# ID: svediakorp-gov485222
# author: Bjerregaard (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-12-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,057
# sentences: 96
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande!
Som ordföranden för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd förklarat kom jag tillbaka nyligen, så det är av det skälet som jag gör mitt uttalande på engelska och inte danska, eftersom det inte fanns någon tid till översättning.
Kyoto är över och ett protokoll med juridiskt bindande målsättningar för utsläpp av växthusgaser är ett faktum.
Alla som deltog i konferensen kände sig lättade när ambassadör Estrada på torsdag morgon klockan elva, efter en lång natts arbete, avslutade huvudkommittén med en slutgiltig text som antogs av partskonferensen senare under dagen.
Kyotoprotokollet kommer att visa sig vara historiskt.
Jag tror inte att många av oss som närvarade, om någon över huvud taget, har varit delaktig i en sådan svår och ambitiös uppgift förut.
Låt oss ta oss den tid som krävs för att analysera och smälta resultatet.
Men jag är övertygad om att ni håller med mig om att detta utgör en milstolpe i de internationella miljöförhandlingarna.
De potentiella konsekvenserna för det globala klimatet, för ekonomin i 160 länder och för inrikespolitiken för många av de viktigaste deltagarna är överväldigande.
Det var särskilt tillfredsställande att se hur den Europeiska unionen upprätthöll sin roll i att kämpa för ett så kraftfullt protokoll som möjligt under hela förhandlingarna.
Även om det slutgiltiga resultatet är mindre ambitiöst än vår ursprungliga målsättning, råder det inget tvivel om att om det inte hade varit för EU: s oavbrutna ansträngningar så hade vi inte kunnat göra anspråk på några positiva resultat över huvud taget.
Jag anser att resultatet är ett positivt resultat för den globala miljön.
Om ingen överenskommelse hade kommit till stånd alls hade det varit ett dåligt resultat för alla, inte minst för vår planet.
Vi åstadkom en överenskommelse som är värd att ha och jag jobbade hårt för den.
Visserligen är det en ofullständig överenskommelse och mer arbete återstår att göra, men nu har vi en plattform på vilken vi kan fortsätta att bygga i våra strävanden att rädda det globala klimatet.
Låt mig vara helt öppenhjärtig och säga att det fanns många viktiga aktörer i Kyotoprocessen, inklusive representanter från detta parlament.
De spelade en nyckelroll i att neutralisera de orimliga påtryckningar den amerikanska kongressen utsatte konferensen för och, kanske ännu viktigare, i att bygga en stark bro mellan EU och utvecklingsländerna.
Överenskommelsen i Kyoto är, som alltid är fallet med internationella avtal på flera viktiga punkter, en ofullgången produkt.
En rad föreskrifter kommer att kunna bedömas slutgiltigt först när förfaranden, beslutsprocesser och metodologier har utarbetats och avtalats under det kommande året.
Innan jag går in närmare på resultatet skulle jag vilja säga ett par ord om förhandlingsprocessen i sig.
En hel del tid och krafter slösades tyvärr bort på diplomatiska finter.
Detta var till nackdel för klimatfrågan.
EU-bubblan och det gemensamma uppfyllandet av åtaganden inom EU blev föremål för ett ovanligt aggressivt angrepp från de japanska värdarna, vilket understöddes av våra amerikanska kollegor.
Angreppet nådde sin höjdpunkt i ett formellt förslag om en " bestraffning " av EU, ett tillägg 3 % på målet i utbyte mot ett gemensamt uppfyllande.
Mycket förhandlingsansträngningar lades ned för att avvisa denna idé, ansträngningar som annars hade kunnats användas till att förbättra resultatet konstruktivt.
Låt mig tillägga att det var tydligt att attackerna mot EU-bubblan var ett annat sätt att angripa vår mer ambitiösa målsättning på en reduktion på 15 % år 2000, en siffra som säkert förargade många av våra partner i OECD.
I överenskommelsen som sådan är den mest synliga delen förstås reduktionsmålen.
EU har argumenterat för samma reduktionsmål för annex 1-parterna, det så kallade flat rate.
Denna linje stöddes av USA.
I slutspelet hamnade den stora majoriteten av annex 1-parterna, inklusive EU, associerade medlemsländer, USA, Kanada och Japan inom ett reduktionsmål på minus 6-8 % av 1990 års nivå.
Vi pressade USA och Japan så långt vi kunde.
Vi beklagar att vi inte kunde pressa dem längre.
Till slut intog vi en ståndpunkt på minus 8 % för EU för att vi skulle kunna ta de nödvändiga extra stegen för miljön.
Jag beklagar verkligen att de andra annex 1-parterna tilläts en högre grad av differentiering, särskilt Ryssland och Ukraina, av vilka endast en stabilisering krävdes, och Australien som tilläts en möjlig ökning på 8 %.
Australien fick dessutom igenom ett tillägg där förändringar i utsläpp från markanvändning kunde adderas till basnivån för 1990 som likvärdiga med industriella utsläpp.
För dessa parter är nu frågan om de kommer att behöva göra något särskilt över huvud taget för att klara av sina målsättningar.
Ryssland och Ukraina kommer med all sannolikhet att bli viktiga leverantörer av utsläppskvoter i en framtida handelsordning enligt protokollet.
Jag är övertygad om att ni håller med mig om att detta inte är en acceptabel situation.
Under förhandlingarna har det blivit allt tydligare att reduktionsmålen är bara en del av historien.
Det sätt på vilket vi når målet och användningen av så kallade flexibilitetsåtgärder är lika viktiga.
I ett tidigt stadium i förhandlingarna klargjorde USA att det inte var berett att behandla ett protokoll utan några möjligheter att nå sitt mål genom handel med utsläppsrättigheter och gemensamt genomförande.
EU klargjorde från början att det inte var emot sådana " flexibilitetsåtgärder " - gemensamt genomförande var faktiskt en del av EU: s protokollsförslag.
Sådana åtgärder måste dock sörja för en verklig kostnadseffektivitet och inte bara tillåta handeln med " het luft ", när försäljning av utsläppsreduktioner redan uppnåtts.
Den överenskomna texten är inte särskilt klar på denna punkt.
" Het luft " från åren före den första budgetperioden kan inte säljas - en viktig punkt som EU verkat för.
En föreslagen artikel om handel med utsläppsrätter avvisades och ersattes med en mycket dunkel " skelettartikel " - artikel 16b - som klart förutser handel med utsläppsrättigheter, men lämnar beslutsprocessen öppen att bestämmas av partskonferensen senare, om möjligt vid COP4 i Buenos Aires i november 1998.
Gemensamt genomförande mellan annex 1-parterna är nu en del av protokollet (artikel 6).
Gemensamt genomförande med utvecklingsländerna kommer att bli möjligt genom " mekanismen för ren utveckling ", en innovation som beskrivs i artikel 12.
Denna nya mekanism kommer att bli ett mycket användbart sätt att förbättra samarbete och tekniköverföring mellan de industrialiserade länderna och utvecklingsländerna, men den kommer inte bli operativt förrän protokollet trätt i kraft och parterna kommit överens om beslutsprocessen.
Utvecklingsländernas roll i den framtida processen var en kritisk fråga under förhandlingarna, i synnerhet efter det att USA: s senat antagit Bird-Hagel-resolutionen i juli 1997, som underströk att ett meningsfullt deltagande från de viktigaste utvecklingsländerna inom en överskådlig framtid skulle vara en förutsättning för USAs ratificering.
Den föreslagna artikeln som skulle låta utvecklingsländerna att göra frivilliga åtaganden i form av kvantifierade utsläppsmål antogs inte som en del av protokollet.
Motståndet mot denna artikel leddes av Kina som utpekatsi den amerikanska debatten om utvecklingsländerna deltagande på grund av dess förväntade starka ökningen i utsläpp av koldioxid.
På basis av per capita är det inte troligt att Kina kommer att överstiga 20 % av USAs utsläpp per capita inom kommande 20 åren.
Så det kinesiska motståndet var förståeligt.
Denna ståndpunkt stöddes också bestämt av Indien.
Oavsett vilka osäkerhetsmoment som är kopplade till de olika flexibilitetsåtgärderna jag har beskrivit är det säkert att Kyoto placerade klimatförändringarna på den internationella dagordningen för miljöfrågor.
Mer arbete kommer att behövas för att vinna en oomtvistlig framgång, men jag är säker på att rörelsen i den riktningen som skapades i Kyoto kommer att garantera detta.
Detta får mig att komma in på min sista punkt.
Vilket kommer vårt nästa steg att bli?
På tisdag fick jag tillfälle att diskutera med mina kollegor i rådet hur vi bäst fortsätter.
Den kommande brittiska ordförandeskapet är mycket angeläget om att garantera en snabb och effektiv uppföljning till Kyoto och detta kommer alldeles säkert att fortsätta under det österrikiska ordförandeskapet under den andra halvan av 1998 fram till den andra partskonferensen i Buenos Aires.
Vi har ingen tid att förlora.
COP4 är av största vikt.
Modaliteter, regler, riktlinjer för handel med utsläppsrättigheter, gemensamt genomförande, mekanismer för ren utveckling, sänkor, osv., måste diskuteras här.
Inom elva månader från och med nu kommer världen än en gång att behöva fatta avgörande beslut.
EU kommer åter att vara berett att ta ledningen i att täppa till alla större kryphål som finns i protokollet.
Vår första uppgift är att förbereda ett undertecknande av protokollet.
Ett beslut att underteckna måste fattas av rådet i mars 1998.
I det syftet har jag bett kommissionens avdelningar att förbereda en rapport som beskriver våra åtaganden under protokollet och de punkter som måste klaras ut.
Nästa steg är förberedandet av en ratificering.
Detta kommer definitivt att kräva att vi utarbetar en strategi efter Kyoto, ett meddelande från kommissionen till rådet och parlamentet som beskriver vilket slags agerande som kommer att behövas för att klara våra åtaganden och en föreslagen fördelning av bördorna.
Detta yttrande måste också ta upp handel med utsläppsrätter och gemensamt genomförande under EU-bubblan.
En sista punkt är frågan om när protokollet troligast kommer att träda i kraft och på vilken grundval.
Artikel 24 föreskriver att inte förrän 55 parter, motsvarande 50 % av koldioxidutsläppen 1990 i annex 1, har ratificerat det kommer protokollet att träda i kraft.
De 50 procenten av koldioxidutsläppen är den kritiska faktorn.
USA står för cirka 35 % av 1990 års utsläpp och Ryssland för ungefär 15 %.
Detta innebär att åtminstone en av dem måste ratificera för att protokollet ska kunna trädda i kraft.
Eftersom USA är i grunden beroende av handla utsläppsrättigheter med Ryssland för att kunna nå sitt mål är det inte troligt att USA kommer att ratificera utan Ryssland.
Tillsammans med EU kommer detta att göra att protokollet träder i kraft.
Av det följer att USA och Ryssland håller nyckeln till att aktivera protokollet.
USA: s regering har meddelat att den för närvarande inte är beredd att överlämna protokollet till kongressen för ratificering.
Detta tycks dels bero på det magra resultatet av utvecklingsländernas deltagande och dels på osäkerhetsmomenten kring handelsförslaget.
För att underlätta en amerikansk ratificering är det av avgörande betydelse att EU raskt går vidare för att upprätthålla högsta möjliga politiska tryck.
Det kommer också bli nödvändigt att fortsätta ansträngningarna att skapa en konstruktiv dialog med utvecklingsländerna, inte för att de ska pressas till att göra kvantitativa åtaganden i nuläget, men för att det kommer att bli nödvändigt att ta med dem i processen för att garantera ett framgångsrikt utfall på lång sikt.
Stödet från Europaparlamentet är nödvändigt i framtiden på samma sätt som det har varit viktigt tidigare.
I detta sammanhang vill jag ge uttryck för min särskilda uppskattning till GLOBE för deras imponerande aktivitet.
Det kommer att fortsätta vara nödvändigt att ni försöker påverka kollegerna i parlamentet från de olika viktigare OECD-partnerna och andra huvudaktörer.
Större samordning mellan parlamentet, mig och min förvaltning måste börja nu.
Er kunskap och er framtida närvaro i Buenos Aires är mycket viktig för att göra COP4 till en framgång.
Kyoto gav plattformen.
Nu kommer vi börja ta itu med den enorma uppgiften att vända den uppåtgående trenden i utsläpp av växthusgaser.
Vi for till Kyoto för att slåss för klimatet.
Vi hade aldrig väntat oss att det skulle bli lätt och det var det sannerligen inte heller.
Men det var ett första steg.
Vi måste nu arbeta för att vidga denna plattform för att garantera att klimatförändringarna tas itu med effektivt.
Jag är övertygad om att vi kommer att kunna fortsätta lita på ert stöd i denna viktiga uppgift.
