# ID: svediakorp-gov484204
# author: Colom i Naval (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-12-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,477
# sentences: 58
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Jag skulle först vilja tacka för det ovärderliga samarbetet med budgetutskottets sekretariat i förberedelserna för betänkandet.
Jag måste också tacka för många ledamöters bidrag, speciellt de i budgetutskottet, som har varit så viktiga att jag inte säger, som man brukar göra i akademiska uppsatser att jag tar på mig allt ansvar personligen, utan, eftersom vi har röstat i utskottet anser jag att jag kan säga att kollegorna i budgetutskottet har sin del av framgångar och misslyckanden i det förslag vi presenterar för kammaren.
Om vi går in på ämnet, ärade ledamöter, måste jag påpeka att även om dagens gemensamma debatt handlar om utvidgningen, begränsas inte betänkandet till enbart utvidgningen.
Betänkandet är en första reaktion på meddelandet Agenda 2000 och trots betydelsen av utvidgningen innesluter det också många andra aspekter.
Det är också så att vi som led under 40 års fascistisk diktatur och inte befriades av de allierade och inte fick ta del av någon Marshall-plan kan förstå medborgarna i Öst- och Centraleuropa mycket bra i deras strävan och vi stödjer deras önskan och strävan efter att snabbt förenas med oss.
(Applåder) Kommissionen, ärade ledamöter, har uppfyllt sin politiska plikt att efter regeringskonferensen presentera ett program för 1999 och framåt som vi skulle kunna kalla " Europeiska unionens förpliktelsesamling " för de förstå åren på 2000-talet.
I denna skrivs utvidgningen in med versaler men det är inte det enda kapitlet.
I vilket fall som helst ligger det ovanför de övriga.
Vi måste vara medvetna om att med eller utan utvidgning måste reformen och anpassningen av den gemensamma jordbrukspolitiken fortsätta och att åtagandet gentemot GATT och Världshandelsorganisationen tvingar oss att fram till 2003 förändra väsentliga delar av jordbrukspolitiken så som den ser ut i dag.
Vi måste vara medvetna om att bestämmelserna i strukturfonderna löper ut 1999, med eller utan utvidgning, och att vi måste göra en översyn av vår sammanhållningspolitik, av allt som ingår i den nuvarande kategori II i budgetplanen.
Beträffande den ekonomiska och monetära unionen kommer den gemensamma valutan att införas med eller utan utvidgning.
Vet vi egentligen något om vilka förändringar euron kommer att innebära för vår inrikes och utrikes politik?
Vilken är unionens roll på världsscenen på 2000-talet?
Vad är vårt bidrag till utvecklingen av fred?
Vilka är konsekvenserna av Amsterdamfördraget för unionsbudgeten?
Alla dessa frågetecken låg på bordet och Europeiska kommissionen har försökt svara på dem i Agenda 2000 vilken omfattar en finansiell ram för perioden 2000-2006.
Det är en svår uppgift och vårt intryck är att kommissionen har varit överdrivet pragmatisk.
Vid tidigare tillfällen - titta på Delors I och Delors II-paketen - bedömde kommissionen målen och behoven och gjorde därefter ett så måttligt och försiktigt finansiellt förslag som möjligt.
Vi har intrycket att man denna gång har vänt på metoden och att man har utgått ifrån ett på förhand fastställt och oföränderligt finansiellt tak - det heliga 1, 27 % av BNP - och, utifrån den siffran, har man gjort den finansiella balansen för att få plats med så mycket som möjligt inom ramen för detta tak.
Jag skall inte förneka möjligheten av att det kommissionen säger, kommer att genomföras.
Vi har faktiskt aldrig, mellan 1988 och 1997, kommit upp till det gällande taket för egna resurser, och endast under ett budgetår har inte budgetmyndigheten, av vilken parlamentet utgör en av de två grenarna, kunnat göra viktiga besparingar i förhållande till de finansiella perspektiven.
Dessutom överstiger det sparade för perioden 1988 och 1996 i förhållande till det som beviljats av de nationella parlamenten vid ratificeringen av beslutet om egna medel, det totala belopp som kommissionen förutsett för föranslutningsprocessen och utvidgningen.
Emellertid baseras, enligt budgetutskottets mening, kommissionens förslag på alltför många osäkra hypoteser.
Exempelvis skall medlemsländernas tillväxt av BNP vara 2, 5 % årligen.
Det är rimligt.
Måtte det bli så!
Men för perioden 1991-1996 var den verkliga tillväxten hos medlemsländerna 1, 5 %, en procent mindre per år.
Om denna 1, 5 % håller i sig för perioden 2000-2006 kommer den av kommissionen förutsatta budgeten att överstiga taket på 1, 27 % under fem av de åtta budgetåren.
Om tillväxten går under 2 % om året kommer kommissionens byggnad att vackla, och jag talar inte om Berlaymont.
Vad skulle inträffa om utvidgningens tidsplan var en annan?
Om datumet för anslutning eller antalet nya medlemsstater ändras, kan någon garantera nu, hösten 1997, att han känner till våra framtida medlemsländers behov, utan att ens veta innehållet i anslutningsavtalen, utan att veta hur långa övergångsperioderna, om det blir några sådana, kommer att bli för varje land och sektor?
Kommissionens förslag förenklar i alltför hög grad rådets debatt, men det baseras på vad vi i budgetutskottet har kallat framgångsrika ekonomier.
De är möjliga men inte helt garanterade.
Man begär återhållsamhet och ansvar av oss och som en illustration avslår rådet minskningen av spannmålsstödet, en sektor där det har konstaterats en överkompensation på 3 miljarder från regeringarna i rådet.
Om detta är grunden i rådets reform av den gemensamma jordbrukspolitiken, saknas det varje år 4 miljarder ecu för att finansiera kommissionens förslag enbart i kategori 1, det vill säga jordbruksutgifter.
Och detta utan att räkna det finansiella bygget som föreslås för målen 5a och 5b i strukturfonderna, som man vill inkludera i kategori 1.
Förslaget innehåller även en rad viktiga element om sammanhållnigspolitiken, inklusive bevarandet av sammanhållningsfonden som den är, vilket kommer att vara föremål för senare och mer markanta uttalanden från parlamentet, även om vi i dag kommer med en fingervisning.
Men vad händer, ärade ledamöter, om inte alla delar av förslaget godkänns?
Till vilken grad är de realistiskt att tro att de femton kommer att acceptera en reducering av strukturfonderna för sina egna områden, för medborgarna i de femton medlemsländerna?
Jag vill att det skall stå helt klart att vi har förstått perfekt att kommissionen föreslår att bidragen skall koncentreras till fattiga och eftersläpade områden i den nuvarande unionen, därför att kommissionen förutsätter att det inte är logiskt eller rättvist att utvidgningen sker på bekostnad av de mindre rika områdena i den nuvarande Europeiska unionen.
Utvidgningen måste betalas av alla och det måste ske rättvist.
Allt detta leder oss till ett förslag som är ett erbjudande till rådet och kommissionen.
Vi accepterar det finansiella innehållet i kommissionens meddelande som utgångspunkt.
Vi kritiserar och ifrågasätter tidsplanens längd för planering.
Men låt oss vara tydliga: parlamentet anser att utmaningarna som Europeiska unionen har framför sig bör förutsätta ett budgetmässigt lugn och därför begär vi en formell presentation av finansiella perspektiv för en union med 15 medlemsstater, som självklart inkluderar ett utvidgningskapitel och om det är möjligt, ett interinstitutionellt avtal för ekonomi och budget.
Men detta betyder inte att vi i parlamentet går med på att bli lurade.
Budgetmässiga avtal som det som gjordes i torsdags har fått budgetutskottet att djupt misstro rådets inställning.
Vi begär följaktligen att man tar hänsyn till vår kritik och våra förslag i kommissionens förslag och vi betraktar införande av en revisionsklausul som ett villkor sine qua non, en klausul som givetvis gör det möjligt att i varje fall bedöma de budgetmässiga följderna för de olika anslutningsavtalen, men att det genomförs också i fallet med de framgångsrika ekonomierna, det vill säga, att reformerna av jordbrukspolitiken och strukturfonderna, som inte i sig själva har sparmål, genererar kommissionens förutspådda besparingar, eller att tillväxttakten i gemenskapens ekonomi blir högre än de väntade och önskade 2, 5 procenten.
Vi anser också att vi från och med nu och fram till utvidgningen måste börja aktualisera det budgetmässiga förfarandet och systemet med egna medel för att göra dem rättvisare och mer öppna för de europeiska medborgarna.
Ärade ledamöter, ledamöter från rådet och kommissionen!
De närmaste årens utmaningar är viktiga för Europa och jag vågar nog säga för resten av världen.
Vi måste möta dem med återhållsamhet och allvar.
Men det första villkoret är att inte lura sig själv och ännu mindre när det gäller frågor om pengar.
Således kan vi inte hävda att vi kan garantera att hela Agenda 2000, inklusive utvidgningen kommer att bli gratis för alla.
Europa förtjänar mer seriositet och parlamentet kommer att kräva det.
Och jag har nu 30 sekunder över som ett tecken på besparing.
(Applåder)
