# ID: svediakorp-gov484049
# author: Leperre-Verrier (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-20
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 359
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
I dag, en dag som ägnas barnens rättigheter, skall vi än en gång behöva göra hemska konstateranden om det våld som de är offer för.
250 miljoner barn i arbete, tusentals utnyttjade barn, barn som terroriseras av krig, då de inte tvingas till värvning, till dessa måste vi tillfoga de barn som i västvärlden tvingas utsättas för den grymmaste misshandel.
Konferenserna i Stockholm och Oslo har ställt upp en alarmerande sammanfattning över situationen och dess utveckling.
Men förutom ett odelat och enhälligt fördömande borde den här dagen också uppfordra oss till begrundan.
På det institutionella planet först och främst: vad skall man tro om de stater som har glömt att ratificera FN-konventionen om barns rättigheter, som ändå antogs för sju år sedan.
Det är ibland samma stater som inte kan garantera säkerhet och skydd för barn på flykt.
I det avseendet bör vi än en gång beklaga att Europeiska unionen fortfarande inte har skrivit in barnens rättigheter i fördragen.
För det andra bör vi också fråga oss om den plats vi ger barnen i vårt samhälle.
Demokratins och utvecklingens vägar borde ha lett fram till mer utbildning och en förlängning av skoltiden.
Det är det motsatta som sker: överallt i världen drar barn omkring på gatorna, sätts i arbete, när de inte utnyttjas sexuellt.
Hur kan man på samma sätt acceptera att de misshandlade barnen, i synnerhet inom familjen, blir allt fler och fler, samtidigt som framstegen inom barnpsykologi har upplyst oss om barnens känslomässiga och intellektuella behov.
Dessutom har barnen i dag blivit en måltavla, en prioriterad måltavla för affärsmännen.
De tas som gisslan för att sälja produkter som visserligen är ämnade för dem, men också vilka produkter som helst.
Vi har trätt in i eran där barnet är ett föremål.
Vad är det alltså som behövs för att vårt samhälle skall betrakta barnet som en fullvärdig varelse, till vilken vi är skyldiga att överföra känslan för det mänskliga, lyckan och hoppet?
