# ID: svediakorp-gov484619
# author: Lindeperg (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-12-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 762
# sentences: 32
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Jag instämmer i vad kollegerna nyss sade.
Jag skulle vilja börja med att tacka föredraganden, som accepterat de flesta ändringsförslagen som jag lämnat till utskottet i den socialistiska gruppens namn.
Den resolution som läggs fram för oss får därför vårt fulla godkännande, sånär som på en punkt.
Jag anser att det finns två sätt att gripa sig an denna årsrapport.
Ett första synsätt är att placera framstegen och förväntningarna från de medborgare vi representerar parallellt.
Ur den synvinkeln - och jag återkommer dit - är avgrunden stor mellan förväntningarna och verkligheten.
Men man kan också mäta utvecklingen i förhållande till föregående år, vilket är mer realistiskt och mindre deprimerande.
Det är vad vi gjorde när vi noterade att parlamentet fått mer information och oftare blivit tillfrågat, i enlighet med artikel K 6.
En alltför restriktiv tillämpning av denna artikel var ett av våra allra viktigaste klagomål tidigare.
Vi uppskattade att det luxemburgska ordförandeskapet åtog sig att i förväg tillämpa artikel K 11 i Amsterdamfördraget som klart och tydligt anger rådets och kommissionens skyldigheter gentemot parlamentet.
Nassauer betonade det i förmiddags och rådets ordförande tog också upp det, vilket jag tackar honom för.
Vi noterar även framsteg i valet av beslutsformer som är mer förenliga med fördraget, bl.a. genom gemensamma åtgärder.
Dessa lovord är emellertid inte fullständiga, eftersom förteckningen över rådets åtgärder fortfarande innehåller alltför mycket resolutioner som inte överlämnas till oss för kontroll.
Jag tänker t.ex. på resolutionen om skenäktenskap som utarbetats i totalt dunkel av " migrationsgruppen ", utan att parlamentet vid något tillfälle vare sig informerats eller ännu mindre rådfrågats.
Det handlar ändå om en text med mycket viktiga konsekvenser för rätten att leva i en familj.
Man kan förvånas över att en sådan restriktiv text antas om ett ämne som inte återfinns i rådets program medan avtalet om harmonisering av reglerna för immigration som aviserades av Gradin förra året ännu inte sett dagens ljus.
Rent allmänt anser vi att rådet och kommissionen inte ger asyl- och immigrationsfrågorna tillräcklig uppmärksamhet.
Även om vi glädjer oss åt kommissionärens initiativ beträffande tillfälligt skydd, beklagar vi att projektet med att harmonisera beviljandet av flyktingstatus och beträffande extra skydd - som ändå är inskrivna i rådets program sedan mycket lång tid - inte ens har inletts.
Kort sagt, vi noterar ett antal framsteg, men vi är fortfarande mycket kritiska mot att framstegen går så långsamt, vilket ger de europeiska medborgarna intryck av att inga framsteg görs på dessa känsliga områden.
Det stämmer, på ett karikatyrartat sätt, för den fria rörligheten för personer som verkligen är ett uttjatat ämne.
Men det är även fallet för det europeiska rättsliga området.
Det var redan en prioriterad fråga för det spanska ordförandeskapet under 1995.
Men det har verkligen svårt att ta form.
Diskussionerna går förvisso framåt och det finns odiskutabelt konkreta förslag.
Betänkandena nyligen från våra kolleger Cederschiöld, Orlando och Bontempi är bevis på det.
Men framstegen är så blygsamma och tillämpningstiderna så långa att en hel boulevard öppnar sig framför demagogerna på jakt efter allt som kan minska Europas trovärdighet.
I det sammanhanget måste jag erkänna att jag blev chockad över en ärekränkande annons från gruppen nationernas Europa i den franska pressen med texten: " Låt oss lämna de stora internationella brottslingarna i fred, Europa " vill " ändå inte göra något åt dem ".
Man kan f.ö. med intresse notera att de som på detta sätt kritiserar Europas oförmåga är de som är mest ivriga att förvägra oss medel för att Europa skall kunna vara effektivt, genom att förvägra de europeiska institutionerna all ny makt och genom att hålla fast vid enhälligheten, vars förlamande kraft vi känner till - rådets ordförande betonade det i sitt inlägg i förmiddags.
Detta naturligtvis i den tillsnörpta nationella suveränitetens namn, som går emot principer man påstår sig försvara.
De tvåhundra ämbetsmän som träffades i Bryssel förra veckan i förlängningen av överklagandet i Genève gjorde rätt i att peka på tungroddheten och långsamheten i inrättandet av detta rättsliga Europa, som i full fart slår emot det starka begäret för ålderdomlig nationell suveränitet.
Tyvärr är chansen inte stor att en verklig förändring inträffar innan bestämmelserna i Amsterdamfördraget träder i kraft avseende det nya avsnittet, vilket antagligen gör att vi kan vänta oss flera föga entusiasmerande årsredovisningar!
