# ID: svediakorp-gov484286
# author: Dankert (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-12-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 910
# sentences: 40
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Jag skulle först vilja ansluta mig till det som Detlef Samland sagt om utvidgningen i allmänhet.
Jag tror att han slog huvudet på spiken på den punkten.
Vad mig beträffar skulle jag vilja ge ytterligare en kompletterande kommentar om den allmänna problematiken.
Jag anser att Turkiet måste få vara med vid konferensen och att denna konferens måste ha konkret innehåll eller för att uttrycka det som min avlidne partikamrat Schäfer gjorde: i struntprat kan inte ens turkarna bo.
Jag skall ytterligare begränsa mig till Colombetänkandet.
Jag stödjer betänkandet, inga problem.
Men jag vill ändå visa på att betänkandet naturligtvis är omgivet av ett antal osäkerhetsfaktorer.
De data som kommissionen har angivit är teoretiska data.
De betraktelser som kommissionen gjort om utgifterna och där den håller fast vid 1, 27 % är ytterst teoretiska betraktelser.
När jag sedan ser till hur den politiska situationen ser ut i rådet exempelvis tvivlar jag starkt på möjligheterna för kommissionen att hålla fast vid detta tidsschema.
För det ser inte ut som om den finansiella problematiken inom rådet skall ha lett till de nödvändiga lösningar som verkligen skall kunna göra det möjligt att ta initiativet vid utvidgningsförhandlingar.
Jag tror att den oenighet som redan nu finns och där positionerna är mycket olika, såväl inom jordbruk som angående strukturfonderna, kommer att fortsätta ett tag till.
Om man vill företa en seriös utvidgningsprocess, då är det bra om finanserna är samordnade med den politik som skall föras.
Intrycket som jag har för närvarande - och Samland har egentligen redan sagt det - är att vi ägnar oss mer åt att fördela pengarna mellan de femton befintliga medlemmarna än vi ägnar oss åt en utvidgningsprocess.
Det har bekräftats här i detta plenum från alla kanter.
Jag kan inte dölja min oro över dessa skandalösa uppfattningar.
Jag får till och med till min stora sorg mer förståelse för den nederländska nettopositionsdiskussionen än jag tidigare haft.
För det kan naturligtvis inte vara så att utvidgningen vältras över på de länder som för närvarande redan befinner sig i en ytterst svår politisk nettodiskussion.
Jag anser att nettodiskussionen, jag säger det rent ut, är en felaktig diskussion, men den är nu en gång för alla en del av den politiska verklighet som länder som Tyskland och Nederländerna har att göra med.
Om diskussionen sedan fortlöper som här i denna debatt, med irländarna som vill ha sina slantar, med portugiserna som vill ha sina slantar, spanjorerna som vill ha sina slantar, då är det naturligt att vi i ett givet ögonblick hamnar i en djup politisk kris med risk för att kandidaterna till utvidgningen, som enligt min åsikt måste kunna dra nytta av sin relation med Europeiska unionen i tid, blir offer för detta.
Jag skulle vilja framhålla det i detta sammanhang.
En annan punkt som berör anslutningen.
Kommissionen har utgått från en tillväxt på 2, 5 %.
Colom frågar uttryckligen om det är ett genomförbart val.
Hos mig väcks en annan fråga.
Vilken är relationen mellan dessa 2, 5 % och tidsschemat som kommissionen har fastställt beträffande anslutningen?
Dessutom är reformerna av jordbrukspolitiken, reformerna av strukturfonderna tillräckliga för att fånga upp problematiken inom 1, 27 %.
Även vad detta beträffar är kommissionen ytterst trög.
Om jag exempelvis tittar på mål 1-områdena, då ser jag att det ändå finns ansenliga möjligheter till besparingar.
Jag kan nämna det egna nederländska Flevoland, men jag tror också att det finns ett stort antal andra mål 1-områden för vilka det inte är nödvändigt att man nu när det inte längre finns någon mål 1 använder ytterligare sex år för att avveckla deras mål 1-position.
Det kan göras under en avsevärt kortare tidsrymd.
Antingen är de det eller också är de det inte.
Om de inte är det finns det ingen automatisk rättighet att under ytterligare en lång tid profitera på sin fördelaktiga position.
Jag tror att övergångsbestämmelserna som kommissionen har i åtanke genom sin tidsmässiga begränsning kommer att erbjuda vidare möjligheter till anpassning än vad det finns möjlighet till för tillfället, att man då också kan finna andra lösningar än nu.
För än en gång, de nuvarande förslagen beträffande strukturfonderna, de pekar på att länder med få mål 1-områden som dessutom inte ens kan vara med och dra några fördelar av förändringen i jordbrukspolitiken, att de kommer att få stå för räkningen i samband med utvidgningen.
När jag ser till opinionssiffrorna i Nederländerna, i Tyskland, i andra länder angående befolkningens känslor i samband med utvidgningen, då löper vi en allvarlig politisk risk om vi slår in på det scenariot.
Det är anledningen till min varning.
Jag har hela tiden kommit tillbaka till att jag anser att nettobidragsdiskussionen är en felaktig diskussion, men jag måste erkänna att det likväl är ett politiskt problem i ett antal av våra medlemsstater och att det således är nödvändigt att uppnå en jämn fördelning av budgeten varvid andra normer måste användas än den typiska nettobidragsdiskussionen, men där andra normer ändå är nödvändiga.
Det är också nödvändigt att skapa mer finansiellt utrymme inom Agenda 2000 än vad som för tillfället finns.
