# ID: svediakorp-gov193821
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Riksdagens öppna data: Anföranden
# subtitle: Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:99 Fredagen den 29 april
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-06-08
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Riksdagens öppna data', collecting open data published by the Swedish government. The section referred to as 'Anföranden' contains speeches held by the Members of Parliament during political debates.
# genre: governmental
# subgenre: open data, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1994-04-29
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax, named entities
# annotationMethod: automatic
# words: 13,897
# sentences: 821
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/rd-anf
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Justitieminister Gun Hellsvik (m) lämnar information om åtgärder mot ungdomsbrott torsdagen den 17 mars efter muntliga frågor till regeringen.
Fru talman!
Regeringen anmäler i den skrivelse som ligger till grund för betänkandet intresse för svensk medverkan i det initiativ avseende Partnerskap för fred, PFF, som NATO-staterna presenterade tidigare i år.
I betänkandet behandlas PFF-frågan, och alla partier i riksdagen har ställt upp på att Sverige skall utnyttja PFF-samarbetet inom NATO:s ram för att förstärka vår och andra staters förmåga att delta i fredsbevarande operationer i räddningsinsatser och andra insatser som parterna kan komma att enas om.
Om detta kommer att innebära förändringar av Sveriges alliansfrihet och neutralitet får framtiden utvisa.
Fru talman!
I betänkandet tas också vissa andra frågor upp som rör fredsbevarande insatser bl.a. inom FN:s ram.
Jag skall därför helt kort ge Ny demokratis syn på fredsbevarande och fredsskapande FN:styrkor.
Vi vill att FN i framtiden skall kunna spela en större roll, en roll som världspolis.
Ny demokrati vill att fredsbevarande och fredsskapande insatser sker inom FN:s ram.
Vi har föreslagit att Sverige skall verka för inrättande av en särskild fredsskapande styrka under FN:s säkerhetsråds kontroll.
Sett till världshistorien är tiden nu mogen för en internationell militär styrka som får en liknande roll som en polisorganisation har i en enskild nation.
Samtidigt måste den internationella domstolen reservationslöst accepteras av medlemsländerna som högsta organ för lösning av internationella konflikter.
Rollen som världspolis har ofta fått spelas av USA, t.ex. i Somalia och Kuwait.
USA kan dock inte ha denna roll i all framtid.
Den inhemska amerikanska opinionen kommer inte att alltid acceptera att amerikanska liv riskeras och offras i fjärran länder, speciellt om inte andra länder är beredda att hjälpa till för att upprätthålla världsfreden och försvara demokratiska staters överlevnad.
Vad kan omvärlden göra för det forna Jugoslavien?
Det finns tre möjligheter som vi ser det.
Den första är att inte göra någonting alls mer än att skicka hjälpsändningar, fördöma de stridande parterna och hoppas på att konflikten löser sig själv.
Den andra är att acceptera den etniska rensningen och att andra länder erbjuder fördrivna människor en fristad någon annanstans i världen.
Den tredje och enligt vår mening enda hållbara möjligheten är att med internationell rätt arbeta fram den bästa lösningen och sedan med internationella militära trupper se till att den lösningen efterlevs.
Det kan vara nog så svårt och kräva många människoliv, men alternativen är betydligt sämre.
Ledande personer i FN har föreslagit att FN inrättar permanenta fredsskapande styrkor, ' ' peacemaking units ' ', som medlemsländerna ställer till säkerhetsrådets förfogande.
Dessa styrkor måste vara tyngre beväpnade än FN:s fredsbevarande styrkor och de skall kunna rycka in med kort varsel.
De fredsskapande FN-styrkorna skall rekryteras på frivillig basis och genomgå gedigen utbildning i respektive lands nationella armé.
Insatser av dessa styrkor skall beslutas av säkerhetsrådet.
Mellan 1945 och 1987 har FN gjort 13 fredsbevarande insatser och efter 1987 ytterligare 13.
De sammanlagda kostnaderna för de insatserna uppgår till över 45 miljarder kronor.
Trots att kostnaderna för FN:s fredsbevarande styrkor bara utgör några promille av globala militära satsningarna flyter inbetalningarna från medlemsländerna mycket trögt.
Medlemsländerna borde budgetera sina militära FN-bidrag via försvarsanslagen i respektive nationalbudget i stället för, som nu är fallet, via utrikesanslagen.
Försvarsanslagen är ju i de allra flesta länder många gånger större än utrikesanslagen.
På det sättet skulle det bli lättare att i medlemsländerna vinna förståelse för en höjning av FN-bidragen.
Sverige bör spela en aktiv och pådrivande roll så att dessa styrkor bildas så snart som möjligt.
Det är självklart att Sverige som nation måste vara berett att tillsammans med andra nationer ingripa för att lösa även blodiga konflikter i omvärlden och ingripa med trupp, inte bara med diplomatiska uttalanden -- inte minst för att vi själva skall få hjälp om vi blir angripna av främmande makt.
Det kalla kriget är över.
Detta har medfört att gamla blockeringar mellan stormakterna är borta.
Nu finns det förutsättningar för att skapa en internationell polisstyrka.
Vi menar att Sverige kan spela en viktig roll som pådrivande nation i den frågan, om insikten och den politiska viljan finns.
Fru talman!
Avslutningsvis yrkar jag bifall till hemställan i utrikesutskottets betänkande nr 18.
Fru talman!
Socialförsäkringsutskottet behandlar i betänkande nr 12, Socialförsäkring -- inriktning och anslag, dels riktlinjerna för våra trygghetssystem, dels ett antal frågor som tilldrar sig stor uppmärksamhet just nu.
När det gäller riktlinjerna redovisar utskottet ställningstagandena i budgetpropositionen och i ett antal motioner -- däribland de socialdemokratiska partimotionerna Sf261 och So276 -- och hänvisar, utan uttryckligt eget ställningstagande, till det kommande arbetet i Sjuk- och arbetsskadeberedningen.
När det gäller sjukpenningen till långtidssjukskrivna och reglerna om förtidspension till handikappade har vi socialdemokrater haft framgångar med våra yrkanden.
Börje Nilsson kommer att närmare belysa dessa samt frågorna om arbetsskadeförsäkringen.
Vi socialdemokrater har därför, för ovanlighetens skull, inga reservationer fogade till detta betänkande, utan vi har bara två särskilda yttranden.
Men det betyder inte att motsättningar saknas beträffande utformningen av framtidens trygghetssystem -- tvärtom!
Det framgår av motionerna och av samhällsdebatten att motsättningarna är stora.
Det vore naturligtvis av stort värde om det var möjligt att åstadkomma breda överenskommelser som säkerställer våra socialförsäkringar inför framtiden -- vilket ju lyckats när det gäller pensionerna.
Vi socialdemokrater är inställda på att medverka till det.
Men för att detta skall vara möjligt krävs det något annat än de stridssignaler mot oss, mot de andra borgerliga partierna och mot stora medborgargrupper som hördes vid t.ex.
Moderaternas kommunala rikskonferens i Västerås för några veckor sedan.
Vi vill genomföra en social revolution, sade Gunnar Hökmark.
Lars Tobisson markerade att förändringens vind bara har börjat när det gäller socialförsäkringar och arbetsmarknadspolitik.
Om vi får en ny borgerlig regering kommer Moderaterna, sade de, att sätta sin prägel mycket tydligare -- dvs.
att hänsynslöst driva igenom den egna politiken.
Då blir det verkligen systemskifte!
När man hörde Gunnar Hökmark och Lars Tobisson tala om hur föräldrar, barnlösa släktingar och andra skall betala sina barns universitetsstudier kände man hur det gamla orättvisa samhället var på väg tillbaka.
I Carl Bildts och Gunnar Hökmarks Sverige finns det i dag mer än 200 000 barn som lever i familjer där minst en förälder är arbetslös.
Det är inte många av dem som har en rik ogift faster att vigga pengar av, och de skall aldrig heller behöva göra det.
Vi får inte tillåta att några barn och ungdomar utsätts för den sortens orättvisor och förnedring igen.
Fru talman!
' ' Hälften kvar ' ' när du blir sjuk eller skadas på jobbet, när du blir arbetslös eller gammal -- den gamla moderata parollen för skattepolitiken har fått en ny användning.
Den är nu mottot för det systemskifte i trygghetssystemen som Moderaterna vill genomföra, oavsett vad Bengt Westerberg tycker.
' ' Hälften kvar ' ' är också den verklighet som döljer sig bakom det möjligen förledande uttrycket grundtrygghet.
De som talar om grundtrygghet menar att de gemensamma trygghetssystemen bara skall ge ersättning på låg nivå -- någonstans vid, eller strax över, socialbidragsnormen.
Resten får man klara själv bäst man kan.
Detta betyder att den som tillhör en högavlönad lågriskgrupp -- civilingenjörer och tjänstemän i de högre inkomstskikten, t.ex.
Carl Bildt och Anne Wibble -- kan få bra försäkringar och pensioner med låga premier och bra ersättningar.
Den här gruppen utgörs nästan bara av män.
Men de som tillhör en lågavlönad högriskgrupp -- städerskor, sjukvårdsbiträden eller livsmedelsarbetare -- får mycket svårt att klara sig.
Många kommer att få ett otillräckligt skydd.
Andra kommer att ställas helt utanför.
Den här gruppen domineras av kvinnor.
Det är vi kvinnor som skulle bli de stora förlorarna med ett sådant här system.
Vi socialdemokrater avvisar alla tankar på ett sådant system.
Vi vill ha enkla, tydliga och pålitliga system som träder in i olika livssituationer -- när vi får barn, när vi studerar, när vi blir sjuka eller arbetslösa och när vi blir gamla.
Vi vill ha enhetliga ersättningsnivåer.
Vi vill stärka de krafter som motverkar ohälsa och som främjar ett aktivt liv.
Orsakerna till att människor slås ut skall angripas.
I en ny sammanhållen sjuk- och arbetsskadeförsäkring skall även förtidspensionen ingå.
Genom att knyta arbetsmarknadens parter fastare till dessa försäkringar vill vi stärka arbetslinjen.
Försäkringen skall omfatta alla i åldrarna 16 -- 65 år.
Grundvillkoren skall läggas fast i lag, och systemen skall finansieras solidariskt.
Ersättningen skall ge inkomsttrygghet och ha en tydlig fördelningspolitisk inriktning.
Vi vill utvärdera hur de nuvarande reglerna fungerar och klarlägga hur reglerna i det framtida systemet bör utformas för att bli rättvisa och främja en aktiv arbetslinje.
Den nuvarande regeringen har, ofta under stor brådska, genomfört olika förändringar i trygghetssystemen.
Effekterna har inte analyserats i förväg.
Vi anser att det är viktigt att utvärdera konsekvenserna av de olika förändringar som har skett inom sjukförsäkringen -- karensdagen och sjuklöneperioden -- samt inom förtidspensioneringen, arbetsskadeförsäkringen och företagshälsovården.
Vi vill klarlägga hur ersättningsnivåer och avgifter bör utformas för att styra mot aktivt förebyggande och rehabiliterande arbete och minimera behovet av socialhjälp och tilläggsförsäkringar.
Fru talman!
Antalet förtidspensionärer ökar nu dramatiskt.
Förra året blev det 62 000 nya förtidspensionärer.
Vid årets slut beräknas de vara 420 000.
En annan förändring under senare år är att förtidspensionärerna blir allt yngre.
Det behövs nu krafttag för att vända den här helt oacceptabla utvecklingen.
Det finns naturligtvis flera orsaker till att människor förtidspensioneras.
En är det tydliga sambandet mellan hög arbetslöshet och benägenheten att erbjuda förtidspension.
Det är självklart inte rimligt.
Förtidspensionering får aldrig bli ett alternativ till arbete.
Den skall vara en rättighet för den som av hälsoskäl inte längre orkar arbeta.
Den första försvarslinjen måste naturligtvis vara att pressa ner arbetslösheten och den andra att satsa på förebyggande och rehabiliterande arbete.
Vi socialdemokrater har i en särskild motion till riksdagen föreslagit ett omfattande program i tio punkter för förebyggande och rehabiliterande insatser.
Det mål vi ställer upp är att minst 10 000 förtidspensionärer skall kunna återgå i arbete under en femårsperiod.
Enbart i försäkringsavgifter beräknas det spara en miljard, för att inte tala om allt det mänskliga lidande som då skulle kunna undvikas.
Fru talman!
De krav som vi ställer är höga, men de går att klara under två bestämda förutsättningar.
Den första är att så många som möjligt av alla oss i aktiv ålder arbetar så mycket som möjligt.
Det räcker att betänka att de 40 år som betraktas som normal livsarbetstid bara omfattar halva vårt liv för att inse vårt ansvar och vårt egenintresse.
För den andra hälften av livet är vi för vår försörjning beroende av att det finns bra, solidariskt finansierade trygghetssystem.
Och vi kan faktiskt också under våra aktiva år behöva utnyttja sjukförsäkringen eller arbetslöshetsförsäkringen, till och med förtidspensionen.
Vi har i Sverige en formidabel försörjningsbörda.
Vi har fler barn som går i skola längre än i något annat land.
Vi har fler gamla som lever längre och har bättre pensioner än något annat land.
Vi har dessutom lagt till föräldraförsäkring och olika former av handikappstöd och studiestöd, som också skall finansieras av oss som är friska och har jobb.
Det är för att klara den här försörjningsuppgiften som det är viktigt att så många som möjligt av oss som är i aktiv ålder arbetar så mycket som möjligt med hänsyn till vad vi orkar.
Därför är första försvarslinjen också här att pressa ned arbetslösheten och att hävda kvinnors och handikappades rätt till arbete.
Den andra förutsättningen för att vi skall klara detta är att vi som är friska och har jobb är beredda att avsätta tillräckligt ur vårt produktionsresultat och löneutrymme för att fullt ut finansiera socialförsäkringarna.
Om vi inte är beredda att under de goda, aktiva åren avstå från eller skjuta upp uttag av våra inkomster kommer vi inte att kunna upprätthålla trygghetssystem som ger ersättning för inkomstbortfall.
Då kommer vi förr eller senare att tvingas sänka ersättningsnivåerna och försämra förmånerna på det sätt som moderaterna och nyliberalerna nu talar om.
Det kommer att leda till ett kluvet samhälle, med en välbeställd majoritet och en växande grupp svenskar som är fattiga i ordets verkliga bemärkelse och som saknar trygghet vid sjukdom, föräldraskap och ålderdom.
Det är, fru talman, framför allt kvinnor som då kommer att drabbas.
Ett sådant samhälle vill vi socialdemokrater inte ha.
Vi vill ha ett samhälle där vi upprätthåller solidariteten och rättvisan också när det gäller att betala för trygghetssystemen och fördela välfärden.
Det är de principerna som kommer att ligga till grund för vårt arbete med reformeringen av våra stora sociala trygghetssystem.
Fru talman!
Jag vill till att börja med framhålla att jag givetvis ställer mig bakom alla reservationer som vi avgivit, men för att spara tid åt kammaren yrkar jag endast bifall till reservationerna 1, 5 och 7.
Den svenska välfärdspolitiken kräver enligt regeringen en stark ekonomisk bas.
Det kan vi hålla med om.
Men frågan är om ekonomin någonsin kommer att bli så stark.
Den motsatta utvecklingen är väl den mest troliga.
Det stora underskottet i de offentliga finanserna medför, konstaterar regeringen, att nära en femtedel av utgifterna måste finansieras med upplåning.
Det är orimligt.
Systemet lider av uppenbara strukturella brister som måste rättas till.
En sådan reform kan genomföras under förhållandevis kort tidsrymd eller successivt i ett mera utdraget förlopp.
Regeringen är uppenbarligen inte ens beredd att ta det första steget, utan nöjer sig med ett allmänt uttalande om att inriktningen på förändringen inom de stora transfereringssystemen bl.a. är att införa ett större inslag av egenavgifter och självrisker i systemen.
Vi kan i och för sig hålla med om detta, men man måste gå längre.
Den enda vägens politik inom socialförsäkringsområdet heter grundskydd.
De svaga och utsatta grupperna måste värnas.
Det är en självklarhet för oss, men inte för regeringen.
Den förda politiken leder till att just de svaga och utsatta grupperna kommer att drabbas mest när det inte längre går att låna till överkonsumtionen.
Den ofantliga skuldbördan vältras över på kommande generationer.
Utgiftsutvecklingen för de ekonomiska trygghetssystemen styrs till stor del av inflations- och löneutvecklingen, anser regeringen.
Det äger sin skrämmande riktighet.
Det är alltså inte riksdag eller regering som styr utvecklingen.
Det måste bli en ändring på det.
Det nuvarande systemet innebär att det är de sämst ställda, fattiga och lågavlönade, som får den minsta biten av transfereringskakan.
Ett grundskydd gynnar dessa grupper.
Ett grundskydd skulle kunna vara lika för alla inom samtliga system med möjlighet till individuella eller gemensamma kompensationslösningar.
Grundskyddet skall vara skattefinansierat och utgöra en garanti för medborgarna i utsatta lägen.
Ett sätt att lösa finansieringen av en högre ersättning kan vara egenavgifter.
Metoden med obligatoriska allmänna egenavgifter har dock sina brister.
De första stegen på vägen mot en grundskyddsmodell bör tas redan nu.
Beträffande mål och inriktning uttalar regeringen bl.a. att inriktningen av regeringens politik är att socialförsäkringssystemen skall vara robusta och ekonomiskt stabila.
Vi kan hålla med om att socialförsäkringssystemen skall vara robusta och ekonomiskt stabila.
Men med de höga generella nivåer som systemet nu innehåller saknas förutsättningar för det.
En grundläggande brist i det nuvarande systemet är basbeloppsanknytningen.
Vi har i tidigare motioner visat på att basbeloppsberäkningen måste ändras.
Det finns all anledning att i det här sammanhanget erinra om Lindbeckkommissionens förslag på social- och socialförsäkringsområdena, vilket initialt bejublades, men när man skall försöka sjösätta förslagen räcker inte orken eller viljan till.
Fru talman!
Här hade jag egentligen tänkt att återge de viktigaste 16 punkterna ur kommissionens förslag.
Med tanke på den publicitet och det seriösa mottagande förslaget fick utgår jag från att ledamöterna känner till den del av innehållet som berör socialförsäkringsutskottets område och därför avstår jag.
Ny demokati, som i huvudsak ansluter sig till kommissionens förslag, menar att förslagen väl kan läggas till grund för statsmakternas fortsatta åtgärder på social- och socialförsäkringsområdena.
Tyvärr måste man konstatera att regeringen inte har orken och viljan att komma till rätta med de ekonomiska problemen av social karaktär -- inte heller regeringen tillsammans med Socialdemokraterna.
De skjuter hela tiden in sig på den grupp av människor som redan har det sämst ställt.
En av de underbara nätter när regeringen och Socialdemokraterna slog ihop sina politiska påsar lyckades de sänka kompensationsnivån för de långtidssjuka till 70 %.
De som redan låg sparkade de på.
På grund av detta anförde jag här i kammaren den 7 juni 1993, när beslutet fattades, följande: Med de konstateranden som utskottet gör i sin skrivning angående sänkningen till 70 % borde detta ha avslagits.
Grunden för mitt påstående är att utskottet bl.a. enhälligt konstaterar följande: - Relativt få personer kommer att få sjukpenning på kompensationsnivån 70 %.
- Besparingarna -- om det nu blir några -- kommer att bli blygsamma i förhållande till vad som tidigare beräknats.
Det märkliga är att när regeringspartierna och Socialdemokraterna räknar på besparingseffekterna lägger man till de dynamiska effekterna samtidigt som man bortser från samtliga dynamiska effekter när besparingssträvandena får motsatt verkan.
De verkliga förlusterna blir i själva verket mycket större.
- Ställningstagandet kan påskynda en förtidspensionering.
Varför stöder jag då utskottets förslag som vi inom Ny demokrati är så kritiska mot?
Jo, det kan ligga en hel del i att individen självmant vill påskynda sin rehabilitering.
Utskottet har dessutom förmänskligat propositionen genom att i betänkandet klart och tydligt säga: - att en enskild person, som vill ha rehabilitering men inte kan få det därför att samhällets rehabiliteringsresurser är otillräckliga, inte heller skall få nedsatt kompensationsnivå till 70 %, - att regeringen snarast skall utvärdera effekterna av nivåsänkningen till 70 % och dessutom snarast möjligt göra en utvärdering.
Det enda som jag har emot denna sista skrivning är det synnerligen diffusa begreppet ' ' snarast möjligt ' '.
Vad är det?
Trots att det informerats mig om att ett sådant uttryck innebär högsta prioritet skulle jag, med tanke på ärendets känslighet och den orättvisa som kan uppstå hos de drabbade, hellre se tidsperioden fastställd till riksdagens första arbetsmånad i höst, dvs.
vecka 40.
Vid denna tidpunkt borde utvärderingen ligga klar för utskottets bearbetning.
Tyvärr måste en utvärdering få ta sin tid, men fyra fem månader måste ju räcka.
Snabbt insåg man att Ny demokrati hade rätt.
Problemet är bara att Ny demokrati inte får ha rätt.
Detta är politikens hemska ansikte.
Nu, tio månader senare och sex månader senare än vad vi hade begärt, anför utskottet i sitt betänkande att vi faktiskt hade rätt.
Efter tio månader av lidanden, höga kostnader, inga besparingar och katastroffall är vi tillbaka vid starten.
Den underbara natten har slutat i ett svidande politiskt och ekonomiskt nederlag för regeringen och dess avtalspartner Socialdemokraterna.
Regeringens och utskottets hantering av arbetsskadeförsäkringen och färdolycksfallen är också skrämmande exempel på politisk inkompetens och ointresse.
Den 22 oktober 1992 säger Bo Könberg med anledning av sin proposition 30: Färdolycksfallen bör kunna undantas från det särskilda skyddet i LAF.
Jag ämnar att ta initiativ till en ändring med denna innebörd.
Det var ett starkt och tryggt uttalande.
Den 17 december 1992 uttalar sig utskottet att man förväntar sig att regeringen behandlar ärendet med förtur i en kommande beredning.
I den nu pågående Sjuk- och arbetsskadeberedningen finns det inte ens tendens till att detta skall behandlas med förtur.
Trots det skriver utskottet i detta betänkande samma banala tandlösa nonsenstext, att utskottet förutsätter att Sjuk- och arbetsskadeberedningen skall behandla ärendet med förtur enligt betänkade SfU8.
Detta är alltså helt fel.
Det finns ingenting i direktiven för beredningen om att detta skall behandlas med någon som helst förtur.
Det har nu gått 18 månader sedan Bo Könberg tog sig an problemet.
Ett annat problem, som har behandlats med stor nonchalans och som häpnadsväckande nog av utskottet behandlas styvmoderligt, är efterkontrollen av förtidspensioner.
Enligt utskottet skulle detta kräva betydande resurser.
Man vill därför inte förorda en sådan kontroll.
Märkligt nog kommenterar utskottet det med att tidsbegränsat sjukbidrag borde beviljas oftare i stället för förtidspension.
Det är en ganska märklig kommentar.
Försäkringskassan i Kopparbergs län har, vilket jag tidigare redogjort för, utan extra resurser eller kostnader och med enbart arbetseffektivisering under en sexmånadersperiod gjort efterkontroller och sparat in ca 4,5 miljoner skattekronor.
Vad är det för fel med det?
Utskottet är dessutom mycket väl medvetet om att förtidspensionering i många fall används vid arbetslöshet i stället för friskskrivning.
Att fusk av inte ringa omfattning förekommer är man i utskottet mycket väl medveten om.
Vi har ju tillsatt en utredning för att undersöka allt fusk med bidrag av social karaktär.
Trots detta gör utskottsmajoriteten detta märkliga ställningstagande.
Kanske är det ett typiskt politiskt beslut?
Ny demokrati får bara inte återigen ha rätt!
Fru talman!
När man går igenom detta betänkande kan man på många punkter inte låta bli att undra varför många av besluten bara måste vara av politisk karaktär, utan hänsyn till vad som är bäst för de människor som vi är valda till att företräda.
Fru talman!
Jag liksom andra partiföreträdare i utskottet kan konstatera följande: Eftersom det nu sitter en utredning som har att se över sjuk- och arbetsskadeförsäkringen och som även har fått uppdraget att komma med förslag angående förtidspensionerna, kommer jag inte att yrka bifall till vår meningsyttring under de moment där frågorna nu är föremål för utredning.
Möjligheterna för oss i utskottet är litet olika.
Vi har meningsyttringen som enda alternativ för att föra fram våra åsikter.
Jag kommer inte heller att hålla något övergripande valtal inom dessa områden.
Jag yrkar bifall till vår meningsyttring under mom. 3.
Vi har ännu en gång fått möjligheten att debattera och votera om att återställa nivån på sjukförsäkringen för långtidssjukskrivna.
Här vill jag börja med att fråga socialdemokraterna: Är det sant att ni i ert valmanifest lovar att återställa nivån på sjukpenningen för långtidssjukskrivna efter valet?
Jag håller med Birgitta Dahl om att den här regeringens kännetecken har varit att riva i delar av ett stort system som hänger ihop.
Resultatet av det handlingsmönstret har inte blivit en besparing utan endast lett till att kostnaderna vältrats över till andra delar av välfärdssystemet.
Det kan se bra ut på papperet med budgetuppställningar i siffror och kolumner.
Vad som behövs är en samtidig översikt över hela komplexet.
Först då kan man få ett avsett resultat.
Men, Birgitta Dahl, felbeslutet när det gäller sjukpenningnivån för de långtidssjukskrivna var ni med om att fatta.
Vad har hänt med Ny demokrati, när ni inte yrkade bifall under mom. 3 till er reservation nr 2?
Har det måhända varit överläggningar?
De akrobatiska konsterna i utskottet för att försöka rädda ytterligare ett antal av de mer än 40 000 personer som har drabbats av nedskärningen är det litet pinsamt att behöva bevittna.
Utskottet försöker genom nya skrivningar att minska antalet.
Då minskar också vinsten.
Meningen med lagen var att det skulle bli en vinst.
Vid den hearing som utskottet hade i december i fjol framkom med all tydlighet att förutom mänskligt lidande, snedbelastning av sjukvården, var administrationen svår och dyr.
Var än gränserna sätts blir det svåra gränsdragningar.
Vad som återstår av reformen är i det närmaste bara kostnader, men ändå envisas utskottet med att hålla fast vid ett beslut som visat sig vara felaktigt.
Varför inte erkänna att natten var sen när beslutet fattades, räntan låg på ca 500 % och åtminstone socialdemokraterna trodde att fler karensdagar var alternativet?
I utskottsbetänkandet kan man utläsa att utskottet försöker att hålla sig kvar vid halmstråt att det nog kan bli fler som aktivt söker sig till rehabilitering och att de sjukas intresse av att uppnå den högre ersättningsnivån kommer att utgöra en välbehövlig press på de aktörer som har att ordna rehabilitering.
Men enligt några av de viktigaste aktörerna som också fanns med på vår utfrågning, nämligen de anställda på försäkringskassorna, de som kommer i direkt kontakt med de sjuka, är det andra styrfaktorer som är starkare.
Det gäller tillgången på yrkesinriktad rehabilitering, medicinsk rehabilitering och framför allt om det finns en arbetsmarknad att rehabilitera till.
Fru talman!
Det finns ett annat moment i vår meningsyttring som jag vill säga några ord om eftersom jag tänker yrka bifall till det.
Det är under mom. 16 som handlar om Sveriges brott mot ILO-konventionen nr 121.
Att Sverige bryter mot nämnda konvention är det nog ingen som har ifrågasatt.
Jag vill ställa en fråga till utskottsledamöterna.
Riksdagen är landets högsta beslutande instans, och det är på grund av riksdagens beslut som den här situationen har uppstått.
Skall riksdagen i en sådan situation endast konstatera att våra tidigare beslut fick den här konsekvensen och avvakta vad regeringen tänker göra?
I den här frågan gäller det dels allvaret i sakfrågan, dels frågan om huruvida riksdagen skall ta konsekvenserna av sina egna beslut.
Det har betydelse för vår trovärdighet att vi fullföljer ingångna internationella överenskommelser och avtal.
Jag vill till slut något kommentera motion 207 av Ines Uusmann och Björn Ericson.
Den handlar om det minst sagt otillfredsställande i hur karensdagen drabbar vissa grupper.
I motionen tar de upp ca 12 000 brandmän, men det finns naturligtvis många fler.
Det är inte tillfredsställande att bara konstatera att den här gruppen människor skall vänta till dess att en utredning är klar.
Det borde gå att rätta till felaktigheterna som berör dessa människor.
Det hade varit det mest anständiga.
Fru talman!
Med det yrkar jag bifall till meningsyttringen och reservation 2 under mom. 3 och till meningsyttringen under mom. 16.
Herr talman!
Som jag sade i mitt inledningsanförande kommer Börje Nilsson att behandla frågan om ersättning till långtidssjuka.
Men eftersom Berith Eriksson ställde en direkt fråga till mig skall jag svara på den.
Berith Eriksson frågade om det var sant att vi lovar en höjning i vårt valmanifest.
Då vill jag svara: Det föreligger ännu inte något valmanifest.
Det brukar partistyrelsen fastställa i augusti i samband med valupptakten eller möjligen i juni.
I den motion som vi nu behandlar står det att den nuvarande regeln innebär allvarliga sociala och administrativa problem och att vi eftersträvar att så snart som möjligt kunna höja ersättningsnivån.
Det är den fråga, den höjning, som står överst på vår lista när det gäller förbättringar i försäkrings- och transfereringssystemen.
Herr talman!
Jag ställde frågan eftersom det var en uppgift som jag fick från en av era egna medlemmar.
Det är kanske ett ordklyveri om man kallar det för valplattform eller valmanifest och om det är taget av kongressen eller inte.
Det var en uppgift som jag fick.
Herr talman!
Berith Eriksson frågade varför vi inte yrkade bifall till vår reservation nr 3.
Medvetenheten om Sveriges raserade ekonomi ökar nu mer och mer trots att de politiska partierna tiger inför valet.
Den här frågan om sjukförsäkringssystemets utformning och finansiering ingår ju i Sjuk- och arbetsskadeberedningens arbete.
I och med det anser jag att vårt yrkande är tillgodosett.
Det finns ingen anledning att yrka bifall till den reservationen.
Herr talman!
Jag hoppas verkligen att vi slipper höra Ny demokrati åka land och rike runt i valrörelsen och ta upp den här frågan.
När den var uppe till omröstning förra gången i riksdagen röstade ni inte heller för att nivån skulle återställas till 80 %.
En annan slutsats som jag drar är att Ny demokrati som vanligt stöder förslag som ökar byråkratin.
Herr talman!
Det sista var ju helt fel, Berith Eriksson.
Det är snarare tvärtom.
Vi avbyråkratiserar så mycket som möjligt.
Där leder vi.
Det får vi t.o.m. kritik för.
Sedan detta med att gå ut i valrörelsen.
Varför tillsätter man en stor, kostsam och dyr beredning om jag här i kammaren skall yrka bifall till något som är under beredning?
Det vore ju att gå händelserna i förväg utan att känna till vad beredningen kommer fram till.
På det sättet är det mycket lätt att fatta felaktiga beslut.
Jag rekommenderar Berith Eriksson att följa det exemplet och vänta tills hon har ordentligt med fakta innan hon fattar beslut.
Herr talman!
Det rör sig om mer än 40 000 människor som skall vänta ytterligare minst ett år.
Det var litet märkligt att Arne Jansson inte deklarerade detta i utskottet utan reserverade sig.
Det finns en reservation från Ny demokrati.
Ny demokrati har möjlighet att rösta med meningsyttringen på den punkten.
Fru talman!
Magnus Persson har frågat mig om jag avser att lägga fram konkreta förslag om hur och på vilket sätt de existerande retursystemen skall kunna bibehållas och vidareutvecklas.
Ett grundläggande problem i dag är att samhällets hantering av material i hög utsträckning är enkelriktad - från utvinning av råvara till deponering av avfall.
Att i snabb takt förbruka resurser som inte förnyas, att slösaktigt konsumera f örnybara resurser och sedan slänga allt avfall är inte hållbart.
Ett effektivt resursutnyttjande, återanvändning och återvinning är nyckeln till en hållbar utveckling.
För en hållbar utveckling krävs en kretsloppsanpassad materialhantering.
Det finns i dag väl utvecklade system för insamling, återanvändning och materialåtervinning av vissa förpackningar i vårt land, bl.a. för flaskor och aluminiumburkar för öl, läsk, vin och sprit.
Magnus Persson gör bedömningen att glas för återanvändning är att föredra framför glas för återvinning och efterfrågar en mer ingående analys och ett seriösare angreppssätt från statsmaktens sida.
Låt mig påminna Magnus Persson om att en särskild utredning har genomfört omfattande studier och analyser inom förpackningsområdet.
I utredningens slutbetänkande Miljön och förpackningarna (SOU 1991:76) lämnas förslag till åtgärder inom förpackningsområdet som främjar retursystem samt till en modell för producentansvar vad gäller returhantering och återanvändning, återvinning av material eller energiutvinning från förpackningar.
Utredningen innefattade även en kartläggning och översyn av vilka förpackningar och retursystem som förekommer på den svenska marknaden såväl som på den europeiska.
Utredningen har även genomfört s.k. livscykelanalyser av olika förpackningsmaterial och kartlagt deras miljöbelastning.
Regeringens riktlinjer vad beträffar återanvändning och materialåtervinning av förpackningar har fastställts i propositionen om riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling.
Propositionen godkändes av riksdagen i maj 1993.
I propositionen faststäIIdes kravet för öl- och läskedrycksflaskor tiII 95 % återanvändning.
Vidare fastställdes krav för vin- och spritflaskor tiII 90 % återanvändning samt för övriga glasförpackningar till 70 % materialåtervinning.
Dessa nivåer skaII vara uppnådda senast den 1 januari 1997.
Som ett resultat av riksdagsbeslutet finns nu möjlighet för regeringen att föreskriva om ett lagstadgat producentansvar.
Från den 1 januari i år har producenterna tilldelats ansvaret för insamling och slutligt omhändertagande av samtliga utsorterade och insamlade glasförpackningar för såväl återanvändning som återvinning.
Detta betyder bl.a. att ansvaret för att uppnå de mycket höga återanvändnings- och återvinningsmålen ligger på dem som tillverkar, importerar eller säljer förpackningar.
Enligt propositionen om riktlinjer för en kretsloppsanpassad sarnhällsutveckling avser regeringen att införa producentansvar för i princip alIa typer av förpackningar.
Naturvårdsverket har i ett uppdrag, som i dagarna inkommit tiII Miljö- och naturresursdepartementet, bl.a. analyserat konsekvenser av propositionens föreslagna återanvändnings- och återvinningsnivåer för övriga förpackningsslag.
Rapporten bereds för närvarande inom regeringskansliet.
Regeringens proposition och riksdagens beslut har inneburit att miljömålen och kraven inom förpackningsområdet har skärpts.
Regeringen följer noga utvecklingen med syfte att slå vakt om och utveckla system för såväl återanvändning som materialåtervinning av förpackningar.
Herr talman!
Jag vill understryka vad vice ordföranden sade i sitt inlägg.
Det råder ett ovanligt stort samförstånd i ärendena i det här betänkandet.
Jag har därför ingen anledning att här ta upp någon hetsig valdebatt.
Det sade ju också Berith Eriksson.
Jag är här talesman för de samlade regeringspartierna i utskottet.
Jag har ingen anledning att gå in på vad Gunnar Hökmark eller Lars Tobisson kan ha sagt.
De är som bekant inte ledamöter av socialförsäkringsutskottet.
Jag vill ändå läsa upp ett par meningar ur vårt handlingsprogram.
Där står det: Det finns starka skäl till en obligatorisk försäkringslösning som skall ge en grundtrygghet som motsvarar en viss del av inkomsten och som också svarar mot vad som erlagts i premie eller avgift för den enskilde.
Men en viss miniminivå bör gälla för alla oavsett storleken på gjorda inbetalningar.
Detta förutsätter skattefinansiering.
Det står också, när det gäller försäkringsmässiga lösningar i framtiden: Försäkringsbolag som vill erbjuda skydd inom ramen för den obligatoriska försäkringen får inte neka enskilda försäkringstagare att teckna försäkring.
Herr talman!
Därmed ber jag att få avföra den debatten.
Jag kan vid behov överlämna ett exemplar av detta handlingsprogram.
Socialförsäkringssystemen har varit föremål för en livlig debatt under senare år.
Det kommer säkert att vara så i många år.
Det är naturligt eftersom de stora socialförsäkringssystemen omfattar uppemot 300 miljarder kronor.
Besparingar och förändringar har mycket stor betydelse för en samhällsekonomi i kris.
De av oss som för många år sedan insåg nödvändigheten av förändringar i de stora transfereringssystemen rönte tyvärr inga framgångar förrän hösten 1990.
Då lade den dåvarande socialdemokratiska regeringen i ett krisläge fram ett besparingsförslag inom sjukförsäkringen.
Det trädde i kraft fr.o.m. mars 1991.
Sedan har förändringarna varit många.
Flera talare har sagt här att de kanske har varit litet för snabba och att systemen också går in i varandra.
Jag håller med om detta.
Men icke förty har det varit nödvändigt med dessa besparingsåtgärder.
Vi har en biljon i statsskuld och ca 200 miljarder i budgetunderskott.
Jag vill erinra om det, herr talman.
Detta underskott börjar nu dess bättre att bli mindre på grund av att regeringen har haft ork och förmåga att sanera i de offentliga systemen.
Men visst är det viktigt att de här genomgripande systemen blir föremål för en grundlig utredning.
Därför ser vi alla med tillfredsställelse på att en sjuk- och arbetsskadeberedning nu har kommit i gång med sitt arbete.
En arbetsgivarperiod på två veckor infördes fr.o.m. januari 1992.
Men den kanske mest framåtsyftande reformen som vi har genomfört på senare år är ändå rehabiliteringsersättningen, som också infördes fr.o.m. 1992.
Tanken bakom den reformen är att det måste vara bättre att rehabilitera människor än att passivt betala ut sjukersättning.
Det är synd att det tog så lång tid att komma fram till detta beslut och att arbetsmarknadssituationen var dålig redan när beslutet fattades.
Detta till trots pågår dess bättre ett mycket aktivt rehabiliteringsarbete inom kassorna.
Det arbetet kan och bör dock naturligtvis intensifieras.
Jag tror att jag kan säga att det råder full samstämmighet i utskottet om detta.
I Svenska Dagbladet den 26 april kan vi läsa i stora rubriker: Allt färre sjukskrivna länge.
Artikeln är en redogörelse för en expertrapport från Sjuk- och arbetsskadeberedningen, där man talar om att de långa sjukskrivningarna nu minskar för första gången på 13 år Dessutom har de korta sjukskrivningarna minskat sedan en längre tid tillbaka.
Att få ned de långa sjukskrivningarna har länge varit en prioriterad fråga, både av humanitära och ekonomiska skäl.
Vid utskottets besök i Kristianstads och Malmöhus län nyligen fick vi också glädjande rapporter om minskning av långtidssjukskrivningarna, vilket bl.a. visar att det lönar sig att satsa på aktiv rehabilitering.
Man har erfarenheter av att en satsad krona på rehabilitering ger sex kronor tillbaka, om man bara ser det ekonomiskt.
I snitt har sjukskrivningarna minskat med 20-25 % sedan den första besparingen infördes 1991.
Skälen härtill är naturligtvis flera, bl.a. arbetsmarknadssituationen.
Men vi kan aldrig komma ifrån att en minskning av ersättningsnivåerna gör att det lönar sig bättre att arbeta än att vara borta från jobbet.
Jag tänker t.ex. på timersättningssystemet inom sjukförsäkringen, som gjorde att det lönade sig bättre att vara borta ett arbetsskift än att gå och jobba.
Naturligtvis skall ett sunt socialförsäkringssystem vara så utformat att det alltid lönar sig bättre att arbeta.
Jag sade att förändringarna har varit många.
Den senaste verkligt stora förändringen gjordes i samarbete mellan socialdemokraterna och regeringen hösten 1992.
Då infördes en karensdag och sjukersättningen sänktes till 70 % efter ett års sjukskrivning.
Denna förändring för de långtidssjukskrivna har varit föremål för en häftig debatt.
Jag vill också erinra om att det inte var regeringens förslag; vi ville hellre ha en karensdag i början av en sjukperiod, så att vi som är långtidsfriska hade kunnat vara solidariska med de långtidssjuka.
Men nu blev överenskommelsen sådan, och både socialdemokraterna och regeringen tycker att det är viktigt att hålla gjorda överenskommelser.
Efter ett långt utredningsarbete kan vi ändå glädja oss åt att vi nu åstadkommer ett mer flexibelt system, som bl.a. innebär att de som väntar på rehabiliterande åtgärder inte skall behöva bli lidande av detta.
Vi har också föreslagit en lagändring på den punkten.
För övrigt anser vi att läkarna och försäkringskassorna i samarbete skall kunna ha större möjlighet att bestämma vad som egentligen är medicinsk rehabilitering och behandling.
En annan fråga som också har varit föremål för en mycket hetsig debatt -- och även ingett oro -- rör möjligheten att utföra ideellt arbete vid förtidspension.
Inte minst handikapporganisationer har utryckt oro i frågan.
Utskottet klarlägger nu att man kan bortse från sådana aktiviteter som en yrkesverksam person normalt kan utföra på sin fritid.
Det finns alltså ett utrymme för ideellt arbete.
Det finns också möjlighet att delta i politisk eller ideell verksamhet som arvoderas med högst 6 000 kr per år, och man kan utföra sådana sysslor i hemmet som en heltidsarbetande kan göra på sin fritid.
Utskottet ger också regeringen till känna att denna fråga bör bli föremål för noggrann uppföljning.
Vi anser nämligen att det är värdefullt att människor kan ha vissa ideella uppdrag även om de är förtidspensionerade.
Innan riksdagen avslutar detta riksdagsår kommer vi förhoppningsvis att fatta beslut om ett nytt pensionssystem -- en smått historisk händelse.
En sjuk och arbetsskadeberedning har, som sagt, påbörjat sitt arbete, och de olika riksdagspartierna skissar samtidigt på olika framtida försäkringsmodeller.
Allt detta gör att utskottet har kunnat avstyrka många motioner med hänvisning till pågående utredningsarbete.
Herr talman!
I det föreliggande betänkandet finns ett stort mått av enighet.
Bl.a. tillstyrks förslaget om en höjning av läkemedelskostnader för det först förskrivna läkemedlet från 120 till 125 kr och att avgiften höjs från 20 till 25 kr för varje läkemedel därutöver fr.o.m. januari 1995.
Vi tillstyrker vidare en utökning av antalet dagar med närståendepenning vid anhörigs sjukdom från 30 till 60 dagar.
Detta visar att det faktiskt finns en ambition från regeringens och riksdagens sida att stödja dem som är mest i behov av hjälp.
Det är bara Ny demokrati som har fogat några reservationer till betänkandet, och jag ber att få yrka avslag på dem nu.
Men jag skall också beröra dem litet grand.
I reservation 1 föreslår Ny demokrati ett grundskydd i försäkringen.
Den frågan tas för övrigt upp av andra partier i s.k. särskilda yttranden.
Utskottet avvisar förslaget med hänvisning till pågående utredning.
Jag har tyckt mig finna en stor förståelse för detta, också hos Ny demokratis företrädare.
I reservation 2 vill Ny demokrati först höja ersättningsnivån till vad som tidigare gällde, men i reservation 3 föreslås en sänkning på sikt till 70-procentsnivån.
Om jag har tolkat debatten rätt kommer inte Ny demokrati att fullfölja den här reservationen, och jag tror att det är klokt med hänsyn till pågående utredningsarbete.
Reservation 4 handlar om en en förlängd arbetsgivarperiod, och reservation 5 om arbetsskadelivräntor och färdolycksfall.
När det gäller just färdolycksfallen kan jag medge att vi också tycker att den frågan bör kunna behandlas med viss förtur.
Men vi vet att ärendet finns hos Sjuk - och arbetskadeberedningen, och eftersom Arne Jansson själv -- om jag inte är felunderrättad -- sitter som representant där, är det fullt möjligt för honom att begära att frågan tas upp med förtur.
Så går det ju till.
Reservation 6 om basbeloppsanknytning har utskottet inte kunnat tillstyrka av ekonomiska skäl.
I det kommande pensionsförslaget kommer ett s.k. följsamhetsindex att införas, dvs.
pensionerna kommer att knytas till löneindex i stället för som nu till prisindex.
Förslagen i reservation 7 om efterkontroll av förtidspensioner återfinns faktiskt i kompletteringspropositionens förslag och kan väl därför anses vara tillgodosedda.
Slutligen bör reservation 8 om avräkningsregeln kunna tas upp i Sjuk- och arbetsskadeberedningen, där förtidspensioneringarna kommer att behandlas.
För att vara rättvis skall jag också säga något om meningsyttringarna.
Yttrandet om en höjning av sjukpenningen från 70- till 80-procentsnivå har avstyrkts, dels på grund av att vi inte kan bryta överenskommelsen utan vidare, dels på grund av att sänkningen är ett led i en besparing.
Vi har faktiskt sett den minskade ersättningen som ett av flera incitament för en aktiv rehabilitering.
Det finns flera motionsyrkanden gällande arbetsskadeförsäkringen som vi har avstyrkt på grund av pågående utredningsarbete och inte minst med hänsyn till det nödvändiga i de lagändringar som har genomförts.
Om inte de förändringarna i arbetsskadeförsäkringen hade genomförts av regeringen, med stort motstånd från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, så skulle dagens underskott i arbetsskadefonden på ca 22 miljarder kronor ha varit ca 90 miljarder kronor omkring 1995-96.
Så kan inte ansvariga politiker låta försäkringarna löpa i väg.
Man måste vidta åtgärder.
Vi skulle alltså snart ha haft ett underskott i paritet med budgetunderskottet, om vi inte hade vågat ta itu med dessa försäkringar!
När det gäller frågan om ILO-överenskommelsen är jag den första att säga att det är viktigt att vi följer gjorda överenskommelser.
Men också i den frågan har utskottet hänvisat till att regeringen kommer att avge en förklaring i ärendet i höst.
Till sist vill jag bara säga något om de särskilda yttrandena.
Det är glädjande att det i de olika partierna förekommer en aktiv debatt och att det är ett förändringsarbete på gång när det gäller socialförsäkringarna.
Det är ju alldels nödvändigt att vi allihop har någon form av nytänkande på det här området, när vi vet hur ekonomin ser ut i Sverige.
Det betyder också oerhört mycket för de enskilda människorna att de kan känna trygghet i framtiden.
För att kunna uppnå detta handlar det också om att vi i dag måste ha modet att förändra där det går att göra det, utan att skada och orsaka alltför stor oro.
Målet, en trygg socialförsäkring för alla, har alla i sikte.
Däremot finns det -- naturligt nog, eftersom vi har olika partier i riksdagen -- olika synsätt på hur vi skall komma dithän.
Men alla olika uppfattningar kommer naturligtvis att kunna framföras i det pågående utredningsarbetet, och min förhoppning, herr talman, är att det kommer att råda en lika konstruktiv anda i det nuvarande sjuk- och arbetsskadeberedningen som det har gjort i pensionsarbetsgruppen.
Där har man kommit fram till mycket stor enighet.
Därmed, herr talman, ber jag att få yrka bifall till hemställan i utskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer och meningsyttringar.
Herr talman!
Jag hade egentligen inte tänkt säga någonting.
Men i Gullan Lindblads anförande lät det som att alla våra motioner var tillgodosedda på något märkligt sätt.
Dock står det i betänkandet att de inte är tillgodosedda, och vi har fått reservera oss.
Jag vill göra ett klarläggande beträffande den ersättning som sänktes från 80 % till 70 %.
Vi i Ny demokrati sade att vi på sikt vill se en sänkning till 70 %.
Det är inte enbart med tanke på ersättningsnivåerna inom det sociala systemet, utan det är med tanke på Sveriges ekonomi och ersättningsnivåerna inom alla slags olika ersättningssystem.
Man måste ta ett totalt ansvar för Sverige och Sveriges ekonomi.
Just nu finns det många olika bidragsnivåer.
Det finns en möjlighet att hela tiden så att säga bidragsoptimera, dvs.
man utnyttjar systemets luckor för att kunna få ut så mycket som möjligt av det.
Det anser vi är fel.
Man måste försöka få en likrikting.
Ersättningen måste ligga på samma nivå i de olika systemen.
Herr talman!
Det var roligt att Arne Jansson anser att motionerna är tillgodosedda.
Vad jag menade är att samtliga dessa motioner kan bli föremål för diskussion i Sjuk- och arbetsskadeberedningen, där Arne Jansson själv sitter med.
Jag hälsar allt ansvar från alla partier i Sveriges riksdag välkommet.
Jag vill också uppmana Arne Jansson till att också i andra sammanhang ta detta ansvar, så att ni kan nå upp till de storstilade löften som ni gett om att ni skulle åstadkomma mycket stora besparingar.
Arne Jansson talade litet grand om de fattigaste.
Vi brukar tala om fattigpensionärer.
Jag kan glädjande nog säga att pensionärerna faktiskt har blivit något av 90-talets vinnare.
Det har framgått av en utredning som Socialdepartementet har gjort.
Jag kan kanske senare komma in på några siffror om detta.
Herr talman!
Jag vill börja med att säga att vi är verkligt öppna för ett nytänkande i olika utredningsarbeten om det verkligen är fråga om att ta helhetsgrepp.
Gullan Lindblad sade att man inte skulle skapa oro, och det håller jag också med om.
Den förda politiken innebär att man går in och river i delar av ett stort system.
Jag tog inte i mitt anförande upp de negativa verkningarna av detta.
De är att man för varje gång åstadkommer en boom, vilket man säkert får som följd av att man nu för tredje gången skall röra i delpensionen, i stället för att också lägga den under den utredning som är tillsatt.
Sedan tillbaka till ersättningsnivåerna.
Vid den debatt vi förde förra gången här i kammaren nöjde sig alla de andra partierna -- Socialdemokraterna, de borgerliga partierna och Ny demokrati -- med att utskottet i betänkandet hade skrivit att man skulle följa upp detta noga och se hur verkningarna blir.
Nu har vi sett ganska bra hur verkningarna blev.
Utskottet hade en hearing i december.
Den som så önskar kan läsa innantill i betänkandet, där det finns ett referat från hearingen, vad resultatet blev.
Man måste fråga sig: Vari ligger besparingen?
Försäkringskassans representanter ansåg, att om man ytterligare lättar på de regler som infördes förra gången, berör det så få människor att man frågar sig: Skall man ha denna differentiering?
Då börjar kostnaderna att ta över eventuella vinster.
Var man än sätter gränsen måste man göra en gränsdragning hos försäkringskassorna, och man måste göra en utredning.
Det är fullkomligt obegripligt att envist hålla fast vid denna differentiering av endast den anledningen att det gjordes en överenskommelse en krisnatt.
Herr talman!
Det gjordes en överenskommelse.
Men det viktigaste är ändå att det i denna finns en besparing på närmare en halv miljard kronor, enligt de beräkningar som departementet har gjort.
Vi moderater anser inte att vi som har ansvar bara kan riva upp denna överenskommelse.
När det gäller frågan om att snabbt förändra system sade jag faktiskt i mitt anförande att det nog torde råda ganska stor enighet i utskottet om att vi hoppas att det i fortsättningen kan göras en ordentlig utredning.
Vi kan då ta ett riktigare grepp och se över hela försäkringen, och det är precis det som nu pågår, i stället för att ta en bit här och en bit där.
Utskottet har också påtalat detta, bl.a. i ett yttrande till KU.
Vi har när det gäller förtidspensionerna -- som Berith Eriksson vet -- också gjort en särskild beställning av ett forskningsarbete som skall belysa vad olika åtgärder inom vissa områden kan ha betytt för förtidspensioneringen.
Det stora bekymret i dag är att vi har en pensionsålder som de facto är 59 år och ingalunda 65 år, som det står på papperet.
Jag vill också säga något om pensionärerna.
De allra fattigaste pensionärerna är de som har det s.k. särskilda kommunala bostadstillägget.
Det var 16 000 personer som hade ett sådant år 1991, när det infördes.
Därefter var den många som sökte.
Antalet hade i februari 1993 stigit till 42 000 pensionärer.
Men i februari 1994, ett år senare, var siffran nere i 12 151 personer.
Det har alltså blivit en dramatisk förbättring.
Om man ser till att inkomststandarden 1,0 i index är sådan att den precis räcker till grundläggande behov för pensionären, kan vi också glädja oss åt att index, som år 1990 var 1, 57, nu år 1993 är 1, 64.
År 1993 levde den genomsnittlige ålderspensionären i ett hushåll vars inkomster med 64 % översteg dem som krävs för att bekosta livets nödtorft.
Man har kunnat konstatera att de sämst ställa har fått det bättre, vilket är glädjande.
Herr talman!
Jag har inte berört pensionärernas situation vare sig i mitt anförande eller i min replik.
Den debatten får vi ta när den propositionen behandlas.
Att det skulle bli en halv miljard i vinst var departementets beräkningar, vilket Gullan Lindblad också påpekade.
Det stämde inte överens med de beräkningar som utskottet sedan gjorde och som redovisades.
Om den pågående utredningen exempelvis kommer med förslaget att helt ta bort förtidspensionerna, låta människor fortsätta att vara sjukskrivna, och att de får sjukbidrag när man ser att det inte finns några rehabiliteringsmöjligheter, skulle då inte dessa åtgärder åstadkomma en hel del oro och en hel del lidande för ett stort antal människor?
Det spelar egentligen inte någon roll om det är många eller om det är få människor som drabbas av den ståndaktighet som partierna nu visar genom att hålla fast vid en uppgörelse.
Det visade sig vid hearingen att resultatet blev att en stor andel av de långtidssjukskrivna var tvungna att få socialbidrag för att klara sin försörjning.
Det visade sig också att ett antal inte hade råd att kosta på sig den rehabilitering de behövde.
En del fick välja bort sådana viktiga saker som kanske medicin.
Deras försämrade ekonomiska situation med nedskrivningen av nivån fick det resultatet.
Det är detta som skall ställas mot att partierna här i riksdagen envisas med att hålla fast vid en överenskommelse.
Herr talman!
Vi tycker att det är viktigt att man står vid sitt ord och håller överenskommelser.
Men vad det främst handlade om var att få ner utgifterna i försäkringen, samtidigt som man gav ökade incitament för just rehabilitering.
Det har visat sig att så är fallet.
Det framgick också av hearingen.
Men man kan naturligtvis diskutera det.
Personligen tycker jag -- det var också regeringens ståndpunkt -- att vi hade kunnat avstå en karensdag till i början av en sjukskrivningsperiod.
Men vi fick ingen respons för detta eftersom bl.a. LO inte ställde upp på det.
Då har vi denna tingens ordning.
Vi går ändå in och hyfsar systemet så att de som väntar på rehabilitering inte skall behöva bli lidande.
Det har vi t.o.m. ett lagförslag på.
Man skapar en mycket mer flexibel möjlighet till överenskommelse mellan sjukskrivande läkare och försäkringskassa vad gäller att låta de människor som bör få gå på 80-procentsnivån göra det.
Förhoppningen är att vi skall få en så bra ekonomi att vi slipper göra sådana här ryckiga överenskommelser i fortsättningen.
Jag ber om tillgift över att jag talade om de fattiga pensionärerna.
Man hinner inte allt man skall i sitt anförande, och då kommer det i repliken.
Jag tror att vi i mångt och mycket är överens också när det gäller behovet av trygghet för pensionärerna.
Det är givetvis viktigt att få ned antalet förtidspensionärer, men ingen har på något vis sagt att vi skall ta bort förtidspensioneringarna.
Det finns ju människor som har medfödda handikapp och sjukdomar och som saknar förmågan att arbeta.
Självklart skall vi arbeta för att alla de människor som verkligen behöver hjälp skall få det.
Vi skall förhoppningsvis genom en sund ekonomisk politik och med fortsatta besparingsåtgärder där det är möjligt kunna få ned våra underskott, få ekonomin i balans och få fram alla de arbetstillfällen som viceordföranden talade om tidigare så att vi verkligen kan värna om våra stora sociala trygghetssystem.
Att inte göra något nu vore verkligen att orsaka otrygghet för männniskor.
Herr talman!
Det råder en ganska fridfull stämning i kammaren just nu, och jag har inte för avsikt att dra i gång någon större debatt.
Det finns, som har sagts, en mycket stor enighet om betänkandet i dagsläget.
Det är naturligtvis värdefullt.
Hoten finns emellertid i den offentliga debatten.
Dem får man naturligtvis ta när de dyker upp.
Gullan Lindblad gjorde en viktig markering när hon sade att hon anser att man måste ha trygga socialförsäkringar.
Det låter ju bra.
Vi får testa litet längre fram om hela Gullan Lindblads parti är med på det.
Jag hoppas att det blir på det sättet.
Detta ärende är egentligen stort.
Det upptar ganska stora anslag till socialförsäkringarna -- uppemot 80 miljarder.
Då ligger föräldraförsäkringen utanför.
Ärendet borde kanhända ha mött en något större uppmärksamhet.
Socialförsäkringarna är en mycket viktig del av välfärden på det sättet att de skall ge trygghet vid olika tillfällen i livet.
Det är också ett omfattande system som uppgår till ett stort antal miljarder.
Det är viktigt att försäkringarna fungerar på ett likformigt och rättvist sätt i alla lägen.
Det är den uppgiften vi i utskottet skall försöka lösa.
Vi har speciellt följt rättstillämpningen vad gäller försäkringarna.
Vi har ägnat mycket tid åt vissa frågor och mycket ingående penetrerat i varje fall två mycket viktiga områden eller delfrågor.
Den ena är 70 eller 80 % som nivå i sjukförsäkringen, vilket somliga talare har berört.
Det gäller också tolkningen av reglerna för hel förtidspension vid idellt eller politiskt arbete eller arbete i hemmet.
Båda frågorna har aktualiserats i socialdemokratiska partimotioner.
Vi menar att Riksförsäkringsverkets och kassornas tolkning av de intentioner utskottet utfärdade i samband med bestämmelserna om 70-procentig ersättning har varit alltför snäv.
Det har i vissa fall lett till att antalet förtidspensioneringar har ökat.
Det har också varit hindrande i rehabliteringsarbetet.
I den andra frågan begär vi ett beslut eller tillkännagivande av riksdagen om rätt för förtidspensionärer att vara ideellt verksamma utan att pensionen reduceras.
Som tidigare framhållits i debatten har utskottet i sin helhet sett mycket allvarligt på kritiken och också anordnat utfrågningar i båda dessa avseenden.
Det har framkommit att de bestämmelser i sjukförsäkringen som gäller för den högre ersättningen på 80 % upplevs som stelbenta, byråkratiska och i vissa fall orättvisa för olika grupper av sjukskrivna.
Vi har alltså tagit intryck av debatten och kritiken utifrån och av motionerna.
Utskottet har gjort en mjukare tolkning av bestämmelserna.
Huvudregeln för att få 80-procentig ersättning är i fortsättningen att behandlingen eller rehabiliteringen ordinerats av läkare och att det finns en behandlingsplan som godkänts av försäkringskassan.
På det här sättet får man en rakare och mjukare tillämpning av reglerna.
De måste upplevas som mer rättvisa och likformiga.
De skall inte heller få styrande effekter på behandlingsmetoderna.
Det förefaller att vara en liten fråga, men den har en oerhört stor betydelse för enskilda -- ekonomiskt, men också för att motivera rehabilitering.
Det är positivt att utskottet i enighet har kunnat göra denna förändring.
Också när det gäller förtidspension i samband med ideellt arbete har utskottet gjort en justering och en mer generös tolkning.
Utskottet säger i betänkandet att det ligger ett mycket stort värde i att en handikappad förtidspensionerad person kan engagera sig ideellt.
Vi har i betänkandet gjort ett förtydligande som leder till att handikappade som söker förtidspension och som har helt nedsatt arbetsförmåga inte behöver känna oro för att de nya nivåerna leder till en lägre pension.
Jag anser det positivt att vi har kunnat göra det.
Det är en framgång för försäkringen att vi har kunnat lösa det på det här sättet.
Det finns ytterligare en fråga att ta upp.
Vi har gjort ett särskilt yttrande när det gäller ersättning vid arbetsskada.
Vi socialdemokrater står naturligtvis för det beslut utskottet har fattat, men vi har ändå velat göra en mycket viktig markering.
Den 1 juli 1993 försämrade regeringen och den borgerliga majoriteten arbetsskadeförsäkringen.
Det innebar materiella förändringar av visst slag genom att arbetsskadesjukpenningen slopades.
Nu går Ny demokrati ett steg längre och vill avskaffa arbetsskadelivräntorna.
Det är ett mycket mycket långtgående steg.
Arbetsskadeförsäkringen, eller yrkesskadeförsäkringen som det hette tidigare, är ju en av de allra äldsta socialförsäkringarna.
Vi från vårt parti ser det som alldeles självklart att de som utsätts för risker, skador och sjukdomar i jobbet också skall vara försäkrade och ha ersättning.
Det är en oerhört viktig princip att det också är företagen och produktionen som betalar det.
Vi ser Ny demokratis motionsyrkande -- man har också en reservation på denna punkt -- som väldigt långtgående.
Vi vill göra en mycket kraftig markering om att vi ogillar detta.
Arbetsskadeförsäkringen är oerhört viktig för de anställda.
Vi tycker att det är väsentligt att det finns ett ekonomiskt skydd om det skulle uppstå en skada i arbetslivet.
Denna markering vill vi göra.
Nu har alltså utskottet skickat motionen vidare till utredningen.
Den borde egentligen avfärdas direkt, men jag hoppas att den kan begravas på ett snyggt sätt i utredningen.
Herr talman!
Börje Nilsson klagar på oss för att vi har skrivit en motion.
Jag tror inte Börje Nilsson har läst vad det står i den motionen när han konstaterar sakförhållandena.
Vi har nämligen begärt att man skall låta utreda förutsättningarna för en förändring.
Det är faktiskt det enda vi har begärt.
Verkligheten är ju att förutsättningarna ändras hela tiden.
Vi får inte, vilket socialdemokraterna förespråkar, köra ned i gamla djupa inkörda fåror och stanna där.
Man måste utveckla sig själv.
Politikerna måste utveckla sig.
Det politiska systemet måste hänga med verkligheten.
Man får inte bara godta något och säga att det alltid har varit så och att det därför skall vara så framgent.
Vi begär att man skall utreda nya förhållanden och se om det finns andra förutsättningar för att göra ett nytt system.
Herr talman!
Det är riktigt att ni föreslår att man skall utreda denna fråga, men bakom detta döljer sig naturligtvis ett angrepp mot försäkringen som sådan.
Vi tolkar det så att man vill gå ytterligare ett steg och avskaffa livräntorna, och det ser vi som mycket farligt.
Jag kan inte tolka det på annat sätt än att det bakom nydemokraternas uppfattning ligger en bristande förståelse för, kontakt med och kännedom om arbetslivet.
Det är en gammal och oerhört viktig princip att de som har tunga och besvärliga jobb och som utsätts för skador också får ersättning.
Jag tycker att det är allvarligt att man, som nydemokraterna nu gör, börjar tafsa på den.
Fru talman!
Jag får tacka statsrådet för svaret på min framställda interpellation.
Anledningen till att jag framställde interpellationen är den oro som många känner inför rådande situation.
Detta är en miljöfråga i allra högsta grad, som en av mina medarbetare uttryckte sig just innan jag gick in i kammaren här på morgonkvisten.
Jag har en bestämd känsla av att retursystemen vad avser flaskor hamnar i ett betydligt mera utsatt läge än vad engångsförpackningar gör.
Producentansvaret har sina brister.
Jag tror att det är viktigt att vi på ett tidigt stadium uppmärksammar problemet.
Om vi ser tiII våra närliggande länder, kan vi se att Norden och nästan alla konkurrentländer i Europa har sina egna lÖsningar på frågan.
Många länder arbetar med avgiftsfinansiering.
Egentligen borde man sätta upp ett mål för hur stor andel returförpackningar skall ha.
Det borde också finnas någon form av styrmedel och incitament för att prioritera returglasen.
Det är ingen lätt materia att handskas med, men vi måste i tid uppmärksamma problemet och skapa en opinion för en ökad användning av returglas.
Returglashanteringen ger dessutom inhemskajobb som vi bör slå vakt om.
Enligt uppgifter som jag har inhämtat och som ligger till grund för min interpellation förhåller det sig så att retursystemet vad avser glasflaskor missgynnas jämfört med engångsförpackningar.
Det beror bl.a. på att den avgift som tidigare fanns för engångsförpackningarna slopades i samband med det beslut som fattades vid kretsloppspropositionens antagande.
Jag har därför några följdfrågor till miljöministern.
Om förhållandet är sådant att returglassystemet missgynnas ekonomiskt jämfört med engångsförpackningar, är då miljöministern beredd att vidta åtgärder som innebär att returglassystemet ges möjlighet att konkurrera på samma villkor som gäller för engångsförpackningar?
Så är det inte i dag, fru talman.
Det råder ingen konkurrens på lika villkor.
Då är min fråga: Är statsrådet beredd att gå i närkamp med frågan och också bilda opinion för en ökad användning av returglas?
Herr talman!
Kanske måste även av hävd viktiga principer ändras.
Förutsättningarna i företagen ändras.
Det skapas modernare maskiner, och vi vet alla att förutsättningarna inom industrin ändras.
Varför måste vi sitta kvar i gamla och förstelnade attityder, när utvecklingen går framåt?
Vi måste hänga med.
Herr talman!
Det är väl i och för sig riktigt att principen är gammal.
Man insåg mycket tidigt att det är viktigt att de som verkligen utsätts för skador i jobbet får ersättning och är skyddade ekonomiskt.
Visst har det gått framåt i arbetslivet, men vi vet hur arbetslivet ser ut.
Många arbetsplatser har oerhörda brister.
Det förekommer också olycksfall.
Vi ser den här principen som oerhört viktig, och denna försäkring är en av de viktigaste.
Det är den markering som vi vid detta tillfälle vill göra gentemot Ny demokrati.
Herr talman!
Vi vill ha en likformig och rättvis försäkring.
Om det är sant att socialdemokraterna i det förslag till valmanifest som skall antas på socialdemokraternas kongress i sommar tänker lova att återställa nivån i försäkringen för långtidssjuka, får man innerligt hoppas att de som nu drabbas onödigt länge verkligen känner sig hedrade av att få vänta ytterligare en tid för det goda ändamålet att vara en del av valfläsket i den kommande valdebatten.
Ny demokrati kan känna sig delaktigt i det avseendet.
Herr talman!
Hur vi ser rent principiellt på socialförsäkringarna framgår av den tunga motion från oss vilken behandlas i betänkandet och i korthet redovisas på s. 16.
Vad gäller 70 / 80-procentsgränsen vill jag, liksom tidigare framhållits, peka på att denna ingick i en överenskommelse som vi tvingades gå med på vid en tidpunkt när ekonomin var skakig.
Vi står fast vid den uppgörelsen, men det är också viktigt att man får en riktig tillämpning av bestämmelserna på denna punkt.
Vi har sett att det funnits brister, och dessa har vi nu rättat till.
Berith Eriksson fick ett besked från Birgitta Dahl om att vi ogillar 70-procentsregeln och gärna ser att ersättningen höjs till 80 %.
Vi får se om vi så småningom kan göra den förändringen, som vi tror är riktig.
Olika ersättningsnivåer leder till onödig byråkrati.
Vi menar att det är rakare med en ersättning om 80 % i sjukförsäkringen, och vi hoppas att vi skall kunna komma fram till ett sådant beslut.
Men det kostar pengar, och det måste vi också ta hänsyn till.
Herr talman!
Det var bra att vi äntligen fick ett rakare besked från Börje Nilsson.
Överenskommelsen upphör att gälla i samband med valet.
En förändring på denna punkt betyder att man måste bryta överenskommelsen, oavsett om den gäller bara fram till dess eller inte gör det.
Det märkliga i detta sammanhang är att båda sidor verkar vara mycket otillfredsställda med den här överenskommelsen.
Det är egendomligt att man då inte kan komma fram till en överenskommelse, där man konstaterar att man inte nådde de eftersträvade resultaten och återgår till en enhetlig nivå inom sjukförsäkringen.
Herr talman!
Vi har sett att det förekommer brister och att tillämpningen har varit alltför snäv och byråkratisk.
Vi vill för dagen göra en rakare tolkning, och vi har fått en sådan.
Det är det läge som vi har i dag.
Vi får längre fram se vad som händer med nivåerna.
Herr talman!
Jag vill gärna anknyta till vad Börje Nilsson sade om en stor samstämmighet i utskottet, trots allt.
Jag vill gärna framföra ett tack till mina kolleger för att vi har kunnat ha en konstruktiv debatt i dessa frågor.
Vi har också i flera stycken kommit fram till förslag som jag tror kommer att gagna de försäkrade.
Vi har också ibland modet att gå litet utanför den proposition som vi behandlar, där vi vet att vi med vårt samlade kunnande kanske kan göra det ännu bättre än vad som föreslås på papperet.
Jag är glad över detta, men i en fråga är vi uppenbarligen inte överens.
Det gäller arbetsskadeförsäkringen.
Jag kommer ihåg att jag personligen redan i början av 1980-talet började föra debatter om arbetsskadeförsäkringen.
Jag hade då praktiskt arbetat med frågan och såg vartåt det skulle luta.
Till sist hade praxis förändrats i Försäkringsöverdomstolen så att bortemot 90 % av alla anmälda skador godkändes som arbetsskador.
Arbetsskadefonden började tömmas på pengar.
Pengarna rann ut som genom ett såll.
Som jag sade i mitt inledningsanförande skulle vi haft ett underskott i fonden på bortemot 95 miljarder redan om några år.
Hela tiden har socialdemokraterna sagt nej.
Man har velat utreda, och man har inte velat ändra bestämmelserna.
Då frågar jag mig: Hur långt skulle det fått gå innan socialdemokraterna varit beredda att göra någon förändring?
Jag tycker mig i partimotionen i år finna en ökad öppenhet för behovet av förändringar.
Det är ett litet steg på vägen.
Men det hade runnit åtskilligt fler miljarder ur fonden om vi hade varit lika senfärdiga vi andra som ändå hade modet att ta itu med en försäkring som av personalen inom försäkringskassorna betecknades som försäkringarnas gökunge.
Nu säger socialdemokraterna i sitt särskilda yttrande att representanterna i beredningen från deras sida kommer att verka för att de ståndpunkter socialdemokraterna företräder beaktas.
Vilka ståndpunkter är det, Börje Nilsson?
Det skulle jag gärna vilja ha ett svar på.
Herr talman!
Det är riktigt att anmälningarna i arbetsskadeförsäkringen har ökat högst väsentligt under 1980-talet och att kostnaderna också stigit.
Men Gullan Lindblad vet mycket väl grundproblemet bakom detta, nämligen brister i arbetsmiljön.
Det är företagen som får ta ansvar för detta.
Det är också oerhört väsentligt att det finns en företagshälsovård.
Där har man gjort försämringar.
Vi menar att det är mycket viktigt att man bedriver det förebyggande arbetet.
Det måste ske på företagen, som måste ha en bra hälsovård.
Arbetsskadeförsäkringen infördes i sitt nuvarande skick 1976.
Det är tid att se över praxis och se hur det fungerar.
Det har vi också förfäktat i flera motioner i olika sammanhang.
Men det är något annat än att ta bort arbetsskadesjukpenningen och göra andra väsentliga förändringar.
Det kan vi inte ställa upp på.
Vi menar att försäkringen är oerhört viktig för arbetslivet och för alla dem som är verksamma i arbetslivet.
Herr talman!
Då har utskottet fått besked var socialdemokraterna står i denna fråga, nämligen att ni är beredda att se över praxis.
Ack, ack, herr talman, om vi inte hade kommit längre under de här åren då hade vi ju haft detta gigantiska underskott.
Det räcker faktiskt med att vi har ca 22 miljarder.
Det är tillräckligt bekymmersamt.
Men nu skall vi se framåt.
Jag håller med om att det här är en viktig fråga för bl.a. arbetsmiljöerna.
Det kan ge ett ökat incitament för arbetsgivarna att verkligen se till att arbetsmiljöerna är så bra att man inte får förslitningsskador och annat.
Dock torde det vara så att vi i Sverige har kanske världens främsta arbetsmiljöer, inte minst på grund av att vi har starka fackliga organisationer som har sett till den saken, och det är bra.
Det finns en framkomlig väg, av många, och det är att föra över arbetsskadeförsäkringen till antingen arbetsgivarna eller till arbetsmarknadens parter.
Det får vi fler tillfällen att diskutera.
Men vi har hittills i utskottet sagt, att arbetsskadeförsäkringen innehåller ett skaderättsligt moment.
På den punkten är vi överens.
Kanske vi då kunde vara beredda att, som ett alternativ, lyfta ut denna försäkring så att det kunde framstå för arbetsgivarna att det lönar sig med goda arbetsmiljöer.
Indirekt skulle detta innebära lägre avgifter till försäkringen för de företag och arbetsgivare som har en god arbetsmiljö.
Jag skulle gärna vilja höra Börje Nilssons synpunkter på det sistnämnda.
Herr talman!
Jag vill påpeka att den socialdemokratiska regeringen mycket tidigt uppmärksammade kostnadsutvecklingen i arbetsskadeförsäkringen.
En utredning var också påbörjad för att se över kostnadsutvecklingen och framför allt praxis.
Det var säkerligen tid för det, efter det att den fungerat under ett antal år.
Det är ju också så, Gullan Lindblad, att frågan om arbetsskadeförsäkringen är överförd till den nya beredningen för prövning.
Prövningen får alltså ske i beredningen, men för oss socialdemokrater är det ändå viktigt att det finns en försäkringsfunktion kvar som arbetsgivarna svarar för.
Det är också ytterst väsentligt att ersättning utgår vid olycksfall, skador och sjukdomar i arbetslivet.
Fru talman!
Svaret på den fråga som Magnus Persson ställer är naturligtvis ja.
I propositionen om kretsloppsanpassad samhällsutveckling har vi tydligt angett att återanvändning är det som kornmer först, därefter kornmer återvinning och därnäst energiutvinning av olika förpackningsslag där det är möjligt.
Från miljösynpunkt är detta den självklara prioriteringen, vilket baseras på de analyser som har gjorts i utredningar - bl.a. Förpackningsutredningen, som jag nämnde.
Det har däremot visat sig att de ekonomiska styrmedel som tidigare har funnits på detta område inte har varit så effektiva.
Det är klart att man då får använda andra metoder.
Det är just detta som vi mot bakgrund av de erfarenheter som vi fortlöpande får in för närvarande ser över.
Departementet har nyligen uppvaktats av Vin &amp; Sprit.
Man tog då bl.a. upp en del av de frågor som Magnus Persson här reser.
Detta ingår alltså i det beredningsunderlag som vi nu arbetar med.
I princip finns det några olika möjligheter att tackla problemet.
Avgifter är naturligtvis möjligt, men de måste då vara konstruerade på ett effektivare sätt, så att man får de styreffekter som man är ute efter.
Man kan också tänka sig förordningsändringar, som kan röra sig om att införa ett återtagningsansvar.
Det är en möjlighet som kan prövas och som vi också håller på att titta på.
Vi har lyssnat på branschen i det här fallet.
Det är viktigt att man tar hänsyn till den praktiska situationen och undersöker vilka möjligheter som där finns och som kan innebära minsta möjliga krångel för dem som är direkt berörda, dvs.
producenterna.
Om problemen kan lösas och om vi kan komma överens med dem, finns det ingen anledning att använda hårdare metoder.
Men i det här fallet håller jag med Magnus Persson om att det just nu finns en tendens till att återanvändning inte uppfattas som det självklara förstahandsalternativet.
Får man den utvecklingen tydligt dokumenterad är det klart att man måste göra någonting åt den.
Det är också viktigt i sammanhanget att vara medveten om att de förändringar som sker i vår omvärld har betydelse.
Därför kan man säga att arbetet med Naturvårdsverkets nya rapport som vi nu granskar och bereder och det förhandlingsresultat som nyligen uppnåtts när det gäller EU-relationen är väldigt vältajmade.
Det gäller även andra frågor som inte direkt har berörts i förhandlingarna men som behandlas i förpackningsdirektivetc.
inom Europeiska unionen.
Hela detta komplex bör föras in i sammanhanget.
Vi håller i högsta grad frågan aktuell.
Herr talman!
Det räcker inte att se över praxis och att uppmärksamma kostnadsutvecklingen.
Det handlar också om att handla, herr talman, vilket den borgerliga regeringen och riksdagspartierna förmått att göra, utöver Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.
Vi har åstadkommit en rättvänd försäkring, där kravet för att erhålla förmåner från arbetsskadeförsäkringen nu är ett klarare samband mellan arbetsmiljön och skadan än tidigare.
Tidigare var ju kriteriet att om inte särskilda skäl talade emot det faktum att det fanns skadliga faktorer skulle vederbörande få ersättning.
Undra på att denna försäkring fullständigt raserade allt vad ekonomiskt tänkande heter!
Vi är nu en bit på väg, och jag hoppas att vi skall nå ännu längre i den kommande beredningen.
Herr talman!
Gullan Lindblad vet mycket väl att det är praxis som är styrande i det hela.
Gullan Lindblad säger att den borgerliga regeringen har handlat.
Men det har man ju gjort genom att försämra försäkringen.
Man har slopat sjukpenningen i försäkringen.
Det är naturligtvis inte acceptabelt, inte riktigt.
Sjukförsäkringsdelen är ju också en viktig del i arbetsskadeförsäkringen.
Det man nu åstadkommit är försämringar.
Men det är inte på det sättet man skall angripa försäkringen.
Försäkringen måste finnas kvar.
Det är viktigt för dem som är verksamma i arbetslivet och som jobbar i industrin.
Gullan Lindblad vet mycket väl att praxis är styrande och att det är där kostnaderna ligger, och detta måste justeras.
Fru talman!
Jag vill i likhet med miljöministern säga att det är viktigt att man löser frågan i nära samarbete med producenten.
Jag vet att det finns vissa företag som står i begrepp att eventuellt investera i exempelvis tvättanläggningar för returglas, men de känner sig tveksamma.
Därför vore det bra om detta kunde tajmas dels från statsmakternas sida och dels från producenthåll.
Statsrådet säger nu att frågan bereds inom regeringskansliet.
Det är gott och väl.
Påskynda gärna ärendet och kom med förslag i god tid, så att inte kon dör medan gräsetväxer.
Det är ett råd somjag skulle vilja ge miljöministern.
Det är klart att när gränserna nu öppnas måste vi snegla på vad våra konkurrentländer gör.
Men det är framför allt viktigt att vi skapar en opinion för att vi tillsammans med producenterna och statsmakterna skall kunna lösa frågan, eftersom det inte minst är en miljöfråga utan också en sysselsättningsfråga som vi har all anledning att tillsammans försöka matcha.
Fru talman!
Jag är i princip nöjd med svaret.
Jag hoppas att miljöministern följer frågan med uppmärksamhet och att vi inom en snar framtid kan förvänta oss konkreta förslag.
Fru talman!
Jag vill bara helt kort göra en sammanfattning.
Att vi hanterar frågor om förpackningar och en kretsloppsanpassad utveckling får inte innebära att vi glömmer bort det som ligger före i produktionscykeln, dvs.
livscykelanalyserna, hur resursutnyttjandet sker för olika typer av förpackningar- Detta måste alltså läggas in i helheten för att det skall bli bra lösningar.
Fru talman!
Mycket kort: förpackningsförordningen har ju ett procentmål för återanvändning av flaskor.
Men där finns för närvarande ingenting som anger att en viss procent av glasanvändningen skall baseras på returflaskor.
Det tror jag är en brist i sammanhanget.
Miljöministern kan väl vara uppmärksam på detta i samband med att ytterligare förslag läggs fram i frågan.
Fru talman!
Jag är övertygad om att utskottet har haft utförliga diskussioner i den här frågan.
Jag känner ibland en viss tveksamhet till krav på helhetsgrepp.
När det gäller forskning och många andra samhällsområden är det också viktigt att det görs många olika insatser.
Det behövs många olika typer av forskning, och olika åsiktsinriktningar behöver komma till uttryck.
Fru talman!
Jag vill börja med att hälsa utrikesministern välkommen till debatten om ett betänkande som vi är eniga om.
Jag skulle också vilja hälsa henne välkommen till de debatter där vi är oeniga i viktiga utrikespolitiska frågor.
Det skulle berika debatten och tydliggöra åsiktsskillnaderna mellan oss.
Men i dag är vi alltså eniga.
För socialdemokratin är ett svenskt deltagande i Partnerskap för fred på den militära alliansfrihetens grund och under FN:s och ESK:s överinseende när det gäller fredsbevarande operationer är en självklar sak.
Fru talmannen avtäckte en byst av Olof Palme här i riksdagen samma dag som Partnerskap för fred lanserades i januari.
Jag ser det som en symbolisk tillfällighet att det uttryck för den gemensamma säkerheten som Partnerskap för fred är, och som Olof Palme stod för, ägde rum just den dagen.
Det finns också skäl för Sverige och andra militärt alliansfria länder att delta i PFF för att då frånta projektet karaktären av en affär mellan NATO och de östländer som kandiderar för ett medlemskap i NATO.
Det det är lika betydelsefullt skulle jag vilja säga, att försöka styra ännu tydligare PFF i alleuropeisk riktning och i praktiken verka för en sammanslagning mellan PFF och NACC med en nära anknytning till ESK.
Därvidlag vill vi också understryka att det är viktigt att snabbt följa upp det danska initiativet att bidra med att hjälpa de baltiska staterna att skapa en gemensam fredsbevarande kapacitet.
Jag tror att det finns med i regeringens förslag, och man bör snabbt gå vidare med det.
Vi har diskuterat vikten av Rysslands deltagande i PFF.
Det är viktigt därför att utan Rysslands medverkan blir det inte en europeisk säkerhetsordning.
Då blir det en västlig säkerhetsordning som till följd av utvecklingen i Ryssland genom egen dynamik skulle kunna bli en säkerhetsordning mot Ryssland.
Det gäller att undvika detta.
Men självfallet skall inte Ryssland få något slags veto mot utvecklingen av PFF.
Om Ryssland väljer att avstå från att delta är det Rysslands sak, men vi bör anstränga oss på alla sätt när det gäller att engagera Ryssland för att PFF skall få den karaktär som vi vill ha.
Vi vet att NATO är huvudankaret i en säkerhetsordning i Europa.
Men huvudfrågan i Europa i dag är inte att utvidga NATO utan att finna en hållbar alleuropeisk fredsordning som inte utesluter någon stat, med andra ord: gemensam säkerhet via en regional kollektiv struktur.
För svensk del blir konturerna klarare då.
NATO och Västeuropeiska unionen är västliga försvarspakter, födda under det kalla kriget.
ESK, NACC och PFF är alleuropeiska organisationer som inkluderar de stater -- Ryssland, Ukraina och USA -- som måste vara med i en trovärdig europeisk säkerhetsordning.
Vårt säkerhetspolitiska signum militär alliansfrihet, viljan att bidra till en gemensam säkerhet och den nya tidens förutsättningar gör de alleuropeiska ESK, NACC och PFF så mycket intressantare och aktuella för vår del än de västliga försvarspakterna NATO och VEU.
Genom upprättandet av PFF har också i själva verket NATO stängt dörren, för överskådlig tid, för nya medlemmar -- ' ' Keep NATO western! ' '
-- som man där säger.
Fru talman!
Vi har en rad byggstenar.
Vi har NATO, VEU, ESK, EU, PFF, NACC och det franska förslaget om en stabilitetspakt som nu också är EU:s.
Det gäller nu att finna en förnuftig arbetsfördelning mellan dessa organisationer innan man på sikt förhoppningsvis kan uppgå i en enda alleuropeisk struktur.
Det är mot denna bakgrund som vi socialdemokrater i en motion i januari begärde att regeringen administrativt och finansiellt skulle förbereda en svensk medverkan i Partnerskap för fred inom ett program för gemensam säkerhet.
Därför yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
