# ID: svediakorp-gov484172
# author: Medina Ortega (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,093
# sentences: 32
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
För det första vill jag börja min föredragning med att säga att sekretariatet tyvärr har gjort ett misstag, och dessutom inte ett litet misstag.
Det är nämligen på första sidan i mitt betänkande eftersom betänkandet på spanska hänvisar till förslag till rådets förordning om antagande av protokoll om fastställande av fiskemöjligheter och det ekonomiska samarbete som föreskrivs i avtalet mellan gemenskapen och regeringen i Côte d ´ Ivoire.
Nå, Côte d ´ Ivoire är faktiskt namnet på denna republik på franska, men på spanska heter det, sedan länge, Costa de Marfil och, även om vi i Spanien har en viss lingvistisk tolerans med de geografiska benämningarna brukar det inte vara så på det internationella området och jag begär bara att sekretariatet korrigerar detta betydande fel, eftersom det dokument som kommer från kommissionen dessutom har detta namn, Costa de Marfil, och inte namnet Côte d ´ Ivoire.
För det andra är det som alltid i denna typ av ämnen, vissa förfarandefrågor.
Detta är ett avtal som undertecknades den 30 juni och även om parlamentet hade kännedom om det, genom den vänliga informationen som kommissionen försett oss med, rådfrågade den oss formellt först i oktober och genom ett brådskande förfarande, med den säregenheten att den första betalningen måste ske innan den 31 december i år.
Det vill säga, vi rådfrågades i tid för att ge vårt godkännande, men avtalet är i kraft sedan i juli, vilket betyder att om parlamentet hade visat en motsatt vilja, skulle vi ha försatt gemenskapsinstitutionerna i en besvärlig sits.
Jag erkänner - vi har kommissionsledamot Bonino här och hon är delvis ansvarig för detta - att kommissionen har förbättrat sitt agerande mycket, men en av de saker som är bilagd betänkandet är budgetutskottets yttrande, uttryckt av Karin Jöns.
Budgetutskottet skulle, vilket är logiskt, vilja att förfarandena förbättrades, det vill säga, att så långt som möjligt, innan ett avtal undertecknas, innan definitiva åtaganden uppnås och framför allt, innan deras ikraftträdande - mer än innan dess undertecknande, innan dess ikraftträdande -, skall parlamentet ha möjlighet att yttra sig i frågan.
Om vi går in på djupet i denna fråga så är detta ett blygsamt avtal, det är inte ett avtal av stor betydelse, det är ett avtal som handlar om 60 tonfiskfartyg och 3 trålare.
En liten ökning har skett av antalet fartyg men i själva verket har ingen total ökning av fångsterna skett, vilket gör att jag anser att avtalet inte innebär någon reell effekt på de fiskar som fångas.
Det handlar om två arter: gulfenad tonfisk som i realiteten befinner sig på en hög fångstnivå och det skulle vara mycket svårt att fortsätta att öka fångskapaciteten av den.
Den andra är bonit där möjligheterna tycks vara större att öka fångsterna.
Detta innebär att den lilla ökningen som kan ske som konsekvens av detta avtal inte kommer att få någon betydelsefull påverkan på fiskeresurserna.
Jag skulle vilja ta tillfället i akt att påpeka att tillsammans med mitt betänkande finns också ett positivt yttrande från utskottet för utveckling och samarbete, då utskottet för utveckling och samarbete anser att dessa fiskeriavtal också är ett instrument för utvecklingsstöd.
Utskottet för utveckling och samarbete skulle givetvis önska att större belopp skulle gå till de specifika utvecklingsmålen, eftersom allt som detta blygsamma avtal ger är ett årligt bidrag från gemenskapen på en miljon ecu under tre år, det vill säga, tre miljoner ecu totalt, 2, 4 miljoner för rätten att fiska och därefter 600 000 ecu för de vetenskapliga programmen, utbildning, stöd till den offentliga administrationen, havsövervakning, och bidrag till internationella fiskeiorganisationer.
Det vill säga att en viktig del av avtalet går direkt till dessa utvecklingsmål.
Jag tror faktiskt inte att det innebär så stor skillnad för en stat om man säger " detta betalar vi för att vi fiskar och resten betalar vi i utvecklingsstöd ".
Jag anser att vi måste beakta helheten av gemenskapens motprestationer till utvecklingsländer som är beredda att erbjuda oss fiskemöjligheter i sina vatten och hjälpa oss att till stora delar lösa ett arbetslöshetsproblem men också ett konsumtionsproblem.
Det är ett instrument för utvecklingsstöd.
Det är ett normalt sätt, och jag menar att det dessutom är bättre att göra det på detta sätt än genom ett enkelt givande.
Det finns inget värre än allmosor.
Om gemenskapen skulle ersätta dessa avtal, för vilka dessa stater har gjort en viss uppoffring och avstått från resurser, med enkla allmosor, skulle vi troligen inte bidra till den ekonomiska utvecklingen i dessa länder.
Bland annat för att - ordföranden känner till det såsom född i en kuststad - fiskeriverksamheten, såväl den som det egna fisket står för som fiskare från andra ställen blir en faktor för skapande av ekonomisk verksamhet i fiskesamhällena.
Jag kommer själv från en liten fiskebefolkning som länge har levt på fiske och inte bara fisket av våra fiskare utan även fiskare från andra regioner, andra länder, som använde vår hamn, och som skrev leveranstavtal etc.
Jag anser således att fiskeriavtalen som ett instrument för utvecklingsstöd bör uppmuntras från detta parlament, och självklart vill jag alldeles särskilt uppmuntra kommissionen att fortsätta denna väg.
Givetvis alltid inom de gränser ett rationellt utnyttjande av fiskeresurserna sätter.
Det intresserar varken utvecklingsländerna eller oss att fiskeresurserna förstörs.
Och jag skulle vilja säga och upprepa något som jag sade till kommissionsledamoten vid det senaste sammanträdet i Europaparlamentet, att just nu har jag intrycket av att Europeiska gemenskapen är exemplarisk i sitt sätt att sköta dessa fiskeriavtal.
Det kan bli ännu bättre, genom att den uttrycker sin angelägenhet att bevara dessa resurser så att våra fiskare nu underställs en gemenskapsöversyn, vilken jag hoppas förstärks successivt för att dessa fiskeresurser inte skall tömmas ut.
Samtidigt kan vi se att i vatten närliggande våra, där vi känner till att andra flottor från andra länder inte visar den hänsyn som gemenskapen gör, och troligen skulle gemenskapen behöva göra en insats här.
Jag talade härom dagen om en utbildningsinsats men också om en insats vad gäller internationella avtal i syfte att uppnå att fiskeinsatserna i utvecklingsländerna inte leder till en uttömning av fiskebankerna.
