# ID: svediakorp-gov193769
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Riksdagens öppna data: Anföranden
# subtitle: Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:45 Torsdagen den 16 december
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-06-08
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Riksdagens öppna data', collecting open data published by the Swedish government. The section referred to as 'Anföranden' contains speeches held by the Members of Parliament during political debates.
# genre: governmental
# subgenre: open data, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1993-12-16
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax, named entities
# annotationMethod: automatic
# words: 97,913
# sentences: 5,943
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/rd-anf
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
Två gånger tidigare under detta århundrade har vår världsdel drabbats av ofattbar människoslakt, under första och andra världskriget.
Intolerans och arbetslöshet drog för ett halvsekel sedan ner våra länder i obeskrivligt barbari.
Den gången brast någonting i våra samhällen.
I dag har på nytt uppstått en spricka i samhällenas grund.
På olika håll kan vi se hur rörelser ur Europas mörka historia dyker upp igen, tar form, vinner gehör, hyllar och utnyttjar våld.
Fascistsymboler tas i bruk.
Högerextremister anlägger mordbränder.
Också i vårt land sker detta.
Det är många som har tappat framtidstron i Sverige och i Europa i dag.
Det jubel som hördes efter kommunismens fall har tystnat.
Intresset för demokratin är alltför svalt och fyllt av växande misstro.
På kort sikt är det förmodligen till fördel att Ryssland nu är en stark presidentmakt.
Men en president med så väldiga maktbefogenheter kan naturligtvis också bli ett allvarligt problem.
Det framgick med all önskvärd tydlighet, när den fascistanstrukna Zjirinovskij hälsade en stärkt presidentmakt med stor tillfredsställelse.
Att högerextremister och kommunister fått så stor andel av rösterna är ett resultat av den brutala marknadspolitik som förts i det nya Ryssland.
En del lever i ett iögonfallande överflöd.
Andra har hamnat i yttersta armod.
Brottsligheten ökar.
Maffian breder ut sig.
Det visar också att det behövs en politisk kraft som bejakar marknadsekonomin, men som också förstår betydelsen av social demokrati, som vet att stora ekonomiska och sociala skillnader aldrig skapar ett gott samhälle och som inser att marknaden är en bra tjänare men en farlig herre.
Valutgången i Ryssland visar också med stort allvar att vi i Sverige inte får ge oss ut på några utrikespolitiska eller säkerhetspolitiska äventyrligheter.
Jag har tidigare varnat Carl Bildt för att prata sönder säkerhetspolitiken.
En central del av den har varit att inte skapa farhågor och förväntningar.
Carl Bildts många uttalanden riskerar att göra bådadera.
Jag kräver nu att statsminister Carl Bildt kallar partiledarna till överläggningar i denna för vårt land så viktiga fråga.
Fru talman!
Massarbetslösheten härjar inte bara i öst utan också i väst.
Allt fler sover på gatan och köar för en tallrik soppa.
Barn far illa.
Den hårda högerpolitik som styrt Europa de senaste tio åren, och som den borgerliga regeringen nu pressar på Sverige, har skapat både en ekonomisk och politisk kris.
Men nu börjar människor tröttna.
Vi ser det i Tyskland, där Helmut Kohl och kristdemokraterna, som lovade östtyskarna blomstrande landskap och snabb välståndsökning, nu går kraftigt bakåt, medan socialdemokraterna går framåt.
Vi ser hur förtroendet för den nyliberala politiken sviktar i Storbritannien.
London School of Economics redovisade nyligen att antalet fattiga i Storbritannien fördubblats under 80-talet.
De arbetslösa lever i armod.
Lågavlönade måste välja mellan att äta middag och att sätta på värmen i lägenheten.
De rika har däremot ökat sina inkomster med 60 % de senaste tio åren.
Vi ser det i det politiskt sönderfallande Italien, där nyfascismen för några veckor sedan fick 30 -- 40 % av rösterna i många av landets stora städer.
Också här är det vänstern som får gå ut och ta kampen mot högerextremismen.
Också här är det de socialdemokratiska idéerna som står starka.
Och vi ser det i Sverige.
I onsdags demonstrerade här utanför Riksdagshuset 30 000 arbetare och tjänstemän den oro och den vrede som nu växer sig allt starkare i vårt land.
Den borgerliga regeringen har förlorat greppet om ekonomin.
Mot denna bakgrund är ett uttalande av Carl Bildt i Veckans Affärer närmast otroligt.
När statsministern fick frågan vad han är mest nöjd med efter två år svarade han: ' ' Att regeringen har kunnat förverkliga det program som vi drog igång hösten 1991.
Det har gått bättre än vad någon av oss hade förväntat. ' '
Var det en tredubblad arbetslöshet ni hade väntat er?
Var det ett kronfall på 25 -- 30 % ni hade väntat er?
Var det en ökning av statsskulden med 400 miljarder kronor ni hade väntat er?
Arbetslösheten ligger nu på över 8 %.
Det är 3 % mer än regeringens prognoser för ett år sedan.
Att kronan föll var ju ett misslyckande.
Det har vi statsministerns egna ord på.
Nu kommer vi att få höra här i dag att exporten ökar och att den ena ljuspunkten efter den andra tänds i ekonomin.
Men dessa i och för sig glädjande uppgångar är ett resultat av misslyckandet med att försvara kronan.
Det är inte en effekt av regeringens politik.
Den har ju i stället förvärrat krisen och fördröjt en återhämtning.
Och statsskulden har ökat med 400 miljarder kronor under de två borgerliga regeringsåren.
Anne Wibble har lyckats dra på landet lika stora skulder som landets samtliga tidigare finansministrar tillsammans.
Det här är den allvarligaste krisen Sverige varit med om i modern tid.
Trots den goda utvecklingen av exporten växer ju arbetslösheten.
Och då får vi ännu större statsskuld.
Och vad gör regeringen?
Jo, den ägnar all sin kraft åt att riva ned det som fungerar bra i Sverige: hälso- och sjukvården, en gemensam skola för alla, familjepolitiken, tele och post.
Jag måste ställa en fråga till alla de borgerliga partiledarna: Varför river ni ned det som fungerar bra?
Varför tar ni inte itu med de allvarliga problemen, arbetslösheten och budgetunderskottet?
Efter de senaste veckornas kaos här i riksdagen kan Ian Wachtmeister däremot vara nöjd.
Nu har han förhandlat direkt med finansminister Anne Wibble.
Men Folkpartiet kan ju inte en gång till före ett val lova att inte sätta sig i en regering som är beroende av Ny demokrati, för att efter valet föra regelrätta förhandlingar med Ian Wachtmeister om hela den ekonomiska politiken.
Jag måste fråga Bengt Westerberg: Vad betyder det i klartext när Bengt Westerberg nu säger att han inte kan tänka sig en mandatperiod till i en regering som är beroende av Ny demokrati?
De som har aktier i stora företag kan naturligtvis också känna sig nöjda.
De får rejält sänkt skatt.
Det är stora pengar som nu lånas upp, eller plockas ut från företagen, och delas ut.
Det är miljarder som skulle kunna skapa nya jobb, om de stannade kvar i företagen.
Nu hamnar de i stället i fickorna på ägarna, som kan öka sin privata förmögenhet.
Aktieägarna är ju den grupp i samhället som faktiskt klarat sig mycket bra genom den väldiga kursuppgången.
Dessutom får de nu kraftiga skattesänkningar.
Mot denna bakgrund måste jag vända mig till centerledaren och kds-ledaren.
Olof Johansson!
Centern har alltid velat framställa sig som småfolkets parti.
Ni har nu ansvaret för arbetsmarknadspolitiken.
Hur kan ni gå med på att försämra för de arbetslösa, samtidigt som ni delar ut nya gåvor till aktieägarna?
Hur kan Centern säga: Vi har inte råd att behålla nuvarande a-kassa, men vi har råd att göda aktieägarna.
De stora förlorarna på Centerns och regeringens politik är ju de arbetslösa.
De får inte bara lägre ersättning när regeringen och Ny demokrati nu försämrar arbetslöshetsförsäkringen.
Hundratusentals människor kommer att utförsäkras snabbare.
Det är människor som har varit vana att arbeta och försörja sig.
Det är vanliga löntagare, vanliga familjeförsörjare, som nu får ställa sig i socialbidragskön.
De kommer inte bara att få känna av hur det är att leva på existensminimum.
Innan de får något socialbidrag måste de göra sig av med allt som inte räknas till det absolut nödvändiga.
De kan tvingas sälja bilen, båten, husvagnen eller sommarstugan.
Det är nog inte alla som har detta klart för sig.
När utgifterna för socialbidragen skjuter i höjden måste kommunerna dra in på annat.
Då går det ut över vård och omsorg.
Och då är jag framme vid Alf Svensson.
I valrörelsen talade kds väldigt vackert om att ni skulle satsa på sjuka och gamla.
Det blev i stället neddragningar och försämringar.
Ändå är kds nu med och genomför dessa väldiga skattelättnader för dem som har det allra bäst.
Och är det rimligt och rättfärdigt, Alf Svensson, att införa vårdnadsbidrag -- en ny kostnadskrävande reform -- när vi inte kan ta hand om gamla och sjuka på ett anständigt sätt?
Fru talman!
Vi socialdemokrater varnade för att den s.k. enda vägen skulle få katastrofala konsekvenser.
Men regeringen lyssnade inte.
Med högmod och arrogans körde den rakt in i väggen.
Vi socialdemokrater tog ett unikt ansvar för krisuppgörelserna.
Men moderata statsråd saboterade från första stund uppgörelserna.
Detta, som hade kunnat leda till ett bredare samförstånd i vårt land i en allvarlig situation, ledde i stället till ökad misstro.
Vi socialdemokrater har enats om en gemensam europeisk strategi, som kan halvera arbetslösheten fram till sekelskiftet.
Kort innebär den: sänkta räntor, stora och långsiktiga investeringar, satsningar på utbildning och miljö, sociala och mänskliga investeringar, som bättre åldringsvård och barnomsorg, och en upprustning av nedslitna bostadsområden, som nyfattigdom och utslagning skapar.
Moderaterna har hävdat att Sverige måste rasera välfärden och sälja ut våra naturtillgångar för att vi skall kunna gå med i EG. Bättre stöd har nej-sidan inte kunnat få.
Men Carl Bildt har dessutom stött bort sina egna.
I dag säger 40 % av de moderata väljarna och sympatisörerna nej till EG eller är osäkra.
Moderaterna har i hög grad sitt eget EG-problem.
Sverige skulle behöva en regering som med all kraft bekämpade arbetslösheten, en regering som kunde angripa den ekonomiska krisen.
Men Sverige har en regering som sitter fast i sina nyliberala dogmer och som över huvud taget inte tror på politikens möjligheter.
Sverige skulle behöva en regering som -- i denna riksdag -- vill tillämpa den kristna etiken att vi skall bära varandras bördor.
Men vi har en regering som medvetet ökar de ekonomiska klyftorna i dagens Sverige, som inte förstår hur vanliga människor har det, som i verkligheten är en överhetens regering.
Mot detta ställer vi socialdemokrater en politik som bygger på att människor skall arbeta i stället för att leva på bidrag, en politik som har rättvisa och trygghet som riktmärke och en politik som kan återge vårt land och dess medborgare optimism och framtidstro.
(Applåder)
Fru talman!
Jag blev nästan rörd när Ingvar Carlsson här i kammaren talade så varmt om kristen etik.
Jag hoppas naturligtvis att inget utskott skall behöva ha ett extra sammanträde om det i eftermiddag.
Han sade att vi skall bära varandras bördor, och det är bra.
Problemet är bara att regeringen får ta på sig att bära också Ingvar Carlssons bördor från 70- och 80-talet.
Det tillstår socialdemokratin, dock inte i den här kammardebatten.
Jag har läst det flera gånger i socialdemokraternas egen tidskrift Tiden.
En ledare har rubriken ' ' Vems är samhällsansvaret? ' '.
I texten står: ' ' Sverige som nation levde över sina tillgångar på 80-talet.
Alla var med och drev på det. ' '
Ingvar Carlsson talar här med stort eftertryck som om det bara vore att veva 70- och 80-talet i repris.
I 15 minuter skällde eller möjligen talade Ingvar Carlsson med väldig stämma mot regeringen utan att presentera någon form av egen politik.
Det är förvånande.
Har vi råd med vårdnadsbidraget?
Det kan inte ha funnits någon som inte trodde att den frågan skulle ställas här i dag.
Men Ingvar Carlsson har råd med precis allting.
Man behöver inte spara in på något eller förändra något.
Allt kan vara som under de åren då vi levde över våra tillgångar.
Ingvar Carlsson menar tydligen att vi skall fortsätta med det.
Jag har tidigare sagt här i kammaren, och jag kan tillstå det igen, att det väl var litet aningslöst av mig att inte förstå att det socialdemokratiska talet under valrörelsen 1991 om en vändpunkt -- allt skulle bli ljusare, det fanns i stort sett inga bekymmer -- inte var riktigt sant.
Det borde jag kanske ha begripit.
Nu vet vi hur det stod till med den svenska ekonomin.
Jag tycker faktiskt att det är litet beklämmande när Ingvar Carlsson försöker ställa de gamla och sjuka mot barnfamiljerna och få det att framstå som om regeringen med nära nog berått mod inför försämringar.
Det talas här om kds fallskärm, och det skulle vara vårdnadsbidraget.
Det är alltså Ingvar Carlssons sätt att se det.
Det handlar om politikerna.
Vi har arbetat för vårdnadsbidraget för att föräldrarna skulle kunna få mer tid över för sina barn och för att det skulle kunna bli valfrihet.
Fru talman!
Den fallskärm föräldrar får är 2 000 kr i månaden.
Det är inte särskilt mycket att nämna i sammanhanget om man tänker på de fallskärmsavtal som finns inom den rörelse som Ingvar Carlsson faktiskt företräder.
Det är ett ständigt tal om att de rika får eller inte får.
Vill Ingvar Carlsson återinföra dubbelbeskattning på aktier?
Kan vi få ett svar på den frågan.
(Applåder)
Herr talman!
Inte är väl 2,3 miljarder i ökade intäkter en ordentlig inkomst när det finns underskott på över 200 miljarder.
Det är inte en ordentlig inkomstförstärkning.
Med ett rimligt språkbruk skulle man kunna säga att det är en måttlig inkomstförstärkning.
Om man avvecklar grundavdraget vid inkomster mellan 156 000 kr och 200 000 kr blir det en skatteskärpning på ca 1,5 miljard.
Dessutom får man in ca 5,5 miljarder från inkomster däröver, detta utan att marginalskatten höjs med en enda promille.
Det är en mycket elegant lösning som vi föreslår.
Vi vill slopa grundavdraget för höginkomsttagarna även vid taxering till den kommunala inkomstskatten.
En betydande del av dessa 7 miljarder faller därför rätt ner i kommunernas kassakistor.
Då slipper kommunerna att friställa sjukvårdspersonal.
Då skulle Jerzy Einhorn kunna gå upp i talarstolen och för kristdemokraterna redovisa hur man har fått fram medel till den sjukvård som alla kristdemokrater egentligen vill värna om.
Man måste faktiskt tänka sig att delvis återställa skatteuttaget.
Skattereformen var ju underfinansierad med 15 miljarder.
Det säger t.o.m.
Finansdepartementet.
Med våra skatteförslag tar man in underfinansieringen och skaffar fram mer medel till sjukvården och kommunerna.
Detta vore något för Harry Staaf att ta upp på de interna mötena.
För kampen internt!
Då kan ni säkert så småningom ansluta er till vår politik i denna fråga.
Jag tror inte på mer än så.
Men ni har anslutit er till grundprincipen.
För några år sedan var vi vänsterpartister de enda som drev kravet på sänkt grundavdrag.
Sedan kommer ni en bit på väg.
Det är dags att ta fler steg och få fram bättre rättvisa i skattesystemet.
Herr talman!
Jag tackar Lars Bäckström för hans goda råd.
Vi talar nu om skatteskärpningar till följd av slopade grundavdrag.
Vi kan ta en inkomsttagare med en årsinkomst på ca 200 000 kr som exempel.
Det blir trots allt fråga om en ganska rejäl skatteskärpning.
Lars Bäckström bör också summera de egenavgifter som han mycket riktigt har talat om tidigare i dag.
Det är faktiskt, Lars Bäckström, fråga om ganska avsevärda skatteskärpningar för dem som har en inkomst strax över 200 000 kr.
Jag tycker att vi skall arbeta försiktigt med den här frågan.
Om vi får i gång produktionen ordentligt så får vi in mera skatter.
Jag har tidigare sagt till Lars Bäckström att det är en mycket bra metod med vilken man kan försöka få mera pengar till äldreomsorg och sjukvård.
Herr talman!
Lars Bäckströms skattehöjningar skulle leda till sämre tillväxt och därmed ökat underskott.
Lars Bäckström säger att när han höjer skatten med 7,5 miljarder kronor så minskar underskottet.
Senare sade han att genom att 7,5 miljarder kronor kommer in kan man ha ökade utgifter i kommunsektorn.
Så hänger det inte samman.
I dag blir det underkänt, Lars Bäckström.
Herr talman!
Nej, det blir med beröm godkänt även om jag inte skall sträcka mig till med utmärkt beröm godkänt.
Jag sade uttryckligen att man kan göra endera.
Antingen kan man satsa på sjukvården eller också kan man täcka underskotten.
Det är ett val man kan göra.
Men man kan inte göra både -- och samtidigt.
Det är helt uteslutet.
Vi har talat om 15 miljarder i skattehöjningar.
Det är den summa som statsrådets departement säger att skattereformen är underfinansierad med.
I riksdagen var man överens om att man skulle ha en finansierad skattereform.
Vi står fast vid det beslutet.
Det borde statsrådet också göra.
Ute i Europa talar man inte längre om ofinansierade skattesänkningar.
Jag hade förmånen att tillsammans med utskottet få besöka Nederländerna nyligen.
Där sade man att man gärna skulle vilja sänka sin marginalskatt från 60 % till 50 %, men det hade man inte råd med.
Man måste finansiera en sådan sänkning.
Det var en kristdemokrat som sade det.
Han kanske är med i samma international som statsrådets parti ingår i.
Det är inte omöjligt.
Så ansvarstagande kan man alltså vara t.o.m. i en EG-stat.
Där är man inte litet allmänt lössläppt bara för att man tycker att det är så roligt att sänka skatter.
På en årskonferens i Älvsborg sade statsrådet att vi skall sänka skatterna om så bara för glädjen att sänka skatterna.
Så sade statsrådet enligt moderata tidningen.
En sådan inställning har jag inte råd med.
Jag tycker att vi skall ta ansvar.
Vi måste antingen satsa på vården eller minska underskotten.
Båda åtgärderna är viktiga.
Vi kanske kan använda 7,5 miljarder för det ena ändamålet och 7,5 miljarder för det andra.
Så kan man lösa det problemet.
Herr talman!
Lars Bäckström vill ha ett kollektivt samhälle med så många beslut som möjligt, helst fattade av honom själv samtidigt som han ger sig själv betyg.
Det tror jag är givet, och då blir det höga skatter.
Jag tycker att det är glädjande att kunna sänka skatter.
Det innebär nämligen att man kan öka enskilda människors frihet.
Sedan måste man ta hänsyn till statsfinanserna.
Jag skall inte förlänga debatten, men det är inte så att de 15 miljarderna generellt är underfinansierade.
Det kan vi utveckla i ett annat sammanhang.
Sveriges stora problem är inte att vi har för låga skatter, trots att Lars Bäckström tydligen tror det.
Herr talman!
Nej, jag tror inte att det är ett problem att vi har för låga skatter.
Däremot är det ett problem att vi inte täcker våra utgifter.
Då får man se till att göra det, och därför får man se till att man har de inkomster man behöver.
Vi behöver spara för att få bort underskottet.
Vi behöver också höja några skatter.
Vi behöver vidta båda dessa åtgärder.
Jag är en av de få politiker som talar sanning i denna fråga.
Vi behöver ekonomisk tillväxt, rejäla besparingar och påtagliga skattehöjningar.
Detta är den extrema motpunkten till populismen.
Det är det sanna budskapet.
Jag vill till stora delar ha ett kollektivt samhälle.
Om vi har gemensam trygghet skapas frihet för individen.
Om vi har en bastrygghet och en inkomsttrygghet i våra socialförsäkringar kan jag få trygghet för mig, min familj, mina anhöriga och mina vänner.
Ett sådant samhälle skapar frihet.
Det andra samhället skapar ofrihet och otrygghet.
Nu är vi inne på en lång ideologisk debatt.
Den skall vi föra.
Statsrådet, se till att inte öka underskotten genom fler skattesänkningar.
Men det tänker statsrådet göra.
Underskotten skall öka på grund av ofinansierade skattesänkningar.
Herr talman!
I propositionen och betänkandet tar regeringen och utskottsmajoriteten ytterligare ett steg i nedmonteringen av skattereformen och av principen om en likformig beskattning.
Den här gången gäller det reavinstbeskattningen vid försäljning av egna hem och bostadsrätter.
Förslagen innebär dels ett återinförande av ett uppskovssystem för beskattning vid bostadsbyten, dels nya regler för reavinstbeskattningen.
I samband med införandet av ett nytt uppskovssystem slopas den nu gällande takregeln som innebär att skatten begränsas till 9 respektive 18 % av vederlaget vid försäljning av bostads- eller fritidsfastighet.
I fortsättningen skall den skattepliktiga vinsten reduceras till 50 % av den konventionellt beräknade vinsten.
Vid förluster skall på motsvarande sätt endast 50 % av förlusten få dras av.
För att man skall erhålla uppskov med beskattningen krävs att den som säljer sin villa eller bostadsrätt köper en minst lika dyr villa eller bostadsrätt.
Vid köp av en billigare bostad reduceras uppskovsbeloppet i motsvarande grad.
Skälen till förslagen sägs vara de inlåsningseffekter och den negativa inverkan på en önskad rörlighet på bostadsmarknaden som man anser att den nuvarande beskattningen leder till.
Frågan om reavinstbeskattningens inlåsningseffekter var föremål för en grundlig analys i samband med skattereformen.
Det var också insikten om att en nominellt utformad reavinstskatt ger vissa oönskade effekter på rörligheten på bostadsmarknaden som leder fram till att den nuvarande takregeln på 9 % infördes.
Vid en normal värdetillväxt och innehavsperiod ger denna regel vanligtvis en förmånligare beskattning jämfört med en direkt beskattning av vinsten.
Den utformningen av bostadsbeskattningen var riksdagens socialdemokrater och folkpartister överens om vid genomförandet av skattereformen.
Vi socialdemokrater anser alltjämt att de nuvarande reglerna är de som bäst förenar kravet på en likformig kapitalbeskattning med behovet att undvika inlåsningseffekter på bostadsmarknaden.
Det nuvarande systemet har bara fungerat i två år och på en bostadsmarknad som måste betecknas som långt ifrån normal.
Några effekter av den nuvarande beskattningen är därför svåra att utläsa och finns inte heller redovisade i propositionen.
Det finns i dag flera starkare faktorer än reavinstskatten som hindrar rörligheten på bostadsmarknaden.
Arbetsmarknadsläget med mer än 600 000 människor utan ordinarie jobb och med en fortsatt låg efterfrågan på arbetskraft ger i dagsläget ingen draghjälp till någon stor rörlighet.
Att villor och bostadsrätter utsatts för kraftiga prisfall som gör att innehavarna riskerar en förlust vid en försäljning är också en faktor som tillsammans med ett högt och osäkert ränteläge har påverkat bostadskonsumenternas beteende.
Regeringens förslag löser inte heller problemet med inlåsningseffekter på grund av beskattning utan skapar i stället nya låsningar och nya orättvisor mellan olika kategorier av bostadskonsumenter.
Uppskovet innebär bara att beskattningen är kvar men skjuts på en obestämd framtid.
Systemet kommer att öka efterfrågan på dyrare ersättningsbostäder som kommer att bli delvis skattefinansierade.
Därmed kommer de förmodligen att stiga i pris.
Detta kan också ge upphov till negativa regionalpolitiska effekter, eftersom de skattemässigt gynnade dyrare bostäderna företrädesvis finns inom storstadsområdena och på andra större orter.
Det kommer att upplevas orättvist av alla hyresgäster som av olika anledningar tvingas byta bostad och som inte kan finansiera den nya bostaden med en skattesubventionerad vinst från en tidigare bostad.
Dessutom kommer förslaget att återigen komplicera skattesystemet och försvåra skattekontrollen.
Herr talman!
Det finns många skäl att avslå betänkandets förslag.
Att det ger en ofinansierad kostnad på drygt en miljard om året är ytterligare ett.
Jag vill därför yrka bifall till reservation 1.
I propositionen ges ingen analys över nuvarande systems brister eller förtjänster.
Vi beklagar det.
Även om vi anser att det i stort fungerar väl, så finns det vissa situationer där en översyn kan vara motiverad.
Det kan vara vid beskattningen av låga vinster, där skatten ofta blir förhållandevis hög.
Det kan gälla omflyttningar inom en och samma fastighet, som ofta sker av medicinska skäl eller på grund av handikapp eller ålder.
Vi anser därför att regeringen snarast bör utreda möjligheten att införa regler som löser situationen i de här beskrivna fallen.
Herr talman!
Jag yrkar därför också bifall till reservation 3.
Herr talman!
Jag skall börja mitt anförande med att ge regeringsföreträdarna beröm för ett bra betänkande som läggs fram här nu.
Det behandlar den s.k. flyttskatten.
Vårt parti, Ny demokrati, har ända sedan vi kom in i kammaren stridit för att man skall ha uppskovsregler.
Dock är det en liten sak som vi vänder oss emot.
Vi vill ha kvar 9-procentsregeln fram till 1999.
Vi menar att långtidsboende människor i enskilda fall tyvärr kan få högre skatt med de nya beskattningsreglerna.
Detta drabbar framför allt människor som bott 20 -- 30 år i sina villor när de säljer dem.
De kan i vissa fall få högre beskattning, trots att skattesatsen sänks enligt betänkandet.
Vi har därför reserverat oss för att 9-procentsregeln skall vara kvar till utgången av 1999, inte som regeringsföreträdarna säger till mitten av 1994.
Varför tycker Ny demokrati att uppskovsregeln är så bra?
Skatten har faktiskt inlåsningseffekter.
Vi tycker att det egentligen inte borde förekomma någon reavinstbeskattning på bostad över huvud taget.
Från Ny demokratis håll vill vi på sikt se flyttskatten avskaffad helt, givetvis när ekonomin så tillåter.
Därmed, herr talman, vill jag yrka bifall till reservationerna 2 och 4.
Herr talman!
Jag vill bara erinra om det arbete som föregick skattereformen, där man gjorde en noggrann analys av de s.k. inlåsningsaeffekterna och kom fram till takregeln just som alternativ till uppskovsreglerna, alltså inte som ett komplement.
Takreglerna är väl avvägda alternativ till uppskovsreglerna.
Man kan inte dra alltför långtgående slutsatser, men det är inte dessa regler som är det stora problemet på bostadsmarknaden i dag.
Herr talman!
När det gäller detta betänkande är Västerpartiet och Socialdemokraterna fullständigt eniga.
Det gäller också till stora delar de kommande ärendena.
Det bådar gott för nästa höst, som vi hoppas mycket på.
En liten kommentar dock till kärnfrågan.
I samband med skattereformen, som vi gärna skall låta gå som en röd tråd genom dagens debatt, var det viktigt att finansiera skattesänkningarna.
Det ansåg de flesta, utom möjligtvis Moderata samlingspartiet.
Då fick man införa många nya skatter.
Man fick fatta en del obehagliga beslut.
De flesta skatter medför att det händer någonting.
Många skatter har en negativ verkan på sitt skatteobjekt, det är alldeles klart.
Man får ta olägenheterna därför att man måste ha inkomster till sina utgifter.
Jag förnekar inte att de nuvarande skattereglerna har negativa effekter.
Man kan ju som föregående talare från Ny demokrati säga att detta är en jättebra proposition, för nu försvinner olägenheterna.
Självklart har alla skattesänkningar några fördelar med sig, i vart fall för dem som brukar betala de aktuella skatterna.
Visst finns det fördelar, och visst kan man vara glad över att olägenheter försvinner -- om man har spenderbyxor och ymnighetshorn, om man inte behöver bry sig om morgondagen och statsfinanserna.
Då kan man alltid vara glad över alla skattesänkningar.
Så sade den nydemokratiske talaren: Vi skall gå vidare, när statsfinanserna så tillåter.
Tidigare i dag talade en annan nydemokrat, Bert Karlsson, om de förskräckliga underskotten som var så jättelika.
När skall då statsfinanserna tillåta?
Kanske när underskotten bara är 199 miljarder om året?
Då kan man sänka ännu några skatter!
Just nu när det är 240 så orkar man bara med en skattesänkning på en och en halv miljard här och några miljarder där.
Det är därför, herr talman, som vi och Socialdemokraterna är överens i den här frågan.
Vi har ett system som varit i kraft ganska kort tid och som har sina olägenheter.
Vänsterpartiet kan tänka sig förändringar av det här systemet, men först när man finansierar förändringarna.
Till dess får vi leva med några olägenheter, så är det.
Den s.k. takregeln är egentligen en golvregel -- det kan aldrig bli mindre i skatt än det s.k. taket.
Men till dess vi kan finansiera förändringen får vi leva med olägenheterna, men -- säger Socialdemokraterna och Västerpartiet samfällt -- vi kan tänka oss vissa justeringar i vissa fall där det är särskilt svåra olägenheter.
Det har vi också angett i vår motion.
I den socialdemokratiska reservationen står det att vi vill mjuka upp systemet, men inte till vilka statsfinansiella konsekvenser som helst.
Därför, herr talman, ställer vi från Vänsterpartiet oss bakom den socialdemokratiska reservationen.
Därigenom ställer vi oss också bakom vår egen motion.
Fru talman!
Alf Svensson kan i alla fall vara helt säker på att vi kommer att försöka återställa en grundläggande sak i skattereformen, nämligen att vi skall ha skatteregler som motverkar skattefusk och skatteplanering.
Ni återför nu hela det gamla eländet.
Jag kan inte förstå hur kds som talar om etik och moral kan vara med och genomföra skatteregler som medför att det återigen finns möjligheter att i näringslivet gynna oseriösa företag samtidigt som man gör det svårare för de seriösa företagen att driva sin verksamhet.
Det var en av de stora fördelarna med skattereformen, som ni nu faktiskt slår sönder.
Jag tar faktiskt talet om kristen etik på allvar.
Jag har noterat att Alf Svensson och kds tycker att det är så viktigt med den kristna etiken att den bör slås fast i skolan.
Jag tycker då att man i denna kammare bör föregå med gott exempel.
Hur skall eleverna annars kunna tro på den kristna etiken?
En viktig del i den kristna etiken är för mig att man skall bära varandras bördor.
Jag menar allvar när jag säger att jag upplever att den borgerliga majoritetens politik bryter mot kristen etik.
Bördorna fördelas mycket orättvist.
Jag står inte här och säger detta för att ta några politiska poäng.
Det handlar om landets framtid och om ' ' vilket ' ' Sverige vi skall leva och bo i. Alf Svensson, vi har faktiskt en egen politik som vi redovisade till vårriksdagen.
Vi har också redovisat den i höst.
Om Alf Svensson inte har läst det här, så är han dåligt informerad om vad det stora oppositionspartiet faktiskt står för.
I denna kammare har jag i dag vid två tillfällen redogjort för huvudpunkterna.
Eftersom det nu handlar om moral och etik vill jag ta upp en fråga.
Det förekommer så olika uppgifter -- senast i massmedia i går kväll -- om huruvida kds har ställt som villkor för att stanna kvar i regeringen att den kristna etiken skall införas i läroplanen eller inte.
Folkpartister och andra har sagt att kds gjorde det.
Alf Svensson säger att man inte gjorde det.
Jag kan i alla fall verifiera att Alf Svensson i förhandlingarna om vårdnadsbidraget var långt på väg att lämna regeringen med hänvisning till att han måste genomföra vårdnadsbidraget.
Är det inte på samma sätt, Alf Svensson, att ni när det gäller den kristna etiken har ställt det här kravet och tvingat Folkpartiet och Centerpartiet att vika sig?
(Applåder)
Herr talman!
Till Lars Bäckström vill jag bara säga en sak: Skillnaden mellan Västerpartiet och Ny demokrati är att vi också vill spara i budgeten.
Vi vill spara kraftigt och skära ned i statens finanser.
Samtidigt vill vi också sänka skatterna med en del av dessa medel.
Vänsterpartiets politik är att höja skatterna och sedan sänka vissa skatter.
Det kallas skatteväxling och är modellen enligt vänsterns sätt att se.
Vi kan inte gå med på en sådan.
Vi säger som det är.
Bert Karlsson sade förut i talarstolen att vi har ett stort budgetunderskott och det måste vi göra någonting åt.
Det parti som har det största besparingsprogrammet är faktiskt Ny demokrati.
Men vi vill skära i sådant som ingen annan vill i denna kammare.
Vi vill omarbeta flyktingpolitiken och göra stora nedskärningar på kostnaderna för den.
Vi vill omarbeta biståndspolitiken och göra stora nedskärningar även där.
Vi vill minska partistöd, organisationsstöd och sådant, liksom i det politiska träsket, med flera miljarder ytterligare.
Vi vill ha en helt ny familjepolitik som ger föräldrarna möjlighet att kunna välja själva, med ordentliga vårdnadsbidrag och inga fjuttiga 2 000 kr som regeringen har sagt.
På detta skulle vi spara mellan 40 och 50 miljarder, Lars Bäckström.
Av dem vill vi ta ett visst belopp att sänka skatterna med, samtidigt som vi alltså gör besparingar.
Där är skillnaden mellan nydemokratisk politik och vänsterpolitik.
Herr talman!
Nydemokraten Peter Kling uppfattar säkert skillnaden så.
Det kan jag inte bestrida.
Men jag uppfattar en annan skillnad.
Jag ägnar stor tid åt att finna fram sätt att spara på offentliga utgifter.
Jag har inom mitt eget parti och i kammaren pläderat för att vi måste få ned bostadssubventionerna.
Socialförsäkringen måste bli billigare och mer fördelningspolitiskt effektiv.
Vi bygger debatten på att vi talar sanning.
Då är inte skillnaden där Peter Kling sade att den var.
Peter Kling kan säga att jag ljuger.
Det blir svårt för mig att bestrida.
Men, herr talman, jag vill att vi skall spara i de offentliga utgifterna.
Jag vill också att vi skall höja skatter för att täcka underskotten, och jag vill ha tillväxt.
Jag ifrågasätter realismen, Peter Kling, i de flesta av Ny demokratis sparförslag.
Herr talman!
Ja, man kan ifrågasätta realismen i våra sparförslag.
Men svenska folket är säkert medvetet om att det inom dessa områden finns stora belopp som kan sparas in.
Jag förstår inte riktigt vad ett litet parti och ett större parti gör i denna kammare: Ni vill höja skatterna.
International Monetary fund, IMF, varnar Sverige för att höja skatterna.
Likväl finns det företrädare i denna kammare som vill höja skatterna.
Herr talman!
Det är ungefär lika klokt som att säga att det finns människor som vill betala sina räkningar.
Nej, jag grips inte av någon oerhört stor lust att betala mina räkningar, men jag gör det.
Man får betala för sina utgifter.
Håller man sig med större utgifter än inkomster, måste man förbättra sina inkomster och även dra ned på utgifterna.
Det innebär att höja några skatter, spara och få fart på tillväxten med hjälp av fler arbetade timmar.
Så blir det balans i det hela.
Internationella valutafondens råd är nog bra för dem som tror på Internationella valutafonden.
Jag tror på att vi skall göra självständiga bedömningar i det här landet.
40 -- 50 miljarder under ett budgetår -- så ineffektivt är inte Sverige.
Det är litet svårare än så.
Det är som det sades i går, dvs.
om man säger sådant vid ett torgmöte kanske några blir glada och skrattar.
Men sedan när de kommer hem inser de att politiken är mycket svårare än att det går att spara in 50 miljarder kvickt och gesvint på ett år.
Det håller bara för torgmöten.
Herr talman!
Först ber jag att få yrka bifall till hemställan i betänkandet och avslag på reservationerna.
Sedan regeringsskiftet har det förekommit en omfattande pressdebatt i fråga om flyttskatter och skattens effekter.
Jag har upplevt att debatten har haft sin grund i borttagandet av möjligheten till uppskov av sådan beskattning i samband med skattereformen.
Det har ställts krav från en del håll på att skatten skall avskaffas helt.
På annat håll har man förordat en lösning där det åter skall bli möjligt att få uppskov på skatten vid bostadsbyten.
Jag tycker principiellt att det skall vara en beskattning av kapital som är bundet i bostäder för att få rättvisa jämfört med beskattning av avkastning på bankmedel.
Denna beskattning kan ju naturligtvis ske i form av ett årligt uttag.
Men den kan också ske i form av en årlig beskattning eller en beskattning på värdeökningen vid en försäljning av bostaden.
Om jag har uppfattat Vänsterns motion rätt förordas en balansförskjutning med högre uttag vid försäljningen.
Jag är något oklar över om det innebär en sänkning av den årliga beskattningen eller att tillföra staten mer pengar genom ett högre uttag.
Jag tycker att det är problematiskt att gå in på en sådan modell.
Den nuvarande reavinstbeskattningen är faktiskt något för hård.
En del flyttar ofta, ibland utan egen förskyllan.
Finns det inte uppskovsmöjligheter när man flyttar ofta och reavinsten måste tas ut, kan detta i praktiken innebära mycket höga årliga driftskostnader.
Peter Kling var nöjd med propositionen och betänkandet frånsett på en punkt.
Det gäller att han vill behålla takregeln, 9 %, fram till 1999.
Jag vill erinra om vad som står i betänkandet på s. 33.
Förutom den beskattning som nu förordas finns det en takregel.
Vidare finns det en beskattning som gäller sedan tidigare och som skall kunna vara kvar till 1999.
Det innebär tre olika beskattningsmetoder som löper parallellt med varandra -- enligt detta förslag fram till halvårsskiftet 1994.
Detta innebär, självfallet, praktiska och administrativa svårigheter.
Det blir besvärligt att förlänga detta.
Det är därför bra att inte ha för många regler för att få en enkelhet för deklaranterna.
Jag tycker för min del att regeringen i propositionen har funnit en väl avvägd lösning i nuvarande ekonomiska läge med möjlighet till uppskov av beskattning vid försäljningsvinster vid bostadsbyten.
De uppskovsregler som nu föreslås har inte bedömts vara förenliga med takregeln som i dag begränsar skatteuttaget till 9 % av försäljningssumman.
Eftersom det inte går att ha kvar takregeln är det tvunget att lindra beskattningen.
Den förändras på så sätt att den skattepliktiga vinsten kommer att utgöra 50 % av den konventionellt beräknade vinsten.
Det är inte bara fråga om beskattning av den reala värdeökningen, utan det är också fråga om beskattning av inflation.
Herr talman!
Jag vill slutligen understryka ett par punkter i betänkandet.
Där framgår att Lagrådet anför att den av regeringen föreslagna lösningen är en väl genomarbetad lösning av en komplicerad skattefråga.
Lagrådet har positiva omdömen om den tekniska utformningen.
Vidare säger utskottet på s. 34 i betänkandet: ' ' Vad gäller tanken att helt slopa reavinstbeskattningen av bostäder delar utskottet regeringens uppfattning att en sådan ordning av rättviseskäl och av statsfinansiella skäl inte är lämplig. ' '
Herr talman!
Då kommer jag in på en del av Lars Bäckströms påståenden.
Det är ju riktigt att reformen inte har någon direkt finansiering.
Det har funnits ett tryck på att genomföra denna reform sedan länge.
Regeringen har dröjt.
Men i dagsläget kan vi se ett behov av en ökad rörlighet på bostadsmarknaden för att kunna minska omfattningen på de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.
Det kostar också pengar.
Kan vi få en större rörlighet på bostadsmarknaden, torde det innebära att vi kan få igen en del.
Hur mycket är svårt att bedöma.
Herr talman!
Harry Staaf nämnde tidigare att man inte skall ha för krångliga regler.
Det kan jag visserligen hålla med om.
Men jag skulle vilja se Harry Staaf säga till pensionärerna som har bott i sina villor en längre tid att de skall få högre skatt när de säljer sina hus.
Skall man då säga till dem att det är så krångligt för dem att de faktiskt får acceptera den här skattehöjningen?
Nej, jag tycker inte det.
Jag tycker man skall sätta personerna i det främsta rummet, före en regel som kanske är litet krånglig.
Vi hävdar att vi skall behålla takregeln, 9-procentsregeln, fram till övergången 1999.
Herr talman!
Jag vill uppmana Peter Kling att titta längst ner på s. 32 i betänkandet.
Där står det om den övergångsregel som gäller under tiden från den 1 januari 1991 till den 1 december 1999.
Den här regeln är vid långvariga fastighetsinnehav oftast mer förmånlig än den takregel som Peter Kling talar om.
De pensionärer som försäljer hus har sannolikt haft ett fastighetsinnehav.
De kommer i åtnjutande av den här regeln.
Det är nog inga större bekymmer, jag kan nog se de här pensionärerna i ögonen.
Herr talman!
Det är riktigt, som Harry Staaf säger, att det finns en övergångsregel som gäller fram till 1999.
Men jag vill också ha 9-procentsregeln parallellt med denna, för att det skall slå fullt ut, för att man inte skall få några skattehöjningar.
Herr talman!
När jag var ung tyckte jag att man kunde ha många och krångliga regler.
Jag kanske var bättre möblerad i huvudet då, så att jag kunde ha överblick över dem.
Ju äldre jag har blivit, desto mer uppskattar jag enkelheten.
Jag har kommit underfund med att enkelhet faktiskt är en bra regel också när det gäller att skapa rättvisa.
Alla människor förstår inte krångliga regler, och de som inte förstår reglerna kommer inte i åtnjutande av dem.
Vi går in för enkla regler, och då får vi också ett bra och rättvist samhälle.
Herr talman!
Jag håller med Harry Staaf om att det har varit en livlig debatt om flyttskatten.
Man kan nästan tala om en kampanj.
Det gäller också att kunna stå emot kampanjer.
Jag vill påminna om de diskussioner som vi hade kring skattereformen, då 9-procentsregeln bedömdes som en väl avvägd kompromiss mellan kravet på en likformig kapitalbeskattning och de inlåsningseffekter som en reavinstbeskattning har på bostäder.
Vi säger också att vi är beredda att utreda en del av effekterna av äldre människors flyttning, låga realisationsvinster, osv.
Men vi är inte beredda att göra en omläggning som kostar 1 miljard om året, som gör budgethålet 1 miljard större och som skapar nya orättvisor på bostadsmarknaden.
Fru talman!
Den största och svåraste fördelningspolitiska frågan i Sverige i dag är självfallet arbetslösheten.
Har Ingvar Carlsson något ansvar för att vi i Sverige har den arbetslöshet som vi i dag har?
Betydde inte den socialdemokratiska regeringspolitiken på 70- och 80-talet någonting för den arbetslöshetssituation som vi har i dag?
Inträdde allt detta från och med oktober 1991?
Menar Ingvar Carlsson att alla de analyser som har gjorts i det socialdemokratiska partiets egen tidning Tiden är falska och felaktiga?
De har återkommit gång på gång.
Man talar om att socialdemokraterna intresserade sig mer för fördelningspolitiken än för att se till att det fanns något att fördela.
Jag fick inget svar på frågan om Ingvar Carlsson skall återinföra dubbelbeskattningen på aktier.
Det hade jag inte heller väntat mig.
Låt mig säga ett par ord om vårdnadsbidraget.
Vi har drivit denna fråga, eftersom vi vet att många föräldrar i dag inget högre önskar än att få litet mera tid, ibland mycket mera tid, över för sina barn.
I radioekot kunde man i morse höra någon som doktorerar, eller möjligen redan har doktorerat, i ämnet sjuka barns situation.
Han sade att många barn skulle behöva litet mera tid tillsammans med sina föräldrar.
Ingvar Carlsson vill ha kvar det gamla socialistiska förmynderiet, där det alltid är politiker som vet bäst hur Kalle eller Stina skall få sin omsorg.
Jag tycker att det är häpnadsväckande.
Fru talman!
Så till kabinettsfrågan.
Ingvar Carlsson och alla andra, inklusive personerna på TV-aktuellt, har naturligtvis synnerligen klart för sig att en kabinettsfråga inte reses eller avgörs på ett borgerligt gruppsammanträde i ett utskott.
Det har icke varit för handen i någon partigrupp, icke på gruppledarnivå och naturligtvis icke på partiledarnivå.
Det är litet billigt att dra upp det här.
Jag kan försäkra Ingvar Carlsson att om en kabinettsfråga skulle infinna sig, så sker det inte på ett borgerligt gruppmöte i ett utskott.
Den frågan läggs litet högre upp.
Det har faktiskt varit min ärliga vilja under hela den här perioden att göra mitt yttersta för att den här regeringen skulle kunna hålla ihop.
Jag har faktiskt insett att det inte finns, och inte har funnits, något alternativ till regeringen, politiskt sett.
(Applåder)
Herr talman!
Jag delar Gunnar Nilssons uppfattning om att man skall stå emot kampanjer när man har en bra grund att stå på.
Men man skall också lyssna på den debatt som förs.
Om man finner att det finns fog för att ändra saker och ting utifrån den debatt som förs, skall man också vidta åtgärder.
Jag tror att det är riktigt att göra det nu.
Eftersom också Gunnar Nilsson och hans parti vill ändra på vissa saker, anser jag att de egentligen också finner det motiverat att göra ändringar och att de erkänner att de har begått vissa fel.
Eftersom det har gått så kort tid, ville de samtidigt inte riktigt erkänna det, och därför säger de nu: ' ' Låt oss utreda saken. ' '
Det enklaste är faktiskt att gå med på det förslag som nu finns.
Det finns andra saker som man också kan undersöka.
Under 80-talet var inflationen kraftig.
Nu kan vi räkna med en lägre inflation, om vi lyckas med regeringens politik.
Det är också ett motiv för att genomföra den här förändringen.
Herr talman!
Det är riktigt att man skall ha en bra grund att stå på.
Skattereformen är en utomordentligt bra grund att stå på i det här fallet.
Jag tror inte att ens Harry Staaf kan hävda att realisationsvinstbeskattningen är det stora problemet på bostadsmarknaden i dag.
Problemet är i stället den stora osäkerhet som råder när det gäller kostnadsutvecklingen på bostadsområdet, på grund av den icke-politik som regeringen har fört på bostadsområdet.
När det gäller inlåsningseffekterna har vi haft fallande priser på både villor och bostadsrätter det sista året.
Människor har snarare gjort realisationsförluster än realisationsvinster.
Det här förslaget innebär en försämring för alla dem som i det här kärva läget har gjort realisationsförluster.
Som jag tidigare sade var takregeln en väl avvägd kompromiss mellan de krav som ställts på likformighet och rättvisa och de eventuellt negativa effekter som de innebär.
Men den är definitivt inte det stora problemet i dag.
Så låt oss hålla fast vid skattereformen.
I det här sammanhanget är jag faktiskt oerhört besviken på folkpartisterna, som släpper det ena förslaget efter det andra och flyr vind för våg.
Herr talman!
Jag beklagar, men jag hörde faktiskt inte vad Gunnar Nilsson sade.
Herr talman!
Jag vill bara göra en kort anmärkning.
Harry Staaf sade till mig att det här visserligen inte är finansierat men att folk kanske kommer att flytta litet mer, då får fler arbete och då blir det finansierat.
Det var väl ändå en förlöpning, Harry Staaf?
Hur kan han ens antyda att arbetslösheten skulle bero på att folk inte gitte flytta eller har råd att flytta?
Man kan inte få jobb just nu genom att flytta runt, Harry Staaf.
Inte ens den metoden fungerar såsom det ser ut.
Arbetslösheten är inte riktigt jämntjock, men den är stor överallt.
Det är illa eller ännu värre, men det är bara så det skiljer sig.
Att finna finansiering för 1,5 miljarder är ett problem, Harry Staaf.
Det förvånar mig att inte Harry Staaf som företrädare för regeringssidan sade att man hade finansierat det i budgeten genom budgetreserveringar.
Det är ju den originella metod man tillämpar i det fall vi skall diskutera härnäst, så varför inte göra det i alla?
Varför inte säga att ni har reserverat det här, i den förlustbudget som ni redan har, med ännu mer förluster?
Ni gjorde inte det den här gången, och om ni inte använder den metoden så har ni ingen finansiering alls.
Det visar hur eländigt ställt det är när ni driver skattesänkningar.
Ni har inga eller fiktiva reserveringar i budgeten.
Men, Harry Staaf, en miljard här, några miljarder där, några miljarder en annan vecka.
Det är tur att vi snart har juluppehåll så att ni inte kan lova sänkningar med någon miljard.
Men det är så ni har byggt upp de här underskotten, genom att säga att det ordnar sig så småningom, med tillväxt.
Men det gör inte det.
Inte ens med tillväxt kommer det att gå, inte ens med 3 % tillväxt om året.
Därför har vi inte råd.
Jag är så pass ärlig att jag erkänner att det finns svagheter i nuvarande system.
Jag är så pass ärlig att jag säger till de människor som drabbas av dessa problem att vi måste se till helheten och att vi skall lösa de allra akutaste fallen -- äldre och handikappade.
Den ståndpunkten hade även flera borgerliga i utredningen, bl.a. centerpartisterna.
Då sade man att man skulle gå på den lösningen, men den har man sprungit ifrån.
Folkpartiet var för den lösningen, men nu springer man ifrån det vi var överens om.
Det är litet absurt att jag och Harry Staaf, som inte var överens om skattereformen, får försvara reformens finansiering, medan våra vänner springer ifrån den.
Jag, som en gång stod längst ifrån skattereformen, står nu närmare den än Centern och Folkpartiet.
Det är något märkligt.
Kristdemokraterna var inte med då, men ni stödjer i varje fall inte längre principerna om att finansiera skattesänkningar.
Herr talman!
Jag menade inte att det skulle ge så mycket arbeten.
Men jag vill uppmärksamma Lars Bäckström på att om folk började flytta våldsamt här i landet, skulle i alla fall flyttfirmorna få arbete och kunna nyanställa människor.
Jag skall upprepa vad jag sade: Vi kan nu räkna med en viss förändring på arbetsmarknaden.
Det har varit en viss uppgång i ekonomin, och exporten ökar.
På grund av att kronan har skrivits ner har vi möjlighet att sälja mer.
Om vi kan utnyttja det fullt ut, innebär det, Lars Bäckström, att vi kan skapa en ökad rörlighet på bostadsmarknaden.
Det är i det perspektivet som vi skall se reglerna för uppskov av den s.k. flyttskatten.
Då, Lars Bäckström, kan vi också räkna med minskade utgifter på det arbetsmarknadspolitiska området.
Där kan vi tjäna in några kronor till den här finansieringen.
Den summa som Lars Bäckström nämnde, 1,4 miljarder, gäller först efter några år då vi hoppas ha bättre finanser.
Den omedelbara ekonomiska effekten blir ungefär 1 miljard.
Herr talman!
Fortsätter man från regeringssidan med ofinansierade skattesänkningar, är jag säker på att det blir en flyttfirma som får jobb, och det är den flyttfirma som flyttar ut er ur Rosenbad.
Herr talman!
Det genererar kanske inte så mycket jobb.
För övrigt är jag nästan övertygad om att om vi informerar ordentligt om de åtgärder som regeringen vidtagit och kommer att vidta, får Lars Bäckström inte se den flyttningen.
Herr talman!
Det har varit full storm i massmedierna under senare tid.
Det har framför allt handlat om s.k. fallskärmar och några fackliga ledare som har varit med om att bevilja sådana fallskärmar.
Men när nu regeringen genom kraftiga skattesänkningar när det gäller utdelningar och aktievinster delar ut ett stort antal miljarder till landets aktieägare är det förvånansvärt tyst om detta i tidningar, radio och TV.
Det rör sig om åtskilliga aktieägare som utan minsta arbetsprestation nu kan tillgodogöra sig flera tiotals miljoner kronor.
I den borgerliga regeringskretsen finns det enskilda individer som på det här sättet, enligt beräkningar som bl.a. har gjorts i LO-tidningen, kan tjäna upp till 7 miljoner kronor.
Om allt detta sägs det inte särskilt mycket.
Var är de massmediala kampanjerna?
undrar säkert vän av ordning.
Var är den folkliga vreden?
har man kanske tills nu haft anledning att fråga sig.
Var håller journalisterna hus?
Här behöver man ju inte ens en gång gräva, utan det är bara att läsa innantill i proposition och utskottsbetänkande så framträder orättvisorna i all sin nakna råhet.
Visst finns det en folklig vrede, fullt i klass med den som drabbade de hutlösa fallskärmsavtalen.
Om inte annat framgick det med all önskvärd tydlighet under gårdagens jättelika demonstration mot regeringens politik.
Alltså: Medan all uppmärksamhet har riktats mot fallskärmar och jakten på fackliga förtroendemän, har regeringen relativt ostört kunna genomföra sitt systemskifte som nu kulminerar med ytterligare skattesänkningar för aktieägarna.
Tidigare har det i stor utsträckning handlat om skattehöjningar på vanligt hederligt arbete som särskilt hårt har drabbat främst låginkomsttagarna.
Det har också handlat om en social avrustning som saknar motstycke i Sveriges historia.
Vi är nu med stormsteg på väg in i det nya klassamhället, där allt fler obönhörligen dras ner mot fattigdomsstrecket, medan ett antal aktieägare blir alltmer förmögna.
Då kommer, tro mig, den folkliga vreden att märkas.
Då får vi ett hårt och polariserat samhälle som inte är bra för någon människa, inte ens för de allra mest förmögna.
Ändå hävdar regeringens företrädare envetet och eftertryckligt att förslagen i föreliggande proposition om en halvering av skatten på aktievinster och ett avskaffande av utdelningsskatten är rättvisa.
Deras något krystade förklaring är att de här förslagen skulle skapa nya arbeten i Sverige och att den största orättvisan är att folk går utan arbete.
Det är ganska lätt att instämma i det senare påståendet.
Däremot finns det inte mycket som tyder på att regeringens förslag verkligen skulle skapa några nya jobb.
Tvärtom, det finns en viss risk för att det blir färre jobb med regeringens förslag.
Detta är inte något som jag själv har hittat på, utan det är resultatet av ingående beräkningar och analyser av landets främsta expertis på företagsbeskattningens område.
Från det hållet har man visat att reformen som helhet sänker företagens kapitalkostnader med 1 -- 2 % och att det skulle ge en långsiktig investeringsuppgång på futtiga 0, 3 -- 0, 6 %, vilket motsvarar 400 -- 800 miljoner kronor, allt detta till en statsfinansiell kostnad på två miljarder kronor per år.
Det finns naturligtvis bättre och effektivare sätt att använda dessa pengar på.
Vi socialdemokrater har pekat på några sådana sätt.
Gemensamt för dessa är att de gynnar det kapital som arbetar i företag och som direkt kan bli tillgängligt för investeringar.
Det handlar för det första om det s.k. Anellavdraget som redan i dag kraftigt urholkar den s.k. dubbelbeskattningen.
Vi socialdemokrater menar att det finns anledning att se över detta avdrag och eventuellt förbättra det.
Genom detta avdrag gynnas nyemitterade aktier och därigenom direkt också investeringar.
Det handlar för det andra om att direkt skattemässigt gynna investeringar genom att skapa möjligheter till s.k. direktavskrivningar under 1994.
Det innebär egentligen att hela investeringen får skrivas av omedelbart.
Men för att begränsa den statsfinansiella kostnaden under 1995 föreslår vi dock att 70 % av investeringen skall få skrivas av.
Vårt förslag innebär en påtaglig sänkning av företagens kapitalkostnader.
Vi är därför övertygade om att åtgärden leder till en betydande stimulans för näringslivets investeringar.
Åtgärdens tillfälliga karaktär innebär att det blir attraktivt för företagen att tidigarelägga redan planerade investeringar.
Vårt förslag att behålla dagens bolagsskattesats under nästa år förstärker också investeringsstimulansen.
Till skillnad från regeringen kan vi genomföra våra skatteförslag utan att tafsa på skattereformens grundläggande principer om att arbete och kapital skall beskattas lika.
När vi en gång i tiden gjorde upp med Folkpartiet om dessa principer var avsikten att dessa skulle kunna stå sig under lång tid.
Vi trodde att ett brett parlamentariskt underlag för reformen skulle skapa ett stabilt skattesystem och -- inte minst viktigt -- fasta spelregler för näringslivet.
Det var inte lätt att komma fram till dessa gemensamma ställningstaganden.
Det var inte lätt för oss socialdemokrater, och det var förmodligen inte heller lätt för folkpartisterna.
Vi fick båda ge och ta, men vi blev överens och tog varandra i hand.
Det vi nu får uppleva är hur Folkpartiet tar tillbaka nästan allt det som man motvilligt gav framför allt på kapitalbeskattningens område.
Handslaget var inte värt ett enda skvatt.
Av detta har åtminstone jag lärt mig att man inte kan lita på Folkpartiet.
Till skillnad från regeringen behöver vi inte heller frukta att våra förslag ger upphov till skatteplanering i stor skala.
Det var just detta som var en av Lagrådets viktigaste invändningar mot regeringsförslagen, att de kommer att ge upphov till en omfattande skatteplanering.
Tänker man efter, är det väl ganska uppenbart att så blir fallet.
Effekten av regeringens förslag blir ju att det i framtiden kommer att finnas minst åtta olika skattesatser bara inom kapitalbeskattningen -- den lägsta på 0 % och den högsta på 30 %.
Det behövs inte mycket fantasi för att inse att detta kommer att leda till skatteplanering.
Det kommer att frigöras en stor mängd energi och kreativitet för att förvandla högbeskattade inkomster till lågbeskattade.
Det blir återigen gyllene tider för skattekonsulterna.
Ett annat förslag, herr talman, som också har drabbats av Lagrådets fullständigt förödande kritik är förslaget om att möjligheter till kvittning av underskott i näringsverksamhet mot inkomst av tjänst skall tillskapas.
Det förslaget strider mot en annan viktig grundpelare i skattereformen, nämligen att det i stort sett skall vara vattentäta skott mellan olika inkomstslag.
Av tidigare bitter erfarenhet vet vi också att kvittningsmöjligheter mellan olika inkomstslag ofelbart leder till skatteplanering.
Detta har också Riksskatteverket påpekat i många sammanhang.
Över huvud taget leder propositionens förslag till att kontrollproblemen blir så stora att skattemyndigheterna kommer att tvingas avsätta betydande resurser för att bemästra dessa kontrollproblem.
De, i sin tur, leder naturligtvis till att andra viktiga uppgifter, t.ex. kampen mot den tilltagande ekonomiska brottsligheten, kan bli eftersatta.
Så några ord om de statsfinansiella effekterna av regeringens och våra förslag.
Propositionens förslag leder till ett varaktigt skattebortfall på 3,3 miljarder kronor.
Det föreslås finansieras med en höjning av arbetsgivaravgifterna på ca 1,1 miljarder kronor och en skärpning av beskattningen av utlandstraktamenten med ca 0,5 miljarder kronor.
De förslagen har vi inga invändningar emot.
Däremot kan vi konstatera att regeringen saknar finansiering av mer än hälften, eller 1,7 miljarder, av kostnaderna för skatteomläggningen.
Vi kan naturligtvis inte acceptera denna brist i finansieringen.
Det är nödvändigt att riksdagen får tillgång till ett fullständigt beslutsunderlag som omfattar såväl förslagets statsfinansiella kostnader som förslag till hur de kostnaderna skall finansieras.
Vi anser inte att regeringen uppfyller de kraven på beslutsunderlag.
Denna brist undergräver ytterligare trovärdigheten i regeringens program för att sanera statsfinanserna.
I motsats till regeringen har vi socialdemokrater en varaktig finansiering av våra förslag.
För fullständighetens skull skall jag avslutningsvis också säga att vi socialdemokrater inte säger nej till alla förslagen i propositionen.
Vi accepterar de förslag som ger egenföretagarna bättre skattevillkor.
Därigenom fullföljer vi den överenskommelse som vi hade med Folkpartiet i samband med genomförandet av skattereformen.
Då var vi överens om att just egenföretagarna hade en i jämförelse med bolagen sämre skattesituation och att vi efter vederbörligt utredande skulle lägga fram förslag till förbättringar.
Frågan har nu under en längre tid varit föremål för ett ingående studium och regeringen har lagt sitt förslag.
Vi accepterar det förslaget.
Vi tycker att det är viktigt att småföretagen får så goda villkor som möjligt.
Det är förmodligen så att det just inom småföretagarvärlden finns goda möjligheter för expansion och nyanställningar.
Vi inser emellertid -- precis som Lagrådet har påpekat -- att förslaget ingalunda är problemfritt.
Det är oerhört krångligt och kan mycket väl leda till skatteplanering och stora kontrollsvårigheter.
Därför har vi också föreslagit att reglerna måste bli föremål för uppföljning och utvärdering och att det är någonting som vi måste ge regeringen till känna.
Det har emellertid inte regeringspartierna velat vara med på.
Det är oerhört förvånande; inte minst med tanke på Lagrådets kritiska invändningar mot förslaget.
Lika förvånande är det att regeringen, samtidigt som man säger sig vilja stödja småföretagsamheten, väljer att tillsammans med Ny demokrati driva igenom ett förslag som hårt drabbar just denna kategori.
Jag tänker på förslaget att införa ett system med uppbörd av s.k. F-skatt varje månad i stället för som nu varannan månad.
Det kommer att drabba de små företagen hårt eftersom det tillfälligt skärper skatten på just småföretagen med mer än 3 miljarder kronor.
Vi anser att det är ytterst olämpligt i ett konjunkturläge då många småföretagare drabbas av dålig lönsamhet och låg likviditet.
Vi kan nu konstatera att Ny demokratis politiska fingerfärdighet utvecklats så till den milda grad att man över en enda natt vänder 180 grader och går emot sitt eget förslag i den här frågan.
Till sist, herr talman, vill jag säga att de av våra förslag som avviker från majoritetens förslag finns sammanfattade i nio stycken reservationer till detta betänkande.
Vi ställer oss självklart bakom de reservationerna, men för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till reservationerna nr 1, 6, 8 och 10.
I detta anförande instämde Bruno Poromaa, Lisbeth Staaf-Igelström, Jan Fransson, Gunnar Nilsson och Kaj Larsson (alla s).
Herr talman!
I dag skulle riksdagen ha kunnat fatta beslut om skatterna som stärkt förutsättningarna för ökad sysselsättning och trygga jobb; beslut som ökat förutsättningarna för en uthållig tillväxt av svensk ekonomi.
Men det kommer inte riksdagen att göra.
I stället kommer riksdagen att tillstyrka ännu en blå proposition från statsrådet Lundgren.
Eller, herr talman, för att tala klartext: I dag kommer riksdagen att leverera beslut, beslut som länge har funnits på en lång önskelista -- en julklappslista från regeringens närmaste vänkrets.
En julklappslista där Sven-Olof Lodin har fått hålla i pennan.
Klapparnas adressater är Svenska Arbetsgivareföreningen, Industriförbundet, Företagarnas riksorganisation och Aktiespararna.
De är glada i dag.
De är lika glada som alla som på julafton får alla sina önskningar uppfyllda.
Ingen -- inte heller jag -- skall förmena näringslivet att hävda sina intressen.
Det är intresseorganisationernas roll.
Jag är inte ett dugg förvånad över att intressegrupper uppträder som kravkoncern.
Men jag är kritisk till att allmänintresset, politiken, totalt ger vika för särintresset.
Samtidigt som regeringen delar ut klappar till sina vänner delar man ut annat till löntagarna och de arbetslösa.
Då gäller det något helt annat.
Det gäller karensdagar och neddragningar av ersättningsnivåer.
Det gäller höjd skatt på arbete och höjda indirekta skatter.
Alla medborgare får känna på vad neddragningar innebär när det gäller skola, sjukvård och omsorger.
Det var detta -- den sammanlagda politiken -- som gjorde att Mynttorget i går fylldes av 30 000 protesterande människor.
Jag tror mig veta att många av dem inte kände till de beslut som riksdagen ämnar ta i dag.
Hade fler människor i Sverige känt till vilka beslut som skall fattas här i dag hade det varit ännu fler på torget, och de hade varit ännu ilsknare.
Herr talman!
Det kan ju vara en tröst för mig, som hoppas och tror på ett regeringsskifte, att vi redan nästa höst kan börja riva upp de skevheter som ett bifall till propositionen om fortsatt reformering av företagsbeskattningen för med sig.
Men det är en klen tröst.
Det är inte bra för någon grupp i samhället, eller för helheten i samhället, att driva kvartalspolitik med skattereglerna för produktion, investeringar och näringsliv.
Det kunde ha varit annorlunda här i kammaren i dag.
Riksdagen kunde ha haft förmågan att se helheten och inte bara gruppintressena.
Det kunde ha varit så att riksdagen hade läst oppositionens motioner med öppet sinne, och inte bara sett, utan tagit fasta på, de möjligheter som finns till bredare lösningar.
Det kunde ha varit så att riksdagens borgerliga ledamöter inte bara hade glatt sig över berömmet från en part på arbetsmarknaden utan också hade tagit intryck av de samlade och kritiska synpunkter från löntagarnas organisationer som kommit fram i remissvar och som kom fram vid utskottets offentliga utfrågning i denna fråga.
Det kunde ha varit så att utskottets borgerliga ledamöter, ja, riksdagsledamöter i allmänhet, på gruppmöten hade tagit intryck av de oberoende experter och forskare som kritiserar både utredningen och propositionen.
Professor Södersten har nämnts.
Men det finns ju röster t.o.m. inom industrin och näringslivet som är kritiska.
Tomas Fischer är ett exempel.
Det kunde alltså ha varit på ett annat sätt.
Men det skulle naturligtvis också ha krävt, herr talman, att vi i oppositionen var beredda att rucka på våra positioner.
Då hade vi inte varit färdiga med lagtexterna denna dag.
Det är nog sant.
Men vi hade ju kunnat fatta ett beslut till våren om lagtexterna och bara beslutat om principerna nu.
Vi hade alltså kunnat fatta beslut till våren fast förvissade om att vi därmed har besked som gäller för hela 90-talet.
Då hade det inte varit en julklapp till ett särintresse.
Däremot hade det blivit ett beslut av säkert och bestående värde.
Så blev det dock inte -- det hade ju kunnat ställa till med problem för regeringen.
Vissa riksdagsledamöter måste tänka på regeringen.
Det är väl det som utgör skillnaden mellan statsmannapolitik och partipolitik.
Det här hade ju kunnat tolkas så att riksdagen gav regeringen en näsknäpp.
I det perspektivet blir det viktigare för vissa partigrupperingar att tänka på partiintresset mera än på stabiliteten i de här viktiga frågorna.
Jag menar alltså att det hade funnits andra lösningar och möjligheter.
Det finns öppningar i den socialdemokratiska motionen.
Det är inte fråga om en vidöppen dörr, men det finns i alla fall öppningar.
Vi har yrkat blankt avslag på hela propositionen.
Men vi har också nogsamt angivit att vi är beredda att diskutera.
Vi har pekat på en rad punkter där vi har ett öppet sinne.
Ända sedan skattereformen har vi kritiserat, och vi var det enda partiet som gjorde det, införandet av skatteutjämningsreservsystemet, SURV-systemet.
Detta system är dumt, tekniskt otympligt och krångligt.
Vi var alltså tidigare ensamma om den ståndpunkten.
I dag får vi rätt.
Alla är ju nu överens om att detta klumpiga och tekniskt krångliga system måste avvecklas.
Vidare har vi sagt att vi kan tänka oss att diskutera formerna för en avvecklad s.k. dubbelbeskattning, vilken på sikt innebär inlåsningseffekter.
Av samma anledning var vi mot SURV-systemet.
Om man har den uppfattningen bör man i detta perspektiv se att även dubbelbeskattningen medför inlåsningseffekter.
Vi har också sagt att vi vill diskutera kvittningsrätten.
Och vi har länge sagt att det är riktigt att enskilda firmor, enskilda näringsidkare och handelsbolag utsätts för ett hårdare skattetryck än som gäller för aktiebolag.
Gång på gång har vi medgett detta faktum och tyckt att man bör göra något åt detta.
Vi har nämnt en rad punkter där vi är beredda.
Vi hade också varit med och diskuterat möjligheterna till direktavskrivningar.
Vi vill diskutera den frågan när det gäller gränser och vilka områden som blir aktuella.
För de mindre företagen kunde tanken på en särskild bolagsform utredas.
Det finns många sådana här öppningar att visa på.
Men i riksdagen gäller linjen: Vi tar en debatt när alla beslut är låsta.
Sedan voterar vi.
Men då riskerar ni som nu är i majoritet att oppositionen har rätt att ändra.
Det måste ni acceptera.
Då får vi ett skakigt system för företagsbeskattning -- ett system som ändras med växlande majoriteter, inte bara när det gäller nivåer utan också när det gäller de principiella grunddragen.
Statsrådet Bo Lundgren borde inse att det vore olyckligt.
Jag vet att statsrådet Lundgren vill värna om industrin.
Det vill jag också.
Jag vet också att vi är överens om att det bästa är att vi har stabila regler.
Så långt är vi överens.
Men varför tar statsrådet inte fasta på detta och försöker diskutera med det stora oppositionspartiet, och även med det lilla oppositionspartiet?
I vissa stycken har vi faktiskt haft större öppningar i de här frågorna.
Det kan påverka också det stora partiet, för jag tror inte att man där vill framstå som mera näringslivsovänlig än vänsterpartisterna.
Man hade alltså kunnat dra i en rad olika trådar i stället för att bara utnyttja den majoritet man besitter efter att ha förhandlat i regeringskretsen.
Denna typ av politik skadar på sikt näringslivet.
Man gör sig själv en björntjänst, ja, en otjänst, för i och med detta handlingssätt har oppositionen helt fria händer att agera.
Det är det problem som man har bundit sig vid och som man möter om / när man kommer i opposition.
Från er egen utgångspunkt har ni alltså hanterat frågan oskickligt och felaktigt.
Ni har lyssnat för mycket till ett särintresse och inte förmått att se till helheten.
Herr talman!
Ni som leder kammarens arbete önskar att vi talare skall hålla taletiden -- i mitt fall tio minuter.
Därför stannar jag här.
Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets meningsyttring.
Naturligtvis stöder jag alla våra ställningstaganden.
Men jag yrkar bifall endast beträffande momenten 1, 6, 10 och 14.
Det gäller alltså samma moment som Socialdemokraterna yrkar bifall till när det gäller deras reservation.
Herr talman!
I dag kommer riksdagen att fatta beslut som innebär att enskilda företagare och delägare i handelsbolag ges möjlighet att verka på samma skattemässiga villkor som aktiebolag.
Härmed undanröjs en orättvis behandling av dessa företagsformer som går mycket långt tillbaka i tiden.
Jag tror faktiskt att egenföretagarna skattemässigt missgynnats under minst ett halvsekel.
I dag är vi äntligen framme vid en lösning, och det förvånar väl knappast någon att det är en borgerlig regering som lägger fram förslaget.
Jag dristar mig således att konstatera att denna dag, i varje fall när det gäller egenföretagarna, är historisk.
I gårdagens debatt talade Göran Persson om en skattehöjning på 3 miljarder kronor för dessa företag, och Lars Hedfors säger nu att vi skärper skatten på småföretagen med 3 miljarder.
Det bekymrar mig verkligen att den som i händelse av en socialdemokratisk valseger är förutsedd att bli rikshushållare har så bristfällig insikt i skattepolitiken.
Det blir nämligen inte en enda krona i skattehöjning för dessa företag med anledning av tidigareläggningen av F-skatteuppbörden.
Däremot blir det en likviditetspåfrestning för en månads uppbörd.
Men detta skall också ställas mot det förhållandet att man då har fått en lägre skatt -- alltså inte en skatteskärpning -- genom att näringsinkomst genom dagens beslut får beskattas som inkomst av kapital.
Om Göran Persson tror att man kan skaffa inkomster till staten på detta sätt, kommer hans rikshushållarskap att sluta i en katastrof.
Göran Persson är inte här.
Men jag hoppas att någon kan ge honom en förklaring, så att han förstår denna fråga.
Propositionen om förenklad företagsbeskattning omfattar i huvudsak två områden.
Det ena har jag redan berört.
Det andra innebär att eget och lånat kapital som finansieringskälla inom bolagssektorn likställs i beskattningshänseende.
Att kapitalet i enskild verksamhet skall enkelbeskattas bygger på en överenskommelse från skattereformen.
Trots ett starkt motstånd mot ett genomförande av reformen har Socialdemokraterna ändå accepterat förslaget.
Den kritik som Socialdemokraterna riktar mot det andra huvudförslaget i propositionen, enkelbeskattningen av bolagsvinsterna, blir då fullständigt obegriplig.
Beskattningen av kapital investerat i näringsverksamhet görs nu likformig.
Ägarkapitalet i aktiebolagen, aktiekapitalet, kommer att beskattas en gång med 28 % bolagsskatt.
Ägarkapitalet i enskild verksamhet och i handelsbolag kommer likaledes att beskattas en gång i inkomstslaget kapital genom förslaget om positiv räntefördelning.
Det skulle verkligen vara intressant om Lars Hedfors ville förklara logiken i att egenföretagarens kapitalinsats skall enkelbeskattas medan aktiebolagsägarnas kapital skall dubbelbeskattas.
Folkpartiet går ifrån skattereformen, sade Lars Hedfors.
Den sprang ni ifrån för länge sedan genom att överge två av de absoluta kungstankarna i den reformen, nämligen en enhetlig mervärdesskatt och att vi skulle ha hälften kvar.
Men det är en totalt felaktig uppfattning, Lars Hedfors, att vi i skattereformen skulle ha kommit överens om att det måste vara en orättvis beskattning åt det ena eller andra hållet.
Denna uppfattning har aldrig funnits, vare sig hos mig eller Folkpartiet.
Jag har därför en bön: Förklara den här konstiga uppfattningen, Lars Hedfors, att det skall vara en olikformig beskattning!
Förslagen i propositionen, herr talman, syftar till att skapa en skattemässig neutralitet mellan skilda företagsformer.
Vid sidan av detta medverkar de också till att klara det utomordentligt stora investeringskapital som måste fram för att svensk ekonomi skall komma på fötter.
Den ökade rörlighet av ägarkapitalet som förslagen medför kommer att vara till gagn för förnyelsen inom näringslivet.
Det ökade sparandet i aktier som blir en följd kommer på samma sätt att vara till nytta.
Med de förslag som genomförs kan jobben klaras och välfärden försvaras på ett mycket bättre sätt.
Det har varit förvånansvärt tyst i massmedierna, säger Lars Hedfors.
Ja, kanske har man där förstått att det är just detta som är syftet.
Det sträcker sig faktiskt längre än till att bara gynna ett fåtal människor.
Jag är därmed, herr talman, inne på reservation 1 av Socialdemokraterna.
I denna sägs det i klartext att enkelbeskattningen av aktievinsterna kommer att leda till effektivitetsförluster i samhällsekonomin och minskad konkurrenskraft gentemot utlandet.
Om man sänker skatten på kapital som investerats i produktionen får man alltså effektivitetsförluster i samhällsekonomin och bristande konkurrenskraft gentemot utlandet.
Där skiljer sig regeringspartiernas uppfattning totalt ifrån Socialdemokraternas.
Man talar också om risken för överdriven utdelning på svenska aktier och en utförsäljning på börsen av utlandsägda svenska aktier, vilket är grunden för den kritik som förslaget har varit utsatt för av främst professor Jan Södersten.
Alltså: När utdelningarna börjar bli överdrivna, kommer man att göra sig av med sina svenska aktier.
Inte heller den uppfattningen tycker jag verkar speciellt sannolik.
Om avkastningen ökar på en placering avvecklar man den väl inte?
Naturligtvis kan det bli fråga om en hemtagning av vinster.
Men aktier säljs faktiskt i båda riktningarna.
Herr talman!
Eftersom den socialdemokratiska regeringen struntade i att arbeta med frågan har tiden för att få fram propositionen varit mycket kort.
Jag vill inte förneka att lagstiftningen är komplicerad.
Jag vill inte förneka att den kommer att kräva redovisning och kontroll.
Som bekant pågår ett utredningsarbete för att förenkla skattelagstiftningen.
I detta sammanhang skulle jag vilja peka på den datoriserade redovisningens möjligheter till förenklingar.
Räkenskapsutdragen har ju förenklat deklarationsarbetet på ett uppseendeväckande sätt.
Man måste, menar jag, hålla dessa möjligheter i minnet då man går vidare i förenklingsarbetet.
Komplicerade beräkningar i boksluts- och deklarationsarbetet kan ske med samma teknik som SRU-kontona och räkenskapsutdragen, och förenklingarna i boksluts- och deklarationsarbetet kan då bli ytterst betydande.
Detta gäller också för kontrollarbetet och skattemyndigheternas hantering av de här frågorna.
Dagens beslut, herr talman, innebär också möjligheter för egenföretagarna att lågbeskattat avsätta expansionsmedel till kommande investeringar, men också till rörelsekapital.
Härmed lindras den kanske mest besvärande effekten av dagens skattesystem, som i praktiken omöjliggör detta.
Soliditeten kan därför stärkas och ökat låneutrymme skapas i samma eller snarare dubbel takt.
Möjligheterna att obeskattat avsätta 25 % av årsvinsten till periodiseringsfonder införs också.
Varje års avsättning bildar en fond och skall återföras till beskattning efter fem år.
Möjligheten att rulla systemet framför sig finns sålunda.
Periodiseringsfonderna kommer också att fungera som ett resultatutjämningssystem.
Kvittningsmöjligheter införs också för företagare.
Men observera att det endast är i nystartade företag under fem år för att underlätta tillskapande av nya företag.
Underskott i rörelsen kan då kvittas mot löner och andra arbetsinkomster.
För att förhindra missbruk av detta införs fullständigt rigorösa regler.
Låt mig gå tillbaka till bolagssektorn, herr talman.
Socialdemokraterna skriver i sin motion: ' ' Regeringens förslag omfattar inte bara företagsbeskattningen utan även viktiga delar av kapitalbeskattningen, framför allt aktiebeskattningen.
* Bolagsskatten sänks från 30 % till 28 %.
* Den s.k.
Surven slopas och ersätts med en ny reserveringsmöjlighet i form av periodiseringsfonder.
* Företagens avdrag för utdelningar på nyemissioner slopas (Annell-avdraget).
* Flera ändringar i aktiebeskattningen genomförs: * utdelningsskatten slopas, * reavinstskatten på aktier sänks till 12,5 %. ' '
Jag noterar att ni socialdemokrater skriver i motionen att ni tycker att dessa förslag är viktiga.
Men tydligen är de inte viktigare än att ni försöker leda i bevis att de inte har några som helst positiva effekter på investeringarna.
Även här skiljer sig Socialdemokraternas uppfattning ifrån regeringspartiernas.
Men framför allt skiljer den sig ifrån näringslivets uppfattning.
Jag vågar nog lugnt påstå att man inte väljer socialdemokratisk företagsbeskattning framför den borgerliga när det gäller att investera.
Tillåt mig, herr talman, att jämföra regeringens förslag och Socialdemokraternas förslag för inkomståret 1994.
Jag tror att en sådan jämförelse kan vara ytterst belysande.
Regeringen föreslår att bolagsskatten skall sänkas till 28 %.
Socialdemokraterna föreslår att den skall vara 30 %.
Halva skatteutjämningsreserven (SURV) får skattefritt överföras till eget kapital enligt regeringens förslag.
Avskattning får ske under fem år.
Socialdemokraterna föreslår att hela SURV skall skattas av på fem år.
Det är en mycket hård avtappning av kapital från näringslivet.
Regeringen föreslår att 25 % av årsvinsten skattefritt får avsättas till periodiseringsfonder.
Socialdemokraterna föreslår att avsättningarna skall beskattas.
Regeringen föreslår avskaffad skatt på aktieutdelningar.
Socialdemokraterna säger nej och vill utreda utökat Annellavdrag just med tanke på risken för skatteplanering, säger man.
Regeringen föreslår att reavinster vid aktieförsäljningar skall beskattas med 15 %.
Socialdemokraterna vill bibehålla 30 %, dvs.
även rena inflationsvinster skall beskattas.
Uppräkningen visar klart att Socialdemokraternas alternativ är klart negativt för näringslivet.
Det är ett stort misstag om man tror att detta kan uppvägas av tillfälliga direktavskrivningar på investeringar till 70 %.
För att åstadkomma en begränsad investeringsökning blir man tvungen att också medge direktavskrivning på investeringar som i vilket fall som helst skulle ha kommit till stånd.
Endast en knapp tredjedel skulle falla på nytillkommmande investeringar.
I den knapphet på resurser som råder i dag är det ett slöseri, och det betyder färre jobb för pengarna.
Herr talman!
Lars Bäckström menar att vi borde ha läst oppositionens motioner med öppet sinne.
Jag har läst de här motionerna med mycket stort intresse.
Men när man slår upp Vänsterpartiets motion är det första man möter ett blankt avslag och tre villkor som skall uppfyllas för att Vänsterpartiet över huvud taget skall kunna vara med och säga ja till en ändrad företagsbeskattning.
Såvitt jag begriper blir kontentan av de tre villkor som man ställer att inga skattesänkningar kan göras inom företagsbeskattningen om de inte finansieras med förmögenhetsskatter.
Det är vad jag har kunnat komma fram till när jag har funderat över detta.
Lars Bäckström talar om att man skulle kunna komma fram till ett bättre system för att klara neddragningar i skolan, omsorg, osv.
I själva verket skulle Vänsterpartiets förslag fungera precis tvärtom.
Vänsterpartiet har fått företagsbeskattningen på hjärnan.
Den skall till varje pris försämras.
Man har t.o.m. krav på att bolagsbeskattningen skall höjas tills nivån hamnar någonstans i ett OECD-genomsnitt.
Det skulle vara mycket intressant om Lars Bäckström kunde tala om för mig på vad sätt det skulle öka intresset för att investera och bygga ut näringslivet i Sverige.
Vi skall ner till tabellens mitt, dvs.
till en genomsnittlig OECD-nivå, om ni skall bli nöjda.
Det är min och övriga regeringspartiers mening att Sverige skall vara ett toppenintressant land att investera och driva företag i -- inte ett medelmåttigt land, som ni i Vänsterpartiet vill.
Herr talman!
Jag vet inte hur jag skall kunna föra en meningsfull dialog med Lars Bäckström i denna fråga.
Jag försökte göra det innan sommaren, och jag trodde att det möjligen hade gjort något intryck på Lars Bäckström.
Men jag noterar att så inte är fallet.
Förklara vad Sverige kan ha att vinna på att vi förstör företagsbeskattningen, Lars Bäckström!
Herr talman!
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på samtliga reservationer.
Fru talman!
Det är viktigt, Alf Svensson, att när man talar om kristen etik och moral själv hålla sig till fakta.
I Kanal 1 i går sade den centerpartistiske representanten och den folkpartistiske representanten i utskottet att det ställdes förtroendevotum.
Ett utskott som behandlar dessa frågor är inte vad som helst, det är ju där som frågan avgörs.
Alf Svensson kommer inte ifrån detta så lätt.
Detta sändes ut till svenska folket i går kväll.
Alf Svensson förnekar, och jag kan försäkra att det blir en fortsättning på den debatten.
Sedan undrar Alf Svensson om inte Socialdemokraterna har något ansvar för vad som hände under 1980-talet.
Självklart!
Till att börja med tog vi ansvaret för de borgerliga regeringsåren 1976 -- 1982.
Då överlämnade ni ett underskott i budgeten på 13 %.
Vidare tar vi ansvar för att avregleringen skedde på ett olyckligt sätt.
Jag fick i allra högsta grad ta ansvar för detta som statsminister.
Det blev t.o.m. regeringskris när vi försökte strama åt och vi hade svårt att få majoritet i denna kammare.
Det var borgerliga partier som i hög grad var pådrivande i avregleringen.
Ni borgerliga hade i hög grad ett delansvar på den punkten även under oppositionsåren.
Nu klagar Alf Svensson över att det är tungt att bära Ingvar Carlssons bördor.
Jag kan tipsa Alf Svensson om en väg ur detta.
Låt Socialdemokraterna ta över regeringsmakten.
Vi skall bära både våra egna bördor och de bördor som blev ett resultat av den borgerliga regeringens misslyckanden.
Jag tror att det skulle vara bra för landets och rättvisans skull.
Vi har en chans att under valåret 1994 se till att det blir så.
Varför skall vi ha en regering som på sitt tredje år anser att det är bara elände från Socialdemokraternas sida?
Någon gång måste en regering ta ansvar för sin egen tid!
Trots att det har hänt så mycket under dessa år får svenska folket bara höra: ' ' Åh, det är så eländigt på grund av Socialdemokraterna.
Det är så besvärligt och så tungt. ' '
Ja, det är lika bra att göra sig av med en sådan regering.
I stället skall det vara en regering som säger: ' ' Nu har vi dessa problem.
Nu måste vi arbeta med detta som utgångspunkt.
Nu råder det en galopperande arbetslöshetskris.
Nu är det viktigt att göra något åt det. ' '
Det är den inställningen vi har, och vi kommer inte att gnälla i evigheter, trots att ni har medverkat till landets hittills värsta ekonomiska kris.
Till slut ställer Alf Svensson frågan om vi socialdemokrater kommer att återställa dubbelbeskattningen.
Det säger en representant för den regering som i denna vecka i denna riksdag har rivit ner den ena åtgärden efter den andra.
Sedan skall vi på nolltid tala om i vilken ordning vi skall återställa detta.
Vår viktigaste fråga, Alf Svensson, kommer att vara att sätta svenska folket i arbete igen efter det att ni har drivit upp arbetslösheten på rekordnivå.
(Applåder)
Herr talman!
Jag tänkte börja med en liten personlig fråga till Kjell Johansson.
Folkpartiet och Socialdemokraterna genomförde tillsammans den stora skattereformen.
Den har nu varit i funktion i två och ett halvt år.
Nu sätter ni i gång att bryta upp viktiga principer som handlar om likformighet och rättvisa.
Folkpartiet och Socialdemokraterna var överens om att de principerna skulle upprätthållas.
Vi tog varandra i hand på detta, och vi gjorde det för att få en varaktig beskattning av bl.a. företag.
Min fråga till Kjell Johansson är: Är det ändå inte litet besvärande att nu riva upp dessa grundläggande principer?
Känns det inte på något vis besvärande?
Är det inte t.o.m. så att Kjell Johansson skäms litet grand, eller är han så hårdhudad att han struntar i ett handslag mellan två olika politiska partier?
Kjell Johansson är själv företagare.
Han vet säkert hur viktigt det är för företagarna med fasta spelregler.
Men ni river upp dessa fasta spelregler.
Sedan klamrar sig Kjell Johansson likt en drunknande fast vid halmstrået och säger: Ni socialdemokrater har också rivit upp viktiga principer.
Vi socialdemokrater föreslår att man skall höja marginalskatten för inkomster över brytpunkten.
Det måste vi göra som en fördelningspolitisk motvikt till era sanslösa skattesänkningar för kapitalägare, aktieägare och höginkomsttagare.
Vi är tvungna att göra det.
När det gäller den differentierade momsen, Kjell Johansson, var ni med på den.
Ni var med på att göra den differentieringen.
Trots mycket karska uttalanden dessförinnan gick ni med på det.
Kjell Johansson angriper Göran Persson och hans vokabulär.
Göran Persson sade att regeringen skärper skatten för småföretagarna med 3 miljarder kronor.
Sedan säger Kjell Johansson att det inte är någon skatteskärpning utan en likviditetsindragning.
Men det är precis samma sak.
Det är en tvist om profetens skägg, Kjell Johansson.
Det drabbar småföretagen precis lika hårt.
Ert tal om att ni står på småföretagens sida är ingenting annat än tomt prat när ni samtidigt drar in över 3 miljarder kronor.
Herr talman!
Det senaste som sades är fullständigt otroligt.
Jag tror inte att Lars Hedfors vet vad han själv har sagt och vad Göran Persson har sagt.
Det var Lars Hedfors som sade att man skärper skatten, och det var Göran Persson som sade att det var en skattehöjning.
Förslaget innebär att man i februari och mars betalar hälften av det man annars totalt skulle betalt i preliminärskatt i mars.
Det delas upp på två månader, och så fortgår det hela året.
Den likviditetsbelastning som man får i slutänden är att man även betalar in skatt i december, vilket man inte har gjort tidigare.
När man sedan kommer till januari är inbetalningarna fullständigt balanserade.
Men när man kommer till december har man betalat in mindre i skatt, eftersom vi har sänkt skatten för egenföretagarna.
En del av inkomsterna får nu beskattas som kapital.
Den totala preliminärskatten kommer att vara lägre än vad den skulle varit om vi inte hade gått med på förslaget.
Att kalla detta för en skattehöjning, och att tala om en skärpning, är fullständigt otroligt.
Med det tänkesättet skulle vi kunna göra världens reform för småföretagen.
Vi skulle kunna ha preliminärskatteuppbörden i januari.
Med ert sätt att tänka vore detta en skattesänkning -- det skulle vara en skattesänkning med hela skatten om uppbörden läggs i januari.
Det är fullständigt orimligt!
Ni försökte slå blå dunster i ögonen på småföretagarna i debatten i går, och ni fortsätter med det.
På samma sätt har ni gjort när det gäller utdelningar för kapitalägare.
Det är samma typ av resonemang som ni för.
Jag brukar alltid som exempel ta de tidningsklipp som ni refererar till.
I detta klipp talas det om utdelningshöjningar, men i rubriken precis under står det: Fortsatt kräftgång.
Vad är det fortsatt kräftgång för?
Jo, det är Stockholms fondbörs.
Den borde väl nu vara på väg uppåt i racerfart när det blir skattefria utdelningar och gåvor i mängd från oss här i Sveriges riksdag.
Men det är inte på det viset.
Detta kapital behövs i företagen för att skapa nya jobb.
Det är inte alls säkert att det kommer att bli dessa våldsamt stora utdelningsökningar som ni säger.
Tvärtom tyder allt på att det inte kommer att bli det.
En del kommer att behöva det.
En del av dessa rika personer -- som ni utmålar det -- har det i dag mycket besvärligt.
Herr talman!
Jag hävdar fortfarande att Kjell Johanssons långa och invecklade resonemang om de 3 miljarderna är en strid om profetens skägg.
Det är 3 miljarder som tas bort från småföretagarna, vilka så väl behöver dessa pengar i det konjunkturläge som vi just nu befinner oss i.
Det strider mot era tidigare uttalade företagarvänliga åsikter.
Ni säger en sak och gör någonting helt annat.
Jag förstår att Kjell Johansson inte svarade på den personliga frågan om hur det känns.
Är det inte besvärande, Kjell Johansson, att riva upp någonting som vi befäste med ett handslag för två och ett halvt år sedan, nämligen skattereformen?
Är det inte besvärande att skapa så orediga spelregler för företagen?
Det var tänkt att skattereformen skulle åstadkomma just fasta spelregler, och det förstör ni på detta vis.
Låt mig få ställa en fråga till när jag ändå har ordet.
Hur känns det, Kjell Johansson, att som gåvor dela ut miljarder kronor till aktieägare som redan nu tjänar mycket pengar på stigande kurser?
Det har under senare tid varit mycket starkt stigande kurser.
Trenden går uppåt.
Hur känns det att dela ut ytterligare pengar till dem samtidigt som ni kraftigt höjer skatterna för låginkomsttagarna?
Är det inte det minsta besvärande?
Är ni inte rädda för den polarisering som detta skapar i samhället?
Låginkomsttagarna får det ständigt sämre, och höginkomsttagarna får det bättre.
Är ni inte alls rädda för detta hårda och polariserade samhälle?
Herr talman!
Jo, Lars Hedfors, jag är rädd för detta.
Jag är rädd för det resonemang som ni nu exploaterar, resonemanget om att vi försöker göda kapitalägare på de fattiga människornas bekostnad.
Vi försöker skapa rättvisa och ett system som skall göra det lika intressant att investera kapital i företagen i form av aktiekapital som att göra andra investeringar.
I Vänsterpartiets motion står det faktiskt att det finns en risk för att man kommer att köpa obligationer i stället för aktier.
Det är intressant att notera att det är så dålig lönsamhet på detta -- dessutom har man en dubbelbeskattning -- att man gör så här.
Detta sker alltså för att vi skall kunna bygga ut svenskt näringsliv, för att vi skall flytta de pengar som är inlåsta i en del andra företag och skapa nytt riskkapital i företag med framtidsutsikter.
Där har de här förslagen en tredubbel effekt eftersom de också ger låneutrymme.
Detta kommer hela svenska folket till godo.
Där skulle ni kunna göra en insats genom att tala om för människor att det är när vi får i gång svensk företagsamhet, när människor får jobb, som vi kan tjäna pengar som nation betraktat.
Det gör vi inte med er politik och det missnöjesresonemanget som ni odlar.
Ni skadar tvärtom Sverige som nation genom att odla detta.
Ni gör det för att det skall gå bra i valet.
Det vet alla.
Herr talman!
Kjell Johansson frågar mig vad vi har att vinna på att öka skatteuttaget från aktiebolag.
Det vi har att vinna är väl rimligen inkomster.
Man får inkomster av skatter, och dem använder man till utgifter.
Märkvärdigare än så är det inte.
Det är inget krångligt med det.
Varför ställer vi då förslaget att man över tiden skall försöka att närma svenska företagsskatter till den europeiska nivån?
Jag har suttit på middag hos SAF.
De säger alltid samma sak.
De säger att de inte begär några fördelar.
De begär bara rimliga villkor.
De vill inte ha några fördelar, men rättvisa villkor jämfört med sina konkurrenter.
Jag är så naiv att jag tror att de menar vad de säger.
De begär inga fördelar, utan bara samma villkor som konkurrenterna.
Tror Kjell Johansson att de menar något annat?
Jag tror att de är beredda att kämpa på lika villkor som konkurrenterna.
Då finns det utrymme för att höja företagsskatterna.
Kjell Johansson vet, jag vet och alla som kan något om företagsskatt vet att nu har man utvärderat det här.
OECD har studerat det här nogsamt med ett system som alla accepterar.
På s. 103 i deras skrift Skatter på vinster i en global ekonomi står det: Grekland, Sverige, Irland, Belgien har det mest generösa systemet för bolagsskatt medan Turkiet, Nya Zeeland, Australien och Norge har system som innebär en hög skattebörda på marginella nyinvesteringar.
Sverige har alltså, innan den här propositionen och tack vare skatteöverenskommelsen mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna, världens mest förmånliga bolagsskattesystem.
Det är utgångsläget.
Nu säger Kjell Johansson att vi måste sänka världens lägsta skatt ännu mer för att få fart på Sverige.
Även Kjell Johanssons partiledare sade i valet att vi kanske måste göra det.
Det är en primitiv syn på näringslivet som ni då redovisar.
Detta är bara en av många detaljer som styr företagens investeringsbeslut.
Hur skattesystemet ser ut är inte den viktigaste.
Har man redan världens lägsta skatt står man nog ut med den.
Då tror jag att vi tar fasta på vad de säger i SAF, nämligen att de vill ha rimliga och rättvisa villkor, samma villkor som konkurrenterna.
Det är mitt svar.
Herr talman!
Vi skall självfallet ha lika villkor.
Det är detta vi åstadkommer nu.
Vi skapar ytterligt strikt lika villkor för svenska företag.
Det blir vi kritiserade för från annat håll.
Sedan talar Lars Bäckström om att företagsbeskattningen bara är en liten del av det här.
Ja, det är den.
Den är en av ganska många olika faktorer som reglerar villkoren för företagsamheten.
Det gäller också tjänstebeskattningen, infrastruktur, sociala välfärdssystem -- hur vi skall kunna klara det som Lars Bäckström talade om, t.ex. sjukvård, äldreomsorg osv.
--, nivån på utbildningssystemet och villkor i arbetsmarknadslagstiftningen.
Men kan Lars Bäckström förklara för mig vilket eller vilka av dessa områden som det är en fördel att vi försämrar?
På vad sätt stärker vi Sveriges möjligheter som investeringsnation om vi försämrar dem till något slags OECD-genomsnitt och blir medelmåttor på alla områden?
Jag vet inte hur jag skall förklara det här, herr talman.
Jag får väl ta till idrotten.
Lars Bäckström är ju göteborgare.
På vilket sätt skulle det stärka intresset för blåvitt och deras affärer om de låg som en medelmåtta i allsvenskan.
De har ju haft en fantastisk period.
Men det berodde inte på att de hade inriktat sig på att bli OECD-medelmåttor.
Det berodde ju på att de var bäst.
Det är den politiken vi vill föra.
Sverige som nation skall vara bäst.
Det är då som intresset för utländska investeringar i Sverige vaknar i utlandet.
Det är då näringslivet kommer att blomstra och folk kommer att satsa, inte om vi blir några OECD-medelmåttor.
(Applåder)
Herr talman!
Det intressanta med Kjell Johanssons definition av begreppet bäst är att han då menar lägst.
Lägst skatt är bäst.
Detta är den primitiva synen på företagsamhet.
Det finns inte någon större företagsledare som fattar beslut om att bygga en industri genom att fråga var skatten är lägst och sedan, när han får rapport om det, lägger industrin där.
Om låg skatt var en säker väg till ekonomisk tillväxt skulle Sverige just nu ha en enastående ekonomisk tillväxt eftersom vi har lägst skatt på företagssidan.
Empirin, verkligheten och praktiken säger att Kjell Johansson har fel.
Sverige skall vara bäst med produktivitet och teknisk forskning.
Sverige blir bäst när det finns en hemmamarknad som efterfrågar någonting över huvud taget.
Då kan svenskt näringsliv utvecklas.
Med en primitiv metod som enbart syftar till att vi får bra företag om vi har låg skatt kan vi kanske åka någonstans på den afrikanska kontinenten och hitta ett land med mycket låg skatt som vi tror kommer att ha en enastående ekonomisk framtid.
Detta är Kjell Johanssons teori.
Jag tror att Kjell Johansson har komplett fel.
Jag vet att Kjell Johansson har komplett fel.
Vi har redan i Kjell Johanssons begreppsvärld världens bästa bolagsskatt.
Men tillväxten är låg, Kjell Johansson.
Professor Södersten har ju talat om varför det är fel.
Jag är inte ekonom av facket.
Jag är inte heller göteborgare.
Men jag kan mycket väl inse att man inte stimulerar investeringarna i ett läge som kännetecknas av höga vinster och låga investeringar genom att göra det skattemässigt fördelaktigt att dela ut vinsterna till aktieägarna, särskilt inte som Kjell Johanssons folkpartiregering emitterar ut obligationer och säljer statsskuldväxlar med säker vinst.
Då är det lönsamt att spekulera i statsskuld i stället för i produktion.
Det är detta era ständiga skattesänkningar leder till.
Ni har skapat underskott och en dålig ekonomisk tillväxt.
Det är inte bara ert fel.
Men ni har bevisligen inte fått fart på svensk ekonomi.
Er stora devalvering satte möjligen fart på ekonomin, men det var ju ert stora misslyckande.
Herr talman!
Jag trodde att det skulle gå bra att göra en liknelse med blåvitt, men det gick inte det heller.
Det bästa vore att Lars Bäckström och jag hade varsitt land, men det är tyvärr ogörligt.
Där fick Lars Bäckström göra sina medborgare till medelmåttor och anpassa systemet till medelmåttorna och jag fick göra mina system till de bästa i världen.
Det gäller också beskattningen.
Då skulle vi se hur det gick.
Lars Bäckström är ju socialist.
Det kanske säger något om vilket system som skulle ha framgång.
Liknelsen med idrotten fungerade inte.
Jag hade tänkt att dra till med Björn Borg och tennisen och den dynamik vi fick.
Sverige blev en tennisnation som hela världen beundrar, har intresse för och tar efter.
Efterfrågan på svenska tennisspelare har faktiskt ökat ganska markant jämfört med innan.
Det är väl inte lönt att göra den liknelsen nu.
Jag trodde att jag skulle hitta någon röd gubbe som kunde intressera.
Jag tänkte att en röd gubbe måste imponera på Lars Bäckström.
Eftersom det nu är jul och han själv nämnde jultomten får det väl bli jultomten.
Om vi skall lyckas att få jultomten att komma med bra presenter till Göteborg så att bilfabrikerna hamnar i Göteborg och inte ute på kontinenten krävs det att vi är bra och helst bäst.
Då kommer han säkert.
Den som är bäst kommer han till.
Om Lars Bäckström hade haft replikrätt hade han naturligtvis sagt att jultomten kommer till den som är snällast.
Jag är inte säker på att jultomten funderar över vem som har varit en riktig OECD-medelmåtta och ger vederbörande en fin present.
Jag tror faktiskt att han väljer den som är bäst.
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall fortsätta efter kl. 19.00.
Herr talman!
Det var helt förutsägbart att Lars Hedfors skulle hålla det anförande han gjorde.
Det var ett politiskt taktiskt anförande och inte ett sakligt inlägg i diskussionen om hur vi skall förbättra situationen för de arbetslösa.
Det kan jag förstå.
Allt han och hans parti är inriktade på för närvarande är att genom demagogi, tystnad och en del andra inslag försöka vinna nästa års val.
Jag träffade i måndags och tisdags ett stort antal investerare i USA.
Deras farhågor vad gällde investeringar i framtiden rörde risken för att det skall bli en ny regering i Sverige efter valet.
Jag försäkrade dem om att mycket talar för att den nuvarande regeringen kommer att kunna fullfölja den politik vi har inlett för att rätta till allt negativt som åstadkommits under de senaste två decennierna.
För 14 dagar sedan var jag i Luleå för att tala om den föreslagna företagsbeskattningen för ett antal företagare.
När jag kom till den lokal jag skulle vara i möttes jag av ett trettiotal arbetslösa som var upprörda och som krävde nya riktiga jobb.
I går demonstrerade ett stort antal människor i Stockholm.
Såvitt jag förstår var huvudbudskapet från dem att det måste skapas nya riktiga jobb.
Jag delar deras uppfattning.
Jag tycker att det är bra att de uttalar att de politiska beslutsfattarna måste ha mod och förmåga att genomföra reformer som kan ge dagens arbetslösa nya jobb.
Jag förstår den vrede de känner över den 80-talspolitik som gjort att de förlorat jobben.
Egentligen inleddes misstagen redan i slutet av 60-talet.
Den offentliga sektorn fick expandera, och skatterna höjdes på ett dramatiskt sätt.
Dessutom var skattestrukturen sådan, att de investeringar som hade behövts för att behålla tillräckligt många arbeten i dag missgynnades.
Under de senaste decennierna har vi också haft en kontinuerlig kostnadskris.
Ständiga devalveringar har rättat till problemen.
Finanskrisen som åstadkoms under det spekulativa 80-talets andra hälft fördjupar dagens problem genom att så många hushåll och företag anpassar sin skuldsättning till effekterna av den yra som fanns från 1985 och framåt.
Det leder naturligtvis till dramatiskt minskad inhemsk efterfrågan.
På 80-talet och i viss mån också under decenniet dessförinnan begicks de avgörande misstag som har gjort att ett oacceptabelt antal människor har blivit arbetslösa.
Det är rätt intressant och beklagligt att Lars Hedfors helt undviker att tala om det 80-tal som han själv hade så stort ansvar för.
Det var då Stig Malm betecknade en del människor som finansvalpar och spekulationskarusellen kom i gång.
Vi måste naturligtvis ändra på de förutsättningar som då gällde för ekonomin.
I stället för det socialdemokratiska 80-talets fastighetsspekulationer måste vi nu skapa förutsättningar för produktiva investeringar som ger de nya riktiga jobb som de arbetslösa och de ungdomar som träder in på arbetsmarknaden behöver.
Var kan då dessa nya jobb växa fram?
Kan det som under de senaste två decennierna ske genom att industrisektorn och det privata näringslivet får minska och den offentliga sektorn suga upp dem som annars hade tappat jobben?
Nej, alla inser att det inte kan ske så.
Jag är övertygad om att Lars Hedfors inte kommer att säga att de nya jobben skall ordnas inom den offentliga sektorn och att de skall vara skattefinansierade i debatten här i dag.
Möjligen säger Lars Bäckström det, men inte Lars Hedfors.
Lars Hedfors inser att det är den privata sektorn som måste få förutsättning att skapa nya jobb.
Det är väldigt viktigt att vi kan vara överens i det avseendet.
Det finns ett problem för Lars Hedfors, Lars Bäckström och alla de som tror på det kollektiva beslutsfattandet.
Sveriges riksdag och Sveriges regering kan inte kommendera fram jobb i den privata sektorn.
Det har gjorts försök i den riktningen.
Jag kan erinra om två exempel.
Det gäller Volvos Uddevallafabriker och Saabs Malmöfabrik.
Vi vet alla hur det gick när man lät politiskt beslutsfattande och politiska påtryckningar gå före rationella ekonomiska beslut i näringslivet.
Det fungerar inte.
Det skapar inte några nya riktiga trygga jobb.
Förutsättningen för expansion och nya jobb i den privata sektorn är att de tusentals enskilda människor som sitter i olika funktioner i dagens företag och de tusentals enskilda människor som kan tänka sig att starta morgondagens nya företag känner förutsättningarna för att fatta sådana beslut.
Det enda vi i regering och riksdag kan göra är att skapa tillräckliga förutsättningar för att de riktiga besluten skall fattas.
Vi skall skapa en tillräckligt bra miljö.
Det är det denna debatt gäller.
Hur skall vi skapa bra förutsättningar för att de nya riktiga jobb som jag och de arbetslösa vill ska växa fram också skall kunna växa fram?
En nödvändig förutsättning för expansion är ju att det finns riskvilligt kapital.
Det kapitalet skall byggas upp av enskilda människor som är beredda att satsa kapitalet med risken att förlora det i förhoppningen att tjäna på investeringen.
Det är nödvändigt för att vi skall kunna bygga upp nya arbetsplatser.
Det är en nödvändig förutsättning.
Det är basen för expansion.
Hur skall vi då få fram det kapital som behövs i stor mängd i framtiden?
En sak skall vi avhålla oss från att göra.
Vi skall inte diskriminera det som sker i dag.
Tekniken har sina begränsningar också i Sveriges riksdag.
Det innebär att vi inte kan visa overheadbilder.
Jag förstår att det beror på att man menar att det talade ordet skall vara det som övertygar, och det kan det också vara.
Men inte minst med anledning av Lars Hedfors påståenden har jag ändå låtit dela ut en bild som beskriver skatten för olika kapitalinkomster i dag, efter skattereformen 1991 och enligt det förslag som regeringen nu har förelagt riksdagen och som skatteutskottets majoritet föreslår riksdagen att anta.
Bilden visar att den högsta marginalskatten på egenföretagarnas kapitalavkastning i dag är 62,6 %.
Samma sak gäller handelsbolag.
Den visar att kapitalavkastningsskatten för utdelningar i aktiebolag är 51 %.
Det visar att skatten på kvarhållen vinst i aktiebolag, dvs.
det som är föremål för vinstbeskattning, är ungefär 40 %.
På avkastningen på lånat kapital är skatten däremot 30 %, och jag tror att Lars Hedfors och jag är överens om att skatteuttaget på kapitalinkomster enligt skattereformen skulle vara just 30 %.
Det skulle vara intressant att höra om Lars Hedfors i den replik som säkert kommer kan säga att det är ett felaktigt diagram som de experter som finns på departementet har tagit fram.
Om diagrammet inte är felaktigt innebär det ju att vi i dag har en diskriminering av just det egna kapital som är grunden för de nya, riktiga jobben.
Socialdemokraterna erkänner ju också att det är så.
Lars Hedfors sade för en stund sedan att Socialdemokraterna accepterar förslaget till förändrad beskattning för egenföretagare och delägare i handelsbolag.
Kjell Johansson tog upp det.
Lars Hedfors sade att skatten på avkastningen på det egna, riskbärande kapitalet skall vara 30 %.
Säg nu att Lars Hedfors startar ett handelsbolag, med sin fru exempelvis, att han sätter in egna pengar, får en avkastning på dem och sedan betalar 30 % i skatt.
Förklara nu för mig Lars Hedfors: Varför skall ni, om ni ombildar företaget till ett aktiebolag, betala en skatt på 51 %?
Varför skall det vara en dubbelbeskattning?
Varför skall man diskriminera de mindre företagen och de mindre bolagen och försämra deras möjligheter att ge nya jobb?
När ni ser 30 000 -- eller 10 000, eller hur många det nu var -- som demonstrerar, hur kan ni då bromsa en utveckling som syftar till att ge dessa människor nya jobb?
Jag begriper inte det.
Svara på frågan, Lars Hedfors: Varför skall kapitalavkastning beskattas med 30 % för egenföretagare och handelsbolagsdelägare men inte för dem som är delägare exempelvis i ett litet aktiebolag?
Det är en central och viktig fråga.
Om det nu finns något svar på den vet jag inte.
För vår del är det självklart att vi måste lägga fram ett förslag som undanröjer den här diskrimineringen, hur besvärligt det än kan vara i den populistiska debatt som Lars Hedfors ägnar sig åt.
Vi måste fullfölja skattereformen och skapa den enhetlighet som också, som framgår av det diagram som är utdelat, kommer att uppnås nästa år, när riksdagen antar det föreliggande förslaget.
Då blir det ungefär 30 % skatt på såväl aktieutdelningar och reavinst, dvs.
kvarhållen vinst i bolagen, som avkastning för egenföretagare och handelsbolag och avkastning på utlånat kapital.
Då uppnår vi skattereformens mål, vilket jag tycker är bra.
Det är beklagligt att Lars Hedfors inte gör det.
Lars Hedfors tog upp några tekniska aspekter -- mycket begränsat, men ändå.
Han sade bl.a. att Lagrådet hade haft synpunkter.
Det hade man i tre avseenden.
Man var rädd för viss skatteplanering.
Därför har vi också satt in ett antal bromsar för överdriven skatteplanering.
Man sade också att förslagen i den del som rör egenföretagare var komplicerade och krångliga, och man tyckte att den bristande neutraliteten och överbeskattningen hellre borde behållas än att vi inför regler som ger neutralitet.
Det är just detta, det som Lagrådet anser vara komplicerat, som Lars Hedfors har accepterat, så den kritiken faller platt till marken.
Lars Hedfors och jag är uppenbarligen överens om att vi måste göra någonting för att rätta till beskattningen för egenföretagare och handelsbolag.
Då får vi acceptera att det blir nya regler i skattelagstiftningen.
Det här var de synpunkter som Lagrådet hade, förutom en del redaktionella synpunkter.
På såväl Lars Bäckström som Lars Hedfors låter det som om det fanns en enda nationalekonom i Sverige, nämligen Jan Södersten, som tycker att det här förslaget inte ger bra effekter.
Det innebär ju egentligen att det inte räcker med dubbelbeskattning, eftersom det inte drabbar investeringarna i Sverige om vi har en dubbelbeskattning av det egna kapitalet.
Varför i så fall inte ha en trippel- eller en kvadrupelbeskattning, eller en skatt på 100 %?
Det har ju ingen betydelse.
Jan Söderstens uppfattning är ju att svenska aktiebolag alltid kan finansieras utomlands och att det då inte spelar någon roll vilka skatter vi har för svenska aktieägare eller delägare.
Men vad är det som säger att Nilssons Mekaniska i Markaryd -- om det nu finns ett sådant företag, det kanske Lars Hedfors vet, eftersom han kommer därifrån -- kommer att kunna finansiera sig på Milanobörsen eller ens i Köpenhamn?
Sannolikt är förutsättningarna rätt små.
Det Jan Södersten talar om är en teori för en perfekt fungerande öppen ekonomi med fritt flödande kapital, en perfekt kapitalmarknad, och en sådan existerar inte.
I den situation vi har i dag med överbeskattning är det självklart att vi också får en negativ effekt på kapitalavkastningssidan.
Det är många frågor man skulle kunna ställa till Lars Hedfors.
Jag tänkte inte bry mig om att ställa dem till Lars Bäckström.
Eftersom han gärna vill ha debatt i alla fall, kommer det säkert en del inlägg också från honom.
Men för säkerhets skull kan jag ju rikta frågorna också till honom.
Jag vänder mig alltså till både Lars Hedfors och Lars Bäckström: Varför tror ni att man i Norge och Finland har avskaffat dubbelbeskattningen?
Hur kan ni försvara en 30-procentig skatt på kapitalavkastning för den som driver enskild firma och handelsbolag, medan skatten skall vara 51 % om man driver ett fåmansbolag?
Det skulle vara intresant att få höra svaren -- inte bara för mig och övriga ledamöter i kammaren utan också för svenska folket.
Fru talman!
Jag har ännu en gång förstått att det i denna kammare är mycket viktigt att inte vara beroende av Ny demokrati.
Jag vill därmed erkänna att jag är beroende av Ny demokrati.
Men jag vill också påstå att jag inte är ensam.
Faktum är att Ingvar Carlsson tillsammans med vänstern också är beroende av Ny demokrati om de skall få något uträttat här.
Regeringen är, som bekant, också beroende av Ny demokrati.
Bakom detta ligger något alldeles förfärligt, förstår ni, nämligen folkviljan.
Tänk vad folk kan ställa till med!
Är det inte förfärligt?
Det har över huvud taget tagit två år för denna kammare att lära sig att räkna.
Nu har ni i alla fall kommit på knepet.
Vi gratulerar till det.
Jag vill påpeka att vi i Ny demokrati gärna tar ansvar.
Men vi representerar inga särintressen.
Därför är det ansvar vi tar för allmänintresset, dvs.
Sverige.
De andra som har ett allmänintresse för Sverige kan tala med oss.
Det har denna regering sett.
Till Ingvar Carlsson vill jag säga följande.
Det är en otidsenlig och sanslös närings- och skattepolitik som har åstadkommit Sveriges stora problem nu, dvs.
arbetslösheten, underskotten osv.
Det var er politik som gjorde det!
Jag märker här ett klart närmande mellan Bengt Westerberg och mig själv, vilket gör stämningen ännu mera spännande inför valet.
Vi har samma uppfattning på denna punkt.
Flera hundratusen jobb har exporterats ut ur Sverige de senaste tio åren.
Med exporterat menar jag att svenska företag har etablerat sig utomlands.
Jag säger inte att de inte skulle ha gjort så alls.
Men de har även drivits ut.
Få företag har kommit till Sverige.
Netto motsvarar ungefär den arbetslöshet som finns i dag.
Den socialdemokratiska politiken skrämde i väg företag och avskräckte företag från att komma hit.
Det är ett faktum!
Det räcker med att tala med företagarna själva för att få veta.
Nu håller det hela på att ändras.
Det är ett långsiktigt arbete.
Jag hoppas, vid Gud, att detta inte avbryts av någon egendomlig ministär som skall hoppa in och vrida klockan tillbaka.
De största hindret för företagsetableringar heter faktiskt trygghetslagar, LAS osv.
Ni låtsas slåss för folk, Ingvar Carlsson, Men det är inte för folk.
Den fight ni för är för facket och andra.
Vi måste bli moderna.
Vi måste kunna konkurrera på ett vettigt sätt.
Då får vi hit företagsamhet.
I övrigt är förutsättningarna utomordentligt goda.
Alla tycks låtsas jobba för lösningar inom politiken.
Men Ingvar Carlsson och andra gör inte det.
Ni håller hela tiden på med låsningar.
Ni hade tillsammans med oss kunnat åstadkomma jobb för 10 000 -- 30 000 byggjobbare genom att göra upp om ROT-jobben, dvs.
reparation och underhåll.
Men det gjorde ni inte.
Vi fick beskedet att ni inte talar med oss.
Det var viktigare för er prestige att inte snacka med oss än att skaffa jobb till dessa byggjobbare.
Det var fråga om lika många jobb som det stod folk utanför riksdagen och demonstrerade i förrgår.
(Applåder)
Herr talman!
Jag börjar med att svara på den sista frågan med en motfråga till Bo Lundgren: Varför har man inte i USA och Tyskland avskaffat dubbelbeskattningen?
USA, detta kapitalismens förlovade land, har ju kvar en dubbelbeskattning, och det finns många andra länder som också har kvar dubbelbeskattningen.
Sedan skulle jag vilja kommentera Bo Lundgrens inledning.
Han beskyllde mig för demagogi, taktik och populism.
När jag försöker skildra verkligheten för många människor i Sverige i dag, då är det demagogi.
Det handlar om människor som drivs ut i arbetslöshet, en arbetslöshet vars like det var mycket länge sedan vi skådade i Sverige.
Det handlar om människor -- och det är många människor -- som tvingas gå till socialbyrån för att klara sitt uppehälle.
Samtidigt öser regeringen miljarder över aktieägare och förmögna människor.
Det är verkligheten i Sverige, ett samhälle som håller på att bli så polariserat, Bo Lundgren, att det blir ett för alla människor oroligt samhälle.
Oroar inte det Bo Lundgren ett enda skvatt?
I bästa skollärarstil delade Bo Lundgren ut illustrationer.
Det finns ett gammalt talesätt som säger att man kan ljuga med statistik.
Jag vill påstå att Bo Lundgren är bra nära att göra det.
Vad gäller den högsta stapeln i diagrammet, den som handlar om egenföretagarna, är vi ju överens, Bo Lundgren.
Den stapeln vill ju också vi pressa ner.
Den näst högsta stapeln handlar om utdelningen i aktiebolag, och i fråga om detta är vi delvis överens.
Vi säger att vi vill se över och eventuellt förbättra Annellavdraget.
Faktum kvarstår, Bo Lundgren.
Det ni gör är att i kapitalbeskattningen skapa stora spännvidder mellan å ena sidan 0 % i skattesats och å andra sidan 30 % i skattesats.
Det säger sig självt att det leder till skatteplanering.
Detta säger Lagrådet klart och tydligt, och man varnar för det.
Men ni har inte brytt er om den varningen.
Jag läser ibland tidningarnas annonssidor, och på de sidorna kan man nu läsa om hur de stora revisionsbyråerna börjar annonsera efter skattekonsulter.
Vi är med ert system på väg in i skattekonsulternas paradis, precis som det var i Sverige före skattereformen.
Jag hade tänkt ställa en fråga till Bo Lundgren, och det gäller just Lagrådets kritik mot de krångliga reglerna.
Riksskatteverket hyser nu farhågor om att man kommer att få så stora kontrollproblem att man måste underlåta att bevaka t.ex. den ekonomiska brottsligheten.
Vill ni ge Riksskatteverket mer resurser så att de kan klara detta?
Herr talman!
Var och en som läser protokollet från dagens debatt tycker jag skall läsa Lars Hedfors inledande anförande.
Det går i samma stil som hans senaste inlägg, där han sade att vi öser miljarder över aktieägarna.
Om Lars Hedfors är seriös när han säger att han är beredd att förbättra avdragen för utdelade belopp i aktiebolagen, öser han i lika hög grad miljarder över aktieägarna.
Det är sanningen.
Så ser det ut.
Det är intressant att lägga märke till vad Lars Hedfors nu säger.
Jag hade en interpellationsdebatt för en tid sedan, och jag tycker att det är intressant att notera vad som håller på att hända.
Lars Hedfors ifrågasätter inte den här bilden.
Det tror jag att var och en som hörde hans inlägg i debatten noterade.
Men han ifrågasatte om jag hade rätt slutsats vad gäller socialdemokraternas inställning.
Han sade att den första stapeln, som visar egenföretagarnas skattebelastning, är hög och att också socialdemokraterna vill pressa ned den.
Jag noterade det.
På den punkten vill socialdemokraterna, precis som regeringen, ha en skatt på 30 %.
Det är alldeles utmärkt.
När han sedan kommenterar stapeln som visar utdelningsbeskattningar, som är 51 % i normalfallen i dag -- med Annellavdrag kan den vara 41 % -- visar det sig att socialdemokraterna också gärna vill minska den skatten.
Det är rent fantastiskt.
Om ni vill att den stapeln skall dras ned till skattenivån 30 %, vilket borde bli slutsatsen, betyder det att Lars Hedfors vill ha lika skatt på eget och lånat kapital.
Då vill ni ju ge ut lika många miljarder till aktieägarna som regeringen.
Även om ni bara vill ge hälften så många miljarder till aktieägarna, inser ni att det här finns ett problem.
Problemet är att skatten på eget och lånat kapital är olika.
Det ger samma resultat att lägga lättnaden i bolaget som hos aktieägaren.
Om bolaget har 1 000 kr att dela ut till Lars Hedfors, och om beloppet beskattas i bolaget med 300 kr, får Lars Hedfors, enligt en sådan teknik, 700 kr i handen som inte beskattas.
Men om bolaget slipper skatta för utdelningen, blir utdelningen 1 000 kr.
Lars Hedfors får då alltså 1 000 kr av vilket 300 kr går bort i skatt.
Kvar blir åter igen 700 kr, vare sig mer eller mindre.
Effekterna för aktieägaren är fullkomligt lika.
Men det viktiga är att vi tydligen är på väg in i en situation där, som Lars Hedfors säger, dubbelbeskattningen leder till problem.
Lars Hedfors säger att någonting borde göras åt den situationen, exempelvis genom att förbättra Annellavdraget.
Men det måste innebära en sänkning av skatten på utdelningar.
Eller har jag fel, Lars Hedfors?
Herr talman!
Redan i dag urholkas i stor utsträckning dubbelbeskattningen genom Annellavdraget.
Det är inte orimligt att tänka sig att man kan förbättra villkoren när det gäller Annellavdraget.
Men därifrån är steget långt till att gå så långt som Bo Lundgren beskrev.
Att förbättra Annellavdraget har vi socialdemokrater skrivit om i motionen.
Det skulle dessutom medföra fördelen att nyemitterat kapital direkt skulle gynnas, kapital som finns i företaget och som kan användas till investeringar.
Bo Lundgren vill sprätta ut bolagens kapital över ägarna.
Det kapitalet kommer inte att investeras.
Det vet vi, med ledning av mycket seriösa vetenskapliga undersökningar.
När Bo Lundgren träffar de där arbetslösa personerna i Luleå och när han ser det stora demonstrationståget utanför riksdagshuset kan han inte säga till dem: Våra förslag leder till fler jobb.
Regeringens förslag leder nämligen inte till fler jobb.
Risken finns att regeringens förslag leder till färre jobb, därför att de här bolagspengarna mycket väl kan komma att exporteras.
Bo Lundgren talar mycket ofta om likformighet.
Bekymrar det inte Bo Lundgren ett enda dugg att ni genom era åtgärder upphäver likformigheten i beskattningen av arbete och av kapital?
Bekymrar det inte Bo Lundgren ett enda dugg att det leder till stor polarisering i det svenska samhället, stora motsättningar mellan dem som ständigt ökar sitt kapital och dem som står utan arbete och kanske tvingas gå till Socialbyrån.
Herr talman!
Jag ställde en fråga till Bo Lundgren om möjligheterna att upprätthålla skattekontrollen i fortsättningen.
Efter Lagrådets fullständigt förödande kritik av lagförslaget, vet vi att det kommer att bli fråga om en stor skatteplanering.
Vilka möjligheter vill Bo Lundgren ge skattemyndigheterna när det gäller att verkligen upprätthålla en effektiv skattekontroll?
Vilka möjligheter vill Bo Lundgren ge dem att kunna fullgöra deras skyldigheter att bekämpa den nu snabbt växande ekonomiska brottsligheten.
Herr talman!
Vi har i dag problem med den ekonomiska brottsligheten bl.a. i samband med den finanskris som Lars Hedfors och hans parti har ställt till med.
Det skapar problem.
Men regeringen skall se till att Riksskatteverket får resurser till att hantera de förändringar i skattesystemet som nu föreslås.
Det viktigaste att göra är dock att eliminera den skatteplanering som i dag förekommer.
Diskriminerar vi det egna kapitalet, som är basen för expansion och nya arbetstillfällen, i förhållande till riskfria placeringar i exempelvis banker, får vi ett mindre riskvilligt kapital, mindre grund för expansion och färre jobb.
Dagens skatteplanering är förödande för dem som är arbetslösa och som riskerar att bli arbetslösa.
Den skatteplaneringen undanröjs genom det förslag som regeringen har lagt på riksdagens bord om slopad extrabeskattning och dubbelbeskattning av det egna kapitalet.
Lars Hedfors säger att Socialdemokraterna vill förbättra Annellavdraget men att de inte skall göra så mycket.
Men blotta förekomsten av ett Annellavdrag i dag, som i viss utsträckning lindrar dubbelbeskattningen, visar bara en sak, dvs.
att man inte kan ha en fullständig dubbelbeskattning.
Lars Hedfors säger att man i Amerika inte har några problem med det här.
Det har man visst.
Det är därför som det amerikanska finansdepartementet presenterar en 400-sidig rapport, i vilken det talas om hur man kan lindra dubbelbeskattningen.
Man kan slopa den genom att på aktieägarsidan göra på det sätt som EG-kommissionens grupp föreslagit, och som vi föreslår.
Så gör man i Norge och Finland.
I Tyskland har man också två olika typer av skattelättnader, framför allt på ägarsidan.
Det intressanta i Lars Hedfors anförande är att han inte kommer ur sina egna svårigheter.
Socialdemokraterna har tvingats acceptera -- vilket i och för sig är bra -- att skatten på kapitalavkastningen för enskild firma och handelsbolag skall vara 30 %.
Det är den också på lånat kapital.
Så långt är vi helt överens, och det är bra.
Men ni socialdemokrater kommer aldrig att kunna förklara att det inte skall vara 30 % skatt för bolagsformen aktiebolag.
Den skatten säger ni skall vara 51 % -- eller 41 % om man räknar med maximalt Annellavdrag.
Detta är inte neutralt.
Det minskar förutsättningarna för nya jobb, speciellt i de småföretag som kan bära de nya jobben i framtiden.
Jag kommer att tala om för de arbetslösa att regeringen är beredd att t.o.m. ta en politisk debatt med Lars Hedfors och hans parti för att garantera de bästa förutsättningarna för expansion av jobb i den privata sektorn.
Det står nu klart att vi inte kommer att hinna votera detta ärende före kl. 18.00.
Debatten kommer att fortsätta med Peter Kling som förste talare efter att Lars Bäckström nu fått replik på statsrådet Bo Lundgren.
Det innebär att votering kan väntas ganska snart efter kl. 19.00.
Herr talman!
Statsrådet Bo Lundgren frågade varför Norge och Finland har gjort som de har gjort.
Jag har svaret på frågan.
De har borgerlig majoritet i respektive parlament.
De har också den klassiska nordiska modell som faktiskt innebär låg skatt på aktiebolag -- t.o.m. låg skatt vad gäller aktieägare -- och hög skatt vad gäller människor.
Det är den klassiska nordiska modellen, och den har man renodlat i dessa länder.
Även i Sverige fortsätter statsrådet Bo Lundgren den modell som ger ännu lägre skatt på kapital och högre skatt på hushåll, med exempelvis höjda egenavgifter och höjd moms.
Statsrådet Bo Lundgren är en värdig efterföljare av denna nordiska modell som är mycket speciell.
Statsrådet har delat ut en tabell.
Den går inte att visa.
Men låt oss kommentera den!
Tabellen utvisar att det formellt var 51 % skatt, och att den i verkligheten var 41 %.
Det blir 28 % skatt på avkastning och eget kapital.
Nu tänker jag fortsätta denna tabell och så att säga vidga vyerna.
Statsrådet Bo Lundgren är ju internationalist i en speciell bemärkelse, nämligen EG-anpassning.
Den här siffran 28 % som man kommer fram till, blir också i Norge 28 %.
I Danmark blir motsvarande siffra 66 %, i Tyskland 57 %, i Nederländerna 74 %, i Frankrike 63 %, i Storbritannien 47 %, i USA 61 % och i Japan 63 %.
Det är korrekta siffror.
Vi i utskottet är ibland ute och reser, och min källa är här det norska finansdepartementet.
Där är man lika duktig som i det svenska finansdepartementet.
Statsrådet Lundgren!
Låt oss se på industrins situation, på den del av förädlingsvärdet som går till kapitalsidan.
År 1992 var det 22 % -- det tycker även jag är litet lågt -- men år 1993 är det ca 34,5 % och år 1994 blir det 36 %.
Jag kan inte svara för decimalerna, men det är en enastående vinstökning.
Den har inte skett tack vare regeringens politik utan på grund av regeringens misslyckande och den därefter följande devalveringen.
I det läget säger regeringen: Vi måste för att få fart på investeringarna minska skatten på utdelningar.
Det är inte precis någon strålande logik.
Jag håller med om att det är problem med dubbelbeskattningens inlåsningseffekter, men just nu är det inte bra att genomföra denna åtgärd.
Den innebär att man stimulerar till utdelningar och gör det mer attraktivt att dela ut pengar än att investera.
Det är därför totalt fel tidpunkt att nu vidta denna åtgärd.
Bolagsskatten har dessutom gått ned som andel av driftsöverskottet, först från 20 % till 15 %, och nu ligger den på ungefär 12 -- 13 %.
Vi kan klara att finansiera lättnaderna för småföretagarna genom att öka skatten på bolagssidan.
Herr talman!
Det var mycket i en kompott.
Det finns ingen anledning att gå igenom de olika, tyvärr felaktiga, exemplen från olika länder om effekten av beskattningen av utdelningar som Lars Bäckström redovisade.
Man gör i Tyskland en avräkning, och dessa siffror redovisas antagligen före avräkning.
Det finns anledning att i framtiden lämna över ett material för att visa vilka siffror som gäller.
Lars Bäckström säger vidare att man i Norge har en borgerlig majoritet.
Ja, men man har beklagligtvis en socialdemokratisk regering, och man har ändå slopat dubbelbeskattningen.
Jag har bara en enda fråga till Lars Bäckström.
Om vi och Vänsterpartiet är överens om att vi skall ha 30 % skatt på kapitalavkastning, på ersättning för lånat kapital, på kapitalavkastningen för den som driver ett handelsbolag eller en enskild firma, varför skall det då vara 51 % eller i den mån Annellavdrag förekommer -- det är inte alltid -- 41 %, som framgår av diagrammet?
Varför skall han ha högre skatt än 30 %?
Jag skulle vilja ha ett svar på den frågan, inte några utflykter ut i Europa.
De kan naturligtvis i och för sig vara intressanta, även om de ger felaktiga siffror.
Det är vidare fel att det skulle vara jämförbart att dela ut och att investera.
Om ett bolag går bra, är det självklart att det behåller pengar i verksamheten och även att aktieägarna vill ha kvar pengar som kan satsas i lönsamma investeringar.
Om man kan få bättre lönsamhet genom utdelning, som man sedan investerar i ett annat företag eller i ett nytt projekt, får vi en strukturomvandling som ger nya jobb.
Det är inget fel att dela ut pengar som kan göra bättre nytta någon annanstans, och det är därför som vi skall ha en neutralitet i beskattningen.
Det kan väl inte Lars Bäckström, som trots allt är förhållandevis kunnig i skattefrågor och som har växt till sig i varje fall i vissa avseenden, förneka?
Herr talman!
Vi skall ha en så likformig beskattning som möjligt, men jag anser inte att 30 % är någon helig nivå.
Helst skulle jag vilja ha en real företagsskatt, som tog hänsyn till inflationen.
Det finns sådana alternativ.
Men vi bör nu eftersträva en så likformig skatt som möjligt.
Jag tycker alltså inte att 30 % är någon helig nivå, utan vi skall ta in de skattepengar som vi behöver ha för att täcka våra utgifter.
Det är viktigare än att slå fast en 30-procentsnivå.
Sedan får verkligheten anpassa sig efter det teoretiska antagandet.
Beträffande de andra frågor som ställts vill jag säga att jag inte tror att alla skall få arbete inom kommunsektorn.
Men statsrådet Lundgren vill minska antalet anställda i offentlig sektor medan jag vill behålla dem där.
Jag vill att fler anställs inom den privata sektorn, gärna i privat tjänsteverksamhet.
Statsrådet Lundgren vet att det, om vi kommer in i EG, inte går att sänka momsen på tjänsteproduktionen.
Jag har i en rapport framhållit att en skattesänkning annars kunde vara ett sätt att stimulera till fler jobb.
EG-anpassningen hindrar oss på den punkten.
Vi kommer också här i afton att få höra hur EG-anpassningen ställer till problem för regeringen vad gäller Posten.
Vi kan på den punkten se hur svårt det är att i EG sänka skatter på tjänsteområdet.
Statsrådet Lundgren!
Jag kan hemma i varuhuset i Uddevalla se hur kunderna står och fumlar med små rabattkuponger för att få någon krona i rabatt på Florapaketet.
När jag går ut därifrån kan jag se aktiespararnas jättelika skylt med uppgift om att aktierna det här året har gått upp med 100 %.
Under en längre period har de gått upp med flera tusen procent.
Hur känner sig de som står där med sina kuponger när de läser om vad de verkliga kupongklipparna får?
De kan också läsa i Aftonbladet om människor i statsrådets vänkrets som har gjort oerhört fina aktieaffärer och genomfört mycket avancerad skatteplanering.
Hur känner de sig då?
I det läget sänker ni skatten för dem som får aktieutdelningar.
Statsrådet Lundgren!
Tänk på att det blir bråk och debatt här i kammaren om hyreshöjningar på 5 % medan aktieköparna har fått stå ut med prisstegringar på 100 % detta år!
Tänk om hyresköparna fick en hyreshöjning med 100 %!
Aktieägarna klagar inte när deras aktier stiger med 100 %.
Detta är förstås en orimlig jämförelse, eftersom det är fråga om olika typer av köp, men den är faktiskt värd att tänka på.
Det är fel att ge denna kategori ytterligare lättnader i det här läget, statsrådet, och det bör ni besinna.
Framför allt borde ni försöka nå enighet inför en sådan reform.
Vi har sträckt ut en hand som i varje fall kan ge vissa öppningar.
Herr talman!
Det finns ett mycket beklagligt talesätt, som har styrt alltför mycket i Sverige under lång tid, nämligen att fattigdom fördras bäst om den delas av om inte alla, så i alla fall de flesta.
Om det är något som vi måste lära oss i Sverige är det att t.o.m. vara glad och stolt, om någon eller några individer tjänar pengar på att andra får jobb.
Det är förödande att vi under så lång tid i Sverige har tillåtit oss att ha en förmögenhetsskatt och en arvs- och gåvoskatt som drivit människor som gett tusentals svenskar jobb ut ur landet.
Att Ingvar Kamprad, bröderna Rausing och många andra har tyckt att skatterna har varit sådana att de måst flytta från Sverige är näst intill en skam för oss.
Om vi inte lär oss att vi skall vara glada om någon faktiskt tjänar pengar på att skapa jobb, får vi inte många nya arbetstillfällen.
Då får vi uppleva att en del klarar sig bra, men att tyvärr många andra blir fattiga och arbetslösa, och det vill jag inte vara med om.
Jag kommer därför att föra denna debatt tvärs igenom nästa år med Lars Hedfors och Lars Bäckström för att tillse att vi kan driva en realistisk och riktig politik.
Vad var det egentligen Lars Bäckström sade?
Jo, att det som regeringen föreslår om enhetlighet nog är rätt.
Det skall kanske inte vara 30 % utan möjligen 32 % och eventuellt en real skatt, men i själva verket säger han att vi inte skall ha högre skatt på kapitalavkastning från aktiebolag.
Om det är uppseendeväckande att man när man kommer ut från Konsum eller ICA i Uddevalla får se att aktiekurserna har gått upp, är det förödande.
En sådan inställning kommer att föra Sverige in i en större arbetslöshet.
Vi måste ju våga stå för våra exempel och säga vad som måste göras.
Hur kan man acceptera att handelsbolagsdelägare som tjänar mycket pengar skall ha 30 % skatt på sin kapitalavkastning medan aktiebolagsdelägaren i ett mindre bolag i Uddevalla, Markaryd eller Kristianstad skall ha 51 % eller 41 % skatt?
Det är orimligt, och det erkänner egentligen också Lars Bäckström.
Jag tycker att denna debatt har varit avslöjande.
Det finns inte ett enda sakligt argument mot regeringens förslag.
Däremot har den dels gett prov på politisk demagogi, dels visat en rädsla inför att ta itu med Sveriges problem.
Men det måste vi göra, och vi kommer att göra det för att tillse att de arbetslösa som demonstrerar skall få sina nya och riktiga jobb.
(forts.) Ajournering Kammaren beslöt kl.18.00 att ajournera förhandlingana till kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
Herr talman!
Jag tycker att den här debatten i vissa fall har varit litet missvisande.
Det sägs att F-skatteinbetalningen drabbar småföretagare så fruktansvärt mycket.
Hur många småföretagare som har 8 -- 10 anställda eller enmansföretagare går med vinst i dag?
Själv har jag drivit två företag, dels ett enmansföretag, dels ett företag med tio anställda.
De har inte gått med några vinster.
Det går jämnt upp i dessa företag.
Så är det inom hela byggbranschen -- det är inga som går med vinst, utom de stora.
Det är de stora företagen som drabbas av F-skatteinbetalningen.
Man säger att småföretagare blir drabbade.
Det är inte så, det är fel.
Vad är det som är viktigt för småföretagen?
Jo, det är att hålla nere kostnadsnivån.
Jag skall ta ett exempel.
Låt oss säga att jag, som är elinstallatör, skall göra ett enkelt jobb för någon, jag skall installera ett vägguttag och en belysning.
Det tar mig en timme.
Jag debiterar en blygsam kostnad på 200 kr, vilket jag måste göra för att täcka mina kostnader, sociala avgifter och driften på bolaget.
Sedan har jag resekostnad på 50 kr, som jag måste debitera, plus ytterligare materialkostnader för 100 kr.
Det kostar kunden minst 350 kr att få ett vägguttag och en liten lampa installerade.
Så tillkommer momsen.
Det rör sig om minst totalt 450 kr för en timmes jobb.
En normalinkomsttagare, med en inkomst på 12 500 kr, måste arbeta en hel dag för att få ett vägguttag och en belysning installerade av en elektriker.
Det är ju den höga kostnadsnivån småföretagarna lider av.
Den måste ner.
Det är framför allt momsen och arbetsgivaravgifterna som måste sänkas.
Samtidigt måste givetvis staten hålla tummen på ögat på företagare, så att man inte lägger allt i fickan utan ser till att åtminstone hålla kostnadsläget oförändrat.
På det viset får vi en expansion på företagsverksamheten.
Den här propositionen är mycket bra för småföretagsverksamheten.
Det skall vara lika beskattning.
Därför tycker vi från Ny demokrati att propositionen är bra, en proposition i rätt riktning.
Vi stöder den fullt ut.
Tack.
Fru talman!
Ian Wachtmeister vill göra en poäng av att Ny demokrati i motsats till alla andra partier minnsan inte är beroende av något särintresse.
Åjo, Bert Karlsson är ett betydande särintresse!
Helt fria är ni inte.
Det som gör att vi tycker att det är beklagligt att Sverige i dag styrs med hjälp av Ny demokrati är de värderingar som ligger bakom Ny demokrati.
Det gäller det sätt ni arbetar på.
Uppriktigt sagt, Ian Wachtmeister, tycker jag att det är utomordentligt trist att i dag behöva säga att ett parti som Ny demokrati har ett inflytande över Sverige.
Det finns tendenser i Europa i dag till att partier av det slaget växer sig starkare.
Jag kan bara svara Ian Wachtmeister att både här hemma och ute i Europa kommer vi socialdemokrater att lägga ned ett betydande engagemang för att ni skall få ett så litet inflytande som möjligt.
Jag tror att er politik skulle medföra hårdare och brutalare samhällen.
Det skulle bli fråga om samhällen där solidaritet, medmänsklighet och förståelse kommer att få väldigt litet utrymme.
Ni är skickliga på att argumentera.
Ni är skickliga på att ordna möten.
Men ni skulle skapa ett brutalt och farligt samhälle.
Därför kommer ni att möta stenhårt motstånd från vår sida.
Räkna inte med att ha något inflytande om Socialdemokraterna kommer tillbaka i regeringsställning.
(Applåder) Ian Wachtmeister vet, som tidigare företagare, att socialdemokratin har bedrivit en mycket framgångsrik näringspolitik.
Det här landet har varit åtminstone ett av de främsta industriländerna i världen som har legat i den absoluta frontlinjen.
Det förhållandet har grundats på forskning och utveckling, på väl utbildade arbetare och löntagare och på en näringspolitik där man inte bara passivt åsåg utan gick in och skapade hyggliga förutsättningar för näringslivet.
Så sent som under 80-talet ökade industriinvesteringarna i det här landet med 40 %.
Det är under äran av nyliberalism som svensk industri håller på att ' ' packa ihop ' '.
De idéer som prövades i USA, i Storbritannien och i stora delar av Europa under 80-talet håller nu på att överges.
Man börjar återinföra politiken som ett medel för att klara sysselsättningen och industrins utveckling.
Det är Ny demokratis idéer som är ute, Ian Wachtmeister, och de idéer som socialdemokratin står för som nu åter kommer till heders för att reda ut denna kris.
(Applåder)
Herr talman!
Socialdemokraterna har en reservation till det betänkande som vi nu skall behandla.
Vi vänder oss emot att i nuvarande läge införa en ny form av sparande -- individuellt pensionssparande -- och att skatten på avkastningen av sådant sparande sänks.
Vi vill med andra ord att det beslut som den borgerliga riksdagsmajoriteten drev igenom i våras inte skall fullföljas utan i stället upphävas.
De argument mot beslutet som vi då anförde äger än större giltighet i dag.
Det finns i dag än mindre anledning att stimulera sparandet än i våras.
Hushållens och näringslivets sparandeöverskott blir i år hela 190 miljarder kronor.
Om detta sparande i stället skulle användas för att öka efterfrågan i ekonomin, skulle skillnaden mellan nuvarande BNP och möjlig tillväxt ha utjämnats och arbetslösheten ha minskat.
Detta är ett viktigt skäl.
Ett annat är statens urusla finanser.
Det finns än mindre anledning i dag än i våras att genomföra ofinansierade sparstimulanser.
Av finansutskottets yttrande framgår att det statsfinansiella läget nu ytterligare har försämrats.
Detta kommer att innebära ytterligare stora skattebortfall i miljardklassen.
Som i de flesta andra förslag på skatteområdet, som tidigare har diskuterats här i dag, handlar det om generösa skattesubventioner till de redan besuttna.
Det finns därför viktiga fördelningspolitiska synpunkter på den här frågan.
Inte är det människor som i går utanför Riksdagshuset demonstrerade mot regeringens orättfärdiga politik som i första hand har möjlighet att utnyttja den här sparformen.
Vi har ett väl utvecklat grundläggande pensionsskydd i form av folkpensioner, ATP och olika tjänstepensioner, som nu dessutom ses över av en parlamentariskt sammansatt arbetsgrupp.
Det är i detta sammanhang man skall pröva detta individuella pensionssparande.
Mot den bakgrunden, herr talman, kvarstår våra bedömningar från i våras, att beslutet om individuellt pensionssparande inte skall genomföras.
Om riksdagen bifaller vår reservation, bortfaller propositionens förslag till följdändringar.
Övriga förslag i propositionen är av teknisk art. Där har vi inga särsynpunkter.
Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen.
Herr talman!
Jag skall fatta mig väldigt kort beträffande detta betänkande.
Jag yrkar bifall till reservation nr 2 från Ny demokrati.
Herr talman!
Det lackar mot jul, och snart är denna höstsession till ända.
Nu vet jag att debattsituationen och planen totalt har spruckit.
Därför skall jag ta den korta varianten och följa Klings uppläggning.
För övrigt tror jag att det är omöjligt att få skatteutskottets socialdemokratiska ledamöter att ta intryck av ett återupprepande av den debatt som vi hade i våras i den här frågan.
Klings mer eller mindre okynnesreservation lämnar jag också därhän.
Jag yrkar rakt upp och ner avslag på motionerna och bifall till utskottets hemställan.
Herr talman!
En okynnesreservation tycker jag förstås inte att det är.
Vad vi vill göra gällande är att man skall få göra avdrag för en pensionsföräkring till sin maka.
Det tycker vi är viktigt ur jämställdhetssynpunkt osv.
Om jag har en pensionsförsäkring som jag vill teckna på min fru, skall jag kunna göra avdrag för denna i deklarationen.
Detta hjälper ju framför allt hemmafruar, om inte annat.
Det är klart att vi från Ny demokratis sida yrkar på en jämställdhetsfråga som är mycket, mycket viktig.
Herr talman!
Jag hade beslutat att hålla en så låg profil att det inte skulle bli repliker.
Men jag skall bara göra kammaren, och framför allt herr Kling, uppmärksam på vad regeringen har framhållit när det gäller just premie för makas pensionsförsäkring.
Jag skall läsa direkt ur propositionen: Regeringen konstaterar att det finns ett behov av förbättrad ålderspension för makar med ingen eller låg förvärvsinkomst.
Avdragsfrågan kan inte ses isolerad, och de fortsatta överväganden som kan bli aktuella bör ske med utgångspunkt från principen om särbeskattning av makar.
Detta är ett besked till herr Kling att regeringen finner att det ligger en hel del i den aktualiserade frågan och att den bör ses i de överväganden som sker i regeringskansliet.
Herr talman!
Jag skall då be att få framföra mitt allra djupaste tack till Filip Fridolfsson, och jag hoppas att frågan skall komma tillbaka så fort som möjligt.
Herr talman!
I det här betänkandet föreslås en sänkning av fastighetsskatten för hyreshus från 2,5 % till 1,5 %.
Anledningen till förslaget är att det väntade utfallet av fastighetstaxeringen 1994 kommer att leda till ett betydligt högre skatteuttag per kvadratmeter bostadsyta i hyreshus än för småhus, om ingen förändring av skatteuttaget görs.
I propositionen sägs att en oförändrad skattesats för hyreshus leder till kraftigt ökade kostnader för boende i hyreshus och en omotiverad snedfördelning av kostnaderna mellan olika boendeformer.
Man säger också att en så kraftig skattehöjning skulle förvärra det fortfarande instabila läget på fastighetsmarknaden.
Vi delar dessa uppfattningar och ansluter oss till förslaget om en sänkning av fastighetsskatten till 1,5 %.
Vi socialdemokrater anser dock att även andra åtgärder som kraftigt bidragit till en snedfördelning av kostnaderna inom bostadsbeståndet i det här sammanhanget bör rättas till.
Extraindragningen av räntebidragen med 3 miljarder kronor leder, som vi tidigare har påpekat, till stora obalanser i kostnadsbelastningen.
Den drabbar ensidigt de yngre årgångarna av bostadbeståndet som redan har de högsta kostnaderna.
Provtaxeringen visar också att de yngre årgångarna, trots stora skatterabatter, kommer att belastas med ett högre skatteuttag per kvadratmeter jämfört med äldre hus.
Det är den höga kostnadsbelastningen och osäkerheten i kostnadsutvecklingen för just dessa årgångar som är den främsta grunden till den osäkerhet som i dag råder på bostads- och fastighetsmarknaderna.
Denna osäkerhet skulle minska om fastighetsskatten utformades på ett sådant sätt att den bidrog till att utjämna dessa skillnader.
Man bör därför förlänga perioden av skattefrihet, så att en fastighet inte samtidigt belastas av fastighetsskatt och extra indragning av räntebidrag.
Herr talman!
Jag yrkar därför bifall till reservation nr 1.
En annan osäkerhetsfaktor gäller proportioneringen för föreningar med brutet räkenskapsår.
Även här anser vi att den proportionerliga fördelningen av fastighetsskatten i sådana fall bör regleras, så att en fördelning av beskattningen kan tillämpas redan från beskattningsåret 1994.
Vi ställer oss naturligtvis bakom reservation nr 3 i det här sammanhanget.
Men för tids vinnande avstår jag från att yrka bifall till den.
En annan fråga som också tas upp i propositionen och betänkandet är frågan om avdragsrätt för reparation och underhåll av större mangårdsbyggnader med kulturhistoriskt värde.
Genom skattereformen infördes en likformig beskattning för boende i småhus, som även omfattar mangårdsbyggnad eller bostadsenhet vid jordbruksfastighet.
Ett återinförande av avdragsrätten för vissa av dessa byggnader vore ett avsteg från skattereformen som innebär en direkt subventionering av boendekostnader och en möjlighet till skatteplanering i boendet i dessa fall.
Kulturhistoriska intressen är i och för sig viktiga men bör enligt vår mening kunna tillvaratas genom riktade bidrag och utan belastning på skattesystemet.
Herr talman!
Jag yrkar därför bifall till reservation nr 5.
Herr talman!
Gunnar Nilsson talar om stora obalanser.
Det tycker jag att ni i det socialdemokratiska partiet kunde ha tänkt på tidigare, för det var faktiskt ni som kom överens med regeringen om besparingar på 3 miljarder.
Och sedan när ni, efter mycket stora våndor under i stort sett ett års tid, inte kunde komma överens flydde ni ungefär som råttor på ett sjunkande skepp.
Jag tycker att det är litet övermaga av Gunnar Nilsson att uttala sig som han här gör.
Skatteutskottet föreslår riksdagen att sänka skattesatsen för hyreshusenheter från 2,5 % till 1,5 %.
Det är bra.
I praktiken blir det, trots denna sänkning av skattesatsen, en skattehöjning med 300 miljoner kronor, eftersom det också sker en omtaxering -- det är mindre bra.
Vi accepterar motvilligt den höjning av fastighetsskatten som föreslås i finansutskottets betänkande nr 30.
Där rör det sig om 1 miljard, under förutsättning att det hela läggs ut jämnt.
Här tar vi 300 miljoner av den här miljarden.
700 miljoner återstår således att fördela.
Men sedan får det var nog.
Hög fastighetsskatt leder till ett sämre marknadsvärde.
Ett sämre marknadsvärde leder till ett sämre pantvärde.
Ett sämre pantvärde leder till högre räntekostnader.
Högre räntekostnader leder till större svårigheter när det gäller att klara betalningar.
När vi nu minskar bostadssubventionerna är det viktigt att möta detta med skattesänkningar, inte med skattehöjningar.
Mot den bakgrunden är det oroväckande att regeringen i propositionen flaggar för en rullande fastighetstaxering.
Det skulle enligt Finansdepartementets bedömning öka skatteuttaget med över 2 miljarder.
Det säger vi nej till redan nu.
Fastighetsskatten bör snarast frysas, i avvaktan på en sänkning.
Såvitt jag förstår har både Socialdemokraterna och Centerpartiet talat sig varma för en höjd fastighetsskatt för att omfördela boendekostnader.
Nu inser ni i alla fall att det inte vore något vidare att ha en bibehållen skattesats för hyreshusenheter.
Socialdemokraterna vill också förlänga tiden för nedsatt fastighetsskatt för nyproducerade bostäder.
Min fråga blir ändå: Vilka fastighetsskatter vill Socialdemokraterna och Centern höja, och hur mycket?
Jag får nämligen inte det hela att riktigt gå ihop.
Och vad säger Knut Wachtmeister och Moderaterna?
För inte så länge sedan hade ju Moderaterna en annonskampanj med affischer på bussar och annonspelare.
På affischerna stod det: Steg för steg sänker vi skatten.
Affischerna var knappt nedtagna förrän det kom förslag om höjd bensinskatt, och för säkerhets skull skulle det gälla tiden ända fram till 1998.
Sedan flaggar man alltså för höjda fastighetsskatter i form av en rullande fastighetstaxering.
Då undrar jag: Hur kommer ni att göra i valrörelsen?
Kommer ni att ändra er då?
Kanske heter det då i stället: Steg för steg höjer vi skatten, gärna med indexering.
Eller hur blir det?
Och hur har vi det med fastighetsskatten?
Kommer Moderaterna att medverka till en rullande taxering och till en höjning av fastighetsskatten?
Det vore bra för alla boende om de kunde få reda på det.
Med anledning av det sagda yrkar jag bifall till vår reservation nr 2.
(Applåder)
Herr talman!
Jag vill bara säga följande till Dan Eriksson i Stockholm.
Visst står vi bakom indragningen i fråga om krisöverenskommelsen.
Men krisöverenskommelsen handlade faktiskt om att slå vakt om kronan.
Sedan dess har mycket hänt.
Vi har t.ex. fått en flytande kronkurs och ett annat ekonomiskt läge.
I detta ekonomiska läge tål bostadssektorn inte en sådan här extraindragning.
Det har vi vid ett flertal tillfällen i bostadspolitiska debatter här förklarat.
Herr talman!
Det är intressanta besked här.
Först träffas en överenskommelse som sedan inte gäller.
Detta är bara att beklaga.
Jag tycker att regeringspartierna i fortsättningen när de förhandlar med Socialdemokraterna skall tänka på att en uppgörelse gäller bara så länge Socialdemokraterna tycker att förutsättningarna är bra.
Fru talman!
Ny demokrati gör ideliga framsteg; Ingvar Carlsson log mot mig på väg från talarstolen.
Jag har hellre särintresset Bert Karlsson än Ingvar Carlssons särintressen.
I Ny demokrati är för övrigt läget helt under kontroll och mycket gott.
Socialdemokraterna vill att man bl.a. skall bära varandras bördor och att man skall rycka in.
Det har tidigare här i kammaren förespeglats att socialdemokraterna minsann är beredda att ta över regeringsmakten.
Jag kan avslöja för herrskapet, fru talman, att det har man inte alls tänkt -- inte än.
Ny demokrati gav nämligen den 10 mars Socialdemokraterna chansen i denna kammaren.
Då blev det fart i kammaren, vill jag lova, och ärendet blev återförvisat till utskottet.
Det blev inte alls något regeringsskifte.
Vi har allså redan synat socialdemokraternas kort.
Den industripolitik som Socialdemokraterna drivit och som Ingvar Carlsson talar om, har varit ganska bra för de stora företagen.
Det är riktigt.
Över huvud taget den politik som man har drivit är en ren elefantpolitik.
De stora organisationerna och de stora företagen var Sverige, trodde man.
Men under ytan fanns allt det som egentligen är utveckling och tillväxt, nämligen små och medelstora företag.
På den punkten lider Sverige en enorm brist i dag, detta på grund av den politik som då fördes.
Om man skall hålla sig objektiv, kan man nog inte motsäga det.
Vid diskussioner om vad som skall göras, slås man av att det verkar som att det bara är att beskatta folk och sedan dela ut medel av olika slag.
Den ena delar ut vårnadsbidrag, och den andra delar ut något annat.
Så går debatten.
Men det som ingen talar om är hur välstånd genereras.
Vi lever ju över våra tillgångar i Sverige.
Politikerna har lovat det svenska folket alldeles för mycket.
I en sådan situation gäller det att skapa välstånd, ingenting annat.
Men hur gör man det?
Det gör man genom att skapa förutsättningar för de små företagen, som sedan blir större och genererar riktiga jobb.
Då behöver inte folk springa här utanför Riksdagshuset.
Det går inte att göra detta genom att höja skatten.
Fråga de internationella experterna!
De skulle svara: Det dummaste Sverige kunde göra vore att höja skatten.
Det bästa Sverige kan göra i detta läge är -- för att inte få rent kaotiska förhållanden -- att skära i statens utgifter.
Så är situationen.
Jag skulle vilja att Ingvar Carlsson förklarar en sak.
Vi i Ny demokrati har blivit beskyllda för att vi bär oss så illa åt här i riksdagen.
Det sägs att folk inte förstår vad vi säger och gör, och allt blir så fel och tokigt, exempelvis rusar statsministern upp och går på högvarv.
Men hur var det nu med röstningen om ölimporten, som Ingvar Carlssons parti inte klarade av.
Socialdemokraterna satt här i kammaren och röstade emot.
Något som var så tokigt att man dagen därpå fick ändra det.
Är det inte förfärligt.
Det måste vara pinsamt, efter så många år i branschen.
(Applåder)
Herr talman!
Självklart kan inte det recept som gäller när man skall slå vakt om en stark krona också gälla när det är en flytande kronkurs.
Herr talman!
Gunnar Nilsson har redan redogjort för motiven för en sänkning av fastighetsskatteuttaget för hyreshus, varför jag nöjer mig med att uttrycka min tillfredsställelse över att politisk enighet råder därvidlag.
I reservation nr 1 tar Socialdemokraterna emellertid upp en annan sak, nämligen synpunkten att yngre hyreshus även efter reformen skulle drabbas av högre skatteuttag än äldre.
I reservation nr 2 vill Ny demokrati helt avskaffa fastighetsskatten och i väntan härpå frysa taxeringsvärdena.
Man anser dock att fastighetsskatten fram till 1998 kan höjas med 1 miljard kronor.
Det sista förslaget kombineras med att man avvisar regeringens kommande förslag om en s.k. rullande fastighetstaxering från 1995, något som skulle ge minst dubbelt så mycket i statliga intäkter.
Dan Eriksson i Stockholm uppfordrade mig nyss att svara på frågan om vi ville genomföra detta.
Jag svarar att regeringen avser att göra det.
Det tycker vi är en praktisk, lämplig och rättvis åtgärd.
När det sedan gäller uttaget av fastighetsskatt kan man göra en justering trots en rullande fastighetstaxering.
Det är således inte alls säkert att den ökade skatteinkomst om 2 -- 2, 5 miljarder som det här är fråga om i slutänden slår så hårt.
I väntan på resultatet av det arbete som bedrivs inom Fastighetsskatteutredningen avstyrker utskottet motionsyrkandena i fråga om dessa två första reservationer.
Med samma hänvisning till Fastighetsskatteutredningen avstyrker utskottet reservation nr 3, där Socialdemokraterna vill ha ett tillkännagivande om en proportionering av fastighetsskatten vid fall av brutet räkenskapsår.
Det ligger en hel del i det förslaget.
Men, som sagt, detta kommer Fastighetsskatteutredningen att titta på.
I våras uppdrog riksdagen åt regeringen att återkomma med förslag om hur skattebefrielse för nybyggda hus också skall omfatta om- och tillbyggnad av hus.
Med hjälp av en reduceringsfaktor skall ett höjt taxeringsvärde minskas under en tioårsperiod enligt regeringsförslaget.
Ny demokrati vill i reservation nr 4 ha en annan teknik för beräkning av nedsättningen, ett förslag som utskottet dock har avvisat.
I vår krassa tid har kulturen ofta kommit på undantag.
Det mesta har rört ekonomi.
Det är därför glädjande att regeringen vill slå vakt om det kulturarv som en del större mangårdsbyggnader på landsbygden representerar.
Den avdragsrätt för reparation och underhåll av dessa byggnader som försvann vid utgången av år 1990 skulle på sikt äventyra möjligheterna att bevara dessa äldre hus.
Nu avser regeringen att återföra rätten att få göra skatteavdrag.
Det är bra.
Dessutom förenklar man klassificeringen genom att sätta en gräns för minsta storlek, 400 kvadratmeter, och för senaste byggnadsår, år 1930.
Det är emellertid beklagligt att Socialdemokraterna reserverar sig mot beslut förebärande att det rör sig om skattesubvention till privata levnadskostnader och om möjligheter till skatteplanering.
Vi delar alls inte den uppfattningen.
Med det sagda, herr talman, yrkar jag bifall till propositionen och avslag på reservationerna.
Herr talman!
Det är nästan sensationellt att höra Knut Wachtmeister här säga att det är en praktisk och lämplig åtgärd att införa en rullande fastighetstaxering, som enligt finansens beräkningar kommer att ge 2 -- 2, 5 miljarder mera i skatteintäkter.
Det handlar alltså om skattehöjningar och höjd fastighetsskatt.
I betänkandet står det vad gäller en rullande fastighetstaxering att regeringen avser att komma tillbaka.
Men när det gäller att avstyrka min motion hänvisar utskottet till en utredning.
Varför har man så bråttom med att fastställa att det skall vara en rullande fastighetstaxering?
Och varför kan man inte åtminstone avvakta resultatet av utredningen?
Man avstyrker ju motionen med det här motivet.
Herr talman!
I propositionen står det att regeringen avser att återkomma till riksdagen med ett förslag om en rullande fastighetstaxering.
Då är det väl ganska naturligt att utskottet avstyrker ett yrkande som innebär raka motsatsen.
Beträffande de ökade skatteintäkter som det rör sig om vill jag säga följande.
Här vet man inte hur det blir.
Det beror ju på hur fastighetsvärdena utvecklas.
Möjligheten finns ju att föreslå ett lägre skatteuttag avseende hyreshus, precis som vi har föreslagit.
Vi har alltså inte bundit oss för en särskild skattesats för framtiden, och det vet säkert Dan Eriksson i Stockholm.
Herr talman!
I propositionen uttrycks oro över det fortfarande instabila läget på fastighetsmarknaden.
Men vill man göra något åt det skall man nog inte hänvisa till en utredning, utan då skall man ge de boende och fastighetsägarna besked.
Det kan man göra genom att stödja vår reservation nr 1.
När det sedan gäller kulturhistoriskt intressanta byggnader i samhället tycker också vi socialdemokrater att vi skall ta ett ansvar.
Men vi kan gärna ha en prislapp i det avseendet.
Det är ju mycket populärt i dag att kräva prislappar på saker och ting.
En princip i skattereformen var ju att vi inte skall belasta skattereformen med en mängd olika saker som eroderar skattereformen.
Låt skattereformen i stället användas till vad den är avsedd för!
Sedan får vi lösa andra frågor på ett annat sätt och så får vi prislappar som visar vad saker och ting i samhället kostar.
Därefter får vi sedan prioritera.
Herr talman!
Regeringen avser att återkomma med ett förslag om en rullande fastighetstaxering i ett läge där det här antas ge 2 -- 2, 5 miljarder mera i intäkter.
Det gäller alltså skattehöjningar för de boende.
Det är det beräkningsunderlag som Finansdepartementet har tagit fram.
Därmed har man legitimerat en skattehöjning av nämnda storleksordning.
På något annat sätt kan jag inte tolka detta.
Herr talman!
Jag börjar med det sista.
Även Ny demokrati har ju ifrågasatt om det inte går att fram till 1998 ta ut en höjd fastighetsskatt.
Totalt rör det sig om en ökning med 1 miljard kronor.
Även Ny demokrati är alltså inne på den linjen.
Men vi har, som sagt, icke bundit oss för någon framtida skattesats.
Gunnar Nilsson hade två frågor.
Han frågade varför man hänvisar till en utredning.
Ja, det är gängse sed.
När en fråga inte är helt utredd i utskottet hänvisar man till den utredning som tillsattes så sent som för ett år sedan.
Det är väl ganska naturligt att göra så.
Sedan gäller det avdragsrätt för reparationer av mangårdsbyggnader.
Det är egendomligt att Gunnar Nilsson och Socialdemokraterna motsätter sig detta, med tanke på den enmansutredning som förekommit.
Det var Jan Fransson -- socialdemokrat, som bekant -- som stod bakom den utredningen, som är mycket omfattande.
Där visas på alla de problem som kommer att finnas om det inte blir möjligt att förbättra ekonomin när det gäller kulturbyggnader.
Man ville gå ännu längre, för man ville att också arvs-eoch gåvoskatten skulle överföras till en reparationsfond.
Här nöjer sig regeringen med att föreslå att reparationer skall vara avdragsgilla.
Jag tycker att det är en lämplig avvägning.
Det förvånar mig att Socialdemokraterna går emot här.
Herr talman!
Vi står fast vid den överenskommelse som finns sedan kompletteringspropositionens dagar.
Där står siffran 1 miljard, och den står vi för.
Nu tar vi ut 300 miljoner kronor här.
Kvar finns 700 miljoner kronor.
Sedan blir det inte en spänn till så att säga.
Därefter skall fastighetsskatten frysas och sänkas.
Herr talman!
När det gäller kulturhistoriskt intressanta byggnader anser vi att sådana här frågor bör lösas utanför skattesystemet.
Vi inser också att det kan vara nödvändigt att ta ett större ansvar för sådana här byggnader för att bevara dessa värden.
Men vi anser inte att det är riktigt att bryta likformigheten i skattesystemet på ytterligare ett område.
Detta bör alltså lösas utanför skattesystemet.
När det sedan gäller stabiliteten på fastighets- och bostadsmarknaden kan jag konstatera att det råder mer eller mindre kaos.
Är man bekymrad över detta och vill göra något åt saken skulle nog regeringen ha ansträngt sig litet mera när det gäller den här propositionen.
Vi går ju ändå in och förändrar fastighetsskatten.
Det här hade vi kunnat göra tidigare.
Exempelvis i samband med att vi släppte fastighetsskatten på kommersiella lokaler hade väl frågan om proportionaliteten kunnat lösas i samma proposition.
Även här borde man ha kunnat skydd nämnda årgångar.
Det är här oron finns.
Kostnadsutvecklingen är ju oerhört oklar.
Kostnaderna ser ut att komma att överstiga vad de boende orkar med.
Dessa frågor borde ha kunnat lösas i den här propositionen.
Men en lösning kan man uppnå genom att rösta på vår reservation.
Herr talman!
När det gäller kulturbyggnaderna skall jag ge Gunnar Nilsson erkännandet att han för en helt logisk socialdemokratisk politik -- alltså inga skattesänkningar utan i stället bidrag!
Herr talman!
Jag har kunnat skilja på sak och person.
Nu skall inte Ian Wachtmeister misstolka att jag ler mot honom, när jag går ner från talarstolen.
Det ändrar inte min sakuppfattning en millimeter vad gäller den politik som Ian Wachtmeister står för.
Det bildades faktiskt många småföretag under hela den socialdemokratiska regeringsperioden.
Det bildades betydligt fler än i dag.
Nu har vi haft fler konkurser än nybildade företag.
När vi i Socialdemokraterna kommer tillbaka till regeringsmakten kommer vi att inrikta politiken på att återgå till gammal god socialdemokratisk tradition, dvs.
att det skall bildas många nya småföretag.
I detta syfte har vi inte minst i Stockholmsregionen fört en dialog med småföretagarna.
De har riktat en del kritik mot oss, och vi har lyssnat på den.
Vi har också fört fram våra synpunkter.
Vi vet, väl så bra som Ian Wachtmeister, både vad som bör göras för småföretagen här i regionen och i landet i övrigt.
Det är också min uppfattning att sysselsättningen i framtiden inte kan klaras genom att storföretagen lyckas, genom att exportföretagen stöds, genom att devalvera kronkursen.
Möjligheter till sysselsättning måste skapas genom ett näringsvänligt klimat i det här landet.
Vi är i hög grad medvetna om -- och har varit det i det förflutna -- att man, för att kunna ha en bra fördelningspolitik, naturligtvis först måste se till att kakan växer.
Detta har i hög utsträckning, vågar jag påstå, präglat socialdemokratins politik.
Det har faktiskt också präglat svensk fackföreningsrörelse, vill jag påstå, trots det hackande på den fackliga rörelsen som ständigt numera tycks äga rum från de borgerliga partiernas sida.
Den fackliga rörelsen i Sverige har i hög grad agerat så, att vi skall få ett produktionsresultat att fördela.
Det är ganska kränkande att angripa löntagarna på den här punkten.
Genom den ekonomiska politik som förts under de senaste åren har lågkonjunkturen -- som i och för sig inte är de borgerliga partierna fel -- fördjupats, och efterfrågan har pressats ned.
Därmed har småföretagarna också hamnat i en onödigt svår situation.
Till frågan om skatterna.
Det är inte skattenivån, Ian Wachtmeister, som är avgörande, utan det är utgiftsnivån.
Utgiftsnivån är nu 73 % av bruttonationalprodukten.
Det är problemet.
Sverige har ett underskott på ca 200 miljarder kronor.
Då går det inte att börja tala om skattesänkningar.
Då befinner man sig långt från verkligheten, Ian Wachtmeister.
(Applåder)
Herr talman!
Det nu aktuella betänkandet om en förändrad verksamhetsform för Postverket är ytterligare ett exempel på det sönderfall som Sveriges riksdag har hamnat i.
Det finns mycket att säga om de produkter som vi i trafikutskottet har haft att behandla under de senaste åren, och det gäller också den proposition om ny postlag som vi skall diskutera inom den närmaste tiden.
Jag skall, herr talman, återkomma till min kritik på en mängd områden.
Men det som jag nu måste ta upp visar att ...
Förlåt Ines Uusmann.
Jag förstår att det är åtskilliga ledamöter som inte vet att det tidigare meddelats att beslut skall fattas i detta ärende i kväll.
Om det blir votering eller inte kan jag inte nu bedöma, men beslutet måste fattas i kväll.
Herr talman!
Det visar att förvirringen ökar, om än på ett högre plan.
Det som jag tänker ta upp nu visar att regeringen gör i stort sett vad som helst i sin iver att under denna vecka driva fram beslut om systemskiften.
Det verkar som om man har tappat all sans, vett och förnuft.
Posten skall nämligen bli bolag -- till vilket pris som helst.
När Ny demokrati utövade press på regeringen fick vi i förra veckan vid sittande bord i trafikutskottet besked om att den borgerliga sidan inte var beslutskompetent.
Frågan om moms på porto var föremål för förhandling mellan finansministern och Ny demokratis partiledare.
Frågan fick bordläggas till dess att fru Wibble och herr Wachtmeister hade kommit överens i postfrågan, liksom de kom överens i en rad andra systemskiftesfrågor i förra veckan -- de som nu finns på kammarens bord denna vecka.
Det som de kommit överens om var att momsen på portot inte skulle ligga på den nivå som är den normala i Sverige utan på samma nivå som för personbefordran, dvs.
t.ex. resor med buss och tåg.
Problemet är bara att om riksdagen fattar beslut om en momssats för porto på 12 %, har Sveriges riksdag fattat ett beslut som med största sannolikhet måste rivas upp samma dag som Sverige blir medlem i EU.
Det är nämligen så att i EU:s regler om mervärdesskatter, det s.k. sjätte mervärdesskattedirektivet, finns bestämmelser om att medlemsstaterna från den 1 januari 1993 skall använda en normalmomssats på minst 15 %.
Det finns också möjlighet att ha lägre moms på ett antal varor och tjänster som anses ' ' livsnödvändiga ' '.
Dessa är noggrant listade, och dit hör t.ex. personbefordran, eller uttryckt på vanlig svenska: biljetter på tåg och bussar.
Men det som inte finns på listan är porto på brev.
Men, säger vän av ordning: I vissa länder går det att momsbefria brevporton.
Jo, det kan man också.
Men det är bara om postverken drivs som verk eller myndigheter.
Här handlar det om att göra Posten till ett aktiebolag.
Vad jag vet har inte regeringen tänkt begära något undantag i medlemskapsförhandlingarna med EU för portomoms.
Det vore intressant att få höra om det skall kastas in ytterligare ett förhandlingskrav nu i förhandlingarnas slutskede.
Dessa saker hade kunnat klaras ut om skatteutskottet hunnit bereda ärendet så som brukligt är före beslut.
Men, se den tiden fanns inte eftersom Wibble och Wachtmeister förhandlade så sent som för en vecka sedan.
Herr talman!
Med den här något långa förklaringen vill jag visa att den obefintliga beredningen i utskottet, som Wibbles och Wachtmeisters uppgörelse ledde till, gör att vi här i dag på kammarens bord har ett förslag som inte bara är allmänt dåligt underbyggt utan rent kontraproduktivt i förhållande till vår omvärld.
Till yttermera visso har vi i dag till riksdagen fått en proposition om en ny mervärdesskattelag som skall gälla från den 1 juli 1994.
Av sammanfattningen i propositionen framgår att ett av skälen till att denna proposition har lagts fram är att förslaget innebär ett väsentligt närmande till den ordning som råder inom EG. Här läggs en proposition fram som handlar om att vi i Sverige skall anpassa vår momslagstiftning till den som finns inom EG / EU.
Samtidigt skall vi fatta ett helt motsägelsefullt beslut.
Man kan fråga sig om statsråden i de olika departementen vet vad de håller på med eftersom de tydligen kommer fram till så helt olika slutsatser.
Herr talman!
Vi Socialdemokrater tycker inte att propositionen om postlag och förslaget att göra bolag av Posten är bra.
Men vi har naturligtvis respekt för att en utskottsmajoritet har en annan uppfattning.
Däremot har vi väldigt svårt att acceptera att ett helt oberett förslag skall klubbas igenom.
Det är ett förslag där det finns många frågetecken att räta ut vad gäller konsekvenser för medlemskapsförhandlingarna med EU, konsekvenser för en långsiktig portopolitik och konsekvenser för statsbudgeten på sikt.
Detta, herr talman, bara för att Postens bolagisering skall ingå i regeringens systemskiftesvecka.
Vi tycker att det räcker nu med hafs och slafs och oskickligt hanterande av viktiga politiska frågor.
Det är inte värdigt vår riksdag att bli behandlad på det här manipulativa sättet.
Herr talman!
Jag kommer att yrka återremiss på trafikutskottets betänkande nr 9.
Som jag sade inledningsvis har vi socialdemokrater en mängd invändningar mot förslaget att göra bolag av Posten och den postlag som också föreslås.
Med den arbetsordning som nu ligger för kammaren -- jag ifrågasätter naturligtvis inte den eftersom jag har stor respekt för talmannens oväld -- måste jag redovisa några av de invändningar som vi tycker är viktigast.
Det hävdas ofta både från borgerliga politiker och från Postens ledning att det var vi socialdemokrater som satte i gång arbetet med att göra aktiebolag av Posten.
Det är en myt.
Sanningen är att vad den socialdemokratiska regeringen gjorde efter många påtryckningar från bl.a. postledningen var att tillsätta en utredning för att undersöka för- och nackdelar med att ha Posten som aktiebolag respektive affärsverk.
Denna utredning hann sregeringen dock aldrig ta ställning till innan det blev en borgerlig regering.
Den borgerliga regeringen kort och gott bestämde att bolag skulle det vara, utan att bry sig om konsekvenserna vare sig på kort eller lång sikt eller konsekvenserna för stad och land, för privatpersoner eller småföretagare.
Något remissförfarande av rapporten Postens konkurrensförutsättningar var det naturligtvis aldrig fråga om.
Hela hanteringen av Posten de senaste två åren har präglats av ideologiska målsättningar och inte ett dugg av analyser och ett sakligt prövande av de speciella förutsättningar som Postverket faktiskt lever under i ett glest befolkat och utsträckt land som Sverige.
Det är inte en ohämmad marknadsliberalism som klarat av att försörja vårt land med viktig infrastruktur, det må gälla posten, telekommunikationerna, SJ eller Vattenfall.
Marknaden behöver staket runt omkring sig för att fungera till alla människors fromma, och det gäller särskilt på områden som är så basala som post och tele.
Med det vill jag ha sagt att det inte nödvändigtvis behöver vara fel att bedriva den här typen av infrastrukturell verksamhet i aktiebolagsform, men skall man ändra en verksamhetsform skall det göras för att man skall få en bättre organisation.
Och det har man sannerligen inte kunnat leda i bevis genom det här förslaget.
Regeringsföreträdarna -- var är förresten kommunikationsministern i dag när vi skall ta ställning till det systemskiftesförslag som måste vara det absolut viktigaste under hans tid som kommunikationsminister?
-- brukar hävda att det är väldigt bra att vi nu får en postlag som reglerar hur postservicen skall fungera i vårt land.
Om detta vill jag säga: Postlagen behövs inte i första hand för bolagsbildningen, utan för att reglera villkoren när man tagit bort brevmonopolet.
Och det är den första skandalen i den här histoien; dvs.
när riksdagsmajoriteten för ungefär ett år sen utan vidare plockade bort postmonopolet.
Postmonopolet hade till syfte att garantera lika service överallt i hela Sverige.
Varför gjorde man detta, trots att riksdagen bara ett halvår tidigare i enighet sagt att det var viktigt att genomföra alla förändringar i en helhet?
Postmonopolet försvann därför att City Mail skulle slippa granskas av åklagaren.
Så var det.
Det har fått till följd att vi levt laglöst under ett helt år på postområdet.
Hafs och slafs även här.
Att återinföra postmonopolet är ingen lösning i dag.
Vi socialdemokrater menar att man måste utreda en modern form av koncessionslagstiftning så att alla som vill in på postmarknaden skall vara med och dela på bördorna för de delar av landet, eller för den del av en region i en tätort, där inkomsterna inte motsvarar utgifterna.
Ett brev kostar allt från 1 kr att distribuera till 100 kr beroende på vart man skickar det.
Vi är förhoppningsvis överens om att fortsätta med enhetsporto.
Postlagen skall garantera en grundläggande postservice, men den är luddigt formulerad.
Det finns ingenting i den som ger oss som allmänhetens företrädare någon makt och myndighet att egentligen ställa krav på exempelvis glesbygdsservice om vi inte tycker att målen uppfylls.
Det behövs inte ens ett tillstånd för att bedriva postverksamhet i landet.
Det kan numera vem som helst göra.
De närmaste tre åren garanteras glesbygdsservicen, men vad händer sedan?
Kommer Posten AB att komma med krav på dubbelt så stora statliga eller kommunala bidrag för att klara glesbygdsservicen?
Frågan är ganska berättigad.
Det ligger underförstått i hela upplägget att uppgörelsen bara gäller i tre år.
Herr talman!
Den turbulens som Posten varit inne i under en längre period har naturligtvis varit oerhört pressande för personalen.
För detta kan givetvis Postens ledning klandras.
Den har med förlov sagt inte alltid uppträtt som ett under av smidighet.
I sin iver att tillfredsställa regeringens alla intentioner om nyliberalt företagande har man ibland gått väl långt.
Men kritiken skall i första hand riktas mot regeringen och dess Kommunikationsdepartement som inte lyckats, eller inte velat, hålla samman den politiska styrningen.
Följden har blivit att personal på alla nivåer har känt en stor osäkerhet om vad som gäller i framtiden.
Brevbärare förväntas bilda eget bolag i Eskilstuna.
Det är bara ett exempel på vad som kommit fram de senaste veckorna.
Det bristande intresset för samhällelig, öppen och demokratisk styrning kommer också fram i regeringens propostion vad gäller redovisningen av den årliga verksamheten.
Här har utskottsmajoriteten fått ge regeringen en reprimand i form av ett tillkännagivande om att vi skall ha någonting bättre än en eller ett par rader om Posten i den allmänna årliga redovisningen om statliga företag.
Vi vill att Posten i framtiden skall kunna fungera utan alltför stora statssubventioner.
Då måste också Postgirot bidra med intäkter.
Postgirot i Sverige är världens mest effektiva betalningssystem, och det är naturligt att flera utanförstående aktörer kastar lystna blickar på det.
För att Postgirot skall ha en rimlig chans att klara sig bra på betalningsförmedlingens område måste det också få tillgång till de lönekonton som de privata affärsbankerna förfogar över.
Detta villkorades när vi i tidigare riksdagsbeslut behandlade frågan om att ta bort ensamrätten för Postgirot att handha de statliga betalningarna.
Nu sopar man undan de statliga betalningarna utan att någon uppgörelse finns med affärsbankerna om lönekontona.
Tala om ensidig marknadsliberalisering!
Detta vore inget att förvåna sig över om det bara var Moderata samlingspartiet och kds som stod bakom betänkandet.
Vi har mycket klart fått se att de två partierna har en blind tro på marknaden som alla goda gåvors givare.
Men att Centern och delvis Folkpartiet med sitt regionala och sociala ansvar kan gå fram med den här propositionen är mycket smärtsamt att se.
Jag förmodar att majoritetens företrädare Elving Andersson kommer att ge några både rimliga och trovärdiga förklaringar.
Det kommer att behövas.
Centerns trovärdighet i den här frågan är just nu ganska långt under noll.
Herr talman!
Jag yrkar återremiss på trafikutskottets betänkande nr 9.
(Applåder)
Jag finner mig nu föranlåten att upprepa den vädjan som talmannen i dag upprepade gånger framfört i kammaren.
För att slippa sitta här på lördag måste talarna hålla sig till den tidsbegränsning som är angiven på talarlistan och inte överskrida den.
Detta är en förnyad vädjan.
Herr talman!
En bidragande orsak till den förvirring som Ines Uusmann talar om är att så få kan EG:s regelverk.
Nu ser vi kanske litet grand av dessa konsekvenser.
Detta ärende har stötts och blötts i trafikutskottet.
Nu i sista stund skall det återförvisas en gång till utan att vi egentligen vet vad som kommer att ändras.
Jag är en vän av att förhandla med varandra och komma överens om saker över partigränserna.
Men det skall finnas en ärlighet i förhandlingarna.
Jag kan inte förstå att Ny demokrati nu har fått igenom -- tror man -- förslaget om att sänka momsen från 25 % till 12 %.
I utskottsbetänkandet längst upp på s. 2 sägs bara att regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag.
I grunden finns det inte något förslag till en sänkning.
Ny demokrati har gått på detta.
Det är mycket märkligt.
Nu är inte Kenneth Attefors här i kammaren, som skall försvara Ny demokrati.
Men jag hoppas att han kan komma med en vettig förklaring.
Annars har han blivit lurad.
Också Ines Uusmann tog upp många frågor som inte är lösta.
Det finns bl.a. en stor pensionsskuld, och den frågan löser man bara till hälften genom detta beslut -- om det nu går igenom.
Hur man skall går vidare med den delen talas det mycket litet om.
Det finns en annan nackdel med moms.
Man är emot att det läggs skatt på vanligt folk.
Det kunde inte Ny demokrati acceptera.
Men det finns en annan aspekt.
Företagarna lyfter bort momsen.
Det som kommer att hända är att vanligt folk blir beskattade, men företag och andra slipper undan.
Vänsterpartiet anser att Posten är en del av infrastrukturen.
Vi måste ha fungerade transporter, telekommunikationer och postservice för att få en bra välfärd, trygghet och goda förbindelser här i landet.
För att verksamheten skall kunna fungera i landet har man kunnat ta från lönsamma bitar och lagt på olönsamma.
Genom att bilda dessa fem konkurrerande bolag som skall vara affärsdrivande slår man sönder den verksamheten.
Hur skall man då kunna ta medel från starka regioner och lägga på svaga?
Jag ser detta som en omöjlighet.
Samtliga bolag skall ge vinst, vara lönsamma och konkurrera på lika villkor.
Regeringens politik bygger på en närmast religiös tro på att konkurrens med alla medel skapar god service och hög effektivitet.
Detta är för mig helt obegripligt.
Det är ungefär som om man skulle bolagisera SMHI och tro att man på det sättet får bättre väder.
Det måste alltså bli nästa stora sak för den borgerliga regeringen.
Det är lika omöjligt som att tro att detta skall ge en bättre service i hela landet.
Det är en myt att tro detta.
Centerpartiet säger att de värnar om glesbygd och landsbygd.
Jag har fått tag i ett brev som Regionklubb Stockholm City har skrivit till Centerpartiet.
Där har Centerpartiet fått en utmärkelse för att man sviker Posten och glesbygdsservicen.
De har överlämnat ett svekpris till Centerpartiet.
Det kanske blir så att Centerpartiet kommer att lida de största förlusterna när det gäller den här frågan.
Centerpartiet har varit ett föredöme i många andra sammanhang när det gäller regionalpolitik.
Här har de totalt glömt detta.
Man tror att det skall kunna bli effektivitetsvinster här.
Det finns inget skrivet om detta i propositionen.
Den är ganska tunn.
Betänkandet blev inte mycket bättre efter den stora förvirring som varit här.
Jag hoppas faktiskt att det finns en viss besinning här i kammaren och att man avvisar hela betänkandet när det kommer tillbaka, förhoppningsvis i morgon, och att Posten får fortsätta att tjäna.
Posten har bedrivit sin affärsdrivande verksamhet sedan 1911, som det står i betänkandet, och det har fungerat bra i landet tack vare att man haft det regionala ansvaret.
Riksdagen har kunnat styra verksamheten och haft insyn i den.
Detta tar man bort nu.
Med det, herr talman, ställer jag mig bakom yrkandet om återförvisning till trafikutskottet.
I övrigt står jag bakom de meningsyttringar vi har fogat till betänkandet.
Herr talman!
Låt mig börja med att kommentera det här återremissyrkandet som har rests, eftersom det tydligen råder viss tveksamhet bland kammarens ledamöter om vad som kommer att hända fortsättningsvis i kväll.
Jag tycker för min del att det är ett helt onödigt yrkande.
Det kommer inte att påverka ärendets hantering.
Men vi vet att Socialdemokraterna i kraft av sin storlek och med de röstregler som finns kan genomdriva det här beslutet.
Därför kommer vi inte att begära votering och rösträkning i det ärendet.
Jag hoppas att det beskedet kan ge kammarens ledamöter klarhet i detta.
Låt mig sedan gå över till sakärendet.
Då vill jag inledningsvis konstatera att Posten är en mycket viktig del av vårt lands infrastruktur.
Posten har under mycket lång tid spelat en viktig roll för att hela Sverige skall kunna leva.
Jag är också övertygad om att Posten kommer att spela en lika viktig roll även i framtiden.
Som har sagts av tidigare talare är tillgången till en väl fungerande brev- och paketservice och en kassaservice en viktig och grundläggande förutsättning för att människor och företag skall kunna verka och bo på lika villkor i hela vårt land.
Det är välgörande att nu i debatten höra att man från socialdemokratiskt håll också känner så varmt för att hela landet skall leva.
Under årtionden har man ju drivit en hårdhänt centralistisk politik som utarmat stora delar av vårt land och skapat överhettningsproblem i andra delar.
Det känns bra att Socialdemokraterna nu, i alla fall i detta ärende, lämnat centralismen bakom sig och värnar om landsbygdens service.
Låt oss bara hoppas att denna insikt håller i sig också inför framtiden och på andra politiska områden.
I det betänkande som vi nu skall behandla finns dels förslag om en postlag, dels förslag om en förändrad associationsform för Postverket -- en förändring från statligt affärsverk till statligt ägt aktiebolag.
Postgirot får också väsentligt förbättrade möjligheter att konkurrera inom sin sektor.
Fram till nu har målen för Postens verksamhet, dess regionala och sociala ansvar och service lagts fast av riksdagen i s.k. målsättningsbeslut.
Dessa servicemål, som det glädjande nog har rått stor politisk enighet om, lyfts nu in i postlagen.
Det blir alltså inga förändrade eller försämrade mål när det gäller Postens service allmänhet och dess regionala och sociala åtaganden.
Detta slås alltså fast i postlagen.
Jag vill gärna citera portalparagrafen, 1 §, i den nya postlagen: ' ' I landet skall det finnas en rikstäckande postservice som innebär att brev och paket kan nå alla oavsett adressort.
Det skall finnas möjlighet för alla att få brev befordrade till enhetliga och rimliga priser.
Privatpersoner skall också ha möjlighet att få paket befordrade till enhetliga priser.
Därutöver skall det finnas en rikstäckande kassaservice som innebär att alla har möjlighet att verkställa och ta emot betalningar till enhetliga priser. ' '
De som i debatten som föregått beslutet hävdar att ett medeltida mörker skall sänka sig över landet utanför storstadsområdena och att all service där skall upphöra har antingen inte läst postlagen eller så tror de inte att lagar som Sveriges riksdag stiftar är till för att följas.
Jag tycker för min del att det är en utmärkt formulering i 1 § i postlagen, och jag lever dessutom i den mycket fasta förvissningen att lagar som är stiftade av Sveriges riksdag kommer att följas.
Posten möter i dag en tuff konkurrens från många olika håll.
Den hårdaste konkurrensen kommer inte från andra brevutdelningsföretag, typ City Mail, utan framför allt från nya media som telefax och elektronisk post.
Postverket har hittills mött denna konkurrens på ett bra sätt.
Vad vi nu skall göra är att ge Posten förutsättningar att kunna hävda sig på marknaden även i fortsättningen och dessutom göra det på marknadens villkor.
Skälen för att göra bolag av Posten och ändra associationsformen kan sammanfattas så här: Affärsverksformen har ett mycket omfattande regelverk som gör verksamheten trögstyrd, begränsar rörelsefriheten och komplicerar beslutsfattandet.
Affärsverksformen verkar också hämmande vid strukturella förändringar och försvårar ökad effektivitet och ökad produktivitet.
Dessa argument har jag funnit i den förra socialdemokratiska regeringens proposition från våren 1991 med rubriken Näringspolitik för tillväxt.
Jag delar de synpunkter som den socialdemokratiska regeringen då förde fram som skäl för att överväga att byta associationform från statligt affärsverk till statligt ägt aktiebolag.
Riksdagens möjlighet till styrning, fastläggande av servicemål osv.
kommer inte att försämras genom en bolagisering.
Det kommer även fortsättningsvis att vara i denna kammare som man lägger fast målen för postservicen i vårt land.
Vi gör det på ett annat sätt än tidigare.
Vi gör det via en postlag i stället för via målsättningsbeslut, men det är alltfort i denna kammare som besluten fattas.
Det kommer att vara på samma sätt i fortsättningen som det har varit hittills, Ines Uusmann och Karl-Erik Persson.
Om vi skall värna principen om lika service över hela landet på Postens område gäller det att skapa politiska majoriteter i denna kammare.
De besluten fattas inte någon annanstans, utan de fattas här också fortsättningsvis.
Jag tycker att Socialdemokraternas nyvaknade intresse för regionalpolitiska insatser känns bra.
Det faktum att vi även i fortsättningen kan bilda politiska majoriteter för dessa beslut gör mig litet tryggare.
Avslutningsvis, herr talman, tycker jag att det finns anledning att understryka att det förslag som ligger på riksdagens bord handlar om att bolagisera Posten -- inte om att privatisera, vilket ibland har hävdats i debatten.
En väl fungerande postservice över hela vårt land är och förblir ett statligt grundansvar.
Vi väljer nu att verkställa detta ansvar genom ett statligt bolag i stället för genom ett affärsverk.
Jag har som sagt på grund av det bordläggningsyrkande som framställts inga yrkanden i detta läge.
Vi tycker att detta yrkande både är bortkastat och meningslöst, men vi motsätter oss det ändå inte.
(Applåder)
Herr talman!
Elving Andersson började med att säga att han tyckte att återremissyrkandet var onödigt, och han avslutade med att säga samma sak.
Men han motiverade inte med ett ord varför han tyckte så.
Det säger en hel del om den maktens arrogans som nu finns hos regeringspartierna.
Denna fråga borde vara alldeles för viktig för att användas på det sättet.
Elving Andersson säger att man också fortsättningsvis skall fatta beslut om de servicemål som riksdagen tidigare har fattat ganska detaljerade beslut om, men att det skall göras i postlagen.
I postlagen står det att brev och paket skall nå alla oavsett adressort.
Det kanske inte är så självklart.
Men det står ingenting om var de skall delas ut, vilket det gjorde tidigare i de målsättningar som riksdagen brukade besluta om varje år.
Innebär det övernattsbefordran?
Skall alla nås av postbefordran varje dag?
Vi vet redan att det finns tankar på Postens huvudkontor om att det räcker med varannandagsbefordran till vissa delar av landet.
Hur är det meningen att vi som allmänhetens företrädare skall agera om vi inte tycker att målsättningen i postlagen uppfylls riktigt?
Skall vi riksdagsledamöter kanske bilda ett nytt Postverk?
Elving Andersson citerade ur den näringspolitiska proposition som den socialdemokratiska regeringen lade fram 1991.
Det finns mycket i affärsverksformen som kan ifrågasättas, men det finns också mycket i aktiebolagsformen som kan ifrågasättas när det gäller den typ av verksamhet som Posten bedriver.
Denna verksamhet skall gälla över hela landet och innebär att alla människor skall nås.
Det var för att titta på konsekvenserna och se om Posten kunde bli bättre som den dåvarande regeringen tillsatte en utredning.
Vi fick aldrig chansen att se om det blev bättre.
Den nuvarande regeringen bestämde att Posten skulle vara bolag av ideologiska skäl.
Elving Andersson brukar alltid prata om det nyvaknade regionalpolitiska intresset.
Vi har debatterat dessa saker i ett antal år.
Det är märkligt att Elving Andersson inte vid något tillfälle sympatiserar med oss socialdemokrater utan alltid följer med dem som vill gå den marknadsliberala vägen.
Han bara talar om regionalpolitik, medan vi handlar därefter.
Herr talman!
Jag har inte alltid sagt att Socialdemokraterna har haft ett nyvaknat intresse för regionalpolitik, för det intresset vaknade samtidigt som Socialdemokraterna hamnade i opposition här i Sveriges riksdag.
Före dess fanns det inte.
Intresset är inte så gammalt, men det är i och för sig glädjande ändå.
Ines Uusmann frågar om detaljerna och de mer specifika delarna vad gäller servicemål och annat.
Även om detaljerna inte finns i lagtexten står det i propositionen -- det är ju den som majoriteten ställer sig bakom -- att dessa mer detaljerade mål skall läggas in i det avtal som nu skall slutas mellan staten och det nya postbolaget.
Man kan inte ha med hur mycket som helst i en lagtext.
Dessa mål ger vi nu regeringen i uppdrag att skriva in i avtalet.
Det finns ytterligare förtydliganden på dessa områden i specialmotiveringen till lagen.
Ines Uusmann frågar också vad vi i riksdagen skall göra om vi inte tycker att verksamheten fungerar på det sätt som vi har anledning att kräva.
Om man från postbolagets sida följer den lagstiftning som vi nu lägger fast kommer vi att få den service vi eftersträvar.
Om så inte skulle vara fallet måste vi ytterligare skärpa postlagen.
Jag ser inga risker och har inga farhågor för det, men möjligheten att skärpa lagen finns alltid om vi skulle finna det motiverat.
Det är de politiska majoriteter vi kan skapa i denna kammare som kommer att avgöra vilken service Postverket kommer att ge invånarna i vårt land.
Herr talman!
Elving Andersson säger att man skall vara mer preciserad i det avtal mellan staten och Posten om regional och social service som skall skrivas.
Det är en himla tur det, om jag säger så.
I annat fall skulle vi ha ett ganska Texasaktigt system för posten i Sverige.
Avtal gäller under en begränsad tid.
De tidsramar som det står talat om i propositionen gäller tre år -- fram till 1996.
Jag skulle vilja ha ett besked av Elving Andersson om vad som händer därefter.
Tror Elving Andersson att Posten, med de utpressningsmöjligheter som man faktiskt har, kommer att säga att verksamheten gick så väldigt bra att man behöver mindre bidrag från staten eller kommunerna?
Tror Elving Andersson möjligen att det kommer att innebära att vi får lägga in mer pengar i statskassan?
Herr talman!
Ines Uusmann frågar vad som kommer att hända efter den treåriga avtalsperiodens slut.
Det kan jag naturligtvis inte svara på i detalj i dag -- lika litet som vi hittills har kunnat tala om vad som skall ske med postservice och postverksamhet långt in i framtiden.
Hittills har vi arbetat med treårsbeslut när det gäller Posten i riksdagen.
Vart tredje år har vi gjort en stor genomgång av Postens verksamhet och t.ex. lagt fast servicemål.
Vi har inte heller tidigare lagt fast nivåerna för mer än tre år framåt.
Jag återkommer till det jag har sagt ett par gånger tidigare: Det blir som det har varit hittills också i fortsättningen.
Det gäller att skapa en politisk majoritet i denna kammare.
Så har det varit när vi vart tredje år har fastställt målen, och det gäller nu att se till så att intentionerna i lagstiftningen efterlevs och att servicen fungerar.
Huruvida Posten kommer att ställa ökade krav på vissa ersättningar har jag i dag ingen möjlighet att bedöma.
Det sker ju en oerhört snabb utveckling på mediaområdet och på meddelandedistributionsområdet i vårt land, och det är omöjligt att förutse vad som kommer att ske framöver.
Jag sade förut att jag tycker att man inom Posten hittills har varit duktig på att delta inom den här nya sektorn, och jag utgår från att man, om man också i fortsättningen är duktig på detta, kommer att klara konkurrensen och kunna behålla en starkt dominerande ställning.
På så sätt kommer man även i framtiden att kunna leva upp till de regionala och sociala åtagandena utan extra ersättningar.
Men som sagt: Detta vet vi inte förrän de tre åren har gått.
Jag tror att det kommer att bli så, men det viktiga är ju att vi här i kammaren har en politisk majoritet som vill se till att servicen fungerar också i framtiden.
Fru talman!
Jag vågar mig inte på att le mot någon här i denna församling, möjligen mot fru talmannen.
Man vet ju aldrig hur det kan tolkas.
Jag noterade att jag till stor del är överens med Ingvar Carlsson om det som han tog upp i sitt inledningsanförande.
Jag instämmer helt i den beskrivning som gjordes över den politik som regeringen för, den bärsärkargång som regeringen formligen går när det gäller att riva ned de social trygghetssystemen, driva upp arbetslösheten, förstöra och försämra arbetsrätten och när det gäller den mycket märkliga frihetsrevolution som nu sägs pågå inom sjukvården, en frihetsrevolution som leder till stora försämringar.
Jag instämmer också i beskrivningen som gjordes vad gäller det som nu sker, framför allt ute i kommunerna vad gäller barn och ungdomar.
Många människor far, kort sagt, illa.
Detta berör inte regeringen.
Men det är väl ett uttryck för de ekonomiska särintressena.
Ingvar Carlsson talade också om den europeiska strategi som socialdemokraterna har lagt upp.
Den är intressant.
Jag har tagit del av den, och jag har noterat att det talas om att man måste göra någonting åt arbetslösheten och att man måste tänka på miljön och den sociala omvårdnaden och välfärden.
Det gör att jag vill ställa frågan: Hur tänker man sig inom socialdemokratin att den här strategin kan genomföras på hemmaplan?
Vad gäller frågan om arbetslöshet förs nu en mycket intressant diskussion, inte minst i Västeuropa, om en förkortning av arbetstiden.
Sex timmars arbetsdag är en fråga som vi i Vänsterpartiet har drivit under mycket lång tid, oavsett vilken konjunktur som rått.
Det finns flera skäl till att genomföra en förkortning av arbetstiden: bl.a. jämlikhetskäl och sociala skäl.
Det är helt enkelt en framtidsreform, som innebär att vi får bättre liv.
Dessutom innebär det en möjlighet för fler människor att arbeta.
För mig är det en självklarhet att det är bättre att fler människor arbetar sex timmar än att få arbetar åtta timmar och resten är arbetslösa.
Detta ställer sig Socialdemokraterna i Sverige väldigt kallsinniga till.
Jag förstår inte varför.
Jag skulle vilja ha ett svar.
En annan sak som jag vill ta upp är Ingvar Carlssons fråga till Bengt Westerbeg, där han säger att Folkpartiet väl inte kan tänka sig att ännu en gång sätta sig i samma soffa med den här regeringen.
Jag skulle vilja fråga Ingvar Carlsson: Ingvar Carlsson kan väl inte tänka sig att att än en gång sätta sig i samma soffa som Folkpartiet, som är med om den destruktiva politik som vi bevittnar, eller ha ett samarbete med Centern, som har bytt fot och verkligen tror att det är höginskomsttagare och aktieägare som skall ha merparten av de pengar som vi i dag har att fördela?
Vore det inte ett katastrofalt misstag?
Jag ställer den frågan själv, vi ställer den naturligtvis i Vänsterpartiet, men jag ställer den också därför att jag väldigt ofta får den frågan när jag är ute och talar och möter inte minst oroliga socialdemokrater.
(Applåder)
Herr talman!
Om det skall bli votering eller inte bestämmer faktiskt inte Elving Andersson.
Jag är också med i debatten.
Jag skulle kunna överraska kammaren genom att själv begära votering.
Jag skall nu inte göra det, men jag vill ändå nämna det som en upplysning åt Elving Andersson.
Man skall inte ta allt för givet här i livet!
Det talas om en postlag, men hur och när posten skall komma till människorna nämns faktiskt inte.
Jag vill citera vad utskottet skriver på s. 14 i betänkandet under rubriken Mål: ' ' Målsättningen från ägarens sida bör enligt propositionen vara att Posten AB på längre sikt skall kunna arbeta under affärsmässiga villkor och uppvisa en avkastning jämförbar med större svenska välskötta företag i motsvarande branscher.
Detta bör kunna uppnås genom en fortsatt rationalisering av verksamheten och en anpassning av såväl tjänsteutbud som priser. ' '
Detta talar sitt tydliga språk om vad som kommer att hända med Posten om det skulle vara så olyckligt att förslaget går igenom.
Man har redan i dag gått ut och talat om att 10 000 anställda och 350 postkontor skall bort i landet.
Postens ledning har redan gått ut och talat om detta, eftersom man nu vädrar morgonluft inför att förslaget kommer att gå igenom.
Kraven är redan klara.
Den målsättning som det talas om i betänkandet måste ju kunna uppfyllas på något sätt, annars är det ju meningslöst att tala om den.
Elving Andersson tänker sig att bara det finns en lag, är allting givet i verksamheten framöver.
Men så är ju inte fallet bara därför att det står tydligt och klart i betänkandet.
Den hårdhänta centralisering som Elving Andersson talade om förut har nu övertagits av Centerpartiet i denna riksdag, och det beklagar jag verkligen.
Herr talman!
Först en kommentar angående Karl-Erik Perssons reprimander åt mig för att jag skulle ha gett carte blanche för att det inte skulle bli någon votering i kväll.
Karl-Erik Persson instämde ju i Ines Uusmanns återremissyrkande, och jag förutsatte därför att han inte skulle begära röstning.
Det är ju i så fall något unikt om han begär votering bara för att bevisa att det finns majoritet för ett förslag.
Men varsågod!
Vi kan väl fixa det på något vis.
Jag försökte bara hjälpa till att lösa litet praktiska problem i kammaren.
Karl-Erik Persson talar om rationaliseringar och annat, och det han säger är riktigt.
Jag förstår självfallet den oro som i dag finns bland många postanställda.
Det rationaliseringsprogram som Posten nu ämnar genomföra och delvis har genomfört har egentligen inte med bolagiseringen i sig att göra, utan det är ett resultat av de krav vi har ställt här i riksdagen på att Posten skall vara effektiv.
Man har redan i den nuvarande associationsformen, dvs.
som affärsverk, gjort om sin organisation och bantat bort i storleksordningen 10 000 anställda, och man säger att ungefär ytterligare lika många anställda skall försvinna.
Jag är helt övertygad om att man, om Posten skall fortsätta att vara rationell och effektiv, får lov att vidta den här typen av åtgärder oavsett om Posten är ett statligt verk eller ett statligt ägt aktiebolag.
Jag tror därför inte att man för de anställdas del kommer undan den oro som jag förstår att de känner genom att säga nej till bolagiseringen.
Det kommer att ske kraftiga rationaliseringar även om Posten fortsätter att vara ett affärsverk.
Herr talman!
Elving Andersson lyssnar inte på vad jag säger.
Jag sade att jag inte skulle begära votering.
Inte lär de postanställdas oro bli bättre efter det att de har läst det här snabbprotokollet.
Den här kommer efter vad jag förstår inte att stilla deras oro.
Elving Andersson talar nämligen här om vissa delar i en postlag som skall garantera postutbudet, men hur det går för de anställda sägs det ingenting om, förutom det jag tog upp, dvs.
att man kommer att fortsätta med rationaliseringar och att personal och postkontor kommer att försvinna.
Det innebär ju i sin förlängning att servicen blir sämre.
Om postkontor försvinner, måste ju servicen bli sämre på de ställena.
Den fantastiska tankegången att man skall förlägga postkontor till affärer innebär ju också en litet knepig situation.
Finns det två affärer i ett samhälle där postkontoret försvinner, är det ju i allmänhet fråga om en ICA-butik och en Konsumaffär.
Vilken av dem skall då få postkontoret?
Konkurrensen snedvrids på de ställena, eftersom den affär som får postkontoret också får ett bättre underlag.
Och det är väl inte meningen?
Det är faktiskt förvånande att de borgerliga partierna här är med och medverkar till en snedvridning av konkurrensen, när man i andra sammanhang är så mån om att slå vakt om att detta inte skall ske.
Det finns exempel på orter där man i dag har det på det här sättet.
När människor ringer dit för att få postärenden uträttade får de höra att man inte har tid med det, eftersom man har affären full av kunder.
Sådana exempel kommer vi på detta sätt att få se fler av.
Det är därför vi har slagit vakt om Postens unika möjligheter som ett monopolföretag med bra insyn i.
Vi har nu också helt andra möjligheter att styra Posten härifrån än vad vi skulle ha om det blev ett bolag.
Detta borde väl inte vara helt främmande för Centerpartiet och Elving Andersson.
Herr talman!
Jag blir litet förvånad över delar i Karl-Erik Perssons inlägg.
Det gäller framför allt hans kritik mot postkontor i butik.
Man måste ju hela tiden fråga sig: Vad är alternativet ute på småorter där underlaget inte är tillräckligt för att man skall kunna ha ett postkontor med vettiga öppettider?
Alternativet är många gånger att postkontoret läggs ner.
Då tycker jag att det är alldeles utmärkt att man finner sådana här lösningar, så att Posten kan samverka med någon annan service som finns på orten, en butik eller någonting annat.
Det är ju jättebra.
På det sättet kanske både butiken och postkontoret får större möjligheter att överleva.
Det här har heller inte, Karl-Erik Persson, något egentligt samband med frågan om en bolagisering.
Visst har det lagts ner postkontor tidigare på orter där underlaget har varit dåligt.
Detta har skett trots att Posten har drivits som affärsverk.
Posten måste naturligtvis anpassa sig till den verklighet som finns, oavsett om man fungerar som affärsverk eller som aktiebolag.
Karl-Erik Persson kan väl ändå inte garantera att inte ett enda ytterligare postkontor kommer att läggas ner i vårt land och att inte en enda person kommer att avskedas från Posten om riksdagen nu skulle säga nej till en bolagisering och Posten alltså skulle fortsätta att drivas som affärsverk?
Jag tror inte att Karl-Erik Persson kan ge de garantierna.
Jag menar att den här processen, som fortgår och som måste fortgå, fortgår oavsett vilken associationsform som vi väljer att driva Posten i.
Herr talman!
Jag vill helt kort bara aktualisera den av Ingvar Svensson väckta motionen om mervärdesskatt på vissa tidningar.
Såväl konstitutionsutskottet som trafikutskottet ställer sig bakom motionen, vilket vi kristdemokrater ser med tacksamhet.
Det skulle bli motsatt effekt om staten skulle ge presstöd och i samma andetag belägga dessa tidningar med mervärdesskatt.
De föreslagna övergångsreglerna är tillfredsställande, och jag skall med intresse följa hur regeringen bevakar frågan.
För övrigt är det riktigt att arbeta vidare med Posten som ett bolag, och jag är övertygad om att Posten AB kommer att stärkas i stället för att försvagas genom den här förändringen.
Konkurrensutsättning brukar normalt leda till effektiva verksamhetsformer, och Posten AB blir säkert inget undantag.
För övrigt ställer jag mig bakom det Elving Andersson sade.
Herr talman!
Tidningsmomsen svarar särskilt i den sorts tidningar som kds har motionerat om för en mycket stor del av budgeten.
En momsbeläggning med 25 %, om också förmodligen under några månader framåt bara med 12 %, innebär säkerligen för många tidskrifter att de kommer att få svårt att ge ut samma antal nummer per år som tidigare.
Det kan innebära att de fria tidskrifternas debattnivå sänks.
Detta hade man kunnat undvika om man hade hållit kvar Postens affärsverksform.
Då hade vi kunnat ha en automatisk momsbefrielse för den typ av porto som det här handlar om.
Jag är inte förvånad över att Kenneth Lantz säger att det säkert är bra att Posten konkurrensutsätts, eftersom det alltid är bra med konkurrensutsättning.
Det skulle kunna vara bra om vi hade den ideala marknaden.
Men i vårt långsträckta och glest befolkade land finns det många områden där aldrig några företag kommer att vilja konkurrera med Posten.
Då vill naturligtvis inte heller Posten göra det under affärsmässiga former.
Vilka får då betala för detta?
Tidigare har alla vi som anlitar Posten kunnat göra detta genom korssubventionering och enhetsporto.
I fortsättningen lär vi med tanke på den konkurrensneutralitet som är en förutsättning för bolagsverksamheten få göra det via kommunal- eller statsskatten.
Detta finner uppenbarligen kds och de övriga partierna vara en bättre modell än den internprissättning som skulle tillämpas vid ett monopol eller, som vi har föreslagit, en modern koncessionslagstiftning.
Herr talman!
Jag tänker lämna en liten fråge-och- svar-rapport.
Mitt anförande skulle annars bli en blåkopia av Elving Anderssons tal, eftersom jag till stora delar instämmer med Elving Andersson och den övriga borgerliga gruppen.
Man frågar sig varför vi i Ny demokrati vill bolagisera.
Svaret är: den tekniska utvecklingen och förändringarna i efterfrågan.
Det finns inte längre något monopol på brevbefordran.
I stället för att skapa 120 nya lagar för att möjliggöra att ett verk skall kunna arbeta som ett bolag införs två lagar: en postlag och en bolagiseringslag.
Man frågar ofta hur det blir med den dagliga servicen.
Svar: Postlagen säger att Postverket skall tillhandahålla daglig postservice för alla hushåll, företag och organisationer.
I normalfallet skall dessa ha tillgång till postutdelning och betalningsservice fem dagar i veckan.
Man frågar ofta om det blir en rikstäckande service.
Svaret är: Postverkets service skall vara rikstäckande.
Brev, paket och betalningar skall kunna nå alla oavsett adressort.
Man frågar ofta om servicen och kvaliteten i framtiden skall vara densamma.
Svaret är: En god grundläggande postservice skall ges till såväl stora som små kunder i hela landet.
Kundernas efterfrågan bör vara styrande för Postverkets insatser.
Förändringar av servicens utformning i glesbygden bör ske varsamt.
Man frågar ofta, herr talman, hur det blir med brevbefordran.
Svaret är: Postverket skall tillhandhålla brevbefordran med hög tillförlitlighet enligt kundernas efterfrågan.
Enstaka försändelser skall befordras till enhetligt och rimligt pris.
Herr talman!
Man frågar ofta hur det blir med paketbefordran.
Svaret är: Postverket skall tillhandahålla paketbefordran till ett enhetligt pris för enstaka försändelser från privatpersoner.
Man frågar ofta hur det blir med betalnings- och kassaservicen.
Herr talman!
Svaret är: Postverket skall tillhandahålla daglig och rikstäckande betalnings- och kassaservice.
De svar som jag har redovisat här har jag hämtat direkt från betänkandet.
Hänvisningarna har gjorts av vår kanslichef, som sitter med här i kammaren.
På s. 36 framhålls vidare under rubriken Övergripande mål: ' ' De nuvarande övergripande målen om rikstäckande post- och kassaservice bör enligt regeringen ligga fast och anges i en postlag. ' '
De nuvarande målen för Postverket, som jag nyss har redovisat, anges på s. 7.
Det blir alltså ingen förändrad service.
Kunderna kommer att få en precis lika fin service framöver som de har i dag.
Jag vill också ge några genmälen till Ines Uusmann, eftersom jag inte kunde replikera henne tidigare.
Momssatsen 12 % har tydligen nu blivit den stora frågan.
Jag måste tillstå att det är riktigt att den 12-procentiga momssatsen inte fanns bland de 17 undantag som EG-direktiven bevisligen innehåller.
Vi kan dock ha 12 % moms ända fram till den 1 januari 1997.
Jag förmodar att det vid den tiden har blivit så att flera postverk i Europa kommer att ha övergått i bolagsform och kommer att ha övergivit sina frimärksmonopol.
Vi har alltså tre år på oss för att lösa denna fråga.
Detta är en liten miss, och jag har diskuterat med Elving Andersson om det inte borde införas någon typ av koncessionsförhållande.
Om Postverket om 5, 10 eller 15 år möter så stor konkurrens i storstäderna, genom att andra plockar russinen ur kakan, att staten måste börja subventionera Postens rikstäckande service, skulle man kanske inrätta en gemensam fond, till vilken alla som sysselsätter sig med brevbäringen skulle få bidra med en liten pott.
Därigenom skulle vi skattebetalare inte behöva stå för kostnaden.
Till detta kan vi kanske återkomma.
Jag skulle ha kunnat kräva ett besked på denna punkt, men jag fick uppgiften att detta skulle kunna hämma igångsättningen av en fri konkurrens, och jag tyckte att jag kunde acceptera det svaret.
Ines Uusmann säger också att personalen är otillfredsställd med den långa handläggningen av ärendet.
Ines Uusmann framför kritik mot Kommunikationsdepartementet för detta.
Jag håller faktiskt med Ines Uusmann om detta.
Inte heller jag är nöjd med handläggningen av detta ärende.
Det är mycket möjligt att jag får ta till mig litet kritik själv, eftersom detta ärende har varit mycket turbulent även i vår riksdagsgrupp.
Det gäller en stor åtgärd.
En 372 år gammal verksamhet skall nu övergå i en ny form.
Jag instämmer med Ines Uusmann när det gäller att viss kritik nog får riktas mot Kommunikationsdepartementet för att det inte hade förankrat frågan litet bättre innan plötsligt en tjock proposition damp ned och allt direkt skulle börja bearbetas.
Man skulle ha kunnat få en längre startsträcka för ett så tungt ärende.
Däremot vill jag säga till Ines Uusmann att inte alls hela personalstyrkan inom Postverket är emot en bolagisering.
Vi har haft en föredragning i vår riksdagsgrupp tillsammans med en SF-grupp och en ST-grupp.
ST var alltså för en bolagisering.
Det var en stor grupp människor inom Posten som var för en bolagisering.
Det är naturligtvis också en stor grupp människor inom Posten som inte vill ha det.
Det har vi ju märkt i brevskörden.
Men den stora mängd människor inom Posten som velat ha en bolagisering har inte skickat några vykort till oss.
Så till frågan om den regionala servicen.
Jag tycker faktiskt att Centerpartiet är litet av en garant för att det inte skall bli någon dålig service ute i landet.
Trots allt har detta parti -- bortsett från kärnkraftsfrågan och frågan om Öresundsbron -- varit litet grand av en garant för glesbygden i det här landet.
Den garantin har varit tillräcklig för mig när vi handlagt ärendet i vår riksdagsgrupp.
Ines Uusmann talade om maktarrogans.
Jag vet inte om hon riktade sig till mig eller till Elving Andersson.
Jag har varit i riksdagen bara två och ett halvt år, förresten har jag varit politiker bara två och ett halvt år.
Som väljare utanför riksdagen har jag upplevt socialdemokraterna som ganska högt sittande med en stor maktarrogans.
Det vill jag nog påstå.
Den som har makten har makten -- alla är av samma kaliber.
Nu har visserligen den här regeringen ingen makt utan oss, så vi får väl ta på oss litet grand.
Ines Uusmann sade vidare att vi inte skall bolagisera Posten, för då kommer fackförbundens tidningar billigare ut till fackföreningsmedlemmar.
Jag har aldrig hört på maken till argument.
Det trodde jag inte.
Är fackföreningarna verkligen så fattiga att de inte klarar en 12 % höjning av portot, så tycker jag faktiskt inte att fackföreningarna är tillräckligt kompetenta att sköta sitt arbete.
Herr talman!
Kenneth Attefors säger att han inte kan så mycket om fackföreningarna, och så blandar han ihop de olika fackföreningarna.
Det begriper jag när han inte ens kan skilja på fackförbundstidningar och fackpress.
Fackpress, Kenneth Attefors, är någonting helt annat än de tidskrifter och tidningar som fackförbunden ger ut, de är bara en liten del av den pressen.
Detta bevisar bara att den kunskap om Posten och kommunikationer som finns inom Ny demokrati är relativt begränsad.
Jag kan i och för sig förstå det.
Det är tur att Ny demokrati har någon att lita till som är litet mera bevandrad.
Med Kenneth Attefors och Elving Andersson diskuterar man på helt olika planhalvor.
Men jag har ändå inte den tilltro till Elving Anderssons förmåga att klara hem glesbygdens postservice som Kenneth Attefors har.
Kenneth Attefors läser upp en lång rad målsättningar ur trafikutskottets betänkande.
Det är bara så att Kenneth Attefors även där missat grovt.
Det är nämligen inte alls postlagen som han citerar, utan det är 1992 års budgetproposition, där målen för Posten lades fast.
Sådana mål läggs fast i en affärsverksform.
Finessen med att göra Posten till ett aktiebolag är nämligen att bolaget skall slippa den politiska styrningen.
Så var det med det, herr Attefors.
Herr talman!
Jag kan erkänna att jag inte har större erfarenhet av Posten än att jag är kund där.
Alla kan väl inte vara postkassörskor och debattera med den fördjupade kunskap som Ines Uusmann har.
Vad spelar det för roll om det är fackföreningspress eller fackpress?
Finns det någon fackpress som inte har råd med en 12 % höjning, tycker jag faktiskt inte att den är befogad heller.
Herr talman!
Även om man råkar vara sjökapten kan man väl veta någonting om aktiebolagslagen.
Det var den jag syftade på när jag talade om skillnaden på styrningen av ett affärsverk.
Fru talman!
Jag kan förstå att Gudrun Schyman möter en del oroliga socialdemokrater, för så många vänsterpartister finns det inte att möta.
Så jag kan ha viss förståelse för det.
Ja, det fanns tider då vi socialdemokrater kunde räkna med att även för svåra beslut få stöd av Vänsterpartiet.
Men som statsminister fick jag uppleva det ganska smärtsamma att dåvarande vänsterpartiet i regeringsfrågan t.o.m. valde att rösta ner en socialdemokratisk regering, och därmed åstadkomma en regeringskris, valde att inte ställa upp på något av de svåra besluten, medan Folkpartiet och Centern utan att egentligen ha samma ansvar -- de hade inte röstat på mig som statsminister -- ställde upp.
Det är, Gudrun Schyman, förklaringen till att jag principiellt har sagt att jag tycker att det hade varit bäst redan nu med en majoritetsregering i Sverige, bestående av socialdemokrater, folkpartister och centerpartister.
Detta har avvisats av dessa två partier, och det får vi respektera.
Men kvar står min principiella uppfattning att det är önskvärt med en majoritetsregering.
Jag vill hålla öppet för att det skall kunna vara blocköverskridande.
Det återstår för Vänsterpartiet att visa att man är beredd att ta ansvar för även svåra beslut.
Jag har gett uttryck för min besvikelse över Folkpartiets och Centerns medverkan i dagens politik.
Men jag tror att om man skall ha förtroende för varandra i framtiden, är det bättre att tala öppet.
Sedan får vi se vad som kan hända efter 1994 års val.
Vi har gett klart besked, och vi vill principiellt se på detta.
Sedan till frågan om bekämpningen av arbetslösheten.
Jag tror att det blir allt svårare att klara den fulla sysselsättningen, om man bekämpar arbetslösheten varje land för sig.
Detta är i själva verket ett av mina viktigaste argument för ett medlemskap i EG, inte minst mot bakgrund av att EG-ländernas och EFTA-ländernas gemensamma utrikeshandel inte uppgår till mer än 7 %.
Det gör att vi tillsammans skulle kunna vara väldigt djärva när det gäller att vidta expansiva åtgärder för att få fart på ekonomin igen.
Vi har inte sagt detta enbart därför att vi vill bli medlemmar i EG, utan vi arbetar aktivt i Allan Larssons grupp för att förverkliga och utveckla en sådan politik i Europa.
För vår del handlar det inte enbart om prat utan också om handling.
Jag skall gärna återkomma i en senare replik och utveckla detta resonemang, för det här anser jag är både spännande och väldigt centralt för fortsättningen.
Herr talman!
Jag skall gärna ta med mig min aktieportfölj så att fru Uusmann kan se att jag trots allt kan litet om aktiebolagen.
Herr talman!
Här har vi inte sett något resultat än, men kärnkraften har vi kvar -- detta som en upplysning till Kenneth Attefors.
Jag tänkte faktiskt beröra den skrivelse som Ny demokrati och Kenneth Attefors skickade till trafikutskottet om att man inte kan ställa sig bakom den stora skattehöjning som det skulle bli när det gäller momsen.
Nu blev den inte så stor, och då går det bra.
Att beskatta vanligt folk går bra, för företagen får ju lyfta av momsen.
Det är sveket från Ny demokrati, som säger sig vara det parti som slåss för att minska skatten för vanligt folk.
Så mycket var det hela värt.
Om man skall lägga mer skatt på vanligt folk eller inte är inte den viktigaste frågan för Kenneth Attefors och Ny demokrati, såvitt jag förstår.
Herr talman!
Karl-Erik Persson tog upp frågan om momshöjningen igen.
Om vi säger att 25 % momshöjning innebär 100-procentigt svek, har vi i alla fall lyckats att begränsa sveket till 50 %.
Det tycker jag är rätt bra.
12 % tycker jag faktiskt är fullt acceptabelt att lägga på frimärken.
Vi vet att det måste bli moms på frimärken när Posten blir ett bolag och skall in i Europa.
Jag tycker att vi har gjort en jätteinsats för att spara en massa pengar åt folk.
Åtminstone har jag fått sådana reaktioner via telefonsamtal; man tycker att det är bra.
Jag förstår inte hur regeringen över huvud taget kunde tänka sig 25 % moms från början.
För mina mest konservativa vänner har jag inte lyckats förklara det.
Först skall vi bolagisera Posten och få den effektiv, så lägger vi på 25 % moms som höjer priset.
Vi borde ha sänkt den med 25 % för att det skall bli effektivare.
Men nu är det som det är.
Blir Posten ett bolag måste moms tillföras.
Vi tycker ändå att det här är rätt bra framförhandlat.
Herr talman!
Jag skall inte förlänga debatten så mycket mer, men det kan vara intressant för den som läser protokollet att se att Kenneth Attefors erkänt att han ' ' svikit med 50 % ' '.
Men det finns en förutsättning för att det går upp till 100 % igen.
Det finns nämligen ingen kläm i betänkandet att det skall bli 12 % höjning.
Det nämns bara i texten.
Det är alltså inget bindande förslag.
För att det skall vara bindande, måste det finnas med i en kläm någonstans.
Av den erfarenheten kanske Ny demokrati lär sig någonting.
Herr talman!
Jag vet att Karl-Erik Persson är min vän.
Jag får tacka för tipset.
Jag skall tänka på det i morgon kl. 7.30 när vi förhandlar och ser till att vi får en kläm i betänkandet där detta verkligen står.
Om man på det här sättet har lurat oss att tro att det blir 12 %, är det ganska beklämmande.
Jag kan bara inte tänka mig att det har gått till så.
Vår överenskommelse med regeringen ligger fast, det skall vara 12 %.
Men tack för tipset!
Herr talman!
Kenneth Attefors berörde i sitt anförande en sak som jag gärna vill kommentera.
Det gäller ett system för gemensam finansiering av samtliga aktörer på marknaden för att klara den sociala och regionala servicen.
Regeringen och Posten har tillsammans gjort den bedömningen att såvitt man kan överblicka in i framtiden, kommer Posten att vara den dominerande aktören och i kraft av sin storlek ta ansvar för det utan någon särskild ersättning.
Skulle vi hamna i en annan situation, är vi inte på något sätt främmande för att försöka finna ett annat system.
Detta finns faktiskt redovisat i propositionen på s. 69.
Man säger där att man i en förändrad marknadssituation i framtiden kan överväga att införa ett sådant system att vi får en solidarisk finansiering av verksamheterna.
Vi har inte kunnat se att det problemet skulle uppstå inom överskådlig tid.
När och om det uppstår är vi inte främmande, utan tvärtom tycker att det är bra med ett sådant system.
Herr talman!
Jag hade inte tänkt begära replik, men när herr talmannen såg så strängt på mig, tänkte jag att det är bäst att jag gör det.
Jag vill bara instämma i det Elving Andersson sade.
Jag låter mig nöja med det.
Herr talman!
Jag har sedan ett tiotal år tillbaka tillhört Postens koncernstyrelse, ett uppdrag som jag känner mycket stor respekt inför.
Det har varit mycket stimulerande att få tillhöra koncernstyrelsen för, som jag gärna vill uttrycka det, kanske världens bästa och effektivaste postverk.
I 357 år har Postverket ombesörjt postdistribution till hushåll och företag på ett föredömligt sätt som rönt stor uppskattning.
Posten upplevs som en garanti för effektivitet och pålitlighet.
Styrkan i vårt postverk ligger i att man på alla nivåer har haft och har dugliga och lojala medarbetare.
Mot den bakgrunden är det helt obegripligt varför Posten skall omvandlas från verk till bolag.
Vi har hittills inte fått ett enda sakligt skäl som talar för att vi skulle få en bättre postservice om verket blir bolag.
Någon internationell erfarenhet finns inte heller att hänvisa till.
Vi har därför sagt att det borde åligga förespråkarna för en bolagisering att bevisa att bolagiseringen är överlägsen nuvarande affärsform.
Oklarheterna kvarstår även efter kvällens debatt.
Det är ingen hemlighet att Postens ledning är förespråkare för en bolagisering, men det är heller inte okänt att tiotusentals anställda inom Posten känner stor oro inför framtiden och ställer sig en befogad fråga: ' ' Vad kommer det att bli av Posten? ' '
Men det är inte bara anställda inom Posten som känner oro inför en eventuell bolagisering.
Det finns bl.a. en sammanslutning av de 86 minsta kommmunerna i landet, de kallar sig för SmåKom.
De har skrivit till trafikutskottet och låt mig bara få citera något från deras brev: ' ' Vi anser från SmåKoms sida att det inte finns tillräckliga analyser av vilka konsekvenser som kan inträffa för postservicen i hela landet om verket bolagiserar sin verksamhet.
Vi vill därför från SmåKom-nätverkets sida, där 86 kommuner i hela landet samverkat i gemensamma ärenden, påtala behovet av en snar konsekvensutredning där man aktivt prövar effekterna för landbygdens, glesbygdens och de mindre tätorternas postservice vid en eventuell bolagisering av Postverket.
Innan en sådan analys gjorts finns ingen anledning att forcera fram en bolagisering. ' '
Jag delar till fullo deras oro.
Det mest märkliga i den här politiska debatten är Centerns agerande.
Man har inte på något sätt reagerat över riskerna för en försämrad postservice på landsbygden.
Jag är helt övertygad om att om vi hade haft kvar det gamla fina bondeförbundet, då hade man säkert tagit ställning för landsbygdens och glesbygdens befolkning tillsammans med oss socialdemokrater.
Men det verkar som om dagens centerparti har andra politiska värderingar.
Att det i riksdagen finns en mandatmässig majoritet för en bolagisering torde vara klart, men jag är även övertygad om att det också finns en stor majoritet bland landets befolkning som inte vill se Postverket bolagiserat.
Det är därför en utmaning mot svenska folket att, bara några månader innan nytt val till riksdagen sker, genomdriva en bolagisering av Posten, när ni vet att det finns en stor opinion i landet mot bolagiseringen.
Ni torde också vara medvetna om att mycket talar för ändrat majoritetsförhållande i riksdagen.
Genomdriver ni en bolagisering, kommer en av de första uppgifterna som en socialdemokratisk regering får vidta efter valet att bli att ägna postfrågorna mycket stor uppmärksamhet.
Det kan bli svårt att återskapa ett verk.
Men en sak kan vi lova.
Vi kommer inte att accceptera någon form av försämring som riskerar att Postens sociala målsättningar inte kan uppnås.
Herr talman!
Det känns ju bra att vi återigen manifesterar att det finns en kraftig majoritet för att värna Postens landsbygdsservice.
Det är jättebra.
Vi från de fyra regeringspartierna med Centern i spetsen ställer upp, och socialdemokraterna ställer upp och ser till att vi värnar detta.
Det är alldeles utmärkt.
Sven-Gösta Signell sade att det finns en stor majoritet ute bland människorna som känner oro.
Ja, det gör det.
Men det beror i stor utsträckning på den desinformation som bl.a. socialdemokraterna har ägnat sig åt under de senaste månaderna när det gäller effekterna av Postens bolagisering.
Man har skrämt upp människor genom att säga att all service kommer att upphöra i princip utanför storstäderna.
Vi har tidigare under kvällen kommit fram till att detta inte är sant, men det är den bild som ni har medverkat till att ge utåt, och det är klart att människor känner sig oroliga.
Det är inte alls konstigt.
När det gäller personalen har jag full förståelse för att den känner oro.
Under de senaste två tre åren har Posten rationaliserat bort i storleksordningen 10 000 anställda.
Det har skett i affärsverksformen, under den tid då Sven-Gösta Signell har suttit i Postens koncernstabsstyrelse.
Jag förstår att man känner oro, men denna omstrukturering måste ske, oavsett om Posten drivs som aktiebolag eller som statligt verk.
Sven-Gösta Signell efterlyste motiven till varför associationsformen över huvud taget skall ändras.
Sven-Gösta Signell valde att anföra några citat.
Jag skall anföra några andra citat som beskriver problemen med att driva verksamheten i affärsverksform.
Det första citatet lyder: ' ' Det finns också andra begränsningar för affärsverken, t.ex. bestämmelser om förvärv och försäljning av fast egendom, förvärv, försäljning och bildandet av dotterbolag m.m.
Det innebär ett komplicerat beslutsfattande som tar lång tid att administrera.
Konsekvensen kan bli att affärsverken inte strukturrationaliserar sina företag och fastigheter genom aktiva köp och försäljningar i en sådan omfattning som skulle vara ekonomiskt motiverat. ' '
Det andra citatet lyder: ' ' Regelverken har tillkommit under en följd av år och har i en del avseenden kommit att bli komplicerade och oöverskådliga. ' '
Det tredje citatet lyder: ' ' Reglerna kan i vissa fall betraktas som hinder för en ökad effektivitet och produktivitet inom de statliga affärsverken. ' '
Jag har här ytterligare ett tiotal citat som går i samma riktning.
Dessa citat har jag hämtat ur den socialdemokratiska regeringens proposition våren 1991, rubricerad Näringspolitik för tillväxt och underskriven av den socialdemokratiska regeringens företrädare.
Jag delar socialdemokraternas synsätt, att dessa problem finns.
Men det finns också ett antal fördelar med att driva verksamheten i en annan associationsform som är smidigare och bättre.
Detta var en kortfattad redovisning av skälen, Sven-Gösta Signell.
Herr talman!
Det framkommer här att vi nu för första gången skulle ha ställt upp för landsbygden tillsammans med Centerpartiet.
Jag har inte sett ett enda bevis på att det skulle vara bättre för landsbygdens och glesbygdens befolkning om Posten blev ett bolag.
Är det fel att småkommunerna känner oro?
Är det fel att människor är bekymrade över hur postservicen i framtiden skall se ut?
Elving Andersson säger då: Ja, men det här är rätt.
Det är ju det här som vi från de fyra borgerliga partierna vill åstadkomma.
Jag frågar mig än en gång: Vad är det som blir bättre för landsbygden och glesbygden om Posten blir bolag?
Vad är det för fel på Postverket i dag?
Är Postverket så dåligt att man är tvungen att ombilda det till bolag?
Jag tycker själv att vi har ett bra postverk.
Jag vill ha svar på frågan: Är det något fel på dagens postverk?
Fru talman!
Ingvar Carlsson ställde två frågor till mig, och jag skall be att få svara på dem.
Den första gällde regeringen efter valet, och svaret på den är mycket enkelt: Jag tycker att ambitionen, målet, vår strävan skall vara att vi efter valet 1994 skall kunna bilda en majoritetsregering, helst av de nuvarande regeringspartierna.
Sedan tog Ingvar Carlsson upp frågan om arbetslösheten.
Jag tycker att det är litet magstarkt att påstå att vi inte gör någonting i ett läge när vi har 5 % av arbetskraften i arbetsmarknadspolitiska åtgärder och programmen fortfarande är under expansion.
Konjunkturinstitutet förutsåg i sin senaste prognos att det skulle handla om ungefär 6,5 % av arbetskraften under nästa år.
Det är mer omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärder än vad som har förekommit tidigare, vilket är självklart i en arbetsmarknadssituation som är krisartad.
Men för att vi skall kunna få till stånd riktiga jobb är det alldeles nödvändigt att vi satsar på fler nyetableringar och utveckling i småföretag.
Hittills har nyetableringarna i Sverige gått tillbaka ända sedan 1920-talet.
Det är mycket allvarligt -- de betyder enormt mycket för förnyelsen och dynamiken i utvecklingen inom näringslivet.
Socialdemokraternas historia på den här punkten är föga ärofull.
Odd Engström sade för något år sedan om den socialdemokratiska politiken att småföretagen har ställts åt sidan och att det är svagheten i Socialdemokraternas näringspolitik under de senaste 20 -- 25 åren.
Göran Persson, som sedan dess har befordrats till talesman för Socialdemokraterna i ekonomiska frågor sade i Veckans Affärer i våras: Vi har haft en litet njugg inställning till småföretagen.
Det ser vi nu resultatet av i det svenska näringslivet.
Regeringen är därför i full färd med att lägga om politiken, att skapa ett bättre företags- och företagarklimat i Sverige.
Det gör vi genom åtgärder över ett ganska brett fält: arbetsrätt, skatter, innovationsstöd, riskkapital och mycket annat.
Inget enskilt förslag kan naturligtvis förändra hela företagarklimatet, men den sammantagna effekten av förslagen blir ett väsentligt förbättrat företagarklimat.
Det har tidvis funnits tecken på att Socialdemokraterna skulle vara beredda att tänka om.
Småföretagarriksdagen, som arrangerades för något halvår sedan, är ett exempel på det.
Men när det kommer till konkreta ställningstaganden här i kammaren har Socialdemokraterna svårt att följa med.
Med några få undantag har Socialdemokraterna sagt nej till de förslag som regeringen har framfört.
Därför blir min motfråga till Ingvar Carlsson: Tror Ingvar Carlsson och Socialdemokraterna att det räcker med ord och önsketänkande för att få i gång nyetableringar och få fart på småföretagen?
Har Socialdemokraterna ingenting lärt av sitt usla förflutna?
Fru talman!
Jag har noterat att den politiska debatten i denna kammare väldigt ofta handlar om dåtiden, historien, i stället för den tid vi har framför oss.
Det visar också talet om att Vänsterpartiet inte är att lita på.
Det är just en sådan fras som upprepats i det oändliga.
Jag tror att Ingvar Carlsson och Socialdemokraterna har all anledning att i stället se på vårt agerande i denna kammare och i utskotten under den tid som nu är och framför allt se på de mycket framåtsyftande förslag som vi har lagt fram vad gäller Sveriges ekonomi, lösningar på arbetslöshetsproblemen och den nödvändiga miljöomställning som vi måste börja ta itu med.
Vi har många framåtsyftande förslag, som vi är beredda att diskutera både med Socialdemokraterna och med andra politiska partier som är villiga att lyssna.
Man kan inte låta sig att förlamas av historien.
Man måste, Ingvar Carlsson, våga titta framåt.
Att vi inte ställde upp för att stödja en regering som föreslog strejkförbud, inte ville stödja ett skatteförslag som gick ut på att ge pengar till höginkomsttagare och belägga låginkomsttagare med högre hyror och andra avgifter var en självklarhet.
Jag tror att vi hade hela arbetarrörelsen bakom oss när vi förhindrade att den socialdemokratiska regeringen skulle införa strejkförbud.
Jag tycker att det var mycket hedervärt av Vänsterpartiet.
Det visar på nödvändigheten av att det också i den svenska riksdagen finns ett vänsterparti, som står för arbetarrörelsens värderingar och som inte hukar sig i samarbete med de borgerliga partierna för marknadens krafter.
Vad gäller arbetslösheten och nödvändigheten av ett internationellt samarbete är vi fullständigt överens.
Vi gör den bedömningen att ett medlemskap i den europeiska unionen inte gagnar lösningen på de problem som vi ser som oroande.
Det gäller arbetslöshet och exploatering av både människor och miljö.
Vid de senaste toppmötena har man inte heller kommit fram till några seriösa förslag till lösningar på arbetslöshetsproblemen.
Det har snarare handlat om, som den borgerliga regeringens förslag, en avreglering av arbetsmarknaden och försämringar för de arbetande.
Men ett internationellt samarbete är nödvändigt.
Vad gäller förkortningen av arbetstiden förs nu en mycket intressant diskussion.
De pågår faktiska arbetstidsförkortningar i flera västeuropeiska länder.
Fackföreningsrörelsen är aktiv.
Snart är Sverige det enda land som står kvar vid en avtalad 40-timmarsvecka.
Det är inte särskilt framsynt.
Vi lever i en ny tid och måste blicka framåt.
(Applåder)
Herr talman!
Nej, det är inget fel på dagens postverk.
Det viktiga är att man följer med i tiden och ser vad som händer och sker.
Vi vill skapa förutsättningar för att Posten även i framtiden skall kunna vara effektiv och fullfölja de samhällsåtaganden som riksdagen ålägger Posten.
Det är det som vi värnar om.
Vi är övertygade om att förutsättningarna för detta blir större om Posten drivs i form av aktiebolag i stället för i affärsverksform.
Sven-Gösta Signell sade att posten nu har burits ut under 357 år.
Det låter på Sven-Gösta Signell som att postutbärningen skulle upphöra i och med det här beslutet.
Det är inte på det sättet.
Sven-Gösta Signell frågade flera gånger vad det är som blir bättre för landsbygden om Posten bolagiseras.
Jag har inte sagt att det kommer att bli bättre.
Vad jag har sagt är att det inte kommer att ske några försämringar till följd av detta beslut.
Men det hävdar socialdemokraterna gång på gång utan att på något sätt försöka leda i bevis varför det blir sämre, på vilka sätt det blir sämre och var dessa beslut som leder till att det blir sämre skall tas.
Det vore bra att få en rejäl, saklig redovisning från socialdemokraterna.
Skippa retoriken en stund och försök att komma med fakta!
Herr talman!
Elving Andersson gör gällande att vi skulle ha fört en skrämselpropaganda.
Drevet mot socialdemokratin har gått ganska långt under den tid då postdebatten har förts.
Jag skall inte gå in närmare på det.
När det gäller att försvara en dålig sak, då anfaller man i stället någonting annat och säger att det är socialdemokraterna som är ute och skrämmer upp människor och säger att de inte skall få någon post.
Vi har inte sagt att det inte skall bli någon postutbärning.
Jag skulle lika gärna kunna säga likadana orimligheter som ni säger: Det verkar som att Posten över huvud taget inte skulle ha fungerat.
Men detta resonmang hör inte hit.
Vi har inte bedrivit någon skrämselpropaganda.
Elving Andersson underströk det som jag själv sade, att vi har ett bra postverk.
Jag är glad över att Elving Andersson säger det.
Jag vill därför än en gång fråga: Varför skall vi då behöva att ändra på Postverket?
Elving Andersson säger att det också i fortsättningen kommer att ges service.
Ja, men vi vet ju vad vi har.
Varför skall vi då ägna oss åt sådana äventyrligheter?
Vi vet trots allt inte vad de leder till.
Hur hederlig och ärlig Elving Andersson än är, tror jag inte att han kan ge en garanti för att Postverket kommer att bli bättre, för att postservicen blir bättre eller för att den kommer att ligga på samma nivå som nu.
Det är ett äventyrligt beslut som skall fattas, och det är ett felaktigt beslut.
Jag tycker att ni borde slå vakt om de människor som ni så ofta talar om i valrörelserna.
Herr talman!
Signell sade just att han har suttit i Postens bolagstyrelse under ganska många år.
Jag har fått rapporter om att Signell ganska länge har varit med på en bolagisering.
Det var faktiskt det socialdemokratiska partiet som lurade in regeringen i en debatt om huruvida Posten över huvud taget skulle bolagiseras.
Framför mig har jag sanningsorganet Aftonbladet från torsdagen den 11 november 1993.
Jag skall be att få citera några rader, vilket jag tidigare har gjort, men jag gör det ytterligare en gång.
' ' Den socialdemokratiska omprövningen har kommit fem i tolv: det är ju inte från den borgerliga regeringen utan ur socialdemokratins egna led bolagiseringshysterin kommit.
Från Feldtgossar och nyliberaler som Klas Eklund och Ulf Dahlsten. ' '
Detta följs av litet mer text.
Texten är underskriven av Örjan Appelqvist, som tydligen har doktorerat på Posten.
Så nog är det faktiskt Socialdemokraterna som har startat hela den här historien.
Plötsligt är ni mer av populister än vi och vill göra en grej av det här.
Jag trodde jag skulle få ha den rollen i denna kammare, men det är faktiskt Signell som har den i dag.
Herr talman!
Drevet mot oss socialdemokrater, Elving Andersson, har gått ganska hårt i den här frågan.
Jag har också hört det resonemang som har spridits om att jag skulle ha suttit med i koncernstyrelsen och att jag där skulle ha gått med på en bolagisering.
Jag vill bara tala om att jag här i min hand har protokollet från det första tillfälle då koncernstyrelsen diskuterade bolagsbildningen.
Det var den 24 oktober 1991.
Jag och den socialdemokratiska ledamoten i Postens koncernstyrelse, Margit Sandén, reserverade oss.
Vi sade att vi reserverade oss mot koncernstyrelsens beslut att ombilda hela postkoncernen till aktiebolag.
Det här snacket som vi här har fått höra är lögnaktigt och felaktigt.
Jag har aldrig ställt upp på någon bolagisering i det här fallet.
Herr talman!
Vi debatterar just nu en bolagisering av Posten, Posten som finns överallt och som berör alla.
Så sent som denna höst gjordes en undersökning bland gymnasieelever.
De fick svara på frågor om vad de mest litade på i samhället.
Posten hamnade högt upp på listan.
Det är hedersamt för Posten att ha ett brett förtroende runt om i landet.
Folk litar på att posten kommer fram.
Priserna är bra och framför allt hålls samma standard och service runt om på alla landets postkontor.
Ett gemensamt ägt postverk har betytt mycket för tilltron till att allmänintresset här i landet har satts i fokus.
Jag beklagar oerhört mycket att kommunikationsministern i kväll har valt att i TV debattera 071-nummer framför att vara i denna kammare och ta del av bolagiseringsdebatten.
Men jag konstaterar, herr talman, att intresset inte ljuger.
Posten är en viktig del i vår infrastruktur.
Tillsammans med ett alltmer exploaterat och utvecklat telenät och finoptik är Posten något av det viktigaste inför framtiden.
Den tekniska utvecklingen går snabbt.
Den kommer att få stor betydelse för framtidens serviceutbud.
I stället för att föreslå en bolagisering av Posten borde regeringen ha föreslagit att Posten skulle vara en grund i ett i framtiden alltmer utbyggt informations- och servicecentrum.
Utvecklingen öppnar nya möjligheter som för bara några år sedan var helt otänkbara.
Den ger de glesare delarna av vårt land möjligheter att konkurrera med en storstads alla utbud och stordriftsfördelar.
Den ställer samtidigt nya och ännu större krav på service och tillgänglighet.
För oss politiska företrädare är framtidens utveckling en huvudfråga.
Vilket samhälle skall vi ha om några år?
Vilka skall ha tillgång till den service och teknik som finns?
Vem och vilka skall bestämma hur prioriteringarna skall göras?
I och med en bolagisering av Posten avsäger vi oss det politiska ansvaret och våra politiska möjligheter att påverka och styra utvecklingen.
Vi avsäger oss det samhällsansvar som vi är valda att företräda.
Vi överlåter en av de viktigaste delarna i samhällsservicen till en bolagsstyrelse, som har till uppgift att se till bolagets bästa och inte i alla avseenden till medborgarnas bästa.
En bolagsstyrelse kräver väldigt klara direktiv, eftersom det kan finnas en konflikt mellan medborgarnas och bolagets intressen.
Det är därför människors oro är stor.
Alla vet att ett bolag har andra intressen än samhällsintresset.
Detta vet också Elving Andersson.
Det vet Kenneth Attefors som inte skulle låta sina båtar gå med olönsam last.
Människor är oroliga, Elving Andersson, därför att de vet att ett bolag kommer att gå andra ärenden.
Vi har i utskottet debatterat detta flera gånger.
Det är väl känt vad vi alla tycker i frågan.
Det är också väl känt att vi i just denna fråga går olika ärenden.
Några har valt att se till bolagiseringens fördelar och de konkurrensmöjligheter som den kan innebära för företagets lönsamma delar.
Den borgerliga regeringens omsorg om privata företagare har varit större än omsorgen om ett fungerande postväsende i hela landet.
Vi socialdemokrater tror inte att det förslag som nu ligger till grund för en bolagisering är förenligt med ett ansvar för medborgarnas och kommuninnevånarnas bästa.
Det finns samhällsområden som postväsendet, där samordning, solidarisk betalning och en fungerande infrastruktur inte låter sig förenas med en utslagning av företag, som den s.k. fria marknaden med nödvändighet innebär.
En styrka i det svenska samhället har varit att det har funnits flera värden än enbart mångfald.
Det går inte att konkurrera om allt.
Ett gemensamt postverk har en lång tradition i det svenska samhället.
Den delas av ett flertal västerländska länder.
Det vilar ett stort ansvar på den borgerliga majoriteten när de av ideologiskt nit bryter upp ett fungerande postverk.
I fråge- och interpellationsdebatter med kommunikationsministern har jag och flera med mig frågat vad konsumenter i olika delar av landet och det svenska folkhushållet i allmänhet vinner med en bolagisering av Posten.
Blir det bättre service?
Blir det tidigare utdelning och senare tömningar?
Blir det billigare?
Eller på vilket sätt blir det bättre för mig som medborgare och som innevånare i en kommun?
Vi har inte någon enda gång fått svar på dessa frågor.
Vi kan nu däremot konstatera att detta som enligt majoriteten skall bli så bra till att börja med innebär en portohöjning.
Det innebär färre brevlådor i kommunerna.
Det innebär senare utdelning av posten där jag bor och för många med mig.
Det innebär färre tömningar av de brevlådor som finns kvar.
Det är ingen avundsvärd uppgift för majoriteten i denna kammare att just nu förklara varför något som skall bli så himla bra kommer att innebära mycket påtagliga försämringar och förändringar på område efter område för var och en av oss.
Men bolagiseringen skapar möjligheter till fler aktörer på marknaden.
Den skapar möjligheter till konkurrens, hävdar glada anhängare av förslaget.
Självfallet gör den det.
I de städer som är tillräckligt stora för att det skall finnas något som är värt att konkurrera om kommer brevbärare att löpa sida vid sida, i samma kvarter och runt samma gator.
Något samhällsansvar i allmänhet finns det ju inget intresse att konkurrera kring.
Postlagen innebär att Posten skall få ansvar för de mindre attraktiva och t.o.m. olönsamma delarna av verksamheten.
Någon måste ju ta det ansvaret.
Ingen tror på fullt allvar att det finns en marknad för fler City mail i exempelvis Norrlands inland eller i kustkommunerna.
Hittills har det solidariska ansvaret tagits genom de taxor och avgifter som Posten tagit ut av oss alla.
På kort sikt kommer troligen Posten att kunna bära en del av kostnaderna.
På längre sikt är risken uppenbar att postbolaget ställs inför valet att lämna olönsamma kunder därhän eller att kräva ytterligare skattepengar som kompensation för det solidariska ansvaret.
Det är en farlig utveckling när den borgerliga majoriteten bygger in mekanismer som kan ställa stora framtida krav på nya insatser av skattemedel eller helt riskera det solidariska postväsendet.
Vi socialdemokrater har motsatt oss en bolagisering av Posten.
Vi har gjort det därför att vi är rädda för att servicen skall bli sämre, att det politiska ansvaret skall försvinna och att det skall bli annat än medborgarnas behov som skall styra prioriteringarna inom bolaget.
Vi ser i dagens förslag också en fara i att den bolagisering som nu skall genomföras också öppnar dörrar för en privatisering.
Det skulle vara mycket allvarligt.
Näringsministern har tidigare nämnt Posten som tänkbar för en privatisering, vilket inte gör vår oro mindre.
Visserligen skriver kommunikationsministern i propositionen att han så långt han nu kan se inte finner någon anledning att privatisera Posten.
Kommunikationsministerns uttalanden om att han nu inte ser någon anledning att privatisera och näringsministerns uttalanden om Posten som tänkbart privatiseringsprojekt inger sammantaget oro för framtiden.
En privatisering av Posten ligger i linje med den politik som vi vid upprepade tillfällen har fått deklarerad för oss här i kammaren av företrädare för den borgerliga regeringen.
Oron stärks av det faktum att ansvariga enhetschefer inom Posten redan har vänt sig till konsulter för att få hjälp med att räkna på förslag som innebär att enheter inom bolaget Posten skall delas upp i ännu mindre bolag med eget ansvar.
Herr talman!
Posten skall vara ett public serviceföretag.
Den skall vara tillgänglig, lika för alla, och den skall vara möjlig att påverka politiskt.
Det ingår i allas vårt intresse att ha möjlighet att påverka utvecklingen.
Det är förutsättningen för att det skall bli lika över landet.
Då måste samhällsansvaret och inte bolagsintresset styra.
Det är därför, Elving Andersson, som folk är oroliga i dag.
(Applåder)
Herr talman!
Det var ett väldigt vackert tal, Ulrica Messing!
Det är synd att jag inte kan hålla med om det som sades.
En bolagisering innebär, som jag har sagt tidigare, att 100 % av aktierna skall tillhöra staten, varför vi i denna kammare förvaltar dessa aktier.
Det är det avtal som regeringen skall teckna med bolaget som kommer att vara styrande.
Vi här i riksdagen beslutar om målen.
Där ser jag således ingen fara framöver.
Om en privatisering av Posten skulle bli aktuell i framtiden kan inte jag säga nu.
Som jag ser saken är Posten ett sådant bolag som inte är lämpligt för privatisering.
Det är i varje fall den tolkning som vi i Ny demokrati gör.
Även om vi är mycket för privatisering o.d. är det här ett typiskt fall där icke-privatisering gäller.
Dock kan verksamheten drivas i bolagsform.
I stället för att införa 120 nya lagar för att få ett modernt verkande postverk inför vi två lagar här -- en postlag och en bolagslag.
Det är mycket rationellt.
Ulrica Messing säger att allting kommer att bli sämre.
Både Elving Andersson och jag har försökt att övertyga kammarens ledamöter att det icke kommer att bli så.
Däremot kan vi inte garantera att någonting blir bättre, t.ex. på landsbygden -- något som Sven-Gösta Signell var ute efter.
Det kommer i varje fall inte att bli sämre -- inte så länge jag sitter med i denna kammare, höll jag på att säga.
Men så får man inte säga.
Herr talman!
Kanske Kenneth Attefors blir besviken om jag säger att han inte lugnar mig nämnvärt när han påstår att han skall stå som ett slags garant för att det skall bli en bra service i framtiden.
I och med att Posten bolagiseras sätter bolagsstyrelsen i sin tur upp de mål och lägger fast de riktlinjer som skall gälla för bolaget.
Vad vi i denna kammare säger kommer att ha mindre betydelse.
Ett bolag skall sköta bolaget.
Vi i denna kammare företräder ett slags allmänintresse, och vi i vår tur har ett ansvar genom att vi skall företräda de människor som har valt oss.
I den situationen blir det en konflikt.
Bolaget ser ju till bolagets bästa, och det är inte alltid detsamma som invånarnas bästa.
Det är detta som oroar mig.
Herr talman!
Posten skall vara ett public serviceföretag.
Ett sådant är också Telia, som i dag bevisligen är ett aktiebolag.
Som jag ser utvecklingen inom Telia i dag är det bara fråga om fördelar.
Vi får ju t.ex. halverade samtalskostnader mellan kl. 18 på kvällen till kl. 6 på morgonen.
Dessutom kommer man att kunna ringa gratis från automater ute i glesbygder.
Den som man ringer upp får betala.
Fantastiskt!
Jag undrar om det kan genomföras i verksform.
Avgörande är naturligtvis vilken styrelse vi tillsätter i bolaget.
Jag vet mycket väl att ett aktiebolags styrelse har som främsta mål att se till bolagets bästa.
Det skall självklart vara så.
Men vi i denna kammare och regeringen skall tillsätta den enligt vår mening absolut bästa styrelsen för det här nya postverksbolaget -- vad det nu kommer att heta.
Herr talman!
Lägre taxor på kvällar och nätter hade Televerket även på den tiden då företaget var ett verk.
Själv tycker jag att detta är mycket bra.
Om vi överför Kenneth Attefors resonemang på Posten skulle det innebära att vi i glesbygden kan skicka brev gratis i framtiden.
Herr talman!
Jag instämmer i mycket av det som Ulrica Messing inledningsvis sade.
Hon beskrev ju hur viktigt det är med en fungerande postservice.
Hon talade också om det stora förtroende för Posten som allmänheten känner osv.
Men när Ulrica Messing började dra en del slutsatser av förda resonemang kan jag inte längre hålla med.
I och för sig finns det ingen större anledning att upprepa vad jag tidigare har sagt.
Svaret till Ulrica Messing blir samma svar som Ines Uusmann fick när det gällde glesbygds- och landsbygdsservice osv.
Jag blev nog litet bekymrad när jag hörde Ulrica Messing säga att ett bolag skulle gå andras ärenden -- om man nu jämför med ett verk.
Ett aktiebolag skall naturligtvis tillvarata sin ägares intressen.
Ett aktiebolag lever så att säga inte ett eget liv, utan det är ägarens intressen som skall tillgodoses.
Ägaren är staten, samhället.
Vi i denna kammare formulerar målen.
Jag återupprepar att det fortsättningsvis kommer att vara som det hittills varit.
Vi måste alltså se till att det finns en politisk majoritet för ett antal frågor i den här kammaren.
Det är, som sagt, här som målen läggs fast -- oavsett om Posten drivs som ett aktiebolag eller som ett affärsdrivande verk.
Jag vill återigen också säga att det inte handlar om en privatisering, utan det handlar om en bolagisering.
Det står skrivet i propositionen -- och jag har sagt det här, och andra har instämt -- att det skall vara ett statligt ägt bolag.
Sedan kan man naturligtvis tro det ena eller det andra och måla en viss potentat på väggen.
Ingen av oss kan garantera vad som kommer att hända om 10, 15 eller 20 år.
Kanske ingen av oss båda, Ulrica Messing, sitter i riksdagen då.
Vad som helst kan alltså hända.
Men jag kan säga att det i dag inte finns några som helst intentioner att privatisera Posten.
Om detta räcker för att övertyga Ulrica Messing vet inte jag.
Så här är det i alla fall.
Sedan säger Ulrica Messing att en effekt av detta kommer att vara att det i hennes hemtrakter blir färre brevlådor, att brevlådorna töms senare på dagen, att det blir en senare postutdelning osv.
Men vad har allt detta med en bolagisering att göra?
Inte ett dugg!
Fru talman!
Jag har förståelse för att Gudrun Schyman vill glömma historien.
Jag är inte långsint, så visst kommer jag att följa Vänsterpartiets agerande i framtiden.
Ju bredare majoriteter man kan skapa för de nödvändiga politiska åtgärderna, desto bättre.
Jag kan ändå inte undgå att göra den reflexionen i dag att om människor hade kunnat se in i framtiden, när vi lade fram förslaget om stoppaketet, är jag övertygad om att många som då var kritiska nu skulle ha sagt: Låt oss anta det.
Om vi då hade kunnat fatta det beslutet, hade åtskilliga tiotusentals människor som i dag är arbetslösa haft arbete.
Jag beklagar faktiskt att vi inte fick bättre gehör för våra förslag.
Jag skall så gå över till Gudrun Schymans fråga om förkortningen av arbetstiden.
Den nordiska arbetarrörelsen, inklusive fackföreningsrörelsen, är mycket tveksam till det som ett medel att bekämpa arbetslöshet.
Att man har andra idéer i t.ex. Frankrike och andra kontinentala länder beror ju på att man där inte alls har de föräldraförsäkringar som vi har.
Man har vidtagit andra åtgärder som innebär en sorts förkortning av arbetstiden, vilken är flexibel och anpassad till människors särskilda behov.
Jag tror att det är den vägen som dessa länder kommer att slå in på, och det är bra att de gör det.
Detta är en fråga som vi intensivt diskuterar.
Man har bl.a. fört fram Volkswagen som ett exempel på hur man gör detta rent fackligt.
Om alla företag i Tyskland gjorde på samma sätt, inte bara Volkswagen, sjunker ju efterfrågan.
Sedan är man inne i en ond arbetslöshetscirkel igen.
Det går kanske för ett företag att nå viss framgång, men jag tror inte att det fungerar om man gör det över hela linjen.
Sedan sade Gudrun Schyman att hon också ville agera på ett europeiskt plan när det gäller sysselsättning och arbetslöshet.
Det är skillnad på om vi är medlemmar respektive inte medlemmar.
Om vi inte är medlemmar, får vi inte det politiska inflytandet.
Jag skulle kunna nöja mig med EES-avtalet om jag vore ordförande i Handelskammaren.
Men som ordförande i det socialdemokratiska partiet kan jag inte tänka mig att det är en stor nackdel att vara medlem.
Det är ju det som vi nu via Allan Larsson-gruppen kan satsa så hårt på, att utforma en strategi som redan har påverkat Jacques Delors vitbok, vilken med de stora investeringsprogrammen -- tvärtemot vad Gudrun Schyman anser -- är ett dokument mot arbetslösheten.
Det är här som Vänsterpartiet är alldeles för räddhågat och återigen sticker upp fingret och känner efter vart opinionsvinden blåser, i stället för att som tidigare medlemmar av Vänsterpartiet se att här finns en stor visionär uppgift för vänstern, att vara med och skapa sysselsättning och rättvisa i Europa.
Jag känner mig oerhört stimulerad av den uppgiften.
(Applåder)
Herr talman!
Jag kan börja med det sista som sades.
Jag tycker att Elving Andersson skall göra klart för Postverket hur det förhåller sig.
I samband med nedrustningen av servicen ute i kommunerna utnyttjas nämligen argumentet att man skall anpassa sig till bolagsformen.
Jag beklagar om det är så.
Men faktum kvarstår att servicen blir sämre för mig som kommuninvånare.
Jag undrar varför det skall vara så, för jag tycker inte att det är riktigt.
Ett bolags intressen är annorlunda om man jämför med ett verks intressen.
I ett bolag är det bolagets intressen som styr vad bolagsstyrelsens ledamöter skall göra eller inte göra.
Det skall vara en sådan ordning, för det står i bolagslagen.
Det är klart att ledamöterna i en bolagsstyrelse skall se till bolagets bästa.
Det är inte säkert, Elving Andersson, att det bästa för Posten som bolag alltid är detsamma som det bästa för medborgarna i vårt land.
Jag tycker att det är mycket konstigt att vi som politiska företrädare, valda att företräda människorna runt om i landet, här godkänner ett förslag som innebär att vi i framtiden faktiskt får mindre att säga till om och att vi inte vet hur det i fortsättningen blir med samhällsansvaret.
Herr talman!
Den bolagsstyrelse och den VD i ett aktiebolag som inte tillvaratar sin ägares intressen, som inte uppfattar ägarens intressen som den viktigaste ledstjärnan i arbetet, blir självklart inte gamla på sina poster.
Ett bolag lever, som sagt, inte ett eget liv.
Det är ägaren av bolaget som styr verksamheten.
Nu är det ju staten, samhället, som är ägaren i det här fallet.
Det kommer därför inte vara så att bolaget på något sätt kommer att leva ett eget liv, Ulrica Messing!
Vi i riksdagen kommer också i fortsättningen att ha precis samma möjligheter att styra, att lägga fast servicemål för Postens verksamhet osv.
Men vi får styra Posten på ett annat sätt.
Det gör vi inte genom att ge ett affärsverk detaljerade föreskrifter genom riksdagsbeslut utan genom att utöva vår aktiva ägarroll.
Det kan göras på olika sätt.
Man kan se till att VD och andra styrelsemedlemmar är människor som man vill ha på de posterna osv.
Vidare gäller det att göra saker och ting avtalsmässigt, att man skriver in saker i bolagsordningen, att man ger direktiv på bolagsstämmor osv.
Ett aktiebolag styrs på ett annat sätt än ett statligt verk.
Däremot förlorar vi inte rätten att styra.
Herr talman!
I ett bolag gäller inte offentlighetsprincipen.
Affärsplanerna i ett bolag är hemliga.
Det kan vara svårt för oss att påverka vad som sker politiskt.
Det är klart att bolagsstyrelsen kommer att se till bolagets bästa.
Men jag tror, herr Andersson, att bolagisering av olika former av verksamheter runt om i samhället är ett gammalt kapitel.
På sin höjd var det aktuellt under 80-talet.
Det är möjligt att Elving Andersson var aktiv i politiken då.
Jag var inte det, vilket jag beklagar -- vi kunde ju ha haft roliga debatter då också.
Men jag tycker att vi kan lämna det därhän.
Vad är det som är viktigt för framtiden?
Jo, att vi politiskt kan se till att alla i det här landet -- oavsett bostadsort -- har samma möjligheter beträffande service, standard, tillgänglighet och prispolitik.
Jag är övertygad, Elving Andersson, om att vi politiskt inte kan leva upp till den målsättningen om Posten är ett bolag.
Vi kan nämligen inte påverka då.
Herr talman!
I den här mycket intressanta debatten finns det en fråga som ingen har berört -- inte ens Kenneth Attefors i sin fråge- och svarförteckning.
Det gäller då Postverkets hantering av alla dess adresser och adressregister.
Jag har motionerat om den saken.
När Postverket blir Posten AB finns det nämligen frågor som inte får glömmas bort vid den här övergången.
I Sverige flyttar 2 miljoner människor varje år.
90 % av dessa lämnar in en flyttanmälan till Posten, som registrerar uppgifterna och bygger upp ett eget register av dem.
Hur det här registret används när nu Postverket blir Posten AB är en mycket intressant fråga.
Jag har för det första motionerat om att man i avtalet uttryckligen förbjuder Posten AB att sälja adressregistren.
I en interpellationsdebatt i april 1991 stoppade nämligen dåvarande ministern Georg Andersson den försäljning som Postverket lokalt så smått hade börjat ägna sig åt.
Jag tycker att den försäljningen skall vara stoppad också fortsättningsvis.
För det andra måste man göra klart för Posten AB vilka uppgifter på en adressändringsblankett som över huvud taget får användas.
KU, som har fått yttra sig över min motion, svarar att detta är en datalagsfråga.
Således måste alltså Posten AB vända sig till Datainspektionen.
För det tredje har Postverket tidigare varit skyldigt att från de här adressändringsblanketterna och sina uppgifter leverera in uppgifter till folkbokföringen för att denna skall vara aktuell.
Hur detta i fortsättningen skall skötas tycker jag att man också bör ta tänsyn till och ta med i ett eventuellt avtal.
KU säger när det gäller sådan här överföring av uppgifter för att hålla folkbokföringsregistret aktuellt: En alternativ väg att gå när det gäller att reglera försäljning och uppgiftslämnande till folkbokföringsregistret kan, som anförs i motionen, vara att träffa avtal med det nya bolaget.
Jag utgår alltså från att detta är vad som kommer att ske.
Jag utgår också från att frågorna rörande hur Posten AB hanterar sina adressregister kommer att ingå i den uppföljning som utskottet har begärt skall göras och lämnas varje år till riksdagen.
Med detta, herr talman, ber jag att för övrigt få instämma i hemställan.
Herr talman!
Låt mig allra först med anledning av herr talmannens påminnelse till Ines Uusmann om fru talmannens rekommendation om tidsbegränsning bara understryka att för oss socialdemokrater är faktiskt demokratin viktigare än om vi får ledig lördag eller inte.
Det känns faktiskt inte värdigt riksdagen att vi skall oroa oss för om vi blir klara på fredag kväll eller lördag när vi skall diskutera sådana för Sverige viktiga frågor som om Posten skall bolagiseras eller inte.
Jag vill alltså med kraft understryka att vi inte accepterar den formen av rekommendationer från talmannens sida.
Nu sittande talman var inte i kammaren just då.
Herr talman!
Jag vill också ställa en rad frågor med anledning av den debatt som har varit och det förslag som nu ligger på riksdagens bord.
Vem skall dela ut julkorten i Ramvik, i Rådom, i Åse, i Trångsviken och i Bönhamn nästa jul?
Till vilket pris skall det ske?
Vem och vilka skall betala?
Blir det möjligtvis City Mail som kommer att dela ut julkorten i Ramvik nästa år?
Vem eller vilka kommer att ta det samhällsövergripande ansvaret för att vi även i framtiden kommer att ha en väl fungerande postdistribution i hela landet?
Blir det bolagen eller blir det vi här i Sveriges riksdag?
I morgon skall vi fatta beslut om hur det skall bli med Postverkets framtid.
Som Ines Uusmann har sagt tidigare i kväll beslutade riksdagen -- den borgerliga majoriteten inklusive Ny demokrati -- för ungefär ett år sedan att vi skulle slopa brevmonopolet.
Nu tar de borgerliga partierna steg två genom att bolagisera Posten.
Detta gör man med anledning av ett förslag från regeringen som är kemiskt rent från konsekvensanalyser.
Den här propositionen är kemiskt ren från konsekvensanalys.
Det är den förvisso inte ensam om av de propositioner som kommit från den här regeringen.
Men den är det trots att konstitutionsutskottet vid ett flertal tillfällen har påtalat vikten av att propositionerna innehåller just konsekvensanalyser.
Så sent som i höstas behandlade riksdagen just denna fråga, bl.a. med anledning av en motion av Olle Schmidt, som jag såg i kammaren.
Även han underströk att det är oerhört viktigt att konsekvensanalyser finns med.
Men så är inte fallet.
När sedan Kenneth Attefors började ställa frågor och själv ge svar tänkte jag: Har samverkan gått så långt att det är Ny demokrati som står för konsekvensanalyserna numera?
Man kan undra när man fått lyssna på de frågor som han ställde och de svar som han gav.
Jag kan i och för sig förstå varför regeringen avstår från att göra denna konsekvensanalys.
Att i skrift behöva tala om vilka negativa konsekvenser en bolagisering för med sig gör det ju litet besvärligare för t.ex. Centern att rösta igenom förslaget om en bolagisering, eller hur Tage Påhlsson?
Tage Påhlsson som på hemmaplan med eftertryck argumenterat emot en bolagisering av Posten, är Tage Påhlsson också orolig för att det kan komma ett steg tre efter det att man har bolagiserat Posten?
I framtiden kommer det att bli ett fåtal personer som sitter i sitt styrelserum och fattar beslut utan att se till helheten och de samhällsekonomiska konsekvenserna.
De kommer att fatta beslut som kan få stora konsekvenser för bl.a. företag och enskilda i glesbygden.
Den uppfattningen är inte jag och inte vi socialdemokrater ensamma om.
Även om detta har Tage Påhlsson talat vid ett flertal tillfällen.
Vi socialdemokrater kan inte ställa upp på detta.
Det är faktiskt nödvändigt med ett reellt demokratiskt inflytande för att Posten skall klara sina viktiga uppgifter.
Av bl.a. detta skäl bör vi behålla Posten som ett statligt affärsverk och ingenting annat.
I verksordningen skrev den socialdemokratiska regeringen in att man skall ta regionalpolitiska hänsyn.
Det, Elving Andersson, finns inte i någon bolagsordning.
Margitta Edgrens och Kenneth Lantz inlägg visade tydligt att på de två områden som de berörde saknar man konsekvensanalyser.
Vad som kommer att hända med registren, vad som kommer att hända med portot och vilka konsekvenserna blir för våra tidningar och i ett längre perspektiv för yttrandefriheten fanns inte alls med i propositionen.
Det var väl oron för att det skulle bli för dyrt att distribuera kds tidningar som gjorde att man påpekade detta i debatten.
Det var väl också det som var anledningen till att man skrev motionen.
Det finns många frågor att ställa, många frågor som inte får svar i den här propositionen som vi skall fatta beslut utifrån.
Vilka blir t.ex. konsekvenserna för förenings- och kulturlivet?
Moms på portot kommer att strö ytterligare salt i såren för föreningarna.
Herr talman!
Jag vill liksom Ines Uusmann yrka återremiss av detta betänkande.
Herr talman!
Jag hyser mycket stor respekt för det som Elvy Söderström sade inledningsvis, att vi inte på grund av tidsbrist och annat får förfuska en viktig debatt här i kammaren.
Men jag har litet svårt att fördra när man trots allt förlänger kammarens arbete med ett anförande som är rent och enbart retoriskt och inte innehåller någon som helst saklig substans eller tillför ärendet ytterligare något.
Med anledning av de frågor som Elvy Söderström ställde -- hon ställde bl.a. en rak fråga om julkortsutdelning -- ber jag att få hänvisa till föreliggande proposition och utskottsbetänkande.
Herr talman!
Jag har i mitt anförande velat poängtera vikten av att regeringens propositioner innehåller konsekvensanalyser, så att vi här i riksdagen kan väga för och emot när vi skall fatta beslut.
Den proposition som vi nu har att behandla är kemiskt ren från konsekvensanalyser.
Riksdagen är enig om att den skall innehålla konsekvensanalyser.
Jag har i mitt anförande velat ge uttryck för precis samma oro som Ulrica Messing gjorde i sitt anförande, nämligen vilka konsekvenserna kan bli av en bolagisering av Posten.
Den oron delar jag med många centerpartister runt om i landet.
Tage Påhlsson är ett exempel, men det finns många fler.
Det kan jag redogöra för, Elving Andersson.
Herr talman!
Jag vill bara konstatera att graden av retorik inte minskade i denna replik heller.
Herr talman!
Timmen är sen.
Jag skall fatta mig kort.
Det är ingen hemlighet att jag har varit mycket skeptisk till förslaget om att förändra associationsformen för Postverket till aktiebolag.
Det är jag fortfarande.
Jag har menat att det inte finns något som egentligen talar för en förändring av den väl fungerande verksamhetsformen affärsdrivande verk.
Jag har inte kunnat finna vare sig ekonomiska eller driftsmässiga skäl som talar för den föreslagna förändringen, och ännu har ingen lyckats övertyga mig om motsatsen.
I stället har jag hyst en stor oro för negativa effekter för Postens serviceutveckling, i första hand gällande mindre orter och landets mer glest befolkade delar.
Elvy Söderström har åberopat mitt namn i detta sammanhang, och det är helt riktigt.
Jag har i flera mer eller mindre offentliga sammanhang talat om detta.
Jag har också varit orolig för risken att bolagsformen -- med uppdelning i ett antal dotterbolag och successiv övergång till entreprenadisering och privatisering ' ' underifrån ' ' -- kan komma att innebära att Posten efterhand avvecklar mindre lönsamma verksamhetsgrenar.
Det sker kanske till förfång för både privatpersoner och näringsliv, framför allt det småskaliga näringslivet.
Bl.a. dessa farhågor har jag utvecklat i min motion T29.
Jag blev positivt överraskad över den behandling motionen har fått i trafikutskottet.
Utskottet biträder mitt förslag om ett tillkännagivande till regeringen innebärande att regeringen kommer att aktivt bevaka konsekvenserna för postservice m.m. i ett regionalpolitiskt perspektiv.
Elvy Söderström nämner konsekvensanalyser.
Jag vill ge henne rätt i att det naturligtvis borde finnas sådana.
Men en konsekvensanalys av Postens bolagisering är inte något man hostar fram på en kvart.
Det är ett enormt arbete.
Jag skulle vilja påstå att det säkert blir en lika tjock bok som det betänkande vi nu behandlar, kanske tjockare.
Postens verksamhet berör en så stor del av samhället.
Jag förutsätter att även riksdagen, liksom jag själv, kommer att aktivt bevaka dessa frågor när det gäller utvecklingen framför allt i glesbygden och de mindre orterna i landet och i förekommande fall vidta nödvändiga åtgärder.
Elving Andersson har redan tidigare varit inne på den frågan.
Det har i många sammanhang funnits missförstånd.
Man tror att det är Posten som skall ta hand om allting.
Så är det inte.
Postlagen förutsätter inte att det är ett bolag.
Det kan finnas väldigt många olika bolag.
Men om utvecklingen av postverksamheten i landet visar sig bli negativ för glesbygden och näringslivet förutsätter jag att riksdagen på allvar tar itu med detta.
Regeringen har ju redan fått tillkännagivandet.
Herr talman!
Jag är fortfarande sunt skeptisk mot planerna på en bolagisering av Postverket.
Men jag inser också att mina åsikter numera inte har majoritet i riksdagen.
Det naturliga för mig har hela tiden varit att i en omröstning gå på avslagslinjen.
Men i det nu uppkomna läget -- med ett så positivt bemötande av min motion, innebärande att ett av de för mig viktigaste problemområdena får en specialbevakning, och med de rådande partiförhållandena i riksdagen -- kommer jag inte att rösta emot propositionen.
Herr talman!
Detta var inte något egentligt debattinlägg, utan mer en röstförklaring.
Herr talman!
Med anledning av Tage Påhlssons röstförklaring konstaterar jag att Tage Påhlsson inte vågar stå för vad han säger ena dagen.
Sedan säger Tage Påhlsson att han är nöjd med den behandling av sin motion han har fått i trafikutskottet.
Men han säger samtidigt att han är sunt skeptisk.
Vad skall man säga om detta?
För att veta vad man fattar beslut om -- Tage Påhlsson -- måste man veta vilka konsekvenser det kan föra med sig.
Det var Tage Påhlsson som talade om hafs, och att det inte gick att göra på en kvart.
Men det är nästan så att jag har en känsla av att det är på det viset i det här fallet.
Tage Påhlsson måste stå för vad han har sagt till sina väljare i sin valkrets.
Våga stå för det, och visa i handling vad det innebär!
Fru talman!
För en vecka sedan presenterade Europakommissionens ordförande Delors sin vitbok om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning i Europa under resten av 1990-talet.
Han börjar med att säga i vitboken att det inte finns någon mirakelmedicin eller några enkla lösningar.
Han fortsatte med att skissera ett program som på centrala punkter kunde ha varit närmast en blåkopia av den politik som denna regering under de senaste åren har fört och som denna regering avser att fortsätta att föra under de kommande åren.
Alternativet till en politik för strukturella reformer, lättsinnig expansionspolitik, avvisades mycket bestämt.
Delors skriver: Att vrida på utgiftskranen och starta sedelpressarna kan ungefär som narkotika ge en kortsiktig illusion av välmående, men skadorna kommer och -- jag citerar -- ' ' den värsta skadan av sådan politik är att arbetslösheten skulle komma att bli högre ' '.
I stället handlar det om att steg för steg skapa ett bättre klimat för arbete, för sparande och för företagande, att inse att det pågår ett liberalt systemskifte världen över när nya marknader öppnas i Europa efter socialismens fall, i Nordamerika genom NAFTA-avtalet, i utvecklingsländer som lägger om politik, i Östasien som utvecklas i svindlande fart och nu globalt med det viktiga GATT-avtalet.
Det handlar vidare om att inse att vi står mitt uppe i en ny industriell revolution där ny teknologi skapar nya möjligheter.
Att vara stillastående i en värld som förändras innebär att halka efter och att förlora framtiden.
Därför måste politiken för nya jobb inriktas på förändring och förnyelse, inte återgång till det gamla.
En politik för nya jobb innebär att våga ompröva också överdrivna ersättningsnivåer i bidragssystem, att våga se till att vi får en flexibel arbetsmarknad för fler jobb, att genom sänkta skatter och mindre regleringar ge nya möjligheter för främst de mindre och medelstora företagen, att satsa och satsa hårt på moderna infrastrukturer, på bättre utbildning och på mer framtidsinriktad forskning, att inse att ju mer vi låser oss fast vid det gamla, desto djupare kommer krisen att bli och ju mer vi öppnar för det nya, desto större möjligheter till nya jobb och för ny välfärd.
När vi övertog regeringsmakten i oktober 1991 gjorde vi det i en situation då den svenska ekonomin sedan något år tillbaka befann sig i ett tillstånd av närmast fritt fall.
Det var två år tidigare som den dåvarande socialdemokratiske finansministern Feldt hade varnat för att Sverige nu stod inför arbetslöshetens stålbad.
Vår uppgift var och är att steg för steg vrida rätt allt det som under så lång tid hade blivit så snett.
Vi lovade inga snabba resultat -- det hade varit att ljuga inför väljarna.
Visst har det i vissa avseenden varit besvärliga år, men när jag under vårens slutdebatt talade om att vi nu kunde börja se ljuspunkterna komma, var det därför att jag visste att vi hade lagt en grund och att det värsta var över.
I dag kan jag med ännu större kraft säga just detta, att ljuspunkterna blir fler och fler.
Veckans affärstidningar talar sitt tydliga språk.
Affärsvärlden förkunnar på sitt omslag att Sverige äntligen är på väg upp.
Veckans Affärer tror att 1994 kan bli en positiv överraskning för svensk ekonomi.
Dagens Industri tar förvisso i rejält med utgångspunkt i kvartalssiffror.
Man skriver att Sveriges BNP ökar snabbast i världen.
Visar detta ingenting annat alls, visar det i alla fall att optimismen, framtidstron och tillförsikten är på väg tillbaka i den svenska ekonomin och i det svenska samhället efter den svåra krisens allra svåraste tid.
Men ännu -- låt oss vara klara över det -- återstår en lång väg att vandra, innan vi lagt resultaten av gångna decenniers misstag och försummelser varaktigt bakom oss.
Det återstår många sparbeslut, många av dem långt ifrån populära, innan vi kan säga att vi har fått ned budgetunderskottet och bromsat den förfärande ökningen av statsskulden.
Det återstår viktiga systemförändringar i olika offentliga trygghetssystem, innan vi med gott samvete inför människorna kan säga att trygghetssystemen äntligen står på fast mark.
Framför oss ligger också det alldeles avgörande beslutet: om vi skall gå in i det europeiska samarbetet eller om vi skall ställa oss utanför.
Om vi håller den fasta kursen i den ekonomiska politiken, tar ansvar när vi möts av den vildsinta populismen, håller den långsiktiga kursen även när den kortsiktiga frestelsen dyker upp, då kommer vi att se resultaten allt tydligare under de kommande åren.
Då kommer det inte bara att handla om enstaka ljuspunkter, utan om hur tusen sinom tusen företag startar, bygger ut och anställer nytt folk i den fasta förvissningen att vårt Sverige har lagt det gamla och dess misslyckande bakom sig och nu går mot bättre tider.
Höstriksdagen, som vi avslutar i dag, har inneburit att vi på viktiga punkter har lagt nya byggstenar till detta stora arbete.
Riksdagen har fattat ett principbeslut om att Sverige äntligen skall få en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Denna viktiga byggsten i välfärdsbygget läggs nu äntligen på plats.
Det har fattats ett riskdagsbeslut om ett nytt betygssystem och nya läroplaner för skolan.
Vi är på väg att under 1990-talet få Europas bästa skola.
Till detta skall läggas de storsatsningar som görs när det gäller utbyggnad av den högre utbildningen och framtidsforskningen, eller forskningen för framtiden.
Man har fattat beslut om avgörande förbättringar av skattevillkoren för företagen.
Äntligen skall det bli rimligare skatter för egenföretagare efter decennier av benhårt motstånd.
Nu är det äntligen ett slut med den orimliga dubbelbeskattningen som försvårade investeringar, nysatsningar och bromsade nya jobb.
En överenskommelse har träffats om en stor och viktig författningsreform -- fyraåriga mandatperioder.
Det har öppnats möjligheter till medlemskap i EG och den framväxande unionen.
Skyddet för de medborgerliga fri- och rättigheterna har kraftigt stärkts genom att Europakonventionen nu äntligen infogas i svensk lag.
Det har varit en reformhöst i detta ords bästa bemärkelse, med beslut som får bäring och betydelse långt in i framtiden.
Riksdagen har fattat beslut.
Bitterheten hos dem vars manöver har misslyckats är förvisso inte att ta miste på.
Men faktum kvarstår; i allt väsentligt har dialogen i riksdagens utskott lett till att regeringen har fått gehör för sin politik.
När vi nu efter helgerna så småningom återgår till arbetet, går vi in i det stora avgörandets år, 1994, med ett avgörande Europaval -- innanför eller utanför?
Detta val avgör till stor del våra möjligheter att under det kommande decenniet klara sysselsättning och välfärd på ett rimligt sätt.
Jag anser, och det vet alla i denna kammare, att var och en av oss som var med om att bära fram beslutet om ansökan om medlemskap i EG har en personlig och politisk skyldighet att göra allt som går för att förankra det avgörande vägvalet ute hos medborgarna.
Det går alltid att finna skäl till att det är för tidigt att klart, tydligt och med kraft ta ställning och argumentera för medlemskapet.
Men den som ständigt tycker att det är för tidigt riskerar en dag att tvingas konstatera att det är för sent och då också att få bära ansvaret för ett val som innebär att Sverige ställs utanför och får sämre möjligheter till trygga jobb, välfärd och ekonomisk tillväxt.
Det blir ett Sverige som kommer att vara mer trängt och mindre tryggt, oavsett om vi talar om sysselsättningen för den enskilde eller säkerheten för oss alla som lever och bor här uppe i norra Europa.
Båda dessa saker illustrerades på nytt under den senaste veckan: -- EG-toppmötet med dess politik för 15 miljoner nya jobb i Europa fram till år 2000 -- det är alldeles självklart att Sverige har ett starkt intresse av att vara med.
-- Det ryska valet, där den rödbruna revanschismens aggressiva nationalism åter visade hur avgörande för fred och stabilitet det är att vi bygger ett allt närmare samarbete i Europa.
Också här har Sverige ett mycket starkt intresse av att vara med.
Men, fru talman, det är inte bara Europavalet som är avgörande för våra möjligheter under lång tid framöver utan också riksdagsvalet, om vi skall fortsätta att föra den politik som innebär att ljusen börjar tändas runt om i de svenska företagen eller om vi skall vi slå in på en annan linje.
Det är litet oklart vari denna linje består.
Om den socialdemokratiska oppositionspolitiken, som vi möter den i denna kammare, kan egentligen bara en sak sägas med absolut säkerhet: Som regeringspolitik duger den inte alls.
Den är ingenting annat än en kombination av en närmast hejdlös vänsterpopulism i retoriken och en anmärkningsvärd tystnad när det kommer till realiteter.
Det är ursinniga angrepp på sänkta skatter för företagen, men det är inga besked alls om hur en socialdemokratisk regering skulle göra.
Innerst inne tror jag att de vet att åter höjda skatter på företag bara skulle leda till en enda sak, nämligen att arbetslösheten ökade, därför att det ju är ute i företagen som de nya jobben måste komma.
Det är ursinniga angrepp på sänkta ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen, men inte ett ljud om vad en socialdemokratisk regering skulle göra.
Innerst inne vet de att detta är rätt politik och en politik som kommer att bestå.
I onsdags lyssnade jag när Anne Wibble gång på gång försökte få besked från Göran Persson om Socialdemokraternas ekonomiska politik på bl.a. dessa två områden.
Men inga besked gavs.
Det blev till slut nästan litet pinsamt.
Men Göran Persson är bara talesman i finansutskottet.
Ingvar Carlsson är partiledare.
Där det mest kom bubbel i debatten från Göran Persson -- ursäkta mig, Göran Persson -- kan vi i dag få besked från Ingvar Carlsson.
För det första: Kommer en socialdemokratisk regering att höja ersättningen i a-kassan på det sätt ni skapar ett intryck av?
Ja eller nej?
För det andra: Kommer en socialdemokratisk regering att åter införa den dubbla beskattningen av företagens riskvilliga kapital?
Ja eller nej?
Den som lyssnar på deras ursinnigt vänsterpopulistiska angrepp och retorik kan inte tro annat än att svaren på dessa frågor är ett klart ja.
Det är det intryck man vill skapa ute på gator och torg.
Men den som känner till verkligheten vet att varje regering som i denna situation, när vi har kommit igenom det värsta av krisen och när ljusen börjar tändas, åter börjar höja skatterna för företagen och höjer bidrag utan finansiering blir en regering som släcker ljusen.
Den vet att det är tomt -- det är tomt, det är tomt -- när det gäller den socialdemokratiska alternativa politiken.
Det var den socialdemokratiska politikens misslyckande på 1980-talet som förde oss in i den djupa kris som Kjell-Olof Feldt visste skulle komma när han talade om arbetslöshetens stålbad.
Ett är alldeles säkert; den politik som förde oss in i krisen kommer aldrig att föra oss ur den.
Det kommer vi att göra med den politik som vi står för och som vi har kammarens stöd för.
(Applåder)
Herr talman!
Jag hade väntat mig den här behandlingen från Socialdemokraterna och kanske speciellt från Elvy Söderström.
Jag står alltså inte för det jag har sagt tidigare.
Jag har ändrat mig, och jag har nyss förklarat det.
Orsaken är delvis att jag har fått en mycket bra behandling av min motion, och delvis finns andra orsaker.
Det är bara att konstatera.
Herr talman!
Jag vill säga följade apropå konsekvensanalys, något som Tage Påhlsson tycker är viktigt.
Jag vill berätta för Tage Påhlsson och för övriga i kammaren att det var just detta som den förra socialdemokratiska regeringen var angelägen om att göra.
Den tillsatte den utredning som kom att kallas Postens konkurrensförutsättningar.
Den togs fram för att man skulle kunna göra en analys av vilken verksamhetsform som skulle fungera bäst för Posten.
Denna utredning tog den nya regeringen över huvud taget inte någon hänsyn till.
Den bestämde sig för att köpa grisen i säcken och chansa.
Herr talman!
Vid denna sena tidpunkt skall jag bara göra tre korta påpekanden.
Jag gör det i egenskap av ledamot av Postens koncernstyrelse.
De farhågor som framförs om hur illa det skall bli om Posten blir bolag när det gäller service i glesbygd osv.
är överdrivna.
De rationaliseringar som bör göras är redan beslutade i den nuvarande form som Postens har, dvs.
nedläggning och indragning av 700 postkontor samt en minskning av antalet sorteringsterminaler från 53 till 18.
Det måste göras oavsett vilken form man driver Posten i.
Det behöver inte betyda en försämrad service.
När man har gått ut och frågat människor -- bl.a. på min egen postadress, som nu är borta som postkontor -- har de sagt servicen har blivit bättre när den flyttats till ICA-handlaren.
Där kan man hämta ut brev, försändelser och pengar praktiskt taget hela dagen.
Detta skall jämföras med de två timmar som postkontoret kunde hålla öppet.
Den andra kommentaren är att det är mycket besvärligt att socialdemokratiska ledamöter inte kan skilja mellan bolagisering och privatisering.
Men det finns ju ordlista att tillgå för detta.
Den tredje synpunkten är att Postens styrelse icke har varit enig.
Men däremot har Postens ledning mycket bestämt för ett år sedan tillbaka uttryckt att man vill bolagisera.
Postens ledning leds av Ulf Dahlsten -- en tidigare statssekreterare i Kommunikationsdepartementet i en socialdemokratiskt ledd regering.
Herr talman!
Som jag sade inledningsvis i mitt tidigare anförande tillhör jag liksom Wiggo Komstedt Postens koncernstyrelse.
Men jag skulle nog inte som styrelseledamot våga skriva ut garantier för att det inte skall bli några fortsatta rationaliseringar vare sig om det blir verk eller bolag.
Att göra ett sådant löfte skulle jag inte våga.
Sedan säger Wiggo Komstedt -- och jag förlåter honom, för han har säkert inte lyssnat på hela debatten -- att vi har svartmålat och drivit skrämselpropaganda mot en bolagisering.
Det har inte förekommit här i debatten.
Vi har efterlyst vilka förbättringarna blir, eftersom man talar så väl om bolagisering.
Det är det som resonemanget har gällt.
Det har inte här förts någon debatt där framtiden har målats i mörka färger.
Herr talman!
Jag har inte gett några löften om att det inte skall bli några förändringar i fortsättningen.
Jag förutsätter att de förändringarna måste genomföras i den form i vilken Posten bedrivs i dag eller i bolagsform.
Då vet vännen Sven-Gösta Signell att vi har fattat dessa beslut.
Förändringarna måste genomföras även om Posten fortsätter i sin nuvarande verksform, Man skall effektivisera, och det skall bli bättre.
Posten lever i ett konkurrensutsatt läge, och det kommer Posten att fortsätta att göra i olika former.
Man vill bolagisera för att man skall få chansen att driva sin verksamhet på samma sätt som konkurrenterna gör i dag och kommer att göra.
Herr talman!
Det är med besvikelse jag kan konstatera att vi inte från trafikutskottet kan presentera ett enhälligt betänkande om köp av interregional persontrafik på järnväg samt flygtrafik mellan Östersund och Umeå.
Majoriteten i utskottet bestående av de borgerliga regeringspartiernas ledamöter har i sedvanlig allians med Ny demokrati ställt sig bakom regeringspropositionen.
Det är bara att beklaga att vi inte gemensamt har kunnat ena oss om att rätta till de politiska skönhetsfläckar som propositionen är behäftad med.
Vi socialdemokrater har till betänkandet bifogat fyra reservationer.
Ett bifall till reservationerna skulle göra betänkandet fullt acceptabelt för alla parter och vara till gagn för berörda regioner.
Vi ser det som helt oacceptabelt att tillstyrka propositionen.
Den föreslår att man efter bara ett år skall kunna riva upp ett femårigt avtal som är träffat mellan SJ och statens förhandlare samt de två länstrafikbolagen i Skaraborgs och Jönköpings län om trafiken på sträckan Nässjö -- Falköping -- Skövde.
SJ har visat att man kan utföra trafiken på nämnda sträcka till en kostnad som är 16 miljoner kronor lägre än konkurrerande bolag.
Jag vädjar därför till er borgerliga ledamöter från Skaraborgs och Jönköpings län att inte låta partipolitiken få ta överhand över sunt förnuft och ansvaret för de egna länens möjligheter att få en fungerande järnvägstrafik till ett rimligt pris.
Vid den kommande voteringen hoppas jag att ni röstar på reservation nr 1 i trafikutskottets betänkande 8.
Nattrafiken på sträckan Gävle -- Borlänge -- Göteborg / Malmö har enligt SJ under en längre tid gått med underskott.
SJ har därför inte möjlighet att fortsätta med nattågen om inte problemen med driftunderskotten och bristen på moderna sovvagnar kan lösas.
De sovvagnar som tidigare gick mellan Sundsvall och Göteborg / Malmö drogs in den 1 juni 1993.
Detta är långt ifrån tillfredsställande för berörda regioner.
Vi socialdemokrater anser därför att regeringen omedelbart bör undersöka möjligheten att upprätthålla nattågstrafiken på nämnda linjer med SJ och berörda intressenter.
Staten har här ett stort ansvar.
Om statliga medel erfordras för att driva nattågstrafiken under 1994 bör regeringen återkomma till riksdagen med förslag om medelsanvisning.
Inte minst kommunerna utefter linjen Gävle -- Sandviken -- Hofors -- Falun -- Borlänge -- Ludvika har agerat mycket hårt för att få behålla nattågen.
Även näringslivsföreträdare för de till regionen utlokaliserade statliga verken har kraftigt reagerat mot att nattågstrafiken skall upphöra.
Jag fick för en tid sedan ett brev från kommunalrådet Peter Hultqvist i Borlänge.
Han tackade för ett vänligt bemötande och en framåtsyftande diskussion i samband med uppvaktningen om nattåget Gävle -- Dalarna -- Göteborg / Malmö.
Han skriver vidare att de känner sig optimistiska efter mötet med trafikutskottet.
De uppvaktande kommunrepresentanterna hade all anledning att vara optimistiska, inte minst efter det inlägg där suppleanten i utskottet Rune Thorén från Centern deklarerade sin positiva inställning till stöd för fortsatt nattågstrafik.
Tyvärr blev det inte mycket av Rune Thoréns positiva inställning vid uppvaktningen.
Det blev bara ett till intet förpliktigande särskilt yttrande som bifogats utskottsutlåtandet.
Men som sagt, det är än inte för sent för Rune Thorén att visa samma positiva inställning som han gjorde vi uppvaktningen.
Det är bara att rösta på den socialdemokratiska reservationen.
Jag vädjade tidigare till de borgerliga ledamöterna från Skaraborgs och Jönköpings län att stödja vår reservation nr 1.
När det gäller vår reservation nr 2 om viss nattågstrafik så förmodar jag att jag inte behöver vädja till ledamöterna norr om Dalälven, utan att ni samtliga, oberoende av partitillhörighet, stödjer vår reservation och ställer upp för er region.
Av rubriken på betänkandet framgår att det inte bara handlar om köp av persontrafik på järnväg, utan även om köp av flygtrafik.
I utskottet är vi överens om upphandlingen av flygtrafik mellan Östersund och Umeå.
Men vi socialdemokrater anser i likhet med Luftfartsverket i dess slutrapport, Flyget inom Norrland 1993, att åtgärder för flygtrafikförsörjningen till Norrlands universitetssjukhus i Umeå även bör gälla upphandling av flygtrafik på sträckorna Kiruna -- Luleå -- Umeå, Gällivare -- Umeå och Sundsvall -- Umeå.
Omfattningen bör vara två till tre dubbelturer per dag, och samordning bör göras av tidtabeller och biljettpriser.
Herr talman!
Vi står naturligtvis bakom samtliga våra fyra reservationer, men jag vill begränsa mig till att yrka bifall till reservationerna 1,2 och 4.
Herr talman!
1988 års trafikpolitiska beslut slog fast att ett av de trafikpolitiska målen är att ha en god trafikförsörjning i hela landet.
Nu håller detta mål, enligt min mening, på att eroderas både vad gäller flygtrafik och tågtrafik.
Avreglering av flygtrafiken har slagit hårt mot en del orter, särskilt i Norrlands inland.
Flygförbindelser har försvunnit eller blivit orimligt dyra.
I ett fall skall det nu beslutas att pengar skall anvisas på tilläggsbudget för ett statligt köp av flygtrafik.
Det gäller linjen Östersund -- Umeå.
Det har flera gånger konstaterats att staten måste ägna särskild uppmärksamhet åt flygtrafiken i Norrlands inland.
Luftfartsverket har också utrett konsekvenserna av avregleringen och föreslår ett principbeslut om stöd för flygtrafik i Norrlands inland.
Regeringen har tydligen också för avsikt att komma med förslag i budgetpropositionen.
Vi ser med spänning fram mot vad förslagen kan komma att innebära.
Det är, enligt min mening, oundvikligt att staten nu måste ta ett ansvar för avregleringens konsekvenser.
Alla löften om att problemen skall kunna lösas måste nu infrias.
Men det är också så att de försvunna eller försämrade flygförbindelserna till viss del kan ersättas av snabbtågsförbindelser.
En sådan sträcka är Kiruna -- Boden / Luleå och kanske också Boden / Luleå -- Umeå.
Det kan finnas fler sådana sträckor.
Det bör man titta på.
En Botniabana skulle naturligtvis också göra behovet av kortdistansflyg efter norrlandskusten mindre.
Jag menar därför att regeringen bör planera för mer upphandling av interregional tågrafik och inte mindre.
Behovet av nattågstrafik på sträckan Gävle -- Göteborg pekar också i den riktningen.
Vi behöver faktiskt mer samhälleliga resurser för att upphandla tågtrafik.
Upphandlingen av flygtrafiken bör därför, enligt min mening, inte belasta anslaget för upphandling av tågtrafiken.
Tvärtom måste beredskap finnas för att upphandla mer tågtrafik.
Trafiken norr om Vännäs med tre tågpar är nödvändig sommartid.
Satsningarna på turism och tågluffarkort blir inte trovärdiga om det inte finns den tågtrafik som utlovas i turistreklamen.
Erfarenheterna från den gångna sommaren är skrämmande.
Det var svårt att få tag i biljetter och överfullt på vissa tåg.
Turister och resenärer har blivit besvikna.
Upphandlingen av trafiken på sträckan Nässjö -- Falköping -- Skövde för perioden 1995-1999 skall, enligt vår mening, ske under sådana förutsättningarna att bästa möjliga kvalitet till lägsta möjliga kostnad uppnås.
En upphandling med motivering att det måste finnas fler operatörer måste rimligen avvisas.
Jag vill därmed yrka bifall till reservation 1 och meningsyttringen vad gäller mom. 12.
Herr talman!
Trafikutskottets betänkande nr 8 avhandlar som tidigare nämnts regeringens förslag om att anslå 437 miljoner för köp av interregional persontrafik på järnväg för trafikåret 94 / 95.
Utskottet instämmer i förslaget och föreslår regeringen att godkänna den preliminära överenskommelse som träffats mellan statens förhandlingsman och SJ om persontrafiken på det olönsamma regionala nätet.
För att erhålla en mer långsiktig trafikpolitik även på detta nät instämmer utskottet i regeringens strävan att liksom under föregående upphandlingsperiod eftersträva femåriga avtalsperioder.
Jämsides med att längre avtalsperioder införs ökar intresset från nya operatörer för att konkurrera på det befintliga nätet.
För att ytterligare förbättra möjligheten till en sådan konkurrens föreslår regeringen i sin proposition vidare att sträckan Nässjö -- Falköping -- Skövde upphandlas på ett sådant sätt att andra trafikutövare än SJ kan komma i fråga för avtalsperioden 1995 -- 1999.
I samband härmed föreslår utskottet att statens upphandlare ges direktiv om riktlinjer som möjliggör konkurrensmässig likställdhet mellan olika anbudsgivare.
Därvidlag är det viktigt att klargöra tillgången på rullande materiel och hur tillträde till gemensamma funktioner skall garanteras en eventuell ny entrepenör.
Först efter sådana klarlägganden kan en reell upphandling i konkurrens genomföras.
Socialdemokraterna och Vänsterns representant i utskottet har reserverat sig på denna punkt, uppenbarligen i avsikt att förhindra att konkurrens uppstår i detta avseende.
Det är bara att beklaga att dessa båda partier inte bekänner sig till tanken om att marknadsekonomiska principer för upphandling kan gälla även på järnvägsområdet.
Ett antal motioner har väckts i anslutning till regeringens proposition om köp av olönsam trafik.
I motion T13 från Socialdemokraterna föreslås att nattågstrafiken från Gävle över Dalarna till Göteborg respektive Malmö skall bli föremål för statlig upphandling.
Dessa sträckor fanns inte med i den framställning som SJ gjorde till regeringen om stöd för fortsatt trafikering.
Det har inneburit att statens förhandlingsman, som skött upphandlingen för regeringens räkning, inte har kunnat pröva behovet av ekonomiskt stöd till denna trafik jämsides med de objekt som fanns med i den redan genomförda upphandlingen.
Samma sak gäller de övriga nattågsförbindelser norr om Sundsvall som åberopas i de olika motionerna.
Utskottet har visat förståelse för de problem som motionärerna har pekat på, men vi har sagt att vi vill avvakta resultatet av de särskilda marknadsföringsinsatser som planeras av regionala organ i samarbete med SJ som det har berättats om.
Vi kan för närvarande inte tillstyrka att dessa förbindelser upphandlas med statliga medel.
Utskottet vill vidare peka på de övriga möjligheter som finns.
Man kan t.ex. titta på vad marknadsföringsinsatserna kan föra med sig i form av ökad efterfrågan på trafik.
Vi vill också peka på möjligheterna att utnyttja det AMS-anslag för tidigareläggning av beställningar på sovvagnar som riksdagen redan har beslutat om.
Dessa åtgärder borde tillsammans kunna innebära att en ökad attraktionskraft skapas vad gäller sovvagnstågen.
Därmed kan man sannolikt också åstadkomma en ökad beläggning.
Utskottet hemställer om att regeringen med uppmärksamhet följer utvecklingen på de aktuella banavsnitten för att kunna göra en samlad bedömning om behovet av stöd till denna form av trafik för framtida upphandlingar.
Utskottet avstyrker därmed samtliga motionsyrkanden vad gäller detta avsnitt.
Regeringen tar också upp frågan om Inlandsbanan i sin proposition.
Banan omfattas av ett driftsbidrag på 27 miljoner kronor.
Banan dyker upp också i ett yrkande i den socialdemokratiska motionen T13.
Man begär där att en särskild redovisning i syfte att belysa alla de kostnader som denna bana för med sig skall komma till stånd.
Regeringen har redan aviserat att en sådan redovisning skall ske.
När budgetpropositionen kommer i januari får vi en sådan redovisning.
Av den anledningen vill utskottet avstyrka även detta yrkande.
I propositionen föreslår regeringen att staten skall täcka kostnaden för upphandling av flygtrafik på sträckan Östersund -- Umeå.
Utskottet tillstyrker förslaget i propositionen att genom ett tilläggsanslag finansiera och upphandla flygtrafik mellan Östersund och Umeå.
Man föreslår att beloppet 9,3 miljoner skall tillföras anslaget Köp av interregional trafik.
Utskottet tillstyrker också regeringens förslag att pröva möjligheten att upphandla denna trafik för en treårsperiod.
Eftersom det i stor utsträckning handlar om transporter till och från regionsjukhuset i Umeå anser utskottet att samråd med respektive sjukvårdshuvudman bör ske innan de slutliga avtalen undertecknas.
Utskottets betänkande innehåller också en redovisning av två rapporter från Luftfartsverket angående ett uppdrag att studera effekterna av avregleringen av flygmarknaden i Norrlands inland.
Luftfartsverket föreslår i dessa rapporter att flygtrafikförsörjningen till Norrlands universitetssjukhus skall fullföljas genom en upphandling av trafik på de berörda linjerna Kiruna -- Luleå -- Umeå, Gällivare -- Umeå och Sundsvall -- Umeå.
Regeringen skriver i propositionen att man har för avsikt att återkomma med ett ställningstagande i budgetpropositionen.
Utskottet föreslår i avvaktan på detta att ingen åtgärd i detta avseende vidtas för närvarande.
Herr talman!
Slutligen vill jag säga att utskottet ställer sig bakom regeringens förslag att eventuella kostnader för kommande flygupphandling belastar anslaget Köp av interregional persontrafik på järnväg.
Herr talman!
Jag vill med detta yrka bifall till hemställan i utskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer.
Herr talman!
Jag skall fatta mig mycket kort.
Jag skulle bara vilja göra reklam för mitt särskilda yttrande som man finner på s. 14 i betänkandet.
Jag tycker nämligen att vi tänker litet omodernt i trafikutskottet.
Jag ställer mig bakom utskottets hemställan, så jag bidrar till detta omoderna tänkande.
Genom att framställa detta särskilda yttrande hoppas jag att få i gång en debatt om att ge den statliga förhandlingsmannen carte blanche i större utsträckning och låta honom köpa in flyg för pengarna.
Vi talar om nattågstrafik och gammal järnväg som skall köras hit och dit.
Eftersom både Rolf Clarkson och Sven-Gösta Signell är i flygbranschen -- Luftfartsverket och SAS -- vet vi vilket rationellt transportsätt flyget är.
Vi har kanske kommit in för mycket på järnväg och låter kanske därför bli att tänka i nya banor.
Det var meningen att jag skulle göra reklam för detta särskilda yttrande.
Jag hoppas att vi kan komma tillbaks till det litet senare.
Herr talman!
Timmen börjar bli sen.
Då lämpar det sig kanske att prata om sovtåg.
I trafikutskottets betänkande behandlas bl.a. nattågstrafiken på sträckan Gävle -- Borlänge -- Göteborg / Malmö.
I en motion som inlämnats av de socialdemokratiska ledamöterna från Dalarna hemställs att nattågsförbindelsen fortsättningsvis bör ingå i den upphandling av olönsam järnvägstrafik som staten gör.
Trafikutskottets majoritet är dock inte beredd att förorda att ytterligare medel anvisas.
Man säger att man förutsätter att regeringen noga följer hur nattågstrafiken utvecklas och gör en samlad bedömning av behovet av ersättning till olönsam järnvägstrafik inför kommande upphandlingar.
Vi motionärer kan naturligtvis inte känna oss nöjda med denna skrivning.
Det borde ha framgått av skrivningen att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om medelsanvisning om statliga medel erfordras för att driva nattågstrafiken under 1994.
I stället har utskottsmajoriteten valt att se allmänt positivt på nattågsförbindelsen utan att vara beredd att finansiera en fortsatt trafik.
Detta görs trots att kommunikationsministern i ett interpellationssvar uttryckte sig mycket positivt om att stödja nattåget.
Länsstyrelserna i Gävleborgs- och Kopparbergs län har tillsammans med kommunerna Ludvika, Borlänge, Falun, Hofors, Sandviken och Gävle med kraft agerat för att driften av denna nattågsförbindelse skall få en långsiktig lösning.
Enligt dessa aktörers uppfattning är förbindelsen regionalpolitiskt mycket viktig eftersom den skapar såväl arbetspendlingsmöjligheter som utbildningspendlingsmöjligheter för studerande i regionen.
Vid Högskolan i Falun / Borlänge anser man att en nedläggning ur högskolans synvinkel vore mycket olycklig, eftersom förbindelsen gör det möjligt för medarbetare vid högskolan att fullgöra en hel arbetsdag i Väst- eller Sydsverige i samband med kurser, forskningsprojekt och annat utbyte utan att man därmed förlorar knappast någon arbetstid på resor.
Det gäller naturligtvis också gäster som reser till Högskolan i Falun / Borlänge.
Nattågsförbindelsen har dessutom en stor betydelse för turismen i regionen.
Turismen är en viktig näring i området och har goda utvecklingsmöjligheter.
Rätt marknadsfört kan nattåget innebära ytterligare förstärkning av de satsningar som görs på turismen.
Det går inte heller att bortse från att en satsning på en bibehållen nattågsförbindelse är av stor betydelse för trovärdigheten i statens regionalpolitiska strävan, att det för såväl näringsliv som offentlig sektor skall finnas alternativa och tillgängliga kommunikationer till större befolkningscentrum.
I reservation 2 mom. 3 går trafikutskottets socialdemokratiska ledamöter vår motion till mötes vad gäller upphandling av järnvägstrafik på nämnda sträcka.
Herr talman!
Jag yrkar bifall till reservationen.
Samtidigt vill jag uttrycka en vädjan till de borgerliga ledamöterna på Dala- och Gävleborgsbänken om stöd för reservationen.
Det borde väl vara rimligt, eftersom det bl.a. från kds föreligger en motion med samma inriktning som den som vi socialdemokrater står för.
I detta anförande instämde Inger Hestvik, Bengt-Ola Ryttar och Ulrica Messing (alla s).
Fru talman!
Det slår mig, när jag nu lyssnar på statsminister Carl Bildt, att det aldrig har varit en sådan klyfta mellan en svensk regering och det svenska folket som vi har nu i dag.
Det finns ingenting av ödmjukhet och förståelse för den oro som människor känner.
Man får intrycket av att statsministern över huvud taget inte förstår hur folk har det i allmänhet.
Det finns ingen förståelse för de arbetslösa som i dag är oroliga över utförsäkringen som följer av regeringens förslag.
Den kommer att tvinga människor, som aldrig har satt sin fot i närheten av ett socialbidragskontor, att behöva göra det, och att tvingas att göra sig av med det som man har byggt upp under ett helt liv.
Det finns ingen förståelse för de allt fler människor, Carl Bildt, som för närvarande tvingas gå från hus och hem.
Det oroar mig att vi har en regering som inte tycks känna till hur det är ställt ute i det svenska samhället i dag.
Det är en statsminister som talar om Europas bästa skola, när klasserna ökar och maten i skolan blir sämre, när segregationen slår igenom som en följd av det nya skolpengssystemet, när vi t.o.m. har fått en strid om betygen och inte kunnat enas om dessa.
Det enda som statsministern hakar upp sig på är att det nu finns vissa tecken på att konjunkturen går uppåt, precis som om det med denna regering för första gången i världshistorien skulle komma en konjunkturuppgång efter en konjunkturnedgång.
Det är klart att en konjunkturuppgång kommer förr eller senare, men ni har ju försenat uppgången.
Ni har fördjupat nedgången och därmed ökat arbetslösheten.
Den framgång ni åberopar är, Carl Bildt, ett resultat av ett misslyckande.
Det är ju det som är den stora ironin, att det är den fallande kronkursen som har satt fart på exportföretagen.
Jag har i dag redan sagt att vi i princip kommer att sträva efter att återställa skattereformen.
Vi har i skattereformen klart och tydligt sagt hur vi vill ha framtidens skattesystem, och vi beklagar att regeringen har raserat den reformen.
Jag ställde ett par frågor till statsministern: Kommer statsministern nu att kalla till partiledaröverläggningar om säkerhetspolitiken?
Var det en tredubblad arbetslöshet ni hade förväntat er, var det ett kronfall på 25 -- 30 %, och var det en ökning av statsskulden på 400 miljarder?
Varför river ni upp det som är bra i det svenska samhället i stället för att ta itu med de verkliga problemen -- arbetslösheten och budgetunderskottet?
(Applåder)
Herr talman!
Per Erik Granström tar upp en fråga som jag egentligen redan i mitt inledningsanförande har berört på ett ganska klargörande sätt genom att tala om att utskottet, i samma anda som efter vad vi har uppfattat råder i Dala -- Gävle-regionen, har lovat att följa det här ärendet med uppmärksamhet.
Vi har också pekat på att vi nog vill avvakta resultatet av de åtgärder i form av ökade marknadsföringsinsatser som har utlovats inför utskottet för att se om man den vägen kan öka beläggningen på de sovvagnståg som ju fortfarande ännu går.
Vi menar att de insatser som sker och som även fortsättningsvis kan ske, dvs.
att med hjälp av AMS-stödet inhandla nya och förbättrade sovvagnar, bör utnyttjas av SJ.
Därmed kan attraktiviteten öka för detta utbud av nattågstrafik från berörda områden.
Jag tror, herr talman, att vi med de här åtgärderna i varje fall till nästa upphandling kan konstatera att det har skett en förbättring av beläggningen.
Som jag tidigare har påpekat görs det nu en samlad bedömning av de insatser som staten skall göra vad gäller att täcka det olönsamma trafiknätet.
I den samlade bedömningen får upphandlingsmannen ta ställning till om det är rimligt att vi får göra en prioritering mellan de bandelar som i dag får stöd och nattågstrafiken i det här området.
Inga löften kan avges i det avseendet, men vi måste se til att prioriteringen sker på likvärdiga villkor.
Det är det budskap som vi i dag kan lämna från den borgerliga majoritetens sida.
Herr talman!
Det råder inget tvivel om att en marknadsföring av det här tåget är angelägen.
Det är t.o.m. på det sättet att personer som önskar resa med tåget får felaktiga upplysningar, så att man över huvud taget inte upplyses om att tåget går.
Det tillsammans med att tåget var ytterst allvarligt hotat i samband med utarbetandet av vintertidtabellen 1993 / 94 gör att den aktion som har satts i gång i Dalarna och Gävleborg beskriver den oro vi känner för tågets framtida existens.
Vi menar att det är väldigt angeläget att riksdagen ger en så klar signal att vi kan säkra tåget i ett långsiktigt perspektiv.
Herr talman!
Jag vill bara säga några ord om flyget.
Jag konstaterar att den nya borgerliga regeringen hade väldigt bråttom att avreglera flyget.
Man sade då ungefär som man hade sagt inför avregleringen av Posten: Vi får i efterhand se hur det går.
Marknaden får ta över, och så får vi eventuellt korrigera i efterhand.
Det fanns alltså inte några konsekvensanalyser i förväg.
Nu har man på vissa håll uppskattat den här avregleringen i och med att biljetterna har blivit billigare där det finns konkurrens.
Samtidigt kan vi konstatera att avregleringen har lett till att ett antal flyglinjer med svagt trafikunderlag har slagits ut, och flera kommer att slås ut.
Det är ofta fråga om destinationer på vilka man i stor utsträckning är beroende av flyget.
Det är långa avstånd, men trafikunderlaget är litet, och det bär sig inte fullt ut på företagsekonomiska premisser.
Då krävs det ett stöd.
Nu lovar regeringen några miljoner för att flygtrafiken mellan Umeå och Östersund skall kunna upprätthållas, men det är helt otillfredsställande.
Vi måste enligt min mening få en samordnad upphandling av det regionala flyget, så att det bildas ett flygtrafiknät som hänger ihop.
Man måste få mera långsiktiga garantier för det regionala flyget, så att man får tid för en upparbetning av marknaden.
Jag har kommunal erfarenhet av det här.
Det krävs att man håller i gång en flyglinje ett antal år för att man skall hinna skaffa sig kunder.
Därför måste staten ta ett samordnat ansvar för upphandlingen av det regionala flyget där det av regionalpolitiska skäl är starkt motiverat.
Det är enligt min mening, Kenneth Attefors och andra, en illusion att tro att man kan lugga anslaget för olönsam järnvägstrafik på ytterligare pengar.
Det anslaget har krympt.
Om jag minns rätt var det ungefär en miljard 1988.
Det har successivt krympt, och man har pressat ur mer och mer ur detta, och nu är man nere på hälften av det beloppet.
Så skapar man en illusion av att man skall kunna gå ut och upphandla ännu mer flygtrafik.
Den som har varit med om att ta duster beträffande nedläggning av järnvägstrafik vet att det inte är så lätt.
Det finns inte så många bundsförvanter i den typen av frågor, inte ens här i kammaren, där förnuftet anses vara väl företrätt.
Jag tror därför att man måste hitta en annan finansieringskälla för den här typen av upphandlad flygtrafik.
Jag tror inte att den magra statskassan kan ge det tillskottet.
Oavsett politisk majoritet tror jag att det blir svårt att ta fram ett nytt anslag för en sådan verksamhet.
Konkurrenskommittén har nu hittat på en modell som innebär att man inom flygsektorn skulle kunna åstadkomma en korssubventionering, genom en mindre avgift på all flygtrafik, en 10 -- 15 kr på enskilda biljetter.
Trafikanterna kommer inte att märka det, marknaden kommer inte att märka det, men det ger ett tillskott på 100 miljoner, kanske 150 mijoner kronor, som man kan använda för den här typen av upphandling.
Trafikutskottets majoritet säger nu att man väntar på regeringen.
Det där är ju en vanlig teknik i riksdagsarbetet, och vi är väl litet till mans skyldiga till att använda den där tekniken.
Jag tycker faktiskt att riksdagsledamöterna skulle resa på sig litet mer -- jag säger det som en allmän reflexion -- och våga ta litet mer initiativ, våga uttrycka en uppfattning även om man har hört talas om att statsrådet i fråga sitter och funderar och kanske skall komma med någonting.
Jag tror att det vore välgörande för riksdagens anseende om ledamöterna inte bara hänvisade till att frågan är under beredning i ett departement någonstans.
Vi är ju mogna män och kvinnor, valda direkt av svenska folket, och vi skulle ju kunna ha en åsikt om huruvida ett sådant här system vore värt att fundera över.
Mina partivänner i trafikutskottet för fram den åsikten i reservation 4, och den är värd sitt stöd.
Jag har gjort den här deklarationen för att om möjligt inpränta någon tanke som bär frukt hos ledamöter utanför mitt eget parti.
Låt mig till detta foga att det nu pågår ett arbete med en regionalpolitisk proposition.
Arbetsmarknadsdepartementet har skickat ut en promemoria av Jan-Evert Nilsson där just den här modellen förslås.
Promemorian har fått ett brett stöd i remissopinionen.
Jag vet inte om arbetsmarknadsministern står för dessa idéer och om kommunikationsministern står för en mer marknadsinriktad modell.
Vi får väl se.
Jag återkommer i den här frågan om nu inte, mot förmodan, reservation 4 vinner när vi går till omröstning.
Herr talman!
Det torde knappast vara en nyhet för en f.d. kommunikationsminister att landets ekonomi har sina begränsningar.
I dagarna kan vi konstatera att det finns en mängd områden där vi skulle önska att vi kunde sätta in förbättringar.
Men de begränsade resurser som vi har att hantera innebär att vi måste prioritera och göra bedömningar som är så övergripande att vi vet att medlen räcker till de viktiga områden där vi för närvarande bedriver verksamhet.
Jag är säker på att det inte bara är för Norrlands del man skulle kunna hitta tillräckligt starka argument och mobilisera tillräckligt många intresserade, utan jag tror att det också i andra delar av landet finns underlag för statliga insatser och förbättra kommunikationerna på luftfartens och även andra områden.
Nu har regeringen ändå sagt att man har tagit till sig Luftfartsverkets rapport, och man säger också att man i den kommande budgetpropositionen skall redovisa ett ställningstagande till rapporten.
Det dröjer ju inte särskilt länge innan budgetpropositionen presenteras, så låt oss ändå vänta till den har kommit för att se vad den innehåller.
Om det finns utrymme och möjligheter för att inom de ramar som där anges göra förändringar, är det naturligtvis något som vi med gemensamma krafter kan ställa oss bakom.
Jag vill varna för en metod, även om Georg Andersson säger att det finns utskott här i riksdagen som känner sig tilltalade av den, nämligen att med biljettpristillägg på den ena eller andra sträckningen korssubventionera verksamheten.
Det är en form av planekonomiska finesser som man använder på många områden men som jag tror att vi skall vara mycket försiktiga med.
Är det något vi har lärt av de föregående regeringarna är det att vi verkligen skall lära oss var de verkliga kostnaderna finns.
Det är bättre att vi gör en upphandling där vi vet var botten i kostnaden ligger än att vi genomför den här formen av korssubventioneringar och därmed ständigt lever i ovisshet om vad det är vi betalar för.
Med detta vill jag säga att vi gemensamt måste ta ställning till detta när vi får budgetpropositionen på våra bord och kan se om det där finns några lösningar.
Om så inte är fallet, får vi ta upp frågan på nytt.
Herr talman!
Det var just insikten om hur svårt det är att finna finansieringsmöjligheter som var utgångspunkten för mitt lilla anförande, Lars Björkman.
Jag inser av erfarenhet att det knappast går att få tillräckliga belopp direkt från statskassan.
Alternativet är då att finna en finansiering inom sektorn.
Jag pläderar för att man då skall göra en upphandling.
Trafiken är ju avreglerad, och vi kan därför inte återvända till det gamla systemet.
Jag pläderar alltså för en upphandling.
Vi får då se vad en sådan kostar, och det gäller sedan att få in dessa pengar.
Är det så orimligt att ta ut en mindre avgift inom flygtrafiksektorn?
Jag ser ingen annan möjlighet.
Vad är det för planekonomi i detta?
Man får väl inte på moderat håll bli så livrädd för socialdemokraternas förslag att man i dem bara ser taggtråd, östatssocialism eller vad annat som nu kan föresväva Lars Björkman.
Jag känner inte till någon annan möjlighet än denna.
Har Lars Björkman någon annan idé om hur man kan klara detta?
Jag vädjar här inte bara därför att jag råkar bo i de berörda trakterna.
Det är allmänt känt att det är där man har långa avstånd som man har de största behoven av flygtrafikförbindelser.
Självfallet kan det finnas sådana behov också på andra håll i landet, men det här är en principfråga.
Lars Björkman menade att vi borde avvakta, men jag polemiserade mot den inställningen.
Riksdagen borde någon gång våga ha en uppfattning utan att denna har dikterats av, som i detta fall, kommunikationsministern, eller något annat statsråd.
Herr talman!
Det är inte brist på mod som gör att vi inte instämmer i den motion som socialdemokraterna har väckt, utan det beror helt enkelt på att vi, som jag tidigare sade, vill göra en samlad bedömning av vilka insatser vi skall göra.
Kostnaderna blir inte mindre, Georg Andersson, därför att man lägger en extra avgift på flygresor på olika sträckor, inkl. den här aktuella.
Det viktigaste är att vi konstaterar hur mycket pengar vi har råd att sätta in som stöd för åtgärder till olönsam trafik, oavsett om det gäller luftfartstrafik eller landbaserad trafik.
Vi vet att kostnaden betalas av konsumenterna, oavsett om det sker via skattsedeln eller via en sådan transfereringsfiness som socialdemokraterna i sin motion föreslår.
Jag tror inte att konsumenterna är så lättledda att de tror att man bara därför att man ökar kostnaderna för varje flygbiljett med 10 kr har trollat fram en summa pengar, som politiker och andra beslutsfattare kan leka med och använda som utjämningsinstrument.
Jag vill varna för detta.
Jag betraktar det som en form av planekonomi, oavsett om Georg Andersson tycker att det är en riktig beskrivning eller inte.
En vara och en tjänst skall ha en kostnad.
Vi skall veta vad vi köper upp.
Vi kan avvakta de ställningstaganden som vi får inom en månad.
Då kan vi kanske diskutera denna fråga med ett mycket bättre underlag än vad vi för närvarande har möjlighet att göra.
Herr talman!
Är det då planekonomi, Lars Björkman, att upphandla olönsam järnvägstrafik?
Det har skett under många år och föreslås även nu ske.
Jag tycker att man skall använda samma system på flygets område.
En del säger: Ta pengarna från järnvägstrafiken och upphandla flygtrafik i stället!
Kenneth Attefors företräder den uppfattningen.
Jag vet inte om Lars Björkman har samma inställning.
Är det de tankarna som han har när han talar om en samlad bedömning?
Jag vet hur svårt det är att ytterligare minska medlen till olönsam järnvägstrafik, och en del talare har här pläderat för mera pengar till upphandling av järnvägstrafik.
Skapa er alltså inte några illusioner om att det där finns många miljoner ytterligare att ta till flygtrafiken!
Bemöda er i stället, Lars Björkman och andra, att hitta alternativ för att göra denna nödvändiga upphandling av flygtrafik, så att vi inte för gott slår sönder det svenska flygtrafiknätet där det som bäst behövs!
Herr talman!
Genom avregleringen av flyget har stora delar av Norrlands inland fått försämrade kommunikationer.
Detta har också understrukits av tidigare talare.
I det betänkande som vi nu behandlar föreslås att staten skall ta ansvaret för en enda linje mellan Östersund och Umeå, för att persontransporterna till och från regionsjukhuset skall fungera.
Dessvärre har regeringen och de borgerliga i utskottet struntat i hur sjukresorna mellan regionsjukhuset och de andra stora inlandskommunerna skall kunna fungera.
Jag vill understryka att det framför allt handlar om kommunikationerna med regionsjukhuset.
Det är inte så att norrlänningarna i detta fall eftersträvar ett allmänflyg för att få nöjet att sitta i ett flygplan.
Det handlar om viktiga persontransporter.
Vi anslår i vårt land stora resurser för att förbättra vår sjukvård, och vi måste då se till att de som är i behov av vård ges en rimlig chans att nå den genom utnyttjande av bra kommunikationer.
Tyvärr har dessa möjligheter försämrats för en stor del av befolkningen, främst i Norrlands inland.
Låt mig ge några exempel.
Från Kiruna till regionsjukhuset i Umeå är det 65 mil, och från Gällivare är det 45 mil.
Som var och en förstår är det inte fråga om några nöjesresor för dem som är i behov av kontakt med regionsjukhuset.
I praktiken är det med de dåliga järnvägskommunikationer som står till förfogande omöjligt att besöka sjukhuset över dagen utan övernattning.
Därför är det enda alternativet effektiva flygförbindelser.
Visserligen har kommunikationsministern så sent som den 12 november från denna talarstol sagt sig följa utvecklingen, men det uttalandet gör det naturligtvis inte i sig lättare för alla de sjuka som nu tvingas till mycket långa bilfärder för att få vård på sitt regionsjukhus.
Det är viktigt att komma ihåg att de som uppsöker regionsjukhuset oftast har mycket allvarliga sjukdomar och därför behöver både snabba och skonsamma transporter till och från sjukhuset.
Jag blev därför litet bestört när jag hörde Lars Björkman tala om prioriteringar av statliga insatser.
Om man inte kan prioritera denna typ av persontransporter, 65 mil och 45 mil enkel väg till regionsjukhuset, vad är då värt att prioritera när det gäller kommunikationer i vårt land?
Om vi skall kunna uppfylla målet att ge alla invånare i Norrland, även i Norrlands inland, en möjlighet till vettiga kommunikationer och sjukresor, måste vi få till stånd en upphandling även för sträckorna Kiruna -- Luleå -- Umeå, Gällivare -- Umeå och Sundsvall -- Umeå.
Det måste, som sagts tidigare i kväll, ske till rimliga priser och med en turtäthet som gör det möjligt för passagerarna att utnyttja flyget, dvs.
med minst tre dubbelturer per dag.
Självfallet måste det ske en samordning av tidtabellerna.
Samverkansnämnden för de nordligaste länen har i uppvaktning för trafikutskottet informerat om hur viktigt detta är för att vi norrlänningar skall kunna nyttja vårt regionsjukhus.
Det finns många exempel på att människor som bor i norra Sverige skulle tjäna på att flyga direkt till Arlanda för att ta sig till Uppsala i stället för att besöka det egna regionsjukhuset.
Så urusla är kommunikationerna i dag i den norra delen av landet.
Uppenbarligen har inte de borgerliga tagit intryck av den information som vi faktiskt har fått i utskottet från Samverkansnämnden för de nordligaste länen, utan följer slaviskt regeringens förslag.
Detta är bara att beklaga.
Här finns nu chansen att se till att även inlandets befolkning ges den självklara rätten att nå sitt regionsjukhus på ett snabbt och effektivt sätt.
Tyvärr skjuts nu frågan in i en osäker framtid, med allt vad detta innebär för alla sjukresor i Norrland, medan regeringen drar Luftfartsverkets rapport i långbänk.
Med detta vill jag instämma i det yrkande som trafikutskottets ordförande framfört tidigare i kväll.
Herr talman!
Jag tänker inte utnyttja den tid som jag står antecknad för.
Jag har till protokollet låtit anteckna ett särskilt yttrande, som gäller nattågstrafiken.
Det ifrågasattes av någon talare att jag hade varit med vid en uppvaktning med folk från Borlänge och Falun.
Det jag sade då står jag för fortfarande.
Det är självklart att vi måste ha nattågstrafiken kvar.
Såvitt jag förstår är det en ganska stor majoritet i utskottet -- det råder nästan total enighet -- som anser det, men man har litet olika syn på hur vi skall gå till väga.
Man vill inte från början binda upp sig för att pumpa in mer pengar till SJ.
Vi hörde i en annan debatt angående en annan sträcka att SJ t.o.m. gått in med ett lägre bud än vad andra hade gjort.
Vi fick vid uppvaktningen också veta att såväl näringslivet som kommunerna och de statliga verken är beredda att hjälpa till med marknadsföringen.
Det skall man göra först, sedan får vi se hur det blir.
Jag är helt övertygad om att det i denna kammare och i utskottet finns en majoritet -- lyssna nu noga -- som säger att sovvagnstrafiken skall finnas kvar.
Jag hoppas verkligen att jag blir trodd på mina ord.
Jag tror att alla övriga står för vad de sagt, liksom jag och Centerpartiet kommer att göra.
Herr talman!
Det var jag som sade i min inledning att de som uppvaktade oss från Dalarna kände sig mycket optimistiska när de for hem.
De kände sig inte optimistiska därför att de skulle få en rättighet att marknadsföra och propagera för nattågstrafik, för den rättigheten hade de redan.
Inte behöver de åka ner till trafikutskottet för att fråga om de skall få göra det.
Vad de ville var att staten skulle garantera ekonomin så att man kan fortsätta att driva nattågstrafik.
Det var vad uppvaktningen gällde.
De kände optimistism för de skulle få det stödet.
Med vänliga uttalanden rullar inte en enda sovvagn, utan det måste skapas ekonomiska möjligheter.
Vi har inte heller i vår reservation talat om en viss summa pengar.
Vi har sagt att medel bör ställas till förfogande.
Sedan är det förhandlingsmannens sak att förhandla fram detta.
Men man kan inte gå till en förhandling om man inte har någonting med sig, för då faller förhandlingen väldigt lätt.
Detta, Rune Thorén, fick de en felaktig uppfattning om.
De trodde att Rune Thorén, liksom övriga borgerliga ledamöter i utskottet, skulle stödja Dalarna och Gävle så att de får ha nattågstrafiken kvar.
Fru talman!
Jag har mycket snabbt konsulterat våra speciella sakkunniga vad gäller kristen etik.
Så här i juletider vill jag erinra Ingvar Carlsson om det Bibelord som säger: Vad som är ja är ja, och vad som är nej är nej, och vad däremellan är, är av ondo.
Jag ställde två raka frågor till Ingvar Carlsson: Kommer ni att återinföra den dubbla beskattningen på företagens riskkapital?
Ja eller nej?
Det blev ett suddigt och luddigt och oklart och tomt svar.
Jag ställer frågan igen.
Den andra frågan var: Kommer ni att återinföra den högre ersättningsnivån i a-kassan?
Ingvar Carlsson gav sig här inte ens in i ett försök till svar, utan tomheten demonstrerades genom att han inte tog upp frågeställningen.
Men repliktid återstår.
Ja är ja, och nej är nej, och vad därutöver är, det är av ondo.
Jag tänker inte i detta sammanhang ta upp de anfall av grälsjuka som jag tycker har drabbat Ingvar Carlsson under senare tid i utrikes- och säkerhetspolitiken.
Vi kommer självfallet, Ingvar Carlsson, att ha överläggningar om detta.
Det hade vi senast den 24 november i Utrikesnämnden.
Vi kommer att kalla till ett nytt sammanträde i Utrikesnämnden i början av januari, och vi kommer då att ta upp vissa viktiga ställningstaganden i de frågor som Sverige nu står inför.
Ingvar Carlsson vet vad jag talar om.
Då finns möjlighet att fortsätta dialogen i sak.
Jag lyssnar gärna på sakliga synpunkter i sakligt tunga frågor.
Det har jag hittills inte hört så mycket av.
Ingvar Carlsson ställer här retoriska frågor som: Skall ni riva ner allt som är bra?
Nej, och det är heller inte det vi gör.
När det gäller välfärdspolitiken gör vi däremot nångonting som det är alldeles uppenbart att man inom socialdemokratin tycker mycket mycket illa om, dvs.
vi inför valfrihet och alternativ och rätten att välja.
Vad Ingvar Carlsson säger med all sin intensitet i dessa frågor, med hela sin vänsterpopulistiska kraft, det är att barnen inte skall få välja skola om Socialdemokraterna får bestämma, att familjerna inte skall få välja läkare om Socialdemokraterna får bestämma och att föräldrarna inte skall få välja dagis om Socialdemokraterna får bestämma.
Detta är med förlov sagt gammaldags, det är vad Stig Malm skulle ha kallat betongpolitik av den art som Sverige bör lägga bakom sig.
Varför vågar ni inte ge medborgarna makt och inflytande?
Sedan skulle jag vilja ta upp de avgörande ekonomiska frågeställningarna, men det hinner jag inte med.
Riksdagens debattordning är avsedd för s.k. dueller, knappast för dialoger och debatter.
Jag kommer att återkomma, Ingvar Carlsson.
(Applåder)
Herr talman!
Det står tydligt i den anteckning som jag gjorde till protokollet att man inte nu är beredd att hjälpa till med några pengar, därför att SJ har inte framställt sina krav i tid.
Det kan man åtminstone kräva att SJ skall göra.
Jag sade att jag tolkar det så att utskottets ambition är att sovvagnstrafiken skall vara kvar.
Alltså är vi överens om att den skall vara kvar.
Om det sedan behövs mer pengar, får vi återkomma.
Herr talman!
Det går inte att bara säga att den skall vara kvar, utan man måste ge ekonomiska möjligheter till det.
Rune Thorén vill ofta slänga mot oss socialdemokrater att vi inte är för järnvägstrafik.
Jag tittade på vad Rune Thorén sade i en debatt den 18 november, som visserligen gällde Nordlänken.
Där säger Rune Thorén ungefär så här: Jag vill säga att det känns riktigt skönt att få stöd från socialdemokratiskt håll, eftersom jag har jobbat för bra järnvägstrafik, inte minst i Västsverige, så pass många år.
Det låter som om vi socialdemokrater aldrig skulle ha arbetat för järnvägstrafik.
Låt oss säga att vi inte har gjort det förut.
Då kanske Rune Thorén känner sig nöjd, men nu gör vi det.
Då frågar jag mig: Var är Rune Thorén?
När vi börjar att bli järnvägsivrare har han redan hoppat av tåget.
Varför gick han av?
Varför är han inte med nu?
Det går inte att driva järnväg i det här landet med vänliga ord, Rune Thorén.
Det måste till medel, och det är det som fattas i det särskilda yttrandet, som inte har något förpliktigande alls.
Herr talman!
Inte heller socialdemokraterna är beredda att nu anslå några medel, och det är alldeles riktigt.
Vad vi motionärer från Dalabänken och Gävleborgsbänken har all anledning att vara mycket nöjda med är att en enig riksdag kommer att uttala sig för att denna nattågstrafik från Gävle över Dalarna till Göteborg och Malmö är av stor regionalpolitisk betydelse.
Också SJ är av samma mening.
Därmed kommer rimligen -- såvitt jag förstår -- förhandlingar till stånd.
Sedan får vi se om det är motiverat med pengar.
Det vore ju fel att anslå pengar innan man vet om de är motiverade.
Jag vet att både kommun, länstrafikbolag och länsstyrelse är berdda att sätta i gång med marknadsföringsinsatser nu när man vet hur stort intresset är.
Det är också viktigt att länstrafikbolaget ordnar med matartrafik, så att vi från Mora, norra och västra Dalarna kan utnyttja detta nattåg.
Annars är det inte så mycket värt.
Jag är därför mycket nöjd med behandlingen av Karin Starrins och min motion.
Vi anser att den eniga uppslutningen kring nattågstrafiken kommer att rädda den.
Detta är jag övertygad om.
Sedan har vi naturligtvis olika vinklingar beroende på om vi befinner oss i regeringsställning, då vi helt naturligt litar mer på regeringen, eller om vi befinner oss i opposition.
Men låt de inte dessa skiljaktigheter fördunkla för dem från SJ som eventuellt tar del av protokollet.
Vi är eniga om att denna nattågstrafik skall vara kvar och att förhandlingar om upphandling nu kommer till stånd.
Herr talman!
Jag vill yrka bifall till utskottets förslag.
Herr talman!
Jag vill bara kort konstatera att Birgitta Hambraeus är nöjd med väldigt litet.
Herr talman!
Jag vill säga några ord om mom. 2 i hemställan i trafikutskottets betänkande.
Det borde egentligen heta moment 22, med tanke på hur detta ärende har utvecklat sig.
Man har först från statens sida gått ut med en konkurrensupphandling.
SJ framlade det lägsta budet.
När detta var ett faktum ifrågasattes om man skulle fullfölja upphandlingen.
När SJ visade sig vara konkurrenskraftigt, ändrade man på spelreglerna.
Om SJ inte hade varit konkurrenskraftigt, hade väl de ursprungliga spelreglerna funnits kvar.
Alltså: Hur SJ än gjorde, hade det blivit fel.
I den situationen tycker jag att det är utmanande att man inte tillåter ett femårigt avtal, trots att alla berörda kommuner har intagit den självklara ståndpunkten att stödja en sådan linje, trots att resenärer och personalorganisationer har engagerat sig mycket i frågan, envisas nu först regeringen och sedan utskottets majoritet med att vägra att tillämpa samma villkor för denna upphandling som gäller i övrigt.
Utskottets ordförande, Sven-Gösta Signell, har väl motiverat varför det är rimligt att riksdagen följer den socialdemokratiska reservationen på den här punkten.
För egen del förutsätter jag att de riksdagsledamöter som bor utmed den här trafikleden intar samma ståndpunkt som deras egna hemkommuner har gjort.
Därmed biträder jag bifallsyrkandet när det gäller reservation nr 1.
Herr talman!
Klockan är mycket, så jag skall försöka att fatta mig kort.
Bra kommunikationer är en grundförutsättning för ett väl fungerande näringsliv i en region.
Tågtrafiken på Sundsvall har under senare år försämrats väldigt kraftigt.
SJ:s tågplaner har inneburit en försämring, både genom färre turer och i vissa fall också genom längre restider.
De största försämringarna har drabbat nattågstrafiken.
Efter de senaste neddragningarna går det faktiskt inte i praktiken att åka tåg mellan Göteborg och Sundsvall eller mellan Malmö och Sundsvall.
Direkttåget som tidigare gick är alltså nedlagt.
Detta drabbar framför allt studerande och anhöriga till studerande väldigt hårt.
Jag har under den senaste tiden fått många samtal från människor vilka tidigare har åkt den här sträckan -- det har varit ett billigt och bra sätt att resa -- men som inte längre har den möjligheten.
Det är inte rimligt att SJ:s lönsamhetskrav skall leda till att detta som faktiskt är en grundläggande samhällsservice skall försämras på det sätt som har skett i det här fallet.
De försämrade kommunikationerna -- det handlar ju faktiskt inte bara om tåg utan också om andra kommunikationer -- har gjort att näringslivet i Västernorrland har fått en väldigt negativ utveckling under de senaste åren.
Jag kan som exempel nämna att det bara för två år sedan faktiskt fanns några börsnoterade företag som hade sina huvudkontor i Sundsvall.
Nu har dessa huvudkontor flyttats till andra orter, framför allt till Stockholm.
Nu i dagarna stänger statliga Telestyrelsen sitt kontor i Sundsvall och flyttar huvuddelen av verksamheten till Stockholm på grund av ett regeringsbeslut fattat i somras som gav klartecken till den här flyttningen.
Huvudmotivet till flyttningen var de besvärliga kommunikationerna till huvudstaden.
När man nu fortsätter att försämra kommunikationerna blir det naturligtvis oro bland befolkningen.
Hur går det med jobben?
Hur går det med näringslivet i länet framöver?
Dessa försämringar begränsar, som sagt, våra möjligheter att utveckla näringslivet.
De står i stark kontrast mot alla käcka uttalanden som brukar komma från regeringspartierna om att hela landet skall leva och att det gäller att utveckla kommunikationerna i hela landet.
Jag tycker inte att det hjälper att, som Lars Björkman säger, följa utvecklingen när det gäller nattågstrafiken och vidta åtgärder.
Direktnattågslinjen mellan Göteborg och Sundsvall är ju faktiskt redan nedlagd.
Vi behöver inte någon som följer utvecklingen, utan vi behöver tåg att åka med.
Därför anser jag att det mer eller mindre är en självklarhet att man måste låta upphandlingen av olönsam tågtrafik även omfatta nattågstrafiken på sträckan Göteborg -- Malmö -- Sundsvall.
Herr talman!
Jag vill avsluta med att instämma i Sven-Gösta Signell yrkande, dvs.
bifall till reservationerna 1, 2 och 4.
Herr talman!
Hans Stenbergs berättelse om att huvudkontor läggs ner och flyttar är inte särskilt relevant, eftersom han i sitt anförande pläderar för att nattågstafiken mellan Göteborg, Sundsvall och Malmö skall förbättras.
Jag vet inte vad det har för samband med att huvudkontor flyttas till Stockholm.
Det kanske var någonting som jag inte riktigt fattade.
Men för den skull förstår jag att behovet av trafik kan finnas.
I den ursprungliga motionen till regeringens proposition som den socialdemokratiska gruppen i utskottet har avlämnat skriver man att riksdagen som sin mening skall ge till känna vad i motionen anförts om kostnader för köp av sovvagnstrafik.
De räknar sedan upp de sträckor som är aktuella i denna debatt.
De avslutar med att kostnaderna skall täckas inom ramen för anvisade medel på anslaget köp av olönsam persontrafik på järnväg.
Detta var alltså ursprungsunderlaget till utskottet.
I utskottets skrivningar har de uppenbarligen tyckt att det finns ekonomiskt utrymme någonstans i budgeten, eftersom de tyckte att de inte borde nöja sig med att använda de anvisade medlen i anslaget utan att mer pengar borde skickas med.
Jag förstår att det naturligtvis är betydligt lättare att i både kammaren och utskottet argumentera med större ramar att röra sig inom.
Men vad är nu skillnaden?
Var det så att man från början tyckte att de här järnvägarna och den här nattågstrafiken faktiskt kunde prioriteras inom gällande ram?
Nu har ni gjort ett annat ställningstagande.
Och är det så att besöken av kommunalråd och landstings- och länsföreträdarna har understrukit behovet på ett så påtagligt sätt att ni har lämnat den ursprungliga motionstexten för att betydligt vidga ramen?
Hans Stenberg kan kanske svara på dessa frågor.
Herr talman!
Det var ett klargörande inlägg.
Jag har ofta undrat hur man från regeringspartiernas sida egentligen funderar när man lägger upp sin politik på kommunikationsområdet.
Om man inte begriper sambandet mellan möjligheten att ha ett väl fungerande näringsliv -- det gäller t.ex. att kunna ha ett huvudkontor för ett stort rikstäckande företag på en ort -- och väl fungerande kommunikationer, förstår jag att politiken kan bedrivas så som nu sker.
Herr talman!
Lars Björkman frågade om vi har ändrat uppfattning.
Men vi har inte alls yrkat på ytterligare medel i det här fallet.
Vi säger så här: Om statliga medel erfordras för att driva nattågstrafiken under 1994 års trafikår bör regeringen återkomma till riksdagen med förslag om medelsanvisning.
Det är en väldig skillnad mellan att föreslå medel och att inte göra det.
Om det går att täcka behovet behöver man inte återkomma.
Men om det inte går att driva nattågstrafiken osv.
tycker vi att man skall återkomma.
Vi har, som sagt, inte begärt några ytterligare medel.
Jag tycker att det är att göra det litet väl lätt för sig när man bara säger att Socialdemokraterna nu har varit i farten.
Vi sägs ha tagit intryck av olika uppvaktningar.
Men det skulle ju vara en skam för Sveriges riksdag om vi här inte lyssnade på de människor som uppvaktar oss.
Om vi sade att människor gärna får komma med argument men att vi inte lyssnar på dem, för det är vi alldeles för stora för, skulle det enligt min mening vara en skam utan like.
Nej, heder åt den riksdagsman och det utskott som lyssnar på de människor som uppvaktar oss!
Herr talman!
Det hela verkar vara väldigt enkelt.
Sven-Gösta Signell säger ju att vi skall lyssna till människorna och att vi så långt som möjligt skall försöka effektuera alla önskemål.
Självklart har vi alla grundinställningen att vi skall lyssna och försöka bedöma var behoven är störst.
Men i den aktuella propositionen, Sven-Gösta Signell, var de pengar som angavs redan intecknade genom de upphandlingar som statens förhandlingsman hade föreslagit skulle ske.
Det fanns inte, och det borde även Socialdemokraterna ha kunnat utläsa, något utrymme i propositionen för en ytterligare ram beträffande nattågstrafiken.
Det krävdes alltså redan från början pengar om man ville lägga in nattågstrafiken.
Därmed måste det tolkas in att denna skulle prioriteras enligt ert förslag.
Men man kan inte både ta hand om förhandlingsmannens lista och lägga in ytterligare banor och tågsätt i det här konceptet, för det skulle kräva mera pengar.
Men det var ni inte beredda att föreslå.
Herr talman!
SJ har inte i sin framställning, vilket jag tidigare påpekat, redovisat nämda behov av nattågstrafik.
Därför drar jag slutsatsen -- utan att därmed säga att vi är ointresserade av att lyssna på vad våra företrädare ute i landet berättar i samband med besök som vi gör -- att man, eftersom SJ inte har gjort någon framställning här, har gjort bedömningen att de här banorna inte bedömts ha samma prioritet som de banor som förhandlingsmannen förhandlat med SJ om.
Fru talman!
Statsministern tar ordet ' ' reformhöst ' ' i sin mun och avser med det något positivt.
Jag tror att han då avslöjar precis det jag talar om, nämligen klyftan mellan regeringen och folket.
Jag kan försäkra Carl Bildt om att de många människorna i Sverige just nu upplever oro, inte glädje.
Det är ett av de stora problemen, att svenska folket har förlorat mycket av sin framtidstro, och det är den som måste återställas.
Ni talar om att vi skulle vara emot möjligheten att välja skola, men det var vi som införde den möjligheten.
Ni vill ha en segregerad skola, att föräldrars inkomster i framtiden skall kunna spela en roll i valet av skola.
Jag vill ha en samlad skola, en gemensam skola för alla.
Det är där den stora skillnaden finns.
Ni talar om möjligheten att välja läkare, men det är ju den möjligheten ni tar bort nu.
Man får en läkare som man skall hålla sig till, medan vi med dagens system har möjlighet att gå till en barnläkare, att gå till en läkarstation eller att gå till en privatläkare.
Ni minskar i själva verket valfriheten.
Visst kan vi få välja dagis.
Det är vi för.
Men ni vill införa ett system som innebär att man slår sönder kvaliteten i daghemmen och att man kan höja avgiften så att många, framför allt ensamma mödrar, inte kommer att ha råd att använda dagis, och det är det vi vänder oss emot.
Jag har gett besked i skattefrågan, Carl Bildt.
Vi ansåg att vi hade skapat ett bra skattesystem då vi gjorde upp med Folkpartiet.
Ni genomför ett system som återigen gör det möjligt att skatteplanera och skattefuska.
Jag kan försäkra er om att vi kommer att återställa det tidigare systemet.
Sedan om gnället.
Borgerliga ledarskribenter brukar skriva att Ingvar Carlsson är gnällig.
Jag förstår att Carl Bildt skulle tycka att det vore bekvämare om ingen sade ifrån.
Men försök inte avfärda det som gnäll när jag och andra socialdemokrater protesterar mot att hundratusentals människor tvingas leva på bidrag.
Vi går emot och vi kommer också att gå emot den stora förändringen av arbetslöshetsförsäkringen.
Vi protesterar mot att familjer tvingas gå från hus och hem, mot att barn och gamla far illa när de inte får den vård och omsorg de behöver.
Samtidigt sänker regeringen skatten för kapitalägare och förmögenhetsägare med 25 miljarder kronor.
Det är inte att slå vakt om företagen, Carl Bildt, det är att slå vakt om kapitalägarna, det är att åstadkomma en omfördelning i det svenska samhället och faktiskt återinföra en del av det gamla klassamhället.
Tro inte, Carl Bildt, att de 30 000 människor som ställer sig utanför Riksdagshuset är gnällspikar och att de står där därför att de vill gnälla.
De står där därför att de är oroliga och därför att de protesterar.
De vet, Carl Bildt, att det går att behålla ett rättvist och någorlunda jämlikt samhälle i Sverige.
Det demonstrerar de för.
Det är bra att de gör det, och jag hoppas att de skall få sina förhoppningar infriade 1994.
(Applåder)
Herr talman!
Det senaste inlägget gör mig faktiskt orolig.
Lars Björkman säger själv att det inte finns några möjligheter att lägga till mer om man inte har ytterligare medel.
Här har ni ju bedyrat att majoriteten i utskottet och era särskilda yttranden är en garanti för att nattågstrafiken skall gå, att ni alla är vänligt inställda till detta.
Men nu får vi ett erkännande.
Det går inte att driva detta utan extramedel.
Det är det vi har sagt.
Regeringen bör återkomma.
Men nu gör Lars Björkman mig verkligen orolig.
Menar ni ingenting med era påståenden.
Driver ni med kommunerna och driver ni med oss?
Vad är det ni håller på med?
Det här gör mig verkligen orolig.
Kommunerna utmed de berörda linjerna börjar nog undra.
Nu får ni deklarera mer än välvilliga ord.
Nu gäller det att gå till handling, om ni skall bli trovärdiga.
Herr talman!
Jag vet inte om jag kan stilla Sven-Gösta Signells oro inför den nattsömn som jag hoppas att han så småningom skall få.
Men jag har faktiskt ett antal gånger förklarat hur man har beräknat att använda de pengar som finns anvisade i regeringens proposition.
Om det är ett dåligt resultat som Sven-Gösta Signell inte vill ställa upp på, eller om han på något sätt vill ta bort bitar för att prioritera utrymme för annan trafik, är ju det en möjlighet som står till buds.
Annars vet Sven-Gösta Signell säkert precis lika bra som alla vi andra att underskottet i vår budget är så stort att vi inte kan stapla alla de önskemål på varandra som alla människor i det här landet har.
Vore det så enkelt, herr talman, tror jag att t.o.m. den förra socialdemokratiska regeringen skulle ha klarat av de här frågorna.
Då skulle vi inte ha haft dem kvar.
Herr talman!
Vi har inte staplat en mängd olika önskemål.
Det är två saker vi pratar om.
Det är nattågstrafik från Sundsvall och det är nattågstrafik från Borlänge som vi diskuterar nu.
Det är inte att stapla en mängd önskemål.
Vi har också talat om vad som behövs för detta.
Till sist vill jag bara tacka Lars Björkman för att han önskar mig en god nattsömn.
Jag känner själv behov av det.
Fru talman!
Jag ansåg inte att Ingvar Carlsson var gnällig när han talade om inrikespolitik och ekonomi.
Jag förbehöll uttrycket för hans insatser på det utrikespolitiska området.
Däremot anser jag att det han ger exempel på när det gäller inrikespolitiken och ekonomin är vänsterpopulism av en art som jag undrar om egentligen Gudrun Schyman förmår leva upp till.
Ingvar Carlsson säger att de skattesänkningar om 25 eller 30 miljarder som vi har genomfört för företagen handlar om kapitalägarna.
Jag undrar då: Var tror egentligen Ingvar Carlsson att de nya jobben skall skapas?
De skall skapas i företagen, och för att de skall skapas där krävs investeringar, och investeringar är pengar, det är kapital.
Lägger vi dessa dubbelbeskattningar på företagen och kapitalet skapas inte jobben.
Ingen uppgift är viktigare än att under 1990-talet skapa förutsättningar för fler jobb.
Den gamla socialdemokratiska betongpolitiken på detta område leder till ökad arbetslöshet.
Jag tror inte att det finns en enda socialdemokratisk regering i hela Europa som fortfarande har kvar dubbelbeskattningen.
I Norge avskaffades den av en socialdemokratisk regering för ett eller två år sedan.
Jag vet inte om Ingvar Carlsson tycker att Gro är en gemen kapitalistlakej, som bara är ute efter att berika de rika och ta från de fattiga.
Jag tycker att Gro är en ganska bra person, och det hon gjorde var bra för Norge.
Det vi gör är bra för Sverige.
Det man har gjort i Finland är bra för Finland.
Utan detta blir det inga nya jobb.
Återigen, med Bibelns ord: Ja är ja och nej är nej, och vad där emellan är är av ondo.
Att försöka konsultera Göran Persson i den delen leder nog inte till något bättre resultat.
Det är ju fortfarande inget ja eller nej när det gäller dubbelbeskattningen.
Det var bara surr, tomhet och allmänna uttalanden, därför att Ingvar Carlsson vill kunna stå där ute och hetsa med vänsterretorik mot företagen, mot kapitalet och mot regeringen.
Men han vet samtidigt att man måste kunna säga till företagen: Nej, men det ligger väl mycket i vad regeringen gör.
Det är nödvändigt att föra en realistisk politik.
Och då blev det denna kluvenhet -- vad däremellan är är av ondo.
Samma sak vad gäller a-kassan: Vänsterretorik.
Men i verkligheten vet han att detta är en politik som är riktig och viktig och som förs av varenda socialdemokratisk regering i Europa.
Det finns en elegant liten teckning av Ströyer i dag i Dagens Nyheter.
Man ser Göran Persson i finansdebatten häromdagen stå här i denna talarstol.
Det är en stor, stor, stor pratbubbla som är tom, tom, tom.
Det är den socialdemokratiska politiken just nu.
Detta till trots ber jag att få önska Ingvar Carlsson en god jul.
Jag skänker ju bort litet slipsar.
Även Ingvar Carlsson skall få en vacker julslips av mig.
(Applåder)
Fru talman!
Mig behöver statsministern inte ge någon slips.
(Applåder) Efter det att det talats så mycket om ljus, jul och allt vad det nu är vill jag upprepa vad jag sade i ekonomidebatten: Svensk ekonomi är som en julgran, fast efter julgransplundringen.
Jag blir därför alltid rädd när det talas -- och allra räddast blir jag när statsministern gör det -- om ljuset i slutet av tunneln.
Det finns faktiskt skräckscenarier, och det finns möjligheter för denna regering att göra fler prakttavlor.
Vi har nog den värsta tiden framför oss -- det tror jag -- nämligen den tid då 20 % av Sverige går bra och man ser rekordvinster osv., medan övriga 80 % går dåligt.
Det kan, som bekant, om vi inte vidtar åtgärder i form av nedskärningar i de statliga utgifterna, sluta i ett förfärande scenario med hyperinflation och annat och där min nya vän finansministern tillsammans med riksbankschefen får sitta tillsammans med Världsbanken och det närmast blir genant att vara statsminister i Sverige.
För att göra något åt detta måste vi återindustrialisera Sverige.
Därför har vi föreslagit direktavskrivningar, nuvärdesavskrivningar m.m.
Jag skulle vara hemskt glad om statsministern, när ni nu skyndsamt skall utreda detta, kunde tala om vad ' ' skyndsamt ' ' betyder.
Detta är nämligen viktiga åtgärder för att få fart på hjulen i Sverige.
Så ett gott råd -- om man får ge ett sådant så här i jultider.
Ett gott råd är att ni själva i regeringen förklarar för folk i litet enklare termer de nationalekonomiska sammanhangen.
Det är väldigt viktigt just nu.
Det är väldigt farligt om man gör precis tvärtom, nämligen försöker få det att låta så väldigt komplicerat att folk bara rycker på axlarna.
Människor i Sverige som drabbas av det som nu sker måste förstå vad som ligger bakom.
Jag tror inte att det är så många som gör det ännu.
Sedan ett par ord om de stora missgreppen.
Det medges att vi har hjälpt regeringen emellanåt.
Men i en fråga hjälpte vi då rakt inte till.
Jag avser då det totalhaveri som kostade Sverige 25 -- 65 miljarder kronor.
Det var när amiral Bildt gick på grund osv.
och svenska kronan började flyta litet redlöst och oplanerat.
Jag tycker faktiskt på fullaste allvar att den frågan om någon borde utredas.
Tidigare riksbankschefen Lars Wohlin har föreslagit en internationell kommission som ser över detta.
Vad var det då som hände?
En haverikommission tillsätts ju när flygplan störtar, och en sådan kan man också ha när Sverige störtar.
Man måste få svar på frågor om det var nödvändigt, vad det kostade osv.
Det kan ju inte vara så att det bara är folk med fallskärmar som skall stå för vad de har gjort.
Till sist, statsministern: Vi vill skära i alla statliga utgifter.
Jag skulle vilja höra en liten läcka om den budget som kommer.
Tänker ni fortsätta att ha kvar alla heliga kor som gör att ni inte skär i de statliga utgifterna utan undantar vissa områden?
Fru talman!
Låt mig i all vänlighet säga att jag nog tycker att få egentligen är i så stort behov av en ny slips som Ian Wachtmeister.
Jag skall inte göra honom heller besviken på denna punkt.
Man är ju tacksam när man får den här typen av väldigt preciserade frågor som man skall svara på under tre korta minuter.
Ian Wachtmeister frågade mig: Kommer ni att behålla de heliga korna?
På den frågan kan jag enkelt svara: Ja, de heliga -- det här är nämligen en regering som står för etik och moral -- bibehåller vi, men åtskilliga andra kommer vi nog att ta oss an.
Det är också den bistra sanningen, som ingen kan fly, att vi har levt över våra tillgångar som nation, som stat och, ibland, som kommuner och landsting.
Den som tror att vi kan ta oss ur detta genom höjda skatter eller genom att bara ta till voodootrix med ekonomin kommer i själva verket att föra oss in i en än djupare, än långvarigare och än allvarligare kris än den vars värsta fas vi nu har bakom oss.
Det kommer förvisso att behövas många insatser också från olika partier i denna kammare för att bringa statsutgifterna i balans.
På en punkt, det skall jag gärna säga, är jag litet besviken på Ny demokrati och på Ian Wachtmeister.
Ofta när vi har en dialog i utskotten -- för dialoger har vi -- är det på höjda utgifter, inte på sänkta sådana, som Ny demokrati ställer kortsiktiga krav.
Helt kort till frågan om valutapolitiken och förra hösten.
Utrett är väl detta i och för sig av Lindbeckkommissionen, men en debatt skadar inte.
Jag tycker fortfarande att det var bra att vi i Europa försökte bibehålla ett system med fasta växelkurser.
Jag är alldeles övertygad om att detta är bra för stabiliteten, bra för företagsamheten, bra för möjligheterna till tillväxt och långsiktigt bra för möjligheterna till jobb.
Det försökte vi, och det försökte andra regeringar.
Det misslyckades i Europa.
Vi är nu i en annan fas av utvecklingen.
Men jag tror att det är viktigt att vi på 1990-talet gemensamt mellan de europeiska länderna försöker att återetablera den valutastabilitet som, tyvärr, gick förlorad förra hösten.
Det kan vi inte göra ensamma.
Det kräver ett samarbete på det sätt som jag har beskrivit här tidigare och som det talas om i EG-kommissionens Vitbok.
Det är en uppgift som jag innerligt hoppas att inte bara Ingvar Carlsson och t.o.m.
Gudrun Schyman utan även Ian Wachtmeister, som den företagare han är, skall inse behovet av och vilja ställa upp på åter en gång.
Han ställde upp ganska bra, t.o.m. för 500 % ränta förra hösten.
Fru talman!
Om det som gjordes i november förra året nu var så bra tycker jag att det finns ännu större anledning att klarlägga detta genom den utredning som Lars Wohlin och jag föreslår.
Det som gjordes var nämligen inte alls bra.
Det var i stället ett stort fiasko och den dyraste prakttavla som någonsin tillverkats i Sverige.
Medan vi talar om sådana saker vill jag säga att jag tycker att man, och det är definitivt ett mycket allvarligt förslag, efter den debatt som har varit om arbetslösheten och de åtgärder som har aviserats från olika håll och med tanke på den oenighet som finns osv.
-- och eftersom vi inte kan lösa det här -- borde ha en kommission liknande Lindbeckkommissionen för att se på detta med arbetslösheten.
Vi måste nämligen få in allmänintresset i den här frågan.
Här inne finns för många särintressen -- förlåt mig!
Jag tror att allmänheten skulle vilja få en logisk, saklig och objektiv analys.
Man skulle kunna komma med ett förslag av den modell som Lindbeckkommissionen använde, men på ett annat sätt, och tala om vad det är Sverige måste göra för att få rätsida på situationen.
Jag tror nämligen att inte bara statsministern, utan även många andra då kunde luta sig mot det förslaget och säga: Det var ju bra, de har sagt så och vi håller med.
Alla höll ju med Lindbeck.
Kommer ni ihåg det?
En annan sak är att det hotas med avgång från regeringens sida.
Det skall jag be att få upplysa om.
Det är intressant, för det är nämligen ett argument som har kommit fram i våra förhandlingar i utskotten, med regeringspartier och i andra sammahang.
Hela tiden skall man avgå.
Det festligaste av allt var när man skulle avgå om vi inte gick med på att höja bensinskatten.
Det är säkert.
Det sade man till mig.
Det är absolut säkert.
Det var Lars Tobisson ocn några andra här, som säkert inte vill bli namngivna, som sade: Om inte ni går med på att höja bensinskatten avgår regeringen.
Vi höjde inte bensinskatten i går, och regeringen sitter kvar.
Vad är nu detta?
Jag har hört talas om att ni inte skulle ha taburetthäfta.
Det har intygats från högsta håll.
Kan det möjligen vara så, herr statsminister, att Lars Tobisson rent utav lurar mig när han säger så där?
Har ni verkligen sådant fuffens för er, att han inte menar att ni skall avgå?
Man måste ju lära sig i den här hanteringen.
Med heliga kor menar jag t.ex. det politiska träsk som statsministern och jag brukar underhålla oss om och plaska omkring uti samt vad man skall göra på den kanten.
Jag menar också den u-hjälp som min vän Alf Svensson administrerar, en u-hjälp som ohjälpligt rinner ut ur statskassan.
Tänker ni göra något på det området?
Vi har inte råd med den.
Sedan tänkte jag också fråga om ni tänker ta reda på vad flyktingpolitiken kostar och vad ni kan göra åt den.
Nu har jag sagt ett ord som givetvis gör mig skyldig till att vara rasist, men det blir man i Sverige så fort man kan räkna.
a (Applåder)
Fru talman!
I det som Bengt Westerberg kallar socialdemokratins usla förflutna hade människor arbete.
De fick god omsorg, och alla barn fick en god utbildning.
Jag tror att människor längtar tillbaka till det som Bengt Westerberg kallar socialdemokratins usla förflutna, bort från det paradis som Bengt Westerberg i dag tror att han lever i. Bengt Westerberg gav inte något klart svar på min fråga.
Före valet 1991 garanterade Bengt Westerberg att han inte skulle sätta sig i en regering som var beroende av Ny demokrati.
Kan vi få ett besked om att Bengt Westerberg nu menar allvar med det uttalandet?
Eller riskerar vi att -- om valutslaget blir sådant -- få leva med att ett parti som Ny demokrati har ett avgörande politiskt inflytande?
-- Det är en viktig fråga, och jag tycker att det är rimligt att vi här i riksdagen får svar på den.
Regeringen har tappat kontrollen över arbetslösheten.
För ett år sedan bedömde ni att den skulle hamna på 5 -- 6 %.
Nu är den omkring 8,5 %.
Då räcker det inte med att skälla på Socialdemokraterna, Bengt Westerberg, utan det är ni som har ansvaret -- det är ni som regerar.
Vi har lagt fram förslag som skulle ha inneburit att hundratusentals människor som nu är arbetslösa hade haft sysselsättning eller skulle ha befunnit sig i utbildning.
Det är riktigt att vi håller på och utvecklar och förbättrar vår småföretagarpolitik.
Vi för en utomordentlig diskussion med småföretagarnas representanter.
Jag förstår att regeringspartierna är oroliga -- ni har inte motsvarande dialog med dem.
Vad vi har lärt oss där är att det inte är sänkta skatter som är det viktiga för dem, utan det är hur de skall kunna få lån, hur de skall kunna få låga räntor och hur det skall kunna bli en efterfrågan på deras produkter.
I alla de avseendena har ni grovt skadat småföretagarnas möjligheter att producera och anställa människor.
Bengt Westerberg!
Hur kan ni i Folkpartiet ideologiskt vara med om att införa ett vårdnadsbidrag i detta läge?
Jag kan möjligen förstå att ni har tvingats till det av kds -- det är kds fallskärm.
Men hur kan ni i dagens ekonomiska läge gå ut med att detta inte skall finansieras?
Ni drar ned för arbetslösa, sjuka och gamla och försämrar i skolan, och så skall ni genomföra en ny reform -- ett vårdnadsbidrag!
Och hur kan ni i detta ekonomiska läge, när människor tvångsregistreras hos husläkare, ge specialistläkare fritt fram att skicka räkningar till landstingen, så att pengarna kommer att rinna ur landstingens budget och vi får dra ned på de vanliga sjukhusen, avskeda läkare och framför allt sköterskor, biträden och övriga?
Jag förstår inte hur Folkpartiet kan gå med på sådan åtgärder.
(Applåder)
Jag får erinra om att meningsyttringar från åhörarna inte är tillåtna.
Fru talman!
Det är en konstig diskussion som handlar om avgångar fram och tillbaka.
Jag vet inte alls vad som har förekommit i herr Wachtmeisters omgivning i olika samtal i detta sammanhang.
Jag kan delvis förstå att det surrar mycket tal om avgång i hans närhet.
Han är ju luttrad i den delen när det gäller sin närmaste omgivning.
I övrigt vill jag bara säga att det är sådana saker som hanteras med visst allvar.
Lyssna på mig!
Ian Wachtmeister vet att när jag säger någonting, då är det allvar.
Det har han lärt sig också får konsekvenser.
Det var inte så värst mycket Ian Wachtmeister hade att tillföra när det gällde att precisera sina frågeställningar om de s.k. heliga korna, till skillnad från de vanliga korna.
Vi kommer att lägga fram en budget som är strikt och som är stram.
Den fullföljer den saneringspolitik som denna regering står för, och som är en förutsättning för lägre räntor och för att vi skall få fram de nya jobben.
Det innebär att vi tittar på kostnaderna på alla områden.
Jag tycker inte att det är rasistiskt att ställa frågor om kostnaderna för flyktingpolitiken.
Jag tycker att det har gjorts övertramp, milt sagt, av Ny demokrati i andra delar av den flyktingpolitiska debatten, men självfallet skall vi föra en debatt om kostnaderna.
Vi har lagt fram förslag från regeringens sida där vi försöker att spara och hushålla på flyktingpolitikens område precis på samma sätt som vi tvingas att göra det på andra områden.
Men offentliga utgifter, som är nödvändiga i ett civiliserat samhälle, är uttryck för vissa moraliska och politiska ställningstaganden.
Vi har en skola som kostar pengar, för vi vet att det är en investering i framtiden att ge våra barn bästa möjliga utbildning.
Vi har en flyktingpolitik därför att det är ett moraliskt ansvar att hjälpa människor som är i nöd och som lider.
De som har kommit hit från Bosnien, det vet Ian Wachtmeister, har inte kommit hit därför att de var lockade av några överdrivna bidrag.
Det är inte bidrag som har fört dem hit, det är serbiska bomber, bomber som har gjort att deras hus inte längre finns, att deras byar är förödda, att de inte har något hem, att det de älskar kanske inte längre finns.
Det innebär inte att vi inte skall hushålla och spara på flyktingpolitikens område.
Det skall vi, och det gör vi.
Men flyktingpolitiken är också uttryck för ett moraliskt ställningstagande.
Jag tror och hoppas att Ian Wachtmeister i dessa jultider, när han skall få sin julslips, i grunden är beredd att ställa upp på att moralen kräver att vi hjälper människor i nöd.
(Applåder)
Fru talman!
Inte heller jag är i behov av någon slips, varken från statsministern eller från någon annan, om det är någon som kommer på den tanken.
Talet om att det är vänsterpopulism som bedrivs när vi från den samlade vänsterns sida talar om solidaritet och rättvisa är faktiskt inte sant, Carl Bildt.
Det handlar inte om populism, utan det handlar om politik.
Politik handlar om att välja.
På vems sida står jag och det parti som jag tillhör?
På vems sida står Carl Bildt och det parti han tillhör?
På vems sida står regeringen?
Jag har de senaste veckorna mött väldigt många människor här utanför på Mynttorget som kommer för att tala om sin vrede, sin besvikelse, sin upprördhet och sin oro över framtiden.
Det Carl Bildt säger är att jag och Ingvar Carlsson, som har mött de här människorna, inte skall ge efter för en kortsiktig frestelse och tillgodose de här människornas mycket berättigade krav på en rimlig nivå i a-kassan, på en rimlig ersättning när de är sjuka och krav på att få arbeta.
Det handlar inte om frestelser, det handlar om att få leva ett människovärdigt liv.
Att stå på de människornas sida, att hävda människovärdet framför marknadsvärdet handlar inte om populism, det handlar om politik.
Det är mycket föraktfullt att uttrycka sig på det sätt som Carl Bildt gör när han talar om dessa människors oro och de krav som i dag förs fram av en alltmer växande skara människor.
Det är beklagansvärt att vi har en statsminister i det här landet som på det sättet saknar respekt för människor och för människovärdet.
Det är inte populism när vi från vänstern säger att en politik för framtiden, som Carl Bildt gärna talar om, handlar om att försvara den generella välfärden.
Det handlar om att riva upp den orättvisa skattereformen.
Det handlar om att låta kommunerna få växa, få expandera, så att vi kan tillgodose de krav på vård och omsorg, på utbildning, på fritid för ungdomarna, på kultur som växer fram och som nu faktiskt kan tillgodoses.
Dessutom skapar vi jobb.
Det är inte populism att tala om för Carl Bildt, om han inte vet bättre, att vi kvinnor i Sverige inte kommer att acceptera att gå tillbaka och utföra ett obetalt och osynliggjort hemarbete.
Vi kommer inte att göra det.
Vi kommer att kräva vår rätt.
Vi kommer att kräva hela lönen.
Vi kommer att kräva halva makten.
Vi kommer att kräva ett helt liv, som innebär att vi har möjligheter att både arbeta, vara föräldrar och delta i samhällsdebatten.
Detta är inte populism.
Detta är jämlikhet.
Detta är solidaritet.
Detta är att hävda människovärdet.
(Applåder)
Fru talman!
Ingen kan i alla fall påstå annat än att Gudrun Schyman levde upp till förväntningarna.
Vad hon hade att säga var att jag saknade respekt för människan och människovärdet när jag ansåg att den politik hon står för är relativt billig och enkel vänsterpopulism.
Det handlar inte om att jag saknar respekt för människovärdet.
Det handlar om att jag inte har någon vidare respekt för kvaliteten i den politik och det politiska alternativ som Vänsterpartiet står för.
Gudrun Schyman står här som något slags slagordsmaskin och säger: Vi vill det, och vi vill det, och vi vill det.
Det låter ju välvilligt, men Gudrun Schyman är erfaren nog att veta att politik handlar om att fatta de svåra besluten.
Det är inte fråga om några dagisramsor.
Det handlar om svåra beslut i en tuff tid när vi skall lägga grunden för tillväxt och företagande, när så mycket har gått snett att vi måste ställa det till rätta, och när det politiska alternativ som Gudrun Schyman förordar -- planhushållning, dirigism, kommunism -- har havererat så grundligt, med allvarliga konsekvenser över hela Europa.
Ett vet vi: Vi kan aldrig gå den väg -- vilken den nu är i sina detaljer -- som Gudrun Schyman förordar.
Skulle vi följa vänsterpolitiken, skulle vi till mycket stor del slå ihjäl företagsamheten i detta land.
Bidrag skulle ges till alla som vill ha.
Vi skulle höja alla ersättningsnivåer -- förmodligen över 100 %, om det nu var matematiskt möjligt.
Det är alltid någon som vill ha det.
Vi skulle alla hamna i en statsskuld och ett underskott som ingen skulle kunna klara av.
Det vore intressant att någon gång höra Vänsterpartiet tala om svåra beslut, ett svårt ansvarstagande och viktiga vägval.
Inse att det inte är produktionen av slagord, utan produktionen av varor, tjänster, nya idéer och nya företag som lägger grunden till Sveriges utveckling framöver.
Vänsterpolitik har Europa och Sverige fått alldeles tillräckligt av.
Populism är den största faran för framtiden.
Det är realism och ansvarstagande som Sverige och Europa behöver.
(Applåder)
Fru talman!
Jag tycker att den intellektuella nivån på den politiska debatten sjunker oroväckande hastigt, Carl Bildt.
Vad jag talar om är den verklighet som vi lever i.
Det är en verklighet med en massarbetslöshet, en situation ute i kommuner och landsting där neddragningar åstadkomna genom den borgerliga regeringens politik innebär att många människor far illa.
Det är gamla människor, unga människor, barn, och ungdomar som går i skolan -- en segregerad skola till följd av er politik.
Det handlar om verkligheten och ingenting annat.
Det är inte slagord.
Det är inte slagord som de 30 000 människor som stod här utanför riksdagshuset i veckan för fram.
De går inte hit för att de tycker det är roligt.
De går hit därför att de har någonting viktigt att säga.
De är mycket besvikna, Carl Bildt, att varken statsministern eller någon av de andra företrädarna för den som ni tycker så utmärkta politik som ni för inte ens vågar gå ut och möta dem.
Ni vågar inte ens gå dit och tala med människor.
Det är de flesta väldigt besvikna över, och jag håller med dem.
Ni tycker att ni har en så fantastiskt bra politik som kommer att föra Sverige in i ett så fanstastiskt välstånd.
Varför går ni då inte ut på gator och torg och möter de människor som har en annan uppfattning?
Varför åker ni inte land och rike kring och går på arbetslöshetskaféerna och talar med de människor som det berör?
Ni är fega, eftersom ni hycklar.
Det är sanningen.
Så till frågan om Europapolitiken, som Carl Bildt berörde.
Det är den enda fråga där han befinner sig i ett resande tillstånd.
Dessutom är det inte bara resande rent fysiskt, utan det är också resande in i en värld som inte kommer att bli verklighet.
Jag är också ute och reser mycket, inte minst är jag ute på skolor.
Jag kommer ganska ofta efter Carl Bildt.
Det är intressant vilka frågor jag får, och de opinionsundersökningar jag gör efter det jag har gjort presentationer är också intressanta.
Det är intressant att se effekten av Carl Bildts resande och vad det har fört med sig.
Opinionen inte minst bland ungdomarna pekar på ett klart och entydigt nej till ett svenskt medlemskap i den europeiska unionen.
Jag tror inte att det är möjligt ens för Carl Bildt, även om han ofta har en konstig verklighetsuppfattning, att säga att dessa ungdomars åsikter är ett uttryck för sekteristiska vänsterintressen, nationella sekteristiska intressen eller att de är totalt förda bakom ljuset.
Detta är en ungdomsgeneration som sätter framtidsfrågorna på den politiska dagordningen.
Den ger sig inte hän åt den politiska retorik som gällde på, 60-, 70- och 80-talet, utan den talar om solidaritet, en hållbar utveckling och en framtid som innefattar fler människor än i de 12 länderna i den västeuropeiska unionen.
Det är framtidstänkande, Carl Bildt.
I den framtiden utesluter en majoritet ett medlemskap i den europeiska unionen.
Det skulle vara intressant att höra vad Carl Bildt har för beredskap när det blir ett nej i folkomröstningen.
Skall ni avgå?
Eller lämnar ni över till oss som vet bättre?
(Applåder)
Fru talman!
Det är alldeles riktigt som Gudrun Schyman påpekar i slutet av sitt anförande att jag befinner mig resande ute i landet och möter människor varje vecka.
Jag möter dem var helst jag träffar dem, ute på skolor, på arbetsplatser och på möten.
Jag vill ibland komma bort från de organiserade mötena och möta människorna ute i verkligheten som den faktiskt är.
Jag vill borta från riksdagshus och Rosenbad möta människor inte bara på Mynttorget utan runt om i verkligheten i Sverige.
Det jag möter är en långt mer realistisk bild hos människorna av Sveriges ekonomiska situation och möjligheter än den som ofta kännetecknar den politiska debatten.
Man vet att vi har levt över våra tillgångar under många år.
Man vet att det har begåtts svåra misstag.
Man vet att det inte finns några mirakelmediciner.
Man vet att det är i företagen som de nya jobben måste komma, och man vet att det krävs en politisk omläggning som är grundad på en realistisk syn på vad politiken och framtiden kan innebära.
Jag möter realism, och jag möter de frågor som finns och försöker att ge ett svar.
Det gäller självfallet inte minst det oerhört viktiga Europapolitiska vägval som vi står inför.
Jag har tagit mitt personliga politiska ansvar genom att vara ute varje vecka i olika delar av landet och möta människor och försöka att argumentera för det som jag står för.
Det är valet att vara inne, att ha inflytande, att ha möjligheter till nya jobb och investeringar, men också möjlighet att bidra till samverkan för freden i Europa.
Gudrun Schyman står för ett alternativ som ställer Sverige utanför, utan inflytande i Europa, utan möjligheter att attrahera de investeringar som är alldeles avgörande för att vi skall få jobben, och som dessutom ställer Sverige utanför möjligheterna att bidra till en aktiv, konstruktiv och framtidsinriktad fredspolitik.
Det är beklagansvärt att behöva säga det.
Därmed går Gudrun Schyman objektivt sett, som marxisterna brukar säga, i samma band, i samma fålla, som de aggressiva nationalisterna -- rödbruna i Ryssland, eller bara bruna i andra länder -- som också vill resa murar och barriärer mellan folk, och som vägrar att inse samverkans betydelse för jobben, för inflytandet och för freden.
Gudrun Schymans Vänsterparti är ett populistiskt parti som dessutom står för en isolationism som är farlig för Sverige och farlig för Europa.
(Applåder)
Fru talman och herr talman!
Allt tyder nu på att den ekonomiska utvecklingen i Sverige har vänt.
' ' Äntligen på väg upp ' ' skrev Affärsvärlden i onsdags.
Samma dag spådde Veckans Affärer att 1994 kan bli en positiv överraskning.
För första gången på några år kan vi alltså fira jul i en känsla av optimism.
Det är uppenbart att regeringens ekonomiska politik börjar ge resultat.
Men det finns självfallet också inslag i utvecklingen som inger stark oro.
Arbetslösheten i Sverige och Europa hör dit, liksom självfallet utvecklingen i Ryssland.
Det finns mycket att säga om det, och en del har sagts redan tidigare i debatten i dag.
Jag tänkte utnyttja det här tillfället till att tala om en annan fråga som ger anledning till oro.
Opinionsundersökningar om svenska folkets inställning till svenskt EU-medlemskap visar att en klar och kanske växande majoritet i dag säger nej.
Vi som är övertygade om att ett ja till EU i den kommande folkomröstningen är vitalt, bl.a. för att uppgången i svensk ekonomi skall fortsätta, står inför en oerhörd utmaning.
Vi har sannolikt ett knappt år på oss att övertyga några hundratusen personer som i dag känner sig osäkra, eller som säger nej, att de skall rösta ja.
Ja-anhängarna påstår ofta att nej-sidan bara hänger upp sig på detaljer och glömmer de stora frågorna.
Snuset har blivit en symbol för den attityden.
Det kan säkert stämma in på en del, men det är ingalunda några detaljer som får de flesta genomtänkta nej-sägarna att säga nej.
Jag har i debatten tyckt mig kunna identifiera fem frågor som ofta återkommer i nej-sidans motiv, nämligen demokratin, arbetslösheten, välfärden, jämställdheten och neutraliteten.
Det är verkligen inga detaljfrågor.
Det är centrala ideologiska frågor i den politiska debatten.
Därför är jag också övertygad om att opinionen inte kommer att svänga bara för att vi lyckas klara hem snuset, Norrlandsstödet, Systembolaget och några andra svenska hjärtefrågor i medlemskapsförhandlingarna.
Kritikerna säger att demokratin blir sämre vid ett EU-medlemskap.
Bryssel ligger längre bort än Stockholm i både bokstavlig och bildlig mening.
08-or är illa nog, men 009322-or är ännu värre.
EU ger kanske inflytande åt en språkkunnig elit, men inte åt folket.
De säger att vi förlorar suveränitet över de beslut som berör oss.
Inget argument vägde tyngre än detta när danskarna sommaren 1992 sade nej till EU.
Det är kanske inte så svårt att föreställa sig att det finns svenskar som tvekar av samma skäl.
Men demokratin -- att Sverige skall få rösträtt i Europa -- är för oss som säger ja till EU ett av våra viktigaste argument för medlemskap.
Vi blundar inte för de fakta och risker som motståndarna pekar på, men vi menar att de glömmer några centrala saker.
Det finns viktiga problem som är gränsöverskridande.
De kan bara lösas i samarbete mellan länder.
Det gäller t.ex. miljöförstöringen, flyktingfrågorna, kontrollen av de transnationella företagen och arbetslösheten.
Det blir till ett problem för demokratin om vi inte finner vägar att i demokratisk ordning också lösa dessa frågor.
Men varför just EU?
Varför inte Europarådet, OECD, IMF, Förenta nationerna eller någon annan internationell organisation?
Jo, därför att erfarenheten visar att EU är den organisation som har varit den mest drivande och mest framgångsrika.
Vi kan självfallet inte få några garantier för att EU kommer att lösa de problem som jag har nämnt.
Vi kommer säkert många gånger att känna oss besvikna på att det går för trögt i EU.
Men EU är den internationella samarbetsorganisation som vi kan hoppas skall åstadkomma något.
Ofta är det dessutom bättre att 350 miljoner människor tar ett halvt steg åt rätt håll än att 8 miljoner tar ett helt.
EU kommer under alla förhållanden att i framtiden fatta viktiga beslut som kommer att ha betydelse för oss svenskar.
Vi som säger ja till EU vill att Sverige skall vara med och aktivt påverka de besluten.
Visst avstår vi en viss suveränitet när vi överlämnar beslutsbefogenheter åt ett överstatlig organ, men vi vinner samtidigt i suveränitet när vi kan vara med och fatta besluten.
Självfallet kan inte Sverige, lika litet som andra medlemsländer, diktera några beslut inom EU, men i kraft av viktiga erfarenheter och goda argument kan vi tillsammans med andra utöva inflytande.
Det är för övrigt något märkligt att höra en del av dem som tidigare trott Sverige om att kunna påverka utvecklingen i diktaturer som Vietnam, Sydafrika och Nicaragua nu utdöma våra möjligheter att få inflytande i ett samarbete med andra demokratiska stater.
Herr talman!
Många tycks vara övertygade om att med ett medlemskap i EU följer massarbetslöshet i Sverige.
I den antologi som ett antal EU-kritiska socialdemokrater nyligen har gett ut -- Det nya riket -- är det ett återkommande tema.
Arbetslösheten är hög i EU.
Det är i sig ett stort socialt och ekonomiskt problem, men ingen kan hävda att arbetslösheten beror på att EU finns.
Många hävdar att EU styrs av andra mål och värderingar än full sysselsättning.
Men det är uppenbart att EU-kommissionen och medlemsländernas regeringar har kommit till slutsatsen att samverkan i EU är nödvändig för att lösa arbetslöshetsproblemet.
Den nu aktuella rapporten, Growth, Competitiveness, Employment, är ett uttryck för det.
Orsaken -- och den enda orsaken -- till att den har tagits fram är, som det framhålls i förordet, just arbetslösheten.
Hur skulle då ett svenskt medlemskap påverka arbetslösheten och sysselsättningen här i Sverige?
Jag tror att vi kan vara tämligen övertygade om en sak.
Det är att vid svenskt utanförskap blir det utomordentligt svårt att locka hit investeringar och den vägen få fler jobb i Sverige.
Varje nej-sägare måste ställa sig frågan: Med vilka argument skulle jag vid svenskt utanförskap försöka övertyga en amerikansk, japansk eller svensk investerare att göra en investering i Sverige?
Det är inte lätt att finna ut några bra argument för det.
Samtidigt måste det understrykas att medlemskapet självfallet inte löser alla våra problem.
Även som medlem måste Sverige kunna erbjuda ett konkurrenskraftigt företagarklimat.
Ett svenskt EU-medlemskap är därför en viktig men inte tillräcklig förutsättning för att vi skall kunna få investeringar och jobb till Sverige.
Herr talman!
Kommer då inte EU att tvinga oss att sänka skatter och som en följd av det att dra ner på välfärdspolitiken och göra avkall på jämställdheten?
Det är vad många fruktar, och det är säkert en förklaring till att många kvinnor tvekar.
Men EU tvingar oss inte att sänka några skatter.
En annan sak är att Sverige för att vara konkurrenskraftigt i en internationell ekonomi tvingas ta hänsyn till vilka villkor som gäller i andra länder.
Vi kan inte ta ut väsentligt högre skatter än andra på exempelvis företag och kapital.
Det gäller oavsett om vi är med i EU eller inte.
I själva verket är det troligt att vi utanför EU skulle få större krav på oss att sänka skatter för att kunna locka hit investeringar.
Hur mycket vi skall betala i skatt och hur vi väljer att utforma vår välfärds- och jämställdhetspolitik är alltså något som vi avgör själva.
Det finns ingen grund för att påstå att ett svenskt EU-medlemskap skulle hota våra ambitioner på det området.
Om medlemskapet ökar våra möjligheter att locka investeringar till Sverige -- och det är jag alltså övertygad om att det gör -- ökar det också förutsättningarna för en god ekonomisk utveckling.
Därmed ökar också möjligheterna att förstärka den bas som välfärdspolitiken vilar på.
Jag är för övrigt också övertygad om att svensk välfärds- och jämställdhetspolitik i framtiden kommer att framstå som en förebild för många andra länder.
Sverige har en högre andel äldre och en högre kvinnlig förvärvsfrekvens än något annat land i Europa.
Samtidigt har vi de näst högsta födelsetalen.
En viktig förklaring till det är vår väl utbyggda barn- och äldreomsorg.
Det finns ingen som helst anledning varför vi som EU-medlemmar skulle lägga om den politiken.
Tvärtom kommer fler och fler länder att följa vårt mönster.
Till sist, herr talman, vill jag ta upp frågan om neutraliteten.
EU eftersträvar att på sikt utvecklas till en försvarsunion.
En del oroas av tanken att Sverige skulle gå med i en sådan, därför att det skulle vara oförenligt med alliansfriheten och neutralitetspolitiken.
Europas säkerhetsordning är under omstrukturering.
Men hur en ny säkerhetsordning kommer att te sig är långt ifrån klart.
En sak bör vi dock kunna slå fast.
Europa behöver en ny säkerhetsordning.
Warszawapakten är upplöst.
Flera tidigare Warszawapaktsstater vill bli medlemmar i NATO och samverkar tillsvidare med NATO inom ramen för NACC.
Amerikanarna letar genom PFP -- Partnership For Peace -- efter nya samarbetsformer.
Utvecklingen i Jugoslavien visar med all tydlighet att EU som det ser ut i dag inte räcker till för att säkra fred i Europa.
Det ligger därför i allas, också i Sveriges, intresse att nya former för säkerhetspolitiskt samarbete kan etableras för att säkra freden i vår världsdel.
Det är rimligen viktigare än neutraliteten, men vi behöver inte i dag binda oss för den ena eller andra formen.
Herr talman!
Bland dem som tvekar inför svenskt medlemskap finns det säkert många som gör det i känslan av att vi vet vad vi har men inte vad vi får.
Det är en mycket farlig illusion.
I någon mening är det sant att vi inte i detalj vet vad vi får om vi går med i EG, men osäkerheten är än större om vi stannar utanför.
Med andra ord: vi vet inte alls vad vi har.
Vi kan inte välja mellan att köra på i gamla hjulspår eller avvika tvärt.
Bägge våra vägar avviker från de gamla hjulspåren.
Vi som tror på EU-medlemskap har all anledning att ta opinionen på stort allvar.
Vi skall med andra ord utgå ifrån att det är väsentliga frågor som får många att tveka -- inte snuset.
Men det är samma väsentliga frågor som gör oss övertygade om att svenskt medlemskap i EU är bra för Sverige.
Därför skall vi välkomna debatten, och därför skall vi nu gå på offensiven.
Sverige måste bli medlem i EU för demokratins, jobbens, välfärdens, jämställdhetens och fredens skull.
(Applåder)
Herr talman!
Jag tycker att det var bra att Bengt Westerberg så klart uttalade att medlemskap i EU inte på något sätt tvingar oss att sänka skatterna.
Jag säger det därför att andra regeringsföreträdare har påstått motsatsen tidigare.
Man har också sagt att vi därmed måste rasera välfärden.
Jag kan försäkra att det har skrämt många socialdemokrater över till en i varje fall preliminär nej-ståndpunkt.
Att vice statsministern nu uttalar sig så klart på denna punkt har därför ett egenvärde.
Jag har också noterat att Bengt Westerberg tidigare har sagt att det är ett uttryck för brist på realism att 1993, då budgetunderskottet ligger i trakten av 200 miljarder kronor, prata om Sverige som ett blivande paradis för skattesänkningar.
Det är så långt bort man kan komma från vad som är realistiskt.
Det är bra att sådana uttalanden görs.
Det kan vara värdefullt både ur den ekonomiska debattens synpunkt och ur EU-synpunkt.
Jag kan på ett sätt förstå att regeringen vill haka på och argumentera i en konjunkturuppgång.
Även med denna regering kommer det naturligtvis förr eller senare en konjunkturuppgång.
Det kan den inte förhindra.
Men det låter inte bra när regeringen inte samtidigt säger ifrån och visar att man har medkänsla med en halv miljon arbetslösa som är oroade inför denna jul.
Det visas ingen medkänsla med de allvarligt sjuka som skickas hem därför att sjukhusen inte har resurser att ta hand om dem.
Det visas ingen medkänsla med dem som är eller håller på att bli utförsäkrade och är oroliga eller med dem som tvingas gå från hus och hem.
Jag har saknat denna förmåga att leva sig in i det faktum att allt fler svenskar i dag är oroliga och otrygga.
Till slut har jag en fråga till Bengt Westerberg.
Det har varit mycket tal om den kristna etiken och läroplanen de senaste dagarna.
Det finns de som säger att vi inte skall ta den nya formuleringen på allvar, att det inte är något märkligt och att det blir som hittills.
Det finns de som likt Alf Svensson vill se formuleringen som en stor seger för kds.
Det skulle i realiteten alltså vara så, att kristendomen skall ha en särställning som enligt min mening hotar religionsfriheten.
Jag skulle gärna vilja höra vilken Bengt Westerbergs tolkning av detta är.
Skall formuleringen egentligen inte betyda någonting, eller är det klart allvarligt ur religionsfrihetens synpunkt?
Herr talman!
Jag tror inte att det råder några som helst delade meningar mellan Ingvar Carlsson och mig när det gäller medkänsla med de människor som har drabbats av krisen.
När socialdemokrater påstår att regeringen inte försöker göra något åt det och att vi inte kan känna medlidande och solidaritet med dessa människor, är det faktiskt ett påstående rakt ut i luften som saknar täckning.
Om jag får ta sjukvården som exempel kan jag säga att det har genomförts en lång rad viktiga reformer på senare år, mitt under den ekonomiska krisen, som faktiskt har inneburit stora förbättringar för människor.
Vi genomförde häromdagen en hearing för att få en klar bild av hur situationen är i svensk äldreomsorg.
Vi gjorde det mot bakgrund av de många reportage i tidningarna som har pekat på att situationen skulle vara mycket dålig.
Det är självklart att det i alla lägen, oavsett hur konjunkturen ser ut, går att lyfta fram exempel på misslyckanden och sådant som inte är riktigt bra.
Den helhetsbild som växte fram under en hel dags hearing med personer som jobbar praktiskt med äldromsorg ute på fältet var att svensk äldreomsorg efter ÄDEL-reformen fungerar utomordentligt väl.
Ett annat exempel på framsteg på det området är att operationsköerna har försvunnit.
Det faktum att människor tvingades vänta under mycket långa tider, ibland under många år, på att få behandling eller operation var ett av de stora debattämnena här i kammaren och på många andra håll för några år sedan.
De köerna är för flertalet tunga viktiga diagnoser i dag borta.
Det har man kunnat genomföra, trots att sjukvården har fått mindre resurser, genom att effektivare använda de resurser man faktiskt förfogar över.
Ingvar Carlsson påstod också att det skulle finnas några krafter i regeringen som hävdar att EU-medlemskap skulle tvinga oss att sänka skatterna och skära ned på välfärden.
Jag tror att Ingvar Carlsson får vara snäll att namnge de krafterna.
Jag umgås dagligen med mina regeringskamrater och har inte hört någon påstå något sådant.
Ingvar Carlsson tog också upp frågan om de utförsäkrade.
Det regeringen har gjort är inte att försämra arbetslöshetsförsäkringen.
Tvärtom har vi utvidgat den till att gälla alla.
Genom den överenskommelse som har träffats i riksdagen har ersättningsnivån höjts mer än vad regeringen ansåg ekonomiskt rimligt för de personer som bara erhåller KAS eller den lägsta nivån i försäkringen.
I praktiken är det frågan om en förbättring av arbetslöshetsförsäkringen.
De regelförändringar som har aviserats är i hög grad inspirerade av riksdagens revisorer med socialdemokrater i spetsen som har påpekat att det för närvarande finns brister i reglerna för arbetslöshetsförsäkringen.
Jag tycker att Ingvar Carlsson tar i väldigt mycket när han försöker beskriva situationen i landet och framför allt regeringens sätt att reagera.
Vi känner minst lika mycket solidaritet och medlidande som ni gör.
Vi gör allt som står i vår makt med de ekonomiska resurser som finns att försöka hjälpa de människor som är utsatta.
Vi gläds åt att det nu uppenbarligen är en vändning på gång.
(Applåder)
Herr talman!
Åtgärderna för att minska köerna vid sjukhusen vidtogs under vår tid genom samarbete mellan Centern, Folkpartiet och Socialdemokraterna.
De är inte ett resultat av den nuvarande regeringens politik.
Ni genomför nu förändringar både vad gäller specialistläkarna och genom att införa ett husläkarsystem.
Det gör ni utan remisser och möjligheten att pröva förslagen på sedvanligt sätt.
Ni har gått så långt att vi socialdemokrater har tvingats vidta den mycket ovanliga åtgärden att lämna en utredning som skulle dra upp riktlinjerna för den framtida sjukvården.
Det gör vi därför att ni kör över alla rimliga möjligheter till samråd.
Det tycker jag är utomordentligt allvarligt.
Husläkarreformen, som den nu genomförs, ökar inte valfriheten utan minskar den.
Ni håller tyvärr på att misskreditera den tanke som från början hade något gott i sig.
När det gäller specialistläkarna öppnar ni möjligheterna för att dränera landstinget på viktiga resurser, och vården och servicen på sjukhusen och på det som landstinget har ansvaret för kommer därmed att bli sämre.
Bengt Westerberg vill att jag skall namnge personer i regeringen som har sagt att vi måste sänka skatterna och minska välfärden om vi skall gå med i EG.
Det går bra att nämna statsministern med tanke på det som han sade i början av regeringsperioden.
Det går bra att nämna vartenda moderat statsråd.
Så sent som för några veckor sedan var näringsminister Per Westerberg i Norrbotten och sade att vi måste sälja ut våra naturtillgångar om vi skall gå med i EG. Om ni fortsätter på det sättet finns det ingen chans att få majoritet för ja till EG i den delen av landet.
Men efter att ha sagt detta vill jag säga att jag i långa stycken delar det som Bengt Westerberg sade om europeiska unionen.
Som socialdemokratisk politiker tror jag att vi avsevärt bättre kommer att klara av de problem som vi upplever i Sverige och i Europa i dag om vi går samman än om vi isolerar oss.
Det är viktigt att vi gemensamt kan föra ut det budskapet.
Bengt Westerberg svarade inte med ett ord på min fråga om den kristna etiken i läroplanen.
Möjligen bestämde sig Bengt Westerberg för att vänta med repliken till den här omgången, då jag inte kan svara honom.
Men jag kommer att debattera med Alf Svensson senare, då kan jag fortsätta diskussionen med en representant för regeringen.
Men jag är inte säker på att den regeringsrepresentanten tänker riktigt likadant som Bengt Westerberg.
Det är därför som det vore så intressant att först få ett svar från Bengt Westerberg.
Sedan tänker jag fortsätta med Alf Svensson.
(Applåder)
Fru talman!
Jag förstår att applåden var tveksam -- Ingvar Carlsson kommenterade inte en enda av de frågor som jag tog upp.
Socialdemokraterna har bakom sig ett dokumenterat misslyckande när det gäller småföretagens tillväxt i Sverige.
Under hela den socialdemokratiska epoken har nyetableringen av företag gått tillbaka, och det är det som skapar de grundläggande problemen på svensk arbetsmarknad i dag.
Trots att regeringen med riksdagens hjälp har genomfört en långt rad åtgärder kan man ännu inte se alla resultaten -- det är alldeles riktigt -- även om det nu börjar hända saker på den svenska arbetsmarknaden och bland de svenska småföretagen.
Men det kommer att hända, om regeringen får fortsätta och politiken får fullföljas.
På punkt efter punkt har Socialdemokraterna sagt nej -- till att ta bort förmögenhetsskatten på arbetande kapital, till att sänka arvsskatten, till att avskaffa vinstandelsavgifterna, till att utöka kvittningsrätten för att hjälpa dem som vill starta nya företag, till att vidga möjligheterna till visstidsanställning och provanställning och till att ta bort blockad av enmansföretag.
Jag kan räkna upp många ytterligare exempel.
Vi kan naturligtvis diskutera enskildheter i detta program, men det är den sammantagna effekten som kommer att ge resultat på svensk arbetsmarknad i form av expanderande småföretag och fler nyetableringar.
Socialdemokraternas problem är två.
Det ena är att Socialdemokraterna, då förbättringar för företagen på något sätt står i konflikt med fackliga intressen, alltid väljer att till sista kommatecknet ställa sig på det fackliga intressets sida.
Det andra problemet är att Socialdemokraterna, då framgångsrikt företagande riskerar att skapa privata förmögenheter, väljer att hellre avstå från företagandet än att låta företagaren bli rik.
Det är resultatet av den politiken som vi ser i verkligheten i Sverige i dag.
Det har varit mycket dåliga förutsättningar, fram till de senaste reformerna, för småföretag och småföretagare.
Om detta är socialdemokratisk politik på det här området -- allt tyder på att det är så -- anser jag att vi redan kan se facit av vad den politiken innebär, nämligen ett mycket dåligt företagarklimat.
Sverige behöver någonting helt annat nu.
Sverige behöver ett företagarklimat som ger fler företag och fler företagare.
Detta håller vi på att skapa.
De frågor om läkaretablering, barnomsorg och mycket annat som Ingvar Carlsson tar upp skall vi diskutera här i kammaren i eftermiddag.
Jag skall återkomma till de frågorna då.
När det gäller regeringsfrågan har jag givit Ingvar Carlsson ett mycket klart besked.
Vi är inte beroende av Ny demokrati.
Vi har i många frågor gjort upp med Socialdemokraterna, men ambitionen är att vi efter valet skall ha en majoritetsregering.
(Applåder)
Herr talman!
Jag ber om ursäkt för att tiden inte räckte till för att svara på denna fråga.
Men det fanns också en annan förklaring, nämligen att jag inte riktigt förstår vad det är som Ingvar Carlsson frågar om.
Jag trodde vi var ganska överens om att den kristna etiken har spelat och spelar en viktig roll i Sverige.
Det är många av oss som inte själva är kristna men vi kan ändå erkänna att den kristna etiken liksom den västerländska humanismen spelar en stor roll.
För övrigt såg jag häromdagen en professor i, tror jag, religionsfilosofi, som hävdade att etiken ungefär är densamma för kristendom, judendom och islam.
Vad det har för praktisk innebörd kan man ifrågasätta.
Vad som är alldeles klart -- och det är vad diskussionen har gällt -- är att vi i Sverige inte skall ha en konfessionell skola.
Vi har religionsfrihet i Sverige.
Den är grundlagsfäst och gäller naturligtvis också i skolan.
På denna punkt är jag helt övertygad om att Ingvar Carlsson kommer att få precis samma svar av Alf Svensson som han har fått av mig.
Ingvar Carlsson hävdar att statsministern skulle ha sagt att EU-medlemskap kräver sänkt skattetryck.
Det kunde jag lätt kontrollera eftersom jag satt bredvid honom.
Han har inte påstått att EU-medlemskap kräver sänkt skattetryck.
På en annan punkt är han och jag och, tror jag, även Ingvar Carlsson helt överens.
Vi anser nämligen att det kan finnas vissa skatter som man måste anpassa till EU.
Om vi öppnar gränserna kan vi tvingas anpassa vissa skatter, t.ex. punktskatter och kanske mervärdesskatten.
Men det är inte något tvång som följer av att EU kräver det av oss, utan det kan bli en följd av att vi ser att handeln ökar väldigt kraftigt om vi har stora skatteskillnader jämfört med omvärlden.
Vi kan avvakta och se om det på sikt blir en sådan här utveckling.
Det är viktigt att konstatera att som läget nu är med de priser som vi har, inte minst efter den omfattande nedskrivningen av kronan, är den svenska mervärdesskattenivån, för närvarande i varje fall, inget stort problem.
Ingvar Carlsson fortsätter att attackera husläkarsystemet, vilket faktiskt fövånar mig en del.
Folkpartiet drev som ensamt politiskt parti husläkartanken mycket länge.
Men vi fick så småningom, med Socialdemokraternas hjälp, igenom en försöksverksamhet i Stockholms läns landsting.
Den har blivit mycket framgångsrik och mycket populär hos patienter och personal.
Den har gett mycket goda ekonomiska resultat och goda resultat när det gäller patientomsorgen och patientvården.
Det är på grundval av dessa goda erfarenheter som vi nu vill utvidga detta till att gälla hela Sverige.
Då börjar plötsligt Socialdemokraterna attackera den här reformen som om den innebar någonting dåligt för människor.
Det gör den alldeles självfallet inte.
Till sist, herr talman, kan jag berätta att Statistiska centralbyrån i dag har publicerat sin senaste undersökning över hushållens förväntansbild och inköpsplaner, dvs.
hur människorna i Sverige ser på situationen just nu.
Man konstaterar att optimismen i Sverige inte har varit så stark någon gång sedan 1973.
Det tycker jag visar att jag hade rätt när jag sade att vi kan fira denna jul i en anda av optimism, men samtidigt naturligtvis aldrig glömma bort de människor som fortfarande har stora problem i vårt samhälle.
(Applåder)
Herr talman!
Först vill jag meddela att jag har bytt slips.
Den fick jag av statsministern.
Det var en mycket bra slutkläm som Bengt Westerberg gjorde i sitt stora anförande vad gällde EU och varför vi skulle gå in där.
Den tackar vi för.
Jag tycker emellertid att det är något komiskt när vi iakttar hurusom frågan som Systembolaget tillmäts sådan vikt och tyngd av den svenska delegationen i EU-förhandlingarna att vi inte kan lägga ner energi på sådant som jag måste anse vara betydligt viktigare för Sverige.
Systembolag i Europa och pappaledigt i Sverige.
Ibland tror man att man drömmer.
Men jag vaknade upp i dag när jag i Dagens Nyheter såg ett litet meddelande om att Ny demokrati inte skall få blanda sig i.
I det utlåtandet säger Bengt Westerberg ungefär följande: Oberoende av vad som har överenskommits i överläggningarna mellan regeringspartierna och Ny demokrati skall Ny demokrati inte lägga sig i hur man jobbar vidare med den frågan.
Vi var utlovade att vara med i en arbetsgrupp, men nu gäller inte det.
Om vi vore konsekventa skulle vi egentligen backa från de uppgörelser som vi har gjort om hela barnomsorgslagen och allt det.
Ni backar från era uppgörelser.
Om ni inte står för ert ord, varför skall vi då stå för vårt?
Detta är mycket märkligt, tycker jag.
Det är en iakttagelse jag har gjort på flera håll.
Jag återkommer till det sedan.
När förhandlingar med regeringen och regeringspartierna är färdiga börjar de backa, stryka meningar, inte ta in och säga: Det var inte jag som sade det, de hade inte mandat att säga detta.
Jag kommer från en annan värld, där man inte är van vid sådant.
Det är också mycket märkligt att observera att det är vi i denna kammare som av statsministern och andra utpekas som de som bryter avtal.
Vi har aldrig brutit något avtal.
Men ni är på väg så fort ni hinner, på något sätt.
Jag vill ha ett klargörande av det.
Själv skall jag klargöra vad vi menar med vårdnadsbidraget.
Det är egentligen mycket enkelt.
Frågan om vårdnadsbidraget har i allt väsentligt uppskjutits till mars.
Vi anser att den måste finansieras inom familjepolitikens ram, därför att denna familjepolitik redan är så vansinnigt generös.
Vi har inte råd med en generösare.
Vi tror vidare inte att ett vårdnadsbidrag på 2 000 kr får någon effekt på människors beteendemönster.
Däremot tror vi att 4 000 kr i månaden skulle få det.
Allting hårt finansierat inom familjepolitiken.
Det måste vi göra.
Både Bengt Westerberg och jag vet att vi befinner oss i ett läge där vi har västvärldens största budgetunderskott.
Vi kan inte bara ' ' bjussa ' ' på sådana här saker.
Herr talman!
Det är alldeles riktigt att i de förhandlingar som den svenska regeringen på riksdagens uppdrag för med EU om svenskt medlemskap är Systembolaget, försäljningsmonopolet, ett viktigt svenskt krav.
Jag är också mycket förhoppningsfull om att vi skall få gehör för detta inom EU.
Vi har haft en hel del diskussioner, och de startade -- det är ingen hemlighet -- med att man hade mycket liten förståelse för denna tanke.
Men vi har fått möjlighet att argumentera, att lägga fram en hel del underlag och fakta.
Förståelsen har ökat och det leder fram till den optimistiska inställning som jag har också på denna punkt, att EU kommer att acceptera det svenska försäljningsmonopolet.
Att det från alkoholpolitisk synpunkt är viktigt med ett försäljningsmonopol är alldeles ostridigt.
Om man vill hålla tillbaka alkoholkonsumtionen och alkoholskadorna är Systembolaget ett viktigt instrument.
Jag tror inte att Ian Wachtmeister har den ambitionen, och därför tycker han naturligtvis inte heller att det gör så mycket om vi ger bort Systembolaget.
Ian Wachtmeister tar sedan upp en diskussion om någon arbetsgrupp som Ny demokrati skulle ha utlovats att vara med i.
Eftersom jag själv inte har hört någonting direkt om det, utan bara har fått del av det genom massmedia, har jag kontrollerat med gruppledarna för de fyra partierna om något sådant har diskuterats i överläggningarna.
Svaret är nej.
Det finns över huvud taget inga sådana löften.
Det är för övrigt inte aktuellt att tillsätta någon arbetsgrupp, utan den Lagrådsremiss som snart skall gå ut är strax klar.
Den här frågan är i den meningen körd för Ian Wachtmeisters del.
Men så fort Lagrådsremissen blir offentlig är det fullt möjligt för Ian Wachtmeister, och för alla andra, att ta del av regeringens förslag.
Om jag får fortsätta på det familjepolitiska spåret ett ögonblick, är det ganska remarkabelt att läsa Ny demokratis förslag.
Ny demokrati vill dra in alla bidrag till barnomsorgen: barnbidragen, föräldraförsäkringen och -- hör och häpna -- bidragsförskotten, som är ett riktat stöd till ensamstående föräldrar, i praktiken framför allt ensamstående kvinnor.
Ny demokrati vill införa en del andra bidragsformer i stället.
Men totalt sett skall man dra in över 20 miljarder i stöd till Sveriges barnfamiljer.
Det är verkligen en politik som är mycket långt från verkligheten.
Vi kan diskutera det senare, kanske redan i eftermiddag.
Jag vill ställa en konkret fråga till Ian Wachtmeister: Är det så att ni är inspirerade av debatten i England, där man skyller krisen på de ensamstående mammorna och vill dra in stödet till dem, och att ni vill följa deras exempel här i Sverige?
Vilka motiveringar ligger bakom förslaget att de ensamstående mammorna skall förlora sitt ekonomiska stöd?
(Applåder)
Herr talman!
Jag tycker att det vore mycket bättre om vi fick gehör för någonting annat än Systembolaget där nere.
Jag är nämligen liberal, herr Westerberg, inte folkpartist.
Jag tror därför inte på ' ' big brother-kontrollen ' ', på att det skall ransoneras och att folk skall stå och begära legitimation.
Jag tror inte att det blir ett dugg bättre.
De alkoholskador vi har i Sverige har vi med Systembolaget.
Jag fick nu bekräftat precis hur det går till i sådana här förhandlingar med regeringspartierna.
Man säger bara: Det har inte träffats någon sådan överenskommelse.
De som träffade överenskommelsen var delegerade av mig från Ny demokratis sida och av gruppledarna från de borgerliga partiernas sida att diskutera fram någonting.
I detta ingick denna arbetsgrupp.
Men nu finns inte det.
Det är ett flagrant brott mot alla vettiga överenskommelser som jag känner till.
Det är bara att konstatera att man lär sig mer och mer hur det går till i den här hanteringen.
Jag är mycket bedrövad över detta.
Vi får se hur vi skall agera.
Den här frågan är inte färdigdebatterad än, och det var tur att det här kom upp.
Ny demokratis familjepolitik skulle då framstå som något mycket egendomligt.
Det är den inte alls.
Det är riktigt att vi tar bort barnbidrag, subventioner för barndaghem och alla möjliga pengar.
Men vi ger folk 8 000 kr i månaden skattefritt det första året, 6 000 kr det andra och tredje året, 4 000 kr upp till det sjätte året och sedan ned till 1 000 kr.
Vi sätter samtidigt en höginkomstspärr, så att ingen kan få mer än 8 000 kr.
Den som har en förfärlig massa pengar och höga inkomster får ingenting.
Det är den attityd som vi har.
Den som är miljonär får inga pengar, inget barnbidrag, därför att han kanske kan ge barnen mat i alla fall.
Det är den inställning som vi har och som vi tycker är vettig.
Då kan man spara 20 miljarder kronor, på en politik som är västvärldens mest generösa, nämligen svensk familjepolitik, och göra det rättvist.
Förslaget är mycket intressant.
Det var bra att Bengt Westerberg tog upp det.
Alla de här frågorna kommer för övrigt att debatteras vidare i eftermiddag -- om den debatt som vi nu sysslar med någonsin tar slut.
(Applåder)
Herr talman!
Att föra diskussioner om alkoholpolitik med nydemokrater är alltid lika intressant, därför att nydemokraterna blundar för erfarenheterna, inte bara i Sverige utan också i andra länder.
Det är nämligen så att vi har varit förhållandevis framgångsrika i fråga om att bekämpa alkoholskador i Sverige.
Det förekommer förvisso -- vi har ju inte förbjudit alkoholen -- att människor dricker och att en del dricker alldeles för mycket alkohol.
Men om vi jämför situationen i Sverige med situationen i de stora vindrickande länderna, Frankrike, Spanien och Italien, är det inget tvivel om att alkoholskadorna är av mycket mindre omfattning i Sverige.
Det är ett uttryck för att vår politik, med bl.a. begränsningar i tillgängligheten, är mycket framgångsrik.
Det är därför vi tycker att det är viktigt att slå vakt om den, också den dag som Sverige, förhoppningsvis, blir medlem i EU.
Jag måste gå tillbaka till familjepolitiken.
Det är ganska remarkabelt att Ian Wachtmeister kan stå och säga att han skall ta bort 20 miljarder kronor från stödet till svenska barnfamiljer och att det förslaget är intressant.
Det är det inte för svenska barnfamiljer -- det måste vara helt uppenbart.
Om man skall ta bort 20 miljarder kronor från dem och använda till någonting annat är det klart att svenska barnfamiljer går som förlorare ur denna operation.
Det är också intressant därför att svensk familjepolitik har varit och är så framgångsrik.
I motsats till alla andra länder i Europa har vi genom vår familjepolitik lyckats hålla uppe födelsetalen.
I de länder i Europa där man för en annorlunda familjepolitik, t.ex. i södra Europa men också i Tyskland och många andra länder, ligger födelsetalen i dag på 1, 3 -- 1, 4 barn per kvinna.
Det är inte ens tillräckligt för att reproducera befolkningen.
Det börjar nu bli en diskussion i de här länderna av det slag som vi hade i Sverige på 30-talet, när makarna Myrdal ägnade sig åt Befolkningskommissionen och annat.
Att slå sönder en politik som i internationell jämförelse är så uppenbart framgångrik, kan för alla som ser det utifrån bara framstå som en ren dumhet.
När det till sist gäller arbetsgruppen, är detta en kampanj som Ny demokrati driver via massmedia.
En arbetsgrupp har inte alls diskuterats mellan de gruppledare som har fört förhandlingar med Ny demokrati.
Det hade varit ett väldigt dumt förslag om det hade kommit upp, därför att denna process ligger så långt fram att förslaget är i det närmaste klart.
Det skall bara finjusteras.
I den mån man skall diskutera vårdnadsbidraget får det ske på vanligt sätt i socialutskottet när förslaget kommer hit, och det gör det framåt våren.
Någon arbetsgrupp är alltså över huvud taget inte aktuell på denna punkt.
Herr talman!
Det som Bengt Westerberg sade sist var väldigt bra, dvs.
att det uppenbarligen vore en stor dumhet att slå sönder en politik som har varit så lyckosam i Sverige och som man också internationellt nu börjar inse har varit lyckosam.
Han tog familjepolitiken som exempel.
Där är vi överens.
Därför är det för mig ett fullständigt mysterium hur Bengt Westerberg själv tänker medverka till att slå sönder just familjepolitiken, genom att gå med på ett vårdnadsbidrag, som innebär att kvinnor inte kommer att arbeta, därför att det inte lönar sig, som försvårar för kvinnor på arbetsmarknaden, som innebär att kvinnor när de blir äldre får försämrade pensionsvillkor osv.
Det är för mig ett fullständigt mysterium.
Det är väl i så fall fråga om makt, som får gå före klokheten.
Det kloka i den svenska politiken gäller också arbetsmarknadspolitiken, så det går att utveckla resonemanget om att det är idiotiskt att slå sönder en väl fungerande politik.
Jag hoppas att ni låter bli.
Det gladde mig att Bengt Westerberg använde så stor del av sin tid åt att tala om ett EU-medlemskap.
Jag hoppas att det innebär att jag inte längre behöver vara så ensam när jag åker runt i Sverige och diskuterar medlemskapets vara eller icke vara.
Partiledarna har med ett enda undantag, dvs.
Carl Bildt, lyst med sin frånvaro och konsekvent vägrat att ställa upp på debatter.
Ni har inte velat eller ni har inte vågat -- jag vet inte vilket.
Men är det så att ni nu inser att det är viktigt att åka ut och möta människor och redogöra för era argument välkomnar jag det verkligen.
Jag ser fram mot en mängd partiledardebatter i den här frågan, och jag ser fram mot att det blir en stor och viktig fråga i valrörelsen.
Vi säger ju nej till medlemskap i den europeiska unionen, och vi gör det av demokratiskäl -- av just den anledningen att man därmed flyttar beslutanderätten i viktiga politiska frågor från den svenska riksdagen.
Det gäller inte minst den ekonomiska politiken.
Konsekvensanalyserna i regeringens egna rum har ju visat att de fördelar med ett medlemskap som man pratar om inte finns på de områden som Bengt Westerberg tog upp.
Utredningen om betydelsen för investeringarna av ett medlemskap har malts sönder av ekonomer och andra.
Man säger att det räcker med EES-avtalet när det gäller de ekonomiska fördelarna.
Vad det handlar om är om vi skall göda t.ex. den europeiska unionens jordbrukspolitik, som innebär att 15 miljoner kronor per år i jordbruksstöd går till hertigen av Schleswig-Holstein.
En stor del av EG:s pengar används nämligen till jordbruksstöd.
Vi måste hushålla med våra resurser, eller hur?
Det visar sig att ett medlemskap kommer att kosta 20 miljarder kronor per år.
Vi får skatteharmoniseringar, som Bengt Westerberg talade om, på mellan 20 och 30 miljarder kronor per år.
Varifrån skall de pengarna tas, Bengt Westerberg, som säger sig vara mån om att rätta till budgetunderskottet?
Jag skulle gärna vilja veta det.
Herr talman!
Ingen människa med sinne för proportioner kan hävda att ett vårdnadsbidrag av det slag som vi nu diskuterar och kommer att föreslå slår sönder svensk familjepolitik.
Det är också viktigt att observera att vi i eftermiddag också skall diskutera en lag som innebär en skyldighet för kommunerna att tillhandahålla barnomsorg för alla barn från ett års ålder.
Vi kommer i vår tillbaka med en annan viktig sak, nämligen åtgärder för att uppmuntra pappor att utnyttja mer av föräldraledigheten, en punkt där jag hoppas att Gudrun Schyman kommer att stödja oss helhjärtat.
Det är inte heller så att vårdnadsbidraget försämrar pensionsvillkoren.
Pension för de människor som väljer att stanna hemma några år diskuteras i Pensionsarbetsgruppen.
Jag avslöjar väl inga större hemligheter om jag säger att alla partier där såvitt jag vet är överens om att man skall ha särskild pensionsrätt för den som väljer att stanna hemma några år och vårda barnen; helt obundet av vårdnadsbidraget skall en sådan pensionsrätt finnas.
Den är alla för -- både de som är för vårdnadsbidraget och de som är emot det.
Där finns inte någon som helst oenighet.
Gudrun Schyman påstod att partiledarna skulle vägra att ställa upp på debatter.
Det känner jag inte igen.
Det är möjligt att det har varit någon debatt där jag inte har haft tillfälle att ställa upp och där Gudrun Schyman har varit med.
Men annars debatterar jag gärna, också med Gudrun Schyman.
Det var inte så länge sedan vi hade en debatt här i Stockholm på Gudrun Schymans inbjudan -- det var i början på oktober.
Som Gudrun Schyman vet kom jag till den debatten, som jag hade lovat.
Gudrun Schyman hävdar att demokratin försämras när beslutsrätt flyttas till EU.
I en del fall kommer beslutsrätt att flytta till EU -- det är sant.
Det ligger i att vi ger oss in i en organisation som har en viss överstatlighet.
Men skälet till att vi ändå tycker att det är viktigt att vara med är att vi också får möjlighet att vara med och fatta de beslut som skall påverka oss och som kommer att påverka oss även om Sverige inte är medlem.
Även om vi väljer att stanna utanför EU kommer naturligtvis rader av beslut som fattas där i framtiden att påverka oss i så hög grad att vi i eget intresse kommer att anpassa oss till dessa beslut men då utan att ha haft möjlighet att påverka och vara med och fatta besluten.
Det är därför korrekt att säga att vi förlorar en del i suveränitet men att vi vinner mer.
Men det vägrar Gudrun Schyman hela tiden att acceptera.
Även i hennes framtida Sverige -- där vi står utanför EU -- kommer vi självklart att beröras av de besluten.
Men vi tycker att det är rimligt att Sverige inte bara passivt står vid sidan om och anpassar sig, utan att vi får rösträtt i Europa, att vi får vara med påverka beslut som på olika sätt är viktiga för oss.
Herr talman!
Det är en våldsam underdrift att säga att ett medlemskap för Sverige i den europeiska unionen innebär en viss överstatlighet och att en viss del av beslutanderätten flyttas från den svenska riksdagen.
Det är en mycket omfattande del av den svenska beslutanderätten.
Riksdagen kommer inte längre att ha möjlighet att stifta egna lagar på det sätt som vi nu har.
Vi har ju vid partiledaröverläggningar gått igenom nödvändiga grundlagsändringar, även om ni har försökt att föminska dem till fotnötter.
EU:s rätt kommer att gå före svensk grundlag och annan svensk lagstiftning.
Den diskussion som tidigare i dag fördes om alkoholmonopolen kan man tycka vad man vill om i sak, men det intressanta är ju det principiella: Vi i den svenska riksdagen stiftar inte längre lagarna, vi fattar inte längre besluten.
Skulle de lagar som vi vill stifta eller de beslut som majoriteten här vill fatta strida mot EG:s lagstiftning eller EG:s konkurrensregler har vi inte möjlighet att fatta de besluten.
Det gäller i fråga om alkoholmonopolen, och det kommer i framtiden att gälla frågor som rör miljö, säkerhet och hälsa.
Detta är det grundläggande och avgörande: Vi lämnar över beslutanderätt till en överstatlig organisation, där vårt inflytande är minimalt.
Vid ett medlemskap i unionen säger vi dessutom ja till en ekonomisk och monetär union, som innebär att vi går med på ett samarbete där vi separerar ekonomin från politiken: Vi säger ja till en gemensam valuta, vi säger ja till en gemensam riksbank, där det inte finns något inflytande från folkvalda.
Den svenska Riksbanken skall bli en filial, men utan det Riksbanksfullmäktige som finns i dag.
Penningpolitiken skall fungera alldeles isolerat och skall inte ta intryck av folkvalda församlingar.
Vi säger ja till en överstatlig organisation som saknar möjligheter till demokratisk insyn och kontroll.
Det kommer att få effekter.
Vi har i dag den fördelen att om vi är missnöjda med regeringens politik, vilket vi och många med oss är, har vi möjligheter att avsätta er i september 1994, och det skall vi göra.
Men vi kommer inte att ha möjlighet att avsätta det ministerråd som i så hög grad kommer att styra vår framtid, om vi säger ja till ett medlemskap i den europeiska unionen.
Vi måste gå med på att man säger att målet för den ekonomiska politiken är prisstabilitet, att hålla nere priser och kostnader -- ingenting annat -- till priset av en hög arbetslöshet.
Det är fallet inom den europeiska unionen i dag: arbetslösheten är inte ett resultat av medlemskapet i sig, men den är ett resultat av den ekonomiska politik som bedrivs i EU och som man har sagt att man också fortsättningsvis vill bedriva.
Herr talman!
Allt samarbete mellan länder bygger på att företrädare för länderna träffas och kommer överens.
Så fungerar det också i EU:s ministerråd.
Det hjälper inte om Gudrun Schyman väljer någon annan internationell organisation för att försöka lösa de gränsöverskridande problemen -- det kommer att vara på samma sätt också där, exempelvis i OECD, IMF, Förenta nationerna eller vilken annan organisation det än är fråga om.
Vi skickar våra representanter.
Vilka de skall vara har Gudrun Schyman en möjlighet att påverka, men vilka andra som skall sitta vid förhandlingsbordet får de andra länderna bestämma.
Man kan naturligtvis tänka sig en utveckling i Europa där man avstår från att låta länderna ha ett inflytande och lägger hela besslutanderätten i ett parlament som är direktvalt.
Jag tycker att det vore en felaktig utveckling.
Jag tycker att det skall finnas en balans mellan ett parlament, där folkets direktvalda företrädare finns, och företrädare för nationerna.
Man kan diskutera om det skall vara ett ministerråd av den typ som nu finns eller om det skall byggas ut till något slags senat eller någonting annat i framtiden.
Det är för övrigt en debatt som hela tiden pågår inom ramen för EU och inom EU-länderna.
Det är väldigt konstigt att hävda att man frånsäger sig ett demokratiskt inflytande bara därför att demokratiskt valda företrädare för länder träffas och diskuterar problem tillsammans.
Det är så beslut måste fattas.
Jag tycker att det är en poäng att EU också har ett överstatligt inslag, genom att unionen kan fatta vissa majoritetsbeslut och inte bara enhälliga beslut.
Det är viktigt att påminna om att skälet till att EU skaffade sig denna möjlighet var att det fanns länder som ständigt bromsade viktiga framsteg, t.ex. på miljöområdet.
För att undvika att detta skulle inträffa såg man till att man fick en ordning som medgav majoritetsbeslut.
Jag tycker att det är någonting positivt.
Detta skiljer på ett positivt sätt ut EU från andra internationella organisationer och bidrar till att göra EU mer handlingskraftig.
Det gör att jag hoppas att EU i motsats till många av de andra organisationerna verkligen skall kunna lösa en del av de transnationella eller gränsöverskridande problem som vi måste kunna hantera på det ena eller andra sättet.
Gudrun Schyman säger att vi inte kommer att stifta lagar i Sveriges riksdag.
Det är självklart att vi kommer att göra det.
Men i framtiden, liksom nu, skall de lagarna hållas inom ramen för de internationella avtal som vi har skrivit under.
Det är inte heller någon förändring.
Det är sant att vi kommer att åta oss mer, men vi behöver inte lägga ner vårt lagstiftningsarbete i Sveriges riksdag bara för att Sverige blir medlem i EU.
Till sist vill jag ta upp frågan om alkoholmonopolen.
Vad det ytterst handlar om är att EU är väldigt mån om den fria handeln och den fria konkurrensen.
Det är vi också, men vi tycker att det är motiverat att på vissa områden göra undantag.
Därför slåss vi för Systembolaget.
Det är också därför som vi har lyckats övertyga EU om att det svenska systembolaget är en bra alkoholpolitisk åtgärd.
Herr talman!
Jag får nästan en känsla av att jag måste be om ursäkt för att jag stör i lunchpausen.
Debatten börjar ju dra ut något på tiden.
Det finns anledning att fundera en aning på situationen runt omkring oss likaväl som på vår hemmasituation.
Vi beskriver ofta vår egen situation i kristermer.
Ibland använder vi ordet katastrof.
Vid en jämförelse med omvärlden är det inte någon korrekt bild vi ger.
Krigets fasor, ofta förmedlade till våra vardagsrum via TV-bilderna, borde ge perspektiv också på vår egen situation.
De ger också en annan och mer sanningsenlig innebörd åt orden kris och katastrof.
Låt mig först uttrycka mitt stöd till kampanjen ' ' Stoppa Kriget -- låt barnen få en jul i fred ' ', i Rädda Barnens och Expressens regi.
Varje dag som kriget fortsätter, varje dag som mänskliga fri- och rättigheter förtrampas i det forna Jugoslavien, är ett nederlag för det civiliserade samhället.
Det finns en del hoppfulla signaler om ökat internationellt samarbete.
Det handlar om Sydafrika, där apartheidsystemet äntligen förefaller avvecklas.
Det handlar om Mellersta östern, där tidigare oförsonliga parter äntligen talar med varandra.
Detta fördunklas dock av kriget på Balkan och naturligtvis också av utvecklingen i Ryssland, som ger anledning till betydande oro.
Mot bakgrund av bl.a. den ryska politiska situationen måste vi här i Sverige konstatera hur viktigt det är att den säkerhetspolitiska positionen ligger fast.
Det går inte att ändra någonting utan att sätta någonting hållbart i dess ställe.
Att det skall vara alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig är fortsatt Centerpartiets uppfattning.
Det kan garneras med de uttalanden som riksdagen har gjort om närområde och liknande.
Detta är grundläggande.
Utvikningar till vänster eller höger i svensk politik är andras bekymmer, bara de inte blir Sveriges problem.
Det är viktigt att ånyo understryka detta.
Jag ser det som självklart att vi får en fortsatt dialog mellan de politiska partierna i de här frågorna.
Riksmötet går till vinterpaus efter en politisk höst som tydligt har markerat skillnaden mellan å ena sidan regeringens strävan att sanera ekonomin och skapa förutsättningar för uthållig tillväxt och nya jobb och å andra sidan Socialdemokraternas brist på verklighetsanknytning och politiskt ansvarstagande.
I opinionsframgångens stund har förnuftet fått ge vika för retoriken.
Det är tråkigt att behöva säga det; det var ett repliksskifte om detta tidigare.
Jag talar då om den retorik som framförs på gator och torg.
Därmed har Socialdemokraterna valt den lätta vägen nu och den dubbelt svåra om de kommer tillbaka till ansvaret.
Det räcker inte för de 30 000 som demonstrerade mot regeringens politik att bara tänka på det som de är emot.
De måste också tänka på hur alternativet ser ut.
Jag antar att de inte kom hit för att återuppliva tankarna bakom Socialdemokraternas krisbehandling, med strejk-, löne- och prisstopp.
Det var ett sätt att hantera krisen, som var förbehållet högkonjunkturen, överhettningen och den ekonomiska situationen.
Jag tror att det är viktigt för oss i alla partier att tänka på de förväntningar vi skapar.
Det handlar bl.a. om verklighetsbeskrivningen och naturligtvis om att vi skall kunna ge besked om de alternativ som står till förfogande.
När det gäller detta har vi inte fått mycket till besked i dag.
Socialdemokraterna vill stimulera svensk ekonomi med kortsiktiga momssänkningar som inte får effekter och som dessutom kommer vid en tidpunkt då ekonomin börjar gå uppåt.
Jag förstår uppriktigt sagt inte vad Socialdemokraterna håller på med i det fallet.
I onsdags protesterade facket, i första hand mot, som en kommentator så träffsäkert uttryckte det, att kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen nu börjar betalas.
Arbetslöshet är inte gratis.
Det är riktigt.
Vi vill inte ha den.
Vi vill bekämpa den.
Vi vill göra allt som är möjligt.
Den här regeringen har satsat mer än någon annan regering i Sverige någonsin har gjort för att bekämpa arbetslösheten.
Centern har länge eftersträvat en allmän arbetslöshetsförsäkring som inte lämnar stora grupper i sticket.
I dag står nästan en fjärdedel av dem som söker sig till arbetsmarknaden utanför a-kassan.
Förslaget väcktes för övrigt av Thorbjörn Fälldin under första hälften av 60-talet.
Nu får Sverige en sådan allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Det är en framgång.
Jag vill också påminna om att de förbättringar av regelverket för företagen, inte minst småföretagen, som vi efterlyste i valrörelsen 1991 nu förverkligas.
Det handlar om förändringar och reformeringar av arbetsrätten och om förenklingar av systemen som gör att också små- och medelstora företag har en chans att klara av de byråkratiska kraven.
Jag har tidigare begärt av Ingvar Carlsson att han på det socialdemokratiska partiets och den förra regeringens vägnar skall ikläda sig en del av ansvaret för den ekonomiska situationen i Sverige, bara en del.
Partiet satt trots allt i regeringen mellan 1982 och 1991, dvs.
nio år.
Under en stor del av den perioden var konjunktursituationen faktiskt ganska bra.
Det har, som bekant, varit annorlunda under de senaste åren.
Uppenbarligen försöker emellertid socialdemokraterna ge sken av att man inte har det fulla ansvaret ens för det som skedde under den perioden.
Jag tror att det är viktigt för socialdemokratin själv, med tanke på det som komma kan.
Utan några som helst prognoser vill jag säga att det är klart att socialdemokraterna kan komma tillbaka i regeringsställning och få uppleva samma situation som man upplevde under 1980-talet.
Jag tycker de skulle ta sig en ordentlig funderare på vad det skulle komma att innebära, inte bara för dem själva, utan också för svensk demokrati över huvud taget.
Jag tror också det är viktigt att vi är medvetna om att vi inte är en isolerad ö.
Den isolering som man ibland talar om som om den funnes leder till felslut i politiken.
Vi har varit inne på det tidigare i replikskiftet när det gällde kapitalströmmarna över gränserna.
Det är inte så att vi av fördelningspolitiska skäl vill skapa ett eldorado för kapitalägare.
Vår avsikt med de åtgärder vi vidtar är att behålla i landet det kapital som behövs för att återupprätta den svenska ekonomin och därmed få förutsättningar att bevara den svenska välfärden.
Så enkelt är det.
Det går nämligen inte utan produktionsfaktorn kapital.
Det krävs både kapital och arbetskraft, och dessutom kunskap, utbildning, innovativ förmåga, kreativitet -- allt detta för att lyckas.
Detta vet Ingvar Carlsson, men detta förnekar socialdemokraterna ofta i den politiska retoriken.
Avslutningsvis: Vi har från Centerns sida i regeringen etablerat ett nytt synsätt i miljöpolitiken.
Det behövdes efter nio år av smärkt politik, där sektorintressen tilläts bestämma dagordningen, i trafikpolitiken, i energipolitiken, i skatte- och avgiftspolitiken.
Låt mig bara säga på detta område att vi typiskt nog inte har problem med det vi själva företar oss, utan med det vi ärvt efter den socialdemokratiska regeringen: storprojekten, där miljön blev en restpost som inte skulle tas på allvar.
Det gäller Öresundsförbindelsen och det gäller motorvägspaket kring storstäderna.
Det finns många saker som måste tas om hand.
Ett sådant är hur vi hanterar de ekonomiska styrmedlen i en alltmer internationell situation.
Det handlar om skatteväxling.
Finesserna med detta är flera.
Miljön förbättras, utrymme skapas för att sänka andra skatter, vilket förbättrar möjligheterna att skapa nya jobb.
Skattetrycket sjunker på sikt när intäkterna från miljöskatterna minskar i takt med att det miljöförstörande fasas ut ur verksamheten.
Ökningen av miljöskulden stoppas.
Detta borde locka även dogmatiska skattesänkare i Skattebetalarnas förening.
Tänk att få arbeta för bra miljö -- ett arbete som lönar sig, och där inte bara hälften blir kvar.
(Applåder)
Fru talman!
Först gjorde regeringen i våras upp med Ny demokrati om den ekonomiska politiken.
Sedan satt finansminister Wibble nu i höst och direktförhandlade med Ian Wachtmeister om den ekonomiska politiken.
Bengt Westerberg säger: Vi i regeringen är inte beroende av Ny demokrati.
Det lindrigaste jag kan säga är att det som Bengt Westerberg säger inte är trovärdigt.
Om Bengt Westerberg ett ögonblick vänder sig från Carl Bildt och tittar på fru Wibble ser han beviset.
Det andra beviset sitter längre bak: Ian Wachtmeister.
Vi skäms inte för att vi ställer upp för löntagarna.
Löntagarna är nu kraftigt tillbakaträngda.
De drabbas av arbetslöshet.
De avskedas, och arbetsrätten försämras.
Det är viktigt att något parti fast och konsekvent försöker företräda löntagarnas intresse.
Det gör vi socialdemokrater.
Det ber vi inte om ursäkt för.
Vi diskuterar också med företagarna om deras villkor.
Företagarna säger till oss att antalet småföretag ökade under 80-talet, när vi satt i regeringen.
Då växte småföretagen.
De investerade under vår tid.
Industriinvesteringarna i Sverige ökade med 40 %.
Det är under den borgerliga tiden som det har rasat, därför att efterfrågan har gått i botten.
Detta är ni politiskt ansvariga för, därför att ni har röstat ner de förslag som skulle ha stagat upp den inhemska efterfrågan.
Till Bengt Westerbergs huvudanförande vill jag skicka med följande frågor: På vilket sätt skapar ökade aktieutdelningar nya jobb?
På vilket sätt skapar en arbetsrätt som gör det lättare att säga upp människor nya jobb?
På vilket sätt skapar en sämre och mindre omfattande a-kassa nya jobb?
På vilket sätt skapar ökade klyftor och större osäkerhet nya jobb?
Det viktiga är naturligtvis att det finns kapital till investeringar och en ekonomisk politik som har landets samhällsekonomi under kontroll.
Det är också en trygghet och styrka med fackliga organisationer som kan tillvarata sina medlemmars intresse.
Sveriges ekonomiska situation är nu så utomordentligt allvarlig att man måste förändra det svenska välfärdssamhället och dra in på än det ena, än det andra.
Då är det mycket märkligt att höra att den här regeringen har råd med vårdnadsbidrag.
Ni har råd att förändra ett system inom sjukvården som fungerar bra i dag.
Det är en förändring som gör att systemet kommer att läcka.
De vanliga sjukhusen får dra ner på sin verksamhet därför att specialistläkare kan skicka räkningar till landstingen.
Det är någonting som allvarligt har gått fel i regeringens politik.
(Applåder)
Herr talman!
Jag vill börja med att ta fasta på någonting positivt i Olof Johanssons inlägg nämligen säkerhetspolitiken.
Olof Johansson sade ungefär så att man inte ändrar den säkerhetspolitiska positionen utan att sätta något annat i stället.
Jag brukar uttrycka saken på motsvarande sätt.
Det som hänt, både inom landet och utomlands på senare tid, motiverar enligt min uppfattning partiledaröverläggningar i den här frågan av samma slag som vi hade inför ansökan om medlemskap i EG.
Då satt partiledarna ett par månader och vägde formuleringarna praktiskt taget på guldvåg.
Sedan dess har, menar jag, behandlingen blivit slarvigare.
Jag hoppas alltså på Olof Johanssons stöd för att vi skall träffas och diskutera igen denna för vårt land så utomordentligt viktiga fråga.
Det får gärna vara i ungefär samma konstellation som vi hade i förra omgången.
Vi måste här ta till vara svenska folkets intressen i den nya omgivning och det nya perspektiv vi nu upplever.
Jag har en fråga.
Den anknyter till min inledning.
Bland det märkliga jag upplever med regeringen är att den attackerar det som fungerar väldigt bra i stället för de verkliga problemen.
Låt oss ta Posten som exempel.
Jämfört med andra länder har vi relativt låga porton.
Breven kommer fram i vårt land, även i de avlägsna delarna av landet, och vi har samma porto över hela landet.
Ändå skall man nu bolagisera och äventyra att de mera glest befolkade områdena i landet får den service som verket har kunnat ge årtionde efter årtionde.
Jag undrar hur Centern kan ställa upp på en sådan politik.
Vad är motivet?
Det ryktas också om att privatisera Vattenfall, som har betytt så mycket för vår elförsörjning.
På det här området är alla kortsiktiga vinstintressen borta.
Vad är det på dessa områden och näraliggande -- men om tiden är knapp kanske jag ändå kunde få ett svar när det gäller Posten -- som gör att Centern accepterar att regeringen ger sig på dem?
Herr talman!
Egentligen är Ingvar Carlsson skyldig mig ett svar om momsen sedan den tidigare debatten, men det kan han ju ta i nästa replik.
Jag tackar för de vänliga orden om säkerhetspolitiken.
Jag tror det är viktigt -- och det här är mycket ärligt menat -- att partierna tar ansvar tillsammans.
Signalerna måste vara entydiga.
Om Posten kan jag säga att vi inte har tänkt urholka Centerpartiets traditionella och grundmurade hållning att vi skall ha likvärdig service i hela landet.
Det handlar inte om det.
Det handlar om att vi får en ny situation.
Verkligheten förändras ju.
Vi får konkurrens även på det här området.
Det är konkurrens av andra medier, t.ex. fax, och av andra företag som också distribuerar post, t.ex. CityMail.
Man kan naturligtvis välja att låta bli att göra någonting och låta företaget gå i kvav.
När man har monopol innebär det att man får stoppa in pengar -- man måste ju se till att det fungerar under alla förhållanden.
Vår uppfattning är att man kan klara likvärdig service i olika delar av landet med hjälp av en postlag som omfattar alla.
Så är förslagets innehåll.
Det gäller naturligtvis också att värna postgirot, så att det skall få finnas kvar.
Det är precis innebörden i det föreliggande förslaget.
Vi har kämpat oss till att Posten skall få vara med på det området, så att inte postgirot skall överföras till bankerna.
Så stort förtroende har vi inte för den sektorn.
Det är nästa poäng och vinst i det föreliggande förslaget.
Vi är medvetna om att det kan misstänkliggöras, men det är också det enda.
Vi har inte ändrat uppfattning.
Vi medverkar inte till att man försämrar servicemöjligheterna.
Vi ändrar formerna, därför att verkligheten har blivit annorlunda.
Alla som ser elektronikutvecklingen borde vara medvetna om att den också i grunden har förändrat Postens situation.
När det gäller Vattenfall har socialdemokratin en verkligt dubbelmoralisk hållning.
Uppe i norra Sverige diskuterar Anders Sundström gång efter annan på sitt sätt om hur viktigt det är att resurser skall tillföras norra Sverige, bl.a. från vattenkraften.
Vi delar den uppfattningen som parti, Ingvar Carlsson, men var står socialdemokratin i den frågan?
Vi har ställt villkor för att över huvud taget något skall få hända när det gäller privatiseringen på Vattenfalls område.
(Applåder)
Herr talman!
Med anledning av Olof Johanssons anförande tänkte jag tala om politiska avtal.
Det finns nämligen ministrar som tillhör Centerpartiet som har varit inblandade i ett och annat.
Vi har anmärkt på det här tidigare när vi talade om en annan fråga.
Den gången gällde det Westerbergs departement och avdelning.
Jag har själv varit med och förhandlat i rökfyllda rum.
Jag påstår således inte att ärendet var delegerat.
Vid överläggningen kom det fram en skrivning där det bl.a. sades att det skulle finnas en morot i ungdomspraktiken.
Om de som har anställt ungdomar på praktikplatser och betalar 1 000 kr i månaden fortsätter ytterligare sex månader får de restitution.
De skall då få tillbaka pengarna.
Det är ett sätt att dra i gång verksamheten.
Det här kom vi överens om.
Alla som var närvarande i förhandlingsrummet minns det mycket väl.
Mitt minne är kristallklart, även klockan tre på natten.
Det här förslaget bara försvann.
Tjosan, så var det med det.
Nu undrar jag vad det egentligen är fråga om.
Den här moroten kommer att återkomma.
Ni kommer att få äta upp den vare sig ni vill eller inte.
Det var ett avtal, och avtal skall hållas.
Samma sak hände märkligt nog när det gäller lärlingssystemet.
Lärlingssystemet är oerhört viktigt.
Det är ett av de system som möjligen skulle kunna göra något drastiskt åt ungdomsarbetslösheten, som alla här inne säger sig vara lika intresserade av att åtgärda.
Vi hade en överenskommelse om det här.
Den vattnades också ur och gjordes till intet förpliktigande.
Jag upprepar att vi vet precis vilka avtal vi har ingått, och ni vet det också.
När det gäller lärlingssystemet har regeringens företrädare, t.ex. finansministern, talat om hur förnämligt det är med särskilda ungdomslöner när man skall göra något åt ungdomsarbetslösheten.
Jag ber Olof Johansson, i den mån har är insatt i dessa frågor, att göra en kommentar om lärlingssystemet och om moroten i ungdomspraktiken.
Det är två mycket viktiga frågor när det gäller att se till att ungdomar får jobb.
I Sverige har vi den bisarra situationen att ungdomsarbetslösheten är mer än dubbelt så hög som den genomsnittliga arbetslösheten.
Det är inte klokt.
Arbetslösheten bland unga män mellan 18 och 24 år är i dag 25 %.
Vi har träffat avtal om åtgärder som verkligen är till för att få fart på ungdomarnas situation.
Man tror att allt är glasklart, men sedan har det bara försvunnit.
Det är väl inte möjligt, herr Johansson?
Herr talman!
Jag tillhör dem som menar att politiska avtal skall hållas.
Har man skrivit under ett dokument så håller man sig till det eller också kommer man överens om att ändra det med den part som man har slutit avtalet med.
Detta är självklart.
Det finns naturligtvis en betydande dynamisk situation på många politiska områden.
Det betyder att saker och ting inte sker omedelbart och kanske inte exakt såsom man hade tänkt sig.
Verkligheten förändras nämligen också.
Ungdomspraktiken är ett typexempel på detta.
Vi utvecklar instrumentet.
Vi kan inte ha det i samma form hur länge som helst.
Att vi utvecklar instrumentet har Börje Hörnlund redogjort för i denna kammare många gånger.
Det kan således inte vara någon hemlighet.
Jag antar att det avtal som åsyftades träffades i hans närvaro.
Den typen av samråd skall självfallet hållas med Arbetsmarknadsdepartementet.
Jag har aldrig förstått att det skulle ha varit kontroversiellt.
Jag måste erkänna att det nu är första gången som jag över huvud taget hör den här invändningen.
Vi är positiva till att pröva också lärlingssystemet.
Det är självklart att situationen kan fortsätta att vara så att vi behöver bygga ut instrumenten i den riktning som vi gör i dag.
En sak är alldeles klart, ungdomspraktiken har inneburit att unga människor har fått chansen att komma in på arbetsplatser där de har en möjlighet att få fortsätta.
Det är många som får chansen att visa vad de kan och därmed får chansen att fortsätta.
Det är positivt.
Samma utveckling är naturligtvis möjlig att etablera i ett lärlingssystem.
Det är precis det som det handlar om.
Det finns inga hårda eller negativa attityder ifrån vår sida på den punkten.
Herr talman!
Jag kunde väl tro det, nämligen att Centern och Ny demokrati borde ha ganska likartade synpunkter i dessa frågor.
Det gläder mig att höra att avtal skall hållas.
Jag kommer att påpeka det för en del andra regeringsledamöter.
Jag håller med om att ungdomspraktiken skall utvecklas.
Men nu gällde det den här moroten och att ungdomspraktiken skall utvecklas på det sättet.
Nej, Börje Hörnlund var inte vaken så dags.
Han var inte med om den här överenskommelsen.
Jag betraktar det som en överenskommelse i alla fall.
Per-Ola Eriksson, som jag såg smyga in här i kammaren efter lunchen, var nämligen närvarande.
Det var också diverse andra personer, som jag trodde var trovärdiga.
Herr talman!
Jag tycker att det börjar finnas anledning att reda ut en del märkligheter i den här diskussionen som har återkommit under dagens debatt.
Detta är oerhört viktigt.
Om man uppfattar ett avtal så som ett avtal partier emellan, så måste partiledningarna finnas med i bilden.
Här börjar man nu sortera frågorna på olika utskott som om olika ledamöter i olika utskott kunde sluta avtal å partiers vägnar som är förpliktande för partierna.
Sådana avtal kräver förankring i ledningen för riksdagsgruppen eller i partiledningen eller bådadera.
Det är viktigt att säga det här.
Många av de diskussioner som under senare tid har förts om bl.a. etik har naturligtvis att göra med den här typen av dåliga kontakter mellan utskottsledamöter som försätts i en viss situation och partiledningen.
Det är viktigt för riksdagens och statsmakternas anseende att den här typen av frågor sköts på ett någorlunda formellt, korrekt sätt för att undvika den sortens ' ' missförståndsdebatter ' ' som vi har haft i olika sammanhang.
Det här förutsätter naturligtvis också att människor som sitter i utskotten är beredda att ta initiativ för att komma överens för att fullfölja det hela.
T.ex. på arbetsmarknadspolitikens område är det naturligtvis ganska viktigt att man håller arbetsmarknadsministern informerad.
Jag trodde att det var självklart.
Det är nämligen från det hållet verkställigheten för det mesta skall komma.
(Applåder)
Herr talman!
Jag tror att det är många som liksom jag är trötta på att höra det evinnerliga tjatet om vem som har kommit överens med vem, i vilket forum och i så fall varför.
Era interna partiangelägenheter och problem i en eventuell interndemokrati tycker jag att ni kan sköta vid något annat tillfälle än vid partiledardebatter.
Jag tror att det vore en fördel om vi kunde koncentrera oss på de politiska sakfrågorna.
Jag tror att det är det som människor, inte nödvändigtvis här men utanför huset, är intresserade av.
Jag tycker att det är bra att Olof Johansson talar om hållbarhet i utvecklingen, både vad gäller utrikespolitiken och förhoppningsvis vad gäller inrikespolitiken.
I fråga om nya ställningstaganden i säkerhetspolitiken är jag överens om att Sverige skall bibehålla sin alliansfrihet, vilket ju omöjliggör ett medlemskap i den europeiska unionen -- som också kommer att bli en militärallians.
Jag tror att det är viktigt att vi för denna debatt i denna kammare, också inför den utveckling vi har sett i vår omvärld, t.ex. vid det senaste valet i Ryssland.
Det är en förskräckande utveckling.
Vi har all anledning att föra en säkerhetspolitisk debatt med utgångspunkt i de händelserna.
Jag har själv föreslagit att vi på förekommen anledning skall ha en särskilt anordnad debatt i denna kammare.
Jag tycker att det är bättre än att ha mer eller mindre icke-offentliga partiledaröverläggningar.
Jag tror att de frågorna mår bra av att också nå ut till en bredare allmänhet än den lilla trånga partiledarkretsen.
En annan fråga gäller hållbar utveckling inom miljöområdet.
Där vet jag att Olof Johansson och Centerpartiet tidigare har haft stora ambitioner.
Nu tycks ni ha glömt bort dem.
Men det är aldrig för sent för syndaren att vakna.
Jag vill naturligtvis ställa några konkreta frågor på miljöområdet.
Det gäller naturligtvis Öresundsbron.
Miljökonsekvensbedömningarna visar entydigt att en bro med denna trafik inte är förenlig med en hållbar utveckling.
Detta säger Koncessionsnämnden och många andra remissinstanser.
När tänker Olof Johansson ta ställning i den frågan?
Det är faktiskt dags att fatta beslut.
Det har sagts att beslutet skall komma före nyår.
Jag undrar vad Olof Johansson tänker göra.
Tänker han spräcka regeringen, eller tänker han spräcka Centerpartiet?
Herr talman!
Gudrun Schyman kanske inte är rätt person att ägna sig åt reprimander i samband med överenskommelser.
Jag tar upp ett allmängiltigt problem som gäller hur relationerna mellan ansvariga statsråd i regeringen och riksdagen fungerar i utskotten.
Man måste ha varit döv om man inte har hört talas om alla de brister som har funnits i kontakterna under senare tid.
Jag håller med om att det är en onödig debatt.
Den skall förebyggas genom att avtal skall hållas och förankras på bästa sätt.
När det gäller miljöfrågor talar Gudrun Schyman om tidigare ambitioner.
Vad är det Gudrun Schyman egentligen insinuerar, att vi skulle ha bytt åsikt bara för att vi sitter i regeringen?
Det är ju nu vi förverkligar vår politik.
Jag skall tala om för Gudrun Schyman, om hon inte vet om det, att under 1960-talet hade Centerpartiet ett program där vi tog upp kretsloppsutvecklingen i samhället och skatteväxlingen.
Det var 1968.
Bl.a. på grund av socialistiska majoriteter har det inte varit möjligt att förverkliga den politiken.
Det gör vi nu i denna regering.
En försvårande omständighet är naturligtvis -- det medger jag gärna, jag skall ge Gudrun Schyman en möjlighet att komma igen på den punkten -- att inte ha lika höga ambitioner som vi här i riksdagen eller utanför vårt lands gränser.
Det är ett problem, plus det jag sade i mitt huvudanförande, nämligen att vi har ärvt dessa miljöproblem.
Då har vi frågan om Öresundsbron och avtalet med Danmark.
Alla är väl numera överens om -- hoppas jag -- att det är en bakvänd ordning som projektet hanteras efter.
Först sluts ett avtal, och därefter skall det göras miljökonsekvensbeskrivningar och därefter en miljöprövning.
Det måste bli slut på den sortens processer där miljön uppfattas som en restpost.
Det gäller inte bara Öresundsprojektet utan även hanteringen av storstadspaketen.
Det är därför jag avråder från ekonomiska låsningar innan man vet vad man skall ha och innan man vet om det går att klara rimliga miljökrav.
Det krävs helt enkelt en helt ny attityd i miljöpolitiken.
Den har vi.
Har ni den?
Jag har upplyst kammaren i en interpellationsdebatt att vi eftersträvar ett beslut före årsskiftet om Öresundsbron.
Det gäller fortfarande.
(Applåder)
Herr talman!
Om det är som Olof Johansson säger, nämligen att det är nu Centerpartiet förverkligar sin politik, vill jag påstå att Centerpartiet har bytt politik och lämnat sina ambitioner i miljöfrågan.
Annars skulle ni väl ha förverkligat er politik gällande en avveckling av kärnkraften och ett uppbyggande av andra alternativa energisystem.
Det skulle väl ha satt spår i bl.a. skattepolitiken.
Jag kan inte se att det har hänt.
Om Centerpartiet fortfarande vill förverkliga sin politik och leva upp till de miljöambitioner ni säger er ha, måste det innebära ett nej till Öresundsbron.
Det måste också innebära att det inte blir några statliga garantier till Dennispaketet osv.
Det måste innebära en skatteväxling, som vi är stora anhängare av.
Det måste innebära att ni ställer er positiva till de förslag vi har att redan nu starta en miljöomställning i samhället.
Det skall byggas upp nya transport- och energisystem.
Jordbruket skall användas som en energiresurs, och skogsbruket skall användas som en energikälla osv.
Det tar tid att göra denna miljöomställning, men den skall påbörjas nu och kommer dessutom att innebära att många nya framtidsinriktade arbeten skapas.
Vi ser detta som alternativ.
Detta gäller inte minst de ungdomar som i dag går ut i arbetslöshet.
Det är ungdomar som har en hög medvetenhet om miljöfrågorna, har en bra utbildning och verkligen vill satsa på framtidsinriktade arbeten.
Detta är vårt alternativ till de pigor och drängar som ni för fram i regeringens förslag.
Det handlar naturligtvis om miljöjobb och en nödvändig miljöomställning av samhället.
Vi vet, Olof Johansson, att vi måste ta itu med detta förr eller senare.
Frågan är om det skall göras nu eller planeras inför hotet eller faktumet av en ekologisk kollaps.
Om Centerpartiet hade samma ambitioner som vi inom miljöpolitiken, skulle ni medverka till en sådan politik.
Jag kan inte se att ni gör det i denna regering.
Det måste väl innebära att ni säger upp bekantskapen med regeringen och i stället tillsammans med andra progressiva krafter förverkligar en miljöpolitik som är värd namnet.
Herr talman!
Det är lätt att se vilka inbyggda spänningar som finns mellan Gudrun Schymans retorik, framförd från denna talarstol, och den verklighet som hon indirekt har varit med om att stödja.
Gudrun Schyman är moraliskt skyldig till hanteringen av Öresundsförbindelsen genom sitt stöd till en socialdemokratisk regering.
Gudrun Schyman är av samma skäl indirekt skyldig till hanteringen av storstadspaketen.
Det är den regeringspolitiken som har lett fram till de problem som vi nu har att hantera.
Jag tror dessutom att det är viktigt att man är på det klara med när en fråga har lämnat det partipolitiska planet.
När det gäller avvecklingen av kärnkraften är Gudrun Schuman exempelvis inte skyldig -- den frågan har lyfts ovanför partipolitiken i en folkomröstning.
Även i oppositionsställning har vi i Centern försökt att konkret hantera den här frågan för att genom avtal få en förpliktande uppgörelse att arbeta vidare med.
När nu tidsgränsen år 2010 närmar sig, noterar vi som parti att den frågan är lyft ovanför regeringen och oppositionspartierna.
Under den allmänna motionsperioden under våren kommer Centern tillbaka till frågan för att klargöra hur avvecklingen av kärnkraften måste gå till.
Det beslut som fattades som en följd av folkomröstningen är förpliktande för alla partier.
Alla partier sade att man skulle följa folkomröstningens resultat.
Det här är ett sätt att hantera frågor konkret.
Vi hanterar frågor konkret.
Alla de exempel som Gudrun Schyman räknar upp finns återgivna i en skrift som jag rekommenderar till läsning.
Kretsloppstänkandet handlar nämligen om hela miljöutvecklingen.
I denna skrift finns alla aspekter med vad gäller skatteväxling och den typ av åtgärder som kommer att krävas för att fullfölja en kretsloppsanpassning.
Det arbetar vi med.
Det är naturligtvis en viss skillnad mellan att konkret förverkliga ett mål och att ägna sig åt politisk retorik.
Det är så enkelt att ha åsikter, men att förverkliga ens åsikter förutsätter -- det är helt korrekt -- politisk majoritet.
Vi i Centern har den positionen i dag att vi kan påverka verkligheten.
Det gör vi.
(Applåder)
Fru talman!
Jag bedriver ibland litet smygpropagande för Ingvar Carlsson.
Jag säger att han är en hederlig politiker.
Jag har svårt att förstå hur en sådan politiker kan bortse från den verklighet som han så väl känner till från den tid då han själv satt i regeringen.
Han kom till oss i Centerpartiet och ville ha hjälp och stöd då det handlade om pris-, löne- och strejkstopp och då kurvorna bröts åt fel håll.
Arbetslösheten gick upp och investeringarna ner.
Ett av era problem, Ingvar Carlsson, är att ni på ett enda år såg till att 90 miljarder kronor forsade ut ur landet i stället för att använda dem till investeringar här hemma.
Ni har ingenting lärt.
Jag tycker också att det är smärtsamt att ibland dela ut pengar till dem som redan har mycket, men kapitalet känner ingen lojalitet med nationalstaterna.
Det har vi lärt oss, eller hur Ingvar Carlsson?
Det måste attraheras med avkastningsnivåer som konkurrerar med vad andra kan erbjuda.
Det är bakgrunden till de åtgärder som vi tvingas till, inte av fördelningspolitiska skäl utan för att bibehålla kapitalet i Sverige.
Ni avvecklade ju valutaregleringen och satte därmed ut den läckande farkosten i öppen sjö utan balans i svensk ekonomi.
Vi försöker återskapa den ekonomi som gör att man kan ha en oreglerad situation vid gränserna.
Det är bra att ni har dialog med småföretagen.
Det är utmärkt.
Vi gör någonting åt deras situation.
Bengt Westerberg har just redogjort för de mängder av åtgärder som krävs för att Sverige skall kunna återhämta sig och skapa de nya jobb som är nödvändiga.
Det är med detta syfte och inget annat som vi arbetar för förbättrade villkor för företagsamheten i det här landet.
Vad vill ni då göra i stället?
Jo, ni vill dela ut 25 miljarder i sänkt moms.
Ni har haft alla tänkbara uppfattningar i momsfrågan, sedan ni själva regerade.
Eftersom Göran Persson inte är tillåten att här svara på frågor vänder jag mig till Ingvar Carlsson: Vilken är den senaste uppfattningen på den här punkten?
Tror ni verkligen att vi fullt ut får stimulans till jobb genom att bara sänka mervärdesskatten med 25 miljarder kronor?
Har vi så gott om pengar i det här landet?
(Applåder)
Herr talman!
Jag tror att vi alla är bestörta över fascismens och ultranationalismens framgång i det ryska parlamentsvalet.
Men den som följt utvecklingen en tid är inte helt överraskad, gissar jag.
I trekvarts sekel har en materialistisk ideologi -- marxismen, kommunismen -- härskat över människors sinnen.
En del kommentatorer hävdar att problemet är att ryssarna inte är så att säga vana vid demokrati.
Kommentatorerna ser helt enkelt demokratiseringen som ett tekniskt och pedagogiskt problem.
Men jag tror för min del att en djupare orsak finns till det som nu händer i Ryssland.
Det är en 75-årig brist på sammanhållande värden bortom de falska slagorden om kommunismens materialistiska förträfflighet.
Inget lands problem löses genom att man exempelvis lämnar Lenins etik och östeuropeisk kommunism för att gå över till ingen etik och västerländsk kapitalism.
Marknadsekonomin fordrar, enligt min mening, en demokratisk ram, och demokratin fordrar en värdegrund.
Inte behöver vi väl skämmas över att en väsentlig del av denna värdegrund är kristen etik och västerländsk humanism.
Detta har också en del gamla marxister insett.
I en intervjubok ställer Otto Mannheimer frågor till välkända europeiska filosofer och kulturpersonligheter, bl.a. till den kände filosofen Leszek Kolakowski.
En av Mannheimers frågor lyder så här: Ni har alltså närmat er kristendomen.
Vilka är era skäl?
Ni började ju snarast som marxistisk humanist.
Kolakowski svarar: Ja, det är riktigt.
Jag tror det tog mig lång tid att inse hur oumbärlig kristendomen är för vår civilisations överlevnad och för bevarandet av vissa grundläggande värden som vi hyllar.
Trots all intolerans och allt förtryck som utförts i kristendomens namn, anser jag att vi, utan dessa kristna rötter, hotas av en långt värre, en långt mer förtryckande samhällsordning.
Herr talman!
Det är just detta att vi i all vår skröplighet äger något att vägledas av, något som vi ödmjukt försöker styra efter i en förvirrad värld; det är detta vi kristdemokrater vill verka för, en inre kompass, något som kan göra livet lättare att leva.
Det handlar icke om att monopolisera, att fyrkantigt slå fast eller att plädera för något slags fullkomlighet.
Vi söker helt enkelt en etikens grundplatta på vilken vi kan bygga ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle, den grund som ger oss förutsättningar att bygga upp respekten för varandra, den grund som skapar motkrafter till främlingsfientlighet, till våld och till antisemitism, och som vaccinerar mot förakt för varje individs rätt och personliga värdighet.
Kapitalism och marknadsekonomi samt ett demokratiskt system skapar inte automatiskt sådana motkrafter.
Herr talman!
Jag kan gott tillstå att jag förstår att en del människor kan känna sig blockerade när begreppet kristen etik är på tapeten.
Det kan bottna i att man förväxlar religionsutövning med grundläggande etiska värden.
Men det kan inte vara rim och reson att ett sådant missförstånd leder till att vi förtränger de värden som mycket av vårt tänkande, vår respekt för pluralism och människovärde vilar på.
Det var precis på detta sätt som Bengt Westerberg alldeles nyss uttryckte sig.
Det är alldeles rätt, som det sagts här i kammaren och lyfts fram i andra debatter och i tidningsartiklar, att kristen etik handlar om att bära varandras bördor.
Men det handlar också om att vi måste ta vårt ansvar nu.
Vi måste ta itu med den dåliga tillväxten, investera för framtiden, sanera vår statsskuld och vårt budgetunderskott.
Om vi inte gör det -- det är poängen som måste understrykas -- kommer vår generation att vara den generation som lastar över de tyngsta och största bördorna på kommande generationer.
Herr talman!
Det talas ofta om att skapa ljus för företagsamheten.
Vad vi egentligen vill är att ljusen skall tändas i de många svenska hem där man i dag känner av kris och bekymmer.
Men det är viktigt att se sambandet.
Om vi inte får fart på hjulen blir det också svårt att lyfta av de stora bekymmer och den känsla av kris som många har.
Den 23 november hölls ett ekonomiskt seminarium i Stockholm.
Ekonomer från Internationella valutafonden, IMF, OECD och förstås från vårt eget land, avvisade helt enstämmigt alla tankar på att försöka ta landet ur krisen med en mer expansiv finanspolitik.
Inte ens länder med 4 -- 5 % budgetunderskott i förhållande till BNP funderar på den typ av politik som socialdemokraterna nu föreslår.
I Sverige är budgetunderskottet nära 15 % av BNP.
I det läget föreslår oppositionen en sorts superstimulerad, extralång julhandel, en gåva av en s-märkt tomte.
Räkningen som kommer skulle säkert morgondagens barn få till julklapp, en räkning som kanske fick avbetalas ända in i nästa lågkonjunktur.
Det kallar inte jag att bära varandras bördor!
Med detta har jag inte hävdat att bördorna nu fördelats helt rättvist.
Säkert kan vi skapa större rättvisa.
Jag begriper väldigt väl att det är symboliskt viktigt att visa att de mest och bäst bemedlade får vara med och ta sitt ansvar.
Men alla kan vara säkra på att vi inte skär ner och sparar för att exempelvis 85-åringen på sjukhuset skall få det sämre eller för att de arbetslösa skall klämmas åt.
Vi gör detta för att få resurser att över huvd taget klara omsorgen om de svaga i framtiden.
Det är faktiskt lögn att påstå att inkomstfördelningen är sådan i vårt land att inte de breda skikten, de många människorna, måste vara med nu när Sveriges ekonomi skall saneras.
I vårt lands kritiska läge måste vi verkligen göra allt -- det har sagts här många gånger -- för att lindra arbetslöshetens plåga och skapa nya jobb.
Nu har regeringen föreslagit och riksdagen beslutat om en obligatorisk allmän arbetslöshetsförsäkring.
Då demonstreras det väldigt mot detta.
Det demonstreras mot ett slags demokratiska små fallskärmsavtal som något kan lindra för de absolut sämst ställda på arbetsmarknaden.
Jag förstår faktiskt inte, herr talman, socialdemokraternas sätt att reagera på ett sådant förslag.
Utöver detta har oppositionen talat sig varm för nya jobb i små och medelstora företag.
Flera av regeringens förslag för att skapa förutsättningar för sådana jobb hotar oppositionen att riva upp vid ett regeringsskifte.
Vi kristdemokrater har pekat på möjligheten -- för att ta ett exempel -- att öppna en helt ny arbetsmarknad inom den privata tjänstesektorn.
Dagens skattesystem förhindrar att denna marknad får växa fram, trots att vi har massor av arbetsvilliga och massor av arbete som behöver göras.
Den socialdemokratiska regeringen i Danmark inför nu en sådan möjlighet för ' ' piger och draenger ' '.
De svenska socialdemokraterna säger om vårt liknande förslag att det innebär ett återinförande av klassamhällets pigor och drängar.
Kanske är det någon ombudsman som felöversatt från danskan?
Detta innebär en möjlighet för unga kvinnor och män att påverka sin egen situation genom egna initiativ.
Det är vad vi föreslår.
Vi måste alla ta på oss gårdagens skulder på miljöpolitikens område, så att dessa inte förvandlas till framtidens bördor.
Nu verkar allt vad miljöpolitik heter medialt fjättrad vid Öresundsbro och Dennispaket.
Det vare mig fjärran att inte inse att dessa projekt har med miljöpolitik att skaffa.
Det har de i högsta grad!
Men vi får inte reducera miljöfrågorna till symbolpolitik.
Vi försummar vårt ansvar för nästa generation om vi inte ser helheten.
Det som framför allt krävs är nästa stora skattereform -- en skatteväxling för miljön.
Det gäller att minska skatten på arbete och flytta en del av skattebördan till miljöfarliga utsläpp och nyttjandet av sådana råvaror och energikällor som tär på jordens ändliga förråd.
En sådan skatteväxling kräver noggranna studier och ett genomtänkt genomförande.
Skall näringslivet klara den omställningen, krävs långsiktighet och bred politisk förankring.
Därför är min fråga: Kan vi sätta oss ned och tillsammans diskutera hur en skatteväxling för miljön skall genomföras?
Herr talman!
Låt mig få önska talmanskollegiet, Sveriges parlamentariker, alla anställda och medarbetare och alla som eventuellt orkat lyssna via radio eller TV God Jul och Gott Nytt År!
(Applåder)
Herr talman!
Alf Svensson är den sista i raden av borgerliga regeringsföreträdare.
Han avslutade sitt anförande med att önska alla utanför regeringen God Jul.
Jag ber då att få önska regeringen God Jul och Gott Nytt År, så att ingen blir utan denna önskan.
Det är väl menat.
Det är riktigt, som Alf Svensson säger, att det har blivit ett missförstånd om vad som menas med kristen etik i läroplanen.
Alf Svensson är förmodligen den person som är bäst skickad att klara ut det missförståndet.
Jag har hört dem som har sagt: Det där är egentligen ingenting.
Det är bara en krumelur, det kommer inte att ha någon som helst effekt i klassrummen.
Jag har hört dem som har sagt: Det här innebär definitivt en förändring i förhållande till nuvarande läroplan.
Det kunde vara intressant att litet mera precist höra Alf Svenssons mening på denna punkt.
Är det egentligen ingenting att fästa avseende vid, eller har det någon betydelse?
I det utskott där den här frågan handlagts -- för att knyta an till den tidigare debatten -- har representanterna för Folkpartiet och Centern uppfattat det som en kabinettsfråga från kds sida.
Det är i så fall ingenting att skämmas över.
Att vi får så olika besked från regeringspartierna om vilka medel som använts för att driva igenom förslaget är litet märkligt.
Till sist till frågan om vårdnadsbidrag.
Kan Alf Svensson förklara hur en ensam förälder med en månadslön på 8 000 kr skall kunna betala en dagisavgift på 5 310 kr per månad?
Hur skall en familj med en månadsinkomst på 17 000 kr kunna betala dagisavgifter på 6 650 kr för sitt barn?
Dessa familjer kommer inte att få mer tid för sina barn, som Alf Svensson sade.
De får bara sin ekonomi sönderslagen.
Dagisavgiftshöjningar blir det när vårdnadsbidraget införs och kommunerna inte får något statsbidrag för ett- och tvååringar.
Herr talman!
Jag vill inte göra gällande att jag är bäst på att klargöra det här med kristen etik.
Kristen etik är ett ödmjukt sökande hela tiden, det är ingen multiplikationstabell.
Jag kan kanske ändå klargöra en del av de förvecklingar som tydligen finns, och det var kanske så Ingvar Carlsson menade.
Det står i de regeringsförklaringar som fyrpartiregeringen har presenterat -- om jag inte minns fel i alla tre regeringsförklaringar -- om skolans förankring i kristen etik och västerländsk humanismen.
Det står också i propositionen.
Det är inte så märkvärdigt om vi försöker hålla fast vid det som vi har gjort regeringsförklaringar runt om.
Jag har märkt väldigt ofta att det finns något slags förvirring.
Som jag sade och som också Bengt Westerberg tog upp gör man detta med kristen etik till något som handlar om kristen tro.
Kristen tro får självfallet aldrig tvingas på någon enda skolelev, och får över huvud taget aldrig tvingas på någon människa.
Det vore helt otillständigt.
Jag var faktiskt litet glad när Ingvar Carlsson tidigare sade att han tar detta med kristen etik på allvar.
Jag tror att jag citerar Ingvar Carlsson helt korrekt.
Alltså tillstår även Ingvar Carlsson att vår kulturella tradition och våra värderingar har med kristen etik att göra.
Det skulle vara helt obegripligt om vi försökte göra gällande i våra kulturkretsar i västerlandet att vi kan frikoppla oss från den.
Dessa värderingar har funnits i vårt medvetande, i bakhuvudet, som någonting tämligen naturligt.
Men varför skulle just Sverige vara den nation som inte vågar sätta ut etiketter?
Jag kan berätta för Ingvar Carlsson att Gro Harlem Brundtland -- hon omnämndes tidigare i debatten -- har infört detta i norsk skolplan.
Jag gissar att hon har gjort det för att visa på att etiken inte lever i ett lufttomt rum, utan den har sina rötter.
Varför skulle vi skämmas för det?
Har vi inte så mycket civilkurage i landet Sverige, att vi vågar tillstå att vi i vår lagstiftning, våra traditioner och våra helger har detta med oss?
Vi önskade för resten varandra God Jul.
Jag tycker att det är tämligen självklart att vi också skall våga fästa ut etiketter.
Om vi inte gör det, tror jag att risken finns att vi i framtiden blir litet vilsna -- något som vi kan märka ute i Europa.
Sveriges barn och ungdomar, elever och vi alla behöver få identitet för att kunna möta den förvirring som existerar runt om i samhället.
(Applåder)
Herr talman!
Jag tycker att det är väldigt olyckligt att blanda samman kristendom och etik.
Etik har för mig ingenting med religion att göra.
Etik är ett begrepp som står över religionen.
Jag vill i stället säga så här: Hur ser det ut i skolorna?
Är det inte detta som är det viktiga, Alf Svensson?
Det må vara att man har pamfletter och säger vackra ord i olika sammanhang.
Men den verklighet som finns i dagens skolor ser faktiskt inte så rolig ut.
Det handlar om nedskärningar, om stora klasser, om avgifter till skolor, om segregering, om barn som får allergier därför att man inte har pengar att avsätta till städning osv.
Det är detta som är verkligheten i skolan i dag.
Denna verklighet förändras nog inte även om Alf Svensson talar om kristen etik.
Det vore bra om vi talade om verkligheten när vi diskuterar politik.
Sedan vill jag ställa en annan fråga till Alf Svensson.
Jag undrar hur han har tagit till sig innehållet i biskopsbrevet, som kom i början av året från biskopsmötet.
Det handlar om rika och fattiga.
Man tar bl.a. upp frågan om att de fattigaste av de fattiga i världen förvägras den grundläggande mänskliga rättigheten till liv.
Man talar också om att tiden är inne för ett ordentligt uppvaknande och ett beslut om att göra helt om i grundläggande värderingsfrågor.
Det sägs mycket som är klokt i brevet, men det sägs också att det krävs handling om man skall ta orden på allvar.
Om man tar orden på allvar och vill att de fattigaste av de fattiga i världen inte längre skall förvägras den grundläggande mänskliga rättigheten till liv, då måste man ju följa upp detta med politiska beslut som innebär en världsordning, en världsekonomi och en världshandel som garanterar dessa människor en utveckling.
Då kan man inte stillatigande se på hur penningflödet går från de fattigaste i den fattiga delen av världen till de rikaste i den rika delen av världen, till västvärldens banker.
Man kan inte heller så cyniskt som den borgerliga regeringen gör konjunkturanpassa biståndet till tredje världens länder, vilket Alf Svensson har varit med om att göra genom beslut i riksdagen.
Jag undrar hur Alf Svensson får ihop detta med den goda vilja som han säger sig ha till att alla männsikor skall ha rätt till ett värdigt liv.
Herr talman!
Det är väl inte så mycket att bry sig om när Gudrun Schyman säger någonting så häpnadsväckande som att etik inte har någonting med religion att göra.
Det är ett uttalande som är fullständigt vilset, Gudrun Schyman.
Men hon har naturligtvis full rätt att här hävda något så utomordentligt egendomligt och vilset.
Jag håller med om att det inte alltid är så i skolorna som man skulle önska.
Visst är det så.
Men det var det inte tidigare heller.
Jag kan ta fram en hel del korrespondens som talar om hur det var i Stockholms skolor på den tiden då Norra latin gjordes om till ett snyggt, elegant och kostnadskrävande komplex medan det undervisades klasser med 35 elever i baracker.
Man kan alltså inte göra gällande att när den här regeringen tillträdde, då blev det ett eländighetens elände på skolområdet.
Det kommer alltid att vara en kamp för att få fram tillräckligt med resurser till skolan.
Sedan borde vi kunna vara överens om att om dessa resurser skall kunna tas fram, måste Sverige komma på fötter.
Vi måste få balans i vår ekonomi.
Det gäller precis samma sak för att kunna skaffa fram resurser till de svaga, till u-länderna, till vår biståndsbudget.
Det är väl ingen som tror att det skulle vara lättare för oss att skapa rättvisa globalt om vi ser till att Sveriges ekonomi hamnar i ännu större obalans.
Det hjälper inte u-länderna om den svenska ekonomin blir än mer negativ.
Det tror väl ändå inte ens Gudrun Schyman.
Vi når aldrig ända dit, då alla upplever det liv som de skulle önska att de hade och som de har rätt att få.
Men vi hör hemma i den processen, och jag kan försäkra Gudrun Schyman att utifrån allt jag mäktar och den styrka som vi fått i valet handlar det om att göra det bättre, inte minst för dem på södra halvklotet som i jämförelse med vår situation har det mer än eländigt, där 1 miljard svälter och 1 miljard är analfabeter.
Jag ser gärna ett starkt stöd från Gudrun Schyman på den fronten, men det är inte mycket värt om inte Gudrun Schyman samtidigt hjälper till och visar konkret hur vi skall ta itu med obalanserna i svensk ekonomi.
(Applåder)
Herr talman!
Jag hjälper gärna Alf Svensson med litet goda råd när det gäller hur vi skall komma åt obalansen i den svenska ekonomin.
I vår ekonomiska motion har vi med anledning av regeringens proposition om de ekonomiska riktlinjerna talat om hur vi tycker att man skall göra.
Det handlar om rättvisa, om solidaritet, om omfördelning, dvs.
att ta de pengar som finns och föra över dem dit där de behövs.
Det handlar också om besparingar, Alf Svensson.
Vi vill säga nej till JAS-flygplanet och banta militären.
Det handlar vidare om att säga nej till att köpa nya stridsvagnar, för att ta några mycket konkreta exempel.
Vi har också andra goda förslag.
Det som går som ett rött snöre genom vår ekonomiska politik är rättvisa.
Vi är fullständigt övertygade om att det bästa sättet i dag när det gäller att få balans i den svenska ekonomin är att minska arbetslösheten.
Vi är också fullständigt medvetna om att vi inte kan minska arbetslösheten på ett sådant sätt att vi försvårar eller äventyrar den hållbara utveckling som det är nödvändigt att vi tar oss an redan nu.
Det innebär en miljömedveten ekonomisk politik som också skall vara hållbar i ett globalt perspektiv, Alf Svensson.
Den skall även ta hänsyn till och ansvar för att människor i andra delar av världen skall kunna leva ett värdigt liv.
Det finns en dubbelmoral och ett hyckleri i den borgerliga regeringen som är väldigt provocerande, tycker jag.
Det gäller även frågan om mänskliga rättigheter, där ju Alf Svensson har ett stort ansvar.
Jag tänker då på situationen i det forna Jugoslavien och de krig som pågår där bl.a. med hjälp av svenska vapen.
Vi har sålt mycket vapen dit.
Nu när de används och människor flyr därifrån, sätter vi stopp vid våra gränser och inför visumtvång.
När människor där flyr från militärtjänstgöring och kommer hit, säger vi att de inte får stanna i Sverige.
Detta är en dubbelmoral och ett hyckleri som upprör många människor.
Det förs en internationell diskussion om att man skall uppmana människor att fly från kriget i det forna Jugoslavien.
Men i Sverige säger man att detta inte är något giltigt skäl för att människor skall få stanna.
Jag har själv mött en familj som har den här bakgrunden och som har fått ett utvisningsbeslut från den svenska regeringen.
Jag tycker att det är upprörande.
Först skickar vi vapen till länder.
När länderna börjar strida, tar vi inte emot de som flyr.
När de flyr ifrån de krig som vi i ord fördömer, säger vi att de skall stanna kvar och strida.
Det är ett hyckleri som är provocerande, Alf Svensson.
Det borde mana en minister som har ansvar för mänskliga rättigheter till eftertanke.
Herr talman!
Jag vet inte om vi ständigt och jämnt skall behöva höra det här talet om hyckleri från Gudrun Schyman.
Jag undrar om hon är kemiskt fri från hyckleri med sitt kommunistiska och marxistiska förflutna, hon som så elegant som det behagar henne vänder kappan efter vinden.
Här talas om rättvisa.
Vi vet ju vilken rättvisa den ismen stod för som hon i varje fall under en viss period har företrätt.
Jag skulle önska mycket mer när det gäller att få till stånd engagemang för de fattiga folken på södra halvklotet.
Jag tar mig faktiskt friheten att säga att jag gör så gott jag kan och så mycket jag orkar.
Sverige tillhör de fyra nationer i västvärlden -- Norge, Danmark, Sverige och Holland -- som ligger högst i fråga om att ge bistånd, medan väldigt många av OECD-länderna ligger nere på ca 0,35 % av BNP eller BNI.
Sedan har jag uppfattningen att Sverige behöver ha ett militärt försvar.
Då blir det faktiskt så, att det också kommer att kosta.
Det är ju sällsamt enkelt att plocka bort både det ena och det andra.
Men att ha ett försvar som inte kan försvara och inget duger till, eller som håller sig med uråldrig materiel, kan jag i så fall inte förstå är mycket annat än hyckleri.
Jag håller helt och hållet med Gudrun Schyman om att vår viktigaste uppgift för att skapa rättvisa är att minska arbetslösheten.
Men om det vore så enkelt att enbart politikerna i den här kammaren kunde slå klubban i bordet och säga att vi härmed beslutar att arbetslösheten avskaffas, vore det litet grand av det som Gudrun Schyman tydligen tror på och står för, att politikerna från en centralistisk position dirigerar, arrangerar och ordnar allt.
Den här regeringen har den uppfattningen och insikten att det inte är Sveriges riksdag som enbart klarar av att ta fram de här jobben, utan vi måste skapa förutsättningar för näringslivet att ta fram dessa arbeten.
Det är det vi håller på med, och det är ju faktiskt också det som vi till viss del hittills har lyckats med.
(Applåder)
Herr talman!
De här debatterna tar längre tid för varje gång.
De blir en timme längre för varje gång.
Om några år pågår de i flera dygn.
Jag skall försöka att fatta mig så kort som möjligt.
Det har gått ut ett meddelande här om att det endast är partiledare som man kan tala med.
Det är endast med dem som man kan göra upp, eller möjligen med gruppledare, eller hur det var.
Jag hoppas därför att partiledarna nu hör på vad jag har att säga här, eftersom det för de andra tydligen inte spelar någon roll.
Nyligen sade statsministern att Ny demokrati har passerat anständighetens gränser och att partiets politiska inflytande blir därefter.
Det var då det.
Sedan har vi förhandlat, men då var det ingen i finansministerns sällskap som sade något sådant.
Har ni gått och blivit oanständiga på gamla dagar?
Fru Sahlin och herr Westerberg, Folkpartiet -- alltså i alla fall inte ännu Sahlin och Folkpartiet -- uttalade sig för en bojkott av Ny demokrati i riksdagen.
Andra sade att vi var femtekolonnare och att de skulle få besudlade händer om de hade med oss att göra.
Den enda bojkott som jag hittills har sett var Socialdemokraternas bojkott av en höjning för de arbetslösa vad gällde KAS-ersättning.
Det är en förfärlig samling av besudlade och oanständiga svartfötter som man ser framför sig.
Det förstår ni väl att ni inte kan tala med Ny demokrati på det här viset?
Hur skall ni sedan kunna gå ut till era väljare och säga att ni faktiskt har talat med oss?
Vad skall de säga?
Sedan säger man något som är mycket vanligt: ' ' Gör ni inte som vi säger, går räntorna upp, kronan faller och regeringen avgår. ' '
Detta fick vi lära oss hur många gånger som helst under de här förhandlingarna.
Då vill jag bara tala om att under tiden den 25 november -- den 10 december, när vi höll på med det som ni kallar för cirkus eller vad det är för något, sjönk den långa räntan.
Först sjönk den korta räntan, kronan låg still och börsen steg.
Jag ber om applåder för detta, eftersom det ju också var vårt fel.
(Applåder) Förra gången bad statsministern mig om att ta avstånd.
Jag skulle ställa mig här och ta avstånd från alla möjliga.
Jag skulle ta avstånd från Bert Karlsson och jag skulle ta avstånd från Vivianne Franzén.
Men nu börjar jag litet grand att förstå vad ni menade, därför att under tiden har ju Bengt Westerberg tagit avstånd från regeringen.
Sedan har ni själva tagit avstånd från gruppledarna och era egna förhandlare, när de har gjort upp med oss.
Därför skall jag nu gå in på vad jag tar avstånd från så att det verkligen blir klart.
Jag tar t.ex. avstånd från statsministerns tidigare påståenden om att vi skulle bryta avtal som aldrig funnits, och det indignationsnummer som han sedan kom med efteråt, vilket har avslöjats.
Jag tar om igen avstånd från de här mycket egendomliga sakerna som har inträffat i dag, när ni försöker glömma skrivna avtal.
Jag tar avstånd från den intellektuella ohederlighet som det faktiskt är att i tid och otid hota med att avgå utan att göra det.
Jag tar avstånd från blotta tanken på att Carl Bildt, nyss hemkommen från Bill Clinton, över huvud taget skulle vilja avgå.
Jag tror inte det.
Ni har väl alla följt spelet om Clinton, som är en mycket viktig sak i Sverige?
Det råder ett stjärnornas krig mellan Ingvar Carlsson och Carl Bildt.
Jag väntar nu därför med spänning på vem -- båda kan ju inte gilla honom -- som först kommer att ta avstånd från president Clinton.
Han var ju Ingvars pojke förut, men nu bär han precis som jag Calles slips.
Vi får se, det kanske blir en krossad tomat till Clinton, men det kan ju missuppfattas.
Från Göteborg meddelas emellertid att det finns vissa likheter mellan Ingvar Carlsson och president Clinton.
Den skall bestå i att när Clinton är ute och springer är Carlsson ute och cyklar.
Ett argument som har införts här har varit att besparingarna kommer senare.
Detta har vi fått lära oss vid diskussionerna med regeringen.
Besparingarna kommer sedan.
International Monetary Fund och alla de som vet hur världen ser på Sverige säger: ' ' Besparingar i bemärkelsen nedskärningar utav statliga utgifter är det viktigaste som finns. ' '
Jaha, då säger vi det.
Skär då i dessa!
Med var överste kallskänkan själv, fru Wibble, som borde skära i dessa.
Men ni sade: ' ' Det kommer inte nu utan sedan. ' '
Så vi är nu vansinnigt spända inför vad som skall komma i budgeten.
Det kan kanske t.o.m. tänkas att 100 miljoner kronor kommer att kapas av de 15 000 miljoner kronor som ni gödslar ut över i stort sett socialistiska föreningar i Sverige.
Det kallas för organisationsstöd.
Så en fråga som jag har varit inne på här: Bor vi i ett förvirrat land?
Jag börjar att tro det.
Regeringspartierna försöker att ducka från avtal som de alldeles nyss har träffat.
I landet Sverige, där man inte ens tillåter att någon kritiserar flyktingpolitiken, är det helt okej att varna för tyskar i skärgården eller för att holländare skall gå ut och gå i skogen.
Det skall stå på en skylt att det inte får komma in några utlänningar här.
De har just lagt av med apartheid nere i Sydafrika.
Skall vi nu införa det här?
Det får man hålla på med.
Ni varnar för fransmän i bilpolitiken.
Ni är ju rasister.
Har ni tänkt på det?
Men detta fortgår.
Sedan kommer någon och föreslår en så självklar sak -- där håller jag med Alf Svensson -- som att kristen etik skall prägla utbildningen av våra små.
Då utbryter en debatt.
Eller hur?
Måste man debattera detta?
Vad är det för något vi skall ha?
Är det något multikulturellt, nebulöst som Socialdemokraterna vill ha?
Man frågar sig vad det är för religiösa innovationer.
Skall det vara en fribiljett till himlen?
Skall man införa att man skall slå ihjäl dem som inte tycker som man själv gör, eller någonting annat?
Hur som helst och på fullständigt allvar: Ett land där man inte är överens om vilken etik man skall ha har fruktansvärda problem.
Man såg reaktionerna när Berlinmuren föll och när Sovjetimperiet ramlade i bitar.
Som ett brev på posten kom uttalandet: Jaha, nu är krisen över.
Nu behöver vi inte längre vårt försvar osv.
Allting har ordnat sig.
Ändå ligger vi i det mest kritiska området på hela jordklotet vad gäller militär upprustning etc.
Sedan kommer en aggressiv rysk politiker och rasslar i gardinerna och skall in på scenen.
Då talar Ingvar Carlsson om för statsministern att det nu gäller att markera vår neutralitetspolitik, så att ingen vid Gud kan tro att vi någonsin skulle hjälpa våra grannar, om de skulle bli överfallna igen.
Det enda Bildt har gjort, som jag tycker är vettigt, är att han talar om vart vi hör och vilka vi ställer upp för.
Ingvar Carlsson brukar ha ett märke med en hand på sig där det står: Rör inte min kompis!
Det tycker jag är precis vad vi skall ha också vad gäller de baltiska staterna.
Vi har på något sätt förlorat vår identitet.
Det är dåligt, eftersom vi har ett så fantastiskt gott utgångsläge.
Jag undrar vad det är vi sysslar med.
Det mesta flummas bort.
Vi har ett enormt engagemang i denna kammare, från vänster till höger, för alla andra länder.
Det är väl kul?
Vi skall hjälpa alla länder och allihop.
Det är så jättebra.
Alla talar varmt för det.
Sverige är det ovanligaste namn av något land som nämns här.
I den mån det nämns kallas det ibland för det här landet.
Det är ungefär lika artigt som att säga den där Alf eller den där talmannen.
Det här landet, det är Sverige.
Vad är det vi siktar på?
Är det kanske ett land utan religion och eget språk?
Är det ett land där man blygs för sin egen flagga?
Ni vet att det är farliga saker.
Det finns bilar som har flagga.
Usch, usch, usch!
Eller hur?
Nationalsången skall vi väl inte få sjunga?
Vad är det vi skall ha?
Skall vi ha esperanto som språk och köra med vit flagg redan från början och delegera det politiska ansvaret till någon som verkligen är samhällstillvänd och känner för Sverige, t.ex. Saddam Hussein eller någon annan lirare?
Usch!
Sedan talades det om hur god regeringen är.
Nu har vi suttit i förhandlingar med den.
Jag tycker faktiskt inte att den är särskilt god -- den är inte god att tas med heller.
Carl Bildt talar om regeringens godhet och säger att vi skall hjälpa människor i nöd, och han menar då att vi i Ny demokrati inte vill hjälpa människor i nöd.
Låt mig då snabbt säga följande.
Vår politik när det gäller flyktingar är: Hjälp flyktingar där de är eller i deras närområde.
Ge dem den hjälp som ger mest för pengarna.
Man kan hjälpa människor för 1 000 kr om året, men vi hjälper dem för 100 000 kr om året, så var är de 99 000 som vi inte använde till att hjälpa dem med?
Ge temporära uppehållstillstånd åt dem som flyr från krig.
Det gör alla andra länder.
Varför gör inte vi det?
Inget land har en värre och mer orealistisk flyktingpolitik än Sverige.
Det är bara att jämföra oss med andra länder, och det finns faktiskt tips att hämta där.
Jag kan inte tro att Bildt menar vad han säger när han kritiserar oss för detta, för i så fall är han inte moderat.
Vad Moderaterna har gått ut med är i varje fall helt andra saker.
Det är för mycket flum på det här området.
Det är allvarliga saker.
Migrationen i världen är ett jätteproblem, och tillgångarna, de resurser vi har att sätta in, är begränsade, och då skall vi också vara väldigt försiktiga med att göra det.
Bengt Westerberg sade att vi vill ta 20 mijarder kronor från barnfamiljerna.
Nej, vi tar 20 miljarder och ger dem till skattebetalarna, till en rättvisare fördelning, från överflödet.
Det är alldeles riktigt att vi inte använder detta för att köpa röster från rika barnfamiljer.
De får rösta på Westerberg, det går bra.
Efter detta upphetsade anförande ber jag till sist att få utdela julklappar till församlingen -- inte till alla emellertid, utan bara till partiledarna, eftersom de är de enda som verkligen räknas i era partier.
Eftersom vi i eftermiddag, i kväll eller i natt skall föra en debatt om Postens bolagisering, har vi tillverkat speciella rabattfrimärken, en karta till var och en av er.
De är gratis, och texten är mycket personlig.
Med detta ber jag att få önska er alla en god jul och ett gott nytt år.
(Applåder)
Herr talman!
Det börjar nu bli en relativt ansenlig samling förbrukade manus här uppe i talarstolen.
Jag vet inte om de är Gudrun Schymans eller Ian Wachtmeisters eller vems de är.
Det är möjligt att vi skulle kunna tänka oss litet returpost enligt den s.k. kretsloppsprincipen.
(Applåder) Jag kan hålla med om att den här debattordningen så småningom kan bli föremål för diskussion.
Vi är ännu så länge bara inne på det första dygnet.
Ian Wachtmeister återkommer ofta till ett uttalande som jag har fällt, nämligen att Ny demokrati har passerat anständighetens gräns och därmed förlorar inflytande.
Så är det när det gäller framför allt flyktingpolitiken.
Jag vill gärna säga en gång till vad jag redan tidigare har sagt från denna talarstol: Det är inte på något sätt ett uttryck för rasism att föra en saklig diskussion om flyktingpolitiken.
Alla har synpunkter på flyktingpolitiken, och alla skall kunna ha synpunkter på den.
Det finns ett mycket brett spektrum i den debatten.
Det inträffar att Ny demokrati i den debatten säger saker som det finns anledning att lyssna på.
Bengt Westerberg påminde mig just om att Ny demokrati förra sommaren hade en annons, där man förklarade sin flyktingpolitik i fråga om f.d. Jugoslavien.
Man sade där att man förespråkar visum för alla utom för dem från Bosnien, dvs.
de som kommer från Bosnien skall ha rätt att komma hit och stanna här.
Om de sedan skall få temporära eller permanenta tillstånd har vi olika meningar om, och den diskussionen kan vi föra.
Men om Ny demokrati stod för åsikten att människor från Bosnien har rätt att komma hit och att vi är öppna och generösa, skulle det vara mycket lättare att föra debatten.
Det som har lett till problemen är ju övertrampen.
Jag instämmer gärna i den kritik Ian Wachtmeister framförde -- fast han gjorde det litet för raljant, tyckte jag -- mot den underton av främlingsrädsla och t.o.m. främlingsfientlighet som finns i delar av kampanjen Nej till EG. Också där opererar man i grumliga vatten, Gudrun Schyman, när man framställer allt franskt eller tyskt eller holländskt eller grekiskt som hot mot det rena och blåögda svenska.
Samma reaktion kan jag känna när jag tycker att en saklig diskussion om flyktingpolitiken slår över i spekulation i grumliga vatten.
De som spekulerar i grumliga vatten -- det må vara företrädare för Nej till EG eller det må vara flyktingmotståndare -- får nog finna sig i att de kommer att bli utsatta för hård kritik.
När detta är sagt resonerar jag gärna sakligt med Ny demokrati och med Vänsterpartiet och med Socialdemokraterna om olika frågor.
Jag har denna höst tillbringat många timmar med Ian Wachtmeister och Harriet Colliander, då vi timme eller timme har diskuterat författningsfrågan i ett pågående seminarium uppe på nionde våningen i huset här intill.
Jag har inte gjort detta för att det var teater, utan därför att jag ville lyssna också på er och därför att jag tyckte att ni stundtals hade ett och annat som var värdefullt att tillföra.
Sedan hade ni kanske på förhand bestämt er för att ställa er utanför.
Det beklagar jag, men jag lyssnade på er.
Jag kommer också att fortsätta att lyssna på varje saklig synpunkt i varje saklig fråga från varje parti, inget parti undantaget.
Gränsdragningen mot grumligheten när det gäller främlingsrädsla och främlingsfientlighet kommer emellertid alltid att vara och måste alltid vara glasklar.
Herr talman!
Just det: Rasism är inte alls samma sak som kritik av flyktingpolitik.
Vi börjar nog nyktra till runt om i Sverige i de här frågorna, får jag hoppas.
Det finns en skillnad mellan oss och nästan alla andra partier vad gäller hur de här frågorna tas upp.
Vi tar upp frågorna när saker inträffar, när det går att göra någonting åt det.
Alla andra verkar ta upp frågorna när det är för sent -- om det nu är ett halvt år för sent eller ett år för sent.
Då säger man: Ja, visst ja, flyktingarna var inte de vi trodde, utan det var ekonomiska flyktingar.
Så tråkigt!
Då får vi sluta nu.
Så gjorde man med kosovoalbanerna, och så har man hållit på.
Det här vet vi.
Jag vill påpeka och understryka att jag inte tror att det skiljer så väldigt mycket i sak här, men vi är snabbare.
Världen är snabb i dag, och konflikter inträffar snabbt, och då gäller det också att reagera snabbt.
Det var väldigt trevligt att få vara med i de s.k. partiledaröverläggningarna om författningsfrågorna.
Jag har efter dessa överläggningar fått en helt annan uppfattning om bl.a. tidigare talman Thage G Petersons kommateringsförmåga.
Det var värt många timmar även det.
Medan jag har matchen med statsministern i gång vill jag ta upp också en annan sak.
Vi har av våra stora och små magistrar fått lära oss att vi bara skall köra vårt spår och att det sedan skall vara nog.
De har sagt till oss att vi gärna får prata och föreslå saker, bara vi är tysta sedan och trycker gult i voteringen, så att ingenting händer.
Jag frågar då: Varför skulle vi göra det?
Jo, säger de, därför att vi gjorde så med vänstern när det var sosseregering.
De röstade alltså aldrig ihop.
Men hade ni samma uppfattning som vänstern på den tiden, skulle ni också ha rösta ihop med dem.
Fast det kanske ni inte hade?
Vi kan här ge er ett tips om hur man driver oppositionspolitik.
Vi tycker att det är vettigt, och jag tror att folk i allmänhet tycker att det är vettigt.
Om inte det bästa går, vilket -- det får man vid Gud hoppas -- är det man själv föreslår, då tar man det näst bästa.
Man tar i så fall inte det sämsta.
Vi försöker agera på det viset.
Ta bensinskatten som exempel.
Vi ville att den skulle sänkas, Socialdemokraterna ville inte höja den, och ni ville höja den.
Skall vi då säga, att eftersom vi vill sänka den och det inte går skall vi gå med på att ni höjer den?
Skall vi sitta trycka gult och se ut som fiollådor?
Det gör inte vi.
Adjö!
(Applåder)
Fru talman!
Vi skall i alla fall tacka Bengt Westerberg för att applåderna har tagit sig här i kammaren.
Det är hans förtjänst.
Olof Johansson säger att han bedriver smygpropaganda om mig, att jag är en hederlig person.
Jag har inget emot att Olof Johansson säger det öppet.
Det behöver han inte smyga med.
Det är dessutom sanning.
Det är riktigt att Centern och Folkpartiet ställde upp på en del åtgärder för att strama åt ekonomin.
Det har jag under vår tid gett både Centern och Folkpartiet eloge för.
Det var ett skäl bland flera andra till att jag under den allvarliga hösten 1992 gick in i långtgående krisförhandlingar med den nuvarande regeringen.
Det medförde politiska risker, men för landet och med hänsyn till ett gemensamt ansvarstagande tyckte jag det var rimligt.
Det är därför jag också blev så besviken när moderata statsråd -- och det får Carl Bildt senare gärna komma tillbaka till -- direkt bröt mot den överenskommelsen och raserade möjligheten till fortsatt samförstånd.
Jag tror det hade varit bra om vi hade vårdat krisuppgörelserna litet bättre än vad som nu skedde.
Olof Johansson frågar hur vi stöder småföretagarna och hur vi skapar sysselsättning.
Vi har haft ett kronfall på 25 -- 30 %.
Vi har fått en sänkning av arbetsgivaravgiften, som gett företagen en väldig ökning av konkurrenskraften.
Ovanpå detta går ni ut med väldiga skattesänkningar till aktieägare och kapitalägare, samtidigt som ni kräver betydande försämringar för löntagarna.
Det är där vår kritik sätter in.
Sänkningarna av skatten på kapital ger inga jobb, men de skapar en omfördelning och en orättvisa i det svenska samhället.
Vi kan heller inte förstå varför det inte skall vara möjligt i det här läget, när alla andra får bära bördor, att låta de högre inkomsttagarna genom en särskild värnskatt få vara med och bära sin del av bördan.
Från Centerns utgångspunkter kan det inte vara några orimliga krav som vi socialdemokrater i det avseendet ställer.
Olof Johansson vet att vi framlagt en lång rad förslag om hur man skall vända den ekonomiska krisen: snabbare räntesänkningar, investeringsstimulanser som vi konkret har lagt på denna riksdags bord, men som ni har röstat emot, en höjning av efterfrågan på den inhemska delen av ekonomin och kraftfullare arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Detta skulle tillsammans dels skapa hundratusentals fler jobb och så skulle vi fått en rättvisare fördelning av bördorna.
Det är där min huvudkritik mot Centern sätter in: att man genom att vara med i en högerregering tvingas till avsteg från det jag tror egentligen är god centerpolitik.
Herr talman!
I den senare delen har jag väl i och för sig ingen annan mening än Ian Wachtmeister.
Däremot har jag haft problem när Ian Wachtmeister har sagt att han skall stödja den socialdemokratiska politiken.
När han gör det i avgörande frågor får han finna sig i att han drabbas av vår kritik i lika hög grad som Socialdemokraterna, eftersom han och hans parti då med sina röster medverkar till att det i detta land bedrivs socialdemokratisk politik, och detta är när det gäller företagsamhet, nya jobb, ekonomiska möjligheter och tillväxt för framtiden den stora faran som nu finns i en situation då ljusen börjar tändas.
Så länge man kan ha sansade samtal i olika frågor inom ramen för riksdagens utskott är det väl bra.
Och leder detta till att vi får en gynnsammare ekonomisk utveckling är jag inte den som skall beklaga det.
Men -- det har vi kommit bort från, och vi skall inte diskutera retroaktivt det som hände i våras -- att rösta igenom socialdemokratisk ekonomisk politik är inte bra för landet.
Sedan helt kort tillbaka till flyktingpolitiken.
Jag är glad om också den diskussionen kan föras i ett något sansat tonläge.
Ian Wachtmeister säger att Ny demokrati lägger upp sin politik när det krävs så att säga.
Ni är ' ' just in time ' ' -- för att använda ett modernt företagsekonomiskt begrepp som säkert finns i Ian Wachtmeisters värld.
Okej, ni satte in annonser och sade: Ny demokrati vill ha visumfred för dem som kommer från Bosnien.
Men de annonserna sattes in när den bosniska krisen började bli som värst.
Jag vill inte påstå att det var en bidragande orsak, för det var det inte -- de som kom hit från Bosnien kom, som jag sade tidigare, därför att de fördrevs av serbiska bomber -- men visumfriheten stod också ni för.
Vad vi än tycker om det har vi en moralisk skyldighet att nu ta hand om dem som har kommit hit.
Vi försöker ta hand om oerhört många.
Sverige har gjort mer än de flesta länder nere i närområdet.
Beträffande dem som har kommit hit, också då Ny demokrati annonserade om visumfrihet, har alla företrädare för alla partier i denna kammare en moralisk och medmänsklig skyldighet att se till att dessa människor -- så länge den enda möjligheten till ett anständigt liv för dem är att de får stanna i vårt land -- också får stanna här och att de får ett anständigt liv.
Det är svårt i tider av besparingar och arbetslöshet, som inte minst drabbar dem, men vi har alla en skyldighet att hjälpa till.
Jag skulle gärna se att även företrädare för Ny demokrati då och då gör det lilla enkla uttalandet: Vi är med på den enkla medmänskligheten.
Sedan kan ni ha vilka synpunkter ni vill i övrigt på flyktingpolitiken.
Det är fullt legitimt.
(Applåder)
Herr talman!
Vi driver inte socialdemokratisk politik.
Vi driver nydemokratisk politik.
Dessa båda typer av politik är så pass olika att Ingvar Carlsson inte ens vill tala med oss.
Vi är ärliga.
Vi kör med väldigt raka puckar.
Vi talar om i förväg precis hur vi resonerar och vad vi kommer att göra.
Vi har inte glömt, herr statsminister och herr talman -- jag nämner båda på en gång -- det som hände i våras, därför att det var ett indignationsnummer som Carl Bildt lyckades med.
Däremot har vi avslöjat det efteråt, för vi tycker att det var oärligt.
Till sist några ord vad gäller uppehållstillstånd, visum etc.
Vi vill hjälpa människor mycket mera än ni andra vill.
Vi vill göra det på ett sådant sätt att man får hundra gånger mer för pengarna -- dvs.
man kan hjälpa hundra gånger fler människor.
Sedan en sak vad gäller uppehållstillstånd.
Vad är det som säger att man skall ha permanenta uppehållstillstånd?
Vad är det som säger att ett sådant beslut skall fattas när riksdagen inte är samlad?
Varför skall vi göra detta permanent när alla andra gör det tillfälligt?
Varför skall vi inte i stället hjälpa människor tillbaka till den plats som de kom från?
Till sist några ord om det här med moral osv.
Jag är nog väldigt trött på väldigt många saker, och jag är faktiskt väldigt trött på att höra att vi inte skulle vara tillräckligt moraliska för den här samlingen.
Jag kan lova er -- det anser jag själv -- att jag kommer på absolut topplats i det här gänget vad gäller moral.
Sedan kommer man och säger att vi inte är goda nog.
Bara för att vi inte är dumma skulle vi inte vara goda.
Vi försöker hushålla med människors pengar.
Allihop i denna kammare är vi satta att hushålla med svenska människors pengar.
Vill vi hjälpa andra människor, skall vi hjälpa dem så effektivt och bra som möjligt.
Då är vi goda.
Var så goda och kom ihåg det!
God Jul!
Herr talman!
God eller inte -- det är i alla fall inget fel på självförtroendet hos den föregående talaren.
Jag har inga presenter alls med mig.
Jag har alltså varken slipsar, jultomtar eller klubbor med mig.
Däremot har jag med mig julhälsningar från de människor som framför allt regeringens representanter inte vågar möta.
Det gäller människor som ni inte vågade möta i onsdags, som ni inte har vågat möta vid tidigare uppvaktningar utanför Riksdagshuset eller som ni inte vågar möta på arbetslöshetskaféer, i skolor och på träffpunkter av olika slag ute i landet.
Jag har en hälsning från Willy Jonsson.
Han är 60 år och är arbetslös.
Han har följande att säga till regeringen: Slopa den nuvarande politiken!
Den är helt vansinnig.
Snart får 600 000 gå till Socialen när de blir utförsäkrade.
Jag har också en hälsning från en skådespelerska, som demonstrerade här utanför i onsdags.
Hon säger: Försök att känna efter hur det känns för dem som har små omständigheter, även om det är svårt.
Ni skulle i alla fall kunna försöka.
Vidare har jag en hälsning från en 23-årig arbetslös kille, som är byggnadsarbetare men som har gått arbetslös i ett år.
Han säger: Det har gått för långt.
Det viktigaste för oss byggnadsarbetare är att vi får jobb.
Som det verkar nu går det bara nerför.
Fler och fler verkar bli arbetslösa.
Sedan har jag en hälsning från Tomas Wedin.
Han är 34 år och är periodvis arbetslös.
Tomas Wedin har rest ända från Kramfors för att komma hit, och han säger: Ta pengarna där de finns -- hos aktieägare och liknande!
Nu slår regeringen bara mot dem som har de minsta marginalerna.
Det är den viktigaste ändringen.
Folk är inte skuld till det som har drabbat Sverige.
De får inte minska konsumtionen nu.
Tvärtom måste köpkraften öka om vi skall få snurr på hjulen.
Sverige har tidigare varit ett föredöme utomlands.
Nu har bilden försämrats när tryggheten har gröpts ur.
De vet väl att de snart skall åka -- regeringen alltså -- så nu passar de på.
Nu gäller det en hälsning från en 42-årig kvinna från Malmberget.
Hon jobbar inom hemtjänsten och har en sjuk man och ett minderårigt barn hemma.
Den här kvinnan säger: Bildt trampar ner på sjuka, gamla och barnfamiljer.
För unga arbetslösa blir det katastrof i dag när de tvingas gå till Socialen och inte får göra rätt för sig, som jag fick när jag var ung.
Tycker Carl Bildt att det är rätt att göra så mot ungdomen?
Ingemar Liljefors, 50 år, är arbetslös fabriksarbetare.
Han säger så här: Det är bara att avgå.
Återställ a-kassan, dela på jobben!
Det är det som är lösningen, men regeringen lyssnar inte.
Man känner sig maktlös.
Lärarförbundet här i Stockholm redogör i sin hälsning för följande fakta i målet -- apropå allt tal om Europas bästa skola: En ettåring kommer att få tillbringa sin dag i 17-barnsgrupper med två personal.
En fyraåring kommer att få tillbringa sin dag i 20-barnsgrupper med två personal.
Daghemsmatens kvalitet försämras kraftigt.
Invandrarbarn på förskolor berövas hemspråksundervisning.
Sexåringarnas skolförberedelse blir en halvmesyr i stora grupper.
Fritidshemmen blir barnparkering.
Undervisningen för grundskoleeleverna försämras.
Stockholms kommun är den kommun i Sverige som satsar minst på skolan.
Antalet lärarledda lektioner på gymnasiet minskar.
Låt inte politikerna lämna barnen och ungdomarna i sticket!
Men det är just vad ni gör.
Naturligtvis är det beklagligt -- för att använda ett milt ord.
Många människor är djupt oroade, och jag tror att de inte alls känner igen sig i de deklarationer som förekommit här i dag och som handlar om ljuset i tunneln, ljus som tänds osv.
Tyvärr är det så, att ju svårare problemen verkar bli omkring oss, desto ytligare blir politiken och desto större retoriken.
Jag tycker att det är en mycket olycklig utveckling.
Jag är mycket oroad över det faktum att så många människor i dag känner ett sådant avstånd till politiken, att så många människor i dag inte ser att politiken är ett redskap för förändringar som man vill göra, utan som i stället säger: Jag vill inte beblanda mig med politiken.
Det är inte det som är lösningen.
Politikerna talar inte om det som är min vardag.
De talar inte om det som är min verklighet, det som är mina problem.
De lyssnar inte, de hör inte, de ser inte.
Det handlar ju om demokratin och hur vi har det i vårt samhälle.
Det handlar om moralen, den samhällsmoral som har utvecklats under 80-talet, med pampvälde, med fallskärmsavtal, med jättelika vinster för ett fåtal och med en mycket besvärande verklighet för ett flertal.
Detta har gröpt ur människors tilltro även till de demokratiska institutionerna i Sverige.
Tyvärr har också det här pampväldet drabbat arbetarrörelsens organisationer och företag.
Det tror jag många kände som att det var den sista kniven som stacks in i ryggen.
Inte ens på fackföreningens pampar, inte ens på arbetarrörelsens företag och organisationer kan man lita.
Då infinner sig naturligtvis frågan: Vem kan man lita på?
Jag tycker att vi som har valt politiken som ett verktyg och som ett forum för att försöka skapa en tillvaro som är dräglig för oss har ett stort ansvar, även om vi har olika utgångspunkter.
Det har vi.
Vi tjänar olika intressen.
Jag tycker att det är ärligt att säga det.
Annars skulle vi inte ha olika politiska partier.
Om vi hade parollen ' ' allt gott åt alla genast ' ' som någonting som enade oss skulle vi inte stå här och diskutera med varandra.
Vi företräder olika intressen.
Den borgerliga regeringen företräder de ekonomiskt starka intressena.
Arbetarrörelsens partier, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, företräder inte de ekonomiskt starkas intressen.
För de svaga i samhället är det politiken som är redskapet.
Därför är det viktigt att hålla politiken högt och låta den stå över den typ av bedrägeriekonomi och marknadens marodörer som fick härja fritt under 80-talet.
Men jag tycker att även ni som företräder de ekonomiskt starkas intressen måste vinnlägga er om att göra politiken till något hedervärt.
Jag tycker att det talas alldeles för litet om framtiden i den här kammaren.
Jag tycker att det har varit så under den här debatten.
Det är ofta ett mycket tillbakablickande samtal som förs här, om vem som gjorde vad i hemliga överläggningar, vem som har ansvar för vad, att man egentligen har ärvt allt dåligt av sina företrädare, och det kan man inte göra något åt.
Den populism som Vänsterpartiet ofta blir anklagat för skall jag mycket kort redogöra för.
Man anklagar oss nämligen för att vår politik är populistisk.
Jag hävdar att den är framtidsinriktad.
Vi säger att den viktigaste frågan i Sverige i dag är arbetslösheten.
Vi måste göra något åt arbetslösheten om vi skall komma till rätta med Sveriges ekonomi och om vi skall få ned budgetunderskottet.
Men vi måste göra något åt det på ett sådant sätt att vi inte försvårar för kommande generationer, så att vi inte tär på en hållbar utveckling.
Vi har några mycket konkreta och bra framtidsinriktade förslag.
Det handlar om sex timmars arbetsdag, utifrån självklarheten att det är bättre att fler jobbar sex timmar än att få jobbar åtta, och dessutom övertid, och att resten skall gå på bidrag.
Jag förstår inte varför ni i de andra politiska partierna är så ovilliga att diskutera denna framtidsinriktade reform som skulle innebära ett bättre liv för så många.
Vi tycker att frågan om en hållbar utveckling är en nödvändig fråga att befatta sig med oavsett konjunkturläge.
Miljöfrågorna är inte konjunkturanpassade.
De får inte bli det.
Därför måste den ekonomiska politik som råder bot på arbetslösheten också kopplas ihop med miljöpolitiken.
Det låter sig väl göras, eftersom den miljöomställning som är nödvändig också kommer att ge fler jobb.
Vi säger att de nya jobben också måste få finnas ute i kommunerna.
Det är vård, det är omsorg, det är kultur, det är utbildning som vi skall satsa på.
Det är det som gör människor rustade att gå in i den nya tid som vi nu går in i.
Det är inte i de gamla industrierna som de nya jobben kommer att skapas.
Det är inom information, kommunikation, vård och omsorg.
Vi säger att det är nödvändigt att stärka kvinnors makt och inflytande på samhällslivets alla områden.
Jag tycker att den här partiledardebatten har vittnat om just nödvändigheten av det.
Det finns annars en tendens att man fjärmar sig från den verklighet som faktiskt handlar om livet.
Jag har som sagt var ingen present till er.
Men jag skulle vilja uppmana er alla, nu när vi går till julledighet, att använda tiden till att läsa en del.
Jag har ett förslag på mycket bra läsning.
Det är sagan om Karl Bertil Jonssons julafton.
Jag tror att ni kanske vet vem den är skriven av.
Nej?
Den är skriven av Tage Danielsson.
Sagan om Karl Bertil Jonsson handlar om Karl Bertil Jonsson, 14 år, som arbetar på Posten och som inser att det finns en glädje i att ge.
Han inser att devisen att ta från de rika och ge till de fattiga är något mycket hedervärt och något att tänka på.
Jag skulle önska att ni läser den sagan.
Den brukar komma på TV också i juletid.
Jag rekommenderar både läsande och tittande och ber att få önska samtliga God Jul!
(Applåder) Partiledardebatten var härmed avslutad.
Herr talman!
Det är roligt att ha rätt, men det är ännu roligare att vinna gehör för sina ståndpunkter.
Det senare händer mig tyvärr ganska sällan i riksdagen, herr talman.
Ibland händer det dock.
På skatteområdet har det hänt i en del frågor.
Jag tar ut svängen litet grand här.
Det har hänt t.ex. i frågan om sänkt moms på mat.
Det har gällt höjd skatt på energi.
Senare i dag skall vi behandla slopad skatteutjämningsreserv.
Det är något som vi i Vänsterpartiet har drivit länge.
Den saken är vi tacksamma för.
I den här betänkandet har vi frågan om sänkt grundavdrag för höginkomsttagare.
Det är mycket bra.
Det är en sak som vi stöder.
I detta betänkande får vi stöd för ett förslag till.
Det är förslaget om höjd skatt på högre inkomster genom höjd skattesats.
I det ena fallet, när det gäller grundavdrag, får vi stöd från regeringssidan.
När det gäller höjd skattesats för högre inkomster får vi stöd av Socialdemokraterna.
Det är värt att tänka på.
För två tre år sedan tyckte Socialdemokraterna att man absolut inte kunde höja skattesatsen.
De borgerliga partierna tyckte att man absolut inte kunde minska grundavdraget för höginkomsttagare.
I båda dessa fall har de stora partierna nu anslutit sig till det lilla partiets ståndpunkter.
Det tycker jag är jätteroligt.
Det går att driva frågor.
Förslaget om grundavdraget är mycket positivt.
Men minskningen är för liten, och den gäller bara under två år.
Det är beklagligt.
Vänsterpartiet kommer att fortsätta att driva frågan om att grundavdraget skall avvecklas helt när det gäller högre inkomstskikt och att det skall vara så för alltid.
Det får vi återkomma till.
Vi har fått stöd från Socialdemokraterna för förslaget om en högre skattesats.
På några korta rader i betänkandet gör Socialdemokraterna en mycket väsentlig positionsförändring som inte har uppmärksammats i den politiska debatten.
Förr föreslog Socialdemokraterna en tillfällig värnskatt under två år.
När konjunkturen vände uppåt skulle man sänka skatten igen för de högre inkomstgrupperna.
Det var naturligtvis omöjligt.
Nu säger Socialdemokraterna att höjningen skall ligga fast till dess att Arbetsmarknadsfonden är i balans.
Det lär dröja mycket länge.
Vi i Vänsterpartiet har alltså fått gehör från Socialdemokraterna för vår ståndpunkt att höja skattesatsen med 5 procentenheter för dem som betalar statsskatt.
Det är mycket bra.
Jag är tacksam för att Socialdemokraterna har gjort denna ändring i sin politik -- lika tacksam som jag är över att de borgerliga partierna har ändrat sin politik när det gäller grundavdraget.
Jag skall ta ut svängarna ytterligare litet grand, herr talman.
Jag vill säga att dessa avsteg gäller skattereformen i sin helhet.
Anita Johansson var inne på detta.
Det är två avsteg från den stora skattereform som hade så oerhört många anhängare i denna kammare.
Nu ser vi hur anhängarna blir färre och färre.
Skattereformen får färre och färre försvarare.
Det märks i det betänkande som skall debatteras härnäst, SkU11, där det föreslås att ännu en del av finansieringen av skattereformen skall ryckas bort.
Det märks i skatteutskottets betänkande 15, där man rycker undan ännu en del av finansieringen.
På punkt efter punkt river och sliter man i skattereformen.
Vi i Vänsterpartiet tillhörde inte skattereformens främsta vänner.
Det är ett understatement.
Men det är intressant att se hur vännerna styckar upp det de var så stolta över.
Det påminner mig om hur vi i min familj köper en chokladask vid jul, herr talman.
Den är väldigt grann och stor och välfylld.
På något sätt försvinner bitarna.
Det är ingen i familjen som riktigt vet hur det går till.
På samma sätt är det med skattereformen.
Bit för bit försvinner ur det granna paketet.
När riksdagen gör så här är det snart bara ett tomt skal kvar.
Århundradets skattereform skulle ge sänkt skatt på arbete och höjd skatt på konsumtion och kapital.
Men just nu, herr talman, genomförs 90-talets skattereform.
90-talets skattereform innebär sänkt skatt för företag och kapitalägare och höjd skatt för arbete och på hushållskonsumtion.
Den stora innovationen på 90-talet är att man kallar höjda skatter för egenavgifter.
Förr steg skatten med stigande inkomster.
Nu växlar man över från öppna skatter till något som man kallar egenavgifter.
De är i verkligheten konstruerade som skatter.
Det är en övergång från ett progressivt skattesystem till ett regressivt skattesystem, för nu sjunker skatten med stigande inkomst.
Herr talman!
Jag tror att många politiker hoppas att den vintersnö som kommer skall dölja de höstbeslut man brukar fatta och att väljare, medier och allmänhet skall glömma dem och inte se helheten.
Kammarens borgerliga och socialdemokratiska ledamöter sänkte hösten 1992 arbetsgivaravgiften med 4,3 procentenheter.
Det var ett kalas på 13 -- 14 miljarder för statskassan.
Man höjde mervärdesskatten till 25 % och den reducerade mervärdesskatten från 18 till 21 %.
Man införde egenavgift på 1 %.
I går antog man förslag om en ny procentsats.
De borgerliga ville höja avgiften till Arbetsmarknadsfonden och Socialdemokraterna ville höja sjukförsäkringsavgiften.
Det var stor skillnad.
Men för den som betalar var det ingen skillnad.
Samma jämna procentsats skulle betalas i höjd skatt.
På detta sätt höjer man skatten under namnet höjda egenavgifter.
Nästa år skall de borgerliga partierna höja med ännu 1 procentenhet.
Då har man höjt skatter som är avdragsgilla och som bara betalas upp till 7,5 basbelopp med 3 procentenheter för löntagarna.
Det har man gjort under namnet egenavgifter.
Det är en övergång till ett system där skatten sjunker med stigande inkomst.
Det är 90-talets stora reform.
Varken Bo Lundgren eller Socialdemokraterna vågar stå för de skattehöjningar man de facto pläderar för.
Det är därför, herr talman, som vi i Vänsterpartiet under mom. 1 i vår meningsyttring har föreslagit att grundavdraget helt och hållet skall slopas för inkomsttagare som betalar statsskatt.
Om nedtrappningen inleds vid inkomster på 156 000 om året får vi in 7,5 miljarder.
Om man höjer skatten med 5 procentenheter från 20 till 25 % och lägger in ett extra skikt över 250 000 får vi sammanlagt in 15 miljarder.
Man kan fråga sig om inte det verkar väldigt åtstramande på efterfrågan.
Tänk då på den åtstramningseffekt som regeringspolitiken får på köpkraften, herr talman!
Regeringen tar in 2 miljarder på det reducerade grundavdraget.
Man tar in ungefär 10 miljarder i höjda egenavgifter -- summa summarum 12 miljarder.
Regeringen tar bara in 3 miljarder mindre i åtstramning av köpkraft från skattebetalarna och hushållen än vad vi i Vänsterpartiet föreslår att man skall göra.
Den stora skillnaden är att vi vill ta ut pengarna genom att låta skatten stiga med stigande inkomst.
De borgerliga partierna -- Bo Lundgren och hans finansdepartement och utskottets majoritet -- tar ut ungefär samma belopp men på ett helt annat sätt.
De föreslår att man skall betala mindre i skatt med stigande inkomst.
Det är där den stora skillnaden mellan den borgerliga politiken och Vänsterns politik ligger.
Det är underligt att Socialdemokraterna föreslår en höjning av skattesatsen men säger nej till en minskning av grundavdraget.
Man kan ju göra båda sakerna, dvs.
minska grundavdraget och höja skattesatsen.
Då slipper man föreslå så många höjningar av egenavgifterna.
Då behöver socialdemokraterna inte gå den vägen som väckte turbulens på deras kongress och föreslå höjda egenavgifter.
Herr talman!
Jag utesluter inte att det kan behövas höjda egenavgifter, men jag vill i det längsta undvika den metoden -- i varje fall när egenavgifterna konstrueras som rena skatter.
Därför skall vi fortsätta på den väg som vi i Vänstern anvisar.
Om vi slopar grundavdraget för högre inkomster och höjer skattesatsen slipper vi dölja skattehöjningarna under namnet egenavgifter.
Herr talman!
Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets meningsyttring under mom. 1.
Herr talman!
Jag skall med hänsyn till det pressade tidsläget rent allmänt fatta mig kort och försöka hålla mig litet under den anslagna tiden.
Utskottet föreslår att grundavdraget slopas vid den statliga taxeringen 1995 och 1996.
Det innebär en skattehöjning för alla som tjänar över ca 200 000, utan att vi därmed höjer marginalskatten.
Från Centerns håll ser vi det här som en riktig åtgärd, eftersom den har en klar fördelningspolitisk effekt, till förmån för människor i de lägre inkomstlägena.
Socialdemokraternas motförslag innebär en marginalskattehöjning med 5 % samtidigt som kommunernas skatteintäkter minskar med 4,2 miljarder.
Om kommunerna skall kompensera sig för det här inkomstbortfallet, drabbar det i första hand dem som tjänar mindre än 200 000.
Vi anser därför att Socialdemokraternas förslag har en sämre fördelningspolitisk effekt än utskottets förslag.
Det kanske inte var deras mening, men om man tänker efter inser man att det nog blir så.
Schablonavdraget för kostnader för bilresor till och från arbetet fastställs till 13 kr per mil även vid 1995 års taxering.
Jag anser i och för sig att detta är ett i många fall för lågt belopp, men med hänsyn till det allmänna finansiella läget är det inte möjligt att höja, speciellt med tanke på att effekten av en höjning även i detta fall i första hand skulle drabba kommunerna, som är hårt drabbade ändå.
Bro- och färjeavgifterna får dras av vid sidan av schablonen.
Utskottet föreslår att avdrag får göras redan vid 1994 års taxering, dvs.
ett år tidigare än vad som föreslås i propositionen.
Det är en praktisk fråga av relativt stor dignitet i de berörda regionerna som nu får en smidig lösning.
Schablonbeloppen för avdrag för ökade levnadskostnader utomlands har ju så att säga varit vilande.
De är högre än vad som gäller för resor inom landet.
Avdragsbeloppen för resor inom landet reducerades genom skattereformen, medan de generösare reglerna för levnadskostnader utomlands har bibehållits i avvaktan på utredningens förslag.
Nu föreligger detta förslag.
Det föreslås där att schablonbeloppen övergångsvis begränsas till 70 % av dagens nivå.
Även det här innebär en skatteskärpning för i första hand dem med ganska goda inkomster, och vi ser rent fördelningspolitiskt inget fel i det.
Regeringspartierna har en reservation.
Det gäller beskattningen av reseförmåner för anställda inom SJ och SAS, något som har tagits upp tidigare i debatten.
Hela utskottet är överens om att propositionens förslag inte var godtagbart och att en enkel schablonbeskattning skall eftersträvas.
Vi menar att Socialdemokraterna är obegripligt konservativa i den här frågan.
De vill permanenta nuvarande schablonregler och accepterar inte en konstruktiv analys av olika möjligheter till schablonbeskattning.
Det är beklagligt att Socialdemokraterna försvårar en förnyad, objektiv prövning av frågan, när det nu finns enighet om att regeringen skall återkomma med ett nytt förslag.
Tyvärr måste man konstatera att Socialdemokraternas agerande i den här frågan -- även om det kanske inte har varit meningen -- innebär nackdelar för anställda inom SJ och SAS.
Strikt tillämpat skall det ju 1994 ske en beskattning av varje enskild resa, allt enligt skattereformens förslag, den skattereform som Socialdemokraterna drev igenom för några år sedan tillsammans med ett annat parti.
Ändrar vi inte på detta på något sätt kommer det att bli fråga om verkliga nackdelar för både anställda och företag.
Utskottet utgår från att de nuvarande reglerna skall tillämpas i avvaktan på ett nytt förslag från regeringen.
Det är ju regeringens intentioner att lägga fram ett sådant, och jag förmodar att skatteministern senare kommer att beröra detta.
Det har i debatten också talats om beskattningen av lunchförmånerna, och detta är något som har diskuterats i kammaren åtskilliga gånger.
Det har gjorts beställningar av utredningar och förslag hos regeringen.
Utskottet förutsätter nu att regeringen skyndsamt ser till att slutföra beredningen av ärendet, och därmed avstyrker utskottet de aktuella motionerna.
I betänkandet föreslås en rad förbättringar avseende beskattningen av bilförmåner, vilket också har berörts av bl.a. Anita Johansson.
Vi når väl ändå inte vår målsättning att förmånsbeskattningen skall överensstämma med det faktiska privata bruket; det ligger en del praktiska svårigheter i att åstadkomma total rättvisa.
Regeringen kommer att fortsätta beredningen av ärendet för att om möjligt få fram ytterligare förbättringar, som kan tillämpas fr.o.m. 1995.
Utskottet gör i alla fall en del preciseringar avseende bilförmånen.
Det gäller framför allt bilar som går i taxitrafik.
Vi åstadkommer där en enklare och rättvisare beskattning.
Problemen gäller framför allt taxi i glesbygd och andra som kör relativt litet både privat och i tjänsten men för vilka en betydande del av tiden så att säga går åt till passning.
Socialdemokraterna har i den här delen reserverat sig.
Min uppfattning är att de slår in öppna dörrar.
Det verkar som att reservationen har tillkommit mera för ordningens skull, för att markera opposition.
Jag tror att vi egentligen är relativt överens.
Herr talman!
Utskottet föreslår också att utländsk pension skall kunna jämställas med svensk folkpension.
Även det är en praktisk rättvisefråga av mycket stor betydelse i de enskilda fallen.
Här föreligger ingen meningsskillnad.
Herr talman!
Med det här vill jag yrka bifall till reservation nr 3 och i övrigt till utskottets hemställan.
Herr talman!
Tage Påhlsson säger att regeringens förslag om ändrat grundavdrag är fördelningspolitiskt bättre än vårt förslag om att höja statsskatten över brytpunkten med 5 %.
Jag förstår inte, herr talman, hur Tage Påhlsson räknar.
Det är bara att konstatera att en person med väldigt låg inkomst, vi kan ta en feriearbetande studerande person som exempel, får en sänkning av den disponibla inkomsten med 5,1 %.
Tar man däremot en högavlönad med en årsinkomst på över 400 000 blir sänkningen 1,2 %.
Tycker Tage Påhlsson att det är fördelningspolitiskt rättvist?
Det tycker inte jag.
Som jag sade hade jag för något år sedan ett hopp om just Centerpartiet.
Jag kommer så väl ihåg -- det gör säkert skatteministern också, eftersom vi satt i samma skatteutredning -- att Centern i utredningen om skatter ansåg att marginalskatten för dem över brytpunkten skulle vara 55 %.
Nu när det är så kärvt, när vi i det här landet har så många arbetslösa och vi verkligen behöver mer pengar till statskassan, tänkte jag därför att Centern skulle ansluta sig till vårt förslag.
Men ack nej, ack nej!
Ni sitter i den moderata fällan.
Det är bara att konstatera faktum, herr talman.
Det är bra att ni ändrar er när det gäller de SJ-anställda, men ni kunde tydligen inte ändra er fullt ut och yrka bifall till vår motion.
Jag tycker att det är en rättvisefråga att de anställda inom SJ och SAS skall få behålla sina schablonregler.
De har funnits i många många år, och alla är överens om att det är ett bra system.
Herr talman!
Jag skall börja med det sista Anita Johansson sade.
Frågan är vem som har ändrat sig.
I skattereformen sades det att man i princip skulle gå in för en beskattning av varje resa när det gäller t.ex. SJ-anställdas resor.
Frågan är alltså vem som har ändrat sig.
Inte ens dagens system med schablonbeskattning är för övrigt helt utan praktiska problem, men det är en annan sak.
Jag hade här ett kort samtal om en annan fråga, så jag hörde inte riktigt allt det Anita Johansson sade om fördelningspolitiska effekter.
Jag beklagar det.
Det kan dock inte ifrågasättas att kommunerna kommer att få dra lasset om man går på ert förslag.
En minskning av kommunernas intäkter med 4,2 miljarder kommer att kännas ordentligt.
Det måste på något vis tas ut från inkomsttagarna, och då drabbar det mest dem med lägre inkomster.
Jag kan hålla med om att det skulle vara önskvärt om man kunde lägga på ytterligare beskattning i de högre inkomstlägena, men det finns också gränser.
Jag vidhåller att vårt förslag fördelningspolitiskt sett är betydligt bättre än ert förslag.
Herr talman!
Det var rörande att höra Tage Påhlsson ömma för kommunerna.
Har Tage Påhlsson glömt alla de beslut som han har medverkat till genom att trycka på voteringsknappen i denna kammare, beslut som har försämrat för kommuner och landsting.
Det är, herr talman, åtskilliga miljarder kronor som det handlar om.
Vi socialdemokrater har alltid kompenserat kommunerna om vi åstadkommit något i skattehänseende som drabbat dem.
Tage Påhlsson bör läsa på litet skattehistoria från denna kammare.
Herr talman!
Vi skall nog inte tala skattehistoria nu, Anita Johansson, utan vi skall tala om dagens situation.
Jag berörde skattereformen och bestämmelserna vad gäller bl.a. SJ:s förmånsresor.
Det är märkligt att det blir så tyst.
Jag håller med om att kommunera fått det mycket svårt.
Samtliga av oss här har varit med och beslutat i frågor som är svåra.
Men jag vet också hur det är att jobba som kommunpolitiker, och jag vet hur det är att försöka kompensera beslut som vi riksdagsledamöter i denna kammare ibland kanske fattar något lättvindigt.
Det är mycket lätt att fatta beslut som verkar bra på kommunal nivå utan att tänka på att det till syvende och sist drabbar de enskilda inkomsttagarna och kommuninvånarna.
Herr talman!
Jag vidhåller att regeringens förslag vad gäller fördelningspolitik är bättre än Socialdemokraternas.
Herr talman!
Jag vill ställa tre frågor till Tage Påhlsson såsom företrädare för regeringssidan och såsom centerpartist.
För det första: Bedömer Tage Påhlsson att ett förslag kommer att läggas på riksdagens bord under våren, vilket innebär en skärpt beskattning på det privata utnyttjandet av tjänstebilar?
För det andra: Bedömer Tage Påhlsson att den borgerliga sidan vill verka för en förmånsbeskattning som skiljer på den, exempelvis SJ-anställde, förmåntagare som reser 5 resor om året och den som reser 20 resor om året?
Jag menar att den som reser litet borde beskattas lägre.
Därför kommer Vänsterpartiet att tills vidare stödja den socialdemokratiska linjen.
Men om vi kunde få ett ännu bättre system under våren från den borgerliga sidan, är vi vänsterpartister naturligtvis villiga att medverka till ett sådant.
För det tredje: Anser Tage Påhlsson att det fördelningspolitiskt är bra med egenavgifter med tanke på de egenavgifter som vi i dag har och som vi har kunnat se fungera i verkligheten?
Fru talman!
Detta är inget ställe där man smyger med saker, så den kommentaren förstod jag inte.
Men jag skall gärna ta fasta på det här med fördelningen en gång till.
Vi har naturligtvis noterat att det som är sanning på andra sidan kölen är lögn och kanske något mer för socialdemokraterna här i Sverige.
Alla vet att den socialdemokratiska regeringen i Norge genomförde en skattereform 1992 där man avskaffade skatten på aktieutdelning.
Socialdemokratiska partier i Sverige och Norge kan naturligtvis ha olika ideologier, det begriper jag också, men jag utgår ifrån att man gjorde det i ett välförstått norskt intresse.
Det är samma sak på den här sidan kölen.
När vi talar om rättvisa handlar det naturligtvis om att fördela bördorna någorlunda rättvist.
Vi har arbetat för det i den här regeringen.
Det finns konkreta exempel på det.
Vi har inte arbetat med värnskatt som beteckning, men vilka är det som bär avskaffandet av reallöneskyddet?
De som har inkomster ovanför brytpunkten.
Vilket parti i denna riksdag är det som arbetat för och lyckats få igenom 4,2 miljarder till kommuner och landsting från det kommande årsskiftet för att stärka deras situation?
Eller för att få bort det kommunala skattetaket som ni lade dit?
Vi arbetade också för att man skulle ta ut egenavgifter till arbetslöshetsförsäkringen upp till 7,5 basbelopp i stället för 5, 5.
Det skedde av fördelningspolitiska skäl och rättviseskäl, jag erkänner det.
Det är betydelsefullt att alla människor känner att de är med och bär bördorna.
Där hoppas jag att vi inte har några delade meningar.
Det är inte bara så att vi framställer oss som småfolkets parti, vi är det.
Det är inte i Centerpartiet som fallskärmarna har florerat.
Vi försöker i stället att skapa en situation där människor är med, alla är med.
Det är därför vi har arbetat sedan första hälften av 1960-talet för en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, där alla är med, även ungdomar, kvinnor som stått utanför arbetskraften, men vill ha jobb.
Varför skall vi diskriminera människor?
Detta handlar om rättvisa för de svagaste.
Uppriktigt sagt: Det handlade också om att likabehandla småbarnsföräldrar i det här landet.
Vårdnadsbidrag reste vi förslag om redan under 1960-talet.
(Applåder)
Herr talman!
Jag svarar på frågan om egenavgifter först.
Jag förutsätter att Lars Bäckström menar de avgifter som nu är aktuella och som vi skall bidra med i form av arbetslöshetsförsäkringar.
I så fall tycker jag att det är riktigt att ställa upp.
Men var exempelvis gränserna för egenavgifternas avtrappning skall gå, kan man alltid diskutera.
På frågan om olika förmånsbeskattning beroende på om man reser 5 eller 20 resor per år, vill jag påstå att de alla flesta inte reser mer än några enstaka resor per år.
Men det kan i och för sig finnas de som reser även 20 resor.
Det är dock ett praktiskt problem av stora mått att tillämpa differentierad förmånsbeskattning.
För SJ-anställda är denna fråga historisk.
SJ-anställda har alltid haft den här typen av förmån som kompensation för låga inkomster och för inte så höga påslag i vissa sammanhang.
De enstaka personer som eventuellt skulle åka litet mer än andra, kan man gott och väl bortse från.
Millimeterrättvisa och kineseri bör vi inte syssla med i det här fallet.
Herr talman!
Enligt reglerna är min repliktid 3 min.
Men jag måste ändå koncentrera mig nu för att utnyttja tiden väl.
Jag undrar nämligen hur Tage Påhlsson ens kan antyda att det skulle vara någon typ av fördelningspolitisk rättvisa i de egenavgifter som vi nu har.
De är till intet del av försäkringskaraktär utan av skattekaraktär.
Det finns nämligen inget samband mellan det som betalas in och det som betalas ut.
Gränsen går vid vid 7,5 basbelopp.
Avgifterna är också avdragsgilla.
Den som betalar statlig skatt betalar i vissa lägen mindre än den som betalar enbart kommunal skatt.
Hur kan Tage Påhlsson säga något annat än att de är fördelningspolitiskt skeva?
Det är ju sanningen.
Det kan ibland vara svårt att säga sanningen på grund av av partilojalitet; Då förstår jag det.
Men faktum är att det är helt på tok med dessa egenavgifter fördelningspolitiskt sett.
När man höjer skatten är det ärligare att kalla det för att man höjer skatten.
Kalla saker och ting vid deras rätta namn.
Hästar är hästar, och träd är träd, ingenting annat.
Det blir mycket enklare för oss att samtala med varandra om ni i regeringspartierna slutar kalla skattehöjningar för höjd egenavgift, samtidigt som ni ger intryck av att det är ett slags försäkring med individuell anknytning.
Men det är en skatt.
En skatt är en skatt.
Så blir det mycket enklare att föra debatt -- med exempelvis skatteminister Bo Lundgren, som kan delta om han vill, även om han är ' ' höjd-egenavgiftshöjareminister ' '.
Men det är inte meningsfullt med en sådan politisk debatt.
Jag är inte ute efter millimeterrättvisa, Tage Påhlsson.
Vi skall inte eftersträva ett system där man skattar för varje enskild resa.
Men jag vill att de som reser litet skall få lägre skatt.
För dem som reser jättemycket kan jag, precis som socialdemokraterna, möjligtvis tänka mig en liten skattehöjning, t.o.m. litet större än liten.
Formellt sett ger Socialdemokraternas reservation inte möjlighet till sådana förändringar.
Men om sådana propåer kommer från borgerlig sida under våren, kommer vi i Vänsterpartiet att stödja mer rättvisa utan att kräva millimeterrättvisa.
Till frågan om tjänstebilarna, Tage Påhlsson.
Visst skall väl vi tillsammans försöka få fram högre skatt för dem som privat kör gratis med sin tjänstebil?
Säg ja, Tage Påhlsson!
Herr talman!
Jag ber om ursäkt att jag glömde besvara frågan om tjänstebilar.
Den frågan kan vi visst diskutera vidare.
Med tanke på förmånsbeskattning av resor, är det intressant att notera att Vänsterpartiet vill höja skatten för SJ-anställda.
Vad gäller egenavgifterna i fråga om skatter och avgifter, tycker jag att principen är riktig.
Hur gränsdragningen skall göras kan man alltid diskutera.
7,5 basbelopp är t.ex. en gräns.
Man kan ha funderingar på det.
I det fallet vill jag inte gå in i någon närmare debatt.
Men principiellt tycker jag att egenavgiftsmodellen är bra.
Herr talman!
Jag kan inte låta bli att ge mig in i debatten, eftersom jag hör så märkliga saker i den.
Lars Bäckström har ju under ett par års tid tenderat att bli mer och mer kunnig när det gäller skattepolitik, och han har också börjat inse att det som jag under många år har föreslagit är ganska riktigt.
Men han har väl fått bannor av sina partikamrater.
Nu berättar han sagor som saknar all relevans i verkligheten.
Vi har inte i Sverige ett system som innebär att skatten sjunker med stigande inkomst, dvs.
en negativ marginalskatt.
Det skulle vara intressant att se hur Lars Bäckström skulle konstruera ett sådant skattesystem.
Jag tror inte att det går.
I stället är det så att skatten stiger med ökande inkomst, om också inte så progressivt som tidigare, med de skadeverkningar som det hade.
Jag vill till Lars Bäckström också säga att egenavgifter är förmånsanknutna avgifter.
Så är vad gäller a-kasseavgiften fallet upp till 5 1 / 2 basbelopp.
Men mellan 5 1 / 2 och 7 1 / 2 basbelopp har avgiften ren skattekaraktär.
Så till vida är vi helt överens, och det är också öppet redovisat.
Men det var egentligen inte med Lars Bäckström som jag skulle diskutera.
Jag blev så förvånad när jag hörde Anita Johansson.
I det gamla Sovjetunionen skrev man om historien efter hand som det passade makthavarna.
Nu är Anita Johansson inte makthavare i dagsläget, men hon och hennes parti har ju varit det tidigare, och det är alldeles uppenbart att man vill fjärma sig från vad man själv har beslutat.
Låt mig ta upp beskattningen av reseförmåner.
Vad är det egentligen som har hänt på det området?
I den skattereform som ni föreslog Sveriges riksdag att anta, vilket riksdagen också gjorde, hade ni bestämt er för att sänkta marginalskatter bl.a. skulle finansieras genom beskattning av en bredare bas inom inkomstbeskattningen.
Man skulle beskatta naturaförmåner precis på samma sätt som kontantlön.
Ni tyckte i varje fall då att det var rimligt.
Denna ordning innebär att, i enlighet med gällande lagstiftning, reseförmåner skall beskattas efter marknadsvärdet.
Riksskatteverket accepterade att man tillfälligt, under tre år men inte längre skulle tillämpa en schablonmetod för redovisningen av förmånerna.
Grunden för detta är fortfarande, i enlighet med gällande lagstiftning, fulla marknadsvärdet av de resor som företas, fr.o.m. den första resan.
Jag tyckte redan i oppositionsställning att detta var orimligt, och även den nuvarande regeringen har tyckt att det var orimligt.
Vi måste lindra de regler som Anita Johansson har ställt till med.
Vi måste se till att det blir någon likhet med förmåner i andra yrkeskategorier.
Mot denna bakgrund menade vi att en resa om året skulle vara fri och att man skall tillämpa en rimligt låg värdering med tanke på att det är resor som får företas på standby-basis, som man säger inom flygområdet.
Jag kan hålla med om att det är mycket enklare att schablonisera det på annat sätt än vad vi har föreslagit beträffande SJ-resor och andra typer av inrikes resor.
Vi har dessutom alla skäl att fundera över vad skatteutskottet har sagt i detta avseende.
Men den lindring som vi föreslår räcker tydligen inte för socialdemokraterna, som vill skärpa uttaget, även om de också i viss mån vill lindra det.
Anita Johanssons politik går ut på att man i förhållande till regeringens förslag skall lindra skatten för dem som åker fem gånger till Hawaii och höja den för dem som åker två gånger till Ronneby.
Ni säger att man skall behålla den schablonregel som Riksskatteverket i dag tillämpar övergångsvis, men skärpa den.
Det framgår av ert särskilda yrkande att ni vill höja uttaget.
Jag tycker att det är helt orimligt.
Jag menar att man skall ha en rimlig princip.
Det finns all anledning att fundera över en ännu större schablonisering, men det måste finnas någon rimlighet i det hela.
Framför allt, Anita Johansson: Skall ni inte försöka ta litet ansvar för det som ni själva har beslutat?
Om vi inte hade gripit in, hade era regler gällt och varje resa, fr.o.m. den första, hade beskattats, i princip efter gällande marknadsvärde.
Inget annat hade varit aktuellt.
När det sedan gäller resonemanget kring grundavdraget är det närmast ynkligt att man inte vågar stå för det som man själv har krävt.
Under de två uppgörelser som vi hade i fjol höstas innebar den andra uppgörelsen en sänkning av arbetsgivaravgiften med 4,3 % det senaste årsskiftet, den 1 januari 1993.
Ni krävde då att det skulle vara en ren skatteväxling, ingenting annat.
Vartenda öre i skattebortfall till följd av den konkurrenskraftsförbättring och den möjlighet att hålla tillbaka priserna som arbetsgivaravgiftssänkningen innebar skulle finansieras med andra skatter.
I realiteten blev det en finansiering genom en i viss mån höjd mervärdesskatt, genom att schablonavdraget förändrades och vändes om till ett icke avdragsgillt belopp och genom att grundavdraget sänktes.
Ni krävde det för att finansiera en annan angelägen skattesänkning.
Nu fjärmar ni er från det förslaget.
Jag vill fråga Anita Johansson: Vill ni fortfarande att arbetsgivaravgiftssänkningen skall vara så stor som vad riksdagen redan har beslutat, 4,3 %?
Eller tänker ni -- med tanke på att ni i andra betänkanden som vi skall diskutera i dag talar om vikten av att finansiera varje förslag -- om ni skulle få gehör för er linje, som kompensation föreslå en höjning av arbetsgivaravgifterna med 1 procentenhet?
Inte ens Anita Johansson kan förneka att de här sakerna hänger ihop.
Jag tycker att ni borde stå för era egna krav och våga föra fram dem.
Om ni ändrar er, får ni tala om hur ni skall finansiera det som ni nu har gått ifrån.
Herr talman!
Jag håller med Bo Lundgren om att jag håller på att bli bättre i skattepolitiken.
Jag tycker också att statsrådet är bra på skattepolitik.
Det är väl nästan det enda som vi är överens om.
Om statsrådet fick sådana avgifter som Moderata samlingspartiet vill ha, skulle det vara egenavgifter, inte skatter.
Moderata samlingspartiet vill ha egenavgifter som är individuellt knutna till fristående fonder, en typ av försäkringssystem.
Det är riktiga avgifter för den förmån som individen får.
De egenavgifter som nu finns i sinnevärlden har mycket större karaktär av skatt än av avgift.
De går till en fond.
Eftersom Arbetsmarknadsfonden inte räcker till, skjuter man till skattemedel.
Avgifterna går alltså till en fond där de förs samman med skattemedel som i kommunicerande kärl.
Avgiften har därför snarast karaktär av skatt än av försäkringsavgift, dvs.
en avgift för en individanknuten förmån.
Det finns inget rakt samband mellan hur mycket man betalar in och hur mycket man får ut.
Det varierar.
Det finns däremot lägen där vi behöver mer pengar, och då kan vi ta ut dessa i första hand skattevägen.
Våra förslag om reducerat grundavdrag och helt slopande av detta för höginkomsttagare ger 7 1 / 2 miljard kronor.
Det innebär en kostnadsökning eller skattehöjning för den som tjänar 180 000 kr om 1 500 kr.
En procent i egenavgift för den som tjänar 180 000 kr ger en skattehöjning på drygt 2 000 kr.
Det är alltså bättre att ta ut pengarna på det sätt som vi föreslår och föra över dessa pengar till Arbetsmarknadsfonden.
Jag utesluter inte att vi ändå får börja diskutera egenavgifter, men det skall vi göra först när skatteinstrumentets möjligheter är uttömda.
Jag hoppas vidare, Bo Lundgren, att vi kan få ett system för beskattning av reseförmåner som är rättvisare och som tar större hänsyn till hur mycket man utnyttjar förmånen.
Det går att konstruera sådana system, men de behöver naturligtvis förberedas.
Det förslag som departementet lade fram var inte bra.
Nu får vi ta upp frågan igen.
Jag kommer att motionera för mitt partis räkning och föreslå riktlinjer för ett sådant system.
Vi hoppas få medverkan från statsrådet genom att han försöker påverka partivänner och andra i utskottet, så att frågan skall kunna lösas på ett bra sätt under våren.
Herr talman!
Jag har ju sett den successiva förbättringen av Lars Bäckströms insatser i skattepolitiken.
Vad jag beklagade var det förhoppningsvis tillfälliga återfallet.
Det skedde också en liten tillnyktring i repliken, där resonemanget om avgifter blev litet mer stringent.
Den a-kasseavgift som skall införas innebär att man betalar i procent av den försäkrade inkomsten.
Det finns alltså ett sådant samband, vilket är viktigt att klara ut här.
Mellan 5 1 / 2 och 7 1 / 2 basbelopp saknas det dock.
Där fungerar avgiften som en skatt, och det är fel.
Det är vidare mycket märkligt att Lars Bäckström hellre vill ha skatter än avgifter.
Det innebär ett sämre funktionsätt.
Avgifter har mindre snedvridande effekter än vad skatter har.
Det gäller att fortsätta i linje med den tidigare utvecklingen och att undvika återfall.
Då kan det gå riktigt bra i framtiden.
Herr talman!
Att det för den som betalar pengarna inte är någon större skillnad mellan att betala 1 % i egenavgift och att betala 1 % i skatt är alldeles fel.
Det är en väldig skillnad.
En höginkomsttagare som betalar egenavgift får göra avdrag för denna.
Han har alltså en avdragsgill skatt.
Det är mycket elegant att ha avdragsgilla skatter i skattesystemet för dem som tjänar mycket.
De som inte är så duktiga på avdrag och som inte har så stora inkomster har inte någon nytta av avdragsrätten.
Det är också så att om alla inkomsttagare betalar 1 % i skatt proportionellt, blir det 1 % även på de inkomster som ligger i statsrådets och mitt eget inkomstläge.
Men med en egenavgift upphör inbetalningen vid 7 1 / 2 basbelopp.
Egenavgifterna är alltså regressiva.
Det finns inget rakt samband.
Jag vet att statsrådet vill ha ett rakt samband, som i ett försäkringssystem, men som det nu ser ut är det inget rakt samband mellan förmåner och inbetalda egenavgifter.
Alla inkomsttagare betalar avgiften om 1 %, oavsett om de blir arbetslösa eller ej.
Det är alltså fråga om en skatt.
Herr talman!
Det som Lars Bäckström nu sade var väl ändå fel.
Alla betalar avgiften, oavsett om de är arbetslösa eller inte.
Tanken är att man skall betala avgiften för att kunna få ersättning när man blir arbetslös.
Alla skall betala, för att därigenom ha en arbetslöshetsförsäkring.
Jag håller med om att avgiften kan bli än mer avgiftsbetonad.
Det enda Lars Bäckström föreslår är något som är av ren skattekaraktär, med sämre verkningar för samhällsekonomin.
Herr talman!
Jag skulle kanske ha sagt i min förra replik att det är trevligt att Bo Lundgren deltar i skattedebatten i kammaren i dag.
Jag tycker att Bo Lundgren, som är en så intelligent man, rör ihop äpplen och päron.
Det vi nu diskuterar är det statliga grundavdraget.
Det vi diskuterade i krisuppgörelsen var hela grundavdraget.
När det gäller krisuppgörelsen kanske jag kan få veta av Bo Lundgren vad som står kvar från regeringens sida på den punkten.
När det gäller de SJ- och SAS-anställda är det litet rörande att Bo Lundgren försvarar skattereformen, som han ändå inte tyckte så mycket om på vissa områden.
Vi kan nu konstatera att alla är nöjda med schablonen för reseförmåner inom SJ och SAS.
Det gäller inte bara de anställda, utan även folk på Riksskatteverket, SJ-generalen m.fl.
Vi kan också konstatera att Skatteutredningen inte lyckades på den här punkten.
Därför fick Riksskatteverket i uppdrag att tillverka schablonen.
Alla har hittills varit nöjda med den.
Herr talman!
Jag måste få citera ur ett brev från Moderata samlingspartiet i valrörelsen som handlar just om beskattningen av personalförmåner: ' ' Moderata samlingspartiet har i riksdagen kraftfullt reagerat under de gångna två åren mot dessa sanslösa beskattningsregler.
Vi menar att sedvanliga personalrabatter inte skall beskattas.
Detta har vi motionerat om i riksdagen.
Vi inser att det är befängt att försöka åstadkomma millimeterrättvisa i detta avseende mellan anställda i olika företag. ' '
Det skriver Moderata samlingspartiet i valrörelsen till en SJ-anställd.
Kanske det bidrog till att Moderata samlingspartiet fick en röst -- vad vet jag?
Kom ihåg det här brevet, Bo Lundgren!
Herr talman!
Låt mig först beträffande det här brevet säga att det var ett olycksfall i arbetet av en person som var anställd hos Moderata samlingspartiet.
Det är beklagligt.
Det som gäller är naturligtvis den reservation som vi har ställt oss bakom i riksdagen tidigare, som innebär en lindring av det som Socialdemokraterna drev igenom om full marknadsvärdering.
Det är också det som regeringen i stort har ställt sig bakom.
Det var inte så att Skatteutredningen inte lyckades och att Riksskatteverket därför fick i uppdrag att lösa problemet.
I den proposition som den förra regeringen lade fram och som riksdagen antog gällde principen om marknadsvärdering.
Anita Johansson kan inte förneka det.
Ni ansåg att full marknadsvärdering av resor skulle gälla.
Jag tycker att det är orimligt, därför att det ger fel förmånsvärde.
Denna grupp bör dessutom, för att jämställas med andra grupper, få åtminstone en fri resa om året.
Vi föreslog en lindring.
Vi kan tänka oss en annan teknik -- jag är inte fylld av prestige i det här avseendet.
Det vore klädsamt om Anita Johansson och hennes parti möjligen tog ansvar för vad de faktiskt har beslutat och var beredda att erkänna att de nu inser att det första var fel.
Socialdemokraterna föreslår nu att nuvarande schablonregel skall vara kvar, med lika beskattning oavsett om det är fråga om en resa till Ronneby eller fem resor till Hawaii, och dessutom en skärpning.
Det påverkar ju mest situationen för den som gör den kortare resan.
Det kan man diskutera.
När det gäller grundavdraget, förstår jag av era reservationer och av det Anita Johansson säger att ni har synpunkter på fördelningspolitiken.
De som har låga och medellåga inkomster påverkas av det normala grundavdraget.
Det finns anledning att ta upp det i den här debatten och konstatera, att det beslut som ni kritiserar regeringen för är samma beslut som ni själva yrkade på.
Därför är det relevant att ställa en fråga med utgångspunkt i er reservation.
Jag gör det en gång till.
Ni vill ju inte -- det har jag väl inte missuppfattat -- att man skall sänka grundavdraget över huvud taget den 1 januari 1994.
Det är alltså ett förslag som ni själva drev igenom för att finansiera en arbetsgivaravgiftssänkning.
Jag ställer frågan till Anita Johansson: Skall ni försvaga budgeten med detta belopp, eller skall ni höja arbetsgivaravgifterna parallellt, om ni har chansen att få igenom det?
Det skulle vara mycket intressant att få svar på den frågan.
Herr talman!
Den stora skillnaden mellan Norge och Sverige, Olof Johansson, är att under en socialdemokratisk regering i Norge har vi en ekonomi i balans, men under en borgerlig regering i Sverige har vi ett underskott på 200 miljarder.
Det ställer våra länder i radikalt olika utgångslägen.
Det är mot den bakgrunden vi i denna riksdag måste diskutera hur de bördor skall bäras som vi måste ta på oss, i motsats till det norska folket, t.ex.
Då har jag konstaterat att ni säger att sjuka, arbetslösa, äldre, den offentliga sektorn som står för välfärden skall angripas.
Dessa områden angrips, mycket hårt, t.o.m. med viss handlingskraft från regeringens sida.
Andra grupper i samhället, som aktieägare som redan haft väldiga ökningar genom kursstegringarna och är den grupp som kommit ut bäst av alla, får kraftiga sänkningar av skatten.
Även om jag har förståelse för att Centern sitter med i en högerregering och tvingas kompromissa en del -- för det ingår i ett koalitionsregerande -- så kan jag ändå inte förstå hur Centern och även Folkpartiet går så oerhört långt i en nyliberal och moderat riktning.
Vi har nu i Sverige på gång en utveckling där de ekonomiska skillnaderna ökar dramatiskt och där jag påstår att ni använder den ekonomiska krisen för att samtidigt genomföra ett systemskifte i det här landet.
Det är en lång rad åtgärder som inte leder ett dugg till någon ekonomisk återhämtning, men som förändrar detta land som vi socialdemokrater, delvis i samarbete med Centern, har byggt upp under årtionden.
Det är detta vi reagerar mot.
Det handlar inte om gnäll.
Det handlar om stark oro och det handlar om upprördhet över att man kan slå sönder delar av det svenska samhället som fungerar utomordentligt bra.
Det gäller skola, sjukvård och arbetslöshetsförsäkring.
Med det förslag ni lägger fram, Olof Johansson, så kommer fler människor att tvingas ut ur systemet.
Det blir inte bara en sänkning i ersättningsnivån för det stora flertalet.
Man tvingas ut ur systemet, man måste söka socialbidrag.
Det handlar inte bara om att man tvingas gå till socialbyrån, utan man tvingas att göra sig av med allt som inte har direkt med det oundgängliga att göra.
Det ser jag som en katastrof för väldigt många människor.
(Applåder)
Herr talman!
Bo Lundgren säger att brevet var ett olycksfall i arbetet på Moderata samlingspartiets kansli.
Man får då bara hoppas att det inte har varit många sådana här olycksfall i arbetet, som har lurat väljarna i valrörelsen.
Det är det som det handlar om.
Jag förstår att Bo Lundgren nu är sur därför att vi har fått en majoritet för schablonregeln.
Men det är bara att konstatera att vi tycker att den är bra.
Den har fungerat, och det har alla som har haft med frågan att göra vidimerat.
Vi har haft uppvaktningar i utskottet osv.
Vi tycker nu att vi skall tala om vilka spelregler som kommer att gälla de närmaste åren.
Bo Lundgren har inte rösträtt här, men när det gäller grundavdraget står vi fast vid det vi har skrivit i vår reservation.
Vi vill, till skillnad från er, förstärka budgeten i dag genom att höja marginalskatten med 5 % för inkomster över brytpunkten.
Det skulle ge Bo Lundgren två fina miljarder i statskassan.
Det är skillnaden mellan vår och er politik.
Herr talman!
Som man kunde förutsäga, var Anita Johansson inte beredd att lämna någon redovisning av varför ni försöker fly från tidigare åtaganden.
Det är beklagligt.
Dessutom kvarstår att ni menar att grundavdraget inte skall förändras, vilket ni själva en gång krävde mycket starkt.
Ni står fast vid skattesänkningen.
Det blir alltså både en flykt från tidigare ansvar och en försvagning av budgeten.
Att ni sedan i samma andetag vill höja marginalskatterna, och därmed minska förtroendet för svensk ekonomi utomlands -- om ni till äventyrs skulle få igenom ett sådant förslag, men det får ni inte -- är också något som man rimligen bör notera.
Det finns utomlands och i Sverige en stor oro för vad som skulle hända med svensk ekonomisk politik om Socialdemokraterna fick möjlighet att återkomma till regeringsmakten.
Ett skäl är de faktiska förslag som ni lägger fram, även om ingen vet om ni kommer att stå för dem -- ni står ju inte för de beslut ni fattade för ett år sedan.
För oss gäller det att se till att ni inte får möjlighet att genomföra dessa förändringar.
Avslutningsvis vill jag säga att jag inte är särskilt sur när det gäller reseförmånerna -- långt därifrån.
Jag tycker bara att det är anmärkningsvärt att det nu fattas ett beslut som går på tvärs mot vad ni själva gjorde.
Vi har alltid sagt att det ni genomförde var alldeles för hårt, och att det måste lindras.
Vi hade lagt fram ett förslag om det.
Förslaget blir nu uppenbarligen ett annat, och vi får hantera det i Finansdepartementet -- det är inga större problem.
Men jag tycker att det är tråkigt att ni inte kan stå för er egen politik.
Det beklagar jag.
Herr talman!
Anita Johansson var vänlig nog att nämna vilka partier som står bakom reservation 3.
Hon namngav Moderaterna, Folkpartiet och Centern.
Även Kristdemokraterna står bakom reservation 3, och jag ber därför att få yrka bifall till den.
Jag anmälde mig på talarlistan med anledning av Socialdemokraternas förslag om att inte sänka grundavdraget.
Det drabbar inte statens budget så mycket, däremot de kommunala budgetarna i mycket stor utsträckning.
Jag ställde en fråga i skatteutskottet om hur man hade tänkt kompensera kommunerna.
Jag blev hänvisad till debatten här i kammaren, då jag skulle få svar.
Även om frågan har berörts här, tycker jag inte att jag har fått något fullödigt svar.
När vi i juni månad behandlade frågan om sänkningen av grundavdraget ville Socialdemokraterna ställa som villkor att kommunerna, för att de skulle få behålla dessa 4,2 miljarder som det är fråga om, inte skulle friställa någon personal från juli 1993 till december 1994.
Om ert förslag skulle gå igenom kommer kommunerna, såvitt jag förstår, att gå miste om 4,2 miljarder.
Hur har ni tänkt att kommunerna skall få dessa pengar?
Herr talman!
Harry Staaf var litet oroad över att han inte skulle ingå i underlaget för regeringen, men det hoppas jag att han gör.
Eftersom Harry Staaf är en regeringsrepresentant vill jag ställa två frågor till honom.
Först vill jag dock läsa ett citat ur utskottets betänkande som handlar om taxi: ' ' Regeln om skattefrihet vid ringa användning privat torde också leda till att en taxiägare i allmänhet inte bör beskattas för något förmånsvärde för en bil som gått i taxitrafik mer än 8 000 mil per år, om han dessutom har en annan bil för privatbruk.
Dessutom bör vid körning över 6 000 mil förmånsvärdet jämkas till ett halvt basbelopp oavsett om det finns anställd personal i företaget eller inte. ' '
Min första fråga till Harry Staaf är: Är det inte rimligt att lagstifta om dessa 8 000 respektive 6 000 mil?
Enligt Ny demokrati fattar man nu ett beslut i rätt riktning, men det kan fortfarande bli tolkningstvister mellan olika skattemyndigheter och taxiägare, eftersom det står att taxiägarna inte bör beskattas.
Jag förstår inte varför man alltid skall ta halva steg när man fattar beslut.
Min andra fråga är: Hur ställer sig regeringen till att man skall kunna sänka accisen på bilar med ABS-bromsar och luftkuddar -- detta för att just främja trafiksäkerheten i Sverige och få ner kostnaden för samhället?
Dessa två frågor skulle jag vilja ha svar på.
Herr talman!
Den sista frågan är jag inte beredd att svara på.
När det gäller den första frågan tycker jag att den skrivning som finns är väl avvägd.
Den bör vara så.
Herr talman!
Jag lovar Harry Staaf att ordet bör kommer att kosta skattebetalarna mycket pengar i form av tvister mellan lokala skattemyndigheter och taxiägare.
Jag garanterar att det kommer att bli tolkningstvister om detta.
Herr talman!
Jag ber om ursäkt, Harry Staaf, för att jag inte nämnde kds.
Kds är ju mycket troget den borgerliga regeringen som jag är mycket besviken på, om jag skall vara riktigt ärlig.
Då fick jag också med det i protokollet.
Det är sällan kds har en avvikande mening i fördelningspolitiska syften osv.
När det gäller grundavdraget och kommunerna har vi sagt att kommunerna skall kompenseras.
Socialdemokraterna har aldrig gjort försämringar när det gäller skatterna utan att kompensera kommunerna.
Om Harry Staaf vill studera detta litet mer noggrant kan han läsa vår reservation i vårens betänkande från finansutskottet.
Jag har med mig den, men det skulle ta alltför lång tid att gå igenom detta med Harry Staaf nu.
Herr talman!
Jag ville veta hur man skulle kompensera kommunerna.
Om vi nu skulle gå på Anita Johanssons förslag kommer det redan om en månad att få effekter på kommunernas ekonomi.
Därför är det värdefullt om vi kan få veta hur kommunerna skall kompenseras innan vi röstar.
Herr talman!
Kristdemokraten Harry Staaf frågade varför Socialdemokraterna inte ville slopa eller minska grundavdraget.
Jag vill fråga kristdemokraternas talesman: Varför vill kristdemokraterna minska grundavdraget med så litet?
2,3 miljarder tar ni in på er reducering av grundavdraget.
Det förslag som jag för mitt partis räkning presenterar ger lågt räknat 7 miljarder till statskassan.
Det är 5 miljarder mer.
Dessa pengar får vi in utan att höja marginalskatten över 50-procentsnivån, som vissa i det borgerliga lägret är stora motståndare till.
Varför vill ni inte göra detta, Harry Staaf?
Ni dränerar hushållssektorn genom att ideligen införa egenavgifter.
Det var 1 % förra hösten, 1 % i går och 1 % nästa år.
Ni tar mycket mer från hushållen med dessa ständigt höjda egenavgifter.
Varför inte göra en normal skattehöjning för höginkomsttagarna, som ger 7 miljarder?
Det är pengar som man skulle kunna använda till några av era hjärteområden, t.ex. sjukvården, som Jerzy Einhorn talar om, äldreomsorgen, skolan och barnomsorgen.
Det är olika områden som ni skulle kunna använda dessa pengar till.
Ni skulle också kunna använda dem till Arbetsmarknadsfonden.
Varför höjer ni inte skatten genom att slopa grundavdraget för höginkomsttagarna?
Man skulle kunna genomföra det förslaget och Socialdemokraternas förslag samtidigt.
Då kan man låta bli att dränera hushållskassorna med höjda egenavgifter, som slår mest orättvist.
Herr talman!
Lars Bäckström frågar varför vi inte vill sänka grundavdraget.
Först fattade jag det som om han ville ta bort hela grundavdraget.
Jag vill anmäla att jag är litet tveksam till en sådan åtgärd.
Litet senare verkade det som om detta bara skulle gälla höginkomsttagare.
I våras fattade riksdagen beslut om en ordentlig åtgärd, nämligen att grundavdraget när det gäller den statliga skatten tillfälligt skall slopas under två år.
Det är trots allt fråga om en ganska ordentlig skatteskärpning.
Jag tycker att det kan räcka med den åtgärden så länge.
