# ID: svediakorp-gov485247
# author: Cunningham (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-12-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 517
# sentences: 18
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Skulle jag kunna få tilllägga mina gratulationer till den kanadensiska regeringen som fick det hela till stånd?
Jag anser att denna speciella snabbspårsstrategi - Ottawa-processen - är något som borde applåderas och jag hoppas verkligen att vi ska kunna använda den vid andra tillfällen.
Jag skulle också vilja gratulera Jody Williams och den internationella kampanjen för att förbjuda truppminor, i synnerhet för att de vunnit Nobels fredspris.
Jag noterar att många representanter för allmänheten är här och jag skulle också vilja gratulera allmänheten.
När Jody Williams talade i Ottawa tog hon upp supermakterna och hon hänvisade till den breda allmänheten - det civila samhället - som en supermakt, eftersom det var flera miljoner människors arbete i hela Europa och resten av världen som gjorde att påtryckningarna höll i sig och ledde till det resultat vi i dag tar åt oss äran av.
Vi måste göra fyra saker.
Vi måste uppenbarligen övertala de länder som inte undertecknat avtalet, i synnerhet USA, Ryssland, Kina, Pakistan, Indien - några av de viktigaste producenterna av truppminor - att skriva på.
Jag hoppas verkligen att rådet och kommissionen, i vilka ärenden de än har att uträtta med dessa länder, tar upp den här frågan vid varje tänkbart tillfälle.
Vi måste också ta ledningen, som många redan sagt, i ratificeringen.
Avtalet kommer inte att träda i kraft förrän om sex månader då fyrtio länder har skrivit på, men jag är glad över att ett eller två europeiska länder redan står i främsta ledet.
Vore det inte alldeles lysande om hela Europeiska unionen var bland dessa första fyrtio länder som gör att avtalet ratificeras?
För det tredje, beträffande minröjning, behöver vi ett strukturerat och samordnat synsätt, inte bara inom den Europeiska unionens institutioner, utan i hela det internationella samfundet, så att det som görs sker ordentligt och förståndigt.
Jag skulle vilja se någon form av principuttalande, något kriterium, någon måttstock utifrån vilken detta kan mätas eftersom jag helst ser att allmänhetens pengar - skattebetalarnas pengar - som kommer att spenderas på minröjning, kommer att användas endast på de företag som i överensstämmelse med ett principuttalande kan garantera att de spenderas ordentligt, effektivt, förståndigt och så vidare.
Slutligen behöver vi göra något med offren för truppminorna.
Som det redan sagts finns det kring 20 000 invalider i Angola redan; det finns nästan 10 000 i Moçambique; det finns minst lika många i Kambodja och så vidare, så vi behöver verkligen lägga ned mer energi och pengar på dessa rehabiliteringsprogram.
För att slutligen summera de fyra punkterna, vi måste få avtalet ratificerat så fort som möjligt; vi måste ta itu med de tiotals miljonerna minorna och de odetonerade artilleripjäser som skräpar ned världen; och vi måste ta itu med de problem offren brottas med.
Vi måste göra allt detta och vi måste göra det så fort som möjligt.
