# ID: svediakorp-gov485325
# author: Müller (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-12-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 629
# sentences: 27
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Utrikespolitiken är väl det politiska område där utvecklingen svårast låter sig förutses, där snabbast det oväntade kan hända, och snabba, väl genomtänkta beslut rent elementärt är viktiga.
En blick på Europeiska unionens hittillsvarande gemensamma aktiviteter, med administrationen av Mostar på främsta plats, följt av valövervakningar i Palestina eller Bosnien, minröjning, de speciellt utsända som i Rwanda eller KEDO: s aktiviteter visar en ytterst splittrad bild över det sätt på hur den pratiskt omsätts och administreras.
Splittring innebär emellertid bristande insyn, bristande strukturer och bristande effektiv kontroll.
Orsaken till detta är konstruktionsfelet i Maastrichtfördraget, som visserligen har lagt fast beslutsfattandet om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken efter spelregler i det mellanstatliga samarbetet, men betämmer genomförandet via gemenskapens budget och därmed styrs det av det vanliga förfarandet.
Denna lucka i fördraget ledde från början till oundvikliga konflikter mellan parlamentet och rådet, men även mellan parlamentet och kommissionen.
Vår förhoppning om att denna brist skulle kunna undanröjas i Amsterdam kom tyvärr på skam.
Den interinstitutionella överenskommelsen berör endast frågor i samband med att snabbt få fram pengar till den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Rådets försök att förklara dessa budgetmedel som obligatoriska avvärjdes.
Man lyfte dock ut frågor om genomförande och kontroll av aktiviteter som finansierats via gemenskapens budget.
Det är revisionsrättens förtjänst att tydligt ha kallat dessa brister vid dess rätta namn inom detta område, och att förse parlamentet och kommissionen med förslag om hur man skulle kunna förbättra de frågor som var olösta.
Därför är det helt på sin plats, när jag i mitt betänkande föreslår att den nuvarande interinstitutionella överenskommelsen skall vidareutvecklas.
Vad handlar det då om?
För det första: Den halvårsvisa växlingen av rådets ordförande undergräver den för gemensamma aktiviteter så livsviktiga kontinuiteten i ledning av och omsorg om gemensamma aktiviteter.
Därför behövs det i framtiden klara, operationella regler.
För det andra: Det måste finnas en tydlig garanti för att kommissionens kontroll fungerar.
Den måste på ett omfattande sätt medverka i den förberedande planeringen - dvs. innan beslut fattas i rådet - och vid genomförandet av de gemensamma aktiviteterna för att ur ekonomiskt, rättsligt och operationellt avseende kunna garantera deras effektivitet.
Floran av svaga punkter, särskilt aktiviteterna i Mostar, oklarheten i medelstilldelningen och samverkan mellan kommissionens förvaltningar i Bryssel och utsända experter på ort och ställe visar på att kommissionen helt och fullt måste använda sig av sina rättigheter.
Slutligen är detta även den viktigaste förutsättningen för att parlamentet inte skall beskäras sin rätt till att bevilja kommissionens ansvarsfrihet, särskilt som rådet undandrar sig genmälesförfarandet gentemot revisionsrätten.
För det tredje: I ökande grad kommer Europeiska unionen via gemensamma aktiviteter dras in i internationella strukturer med ett otal olika penninggivare, t.ex. i KEDO.
För att kunna bedöma positiva resultat i den typen av aktiviteter hänger det inte bara på kontrollen av den andel medel som Europeiska unionen ställt till förfogande, utan naturligtvis även att få tillgång till alla aktuella uppgifter om projektet - särskilt vad anbelangar bidragen från enskilda medlemsstater.
Europeiska unionens utrikespolitiska verksamhet måste stärkas drastiskt.
Det som Amsterdamfördraget planerar som tillkommande förebyggande åtgärder räcker inte enligt min uppfattning.
Men i varje fall borde rådet och parlamentet gemensamt anstränga sig att inte försämra bilden genom administrativa och tekniska hinder.
Vidareutvecklingen av den interinstitutionella överenskommelsen i den riktning som jag föreslagit, som för övrigt i samband med överläggningarna i utskottet i princip förordades av kommissionen, kan vara nästa lilla steg i utvecklingen.
Det skulle glädja mig om rådet ställde sig positivt till förslaget.
(Applåder)
