# ID: svediakorp-gov485630
# author: Bangemann (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1998-01-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,224
# sentences: 82
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
När jag i kommissionens namn och samtidigt i Sir Leons namn tackar de båda föredragandena, så ber jag er också ha förståelse för att Sir Leon i dag inte kan vara närvarande, eftersom han på grund av toppmötet med Japan är upptagen på annat håll.
Han har bett mig förklara kommissionens och sina egna idéer här.
Jag vill gärna göra det, men vill ändå till att börja med formulera det intryck som jag har fått av debatten.
Det finns här olika frågor, som vi tillsammans i en europeisk diskussion först borde klara upp, innan vi drar in ställningstaganden och ståndpunkter i diskussionen med våra amerikanska partner.
Först har jag en känsla av att det finns en skillnad - och Alan Donnelly visade mycket klart på detta - mellan omfattningen av och intensiteten i diskussionerna mellan å ena sidan de verkställande och å andra sidan de parlamentariska instanserna.
Det är helt entydigt, att de i kommissionen och i den amerikanska regeringen, som inte bara är närvarande i handelsdiskussionerna, utan också i de fortsatta politiska diskussionerna, helt uppenbart har ett annat intryck än vad några av ledamöterna i denna församling - inte alla - i dag har framställt det.
Jag vill absolut inte säga att denna debatt har gett en enhetlig bild, men jag har ändå - framför allt på grund av erfarenheterna med den transatlantiska business dialogue - känslan att många av dem som i dag har talat här, har gjort det utan att ta tillräcklig hänsyn till vad som egentligen uppnåtts i dessa ständiga dispyter och diskussioner mellan de verkställande organen.
Låt mig ta Helms-Burton-d ' Amato som exempel.
Om man betänker vad våra debatter i den transatlantiska business dialogue har gett just med representanterna för den amerikanska verkställande makten, då verkar det för mig snarare vara ett problem med kongressen än ett problem med den amerikanska verkställande makten.
Jag säger detta mycket försiktigt, eftersom man naturligtvis inte kan pricka någon på grund av samtal, som ofta inte heller obetingat är avsedda för offentligheten, men där finns det ett problem.
Det betyder, jag bara kan stödja vad särskilt Mann har krävt, nämligen ett starkare parlamentariskt deltagande i denna dialog.
Det kan bara vara nyttigt!
Jag kommer ihåg den tid - det är visserligen länge sedan - när vi knöt de första kontakterna mellan Europaparlamentet och representanthuset.
Det hade mycket bra effekt.
Det gav årligen flera möten mellan de ledande ledamöterna i representanthuset och Europaparlamentet.
Jag minns det fortfarande - vi blev då inbjudna av representanthusets talman.
Vi tackade ja till inbjudan och meddelade naturligtvis representanthusets talman, att vi också har en kommunistisk gruppordförande i Europaparlamentet, Guido Fanti, en övertygad europé, en mycket viktig ledamot av Europaparlamentet.
Vi hade all svårighet att förklara för representanthuset att det till delegationen med gruppordförande från Europaparlamentet naturligtvis också hör en kommunist.
Det var närmast omöjligt att föreställa sig, även för progressiva ledamöter i representanthuset!
De accepterade det ändå sedan, när jag förklarade för Tom Fowley, den dåvarande talmannen, att det bara finns en enda politisk skillnad mellan mig - ordförande för den liberala gruppen - och Guido Fanti, nämligen att Guido Fanti engagerar sig mycket mer för NATO än vad jag gör.
Det betyder, att det uppenbarligen gäller att skapa en kontakt mellan parlamentarikerna på båda sidor, för att undanröja sådana missförstånd.
Kommissionen bemödar sig alltid om att upprätthålla Europeiska unionens ståndpunkter och försvara dem där det absolut är vår rätt och även vår plikt att göra det.
Vi har alltså exempelvis aldrig erkänt principen om extraterritorialitet.
Och även nu förbehåller vi oss naturligtvis rätten att vädja till WTO: s panels, om det är nödvändigt, om det företas någon som helst åtgärd mot europeiska företag, som inte är förenlig med de multilaterala förpliktelserna.
Här kommer jag in på den andra punkten som jag uppmärksammade i debatten.
Man kan och måste försvara multilateraliteten, ty det är den enda möjligheten att reglera globala ekonomiska och politiska relationer så att ingen otillbörligen kan utöva en dominans.
Men om man kräver det, måste man ställa upp samma normer för sig själv.
Det betyder att om man säger i samma andetag att amerikaner har en benägenhet till unilateralism, men inte erkänner att vi också kan ha fel i jordbrukspolitiska frågor - t.ex. när det gäller bananer - tycks detta verkligen inte stämma överens.
Vi kan inte kräva båda sakerna.
Vi kan inte säga: Amerikanerna måste foga sig i multilaterala förpliktelser.
Men när sådana förpliktelser rör oss, då kommer vi fram med upphöjda konsument- och hälsovårdsoch andra synpunkter och drar oss undan förpliktelserna.
Det får vi heller inte göra.
Det skulle avsevärt underminera vår trovärdighet i dessa frågor.
Jag medger att när det gäller bananfrågan var jag från början av den åsikten, att det som vi gjorde där - det här är nu ett personligt uttalande, jag kan inte tala för kommissionen - var i högsta grad oklokt, eftersom det ju inte en gång visade sig vara till fördel för våra egna bananodlingar, men det vill jag nu inte ta upp till debatt.
Jag vill bara påpeka att den som förordar multilateralitet som princip, måste sedan också låta den gälla gentemot sig själv, om beslutet i saken inte blir sådant, som han kanske önskar sig.
Ett tredje mycket viktigt påpekande tycks mig vara att vi gemensamt har mycket mer att ta igen när det gäller ömsesidig förståelse än vad många tror.
Det gäller för båda sidor.
Det skulle kanske vara mycket intressant - och Mann har gjort en hel rad intressanta förslag till detta - om man kunde fundera över hur man skall kunna göra det.
Martinez har än en gång formulerat sina idéer om den efterblivna amerikanska kulturen i jämförelse med de högtstående kulturella manifestationer, som vi har hos oss i Europa.
Det är - tillåt mig att säga det med all frimodighet - en fördom, en idé, som absolut inte stämmer, när man tittar på vad som åstadkoms av kulturella värden just också i Amerika, och delvis med europeisk medverkan, och när man ofta tittar på vad som betecknas som kultur hos oss.
Det gäller för övrigt också för den demokratiska kulturen.
Jag kommer mycket väl ihåg hur länge det dröjde innan vi här i Europaparlamentet - i Europa generellt - hade utvecklat en enhetlig idé om dödsstraffet.
Jag har i hela mitt liv varit mot dödsstraffet.
Hela mitt politiska liv har till stor del präglats av att jag bekämpat dödsstraffet.
Jag kommer mycket väl ihåg hur vi då i Europaparlamentet förde förbittrade debatter med ledamöter från medlemsländerna, som för sig gjorde anspråk på att de befann sig och fortfarande står på en absolut hög demokratisk och kulturell nivå, och som då på fullt allvar påstod, att dödsstraffet inte bara kunde förenas med denna nivå, utan till och med var ett uttryck för denna nivå!
Det betyder att vi också ibland måste fundera över om det inte vore lämpligt att ge andra samma tid för att åstadkomma en utveckling, som vi tagit i anspråk för vår del.
Tillåt mig också ett fjärde påpekande.
Vi bör inte göra det felet, som Freud har beskrivit mycket bra, att vi omvandlar våra egna svagheter till en anklagelse mot andra.
Det gäller exempelvis försvarspolitiken, säkerhetspolitiken, Europeiska unionens närvaro i försöket att reglera internationella problem på fredlig väg.
När vi själva med all rätt beklagar att USA är närvarande i många europeiska problem, där vi egentligen borde vara närvarande, då hänger det ibland också samman med att vi inte själva klarar av att vara närvarande.
Vi är inte i stånd att - av rent politiska orsaker, som jag här alls inte vill kritisera, jag tar det bara som ett exempel - i många fall exempelvis genom militär närvaro lösa en konflikt, som man inte på annat sätt kan få slut på.
Därför skulle jag vilja be om att vi inte heller gör det felet att vi avleder uppmärksamheten från våra svagheter genom att kritisera någon för att han tar över bördor som vi inte själva vill ta på oss.
Men om man glömmer dessa påpekanden eller bara ser dem som en inledning, har vi en mängd nya positiva saker att notera.
Det är inte så att Europeiska unionen befinner sig i ett förhållande till USA som skulle ge anledning till grundläggande betänkligheter.
Vi har uppnått väldigt mycket.
Alan Donnelly och Mann har klargjort detta, jag stöder det bara.
Om man tittar på vad vi i dessa diskussioner faktiskt har fått igenom av våra egna ståndpunkter, och att vi absolut inte har gett efter, då är det också fel att påstå att vi har gett vika, därför att någon i USA, vem det vara må, med sin större makt, med det som man som första världsmakt har till förfogande, skulle ha tvingat oss till det.
Hit hör också fallet Boeing-Mac Donnell - Douglas.
Jag förstår inte, att man än en gång har upprepat denna kritik.
Dit hör inte i något fall frågan om fusionen mellan American Airways och British Airways.
Det har vi hittills inte godkänt.
Eller tag OECD: s konsensus om subventionerna för varvsindustrin: Vi har genomfört det gemensamt med den amerikanska administrationen.
Det är återigen ett exempel på att problemet ligger i kongressen, i den demokratiska representationen, och inte i den amerikanska administrationen.
Vi har överenskommit det gemensamt, tillsammans, och det är inte möjligt att ratificera denna fråga i kongressen, vilket dock inte har lett oss till att ge upp vår ståndpunkt.
Tvärtom, vi har påbörjat en ny politik på detta område i det klara medvetandet att det hittills inte varit möjligt att ratificera denna fråga i USA.
Påståendet att européerna alltid har förlorat på de områden där vi inte har kunnat enas, anser jag inte är riktigt.
Nu kan man hämta en mängd förnuftiga reflexioner från betänkandena, och vi är gärna beredda att främja detta, särskilt när det gäller frågan om parlamentarikernas deltagande i aktiviteterna.
Det som Mann och Alan Donnelly har sagt i sina tal tycker jag är mycket positivt.
Det måste vara möjligt - det är för övrigt ett allmänt problem i globaliseringsprocessen - att integrera parlamenten och deras ledamöter i högre utsträckning i utarbetandet och beslutsfattandet när det gäller sådana överenskommelser.
Om vi inte kan åstadkomma detta, kommer vi att få uppleva - och detta är inte bara ett problem med USA, utan det kommer att uppträda generellt under globaliseringen - att det finns många människor i regeringarna, i administrationerna, i de internationella organisationerna - WTO, ITU och vad det allt finns på detta område - som går i spetsen, som vill gå i spetsen och som också klarar av det, men som sedan blockeras av parlamentarikerna med den berättigade frågan om vart den demokratiska kontrollen tar vägen, vad händer med medborgarnas medverkan, som bara kan säkras genom parlamentarisk medverkan?
Det måste vi undvika.
Det betyder att det gäller - och jag tror att Sir Leon och hela kommissionen är mer än beredda till detta - att utveckla ett förfarande, där vi inte blir splittrade i sådana som i kraft av sina verkställande befogenheter går före och har en helt annan syn på problemen, och parlamentariker, som med all rätt beklagar att deras kontrollmöjligheter och möjligheter till medverkan urholkas, och sedan tenderar att reagera med emotionella reaktioner, som bara kan ha en negativ effekt.
Det anser jag också vara ett mycket viktigt problem, och kommissionen är mer än beredd att diskutera detta problem i en mycket positiv anda.
Jag vill alltså tacka för de båda betänkandena.
De är positiva, och de innehåller aktiva ansatser och talrika rekommendationer, som vi skall ta upp.
Vi har en egen styrka.
Det är fel att anta att Europeiska unionen skulle befinna sig i ett svagt läge, och man får inte heller glömma bort att i denna globaliseringsprocess, särskilt när det gäller bortfallet av motsättningarna öst-väst, den militära makten inte längre kommer att spela den avgörande rollen, utan ekonomiska frågor, kulturella frågor, att vara öppen för samarbete med andra.
Det kommer att vara det egentliga bidrag som Europeiska unionen mycket väl kan ta med in i den globala diskussionen.
Det borde vara vår styrka!
Om vi kommer ihåg det, då behöver vi inte handla med utgångspunkt från något mindrevärdeskomplex, utan med det lugn, som är en förutsättning för positiva resultat.
(Applåder)
