# ID: svediakorp-gov485224
# author: Liese (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-12-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 605
# sentences: 29
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande!
För fem år sedan beslöt jordens regeringar i Rio att se till att få ner mängden växthusgaser i atmosfären som påverkar klimatet, till en nivå som är ofarlig för klimatsystemet.
Linkohr har i sitt starka tal i november och nu åter i dag uttryckt att allt det som i Kyoto var föremål för diskussioner naturligtvis ligger långt från detta ambitiösa mål.
Om vi utgår ifrån att på lång sikt varje medborgare på jorden skulle släppa ut lika mycket koldioxid oavsett var han lever, då måste vi i industriländerna naturligtvis uppnå en mycket tydligare reduktion än vad alla de förslag, som över huvud taget diskuterades i Kyoto, har förutsett.
Då måste nämligen detta värde ungefär ligga under två ton per capita.
Om vi vet att en medborgare i Tanzania släpper ut ungefär en hundradel av det som släpps ut per capita i några av industriländerna, då får man en tydlig bild av situationen.
Således, allt som diskuterades var blygsamma nivåer.
Men jag anser, att politik är det möjligas konst, och därför måste man kompromissa.
Egentligen är det därför bara en gradskillnad, om vi hade fått igenom Europeiska unionens ställningstagande till hundra procent eller om det är denna kompromiss som gäller.
Det finns således ingen anledning att hemfalla åt defaitism på grund av att EU: s ställningstagande inte helt tydligt vann gehör.
Å andra sidan måste man visserligen beklaga att det fanns några undantag.
Jag skulle även vilja gratulera kommissionen och de ledande förhandlarna till att de åtog sig en så stark ledarroll, men vi måste naturligtvis ta tag i de negativa punkterna.
Mycket negativt är att Australien och Island tillåts öka sina utsläpp.
Men skulden ligger även delvis hos oss som Europeisk union, eftersom vi inom EU tillåtit enskilda medlemsstater att av olika orsaker under de kommande åren öka sina utsläpp.
Då kan man inte förundra sig över att övriga industristater också tar detta till intäkt för egen del.
Dessa stater, såväl inom som utom EU, släpper ut ända upp till 50 gånger mer än t.ex.
Tanzania eller andra utvecklingsländer, fakta som talar för sig själva.
Mitt eget land är alltid engagerat i klimatskyddet, men där är jag kraftigt självkritisk.
Förbundsrepubliken Tyskland har under de senaste åren på ett avgörande sätt inte klarat utsläppsminskningen i väst.
Det tyska enandet var en stor lycka framför allt i politiskt avseende, men även för klimatskyddet var det tyska enandet en framgång.
Man kunde där ersätta ineffektiva anläggningar med effektiva anläggningar.
Men det är för andra medlemsstater inte alltid helt lätt att ta efter.
Här förelåg ju en speciell situation.
Vi har således både inom Tyskland och EU ett trovärdighetsproblem - inte heller EU uppnår med nuvarande medel de uppställda målen.
Tiden efter Kyoto måste således utnyttjas till att äntligen handla på ett trovärdigt sätt.
Vi måste äntligen göra energipolitiken mer effektiv, och vi måste i högre grad stödja klimatneutrala energiformer.
Då tror jag, att vi även har bättre chanser att i framtida förhandlingar driva genom större reduktioner, helt bortsett från att det naturligtvis finns större skäl än att bara skydda klimatet genom att alltid använda energi, fossila energibärare sparsamt.
De är nu en gång för alla ändliga, dessutom är det negativt att förbränna dem, eftersom de inom flera sektorer är viktiga som råvaror.
Det finns med andra ord flera orsaker till att gripa oss an arbetet.
