# ID: svediakorp-gov484376
# author: Fourçans (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-12-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 822
# sentences: 34
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande, kära kolleger!
Jag håller naturligtvis med om det som står i betänkandet från vår kollega Gasòliba, ty samordningen av den ekonomiska politiken utgör en avgörande fråga för den monetära unionen.
Och ändå, när det bara återstår, vet vi inte riktigt vart vi ska gå i den frågan.
Visst har vi börjat dryfta frågan, särskilt genom att introducera några kaballistiska tecken, som till exempel X, vilket påminner mig om de lyckliga år jag studerade matematik.
Men var finns de verkliga svaren?
Hur ska den ekonomiska politiken i eurozonen förvaltas?
Hur ska man ta sig an de ekonomiska problemen inom ett system där de externa faktorerna som påverkar för denna politik reduceras?
Hur ska man hantera de asymmetriska chocker som vissa länder eller regioner kan komma att drabbas av?
Svaret på sådana här frågor förblir undvikande, ja till och med ofta ett utläggande av rökridåer.
Ingenting har i dag verkligen förberetts, med undantag för vissa intetsägande och ordrika utläggningar, men faran för EMU är reell.
Om till exempel, vilket Gud förbjude, chocker skulle uppstå, skulle inte det leda till ett starkt politiskt tryck på den europeiska centralbanken och skulle inte det leda till en alltför snabbt monetär politik, vilket skulle vara mycket allvarligt för eurozonens stabilitet?
Det är självklart att ECB skall ha prisstabilitet på lång sikt som mål och om man skulle lägga tillbaka detta under politiskt inflytande, skulle det innebära ett farligt steg tillbaka och utgöra en björntjänst för den europeiska tillväxten och sysselsättningen.
Lösningen ligger inte där, kära kolleger, den bör, anser jag, ta två vägar.
För det första en intelligent samordning av budget- och skattepolitik i eurozoner, för det andra en större flexibilitet på arbetsmarknaden och lägre kostnader för arbete, särskilt det minst kvalificerade.
Jag skall dröja ett tag vid den första vägen, då den andra ju är mer känd och mer klassisk.
En samordning av budget- och skattepolitik innebär inte bara vackra ord mellan ansvariga eller ett vänligt informationsbyte mellan ekonomiministrarna.
En samordning av budget- och skattepolitik innebär att man inför tydliga och fasta riktlinjer för alla medlemmar av eurozonen vad gäller nationella budgetunderskott - och där skiljer jag mig från vissa av kollegerna här - så långt det låter sig göras.
Det omfattar även de länder som inom en rimlig framtid troligen kommer med i denna zon.
Ty om dessa länder har en mer eller mindre fast växelkurs mot eurozonen, betyder det att den politik som styr eurozonen, liksom den politik som styr dessa länder, får en ömsesidig stark inverkan på varandra.
Dessa senare bör alltså delta i samordningen av ekonomiska frågor.
Det politiska problemet är ett annat problem.
Även om jag är medveten om de politiska svårigheterna, vore utifrån sunda ekonomiska priciper den bästa lösningen att ordna denna samordning via en utökad gemenskapsbudget.
Upp till vilken nivå?
Troligen skulle skulle ca 3-5 % av BNI räcka.
3-5 %, kära kolleger, är inte mycket, när man tänker på att i vissa länder, till exempel mitt eget, ligger de offentliga utgifterna på 55 % av BNI och när man vet att det europeiska genomsnittet ligger kring 49-50 %.
När detta är sagt så vill jag inte att det ska föreligga några missförstånd.
Det handlar inte om att förorda ökade obligatoriska avgifter i hela Europa.
Långt ifrån det, tro mig.
Det är inte min stil - det är motsatt rikning som man borde följa, men det handlar om, kanske snarare än man tror, att åstadkomma en överföring av en del av de offentliga medlen i länderna till den europeiska budgeten även om denna överföring är relativt minimal.
Jag vet att den här typen av förslag i dag inte är säskilt populär bland regeringarna och troligen inte i detta parlament heller, men jag tror personligen att en dynamik kommer att infinna sig som leder i denna riktning.
Därför syns det mig bättre att leda och förbereda dynamiken övertänkt och intelligent snarare än att bara följa den i kristider med alla de risker det skulle innebära för våra ekonomier.
Där, kära kolleger, har vi de vägar som syns mig viktiga och som naturligtvis kräver att vi rör oss mot en mer utvecklad union, det vill säga, och var inte rädd för ordet, en rörelse mot en mer utvecklad federalistisk struktur.
Jag är inte naiv, jag vet att sådana åtgärder inte sker över en natt, och att det politiska motståndet kommer att vara starkt.
Men jag tror att det är den inriktningen som Europa måste ta och som det kommer att ta i framtiden.
