# ID: svediakorp-gov485028
# author: Fantuzzi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-12-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 627
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande!
Även om jag vill ge föredraganden Jové Peres ett erkännande för det arbete han har utfört, så måste jag säga att vi inte känner igen oss i vissa fundamentala aspekter av resolutionen.
För det första verkar den alltför konservativ.
Det verkar som om de nuvarande problemen med den gemensamma organisationen av marknaden för olivolja bara skulle vara resultatet av kommissionens sjuka fantasier.
Men vi vet ju att det tyvärr inte är så.
De larmsignaler som har hörts om mycket kraftiga produktionsökningar under säsongen 1996-1997 och informationsbyråns prognoser för den innevarande säsongen som bekräftar larmsignalerna, borde höras även i parlamentet.
Demonstrationerna från olivodlarna, som redan har fått vidkännas prissänkningar på olivoljan, är inte en uppfinning av GD VI.
För det andra avfärdar förslaget till resolution för snabbt de alternativ som innebär att man kopplar loss stödet från produktionsvolymerna.
Vi är inte förtjusta i stödet per träd, som om detta skulle vara en mirakelkur för alla sjukdomar, men vi hävdar att det skulle vara bättre att lugnt och sansat diskutera frågan i stället för att avfärda idén på grund av förutfattade meningar och tillskriva den avsikter som det verkligen inte finns spår av i kommissionens dokument.
Producenterna fruktar att det alternativet skulle minska fondernas avkastning.
De fruktar att stödet sänks för samtliga producenter, duktiga eller ej, de är oroliga för sysselsättningen.
Då är det detta vi borde diskutera, och i våra ändringsförslag försöker vi komma med lösningar på dessa problem.
Vi vill till exempel knyta det nya fria stödet till olivodlingarnas avkastningsnivåer, till de historiska avkastningsnivåerna i homogena områden och vi ser en möjlighet för producentländerna att justera stödet efter parametrar som rör kvaliteten och miljötänkandet, framför allt när det gäller eftersatta områden.
Jag förstår, Peres, att detta kan verka som en aning komplicerade saker, men med en överdriven förenkling löser vi inga problem, snarare förvärras situationen.
Hur kan man komma på idén att införa en enda modell, intensiv och produktionsinriktad, för den europeiska olivodlingen och att inte detta skulle skapa allvarliga obalanser mellan olika företag, olika områden?
Hur kan man komma på idén att öka kostnaderna och stöden för olivodlarna utifrån ett enda stödsystem som är direkt knutet till produktionsvolymerna?
Hur skall man med ett sådant system på ett effektivt sätt kunna kontrollera två miljoner producenter, med tanke på de cykliska variationer som olivodlingen av tradition drabbas av och överlämna branschen till ett förenklat system med stöd per träd som för närvarande berör, låt oss inte glömma det, de 60 % av gemenskapens producenter som ingår i kategorin små producenter?
Längs en sådan väg växer, enligt min åsikt, inte bara oliver, utan även osäkerhet, splittring och risker.
Och det är inte sådant som bådar gott för olivodlarnas framtid.
Vi anser att hela den gemensamma jordbrukspolitiken måste ändra inriktning.
Och det skulle vara obegripligt om man, samtidigt som man inom ramen för Agenda 2000 äntligen börjar diskutera förändringar av stödet, en hållbar miljö, balans inom landsbygdsområdena och gränser för produktiviteten, just för oliverna, som mer än någon annan sektor skulle kunna tjäna på dessa nyheter, skulle införa iögonenfallande och obegripliga undantag.
Enbart genom ett reformera stödet kan man rikta in olivodlandet mot den så omtalade kvalitetspolitiken, som motiveras av en konsument som är allt mer uppmärksam och krävande.
Det som står på spel är framtiden för en odling som är en del av historien, kulturen och landskapet i Europa, och bara med strategiska val kommer vi att kunna försvara den.
