# ID: svediakorp-gov484213
# author: Lalumière (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-12-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,117
# sentences: 46
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, herr rådsordförande, herr kommissionär!
Med bara några dagar kvar till Europeiska rådet i Luxemburg är det dags att klargöra parlamentets ståndpunkter om det som kommer att vara den stora frågan under de kommande åren, unionens utvidgning mot öst.
Jag kommer inte att gå in på alla punkter, utan bara insistera på det som jag anser vara avgörande.
I första hand är den här utvidgningen, som ni sa herr rådsordförande, en möjlighet för Europa och för oss.
En möjlighet, eftersom det är ett tillfälle att återförena dem som den moderna historiens olyckor har skiljt åt.
Och en möjlighet eftersom det är ett tillfälle att öppna en marknad med 500 miljoner invånare, att stabilisera vår kontinent och öka dess betydelse i världen.
Samtidigt kan utvidgningen av Europeiska unionen gynna framväxten av en verklig gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och en verklig europeisk identitet, även om det kan verka mycket optimistiskt och t.o.m. paradoxalt.
De central- och östeuropeiska ländernas geografiska läge gör att de förstår i vilken utsträckning en stark politisk union är en bra garanti för deras framtid och säkerhet.
Jag vill insistera på den här möjligheten, för nuförtiden verkar utvidgningen alltför ofta uppfattas och presenteras som ett slags oundvikligt hot, fyllt av faror.
Men för att det här öppnandet skall bli en framgång, så krävs det också att det genomförs under bra förhållanden, genom att man övervinner de obestridliga svårigheter som detta innebär.
I första hand vill jag påminna om den betydelse vi tillmäter reformen av unionens institutioner.
Jag skall inte insistera på det, våra övertygelser är välkända.
Bland de svårigheter som skall övervinnas finns också frestelsen att urskilja goda kandidater, de som a priori lättare än andra kan uppfylla Köpenhamns-kriterierna.
Kommissionen föll för frestelsen, den verkade ha fördelen att mildra dess uppgift samt att minska kostnaderna för förhandlingarna, och i sista hand för utvidgningen.
Lyckligtvis, och jag gratulerar föredragandena till det, rör sig parlamentet mot en text som ställer upp alla kandidatländer på en och samma startlinje, och min stora förhoppning är att Europeiska rådet, under det luxemburgska ordförandeskapets välgörande drivkraft, kommer att ha klokheten att alltid välja det som enar snarare än det som onödigtvis delar upp, för det som skiljer de goda kandidaterna åt från de mindre goda är inte så betydande, att man skall ta risken att dela upp dem i två grupper som presenteras på olika sätt.
Presentationen är faktiskt inte en neutral handling.
Den har en psykologisk och politisk räckvidd, även om den inte är en diskriminering, ärade kommissionsledamot.
Det är för övrigt i den andan som jag skulle vilja se Slovakien behandlas.
Visst, det politiska klimat som idag dominerar i det landet främjar inte en strikt respekt för demokratin och mänskliga rättigheter, men omvandlingar är helt möjliga, och vi måste vara redo för att uppmuntra Slovakien till att ansluta sig till sin tjeckiska tvillingsyster och alla de andra länderna i Centraleuropa.
Frågan om Turkiet är mycket svårare.
Majoriteten av vår grupp är positiva till den text som föreslås av föredragandena, fram till punkt 28 i deras resolutionsförslag.
Det är en försiktig text, som visar framtiden hänsyn, och som lämnar handlingsutrymme åt Europakonferensen, kommissionen och Europeiska rådet, något som de kommer att behöva för att skissera våra framtida relationer med det landet.
Uppenbarligen respekterar Turkiet inte våra normer i fråga om mänskliga rättigheter och vi kan inte fatta avgörande beslut utan att det görs några framsteg inom detta ytterst känsliga område.
Men i väntan på det, och samtidigt som vi uppmuntrar Turkiet på vägen mot demokratiska reformer, borde vi tillsammans med det landet reflektera över vår gemensamma framtid, genom att undvika låsta positioner, genom att skjuta alla förhandsantaganden och fördomar åt sidan, genom att ge prov på fantasi.
När allt kommer omkring kan våra framtida relationer, som kommer att vara mycket viktiga för Turkiet och för unionen, anta de mest varierade former, med ett minimum av god tro och djärvhet.
Man måste kunna göra andra saker än att slänga ur sig bannlysningar eller stelna i framstegsfientlighet.
Jag skulle vilja betona en annan punkt.
Det handlar om den finansiering som föreslås i Agenda 2000.
Liksom föredraganden, Colom i Naval, är jag verkligen bekymrad över kommissionens förslag, som för övrigt ansluter sig till vad finansminstrarna i medlemsstaterna önskar.
Att göra mer med samma summa pengar är alltid en förförande princip.
Men det är knappast realistiskt.
Kandidatländerna befinner sig helt klart på efterkälken ekonomiskt sett, och även om de å sin sida gör anmärkningsvärda ansträngningar, så är det inte de 76 miljarderna ecu på åtta år, som förutses för 110 miljoner invånare, som kommer att räcka till.
Europeiska unionen måste ge en mycket mer massiv hjälp till dem.
Måste vi hädanefter minska bidragen till våra regioner och sektorer i svårighet?
Måste vi göra neddragningar i den gemensamma jordbrukspolitiken?
Visst måste vi se över listan med förmånstagare, och visst måste vi se över kriterierna och reglerna för resursbidragen.
Men situationen i vissa av våra regioner och vissa sociala kategorier är inte så strålande att man allmänt sett kan dra ned på totalanslagen som går till våra medlemsstater.
Om man gjorde det skulle man riskera att så frö till en splittring inom unionen och att gynna en ohälsosam konkurrens.
Man skulle dessutom riskera att göra utvidgningen till de central- och östeuropeiska länderna outhärdlig, eftersom vår allmänna opinion skulle ha känslan av att de nya länderna tar det som var avsett för oss.
Vårt grepp om de här finansiella frågorna, liksom om utvidgningsförfarandet, måste vara politiskt, i dess mest ädla bemärkelse.
Visst måste vi känna till och ta hänsyn till de tekniska delarna, faktauppgifterna och siffrorna.
Ur den synvinkeln har kommissionen gjort ett stort arbete genom att lägga fram Agenda 2000, som givetvis skall klargöras och kompletteras.
Men jag gläder mig åt att se att parlamentet inte nöjde sig med detta tekniska sätt att närma sig saken.
Tack vare föredragandenas klarsyn har parlamentet engagerat sig för ett mer politiskt tillvägagångssätt.
Det är vår skyldighet och jag hoppas att vi genom att göra det kommer att ställa oss positiva till de anmärkningsvärda insatser som rådets ordförandeskap har gjort, vilket jag här vill gratulera.
(Applåder)
