# ID: svediakorp-gov483961
# author: Fischbach (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-20
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,391
# sentences: 44
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Naturligtvis skulle jag först och främst vilja tacka alla ledamöter som talat och som med sina inlägg har gett liv åt och berikat den debatt som jag i dag har haft äran och privilegiet att närvara vid.
Till alla de som har angett en tämligen kritisk ton i förhållande till ett antal förslag i föredragandenas olika betänkanden, skulle jag vilja säga att fenomenet organiserad brottslighet slutgiltigt bör bekämpas med en mängd åtgärder, handlingsplaner och initiativ som sträcker sig långt utanför gemenskapens område, långt utanför Europeiska unionens område.
Eftersom den organiserade brottsligheten är ett globalt fenomen, kräver det, på europeisk nivå, svar från Europarådet.
Eftersom den organiserade brottsligheten är ett globalt fenomen kräver det, på internationell nivå, ett svar från Förenta nationerna, en organisation som samlar hela världssamfundet.
Det är tydligt att vi i dag har tagit ett viktigt steg i rätt riktning, men vi får inte göra oss illusioner.
Det skall stå klart att det här steget är blygsamt i förhållande till våra ambitioner, som också är rådets och medlemsstaternas ambitioner.
I dag vet vi med säkerhet att medlemsstaterna, var och en för sig, inte längre kan, inte längre har förmågan att med egna medel garantera sin inre säkerhet.
Det är därför som vi alla bör, med samma generositet och solidaritet, slå samman våra åtgärder, medel och instrument för att kämpa mot den organiserade brottsligheten på europeisk nivå.
Jag skulle vilja svara indirekt på ett antal inlägg - från Schulz, Roth, Nassauer och Reding - genom att säga dem att det självklart finns många orsaker som i dag förklarar varför vi inte, under de två, tre, fyra senaste åren har gjort de framsteg vi ville göra efter Maastrichtfördragets tillkomst.
Det huvudsakliga problemet beror på att frågor om den allmänna ordningens säkerhet djupt berör den nationella suveräniteten.
Det gäller alltså att långsamt, men säkert och bestämt, ändra på mentaliteterna i de olika medlemsstaterna, att se medlemsstaterna definitivt bestämma sig för en gemenskapsåtgärd inom området för det rättsliga samarbetet, samt ett polisiärt samarbete som är mycket mer intensivt och mycket närmare.
Jag håller med alla de som starkt uttalat sig för en gemenskapsåtgärd, men, mina damer och herrar, man kan aldrig hoppa över etapper, hoppar man över ett steg kommer man inte någonstans.
Det är därför vi först måste börja med att tillnärma lagstiftningarna, så som de nu ser ut i de olika medlemsstaterna.
Låt oss först tillnärma lagstiftningarna, när det gäller brottsrubriceringar och påföljder som är direkt förbundna med olika lagöverträdelser, olika brott, olika förbrytelser.
Det är det första vi bör göra innan vi skall gå mot gemenskapsrättslig lagstiftning som rör rättsligt och polisiärt samarbete.
Problemet med dubbel straffbarhet, själva problemet med protektionismen inom området för rättsliga och inrikes frågor, kommer inte längre att uppstå då man i tillräcklig utsträckning har harmoniserat de nationella lagstiftningarna.
Då skulle man kunna drömma om en överföring av befogenheter från nationell till överstatlig nivå, på EU-nivå.
Mina damer och herrar, herr ordförande, jag begär inte bättre.
Jag tror att det borde vara vårt sikte, det borde vara vårt mål.
Jag måste säga er att Corpus iuris; alla idéer kring en " gemenskapsåklagare ", kring polisaktioner som borde vara gemenskapsaktioner, visst är helt och hållet relevanta.
Men eftersom man kommer att vara tvungen att övervinna hinder som är av nationell art och som, än en gång, är beroende av traditioner som är djupt förankrade i mentaliteterna i medlemsstaterna, måste man ha tålamod, det nödvändiga och tillräckliga tålamod som man måste ha för att röra sig framåt i den riktning som parlamentet önskar.
Med Europol som exempel har många ledamöter velat visa att man fortfarande är långt ifrån en gemensam politik i fråga om polisiärt samarbete.
Och ja, jag kan bekräfta att vi fortfarande är långt ifrån det, men det hänger också samman med det faktum att en majoritet av medlemsstaterna inte är beredda att avstå från sina egna polisstyrkor eller att överge något led i det polisiära befogenhetsområdet till förmån för ett överstatligt, europeiskt befogenhetsområde - och genom att läsa utkastet till Amsterdamfördraget en gång till kan ni för övrigt själva göra samma konstaterande.
Men målet står kvar.
Den tyske förbundskanslern Helmut Kohl fick idén till Europol, och hans första idé var inrättandet av en europeisk polisstyrka.
Vi måste ta ett steg i taget för att nå dit, men det hindrar inte att vi i utkastet till Amsterdamfördraget redan har försett Europol med operativa befogenheter - jag säger inte verkställande befogenheter.
Under tiden fram till att Amsterdamfördraget träder i kraft, skulle Europols agenter kunna ingripa som ett komplement till de åtgärder som leds av polisstyrkorna inom de olika medlemsstaternas befogenhetsområden.
Ni förstår att det fortfarande är långt, mycket långt kvar till verkställande befogenheter.
Här ser ni anledningen till att immunitetsproblemet inte uppstår just nu, till den grad att man där skulle behöva se ett exempel på missbruk av befogenheter.
Inte alls, och jag tror att den tyska regeringen har gjort rätt i att säga, att förutsatt att man för närvarande håller sig till de operativa befogenheterna, så har man inte behov av att i grunden diskutera principen om enheterna.
Men det problemet kommer att uppstå på nytt så snart Europol slutligen kommer att förses med verkställande befogenheter.
Jag tror att vi rör oss mot en europeisk arkitektur där frihet och säkerhet går hand i hand, eller - och jag tror att Roth hade rätt i att påminna om det - så måste man se till att det blir en bra balans mellan medborgarnas legitima önskan om frihet, i denna vår Europeiska union, och deras inte mindre legitima önskan om större säkerhet.
Och jag tror att det här handlar om en balansövning, en ytterst känslig balansövning, som vi måste förbereda oss inför.
I vilket fall som helst måste vi garantera människors frihet, men vi måste se till att den friheten slutar där andras frihet börjar.
Vi måste alltså vara uppmärksamma så att vars och ens säkerhet, som är en förutsättning för den individuella friheten, alltid och under alla omständigheter garanteras.
Det är det som gemenskapens lagstiftare har förpliktat sig till.
Till sist, mina damer och herrar, herr ordförande!
Ingenting tjänar till att konstatera att vi har gjort rätt, att vi har gjort framsteg, att rådet och parlamentet äntligen är beredda att gå framåt tillsammans, att tillsammans göra framsteg i samma riktning, om det, vilket är fallet, existerar så många juridiska instrument på gemenskapsnivå, på Europarådsnivå, på FN-nivå, som tveklöst har accepterats och ratificerats av medlemsstaterna, men vilkas kvalitativa utvärdering, bl.a. genomförandet i de olika medlemsstaterna, i enlighet med de undertecknade förpliktelserna, fortfarande skjuts upp.
Det är den frågan som uppkommer just nu, och jag kan redan nu säga er, att ett antal länder som väntar på att ansluta sig till oss, som t.o.m. finns med på listan över den första gruppen kandidater, också kommer att få den uppgiften.
Fru kommissionär, den uppgiften kommer att vara ytterst svår och känslig och det är upp till kommissionen och rådet att se om de här länderna, praktiskt sett och när det gäller genomförandet, är beredda att ansluta sig till oss och att integreras i vår gemenskap, en rätts- och säkerhetsgemenskap.
Herr ordförande, mina damer och herrar!
Det har verkligen varit ett nöje för mig att kunna följa den här debatten av hög kvalitet, som visar att parlamentet inte bara är vuxen sin uppgift inom ett område som det traditionellt sett inte har sysslat med, men som det kommer att göra, utan att det också verkligen har förstått att den uppgiften omfattar ytterst viktiga frågor för Europeiska unionen och dess medborgare.
(Applåder)
