# ID: svediakorp-gov485174
# author: Sandbæk (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-12-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 731
# sentences: 34
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Vi måste inte alltid uppfinna hjulet på nytt, utan borde i stället dra nytta av den ovärderliga erfarenhet och kompetens som ligger i de icke-statliga organisationerna.
Budgetposten för samfinansiering av europeiska icke-statliga organisationer är därför viktig och är en god grund för att hjälpa utvecklingsländerna.
De icke-statliga organisationerna är generellt sett glada att den finns, och den medför bl.a. att de icke-statliga organisationerna från länder där regeringen inte beviljar stora budgetar också får en chans att arbeta i utvecklingsländerna.
Men i samarbetet är det viktigt att de icke-statliga organisationerna bevarar sin självständighet och sitt oberoende.
De måste tilläggas att när medlen inte används skall detta inte skyllas på de icke-statliga organisationernas kapacitet eller antalet ansökningar, utan på att kommissionen inte har de nödvändiga resurserna för att behandla de förslag som kommer in från de icke-statliga organisationerna.
Det verkar paradoxalt att de icke-statliga organisationerna, men också - vilket är ännu värre - att de fattiga i utvecklingsländerna skall straffas på grund av att kommissionen inte har den nödvändiga kapaciteten.
Likaså betyder omsättningen på personalen, såsom t.ex. de nordiska icke-statliga organisationerna har upplevt det, att kontinuiteten försvinner.
I behandlingen av ansökningar borde kommissionen använda erfarenheter från vissa av de nationella systemen.
T.ex. fördröjer kommissionens långsamma svar de icke-statliga organisationernas arbete - och förhindrar till och med arbete från att utföras.
Därför är förslaget om en förenkling av ändringarna i de allmänna villkoren för samfinansiering nödvändiga.
Med hänsyn till CSP-ordningen (Cofinancing Support Programme), där de icke-statliga organisationerna i hemlandet väljer en organisation eller person som går igenom projektförslag, innan de skickas till kommissionen (för att på detta sätt förbättra kvaliteten på projekten), får man omedelbart lust att föreslå att denna ordning uteslutande bör vara provisorisk.
Det kan nämligen inte vara de icke-statliga organisationerna som skall göra kommissionens arbete, enbart därför att kommissionen inte har kapacitet till det.
Finansieringen av CSP-ordningen sker nämligen i huvudsak genom budgetposten för samfinansiering.
Och pengar som används till rådgivning kan inte användas till de icke-statliga organisationernas goda projekt som skulle kunna hjälpa folk i tredje världen.
Men samtidigt fungerar CSP-ordningen som en god rådgivande funktion särskilt till mindre icke-statliga organisationer och är som sådan oumbärlig.
Jag vill därför argumentera för att CSP-ordningen bevaras men inte finansieras genom budgetposten för samfinansiering.
Ändringarna i samfinansieringsposten som ger programstöd till de icke-statliga organisationerna, dvs. en summa pengar i stället för projekt-till-projekt-stöd är också välkommen, men det måste dock garanteras att det finns tillräckligt med pengar till förfogande för de mindre icke-statliga organisationer som inte kan hantera detta programstöd.
Gemenskapens finansiering av projekten får normalt inte överstiga 50 %.
Det är en sund princip att de icke-statliga organisationerna skall stå för en viss egenfinansiering.
Kommissionen har dock lagt fram idéer om att ändra på tolkningen av hur denna egenfinansiering bör ske.
Detta har lagts fram av kommissionen på ett sådant sätt att de icke-statliga organisationerna bör samla in pengarna i hemlandet.
En sådan tolkning skapar emellertid problem för bl.a. de icke-statliga organisationerna i de nordiska länderna och Holland.
I Danmark t.ex. sker en ytterligare finansiering delvis genom offentliga medel.
För danskarna är det helt naturligt att betala till u-hjälpen via skattsedeln.
Om de danska icke-statliga organisationerna skulle samla in sina pengar till biståndshjälp vid insamlingar, skulle de flesta ha problem.
Danskarna har tilltro till att myndigheterna skaffar pengar till de icke-statliga organisationer som utför arbetet och till att de icke-statliga organisationernas oberoende inte hotas av DANIDA.
Om kommissionen ändrar reglerna och tolkningen för egenfinansieringen, går det i strid mot de bärande principerna för dansk u-hjälp.
Jag stödjer Paasios betänkande och utskottets ändringsförslag som på en rad punkter stramar upp den gemensamma ståndpunkten - detta gäller dock inte ändringsförslag 7.
Här önskar vi en rådgivande kommitté framför en förvaltningskommitté.
Jag är principiellt emot hela idén med kommittéer som är odemokratisk och låst.
Men till följd av EU-systemets problematiska uppbyggnad, särskilt med hänsyn till kommissionens befogenheter, ser jag hellre en förvaltningskommitté än en rådgivande kommitté.
Det binder kommissionen och garanterar att nationella representanter involveras i processen.
Avsnittet om öppenhet röstar jag dock naturligtvis för.
Betänkande: Giansily (A4-409 / 97)
