# ID: svediakorp-gov484206
# author: Van den Broeck (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-12-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,244
# sentences: 90
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Får jag börja med att tacka och uttrycka min uppskattning med avseende på föredragandena Oostlander, Barón, Colom i Naval och även Spencer som haft en samordnande uppgift och de många andra som också medverkat i de två betänkandena i utskotten och i de blandade parlamentariska utskotten.
De två betänkandena täcker på ett omfattande sätt de komplexa frågeställningar som kan komma att bli aktuella under det kommande Europeiska rådet i Luxemburg.
Kommissionen vill tacka parlamentet för dess konstruktiva tillvägagångssätt och konstaterar inte utan tillfredsställelse att Europaparlamentets och Europeiska kommissionens uppfattning i ett antal viktiga frågor i stor utsträckning överensstämmer.
Jag vill ta detta tillfälle i akt att kort antyda något om huvudpunkterna i utvidgnings- och finansieringsförslagen i Agenda 2000 och i samband med detta fästa uppmärksamheten på de områden där det fortfarande kan finnas vissa meningsskiljaktigheter.
I politiken är det ibland nödvändigt att fatta tydliga beslut, hur frestande det än må vara att låta en viss tvetydig situation fortleva, och ibland tjänar det också ett berättigat politiskt mål.
Vi menar att medlemsstaterna krävde klarhet när de begärde att kommissionen skulle avge ett yttrande om medlemskapsansökningarna från de tio länderna i Central- och Östeuropa.
Under mer än ett år har kommissionen analyserat den relevanta information som tillhandahållits av aspiranterna själva.
Vi har därefter verifierat dessa utifrån uppgifter från de mest pålitliga källorna i medlemsstaterna och även från de internationella institutionerna och medlemsstaterna, liksom för övrigt även kandidatländerna, och nyligen har också Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling erkänt att kommissionens utvärdering och bedömning varit professionell och korrekt.
När jag lyssnar till föredragandena och tänker tillbaka på de tidigare konstruktiva debatterna som vi har kunnat föra med varandra om utvidgningen vill jag än en gång understryka att för Europeiska kommissionen, och vi tror att det också gäller för många i parlamentet, är utvidgningsoperationen i hög grad en process från vilken inget av kandidatländerna är uteslutet.
Inte ett enda utvidgningsscenario får leda till nya skiljelinjer i Europa.
Det gäller särskilt i fråga om länderna i Central- och Östeuropa som genom historiens olycksaliga lott varit åtskilda från oss och vi från dem alltför länge.
Även rådets ordförande har påpekat att denna utvidgningsprocess omfattar såväl förhandlingarna som förberedelserna.
Om en kandidat kan övergå från förberedelsefasen till förhandlingar har blott och bart samband med graden av framsteg.
Om en kandidat förhandlar eller förbereder sig för detta, och det vill jag understryka, påverkar det inte på något sätt chansen till medlemskap, för garantierna för medlemskap gavs ju åt alla kandidater redan i samband med Europeiska rådets beslut 1993.
Utvidgningens historiska karaktär och även den historiska plikt som Europeiska unionen tog på sig i samband med detta tillkännagavs och fastställdes redan då.
Därför ställer sig kommissionen frågan om det inte är så att just en gemensam förhandlingsstart med alla kandidatländer skulle vara ett mycket artificiellt tillvägagångssätt.
Vi har redan sagt det många gånger: differentiering är ingen diskriminering utan en naturlig följd av de erkända skillnaderna i de framsteg som gjorts på vägen mot medlemskap.
En gemensam startlinje skulle enligt vår övertygelse bara ge tillfredsställelse på kort sikt för att därefter övergå i besvikelse och frustration när förhandlingarna inte ger de förväntade framstegen beroende på bristfälliga förberedelser.
För övrigt, rådsordförande Poos påpekade nyligen att en tidigare förhandlingsstart inte på något sätt automatiskt betyder ett tidigare anslutningsdatum.
För att uttrycka det starkare: upphämtning genom de så kallade pre ins är möjlig liksom risken att drabbas av försening genom dessa ins.
Allt detta är beroende av varje enskilt lands ansträngningar och resultat.
Ett annat viktigt övervägande som varit vägledande för kommissionen då den gemensamma startlinjen inte valdes är att de för närvarande mest framskridna kandidatländerna också kan medföra en klar risk förseningar.
För övrigt kommer det inte heller för de minst framskridna kandidaterna att vara en särskilt effektiv operation, utan den kommer i onödan att försvåra genomförandet av partnerskapen.
Med det föregående har jag än en gång velat belysa varför vi värdesätter differentieringen mellan mer och mindre framskridna kandidatländer och varför vi gör skillnad mellan förhandlingar och förberedelse och att denna skillnad inte på något sätt har med diskriminering att göra, låt vara att den kan betraktas som diskvalificering.
Vi vill tydligt visa detta, inte bara i ord utan också i handling.
Den föreslagna föranslutningsstrategin omfattar ungefär sex kärnelement som är tillämpliga på såväl ins som pre ins eller lika väl på alla kandidatländer i Central- och Östeuropa.
Därmed framträder också utvidgningsprocessens allomfattande karaktär.
Vi talar om sex element.
Partnerskapen för anslutning.
Jag går inte närmare in på detaljerna i detta sammanhang.
Ni känner redan till dem
För det andra, fördubblingen av det finansiella stödet för att hjälpa varje kandidatland i samband med förberedelserna för medlemskap.
Och från och med år 2000 kommer aspirantmedlemmarna att få totalt tre miljarder per år varav en och en halv miljon från Phare, en miljard från strukturfonderna och 500 miljoner från rubrik I Jordbruk, under förutsättning att våra finansiella förslag övertas av rådet.
Dessutom undersöker kommissionen för närvarande om det är möjligt att skapa vad jag skulle vilja kalla en " inhämtningsfond " från Phare-kuvertet men ovanpå de nationella allokeringarna.
En fond som, vilket benämningen " inhämtningsfond " anger, är avsedd för de länder som måste göra den allra tyngsta extra ansträngningen, det vill säga till förmån för pre ins således.
Tredje kärnelement.
Kommissionen föreslår att en permanent Europakonferens inrättas.
Även rådsordförande Poos har talat om detta, ett multilateralt forum som involverar alla aspirantmedlemsstater.
Det är viktigt att konferensen trots dess lätta struktur får substantiella frågeställningar att behandla, för annars blir konferensen ett tomt skal, och då har den naturligtvis inte något större värde för aspiranterna.
Ett fjärde kärnelement.
Kommissionen förbinder sig att årligen utvärdera varje kandidats framsteg, första gången i december 1998.
Denna utvärdering skall ge den nödvändiga tryggheten och samtidigt stimulera till att fortsätta med de nödvändiga reformerna.
Det femte kärnelementet var att öppna möjligheten för alla kandidatländer att delta i gemenskapens program så att de kan bli förtrogna med våra program, institutioner och vårt arbetssätt.
För det sjätte kommer kommissionen omedelbart att förorda att förhandlingar öppnas även med de resterande kandidatländerna så snart dessa uppfyller de nödvändiga villkoren.
Det föreföll mig vara en god idé att ännu en gång summera varför kommissionen gjort de val som den nu förelägger rådet, och den lyssnar också gärna på parlamentets yttrande och uppfattning i sammanhanget.
Även kommissionen vill gärna ägna Turkiet några ord.
För Agenda 2000 tar också upp detta.
Rent allmänt erkänner vi vikten av nära band med Turkiet.
Sedan lång tid har Turkiet ett associeringsavtal med EU, och den tullunion som tillkom 1995 återspeglar de ömsesidiga förbindelsernas speciella karaktär.
Turkiet har nu inför Luxemburg vid ett flertal tillfällen bett om ett klargörande av dess chanser beträffande ett framtida medlemskap i EU, även om det också från turkisk sida finns förståelse för att detta bara kan vara en angelägenhet på lång sikt.
Från Turkiet har EU å sin sida begärt mer klarhet om de turkiska föresatserna att övervinna de politiska problem som har samband med de mänskliga rättigheterna, Cypernfrågan och det spända förhållandet och dispyterna med vår medlemsstat Grekland.
Kommissionen förespråkar klarhet från båda sidor.
Vi hoppas då också att Europeiska rådet i Luxemburg skall kunna notera positiva steg från Ankara och att det å andra sidan skall formulera innehållsrika slutsatser beträffande marschvägen för Turkiet mot EU-medlemskap.
Vad gäller det senare har kommissionen bidragit med några byggstenar, bland annat utvidgning och fördjupning av tullunionen och turkiskt deltagande i en innehållsrik Europakonferens.
Dessutom har kommissionen redan tidigare pläderat för genomförandet av det finansiella samarbetet med Turkiet som utgör det logiska och kontraktsenliga komplementet till tullunionen.
Det står helt klart för kommissionen att ordförandeskapet kommer att vilja undvika att toppmötet i Luxemburg skall behandla utvidgningen som huvudpunkt på dagordningen, att det skulle urarta i ett toppmöte där de framtida relationerna med Turkiet kommer att dominera.
Det skulle inte heller vara rätt mot de berättigade förväntningar som våra partner i Central- och Östeuropa har.
Men vi hoppas att Luxemburg skall innebära ett viktigt steg framåt som samtidigt kan främja ett gynnsamt klimat för starten av de planerade anslutningsförhandlingarna med Cypern varvid, enligt de flesta medlemsstaternas åsikt, även den turkcypriotiska gemenskapen skall delta.
I förslaget till betänkande berörs ytterligare en viktig punkt.
Med rätta påpekar Europaparlamentet att i likhet med den förra utvidgningsomgången måste en breddning av EU gå arm i arm med ett antal nödvändiga reformer om EU skall kunna fungera rationellt och effektivt.
Jag tror att Europaparlamentet vad det beträffar har valt samma tillvägagångssätt som kommissionen i sin Agenda 2000 som pläderar för en beslutsprocess om detta innan de första nya medlemsstaterna inträder i EU.
Slutligen, några ord om finansieringen av utvidgningen.
Betänkandet som Colom i Naval har lagt fram för budgetutskottets räkning ansluter på flera viktiga punkter till de överväganden som kommissionen hade för ögonen vid utarbetandet av den nya finansiella referensramen.
Det rör sig i det sammanhanget speciellt om följande aspekter.
Man understryker att det är viktigt att vidhålla instrumentet finansiella utsikter och att sluta ett nytt interinstitutionellt avtal.
Även den orientering som kommissionen föreslår på områdena gemensam jordbrukspolitik och strukturåtgärder verkar i stora drag förekomma i betänkandet.
Förstärkandet av de politiska områden på gemenskapsnivå som kan ge det största bidraget till sysselsättning och tillväxt prioriteras såväl av kommissionen som i betänkandet.
Den finansiella ramen och Agenda 2000 är en referensram.
För kommissionen gäller det att komma fram till en jämvikt mellan de finansiella medlen som EU behöver för de viktiga uppgifter som skall utföras under loppet av det kommande decenniet, och å andra sidan kraven beträffande budgetdisciplin som var och en måste underkasta sig.
Av den föreslagna ramen framgår att det är möjligt att fortsätta med att verkställa gemenskapens politik och samtidigt ta upp nya medlemsstater och allt detta med egna medel till 1, 27 % av BNP som tak, medan man samtidigt kan sörja för ansenliga säkerhetsmarginaler.
Målet var att undersöka om våra förslag ur finansiell synvinkel uppvisar ett gott allmänt sammanhang.
Med denna kontext som utgångspunkt kommer diskussionen otvivelaktigt att behöva fördjupas och förfinas ytterligare.
Kommissionen kommer således i enlighet med dess förpliktelser före utgången av nästa halvår att lägga fram två olika sorters finansiella förslag: en översikt med de finansiella utsikterna för perioden 2002-2006 för en union med femton medlemsstater där också de belopp kommer att nämnas som kommer att ställas till förfogande för att täcka behovet i samband med utvidgningen med ett antal nya medlemsstater.
Parlamentet skall avge ett yttrande om den översikten.
De finansiella utsikterna kommer i samråd mellan institutionerna att behöva anpassas i det ögonblick då anslutningen av ett antal tillkommande länder träder i kraft beroende på anslutningsdatumet och beroende på de överenskomna anslutningsvillkoren.
Vid detta tillfälle kommer hänsyn också att kunna tas till den faktiska utvecklingen för de ekonomiska parametrarna jämfört med de ursprungliga förväntningarna.
De budgetmässiga effekterna av reformerna som kommer att vara igångsatta för de femton staterna kommer då också att vara bättre kända.
En rapport om tillämpningen av det interinstitutionella avtalet från 1993 kommer likaså att läggas fram, åtföljd av rättesnören för ett nytt avtal.
Med detta som utgångspunkt skall debatten inledas, i synnerhet om några av de frågeställningar som tas upp i betänkandet såsom graden av flexibilitet för följande finansiella referensram och medlen för att förbättra det interinstitutionella samarbetet vid avvecklingen av budgetplanen.
Vad finansieringssystemet beträffar, konstaterar kommissionen att det gällande systemet motsvarar förväntningarna.
Systemet lyckas tillbörligen med sitt viktigaste uppdrag som består av att sörja för stabila och tillräckliga medel.
Fördelningen av de finansiella bördorna, i synnerhet efter ändringarna nyligen, stämmer överens med rimlighetsprincipen som tar hänsyn till medlemsstaternas relativa rikedom.
Medlemsstaternas ståndpunkter beträffande budgeten avviker inte nämnvärt från de förväntningar som rådde vid tiden för fastställandet av Delors paket II.
Situationen kommer under den kommande perioden förmodligen inte att förändras i någon större utsträckning förutom naturligtvis i den meningen att alla nuvarande medlemsstater oundvikligen kommer att få dela kostnaderna för utvidgningen.
Under perioden för de följande finansiella perspektiven kommer bibehållandet av det nuvarande finansieringssystemet och effekterna av reformeringen av de viktigaste budgetområdena på gemenskapsnivå inte att förorsaka några väsentliga förändringar i medlemsstaternas relativa budgetsituation.
Dessa överväganden har för övrigt återigen förklarats och preciserats i det arbetsdokument som kommissionen förelagt det informella ekofin-rådet den 13 oktober i år och där också begränsningarna och ofullkomligheterna hos ett tillvägagångssätt som alltför kraftigt fokuseras på budgetsaldot per medlemsstat påpekas.
Det var kommissionens uppgift att redan nu offentliggöra detta konstaterande i Agenda 2000 och tillkännage att en fullständig omarbetning av systemet med egna medel enligt kommissionen således inte är nödvändig.
Det är dock självklart att den under loppet av 1998 i enlighet med förbindelsen som kommissionen har ingått kommer att framlägga en detaljerad rapport om effekten av systemet med egna medel.
(Applåder)
