# ID: svediakorp-gov485295
# author: Imbeni (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-12-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,300
# sentences: 35
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande!
Låt oss inte ställa för stora krav på våra kolleger.
Detta har varit en mycket tröttsam vecka, och som en följd av det är det mer än förståeligt att även om vår debatt äger rum i ett konstruktivt klimat, så är det säkert även en aning motvilligt, skulle jag vilja påstå.
Låt mig utnyttja kommissionärens närvaro i kammaren och börja med något som vi inte kände till när Lenz och jag presenterade våra båda betänkanden, och det är det dokument som godkändes av rådet i Luxemburg med anledning av att det 50 år sedan den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter kom till.
Jag skulle gärna vilja veta från kommission vad man avser med punkt 11 i bilagan till Europeiska rådets dokument med anledning av 50-årsjubileet för den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna, när man talar om akademiska program inom ramen för 50-årsfirandet.
Om det finns ett redan färdigt program, redan beslutat, så vill jag - och förmodligen andra med mig - uppmana kommissionen att låta oss se dessa förslag till program och initiativ.
Detta skulle dessutom kunna vara en gemensam uppgift för parlamentet och kommissionen, eftersom det förutom de nationella manifestationerna för att fira jubiléet - jag hänvisar fortfarande till punkt 11 - även kunde finnas utrymme för ett konstruktivt och positivt samarbete mellan kommissionen, rådet och parlamentet.
Låt mig så, för att återgå till själva betänkandet, stryka under vissa speciella inslag i kommissionens rapport.
Det första är just detta: vi står inför 50-årsjubileet av den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter.
Detta ställer oss inför en bestämd uppgift, framför allt när det gäller en punkt, konsekvens: konsekvens mellan det som sägs och det som görs, konsekvens inför denna strategiskt viktiga fråga: främjandet av de mänskliga rättigheterna, framför allt för att undvika de motstridiga signaler som ofta kan åstadkomma skador, även när det gäller hur vi uppfattas av omvärlden, och detta är själva grunden för Europeiska unionen, som ju baserats på att människans grundläggande fri- och rättigheter respekteras och sprids.
Det händer ofta att man hamnar i konfliktsituationer - för ibland vet inte den vänstra handen vad den högra gör - i vissa fall kommer de ekonomiska och kommersiella banden å ena sidan och frågan om att främja mänskliga rättigheter å den andra i konflikt med varandra.
Låt mig då säga att om vi skall göra några framsteg i denna fråga under 50-årsfirandet så bör det ske just i denna riktning: bättre konsekvens mellan vad som sägs och vad som görs, och vi måste agera så att alla motsättningar kan överbryggas.
I mitt betänkande lägger jag tonvikten vid behovet av information: information inte bara till Europaparlament - även här visserligen, men i grunden är vi priviligierade, vi har tillgång till information, kanske inte i realtid, men tämligen snabbt - utan när det gäller alla de olika icke-statliga organisationerna, de föreningar runt om i världen som engagerar sig för de mänskliga rättigheterna, organisationer, även små sådana - inte bara de som redan, så att säga, är ett varumärke, redan är välkända - som opererar i de enskilda länderna och som inte har tillgång till adekvat och snabb information.
I mitt betänkade föreslår jag att kommissionen i högre grad utnyttjar den nya informationstekniken för att sprida, så att den som utnyttjar Internet kan ta del av den direkt och i realtid, information om den verksamhet som genomförs av unionen för att främja de mänskliga rättigheterna i olika delar av världen.
Den andra aspekten som jag lägger tyngdpunkten vid är effektiviteten.
Vi har behov av att kommissionens delegationer, land för land, ger oss en tydlig redovisning av förhållandet mellan de olika initiativ som tagits, deras utgifter och utnyttjade resurser och hur läget är när det gäller de mänskliga rättigheterna i de olika länderna.
Det är med andra ord viktigt att vi får reda på om våra investeringar har gett någon avkastning eller inte, om situationen när det gäller mänskliga rättigheter i ett visst land har blivit bättre eller sämre som ett resultat av vår insatser.
Ur den synpunkten måste det till bättre information om hur effektiva våra olika ingripanden har varit.
Sedan finns det ett problem när det gäller samordning mellan de olika institutionerna.
Ur den synpunkten finns det en fråga som skiljer mitt betänkande från Lenz ': men det är en skillnad som rör verktygen som skall användas, inte en strategisk skillnad, en skillnad när det gäller målen, för alla kan se att det finns en mycket omfattande samstämmighet mellan dessa båda betänkanden.
Men i ett avseende, när det gäller just samordningen, finns det en skillnad i tolkningen, som jag vill rikta er uppmärksamhet på.
Det är bra att bilda gemensamma arbetsgrupper inom kommissionen, det är bra - jag är personligen för detta - med en förstärkt gemensam grupp, men min personliga åsikt är att Europaparlamentet inte är något förvaltande organ, förvaltningen åligger kommissionen, andra har ansvaret för att förvalta politiken och vi har i stället uppgiften att ange riktningen och att utvärdera.
Om vi inte förmår att utföra vår kontrollfunktion skall vi inte tillgripa samordnings- och verkställighetsintrument som omfattar både kommissionen och parlamentet eftersom detta enligt min åsikt inte är i enlighet med - jag upprepar - Europaparlamentets uppgift att staka ut riktningen och att utvärdera.
Här skiljer sig Lenz ' och min uppfattning åt, men det är en skillnad i åsikter som jag är säker på att vi skall kunna överbrygga med diskussioner.
Låt mig också understryka förslaget i mitt betänkande att varje år organisera en utvärderingskonferens när det gäller Europeiska unionens globala program för demokratisering.
För ett par månader sedan - två, tror jag - höll vi i Bryssel en viktig konferens för att utvärdera Tacis- och Phare-programmen.
Detta var en viktig händelse, eftersom framför allt representanter för de berörda länderna deltog, dvs. tredje land.
Om sanningen skall fram var vår närvaro vid konferensen, parlamentets och kommissionens, inte särskilt iögonenfallande eller kontinuerlig: vissa av oss deltog från början till slut, men om sanningen skall fram var det ett fåtal personer.
Våra kolleger från andra parlament och representanterna för olika icke-statliga biståndsorganisationer från dessa andra länder har meddelat såväl positiva resultat som många brister.
Bland annat ställde de frågan: vilket är förhållandet mellan de byråkratiska och administrativa kostnaderna och de kostnader som går direkt till ett visst projekt?
Detta är en fråga som rör även främjandet av mänskliga rättigheter.
Det skulle vara intressant att få reda på skillnaden mellan de administrativa kostnaderna och de medel som går direkt till främjandet av de mänskliga rättigheterna.
Under alla omständigheter var konferensen en positiv erfarenhet, och jag tror att man skulle kunna göra något liknande när det gäller utvärderingen av hur effektiva våra insatser är när det gäller demokratisering och främjande av mänskliga rättigheter.
Låt mig avsluta med att tacka alla mina kolleger för deras uppmärksamhet och uttrycka min övertygelse om att vi, stimulerade av 50-årsjubileet för den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter, skall kunna göra ännu mer.
Ännu ett ord, bara: om man vid Europeiska rådets möte i Luxemburg i detta dokument åtminstone hade nämnt - jag vet att det finns ett problem i en av medlemsstaterna på den här punkten - frågan om dödsstraffet, så kunde vi kanske ha gjort konkreta framsteg i jämförelse med alla tidigare resolutioner.
