# ID: svediakorp-gov484908
# author: Oreja Aguirre (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-12-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,111
# sentences: 93
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, mina damer och herrar!
Jag skulle vilja att min medverkan i dag inte blir en rituell eller rutinmässig medverkan för att omständligt behandla vart och ett av förslagen i lagstiftningsprogrammet.
Jag skulle hellre vilja att denna debatt blir en relevant del i utövandet av Europaparlamentets kontrollbefogenhet och en förklaring och redovisning från kommissionen på det sätt som tillkommer ett demokratiskt system som vårt.
Jag tror också att det är dags att utvärdera och dra slutsatser inför framtiden.
1997 har varit ett viktigt år för Europeiska unionen.
Dels på grund av det stora antal frågor som behandlats, dels på grund av de viktiga politiska möten som har hållits: regeringskonferensen, det extra toppmötet om sysselsättning, besluten ur teknisk synvinkel om igångsättning av den ekonomiska och monetära unionen eller de mycket viktiga besluten om utvidgningen förra helgen i Europeiska rådet i Luxemburg.
Jag tror att 1998 också kommer att bli ett viktigt år eftersom vi detta år kommer att inleda anslutningsförhandlingarna och fatta beslut om vilka länder som skall delta i tredje fasen av valutaunionen.
Dessutom måste vi göra viktiga framsteg i de svåra frågorna om de finansiella perspektiven och reformen av de gemensamma politikområdena.
Jag kan försäkra er att kommissionen såsom hittills kommer att fortsätta att helt och hållet spela sin roll som gemenskapens initiativtagare och att försvara allmänhetens intressen.
Tillåt mig nu att, innan jag går in på framställningen av arbetsprogrammet, besvara tre frågor som jag vet finns kring detta ämne.
För det första, finns det för många samrådsdokument?
Har vi under 1997 framställt för många samrådsdokument?
Har det rått en viss passivitet och brist på vilja när det gäller att lägga fram nya lagstiftningsinitiativ?
Verkligheten är att mer än hälften av dessa dokument beror på formellt uttryckta krav i fördraget och på skyldigheter som är resultatet av en rättshandling som härrör från antingen parlamentets eller rådets begäran.
Låt mig ge några siffror som placerar problemet i dess verkliga dimension.
Under 1997 presenterade vi 13 vit- eller grönböcker, 103 meddelanden, varav en del var praktiskt taget obligatoriska och andra var samrådstexter, samt 116 rapporter, vilka alla hade begärts från kommissionen.
Dessutom finns det enligt min mening tre viktiga skäl för att utarbeta samrådsdokument: det första är det faktum att kommissionen, genom protokollet om subsidiaritet, måste genomföra samråd innan varje förslag till rättsakt, det andra är den mycket aktiva närvaron i det europeiska panoramat av organisationer och sammanslutningar av alla slag, vars opinioner inte får glömmas bort då de i hög grad bidrar till kvaliteten och realismen i initiativen och slutligen behovet som kommissionärerna har av en säker uppfattning om vad som är nödvändigt och användbart.
Och ni kan fråga mig, och jag kan fråga mig själv: har vi missbrukat denna teknik?
Har vi med orätt avstått från ett initiativ för att ersätta det med ett samråd som var bekvämare?
Jag tror inte det.
Men jag kan försäkra er att kommissionen kommer att vaka över att dess attityd inte skall kunna uppfattas som ett bevis på bristande lagstiftningsvilja.
Den andra frågan jag vill ta upp är kodifikationen och konsolideringen.
Konsolideringen och kodifikationen har blivit en politisk prioritering för kommissionen som en följd av Amsterdamfördragets bestämmelser om insyn.
Det är uppenbart att insynen inte uppnås enbart på detta sätt, eftersom fördraget dessutom kräver ett specifikt lagstiftningsinitiativ.
Men kodifikationen måste vara en ständig uppgift för att förbättra medborgarnas tillgång till gemenskapens lagstiftning.
Det är sant att antalet utförda kodifikationer inte är så stort men de tre institutionernas avdelningar arbetar med alla de förutsagda kodifikationerna.
Det är riktigt att kodifikationen ibland försenas på grund av ändringar i lagstiftningen.
Vi kan naturligtvis inte hejda besluten i grunden bara för att främja kodifikationen.
Ni skulle vara de första att kritisera oss.
Beträffande omarbetning av texterna, vilket troligen kommer att bli den framtida metoden, uppvisar den inga problem.
Vad gäller konsolideringen går arbetet tämligen bra.
Under två år har 310 konsolideringar genomförts från 2 500 dokument.
Därför skulle jag vilja uppmana denna kammare att fastslå de nödvändiga ekonomiska medlen för att kunna utföra detta arbete bra.
Den tredje frågan är framgången för medbeslutandet.
Trots de problem som har funnits och det ökade antalet uttalanden i protokollen är det i verkligheten så att vi har gjort ett bra gemensamt arbete.
Det bästa beviset på det är resultatet, Amsterdamfördraget, vilket förenklar förfarandet och utökar omfattningen för medbeslutandets tillämpning.
Jag skall nu, herr ordförande, ta upp verkställandet av 1997 års arbetsprogram och speciellt förhållandet mellan det förutsagda programmet och det faktiskt genomförda programmet.
Vissa förseningar finns, jag är fullkomligt medveten om det, och jag medger att vi måste vara mer disciplinerade i framtiden.
Men jag måste säga er att förseningen i flera fall beror på vissa nödvändiga samråd, politiska eller tekniska, som kräver tillräckligt med tid för att mogna och för att kunna uppnå ett effektivt och sammanhängande förslag.
Detta är mycket viktigt för verkställandet av kommissionens initiativ.
Tack vare denna initiativmakt kan vi exempelvis kräva rådet på en omröstning om förslag, på det sätt som har skett de senaste veckorna om Robert Schuman-programmet eller om tobaksreklam.
Detta är något som parlamentet alltid har begärt.
Jag menar att en väg har öppnats och att vi bör gå vidare på den.
Detsamma kan sägas - och jag tror att vi måste medge det - om de krav ni har ställt angående tillämpningen av artikel 138b, vilka i alla fall har fått ett omedelbart svar från kommissionen, även om ett svar från kommissionen inte betyder att resultatet nödvändigtvis måste innebära att ett förslag läggs fram.
Det är kommissionens befogenhet att lägga fram förslag.
Emellertid kan parlamentet anmoda att ett förslag läggs fram enligt artikel 138b.
Så har kommissionen exempelvis vad gäller civil ansvarsförsäkring, lagt fram det förslag som ni bett om.
I fallet med förebyggande åtgärder mot miljöskador har vi förberett en vitbok.
Beträffande skogsstrategier förbereder vi initiativ enligt de förslag som finns i Agenda 2000.
I två fall - hotellsäkerhet och det europeiska hälsodokumentet - har vi mött problem, framför allt juridiska problem, för att kunna lägga fram ett användbart förslag.
Emellertid hoppas vi kunna finna lösningar för att svara på era krav vad gäller ett europeiskt hälsodokument.
För säkerhet vid hotellbränder har kommissionen redan informerat parlamentet om de svårigheter som förhindrar en presentation av det begärda förslaget.
Ärade ledamöter, jag skulle vilja insistera på en sak som jag nämnde inledningsvis.
Det är inte alls sant att kommissionen har varit passiv.
Jag måste påminna om att det har funnits prioriteringar av stor politisk betydelse som vi har ägnat all vår uppmärksamhet.
Låt mig bara nämna de följande.
För det första, förberedelserna av initiaven för att bekämpa arbetslösheten, vilka i hög grad bidrog till framgången vid det extra Europeiska rådet i Luxemburg 20 och 21 november.
För det andra, det aktiva deltagandet i det intensiva arbetet och de hårda förhandlingarna under regeringskonferensen vars resultat, Amsterdamfördraget, måste ratificeras under 1998.
För det tredje, meddelandet om Agenda 2000, hörnstenen i utvidgningen och i reformerna av gemenskapens politikområden, särskilt strukturfonderna, den gemensamma jordbrukspolitiken och de framtida finansiella perspektiven.
För det fjärde, hela samlingen av tekniska förslag förbundna med genomförandet av den gemensamma valutan.
För det femte, förberedelserna för Kyotoavtalen i miljöfrågorna.
För det sjätte, förhandlingarna om liberaliseringen av de finansiella tjänsterna i Världshandelsorganisationen, vilka framgångsrikt avslutades i Genève för några dagar sedan.
Och slutligen, lanseringen och den första tillämpningen av en aktionsplan för den inre marknaden som antogs i april och lades fram för Europeiska rådet i Amsterdam och som utgör en av våra stora prioriteringar med konkreta förslag för att förbättra effektiviteten i den inre marknaden.
Arbetet, men också den politiska ansträngningen för att genomföra dessa aktiviteter har troligen försenat ett antal lagstiftningsinitiativ, liksom samrådsdokument vilket några ledamöter med all rätt klagar över.
Är förseningarna berättigade?
Troligen inte i alla fall.
Däremot skulle jag vilja understryka att kommissionen har koncentrerat sig på de frågor som bedömts vara viktigast och gjort ansträngningar för att utarbeta en strategi för Europa de närmaste tio åren.
Och jag hoppas att kommissionen får ett erkännande för denna ansträngning.
Låt mig snabbt gå över till prioriteringarna för 1998.
Ordförande Santer har redan uttryckt våra prioriteringar för nästa år och jag anser att ingen av dessa prioriteringar får försummas.
Jag tänker konkret på följande: för det första, kontinuiteten i vår sysselsättningsstrategi på europeisk nivå.
För det andra, utvidgningen som inleddes under helgen och som kommer att kräva en utomordentlig politisk och teknisk ansträngning för att utveckla och förbereda förhandlingarna, reformeringen av fonderna och den gemensamma jordbrukspolitiken samt införandet av euron och slutligen åtgärderna till förmån för medborgarna, framför allt slutsatserna från Amsterdam och Kyotokonferensen.
Vi får inte heller glömma utrikespolitiken som kräver ett brett handlingsfält, såväl inom Världshandelsorganisationen som i förstärkningen av vår närvaro inom diplomatin och säkerhetspolitiken.
Institutionerna måste avancera snabbt inom detta område, liksom i fördjupningen av gemenskapspolitiken i Schengen, för att kunna tillämpa besluten från Amsterdam.
Inom ramen för den fria rörligheten och invandringen, och även i frågor om straffrätt och rättsliga frågor inom tredje pelaren, börjar kommissionen att förbereda tillämpningen av det nya fördraget.
Det ligger redan förslag på bordet och andra förbereds.
Så snart det är möjligt kommer vi likaledes att lägga fram ett handlingsprogram för rättsliga och inrikes frågor.
I förberedelserna för nästa års program måste vi nämna två stora institutionella åtaganden: förberedelserna för en förändring av 1987 års beslut om kommittéförfarandet, som vi lovar att lägga fram i detta parlament och i rådet i juni månad, samt förberedelserna av ett dokument som detta parlament har begärt inför Europeiska rådet i december 1998, om de framtida institutionella reformerna.
Som ni vet har kommissionen förbundit sig politiskt för detta och jag bekräftade det i denna kammare med anledning av vårt meddelande om Agenda 2000.
För att avsluta skulle jag vilja ta upp relationerna mellan våra två institutioner.
Vi har presenterat en lista på förslag som vi strävar efter att ta upp nästa år.
Vi önskar att vårt arbetsprogram och listan över förslag till rättsakter, som är ett resultat av utövandet av vår initiativrätt, inte skall uppfattas som något uteslutande ensidigt från kommissionen.
Parlamentet måste medverka i programmet för nästa år, liksom i utvecklandet av detsamma.
Det är sant att unionens parlamentariska system inte baseras på en dialektik mellan majoritet och opposition, men kommissionen kan inte enbart stödja sig på en legitimitet som har uppnåtts en enda gång, nämligen när det hölls en omröstning om dess tillsättande.
Vi behöver en ständig politisk referens, demokratiskt vald, som bekräftar denna legitimitet och enligt min mening är frågan om de galna korna särskilt signifikativ.
Jag anser att parlamentet konstruktivt spelade sin verkliga roll av kontrollör.
Men det har också stått klart att en sund union aldrig kan konstrueras utifrån en känsla av dålig insyn eller av misstro mellan medborgarna och institutionerna och inte heller utifrån motviljan från de styrande att underställa sig den demokratiska kontrollen.
Jag skall sluta här.
Kommissionen har åtagit sig att bidra till fördjupningen av den europeiska konstruktionen och att stärka unionens positiva, mycket positiva, initiativ i kampen mot arbetslösheten, i genomförandet av de miljömål som vi har fastställt i Kyoto, i att få fram euron enligt de fastslagna tidsfristerna och att komplettera den inre marknaden och genomföra utvidgningen.
Enligt min åsikt är detta också ett åtagande från parlamentets och medlemsstaterna sida och jag anser kort sagt att vår framtid beror på ett effektivt samarbete mellan institutionerna.
Låt oss därför inte ge detta verkställande en rituell karaktär, låt oss inte organisera en enkel och byråkratisk utformning av mer eller mindre konfliktfyllda listor.
Låt oss inleda ett autentiskt politiskt program.
På denna grund ber jag parlamentet att agera tillsammans med oss för att lyckas med det nämnda, och genom det kunna förnya förtroendet för kommissionen.
