# ID: svediakorp-gov485428
# author: Moreau (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1998-01-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 441
# sentences: 18
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
En vitalisering av järnvägen är nödvändig med hänsyn till järnvägens strukturella roll i våra samhällen.
Vitaliseringen är nödvändig för att lägga fram ett alternativ till en alltigenom dominerande vägtrafik, vars skadliga miljöpåverkan och säkerhetsrisker ligger på en gräns som håller på att bli övermäktig för befolkningarna.
Den enda väg som kommissionen kunnat tänka sig för att vitalisera järnvägen är tyvärr att helt och hållet avreglera den.
Sarlis betänkande föreslår att en sådan avreglering skall uppnås i två etapper som, utöver att sektorns konkurrens ökas, enbart innebär att inrikesresandet upprätthålls.
Detta förhållande kan vi inte godta.
Att låsa sig fast vid denna avreglering, oavsett om den sker i en eller två etapper, kan inte lösa den situation vi står inför.
Järnvägssektorn har sedan 1985 redan förlorat 500 000 arbetstillfällen inom Europeiska unionen.
Men vitboken ägnar bara några uddlösa rader åt de sociala konsekvenserna av den förda politiken, vilket med rätta Sarlis riktar kritik mot.
Därvidlag är det nödvändigt att en utvärdering av tillämpningen av direktiv 91 / 440 sker, och vi ansluter oss till det krav som framställs i Sarlis betänkande, det vill säga att denna utvärdering skall göras tillsammans med fackföreningarna och användarna.
Genom att gynna de mest lönsamma förbindelserna hotar den ökade konkurrensen, som efterfrågas i betänkandet och går i den riktningen, att splittra de nationella järnvägsnätens sammanhållning och den fria tillgången till godskorridorer för alla aktörer.
En helt annan riktlinje borde antas som skulle ersätta konkurrensens nedbrytande logik med samarbetets uppbyggliga logik.
Däri ligger effektiviteten och det är ingen slump att den första godskorridoren för järnvägsfrakt som tas i bruk och invigs, om jag minns rätt i dag, är resultatet av ett samarbete mellan de franska, belgiska och luxemburgska allmänna näten.
Europeiska unionen borde ha intresse av att främja detta perspektiv som skulle medge en förbättring av service och transportutbud.
Ur denna synvinkel är vi i likhet med den franska regeringen motståndare till att man går längre än direktiv 91 / 440.
För övrigt förkastar de järnvägsanställda kommissionens ultraliberala riktlinjer.
Ett flertal sociala rörelser har ägt rum, understödda av den allmänna opinionen och i november förra året demonstrerade 10 000 järnvägsanställda inom Europeiska unionen mot vitbokens riktlinjer.
Vår grupp kommer fortsatt att ge spridning åt dessa krav som betonar det brådskande i att en transportpolitik utformas som bygger på att de allmännyttiga tjänsterna utvecklas och på samarbete som gynnar kvalitativa järnvägstransporter tillgängliga för så många som möjligt och som är miljövänliga, samt skapar sysselsättning.
