# ID: svediakorp-gov484203
# author: Barón Crespo (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-12-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,122
# sentences: 36
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, ärade ledamöter!
Vi sammanträder i dag för att inleda en ny etapp i europabygget på tröskeln till det nya tusentalet.
Vi måste med Agenda 2000 som bas, ge det kommande Europeiska rådet i Luxemburg ett tydligt och konkret budskap.
Jag anser att vi står inför ett historiskt tillfälle som förtjänar framför allt två reflektioner.
Det ena är att européerna i unionen nu har chansen att komma över München, det vill säga, att Europas folk i Central- och Östeuropa övergavs 1939, och vi måste göra det på den grund som vi har byggt.
Det handlar således om en historisk förändring som vi måste välkomna därför att vi till frihetens Europa nu lägger viljans Europa, dit elva länder från Central- och Östeuropa vill ansluta sig, plus Cypern.
Jag beklagar dock att inte den nuvarande regeringen i ett vänskapligt grannland som Malta har sökt inträde.
Jag tror att vi i första hand bör diskutera hur vi tänker inleda processen med dessa länder och jag anser att parlamentet är berett att säga att vi erkänner dessa länders rätt att bli medlemmar i unionen, att vi anser att vi måste inleda utvidgningsprocessen, med förstärkt partnerskap för anslutning, och inleda med en högtidlig akt som reflekterar ögonblickets historiska betydelse och också definiera en allmän ram, såsom vi har gjort vid andra tillfällen, för att göra det på ett ordnat och demokratiskt sätt.
Jag menar att detta är de två första stegen på vilka en förhandlingsprocess bör bygga.
Om ni tillåter, herr ordförande, vill jag jämföra detta ögonblicket med andra stora historiska arv i Europa som de olympiska spelen, första gången grekerna upprättade en vapenvila i sina krig, jag tror att vi kan göra en analogi med olympiaderna.
Vi skall fastställa en och samma startpunkt vilket inte innebär samma tid för målgång.
Det vill säga att utifrån ett erkännande av rättigheterna i fördragen och utifrån toppmötet i Köpenhamn, måste dessa länder göra djärva ansträngningar för att kunna närma sig reglerna i regelverket som styr våra relationer.
De måste därför kunna räkna med vår hjälp, för de har en tredubbel utmaning.
Dessa länder måste konsolidera demokratin, även jag delar, ofrivilligt, ordförandens erfarenheten av att ha levt större delen av mitt liv under en diktatur, och omstrukturera sin ekonomi och lära sig vad det goda grannskapet innebär i Europeiska unionen.
Därför är det enligt min mening nödvändigt att öppna dörrarna på vid gavel och ta emot kandidatländerna för att inleda utvidgningsprocessen generöst och öppet.
Och till den högtidliga akten tror jag att vi skall lägga att vi ser det som ett vänskapligt projekt med en process som skall inrymma alla.
Därför anser jag att med detta som grund, vilket jag tror att kommissionen är mottaglig för, kan kommissionen efter att Europeiska rådet skapat de generella ramarna, inleda bilaterala förhandlingar med kandidatländerna utifrån en öppen inställning och på ett ansvarsfyllt sätt.
Den andra reflektionen vi bör göra, herr ordförande, handlar om konsekvenserna.
När vi talar om konsekvenserna tror jag att vi måste vara medvetna om den komplexa situation där vi måste anpassa de nationella och gemensamma intressen, som vi har skapat, till den nödvändiga solidaritet och öppenhet vi predikar på handelns och politikens område, och det är ingen lätt uppgift.
Ett bevis på det är att är att praktiskt taget alla utskott i det här parlamentet har arbetat aktivt dessa månader för att kunna definiera de områden där det kan uppstå inte bara friktioner utan även intressekonflikter.
Här tror jag att vad vi måste komma ihåg i dag, förutom att många av oss som sitter här, gör det på grund av just progressiva utvidgningar av ett projekt som i sin inledning var en historisk absurditet, och som lyckligtvis har befäst sin ställning och förbättrat historien, är att resultatet av alla genomförda utvidgningar från och med den första kärnan med sex länder, i allmänhet har varit positivt men det har inte saknats röster som har förutspått misslyckanden och att detta skulle leda till en katastrof.
Trots detta och genom den vilja vi har delat i strävan efter fred, demokrati och välgång, har tusentals experter och profeter fått fel.
Och jag tror att det gäller att slå fast dessa kriterier när vi utformar den största utvidgningen, den största utmaningen i historien.
Och inte bara av politiska skäl.
Jag skulle också vilja säga att det finns gemensamma egoistiska skäl.
Vi har en imponerande marknad framför oss med en marknad av länder med stor efterfrågan och med lägre lönenivå, med vilka vi allmänt har en positiv handelsbalans och vad vi därmed behöver göra är inte enbart att utnyttja situationen utan öppna oss mot dem för att i det ligger inte bara vår framgång utan också Europas stabilitet.
Herr ordförande!
Jag skall inte breda ut mig mycket mer.
Jag skulle bara vilja tacka för det arbete som utförts av, förutom min medföredragande Oostlander med sin outtröttliga och orubbliga ihärdighet i sitt arbete, även alla föredraganden för yttranden som har samarbetat, genom att peka på några viktiga punkter, och de kommer själva att göra det för sina respektive utskott.
Det har här talats om kostnader.
Jag anser att man inte kan tala om kostnader utan att uppskatta vinsterna, men det verkar som om budgetutskottet, och i detta är utskottet för utrikes frågor ense, har lagt fram en god grund och det är att de uppskattningar som görs, vilka inte är de ekonomiska perspektiven, inte bara gäller tillväxten utan också de reformer vi måste göra, inte enbart för att genomföra utvidgningen utan också för att överleva, inom jordbrukspolitiken, regionalpolitken och andra politikområden för om vi inte agerar på detta sätt löper vi en allvarlig risk: att omvandla detta till en diskussion om räkenskaper.
Och om vi reducerar det till en räkenskapsdiskussion kommer egoismen att råda och vi blir oförmögna att ta detta historiska steg.
Jag skall inte tala längre än så här för min talartid är slut, herr ordförande.
Tillåt mig bara att sluta med att citera den store europén president Vaclav Havel, som talar om varat och historien och säger att människorna försöker behärska historien men historien är mer dynamisk, mångfacetterad och dialektisk än vi.
Jag tror att vi måste möta denna utmaning utan tidigare motsvarighet i Europeiska unionens historia med denna inställning.
(Applåder)
