# ID: svediakorp-gov484202
# author: Oostlander (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-12-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,395
# sentences: 72
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
För tio år sedan hade man ansetts vara en fantast om man hade talat om anslutning av central- och östeuropeiska länder till EU.
Nu har det egentligen blivit den faktiska verklighet som vi står inför.
Vi har redan blivit så vana vid det att den enda reaktionen från somliga är: vad kostar det?
Trots det måste vi inse att vi lever i drömmar som till hälften är förverkligade, men vi är inte förberedda för detta.
Jag vill ta upp ett par huvudpunkter.
Regeringskonferensen i Amsterdam har inneburit mycket som varit positivt för parlamentet och för EU, men ministrarna har inte lyckats att göra EU redo för utvidgning med ytterligare ett dussin medlemmar.
Rådets ställning, vilket vi behöver tänka på först när EU kommer att omfatta mer än tjugo medlemmar, har lett till en föreställning om en indelning av kandidatländerna i en elit på fem gentemot de övriga.
Detta förslag är mycket nedslående för regeringar och medborgare som måste föra en ytterst tung och oförskräckt politik, respektive måste uthärda en sådan.
Lyckligtvis har vi sådana oförskräckta regeringar och medborgare i Centraleuropa, men vi måste också vara återhållsamma med detta.
Jag tänker speciellt på Bulgarien och Rumänien där man i det egna landet håller på att ta itu med ständiga regeringsskiften, korruption och andra problem på ett mycket intensivt sätt.
De förtjänar inte ett tänkande i två klasser.
Denna sorts tänkande minskar dessutom trycket på den utvalda eliten att idogt fortsätta, och vi vet ändå att alla kandidater fortfarande har en hel del läxor kvar att göra.
Vi är inte betjänta av att den privilegierade ställningen för några få leder till att dessa nu inom kort kommer till oss med sina krav.
Europeiska kommissionen inser väl också att en rigid indelning av kandidaterna är orealistisk.
Vid varje årlig utvärdering, eller halvårsutvärdering som vi föreslår, kan det visa sig att rangordningen mellan staterna återigen har förändrats.
Det är logiskt, för alla dessa länder befinner sig i en mycket snabb utveckling, och har i bästa fall också ambitiösa regeringar.
De är involverade i en ädel tävlan, skulle man kunna säga.
Somliga skulle kanske kunna komma att utvecklas snabbare än andra.
Det beror helt enkelt på kvaliteten på deras insatser och även på kvaliteten på deras offentliga förvaltningar och regeringar.
Så gott som hela parlamentet stöder kommissionens berättigade önskan att, innan nästföljande anslutning äger rum, hålla en regeringskonferens som verkligen reformerar Unionen.
Därmed har i själva verket syftet med en uppdelning av kandidaterna i två grupper gått förlorat.
För om det först hålls en regeringskonferens, då har vi sedan bara tio mycket olika central- och östeuropeiska länder och Cypern att göra med.
Det är inte nödvändigt att på grundval av rådets förslag, som då inte längre gäller, göra en uppdelning i två avdelningar.
Det politiska beslutet att slå in på vägen till medlemskap via den förstärkta anslutnings- och förhandlingsprocessen med alla kandidater som är rättsstater och att löpa den vägen ut, det politiska beslutet tas nu.
Denna väg behöver inte bli avbruten av politiska beslut eller vissa ämnen, till exempel genom att de sista kapitlen förs på tal.
De kommer att bli aktuella av sig själva när tiden för det är mogen.
Inga extra hinder alltså för de mindre utvecklade staterna.
Vi kallar detta startlinjeprincipen.
Det rör sig härvid om en innehållslig start och inte bara om en symbolisk inklusive ett familjefoto.
Vi vet alla att de bilaterala förhandlingarna delvis kommer att vara markant olika eftersom parterna skiljer sig kraftigt åt.
Ungern kommer så att säga att kunna börja med kapitel 20, Bulgarien med kapitel 2.
Men de deltar i samma tävling.
Den ene klarar av en intensivare förhandlingsprocess än den andre.
Länderna kommer att nå mållinjen vid olika tidpunkter.
Men det är inte ett politiskt beslut av oss att det skall vara så, utan det är en fråga om ländernas egen kapacitet.
Först vid slutet av vägen kommer vår politiska dom, ja eller nej till deras anslutning.
Kanske kan det finnas kandidatländer som överraskar oss med sitt tempo och möjligen gör andra oss besvikna.
Det är helt beroende av ländernas egen insats och naturligtvis också av vår hjälp vid förbättringen av deras offentliga förvaltning.
Det är särskilt positivt att läsa i Agenda 2000 att Phare-hjälpen till en så hög procentandel ställs till förfogande för detta ändamål.
När vi talar om förvaltningens kvalitet och rättsstatens kvalitet måste jag säga att det i detta sammanhang är beklagligt att Slovakien ännu inte uppfyller de politiska kriterierna från Köpenhamn och en demokratiklausul för rättsstaten som på vår önskan tagits upp i Amsterdamfördraget.
Om man i Bratislava slår in på en annan kurs, då kommer detta land omedelbart att höra till de mest utvecklade kandidaterna.
Kanske måste det där komma en regering som bättre profilerar Slovakiens europeiska karaktär än den nuvarande.
Men vi vill ändå inte isolera sådana länder.
Åtskild från den bilaterala processen föreslår vi multilaterala överläggningar.
Europakonferensen, där kan vi tala med alla kandidatländer, men även med Turkiet, med Slovakien, med Malta, vilka som helst, om ärenden av gemensamt intresse i den andra och tredje pelaren under årliga ministerkonferenser.
Inom ramen för detta ligger det ett förslag om att även inbjuda en mer begränsad grupp, nämligen en som enbart består av rättsstaterna, för kontinuerliga, mer djupgående överläggningar om åtskilliga ärenden av gemensamt intresse.
Detta som en sorts förspel till vad som kommer att hända efter det fullständiga medlemskapet.
Utifrån dessa överläggningar skulle även Europakonferensen kunna få näring.
Vi menar för övrigt att avsaknaden av en fullständigt europeisk politik gentemot Cypern är oacceptabel.
Vi lider svårt av bristen på utrikespolitik från EU.
EU får inte bara begränsa sig till samtal inom ramen för anslutningen, utan måste själv göra en seriös ansträngning för att problemen på denna delade ö skall kunna lösas.
Vi har någon i Mellanöstern; vi skulle också kunna ha någon på Cypern som utifrån en europeisk syn hjälper Cypern att lösa sina problem.
Turkiet är ännu inte på väg mot ett medlemskap i EU, det framgår av dess agerande.
Annars skulle det landet konstruktivt kunna medverka till att exempelvis lösa Cypernfrågan eller erbjuda sina goda tjänster.
Det som är svårare i Turkiet är omvandlingen till en riktig stabil demokratisk rättsstat.
Vi får inte underskatta problemen i samband med detta.
Det kommer också att kosta en hel del tid att uppnå detta.
Vi erkänner att det inte kan uppnås i en handomvändning.
De många välvilliga vännerna i Turkiet gör att även Europakonferensen är en bra bro för att se till att banden med Turkiet, förutom via tullunionen, upprätthålls och tillvaratas på ett bra sätt.
För att uppfylla utvidgningsidealet för vårt förbund av rättsstater med ett stort antal länder som fram till för en kort tid sedan led under ett totalitärt styre, lämpar det sig inte att man i första hand reagerar via räknemaskinen.
Det skulle nämligen vara ett dåligt tecken för den europeiska kulturens kvalitet.
Men det är bra att det blir uträknat hur vi finansiellt kan främja anslutningen och hur mycket det kostar.
Åsikterna om detta i parlamentet går isär.
Skillnaden mellan oss uppgår ungefär till en fjärdedels cent per skattegulden.
Ingenting dramatiskt således.
Jag tror att parlamentets nuvarande sparsamma politik kommer att göra det möjligt att förverkliga utvidgningen inom de tidigare avtalade finansiella gränserna.
Slutligen, herr ordförande, att vi alla kommer att klart vinna på det har ett oberoende ekonomiskt forskningsinstitut visat.
Den största vinsten ligger dock i garantin för säkerhet och för en omgivning där de mänskliga rättigheterna respekteras: den permanenta befrielsen av folk som varit i totalitarismens händer, en social och ekologisk ansvarsfull utveckling på grundval av en demokratisk rättsordning.
Generationer före oss har längtat efter detta.
Vi kan nu ge en knuff så att det blir verklighet.
(Applåder)
