# ID: svediakorp-gov484592
# author: Fischbach (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-12-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,374
# sentences: 59
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, mina damer och herrar!
En fin tradition erbjuds oss av artikel K 6 i fördraget, som ålägger oss att varje år, inom ramen för den tredje pelaren, sammanfatta åtgärder och genomföranden beträffande rättsliga och inrikes frågor.
Jag skall först säga, herr ordförande, att jag uppskattade inlägget från Nassauer, en av specialisterna på området här i parlamentet.
Han angav ett antal vägar som vi borde ta på allvar under kommande månader och år, eftersom det rör sig om fullständigt realistiska vägar som borde ingå i ett mer nära och mer lojalt samarbete mellan rådet och Europaparlamentet.
Jag skulle också vilja säga, herr ordförande, att jag här sammanfattar hela 1997.
Det är inte en sammanfattning över Luxemburgs ordförandeskap, eftersom en sådan sammanfattning även skulle omfatta det nederländska ordförandeskapet.
Det nederländska ordförandeskapet var sysselsatt med att förbereda och utarbeta förslaget till Amsterdamfördraget, och jag tror att arbetet blev korrekt utfört.
Det kom sedan an på det luxemburgska ordförandeskapet att genomföra och föregripa ett antal av bestämmelserna i Amsterdamfördraget.
Jag är tacksam mot parlamentet för att det har följt oss.
Jag bad alla mina kolleger att agera som om Amsterdamfördraget redan tillämpades och alla gjorde det.
Herr ordförande, jag kan, med adress till Nassauer, Schulz och alla andra talare, säga att det brittiska ordförandeskapet, som kommer efter oss, och det österrikiska ordförandeskapet som därefter följer, alla är beredda att fortsätta på samma väg och göra det modus vivendi som vi kommit överens om under de sex senaste månaderna till sitt.
Alla ville göra det, eftersom parlamentet utan dröjsmål reagerade på vårt erbjudande genom att i tid yttra sig om ett antal projekt och gemensamma åtgärder som ordförandeskapet överlämnat och med ett resultat som definitivt var uppmuntrande.
Luxemburgs och Nederländernas ordförandeskap fokuserade på ett antal bestämda områden.
Det första var kampen mot den organiserade brottsligheten.
Tack vare tidsplanen från Amsterdam kunde 33 punkter avgränsas inom mycket precisa och väl definierade tidsfrister.
Vi var naturligtvis tvungna att respektera tidplanen.
Jag tror att vi gjorde det genom att uppnå politisk enighet om den gemensamma åtgärden att inrätta ett europeisk rättsligt nätverk.
Vi gjorde det genom att lägga sista handen vid den gemensamma åtgärden enligt vilken de internationella instrumenten skall utvärderas på ett annat sätt än på nationell nivå.
Det räcker inte med att anta ett avtal man måste också veta om alla är beredda att tillämpa det i enlighet med lagstiftarens vilja.
Vi gjorde allt, verkligen allt, för att avsluta den gemensamma åtgärden att kritisera medverkan i organiserad brottslighet.
Vi lyckades inte.
Jag erkänner att jag är ytterst besviken, eftersom parlamentet har rätt att fortfarande och alltid insistera på nödvändigheten av en gemensam definition av den organiserade brottsligheten.
Hur skall vi kunna bekämpa den organiserade brottsligheten inom Europeiska unionen om vi inte, medlemsstater emellan, lyckas komma överens om samma språk, samma wording, samma definition av den organiserade brottsligheten.Vi var nära att lyckas, herr ordförande, men en enda medlemsstat hindrade oss från att gå vidare och alltså komma överens.
Jag skulle också vilja påstå, herr ordförande, att vi även gjort avsevärda framsteg på området polissamamarbete.
Jag tänker på Europol.
Fem stater har redan, vid tidpukten för vår diskussion, ratificerat Europolkonventionen.
Tio medlemsstater återstår som borde göra det de närmaste månaderna, senast i februari för att Europol skall kunna bli operativt i juli.
Vi har anpassat huvuddelen av förordningarna som den nya institutionen Europol grundas på och vi hyser gott hopp om att konventionen kommer att avslutas och ratificeras av samtliga medlemsstater i början av nästa år.
Vi betraktar, jag betraktar personligen, antagandet av avtalet Neapel II som det luxemburgska ordförandeskapets flaggskepp och jag skall säga varför.
Det handlar om ett samarbete mellan tullmyndigheter, vilket borde ge dem nödvändiga och tillräckliga instrument för att på ett effektivt sätt bekämpa den illegala handeln med alkohol, cigaretter, narkotika, psykofarmaka, vapen, ammunition och radioaktivt material.
Det handlar om ett instrument som borde göra det möjligt att höja kvalitén betydligt i den gränsöverskridande kampen mot den organiserade brottsligheten.
Men vi har inte nöjt oss med det.
Vi skall även notera antagandet, den politiska enigheten om Brysselavtalet II.
Det är första gången som vi, när det gäller rättsligt samarbete på det civila området, går vidare från fädernestadiet för att utvidga våra befogenheter till mödernet.
Denna utveckling är mycket viktig för våra medborgare eftersom det handlar om områden som skilsmässa, hemskillnad, ogiltigförklaring av äktenskap, vårdnad av barnen, beslut som måste erkännas och verkställas i samtliga medlemsstater.
Även här har vi slutligen godkänt ett avtal som är av avgörande betydelse för den rättsgemenskap vi gör anspråk på.
Jag skulle kunna ge fler exempel.
När det gäller narkotika måste jag påpeka ett antal resultat, men framförallt, och det är första gången, resultaten av detta första informella möte mellan justitieministrar och ministrar med ansvar för narkotikafrågor, vilka diskuterat ett mer samstämmigt och mer pragmatiskt synsätt när det gäller kampen mot narkotika.
Jag kan inte säga att mötet var en stor framgång, men det gjorde det möjligt att i lugn och ro och objektivt diskutera problem som både faller under justitiministrarna och hälsovårdsministrarna, även om de betraktar problemen ur olika vinklar.
Det är självklart att justitieministrarna tenderar att mer betona påföljdsaspekten medan hälsovårdsministrarna naturligtvis är mer oroade över den förebyggande aspekten.
Vi lyckades ändå uppnå viss konsensus runt bordet.
Jag skall förklara på vilket sätt jag anser att denna diskussion varit mycket fruktbar.
Den borde f.ö. styra justitie- och hälsovårdsministrarna under de kommande månaderna och åren.
Ministrarna kom överens om att narkomanen huvudsakligen är en sjuk man eller kvinna, som behöver stöd och hjälp i stället för straff.
Och vi kom överens om att det är lika viktigt, eller viktigare, att betona den förebyggande aspekten i kampen mot narkotikan som påföljdsaspekten.
Det, herr ordförande, var en kort sammanfattning av detta år, men den borde vara tillräckligt betydelsefull för att förstås av de värderade ledamöterna.
Det här året har enligt min uppfattning varit mycket nyttigt när det gäller rättsliga och inrikes frågor.
Vi har gjort avsevärda framsteg på flera områden, såsom kampen mot den organiserade brottsligheten, polissamarbetet, det rättsliga samarbetet på straffområdet, det rättsliga samarbetet på det civila området.
Vi har även utökat och intensifierat dialogen med länderna i Central- och Östeuropa och med Cypern och särskilt betonat utvärderingen av juridiska instrument i enlighet med kriterierna från Köpenhamn, men ni skall få se, herr ordförande, att förhandlingarna med länderna i Central- och Östeuropa, säkert blir mycket svåra när det gäller den tredje pelaren och utvärdering av de instrument jag nyss tagit upp.
Herr ordförande!
Jag tror att vi har utfört ett bra arbete.
Vi har naturligtvis inte gjort allt, men resultaten av ett ordförandeskap mäts i förhållande till framgången hos de ordförandeskap som kommer efter.
Jag vill ännu en gång tacka er för att ha givit mig ordet.
Men jag vill framförallt tacka parlamentet, samt de värderade ledamöterna av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter, utskottet för rättsliga frågor, det institutionella utskottet och budgetkontrollutskottet eftersom vi också har gjort mycket när det gäller skydd av gemenskapens finansiella intressen samt korruption.
Jag skulle vilja tacka dem alla för deras engagemang och tillgänglighet för en fråga som är gemensam för rådet och parlamentet.
Jag tänker på vår bestämda kamp mot den organiserade brottsligheten.
Säkerheten, herr ordförande, och immigrationen är de frågor som mest oroar våra medborgare.
Vi måste därför leva upp till deras förväntningar och deras intressen, eftersom de är befogade och de borde också tillfråga oss när det gäller trovärdigheten i det arbete vi utför tillsammans.
(Applåder)
