# ID: svediakorp-gov484279
# author: Giansily (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-12-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 769
# sentences: 33
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, kära kolleger som har överlevt den " stärkande decimeringen " med genomförandet av den gemensamma valutan, Europeiska unionens utvidgning med tio nya länder är den stora händelsen för Europa vid slutet av det 20: e århundradet, nämligen fullbordandet av det stora Europa.
Utvidgningsprocessen kommer att inledas under en svår period med åtstramningar, arbetslöshet, och även tvivel, den är en historisk möjlighet, men också en verklig utmaning.
Nödvändigheten av den kan inte på allvar ifrågasättas.
Det är faktiskt Europas kallelse att utvecklas, att enas.
Om unionen inte gör framsteg i den riktningen, kan den inte uppnå den internationella betydelse som den eftersträvar, och inte heller den internationella roll som den vill ha, och den skulle döma sig själv till stagnation.
Problemet är ett annat, det handlar om villkor och medel, vilket inte skall dölja hur svår den här utvidgningen är.
Utvidgningen skall utformas i termer av kostnader.
Att vilja är en sak, men att vilja betala för det, det är en annan sak.
Jag skall erkänna att rådets attityd, som, åtminstone för närvarande, förespråkar en utvidgning till extrapris, också är oroande.
Man kan redan nu höra hur det deklareras, att vad utvidgningen än kommer att kosta, så kan taket på 1, 27 % av BNP inte överskridas och att man inte kan ändra på det.
Med andra ord är det vår sak att fastställa de nya ekonomiska ramarna, med hänsyn till sammanhanget för och målet att stabilisera gemenskapens utgifter, vilket jag tolkar som: i linje med jämvikten i de nationella budgetarna.
Vissa delegationer i rådet betecknar t.o.m. all diskussion om att höja BNP-taket som teoretisk.
Så, om vi inte har någon ny budgetplan och om vi inte får omvärdera BNP-taket, var skall vi då få pengarna ifrån?
Låt oss inte lura oss själva.
Enligt rådet, så är det från de gemensamma politikområdena som man skall ta pengarna, genom att reformera och anpassa dem, för att vara solidarisk gentemot de nya behoven.
Jag tänker här på strukturfonderna, sammanhållningsfonderna, och framför allt på den gemensamma jordbrukspolitiken, ett försoningsoffer som helt och hållet betecknas som ekonomisk solidaritet.
Det kunde man konstatera förra veckan vid trepartssamtalet om 1998 års budget, eftersom solidaritet för jordbrukarna ofta är synonymt med uppoffring.
Hur långt kan man i själva verket gå i genomförandet av de åtgärder som planeras för den gemensamma jordbrukspolitiken - en allmän prissänkning och en maximal sänkning av de kompensatoriska bidragen - utan att riskera jordbrukarnas situation, som ofta balanserar på gränsen till existensminimum?
En utvidgning mot outhärdliga villkor för jordbruket skulle vara oacceptabelt.
Den som säger utvidgning säger samtidigt utvidgningens lämpliga ekonomiska ramar, och det återstår att utforma dessa ekonomiska ramar, vilket föredraganden Colom i Naval underströk på ett mycket bra sätt.
Alla osäkerheter undanröjs inte på långa vägar med förutsättningarna för Europeiska unionens framtida finansiering, den verkliga nyckeln för de planerade reformerna.
Det är bevarandet, eller överskridandet, av taket på 1, 27 % av BNP som till stor del kommer att bestämma innehållet i reformerna av de gemensamma politikområdena.
Ja, utvidgningen bör vara en faktor för utvecklingen av Europeiska unionen.
Ja, utvidgningen bör vara en faktor för institutionella framsteg.
Men utvidgningens mål bör i lika hög grad vara att undvika raserandet av befintliga politikområden, och den bör t.o.m. förstärka dem.
Utvidgningen av Europeiska unionen bör vara en fördjupning av EU: s politikområden.
Vi behöver ett nytt interinstitutionellt avtal.
En revidering av budgetplanen kommer att vara nödvändig.
Och BNP-taket för de egna medlen borde bedömas i förhållande till unionens finansiella behov, i enlighet med dess syften.
Men vår grupp skulle inte i något fall kunna acceptera att utvidgningen fungerar som svepskäl för begäran om en automatisk revidering av budgetplanen, eller en okontrollerad explosion av gemenskapens egna medel.
Jag anser att det här borde vara ett utmärkt tillfälle för oss att tänka på hur vi bör vara delaktiga i utarbetandet av en balanserad budget.
Vägen mot en lyckad utvidgning är svår och förverkligandet av den finansiella delen är avgörande.
Utöver de här svårigheterna är det vår skyldighet att bemöta de oändliga förhoppningar som Europa representerar för kandidatländerna, varav de flesta efter långa mörka år med kommunistiska diktaturer upptäcker demokratins löftesrika vägar.
