# ID: svediakorp-gov484173
# author: Kindermann (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 662
# sentences: 29
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, fru kommissionär, kära kolleger!
Parlamentet är anmodat att avge sitt yttrande även till det femte protokollet som fastställer fiskerättigheter och ekonomisk kompensation inom ramen för fiskeavtalet utanför Ekvatorialguineas kust.
Fiskeriutskottet ansåg att två punkter i protokollet var mycket problematiska.
Dels dess effekter på fiskbestånden och framför allt avsaknaden av en övervakningsbestämmelse.
Myndigheterna i Ekvatorialguinea saknar de medel som behövs för att kunna övervaka fiskeriverksamheten vid dess gränser.
Tydligen företog man inte ens de stickkontroller ombord som förutsattes i protokollet.
Det innebär att de angivna fångstmängder som anmäldes av kaptenerna till Ekvatorialguineas myndigheter, och till de ansvariga oceanografiska instituten i Frankrike respektive Spanien, inte kontrolleras.
Med avseende på det överfiske som redan nu kan konstateras av vissa tonfiskbestånd i Atlanten kan man inte längre försvara detta.
Kommissionen uppmanas därför att stödja Ekvatorialguinea så att landet kan skapa den nödvändiga övervakningsfunktionen.
I detta sammanhang kan man hänvisa till det samarbetsförsök som Europaparlamentet hela tiden krävt mellan utvecklingssamarbetet och fiskeriväsendet.
Det av gemenskapen för första gången planerade engagemanget rörande finansieringen av övervakningsåtgärderna utanför kusten är, med ett belopp om 170.000 ecu, visserligen en början men räcker inte på långt när.
Uppskattningar av bestånd och rekommendationer om förvaltning tillhandahålls av den Internationella kommissionen för bevarande av tonfiskbestånd i Atlanten (ICCAT).
ICCAT betraktar gulfenad tonfisk och den storögda tonfisken, båda räknas till de sorter som är aktuella för gemenskapsflottan som fiskar i vattnen kring Ekvatorialguinea, som fullt utnyttjad respektive överutnyttjad.
Ändå tillåter det nya protokollet en omfattande ökning av den hittillsvarande fångstverksamheten.
Ännu mer bekymmersamt är det faktum att andelen fiskad tonfisk, med vikter under minimivikten, i den totala mängden under de senaste åren delvis ökat med mer än 50 %!
Den som läser ICCAT-protokollen från de båda senaste åren blir medveten om det sorgliga faktum att det är EU: s medlemsstater som med sina stora flottor i Atlanten torpederar en förebyggande insats i ICCAT-utskotten genom att de förhalar besluten om strängare förvaltningsåtgärder för att skydda ungfisken.
Kommissionen har i början av diskussionen om detta betänkande gjort invändningen att Ekvatorialguineas vatten endast utgör en liten del av verksamhetsområdet för EU-flottan och att därför analysen av protokollet inte tillåter någon riktig tolkning av tillståndet i tonfiskbestånden i hela Atlanten.
Parlamentet har med tanke på detta jämfört yngre och äldre fiskeprotokoll med alla afrikanska länder i Atlanten.
Resultatet är att med undantag för Angolas och Marockos licenser kan man klart konstatera en absolut ökning av framförhandlade tonfisklicenser, i ett fall t.o.m. över 100 %.
Det nya protokollet med Ekvatorialguinea utgör således inget undantag, utan bekräftar snarare regeln.
Kommissionen har redan blivit offer för sin egen politik, som kännetecknas av bristen på samordnade försök, som omfattar hela regionen.
Man förhandlar dessutom enskilt och vid olika tider med varje afrikansk stat, således uppnår man ingen enhetlighet i förhandlandet.
Vad gäller förvaltningsåtgärderna så hänvisas ju till ett avtal till skydd för den atlantiska tonfisken som tre stora rederibolag i EU avtalat om sinsemellan.
Så att säga som en frivillig skyldighet.
Bortsett från det faktum att de självpåtagna restriktionerna tidsmässigt är mycket begränsade, och definitionen av tonfisk som inte håller föreskivna mått avviker kraftigt från ICCAT-rekommendationen, frågar jag mig varför kommissionen inte kunde förhandla fram någon form av skyddsbestämmelse i protokollet.
Trots allt handlade det i detta avtal i grund och botten om att ge mindre subventioner till privata företag verksamma inom högsjöfisket via Europeiska unionens allmänna budget.
Godkänner vi detta förfarande av socioekonomiska orsaker kan vi å andra sidan även kräva att kommissionen iakttar påbudet om en varaktig utveckling och förvaltning av en internationellt rekommenderad minimistandard.
Båda saker tycks mig inte helt givna.
Så billigt som i dag kommer Europaparlamentets godkännande av ett så otillfredsställande protokoll aldrig att bli i framtiden.
