# ID: svediakorp-gov485299
# author: Titley (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-12-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 624
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande!
Kort efter det att jag för första gången valts till parlamentet 1989 blev jag ombedd att delta i en parlamentsdelegation för att övervaka de första demokratiska valen någonsin i Chile efter Pinochets diktatur.
Medan jag var där slogs jag av hur många människor som kom fram till mig rätt spontant för att tacka mig och de andra i delegationen för det arbete Europeiska unionen lagt ned för att bevara och utveckla demokratin i Chile under diktaturåren.
Det gjorde ett mycket djupt intryck på mig, eftersom det fick mig att inse hur viktig den Europeiska unionens arbete för mänskliga rättigheter är, och den effekt ofta mycket små belopp pengar kan ha, särskilt den effekt den kan ha för att utveckla demokratin i länder som lider av brist på mänskliga rättigheter.
Det är skälet till varför jag bestämt stödjer den politik som den Europeiska unionen fullföljer.
Emellertid måste det sägas att Europeiska unionens politik för mänskliga rättigheter har vuxit fram på grundval av mycket improvisation.
På många sätt har Lenz pekat på detta i sina inlägg.
Den är fortfarande mycket improviserad, som vi kan se i parlamentets arbete.
Vår månadsföljetong med brådskande debatter på torsdagseftermiddagarna visar på en viss brist på samordning och konsekvens när vi behandlar situationen för de mänskliga rättigheterna.
På samma sätt, som vi har hört, har kommissionens organisation i sitt arbete för mänskliga rättigheter visat en brist på samordning och konsekvens.
I ministerrådet har GUSP sina svagheter som vi har skisserat förut, och det finns inte tillräckligt med tecken som tyder på att ett konsekvent synsätt skulle finnas.
Nu, med Amsterdamfördraget och kommissionens rapport som vi debatterar i dag, bör vi röra oss mot en situation där mänskliga rättigheter är mycket mer integrerade med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Jag vänder mig särskilt till rådet och kommissionen, som arbetar med att utveckla en politisk planeringsenhet, vilket är en väsentlig del av Amsterdamfördraget, för att få försäkringar om att det i enhetens arbete kommer att finnas en effektiv dimension för mänskliga rättigheter och en konfliktförebyggande dimension.
Vi måste försöka definiera vad vi menar med en etiskt vägledd utrikespolitik för den Europeiska unionen och vi måste försöka hitta en bättre balans mellan institutionerna.
I ljuset av Amsterdamfördraget och herr Avgerinos ' arbete i parlamentet, till exempel, för att förbättra det sätt på vilket vi handhar brådskande ärenden, måste vi försöka få en ny start inom de mänskliga rättigheterna och genomföra en " trialog " mellan ministerrådet, kommissionen och parlamentet, där vi kan sitta ned och börja definiera vart vi är på väg i mänskliga rättigheter och hur vi kan förbättra handläggningen av de mänskliga rättigheterna.
Vi måste i synnerhet undersöka hur vi bedömer värdet av pengarna i våra projekt.
Kommissionen är mycket bra på att utveckla nya idéer, men mindre bra på att ta hand om dessa idéer när de är de väl fått liv.
Vi borde undersöka hur vi frigör medel.
Medlen hålls alltför ofta inne och de icke-statliga organisationerna hamnar i trångmål på grund av dröjsmålen med att få tillgång de medel som frigjorts.
Avslutningsvis borde vi också undersöka vad vi ska göra med de länder som i likhet med, till exempel, Hongkong - som jag bara nämner för att vi har det i färskt minne - har en administration som anser att de pengar vi ger i stöd för mänskliga rättigheter faktiskt är politisk inblandning och vägrar låta oss spendera pengarna.
Jag vill slutligen välkomna båda dessa rapporter, men understryker att ...
(Ordföranden avbröt talaren.)
