# ID: svediakorp-gov484099
# author: Pradier (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-20
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 490
# sentences: 14
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Först några saker som förvånar.
Först och främst nämns aldrig ordet Schengen i ett dokument som handlar om överskridande av gränser - härmed avses självklart de yttre gränserna, eftersom de inre gränserna i vårt sinne redan borde ha försvunnit helt och hållet.
Men även om det vi ägnar oss åt inte är direkt förknippat med det avtalet, så måste man faktiskt erkänna att Schengen trots allt är referensen i Europa just nu, i synnerhet när det gäller personresor.
Den andra saken som gör mig sorgsen, och som upprör mig något mer, gäller det faktum att det är de enskilda människorna som betalar den dyraste notan för den storslagna rörelsefriheten för kapital, varor och personer.
På några sekunder, t.o.m. några tusendels sekunder, överförs en miljon dollar från banken i Stockholm till Sidney.
För att åka från Alger till Paris måste man bege sig till konsulatet ett flertal gånger, där stå i kö och förmodligen blir man tvungen att acceptera att ens begäran avslås efter flera veckor av förgäves formaliteter.
Detta bör stå väldigt klart för oss, och betänkandets huvudsakliga förtjänst, i alla fall för mig, är att det tvingar oss att ytterligare reflektera och debattera om dessa grundläggande friheter.
Om bara en bred majoritet i parlamentet kommer till stånd så att de här rättigheterna kan skyddas, om bara staternas och regeringarnas åtgärder kan samordnas bättre, så kommer det att ske, så kommer man att rösta för betänkandet, vi kommer gärna att rösta för det och jag vill i förbigående gratulera Zimmermann.
Men låt oss säga att det snarare är hos oss, i våra länder, som kampen kommer att vara hård.
Var och en, hos sig, känner till den långa väg på vilken man måste åtfölja våra förvaltningar, som är oerhört försiktiga, som är instängda av rutiner; våra tjänstemän som ofta är illa informerade och som ständigt har press på sig att vara de som nekar till inresa.
Så är det för medlemsstaterna, och kanske än mer för de som i dag knackar på dörren, vars förvaltningar under tiotals år har använt sin tid, på det mest uppenbara sätt, till att framför allt hindra medborgarna från att förflytta sig.
Vad beträffar det här betänkandet så kommer självklart, bortsett från några elaka drakar med giftiga tungor - vilken tur att de är inte här - en mycket bred majoritet att utkristallisera sig för att de här sakerna verkligen skall kunna samordnas och så att vi kan göra det här arbetet på ett korrekt sätt, men man kan lugnt säga att det rör sig om ett mycket stort arbete.
Det är den allra första början av en kamp som vi måste föra hos oss, i våra egna länder.
