# ID: svediakorp-gov193779
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Riksdagens öppna data: Anföranden
# subtitle: Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:56 Tisdagen den 8 februari
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-06-08
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Riksdagens öppna data', collecting open data published by the Swedish government. The section referred to as 'Anföranden' contains speeches held by the Members of Parliament during political debates.
# genre: governmental
# subgenre: open data, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1994-02-08
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax, named entities
# annotationMethod: automatic
# words: 26,884
# sentences: 1,545
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/rd-anf
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
Ingvar Carlsson har frågat mig om jag avser att i fortsättningen realisera medborgarnas gemensamma tillgångar till underpris.
Ingvar Carlssons fråga har formen av ett påstående, som jag bestämt vill tillbakavisa.
Min uppfattning är att såväl staten som de som utnyttjar sina köprätter i SSAB har gjort en god affär.
Men allra viktigast är, enligt min och regeringens uppfattning, att privatiseringen av SSAB har varit bra för företaget och av avgörande betydelse för dess framtid.
Om Ingvar Carlssons påståenden hade varit riktiga, skulle än allvarligare kritik ha kunnat riktas mot den tidigare regering han själv ledde för att den sålde ut statens SSAB-aktier till ännu lägre pris.
År 1986 sålde den dåvarande regeringen under Ingvar Carlssons ledning en tredjedel av aktierna i SSAB till ett antal institutioner och storföretag.
Priset sattes då till 55 kr.
År 1989 lät den dåvarande regeringen staten tillsammans med dessa institutioner sälja drygt 23 % av aktierna i bolaget på aktiemarknaden, varefter aktierna noterades på Stockholms fondbörs.
Priset sattes då till 140 kr.
Några månader därefter noterades aktien till ca 215 kr.
Under år 1990 föll kursen kontinuerligt och nådde sin hittills lägsta nivå, kring 70-kronorsstrecket, vid årsskiftet 1990 / 91.
I maj månad år 1992 erbjöd staten 126 000 s.k. SSAB-paket, motsvarande nära 48 % av aktierna i bolaget.
Varje paket bestod av en statsobligation samt 100 köprätter berättigande till köp av lika många SSAB-aktier senast den 15 februari 1994 till ett pris av 170 kr per aktie.
Ett stort antal privatpersoner, anställda och institutioner tecknade sig för SSAB-paketen.
I samband med erbjudandet noterades aktien på Stockholmsbörsen kring drygt 150 kr.
Strax efter SSAB-erbjudandet år 1992 inleddes ett kursfall för SSAB-aktien, som i november månad hade fallit ner till strax under 80 kr.
I slutet av år 1992 inleddes en uppgång i aktiekursen.
Så sent som under sommaren 1993 pendlade kursen mellan 150 och 160 kr, och många förutspådde då att statens köprätter inte skulle komma att utnyttjas.
Därefter har kursen stigit till dagens nivå strax ovanför 300 kr.
Genom SSAB-erbjudandet år 1992 kan staten avyttra sin dominerande aktiepost i bolaget till ett pris per aktie som överstiger den kurs aktien har varit noterad till under ca 3,5 år av de totalt 4,5 år den har varit börsnoterad.
I samband med privatiseringen har SSAB utvecklats från att ha varit ett statligt krisföretag till att bli ett av Europas mest effektiva stålföretag.
Däri ligger den största och viktigaste nyttan för staten, skattebetalarna, de anställda och den svenska ekonomin.
Det har bl.a. inneburit att SSAB inte längre drabbas lika hårt av de strafftullar som de amerikanska myndigheterna lägger på produkter från andra europeiska stålföretag med fortsatt statligt ägande.
Flera av dessa företag står i dagsläget inför behov av ytterligare stöd av miljardstorlek.
Alternativt hotas många av dem av nedläggning.
Därför tycker jag att vi skall glädjas åt och vara stolta över att SSAB har klarat sig så bra i konkurrensen sedan företaget har privatiserats.
Det har varit en bra affär för alla parter, och det är ett utmärkt exempel på varför det är så viktigt att staten privatiserar sitt ägande i kommersiella, konkurrensutsatta företag.
Det mycket stora intresse som inte minst allmänheten visat för de privatiseringar som hittills genomförts bådar gott inför introduktionen av den första riktiga folkaktien AssiDomän om en månad.
Fru talman!
Leif Marklund, Mona Sahlin, Göran Persson, Monica Öhman och Yvonne Sandberg-Fries har på olika sätt frågat mig om prissättningen vid försäljningen av SSAB-optioner.
Åke Selberg har bett mig redovisa på vilket sätt Norrbotten kommer att få ökat företagande och mer investeringar genom privatiseringen av SSAB.
Birgitta Johansson har frågat mig vilka utländska institutioner som har tjänat 140 miljoner kronor på denna utförsäljning.
Jag besvarar frågorna i ett sammanhang.
Som svar på Leif Marklunds, Mona Sahlins, Göran Perssons, Monica Öhmans och Yvonne Sandberg-Fries frågor vill jag först framhålla att såväl staten som de som nu utnyttjar sina köprätter i SSAB enligt min uppfattning har gjort en god affär.
Att som frågeställarna tala om en dålig affär för staten, prissättning till halva värdet, förmögenhetsförlust för skattebetalarna, oprofessionell hantering etc. är enligt min mening djupt osakligt.
Frågeställarna tycks närmast ha inspirerats av kvällspress som har dragit liknande slutsatser.
Om dessa vore riktiga, skulle än allvarligare kritik ha kunnat riktas mot den tidigare regeringen för att de sålt ut statens SSAB-aktier till ännu lägre priser.
Under den tidigare socialdemokratiska regeringen lät dåvarande industriministern Thage G Peterson staten sälja SSAB-aktier år 1986 till ett pris av ca 55 kronor.
År 1989 lät dåvarande industriministern Ivar Nordberg staten sälja SSAB-aktier till priset 140 kronor.
Några månader därefter noterades aktien till ca 215 kronor.
I maj månad 1992 erbjöd staten s.k. SSAB-paket, vart och ett bestående av en statsobligation samt 100 köprätter berättigande till köp av lika många SSAB-aktier senast den 15 februari 1994 till ett pris av 170 kronor per aktie.
Ett stort antal privatpersoner, anställda och institutioner tecknade sig för SSAB-paketen.
Staten, som är en av de allra största aktieägarna i näringslivet, kan naturligtvis inte sälja ut alla sina aktier i det ögonblick när man bedömer att börsen har nått den högsta kursnivån.
Som alla med insikt i ämnet nog inser skulle börsen då rasa och utbytet av försäljningen bli tämligen magert, utöver den oreda det skulle skapa på finansmarknader samt hos företag och köpare.
Därför har regeringen strävat efter att agera långsiktigt och sprida privatiseringserbjudandena över tiden samt utforma dem efter varje enskilt företags förutsättningar.
Genom utformningen av SSAB-erbjudandet räknar staten med att kunna sälja sitt innehav av knappt hälften av samtliga aktier i bolaget vid ett enda tillfälle.
Detta sker till en högre kurs än aktien har noterats till under ca 3,5 år av de ca 4,5 år som aktien har varit börsnoterad.
Därmed har det enligt min uppfattning varit en god affär för staten.
Allra viktigast i det sammanhanget är dock att privatiseringen av SSAB har varit bra för företaget.
Från att ha varit ett statligt krisföretag har SSAB utvecklats till att bli ett av Europas mest effektiva stålföretag.
Däri ligger den största och viktigaste nyttan för staten, skattebetalarna, de anställda, Sveriges ekonomi samt även för Norrbotten, för att kort besvara även Åke Selbergs fråga.
Att SSAB har utvecklats så positivt är givetvis av stor betydelse i företagets omgivning.
Birgitta Johanssons fråga ger mig ytterligare tillfälle att understryka min uppfattning att aktiekurser och värderingen av aktier varierar.
De utländska institutioner som ursprungligen förvärvade 15 000 SSAB-paket har uppenbarligen gjort en annan värdering än frågeställarna av aktiens värde.
Fram t.o.m. november månad 1993 hade de nämligen sålt ca 93 % av sina köprätter.
Herr talman!
Liisa Rulander har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att hjälpa den grupp av brottsoffer som utgörs av småföretagare som år efter år utsätts för brott i form av skadegörelse och stöld.
Liisa Rulander nämner att småföretagare har mycket små möjligheter att få rättshjälp.
Det är riktigt att den möjligheten är begränsad.
Emellertid förs talan om skadestånd på grund av brott ofta i brottmålet.
Åklagaren är i sådana fall normalt skyldig att förbereda och utföra målsägandens talan, om målsäganden begär det.
De begränsade möjligheterna att få allmän rättshjälp är inte det stora problemet.
Som jag uppfattar problemet handlar det om småföretagare som utsätts för skadegörelse och stölder och som inte får ersättning för skadorna av sina försäkringsbolag och inte heller av gärningsmannen därför att denne inte har några tillgångar att betala skadestånd med.
Frågan är då om staten skall träda in och betala brottsskadeersättning till dessa företagare.
Staten har genom brottsskadelagen tagit på sig ett ansvar att betala ersättning för skador på grund av brott till skadelidande som inte kan få skadan ersatt på annat sätt.
Men reglerna om brottsskadeersättning är inriktade på att i första hand ge så god ersättning som möjligt vid personskada.
Lösningen på det problem Liisa Rulander tar upp ligger knappast i ökade brottsskadeersättningar.
Jag tror att Liisa Rulander och jag kan vara eniga om att de åtgärder som verkligen hjälper den grupp av brottsoffer som frågan avser måste sättas in på ett tidigare stadium.
Det viktiga är ju att förhindra att alla dessa brott begås.
Vad vi gör, och naturligtvis kommer att fortsätta med, är att utveckla det brottsförebyggande arbetet.
Att resurser sätts av för detta arbete tjänar vi alla på.
När det gäller Polisens verksamhet vill jag peka på de riktlinjer regeringen beslutat skall gälla för polisverksamheten.
På det lokala planet skall polisverksamheten i ökad utsträckning bedrivas i form av närpolisverksamhet som i första hand inriktas på brottsförebyggande arbete, problemorienterat polisarbete och på en hög grad av synlighet och tillgänglighet.
Det problemorienterade polisarbetet innebär bl.a. att Polisen kartlägger och åtgärdar sådana förhållanden som ger upphov till brott.
Som ett exempel kan jag nämna vad som gjordes i en Stockholmsförort där det begicks ett stort antal källarstölder och inbrott ur bilar.
Polisen inledde där ett samarbete med experter på inbrottsskydd.
Sedan inbrottsskyddet förstärkts minskade inbrotten och stölderna kraftigt.
Avslutningsvis vill jag nämna att regeringen i mars förra året tillsatte en parlamentarisk kommitté som skall överväga bl.a. hur tryggheten mot brott skall kunna ökas.
Herr talman!
Jag är mycket tacksam för det svar som jag fick av ministern.
Mycket av det känner jag till, och jag är också mycket nöjd med att en parlamentarisk kommitté tittar på dessa speciella frågor som behöver utredas mycket brett.
Det är också riktigt att polisverksamheten i ökad utsträckning skall bedrivas i form av närpolis, något som vi också är glada för.
Man får då möjlighet till både närhet till och kännedom om lokalerna, platserna och människorna däromkring.
Det som jag nu skall ta upp gäller ett litet företag, ett familjeföretag som är mycket likt många andra småföretag i Sverige.
Det finns många av dem, och vi vill ju alla att de skall öka.
Problemet med småföretag är att de är känsligare för ingrepp utifrån, exempelvis för inbrott som inte försäkringen täcker.
Man kanske har en försäkring med en självrisk på 7 000 kr.
Det innebär att man inte ens har en möjlighet att anmäla alla de småinbrott och skadegörelser som man drabbas av till sitt försäkringsbolag, trots att man betalar sin försäkring och därmed borde haft en lägre självrisk.
Jag vill alltså än en gång ta upp fallet med familjen Zentio, som jag känner till och som bor i min hemkommun.
Under 20 års tid har det företaget haft 200 inbrott.
Det är ganska ansenliga mängder utryckningar som man har fått göra.
Familjen har själv satt upp en vaktstyrka.
Hans, som mannen heter, kör i väg när den får larmet och Monika, som hustrun heter, ringer under tiden till polisen.
Där möts man.
Företaget ligger längs med vägen, och det är ett mycket attraktivt ställe för dem som vill göra inbrott för att skaffa sig bildelar eller bensin gratis, eftersom det är väldigt långt dit och polisen har svårt att hinna dit för att ta dem som gör inbrotten.
Man har nu löst detta bra inom familjen.
Men problemen börjar på nytt när man kommer till domstolen; det är egentligen där det stora problemet ligger.
Det här paret har själva lyckats ta väldigt många av förövarna.
De har också lyckat med att få tillbaka en del av sina förlorade ägodelar.
Men problemen börjar alltså i domstolen.
Man skulle önska sig en attitydförändring där.
Herr talman!
Jag avser inte att gå in på det konkreta fallet.
Men jag inser problemen, och jag inser vilka svårigheter den här typen av brottslighet orsakar för småföretagare, likaväl som för privata hushåll Jag har fått fram en uppgift som kanske något förklarar varför jag inte nu lovar att Brottskadenämnden skall utökas för att omfatta denna typ av skador.
Beräkningar, som inte är dagsfärska men därmed knappast ej heller överdrivna, visar att skador till följd av stölder och skadegörelser riktade mot hushåll uppskattas för år 1989 till 2 miljarder kronor.
Herr talman!
Det är enorma kostnader oavsett vem de drabbar.
Men antingen det gäller ett hushåll eller ett företag, är det ändå i slutet individer som drabbas.
Jag skulle vilja fortsätta att berätta om hur domstolen arbetar.
Man kan få en kallelse med vite om 1 000 kr om man inte infinner sig redan nästa dag till rätten, för att ta del av den rättegång som förövaren skall genomgå.
Till dagen efter skall man också till tingsrätten komma in med de skadeanspråk som man har.
Det tar mycken tid att få fram uppgifter om de krav som glasmästaren, snickaren och transportören kommer att ställa, uppgifter som behövs för att man skall kunna få skadorna ersatta.
Då kommer vi till nästa fråga.
Åklagaren kan komma att anse att reparationen i fråga, som är absolut nödvändig och tvungen, är en förbättring, och därmed minskas ersättningen.
Den attitydförändring som kanske behövs är det som jag vill peka på, nämligen att brottsoffren inte får ses som brottsförövare.
Jag skulle vilja fråga ministern: Hur snart kommer brottsoffer i likhet med familjen Zentio att kunna se någon skillnad i regeringens politik som förs på detta område i förhållande till vad som tidigare har förekommit?
Herr talman!
När det gäller attityderna från domstolarnas sida vågar jag nog påstå att man blivit mycket medveten om hur människor upplever situationer.
Vi måste ha förståelse för att den som sitter som domare, med sin erfarenhet, kanske inte alltid tänker sig in i hur det är att vara ny i rättegångssammanhang - nu är visserligen just denna familj inte ny i sådana sammanhang.
Det är just en av de frågor som Domstolsverket har tagit upp och uppmärksammar i sin utbildningen.
Jag märker själv vid besök på tingsrätter att attityderna därigenom har förändrats; det finns en annan förståelse.
Det är ingenting som man kan lagstifta fram, utan det är något som man måste skapa en medvetenhet om.
Jag hävdar att man har kommit långt här.
Jag nämnde beloppet 2 miljarder kronor för skador mot enskilda hushåll.
För att inga missförstånd skall uppstå vill jag påpeka att inte heller dessa skador berättigat till ersättning från Brottskadenämnden.
Det är personskadorna som har prioriterats.
Herr talman!
Självfallet är det viktigt att det är personskador som skall ha företräde framför egendomsbrott.
Det är inte mycket som är så integritetskränkande som skador mot person i samband med brott.
Likafullt måste vi kanske komma tillbaka i den här frågan för att se vad som kan göras för samtliga som drabbats av brottslig verksamhet.
Jag har här tagit upp fallet Zentio, men det finns hur många fall som helst, som var och en för sig är unika.
Jag är ändå väldigt tacksam för att ministern uttryckt den inriktning som regeringen har och att regeringen har gett Domstolsverket instruktioner om de problem som har med hur brottsoffren kan känna sig inför domstol att göra.
Det känns betryggande.
Men ändå skulle jag vilja fråga: Tror ministern att det är realistiskt att man skulle kunna göra någonting mer för ett företag som investerat i brottsförebyggande åtgärder och som ändå råkar ut för tio till tjugo brott per år -- åtminstone i en framtid?
Man har gallerförsedda fönster, och det ser nästan ut som en fästning.
Herr talman!
Jag vill gärna återgå till det som jag sade i mitt första svar, något som jag är övertygad om att vi är helt överens om.
Vi måste lägga all kraft vi har på det brottsförebyggande arbetet.
Och jag menar att vi har funnit formerna.
Det som jag inte nämnde, men som jag i detta sammanhang gärna vill nämna, är det som vi aviserat i budgetpropositionen 1994 / 95.
I den anges att regeringen har för avsikt att ge BRÅ i uppdrag att arbeta fram en nationell brottsförebyggande strategi.
Jag tror detta är en viktig åtgärd, och regeringen arbetar just nu med direktiven till en sådan utredning.
Herr talman!
Jag vill uttrycka min tacksamhet över att det händer saker på detta område, men samtidigt vill jag ändå ta mig friheten att skicka med ministern -- vilka kommittéer som än finns i detta sammanhang -- att man skulle behöva tänka på de speciella problem som just småföretagare har.
Det talas ju så mycket om småföretagande nu för tiden.
Vi kan ge fler mod att våga starta småföretag och kämpa för dem.
Med detta tackar jag ministern för det positiva svaret.
Herr talman!
Roland Larsson har frågat justi tieministern när kraven på ansvarsförsäkring för försäkringsmäklare skall bli sådana att de kan an ses arbeta på samma villkor som försäkringsmäk lare inom EU.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på frågan.
Försäkringsmäklarnas verksamhet i Sverige var fram till slutet av 1980-talet av mycket begränsad omfattning, främst till följd av försäkringsbola gens marknadsföringsöverenskommelser.
Sedan dessa överenskommelser upphört att gälla och la gen om försäkringsmäklare införts 1990 har bran schen expanderat snabbt.
I dag är 560 fysiska per soner registrerade försäkringsmäklare.
Samtliga verkar i bolag som också är registrerade försäk ringsmäklare.
Antalet mäklarbolag uppgår till 194.
EES-avtalet och genomförandet av den inre marknaden på försäkringsområdet innebär nya möjligheter och verksamhetsförutsättningar för försäkringsmäklarna.
En grundtanke inom EU är att mäklarnas verksamhet är av central betydelse för att tjänstefriheten på den inre marknaden verkligen skall komma försäkringskunderna till godo.
Det finns inga bindande EG-regler om ansvars försäkring för försäkringsmäklare.
EG-kommis sionen utfärdade i december 1991 en rekommen dation enligt vilken försäkringsmäklare skall ha en ansvarsförsäkring eller en annan motsvarande garanti.
Det anges inte närmare vilka villkor som bör gälla för en sådan försäkring eller garanti.
De nationella reglerna om ansvarsförsäkring för försäkringsmäklare varierar kraftigt mellan de olika EU-länderna.
Danmark och Tyskland har över huvud taget ingen lagstiftning om försäk ringsmäklare.
Enligt den svenska lagstiftningen skall en för säkringsmäklare ha en ansvarsförsäkring.
Rege ringen och Finansinspektionen meddelar närmare föreskrifter om försäkringsvillkoren.
De villkor som föreskrivs syftar till att ge ett fullgott kunds kydd.
Det kommer bl.a. till uttryck genom att för säkringsvillkoren som huvudregel skall bygga på den s.k. orsaksteorin.
Den betyder att försäk ringen skall täcka skador som orsakats medan för säkringen är i kraft, oavsett om de anmälts under försäkringstiden eller först sedan försäkringen upphört att gälla.
Denna regel är särskilt viktig när skador upptäcks efter det att en mäklare helt har upphört med sin verksamhet och inte längre har någon försäkring.
Det har visat sig vara svårt att få fram försäk ringar på den svenska och internationella markna den som uppfyller bl.a. orsaksteorins villkor.
Det har lett till att kraven på ansvarsförsäkringen suc cessivt mildrats, och de bygger nu på en indelning av mäklarverksamheten i två grupper.
Den ena gruppen omfattar försäkringsmäklare som bara förmedlar skadeförsäkringar till nä ringsidkare med fler än tio årsanställda.
Sådana mäklare behöver inte ha sin ansvarsförsäkring ba serad på orsaksteorin.
Försäkringsvillkoren får i stället grundas på den s.k. claims made-principen.
Den innebär till skillnad från orsaksteorin att för säkringen måste vara i kraft när skadan anmäls.
Den andra gruppen omfattar all annan förmed ling av försäkring, dvs.
all förmedling av livför säkring samt förmedling av skadeförsäkringar till konsumenter och till näringsidkare med högst tio årsanställda.
För sådana mäklare gäller huvudre geln, dvs.
orsaksteorin.
Det uppställs också för båda grupperna minimi villkor bl.a. i fråga om hur stora skadeståndsan språk som försäkringen skall täcka.
Årspremien för en skadeförsäkringsmäklare uppgår enligt uppgift till mellan 45 000 och 200 000 kr och för en livförsäkringsmäklare till omkring 25 000 kr.
För vissa enskilda skadeför säkringsmäklare är försäkringskostnaden betung ande.
Finansdepartementet överväger för närva rande, i samarbete med Justitiedepartementet, om de nu gällande kraven på ansvarsförsäkringen kan modifieras.
Dessa överväganden måste bygga på en avvägning mellan intresset av att upprätt hålla ett fullgott konsumentskydd och intresset av att kompetenta försäkringsmäklare skall kunna upphandla ansvarsförsäkringar på rimliga villkor i Sverige och utomlands.
De krav som gäller för ansvarsförsäkringar i vissa EU-länder kan natur ligtvis vara av intresse i sammanhanget.
En libera lisering måste dock vara förenlig med den höga konsumentskyddsstandard som gäller i Sverige.
Herr talman!
Jag ber att få tacka statsrådet Lundgren för svaret.
Jag tycker att det är ett ganska bra svar, och det ger gott hopp om att det skall kunna bli en ändring av dessa bestämmelser.
Jag talade för en tid sedan med en man som ef ter att det blivit möjligt att etablera sig som för säkringsmäklare slutade på sitt försäkringsföretag och började som egenföretagare, och han driver nu ensam försäkringsmäklarverksamhet.
Han sade att han inte kan hålla på med det här längre, därför att han får betala en ansvarsförsäkring som nu kostar 130 000 kr och senare kommer att kosta 150 000 kr.
Detta skall jämföras med att man inom EG i de flesta fall klarar sig inom en ram på ungefär 30 000 kr.
Han sade att det är omöjligt för honom att konkurrera inom EG eller att över hu vud taget få några uppdrag, eftersom han måste lägga in försäkringen i sitt kostnadsunderlag när han skall beräkna priset på sina tjänster.
Han står nu i begrepp att lägga ner verksamheten, om det inte blir någon ändring.
Det här visar ungefär hur situationen är.
Jag tyckte att det var positivt att vi fattade beslutet om att skapa möjligheter för försäkringsmäklare att etablera sig i Sverige.
Det vore därför synd om verksamheten skulle försvinna.
Det är alltså ett ganska bra svar som jag har fått, och det ger hopp om att en ändring kan komma till stånd.
Jag håller fullständigt med om att det är självklart att man inte får göra avkall på konsumentskyddet, utan att det måste vara full gott.
Jag tror att det kan lösas på ett rimligt sätt.
Jag har bara att tacka så mycket för svaret, och jag är alltså relativt nöjd.
Fru talman!
Jag tackar näringsministern för svaret, men jag är naturligtvis väldigt missbelåten med det.
Det är ungefär som att höra en grammofonskiva som har hakat upp sig.
Om vi har smittats av kvällspressen är det ganska naturligt.
Det är inte bara kvällspressen som har skrivit ner de båda privatiseringsaffärerna, försäljningen av Celsius respektive SSAB.
Det borde faktiskt vara något värde i vad de ekonomiska bedömare som finns inom pressvärlden säger.
Sedan jag började i det politiska livet har jag aldrig sett att en affär skrivits ner så mycket som just den här affären.
Därför vill jag naturligtvis kommentera näringsministerns relaterande till den tidigare regeringens utförsäljning av statlig egendom.
Då handlade det faktiskt om att ta risker, vilket det inte gjorde nu.
Nu var det helgarderat för att med alla till buds stående medel privatisera.
Det handlade inte om att göra en bra affär för staten.
Sex miljoner skattebetalare anser att de har fått betala den dåliga affär som näringsministern har gjort.
Att sälja ut statens företag värt 4 miljarder för 2 miljarder måste väl anses som en ganska dålig affär.
Jag vill ställa en fråga till näringsministern: Kommer vi att få se fler skandalaffärer av liknande art när det gäller den fortsatta privatiseringen, som vi har hoppas inte blir av?
Herr talman!
Mot bakgrund av den neder ländska koncernen Akzos förvärv av Nobel-Kemi från Securum har Bo Finnkvist frågat näringsmi nistern om han avser att verka för att de svenska fackliga organisationerna skall bli representerade i Akzos koncernstyrelse.
Eftersom arbetet inom regeringen är så fördelat att jag har ansvar för Se curum, besvarar jag frågan.
Vid rekonstruktionen av Nordbanken bildades en särskild koncern -- där Securum AB är moder bolag -- dit bankens tidigare problemengagemang har överförts.
Denna koncern ägs numera direkt av staten.
Det ankommer på den av staten tillsatta styrel sen och verkställande ledningen i Securum att be sluta i frågor om koncernens verksamhet.
För att bästa möjliga resultat skall kunna uppnås vid av vecklingen av problemengagemangen är det av största vikt att ägaren inte försöker detaljstyra verksamheten.
Denna princip bör även gälla den nu aktuella frågan om sammansättningen av kon cernstyrelsen i Akzo.
Hur denna styrelse i framti den skall vara sammansatt är således inte en fråga för regeringen utan bör lösas i förhandlingar mel lan koncernledningen i Akzo-Nobel och de svenska fackliga organisationerna.
Det kan för övrigt nämnas att det varken enligt nuvarande svenska lagstiftning eller enligt inter nationella överenskommelser föreligger någon rätt till svensk koncernfacklig styrelserepresenta tion i ett utländskt moderbolag.
Herr talman!
Jag tackar för svaret på frågan.
Det är bäst att jag först säger att jag hade miss uppfattat namnet på företaget.
Det heter Nobel Industrier.
Jag har inga synpunkter på själva övertagandet och affären i sig och avser inte att diskutera det.
Däremot tycker jag att det finns anledning att rea gera mot det sätt på vilket affären har skötts när det gäller den fackliga representationen.
Enligt vad jag har förstått, har ägarna fått re presentation både i styrelse och i ledningsgrupp.
Däremot har det varit i princip omöjligt att få till stånd någon typ av facklig representation.
Det har i och för sig diskuterats att man skulle ingå i kon cernstyrelsen, och att det skulle kunna bildas nå got annat råd för insyn och medinflytande.
Men även det har avvisats.
Detta skapar givetvis oro i de företag i Sverige som nu ingår i koncernen.
Man tycker också att det är ett dåligt sätt att bevaka svenska intressen på.
Det ger ju utländska intressen på den fackliga sidan fullt inflytande i koncernledningen.
Där emot har inte de svenska intressena något som helst inflytande, utom i företaget i Sverige.
Jag efterlyser då någon typ av reaktion från re geringen.
Nu är det ju statsrådet Lundgren som har ansvaret, och jag tycker att det vore lämpligt att reagera över detta.
Det vore rimligt att de an ställda i varje fall får inflytande.
Herr talman!
Först och främst skall vi komma ihåg en sak som är viktig när det gäller alla typer av olika debatter om Securum och motsvarande företag som emanerar från Gota Bank.
Dessa företag är en följd av den stora finanskrisen.
De syftar inte till att bygga upp ett långsiktigt ägarin nehav av det ena eller andra företaget utan de syf tar till att i ordnade former och på bästa möjliga sätt för skattebetalarna avveckla de engagemang som i det här fallet via Nordbanken har lett till så stora förluster.
Det är alltså vad Securum skall göra.
Även om dessa företag har en speciell ställning är det viktigt att de som leder företaget de facto känner att de har ett förtroende.
Det är ju genom att utse styrelse, som i sin tur utser den verkstäl lande ledningen, som ägaren bör styra ett företag, inte genom detaljreglering.
Det finns alldeles för många exempel på hur den typen av styrning från statens sida har gått snett både i ekonomiskt av seende och i andra avseenden.
Det innebär att jag inte har för avsikt att ha synpunkter i det här fallet när det gäller den fackliga representationen.
Det är någonting som bör diskuteras mellan de fack liga representanterna i de svenska bolagen.
Som jag konstaterade finns det beträffande det hol ländska bolaget varken enligt lag eller enligt nå gonting annat någon direkt rätt till facklig repre sentation.
Denna fråga får därför diskuteras på annat sätt och inte hanteras via regeringen eller riksdagen.
Herr talman!
Jag avser inte att diskutera affä ren i sig.
Det har jag redan sagt.
Jag kan t.o.m. kosta på mig att säga att den var kanske affärs mässigt rätt.
Däremot är vi i Sverige vana vid ett bra samarbete mellan anställda och företag.
Det är en tradition i det här landet.
Men i det här fallet ser det ut att vara nästan omöjligt för de anställda att få insyn och litet inflytande i den nya koncer nen.
Detta skapar onödigt stor oro.
Nog tycker man att det skulle gå an att säga att det vore rim ligt att de anställda får möjligheter till både infly tande och insyn i det nya företaget.
Herr talman!
Jag förutsätter naturligtvis att Se curums ledning hanterar företaget på ett sätt som står i samklang med de tankar som finns i vårt land när det gäller information till och kontakt med de anställda och deras organisationer.
Det förutsätter jag.
Men i övrigt kommer jag inte att ha några exakta synpunkter på eller detaljreglera hur verksamheten i Securum skall läggas upp.
Det har genomförts en affär.
Moderbolaget finns i Holland och verkar under holländsk lag stiftning.
Det finns inga regler som direkt ger en rätt i detta avseende.
Debatten kommer inte mycket längre.
Till skillnad från Bo Finnkvist an ser jag att erfarenheterna av statlig detaljstyrning av både det ena och det andra slaget när det gäller företagsägande har varit mycket negativa.
Jag tänker alltså inte göra annat än att konstatera att jag utgår ifrån att man i Securum på sedvanligt sätt enligt svensk tradition har god kontakt med de anställda.
Herr talman!
Nej, det är troligt att vi inte kom mer längre i den här frågan.
Jag har i denna debatt inte sagt att staten skall detaljstyra företagen.
Vad jag har efterlyst är att de anställda i företaget i varje fall skall ha insyn i företaget och viss möjlig het till påverkan.
Det är väl rimligt.
Jag tycker att vi i Sverige skall uppträda på samma sätt gentemot de anställda som man gör utomlands.
Annars kan de anställda i de svenska företagen få ett sämre läge och en sämre anställ ningstrygghet än vad de anställda har i ett annat land.
Det här kunde vara ett principfall, i all syn nerhet som ett statligt intresse är inblandat.
Den frågan kan vara intressant att diskutera.
Men jag förstår att vi inte kan komma längre.
Jag tycker att jag i alla fall har fått ett visst medgivande.
Herr talman!
Jag vill mycket kort säga att det naturligtvis inte är något som hindrar Bo Finn kvist från att ta kontakt med den verkställande ledningen i Securum och diskutera detta sett från politiska utgångspunkter.
Däremot anser jag upp riktigt att det vore fel om jag skulle ge några di rektiv eller uttala mig på något sätt som binder fö retagsledningen i Securum.
Erfarenheterna av detta förskräcker.
Herr talman!
Bo G Jenevall har frågat mig vilka åtgärder som vidtagits med anledning av Rädd ningsverkets skrivelse till regeringen med förslag till byggnadsobjekt som ökar sysselsättningen.
Räddningsverkets skrivelse omfattar dels ny byggnation av skyddsrum och ledningsplatser, dels modernisering och underhållsåtgärder i be fintliga anläggningar.
Jag tycker att det är bra att Räddningsverket har tagit fram den här förteckningen med byggo bjekt som kan sättas i gång med kort varsel.
Rege ringen har emellertid inte något centralt anslag till sitt förfogande för detta ändamål.
De medel som har avsatts för sysselsättningsfrämjande åtgärder av det här slaget disponeras av länsarbetsnämn derna.
Räddningsverket har därför informerats om att man bör anmäla byggobjekten till de be rörda länsarbetsnämnderna.
Jag är medveten om att det finns objektsreserver ute hos länsarbets nämnderna och också om att många projekt kon kurrerar om anslagen.
Men detta är den behand lingsordning som gäller.
Herr talman!
Jag tackar statsrådet för svaret.
I samband med att jag ställde den här frågan kon trollerade jag med Räddningsverket.
Där hade man inte fått något svar på sin skrivelse, som var ett år gammal.
Det svar som nu har kommit -- så vitt jag förstår inom ramen för ordningen -- kunde kanske ha lämnats litet tidigare.
Jag vet ju inte hur man arbetar i en regering, eftersom jag inte har suttit i någon.
Men jag har suttit i väldigt många styrelser, och det finns väl ändå trots allt en viss likhet.
Om inte annat så träf far man sina kolleger rätt så ofta.
Det är inte säl lan i korridorer och vid kaffestunder som man av gör frågorna.
Jag vet att det inte skall förekomma något ministerstyre, och det är inte heller det som jag frågar efter, men ett litet samtal kolleger emel lan skulle kanske göra gott.
Vi har snart i storleksordningen 40 000 arbets lösa byggnadsarbetare som kostar staten i arbets löshetsersättning och i bortfall av arbetsgivarav gifter, löne- och bolagsskatter ca 200 000 kr per person.
Vi vet också att byggnadsarbetare nor malt sett genererar tre fyra ytterligare arbetstill fällen.
Man kan inte vidta åtgärder billigare än just nu.
Därför tycker jag att det är angeläget att alla hjälps åt.
Herr talman!
Jag kan försäkra Bo G Jenevall om att man på Räddningsverket naturligtvis har varit medveten om vad som gäller.
Det har före kommit en rad kontakter i det här ärendet.
Vi har ett intensivt umgänge med Räddningsverket, vil ket har lett till att man på Räddningsverket är helt medveten om att jag som försvarsminister dess värre inte disponerar över ett centralt anslag för den här typen av byggnadsverksamhet.
Jag delar Bo G Jenevalls uppfattning om att detta är ett effektivt sätt att få bort arbetslösheten på byggsidan i en del orter i Sverige där den är sär skilt hög och där det finns lämpliga objekt.
Det skall emellertid tilläggas att bland de stora arbetsintensiva projekt som är aktuella -- t.ex. räddningscentraler i de tre storstadsområdena, upprustning av befolkningsskyddsrum och an nat -- sker det en hel del.
Under min tid som för svarsminister har vi satt i gång en del mycket stora projekt på det här området.
Jag vill bl.a. nämna det stora skyddsrumspro jekt med sjukhus som nu har påbörjats här i Stockholm i anslutning till Södersjukhuset.
Det gäller inte bara att se till att det blir sysselsättning.
Detta innebär naturligtvis också en utomordent ligt bra förberedelse och en resurs om vi skulle hamna i krig eller råka ut för någon annan form av katastrof.
Fru talman!
Man får väl tacka för svaret, även om det inte var mycket till svar.
Jag vill börja med att ge Per Westerberg en liten upplysning: Vi har inte inspirerats av kvällspressen.
Det är möjligt att Per Westerberg hämtar sin inspiration där.
Vi har hämtat den i den mycket djupa oro som många av dem som jobbar i dessa företag känner och hos alla dem som bor i de regioner som detta berör.
Det är där inspirationen och oron har vuxit, och det är bakgrunden till frågan.
Det är ett på många vis anmärkningsvärt svar.
Först kan jag notera att näringsministern många gånger tidigare har sagt att det har ett värde i sig att sälja ut de statliga företagen och göra om dem till privata.
Jag skulle vilja vända på det och ställa ett antal frågor före försäljningen: Är detta bra för företagets utveckling, är det bra för regionen och för de människor som jobbar där?
Det är dessa frågor som jag tycker att det är viktigt att svara på innan man bestämmer sig för ägandeformer.
Per Westerberg börjar alltid i den andra ändan och säger: Det har ett värde i sig.
Sedan vill jag påpeka en mening i svaret som lyder: ' ' Från att ha varit ett statligt krisföretag har SSAB utvecklats till att bli ett av Europas mest effektiva stålföretag. ' '
Menar näringsministern att denna rekordutveckling har skett därför att företaget skulle privatiseras?
Svaret på den frågan är ganska viktigt för att kunna bedöma hur näringsministern har resonerat.
Jag vill fullfölja med frågor som jag tycker att jag inte fått något svar på.
På vilket sätt har skattebetalarna gjort en bra affär?
Motsäger sig Per Westerberg beskrivningen att regeringen har gett bort närmare 2 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar, som hade kunnat användas till någonting helt annat?
Vore det inte ärligare att säga att detta är en ideologisk utförsäljning som får kosta vad den kosta vill?
Herr talman!
Jag är övertygad om att alla inom regeringen försöker att vidta de åtgärder som be hövs.
Den här frågan var så liten att den kanske hade hamnat vid sidan om -- jag tror att det rör sig om 50 -- 60 miljoner.
Men det gäller nu att ta till vara alla tillfällen.
Jag är glad om den här frågan möjligen kan ha lett fram till att frågan har foku serats och det hela kommer i gång.
Dessutom kan jag säga att Ny demokrati är det enda parti som föreslår en höjning av försvarsan slaget, visserligen inte för det här ändamålet men ändå har vi den inriktningen.
Herr talman!
Jag har noterat Ny demokratis förslag om en höjning på 300 miljoner.
Som Bo Jenevall säger är det inte avsett för byggnadsverk samhet utan för en soldatutbildning som innebär att man på något sätt skulle kunna utbilda fler värnpliktiga.
Det är någonting som riksdagen får ta ställning till under våren.
Jag har ingen annan uppfattning än Bo Jenevall i denna fråga.
Det är nu man skall försöka bygga i de situationer där ett projekt ändå, förr eller se nare, skulle genomföras, eftersom det nu råkar vara väldigt billigt.
Jag har själv medverkat till att ett antal projekt faktiskt har tidigarelagts.
Ytterst är vi bundna av vad länsarbetsnämnderna gör.
Det är dessa som disponerar medlen.
I de allra flesta fall har vi ett mycket gott samarbete med länsarbetsämnderna i dessa frågor.
Herr talman!
Jag är säker på att vi är överens.
Jag har också varit med på föredragningar på min egen länsstyrelse, där faktiskt länsarbetsdirektö ren har betydliga svårigheter att göra av med an slagen.
Här finns en liten sak som kan stoppas in och fördelas på olika län.
Jag är övertygad om att det här kommer att leda till ett önskvärt resultat, och jag tackar försvarsministern.
Herr talman!
Jag skall försäkra att jag kan lyck liggöra varje länsarbetsdirektör i Sverige med bra objekt inom försvarssektorn.
Herr talman!
Kjell Eldensjö har, i tre skilda frå gor, frågat mig om jag har några planer på att bredda rekryteringsbasen till hemvärnet men samtidigt stärka skyddet mot olämplig rekrytering och om jag kan tänka mig att införa en ordning som innebär att ungdomar i utbildningsreserven som har intresse av krigsplacering i hemvärnet ges en 10 -- 12 veckors skyddsvaktutbildning på något regemente och därefter i mån av behov placeras i ett hemvärnsförband.
När det gäller skyddet mot olämplig rekrytering vill jag hänvisa till svar på en likartad fråga (1993 / 94:12) av Göthe Knutson som jag lämnade här i kammaren den 12 oktober 1993.
I mitt svar hänvisade jag till att bestämmelserna i personal kontrollkungörelsen (1969:446) nyligen skärpts och till att en statlig utredning för närvarande ser över personalkontrollsystemet.
Jag erinrade också om att hemvärnskungörelsen (1970:304) fö reskriver att den sökandes hemortskommun skall få tillfälle att yttra sig vid antagningen.
I de andra spörsmål som Kjell Eldensjö tar upp vill jag inledningsvis påminna om att dagens värn pliktssystem innebär att endast sådana värnplik tiga som vi avser krigsplacera, eller som vi därut över behöver för att upprätthålla vår beredskap i fred, tas ut för grundutbildning.
Övriga -- för när varande omkring 10 % -- placeras i den s.sk.
ut bildningsreserven.
Det är vidare så att personalen till hemvärnet uteslutande rekryteras på frivillighetens grund.
En viktig förutsättning härvid är också att de som rekryteras redan vid rekryteringen har en tillräck lig militär grundutbildning.
Hemvärnets resurser medger tyvärr inte att man bedriver egen grund utbildning.
Vad jag nu har sagt innebär att en eventuell vi dareutbildning och krigsplacering i hemvärnet förutsätter normalt att grundutbildning genom förts inom försvarsmaktens ordinarie grundut bildningsorganisation, dvs.
vid något regemente.
Det kan dock finnas vissa befattningar inom hem värnet där man tillför den nödvändiga kompeten sen på annat sätt än genom ordinarie grundutbild ning.
Exempel på detta är att det under våren 1994 kommer att genomföras försök med bevaknings utbildning av ett sextiotal lottor med avsikt att krigsplacera dem i hemvärnet efter genomförd ut bildning.
På motsvarande sätt skulle man kunna tänka sig en rekrytering till hemvärnet även av andra typer av personal utan en grundutbildning i dagens be märkelse.
De erfarenheter som kommer fram i samband med bevakningsutbildningen är värde fulla för ett kommande ställningstagande i frågan.
Ytterst är det fråga om hur långt försvarsmaktens totala utbildningsresurser räcker.
Herr talman!
Jag vill först tacka för svaret på mina frågor.
Jag skall börja med sekretessbestäm melserna.
Det har sagts mig från hemvärnshåll att dessa utgör ett problem när det gäller att få rätt personer till hemvärnet.
Nu hänvisar försvarsmi nistern till en utredning, och jag får nöja mig med det.
Jag hoppas att man kommer fram till en lös ning som är bra för hemvärnet.
Jag vill vidare ställa en annan fråga som också har med rekryteringen att göra.
Det har nämligen sagts mig att yrkesofficerare och värnpliktigoffi cerare som utgår från den reguljära organisatio nen i väldigt liten utsträckning går in i hemvärnet.
Finns det några planer på att försöka få sådana of ficerare att söka sig till hemvärnet?
Herr talman!
Först några ord om personalkont rollfrågorna, som är väldigt viktiga när det gäller att se till att olämpliga personer inte kommer till hemvärnet, den reguljära försvarsmakten och fri villigorganisationer.
Jag vill gärna säga att det här är ett besvärligt problem.
För inte så många år se dan, kanske 10 -- 15 år, var det -- förlåt uttrycket -- ett oherrans liv i den här kammaren.
Man sade att människor under inga omständigheter skall be höva utsättas för personalkontroll.
Det var en hets mot hela personalkontrollsystemet.
Samma grupper som då skrek mot det systemet skriker nu lika friskt och vill kontrollera i stort sett allt som rör sig i närheten av militär utbildning.
Förlåt min upprördhet, men man får faktiskt bestämma sig vad man vill.
Detta har naturligtvis inte någonting med Kjell Eldensjös engagemang i denna fråga att göra, men det har varit väldigt mostridiga signaler.
Jag tycker att det är självklart, precis som, tror jag, Kjell Eldensjö, att vi skall ha en så god kontroll som möjligt över de människor som söker t.ex. till hemvärnet.
Helt finmaskigt kan naturligtvis nätet aldrig bli, men det kan säkert förbättras, vilket vi är i färd med att göra.
Jag tycker att det är bra om personer som läm nar officersyrket eller andra militära yrken också går över till hemvärnet.
Vi håller på att öka hem värnets numerär från 100 000 till 125 000.
Jag kan försäkra att vi skall göra vad vi kan för att stimu lera till detta.
Allra sist vill jag säga att överbefälhavaren, chefen för armén och rikshemvärnschefen är lik som jag själv positiva till att inför det kommande försvarsbeslutet pröva en vidareutveckling i den riktning som frågeställaren avser.
Herr talman!
Jag tackar så mycket för det sva ret.
Nu när antalet värnpliktiga som fullgör sin re kryttjänstgöring dras ned, finns det ett antal unga personer som väldigt gärna skulle vilja komma in i hemvärnet i stället.
Man har väl från hemvärnets sida tyckt att man skulle ta till vara det engage mang som finns hos dessa ungdomar och på något sätt försöka få in dem i totalförsvaret.
Jag tycker att det vore både rimligt och psyko logiskt riktigt att ta till vara denna möjlighet och ge dessa ungdomar någon form av utbildning.
Det har sagts mig från hemvärnshåll att det kunde vara lämpligt med t.ex. 10 -- 12 veckors kurs med inriktning på just skyddsvaktstjänstgöring i hem värnet.
Finns det några möjligheter till en sådan utbildning i framtiden för att just ta till vara enga gemanget och bredda underlaget för hemvärnets rekrytering?
Herr talman!
Svaret på den frågan är ja.
Vi hål ler på att titta på den frågan.
Det finns människor som av olika skäl inte har gjort sin grundutbild ning.
De kanske senare i livet ändå vill göra en in sats för försvaret.
Jag tycker personligen att det är självklart att de skall få den chansen.
Ytterst handlar det om huruvida det finns pengar och re surser för att genomföra den tremånadersutbild ning som behövs för att sedan kunna få en vettig användning av människorna i t.ex. hemvärnet.
Jag hoppas att det senast i samband med nästa försvarsbeslut skall finnas en lösning på frågan.
Försöksverksamhet pågår dessutom redan.
Herr talman!
Jag tackar så mycket för svaret.
Jag noterade det som sades sist.
Min följdfråga var nämligen om det går att ha en försöksverk samhet.
Det pågår alltså redan.
Jag tackar så mycket för svaret.
Fru talman!
Jag vill också tacka näringsministern för svaret, även om jag inte är imponerad -- det skall jag ärligt erkänna.
Näringsministern säger att SSAB har utvecklats positivt.
Ja, det har det gjort.
Men det finns fortfarande behov av investeringar och av att gå vidare.
De företag som stannar upp i sin utveckling har ingen framtid.
Då kan man ställa sig frågan: Skulle dessa pengar ha kunnat användas på något bättre sätt?
Jag vill påminna om att vi hade en borgerlig regeringsperiod i slutet av 70-talet och början av 80-talet.
När Socialdemokraterna kom till makten 1982 hade vi i Norrbotten en jättekris i LKAB.
Hade inte staten då tagit sitt ägaransvar hade ingen av oss kunnat se den positiva utveckling som har blivit inom LKAB.
Det tycker jag skall tas som ett bevis för att norrbottningarna sätter värde på staten när staten tar hand om de företag som finns i Norrbotten.
Låt mig vidare påminna om en diskussion som vi två hade här i kammaren för inte så förfärligt länge sedan om AssiDomän i Karlsborg.
Ena pappersmaskinen där står nu, precis som näringsministern förmodligen vill att den skall göra.
Men där behövs investeringar för framtiden.
Jag kan som kommunmedborgare i den berörda kommunen se möjligheter med AssiDomän.
Skall AssiDomän gå samma öde till mötes som SSAB?
Vi väntar på kommunikationsminister Mats Odell.
Eftersom kommunikationsministern inte är i lokalen undrar jag om vi kan förändra dagord ningen så att jordbruksministern får svara?
Jag ser att Lennart Brunander är här.
Då besvarar jordbruksminister Karl Erik Ols son Lennart Brunanders fråga om institutionen för husdjurshygien i Skara.
Herr talman!
Jag tror att jag kan sticka emellan med ett mycket kort svar.
Lennart Brunander har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder för att behålla Lantbruks universitetets institution för husdjurshygien i Skara.
Som Lennart Brunander påpekar i sin fråga hade den veterinärmedicinska fakulteten vid uni versitetet föreslagit att institutionen skall flyttas till Uppsala.
Lantbruksuniversitetets styrelse be slutade i förra veckan att institutionen skall ligga kvar i Skara.
Herr talman!
Jag tackar jordbruksministern för svaret.
När jag ställde frågan för tre veckor sedan var flytten aktuell.
Det oroade mig en del att det fanns planer på att flytta institutionen för hus djurshygien från Skara.
Institutionen utför ett mycket fint arbete.
Den har en god ställning både inom landet och internationellt.
Det hade varit en förlust för universitetet om institutionen hade flyttat.
Nu har Lantbruksuniversitetets styrelse kommit underfund med detta och redan fattat ett beslut.
Då är allt gott och väl.
Jag tackar jordbruksministern för svaret och naturligtvis Lantbruksuniversitetets styrelse för det kloka beslutet.
Herr talman!
Det var positivt för Skara och för hoppningsvis också för veterinärmedicinen att fa kulteten fick stanna kvar.
Jag behöver inte dölja att jag har haft den uppfattningen sedan länge.
Som minister kan jag inte påverka ett sådant be slut.
Men vi kan glädjas tillsammans att det blev så.
Herr talman!
Detta är naturligtvis viktigt för ut vecklingen av hela Lantbruksuniversitetet.
Efter som det är ett lantbruksuniversitet för hela landet är det också viktigt att det finns en decentraliserad organisation.
Med gemensamma ansträngningar skall vi lyckas med det.
Herr talman!
Göran Magnusson har frågat mig om jag är beredd att vidta sådana åtgärder att en avgiftshöjning för Mälarsjöfarten inte genomförs.
Bakgrunden till Göran Magnussons fråga har att göra med att övergångsbestämmelserna i fråga om reglerna för skeppsmätning upphör i sommar.
Dessa regler avgör ett fartygs bruttodräktighet som i sin tur fyravgiften beräknas på.
Skeppsmätningsreglerna återfinns i 1969 års skeppsmätningskonvention som trädde i kraft år 1982.
Syftet med den nya konventionen var att uppnå ett i jämförelse med den tidigare konven tionen rättvisare mätetal som bättre återspeglade fartygets verkliga storlek.
Detta skulle också in nebära en ökad avgiftsbörda för fartyg mätta en ligt den tidigare konventionen.
Sjöfartsverket hanterade den uppkomna situa tionen genom att dessa fartyg fick en tolvårig an passningsperiod till de nya reglerna.
Denna pe riod går ut den 18 juli i år.
Sjöfartsverket håller för närvarande på att ana lysera vilka effekter som kan uppstå när över gångsbestämmelserna upphör.
Jag vill avvakta denna analys innan jag närmare kommenterar sjöfartsavgifterna i detta avseende.
Jag kan dock konstatera att rederierna hela tiden varit med vetna om de nya reglerna som skall ge ett mer rättvist skeppsmätningssystem.
De äldre fartygen har de facto gynnats avgiftsmässigt under denna anpassningsperiod.
Herr talman!
Jag skall be att få tacka för svaret.
Det hade naturligtvis kunnat innehålla mer posi tiva besked från kommunikationsministerns sida.
Jag skall inte sticka under stol med att nu när det är drygt fem månader kvar innan de nya avgif terna skall införas -- såvitt jag kan förstå av kom munikationsministerns svar -- är det dags att få be sked om vilka förutsättningar som skall gälla.
Jag hoppas att statsrådet Odell är klar över vil ken oerhört pressad konkurrenssituation som bl.a. Mälarsjöfarten befinner sig i.
Det är inte i första hand fråga om konkurrensen mellan olika företag, utan det är fråga om konkurrensen mel lan sjötransporter och landtransporter.
Jag utgår från att vi är överens om att sjötransporter är mil jömässigt positivt.
Vi bör slå vakt om möjlighe terna till denna Mälarsjöfart och närsjöfart på inre vattenvägar i Sverige.
Kommunikationsministern har nyligen besökt länet och träffade, såvitt jag förstår, förträdare för hamnen i Västerås.
Hade han träffat företrädare för hamnen i Köping hade väl budskapet må hända blivit detsamma, nämligen att frågan om avgifterna gäller situationer med 40 -- 50 % kost nadsökningar över en natt för sjöfarten, vilket inte kan klaras av.
När kan den analys som statsrådet avvaktar vara klar?
Det handlar om mindre än ett halvt år till dess att de nya avgifterna skall börja gälla.
Slu tet av kommunikationsministerns svar antyder snarare inställningen att det får bli en kostnadsök ning.
Sjöfarten har haft 12 år på sig att anpassa sig.
När kommer analysen, och hur kommer kom munikationsministern att hantera den?
Herr talman!
Göran Magnusson säger att det kommer att hända saker över en natt.
Jag pekade i mitt svar på att detta gäller en konvention från 1969 som trädde i kraft 1982.
Det har alltså fun nits en lång period för näringen att anpassa sig.
Bakgrunden till ändringen är att hittills har gamla och därmed oftast mindre säkra fartyg premierats mycket starkt i det avgiftssystem som Sjöfartsver ket tillämpar.
Jag har uppfattningen att vi får avvakta utred ningen.
Jag kan inte säga exakt när den är klar.
Men den pågår inom Sjöfartsverket.
Det är som Göran Magnusson säger bara några månader kvar innan den långa övergångsperioden upphör.
Vi får väl se vad Sjöfartsverket har funnit för system för att ta ut avgifterna.
Om det då finns anledning att komma tillbaka i frågan kommer regeringen att göra så.
Herr talman!
Jag tycker att vi trots allt skall vara glada över att regelsystemen har inriktningen att premiera nya och säkra fartyg.
Det är fråga om en lång övergångstid.
Jag menar att branschen har haft 12 år på sig att anpassa sig till den nya utform ningen av avgifterna.
Herr talman!
Jag är också medveten om att det är en lång tid sedan konventionen trädde i kraft.
Det resonemang som statsrådet för blir en smula teoretiskt.
Vi motsätter oss inte från Mälarsjöfar tens och andra intressenters sida att det finns en sartade och rättvisa skeppsmätningsregler.
Men Sjöfartsverkets intäkter på dessa verksamheter är uppskattade på det tonnage som för närvarande finns.
Verksamheten på Sjöfartsverket går nu ihop.
Om de nya skeppsmätningsreglerna slår ige nom kommer Sjöfartsverkets intäkter plötsligt att öka mycket kraftigt.
När jag ser finansministern sitta här inser jag att det i och för sig kan finnas personer som tycker att det är bra, men inom sjö trafiken klarar man inte detta.
Jag skulle gärna vilja veta på vilket sätt statsrådet menar att man skulle ha anpassat sig under den här perioden.
Fartygen är ju som de är.
Herr talman!
Det är just de effekter som Göran Magnusson nu nämner som kommer att föranleda Sjöfartsverket att se om man skall göra ändringar i prissättningen.
Vi har nämligen satt upp ett mål för Sjöfartsverkets prissättning som går ut på att priserna inte får höjas utöver de allmänna pris- och löneökningarna.
Det är den överordnade målsättningen för Sjöfartsverkets avgiftspolitik.
Om den nya mätmetoden skulle få sådana konse kvenser att Sjöfartsverkets intäkter drastiskt ökar, får man självfallet se över avgifterna.
Fru talman!
Jag hade önskat att också jag kunde tacka näringsministern för svaret på min fråga.
Tyvärr kan jag inte göra det, eftersom jag inte fått något svar på min fråga.
Den gällde vilket underlag som låg till grund för regeringens bedömning av privatiseringsrabatten.
Även om jag studerat svaret väldigt noggrant, kan jag inte se ett enda ord som svar på frågan.
Jag kan förstå att näringsministern inte vill besvara min fråga.
Det visar sig nämligen att metoden vid de utförsäljningar som gjorts har skiftat.
Efter det att staten sålde ut SSAB har man försökt att beräkna kursen på de aktier som skulle säljas på ett annat sätt.
Redan det i sig måste innebära att näringsministern själv inser att det var någonting fundamentalt felaktigt i värderingen av SSAB.
För att återknyta till vad Mona Sahlin sade tycker jag att det är märkligt att industriministern inte kan erkänna att det här är en ideologisk utförsäljning.
Man har satt värdet så lågt för att till varje pris få den statliga egendomen såld.
Jag måste säga att det är mycket märkligt att alla statliga företag undervärderas så kraftigt, dock inte alla i lika höga grad som just SAB.
Tycker inte industriministern att det är ett konstigt sammanträffande?
Herr talman!
Det sista var löftesrikt, eftersom Sjöfartsverkets intäkter härigenom självfallet kommer att ökas.
Om regeringens mål är att ver kets avgifter får öka högst i takt med löneindex och allmän kostnadsutveckling, tycker jag att det är bra, men ett genomförande av den nya mätme toden skulle omedelbart drastiskt öka intäkterna och också kostnaderna i verksamheten på ett sätt som enligt mitt sätt att se inte är förenligt med det transportpolitiska målet att främja sjöfarten på de inre vattenvägarna.
Det vore mycket bra om vi efter denna fråge stund kunde vara överens om att denna sjöfart är viktig och om att de tekniska skeppsmätningsreg lerna inte får leda till en felaktig konkurrenssitua tion.
Herr talman!
Jag tror att Göran Magnusson och jag är helt överens om att det för svensk sjöfart, och inte minst för den kommersiella sjöfart som bedrivs på våra inre vattenvägar, där framför allt Mälaren och Vänern är intressanta, är viktigt att vi upprätthåller en konkurrenskraft och inte tar ut sådana statliga avgifter att sjöfarten slås ut.
En så dan inställning har regeringen visat i sin politik ex empelvis när det gäller Trollhätte kanal.
Det samma har gällt vid upprustningen av farleden in i Mälaren och vid den utbyggnad och förbättring som nu genomförs av Södertälje kanal.
Herr talman!
Sten Andersson i Malmö har frå gat civilminister Inger Davidson vilka åtgärder hon är beredd att medverka till i syfte att öka val friheten avseende gåvor till statsanställda med 30 års tjänst.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på frågan.
Sten Anderssons fråga utgår från ett besked som Polisförbundet erhållit av regeringen på sin hemställan att jubilarer skall kunna välja ett pre sentkort motsvarande värdet på den klocka, me dalj eller konstglas som erhålls av arbetsgivaren staten efter 30 års tjänst.
Enligt förordningen (1974:225) om utmärkel sen ' ' För nit och redlighet i rikets tjänst ' ' består ut märkelsen av ett ur, ett signerat konstglas eller en medalj efter den belönades önskan.
De krav som bör ställas på utmärkelsen är att föremålen skall: -- uppfattas som en personlig gåva -- ha ett bestående värde -- ha en unik design -- vara av hög kvalitet -- helst vara tillverkade i Sverige -- vara neutrala till den statliga verksamheten -- vara försedda med inskription.
Regeringen har under den senaste tioårsperio den haft att ta ställning till ett antal förslag om ut ökning av sortimentet, bl.a. en veckas ledighet utan löneavdrag och en cykel.
Samtliga framställ ningar har avslagits.
Jag finner ingen anledning att vidta någon för ändring.
Herr talman!
Jag tackar för svaret på min fråga.
De fyra i regeringen ingående partierna har ju val frihet som ett av sina främsta ' ' försäljningsargu ment ' ', men jag noterar av detta svar att denna till viss del är begränsad.
Anledningen till att man ställer en fråga i riksdagen är att man vill ha svar på något som man inte vet, men det nu lämnade beskedet är inget svar.
Det ges ingen förklaring till att tingens nuvarande ordning skall behållas.
Jag noterar att en ordning som kan tillämpas i kommuner och i privata företag tydligen fungerar, men att staten som arbetsgivare inte tillåter en en skild jubilar att utöver de tre fastställda alternati ven bestämma en viss form av gåva som skulle vara speciell för honom eller henne.
Vad är orsa ken till att statsrådet inte vill vidta någon föränd ring?
Poängen med att belöna en jubilar för, som det heter, nit och redlighet i rikets tjänst är att jubila ren skall känna att arbetsgivaren är tacksam för att han eller hon gjort ett gott arbete.
Varför då göra personen i fråga ledsen genom att inte tillåta vederbörande att inom vissa ramar själv få välja den gåva som han eller hon uppfattar som mest attraktiv?
Ett svar på den frågan skulle vara ganska klädsamt.
Herr talman!
Sten Andersson i Malmö och jag är överens åtminstone om en sak, nämligen att valfrihet är mycket bra.
Det handlar emellertid i det här fallet om en gåva för lång och plikttrogen statlig tjänst.
Det är ju, som Sten Andersson an tagligen vet, relativt ovanligt att man beställer vilka gåvor man vill ha.
Jag tycker därför att lik nelsen med valfrihet i övrigt är mindre tillämplig.
Det har skett en förändring av dessa regler un der de senaste 15 åren, nämligen när folkpartire geringen år 1979 lade till alternativet konstglas.
Därefter har inga förändringar skett.
Det vikti gaste skälet härtill är naturligtvis, som Sten An dersson mycket väl förstår, att det handlar om en gåva som skall ha ett bestående värde och som minner om något mycket förnämligt, nämligen om att en person har arbetat 30 år i statlig tjänst.
Jag tycker faktiskt att det skulle vara ganska synd om många, av kanske slumpmässiga eller tillfälliga skäl, skulle välja att i stället motta ett presentkort eller liknande.
Då har man efter ganska kort tid ingenting kvar.
Det är därför bättre med en minnesgåva av föreskrivet slag, med inskription och allt.
Herr talman!
Det är bra med valfrihet, men det är ännu bättre om den tillämpas i praktiken, och det tycker jag inte sker i detta fall.
Jag brukar i förväg få veta vad min dotter vill ha i julklapp, och jag får rätta mig efter det och ge henne vad hon vill ha.
Detsamma kunde gälla i detta fall.
Har man gjort en insats för sin arbetsgivare och för det skall erhålla någon form av belöning, tycker jag att belöningsmottagarens uppfattning inte helt skall nonchaleras.
Jag vill till slut ställa en fråga till statsrådet: Vad tror statsrådet skälet kan vara till att anställda inom kommuner, inom landsting och inom privata företag, som vi ibland i riksdagen numera försö ker efterlikna vad gäller effektiviteten, kan tillåta sina jubilarer att själva få välja gåva?
Jag tänker i detta sammanhang kanske i och för sig inte på en cykel eller en semesterresa, men skulle önska ett litet bredare sortiment än vad som i dag gäller för statligt anställda.
Herr talman!
Jag beklagar, Sten Andersson, men ni måste ha väldigt trist på era julhelger och födelsedagar om de enda gåvor som ges är de som har beställts.
Jag tycker faktiskt att det är ganska trevligt att ha några saker som inte är beställda.
Låt mig för Sten Andersson nämna några ex empel på det som har föreslagits.
Utöver en cykel och en veckas ledighet utan löneavdrag har det fö reslagits pengar för tårta, telefon i ädelträ och en lång rad andra saker.
Man kan säkert i varje enskilt fall finna goda skäl för att en jubilar önskar sig just denna sak.
Detta är något ganska fint -- en utmärkelse för nit och redlighet i rikets tjänst som man får efter 30 år i statlig tjänst eller något tidigare om man pen sioneras.
Poängen med detta är faktiskt just de sa ker som jag nämnde i det första svaret, nämligen att det är en personlig gåva av bestående värde försedd med inskription och flera andra minnes egenskaper från arbetsgivaren, staten, till den an ställde.
Herr talman!
Jag tror inte att en gåva skulle bli mindre personlig om man skulle utöka sortimen tet till fem eller sex saker.
I dag får man ju trots allt välja mellan tre olika.
En telefon i ädelträ med en inskription skulle väl inte vara den sämsta av gåvor.
Jag tror nog att statsrådet framöver bör tänka på om inte sortimentet kan utökas.
Precis som kommuner, landsting och företag kan staten då ta litet större hänsyn till jubilaren.
Det är trots allt han eller hon som framöver skall förvalta och känna för den gåva han eller hon har fått för nit och redlighet i rikets tjänst.
Herr talman!
Det gläder mig att Sten Anders son i Malmö nu har lämnat förslaget om present kort.
Det har ju föga minnesvärde.
I övrigt tycker jag att de presenter som finns att välja mellan är väl utformade och utsedda.
Herr talman!
Det är väl bättre om mottagaren och givaren är någorlunda överens.
Det är ju trå kigt att få en present som man inte har önskat sig.
Om man får en present som man vill ha kan den bli ett fint minne.
Om man på det viset tillfreds ställer mottagaren tror jag att man har nått en bra bit på vägen när det gäller t.ex. personalpolitik inom företag, kommuner och staten.
Fru talman!
Jag får tacka näringsministern för svaret.
Precis som Mona Sahlin vill jag avfärda uppgiften att det skulle vara kvällspressen som har inspirerat oss.
Vad som stimulerat oss till att ställa frågor och ta upp den här diskussionen är naturligtvis människornas oro, arbetslösheten.
Det finns knappast en familj i vårt land i dag som inte är berörd av arbetslösheten.
Arbetslösheten breds ut över vårt land.
Vi har 600 000 människor utanför den ordinarie arbetsmarknaden.
Tragedier utspelas på löpande band hos de enskilda människorna och inom familjerna.
SSAB är en av hörnpelarna i näringslivet.
Luleverken spelar en oerhört stor roll för just Norrbotten.
Vi är beroende av mycket långsiktiga investeringar och av att de pengar som finns inom företaget också investeras i den egna verksamheten.
Vi vet att behoven är oerhört stora.
Också många människor utanför själva SSAB:s verksamhet är beroende av vad som händer där, småföretagare, underleverantörer osv.
Frågan är om det är bristande omdöme eller intresse att i en sådan situation släppa ifrån sig 1,7 miljarder kronor som borde få finnas kvar i företagen för investeringar.
Jag vill att näringsministern förklarar på vilket sätt detta utdelande av pengar kommer att påverka situationen, ge upphov till investeringar, ge människor i vårt län arbeten, skapa en utökad sysselsättningsnivå och ett utökat företagande i t.ex. Norrbotten där Luleverken finns.
Herr talman!
Jag vill inte på något sätt göra mig till tolk för alla de hundratusentals människor som får dessa gåvor.
Men efter en liten tid som pensionerade tror jag att en mycket stor andel är mycket glada över att det just är en minnessak.
Den kräver inte extra utrustning som t.ex. en cy kel gör.
De är glada över att det just är ett ur, ett konstglas eller en medalj som de kan ta fram och titta på då och då för att uppleva att arbetsgiva ren, staten, hade en hög uppskattning av de insat ser de gjorde.
Jag tror att den egenskapen hos de gåvor som vi nu använder är väl värd att behålla.
Herr talman!
Arne Jansson har frågat vilka åt gärder jag har vidtagit för att följa riksdagens be slut beträffande färdolycksfall och arbetsskade försäkringen.
Arne Jansson har hänvisat till be slut av riksdagen den 17 december 1992 med an ledning av socialförsäkringsutskottets betän kande 1992 / 93:SfU8.
I nämnda betänkande behandlade socialförsäk ringsutskottet regeringens proposition 1992 / 93:30 om ändring av begreppet arbetsskada.
I proposi tionen hade det föredragande statsrådet, dvs.
jag själv, uttalat att det bl.a. fanns anledning att över väga om färdolycksfallen skulle bibehållas inom ramen för arbetsskadeförsäkringen samt att av sikten var att i det fortsatta arbetet med att refor mera försäkringen ta initiativ till en ändring med sikte på att undanta dessa skador från det sär skilda skyddet i lagen om arbetsskadeförsäkring.
Med anledning av en motion, vari begärdes ett tillkännagivande om att färdolycksfallen skulle utmönstras ur arbetsskadeförsäkringen, uttalade utskottet att det i och för sig hade förståelse för motionärernas synpunkter, allra helst som de som drabbas av ett färdolycksfall får anses ha ett full gott skydd genom den allmänna sjukförsäkringen och trafikförsäkringen.
Utskottet ville dock inte förorda att färdolycksfallen togs ur försäkringen men ansåg det mycket angeläget att denna fråga behandlades med förtur av den kommande bered ningen.
Utskottet avstyrkte bifall till motionen i denna del, vilket också blev riksdagens mening.
Därefter har regeringen tillsatt en beredning -- Sjuk- och arbetsskadeberedningen (1993:07) -- som har till uppgift att lämna förslag till en ny ord ning för lagfästa ersättningar vid sjukdom och ar betsskada.
Beredningen skall bl.a. göra en bred genomlysning av hittillsvarande försäkringar för sjukdom och arbetsskada.
Beredningens arbete skall vara slutfört den 31 december 1994.
Jag utgår från att beredningen kommer att be handla frågan om färdolycksfallen, och min avsikt är att se till att frågan inte glöms bort.
I avvaktan på beredningens betänkande är jag inte nu beredd att företa någon åtgärd.
Herr talman!
Jag tackar statsrådet för svaret.
Jag måste fråga angående terminologin här.
Riksdagen fattade det här beslutet den 17 de cember 1992, dvs.
för ungefär 15 månader sedan.
Riksdagen skrev också att det skulle behandlas med förtur i den kommande Sjuk- och arbets skadeberedningen.
Den skall redovisa detta se nast den 31 december 1994.
Det innebär att 25 månader går innan betänkandet kommer till rege ringen.
Därefter är det dags för en remissomgång.
Regeringen kan därför komma att lägga en pro position i ärendet först ungefär tre år senare.
Den här skrivningen om förtur finns dessutom inte ens med i beredningens direktiv.
Vad innebär det då när utskotten i andra sam manhang skriver att de förutsätter skyndsam be handling, vilket de också har gjort när det gäller ett arbetsskadebegrepp?
Vad lägger statsrådet för värdering i när riksdagen säger ' ' med förtur ' ' när det dessutom inte finns med i direktiven?
Herr talman!
Den beredning vi nu talar om kom att tillsättas något senare än vad som kunde förutses när utskottet behandlade den här frågan.
Jag tror för min del att det inte har varit någon nackdel för beredningen av ärendet som sådant.
Då menar jag huvudfrågan och inte den fråga som Arne Jansson tar upp i dag.
Jag tänker närmast på att det i samband med det s.k. krispaket 1 hösten 1992 förutsattes att ett huvudalternativ i den beredningen skulle vara att hela sjuk- och arbetsskadeförsäkringen togs över av arbetsmarknadens parter.
När beredningen väl kom i gång visade det sig att vi kunde enas om till läggsdirektiv till beredningen som innebar att det alternativet inte längre var ett huvudalternativ utan ett bland de olika alternativen.
Summan av det hela är att beredningen kom i gång senare än vad man då kunde förutse.
När det sedan gäller skyndsam behandling eller förtur har den här beredningen fått mycket kort tid på sig med tanke på de stora frågor den har att arbeta med.
Därför är det sannolikt att den fråga som Arne Jansson engagerat sig i kommer att be handlas i samband med att hela ärendet behand las.
Det blir som sagt vid utgången av det här året.
Herr talman!
Det innebär alltså att det inte spe lar någon roll vilka beslut man fattar här i riksda gen.
Statsrådet menar att det inte spelar någon roll om vi säger att det skall behandlas med förtur eller att det förutsätter en skyndsam hantering.
Här har man dessutom skrivit att det är angeläget att denna fråga behandlas med förtur av den kom mande beredningen.
Nu säger statsrådet att det ingår bland alternativen.
För mig innebär detta en viss skillnad.
Jag anser att det är en viss gradering.
Jag upplever att något som skall behandlas med förtur skall behandlas först.
Skall jag tyda detta som att skyndsamt eller med förtur är ungefär samma sak?
Herr talman!
Arne Jansson missuppfattade mig på en punkt.
När jag talade om alternativen ta lade jag om de tre alternativ som behandlar hela utredningen.
Det har inte något att göra med frå gan om huruvida färdolycksfallen skall vara med eller inte.
Färdolycksfallen kan ju hanteras på enahanda sätt i de tre olika alternativen.
Jag ut tryckte mig tydligen något oklart, eftersom Arne Jansson missuppfattade mig på den punkten.
Det jag försökte säga när det gäller den fråga som Arne Jansson nu vill diskutera var att om en beredning får en mycket kort tid på sig att arbeta torde den väl därmed också i huvudsak uppfylla det som riksdagen har önskat när man har talat om förtur.
Det är en annan sak att behandla en sak med förtur i en beredning som pågår i många år än i en beredning som pågår en mycket kort tid.
Herr talman!
Jag kan inte frångå detta.
Det in nebär att tre år är en acceptabel tidsrymd när riks dagen har skrivit att ett ärende skall behandlas med förtur.
Tre år är alltså en acceptabel tidspe riod när det gäller arbetsskadebegreppet och fär dolycksfallen?
Herr talman!
Att tre år skulle vara en accepta bel tidsperiod i största allmänhet får väl stå för Arne Jansson, eftersom det är han som säger det.
Jag har konstaterat att vi hösten 1993 tillsatte en utredning eller en beredning som totalt får 15 -- 16 månader på sig för sina uppgifter.
Att inom ra men för den tidsperioden också bestämma att vissa uppgifter skall behandlas tidigare än andra har jag i det här fallet inte bedömt som rimligt.
I och med att de behandlas med den snabbhet som hela utredningsplanen innebär tycker jag att man har uppfyllt det som jag förmodar låg bakom det som riksdagen önskade sig.
Bakom Arne Janssons klagomål ligger väl sna rare det faktum att han för sin motion inte fick nå got bifall.
Det har jag tvingats påminna om i sam band med svaret.
Herr talman!
Jag tror att statsrådet inte lyss nade riktigt.
Jag vill ha en definition av vilken vär dering man här lägger i begreppet förtur eller skyndsamt.
Jag tycker nämligen att regeringen har visat en viss form av ohörsamhet.
Inte ens i tilläggsdirektiven står det någonting om att färdo lycksfallen skall behandlas med förtur.
Herr talman!
Jag gör vad förmodligen får bli ett sista försök från min sida att för Arne Jansson tala om hur jag ser på den här frågan.
Sedan får jag väl frånträda debatten om det inte lyckas.
Jag har nu flera gånger sagt att vi har tillsatt en beredning som har arbetat i 15 månaders tid.
Detta är för att vara en statlig utredning en mycket kort tid.
Därför synes det mig som om de önskemål som har funnits om skyndsam eller för turshantering väl tillgodoses inom ramen för denna utredning som håller på att arbeta i 15 må nader.
Sedan kan jag väl inte hindra Arne Jansson från att i talarstolen gång på gång upprepa att det är tre år.
Jag får väl ge vika även på den punkten.
Om Arne Jansson vill säga tre år så får han väl göra det.
Fru talman!
Tack för svaret på min fråga.
Av naturliga skäl finner jag inte att näringsminister Per Westerberg har lämnat ett sådant svar som jag kan vara nöjd med.
Det är självklart viktigt med en väl fungerande kapitalmarknad för det svenska näringslivet och för att skapa arbete och inkomster för både människor och samhället.
Vi vet att aktiemarknaden är en riskmarknad.
Det är viktigt att den fungerar.
Men jag tycker att det är ovanligt klumpigt att staten skall ta så stora risker som SSAB-paketet innebär.
Jag vill ställa följande fråga till näringsministern.
Hur kan prospekt och emissioner, som är så gynsamma som i det här fallet, jämföras med andra länders börslagstiftningar?
Jag sade inledningsvis att jag inte är nöjd med svaret.
Men näringsministern påpekade ändå att de utländska placerarna -- institutioner -- som köpte SSAB-paket sålde sedan under november månad 93 % av köprätterna.
Näringsministern har också pekat på att de har gjort en annan värdering.
Vilken värdering?
Vilka slutsatser drar näringsministern av att dessa har klivit av tidigare?
Det vore intressant att få svar på frågorna.
Fru talman!
Jag uppskattar att Birgitta Johansson verkar vara den som inser att aktier utgör en riskmarknad och att det är bra med en fungerande riskmarknad.
Det är inte en bra privatisering för staten att bolagets aktier faller kraftigt och att småspararna förlorar.
Då blir det inte någon tilltro till marknaden.
Därmed blir möjligheterna att komma tillbaka små.
I stället måste prissättningen göras på ett rationellt sätt för att få ut bästa möjliga kurs.
Man måste inse att det inte går att hela tiden sälja på toppen av varje konjunktursvängning.
Vidare har vi frågan om privatiseringen i SSAB.
Det är en bra affär.
I grunden har pressen varit positiv till slutresultatet av privatiseringen av SSAB.
Ett antal utländska institutioner sålde sina köprätter redan under hösten.
Kursen stod långt lägre än vad den gör för närvarande.
Kanske sålde de med bedömningen att den redan då var på topp.
Men det kan finnas andra orsaker som får kursen att hoppa ytterligare.
Jag vill klart säga att bra resultat för SSAB är bra för regionen och för de anställda.
Privatiseringen har medfört -- redan med start 1986 -- 1987 -- att struktureringen har gått snabbt och fint i SSAB och att därmed resultaten är på en god nivå.
Jag vill vidare markera att den rabatt som ges vid varje introduktion var förhållandevis blygsam 1992.
Rabatten har rört sig om några få kronor per köprätt.
Jämfört med S-E-Bankens rabatt i höstas som var ända upp 75 % för att få in kapital.
Jag ser att min taletid inte medger att jag utvecklar mitt svar mer.
Fru talman!
Jag vill upprepa min fråga.
Jag tror inte att vare sig vi eller Per Westerberg kan övertyga varandra.
Även om vi har varit dåliga på att tacka för svaret, har det i stället funnits rubriker i tidningar den senaste tiden som har tackat Per för att staten delar ut 1,7 miljarder kronor.
Det är de tacken som har lett fram till att vi har ställt dessa frågor.
Jag vill att Per Westerberg skall utveckla sitt svar litet till så att jag kan försöka förstå.
Per Westerberg säger återigen att detta är en bra affär.
Han säger att tidningarna skriver att det är en bra affär.
På vilket sätt är detta en bra affär för skattebetalarna?
Min kritik består av två delar.
Per Westerberg uttrycker mycket ärligt att det är fråga om ideologi.
Det skall vara privat ägande.
Staten skall inte äga -- à la bonne heure -- det är Per Westerbergs ideologiska övertygelse.
Vidare bottnar kritiken i -- om man får ge Per Westerberg ett litet tips -- att statens finanser visar på minus.
Det är fråga om ganska många miljarder.
På vilket sätt är detta en bra affär för skattebetalarna?
Fru talman!
Jag har ungefär samma sak som Mona Sahlin att säga.
' ' Tack Per ' '.
Det var en rubrik i Dagens Industri när Per Westerberg delade ut 1,7 miljarder kronor av statens pengar.
Men tänk om detta hade gällt ett helt privat företag.
När ett sådant företag säljer ut delar av företaget eller placerar ett dotterbolag på Börsen, gör företaget detta i ett syfte, nämligen att få in kapital för att investera och gå vidare.
Det är den vanliga orsaken.
Detta görs inte för att gynna de enskilda.
Om det hade varit fråga om ett vanligt börsnoterat privatföretag, hade näringsministern ansett att ett agerande i likhet med statens agerande hade varit professionellt?
Fru talman!
Denna fråga har ett stort principiellt intresse, eftersom Per Westerberg har deklarerat att han vill sälja allt utom nationalparkerna.
Per Westerberg är mycket positiv till de privata intressena, men jag konstaterar att i alla fall den del av SSAB som ligger inom Norrbotten verkligen inte hade kommit till stånd, än mindre hade kunnat fortsätta att verka, om inte staten hade tagit sitt ansvar.
I det här aktuella fallet, med utförsäljningen av SSAB, tog staten på sig riskerna.
Eventuella vinster kammar köparna däremot hem helt och hållet.
Och vilka är köpare, Per Westerberg?
Det är inte arbetslösa, inte sjuka, inte gamla människor, utan det är de i dagens samhälle som redan har det bra.
De som har råd har kunnat satsa och har kunnat göra det helt riskfritt.
Detta innebär att våra gemensamma tillgångar, skattebetalarnas tillgångar, reas och att vi förlorar förmögenhet.
Det görs av ideologiska skäl.
I det här fallet kostar det samhället 1,7 miljarder kronor.
När vi skär ner på det ena efter det andra, som drabbar människor mycket hårt, har man råd att ge 1,7 miljarder kronor till denna grupp aktieägare och förmögenhetsägare.
Jag vet att Per Westerberg väl känner den gruppens förhållanden, men han känner uppenbarligen inte alls till hur vanliga människor har det.
Jag vill då fråga: Är det rimligt att staten i realiteten betalar priset på en lott och att innehavaren av lotten tar hem hela vinsten?
Fru talman!
Jag kan bara konstatera att jag inte fick något svar på min sista fråga om vad som kommer att hända härnäst.
Folket, dvs.
6 miljoner skattebetalare i det här landet, ser den raserande svenska ekonomin och statskassan, näringsministern.
De reagerar naturligtvis ordentligt när de ser hur näringsministern förbrukar ytterligare 200 miljoner kronor i konsultarvoden för att ta fram privatiseringsplaner.
Det är starka reaktioner.
Man förväntar sig att en regering och en minister tar hänsyn till hur opinionen, dvs.
svenska folket, reagerar.
Jag måste få upprepa min fråga.
Har näringsministern tagit något som helst intryck av att dessa försäljningar har lett till att svenska folket anser sig ha blivit lurat och därmed ha fått betala inför den kommande privatiseringen?
Den är närmast att se som en skandal.
Svenska naturtillgångar angrips för privat försäljning.
Ingen annat land i världen skulle komma på en sådan tanke.
Fru talman!
Jag är medveten om att näringsministern inte på så kort taletid hinner ge oss uttömliga svar på de frågor vi har ställt.
Men jag vill ändå upprepa mina frågor.
Är det förenligt med andra länders lagstiftning att göra denna typ av gynsamma emissioner och prospekt?
Stämmer det med andra länders lagstiftning?
Även om köparna har sålt sammanlagt 93 % av sina köprätter, och näringsministern medgav att det var lägre pris då än i januari, hur mycket har de tjänat?
Var hade de tänkt att investera pengarna i -- i utlandet eller i Sverige?
Var kommer det att investera?
Fru talman!
Det finns många utvecklings- och investeringsprojekt för SSAB på Luleverken.
De kan sättas i gång omedelbart.
Dessa pengar hade kunnat få en mycket bra effekt.
Det är fråga om långsiktiga investeringar.
Jag vill ställa följande frågor.
På vilket sätt kommer de utdelade pengarna att investeras?
Varför gick det inte att behålla dem och investera dem på en gång i verksamheten?
Låt mig när det sedan gäller LKAB säga att jag precis som näringsministern var med år 1982.
Jag tror att vi kom in i riksdagen samtidigt.
Då var situationen för LKAB gastkramande, men staten trädde in och fick ordning på verksamheten där.
Det har lett till att LKAB för närvarande är ett oerhört framgångsrikt företag.
Jag tycker därför att det är märkligt att Per Westerberg i stort sett dömer ut statlig verksamhet.
Jag vill också säga att jag inte är riktigt nöjd med svaret på frågan på vilket sätt fler jobb och fler investeringar skapas i Norrbotten genom den gjorda privatiseringen.
Jag får erinra om att anförandenas längd dess värre är begränsad till en minut.
Fru talman!
Jag måste återkomma till näringsministerns påstående att aktier är en riskplacering.
Jag skulle vilja korrigera det litet och säga att aktier borde vara en riskplacering.
En stor del av vår kritik går ut på att regeringen och näringsministern genom sättet att sälja ut SSAB har tagit bort varje uns av risk för dem som har valt att köpa optionerna.
De har fått en garanterad vinst hur aktiekursen än skulle utvecklas, eftersom det har utgått ränta på pengarna under tiden fram till i dag.
Det betyder att den som köpte för 14 600 kr får ut minst 17 000 kr i dag.
Väljer personen i fråga att omsätta detta i aktier, får han eller hon i stället 30 300 kr.
Det är inte konstigt att Dagens Industri skriver att Westerberg delar ut 1,7 miljarder kronor av statens tillgångar till privatpersoner och institutioner.
Det är precis vad näringsministern har sysslat med.
Fru talman!
Det är något märkligt att man i detta resonemang tror att värdet på aktier bara går upp.
Ser man på statens försäljningar vid olika tillfällen finner man att de vid vissa tidpunkter kunnat ses som lysande affärer för staten genom att kurserna gått ner.
Staten kunde då sägas ha roffat åt sig pengar från småspararna.
Några månader senare kunde man i stället kanske säga att staten delade ut pengar.
Aktier är en riskplacering, och det innebär att kurserna går upp och ner.
Vi fick ett bevis för det vid vår utförsäljning våren 1992, med en kurs mer än tre gånger så hög som när Ingvar Carlssons regering första gången gick ut med en försäljning.
Jag vill också notera att sådant sker i alla länder.
Är man inte beredd att acceptera att någon skall kunna tjäna pengar på att köpa aktier, utan bara accepterar köp av aktier som går ned, lär vi aldrig få någon riskkapitalmarknad och därmed inte heller få någon riskkapitalförsörjning som kan stärka svenskt näringsliv och ge fler arbetstillfällen, för att därmed kunna skapa ett framgångsrikt företagande som stärker den svenska ekonomin.
Fru talman!
Jag har inte fått svar på någon av de frågor som jag ställt.
Som norrbottning kan jag inte låta bli att konstatera att det finns en tydlig ideologisk skiljelinje mellan oss norrbottningar och staten, nu företrädda av näringsministern, som till varje pris vill sälja ut.
Jag upprepar: Hur blir det i framtiden med AssiDomän, med Vattenfall och med LKAB?
Skall alla dessa statliga företag gå samma öde till mötes som SSAB, har vi snart bara nationalparkerna kvar.
Fru talman!
Ja, jag hoppas att de övriga företagen skall gå samma öde till mötes i så måtto att de blir de mest lönsamma i sin bransch och bland de mest framgångsrika i världen.
SSAB är i dag ett av de mest framgångsrika stålföretagen i Europa, och jag vill gärna se att fler svenska företag skall bli det.
När det sedan gäller möjligheterna till ytterligare investeringar i Norrbotten och annorstädes har man genom en god utveckling i SSAB, en bra kurs och ett helt privat kommersiellt beslutsfattande stora förutsättningar att resa nytt kapital på riskkapitalmarknaden när man kan motivera investeringar.
Det är bra för företaget och för de anställda.
Till privatiseringarna av AssiDomän, Vattenfall och andra företag återkommer jag gärna i framtida debatter när tiden medger det.
Min taletid är tyvärr slut.
Fru talman!
Göran Magnusson har frågat mig vilka åtgärder jag vidtagit eller avser att vidta för att följa upp att avtalet mellan staten och Industriförvaltnings AB Kinnevik fullföljs på sådant sätt att sysselsättningen stimuleras i första hand i Fagersta och Långshyttan.
Bakgrunden till frågan är ett tilläggsavtal den 23 januari 1992 mellan staten och bl.a. Industriförvaltnings AB Kinnevik om avveckling av Bruksinvest AB.
Syftet med detta avtal är att effektivisera Bruksinvests ursprungliga verksamhet, som reglerades av ett avtal från år 1984.
Enligt det nya avtalet skall fyra nya bolag bildas av Bruksinvests delägare.
Verksamheten i dessa bolag skall drivas med samma inriktning som gällde för Bruksinvest, dvs.
att bidra till att nya verksamheter skapas i Bergslagen och där i första hand på de orter som direkt berördes av omstruktureringen under åren 1983 -- 1984 av specialstålindustrin.
Det kapital som tillfördes bolagen skulle motsvara respektive företags del av Bruksinvests totala nettotillgångar vid avvecklingen.
Enligt avtalet får således vartdera av de nya bolagen operera inom hela det verksamhetsområde som tidigare gällde för Bruksinvest.
Någon uppdelning av Bergslagen i fyra olika verksamhetsområden bedömdes ej vara rationell, inte minst med tanke på att verksamheten enligt det ursprungliga avtalet skall drivas efter kommersiella principer.
Enligt vad jag erfarit från Kinnevik har dess andel investerats i en etablering av ett krypteringssystem för satellitsignaler.
Enligt Kinnevik har med denna investering 39 personer kunnat nyanställas i Karlskoga i Bergslagen.
Fru talman!
I det svar som Per Westerberg nu har lämnat ägnar han stort utrymme åt att beskriva bakgrunden till frågan.
Det är ungefär samma beskrivning som gavs i ett svar som Per Westerberg lämnade våren 1992.
På den fråga som jag har ställt och på den fråga som var aktuell våren 1992 har det knappast lämnats något svar.
Det har inte gjorts någon egentlig värdering av vad som har skett när det gäller Kinnevik.
Jag vill gärna inom parentes säga att flera av de andra bolagen i Bruksinvest har arbetat på ett föredömligt sätt och verkligen har gjort investeringar i företag i bl.a. norra Västmanland.
När det gäller Kinnevik säger näringsministern att han erfarit att Kinnevik har investerat i etablering av ett krypteringssystem för satellitsignaler.
Det är en lätt överdrift.
Vad Kinnevik har gjort är att det för ett dotterdotterföretag har ställt en checkräkningskredit till förfogande.
Det är ett rent låneförfarande i förhållande till ett dotterbolag.
Det är i och för sig också enligt mina uppgifter klart att man har fått i gång en verksamhet i Karlskoga som sysselsätter det nämnda antalet personer, men min fråga handlade ju om vilka åtgärder som näringsministern har vidtagit för att säkerställa att Kinnevik gör investeringar just i den region, Fagersta i norra Västmanland, där man haft huvudparten av sin verksamhet.
Jag kan inte riktigt acceptera att det inte görs en knytning till de tidigare verksamhetsorterna för de olika stålbolagen.
Min fråga gäller alltså Kinnevik.
Avslutnings vill jag ställa frågan om Per Westerberg är nöjd med Kinneviks insatser med anledning av avtalet med staten.
Anser Per Westerberg nu att Kinnevik har fullgjort sin del av det avtal som finns mellan staten och Kinnevik?
Fru talman!
Först vill jag konstatera att den här regeringen är en amatör på att sälja billigt, jämfört med den gamla regeringen under Ingvar Carlsson.
Sedan Ingvar Carlssons första regering privatiserade delar av SSAB har kursen nästan fördubblats varje år.
Vi har alltså inte dåligt samvete i detta fall.
Vi har även sett att resultatet i Svenskt Stål AB har starkt stegrats under andra halvan av 80-talet.
Man har undgått en stor del av diskussionen om strafftullar i USA, i och med att man nu klart kan påvisa att det är ett privat företag, som agerar på strikt kommersiell grund.
När vi sålde våra köprätter till SSAB-aktien var kursen nere på en relativt låg nivå.
Av det diagram som jag har här framgår det tydligt att kursen har gått upp och ner under hela perioden, i och med att det är fråga om att aktier är en riskplacering.
Det finns anledning att i detta sammanhang notera att de arbetslösa och de som bor i Norrbotten har mycket stor glädje av att SSAB är ett starkt framgångsrikt företag, som har förmåga att expandera, och att även den expansionen, rationaliseringen och vinstförbättringen faktiskt har kommit -- det skall jag gärna erkänna -- efter den första delprivatiseringen av SSAB 1986 och 1987.
Det finns också till sist anledning att notera att Ingvar Carlssons partikamrat Harry Schein så sent som sommaren 1993 i Dagens Nyheter slog vad med mig om en flaska Cutty Sark om att ingen någonsin skulle utnyttja köprätterna i SSAB.
Han trodde aldrig att aktien skulle kunna gå upp.
Det är ett bra exempel på riskplacering.
Fru talman!
Den uppdelning som har gjorts på de bolag som tillsköt pengar till Bruksinvest har enligt min uppfattning varit framgångsrik så till vida att den har brutit den handlingsförlamning som rådde när fyra bolag skulle samsas i ett företag om att försöka åstadkomma investeringar i regionen.
Ett flertal investeringar har gjorts i regionen.
Jag har inget klagomål att anföra mot att den investering som Kinnevik gjort i Karlskoga inte varit någon kraftödande insats.
Det väsentliga för mig är att det etableras företag som ger sysselsättning och att det sker på kommersiell grund, så att man därmed får livskraftiga företag som har förutsättningar att bli även långsiktigt bestående.
Vi har för avsikt att årligen följa upp de åtaganden som har gjorts av de fyra ursprungliga parterna i Bruksinvest när det gäller insatser som är till gagn för regionen och skapar sysselsättning.
Fru talman!
Till sist vill jag dock säga att det sammantaget har skett en väsentlig förbättring sedan uppdelningen av Bruksinvest på flera olika bolag med var sitt moderbolag kom till stånd.
Fru talman!
Jag delar den uppfattning som Per Westerberg har om att själva uppdelningen av Bruksinvest var riktig.
Jag har ju inte heller tagit upp den aspekten i min fråga.
Det är ju uppenbart att t.ex Visentinvest, som har bildats av Avestakoncernen, har agerat på ett föredömligt sätt som investmentbolag.
Man har satsat på utvecklingsbara, livskraftiga industrier.
Näringsministern och jag har ingen olika mening om det.
Den här frågan gäller snarast på vilket sätt Kinnevikkoncernen klarar sina åtaganden.
Jag menar att man inte har gjort särskilt mycket.
Man har ställt en checkräkningskredit till förfogande för ett dotterdotterbolag.
Det är hela insatsen.
Jag har inte svårt att förstå att de människor som har jobbat på stålverken i Fagersta blir litet fundersamma när de ser mediemiljarderna segla runt i TV 4 bl.a.
De funderar över vilket ansvar Kinnevik egentligen är beredda att ta och vilket litet intresse man visar för sin gamla verksamhetsort.
Fru talman!
Precis som jag sagt tidigare, kommer vi att fortsätta att årligen följa upp de åtaganden som har gjorts.
Som jag tidigare nämnt betraktar vi uppdelningen som en klar framgång.
Det instämmer tydligen Göran Magnusson i också.
Den har ökat aktiviteterna väsentligt när det gäller investeringar i Bergslagen.
Jag vill också notera att jag i första hand räknar resultaten och inte pengainsatserna.
Det bestående resultatet i form av sysselsättning och kommersiellt riktiga företag är det väsentliga för mig.
Vi har för avsikt att fullfölja detta.
Fru talman!
I min fråga undrade jag vilka åtgärder näringsministern är beredd att vidta för att fullfölja detta.
Han har inte redovisat en enda åtgärd.
Han har bara beskrivit bakgrunden och kort konstaterat att Kinnevik haft vissa aktiviteter i Karlskoga.
Om det förekommer en aktiv uppföljning kunde det ha redovisats i svaret.
Kommer näringsministern att ta kontakt med Kinnevik och fråga om de inte kan göra mera?
De utlånade pengarna ger ju avkastning i form av ränta och ger intäkter i moderbolaget.
De skulle kunna förmeras på ett annat sätt runt om i Bergslagen, enligt min mening i första hand i Fagerstaregionen och Långshyttan.
Har näringsministern fortlöpande kontakter med de olika företagen, och i första hand med Kinnevikkoncernen, så att de har trycket på sig att göra vad de kan för att förbättra sysselsättningsläget i regionen?
Fru talman!
Låt mig först säga att under Bruksinvests första åtta år hände inte så värst mycket.
Det tror jag att vi är ganska ense om.
Under de två år regeringen har agerat har vi delat upp Bruksinvest och fått i gång aktiviteten i respektive bolag.
Vi för fortlöpande en dialog med bolagen.
Vi gör en uppföljning en gång per år.
Det tänker vi fortsätta med för att nå bästa möjliga resultat
Fru talman!
Vi kommer tydligen inte så mycket längre.
Min fråga gäller Kinnevik och inte de andra företagen.
Uppdelningen av Bruksinvest skedde ju egentligen redan 1992.
Den har inte, som kan framgå av svaret, startat nu.
Den har ju pågått i åtminstone ett par år.
Om det nu sker en årlig uppföljning, är den dokumenterad?
Finns den redovisad någonstans?
Kan jag få en dokumentation från departementet som visar att Näringsdepartementet ligger på bl.a. Kinnevik för att de skall göra fler insatser?
Fru talman!
Vi gör inga uppteckningar av vanliga informella samtal.
Det är inte gagnerikt.
Vi gör en årlig uppföljning av verksamheten.
Efter det att tilläggsavtalet slöts för nästan exakt två år sedan och vi slog itu Bruksinvest har väsentliga resultat uppnåtts.
Det var en framgång att göra det.
Vi följer upp det.
Det gör vi även när det gäller Kinnevik, precis som när det gäller de övriga parterna.
Ytterligare var sitt inlägg medges.
Fru talman!
Jag skall bli mycket kort.
Jag kan bara konstatera att Per Westerberg talar om den uppföljningen som sker i Näringsdepartementet.
Om det ges möjlighet efter valet kommer jag att fortsätta att följa upp den här frågan i riksdagens kammare.
Fru talman!
Gör så!
Fru talman!
Norrbottningarna vet att det är tack vare statliga insatser som vi har ett näringsliv över huvud taget i Norrbotten.
Det är inte privatiseringen som har drivit upp SSAB-aktien, utan det är att SSAB under en lång följd av år, mycket tidigare än andra stålbolag i världen, företog rationaliseringar, med staten som huvuddelägare.
Men, Per Westerberg, gå inte ifrån den grundläggande frågan: Skall ni i fortsättningen sälja ut statliga företag på det sättet att staten tar risken om kursen går ner medan innehavarna av optionerna tar hem hela vinsten om kursen går upp?
Det är fullständigt orimligt att staten betalar kostnaden för lotten medan vinsten tillfaller innehavaren av lotten.
Detta är att gynna de människor i samhället som redan har det bra.
Fru talman!
Chatrine Pålsson har frågat vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att möta behoven av hjälp och stöd till barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp i samband med inspelning av barnpornografi.
Låt mig börja med att uttrycka mitt fulla stöd för arbetet med att försöka stoppa all hantering av barnpornografi.
Jag vill gärna särskilt lyfta fram den viktiga roll som de frivilliga organisationerna har spelat för opinionsbildningen.
Som frågeställaren säger, måste vi uppmärksamma de utsatta barnens situation.
I de fall polisen kan identifiera barn i filmer och bilder eller på annat sätt får kännedom om övergrepp har de skyldighet att vända sig till socialtjänsten i den kommun där barnet bor och anmäla detta.
Det är sedan socialtjänsten som ansvarar för att undersöka barnets och familjens behov av stöd.
Socialtjänsten ansvarar även för att barnet får den hjälp eller behandling som behövs antingen genom egna insatser eller på annat sätt t.ex. inom barnpsykiatrin.
Samarbetet mellan socialtjänsten, barnpsykiatrin och polisen är i dag på många håll i landet väl utbyggt.
Både observansen och kompetensen har höjts väsentligt.
Socialstyrelsen har givit ut allmänna råd om sexuella övergrepp mot barn för att hjälpa handläggare och andra som kommer i kontakt med barn som varit utsatta för övergrepp.
Socialstyrelsen stödjer också, inom ramen för sitt Barn i fokus-projekt, verksamheter ute i landet vars syfte är att utveckla utrednings- och behandlingsmetoder.
Bidrag har även utgått för att utveckla metoder att förebygga övergrepp.
Rädda barnen har fått medel ur Allmänna arvsfonden till en behandlingsverksamhet som i första hand vänder sig till pojkar som utsatts för övergrepp.
Detta är några exempel på det arbete som pågår för att skapa bättre förutsättningar både för barn att skydda sig och att söka hjälp och för myndigheter och andra att ta hand om dem som drabbats.
Det är angeläget att fortsätta att stödja utvecklingen av metoder och öka kunskaperna hos myndigheter och andra som kommer i kontakt med barn som utsatts för övergrepp.
Fru talman!
Jag vill börja med att tacka för svaret på min fråga.
Jag vill påminna om att den inte bara avser inspelning av barnpornografi utan hela situationen.
Att bli utsatt för så vidriga övergrepp är avskyvärt.
Vi har kunnat läsa hur en del av de här barnen i sin förskräckelse har skrivit brev till framstående politiker och bett om hjälp.
Det måste väl betyda att man är i stort behov av hjälp?
Tolkar inte socialministern det så?
Jag tror inte att den vanliga ' ' sociala myndigheten ' ' alltid har den kompetens som krävs för att kunna hjälpa de här barnen.
Det är ett svårt arbete som tar lång tid.
Samtidigt vet vi att det finns risk för att den här verksamheten prioriteras bort i besparingstider.
Min fråga är då: Avser socialministern att vidta några åtgärder för att starta ett projekt för att öka kompetensen och se till att detta blir ett prioriterat område?
Fru talman!
Först vill jag instämma i att det självfallet finns många som har stort behov av hjälp.
Jag är också helt övertygad om att det på sina håll finns en otillräcklig kompetens hos sociala myndigheter, poliser och andra.
Det är därför som vi redan har startat en serie projekt, bl.a. dem som jag nämner i mitt frågesvar i Socialstyrelsens regi inom ramen för Barn i fokus-projektet, för att öka kompetensen om vad barn kan råka ut för och hur man skall möta det.
Jag vill inte alls påstå att vi är klara.
Det här är ett projekt som pågår.
Det leder till en successiv standardhöjning, men det finns självfallet väldigt mycket kvar att göra.
Fru talman!
För kvinnor som utsätts för olika sorter av övergrepp finns det ju på många ställen i landet -- jag tror att det är välutbyggt -- kvinnojourer, dit man kan ringa.
Anser socialministern att vi borde uppmuntra till initiativ till något slags barnjour på liknande sätt?
Fru talman!
Kvinnojourerna är ju inte ett initiativ från politiker eller myndigheter, utan det är de drabbade kvinnorna själva som har dragit i gång verksamheten -- delvis, faktiskt, i protest mot socialtjänsten, eftersom många kvinnor upplevde att de från socialtjänsten inte fick det stöd och den hjälp som de behövde.
Jag tror kanske att det är svårare för barn i en liknande situation att dra i gång en sådan verksamhet, men det finns ju många vuxna som i olika former har engagerat sig inom bl.a. Rädda barnen och BRIS.
Det har vi anledning att stödja på olika sätt, bl.a. ekonomiskt, men naturligtvis också genom att tala om att vi tycker att det är en bra verksamhet de bedriver.
Det var också just av det skälet som jag i mitt frågesvar underströk att de frivilliga organisationerna gör en väldigt viktig insats i opinionsbildningen, men jag kan gärna lägga till att deras verksamhet är viktig också för att hjälpa direkta offer i de här sammanhangen.
Fru talman!
Många barn har vittnat om att myndigheterna inte riktigt lyssnar på dem.
Jag har fått ett samtal från en mamma med två barn, 7 och 14 år, som i dag befinner sig i en mycket svår situation.
Från samhällets sida påstår man att barnen inte är så gamla så att man behöver lyssna på dem.
Min sista fråga till socialministern under den här frågestunden är: Anser socialministern att den svenska rättsapparaten borde se mer till barnens perspektiv än vad som är fallet i dag?
Fru talman!
Jag tycker att det är utomordentligt angeläget, inte bara när det gäller rättsapparaten utan också när det gäller socialtjänsten och polisen.
Jag tror att det är en alldeles riktig iakttagelse att det fortfarande hos många finns ett bristande barnperspektiv; man ser många problem ur den vuxnes perspektiv men bortser från barnens perspektiv.
När vi för ett par år sedan drog i gång Barn i fokusprojektet var utgångspunkten just insikten om att barnperspektivet ofta saknas.
Därför behövs inom socialtjänsten och hos andra myndigheter ökade kunskaper om hur man skall se barns problem, förstå vad barn säger och vad de försöker förmedla till oss vuxna, även om de ofta använder ett annat språk och andra bilder för att förmedla sina upplevelser än vad vi som vuxna kanske skulle ha gjort.
Däri ligger också en av svårigheterna, och där finns det utan tvivel ett stort behov av utbildningsinsatser.
En hel del har gjorts, och jag menar att det ändå pågår en förbättring när det gäller våra möjligheter att hjälpa de här barnen.
Men som jag har understrukit flera gånger finns det fortfarande mycket kvar att göra.
Fru talman!
Lars Sundin har hänvisat till ett uttalande av den ryske utrikesministern Andrej Kozyrev och frågat mig om regeringen avser att ta upp frågan om tillbakadragandet av de ryska trupperna för att klarlägga vad den ryske utrikesministern verkligen sagt och menat.
Fru talman!
Den 18 januari höll den ryske utrikesministern ett anförande inför Rysslands ambassadörer i OSS-länderna och Baltikum.
De första medierapporterna från mötet uppgav att Andrej Kozyrev hade hävdat att det ryska trupptillbakadragandet från alla före detta sovjetrepubliker skulle bromsas upp och att den ryske utrikesministern talat om att ett hot mot Ryssland utgick från dessa länder.
Reaktionen i omvärlden blev kraftig, inte minst i Baltikum, där de tre premiärministrarna gjorde ett gemensamt uttalande.
Också den svenska regeringen oroades, särskilt som man i Moskva inte genast gick ut med något officiellt tillrättaläggande.
Omedelbart när de första medierapporterna om talet hade kommit, instruerades därför Sveriges ambassad i Moskva att snabbt försöka ta reda på vad den ryske utrikesministern verkligen hade sagt.
Efter hand fick vi utskriften från talet tillsammans med ett offentigt uttalande av Kozyrev, där han försäkrade att Ryssland alltjämt var fullt inställt på att dra tillbaka alla sina trupper från Baltikum.
Sedan detta klarläggande lämnats, har vi från regeringens sida till Ryssland tydligt upprepat vår uppfattning om att trupptillbakadragandet nu måste fullföljas på grundval av ett avtal mellan parterna.
Vi har också särskilt betonat vikten av att Ryssland inte låter omvärlden känna osäkerhet om den ryska utrikespolitiken.
Det gäller inte minst mot bakgrund av de aggressivt nationalistiska uttalanden som nu kan höras i den inre ryska debatten.
Den 27 januari gjordes ytterligare förtydliganden beträffande den ryska politiken gentemot de baltiska länderna.
Under en presskonferens framhöll vice utrikesminister Tjurkin att Ryssland är inställt på att snabbt ingå avtal om trupptillbakadragandet.
Han betonade också att man i Moskva noga skiljer mellan de baltiska länderna och andra före detta sovjetrepubliker.
I den uppkomna situationen var detta viktiga besked, som vi tar fasta på och välkomnar.
Avslutningsvis vill jag på nytt understryka den svenska regeringens starka engagemang för ett skyndsamt trupptillbakadragande från Baltikum.
Vi fortsätter att aktivt och intensivt verka för detta.
Fru talman!
Jag tackar utrikesministern för svaret på min fråga.
Frågan ställdes eftersom den ryske utrikesministern enligt uppgifter i pressen sagt att ryska trupper fortfarande kunde behövas i Baltikum för att skydda ryska intressen där och för att ett säkerhetspolitiskt vakuum inte skulle uppstå, ett vakuum som kunde fyllas av ryskfientliga krafter.
Det är bra att regeringen har reagerat och att utrikesministern nu har sagt att Ryssland skall dra tillbaka alla sina trupper från Baltikum.
Det är också bra att regeringen ånyo har sagt att det måste till ett avtal om ett trupptillbakadragande.
Men tycker inte utrikesministern att det är oroande eller märkligt att utrikesministern i ett svar till mig här i kammaren i november 1992 underströk betydelsen av ett avtal och en tidtabell om hur detta tillbakadragande skulle ske -- det skulle ske snabbt, och det skulle ske ordnat -- men att något avtal ändå inte har kommit till stånd mellan Ryssland och Estland och mellan Ryssland och Lettland?
Fru talman!
Visst!
Jag skulle gärna ha sett att de ryska trupperna hade lämnat alla de tre baltiska republikerna vid det här laget.
Jag kan dock konstatera att de har lämnat Litauen och att tillbakadragandet så att säga också i praktiken sker och har skett från Estland och Lettland, även om det fortfarande finns truppstyrkor kvar i dessa länder.
Det är en mycket bestämd svensk politik att mycket praktiskt verka för att trupptillbakadragande skall ske, att agera diplomatiskt i samtal med Moskva, Ryssland, i samtal med de baltiska republikerna och i samtal med andra västländer och att också understödja den process och de förhandlingar som nu är i gång.
Fru talman!
Detta är inte att gynna de människor i samhället som har det bra.
Detta är att gynna ett för Sverige mycket viktigt företag med namnet Svenskt Stål AB.
Närmare hälften av de anställda har velat våga sina sparpengar för att stärka bolagets framtid genom att bli delägare i bolaget.
Vi har använt oss av en metod att sälja aktierna i Svenskt Stål AB, som har kunnat inbringa ett pris tre gånger så högt som det pris som Ingvar Carlsson fick 1986 / 87, vilket är en ganska bra förräntning.
Detta har vi kunnat göra så, att vi har kunnat få pengarna under en period då börsen stod lågt och det var mycket stora svårigheter för många bolag.
Därmed har vi gjort det hela till en bra affär såväl för skattebetalarna som för dem som har köpt och i synnerhet för bolaget Svenskt Stål AB.
Det är viktigt att det går bra för det bolaget och att det kan utvecklas.
Fru talman!
I ett tal nyligen i Sälen talade utrikesministern om den förtroendefulla dialogen som pågår mellan Sverige och Ryssland på hög nivå.
Ges det vid dessa förtroendefulla samtal ingen rimlig förklaring från rysk sida till varför ett avtal inte har träffats mellan Ryssland och Estland och mellan Ryssland och Lettland?
För visst måste utrikesministern dela min uppfattning om att de ryska trupperna i Estland och Lettland inte behövs för att skydda några ryska etniska intressen?
Fru talman!
Visst, medborgarfrågorna skall hållas alldeles separat från det ryska trupptillbakadragandet, som följer av folkrätten.
Däremot tycker vi naturligtvis att det är både bra och viktigt att de ryskspråkiga i såväl Estland som Lettland får en generös och bra behandling, framför allt att det är en behandling som stämmer överens med Europarådets och ESK:s normer och principer.
I den förtroendefulla dialogen med Ryssland berörs naturligtvis också frågor som ingår i förhandlingsdiskussionen mellan Ryssland, Estland och Lettland, men det är självfallet framför allt dessa stater själva som skall föra denna diskussion.
Vi vet också att det finns olika frågor av praktisk natur, som man ännu inte har lyckats lösa mellan parterna.
Fru talman!
Jag noterar att utrikesministern delar min uppfattning att frågan om de ryskspråkigas intressen i Estland och Lettland måste lösas i särskild ordning, att de kommer att lösas i särskild ordning och att det därför inte behövs någon närvaro av ryska trupper för att dessa frågor skall kunna lösas.
I slutet av sitt svar säger utrikesministern att regeringen arbetar aktivt och intensivt för ett skyndsamt ryskt tillbakadragande från Estland och Lettland.
Man kan väl bara konstatera att detta aktiva och intensiva verkande inte har varit så framgångsrikt, eftersom de fortfarande finns kvar där.
Fru talman!
Får jag trots allt säga att jag naturligtvis inte delar Lars Sundins bedömning.
Vi noterar ändå bestämda framsteg, och vi arbetar intensivt för att hjälpa till för att frågan skall få en lösning.
Det är viktigt att konstatera att inga som helst MRövergrepp har förekommit i Estland och Lettland.
Det har flera internationella organisationer kunnat konstatera.
Fru talman!
Ivar Franzén har frågat mig om vad den svenska regeringen gör för att medverka till att bärgningen av den polska färjan Jan Heweliusz snabbt skall komma till stånd.
Inledningsvis vill jag erinra om att jag vid två tillfällen under förra året -- i februari och maj -- besvarade riksdagsfrågor om färjeolyckan.
Jag berörde då bl.a. de undersökningar som genomförts av fartyget med hjälp av dykare, och redogjorde för den svenska inställningen i bärgningsfrågan.
Både statsministern och jag själv har i samtal med den polska regeringen klargjort att vi är mycket angelägna om att bringa full klarhet i de saknades öde och att vi väntar oss ett snabbt polskt ställningstagande i bärgningsfrågan.
Så sent som i förra veckan tog talmannen upp frågan med sin polske kollega vid ett besök i landet.
Det är riktigt att de polska och tyska regeringarna inlett diskussioner om vad som skall göras med det förlista fartyget.
Det tyska intresset grundar sig på att fartyget är ett hinder för sjöfarten.
Av uppenbara skäl kan jag inte här gå in på några detaljer om dessa förhandlingar.
Självklart har jag full förståelse för de anhörigas krav att få reda på vad som hänt deras närmaste, och jag kan försäkra Ivar Franzén att vi kommer att fortsätta att hålla frågan om bärgning aktuell hos den polska regeringen så länge som de tre svenskarna saknas.
Också tyska myndigheter är väl medvetna om våra starka önskemål.
Vi kommer givetvis även framdeles att bevaka de pågående tysk-polska diskussionerna om vad som skall ske med Jan Heweliusz.
Fru talman!
Jag tackar utrikesministern för svaret som tyvärr saknar den handlingskraft och den skärpa som jag efterlyste i två tidigare frågedebatter.
Utrikesministern säger att man även framdeles kommer att bevaka de tysk-polska diskussionerna om vad som skall ske med Jan Heweliusz.
Jag har tidigare vädjat till utrikesministern att utöver välvilligt tal verka för att Sverige även ekonomiskt medverkar till att en bärgning kommer till stånd.
Jag vill säga tack till talmannen för att hon tog upp den här frågan.
Om jag har förstått tidningsreferaten från talmannens överläggningar med de polska företrädarna rätt, anser man sig i Polen inte ha råd att själv stå för hela kostnaden avseende bärgningen.
Det är helt klart att företrädare för det tyska kommunikationsdepartementet har uttryckt en beredskap att delta i kostnaderna.
De säger att bärgningen inte får hindras av en strid om kostnaderna.
Min fråga till utrikesministern är: Kan och vill utrikesministern här och nu utlova att även Sverige är berett att bidra till en del av bärgningskostnaderna för att på ett konkret sätt se till att saken påskyndas?
Tycker inte utrikesministern att det är litet generande att tre länder under mer än ett års tid inte har lyckats få till stånd bärgningen av ett fartyg för vilken kostnaden sägs vara mellan 20 och 25 miljoner?
Fru talman!
Enligt svensk rätt har staten inget ansvar för bärgning.
Om rederiet och försäkringsbolaget väljer att inte bärga kan staten av dessa kräva bärgning endast om det finns fara för t.ex. oljeutsläpp eller om trafiken i en farled äventyras.
Det är på motsvarande sätt inte heller möjligt för oss att kräva bärgning -- så är rättsläget.
Jag ser och tror för egen del att den troligaste framkomstvägen i fortsättningen är de tysk-polska diskussioner som nu pågår och som vi följer.
Vi får se vart de leder och därmed i vilken typ av beslutsposition som också Sverige kan befinna sig i.
Det det är alldeles för tidigt att säga ännu.
Jag har fortfarande en förhoppning om att det tyska intresset och diskussionerna skall kunna leda till något resultat.
Fru talman!
Jag har aldrig hävdat att svenska staten har ett ansvar för att bärga den polska färjan.
Men jag hävdar med bestämdhet att staten har ett ansvar för de svenska medborgarna -- om inte annat så ett moraliskt ansvar för de tre svenskar som ännu inte är återfunna.
Detta moraliska ansvar borde ändå ha gett uttryck i mer konkreta handlingar än att vänta, avvakta och hoppas.
Det är inte mycket av handlingskraft i detta.
Jag har tidigare med skärpa hävdat att den sjöförklaring som nu i stort sett är avslutad skulle ha haft ett helt annat bevis- och beslutsunderlag om färjan hade varit bärgad.
Utöver anhörigas berättigade krav har vi funnit ett klart krav för en noggrann och rättvis sjöförklaring.
Återigen: Är inte regeringen -- det har tydligen varit en regeringsfråga mycket länge -- beredd att på något sätt aktivt i handling och med pengar hjälpa till så att den här bärgningen kommer till stånd snabbt?
Fru talman!
Jag noterar Ivar Franzéns inställning.
Jag måste samtidigt säga att det inte finns någon rätt eller någon internationell praxis som säger att stater regelmässigt skall finansiera bärgning av förlista fartyg, svenska eller utländska, på vilka det funnits svenska medborgare.
Man måste också, Ivar Franzén, tänka på att det för tämligen långt att etablera en sådan praxis med tanke på jordens och världshavens yta.
Ivar Franzén tycker att en sådan praxis är självklar.
Jag tycker inte att den är självklar.
Den har inte heller något stöd i internationell rätt och sedvänja.
Fru talman!
Det är uppenbart att vi ser saken från olika aspekter.
Jag kan i och för sig förstå de formella synpunkterna, men detta är inget dussinärende.
Den här olyckan och omständigheterna omkring den är ganska unika.
Jag tror att den prejudicerande effekten som utrikesministern tycks vara rädd för egentligen är obefintlig.
Jag tror att det ibland inte vore fel om regeringen också visade en viss mänsklig hänsyn i de här frågorna.
Det har varit ett av de tunga motiven, men motivet är framför allt att det finns enormt mycket av rykten och påståenden runt den här olyckan.
Om det finns en förbindelse mellan Sverige och Polen så vore det väl bra att få saken klarlagd på en del punkter.
Det är faktiskt också ett svenskt intresse.
Fru talman!
Per Westerberg påstår alltså att det var en bra affär för staten att man sålde ut till ett värde som låg 1,7 miljarder under aktiernas värde när optionerna kunde inlösas.
Är det en bra affär, då förstår jag att Sverige ser ut som det gör under den borgerliga regeringen.
Sedan har Per Westerberg trots allt inte svarat på min fråga, nämligen: Avser näringsministern att vid fortsatt utförsäljning av statliga tillgångar på samma sätt som vid utförsäljningen av SSAB låta staten ta alla risker medan de som har råd att köpa får ta möjliga vinster?
Är detta rimligt i ett läge då vi har ett budgetunderskott på hundratals miljarder kronor?
Fru talman!
Det är samtidigt en regerings skyldighet att följa svensk rätt och att också följa internationella normer och praxis.
Det är någonting som ofta ger stadga åt en regerings arbete.
Det är därför någonting som det är väldigt viktigt för oss att beakta.
Samtidigt följer vi självfallet ärendet.
Vi förstår situationen för de anhöriga och vi har därför i olika sammanhang aktualiserat ärendet med polska myndigheter.
Vi fortsätter att följa de diskussioner som nu pågår mellan Tyskland och Polen.
Fru talman!
Jag tror det finns en grundläggande skillnad mellan utrikesministerns och mitt synsätt.
Utrikesministern säger hela tiden att regeringen inte är skyldig att göra något, och därför gör regeringen inget.
Min utgångspunkt är att man i en sådan här fråga gör vad man kan, och har rätt att göra.
Då kommer man till ett annat resultat.
Jag skulle vilja vädja till utrikesministern att försöka övergå till mitt synsätt i den här frågan.
Fru talman!
Jag noterar att Ivar Franzén och jag har olika sätt att se på frågan.
Det har kanske att göra med våra något olika roller, som gör att vi måste agera på något olika sätt.
Fru talman!
Rolf L Nilson har frågat mig om regeringen är beredd att vidta åtgärder för att snabbt ändra åldersgränsen för vem som skall anses som barn i utlänningslagen från 16 till 18 år.
Rolf L Nilson avser här den 16-årsgräns som återfinns i bestämmelserna i utlänningslagen som rör möjligheterna att ta någon i förvar.
Han hänvisar till FN:s barnkonvention där definitionen av barn anger en 18-årsgräns.
Barnkonventionen innebär att frihetsberövande av barn under 18 år inte får ske utan uttryckligt lagligt stöd.
Frihetsberövande får endast användas som en sista utväg och för kortast möjliga tid.
Förvarstagande av såväl barn som ungdomar mellan 16 och 18 år har stöd i svensk lag.
Då riksdagen antog propositionen om godkännande av barnkonventionen ansåg riksdagen inte att tillämpningen av förvarsbestämmelserna stred mot konventionens bestämmelser.
Därefter har riksdagen beslutat om ändringar i utlänningslagens förvarsbestämmelser som innebär inskränkningar i möjligheten att ta barn i förvar.
Det förslag som regeringen hade lagt fram var än mer långtgående; det innebar ett principförbud mot förvarstagande av barn.
I en riksdagsmotion från Vänsterpartiet i detta sammanhang aktualiserades att åldersgränsen för vem som är att anse som barn borde höjas till 18 år.
Socialförsäkringsutskottet konstaterade med anledning av förslaget att man utgick ifrån att frågan kommer att uppmärksammas av den paralamentariska utredningen som har till uppgift att se över flykting- och invandrarpolitiken.
I ett av de fall som Rolf L Nilson tar upp har beslut om förvarstagande fattats i syfte att fastställa personens identitet och därmed möjliggöra en verkställighet av det avvisningsbeslut som föreligger.
Sverige har inte kritiserats av FN:s kommitté om barnets rättigheter för den 16-årsgräns som anges i utlänningslagens förvarsbestämmelser.
Kommittén uppmanade däremot Sverige att försöka finna alternativ till förvarstagandet.
Jag har tagit initiativ till att Invandrarverket skall verka för att andra förvarslokaler än häkten och arrester används.
Invandrarverket har också presenterat förslag på alternativa förvarslokaler -- t.ex. ombyggda förläggningar -- för polisen och kriminalvårdsstyrelsen.
De behandlar nu frågan.
Jag utgår från att dessa myndigheter snarast möjligt kommer att ta fram fler, bättre och humanare förvarslokaler.
Jag utgår ifrån att den parlamentariska kommittén kommer att pröva frågan om det är lämpligt att ändra utlänningslagens åldersgräns för förvarstagande av barn.
Fru talman!
Bakgrunden till min fråga är framför allt ett fall av förvarstagande i Malmö, och jag vet att det har upprört Birgit Friggebo minst lika mycket som det har upprört mig.
Man har tagit en person i förvar under mycket lång tid trots man inte är riktigt säker på hur gammal han är.
Personen har hållits i förvar under förhållanden som är direkt oacceptabla.
Skall man uttrycka sig lika rått som pressen har gjort kan man säga att han har hållits i förvar i en av polisens fylleceller.
Det är inte försvarligt om vi talar om att vi har en flyktingpolitik, asylpolitik och kriminalpolitik som är anständig och human.
Nu säger Birgit Friggebo att åldersgränsen på 16 år i utlänningslagen inte strider mot FN:s barnkonvention.
Men den avviker åtminstone från FN:s barnkonvention.
16-årsgränsen innebär dock att man med stöd av lag kan ta barn i förvar -- barn som är strax över 16 år.
Ett liknande förfarande är inte möjligt om det rör sig om en jämnårig brottsling.
Strafflagen är betydligt strängare.
FN:s kommitté för barnets rättigheter har uppmanat Sverige att söka finna alternativ till förvarstagande.
Birgit Friggebo säger att man främst söker andra lokaler.
Det finns även andra alternativ än andra lokaler.
Det måste vara möjligt att ta till anmälningsplikt och andra arrangemang i ett sådant här sammanhang.
Slutligen förutsätts den parlmentariska kommittén ta upp frågan om åldersgränsen.
Vilket tidsperspektiv har kommittén?
Överväger Birgit Friggebo att ge kommittén tilläggsdirektiv?
Fru talman!
Rolf L Nilsons utgångspunkt har varit FN:s barnkonvention.
Det är utmärkt att vi har barnkonventionen för att stämma av om man uppträder på ett värdigt sätt i vårt land och i andra länder.
Det är också riktigt att den generella riktlinjen för barnkonventionen är att barn och ungdomar under 18 år skall anses som barn.
Men samtidigt tillåts många olika åldersgränser enligt barnkonventionen, om de har stöd i lag.
Jag kan t.ex. erinra om att straffbarhetsåldern i Sverige är 15 år och inte 16.
Det betyder att man i undantagsfall faktiskt kan sätta 15-åringar i häkte.
Förfarandet strider inte mot barnkonventionen.
Det utesluter naturligtvis inte att man kan diskutera frågan och lämpligheten av att ha en 16- eller 18-årsgräns.
Jag tycker att socialförsäkringsutskottet har pekat på ett bra tillvägagångssätt, nämligen att den stora invandringsutredningen kan få behandla den här frågan.
Utredningen skall bli klar med sitt arbete under nästa år.
Någon kan då fråga sig varför man inte kan bryta ut just den här frågan.
På många olika håll vill man bryta ut frågor som man vill behandla med förtur.
Kommitténs arbetssituation blir då orimlig.
Enligt min uppfattning behöver kommittén inga tilläggsdirektiv.
Den har full möjlighet att ta upp den här frågan.
Jag utgår ifrån att de parlamentariker som sitter i kommittén kommer att ta upp den här frågan.
Fru talman!
Jag vill ta upp ett par frågor.
15-åringar kan visserligen sättas i häkte och t.o.m. dömas till fängelse, men det är omgärdat av mycket stränga restriktioner.
De restriktionerna är betydligt hårdare än de som gäller för personer som inte har begått något brott.
Det skulle vara mycket vunnet om gränsen 16 år ändrades till 18 år, dvs.
att vi fick samma gräns som i FN:s barnkonvention.
Dessa regler drabbar enskilda individer mycket, och Sverige får ett dåligt rykte när sådant här inträffar.
Det finns därför skäl att ge denna kommitté ett tilläggsdirektiv om snabbehandling av den här frågan.
Detta är inte något ovanligt förfarande i utredningssammanhang.
Fru talman!
Detta skulle leda till att vi ständigt fick ge nya direktiv till utredningen, som redan har mycket vida direktiv och därmed alla möjligheter att ta upp även denna fråga.
Jag utgår också från att man kommer att göra det.
Just detta enskilda fall har varit uppe till prövning både i kammarrätt och i regeringsrätt, och det kommer att ske ytterligare en prövning.
Dessa fall är ändå omgärdade av ganska hårda restriktioner, och det skall till synnerliga skäl för att man skall kunna fortsätta att ta barn i förvar.
Åldern spelar naturligtvis här en roll.
Som Rolf L Nilson säger råder det tveksamhet om vilken ålder just den här personen har.
Sannolikt skulle reglerna för vuxna egentligen vara tillämpliga på just den här personen.
Fru talman!
Jag vill avsluta den här debatten med att konstatera att jag inte delar Birgit Friggebos bedömning av behovet om tilläggsdirektiv.
Självfallet kan man inte ge tilläggsdirektiv för alla detaljer, men frågan om hur vi behandlar barn har en sådan tyngd och får sådana konsekvenser för hur omvärlden ser på Sverige att den bör behandlas med förtur och snabbt föranleda ett delbetänkande med förslag om lagändring.
Detta är inte någon ovanlig praxis.
Fru talman!
Bengt Hurtig har frågat mig om jag avser att ta några initiativ för att boendemiljön intill Malmens flygplats i Linköping skall förbättras.
Koncessionsnämnden för miljöskydd har den 30 september 1993 fattat beslut angående tillstånd enligt miljöskyddslagen till verksamhet vid Malmens flygplats.
Detta beslut har överklagats av närboende och ligger för avgörande hos regeringen.
Som Bengt Hurtig väl känner till kan jag inte föregripa denna prövning.
Jag är medveten om att buller ofta är ett problem i vår boendemiljö.
Regeringen arbetar för närvarande med en proposition om en samlad handlingsplan mot buller, i vilken även buller från militär flygverksamhet kommer att behandlas.
Bullerpropositionen kommer att föreläggas riksdagen under våren 1994.
Fru talman!
Det är ett ansvarsfullt sätt att sälja aktier så, att det blir ett bra resultat för bolaget och för de anställda.
Som kursdiagrammet väl visar förstår jag att Ingvar Carlsson var nöjd när närmare hälften av de anställda första gången köpte aktier i SSAB under Ingvar Carlssons regeringstid för 140 kronor, vilka sedan gick ner till 70 kronor.
Då hade staten vunnit.
Småspararna och de anställda hade förlorat.
Det var ingen bra privatisering vare sig för SSAB, för de anställda eller för någon annan.
Vi vill genomföra ansvarsfulla privatiseringar där vi får bra betalt.
Vi har fått 50 % mer betalt för aktierna i SSAB än vad de var värda vid den tidpunkt då avsluten gjordes våren 1992.
De som har velat satsa pengar, småspararna, har också kunnat få sin del liksom de anställda som har gjort betydande uppoffringar.
Dessutom har bolaget utvecklats mycket starkt sedan dess.
Jag är glad för att SSAB går bra och därmed över att kursen är bra.
Det finns ingen anledning för någon att vara ledsen.
Fru talman!
Jag får tacka för svaret.
Detta är ett gammalt problem.
I Linköping har man diskuterat det under många år.
När man ursprungligen flyttade arméflyget till Malmslätt tog den dåvarande regeringen initiativ till att verksamheten skulle prövas hos Koncessionsnämnden för miljöskydd.
Bara det är ett tecken på att man redan då, med dåvarande aktiviteter, ansåg detta vara ett problem.
I och med JAS-planets tillkomst har detta bullerproblem sedan trappats upp.
Det undergräver förtroendet för plan- och bygglag och miljöskyddslag om folk som läser dem inte finner att de tillämpas på det sätt som en lekman rimligen tycker att de borde tillämpas.
JAS-planet intar en särställning i flygbullersammanhang.
När man utökar provningen av planet kommer bullret att öka för tiotusentals människor boende runt våra flygplatser.
Situationen i Linköping är ett exempel på det.
Karlsborgs kommun har erbjudit en lösning, nämligen att man där kan ta emot den här flygverksamheten.
Där är en flygflottilj under avveckling.
Det skulle alltså finnas goda möjligheter att genomföra provningen där.
Provningen skulle också kunna ske över Vättern, där bullerskadorna skulle bli mindre.
Det skulle vara bra om miljöministern kunde lätta litet på förlåten och säga någonting om huruvida den kommande propositionen innehåller förslag som skulle göra sådan här verksamhet omöjlig i framtiden.
Fru talman!
Jag instämmer i att detta kan innebära problem.
Detta har tyvärr också det gamla problemets karakteristika, dvs.
att miljön pressas från två olika håll.
Det är någon sorts salamimetod.
Miljön pressas från flygverksamheten, som ibland trappas upp.
Det har dock inte skett hittills i fråga om JAS, eftersom det av kända skäl har varit en begränsad provningsverksamhet.
Miljön pressas också av bebyggelseplaneringen.
Man har uppenbarligen inte i tillräcklig utsträckning tagit hänsyn till de närboendes situation.
Dessa motstående intressen har ställts mot varandra, och det har varit svårt att hantera situationen.
Den bilden håller jag alltså med om.
Problemet är de fall då situationen redan är etablerad, då det är svårt att ändra förhållandena.
Vid fortsatt rationalisering eller nedläggning av militär flygverksamhet måste man, som jag ser det, ta hänsyn till den situation som råder när det bl.a. gäller buller.
Det borde också vara en klar restriktion vid utveckling av flygverksamhet.
Jag uttalar mig nu generellt.
Jag bara konstaterar att försvarsmakten och miljön finns särskilt behandlade i det utredningsmaterial som vi fick under andra hälften av 1993 och som för närvarande behandlas.
Det är självklart att dessa frågor måste komma upp.
När det gäller det aktuella fallet, som jag alltså inte kan kommentera särskilt mycket, är det många som har klagat.
Det är riktigt.
Fru talman!
Jag förstår att det kan vara svårt att formulera sig på ett sådant sätt att den prövning som regeringen skall göra inte föregrips.
När man började med dessa flygningar handlade det om vanliga flygplan som hade en viss bullernivå.
Sedan ansöktes det om ungefär 40 flygrörelser per månad med JAS-planet.
Det är det som diskussionen nu bl.a. gäller.
Enligt de uppgifter som jag har förbereder Fortifikationsförvaltningen nu en ny ansökan om ungefär 230 flygrörelser per månad.
Den första ansökan används som en murbräcka för att man skall komma vidare och utvidga verksamheten.
Samtidigt finns det ett regionalpolitiskt problem i området som i viss mån skulle kunna lösas om denna flygverksamhet lokaliserades till Karlsborg.
Jag hoppas att den kommande propositionen innehåller förslag som förhindrar den här typen av successiv utveckling.
Fru talman!
Ärendet finns hos departementet, som sagt.
Det är remitterat.
Inga remissvar har kommit in ännu.
Det är läget i det aktuella fallet, som Bengt Hurtig tar upp.
Jag kan därför inte ytterligare kommentera det.
Det är naturligtvis ett memento för sökande myndigheter, i det här fallet Fortifikationsförvaltningen, om det redan från början finns ett påtagligt problem på en flygplats.
Då bör man vara försiktig när man kommer med nya ansökningar som gäller samma flygplats.
Jag kan tillägga att all flygverksamhet med JAS inte sker vid Malmens flygplats.
Där sker en del av verksamheten.
En annan del sker vid SAAB:s eget flygfält som ligger 7 kilometer från Malmens flygfält.
Det är klart att man ibland måste ta hänsyn till de alternativa möjligheter som finns när man skall hantera den här sortens utveckling.
Fru talman!
Koncessionsnämnden använder som argument att det redan är så mycket på buller att man har vant sig vid det och att det därför kan ökas ytterligare.
Den argumentationen måste vi som politiker försöka att motverka.
Fru talman!
Georg Andersson har frågat mig om regeringen är beredd att öka tilldelningen av regionalpolitiska medel för Västerbottens län.
Jag besvarade en liknande fråga här i riksdagen för tre veckor sedan.
Det gällde då i första hand Kalmar län, men jag nämnde också den ansökan från Länsstyrelsen i Västerbotten som Georg Andersson nu hänvisar till.
Jag sade då att regeringen har 32 miljoner kronor kvar att fördela till länsstyrelserna för regionala utvecklingsinsatser.
När dessa medel fördelas kommer behovet av ytterligare medel för företagsinriktade åtgärder att väga tungt.
Möjligheten att ta till vara tillväxten i landets olika delar måste utnyttjas.
Jag sade då också att departementet höll på att undersöka medelsläget i samtliga län, framför allt vad gäller efterfrågan på näringslivsinriktade medel.
Denna inventering är nu genomförd, och jag räknar med att regeringen inom kort kommer att fatta beslut om hur resterande medel på anslaget skall fördelas.
Fru talman!
Jag vill tacka för svaret.
Det är viktigt att komma ihåg bakgrunden till frågan.
Bakgrunden är att arbetsmarknadsministern och regeringen har beslutat om en utvidgning av stödområdet till att omfatta ett par kommuner i Västerbotten.
Man har även beslutat om vissa utvidgningar i andra delar av landet.
Nu har denna utvidgning av stödområdet naturligtvis lett till att behovet av pengar har ökat.
Västerbottens länsstyrelse begärde i början av december att man skulle få 80 miljoner extra tilldelning för att tillgodose det behov som utökningen -- som regeringen faktiskt hade beslutat om -- gav anledning till.
Nu får jag veta att det finns 32 miljoner kronor och att beloppet skall delas upp på flera län.
Vilka län det gäller framgår inte riktigt.
Hur mycket som kan komma att falla på Västerbotten är höljt i dunkel.
Jag vet inte om arbetsmarknadsministern kan avslöja något mera om detta.
Det faktiska läget var i början på december att man i Västerbotten hade ansökningar som redan då krävde en utökning med 42 miljoner kronor.
Då hade bara fem månader av budgetåret gått.
Mot denna bakgrund bedömde man att det sammanlagt skulle behövas ytterligare 80 miljoner kronor.
Om Västerbottens län nu skall dela dessa 32 miljoner kronor med Kalmar län och andra län, kan man dess värre konstatera att utökningen av stödområdet inte var så mycket värd som det gav intryck av, eftersom det uppenbarligen inte ges pengar till välmotiverade projekt i Skellefteåregionen och kanske Robertsfors.
Jag vill gärna ha förtydliganden på de punkter som jag här har tagit upp.
Fru talman!
Länsanslaget till Västerbottens län är rätt stort.
Det delas upp i projektstöd, direkt företagsstöd, glesbygdsstöd, stöd till lanthandel samt företagsstöd.
Jag skulle tro att också Västerbotten har förmåga till viss omprioritering.
Detsamma gäller de stora pengar som sammantaget hanteras av Arbetsmarknadsverket.
Det kan finnas skäl att fundera över om just denna del behöver ytterligare påspädning.
Vad jag talar om är att det av det hittills beslutade beloppet finns 32 miljoner kronor kvar för senare fördelning.
Det sker nu en samordning av vart dessa pengar skall gå.
Mer kan jag inte säga.
Fru talman!
Jag kan ha förståelse för detta.
Då hoppas jag att talet om att man ' ' inom kort kommer att fatta beslut ' ' också innebär ' ' inom kort ' '.
När det gäller möjligheten till omfördelning kan jag notera att det enligt de uppgifter som jag har från länsstyrelsen i Västerbotten inte finns överskott på någon av de nämnda budgetposterna, utan det är underskott på alla.
Det finns således ingenting att omfördela för att förstärka någon del.
Det talas i svaret om att man skall prioritera i det ena fallet ' ' företagsinriktade åtgärder ' ' och i det andra fallet ' ' näringslivsinriktade åtgärder ' '.
Jag gissar att man menar samma sak.
Men vilka anslag är det fråga om?
Är det lokaliseringsbidrag och utvecklingsbidrag?
Räknas glesbygdsinsatser till det som är näringslivsinriktat?
Fru talman!
För mig är småföretagsstödet och glesbygdsstödet alltid prioriterade åtgärder tillsammans med stödet till tillverkande företag.
Fru talman!
Vilka tror Per Westerberg har råd att köpa dessa optioner?
Tror han att det är de arbetslösa?
Tror han att det är de som har fått sänkt sjukersättning?
Tror han att det är de barnfamiljer som nätt och jämt får ihop till hyran?
Nej, det är en liten priviligierad grupp, som inte tar någon som helst risk.
Och man tar hem vinsterna som är mycket stora i det här fallet.
Då har jag ställt frågan: Tänker ni fortsätta på den här vägen?
Men på den grundläggande frågan svarar inte Per Westerberg.
Det tycker jag är avslöjande.
Och med detta ber jag att få tacka för svaren som avslöjar vilken orimlig fördelningspolitik som den borgerliga regeringen står för.
Det är inte vanliga människor som ni representerar utan det är en alldeles speciell grupp i samhället, en priviligierad grupp.
Fru talman!
Med denna tolkning är ju alla delposter företags- och näringslivsinriktade.
Jag förstår då inte markeringen av vilka delar som skall prioriteras.
Men mot bakgrund av att det finns behov av ökade insatser på alla dessa områden vill jag avslutningsvis konstatera att de totalt 32 miljoner kronor som finns att fördela dess värre ger ett ganska ringa tillskott till Västerbotten.
Det hade nog funnits skäl för arbetsmarknadsministern att se över denna sak.
En utökning av stödområdet skedde i april i fjol, och det har nu gått snart ett år sedan dess.
Det har funnits skäl för arbetsmarknadsministern att återkomma i god tid för att tillgodose behovet av ökade resurser och för att hålla det löfte som regeringens beslut innebar.
Fru talman!
Vi kan se på länsstyrelsens hantering av länsanslaget.
En mycket liten del av anslaget gick till projekt.
Sedan släpptes medlen fria, och då har projekten tagit över hälften av den miljard som går till länsanslagen.
Projektmedlen är inte direkt företagsinriktade, utan man hittar många olika projekt, speciellt i detta läge när näringslivet vill växa.
I den regionalpolitiska propositionen som skall föreläggas riksdagen kommer jag att se över länsanslagens storlek både på mycket kort och på lång sikt.
Fru talman!
Men den regionalpolitiska propositionen gäller inte innevarande budgetår.
Den framställning som vi nu diskuterar tillgodoses inte i någon del av den kommande propositionen.
Fru talman!
Det kan diskuteras.
Det går ju att ha olika delar i en proposition.
Fru talman!
Harald Bergström har frågat mig när jag avser att uppfylla riksdagens önskemål om att skyndsamt förelägga riksdagen en proposition om skadestånd vid brott mot de arbetsrättsliga lagarna.
Regeringen valde att i höstas lägga en proposition på de delar av Arbetsrättskommitténs förslag som vi ansåg vara av speciell betydelse för små och medelstora företags förmåga att nyanställa.
Arbetsrättskommittén fortsätter nu sitt arbete och kommer under våren att lägga sitt slutbetänkande.
Detta kommer att ta upp återstående delar av medbestämmandelagen samt vissa andra arbetsrättsliga lagar.
Regeringen anser det vara av vikt att man får en helhetsbild av hur kommittén ser på den arbetsrättsliga lagstiftningen innan man går fram med förslag till ytterligare förändringar.
När det sedan gäller frågan om skadestånd vid brott mot de arbetsrättsliga lagarna vill jag särskilt framhålla vad Arbetsdomstolen framförde i sitt remissyttrande över Arbetsrättskommitténs förslag.
Arbetsdomstolen ansåg att kommitténs överväganden och förslag om allmänt skadestånd i stort sett överensstämde med gällande praxis vid domstolen.
I detta ligger att allmänt skadestånd i princip ej utdöms om lagbrottet framstår som ursäktligt samt att man vid utdömandet av sådant skadestånd tar hänsyn till arbetsgivarens ekonomiska svårigheter.
Redan i dag utgår alltså domstolen från en helhetsbedömning och med en målsättning att resultatet, för exempelvis småföretag, i det enskilda fallet skall vara rimligt och rättvist.
Jag noterar med tillfredsställelse att Arbetsdomstolen tillämpar en sådan praxis.
Fru talman!
Jag tackar för svaret.
Jag noterar att arbetsmarknadsministern hänvisar till Arbetsdomstolens remissyttrande över Arbetsrättskommitténs betänkande och att Arbetsdomstolen anser att man någorlunda följer den rekommendation eller det synsätt som vi har förordat.
Detta är inte helt riktigt.
Arbetsmarknadsministerns slutsats saknar en viktig bit, som jag anser vara oerhört viktig för småföretagen.
I kommittén talar vi om att man utöver ursäktligheten också skall beakta den skadeståndsskyldiges avsikter med och motiv för sitt handlande.
Detta tycks, enligt vad jag har kunnat se, inte finnas med i dagens dömande i Arbetsdomstolen.
När vi strax före jul behandlade propositionen om de arbetsrättsliga lagarnas förändring, behandlades även en kds-motion, som just tog upp skadeståndsfrågan.
Utskottet ansåg att skadeståndsfrågan är så angelägen att regeringen skyndsamt bör återkomma till riksdagen i denna del.
Samtidigt hänvisade man till att ministern avser att återkomma i ett helhetssammanhang.
För småföretagens del är skadeståndsfrågan väldigt viktig.
Jag vill faktiskt trycka på att det bör komma en särproposition om detta.
Inte bara det allmänna utan också det ekonomiska skadeståndet bör tas upp till behandling.
Jag skulle kunna gå vidare och ta fram exempel från Arbetsdomstolens dömande, där ett handelsföretag med ett par anställda får en dom på sig som nästan knäcker företaget genom de regler som i dag gäller.
Ändå var ägarens avsikt definitivt inte att bryta mot några regler.
Jag vädjar till arbetsmarknadsministern att verkligen ta denna sak under nytt övervägande och återkomma med en särproposition.
Herr talman!
Arbetsdomstolen säger sig i sitt remissvar tillämpa en praxis där man verkligen tittar på vad företaget har syftat till, vad det har råd med och den ekonomiska situationen.
Harald Bergström talar om hur det kan bli i praktiken.
I en del fall kanske man inte förstår varandra.
Det är kanske inte uppenbart att brottet har begåtts i oförstånd osv.
Detta är rätt svårt att fånga i en lagstiftning.
Jag är övertygad om att det är av stort värde om man kan ta ett samlat grepp på återstående frågor.
Om kommittén kommer med ett slutbetänkande i vår bör det vara möjligt att behandla de återstående frågorna under första halvan av nästa riksdagsår.
Herr talman!
Jag är medveten om att AD tar hänsyn till bärkraft och ursäktlighet.
Det förnekar jag inte.
Men dagens lagstiftning medger inte att man tar stor eller ens någon hänsyn till just motiven bakom ett händelseförlopp.
De är, helt riktigt, svåra att fånga.
Det är just dessa motiv som är så viktiga för småföretagen.
Jag har förståelse för att ministern vill ha ett samlat grepp om resten.
Men kommittén återkommer inte med fler förslag beträffande skadestånd och sanktioner.
De frågorna är färdigbehandlade i kommitténs betänkande.
Utifrån mina erfarenheter av småföretag -- mina samtal och undersökningar -- är skadeståndsfrågan så pass viktig att jag än en gång vädjar till ministern att ta en funderare när det gäller att komma med en särproposition om detta under vårriksdagen.
Herr talman!
Magnus Persson har frågat mig om vilka konkreta initiativ jag avser att vidta i anledning av den aviserade nedläggningen av AB Nya Karlstadplattan.
Regeringens övergripande målsättning är att genom bl.a. uppbyggnad av en god infrastruktur och goda allmänna förutsättningar för näringslivet skapa en ekonomisk tillväxt i hela landet.
I dagens läge på arbetsmarknaden är det verkligen angeläget att förutsättningarna för både nya och befintliga företag är så goda som möjligt.
Som Magnus Persson väl känner till kan regeringen inte gå in i företagens beslut.
Det kan heller inte bli tal om något som helst statsstöd när tillverkande företag flyttar sin verksamhet.
Jag utgår från att företaget i det uppkomna läget tar ansvar och i samarbete med de anställda, kommun och länsmyndigheter aktivt medverkar till bästa möjliga lösning.
Jag förutsätter också att länsstyrelsen och länsarbetsnämnden tar direkta kontakter med företagsledningen och gör den lokala bedömning som läget kräver.
Herr talman!
Jag får tacka statsrådet för svaret på min framställda fråga.
Jag är inte speciellt mycket klokare efter att ha tagit del av svaret, eftersom det är till intet förpliktigande.
Anledningen till att jag ställde frågan är att Karlstadplattan hastigt och lustigt, utan någon som helst förvarning, aviserade varsel och nedläggning av spånplattefabriken i Vålberg i samband med semestern.
Så sent som några dagar tidigare hade man anställt folk.
Så kom man på att just denna koncern, som går bra och som i dag dominerar marknaden med ca 75 % -- det är vad Persson-Invest gör när det gäller spånplattor i detta land -- skulle centraliseras, läggas ned och flytta till Laxå.
Herr talman!
Jag är medveten om att staten inte kan gå in i företaget direkt.
Men det finns också ett moraliskt ansvar.
I detta fall har det varit olika ägare under årens lopp.
Samhället -- staten -- har pumpat in avsevärda medel i form av lån och bidrag.
En uppföljning via moraliskt förpliktande uttalanden från statrådets sida i dag hade varit tillfredsställande.
Det hade också kunnat ge en viss avsedd signal till företagsledningen om att den har fått si och så mycket och måste känna sitt ansvar.
Det är detta, herr talman, som jag tror att de anställda vid Karlstadplattan efterlyser.
På så sätt skulle man mer eller mindre tvinga företaget att komma med någon form av ersättningsjobb inom biomassahanteringen.
De anställda känner sig misshandlade.
De har trott på företaget.
Herr talman!
Jag skulle gärna vilja ha ett förtydligande av det som sades sist.
Är statsrådet beredd att ge ett mer konkret svar som är moraliskt förpliktande när det gäller den framtida hanteringen av ärendet?
Fru talman!
Jag noterar att sedan Ingvar Carlssons regering sålde ut aktier i SSAB har kursen stegrats med upp till i genomsnitt 100 % per år.
Man sålde då ut till stora institutioner och stora företag.
Vi sålde i huvudsak ut till den breda svenska allmänheten av småsparare.
Närmare hälften av de anställda i SSAB köpte aktier.
Jag tycker att det är bra att det finns anställda som är beredda att ta sitt ansvar.
Dessa köprätter gick så sent som för ett drygt år sedan att köpa till ett så lågt pris som 1 krona per styck, om man så önskade.
Så sent som föregående sommar låg värdet på 10 kronor per styck.
Det har funnits möjlighet för alla att kunna köpa.
Resultatet har blivit lyckosamt för företaget som har kunnat vara starkare i förhandlingarna på USA-marknaden.
Det har resulterat i bra rationaliseringar och kommersiellt beslutsfattande.
Det har gett bra resultat för dem som vågade satsa sina sparpengar.
Och som sagt: Svenska staten har vid denna privatisering fått tre gånger så mycket betalt per aktie jämfört med när Ingvar Carlsson sålde till de stora.
Herr talman!
Länsstyrelsen och NUTEK har enligt sina instruktioner att följa upp att de regler som har gällt för givna stöd följs, såväl under ett företags drift som under dess nedläggning.
Vi har t.ex. haft stora återkrav på Saab och Volvo.
Det har också funnits ett antal mindre ärenden, men de märks ju inte så ofta i debatten.
Jag håller med Magnus Persson.
Allra bäst är det om man, t.ex. på bioenergins område, kan nyttja befintliga resurser och komma tillbaka i någon form av nystart.
I sådana lägen är det i första hand länsstyrelsen som är beredd att ställa upp på en diskussion.
Min dörr brukar också alltid vara öppen i olika företagsärenden -- inte minst när det gäller bioenergiutveckling.
Herr talman!
Jag tolkar statsrådets uttalanden som att han ger ett moraliskt stöd till de anställda.
De anställda får därmed litet råg i ryggen i sin kamp för jobben.
Jag skall inte lasta Börje Hörnlund för att det ser ut som det gör på spånplattesidan.
Men regeringen har halverat bostadsproduktionen och byggandet här i landet, och det är klart att det slår.
Jag är också bekymrad över att ägarstrukturen när det gäller spånplatteskivor innebär att en ägare är så dominant.
Det kan på sikt ge både de anställda och företagen och inte minst samhället och staten svårigheter.
Verksamheten finns på en hand, och vi kommer att få svårt att styra den i fortsättningen.
Herr talman!
Jag skall åka hem till Värmland och tala om för de anställda att statsrådet är beredd att ställa upp om det blir uppvaktningar och liknande med länsstyrelsen, kommunen, de anställda och koncernen.
De anställda kan känna att de har vinden i ryggen och att statsrådet kan hälpa dem med det fortsatta jobbet.
Herr talman!
Elvy Söderström har fråga mig om regeringens promemoria ' ' Ökat skydd för barn ' ' var klar redan i maj 1993.
Frågan är ställd mot bakgrund av att det i samband med riksdagens muntliga frågor till regeringen den 20 januari gjordes gällande att så var fallet.
Svaret är nej.
Promemorian var klar i oktober 1993 och skickades direkt ut på remiss.
Jag vill i detta sammanhang särskilt upplysa Elvy Söderström om att promemorian inte är utgiven av regeringen utan av Justitiedepartementet.
Arbetet med promemorian påbörjades i början av 1993.
Utöver frågan om en eventuell kriminalisering av innehav av barnpornografi redovisas i promemorian överväganden i många komplexa frågor, framför allt när det gäller åtgärder som kan stärka skyddet för barn som utsätts för sexuella övergrepp.
Jag vill här särskilt nämna förslagen om en förlängning av preskriptionstiderna för sexualbrott som begås mot barn och om införande av ett nytt rekvisit i bestämmelsen om sexuellt utnyttjande samt frågan om vår lagstiftning i något avseende behöver ändras för att i än högre utsträckning uppfylla innehållet i vissa bestämmelser i FN:s konvention om barnets rättigheter, den s.k. Barnkonventionen.
Som Elvy Söderström säkert förstår rymmer alla dessa frågor svåra överväganden.
Avslutningsvis vill jag säga att jag utgår från att Elvy Söderström och jag har samma mål, nämligen att barn över huvud taget inte skall behöva utsättas för sexuella övergrepp och att vi gemensamt måste försöka hitta nya lösningar och medel för att öka skyddet.
Jag tror också att Elvy Söderström håller med mig om att frågan om skydd för barnen är alltför viktig för att göras till föremål för en politisk skendebatt om handläggningsformen.
Herr talman!
Jag ber att få tacka justitieministern för svaret på min fråga.
I min hand håller jag ett brev som justitieministern har skrivit till en av de många oroliga svenskar som upprörts av det som inte bara har figurerat under den senaste tidens debatt.
Frågan var ju också aktuell i samband med 1993 års allmänna motionstid.
I brevet gladdes jag särskilt åt slutet som jag skall be att få återge.
Avslutningsvis, säger justitieministern, vill jag framhålla att vi med största kraft och med alla tillgängliga medel kommer att verka för att all hantering med barnpornografi stoppas.
Varje möjlighet att ytterligare förbättra lagstiftningen kommer att prövas mycket noga.
Skulle det visa sig att en grundlagsändring behövs för att ge barnen skydd kommer den att genomföras.
Det kändes mycket bra när jag fick ta del av detta.
Jag vill också informera om att konstitutionsutskottet i dag har behandlat ärendet.
Jag vet att justitieministern har haft en utfrågning i Rosenbad i dag från vilken jag har fått refererat litet av vad som hänt.
Konstitutionsutskottet har i dag enhälligt beslutat att man skall behandla frågan om kriminalisering av innehav av barnpornografi med sikte på ett riksdagsbeslut under våren 1994.
Sedan har en del andra beslut fattats som hör samman med detta.
Jag vill med anledning av det som justitieministern avslutningsvis sade i sitt svar, att det skulle vara en skendebatt om handläggningen, säga att så vill jag absolut inte att den skall tolkas.
Vi är alla precis lika angelägna om att få stopp på detta elände, för det är ingenting annat än elände och det har ingen plats i vårt samhälle.
Men vi är också medvetna om att en ändring i grundlagen krävs och att det då finns en viss ordning för en sådan.
Herr talman!
Skälet till att det för mig var viktigt att markera att detta inte får bli en skendebatt är att den enda fråga som Elvy Söderström ställde till mig var om huruvida promemorian Ökat skydd för barn var klar redan i våras.
Mitt svar skulle därmed egentligen ha kunnat vara ett enkelt nej.
Men för mig är frågan så viktig att det därför också var viktigt att i detta sammanhang redovisa det arbete som vi har bedrivit och som ännu inte är avslutat.
Herr talman!
Om en ändring av grundlagen krävs, om det skulle ske på regeringens initiativ och om lagen skulle ha trätt i kraft före 1998 vet vi alla att det hade krävts ett förslag från regeringen senast den 18 december 1993.
När den här frågan ställdes var det de som stod utanför riksdagen, vilka lyssnade till detta, som fick en känsla av att Sveriges regering och Sveriges riksdag inte hade gjort vad man kunnat för att få stopp på detta.
Det är viktigt att visa framför allt barnen att vi vill få stopp på detta elände.
Därför handlar det om att skapa klarhet och att så skyndsamt som möjligt få stopp på och komma till rätta med detta.
Herr talman!
De missuppfattningar som uppkommit är att beklaga.
Men det tråkiga är att missuppfattningarna uppkom till följd av att Thage G Peterson kastade ur sig detta påstående i samband med frågedebatten.
Herr talman!
Detta påstående har faktiskt figurerat i andra sammanhang.
Det var för att skapa klarhet som vi ville få svar på frågan.
När vi i riksdagen behandlade motioner av bl.a. Ulla Pettersson m.fl. avslogs motionerna med hänvisning till att regeringen utredde frågan och att vi skulle få ta del av promemorian.
Eftersom vi visste att det var så viktigt att få fram ett förslag till riksdagen före december 1993 var vi många som upprördes över att vi inte fick något sådant.
Men nu har det skapats klarhet, så låt oss nu få stopp på detta.
Herr talman!
Som jag tidigare nämnde sändes departementspromemorian ut på remiss vid månadsskiftet oktober / november.
I den fördes bl.a. våra resonemang kring en grundlagsändring fram.
Jag har i och för sig förståelse för att ingen riktigt reagerade förrän den senaste, förhoppningsvis sista, barnporrhärvan inträffade.
Men det var ju tidigare inte okänt att vi från departementets sida pekade på de problem som uppkommer.
Vi har också från departementets sida sagt att om vi finner att kriminalisering av innehav är nödvändigt är det självklart att vi anhåller om dispens hos konstitutionsutskottet.
Det är därför också viktigt för mig att få säga att här gäller det att tänka.
Men det gäller också att inte ha någon prestige, och det har vi inte heller på Justitiedepartementet.
Herr talman!
Nej, någon prestige handlar det inte om.
Men det handlar om att vi i tid skall få ett förslag och att vi i Sveriges riksdag får det beslut som krävs för att få stopp på barnpornografin.
Om inte ett sådant beslut fattas i vår vet vi att vi inte kan komma till rätta med problemet förrän i slutet av 1998.
Det är faktiskt bråttom att få fram ett förslag som kan få stopp på detta.
Tack för svaret.
