# ID: svediakorp-gov485114
# author: Paasio (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-12-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 625
# sentences: 34
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande!
De icke-statliga organisationernas roll inom Europeiska unionens biståndsarbete är så central och viktig att det är befogat att stärka deras ställning också lagstiftningsvägen.
Den rekommendation som nu behandlas har varit föremål för Europaparlamentets beslutsprocess redan mycket länge.
Så länge att föredraganden har hunnit bytas ut.
Jag vill här framföra mitt stora tack till min föregångare Saara-Maria Paakkinen vars arbete lagt grunden till denna rekommendation.
En konsolidering och stärkning av de icke-statliga organisationernas ställning innebär att Europeiska unionen genom sin biståndspolitik stärker samarbetet och förbindelserna mellan medborgarna i unionen och i utvecklingsländerna.
Biståndsarbetet är inte och kan inte vara kontakter som hålls bara av regeringarna och Europeiska unionens höga tjänstemän.
Målet måste vara att framför allt nå medborgarna i vardagslivet.
Här kan icke-statliga organisationer arbeta mycket effektivare än de officiella statliga organisationerna.
Den sakkunskap som de icke-statliga organisationerna skaffar sig på fältet ger Europeiska unionens biståndsarbete ett viktigt stöd om det kan utnyttjas rätt.
Det är skäl att framhålla att varken Europeiska unionen eller dess medlemsstater tillräckligt har förmått utnyttja den vikt som de icke-statliga organisationerna har inom biståndsarbetet som helhet.
Det är en brist som har blivit mycket dyr för Europeiska gemenskapen.
Ett effektivt och systematiskt stöd för de icke-statliga organisationernas biståndsarbete innebär i själva verket en kostnadsinbesparing, inte en kostnadsökning, för Europeiska unionen.
Europeiska unionen har anledning att uppmuntra sina medlemsstater att ge de icke-statliga organisationer som sysslar med biståndsarbete ett avsevärt mer effektivt stöd än hittills.
Det sparar kostnader också nationellt.
Den rekommendation som nu är under behandling fäster särskild uppmärksamhet vid barnens ställning i utvecklingsländerna.
Det är alltså fråga om de generationer som med tiden skall ta över ansvaret för mänsklighetens framtid.
Det är skäl att med kraft betona barnens rättigheter, inte bara behovet av omsorg om barnen.
Alla människor, också alla barn, har en oförytterlig rättighet till ett fullt människovärde och rättigheter som nation och som medlemmar av människosläktet.
Människans rätt att leva och verka utan rädsla och brist måste omfatta också barnen.
Utskottet för utveckling och samarbete stöder enhälligt detta synsätt.
Europaparlamentet har tillfälle att i ett internationellt sammanhang agera vägvisare som förespråkare för en vid uppfattning av de mänskliga rättigheterna.
Biståndspolitikens speciella problem är att den inte har ett direkt motstånd - den undervärderas.
Det vore mycket bättre med ett tydligare motsatsförhållande eftersom de som förhåller sig likgiltiga i själva verket motsätter sig en utveckling av samarbetet mellan de industrialiserade länderna och utvecklingsländerna.
Att tiga är ett inlägg mot ett gemensamt internationellt ansvar, men det är svårt att motarbeta den som tiger.
Biståndsarbetets stora problem är att man vill isolera det som en sysselsättning för intresserade och aktivister, en verksamhet som det är skäl att hålla sig utanför.
Det är inte nog att biståndsministrarna pratar om biståndarbete och i detta fall om de icke-statliga organisationernas ställning inom detta.
Finansministrarna borde diskutera saken på sina sammanträden, premiärministrarna likaså.
Först då kan Europas ansvar för världsutvecklingen få ett tillräckligt konkret innehåll.
Inom detta arbete kan Europaparlamentet ha en roll av avgörande betydelse.
Också bland oss skönjer man en tendens att isolera biståndsfrågorna till specialutskottet ensamt så att världens fattiga med sina problem inte skall störa annat arbete.
Men det är just detta andra arbete som löser, eller i alla fall kunde lösa, fattigdomens stora problem i världen.
Värdet av också en Europeisk union i utvidgning kommer att mätas genom dess relationer till de fattiga människorna och folken i vår värld.
Jag hoppas att denna rekommendation skall bidra till att främja en utveckling i rätt riktning.
