# ID: svediakorp-gov484837
# author: Pasty (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-12-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 580
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herrar ordförande!
Jag vill särskilt gratulera ordföranden i Europeiska rådet, Juncker, och det luxemburgska ordförandeskapet för den utomordentliga energi som de har uppvisat för att de två varandra påföljande toppmötena i Luxemburg skulle leda till konkreta resultat och en beslutslista av mycket hög kvalitet.
Det beslut, som fattades i Luxemburg den 12 december 1997 av stats- och regeringscheferna från de femton medlemsstaterna om att redan i början av nästa år inleda anslutningsförhandlingar med tio länder i Central- och Östeuropa och Cypern, är en historisk händelse av största vikt.
Beslutet ger till resultat att vi sätter ett defintivt stopp för Europas delning, en av de mest avskyvärda följderna av andra världskriget, och därefter är allt som skall göras kvar och jag frestas säga att det svåraste är kvar, för att det historiska beslutet inte skall bli en virtuell verklighet och bli varaktigt.
Vi har ställt tåget på rälsen, men för ögonblicket kör det igenom en tunnel och passagerarna är helt ovetande om vad de skall upptäcka vid utfarten av tunneln.
På dessa villkor kan man förstå att de känner ångest.
Av gammal vana har frågorna som rör de institutionella reformerna, anpassningen av den gemensamma jordbrukspolitiken till de nya utmaningarna i ett utvidgat Europa, och med flykten från landsbygden samt finansieringen av de gemensamma politikområdena och utvidgningen skjutits upp till senare.
Men vi måste dock en dag, och så snart som möjligt, besvara de existentiella frågor som de europeiska medborgarna ställer sig.
Vilka geografiska gränser har Europa?
Vem är behörig att ta del i Europeiska unionen?
Vilken typ av partnerskap skall vi föreslå länder såsom Turkiet och Ryssland som, även om hela deras territorium inte är europeiskt, har en europeisk historia och starka kulturella och ekonomiska band med Europa?
När det gäller Turkiet har de föreslagna lösningarnas tvetydighet lett till en brytning och man kan bara önska att det är tillfälligt, annars skulle det vara tragiskt.
Hur kommer det att bli med våra förbindelser med Ryssland i morgon, om Europeiska unionen ytterligare utvidgar sina gränser österut, utan att i förväg fastställa en övergripande politisk struktur i ett Storeuropa som omfattar Ryssland?
Vilket politiskt innehåll vill vi ge den utvidgade Europeiska unionen i fråga om försvars- och säkerhetspolitik samt politik för ett gemensamt samhällsprojekt?
Om anslutningsförhandlingarna skulle begränsas till, risken finns, att enbart söka efter på vilka villkor EU: s regelverk kan omfatta de framtida medlemsstaterna och tillämpas av dem, skulle vi då inte förbise det väsentliga, som är att bilda en europeisk politisk helhet, som kan anta globaliseringsutmaningen och undvika en kulturell nivellering som skulle förstöra vår kulturs värderingar?
Vilken solidaritet i fråga om inre och yttre säkerhet eller jämnt fördelad tillväxt vill man skapa mellan européerna, för att få dem att anslutas sig till ett gemensamt projekt?
Man kan inte leda folk mot deras öde med förbundna ögon.
Det är således nödvändigt att med det snaraste lämna svar åt våra europeiska landsmän på de frågor som jag just påminde om, och som toppmötena i Amsterdam och Luxemburg hittills inte besvarat.
Utvecklingen fortsätter visserligen och det är inte så dåligt, men det är fortfarande en vandring i blindo och de kommande ordförandeskapen i Europeiska unionen kommer att få mycket att göra.
Jag önskar dem lycka till!
