# ID: svediakorp-gov484209
# author: Pasty (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-12-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,055
# sentences: 36
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, ärade kolleger!
Att bygga och att lyckas med det stora Europa, äntligen återförenat och försonat med sig själv, utgör den stora alleuropeiska historiska utmaningen som vi måste anta då vi träder in i det tredje årtusendet.
Det handlar inte bara om att definitivt vända blad och lämna delningen av Europa, som påtvingades av Stalin i Jalta, bakom oss, utan också om att befästa freden och säkerheten på vår kontinent, samtidigt som alla våra nationer skall ges möjlighet att låta de humanistiska värdena spridas, som de alla är bärare av.
Kommissionens mycket tekniska sätt att närma sig saken i dokumentet Agenda 2000, som föreslår en strategi för de kommande utvidgningarna, döljer i viss mån den viktiga politiska, moraliska och kulturella fråga som Europa konfronteras med i dag.
Vi vet att den här utvidgningen inte kommer att likna den förra, med anledning av dess geografiska och historiska aspekter och de svårigheter som är förknippade med kollektivismens kvarlevor, som djupt har påverkat de sociala strukturerna, ja t.o.m. mentaliteten i kandidatländerna.
Den kommer att kräva avsevärda insatser såväl från kandidatländerna som från de nuvarande medlemsländerna.
För att de här insatserna skall accepteras måste de uppbackas av en politisk vision som kan sporra till handlingskraft.
Jag tvivlar på att överföringen av EU: s regelverk till kandidatländerna, ett slags leitmotiv för den strategi som föreslås i Agenda 2000, räcker till för att skapa den politiska entusiasm som kommer att vara nödvändig för att övervinna svårigheterna med det här projektet.
När de kollektivistiska regimerna i öst rasade samman önskade vissa ledare i väst se en ny Marshall-plan till förmån för de nyligen befriade länderna.
Hur ser det ut i dag?
Den finansiella insatsen i termer av nettoöverföringar till länderna i Central- och Östeuropa, såsom Agenda 2000 föreskriver, har av budgetutskottet uppskattats till 0, 13 % av de femton nuvarande medlemsländernas BNP.
Är det tillräckligt, med hänsyn till de enorma behov som finns i de här länderna, för att modernisera deras viktigaste infrastrukturer, deras jordbruk, deras tunga industri och för att underställa deras företag unionens miljönormer?
Det är tillåtet att tvivla på det.
Hur skall man samtidigt bevara den gemensamma jordbrukspolitikens regelverk, struktur- och sammanhållningsfonderna, då de behov som skall tillfredsställas för att åtgärda de framtida medlemsstaternas inkomsteftersläpning inte kan mätas med dem som finns i de fattigaste nuvarande medlemsstaterna?
Gemenskapsbudgetens tak för egna medel på 1, 27 % av BNP grundas på ett antal insatser som inte kommer att vara de lättaste att stå fast vid.
De som mest av alla vill ha utvidgningen, av skäl som inte alltid är osjälviska, med tanke på deras handelsintressen på medellång sikt, är de beredda att betala hela priset för den?
Och de som menar att allt ordnar sig med tiden, genom att hoppas att gudarna kommer att vara vänligt inställda till Europa, sticker de inte huvudet i sanden genom att vägra att verkligen ta hänsyn till den här utvidgningens politiska och ekonomiska utmaningar?
Är det inte under de här förutsättningarna dags att definiera ett nytt europeiskt projekt, som kan mäta sig med de utmaningar som uppkomsten av det stora Europa representerar?
Detta Europa kommer inte att uppstå utan upprättandet av nya solidaritetsband inom försvaret, den inre säkerheten och ekonomin.
För vissa kandidatländer går ett NATO-medlemskap före ett EU-medlemskap.
NATO står som garant för deras territoriella integritet och deras yttre säkerhet, EU kan inte erbjuda dem samma garantier just nu.
Är det inte dags att kasta om prioriteringarna, genom att åter ge en förstaplats till den politiska uppbyggnaden av det återförenade Europa, framför fullbordandet av den stora inre marknaden och inrättandet av den gemensamma valutan, som visserligen är nödvändiga, men som ibland känns mindre livsviktiga och överdrivet tvingande?
För övrigt kommer de flesta nya medlemsstaterna inte att kunna delta i den gemensamma valutan på medellång sikt.
Bör vi inte bygga det politiska Europa, i stället för att tvingas se integrationsprocessen falla sönder med tiden eller stagnera i teknokratiska förfaranden, så som det har varit hittills?
Europeiska rådet i Luxemburg borde skapa entusiasm till förmån för utvidgningen, ge den politiska inspiration som Agenda 2000 saknar.
Europakonferensen som samlar de nuvarande medlemsstaternas och kandidatländernas stats- och regeringschefer skulle kunna vara den mest lämpliga församllingen för att definiera och besluta om de allmänna riktlinjerna för det stora Europas framtid.
Samtidigt skulle medlemskapsförhandlingarna kunna inledas med alla kandidatländer, utan att någon utesluts, för att inte skapa nya artificiella och farliga delningar inom Europa.
Jag vill klargöra att jag kommer att rekommendera min grupp att inte rösta för Oostlander-betänkandet om en enda stat utesluts från förhandlingsprocessen, vilket föreslås just nu.
I den frågan blev jag chockerad, för att inte säga upprörd, av Oostlanders uttalanden, som alldeles nyss antydde att saker och ting skulle kunna gå lättare med Slovakien om folket i det landet försåg sig med en annan regering.
Det är en otillåtlig inblandning i en pluralistisk demokratis interna politik.
(Applåder) Men för att de här förhandlingarna skall lyckas borde de ingå i en vision om en ny europeisk arkitektur, som gör det stora Europa till en politisk enhet som respekterar de nationella identiteter som utgör dess rikedom, men som samtidigt är fast beslutsam att hävda sig på den internationella scenen, för att försvara sin framtid och de universella värden som har gett näring åt dess historia.
Den institutionella reformen skulle vara lättare att genomföra om det europeiska byggets politiska mål var tydligare.
På samma sätt skulle insatserna, som kommer att krävas av alla, accepteras och delas lättare om de nya solidariteterna som inrättandet av det stora Europa ålägger, uppfattades och delades på ett bättre sätt.
Att bygga det 21: a århundradets Europa, ett Europa som motsvarar hela kontinenten, är ett stort och spännande äventyr.
Låt oss ha vett att återfinna denna äventyrsanda som vi hittills, tyvärr, har saknat.
(Applåder)
