# ID: svediakorp-gov485609
# author: Kittelmann (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1998-01-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 746
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, ärade kolleger!
Först ett tack till de båda föredragandena för deras betänkanden.
Jag gläder mig över den optimism som kollegan Mann har uttryckt, och jag är i väsentliga delar ense med henne, och behöver därför alltså inte upprepa någonting.
Var och en som klagar över USA, måste göra sig klar över att handeln mellan Europeiska unionen och USA per år överstiger 250 miljarder dollar.
Räkna ut det i arbetsplatser!
Vi är de största investerarna på de respektive marknaderna, och Europeiska unionen och USA har alltid haft den största nyttan av den liberala världsordningen.
Å andra sidan blir det aldrig så tydligt på något politiskt område som i förhållandet mellan Europeiska unionen och USA, att en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik är av avgörande betydelse för Europeiska unionen.
Trots allt erkännande av kommissionens bemödanden, vare sig de kommer från er, herr Bangemann, Sir Leon Brittan eller många andra, och Europaparlamentet, är de europeiska instansernas resonans i USA: s utrikespolitik av relativ betydelse.
Så länge som det finns en tävling i USA mellan Europeiska unionens enskilda medlemsstater, och USA i huvudsak får ett intryck av hur svårt det är för den europeiska politiken att yttra sig om aktuella externa ekonomiska och säkerhetspolitiska frågor med en röst, kommer det att vara svårt för den amerikanska politiken att förstå vår politiska vilja.
Omvänt har vi under de senaste månaderna till fullo förstått med vilken självbelåtenhet, på gränsen till arrogans, framför allt USA: s kongress fattar viktiga beslut som rör extern ekonomisk politik, utan att bekymra sig ett dyft om vad den övriga delen av världen anser.
Helms-Burton-d ' Amato är ju bara ett exempel.
Man bör där observera att inte bara vi européer är chockerade över denna sorts politik; USA grälar också med Kanada, Mexiko, Sydamerika och vem det än vara månde, utan att de känner av något avgörande motstånd.
Sedan kommunismens sammanbrott ökar USA: s egenmäktiga handlande, framför allt också därför att de inom överskådlig tid är den enda kvarvarande världsmakten och också på förhand tar på sig problemlösningar, eftersom det självklart förväntas att de har dem.
Till och med när det gäller europeiska problem ropar man på amerikanerna att de skall hjälpa till att lösa dem, eftersom vi i denna fråga är alltför förbehållsamma.
Vi måste gemensamt också fastställa att det i framtiden blir nödvändigt att vi talar med en röst, om europeisk intressepolitik skall kunna göra sig gällande i de talrika transatlantiska instanserna.
I Singapore, i WTO, bevisade vi hur bra det är att göra det; knappast hade vi kommit fram till Amsterdam, förrän man i externa ekonomiska frågor inte längre var i stånd att finna en lösning som sträcker sig längre än själva ögonblicket, utan man är hänvisad till tolerans, och erfarenheten, nåja!
Mina damer och herrar, detta är en av möjligheterna, och Donnelly kämpar ju för att parlamentets USA-delegation på något vis skall komma i kontakt med USA: s kongress.
I princip måste vi dock också fråga oss, vilka krafter som fortfarande är i stånd att ha någon effekt på den amerikanska kongressen i utrikes- och externa ekonomiska politiska frågor, om t.o.m. den egne ordföranden har stora svårigheter att bli förstådd där och kunna göra sig gällande.
Det största felet i det förflutna, vilket experter i USA förebrår européerna, är en alltför vördnadsfull och alltför överilat kompromissberedd ståndpunkt i olika förbindelser.
Jag tror att vi tillsammans borde lära oss att vi med 370 miljoner konsumenter, med de intressen som USA har i Europa, även starkare än i det förgångna benhårt tala om var våra intressen ligger, och inte alltför snart lockas till kompromisser; det leder oss inte framåt.
Faktum kvarstår: USA och Europa är hänvisade till varandra.
Tredje världen, Asien, Afrika, de behöver vår gemensamma ståndpunkt, så att vi inte spelas ut mot varandra eller hanterar vårt ansvar för händelserna där på olika sätt.
Jag hoppas att våra båda betänkanden bidrar till denna insikt och att vi gemensamt kommer att företa mycket mer än i det förflutna, på så sätt att vi hjälper till så att kommissionen blir framgångsrik där.
