# ID: svediakorp-gov485510
# author: Herman (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1998-01-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 579
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, kära kolleger!
Mitt inlägg vänder sig framförallt till Ruffolo och gäller det betänkande han lagt fram.
Man måste erkänna att problemet med förhållandet mellan det interna och externa värdet av valutan har lösts relativt dåligt i fördraget.
Fördraget anger att centralbanken fastställer värdet, att banken har som målsättning att stabilisera de inre priserna och därmed det interna värdet av valutan och låter oss förstå att det åligger ministerrådet eller regeringarna att besluta om förhållandet mellan det inre och yttre värdet.
Men den här hypotesen har på ett mycket spektakulärt sätt försvunnit eftersom förhållandet mellan euron och övriga valutor hädanefter enbart kommer att bestämmas av marknaderna.
Vi befinner oss inte längre i ett system med fast paritet.
Mellan de som är med och de som står utanför kommer säkerligen problemet att finnas kvar, men det blir ett mindre antagande.
Förhållandet mellan dollar, yen, de stora internationella valutorna och euron utgör det största problemet.
Marknaderna kommer att spela en avgörande roll i sammanhanget på samma sätt som centralbanken och dess räntesats.
Förhållandet mellan det externa och det interna värdet kommer att fastställas av centralbanken.
Enandet av den inre marknaden kommer att begränsa beroendet utåt och vi kommer därför att kunna bedriva en valutapolitik som huvudsakligen inriktas på de interna behoven utan att hela tiden behöva bekymra oss om stabila relationer med länderna utanför unionen, eftersom utrikeshandeln då forfarande kommer att utgöra 10-12 procent av BNP, vilket är relativt försumbart jämfört med hur det ser ut i dag.
I dag måste varje regering se till att det föreligger perfekt överensstämmelse mellan det interna och det externa värdet och med växelpariteterna för att inte skapa stor obalans eller rubba ekonomin.
Denna omvälvning förutsätter en kraftfull centralbank.
Den har redan större makt än Bundesbank och det kan enbart ändras genom ett enhälligt beslut av de femton medlemsstaterna.
Inga sanktioner planeras heller mot den, vilket på ett mycket allvarligt sätt ställer frågan om dess ekonomiska ansvar.
Det ansvaret definierades f.ö. dåligt i fördraget som inte säger ett ord om vare sig målsättningarna eller hur valutastabiliteten som är ett mycket relativt begrepp skall definieras.
Det faktum att man dömer i egen sak förstärker makten.
Centralbanken som redan är mycket mäktig och kan göra praktiskt taget allting blir inte, eller bara mycket lite ansvarig, och kommer inte att kunna straffas.
Hur skall man då kunna förbättra situationen?
Det viktigaste är att kräva av de ansvariga i centralbanken att de fastställer målsättningar i förväg, att de säger " det här är vad vi betraktar som en rimlig och acceptabel inflationstakt och prisstabilitet som kan förenas med övriga målsättningar ".
Om de åtar sig detta kommer vi att sex månader eller ett år senare kunna säga: " ni hade ställt upp det här målet.
Ni uppfyllde det - bravo! " eller " ni uppfyllde det inte, förklara för oss vad ni tänker göra ".
Det är då en dialog kan inrättas som försäkrar banken ansvar och ett demokratiskt berättigande.
Det är en av de viktigaste aspekterna vi måste lösa vid utfrågningen av de olika kandidaterna.
Vi skall ställa frågan till dem.
Det är därför utfrågningen är grundläggande och jag tackar både presidiet och våra kolleger som sett till att den kan äga rum under bästa möjliga förhållanden.
