäller hela frågan om rehabilitering enligt vår bedömning inte var tillräckligt för att vi skulle kunna lägga fram en proposition.
Därav det arbete som nu i det närmaste är slutfört inom Regeringskansliet, nämligen direktiv till en ensamutredning.
Den viktigaste uppgiften för ensamutredaren är ju att se över den arbetslivsinriktade rehabiliteringen och också bl.a. titta på ansvarsfördelningen, ansvarsfrågan.
Det ser jag som ett viktigt led i det här arbetet.
Samtidigt vill jag också för Sonja Fransson nämna det arbete som Riksförsäkringsverket nu håller på med när det gäller en åtgärdsplan som skall slutföras under det här året.
Där kommer man ju också att arbeta med sådana viktiga frågor som t.ex. att precisera vad som är rehabiliteringsuppdraget.
Man kommer också att bedriva ett arbete med att titta på gemensamma definitioner av grundläggande begrepp.
Det behövs verkligen, som jag bedömer det, för att vi skall få en bättre grund att stå på i bedömningar och beslut om rehabilitering.
Tidsramarna för den här utredningen kommer att läggas fast i regeringsbeslutet, men det måste självfallet vara tillräckligt med tid för att utredaren skall kunna arbeta med de viktiga frågor som direktiven kommer att ange.
Fru talman!
Jag håller med ministern om hur väsentligt det är med rehabilitering och hur viktigt det är att människor kommer in i aktiva åtgärder och tillbaka till arbetslivet.
Jag hade önskat att ministern åtminstone hade kunnat tala om när man beräknar komma i gång med utredningen, eftersom det finns en förväntan bland de försäkrade men också bland arbetsgivare och kassamedlemmar.
Det hade varit väldigt bra om ministern hade kunnat tala om detta i dag.
Sedan skulle jag vilja gå vidare och tala om den samordnade rehabilitering som ministern nämner.
Försäkringskassorna har faktiskt inte heller lyckats möta den ökade sjukfrånvaron med ökad aktivitet inom den samordnade rehabiliteringen.
Det tycker jag är mycket bekymmersamt.
Det är t.o.m. en mindre andel av de långtidssjukskrivna som har varit aktuella för en samordnad rehabilitering under 1998 än under 1997, och det är färre som återfår arbetsförmågan efter avslutad rehabilitering.
Det här är mycket bekymmersamma signaler.
Trots att samordningspropositionen är flera år gammal och att förslagen fanns med i två utredningar en lång tid dessförinnan har det inte hänt speciellt mycket.
Visst är en hel del bra projekt på gång, som ministern också påpekar, men enligt min mening borde samordningen efter så här lång tid vara mer utvecklad över hela landet.
Det går alldeles för trögt.
Till denna bakgrund kan man koppla de enskilda människornas lidande och besvär och den totala samhällskostnaden som uppstår när aktiva rehabiliteringsinsatser inte vidtas.
Som exempel kan nämnas CMT-undersökningen vid Linköpings universitet, som visar på en kostnad på 49 miljarder per år.
Då är den förlorade förvärvsinkomsten medräknad.
Jag anser att det är bråttom att vidta åtgärder för att en aktiv rehabilitering skall bli verklighet.
Vilka aktiva åtgärder tänker ministern vidta för att komma till rätta med dessa stora problem?
Vad kan ministern göra för att kassorna skall prioritera aktiva rehabiliteringsinsatser?
Jag skulle vilja veta lite mer.
Jag är medveten om den utredning som kommer.
Jag tycker att det är viktigt att den kommer i gång snabbt.
Men jag tror också att man på något sätt måste höja statusen när det gäller arbetet med rehabilitering.
Finns det någon möjlighet för ministern att på ett mer aktivt sätt lyfta rehabiliteringsfrågorna så att vi kan säga att det är viktigt att jobba med det här framöver.
Det är möjligt att det också behövs mer resurser.
Ministern tar upp propositionen om försäkringsmedicinska utredningars kvalitet.
Det är naturligtvis väsentligt att det finns enhetliga kvalitetskrav på upphandling och de arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänsterna.
Det är onekligen viktigt och nödvändigt.
Men jag saknar en vidare bedömning av vad som räknas till arbetslivsinriktad rehabilitering.
Jag vet inte om Riksförsäkringsverket har fått i uppdrag att titta på den delen.
I interpellationen tar jag upp reumatiker som exempel på att den medicinska rehabiliteringen är oerhört viktig.
Det handlar om att minska funktionsbortfallet, så att människor med reumatiska sjukdomar kan fortsätta att yrkesarbeta.
Det är därför i princip omöjligt att särskilja den medicinska rehabiliteringen från den arbetslivsinriktade.
Det behövs alltså en helhetssyn.
Fru talman!
Sonja Fransson tar upp en rad väsentliga delar när det gäller frågan om rehabilitering.
Låt mig först något ytterligare komplettera det som jag sade tidigare.
Utredningen kommer att tillsättas mycket snart.
Förutom att man skall se över den arbetslivsinriktade rehabiliteringen skall man titta över ansvarsfördelningen.
Det handlar naturligtvis också om att man skall se över definitionen av vad som är medicinsk rehabilitering och vad som är arbetslivsinriktad rehabilitering.
Vi har ju en pågående diskussion, som har pågått under en lång tid, när det gäller detta.
Nu känns det angeläget att fördjupa kunskapen när det gäller frågan om hur vi skall se på rehabiliteringen och att helt enkelt skaffa oss en bättre grund för att prioritera.
Vi vet ju att våra handläggare på försäkringskassorna varje dag tar ställning, gör bedömningar och fattar beslut som rör enskilda människor.
Det är viktigt att man verkligen ger dem konkreta verktyg i det här bedömningsarbetet, som är svårt och kräver mycket.
En av avsikterna med den här utredningen är förstås att man skall kunna ta fram dessa bättre verktyg.
Ett viktigt led i att stärka rehabiliteringsarbetet har förstås varit att man har tillförsäkrat försäkringskassorna mer resurser.
Det har vi gjort, både förra året och i år.
Det handlar självfallet också om samverkan.
Hela idén med samverkan är ju att vi skall fatta bättre och välgrundade beslut som rör den enskildes behov och möjligheter.
Detta skall göras i samverkan mellan de ansvariga aktörerna på området.
Men det handlar också om att vi den vägen använder våra gemensamma resurser på ett bättre sätt.
Vi är naturligtvis inne i en process, ett utvecklingsarbete.
Jag hyser stora förhoppningar om att det på sikt skall kunna ge goda resultat.
Jag tycker att de första rapporter som vi ändå har fått från det här arbetet visar att man jobbar med rätt inriktning.
Man utgår faktiskt från de människor som ofta finns i gråzonen och som riskerar att ramla mellan de ansvariga aktörernas olika områden.
Vi kan alla vara otåliga och tycka att det tar tid, men det är viktigt att veta att vi är inne på rätt väg.
Det tycker jag att vi är i det arbete som nu pågår på många håll ute i landet.
Det är intressant att vi för första gången i år har 500 miljoner för utvecklingsarbete i fråga om rehabilitering.
Jag har hittills fått in ett tiotal ansökningar när det gäller dessa pengar, och jag kommer inom kort att fatta beslut omkring de första projekten.
Det här är också ett sätt att få pröva idéer och tankar när det gäller att utveckla rehabiliteringsarbetet.
Man skulle kanske inte få möjlighet till finansiering på något annat sätt.
Det handlar om det här med att vara i frontlinjen, att få pröva något nytt och spännande som ändå kan ge resultat.
