# ID: svediakorp-gov484920
# author: Oreja Aguirre (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-12-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,222
# sentences: 122
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, ärade ledamöter!
Jag vill först av allt tacka för alla inlägg som har gjorts denna eftermiddag.
Om jag börjar med det första från Fayot, måste jag säga att jag instämmer fullkomligt i att detta är ett avgörande budgetår.
Och det är det ännu mer i och med att parlamentet får ökad makt, från och med Amsterdamfördraget.
Vi står just inför ikraftträdandet av detta fördrag.
Detsamma som skedde så framgångsrikt i Europeiska rådet i Luxemburg angående sysselsättningen, då tillämpningen av vissa bestämmelser som fanns i fördraget tidigarelades, bör vi också göra så långt som möjligt, genom att börja tillämpa många av fördragets bestämmelser innan de träder i kraft.
Fayot sade, och jag instämmer naturligtvis helt och hållet, att kommissionen bör vara underställd parlamentets kontroll.
Kommissionen är naturligtvis inte oavsättlig.
Fayot ställde denna fråga och svaret är kategoriskt: kommissionen står naturligtvis under er kontroll, och vi har sagt det mycket tydligt i anledning av galna ko-sjukan.
Jag menar att det är i just detta som kommissionens legitimitet ligger.
Vilken skulle vara kommissionens legitimitet om den inte stod under kontroll?
Och jag försäkrar att jag har varit med i två kommissioner, i den förra och i denna, och att jag kände min legitimitet växa efter sammanträdet den 4 januari 1995, inför Europaparlamentet.
Efter att ha underställt mig sammanträdet den dagen hade jag, när jag lämnade sammanträdet, känslan av att vara mer kommissionär än jag var tidigare.
Jag är således fullständigt överens med vad utövandet av denna makt innebär.
Jag vill också säga, och med detta vill jag också på något sätt besvara de frågor som Oomen-Ruijten ställde, att en av svårigheterna som finns mellan parlamentet och kommissionen troligen beror på en av de frågor jag anser vara särskilt betydelsefull, nämligen det som handlar om föreskriften om de rättsliga grunderna.
Jag tror att det är viktigt att vi gör framsteg när det gäller att fastställa de rättsliga grunderna i de förslag som läggs.
Uppenbarligen är det något som beror på kommissionen själv men jag anser att man genom att ge vägledning om de rättsliga grunderna och om den typ av handling man vill genomföra, kan underlätta mötet mellan kommissionen och parlamentet.
I denna anda finns ett förslag som utarbetats av Fayot och tagits upp av Oomen-Ruijten, med vilket jag är fullkomligt överens.
Jag anser att vi inte får låta bli att göra dessa möten och det handlar inte om att lämna den till ett enda möte, en gång om året, utan att göra det regelbundet.
Herr Fayot, ni talar om ett möte varje kvartal.
Varför gör vi inte det?
Det finns inga skäl till att inte göra det.
Vad kommissionen vill är just att det skall finnas mycket insyn.
Låt oss träffas var tredje månad på det sätt ni vill.
Låt oss göra det vid utskottsordförandekonferensen eller var ni vill.
Jag kan inte i detta ögonblick svara på alla de frågor ni har tagit upp här.
Några är av lagstiftningskaraktär och andra är det inte.
Men vi bör göra ett seriöst, ansvarsfullt och punktligt arbete och förklara vilka skälen är till att vi inte vid ett givet tillfälle är i stånd att göra framsteg, eller varför vi anser att vi måste ta till en grönbok.
Herr Fayot, ni tar upp ett tema som inte ligger inom mitt ansvarsområde och min direkta befogenhet som kommissionär, men däremot som medlem av kommissionen.
Det är frågan om koncentration av massmedia, frågan om mångfald och koncentration av massmedia.
Ni har helt rätt.
Detta är en fråga som kommissionen tidigare tog upp, gjorde en grönbok, lanserade den och fick en rad svar.
Jag vill säga er en sak: svaren var enormt förvirrande.
Vi hade inte då några kriterier.
Det var nästan i slutet av Delors kommission.
Vi visste inte vad vi skulle göra.
En ny kommission tillsattes.
Monti kom med.
Monti gjorde en ny grönbok.
Grönboken lanserades.
Vi fick svar.
Inte heller de var tydliga.
Monti lade emellertid fram ett förslag till kommissionen trots att han inte hade fått något tillräckligt tydligt svar från sektorerna och de sociala grupperna.
Ämnet behandlades.
Det uppstod en mycket lång debatt.
Och i slutet av debatten fanns ingen klar ståndpunkt från kommissionens sida.
Och jag tror att Monti, med mycket gott omdöme, beslutade fortsätta reflexionen.
Ni anser att reflexionstiden är alltför lång.
Jag anser att om vi till slut lyckas så är det inte några ytterligare månaders förseningar som är problemet.
Ni vet att den fråga ni har tagit upp är ett mycket svårt ämne.
Det är ett tema som berör många sektorer.
Å ena sidan handlar det om vad massmediekoncentrationen betyder och konsekvenserna som den kan ha för medborgarna.
Och å andra sidan vad tillämpningen av en autentisk marknadsekonomi innebär, vilka svårigheter finns för att den skall förvärva de aktier som gör det möjligt att till slut kanske nå denna överenskommelse, hur man skyddar intressena.
Det är ett mycket allvarligt problem förstår ni.
Nåväl, det är ett av ämnena och jag är övertygad om att på kort sikt, jag kan inte säga hur länge, men jag är övertygad om att på kort sikt, för jag vet hur Monti fördjupar sig, kommer vi att ha en debatt i kommissionen, vi kommer att komma fram till en lösning och denna lösning kommer vi att lägga fram för parlamentet.
Jag vill därför säga att vi arbetar mycket intensivt med dessa teman och jag tror att en ökad insyn kan åstadkommas genom att byta metod.
Jag tror att det vi har gjort fel var metoden och följaktligen måste den metod vi använder i framtiden förbättras.
Jag vill också tala om en annan av frågorna som har tagits upp här och det är den om de blockerade förslagen.
Angående det måste jag säga följande.
För det första finns det många frågor som ligger hos rådet, det är sant.
Inte alla som ligger hos rådet är blockerade.
Det är troligt att vi kan dra tillbaka några av frågorna från rådet, det är en rättighet som kommissionen har.
En av initiativrättens konsekvenser är möjligheten att dra tillbaka dem.
Varför?
Därför att de är föråldrade.
Det finns andra som just nu befinner sig i en informationsfas och andra som snart kommer att gå till omröstning i rådet.
I vilket fall som helst vill jag säga er att vi särskilt kommer att bevaka dessa frågor.
Jag är medveten om den speciella sensibilitet parlamentet har angående detta och följaktligen kommer jag att ge er svar den dagen och jag hoppas att vi snart kan träffas för att analysera relationen mellan de olika ämnen som fortfarande är olösta.
Jag skall bara säga något litet till.
Jag vill säga en sak till Roth-Behrendt.
Fru Roth-Behrendt, jag förstår den sensibilitet ni hyser i denna fråga.
Ni vet mycket väl att jag redan har varit hos ert utskott där vi satt lång tid och ni frågade mig mycket om institutionella frågor vilka vid den tiden hörde till mig.
Och jag blev inte mörbultad trots att det inte var någon lätt uppgift.
Men jag vill säga att, i förhållande till det ämne ni tar upp, vilket är ett mycket viktigt ämne, att vi väntar på resultaten från konferensen som organiserades av Europaparlamentet och kommissionen den 3 och 4 november och vi håller just nu på att försöka se igenom konsekvenserna av det mötet.
Anser ni att vi borde ha gjort det tidigare?
Nå, ibland är vi litet långsamma, men vi är säkra.
Följaktligen, tvivla inte på att vi kommer att fördjupa oss i det.
Vi skulle också vilja veta slutsatserna från undersökningen om BSE och det har vi just nu fått.
På något sätt skulle vi också vilja veta vad som hände med Europeiska rådet i Luxemburg.
Jag noterar alltså er oro.
Nästa gång tror jag att ni kan skjuta, men jag ber er att inte göra det denna gång, utan helt enkelt vänta, eftersom jag nästa gång skall kunna ge er några mer kategoriska svar.
Det har varit många inlägg.
Jag skulle vilja nämna något, som det av Dimitrakopoulos.
Jag instämmer i behovet av att förbereda de utrikespolitiska åtgärderna väl.
Jag anser att vad vi verkligen måste göra är att det som som är under förberedande sätts igång omedelbart.
Planeringsenheten, vi skall se hur den fungerar.
Den är ett resultat av Amsterdam.
Amsterdamfördraget har ännu inte trätt i kraft.
Emellertid skulle denna planeringsenhet kunna upprättas innan det nya Amsterdamfördraget har trätt i kraft.
Beträffande Fantuzzi håller jag med om de reflektioner han har gjort, vilka jag tycker är intressanta, om jordbrukspolitiken och om den roll subsidiariteten spelar.
Jag vill också säga att det finns ett tema som har bekymrat mig särskilt och det var det som Frischenschlager nämnde när han tog upp de institutionella reformerna och i vilken grad de kan påverka utvidgningen.
I resolutionen från detta parlament den 19 november finns en mycket viktig punkt - jag tror mig minnas att det var punkt 20 - angående ett uppdrag ni ger kommissionen för att vi skall lägga fram förslag och för att vi skall lägga fram en rapport till Europeiska rådet i Wien 1998.
Jag vill säga att jag anser detta vara ett verkligt viktigt och betydelsefullt tema.
Vad vi inte får göra är det vi har gjort hittills, det vi gjorde i Maastricht, det vi gjorde i Amsterdam, alltså - om ni tillåter mig att använda en mycket spansk formulering - att låta tjuren ta oss.
Det vill säga, det vi måste undvika är att låta sakerna skena iväg så att vi till slut inte har tid.
Vi kan inte alltid vänta till sista minuten och få brist på tid och skjuta upp det.
Unionens teknik får inte vara en uppskjutandets teknik, det måste vara en beslutsteknik.
Vi får inte vänta på att en ny stat skall gå med nästa dag och ännu mindre, på stat nummer tjugo och tjugoen.
Nej, vi måste göra det nu.
Låt oss först vänta på att fördraget ratificeras.
Det viktiga är ratificeringen av fördraget.
Ni vet mycket väl att ingenting är säkert och även om det inte alltid är det dåliga som är det säkra är det inte heller alltid det goda som är det.
Låt oss alltså nu invänta ratificeringen av fördraget och så fort det har ratificerats sätter vi igång med arbetet.
Har ni gett kommissionen ett uppdrag?
Kommissionen kommer att uppfylla det.
Vi kommer att försöka komma överens mellan kommissionen och parlamentet, vi kommer också att försöka associera oss med rådet och vi kommer definitivt att försöka lösa den institutionella frågan, som ni har framhållit, utan trycket ifrån slutförhandlingen inför inträdet av en ny stat i gemenskapen.
Detta är något av det jag ville säga er.
Jag vill också säga, angående Schulz inlägg, att kommissionens demokratiåtagande är mycket klart.
Jag menar att det har visats tydligt i allt som har gjorts, precis under regeringskonferensen, exempelvis de förslag kommissionen har lagt angående en fråga som nästan aldrig diskuteras och som borde diskuteras, nämligen medborgarskapet.
Frågan om medborgarskap är en fråga som har gått framåt under regeringskonferensen liksom även frågan om medbeslutandet.
Låt oss gå ännu längre.
Vi kommer att försöka göra det.
Till Böge vill jag säga att jag noggrant noterar de förslag ni har väckt.
Jag tror inte att det är rätt tillfälle att nu återuppta debatten om några av de frågor om tredje pelaren som ni tar upp.
Jo, en av sakerna och det är att vi där har en marginal som Amsterdamfördraget har gett oss och vi måste se hur vi skall lyckas sätta igång den.
Det viktigaste, eller en av de viktigaste sakerna, är den fria rörligheten för personer och vi vet att detta måste förbättras.
Vi har ett förfarande för att göra det: resultatet från Amsterdam är inte det jag hade velat se.
Jag hade föredragit att steget hade tagits, inte på fem år utan på tre och att istället för att göra det med enhällighet, via majoritetsbeslut.
Men detta är gemenskapen.
Gemenskapen har alltid varit sådan.
Den ger aldrig full tillfredsställelse.
Men jag tror att den har utvisat en väg, vi skall försöka oss på den och jag hoppas definitivt att vi i parlamentet och kommissionen tillsammans skall kunna fortsätta framåt för att göra Europa verkligt rättvist och solidariskt.
